Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 12 juni 2008

1 Originalspråk: engelska.

2 Beslut av den 16 december 2003 om det statliga stöd som Frankrike genomfört för övertagande av verksamhet från företag i svårigheter (EUT L 108, 2004, s. 38).

3 Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (numera artikel 88 EG) (EGT L 83, s. 1). De bestämmelser som är relevanta i detta mål har fortsatt att gälla i oförändrad lydelse.

4 Se särskilt skäl 13 och artikel 14 i förordning nr 659/1999.

5 Införd genom artikel 14A, lag 88-1149 av den 23 december 1988 (finanslagen för 1989), Journal Officiel de la République Française, den 28 december 1988. Artikel 44f ändrades fem gånger innan den upphävdes och ersattes av en bestämmelse som kommissionen ansåg var förenlig med den gemensamma marknaden (se punkt 14 nedan).

6 EUT C 244, 2004, s. 2.

7 Kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse (EGT L 10, s. 30).

8 Kommissionens förordning (EG) nr 70/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag (SMF) (EGT L 10, s. 33). I denna förordning föreskrivs ett särskilt system för beviljande av statligt stöd till små och medelstora företag. I synnerhet anges ett antal villkor som sådant stöd måste uppfylla.

9 Bulletin Officiel des Impots, nr 43 av den 4 mars 2004. Kommissionen informerades genom skrivelse av den 26 april 2004.

10 Loi de finances rectificative pour 2004, Journal Officiel av den 31 december 2004.

11 Beslut N553/04 av den 1 juni 2005 genom vilket den nya artikel 44f godkändes (EUT C 242, s. 5). I samma beslut anges att även artiklarna 1383 A och 1464 B är förenliga med gemenskapsrätten.

12 Frankrike inkom med ytterligare en förteckning över stödmottagare som bilaga till sin svarsskrivelse. De franska myndigheterna identifierade i dessa fyra förteckningar totalt 721 företag. Av dessa var 143 skyldiga att återbetala över 200000 euro som de erhållit i rättsstridigt stöd. Skillnaden mellan siffrorna i de första uppskattningarna och i de framställda förteckningarna kan (kanske) förklaras av att de franska myndigheterna begränsade sina undersökningar till de företag vars skattedeklarationer upprättades enligt régime réel normal (det vill säga vars intäkter översteg tröskelbeloppet för stöd av mindre betydelse för denna kategori), och således bortsåg från företag vars skattedeklarationer upprättades enligt régime simplifié, samt dem som beviljats skattebefrielse och vars intäkter hamnade under tröskelbeloppet för stöd av mindre betydelse.

13 Det föreligger en märkbar skillnad mellan maxbeloppet för stöd av mindre betydelse enligt förordning nr 69/2001 och det som Frankrike har angett. Det förstnämnda utgör en övre gräns på 100000 euro. I förordning nr 1998/2006 (EUT L 379, s. 5) – vilken gäller sedan 1 januari 2007 – ökades maxbeloppet till 200000 euro. Denna ändring kan inte påverka klassificeringen av de ursprungliga stöd som utbetalats, men det nya maxbeloppet kommer att tillämpas på nya beviljanden av statligt stöd.

14 Domstolens dom av den 14 februari 2008 i mål C-419/06, kommissionen mot Grekland, punkterna 53 och 54 och där angiven rättspraxis.

15 Artikel 5 i beslutet överensstämmer, vad gäller dessa skyldigheter, med artikel 14 i förordning nr 659/1999, enligt vilken medlemsstaterna har skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva rättsstridigt statligt stöd, utan dröjsmål, omedelbart och effektivt. Domstolen har i fast rättspraxis understrukit betydelsen av att ifrågavarande beslut verkställs omedelbart och effektivt. Se dom av den 12 december 2002 i mål C-209/00, kommissionen mot Tyskland (REG 2002, s. I-11695) punkterna 33 och 34, och av den 5 oktober 2006 i mål C-232/05, kommissionen mot Frankrike (REG 2006, s. I-10071), punkterna 49 och 50, samt domen i målet kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 14), punkterna 57–61.

16 Se domen i målet kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 14), punkt 39 och där angiven rättspraxis.

17 Se dom av den 26 juni 2003 i mål C-404/00, kommissionen mot Spanien (REG 2003, s. I-6695), punkt 55.

18 Se senast domen i målet kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 14), punkt 40 och där angiven rättspraxis.

19 Enligt fast rättspraxis kan medlemsstater inte åberopa särdrag i sina egna rättssystem i syfte att finna en grund för absolut hinder. Se domstolens dom av den 27 april 1988 i mål C-225/86, kommissionen mot Italien (REG 1988, s. 2271), punkt 10, och av den 10 juni 1993 i mål C-183/91, kommissionen mot Grekland (REG 1993, s. I-3131), punkt 17. Generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer avvisade i punkten 72 i sitt förslag till avgörande i det ovan i fotnot 15 nämnda målet Frankrike mot kommissionen (enligt min uppfattning med rätta) en grund som troligen indirekt var baserad på begränsningar i den berörda medlemsstatens interna rättssystem.

20 Detta har varit fast rättspraxis sedan domstolens dom av den 15 januari 1986 i mål 52/84, kommissionen mot Belgien (REG 1986, s. 89), punkt 16. Den bekräftades senast i dom av den 12 maj 2005 i mål C-415/03, kommissionen mot Grekland (REG 2005, s. I-3875), punkt 42.

21 Dom av den 2 juli 2002 i mål C-499/99, kommissionen mot Spanien (REG 2002, s. I-6031), punkt 24.

22 Frankrike kan endast åberopa undantaget för absolut hinder avseende bokföringsregister som, när beslutet verkställdes, redan hade raderats till följd av att arkiveringsfristen på tio år hade löpt ut. Bokföringsregister för räkenskapsåret 1994 och därefter måste, som en naturlig följd härav, anses ha stått till de franska myndigheternas förfogande vid återkravsförfarandets början.

23 Dom av den 29 april 2004 i mål C-277/00, Tyskland mot kommissionen (REG 2004, s. I-3925), punkt 85 och där angiven rättspraxis.

24 Eller flera företag – om fler än ett företag har förvärvat tillgångar ändras inte denna bedömning, även om de praktiska svårigheterna att finna den återbetalningsskyldige kan öka.

25 Se domen i målet Tyskland mot kommissionen (ovan fotnot 23), punkt 86.

26 Dom av den 20 september 2001 i mål C-390/98, Banks (REG 2001, s. I-6117).

27 Punkt 80 i domen.

28 Punkt 86 i domen.

29 Punkterna 92 och 93 i domen.

30 Domstolen prövade i sin dom av den 8 maj 2003 i mål C-328/99, Italien och SIM 2 Multimedia mot kommissionen (REG 2003, s. I-4035), kommissionens bedömning av marknadsvillkoren. Domstolen hänvisade till en hypotetisk privat investerare vid värderingen av den faktiskt berörda investerarens handlande (punkterna 37–40 i domen) och godtog en oberoende experts värdering av det betalda priset (punkt 72 i domen).

31 I punkt 42.

32 Nämligen de 55 företag som var skyldiga mer än 1 miljon euro och vars identitet hade fastställts i mars 2005.

33 Kommissionen har uttryckt tvivel beträffande det påstådda behovet av samarbete. Kommissionen har särskilt ifrågasatt huruvida alla företags samarbete var nödvändigt.

34 Domstolens dom av den 29 april 2004 i mål C-372/97, Italien mot kommissionen (REG 2004, s. I-3679), punkt 112.

35 Kommissionens ståndpunkt är att nya stödbeviljanden inte ska vara knutna till återbetalning av gamla stödbeviljanden som förklarats rättsstridiga. Eftersom dessa frågor inte omfattas av förevarande förfarande kommenterar jag dem inte ytterligare.

36 Dessa var, i löpande ordning, fristen för inkommande med upplysningar angående de föreslagna återkravsåtgärderna (slutet av mars 2004), fristen för inkommande med en förteckning över stödmottagare som var skyldiga över 1 miljon euro (den 1 oktober 2004), fristen för inkommande med en tidsplan för återkrav (den 1 mars 2005), den ytterligare upplysningsfristen (mitten av juni 2005), fristen för utsändande av beslut om återkrav (början av februari 2006) och fristen för inkommande med en förteckning över stödmottagare skyldiga över 100000 euro (den 7 juni 2006). Frankrike föreslog på eget initiativ en frist för meddelande av beslut om återkrav (den 31 maj 2006), vilken inte heller den togs till efterrättning.