Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 8 april 2008

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, s. 1).

3 Rådets förordning (EG, Euratom) nr 31/2005 av den 20 december 2004 om anpassning med verkan från och med den 1 juli 2004 av lönerna och pensionerna för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska gemenskaperna och av de på dessa löner och pensioner tillämpliga korrigeringskoefficienterna (EUT L 8, 2005, s. 1).

4 Den överklagade domen, punkterna 99–109.

5 Ibidem, punkterna 110–115.

6 Ibidem, punkterna 116–130.

7 Den överklagade domen, punkterna 131–139.

8 Se punkt 14 i överklagandet.

9 Detta framgår av kommissionens yrkanden i repliken, samt av punkt 31 i denna. Jag vill för övrigt påpeka att kommissionen i punkt 40 i denna replik däremot har slagit fast följande : … Domstolen ska därför upphäva förstainstansrättens dom i den mån det inte har fastställts att den första och den tredje delgrunden inte kan prövas, eftersom de inte framförts i klagomålet under det administrativa förfarandet, och dessutom den fjärde delgrunden på grund av att den gjorts gällande först i repliken. Å andra sidan är det, mot bakgrund av den ståndpunkt som jag avser att inta med avseende på anslutningsöverklagandet, inte nödvändigt att fastställa huruvida kommissionen i anslutning därtill har yrkat att den överklagade domen ska upphävas.

10 Punkt 32 i kommissionens replik.

11 Domstolens dom av den 3 februari 1977 i mål 91/76, de Lacroix mot Europeiska gemenskapernas domstol (REG 1977, s. 225), punkt 11.

12 Se exempelvis domstolens dom av den 19 februari 1981 i de förenade målen 122/79 och 123/79, Schiavo mot rådet (REG 1981, s. 473), punkt 22, av den 20 mars 1984 i de förenade målen 75/82 och 117/82, Razzouk och Beydoun mot kommissionen (REG 1984, s. 1509), punkt 13, och av den 4 februari 1987 i mål 302/85, Pressler-Hoeft mot revisionsrätten (REG 1987, s. 513), punkt 5.

13 Förstainstansrättens dom av den 29 mars 1990 i mål T-57/89, Alexandrakis mot kommissionen (REG 1990, s. II-143), punkt 8. Denna ståndpunkt har därefter fastställts i fast rättspraxis. Se till exempel förstainstansrättens dom av den 11 juli 1991 i mål T-19/90, von Hoessle mot revisionsrätten (REG 1991, s. II-615), av den 16 juli 1992 i mål T-1/91, Della Pietra mot kommissionen (REG 1992, s. 2145), och av den 11 september 2002 i mål T-127/00, Nevin mot kommissionen (REGP 2002, s. I-A-149 och II-781).

14 Se exempelvis domen i det ovannämnda målet Razzouk och Beydoun mot kommissionen, punkt 9, och dom av den 19 november 1998 i mål C-316/97 P, Europaparlamentet mot Gaspari (REG 1998, s. 7597), punkt 17.

15 Dom av den 7 maj 1986 i mål 52/85, Rihoux m.fl. mot kommissionen (REG 1986, s. 1555), punkt 13, av den 20 maj 1987 i mål 242/85, Geist mot kommissionen (REG 1987, s. 2181), punkt 9, av den 14 februari 1989 i mål 346/87, Bossi mot kommissionen (REG 1989, s. 303), punkt 27, och av den 10 mars 1989 i mål 126/87, Del Plato mot kommissionen (REG 1989, s. 643), punkt 12.

16 Se exempelvis dom av den 14 mars 1989 i mål 133/88, Casto Del Amo Martinez mot Europaparlamentet (REG 1989, s. 689), punkt 13.

17 Dom av den 16 maj 2006 i mål C-68/05 P, Koninklijke Coöperatie Cosun UA mot kommissionen (REG 2006, s. I-10367), punkterna 95–98. Se även generaladvokaten Stix-Hackls motsvarande förslag till avgörande, föredraget den 16 maj 2006 (särskilt punkterna 89–103).

18 Domen i det ovannämnda målet Casto Del Amo Martinez mot Europaparlamentet, punkt 13.

19 I fråga om denna rättighet, se exempelvis dom av den 13 mars 2007 i mål C-432/05, Unibet (REG 2007, s. I-2271), punkt 37 och där angiven rättspraxis.

20 Den överklagade domen, punkt 100.

21 Som bekant har denna princip utformats i den regel enligt vilken lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Se exempelvis domstolens dom av den 23 oktober 2007 i mål C-273/04, Polen mot rådet (REG 2007, s. I-8925), punkt 86, av den 30 mars 2006 i de förenade målen C-87/03 och C-100/03, Spanien mot rådet (REG 2006, s. I-2915), punkt 48, av den 17 oktober 1995 i mål C-44/94, Fishermen’s Organisations m.fl. (REG 1995, s. I-3115), punkt 46, etcetera. På området för gemenskapens personalmål, se exempelvis domstolens dom av den 11 juli 1985 i mål 119/83, Appelbaum mot kommissionen (REG 1985, s. 2423), samt förstainstansrättens dom av den 7 februari 1991 i de förenade målen T-18/89 och T-24/89, Tagaras mot Europeiska gemenskapernas domstol (REG 1991, s. II-53), punkt 68.

22 I likhet med alla de andra punkterna i den överklagade domen är översättningen av detta avsnitt inofficiell.

23 Förstainstansrättens dom av den 26 februari 2003 i mål T-184/00, Drouvis mot kommissionen (REGP 2003, s. I-A-51 och II-297), som fastställts genom domstolens beslut av den 29 april 2004 i mål C-187/03 P (ej publicerat i rättsfallssamlingen).

24 Domstolens beslut av den 7 oktober 1987 i mål 108/86, Di Muro mot rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (REG 1987, s. 3933), punkt 10. Se även förstainstansrättens dom av den 14 april 2005 i mål T-141/03, Sniace (REG 2005, s. II-1197), punkt 22, av den 18 februari 1993 i mål T-45/91, MacAvoy mot Europaparlamentet (REG 1993, s. II-83), punkt 22, och av den 28 mars 2001 i mål T-144/99, Istituto dei mandatari abilitati presso l'Ufficio europeo dei brevetti mot kommissionen (REG 2001, s. II-1087), punkterna 29–35. I det sistnämnda avgörandet tycks förstainstansrätten dock anse att villkoret om ett berättigat intresse av att få saken prövad är ett krav i likhet med kraven enligt artikel 230 EG.

25 Se exempelvis dom av den 19 maj 1983 i mål 306/81, Verros mot Europaparlamentet (REG 1983, s. 17565), punkt 9, av den 13 november 2001 i mål C-430/00 P, Anton Dürbeck GmbH mot kommissionen (REG 2001, s. I-8547), punkt 17, och av den 26 april 2007 i mål C-412/05 P, Alcon Inc. mot UAMI (REG 2007, s. I-3569), punkterna 38–40.

26 Se exempelvis domstolens dom av den 15 mars 1973 i mål 37/72, Marcato mot kommissionen (REG 1973, s. 361), punkt 7, av den 16 december 1976 i mål 124/75, Perinciolo mot rådet (REG 1976, s. 1953), punkt 26, och av den 30 juni 1983 i mål 85/82, Schloh mot rådet (REG 1983, s. 2105), punkt 14. På senare år har det, som väntat, framför allt varit förstainstansrätten och därefter även personaldomstolen som har haft att ta ställning till huruvida det föreligger ett berättigat intresse av att få saken prövad. Domstolen däremot har slagit fast att det finns ett motsvarande kriterium för att bedöma huruvida överklaganden av förstainstansrättens beslut kan tas upp till sakprövning (se exempelvis dom av den 19 oktober 1995 i mål C-19/93 P, Rendo mot kommissionen, REG 1995, s. I-3319, punkt 13, av den 13 juli 2000 i mål C-174/99 P, Europaparlamentet mot Richard, REG 2000, s. I-6189, punkt 33, och av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I-6677, punkt 21, samt beslut av den 25 januari 2001 i mål C-111/99 P, Lech-Stahlwerke GmbH mot kommissionen, REG 2001, s. I-727, punkt 18).