Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 29 januari 2015

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning (EG) av den 29 maj 2000 (EUT L160, s.1).

3 NNSA blev part i avtalet genom undertecknande den 22 december 2004.

4 Undertecknandet av detta avtal beviljades genom beslut av handläggande domstol av den 7 juli 2009.

5 Specificerat enligt följande: ungefär 8 miljoner euro för Residual Profit Sharing 2010 (nedan kallat RPS 2010) och 8,6 miljoner euro för NNUK-förvaltarnas utlägg för NNSA:s del i kostnaderna för avyttringen av koncernens tillgångar i EMEA-regionen (Europe Middle East Africa), vilket motsvarar ungefär 25 procent.

6 Det framgår av stämningsansökan att NNSAs företagsråd och de tidigare anställda vid NNSA motsatte sig utbetalningen av 8 miljoner euro i RPS 2010 på grundval av en bestämmelse i samförståndsprotokollet som innebär att sammanlagt 4,9 miljoner amerikanska dollar ska betalas i RPS. De motsatte sig även att förluster i samband med den fortsatta driften enligt MRD-avtalet skulle tillskrivas NNSA, eftersom dessa förluster hade genererats genom en försenad överlåtelse av Nortelkoncernens tillgångar på global nivå, och gjorde gällande att RPS 2010 var villkorligt och ännu inte kunde utkrävas. Beträffande fordran på återbetalning av överlåtelsekostnader anförde de att den endast var motiverad om och när det sekundära förfarandet skulle erhålla NNSA:s andel av de influtna medlen efter hela avyttringen och att den därmed inte skulle utgöra hinder för en utbetalning av det uppskjutna avgångsvederlaget med de belopp som för närvarande var tillgängliga från det förfarandet. Slutligen, beträffande den engelska pensionsfondens fordran, ansåg de att den omständigheten att denna fordran hade betecknats som Administration expense enligt engelsk rätt inte påverkade det sekundära förfarandet, eftersom fordringar på det förfarandet skulle regleras enligt fransk rätt.

7 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1). Frågan berörs enbart i förvaltarnas yttrande, men med slutsatsen att förordning nr 44/2001 inte är tillämplig.

8 Se dom F-Tex (C‑213/10, EU:C:2012:215, punkterna 21, 29 och 48) och dom Nickel & Goeldner Spedition (C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 22).

9 Se dom F-Tex (EU:C:2012:215, punkterna 23 och 29) och dom Nickel & Goeldner Spedition (EU:C:2014:2145, punkt 23).

10 Se punkt 8 i samordningsprotokollet.

11 Enligt denna bestämmelse i protokollet är parterna överens om att göra anspråk, till förmån för NNSA, på rätten till 9 procent av resultatet av avyttringen av koncernens samtliga materiella rättigheter.

12 I detta avseende anges endast under rubriken Indrivning av tillgångar/Fördelning av försäljningsresultat i punkt 6.1 i nämnda protokoll att om ingenting annat har avtalats i skriftlig överenskommelse ska [NNSA:s] tillgångar avyttras och drivas in av konkursförvaltarna, den franska administratören och den franska likvidatorn i enlighet med förordningen … Emellertid, även under förutsättning att ett undantag från förordningens bestämmelser om respektive verkningar av huvudförfarandet och det sekundära förfarandet kan göras, framgår det inte av handlingarna i målet att något sådant avtal hade ingåtts.

13 I detta avseende ska det erinras om att det i själva förordningen föreskrivs att en samordning ska säkerställas mellan huvudförfarandet och det sekundära förfarandet eller de sekundära förfarandena och att den hänskjutande domstolen i det aktuella målet yrkade att ett sådant avtal skulle ingås.

14 Punkterna 21 och 28 samt domslutet. Den aktuella talan i domen Seagon (EU:C:2009:83) var en återvinningstalan. Se även dom F-Tex (C‑213/10, EU:C:2012:215, punkterna 27 och 28), i vilken domstolen emellertid fann att talan i det nationella målet, med hänsyn till dess art, omfattades av förordningen. Den princip som fastställdes i domen Seagon (EU:C:2009:83) bekräftades nyligen av domstolen beträffande en ansvarstalan mot företagsledaren för ett gäldenärsbolag och om ersättning för betalningar som utförts efter det att bolaget blivit insolvent eller efter fastställandet av att bolaget var överskuldsatt, se domen H (C–295/13, EU:C:2014:2410).

15 Min kursivering.

16 Punkt 104 i förvaltarnas yttrande. Min kursivering.

17 Punkterna 21 och 28 samt domslutet i domen Seagon (EU:C:2009:83). Min kursivering.

18 Den omständigheten, som förvaltarna har understrukit i sina yttranden, att domstolen frångick förslaget i punkterna 64–69 i generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i målet Seagon C–339/07, (EU:C:2008:575), att medge att domstolarna i den medlemsstat där huvudförfarandet har inletts har en relativt exklusiv behörighet vid en återvinningstalan grundad på insolvens och att således ge konkursförvaltaren rätt att välja det forum som med hänsyn till den angripna handlingens anknytning är lämpligast för att på bästa sätt tillvarata konkursboets intressen, gör det i motsats till vad förvaltarna tycks anföra inte möjligt att dra någon slutsats om erkännande av behörighet för domstolar i den medlemsstat där det sekundära förfarandet har inletts att pröva en sådan talan om den kan härledas från detta förfarande och har ett samband med detta.

19 Publicerad i B. Hess, P. Oberhammer och T. Pfeiffer, European Insovency Law, The Heidelberg-Luxembourg-Vienna Report on the Application of the Regulation No 1346/2000/EC on Insolvency Proceedings, Beck-Hart-Nomos, C. H., München/Oxford, 2014.

20 COM(2012) 744 final.

21 Se punkt 2.5.2 och s. 220 i Heidelberg-Luxembourg-Vienna-rapporten och kommissionens förslag att i förordningen införa en ny artikel 3a med rubriken Behörighet för anknytande åtgärder, vars punkt 1 har följande lydelse: Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts i enlighet med artikel 3 ska vara behöriga att besluta om åtgärder som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta.

22 Punkt 33, min kursivering. Se även domen H (EU:C:2014:2410).

23 Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad den 27 september 1968 (JO 1972, L 299, p. 32).

24 En sådan anknytning kan vara svarandens hemvist vid en accessorisk talan till ett insolvensförfarande, som i det mål som utmynnade i domen Schmid (EU:C:2014:6), eller andra faktorer, exempelvis gäldenärernas hemvist eller den plats där gäldenärens tillgångar finns. Verkningarna av förfaranden som inletts på grundval av förordningen i förbindelserna med tredjeländer kommer att bero på tillämplig rätt i det aktuella tredjelandet eller gällande överenskommelser mellan den staten och den stat där förfarandet genomförs.

25 Vid tidpunkten för det sekundära förfarandets inledande, se punkt 64 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

26 Ett territoriellt förfarande får endast inledas före ett huvudförfarande i ett fåtal begränsade fall, se skäl 17 och artikel 3.4 i förordningen.

27 Se skäl 20 och artikel 31.1 och 31.2 i förordningen.

28 Se artikel 20.2 i förordningen.

29 Artikel 35 i förordningen.

30 De nya bestämmelserna ska bland annat förhindra att sekundära förfaranden inleds som inte är nödvändiga för att tillvarata lokala borgenärers intressen om förvaltaren i huvudförfaranden genom ingående av avtal kan garantera lokala borgenärer samma behandling som de skulle ha fått om ett sekundärt förfarande hade inletts (se den nya artikel 29a.2 som avses i punkt 34 i förslaget till ändring av förordningen). Förslaget innebär även ett avskaffande av villkoret att sekundära förfaranden enbart får syfta till likvidation, för att göra det möjligt att samordna dem med huvudförfaranden som syftar till en företagsrekonstruktion (se punkt 22 i förslaget till ändring av förordningen om en ändring av artikel 3.3 i förordningen), och att utvidga kravet på samarbete till de behöriga domstolarna (se den nya artikel 31a som avses i punkt 36 i förslaget till ändring av förordningen).

31 Se skäl 20 och artikel 31.3, artikel 33 och artikel 34.1 och 34.3 i förordningen. Dessa behörigheter förstärks för övrigt ytterligare i kommissionens förslag till ändring av förordningen om insolvens, i vilken föreskrivs en rätt för förvaltaren i huvudförfaranden att motsätta sig själva inledandet av ett sekundärt förfarande (se den nya artikel 29a.2 som avses i punkt 34 i förslaget till ändring av förordningen).

32 Min kursivering.

33 Se, för ett liknande resonemang, dom MG Probud Gdynia (C‑444/07, EU:C:2010:24, punkt 24). Se även Heidelberg-Luxembourg-Vienna-rapporten, s. 111.

34 I artikel 2 h i förordningen definieras driftställe som varje verksamhetsplats där gäldenären annat än tillfälligt idkar ekonomisk verksamhet med personella och materiella resurser. Enligt domstolen ska detta begrepp tolkas så, att det fordras att det finns en struktur för utövande av ekonomisk verksamhet med ett minimum av organisation och en viss stabilitet, se dom Interedil (C‑396/09, EU:C:2011:671).

35 Punkt 62. Se även generaladvokat Kokotts förslag till avgörande i mål Bank Handlowy och Adamiak (C‑116/11, EU:C:2012:308, punkt 66).

36 I punkt 28 i den domen, vilken förvaltarna anför som stöd för sitt resonemang, varnade domstolen för en lösning som skulle medföra en risk för behörighetskonflikter där domstolar i olika medlemsstater samtidigt anser sig vara behöriga, det vill säga just sådana konflikter som förordningen har till syfte att undvika för att säkerställa ett enda förfarande för handläggning av insolvensförfaranden inom unionen.

37 Visserligen medgav domstolen i domen Staubitz-Schreiber (C‑1/04, EU:C:2006:39), i avsaknad av specifika bestämmelser i förordningen, att behörigheten att inleda ett insolvensförfarande, om en gäldenärs huvudsakliga intressen flyttas till en annan medlemsstat efter ingivandet av en ansökan om inledande av ett sådant förfarande ska ligga kvar hos den domstol där talan först väcktes, men omständigheterna i det målet var mycket annorlunda. Domstolen hade att uttala sig om legitimiteten i en eventuell övergång av behörighet och inte att lösa en positiv behörighetskonflikt.

38 Se, i den meningen, dom Eurofood IFSC (C‑341/04, EU:C:2006:281, punkt 33), dom MG Probud Gdynia (EU:C:2010:24, punkt 25) och Rastelli Davide e C. (EU:C:2011:838, punkt 16).

39 I artikel 2 f i förordningen anges att tidpunkten för inledande av förfarandet i förordningen avser den tidpunkt från vilken beslutet att inleda förfarandet gäller, oavsett om beslutet är slutligt eller inte.

40 Enligt artikel 18.2 i förordningen får [e]n förvaltare som har utsetts av en domstol som är behörig enligt artikel 3.2, i en annan medlemsstat, utom rätta eller vid domstol, göra gällande att lös egendom efter det att ett insolvensförfarande har inletts har överförts från inledningsstaten till den andra medlemsstaten.”

41 Enligt kommissionens förslag till ändring av förordningen om insolvens ska varje överföring av tillgångar från en medlemsstat där gäldenären har ett driftställe vara förbjuden för förvaltaren i förfarandet även innan det sekundära förfarandet inleds, i syfte att säkerställa ett effektivt skydd för lokala intressen (se punkt 12 i det förslaget om införandet av ett nytt skäl 19b).

42 I kommissionens förslag till ändring av förordningen införs ytterligare bestämmelser i artikel 2 g [som blir artikel 2 f] om lokaliseringen av tillgångar, vilka avser registrerade aktier i företag, finansiella instrument till vilka äganderätten framgår av uppgifter i ett register och likvida medel på konton hos ett kreditinstitut (se punkt 21 i förslaget).

43 Enligt den version av avtalet som ingetts av förvaltarna förpliktade sig varje bolag i Nortelkoncernen som hade anslutit sig till avtalet att utveckla, som tidigare, sin FoU-verksamhet och göra resultaten av den verksamheten tillgängliga för de övriga parterna i avtalet. I utbyte skulle de erhålla ett belopp i proportion till deras bidrag till koncernens FoU-verksamhet, betecknat R&D allocation, enligt en tabell i bilaga till avtalet. Detta belopp betraktades som den vinståtgärd som varje part var berättigad till. I avtalet föreskrevs även att NNL, om inget annat uttryckligen föreskrevs (till exempel varumärkesrättigheter), var rättslig innehavare av koncernens samtliga befintliga och framtida immateriella rättigheter, med beaktande av vilket NNL förpliktade sig att bevilja en exklusiv och kostnadsfri licens till varje bolag som var anslutet till avtalet om användning av koncernens samtliga immateriella rättigheter.