Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 12 juni 2014

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, s. 51), i des lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, s. 11) (nedan kallat direktivet om samhällsomfattande tjänster).

3 Se artikel 1.1 och 1.2 i direktivet.

4 Se artikel 29 i direktivet om samhällsomfattande tjänster.

5 Av beslutet om hänskjutande framgår att säkerhetstjänsterna på Grönland i praktiken tillhandahålls av Tele Greenland A/S, ett bolag som kontrolleras av Grönlands självstyre medan TDC endast täcker kostnaderna för att tillhandahålla dessa tjänster.

6 Det framgår av beslutet om hänskjutande att behörigt organ då omständigheterna som föranledde tvisten i den nationella domstolen ägde rum var Den danske telemyndighed. Detta organs befogenheter har överförts till Erhvervsstyrelsen. Det rör sig om den nationella regleringsmyndighet som bland annat har till uppgift att utöva tillsyn över branschen i enlighet med artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EUT L 108, s. 33).

7 Det framgår av beslutet om hänskjutande att den danska regeringen till följd av Europeiska kommissionens formella underrättelse av den 27 januari 2011 samt motiverade yttrande av den 29 september 2011 har ändrat lagstiftningen så att kostnaden för ytterligare obligatoriska tjänster från och med den 1 april 2012 ska beaktas. Den tidigare lagstiftningen stred emellertid, enligt den danska regeringen, inte mot direktivet om samhällsomfattande tjänster, och således ansåg den danska regeringen inte att ändringen skulle ha någon retroaktiv verkan så att kostnader för tillhandahållande av säkerhetstjänsterna i fråga före den 1 april 2012 skulle kunna ersättas.

8 EUT 2012, L 7, s. 3.

9 Kommissionens direktiv av den 16 september 2002 om konkurrens på marknaderna för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (EGT L 249, s. 21).

10 Se, bland annat, dom Dorsch Consult (C‑54/96, EU:C:1997:413, punkt 23), dom Syfait m.fl. (C‑53/03, EU:C:2005:333, punkt 29), dom RTL Belgium (C‑517/09, EU:C:2010:821, punkt 36), och dom Belov (C‑394/11, EU:C:2013:48, punkt 38 och där angiven rättspraxis) samt, för en mer aktuell tillämpning, beslut Merck Canada (C‑555/13, EU:C:2014:92, punkt 16).

11 Se dom Belov (EU:C:2013:48, punkterna 40 och 41).

12 Beslut ANAS (C‑192/98, EU:C:1999:589, punkt 22) och beslut RAI (C‑440/98, EU:C:1999:590, punkt 13) beträffande Corte dei Conti (Italien).

13 Se, bland annat, dom Belov (EU:C:2013:48, punkt 39 och angiven rättspraxis).

14 Nedan kallad telekommunikationslagen.

15 Nedan kallad förordning nr 383.

16 Punkterna 28 och 29.

17 Samma möjlighet har inte Erhvervsstyrelsen, vilken i enlighet med nationell rättspraxis inte får angripa beslut som går den emot vid domstol såvida inte omständigheterna är mycket exceptionella (punkt 21 i den danska regeringens svar på domstolens frågor).

18 Den danska regeringen hänvisar till artikel 2.6 i förordning nr 383.

19 C‑506/04, EU:C:2006:587.

20 Punkt 49 och där angiven rättspraxis.

21 Se bland annat dom Wilson (EU:C:2006:587, punkterna 50 och 51 samt där angiven rättspraxis), beslut Pilato (C‑109/07, EU:C:2008:274, punkt 23) och dom RTL Belgium (EU:C:2010:821, punkt 39).

22 Dom Wilson (EU:C:2006:587, punkt 52 och där angiven rättspraxis) och dom RTL Belgium (EU:C:2010:821, punkt 40).

23 Beslut Pilato (EU:C:2008:274, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

24 Kriterierna för bedömning av en domstols oberoende och opartiskhet har i stor utsträckning utvecklats genom rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna och nyligen bekräftats i domen Grande Stevens m.fl. mot Italien av den 4 mars 2014 (§ 132 och följande paragrafer). Se även Europadomstolens dom Georgiska arbetarpartiet mot Georgien av den 8 juli 2008, i vilken Europadomstolen avseende georgiska valnämnder underströk att det faktum att sju ledamöter av femton i vardera valnämnden, däribland ordförandena – med utslagsröst –, utnämndes av Georgiens president och presidentens parti innebar att opartiskheten och oberoendet hos det organ som skulle lösa en tvist kunde ifrågasättas (§ 106). Europadomstolen underströk att valnämndernas sammansättning inte gav någon möjlighet att begränsa presidentmakten och att valnämnderna inte uppfyllde kriteriet om oberoende. Europadomstolen fann emellertid inte att artikel 3 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Paris den 20 mars 1952, hade åsidosatts, eftersom det saknades bevis på maktmissbruk (§§ 110 och 111).

25 I punkt 33 i förslaget till avgörande i målet Syfait m.fl. (EU:C:2004:673) ansåg generaladvokaten Jacobs att det begränsade antalet tjänster som var förbehållna jurister eller domare inte innebar att det kunde uteslutas att den grekiska konkurrensnämnden hade domstolsstatus, eftersom nämnden skulle avgöra tekniskt komplicerade frågor som krävde sakkunskap om ekonomi och handel vid sidan av de juridiska kvalifikationerna.

26 Se dom Belov (EU:C:2013:48, punkt 52).

27 C‑390/95 P, EU:C:1999:66.

28 Punkt 36.

29 C‑384/09, EU:C:2010:759, punkterna 23–40.

30 Se punkterna 37–39 i förslaget till avgörande. Generaladvokaten Cruz Villalón nämner domen Eman och Sevinger (C‑300/04, EU:C:2006:545), i vilken domstolen fann att en medborgare i en medlemsstat som är bosatt i ett ULT får åberopa samma rättigheter som tillerkänns unionsmedborgare i artikel 18 och följande artiklar i FEUF. Det innebär att rätten att ställa upp i val till Europaparlamentet även omfattar dem som är bosatta i ett ULT (punkt 29). I det fallet förklarade generaladvokat Cruz Villalón att det rörde sig om en situation där det inte anges tydligt i EUF-fördraget i vilken mån det är tillämpligt. Han nämner även domen van der Kooy (C‑181/97, EU:C:1999:32), i vilken domstolen tvärtom ansåg att ULT skulle behandlas som ett tredje land (punkterna 34–39). Även yttrandena 1/78 (EU:C:1979:224) och 1/94 (EU:C:1994:384) ska beaktas, i vilka domstolen fann att ULT ligger utanför unionsrättens tillämpningsområde och därmed befinner sig i samma situation som tredjeländer i unionshänseende (punkt 61 och punkt 62 samt punkt 17).

31 Punkt 39 i förslaget till avgörande.

32 Sådana värden kan exempelvis vara teknisk och affärsmässig nytta till följd av tjänsteleverantörens närverk, jämfört med en operatör som verkar under normala marknadsvillkor, eller den image som följer av ställningen som leverantör av samhällsomfattande tjänster.

33 Unionslagstiftaren har beskrivit principen om minsta möjliga snedvridning av marknaden i skäl 23 i direktivet om samhällsomfattande tjänster. Principen innebär, enligt unionslagstiftaren, att avgifter bör krävas in på ett sätt som så långt det är möjligt minskar effekterna av den ekonomiska börda som läggs på slutanvändarna, exempelvis genom en så stor spridning av avgifterna som möjligt.

34 Se skäl 21 i direktivet om samhällsomfattande tjänster, där unionslagstiftaren anger följande: Alla finansieringssystem bör säkerställa att marknadsaktörerna endast bidrar till att bekosta skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, och inte till annan verksamhet som inte står i direkt samband med tillhandahållandet av dessa tjänster (min kursivering). Se även skäl 25 i direktivet, där unionslagstiftaren har lagt till att enskilda medlemsstater visserligen kan införa särskilda bestämmelser (utanför tillämpningsområdet för skyldigheterna att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster) men att de ska finansiera dem i enlighet med unionslagstiftningen och inte genom avgifter från marknadsaktörerna.

35 Se punkt 2.5 i kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om en kvalitetsram för tjänster av allmänt intresse i Europa (KOM(2011) 900 slutlig).

36 Se skäl 19 i direktivet om samhällsomfattande tjänster, där följande anges: Vid beräkningar av nettokostnaden för samhällsomfattande tjänster bör vederbörlig hänsyn tas till såväl kostnader och intäkter som immateriella förmåner som härrör från tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster (min kursivering).

37 Dom kommissionen/Belgien (C‑222/08, EU:C:2010:583, punkterna 49–52).

38 I samband med finansieringen av skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster har flertalet medlemsstater nämligen valt en branschfinansiering. 2011 var Republiken Tjeckien, Republiken Finland och Konungariket Sverige de enda som hade antagit bestämmelser i syfte att finansiera sådana kostnader enbart med offentliga medel. Republiken Malta och Republiken Portugal har föreskrivit en blandad finansiering med både offentliga och privata medel (se i detta hänseende kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén avseende rapport om resultatet från det offentliga samrådet och den tredje återkommande översynen av omfattningen av samhällsomfattande tjänster i överensstämmelse med artikel 15 i direktiv 2002/22/EG (KOM(2011) 795 slutlig, s. 13).

39 I skäl 19 i direktivet om samhällsomfattande tjänster anges att ”[s]amtliga nettokostnader för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster bör beräknas med utgångspunkt i öppet redovisade förfaranden (min kursivering).

40 Se artiklarna 1.1 och 3.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster samt dom kommissionen/Frankrike (C‑220/07, EU:C:2008:354, punkt 29).

41 Se även skäl 3 i direktivet om samhällsomfattande tjänster och artikel 6 i direktiv 2002/77. Se även dom kommissionen/Frankrike (EU:C:2008:354, punkt 30).

42 På Erhvervsstyrelsens hemsida anges att tillhandahållande av tjänsterna i fråga ingår i de skyldigheter som hänför sig till samhällsomfattande tjänster.

43 C‑280/00, EU:C:2003:415, punkterna 88–94.

44 EUT C 8, 2012, s. 4.

45 Min kursivering.

46 EUT L 318, s. 17.

47 Se dom El Dridi (C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkt 46).

48 Beräkningsmetoden har beskrivits i punkterna 81–84 i detta förslag till avgörande.

49 Dom kommissionen/Belgien (EU:C:2010:583, punkt 49).

50 Idem.

51 Se dom kommissionen/Frankrike (EU:C:2008:354, punkt 29) och artikel 6 i direktiv 2002/77.

52 Se skäl 3 i direktivet om samhällsomfattande tjänster, punkterna 3.4 och 3.5 i kommissionens meddelande, vilket nämns i punkt 109 i detta förslag till avgörande, och skäl 15 i beslut 2012/21.

53 Dom kommissionen/Belgien (EU:C:2010:583, punkt 49).