Domstolens dom den 6 mars 2003

I mål C-41/00 P,

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena J.-P. Puissochet, R. Schintgen och C.W.A. Timmermans samt domarna C. Gulmann, D.A.O. Edward, A. La Pergola (referent), P. Jann, N. Colneric, S. von Bahr och J.N. Cunha Rodrigues, generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 12 mars 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Den överklagade domen

Överklagandet

Upptagande till sakprövning av överklagandet

Parternas argument

Domstolens bedömning

I sak

Den första grunden, avseende förstainstansrättens felaktiga rättstillämpning rörande kommissionens bedömning av begäran om tillgång till handlingarna

— Parternas argument

— Domstolens bedömning

Den andra grundens första delgrund, att upphovsmannaregeln är ogiltig på grund av att den är oförenlig med en princip av högre dignitet

— Parternas argument

— Domstolens bedömning

Den andra grundens andra delgrund, att upphovsmannaregeln har tolkats och tillämpats på ett rättsligt sett felaktigt sätt

— Parternas argument

— Domstolens bedömning

Den andra grundens tredje delgrund, att motiveringsskyldigheten har åsidosatts

— Parternas argument

— Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1. Interporc Im- und Export GmbH (nedan kallat Interporc) har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 11 februari 2000, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen ingett ett överklagande av förstainstansrättens dom av den 7 december 1999 i mål T-92/98, Interporc mot kommissionen (REG 1999, s. II-3521) (nedan kallad den överklagade domen), i vilken förstainstansrätten delvis ogillade Interporcs talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 23 april 1998 om att inte medge sökanden tillgång till vissa av dess handlingar (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2. Förstainstansrätten konstaterade följande beträffande de tillämpliga bestämmelserna:

3. Vad gäller bakgrunden till tvisten angav förstainstansrätten följande:

4. Sökanden åberopade följande omständigheter till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i förstainstansrätten:

5. Förstainstansrätten biföll talan på den grunden att den uppförandekodex som antagits genom beslut 94/90 hade åsidosatts, eftersom kommissionen hade gjort sig skyldig till en felaktig tillämpning av det undantag som motiveras av skyddet för det allmänna samhällsintresset (rättsliga förfaranden). Förstainstansrätten ogiltigförklarade följaktligen det omtvistade beslutet till den del tillgång till de handlingar som härrör från kommissionen hade vägrats.

6. Däremot fann förstainstansrätten att det saknades skäl att ogiltigförklara det omtvistade beslutet, i den del tillgång till handlingarna från medlemsstaterna och de argentinska myndigheterna hade vägrats med stöd av upphovsmannaregeln.

7. Förstainstansrätten angav följande skäl för att inte bifalla talan på den grunden att det omtvistade beslutet var rättsstridigt i den del som det grundade sig på upphovsmannaregeln:

8. Förstainstansrätten uttalade följande angående skälen för att inte bifalla talan på den grunden att den uppförandekodex som antagits genom beslut 94/90 hade åsidosatts:

9. Förstainstansrätten biföll inte heller talan på den grunden att artikel 190 i EG-fördraget hade åsidosatts, och det av följande skäl:

10. Interporc har genom överklagandet yrkat att domstolen skall

11. Interporc har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande. Enligt den första grunden anser klaganden att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättstillämpning rörande kommissionens bedömning av ansökan om tillgång till handlingarna (punkterna 55 —57 i den överklagade domen). Den andra grunden avser i första hand att upphovsmannaregeln är ogiltig, eftersom den åsidosätter en rättsprincip av högre dignitet och i andra hand att denna regel tolkats och tillämpats på ett felaktigt sätt samt att kommissionen åsidosatt den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 190 i fördraget (punkterna 65—79 i nämnda dom).

12. Kommissionen har yrkat att domstolen i första hand skall avvisa och i andra hand ogilla överklagandet samt att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Kommissionen har för den händelse att upphovsmannaregeln skulle anses vara ogiltig, även yrkat att verkningarna av domstolens dom endast skall omfatta de handlingar som avsänts efter dess avkunnande.

13. Kommissionen har gjort gällande att överklagandet skall avvisas i sin helhet. För det första skall det avvisas, eftersom Interporc har yrkat ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i dess helhet. Detta beslut kan inte ogiltigförklaras i sin helhet ännu en gång, eftersom förstainstansrätten redan delvis har ogiltigförklarat det genom en dom som på denna punkt är verkställbar. Vidare har klaganden inte, till stöd för de två anförda grunderna, klart angett på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för dess talan om ogiltigförklaring, utan har begränsat sig till att upprepa, eller ordagrant återge, de grunder och de argument som redan framförts i förstainstansrätten.

14. Interporc har bemött detta genom att hävda att förstainstansrättens felaktiga rättstillämpning allmänt oupplösligen hör ihop med grunderna för talan och med de rättsregler som där åberopats, varför det ofta är oundvikligt att dessa grunder upprepas i överklagandet. Kommissionens inställning till huruvida ett överklagande kan tas upp till sakprövning innebär således att möjligheterna att överklaga begränsas på ett oproportionerligt sätt. Klaganden anser dessutom, i motsats till kommissionen, att de grunder den anfört är motiverade och innefattar kritik mot förstainstansrättens resonemang som är tillräckligt tydlig.

15. Domstolen erinrar inledningsvis om att det, enligt fast rättspraxis, framgår av artikel 225 EG, artikel 58 första stycket i domstolens stadga och artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart skall anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävning av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande (se bland annat dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I-5291, punkt 34, och dom av den 8 januari 2002 i mål C-248/99 P, Frankrike mot Monsanto och kommissionen, REG 2002, s. I-1, punkt 68).

16. Ett överklagande som är begränsat till att upprepa eller att ordagrant återge de grunder och argument som har framförts inför förstainstansrätten, inbegripet dem som är baserade på omständigheter som förstainstansrätten uttryckligen har underkänt, uppfyller enligt dessa bestämmelser inte kraven på motivering (se bland annat beslut av den 25 mars 1998 i mål C-174/97 P, FFSA m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I-1303, punkt 24).

17. När en klagande har ifrågasatt förstainstansrättens tolkning eller tillämpning av gemenskapsrätten kan dock de rättsfrågor som prövades av förstainstansrätten på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande (se dom av den 13 juli 2000 i mål C-210/98 P, Salzgitter mot kommissionen, REG 2000, s. I-5843, punkt 43). Om klaganden inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid förstainstansrätten, skulle överklagandeinstitutet förlora en del av sin innebörd (se bland annat beslut av den 10 maj 2001 i mål C-345/00 P, FNAB m.fl. mot rådet, REG 2001, s. I-3811, punkterna 30 och 31, samt dom av den 16 maj 2002 i mål C-321/99 P, ARAP m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I-4287, punkt 49).

18. Det förevarande överklagandet har som helhet till syfte just att ifrågasätta förstainstansrättens ställningstagande angående flera av de olika rättsfrågor som den hade att pröva. I överklagandet anges exakt i vilka avseenden den överklagade domen kritiseras, liksom vilka grunder och argument som anförs till stöd för kritiken.

19. Det framgår klart av överklagandet i dess helhet att klaganden till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring har kritiserat punkterna 55—57 och 65—79 i den överklagade domen, vilka utgör den nödvändiga grunden för punkterna 2 och 3 i domslutet. Denna del av nämnda dom rör bedömningen av det omtvistade beslutet endast i den utsträckning som kommissionen därigenom vägrade klaganden tillgång till handlingar som härrörde från medlemsstaterna eller de argentinska myndigheterna. Klaganden har genom sitt yrkande att domstolen skall ogiltigförklara det omtvistade beslutet i dess helhet, således klart avsett att begränsa sitt yrkande om ogiltigförklaring till endast den del av nämnda beslut som inte redan har ogiltigförklarats av förstainstansrätten.

20. Vad särskilt gäller den första grunden har klaganden hänvisat till punkterna 55—57 i den överklagade domen, detta i syfte att visa att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten genom att göra den bedömningen att kommissionen kunde fatta ett nytt avslagsbeslut på grundval av upphovsmannaregeln.

21. Beträffande den andra grunden för överklagandet har klaganden först, vad gäller den första delgrunden, hänvisat till punkterna 65 och 66 i den överklagade domen, därefter, i den andra delgrunden, till punkterna 69 och 70 i samma dom och slutligen, beträffande den tredje delgrunden, till punkterna 77—79 i domen. Klaganden anser att förstainstansrätten dels har åsidosatt en överordnad rättsprincip om tillgång till handlingar, dels tolkat och tillämpat upphovsmannaregeln felaktigt och dels tillämpat artikel 190 i fördraget felaktigt i målet.

22. Härav följer att domstolen inte kan godta kommissionens argument om att överklagandet i sin helhet skall avvisas på den grunden att det däri yrkats att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras i sin helhet. Den invändning om rättegångshinder som har framförts mot den första och den andra grunden, en invändning enligt vilken klaganden endast har upprepat argument som den redan har gjort gällande inför förstainstansrätten, kan således inte vinna framgång.

23. Av det ovan anförda följer att överklagandet kan tas upp till sakprövning

—. Parternas argument

24. Interporc har gjort gällande att förstainstansrätten i den överklagade domen har gjort en felaktig rättstillämpning, genom att den beträffande det omtvistade beslutets motivering inte fastställt att kommissionen underlåtit att noggrant och opartiskt bedöma alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter i målet. Enligt klaganden har förstainstansrätten inte på ett korrekt sätt bedömt dennes argument att beslutet är grundat på en otillräcklig rättslig bedömning av de möjliga skälen för avslag. Förstainstansrätten har tvärtom, felaktigt, uttryckligen grundat sin uppfattning att det omtvistade beslutet är lagligt på den omständigheten att generalsekreteraren hade inlett en fullständig undersökning av begäran om tillgång till handlingarna (se punkt 56 i den överklagade domen).

25. Interporc har härvidlag erinrat om att det i förstainstansrätten gjort gällande att kommissionen måste göra en fullständig och opartisk bedömning av en begäran om tillgång till handlingar, särskilt vad gäller en ansökan om omprövning, och därvidlag måste beakta alla de skäl för avslag som är möjliga enligt den genom beslut 94/90 antagna uppförandekodexen. Det är endast genom att ta hänsyn till detta krav som en verklig domstolsprövning av gemenskapsrättsliga beslut blir möjlig, särskilt när dessa beslut omfattas av skönsmässiga bedömningar.

26. Klaganden har gjort gällande att kommissionen inte längre hade rätt att grunda det omtvistade beslutet på ett nytt skäl för avslag enligt uppförandekodexen, såsom upphovsmannaregeln, på grund av att kommissionen inte anfört detta skäl i sitt beslut av den 29 maj 1996, vilket ogiltigförklarades genom domen i målet Interporc I. Om så inte var fallet skulle kommissionens förfarande hindra utövandet av rätten till tillgång till handlingar och skapa en oacceptabel brist i möjligheterna till domstolsprövning, eftersom den enskilde skulle vara tvungen att väcka talan ända tills kommissionen hade uttömt alla skäl för avslag som är möjliga att göra gällande mot honom och inte längre kunde motivera ett avslagsbeslut.

27. Kommissionen har anfört att den omständigheten att beslutet av den 29 maj 1996 och det omtvistade beslutet av processekonomiska skäl har varit grundade på ett enda skäl för avslag, nämligen skyddet för det allmänna samhällsintresset eller detta skäl i förening med upphovsmannaregeln, ändå inte innebär att dessa beslut är ofullständiga. En myndighet har rätt att grunda ett beslut på ett enda avgörande skäl, utan att det är nödvändigt att beakta eventuella andra avslagsskäl. Det vore inte heller acceptabelt om kommissionen, efter det att förstainstansrätten har ogiltigförklarat ett av dess beslut, faktiskt berövades rätten att åberopa relevanta eller till och med obligatoriska undantag som föreskrivs i den genom beslut 94/90 antagna uppförandekodexen.

—. Domstolens bedömning

28. Det skall inledningsvis konstateras att när förstainstansrätten ogiltigförklarar en institutions rättsakt, skall denna enligt artikel 176 i fördraget vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen.

29. För att rätta sig efter en dom om ogiltigförklaring och följa den fullt ut, skall den berörda institutionen, enligt fast rättspraxis, därvid respektera såväl domslutet som de domskäl som föranlett domslutet och som utgör det nödvändiga stödet för detta, på så sätt att domskälen är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet. Det är nämligen i domskälen som den bestämmelse anges som anses vara rättsstridig, och som de exakta skälen för den rättsstridighet som fastslås i domslutet konstateras. De berörda institutionerna skall beakta dessa domskäl när den ogiltigförklarade rättsakten ersätts (se dom av den 26 april 1988 i de förenade målen 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, Asteris m.fl. mot kommissionen, REG 1988, s. 2181, punkt 27, samt dom av den 3 oktober 2000 i mål C-458/98 P, Industrie des poudres sphériques mot rådet, REG 2000, s. I-8147, punkt 81).

30. Artikel 176 i fördraget förpliktar dock endast den institution från vilken rättsakten härrör att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring. Den berörda institutionen är enligt denna bestämmelse på detta sätt skyldig att se till att de rättsakter som skall ersätta den ogiltigförklarade rättsakten inte är behäftade med samma rättsstridigheter som de som fastslagits i denna dom (se dom av den 14 september 1999 i mål C-310/97 P, kommissionen mot AssiDomän Kraft Products m.fl., REG 1999, s. I-5363, punkterna 50 och 56.

31. Såsom förstainstansrätten har konstaterat i punkt 55 i den överklagade dornen, innebär dornen i målet Interporc I mot denna bakgrund att det beslut av den 29 maj 1996 som utgjorde föremål för det överklagande som gav upphov till den sistnämnda domen skall anses aldrig ha förelegat, och dessutom att generalsekreteraren i enlighet med artikel 176 i fördraget var skyldig att fatta ett nytt beslut. Det är således med rätta som förstainstansrätten i punkt 56 i den överklagade domen har funnit att generalsekreteraren kunde företa en fullständig omprövning av ansökningarna om tillgång till handlingar och i det omtvistade beslutet följaktligen kunde åberopa andra skäl än dem på vilka beslutet av den 29 maj 1996 hade grundats, i synnerhet upphovsmannaregeln.

32. Den möjlighet till fullständig omprövning som förstainstansrätten hänvisar till innebär dessutom att generalsekreteraren i det omtvistade beslutet inte kunde förväntas upprepa alla de skäl för avslag som föreskrivs i uppförandekodexen för att fatta ett beslut som säkerställde att domen i målet Interporc I följdes på ett korrekt sätt, utan att han enbart måste stödja sig på de skäl som han, inom ramen för sin skönsmässiga bedömning, ansåg skulle tillämpas i förevarande fall.

33. Härav följer att överklagandet inte kan bifallas på den första grunden.

—. Parternas argument

34. Interporc har genom den andra grundens första delgrund gjort gällande att förstainstansrätten, i punkterna 65 och 66 i den överklagade domen, har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att förneka förekomsten av en princip om rätt till insyn av högre rättslig dignitet. Enligt Interporc är upphovsmannaregeln rättsstridig på grund av att den åsidosätter principerna om rätt till insyn och om allmänhetens kontroll av institutionernas verksamhet, vilka säkerställs genom den fria tillgången till handlingar. Den grundläggande karaktären av dessa allmänna principer av högre dignitet i gemenskapens rättsordning bekräftas av artikel 255 EG, jämförd med artiklarna A andra stycket och F.1 i Fördraget om Europeiska unionen (nu artiklarna 1 andra stycket EU och 6.1 EU i ändrad lydelse). Ett strikt iakttagande av dessa allmänna principer utgör således en nödvändig beståndsdel i säkerställandet av den demokratiska strukturen i den Europeiska unionen och i legitimiteten i utövandet av gemenskapens suveränitet.

35. Interporc har hävdat att kommissionen enligt nämnda principer inte kan undgå skyldigheten att utge handlingar som förvaras hos den genom att endast hänvisa sökandena till dem som har upprättat dessa handlingar, eftersom de rättsliga och tekniska villkoren för ett faktiskt utövande av rätten att få tillgång till dessa handlingar därvid inte kan säkerställas.

36. Kommissionen har hävdat att även om rätten till insyn är en politisk princip som kan härledas ur principen om demokrati, räcker inte detta enkla konstaterande för att den skall utgöra en rättslig princip.

37. Även om man antar att det finns en allmän princip om rätt till insyn eller rätt till tillgång till handlingar, har klaganden inte visat att denna princip automatiskt har åsidosatts genom att bestämmelserna om rätt till tillgång enbart avser handlingar som har upprättats av den berörda institutionen.

—. Domstolens bedömning

38. Det skall inledningsvis erinras om att domstolen, i punkterna 35 och 36 i dom av den 30 april 1996 i mål C-58/94, Nederländerna mot rådet (REG 1996, s. I-2169), har konstaterat att principen om allmänhetens rätt att få tillgång till handlingar som förvaras hos offentliga myndigheter gradvis har stärkts. Denna rättighets betydelse har, på gemenskapsnivå, bekräftats i olika omgångar och särskilt i förklaring nr 17 om rätten till tillgång till information, som finns bilagd slutakten om Fördraget om Europeiska unionen, som förknippar denna rätt med institutionernas demokratiska karaktär.

39. Denna rättighets betydelse har för övrigt bekräftats genom utvecklingen av de tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser som tillkommit efter det att det omtvistade beslutet antagits. I artikel 255.1 EG, som införts i gemenskapens rättsordning genom Amsterdamfördraget, föreskrivs således att [v]arje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte i en medlemsstat skall ha rätt till tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar.... Vidare fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43), som har antagits i enlighet med artikel 255 EG, principer och villkor för att utöva denna rättighet i syfte att ge medborgarna bättre möjligheter att delta i beslutsförfarandet och för att garantera att förvaltningen åtnjuter större legitimitet, är effektivare och har ett större ansvar gentemot medborgarna i ett demokratiskt system samt för att bidra till att stärka principerna om demokrati och respekt för grundläggande rättigheter.

40. Förstainstansrätten har, i punkt 65 i den överklagade domen, beträffande giltigheten av den upphovsmannaregel enligt den uppförandekodex som antagits genom beslut 94/90 och som borde ha tillämpats av kommissionen vid tiden för antagandet av det omtvistade beslutet, vederbörligen erinrat om att domstolen, i punkt 37 i den ovannämnda domen i målet Nederländerna mot rådet, funnit att så länge gemenskapslagstiftaren inte har antagit en allmän reglering om allmänhetens rätt att få tillgång till handlingar som förvaras hos gemenskapens institutioner, måste dessa anta bestämmelser som har till syfte att reglera behandlingen av sådana ansökningar på grundval av behörigheten att reglera den egna interna organisationen, vilken tillåter dem att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa den interna verksamheten med hänsyn till intresset av en väl fungerande förvaltning.

41. Mot bakgrund av denna rättspraxis har förstainstansrätten, i punkt 66 i den överklagade domen, konstaterat att upphovsmannaregeln kan tillämpas, eftersom det inte finns någon överordnad rättsprincip som föreskriver att kommissionen i beslut 94/90 inte kunde utesluta de handlingar som inte härrör från uppförandekodexens tillämpningsområde.

42. I detta hänseende konstaterar domstolen att förstainstansrätten haft fog att hänvisa till punkt 37 i domen i det ovannämnda målet Nederländerna mot rådet för att fastställa att antagandet av upphovsmannaregeln, såsom den framgår av den genom beslut 94/90 antagna uppförandekodexen, omfattas av behörigheten att reglera den egna interna organisationen som kommissionen, i brist på en av gemenskapslagstiftaren antagen allmän reglering på detta område, skall utöva i enlighet med kraven på en väl fungerande förvaltning.

43. Det skall följaktligen konstateras att förstainstansrätten mot denna bakgrund och med hänsyn till den fortgående utvecklingen på detta område, vilken omnämnts ovan i punkterna 38 och 39, inte gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den i punkt 66 i den överklagade domen fastställde att upphovsmannaregeln kunde tillämpas i förevarande mål i brist på en princip eller en allmän gemenskapsrättslig reglering som vid tidpunkten för antagandet av det omtvistade beslutet uttryckligen föreskriver att kommissionen inte haft rätt att, inom ramen för sin behörighet att reglera den egna interna organisationen, utfärda upphovsmannaregeln, såsom den framgår av den genom beslut 94/90 antagna uppförandekodexen.

44. Talan kan således inte vinna bifall på den andra grundens första del.

—. Parternas argument

45. Interporc har i andra hand gjort gällande att den överklagade domen grundar sig på en rättsligt sett felaktig tolkning och tillämpning av upphovsmannaregeln, eftersom förstainstansrätten inte tillämpat regeln restriktivt trots att den i punkt 69 i den överklagade domen angav att det var nödvändigt med en sådan tillämpning.

46. Enligt Interporc skall upphovsmannaregeln, mot bakgrund av den princip om största möjliga tillgång till de handlingar som kommissionen förfogar över, och som anges i beslut 94/90, tolkas på samma sätt som de andra undantagen som föreskrivs i uppförandekodexen. Kommissionen har därvid möjlighet att företa en skönsmässig bedömning från fall till fall vad gäller bruket av undantagsbestämmelser, en befogenhet som utövas under kontroll av gemenskapens domstolar. Kommissionen har i förevarande mål således varit skyldig att för varje aktuell handling ange skälen till varför dess offentliggörande skulle strida mot det intresse som skall skyddas. Om förstainstansrätten hade velat tolka upphovsmannaregeln på ett sätt som faktiskt är restriktivt, borde den ha överfört dessa principer på upphovsmannaregeln.

47. Kommissionen har medgett att upphovsmannaregeln utgör en begränsning av principen om största möjliga tillgång till de handlingar som kommissionen förfogar över och att den således i möjligaste mån bör tolkas restriktivt. Enligt denna regels ordalydelse är det dock endast tillåtet med en sådan restriktiv tolkning om det råder tvivel om handlingarnas upphovsman. Enligt kommissionen föreligger det dock uppenbarligen inte några sådana tvivel i förevarande fall.

—. Domstolens bedömning

48. Syftet med beslut 94/90 är, förutom att säkerställa kommissionens interna verksamhet med hänsyn till intresset av en väl fungerande förvaltning, att ge allmänheten största möjliga tillgång till de handlingar som förvaras av kommissionen, vilket innebär att varje undantag från denna rätt skall tolkas och tilllämpas restriktivt (se dom av den 11 januari 2000 i de förenade målen C-174/98 P och C-189/98 P, Nederländerna och Van der Wal mot kommissionen, REG 2000, s. I-1, punkt 27).

49. Domstolen erinrar härvidlag om att en restriktiv tolkning och tillämpning av upphovsmannarätten, enligt den genom beslut 94/90 antagna uppförandekodexen, innebär att kommissionen skall kontrollera handlingens ursprung och för sökanden ange vem som har upprättat handlingarna för att sökanden skall kunna göra en ansökan om tillgång till handlingarna till denne.

50. Kommissionen informerade i det omtvistade beslutet, såsom framgår av punkterna 72 och 73 i den överklagade domen, klaganden om att de handlingar som denne hade ansökt om att få tillgång till härrörde från medlemsstaterna eller från de argentinska myndigheterna, och det preciserades att klaganden skulle vända sig direkt till dessa handlingars upphovsmän.

51. Härav följer att förstainstansrätten inte gjorde sig skyldig till en felaktig rättstilllämpning när den, i punkt 74 i den överklagade domen, fastställde att kommissionen hade tillämpat upphovsmannaregeln enligt den genom beslut 94/90 antagna uppförandekodexen på ett korrekt sätt när den ansåg att kommissionen inte var skyldig att tillhandahålla handlingar som den inte själv hade upprättat.

52. Talan kan därmed inte vinna bifall på den andra grundens andra del.

—. Parternas argument

53. Interporc har gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 78 i den överklagade domen, fastställde att kommissionen hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 190 i fördraget. Enligt klaganden har förstainstansrätten inte utifrån motiveringen av det omtvistade beslutet kunnat avgöra huruvida kommissionen även använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning beträffande den faktiska möjligheten att utöva rätten till tillgång till handlingar från medlemsstaterna och de argentinska myndigheterna.

54. Kommissionen anser tvärtom att den iakttagit den motiveringsskyldighet som följer av artikel 190 i fördraget. Kommissionen har gjort gällande att den andra grundens tredje delgrund i överklagandet, rörande att motiveringsskyldigheten har åsidosatts, är oupplösligen förbunden med den andra delgrunden i samma grund.

—. Domstolens bedömning

55. Det skall erinras om att enligt fast rättspraxis skall den motivering som erfordras enligt artikel 190 i fördraget anpassas efter vilket slags rättsakt det är fråga om. Motiveringen skall på ett klart och otvetydigt sätt återge det resonemang som förts av den institution som är upphovsman till rättsakten, så att berörda parter kan få reda på skälen för den vidtagna åtgärden och domstolen ges möjlighet att utöva kontroll. Kravet på motivering skall bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det fordras inte att motiveringen av en rättsakt anger samtliga relevanta sakförhållanden och rättsliga överväganden, eftersom frågan huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 190 i fördraget inte enbart skall bedömas mot bakgrund av motiveringens lydelse, utan även mot bakgrund av det sammanhang i vilket motiveringen ingår samt alla rättsregler som reglerar det ifrågavarande området (se bland annat dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink's France, REG 1998, s. I-1719, punkt 63, av den 19 september 2002 i mål C-113/00, kommissionen mot Spanien, REG 2002, s. I-7601, punkterna 47 och 48).

56. Kommissionen måste, när den vägrar tillgång till handlingar som den förfogar över och som faller under tillämpningsområdet för beslut 94/90, i varje enskilt fall, mot bakgrund av tillgänglig information, visa att dessa handlingar verkligen omfattas av de undantag som uppräknas i detta beslut (se domen i det ovan nämnda målet Nederländerna och Van der Wal mot kommissionen, punkt 24).

57. Kommissionen har i det omtvistade beslutet dock grundat avslaget på ansökan om tillgång till vissa handlingar på upphovsmannaregeln enligt den genom beslut 94/90 antagna uppförandekodexen. Kommissionen har sålunda uttryckligen hänvisat till denna regel, upprättat en detaljerad lista över de begärda handlingar som den förfogade över men som den inte var upphovsman till, uppgett upphovsmannen till varenda en av dessa handlingar och underrättat klaganden om att denne skall vända sig direkt till upphovsmännen för att få tillgång till informationen i dessa handlingar.

58. Förstainstansrätten gjorde sig följaktligen inte skyldig till en felaktig rättstilllämpning när den, i punkt 74 i den överklagade domen, fastställde att motiveringen till det ifrågasatta beslutet uppfyllde kraven i artikel 190 i fördraget.

59. Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den andra grundens tredje del.

60. Av samtliga överväganden ovan följer att överklagandet skall ogillas.

61. Enligt artikel 69.2 första stycket i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Interporc skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Interporc har tappat målet skall kommissionens yrkande bifallas.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) Interporc Im- und Export GmbH förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: tyska.