Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 11 september 2014

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, s. 12) (nedan kallat skyddsdirektivet). Detta direktiv har upphävts och ersatts i omarbetad form genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, s. 9). Den sistnämnda rättsakten trädde i kraft den 21 december 2013, se nedan fotnot 104. De väsentliga bestämmelserna i artiklarna 21 och 24.1 i skyddsdirektivet återges nedan i punkterna 23 och 24.

3 Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning undertecknades den 28 juli 1951 i Genève (Förenta nationernas fördragssamling, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954)) och trädde i kraft den 22 april 1954. Den har kompletterats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967. Konventionen och protokollet kallas nedan gemensamt Genèvekonventionen.

4 Artikel 17.

5 Artikel 24.

6 Artikel 26.

7 Denna möjlighet kan ändå anses vara implicerad om man jämför (till exempel) definitionerna i artiklarna 1A och 1C (villkor på vilka konventionen upphör att vara tillämplig) eller artiklarna 1A och 1F (undantag avseende krigsförbrytare etc.), om flyktingstatus har beviljats innan de händelser som motiverar undantag enligt artikel 1F framkommer.

8 Artikel 33.1.

9 Artikel 33.2.

10 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

11 De undantagslösa rättigheterna enligt artikel 15.2 i Europakonventionen är rätten till livet (artikel 2), förbudet mot tortyr samt mot slaveri och tvångsarbete (artikel 3 respektive artikel 4) och rätten att inte straffas utan ett vederbörligt rättsligt förfarande (artikel 7). Se nedan punkt 17.

12 EUT C 83, 2010, s. 389 (nedan kallad stadgan).

13 Artikel 19.2.

14 Schengenregelverket – Avtal mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 13).

15 Av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19).

16 Se även artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 105, s. 1), nyligen reviderad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1051/2013 av den 22 oktober 2013 (EUT L 295, s. 1).

17 Rådets gemensamma ståndpunkt av den 27 december 2001 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 93) (nedan kallad gemensam ståndpunkt 2001/931). Bilagan till denna gemensamma ståndpunkt har nyligen reviderats genom rådets beslut 2014/72/GUSP (EUT L 40, s. 56), och Partiya Karkerên Kurdistan (Kurdistans arbetarparti) (PKK) tas upp i punkt 16 i den reviderade förteckningen.

18 Rådets förordning (EG) nr 2580/2001 av den 27 december 2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 70). Förteckningen konstaterades vara olaglig i ett mål avseende PKK, huvudsakligen eftersom rådet inte hade lämnat en fullständig motivering, se dom PKK/rådet, T‑229/02, EU:T:2008:87. Se även dom E och F, C‑550/09, EU:C:2010:382, punkt 38. Rådet har sedan dess emellertid antagit nya förordningar i syfte att åtgärda detta, se rådets förordning (EG) nr 501/2009 av den 15 juni 2009 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2009/62/EG (EUT L 151, s. 14), där PKK har infogats i den reviderade förteckningen (i punkt 17).

19 Se skälen 2 och 3.

20 Se skäl 10.

21 Se skäl 11.

22 Se skäl 8.

23 De ursprungliga åtgärder som vidtogs inom ramen för Ceas inbegriper rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EGT L 31, s. 18) (nedan kallat direktivet om mottagningsvillkor). Denna rättsakt tillämpas på alla tredjelandsmedborgare och statslösa personer som lämnar in en asylansökan vid gränsen till eller på en medlemsstats territorium, så länge de får uppehålla sig på territoriet i egenskap av asylsökande. Se även rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, s. 13) (nedan kallat förfarandedirektivet), vilket tillämpas på alla asylansökningar som görs på unionens territorium.

24 Jag har här inte nämnt alla de åtgärder som avser Ceas, eftersom de inte är relevanta för detta mål. Av samma skäl nämner jag inte heller motsvarande reviderade åtgärder.

25 Se skälen 1–4, 6–8, 10, 11 och 17.

26 Skäl 14. Se nedan punkt 15.

27 Artikel 2 c. Beträffande räckvidden av undantaget i artikel 12, se nedan punkt 19.

28 Artikel 2 d.

29 Artikel 2 j.

30 Artikel 9.1.

31 Artikel 9.2.

32 Artikel 9.3.

33 Artikel 12.2 a.

34 Artikel 12.2 b.

35 Artikel 12.2 c.

36 Artikel 14.4 a.

37 Artikel 14.4 b. Medlemsstaterna får besluta att inte bevilja flyktingstatus om ett beslut enligt artikel 14.4 ännu inte har fattats (artikel 14.5). Vad gäller återkallande av flyktingstatus se även kapitel IV i förfarandedirektivet.

38 Artikel 20.1.

39 Artikel 20.2.

40 En liknande bestämmelse avseende personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande ingår i artikel 20.7.

41 Artikel 25.1.

42 Artikel 26.1.

43 Artikel 26.2.

44 Artikel 28.1.

45 Artikel 29.1.

46 Artikel 31.

47 Artikel 32.

48 Artikel 33.

49 Av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44) (nedan kallat direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, eller direktiv 2003/109). Detta direktiv har ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/51/EU av den 11 maj 2011 om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG i syfte att utöka dess räckvidd till att omfatta även personer som beviljats internationellt skydd (EUT L 132, s. 1), med verkan från och med den 20 maj 2011.

50 Se skälen 2 och 11 samt artikel 1.

51 Artikel 13.

52 Artikel 2 a (i den ursprungliga texten hänvisas till artikel 17.1 i fördraget).

53 Artikel 2 g.

54 Direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare har ändrats genom direktiv 2011/51. Se skälen 1–4 och artikel 3 i direktiv 2011/51.

55 Artikel 4.1.

56 Artikel 8.1.

57 Artikel 8.2.

58 Artikel 9.1 b.

59 Artikel 9.3.

60 Artikel 10.

61 Artikel 11.

62 Artikel 12.1.

63 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, s. 77) (nedan kallat direktivet om fri rörlighet).

64 Artikel 1.

65 Det finns ett antal efterföljarorganisationer, till exempel Eniya Rizgariya Neteweyî ya Kurdistanê (ENRK), KADEK och KONGRA-GEL. I det här förslaget ska begreppet PKK förstås så att det även omfattar dessa organisationer.

66 4 § punkt 1. Se undantag i 1 § punkt 2. I det här förslaget till avgörande har jag använt begreppet uppehållstillstånd som en generisk term.

67 7 §.

68 9 § punkt 1.

69 25 § punkt 1 är inte tillämplig om den berörda tredjelandsmedborgaren har utvisats på grund av synnerliga skäl hänförliga till den allmänna säkerheten och ordningen.

70 26 § punkt 1.

71 Se även 26 § punkt 4.

72 50 §.

73 51 § punkt 1.

74 54 § punkt 5.

75 54a §.

76 11 § och 25 § punkt 2.

77 60 § punkt 1.

78 60a § punkterna 1 och 2.

79 60a § punkt 3.

80 60a § punkt 4.

81 Enligt 60a § Aufenthaltsgesetz.

82 Dom Salahadin Abdulla m.fl., C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105, punkt 52, dom Y och Z, C‑71/11 och C‑99/11, EU:C:2012:518, punkt 47, och dom X, Y och Z, C‑199/12–C‑201/12, EU:C:2013:720, punkt 39.

83 Dom X, Y och Z, EU:C:2013:720, punkt 40.

84 Dom X, Y och Z, EU:C:2013:720, punkt 40. Se även artikel 10 i stadgan.

85 Se artikel 6 i direktivet om mottagningsvillkor och artikel 7 i förfarandedirektivet (ovan fotnot 23).

86 Dom N.S. m.fl., C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 7. Se även nedan punkt 57.

87 För att underlätta läsningen hänvisar jag nedan i allmänhet till artiklarna 21.2, 21.3 respektive 24.1 utan att lägga till orden i skyddsdirektivet.

88 Se ovan punkterna 33–35 och 40.

89 Se ovan punkterna 37 och 40.

90 Den hänskjutande domstolen har inte frågat vilka eventuella rättigheter en tredjelandsmedborgare har när några av hans eller hennes barn är unionsmedborgare. Jag undersöker därför inte denna aspekt vidare.

91 Se ovan punkt 34.

92 Se ovan punkt 10.

93 Se ovan punkt 7.

94 Se artikel 1 i protokoll 7 till Europakonventionen vad gäller rättssäkerhetsgarantierna vid utvisning av utlänningar.

95 Se nedan punkt 74 och följande punkter, där jag diskuterar vad som utgör tvingande hänsyn.

96 Se, till exempel, Europadomstolens dom av den 30 oktober 1991 i målet Vilvarajah m.fl. mot Förenade kungariket, serie A nr 215, § 102.

97 Europadomstolens dom av den 15 maj 2012 i målet S.F. m.fl. mot Sverige, nr 52077/10, § 62 och där angiven rättspraxis.

98 Europadomstolens dom av den 15 november 1996 i målet Chahal mot Förenade kungariket, Recueil des arrêts et décisions 1996-V, § 74, och av den 15 maj 2012 i målet S.F. m.fl. mot Sverige (ovan fotnot 97), § 62. Se även Europadomstolens dom i målet Othman (Abu Qatada) mot Förenade kungariket, nr 8139/09, CEDH 2012 (utdrag), §§ 258–261, beträffande rätten till en rättvis rättegång, vilken garanteras i artikel 6 i Europakonventionen.

99 Se ovan punkt 48.

100 Se rådets dokument 8919/03 av den 12 maj 2003, s. 24, om artikel 22 i förslaget, vilken blev artikel 24 i skyddsdirektivet.

101 Tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på en avtalsslutande stats territorium måste ha ett giltigt uppehållstillstånd och ett resedokument för att röra sig inom Schengenområdet, där de får stanna i upp till 90 dagar på de respektive avtalsslutande staternas territorium. Se ovan punkt 10.

102 Se artikel 9.1 b i direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare.

103 Se nedan punkt 104 och följande punkter.

104 Skyddsdirektivet upphävdes och ersattes av direktiv 2011/95 med verkan från och med den 12 december 2013, det vill säga efter det att utvisningsbeslutet i det nationella målet hade utfärdats (se ovan punkt 40). Direktiv 2011/95 är därför inte tillämpligt i förevarande mål.

105 Dom Endendijk, C‑187/07, EU:C:2008:197, punkt 22.

106 Dom Endendijk, EU:C:2008:197, punkt 24.

107 Se ovan punkt 62.

108 EGT C 73, s. 1 (nedan kallade de gemensamma riktlinjerna). Sådana interinstitutionella avtal har numera en rättslig grund i fördragen, se artikel 295 FEUF.

109 Dom Jipa, C‑33/07, EU:C:2008:396, punkt 23 och där angiven rättspraxis.

110 Se generaladvokaten Bots förslag till avgörande Tsakouridis, C‑145/09, EU:C:2010:322, punkt 47.

111 Se skäl 2 i direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare. Det ska för fullständighetens skull tilläggas att förarbetena till skyddsdirektivet inte sprider något ljus över frågan, eftersom varken nuvarande artikel 14 eller artikel 21.2 och 21.3 i skyddsdirektivet fanns med i kommissionens ursprungliga förslag, vilket det hänvisas till ovan i fotnot 100.

112 Se ovan punkt 11.

113 Se rådets dokument 8919/03 av den 12 maj 2003 (ovan fotnot 100).

114 Beträffande tolkningen av artikel 12.2 i skyddsdirektivet, se dom B, C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkterna 80 och 81, vilken jag här tillämpar analogt.

115 Dom B, EU:C:2010:661 (ovan fotnot 114), punkterna 82 och 83.

116 Den snabbt utökade praxisen från tribunalen och domstolen avseende överklaganden av beslut om att föra upp en organisation i en sådan förteckning bör föranleda viss försiktighet med att anta att en viss organisation faktiskt är en terroristorganisation enbart därför att den tagits upp i en sådan förteckning. Se ovan fotnot 18.

117 Dom B, EU:C:2010:661 (ovan fotnot 114), punkt 90.

118 Se dom B, EU:C:2010:661 (ovan fotnot 114), punkt 89.

119 Se artiklarna 5 och 7 i direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare.

120 Se ovan punkterna 39, 41 och 48.

121 Se artikel 2 j i skyddsdirektivet.

122 Se artikel 2 d i skyddsdirektivet.

123 När en person väl har beviljats flyktingstatus behåller han denna enligt skyddsdirektivet, förutom om (framför allt) artikel 11 (upphörande) eller artikel 14 (återkallande av, upphävande av eller vägran att förnya flyktingstatus) är tillämplig. Det är också nödvändigt att följa lämpliga förfaranden i kapitel IV i förfarandedirektivet. Det är ostridigt att inget av detta är tillämpligt och/eller har skett i förevarande fall.

124 Artikel 21.

125 Artikel 23.

126 Artikel 25.

127 Artiklarna 26, 27, 28, 29 respektive 31.

128 Artikel 32.

129 Artikel 33.

130 Se ovan punkterna 35 och 48.

131 Se framför allt artikel 20.6 (och, när det gäller personer som uppfyller kraven för att betecknas som skyddsbehövande, motsvarande bestämmelse i artikel 20.7).

132 Se punkt 10 i de gemensamma riktlinjerna (ovan fotnot 108).

133 Se ovan punkt 40.

134 Se ovan punkt 3.

135 Se ovan punkt 10.

136 Eller tillgång till integrationsfrämjande åtgärder, vilket kanske inte är relevant, eftersom H.T. har bott i Tyskland sedan år 1989.

137 Se artikel 3 i skyddsdirektivet.

138 Här kommer jag att tänka på begreppet temporary admission (tillfälligt uppehållstillstånd) i det nationella rättssystem som jag är mest bekant med, även om det inte på något sätt utgör en exakt motsvarighet.

139 Se, till exempel, rättspraxis avseende lika lön, såsom dom Cadman, C‑17/05, EU:C:2006:633, punkterna 31 och 32.

140 Dom Zhu och Chen, C‑200/02, EU:C:2004:639, punkterna 32 och 33.

141 Dom Filipiak, C‑314/08, EU:C:2009:719, punkt 81.