Förslag till avgörande av generaladvokat Jan Mazák föredraget den 20 oktober 2009

1 Originalspråk: engelska.

2 EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33.

3 EUT L 158, s. 77.

4 Dom av den 17 september 2002 i mål C-413/99 (REG 2002, s. I-7091).

5 Dom av den 15 mars 1989 i de förenade målen C-389/87 och C-390/87 (REG 1989, s. 723).

6 Ovan fotnot 4.

7 På dagen för beslutet om hänskjutande den 21 april 2008 förefaller den hänskjutande domstolen ha ansett att Nimco Hassan Ibrahim möjligtvis hade uppehållsrätt i Förenade kungariket enbart enligt gemenskapsrätten. Vid förhandlingen den antydde ombuden för kommunen och Förenade kungariket att Nimco Hassan Ibrahims rättsliga situation kunde ha förändrats under mellantiden då hennes make återupptagit sitt arbete i Förenade kungariket. Eftersom den hänskjutande domstolen inte har ändrat eller återkallat sin begäran om förhandsavgörande anser jag att det är nödvändigt att slutföra målet med utgångspunkt i de omständigheter som framgår av denna begäran.

8 Ovan fotnot 4.

9 Samt barnens huvudsakliga vårdnadshavare.

10 Se dom av den 9 mars 1999 i mål C-212/97, Centros (REG 1999, s. I-1459), punkterna 24 och 25, och dom av den i de förenade målen C-151/04 och C-152/04, Nadin och Nadin-Lux (REG 2005, s. I-11203), punkterna 45–48.

11 Domstolen betonade dessutom i punkt 54 i domen i målet Baumbast och R (ovan fotnot 4) att i artikel 12 i förordning nr 1612/68 föreskrivs en rätt till tillgång till utbildning för barnen till en medborgare i en medlemsstat som är eller har varit anställd i en annan medlemsstat (min kursivering). Se också domen i målet Echternach och Moritz (ovan fotnot 5), punkt 21. Moritz far var inte längre arbetstagare i den mottagande medlemsstaten efter att ha återvänt till ursprungsmedlemsstaten. Se även dom av den 27 september 1988 i mål 42/87, kommissionen mot Belgien (REG 1988, s. 5445), där domstolen fann att rätten till likabehandling har fortsatt verkan till förmån för barnen till en avliden migrerande arbetstagare. Se artikel 12.3 i direktiv 2004/38.

12 Se punkterna 50–52 (ovan fotnot 4).

13 Se punkt 58 (ovan fotnot 4).

14 Se punkt 62.

15 Dom av den 4 maj 1995 i mål C-7/94 (REG 1995, s. I-1031), punkt 23.

16 Se punkt 25.

17 Se dom av den 21 juni 1988 i mål 197/86, Brown (REG 1988, s. 3205; svensk specialutgåva, volym 9, s. 489), punkt 30, och domen i målet Gaal (ovan fotnot 15), punkt 27.

18 Exempelvis artikel 10 i förordning nr 1612/68 (nu upphävd).

19 I sitt förslag till avgörande i mål C-302/02, Laurin Effing (REG 2005, s. I-553), anförde generaladvokaten Kokott att [e]ftersom artikel 12 i förordning nr 1612/68 även gynnar barn till före detta migrerande arbetstagare är det inte avgörande huruvida den migrerande arbetstagaren fortfarande befinner sig i värdstaten eller är arbetstagare när barnet åberopar sin rätt enligt bestämmelsen. Förutsättningarna i artikel 10 behöver inte heller längre vara uppfyllda. I denna bestämmelse anges vilka personer som i egenskap av familjemedlemmar har rätt att bosätta sig i värdstaten tillsammans med arbetstagaren. I artikeln uppställs särskilt som krav att arbetstagaren är försörjare för den berörda personen. Rättigheterna enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 är emellertid endast kopplade till att en sådan situation en gång har förelegat. Det har ingen betydelse huruvida en sådan situation föreligger nu. Det är därför tillräckligt att barnet har levt med den ena eller båda föräldrarna i en medlemsstat under en tid då minst en av föräldrarna var bosatt där i egenskap av arbetstagare (min kursivering). Se punkt 58; fotnoterna däri har utelämnats.

20 Se artikel 38 i direktiv 2004/38.

21 I denna artikel föreskrivs uttryckligen att unionsmedborgarens död eller avresa inte ska medföra förlust av uppehållsrätt för unionsmedborgarens barn eller för den förälder som har den faktiska vårdnaden om barnen, oavsett nationalitet, om barnen är bosatta i den mottagande medlemsstaten och inskrivna vid en utbildningsanstalt för att bedriva studier där, innan deras studier har avslutats. Jag konstaterar att det förefaller framgå av begäran om förhandsavgörande att artikel 12.3 i direktiv 2004/38 inte är tillämplig på de särskilda omständigheterna i Nimco Hassan Ibrahims fall.

22 Genom bibehållandet av deras uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten.

23 Denna tolkning har enligt min uppfattning stöd i skäl 3 i direktiv 2004/38. Samtidigt som det i det skälet anges att det är nödvändigt att kodifiera och se över existerande gemenskapsinstrument, som är tillämpliga på såväl arbetstagare, egenanställda som studenter och andra inaktiva personer framgår det av detta skäl att direktivets klara syfte var att förenkla och stärka snarare än att minska unionsmedborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig. Domstolen påpekade nyligen i samma anda i dom av den 25 juli 2008 i mål C-127/08, Metock m.fl. (REG 2008, s. I-6241), att unionsmedborgarnas rättigheter enligt direktiv 2004/38 inte kan vara sämre än dem som följde av de sekundärrättsakter som ändrats eller upphävts genom direktivet (se punkt 59).

24 Ovan fotnot 15.

25 Ovan fotnot 4.

26 Dom av den 13 november 1990 i mål C-308/89 (REG 1990, s. I-4185; svensk specialutgåva, volym 10, s. 583).

27 Ovan fotnot 5.

28 Dom av den 11 december 2007 i mål C-291/05 (REG 2007, s. I-10719), punkt 43.

29 En sådan tidsperiod återstår att fastställa.

30 Ovan fotnot 4.

31 Som bosatte sig i Förenade kungariket under den tid som deras far åtnjöt uppehållsrätten i egenskap av migrerande arbetstagare i den medlemsstaten.

32 Se punkt 75 (ovan fotnot 4).

33 Den förälder som har den huvudsakliga vårdnaden måste således få möjlighet att bo tillsammans med sitt barn i den mottagande medlemsstaten som ett nödvändigt komplement till barnets rätt enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68. Se analogt dom av den 19 oktober 2004 i mål C-200/02, Zhu och Chen (REG 2004, s. I-9925), punkt 45.

34 En sådan uppehållsrätt för den huvudsakliga vårdnadshavaren följer av kravet att den grundläggande rätten till privat- och familjeliv ska iakttas. Se artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

35 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Eind (ovan fotnot 28), punkt 28.

36 Se, bland annat, artikel 7.1 b, 7.1 c, 7.1 d och 7.2 i direktiv 2004/38. Se rådets tidigare gällande direktiv 90/363/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning (EGT L 180, s. 26; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 58), rådets direktiv 90/365/EEG av den om rätt till bosättning för anställda och egna företagare som inte längre är yrkesverksamma (EGT L 180, s. 28; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 60) och rådets direktiv 90/366/EEG av den om studerandes rätt till bosättning (EGT L 180, s. 30). Se också domen i målet Zhu och Chen (ovan fotnot 33), i vilken domstolen fann att artikel 18 EG och rådets direktiv 90/364 om rätt till bosättning medför en rätt till permanent uppehållstillstånd i den mottagande medlemsstaten för en minderårig i späd ålder som är medborgare i en medlemsstat och som omfattas av en adekvat sjukförsäkring samt står under vårdnad av en förälder, vilken är medborgare i ett tredjeland och vars tillgångar är tillräckliga för att undvika att den förstnämnde ligger det sociala bidragssystemet i den mottagande medlemsstaten till last. I ett sådant fall har den förälder som har den faktiska vårdnaden om barnet enligt samma bestämmelser rätt att bosätta sig tillsammans med barnet i den mottagande medlemsstaten.

37 Se till exempel artikel 7.1 a, 7.1 d och 7.2 i direktiv 2004/38. Se i synnerhet artikel 14.4 i direktiv 2004/38. Före antagandet av direktiv 2004/38, se till exempel artikel 4 i rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, s. 13; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 44), som föreskrev att medlemsstaterna ska ge arbetstagare och deras familjemedlemmar uppehållsrätt inom deras territorier. Direktiv 68/360 upphävdes genom direktiv 2004/38.

38 Jämför till exempel artikel 12.2 och artikel 12.3 i direktiv 2004/38.

39 Se domen i målet Eind (ovan fotnot 28), punkterna 28–30.

40 Se till exempel artikel 14.3 i direktiv 2004/38.

41 Se artikel 16 i direktiv 2004/38, vari bland annat anges att unionsmedborgare som erhållit permanent uppehållsrätt inte ska vara underkastade villkoren i kapitel III i det direktivet.

42 Se punkt 35 (ovan fotnot 5).

43 Idem; punkt 36. I domen i målet di Leo (ovan fotnot 26) uttalade domstolen att artikel 12 i förordning nr 1612/68 inte är begränsad till utbildning i den mottagande medlemsstaten. Barn som omfattas av den bestämmelsen ska således likställas med landets egna medborgare när det gäller utbildningsstöd och detta inte enbart när utbildningen äger rum i värdlandet, utan även när den genomförs i den stat där de är medborgare. Se också dom av den 3 juli 1974 i mål 9/74, Casagrande (REG 1974, s. 773; svensk specialutgåva, volym 2, s. 337), och dom av den i mål 68/74, Alaimo (REG 1975, s. 109).

44 Någon hänvisning till sådana omständigheter gjordes inte i punkterna 47–63 eller 68–75 i domen. Dessa punkter innehåller domstolens slutsatser avseende den första och den andra frågan.

45 Snarare än hans barns eller hustrus uppehållsrätt i Förenade kungariket.

46 Domstolen uttalade beträffande herr Baumbast att unionsmedborgarnas utövande av uppehållsrätten får underordnas medlemsstaternas legitima intressen. Det framgår således av artikel 18.1 EG och i synnerhet av artikel 1 i direktiv 90/364 att de som omfattas av rätten till bosättning inte får utgöra en orimlig börda för den mottagande medlemsstatens finanser. Se punkterna 86–90 (ovan fotnot 4).