Förslag till avgörande av generaladvokat Philippe Léger föredraget den 21 oktober 2004

1 Originalspråk: nederländska.

2 EGT L 172, s. 14; svensk specialutgåva, omrade 6, volym 1, s. 135. Detta direktiv har ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EGT L 158, s. 77).

3 Tvärtemot den ursprungliga formuleringen av den nationella domstolens tolkningsfråga 6.

4 Se, bland annat, dom av den 19 januari 1999 i mål C-348/96, Calfa (REG 1999, s. I-11), punkt 16. Den fria rörligheten för mottagare av tjänster, som inte uttryckligen föreskrivs i fördraget, har först uttryckts i direktiv 73/148, och därefter av domstolen fastslagits vara en nödvändig följd av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för tjänster som överensstämmer med målet att liberalisera all förvärvsverksamhet som inte omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet för varor, personer och kapital. Se dom av den 31 januari 1984 i de förenade målen 286/82 och 26/83, Luisi och Carbone (REG 1984, s. 377 ; svensk specialutgåva, volym 7, s. 473), punkt 10. När det gäller mottagare av turisttjänster, se även dom av den 2 februari 1989 i mål 186/87, Cowan (REG 1987, s. 195; svensk specialutgåva, volym 10, s.l).

5 Se generaladvokaten Lenz förslag till avgörande inför domen i det ovannämnda målet Cowan, punkt 22.

6 Ibidem, punkt 28.

7 Domen i det ovannämnda målet Calia. I det målet ansågs Calía vara mottagare av tjänster trots att hon befanns skyldig till en överträdelse av narkotikalagstiftningen och dömdes till fängelse i tre månader samt utvisades från grekiskt territorium vid äventyr av ytterligare straff

8 Det framgår av handlingarna i målet vid den nationella domstolen att ett kvitto från Postbank hittats hos Salam Oulane.

9 Artikel 50 första stycket EG.

10 Dom av den 17 september 2002 i mil C-413/99, Baumbast och R (REG 2002, s. I-7091), punkt 84.

11 Artikel 18.1 EG. För tillämpningen av de begränsningar och villkor som föreskrivs i rådets direktiv 90/364 av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning (EGT L 180, s. 26), se domen i det ovannämnda målet Baumbast och R, punkt 85 och följande punkter. Enligt domstolen hindrar inte dessa villkor och begränsningar att artikel 18.1 EG har direkt effekt. Den har därvid uttalat följande. Tillämpningen av sådana begränsningar och villkor enligt artikel 18.1 EG för utövandet av denna rätt till bosättning är emellertid underställd domstolskontroll. Eventuella begränsningar av och villkor för denna rätt hindrar således inte att bestämmelserna i artikel 18.1 EG ger enskilda personer rättigheter som de kan åberopa vid domstol och som de nationella domstolarna skall skydda (samma dom, punkt 86).

12 Se direktiv 2004/38, till vilket medlemsstaterna miste anpassa sin lagstiftning senast den 30 april 2006.

13 Direktiv 2004/38 motiveras bland annat av att det för att avhjälpa sektorsuppdelningen och den planlösa hanteringen av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig ... krävs en gemensam rättsakt (fjärde skälet).

14 Jag har antagit det uttryckssätt som generaladvokaten La Pergola använt i en jämförbar situation i sitt förslag till avgörande inför domen i det ovannämnda målet Calfa, punkt 10.

15 Dom av den 20 september 2001 i mål C-184/99, Grzelczyk (REG 2001, s. I-6193), punkt 31.

16 Kursiverat här.

17 Angående tolkning enligt lydelsen och teleologisk tolkning, se bland annat mitt förslag till avgörande inför domen av den 16 maj 2002 i mål C-63/00, Schilling och Nehring (REG 2002, s. I-4483), punk 17 och följande punkter.

18 Dom av den 8 april 1976 i mâl 48/75 (REG 1976, s. 497; svensk specialutgåva, volym 3, s. 73), punkt 31. Kursiverat här.

19 Punkterna 32 respektive 33 i domen i det ovannämnda målet Royer. Kursiverat här.

20 Dom av den 21 september 1999 i mil C-378/97 (REG 1999, s. I-6207), punkt 42. Kursiverat här. Omständigheterna i målet vid den nationella domstolen i det målet kan sammanfattas pä följande sätt: Wijsenbeek, som var nederländsk medborgare, var åtalad i Nederländerna för att vid inresa till landet via flygplatsen i Rotterdam den 17 december 1993 vägrat uppvisa sitt pass för företrädare för polisen, som var sysselsatt med gränskontroll, och för att inte ha visat sin nationalitet pä annat sätt Han hade därmed brutit mot artikel 25 i utlänningsbeslut med tillämpning av den nederländska utlänningslagen.

21 Artikel 18.1 EG.

22 Domen i det ovannämnda målet Wijsenbeek, punkt 43.

23 Ibidem, punkt 44.

24 Ibidem, punkt 42.

25 Domen i det ovannämnda målet Royer, punkt 38.

26 Punkt 34 i kommissionens yttrande.

27 Kommissionen har anfört att uppvisande av en giltig identitetshandling eller ett giltigt pass i princip är det enklaste sättet att fastställa en persons nationalitet, och att medlemsstaterna har rätt att föreskriva en sådan skyldighet.

28 Enligt min mening har denna inställning bibehållits i artikel 6 i direktiv 2004/38. Artikel 6.1 har följande lydelse. Unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium i högst tre månader utan några andra villkor eller formaliteter än kravet på att inneha ett giltigt identitetskort eller pass. (Kursiverat här.) Denna diskussion, som kan ligga till grund för den nationella domstolens fråga, återspeglas tydligt i den formulering som gemenskapslagstiftaren valt, vilken uppvisar just ett “icke-val som vidmakthåller tvetydigheten: Är innehavet av ett identitetskort eller ett pass ett villkor för rätten att uppehålla sig, eller en formalitet i samband med utövandet av denna rätt? Enligt min mening är det endast en formalitet som skall iakttas vid utövandet av rätten att uppehålla sig.

29 Det är lätt att föreställa sig verkningarna av en motsatt uppfattning i en situation där en turist har tappat sitt identitetskort eller sitt pass, vilket inte kan anses vara någon exceptionell situation. Vore det rimligt att en sådan person därför skulle tvingas avbryta sin vistelse?

30 Se, bland annat, dom av den 28 oktober 1999 i mil C-55/98, Vestergaard (REG 1999, s. I-7641), punkterna 16 och 17. Se även dom av den 14 juli 1994 i mål C-379/92, Peralta (REG 1994, s. I-3453; svensk specialutgåva, volym 16, s. 15), punkt 18.

31 Enligt min mening skall graden av den problematik som en säkerhetsåtgärd såsom ett omhändertagande i utvisningssyfte vid underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att inneha ett giltigt identitetskort eller pass ger upphov till bedömas utifrån bestämmelserna om möjligheter att inskränka den fria rörligheten, och inte bara isolerat utifrån förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet. Det framgår nämligen av lydelsen av den nederländska utlänningslagen att dessa åtgärder endast får avse utlänningar när de har till syfte att dessa skall utvisas. Denna aspekt av problematiken kommer att prövas i samband med bedömningen av den sista gruppen av tolkningsfrågor.

32 Den nationella domstolen har påpekat att syftet med flertalet av dessa begränsade identifieringsskyldigheter är att bekämpa de missbruk som konstaterats av vissa bidrag och lättnader enligt social- och skattelagstiftningen.

33 Dom av den 14 juli 1977 i mål 8/77, Sagulo m.fl. (REG 1977, s. 1495; svensk specialutgåva, volym 3, s. 403), punkt 10.

34 Dom av den 7 juli 1976 i mål 118/75, Watson och Belmann (REG 1976, s. 1185; svensk specialutgåva, volym 3, s. 145.

35 Domen i det ovannämnda målet Sagulo m.fl. punkt 11.

36 Dom av den 27 april 1989 i mål 321/87, kommissionen mot Belgien (REG 1989, s. 997), punkt 12.

37 Dom av den 30 april 1998 i mål C-24/97, kommissionen mot Tyskland (REG 1998, s. I-2133), punkt 13.

38 Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland, punkt 14. Domstolen slog fast att Tyskland underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt fördraget genom att behandla andra staters medborgare som uppehållit sig på dess territorium väsentligen olika, vid fastställelse av graden av oaktsamhet och storleken på bötesbelopp då de gör sig skyldiga till sinsemellan likartade överträdelser av skyldigheten att inneha en giltig legitimationshandling.

39 Den nationella domstolen har som exempel på sådana identitetshandlingar angivit ett giltigt identitetskort där den nederländska nationaliteten anges eller ett giltigt nederländskt pass (s. 16 i begäran om förhandsavgörande).

40 Domen nämnd ovan, punkt 12.

41 Domen i det ovannämnda målet Watson och Belmann, punkt 20.

42 Domen nämnd ovan, punkt 43.

43 Domen i det ovannämnda målet Wijsenbeek, punkt 44.

44 Domen i det ovannämnda målet Calfa, punkt 16.

45 Enligt den nationella domstolen anges i de två besluten om omhändertagande som skäl för forvaret intresset av att upprätthålla allmän ordning, på grund av en misstanke om att klaganden skulle försöka undandra sig utvisning eftersom han inte förfogade över en sådan identitetshandling som anges i artikel 4.21 i Vreemedelingenbesluit (den nederländska utlänningsförordningen), inte hade anmält sig hos utlänningspolisen, inte hade någon fast adress eller bostad och dessutom misstänktes för brott (s. 5 i begäran om förhandsavgörande).

46 Domen i det ovannämnda målet Calfa, punkt 20.

47 Domen i det ovannämnda malet Royer, punkt 39.

48 Se, bland annat dom av den 27 oktober 1977 i mål 30/77, Bouchereau (REG 1977. s. 1999; svensk specialutgåva, volym 3, s. 459), punkt 35.

49 Dom av den 29 april 2004 i de förenade målen C-482/01 och C-493/01, Orfanopoulos och Oliven (REG 2004, s. I-5257), punkt 66.

50 Direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn üll allmän ordning, säkerhet eller hälsa (EGT 56, s. 850; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s.28). I artikel 1 i detta direktiv föreskrivs att det omfattar varje medborgare i en medlemsstat som bor i eller reser till en annan medlemsstat i gemenskapen, antingen för att ta anställning eller driva egen rörelse eller för att vara mottagare av tjänster.

51 Artikel 3.1 respektive 3.2 i det ovannämnda direktivet.

52 Domen i det ovannämnda målet Bouchereau, punkt 28.