Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 13 juli 2016

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169.

3 Vilket bevittnas av strömmen av begäranden om förhandsavgöranden på detta område som den senaste tiden har hänskjutits till domstolen. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2016, Sales Sinués och Drame Ba ( C‑381/14 och C‑385/14, EU:C:2016:252) och de pågående målen C‑349/15, C‑381/15, C‑431/15, C‑525/15, C‑554/14, C‑1/16 och C‑34/16.

4 Vilket har antagits i dess konsoliderade lydelse genom Real Decreto Legislativo 1/2007 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios y otras leyes complementarias (kungligt lagstiftningsdekret 1/2007 av den 26 november 2007 om godkännande av den omarbetade texten av den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare samt andra kompletterande lagar (BOE nr 287 av den 30 november 2007)).

5 Dom nr 241/12 (ES:TS:2013:1916).

6 C‑484/08, EU:C:2010:309.

7 C‑484/08, EU:C:2010:309.

8 Där det preciseras vilka egenskaper ett villkor ska ha för att anses vara transparent.

9 Det framgår av handlingarna i målet att det andra villkoret framställs som ett nytt krav från Tribunal Supremo (Högsta domstolen). Tribunal Supremo (Högsta domstolen) ansåg att för att villkoren om räntegolv skulle kunna uppfylla kraven i förevarande förstärkta kontroll hade det varit nödvändigt att konsumenten, vid tiden för avtalets ingående, fick kännedom om olika hypotetiska händelseförlopp som var knutna till den rimligen förutsägbara utvecklingen av räntesatsen eller om information om kostnaden i förhållande till andra lånevillkor som erbjuds av samma kreditinstitut. Senare i min analys kommer jag att återkomma till Tribunal Supremos (Högsta domstolen) påstådda nyskapande ställningstagande.

10 Avseende de två kriterierna hänvisade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) till domen av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180).

11 Tribunal Supremo (Högsta domstolen) ansåg i) att villkoren om räntegolv var tillåtna, ii) att det faktum att de infördes i avtal om rörlig ränta motiverades av objektiva skäl, iii) att det inte rörde sig om ovanliga eller orimliga villkor, iv) att användningen av dem länge hade godtagits av marknaden, v) att de inte konstaterades vara oskäliga på grund av att deras rättsverkningar till sin natur var otillåtna, utan på grund av att de saknade transparens, vi) att bristen på transparens berodde på otillräcklig information, vii) att den nationella lagstiftningen hade iakttagits, viii) att syftet med fastställandet av en minimiränta motsvarar ett behov av att säkerställa en viss minsta avkastning från dessa tillgångar från hypotekslånen och villkoren beräknades på ett sådant sätt att de inte skulle medföra väsentliga förändringar i de belopp som skulle betalas, ix) att det enligt lag var tillåtet att byta borgenär så att en missnöjd kund lätt hade kunnat byta kreditinstitut, och x) att det var uppenbart att återställande av ett tidigare tillstånd, vilket rubbats (restitutio in integrum) från och med den dag då avtalet ingicks hade kunnat medföra allvarliga ekonomiska störningar.

12 Dom nr 139/2015 (ES:TS:2015:1280) och dom nr 222/2015 (ES:TS:2015:2207).

13 Se, bland annat, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349).

14 Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Alicante (handelsdomstol nr 1 i Alicante) fann att eftersom Tribunal Supremo (Högsta domstolen) hade ogiltigförklarat ett identiskt villkor i domen av den 9 maj 2013, var det onödigt att ogiltigförklara det villkor som var aktuellt i det anhängiggjorda målet mot bakgrund av att BBVA var ett av de tre kreditinstitut som var parter i förfarandet vid Tribunal Supremo (Högsta domstolen).

15 Banco Popular Español ingick inte bland de tre kreditorganismer som var parter i förfarandet vid Tribunal Supremo (Högsta domstolen), som ledde till domen av den 9 maj 2013.

16 Audiencia Provincial de Alicante (Alicantes provinsdomstol) stödjer sig här på bland annat dom av den 26 april 2012, Invitel ( C‑472/10, EU:C:2012:242) och dom av den 30 maj 2013, Jőrös ( C‑397/11, EU:C:2013:340).

17 C‑92/11, EU:C:2013:180.

18 Se artikel 8 i direktiv 93/13. Jag vill dock påpeka att det i denna artikel hänvisas till medlemsstaternas möjlighet att anta eller behålla strängare bestämmelser och jag undrar i vilken mån en dom från en nationell domstol, även om det är från högsta instans, kan anses som en bestämmelse i den mening som avses i artikel 8 i direktiv 93/13. Jag vill även ange att genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter (EUT L 304, 2011, s. 64), infördes en ny artikel 8a i direktiv 93/13 enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att meddela kommissionen när de antar bestämmelser i enlighet med artikel 8.

19 Domstolen har upprepade gånger erinrat om att dess behörighet avser tolkningen av begreppet 'oskäligt villkor’ … samt de kriterier som den nationella domstolen kan eller ska tillämpa när den prövar ett avtalsvillkor mot bestämmelserna i direktivet, varvid det ankommer på sistnämnda domstol att, med beaktande av dessa kriterier, mot bakgrund av de specifika omständigheterna i det aktuella fallet ta ställning till hur ett visst avtalsvillkor konkret ska kvalificeras (dom av den 26 april 2012, Invitel ( C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 22 och där angiven rättspraxis) och dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 48). För ett liknande resonemang, se dom av den 30 april 2014, Kásler et Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 45), dom av den 23 april 2015, Van Hove ( C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 28), och dom av den 9 juli 2015, Bucura ( C‑348/14, ej publicerad, EU:C:2015:447, punkt 46)). Eftersom Tribunal Supremo (Högsta domstolen) bland annat anförde artikel 4.2 i direktiv 93/13 till stöd för sitt resonemang, hade det varit önskvärt att den, inom ramen för det domstolssamarbete som kännetecknar den europeiska rättsordningen, inte enbart hade vänt sig till domstolen med problemen avseende kontrollen av om de villkor som beskriver avtalets huvudföremål var transparenta, utan även frågat domstolen om det var förenligt med unionsrätten att begränsa den på området prejudicerande domens verkningar i tiden.

20 C‑26/13, EU:C:2014:282.

21 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 67).

22 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 68).

23 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 69).

24 C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 44.

25 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 70).

26 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 71).

27 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 72).

28 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 75).

29 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 74).

30 C‑348/14, ej publicerad, EU:C:2015:447.

31 Dom av den 9 juli 2015, Bucura ( C‑348/14, ej publicerad, EU:C:2015:447, punkt 50).

32 Dom av den 9 juli 2015, Bucura ( C‑348/14, ej publicerad, EU:C:2015:447, punkt 51).

33 Dom av den 9 juli 2015, Bucura ( C‑348/14, ej publicerad, EU:C:2015:447, punkt 56).

34 Dom av den 9 juli 2015, Bucura ( C‑348/14, ej publicerad, EU:C:2015:447, punkt 61).

35 Dom av den 9 juli 2015, Bucura ( C‑348/14, ej publicerad, EU:C:2015:447, punkt 62).

36 C‑26/13, EU:C:2014:282.

37 C‑348/14, ej publicerad, EU:C:2015:447.

38 C‑92/11, EU:C:2013:180.

39 Dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkterna 43 och 44). Domstolen har alltid fäst särskild vikt vid konsumentinformation. Se, för ett liknande resonemang, bland annat, dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores ( C‑240/98–C-244/98, EU:C:2000:346, punkt 25). Det kan inte heller hävdas att det av domen av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid ( C‑484/08, EU:C:2010:309), följer någon som helst tvetydighet. I domen erkände förvisso domstolen att den spanska lagstiftningen som var aktuell i det nationella målet, enligt vilken det var tillåtet med domstolsprövning av huruvida sådana avtalsvillkor som avser beskrivningen av avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan, å ena sidan, pris och ersättning och, å andra sidan, sålda tjänster eller varor är oskäliga, gav konsumenterna ett bättre skydd än det skydd som föreskrivs i direktiv 93/13. Enligt lagstiftningen var det tillåtet med en sådan prövning även när villkoren var klart och begripligt formulerade (se dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid ( C‑484/08, EU:C:2010:309, punkterna 24 och 42)).

40 Dom av den 21 mars 2013 ( C‑92/11, EU:C:2013:180).

41 Dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

42 Dom av den 21 mars 2013 ( C‑92/11, EU:C:2013:180).

43 Dom av den 30 april 2014 ( C‑26/13, EU:C:2014:282).

44 Dom av den 9 juli 2015 ( C‑348/14, EU:C:2015:447).

45 Det framgår tydligt av lydelsen i artikel 4.2 i direktiv 93/13 att när ett villkor som beskriver avtalets huvudföremål inte uppfyller kraven på att vara klart och begripligt, kan det bli föremål för en skälighetsbedömning under de förutsättningar som fastställs i artikel 3.1 i direktiv 93/13.

46 I tjugoförsta skälet i direktiv 93/13 tycks den omständigheten att villkoren inte ska vara bindande anges i futurum (skall de inte vara bindande).

47 En snabb jämförelse av de olika tillgängliga språkversionerna bringar inte mycket klarhet. I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs det således att oskäliga villkor, på engelska, shall […] not be binding, på tyska, unverbindlich sind, på italienska, non vincolano, på spanska no vincularán, och på portugisiska, não vinculem.

48 C‑472/10, EU:C:2011:806, punkt 48.

49 Se även fotnot 70 i detta förslag till avgörande.

50 Se, bland en omfattande rättspraxis, dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 41 och där angiven rättspraxis) och dom av den 14 april 2016, Sales Sinués och Drame Ba ( C‑381/14 och C‑385/14, EU:C:2016:252, punkt 22) samt beslut av den 16 juli 2015, Sánchez Morcillo och Abril García ( C‑539/14, EU:C:2015:508, punkt 24). Se även generaladvokat Szpunars förslag till avgörande i de förenade målen Sales Sinués och Drame Ba ( C‑381/14 och C‑385/14, EU:C:2016:15, fotnot 21).

51 Se, bland en omfattande rättspraxis, dom av den 26 april 2012, Invitel ( C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 34) och beslut av den 16 juli 2015, Sánchez Morcillo och Abril García ( C‑539/14, EU:C:2015:508, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

52 Se beslut av den 16 juli 2015, Sánchez Morcillo och Abril García ( C‑539/14, EU:C:2015:508, punkt 27).

53 Se, bland en omfattande rättspraxis, dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 31 och där angiven rättspraxis) och dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

54 Se, bland annat, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

55 Se, bland annat, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 68 där artikel 7 i direktiv 93/13 citeras).

56 Se, bland annat, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

57 Se dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 62).

58 Se dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 63) och dom av den 30 maj 2013, Jőrös ( C‑397/11, EU:C:2013:340, punkt 41) och Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 49). Se även beslut av den 3 april 2014, Sebestyén ( C‑342/13, EU:C:2014:1857, punkt 35) och beslut av den 17 mars 2016, Ibercaja Banco ( C‑613/15, EU:C:2016:195, punkt 35).

59 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 65). Min kursivering.

60 Se dom av den 30 maj 2013, Jőrös ( C‑397/11, EU:C:2013:340, punkt 41) och Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkterna 49 och 57), och dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová ( C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 98).

61 Se dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 58) och av den 21 januari 2015, Unicaja Banco och Caixabank ( C‑482/13, C‑484/13, C‑485/13 och C‑487/13, EU:C:2015:21, punkt 31).

62 Se dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkterna 69 och 70).

63 Se dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 78) och av den 14 april 2016, Sales Sinués och Drame Ba ( C‑381/14 och C‑385/14, EU:C:2016:252, punkterna 21 och 39).

64 Se dom av den 3 december 2015, Banif Plus Bank ( C‑312/14, EU:C:2015:794, punkt 27) och dom av den 14 april 2016, Sales Sinués och Drame Ba ( C‑381/14 et C‑385/14, EU:C:2016:252, punkt 25).

65 C‑472/10, EU:C:2012:242.

66 Se dom av den 26 april 2012, Invitel ( C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 39).

67 Dom av den 26 april 2012, Invitel ( C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 40).

68 Dom av den 30 maj 2013, Jőrös ( C‑397/11, EU:C:2013:340, punkt 43).

69 Dom av den 21 januari 2015, Unicaja Banco och Caixabank ( C‑482/13, C‑484/13, C‑485/13 och C‑487/13, EU:C:2015:21, punkt 41). Min kursivering. Se även beslut av den 17 mars 2016, Ibercaja Banco ( C‑613/15, EU:C:2016:195, punkt 37).

70 Det ska även erinras om att i kommissionens rapport om tillämpningen av direktiv 93/13 (KOM(2000) 248 slutlig av den 27 april 2000) påpekades redan att [p]å grund av mångfalden av befintliga rättstraditioner har denna bestämmelse [artikel 6.1 i direktiv 93/13] integrerats på olika sätt (de civilrättsliga sanktionerna varierar mellan obefintliga, ogiltiga, som går att ogiltigförklara, ineffektiva eller otillämpliga när det gäller sådana oskäliga avtalsvillkor). … Dessutom skall det rättsliga beslut i vilket anges att ett avtalsvillkor är oskäligt gälla fr.o.m. att avtalet sluts (ex tunc). … Det är ganska svårt att avgöra i vilken omfattning de olika nationella systemen leder till sådana resultat, men man kan befara att så inte alltid är fallet (s. 19 och 20). Unionslagstiftaren hade redan uppmärksammat detta problem. Jag vill emellertid notera att direktiv 93/13 senast ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83 och att ingen av ändringarna berörde artikel 6.1 i direktiv 93/13.

71 Se artiklarna 1303 i civillagen jämfört med artikel 83 LGDCU.

72 Se den nyligen meddelade domen av den 14 april 2016, Sales Sinués och Drame Ba ( C‑381/14 och C‑385/14, EU:C:2016:252, punkt 31).

73 Se, analogt, dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 38), dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 46), dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank ( C‑472/11, EU:C:2013:88, punkt 26), dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 50), dom av den 30 maj 2013, Jőrös ( C‑397/11, EU:C:2013:340, punkt 29) och Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 42), dom av den 5 december 2013, Asociación de Consumidores Independientes de Castilla y León ( C‑413/12, EU:C:2013:800, punkt 30), dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť ( C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 46), dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 50), dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC ( C‑49/14, EU:C:2016:98, punkt 40), dom av den 14 april 2016, Sales Sinués och Drame Ba ( C‑381/14 och C‑385/14, EU:C:2016:252, punkt 32), och dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová ( C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 48).

74 Se, bland annat, dom Pohotovosť ( C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 47).

75 Se punkt 95 i den spanska regeringens skriftliga yttranden i målen C‑307/15 och C‑308/15.

76 Här är det inte ens en bestämmelse, det rör dig snarare om en rättspraxis som inte är kodifierad. Som svar på en fråga som domstolen ställde under förhandlingen, bekräftade företrädaren för den spanska regeringen att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) grundar sin behörighet att begränsa ogiltigförklaringens retroaktiva verkningar på sin tolkning av artikel 1303 i civillagen.

77 Se dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 39 och där angiven rättspraxis), dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 49), dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank ( C‑472/11, EU:C:2013:88, punkt 33), dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 53), dom av den 30 maj 2013, Jőrös ( C‑397/11, EU:C:2013:340, punkt 32), dom av den 5 december 2013, Asociación de Consumidores Independientes de Castilla y León ( C‑413/12, EU:C:2013:800, punkt 34), dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť ( C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 51), dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 52), dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC ( C‑49/14, EU:C:2016:98, punkterna 43 och 44), dom av den 14 april 2016, Sales Sinués och Drame Ba ( C‑381/14 och C‑385/14, EU:C:2016:252, punkt 34), och dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová ( C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 50).

78 Med undantag, givetvis, för när det säkerställts att konsumenten har fått tillräcklig information.

79 Se ovan fotnot 11.

80 Se ovan punkt 44 och följande punkter.

81 Se dom Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615).

82 Principen om återställande av ett tidigare tillstånd, vilket rubbats, kan nämligen när den tillämpas krocka med bestämmelserna om preskribering av fordran.

83 Dom av den 21 mars 2013 ( C‑92/11, EU:C:2013:180).

84 Den omständigheten att det inte finns en bestämmelse som är lätt att identifiera innebär således att det inte är möjligt att göra en analys av det slag som domstolen gjorde i domen av den 14 april 2016, Sales Sinués och Drame Ba ( C‑381/14 och C‑385/14, EU:C:2016:252, punkt 32 och följande punkter).

85 Enligt artikel 1.6 i civillagen.