Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 8 september 2011

1 Originalspråk: tyska. Rättegångsspråk: nederländska.

2 EGT L 266, 1980, s. 1.

3 EUT L 177, s. 6.

4 Dom av den 15 mars 2011 i mål C-29/10, Koelzsch (REU 2011, s. I-1595).

5 EGT C 27, 1998, s. 47.

6 Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (undertecknad den 27 september 1968) (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk specialutgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde (EGT L 304, s. 1, och ändrad text, s. 77; svensk specialutgåva, EGT C 15, 1997, s. 26), enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde (EGT L 388, s. 1; svensk specialutgåva, EGT C 15, 1997, s. 26), enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde (EGT L 285, s. 1; svensk specialutgåva, EGT C 15, 1997, s. 43) och enligt konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde (EGT C 15, 1997, s. 1).

7 Lag av den 9 november 1990 om tillskapande av ett sjöfartsregister, Mémorial A-No 58, Storhertigdömet Luxemburgs officiella tidning, sidorna 807 och 108.

8 Dom av den 22 november 1978 i mål 33/78, Somafer (REG 1978, s. 2183; svensk specialutgåva, volym 4, s. 209).

9 Se Déprez, J., La loi applicable au contrat de travail dans les relations internationales, Revue de jurisprudence sociale, 4/1994, s. 237.

10 Se Plender, R., The European Contracts Convention – The Rome Convention on the Choice of Law for Contracts, London 1991, s. 87, punkt 5.01, Schneider, G., Einfluss der Rom-I-VO auf die Arbeitsvertragsgestaltung mit Auslandsbezug, Neue Zeitschrift für Arbeitsrecht, 2010, s. 1380, samt Ofner, H., Neuregelung des Internationalen Vertragsrechts: Römisches Schuldvertragsübereinkommen, Recht der Wirtschaft, nr 1/1999, s. 5, vilka poängterar betydelsen av friheten att välja tillämplig lag. Enligt Lein, E., The new Rome I/Rome II/Brussel I synergy, Yearbook of Private International Law, volym 10, 2008, s. 179, är principen om valfrihet, som ligger till grund för friheten att välja tillämplig lag, till och med en av de av kulturfolken erkända allmänna rättsprinciperna i den mening som avses i artikel 38.1 c i stadgan för Internationella domstolen.

11 Dom av den 26 november 1985 i mål 318/81, kommissionen mot CODEMI. (REG 1985, s. 3693), punkt 21.

12 Se Van Eeckhoutte, W., The Rome Convention on the law applicable to contractual obligations and labour law, Freedom of services in the European Union – Labour and Social Security Law: The Bolkestein Initiative (utgiven av Roger Blanpain), Haag 2006, s. 168, Wojewoda, M., Mandatory rules in private international law: with special reference to the mandatory system under the Rome Convention on the law applicable to contractual obligations, Maastricht journal of European and comparative law, nr 2/2000, sidorna 197 och 201, Boskovic, O., La protection de la partie faible dans le règlement Rome I, Récueil Dalloz, 2008, s. 2175, Pfeiffer, T./Weller, M./Nordmeier, F., Recht der elektronischen Medien – Kommentar (utgiven av Gerald Spindler/Fabian Schuster), andra upplagan, München 2011, Rom I artikel 8, punkt 1, och Lein, E. (ovan fotnot 10), s. 187, vilka anser att det rör sig om en speciallag till förmån för skyddet för arbetstagare, vilken begränsar den frihet att välja tillämplig lag som i princip också gäller för anställningsavtal.

13 Se Juncker, A., Gewöhnlicher Arbeitsort im Internationalen Privatrecht, Festschrift für Andreas Heldrich zum 70. Geburtstag, München 2005, s. 722.

14 Se Ofner, H. (ovan fotnot 10), s. 5, Magnus, U., Die Rom I-Verordnung, Praxis des internationalen Privat- und Verfahrensrechts, nr 1/2010, s. 41, och Martiny, D., Internationales Vertragsrecht – Das internationale Privatrecht der Schuldverträge (utgiven av Christoph Reithmann/Dieter Martiny), Köln 2010, s. 1431, vilka uttryckligen kallar regeln i artikel 6.2 sista stycket för en undantagsklausul.

15 Se Schäfer, K., Application of mandatory rules in the private international law of contracts, Frankfurt am Main 2010, sidorna 62 och 63, Wojewoda, M. (ovan fotnot 12), sidorna 197 och 201, och Boskovic, O. (ovan fotnot 12), s. 2175, vilka tar upp problemet med att fastställa vilka nationella regler som är mest förmånliga och huruvida reglerna i fråga är rättsligt bindande.

16 Se Schneider, G. (ovan fotnot 10), s. 1382.

17 Se Martiny, D. (ovan fotnot 14), sidorna 1431 och 1432.

18 Se Van Eeckhoutte, W. (ovan fotnot 12), s. 173.

19 Se Déprez, J. (ovan fotnot 9), s. 130, Pfeiffer, T./Weller, M./Nordmeier, F. (ovan fotnot 12), punkt 7, enligt vilken man ska utgå från det faktiska föremålet för tvisten när man undersöker vilken regel som är mest förmånlig, Schäfer, K. (ovan fotnot 15), sidorna 62 och 63, och Martiny, D. (ovan fotnot 14), s. 1361, punkt 1883, enligt vilken man ska utgå från principen att den mest förmånliga bestämmelsen ska tillämpas. Innehållet i de rättsordningar som kommer i fråga ska jämföras med varandra. Den regel som är mest fördelaktig för arbetstagaren ska ges företräde. Avvägningen görs genom att de resultat jämförs till vilka de ifrågavarande rättsordningarna leder i det enskilda fallet. Jämförelsen ska inte utsträckas till att omfatta hela rättsordningen, utan den ska inriktas på den sakfråga som ska avgöras. Någon uttömmande jämförelse ska inte göras. Den lösning är mest förmånlig som i kvantitativt eller kvalitativt hänseende bäst tillgodoser arbetstagarens krav i det enskilda anställningsförhållandet och ger vederbörande bäst skydd, till exempel bäst skyddar anställningens varaktighet. Också det ekonomiska värdet av bestämmelserna i de enskilda rättsordningarna kan jämföras.

20 Enligt Schneider, G. (ovan fotnot 10), s. 1382, och Schlachter, M., Grenzüberschreitende Arbeitsverhältnisse, Neue Zeitschrift für Arbeitsrecht, 2/2000, s. 61, är det möjligt att bilda jämförbara kategorier (till exempel semesterlagstiftning, uppsägningsskydd och/eller skydd av erhållna rättigheter) i samband med bedömningen av vilken lag som har de mest förmånliga reglerna. Den avgränsning av föremålet för tvisten som har gjorts här (uppsägningsskydd för tjänstemän och hävdande av detta skydd vid domstol) följer dessa författares modell.

21 Rapport om konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser av M. Giuliano och P. Lagarde (EGT C 282, 1980, s. 1).

22 Domen i målet Koelzsch (ovan fotnot 4), punkt 42.

23 Domen i målet Koelzsch (ovan fotnot 4), punkt 43.

24 Se, för ett liknande resonemang, Van Eeckhoutte, W. (ovan fotnot 12), s. 169, som påpekar att bestämmelsens syfte är att skapa rättssäkerhet och förhindra manipulering vid tillfällig utstationering till utlandet.

25 EGT L 12, s. 1.

26 När det gäller förordning nr 44/2001 kan man generellt utgå från att det finns en kontinuitet i förhållande till Brysselkonventionen (kontinuitetsprincipen). Betydelsen av denna princip vid tolkningen av förordning nr 44/2001 framgår av skäl 19 i förordningen, enligt vilket kontinuiteten mellan Brysselkonventionen och förordningen bör säkerställas och EG-domstolen också ska garantera kontinuitet i tolkningen av förordningen. Domstolen har i sin praxis redan klargjort betydelsen av en enhetlig tolkning av de båda rättsakterna (se mitt förslag till avgörande av den 27 januari 2009 i mål C-533/07, Falco Privatstiftung och Rabitsch, där domstolen meddelade dom den 23 april 2009, REG 2009, s. I-3327).

27 Artikel 8.2 i förordning (EG) nr 593/2008 har således följande lydelse: När parterna inte har valt en lag som ska vara tillämplig på det individuella anställningsavtalet, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där eller, om detta saknas, från vilket den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Det land där arbetet vanligen utförs ska inte anses ha ändrats när arbetstagaren tillfälligtvis utför sitt arbete i ett annat land.

28 Den här företrädda uppfattningen att bara det befintliga rättsläget har klarlagts genom artikel 8.2 i förordning (EG) nr 593/2008 överensstämmer med vissa författares åsikt enligt vilka syftet med detta nya rättsinstrument inte varit att införa nya regler, utan att omvandla den befintliga konventionen till en förordning. Ändringarna var avsedda att modernisera vissa bestämmelser i konventionen och göra formuleringen tydligare och mer exakt och därmed slutligen bidra till rättssäkerheten utan att infoga nya delar som väsentligt skulle ändra det befintliga rättsläget (se Ferrari, F., From Rome to Rome via Brussels: remarks on the law applicable to contractual obligations absent of a choice by the parties, Rabels Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht, nr 4/2009, sidorna 751 och 752). Se, speciellt beträffande kriteriet orten där arbetet vanligtvis utförs, Magnus, U., Die Rom I-Verordnung, Praxis des internationalen Privat- und Verfahrensrechts, nr 1/2010, sidorna 27 och 41, som bara ser ändringen som ett klargörande. Det ska genom det nya tillägget eller från vilket klargöras att det är tillräckligt om arbetstagaren har ett yrkesverksamhetscentrum från vilket arbetet organiseras, från vilket han utgår, till vilket han återvänder och där han eventuellt också utför delar av sitt arbete.

29 Domen i målet Koelzsch (ovan fotnot 4), punkterna 48–50.

30 Se, i samband med respektive tillämpningsområde för bestämmelserna i artikel 6.2 a och 6.2 b i konventionen vad gäller preciseringen genom förordning (EG) nr 593/2008, Boskovic, O. (ovan fotnot 12), s. 2175, som hänvisar till lagstiftarens ovannämnda precisering i artikel 8.2 i förordning (EG) nr 593/2008 (varifrån) och förklarar att preciseringen ska bidra till att reglera situationen för sjöfartspersonal som är knuten till en speciell bas. Enligt författaren kommer denna precisering att ytterligare begränsa tillämpningsområdet för artikel 8.3 i förordning (EG) nr 593/2008 (den bestämmelse som ersätter artikel 6.2 b i Romkonventionen). Martiny, D. (ovan fotnot 14), s. 1434, punkt 4848, påpekar att anknytningen till den ort där arbetet utförs utsträcks genom preciseringen och ges företräde framför kriteriet verksamhetsställe genom vilket arbetstagaren har anställts. Båda författarna anser att tillämpningsområdet för kriteriet orten där arbetet vanligtvis utförs utökas, men att tillämpningsområdet för kriteriet orten där arbetstagaren anställdes har begränsats.

31 Se dom av den 5 maj 2011 i mål C-316/09, MSD Sharp (REU 2011, s. I-1931), punkt 21, av den 30 november 2006 i de förenade målen C-376/05 och C-377/05, Brünsteiner och Autohaus Hilgert (REG 2006, s. I-11383), punkt 26, av den 22 maj 2003 i mål C-18/01, Korhonen m.fl. (REG 2003, s. I-5321), punkt 19, av den 27 februari 2003 i mål C-373/00, Adolf Truley (REG 2003, s. I-1931), punkt 21, av den 22 januari 2002 i mål C-390/99, Canal Satélite Digital (REG 2002, s. I-607), punkt 18, och av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra (REG 2001, s. I-2099), punkt 38.

32 Se Plender, R. (ovan fotnot 10) punkt 8.21, och Martiny, D. (ovan fotnot 14), s. 1369, punkt 1891. Se, för ett liknande resonemang, Schneider, G. (ovan fotnot 10), s. 1382, enligt vilket rättsordningen i den stat där det anställande verksamhetsstället är beläget ska tillämpas, oberoende av om arbetstagaren också fullgör sina avtalade skyldigheter på den ort där verksamhetsstället är beläget. Enligt Martiny, D. (ovan fotnot 14), s. 1439, punkt 4859, behöver arbetstagaren inte arbeta på den ort där verksamhetsstället är beläget.

33 Se punkt 14 i den nederländska regeringens yttrande.

34 Se punkt 20 i kommissionens yttrande.

35 Se Plender, R. (ovan fotnot 10), s. 144, punkt 8.21. Se även, för ett liknande resonemang, Martiny, D. (ovan fotnot 14), s. 1440, punkt 4861, som påpekar att avtalsstatuten inte ändras genom att det anställande verksamhetsstället senare flyttas.

36 Se Martiny, D. (ovan fotnot 14), s. 1438, punkt 4857.

37 Se punkt 5 i Jan Voogsgeerds yttrande.

38 De andra språkversionerna utgör inte på något sätt hinder för en sådan tolkning av artikel 6.2 b i konventionen, eftersom den lämnar båda alternativen öppna, nämligen att verksamhetsstället har anställt arbetstagaren i sitt eget namn eller i huvudföretagets namn. Se den tyska språkversionen (Niederlassung …, die den Arbeitnehmer eingestellt hat), den franska (établissement qui a embauché le travailleur), den spanska (establecimiento que haya contratado al trabajador), den nederländska (vestiging … die de werknemer in dienst heeft genomen), den italienska (sede che ha proceduto ad assumere il lavoratore) och den portugisiska versionen (estabelecimento que contratou o trabalhador).

39 Se Plender, R. (ovan fotnot 10), s. 145, punkt 8.22, som anser att med den ort där det verksamhetsställe genom vilket arbetstagaren anställdes är beläget inte bara måste avses den ort som har använts som säte för ett brevlådeföretag, utan den ort där det verksamhetsställe är beläget som aktivt har medverkat vid anställningen av arbetstagaren, till exempel genom att det har förhandlat med arbetstagaren om avtalet.

40 Se Juncker, A. (ovan fotnot 13), s. 731, som nämner ett utbrett fenomen vid anställning av sjömän. Enligt Juncker rekryteras sjömän ofta av så kallade hire agencies eller crewing companies, som är baserade i länder med låga minimikrav vad gäller arbetarskydd och med låga löner. Det anställande verksamhetsstället är då inte fartygsrederiet, utan till exempel rekryteringsföretag i östaten Antigua.

41 Se, för ett liknande resonemang, Van Eeckhoutte, W. (ovan fotnot 12), s. 171, som påpekar att ett verksamhetsställe faktiskt måste finnas på företagsorten och att arbetstagaren faktiskt måste ha sysselsatts av en gren inom detta företag. Det är inte tillräckligt att bara anställningsavtalet har ingåtts på verksamhetsstället. Enligt von Schlachter, M. (ovan fotnot 20), s. 60, avses med anställningsorten i princip den ort där avtalet ingicks. Om man befarar att en rättsordning med lägsta möjliga nivå av skydd ska förklaras vara tillämplig genom att en filial grundas som enbart sysslar med rekrytering av arbetstagare kan detta förhindras genom mer detaljerade krav på begreppet verksamhetsställe. Enligt författaren avses med detta därför bara sådana inrättningar som direkt tjänar företagets syfte genom styrning och organisation av de rekryterades sysselsättning, och inte rena rekryteringsföretag.

42 Se Déprez, J. (ovan fotnot 19), s. 119. Juncker, A. (ovan fotnot 13), s. 720, kallar regeln i 6.2 sista stycket för en undantagsklausul, som gör det rigida systemet med anknytningsregler mera smidigt. Corneloup, S., La loi applicable aux obligations contractuelles – Transformation de la Convention de Rome en règlement communautaire Rome I, La Semaine Juridique. Édition Générale, nr 44/2008, sidorna 26 och 27, punkt 11, nämner för- och nackdelar med rigida anknytningsregler. Om domstolen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning leder detta å ena sidan inte alltid till förutsebara lösningar. Å andra sidan leder en alltför rigid regel inte alltid till att den lag tillämpas som har närmast anknytning till anställningsavtalet.

43 Se Martiny, D. (ovan fotnot 14), s. 1369, punkt 1891.

44 Ibidem, s. 1371, punkt 1893, och Schneider, G. (ovan fotnot 10), s. 1383.

45 Se Van Eeckhoutte, W. (ovan fotnot 12), sidorna 171 och 172.

46 Se Juncker, A. (ovan fotnot 13), s. 720, som påpekar att det metodiskt sett inte är möjligt att direkt tillämpa denna klausul innan de båda grundläggande anknytningarna i artikel 6.2 a och 6.2 b har undersökts.

47 Se punkt 1 i detta förslag till avgörande.

48 Se punkt 70 i detta förslag till avgörande.

49 Se punkt I i Jan Voogsgeerds yttrande.

50 Se punkt IV.3 i Jan Voogsgeerds yttrande.

51 Se punkt 28 i kommissionens yttrande.

52 Se Martiny, D. (ovan fotnot 14), s. 1439, punkt 4859. Även Schneider, G. (ovan fotnot 10), s. 1382, utgår från kriteriet verksamhetsställets varaktighet.

53 Se, för ett liknande resonemang, Lagarde, P., Le nouveau droit international privé des contrats après l’entrée en vigueur de la Convention de Rome du 19 juin 1980, Revue critique de droit internationale privé, 1991, sidorna 318 och 319, som utifrån de båda situationerna förklarar vad som kännetecknar ett verksamhetsställe i den mening som avses i artikel 6.2 b i konventionen.

54 Se punkt 70 i detta förslag till avgörande.

55 Enligt Schneider, G. (ovan fotnot 10), s. 1382, betecknar verksamhetsstället en organisatorisk enhet inom företaget som har inrättats med en viss varaktighet för att bedriva affärsverksamhet, dock utan att det behöver uppfylla de krav som ställs på ett företag.

56 Se Martiny, D. (ovan fotnot 14), s. 1369, punkt 1891.

57 Ovan fotnot 8, punkt 12.

58 Se mitt förslag till avgörande av den 16 december 2010 i målet Koelzsch (ovan fotnot 4), punkt 44 och följande punkter. Se dessutom Lein, E. (ovan fotnot 10), s. 178, som helt riktigt påpekar att Rom I-, Rom II- och Bryssel I-konventionerna kännetecknas av att de har till syfte att skapa en enhetlig internationell privaträtt och att de har flera gemensamma mål, nämligen att förbättra rättens förutsebarhet, att stärka rättssäkerheten inom det europeiska rättsliga området och att främja öppenheten. Förordningarna utgör ett enhetligt och autonomt regelverk, och det uppstår synergieffekter dem emellan.

59 Se, för ett liknande resonemang, Martiny, D. (ovan fotnot 14), s. 1369, punkt 1891, och Schneider, G. (ovan fotnot 10), s. 1382.

60 Se punkt 75 i detta förslag till avgörande.

61 Se dom av den 3 juli 1986 i mål 66/85, Lawrie-Blum (REG 1986, s. 2121; svensk specialutgåva, volym 8, s. 661), punkterna 16 och 17, av den 26 februari 1992 i mål C-3/90, Bernini (REG 1992, s. I-1071), punkt 14, av den 12 maj 1998 i mål C-85/96, Martínez Sala (REG 1998, s. I-2691), av den 8 juni 1999 i mål C-337/97, Meeusen (REG 1999, s. I-3289), punkt 13, av den 23 mars 2004 i mål C-138/02, Collins (REG 2004, s. I-2703), punkt 26, av den 7 september 2004 i mål C-456/02, Trojani (REG 2004, s. I-7573), punkt 15, av den 17 mars 2005 i mål C-109/04, Kranemann (REG 2005, s. I-2421), punkt 12, och av den 30 mars 2006 i mål C-10/05, Mattern (REG 2006, s. I-3145), punkt 18.

62 Se domen i målet Lawrie-Blum (ovan fotnot 61), punkt 18.