Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl av den 21 maj 2015

1 Originalspråk: engelska.

2 Förordning av den 19 december 2012 (EUT L 352, 2012, s. 10).

3 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1342/2008 av den 18 december 2008 om upprättande av en långsiktig plan för torskbestånden och det fiske som utnyttjar de bestånden, COM(2012)498 final (nedan kallat kommissionens förslag).

4 Rådets förordning av den 20 december 2002 (EGT L 358, s. 59).

5 Rådets förordning av den 18 december 2008 (EUT L 348, s. 20).

6 Motivering till förslaget, COM(2012) 498 final, s. 2–4.

7 Dom i mål parlamentet och kommissionen/rådet ( C‑103/12 och C‑165/12, EU:C:2014:2400, punkt 50) ( nedan kallad Venezuela-domen).

8 Det bör fastställas att kommissionen i själva verket intar en mer nyanserad hållning i detta hänseende. Kommissionen hävdar att om det inte föreligger någon lagstiftningsåtgärd enligt artikel 43.2 FEUF, kan rådet använda sig av artikel 43.3 FEUF för icke-lagstiftningsåtgärder som är avsedda att uppnå målen med den gemensamma fiskeripolitiken. Det förhåller sig tvärtom så, att när en rättsakt har antagits enligt artikel 43.2 FEUF är rådet bundet av denna ram när åtgärder antas enligt punkt 3.

9 Punkterna 47–79 i Venezueladomen.

10 Särskilt punkterna 79–81 i domen.

11 Se, vad gäller ordalydelsen och den tänkbara tolkningen av denna ordalydelse, generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i förenade målen parlamentet och kommissionen/rådet C‑103/12 och C‑165/12, EU:C:2014:334,särskilt punkt 160) (nedan kallat generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i Venezuela-målet),

12 En annan intressant aspekt här är den stora likheten mellan ordalydelsen i artikel 43.3 FEUF och artikel III‑231.3 i fördraget om upprättande av en konstitution för Europa: Rådet skall på förslag av kommissionen anta europeiska förordningar eller beslut om fastställande av priser, avgifter, stöd och kvantitativa begränsningar samt om fastställande och fördelning av fiskerimöjligheter. Till skillnad från artikel 20 i grundförordningen gjordes i denna bestämmelse inte någon hänvisning till villkor i samband med dessa begränsningar [för fångst och fiske]. Den bestämmelsen innehåller en tydlig hänvisning till bestämmelser på lägre nivå (i förhållande till unionslagstiftningen) som förefaller antyda att det finns en hierarki mellan lagstiftningsinstrument och instrument som sett till rangordningen är underordnade dessa lagstiftningsinstrument. Se även generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i Venezuelamålet, punkt 168. Detta innebär emellertid inte per automatik att dessa instrument är inbördes beroende av varandra eller att det ena instrumentet nödvändigtvis är underordnat det andra.

13 Punkt 50 i Venezueladomen.

14 Punkterna 79–81 i domen.

15 Generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i Venezuelamålet, punkt 164.

16 För ett liknande resonemang, se även Generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i Venezuelamålet, punkt 169.

17 Det förefaller råda viss skiljaktighet om innebörden av begreppet fångstbestämmelser. Detta beror utan tvivel på att begreppet definierats på olika sätt i skäl 7 i grundförordningen och artikel 5.4 i samma förordning. Eftersom det definieras mer ingående i artikel 5.4 i förordningen kommer mina hänvisningar till fångstbestämmelser hädanefter endast att avse TAC och inte fiskeansträngningen.

18 Se dom i mål kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑43/12, EU:C:2014:298, punkt 29), dom i mål kommissionen/rådet ( C‑137/12, EU:C:2013:675, punkt 52, och där angiven rättspraxis). Vad gäller lagstiftningssammanhang, se särskilt dom i mål kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑411/06, EU:C:2009:518, punkterna 64 och 65).

19 Se punkt 59 ovan.

20 Skäl 3–5 i den angripna förordningen.

21 I enlighet med artikel 5.2 i grundförordningen ska ju också planens mål anges med hänvisning till dessa särskilda referenspunkter för bevarande.

22 Generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i Venezuelamålet, punkt 169.

23 Det förefaller emellertid som om dessa kortsiktiga överväganden utgör en bakomliggande förklaring till behovet att skyndsamt anta de bestämmelser som föreskrivs i den angripna förordningen. Som rådet förklarar i skäl 5 i den förordningen skulle till exempel den fortsatta tillämpningen av de automatiska årliga minskningarna av ansträngningarna som föreskrivs i förordning nr 1342/2008 få stora ekonomiska och sociala effekter på vissa fartygssegment.

24 Se särskilt punkt 50 i Venezuela-domen.

25 Om den angripna förordningen hade antagits på grundval av artikel 43.2 FEUF, skulle artikel 12.6, i dess ändrade lydelse, utgöra ett bra exempel på en rättsregel som ger rådet sådant spelrum.

26 Principiellt sett kan rådet dela upp kommissionens förslag när detta är motiverat med hänsyn till förslagets innehåll. Skälet till detta är att även om kommissionen har initiativrätt, är denna rätt inte absolut. Rådet får emellertid endast vidta denna åtgärd (efter enhälligt beslut, i enlighet med artikel 293.1 FEUF) om detta är förenligt med det ursprungliga förslagets syfte och mål, såsom domstolen kräver. Se dom i mål Eurotunnel m.fl. ( C‑408/95, EU:C:1997:532, punkt 39).

27 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i Venezuelamålet, punkterna 196 och 197.

28 Kommissionen anser att verkningarna av den angripna förordningen ska bestå i längst ett kalenderår räknat från och med den 1 januari efter det att dom har meddelats i de aktuella målen.

29 Se, bland annat, dom i mål parlamentet/rådet ( C‑166/07, EU:C:2009:499, punkterna 74 och 75), dom i mål parlamentet/rådet ( C‑355/10, EU:C:2012:516, punkterna 89 och 90), dom i mål kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑43/12, EU:C:2014:298, punkterna 54–56) och dom i mål parlamentet/rådet ( C‑90/10, EU:C:2012:525, punkterna 91 och 92).

30 Särförordningarna för detta år är rådets förordning (EU) nr 39/2013 av den 21 januari 2013 om fastställande för år 2013 av fiskemöjligheter tillgängliga för EU-fartyg när det gäller vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd som inte omfattas av internationella förhandlingar eller överenskommelser (EUT L 23, s. 1) och rådets förordning (EU) nr 40/2013 av den 21 januari 2013 om fastställande för 2013 av fiskemöjligheter tillgängliga i EU-vatten och, för EU-fartyg, i vissa icke-EU-vatten när det gäller vissa fiskbestånd som omfattas av internationella förhandlingar eller överenskommelser (EUT L 23, s. 54.)