Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 7 april 2016
1 Originalspråk: engelska.
2 Se artikel 24.1 och 24.2 FEU.
3 EGT L 70, s. 1.
4 EUT L 322, s. 22.
5 Beslut H/rådet m.fl., T‑271/10 R, EU:T:2010:315.
6 Beslut H/rådet m.fl., T‑271/10, EU:T:2014:702.
7 Min kursivering.
8 Se, bland andra, beslut Regione Puglia/kommissionen, C‑586/11 P, EU:C:2013:459, punkt 19.
9 Se, för ett liknande fall, dom Regione Siciliana/kommissionen, C‑417/04 P, EU:C:2006:282, punkterna 35 och 37.
10 Beslut H/rådet m.fl., T‑271/10 R, EU:T:2010:315, punkt 26.
11 Dom Sogelma/EAR, T‑411/06, EU:T:2008:419.
12 Se dom Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkterna 92 och 93 och där angiven rättspraxis.
13 Denna bestämmelse har följande lydelse i relevant del: Medlemsstaterna ska aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet och ska respektera unionens åtgärder på detta område … De ska avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna. Rådet och den höga representanten ska sörja för att dessa principer följs (min kursivering).
14 Den bestämmelsen har följande lydelse: En rådsmedlem som avstår från att rösta får motivera sitt avstående genom att avge en formell förklaring enligt detta stycke. Om så sker ska rådsmedlemmen inte vara skyldig att tillämpa beslutet men ska godta att beslutet är förpliktande för unionen. Den berörda medlemsstaten ska i en anda av ömsesidig solidaritet avhålla sig från varje handling som skulle kunna strida mot eller hindra en unionshandling på grundval av det beslutet, och de andra medlemsstaterna ska respektera dess ståndpunkt (min kursivering).
15 Det är så jag uppfattar förbudet för unionen mot antagandet av lagstiftningsakter på området för Gusp som anges i artiklarna 24.1 och 31.1 FEU.
16 Detta är en gammal term som härstammar från romersk rätt som allmänt används för att beskriva en lag som inför en skyldighet eller förbjuder ett beteende men som inte föreskriver någon påföljd om den inte efterlevs.
17 Jag anser att det är rimligt att inta ståndpunkten att förfarandena enligt artikel 7 FEU beträffande allvarligt åsidosättande av unionens värden ska kunna tillämpas även på medlemsstaternas handlingar (eller underlåtenhet) inom ramen för Gusp. Å andra sidan förefaller förfaranden om fördragsbrott enligt artiklarna 258–260 FEUF vara helt uteslutna beträffande enstaka åsidosättanden av Gusp-bestämmelser. Det har ändå föreslagits att dessa förfaranden skulle kunna tillämpas i fall när systematiskt och varaktigt åsidosättande av Gusp-bestämmelser (eventuellt samtidigt med åsidosättande av andra unionsbestämmelser) kan utgöra ett åsidosättande av de allmänna bestämmelserna om EU:s yttre verksamhet eller av principen om lojalt samarbete som faställs i artikel 4.3 FEU och som är av särskild betydelse för Gusp (se, i synnerhet, artikel 24.3 FEU). Se, till exempel, Hillion, C., A powerless court? The European Court of Justice and the Common Foreign and Security Policy’, The ECJ and External Relations: Constitutional Challenges, Hart Publishing, Oxford, 2014, s. 24–28. Denna fråga behöver emellertid inte behandlas i förevarande mål.
18 Det förefaller till exempel som om det inte finns något förfarande för granskning av huruvida institutionernas handlingar (eller underlåtenhet) på området för Gusp är förenliga med bestämmelserna i kapitel 2, avdelning V i FEU.
19 Se dom Unibet, C‑432/05, EU:C:2007:163, punkt 37 och där angiven rättspraxis.
20 Enligt artiklarna 4.1 och 5.2 FEU ska varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i fördraget tillhöra medlemsstaterna. Följaktligen bör nationella domstolar behålla sin behörighet i fall där fördragens upphovsmän inte tilldelat EU-domstolen behörighet. Se förslaget till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Gestoras Pro Amnistía m.fl./rådet ( C‑354/04 P, EU:C:2006:667), punkt 104 och ställningstagandet av generaladvokaten Kokott i förfarandet för yttrande 2/13, EU:C:2014:2475, punkt 96.
21 Yttrande 1/09, EU:C:2011:123, punkt 69 och där anförd rättspraxis.
22 Dom T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen, C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 49 och där angiven rättspraxis.
23 Dom Unibet, C‑432/05, EU:C:2007:163, punkterna 39 och 43 och där angiven rättspraxis.
24 Se dom Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen, C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 202.
25 Se, allmänt, Crawford, J., Brownlie’s Principles of Public International Law, 8:e uppl., University Press, Oxford, 2008, s. 88 och 103 och följande.
26 Beträffande folkrätten, se Permanent Court of International Justice, Status of Eastern Carelia, Advisory Opinion, 1923 P.C.I.J. (ser. B) No. 5 (July 23), vid 27. Se också Shaw, M.N., International Law, 6:e uppl., Cambridge University Press, Cambridge, 2008, s. 1014.
27 Denna bestämmelse har följande lydelse: Medlemsstaterna förbinder sig att inte lösa tvister om tolkningen eller tillämpningen av fördragen på annat sätt än som bestämts genom fördragen.
28 Se, i synnerhet, yttrande 2/13, EU:C:2014:2454, punkterna 201–214.
29 Se artikel 19.1 FEU.
30 Se, för ett liknande resonemang, förslaget till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Hedley Lomas, C‑5/94, EU:C:1995:193, punkt 27.
31 Dom kommissionen/Frankrike, 232/78, EU:C:1979:215, punkt 9.
32 Dom kommissionen/Grekland, C‑45/07, EU:C:2009:81, punkt 26.
33 Se, för ett sådant resonemang, dom Unión de Pequeños Agricultores/rådet, C‑50/00 P, EU:C:2002:462, punkt 44.
34 Dom Unión de Pequeños Agricultores/rådet, C‑50/00 P, EU:C:2002:462, punkt 45.
35 Se, för ett sådant resonemang, dom Segi m.fl./rådet, C‑355/04 P, EU:C:2007:116, punkt 53 och dom Gestoras Pro Amnistía m.fl./rådet, C‑354/04 P, EU:C:2007:115, punkt 53.
36 Dom Elitaliana/Eulex Kosovo, C‑439/13 P, EU:C:2015:75, punkterna 41–50.
37 Dom parlamentet/rådet, C‑658/11, EU:C:2014:2025, punkterna 69–74.
38 Artikel 40 FEU.
39 Se, för ett sådant resonemang och analogt, dom Segi m.fl./rådet, C‑355/04 P, EU:C:2007:116 och dom Gestoras Pro Amnistía m.fl./rådet, C‑354/04 P, EU:C:2007:115.
40 Se, i synnerhet, artiklarna 27 och 34.4 FEU.
41 Se särskilt artiklarna 24.3, 28.2–5, 32, 34 och 35 FEU.
42 Se artikel 38 FEU.
43 Se, främst, bestämmelserna som angetts ovan i fotnoterna 40–42.
44 Ovan punkt 59 i detta förslag.
45 Se särskilt konventdokument CONV 734/03, Artiklar om EU-domstolen och High Court och CONV 689/1/03 REV1, Kompletterande rapport om frågan om domstolskontroll av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa dokument rör utformandet av artikel III-282 i utkast till fördraget om upprättande av en konstitution för Europa som till sitt innehåll är lika med nuvarande artikel 275 FEUF. I denna fråga, se ställningstagandet av generaladvokaten Kokott i förfarandet för yttrande 2/13, EU:C:2014:2475, punkt 90.
46 Den bestämmelsen har följande lydelse: När EU-domstolen utövar sina befogenheter med avseende på bestämmelserna …om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, är den inte behörig att pröva giltigheten eller proportionaliteten av insatser som polis eller andra brottsbekämpande organ gör i en medlemsstat eller av medlemsstaternas utövning av sitt ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten (min kursivering).
47 Den bestämmelsen har följande lydelse: Genomförandet av [Gusp] ska inte påverka tillämpningen av de förfaranden för eller respektive omfattning av institutionernas befogenheter som anges i fördragen för utövandet av de unionsbefogenheter som avses i artiklarna 3–6 i [FEUF]. På samma sätt ska genomförandet av den politik som avses i nämnda artiklar inte påverka tillämpningen av de förfaranden för och respektive omfattning av institutionernas befogenheter som anges i fördragen för utövandet av unionsbefogenheterna enligt [kapitlet rörande Gusp]. ’
48 Se dom kommissionen/rådet (ECOWAS), C‑91/05, EU:C:2008:288 punkt 33 och där angiven rättspraxis.
49 Å andra sidan kan det diskuteras, huruvida presumtionen att bestämmelser som inte hör till Gusp i händelse av konflikt med bestämmelser om Gusp i allmänhet ska ha företräde, fortfarande ska vara gällande rätt. Detta är emellertid utan betydelse i förevarande mål.
50 Det kan göras gällande att domstolen nu också är behörig att pröva den omvända situationen: huruvida en akt som antagits i ett sammanhang som ligger utanför Gusp skulle ha antagits på grundval av en bestämmelse om Gusp.
51 Detta skulle särskilt vara fallet om unionen skulle, i strid med förbuden som anges i artiklarna 24.1 och 31.1 FEU, anta akter som på grund av sina verkningar innehållsmässigt är av lagstiftande karaktär och kan påverka annan politik inom unionen.
52 Denna fråga har uppkommit i målet parlamentet/rådet, C‑263/14, som ännu ej är avgjort.
53 Såsom kommissionen anfört i sina skriftliga yttranden är artikel 40 FEU emellertid inte tillämplig i förevarande mål. Inte heller sökanden har åberopat den bestämmelsen.
54 Se, i detta avseende, dom National Iranian Oil Company/rådet, C-440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 82.
55 För en mer detaljerad översikt, se Beaucillon, C., Les mesures restrictives de l’Union européenne, Bruylant, Bryssel, 2013, s. 25 och 26.
56 Dessa åtgärder hade som grund dåvarande artikel 301 EG (nu artikel 215 FEUF) och, när de riktades mot enskilda, dåvarande artikel 308 EG (nu artikel 352 FEUF). Beträffande EU-domstolens behörighet i fråga om dessa åtgärder, se dom Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen, C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461.
57 Se konventdokument CONV 734/03 (s. 27–28) och CONV 689/1/03 REV1 (s. 3, 5 och 6) vartill hänvisats ovan, fotnot 45.
58 Det organet var Europeiska byrån för återuppbyggnad som inrättades genom rådets förordning (EG) nr 2454/1999 av den 15 november 1999 om ändring av förordning (EG) nr 1628/96 om stöd till Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Federala republiken Jugoslavien och den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien, samt om inrättande av Europeiska byrån för återuppbyggnad (EGT L 299, s. 1).
59 Se ansökningsformuläret European Union Police Mission (EUPM) som undertecknats av H den 10 november 2008. Se också section 2.6 (Omplacering) i kapitel VI (Ledning av personal) i rutiner för bedrivande av verksamheten som föreskriver att medlemmar av internationell utstationerad personal i EUPM förväntas kvarstå i deras befattningar under deras normala tjänstgöringstid om ett år. Om det emellertid skulle föreligga någon särskild operationell, personlig eller/och medicinsk anledning kan de omplaceras till en annan befattning inom EUPM enligt beslut av [uppdragschefen].
60 Se artikel 6.5 i beslut 2009/906.
61 Se artikel 263 FEUF.
62 Denna slutsats är också förenlig med den princip som ligger bakom artikel 8.2 i beslut 2009/906 som i relevant del föreskriver att den stat eller unionsinstitution som har utstationerat en medlem av personalen ska vara ansvarig för att besvara alla anspråk i samband med utstationeringen som kommer från eller rör personen i fråga.
63 Se, analogt, dom Segi m.fl./rådet, C‑355/04 P, EU:C:2007:116 och dom Gestoras Pro Amnistía m.fl./rådet, C‑354/04 P, EU:C:2007:115.
64 Bland vilka ska främst nämnas Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
65 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i Elitaliana/Eulex Kosovo, C‑439/13 P, EU:C:2015:341, punkt 28.
66 Se, analogt, dom Pupino, C‑105/03, EU:C:2005:386.
67 Se, för ett liknande resonemang, analogt, dom Atlanta Fruchthandelsgesellschaft m.fl.(I), C‑465/93, EU:C:1995:369, punkt 37.
68 Se artiklarna 5.2 respektive 6.1 i beslut 2009/906.
69 Se, i synnerhet, artiklarna 9 och 10 i beslut 2009/906.
70 Se artiklarna 5.4 och 6.2 i beslut 2009/906.
71 Dom Schrems, C‑362/14, EU:C:2015:650, punkt 62.
72 Dom Foto-Frost, 314/85, EU:C:1987:452, punkterna 15–20.
73 Se, särskilt, artiklarna 23, 40, 42 och 56 i stadgan för domstolen och artiklarna 37.1, 38.4, 76.3 och 96 i domstolens rättegångsregler.
74 Dessa villkor är i huvudsak följande: i) den nationella domstolen måste hysa allvarliga tvivel om EU-åtgärdens giltighet och ska för det fall EU-domstolen inte redan handlägger frågan om den ifrågasatta åtgärdens giltighet, själv hänskjuta den dit; ii) ärendet ska vara brådskande på det sättet att interimistisk åtgärd måste vara nödvändig för att undvika att den som söker åtgärden drabbas av allvarlig och irreparabel skada iii) den nationella domstolen måste ta vederbörlig hänsyn till Europeiska unionens intressen och iv) vid sin bedömning av alla dessa villkor ska den nationella domstolen följa samtliga beslut av EU-domstolarna avseende lagenligheten av EU-åtgärden eller avseende en ansökan om interimistiska åtgärder med begäran om liknande interimistisk åtgärd på unionsnivå. Se dom Zuckerfabrik Süderdithmarschen och Zuckerfabrik Soest, C‑143/88 och C‑92/89, EU:C:1991:65 och dom Atlanta Fruchthandelsgesellschaft m.fl. (I), C‑465/93, EU:C:1995:369.