Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 24 april 2017

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets beslut av den 16 juni 2011 om undertecknande och ingående av avtalet mellan Europeiska unionen och den mellanstatliga organisationen för internationell järnvägstrafik om Europeiska unionens anslutning till fördraget om internationell järnvägstrafik (Cotif) av den 9 maj 1980, i dess ändrade lydelse enligt Vilniusprotokollet av den 3 juni 1999 (EUT L 51, 2013, s. 1).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 februari 2001 om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur och utfärdande av säkerhetsintyg (EGT L 75, 2001, s. 29).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om säkerhet på gemenskapens järnvägar och om ändring av rådets direktiv 95/18/EG om tillstånd för järnvägsföretag och direktiv 2001/14/EG (järnvägssäkerhetsdirektivet) (EUT L 164, 2004, s. 44, och rättelse i EUT L 220, 2004, s. 16).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 om ändring av direktiv 2004/49/EG (järnvägssäkerhetsdirektivet) (EUT L 345, 2008, s. 62).

6 Rådets förordning av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 955/1999 av den 13 april 1999 (EGT L 119, 1999, s. 1) (nedan kallad förordning nr 2913/92).

7 Kommissionens förordning av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (EGT L 253, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1) i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 2787/2000 av den 15 december 2000 (EGT L 330, 2000, s. 1) (nedan kallad förordning nr 2454/93).

8 Europaparlamentets och rådets förordning av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (omarbetning) (EUT L 269, 2013, s. 1), som trädde i kraft den 30 oktober 2013. Denna förordning ersätter från och med den 1 maj 2016 bland annat förordning nr 2913/92.

9 Kommissionens förordning av den 22 januari 2004 om veterinärkontroller av produkter från tredje land vid gemenskapens gränskontrollstationer (EUT L 21, 2004, s. 11).

10 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/57/EG av den 17 juni 2008 (omarbetning) (EUT L 191, 2008, s. 1).

11 EUT L 345, 2008, s. 62; nedan kallat direktiv 2004/49.

12 Rådets beslut av den 24 juni 2014 om fastställande av den ståndpunkt som ska intas på Europeiska unionens vägnar vid det 25:e mötet i Otifs översynskommitté [det vill säga revisionsutskott] när det gäller vissa ändringar av fördraget om internationell järnvägstrafik (Cotif) och dess bihang (EUT L 293, 2014, s. 26).

13 Se även artikel 17 § 1 a i Cotif-fördraget.

14 Se artikel 218.3 FEUF.

15 Se artikel 218.4 FEUF.

16 Se artikel 218.5 FEUF.

17 Se artikel 218.6 FEUF.

18 Se artikel 218.6 a FEUF. De aktuella fallen är dels associeringsavtal, dels avtal om unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), dels avtal som skapar en särskild institutionell ram genom att samarbetsförfaranden inrättas, dels avtal som har betydande budgetmässiga följder för unionen och dels avtal som gäller områden vilka omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet eller det särskilda lagstiftningsförfarandet, om Europaparlamentets godkännande krävs.

19 Se artikel 218.6 b FEUF.

20 Vilket dessutom ska ske omedelbart och fullständigt; se artikel 218.10 FEUF.

21 Se artikel 16.3 FEU.

22 Se artikel 218.8 FEUF: rådet ska besluta med enhällighet om ett avtal avser en fråga där enhällighet krävs för att anta en unionsakt samt när det gäller associeringsavtal, avtal om ekonomiskt, finansiellt och tekniskt samarbete med kandidatländerna och avtal om unionens anslutning till Europakonventionen.

23 Se, exempelvis, Eeckhout, P., EU External Relations Law, 2 uppl., Oxford University Press, 2012, s. 209; Bungenberg, M., Artikel 218 AEUV, punkt 81, i: H. von der Groeben, J. Schwarze & A. Hatje (red.), Europäisches Unionsrecht (Kommentar), 7 uppl., Nomos, Baden-Baden, 2015; och Terhechte, J.Ph., i: Schwarze, J. (red.), EU-Kommentar, 3 uppl., Nomos, Baden-Baden, 2012.

24 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Förenade kungariket/rådet ( C‑81/13, EU:C:2014:2114, fotnot 63).

25 Se artikel 300.2 andra stycket EG.

26 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet rådet/kommissionen ( C‑73/14, EU:C:2015:490, punkterna 71–73). Se även Eeckhout, P., EU External Relations Law, 2 uppl., Oxford University Press, 2012, s. 208.

27 En utförlig redogörelse för den historiska bakgrunden till denna bestämmelse finns i förslaget till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Tyskland/rådet ( C‑399/12, EU:C:2014:289, punkt 39 och följande punkter).

28 I samband med att ett avtal ingås får rådet enligt denna bestämmelse, med avvikelse från artikel 218.5, 218.6 och 218.9 FEUF, bemyndiga förhandlaren att på unionens vägnar godkänna ändringar i avtalet om dessa ändringar enligt avtalet ska antas genom ett förenklat förfarande eller av ett organ som inrättas genom avtalet. Rådet får förena ett sådant bemyndigande med vissa särskilda villkor.

29 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet rådet/kommissionen ( C‑73/14, EU:C:2015:490, punkt 67).

30 Det rör sig i själva verket om mindre ändringar av närmast teknisk karaktär.

31 Domstolen har exempelvis funnit att artikel 218.9 FEUF inte kunde tillämpas i en situation där vad som var i fråga var fastställandet av den ståndpunkt som skulle uttryckas på unionens vägnar vid en internationell domstol; se dom av den 6 oktober 2015, rådet/kommissionen ( C‑73/14, EU:C:2015:663, punkterna 66 och 67).

32 I detta sammanhang hänvisar jag till generaladvokaten Sharpstons synnerligen utförliga förslag till avgörande i förfarandet för yttrande 2/15 ((frihandelsavtal med Singapore), EU:C:2016:992, punkterna 54–78).

33 Denna princip utgör en grundläggande tanke bakom fördragen, men den formulerades inte uttryckligen såsom princip för reglering av vertikala befogenheter (unionens kontra medlemsstaternas) förrän i Maastrichtfördraget (se artikel 3b i detta, som sedermera blev artikel 5 EG).

34 Se Geiger, R., Artikel 216, punkt 1, i: R. Geiger, D.‑E. Khan & M. Kotzur (red.), European Union Treaties, C.H. Beck, Hart, München, Oxford, 2015.

35 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/rådet ( C‑137/12, EU:C:2013:441, punkt 42). Se även Cremona, M., Defining competence in EU external relations: lessons from the Treaty reform process, i: A. Dashwood & M. Maresceau, Law and practice of EU external relations – salient features of a changing landscape, Cambridge University Press, 2008, s. 34–69, särskilt s. 56.

36 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i förfarandet för yttrande 2/15 ((frihandelsavtal med Singapore), EU:C:2016:992, punkt 64).

37 Detta innebär helt enkelt att principen om tilldelade befogenheter bekräftas. Se även yttrande 1/13 (tredjeländers anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014 ( EU:C:2014:2303, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

38 Det ska påpekas att uttrycket inom ramen för unionens politik i den tyska versionen av artikel 216.1 FEUF inte endast hänför sig till det andra fallet, utan även till det tredje och det fjärde fallet. På detta sätt skiljer sig den tyska versionen från – utan att denna uppräkning är uttömmande – de engelska, franska, polska, nederländska, italienska, spanska, portugisiska, danska och svenska versionerna. Detta saknar dock betydelse i detta mål.

39 Se yttrande 1/76 (avtal om inrättandet av en europeisk uppläggningsfond för sjöfart på inre vattenvägar) av den 26 april 1977 ( EU:C:1977:63, punkt 3), yttrande 2/91 (ILO-konvention nr 170) av den 19 mars 1993 ( EU:C:1993:106, punkt 7) och yttrande 1/03 (ny Luganokonvention) av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81, punkt 115).

40 Se yttrande 1/94 (avtal fogade till WTO-avtalet) av den 15 november 1994 ( EU:C:1994:384, punkt 95).

41 Se dom av den 31 mars 1971, kommissionen/rådet ( 22/70, EU:C:1971:32, punkterna 17 och 18) (nedan kallad AETR-domen).

42 Se yttrande 2/94 (gemenskapens anslutning till Europakonventionen) av den 28 mars 1996 ( EU:C:1996:140, punkt 24) och dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:59, punkt 46).

43 Enligt artikel 4.1 FEUF ska unionen ha delad befogenhet med medlemsstaterna om den genom fördragen tilldelas en befogenhet som inte omfattas av de områden som avses i artiklarna 3 FEUF och 6 FEUF.

44 Se artikel 4.2 FEUF.

45 Se artikel 4.2 g FEUF.

46 Se även Lenaerts, K., Les répercussions des compétences de la Communauté européenne sur les compétences externes des États membres et la question de 'préemption’, i: P. Demaret (red.), Relations extérieures de la Communauté européenne et marché intérieur: aspects juridiques et fonctionnels, Brygge, 1986, s. 37–62, särskilt s. 61.

47 Se artikel 2.2 andra meningen FEUF. Se även dom av den 14 juli 1976, Kramer m.fl. ( 3/76, 4/76 och 6/76, EU:C:1976:114, punkt 39).

48 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/rådet ( C‑13/07, EU:C:2009:190, punkt 76).

49 Denna bestämmelse kan ses som en kodifiering av den rätt som hittills har varit tillämplig. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/rådet ( C‑13/07, EU:C:2009:190, punkt 76 och fotnot 40).

50 Se även, för ett liknande resonemang, Mögele, R., Artikel 216 AEUV, punkt 32, i: R. Streinz (red.), EUV/AEUV (Kommentar), 2 uppl., C.H. Beck, München, 2012.

51 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i förfarandet för yttrande 2/15 ((frihandelsavtal med Singapore), EU:C:2016:992, punkt 74).

52 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i förfarandet för yttrande 2/15 ((frihandelsavtal med Singapore), EU:C:2016:992, punkt 64). Tilläggas ska att doktrinen till största delen ansluter sig till detta synsätt. Se, exempelvis, Eeckhout, P., EU External Relations Law, 2 uppl., Oxford University Press, 2012, s. 112; Hartley, T., The foundations of European Union law, 8 uppl., Oxford University Press, 2014, s. 186; Geiger, R., Artikel 216 FEUF, punkt 3, i: R. Geiger, D.‑E. Khan & M. Kotzur, European Union Treaties, C.H. Beck, Hart, München, Oxford, 2015; Lachmayer, K., & von Förster, S., Artikel 216 AEUV, punkt 4, i: H. von der Groeben, J. Schwarze & A. Hatje (red.), Europäisches Unionsrecht (Kommentar), 7 uppl., Nomos, Baden-Baden, 2015; och Mögele, R. Artikel 216 AEUV, punkt 29, i: R. Streinz (red.), EUV/AEUV (Kommentar), 2 uppl., C.H. Beck, München, 2012.

53 I vissa språkversioner kan paradoxalt nog det fjärde fallet i artikel 216.1 FEUF framstå som mer restriktivt än det tredje fallet i artikel 3.2 FEUF. Så förhåller det sig inte med den franska versionen. I alla händelser gör jag samma bedömning som generaladvokaten Sharpston gjorde i sitt förslag till avgörande i förfarandet för yttrande 2/15 ((frihandelsavtal med Singapore), EU:C:2016:992, fotnot 26), nämligen att ingen avgörande betydelse ska tillmätas en eventuell skillnad i lydelsen mellan dessa båda bestämmelser i vissa språkversioner.

54 Se, exempelvis, yttrande 1/13 (tredjeländers anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014 ( EU:C:2014:2303, punkt 67 och följande punkter).

55 Yttrande (Marrakechfördraget om tillgång till publicerade verk), EU:C:2016:657, punkt 119.

56 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i förfarandet för yttrande 3/15 ((Marrakechfördraget om tillgång till publicerade verk), EU:C:2016:657, punkt 122).

57 Förbundsrepubliken Tyskland har vitsordat att unionen eventuellt … skulle kunna anta gemensamma bestämmelser.

58 Dom av den 31 mars 1971 ( 22/70, EU:C:1971:32).

59 EUT C 202, 2016, s. 306.

60 Vidare är det, som har påpekats ovan, ostridigt mellan parterna att unionen har intern befogenhet med stöd av artikel 91.1 FEUF. Det råder således inget tvivel om att vi verkligen befinner oss på transportpolitikens område.

61 Se dom av den 14 juli 2005, kommissionen/Tyskland ( C‑433/03, EU:C:2005:462, punkt 41).

62 Enligt artikel 58.1 FEUF regleras den fria rörligheten för tjänster på transportområdet av bestämmelserna i avdelningen om transporter.

63 Ingåendet av ett avtal ska vara nödvändigt … för att inom ramen för unionens politik förverkliga något av de mål som avses i fördragen.

64 Till skillnad från nödvändighetskriteriet i artikel 3.2 FEUF, som ju rör huruvida en befogenhet är exklusiv eller inte.

65 Se artikel 5.3 EUF.

66 Se artikel 5.4 EUF.

67 I den artikeln föreskrivs att [o]m en åtgärd från unionens sida skulle visa sig nödvändig för att, inom ramen för den politik som fastställs i fördragen, nå något av de mål som avses i fördragen, och dessa inte föreskriver de nödvändiga befogenheterna för detta, ska rådet med enhällighet, på förslag av kommissionen och efter Europaparlamentets godkännande, anta lämpliga bestämmelser.

68 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet kommissionen/Förenade kungariket ( C‑466/98, EU:C:2002:63, punkt 48).

69 Se även Schmalenbach, K., Artikel 216 AEUV, punkt 12, i: C. Calliess & M. Ruffert (red.), EUV/AEUV, 5 uppl., C.H. Beck, München, 2016; och Schütze, R., European Union Law, Cambridge University Press, 2015, s. 272. Enligt Hartley, T., The foundations of European Union law, 8 uppl., Oxford University Press, 2014, s. 186, förhåller det sig till och med så, att lydelsen av det andra fallet i artikel 216.1 FEUF grundar sig på lydelsen av artikel 352 FEUF.

70 Där det krävs att ingåendet av ett avtal ska vara nödvändigt för att unionen ska kunna utöva sin befogenhet internt.

71 Se även, för ett liknande resonemang, Kadelbach, S., Artikel 5 EUV, punkt 24, i: H. von der Groeben, J. Schwarze & A. Hatje (red.), Europäisches Unionsrecht (Kommentar), 7 uppl., Nomos, Baden-Baden, 2015; och Hartley, T., The foundations of European Union law, 8 uppl., Oxford University Press, 2014, s. 180.

72 Dom av den 31 mars 1971, AETR ( 22/70, EU:C:1971:32, punkt 31), yttrande 1/76 (avtal om inrättandet av en europeisk uppläggningsfond för sjöfart på inre vattenvägar) av den 26 april 1977 ( EU:C:1977:63), yttrande 1/94 (avtal fogade till WTO-avtalet) av den 15 november 1994 ( EU:C:1994:384, punkt 77) och dom av den 5 november 2002, kommissionen/Tyskland ( C‑476/98, EU:C:2002:631, punkt 89).

73 Dom av den 14 juli 1976 ( 3/76, 4/76 och 6/76, EU:C:1976:114).

74 Se även Craig, P., & De Burca, G., EU law, 6 uppl., Oxford University Press, 2015, s. 80.

75 Yttrande 2/00 (Cartagenaprotokollet om biosäkerhet) av den 6 december 2001 ( EU:C:2001:664, punkterna 44–47).

76 Yttrande 2/00 (Cartagenaprotokollet om biosäkerhet) av den 6 december 2001 ( EU:C:2001:664, punkterna 42 och 44).

77 Dom av den 31 mars 1971 ( 22/70, EU:C:1971:32).

78 Min kursivering.

79 Yttrande 2/00 (Cartagenaprotokollet om biosäkerhet) av den 6 december 2001 ( EU:C:2001:664, punkt 45).

80 Yttrande 2/00 (Cartagenaprotokollet om biosäkerhet) av den 6 december 2001 ( EU:C:2001:664, punkterna 46 och 47).

81 Yttrande 2/00 (Cartagenaprotokollet om biosäkerhet) av den 6 december 2001 ( EU:C:2001:664).

82 Dom av den 7 oktober 2004 ( C‑239/03, EU:C:2004:598, punkt 30).

83 Dom av den 30 maj 2006 ( C‑459/03, EU:C:2006:345, punkt 95).

84 Yttrande 2/00 (Cartagenaprotokollet om biosäkerhet) av den 6 december 2001 ( EU:C:2001:664), dom av den 7 oktober 2004, kommissionen/Frankrike ( C‑239/03, EU:C:2004:598), och dom av den 30 maj 2006, kommissionen/Irland ( C‑459/03, EU:C:2006:345).

85 Se även det första fallet i artikel 216.1 FEUF.

86 Domen av den 8 mars 2011, Lesoochranárske zoskupenie ( C‑240/09, EU:C:2011:125, punkt 36), som Förbundsrepubliken Tyskland har åberopat, påverkar inte dessa konstateranden. I det målet förelåg det i själva verket intern lagstiftning (se punkt 37 i domen).

87 Se även, för ett liknande resonemang, Lorz, R.A., & Meurers, V., § 2, punkt 42, i: A. von Arnauld (red.), Europäische Außenbeziehungen (Enzyklopädie Europarecht, Band 10), Nomos, Baden-Baden, 2014; Kadelbach, S., Artikel 5 EUV, punkt 24, i: H. von der Groeben, J. Schwarze & A. Hatje (red.), Europäisches Unionsrecht (Kommentar), 7 uppl., Nomos, Baden-Baden, 2015; och Roldán Barbero, J., The relationsship of the Member States’ International Agreements with the EU, i: P. Eeckhout & M. Lopez-Escudero (red.), The European Union’s external action in times of crisis, Hart, Oxford, Portland (Oregon), 2014, s. 249–269, särskilt s. 266.

88 Yttrande (Avtal om inrättandet av en europeisk uppläggningsfond för sjöfart på inre vattenvägar) av den 26 april 1977 ( EU:C:1977:63).

89 Dom av den 31 mars 1971 ( 22/70, EU:C:1971:32).

90 Se dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 66).

91 Se dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 67).

92 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:224, punkt 89).

93 Dom av den 31 mars 1971 ( 22/70, EU:C:1971:32). Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/rådet ( C‑137/12, EU:C:2013:441, punkterna 111–117), och förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:224, punkt 96). Se även dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 67).

94 Se dom av den 31 mars 1971, AETR ( 22/70, EU:C:1971:32, punkt 30), dom av den 5 november 2002, kommissionen/Danmark ( C‑467/98, EU:C:2002:625, punkt 82), och dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 68).

95 Se yttrande 1/03 (ny Luganokonvention) av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81, punkt 126) och dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 69).

96 Se yttrande 2/91 (ILO-konvention nr 170) av den 19 mars 1993 ( EU:C:1993:106, punkt 25), dom av den 5 november 2002, kommissionen/Danmark ( C‑467/98, EU:C:2002:625, punkt 82), yttrande 1/03 (ny Luganokonvention) av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81, punkterna 120 och 126) och dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 70).

97 Se yttrande 1/03 (ny Luganokonvention) av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81, punkt 124), dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 74), och yttrande 1/13 (tredjeländers anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014 ( EU:C:2014:2303, punkt 74).

98 Jag antar att rådet snarare avser bilaga I.

99 Rådets direktiv av den 18 december 1997 om principerna för organisering av veterinärkontroller av produkter från tredje land som förs in i gemenskapen (EGT L 24, 1998, s. 9).

100 Rådets direktiv av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen (EGT L 169, 2000, s. 1).

101 Se artikel 413 i förordning nr 2454/93.

102 Detta framgår också av de riktlinjer för export och utförsel inom ramen för förordning (EG) nr 648/2005 som tullkodexkommittén antog den 27 oktober 2010. Kommissionen har offentliggjort dessa riktlinjer (på engelska) under referensen TAXUD/A3/0034/2010 på adressen http://ec.europa.eu/ecip/documents/procedures/export_exit_guidelines_en.pdf (se punkt 10.4 i del B). Detta är naturligtvis inte något rättsligt bindande dokument, men det beskriver väl hur saker och ting fungerar i praktiken.

103 Den aktuella bestämmelsen fortsätter enligt följande: Förfarandena för registrering och behandling av uppgifterna skall vara likvärdiga i funktionshänseende, i synnerhet i fråga om bevisvärdet av den fraktsedel som dessa uppgifter utgör.

104 Kommissionens förordning av den 10 maj 2011 om ett certifieringssystem för enheter som ansvarar för underhåll av godsvagnar och om ändring av förordning (EG) nr 653/2007 (EUT L 122, 2011, s. 22).

105 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde (EUT L 343, 2012, s. 32).

106 Se dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

107 Se dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

108 Se dom av den 14 februari 1990, Delacre m.fl./kommissionen ( C‑350/88, EU:C:1990:71, punkt 16).

109 Se dom av den 14 februari 1990, Delacre m.fl./kommissionen ( C‑350/88, EU:C:1990:71, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

110 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:249, punkt 78).

111 Se dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 37).