Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 17 juli 2014

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, s. 12) (nedan kallat kvalificeringsdirektivet), se vidare nedan i fotnot 13. Det direktivet har omarbetats och upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337 s. 9), som trädde i kraft den 21 december 2013.

3 Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, s. 13). Se vidare nedan i fotnot 13. Det direktivet har omarbetats och upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, s. 60) som träder i kraft den 21 juli 2015.

4 Konventionen om flyktingars rättsliga ställning undertecknades den 28 juli 1951 i Genève (Förenta nationernas fördragssamling, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954)) och trädde i kraft den 22 april 1954. Den kompletterades genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning som antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967. Konventionen och protokollet benämns nedan tillsammans Genèvekonventionen.

5 Som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

6 De undantagslösa rättigheterna enligt artikel 15.2 i Europakonventionen är rätten till liv (artikel 2), förbuden mot tortyr, slaveri och tvångsarbete (artiklarna 3 och 4) samt rätten att inte straffas utan ett vederbörligt rättsligt förfarande (artikel 7).

7 EUT C 83, 2010, s. 389.

8 Se vidare punkt 78 och fotnot 83 nedan.

9 Se skäl 3 i kvalificeringsdirektivet.

10 Se skäl 10 och skäl 8 i kvalificerings- respektive förfarandedirektivet.

11 Se skäl 11 och skäl 9 i kvalificerings- respektive förfarandedirektivet.

12 Se skäl 8 och artikel 3 i kvalificeringsdirektivet, och skäl 7 och artikel 5 i förfarandedirektivet.

13 Utöver kvalificeringsdirektivet och förfarandedirektivet, se även rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (EGT L 212 s. 12), rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, s. 18), och de åtgärder som kallas Dublinsystemet (Dublin- och Eurodacförordningarna), särskilt rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, s. 1). Nya regler för det gemensamma europeiska asylsystemet fastställdes 2013. I fotnot 2 respektive fotnot 3 har jag angett de åtgärder som ersätter kvalificeringsdirektivet och förfarandedirektivet. Jag har inte angett de övriga nya åtgärder som har införts eftersom förevarande mål inte direkt berör dessa instrument.

14 Se skälen 1–4, 6, 7, 8, 10, 11 och 17 i kvalificeringsdirektivet.

15 Artikel 9.1.

16 Artikel 9.2.

17 Artikel 9.3.

18 De skäl till förföljelse som förtecknas i artikel 10 innefattar begreppen ras, religion, nationalitet och politisk åskådning.

19 Se skälen 2, 3, 5, 7, 8, 10, 13 och 22 i förfarandedirektivet.

20 Artikel 3.1.

21 Artikel 4.1.

22 Artikel 8.2.

23 Artikel 13.1, 13.2 och 13.3.

24 Artikel 13.3 a och 13.3 b.

25 Artikel 14.1 och 14.2.

26 Artikel 14.3.

27 Artikel 15.1.

28 Artikel 23.2.

29 Artikel 39.1 a.

30 De nationella bestämmelserna anges i artikel 31.1 i 2000 års utlänningslag (Vreemdelingenwet 2000), artikel 3.111 i 2000 års utlänningsdekret (Vreemdelingenbesluit 2000) och artikel 3.35 i 2000 års utlänningsförordning (Voorschrift Vreemdelingen 2000). Riktlinjer om hur dessa bestämmelser ska tolkas anges i 2000 års utlänningscirkulär (Vreemdelingencirculaire 2000), särskilt paragraferna C2/2.1, C2/2.1.1 och C14/2.1–C14/2.4.

31 Dom Y och Z (C‑71/11 och C‑99/11, EU:C:2012:518) angående begreppet religiös övertygelse i artikel 10.1 b i kvalificeringsdirektivet.

32 Dom X, Y och Z (C‑199/12, C‑200/12 och C‑201/12, EU:C:2013:720).

33 Se rapporten Fleeing homophobia – På flykt från homofobi: asylansökningar anknutna till sexuell läggning och könsidentitet i Europa, av Sabine Jansen och Thomas Spijkerboer (nedan kallad Fleeing homophobia).

34 Dom Salahadin Abdulla m.fl. (C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105, punkt 52) dom Y och Z (EU:C:2012:518 (ovan fotnot 31), punkt 47) och dom X, Y och Z, (EU:C:2013:720 (ovan fotnot 32), punkt 39).

35 Dom X, Y och Z (EU:C:2013:720 (ovan fotnot 32), punkt 40). Se även artikel 10 i stadgan.

36 Se skälen 2, 3, 5, 7 och 8 samt artikel 1 i förfarandedirektivet. Se vidare dom Samba Diouf (C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 34).

37 Se den fasta rättspraxis som föreligger sedan dom Rewe Zentralfinanz (33/76, EU:C:1976:188, punkt 5). För senare rättspraxis, se dom Unibet (C‑432/05, EU:C:2007:163, punkt 39).

38 Se ovan punkt 28.

39 Dom X, Y och Z (EU:C:2013:720 (ovan fotnot 32), punkterna 46 och 47).

40 Dom X, Y och Z (EU:C:2013:720 (ovan fotnot 32), punkterna 67–69).

41 Dom X, Y och Z (EU:C:2013:720 (ovan fotnot 32), punkt 72) och där angiven rättspraxis.

42 Dom X, Y och Z (EU:C:2013:720 (ovan fotnot 32), punkt 73) och där angiven rättspraxis.

43 Artikel 10.1 d i kvalificeringsdirektivet.

44 Artikel 10.2 i kvalificeringsdirektivet.

45 Artikel 2 c och artikel 9 i kvalificeringsdirektivet.

46 Såsom denna har tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen).

47 Vad gäller UNHCR:s (värdefulla) bidrag noterar jag att punkt 7 i UNHCR:s riktlinjer om internationellt skydd nr 9 (nedan kallade UNHCR:s riktlinjer) hänvisar till Yogyakartaprinciperna om tillämpning av internationell humanitär rätt i samband med sexuell läggning och könsidentitet (nedan kallade Yogyakartaprinciperna), som antogs 2007. Yogyakartaprinciperna är inte rättsligt bindande men speglar icke desto mindre vedertagna folkrättsliga principer. I punkt 4 i ingressen till Yogyakartaprinciperna anges att sexuell läggning avser varje enskild persons förmåga till djupt känslomässig, kärleksfull och sexuell attraktion till och intim och sexuell relation med enskilda personer av motsatt kön eller samma kön eller mer än ett kön.

48 Europadomstolen har prövat flera mål rörande diskriminering på grund av sexuell läggning inom ramen för rätten till privat- och familjeliv, se Europadomstolens dom av den 19 februari 2013 i målet X m.fl. mot Österrike [stor avdelning] (ansökan nr 19010/07), § 92 och där angiven rättspraxis, angående tolkningen av artikel 8 i Europakonventionen, såväl separat som jämförd med artikel 14 i Europakonventionen.

49 Se ovan fotnot 6.

50 Europadomstolens dom av den 12 juni 2003 i målet Van Kück mot Tyskland (ansökan nr 35968/97), Recueil des arrêts et décisions 2003-VII, § 69 och där angiven rättspraxis.

51 Europadomstolens dom i målet Van Kück mot Tyskland (ovan fotnot 50), §§ 69 och 73–75.

52 Se, exempelvis, Europadomstolens dom i målet Christine Goodwin mot Förenade kungariket [stor avdelning] (ansökan nr 28957/95), Recueil des arrêts et décisions 2002-VI, och Europadomstolens dom i målet Van Kück mot Tyskland (ovan fotnot 50). Målet Christine Goodwin mot Förenade kungariket rörde huruvida Förenade kungariket, genom att inte erkänna sökandens könsbyte, hade underlåtit att uppfylla vissa skyldigheter, framförallt annat garanterandet av hennes rätt till privatliv. Sökanden i målet van Kück mot Tyskland hävdade att de tyska domstolarnas och andra rättsinstansers beslut att avslå hennes krav på ersättning för sjukvårdskostnader i samband med könsbyte bland annat åsidosatte hennes rätt till privatliv, eftersom domstolarna krävde bevis på att könsbyte var den enda tänkbara behandlingen för hennes tillstånd.

53 Se skäl 11 i kvalificeringsdirektivet samt principen om icke-diskriminering i artikel 3 i Genèvekonventionen och artikel 21 i stadgan.

54 De faktorer som nämns i artikel 4.1 förtecknas mer ingående i artikel 4.2, se ovan punkt 9. Se även dom M.M. (C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 73).

55 Artikel 4.3 c i kvalificeringsdirektivet. Se även artikel 8.2 i förfarandedirektivet.

56 Se ovan punkt 9.

57 Se nedan punkterna 60 och 61.

58 Europadomstolens dom av den 18 december 2012 i målet F.N. m.fl. mot Sverige (ansökan nr 28774/09), § 65 och där angiven rättspraxis.

59 I den mening som avses i artikel 2.1 c i kvalificeringsdirektivet.

60 Europadomstolens dom av den 27 juni 2013 i målet M.K.N. mot Sverige (ansökan nr 72413/10), § 27 och där angiven rättspraxis.

61 Dom Salahadin Abdulla m.fl. (EU:C:2010:105 (ovan fotnot 34), punkt 90).

62 Se, exempelvis, dom Agrokonsulting,(C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 36).

63 Sökandena hänvisar till artiklarna 1, 3, 4 (de undantagslösa rättigheterna), 7, 18, 19, 21 och 41 i stadgan.

64 Artikel 1 i det direktivet.

65 I Världshälsoorganisationens ICD-9 (1977) förtecknades homosexualitet som en psykisk sjukdom. Uppgiften togs bort i ICD-10, efter det att Världshälsoförsamlingens fyrtiotredje möte den 17 maj 1990 hade uttryckt sitt stöd för en sådan strykning. Dden internationella sjukdomsklassifikationen (ICD) är standardverktyget för klassificering av sjukdomar och hälsoproblem och för kliniska ändamål.

66 Artikel 7 jämförd med artikel 52.1 i stadgan.

67 Medicinska test utan en sökandes samtycke skulle kunna utgöra en överträdelse av artiklarna 1 och 4 i stadgan. Sådana test skulle vara uppenbart oförenliga med artikel 4 i kvalificeringsdirektivet eftersom de är oförenliga med samarbetsprincipen. I Europadomstolens dom av den 11 juli 2006 i målet Jalloh mot Tyskland [stor avdelning] (ansökan nr 54810/00), Recueil des arrêts et décisions 2006-IX, uppställde Europadomstolen allmänna principer beträffande tolkningen av artikel 3 i Europakonventionen (som motsvarar artikel 4 i stadgan) i fråga om utförandet av medicinska undersökningar. Den förnedrande behandlingen måste uppfylla vissa minimikriteriet för att den ska omfattas av tillämpningsrådet för artikel 3. Det rör sig om en relativ bedömning som grundas på samtliga omständigheter i det aktuella fallet och beviskravet är högt, utom allt rimligt tvivel (se punkt 67). Europadomstolen tog även hänsyn till huruvida syftet med den medicinska behandlingen är att förödmjuka och förnedra den berörda personen (se vidare punkterna 68 och 69–74).

68 Fallometrisk testning inriktar sig i korthet på den berörda personens fysiska reaktion på pornografi, som kan inkludera heterosexuellt eller homosexuellt (manligt eller kvinnligt) material. Se vidare punkt 6.3.5 i rapporten Fleeing homophobia (ovan fotnot 33).

69 Bortsett från sådana handlingar som anses brottsliga enligt medlemsstaternas nationella lagstiftning, se punkt 67. Se även punkt 34 ovan.

70 Se dom X, Y och Z (EU:C:2013:720 (ovan fotnot 32), punkt 68).

71 Se artikel 3.2 a i stadgan.

72 Syftet med det direktivet är att fastställa miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus, se artikel 1.

73 Den beslutande myndighetenfaller inom begreppet behörig myndighet i kvalificeringsdirektivet.

74 De krav som ställs på en sådan prövning anges i artikel 8.2 a–c i förfarandedirektivet. Se vidare artiklarna 9–11 i det direktivet beträffande de krav som ställs på beslut av den beslutande myndigheten, garantier för asylsökande och asylsökandes skyldigheter.

75 Artikel 12.1 i förfarandedirektivet.

76 Artikel 13.3 i förfarandedirektivet.

77 Se generaladvokaten Bots förslag till avgörande i dom M.M. (EU:C:2012:253 (ovan fotnot 54), punkt 59).

78 Se exempelvis dom San Giorgio (199/82, EU:C:1983:318, punkt 14) beträffande nationella bestämmelser som krävde bevisning som i praktiken gjorde det omöjligt att utöva rätten till återbetalning av skatt som uppburits i strid mot den (dåvarande) gemenskapsrätten. Enligt fast rättspraxis innebär effektivitetsprincipen i detta avseende att medlemsstaterna inte får göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten. Se dom Littlewoods Retail Ltd m.fl. (C‑591/10, EU:C:2012:478, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

79 Europadomstolens dom av den 20 december 2011 i målet J.H. mot Förenade kungariket (ansökan nr 48839/09), § 50 och där angiven rättspraxis.

80 Artikel 4 i kvalificeringsdirektivet jämförd med förfarandedirektivet.

81 Dom M.M. (EU:C:2012:744 (ovan fotnot 54)).

82 Dom M.M. (EU:C:2012:744 (ovan fotnot 54), punkterna 83 och 86) och där angiven rättspraxis.

83 Dom M.M. (EU:C:2012:744 (ovan fotnot 54), punkt 87). Artikel 41 i stadgan riktar sig enbart till EU-institutionerna, inte till medlemsstaterna. Se, exempelvis, dom Cicala (C‑482/10, EU:C:2011:868, punkt 28). Trots det förklarade domstolen i domen i det ovannämnda målet M.M. att medlemsstaterna omfattas av de allmänna principer som anges i den artikeln.

84 Dom Sjöberg och Gerdin (C-447/08 och C-448/08, EU:C:2010:415, punkt 45).

85 Artikel 10.2 b i kvalificeringsdirektivet.