Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 10 maj 2016

1 Originalspråk: franska.

2 Nedan kallad stadgan.

3 Den lettiska regeringen preciserade vid förhandlingen, efter en fråga angående betydelsen av detta begrepp, att icke-medborgare är de före detta sovjetiska medborgare som anlänt till Lettland före det att denna stat blivit självständig. Dessa personer har varken valt lettisk eller rysk nationalitet och har fortfarande möjlighet att ansöka om medborgarskap.

4 EGT L 190, s. 1. I dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, s. 24).

5 Se, bland annat, dom av den 6 oktober 2015, Capoda Import-Export ( C‑354/14, EU:C:2015:658, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

6 Se, bland annat, dom av den 6 oktober 2015, Capoda Import-Export ( C‑354/14, EU:C:2015:658, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

7 Se, bland annat, dom av den 6 oktober 2015, Capoda Import-Export ( C‑354/14, EU:C:2015:658, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

8 Se, bland annat, beslut av den 5 juni 2014, Antonio Gramsci Shipping m.fl. ( C‑350/13, EU:C:2014:1516, punkt 10 och där angiven rättspraxis).

9 Se, bland annat, dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

10 Se, bland annat, dom av den 26 oktober 2006, Tas-Hagen och Tas ( C‑192/05, EU:C:2006:676, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

11 Se, bland annat, dom av den 11 juli 2002, D’Hoop ( C‑224/98, EU:C:2002:432, punkt 29 och där angiven rättspraxis), dom av den 16 december 2008, Huber ( C‑524/06, EU:C:2008:724, punkt 71 och där angiven rättspraxis), dom av den 4 oktober 2012, kommissionen/Österrike ( C‑75/11, EU:C:2012:605, punkt 39 och där angiven rättspraxis), och dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

12 Se Iliopoulou, A., Entrave et citoyenneté de l’Union, L’entrave dans le droit du marché intérieur, Bruylant, Bryssel, 2011, s. 191. Enligt denna författare kan det inom området medborgarskap i princip aldrig uteslutas att en nationell bestämmelse kan kvalificeras som ett hinder. Det räcker att det finns ett gränsöverskridande inslag för att situationen ska omfattas av gemenskapsrättens tillämpningsområde och för att det ska krävas en prövning av förenligheten med bestämmelserna i fördraget (s. 202). Se även, beträffande denna fråga, generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet Tas-Hagen och Tas ( C‑192/05, EU:C:2006:223, punkterna 25–43).

13 Se, bland annat, beslut av den 19 juni 2014, Teisseyre ( C‑370/13, ej publicerat i rättsfallssamlingen, EU:C:2014:2033, punkterna 33–35).

14 Däremot finns det ett utlämningsavtal mellan Europeiska unionen och Förenta staterna (EUT L 181, 2003, s. 27) (se rådets beslut 2009/820/GUSP av den 23 oktober 2009 om ingående på Europeiska unionens vägnar av avtalet om utlämning mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater och av avtalet om ömsesidig rättslig hjälp mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater (EUT L 291, s. 40)).

15 Se, bland annat, beträffande nationella bestämmelser om skadestånd till personer som utsatts för överfall på det nationella territoriet, dom av den 2 februari 1989, Cowan ( 186/87, EU:C:1989:47, punkt 19), beträffande nationell straff- och straffprocesslagstiftning, dom av den 24 november 1998, Bickel och Franz ( C‑274/96, EU:C:1998:563, punkt 17), beträffande nationella bestämmelser avseende personnamn, dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 25), och dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 63 och där angiven rättspraxis), beträffande ett verkställighetsförfarande för indrivning av skulder, dom av den 29 april 2004, Pusa ( C‑224/02, EU:C:2004:273, punkt 22), beträffande nationella bestämmelser avseende direkt skatt, dom av den 12 juli 2005, Schempp ( C‑403/03, EU:C:2005:446, punkt 19), beträffande nationella bestämmelser i vilka det fastställs vem som har rösträtt och vem som är valbar vid val till Europaparlamentet, dom av den 12 september 2006, Spanien/Förenade kungariket ( C‑145/04, EU:C:2006:543, punkt 78), beträffande fastställande av förutsättningarna för förvärv och förlust av medborgarskap, dom av den 2 mars 2010, Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkterna 39 och 41), beträffande medlemsstaternas behörighet att utforma sina system för social trygghet, dom av den 19 juli 2012, Reichel-Albert ( C‑522/10, EU:C:2012:475, punkt 38 och där angiven rättspraxis), och dom av den 4 oktober 2012, kommissionen/Österrike ( C‑75/11, EU:C:2012:605, punkt 47 och där angiven rättspraxis), och beträffande undervisningens innehåll och organisationen av medlemsstaternas utbildningssystem, dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

16 Se Iliopoulou (ovan fotnot 11). Enligt denna författare innebär lagstiftningen om unionsmedborgarskap att lagstiftningen om nationellt medborgarskap måste motiveras, det måste visas att den är relevant och proportionerlig. Staten måste mot bakgrund av europeiska normer se över förhållandet inte endast till utländska gemenskapsmedborgare utan också till sina egna medborgare (s. 196).

17 Se, bland annat, dom av den 16 december 2008, Huber ( C‑524/06, EU:C:2008:724, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

18 Se Deen‑Racsmány, Z., och Blekxtoon, R., The Decline of the Nationality Exception in European Extradition?, European Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice, volym 13/3, Koninklijke Brill NV, Nederländerna, 2005, s. 317.

19 Se Thouvenin, J.-M., Le principe de non extradition des nationaux, Droit international et nationalité, Colloque de Poitiers de la Société française pour le droit international, Pedone, Paris, 2012, s. 127, särskilt s. 133.

20 Syftet att förhindra att en person undgår straff har beaktats av domstolen i bland annat domen av den 27 maj 2014, Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586, punkterna 58 och 72).

21 Se, bland annat, Europadomstolens dom av den 4 september 2014 i målet Trabelsi mot Belgien, CE:ECHR:2014:0904JUD000014010, § 117 och där angiven rättspraxis, i vilken Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna angav att den inte förlorar det grundläggande skälet till utlämning ur sikte, ett skäl som består i att förhindra att brottslingar på flykt undkommer rättvisan, och inte heller det välgörande syfte för alla stater som eftersträvas med utlämning i ett sammanhang där brottsligheten blir allt mer internationell.

22 Se Grotius, H., De jure belli ac pacis, bok II, kapitel XXI, avsnitt IV. Le droit de la guerre et de la paix: översättning till franska av Barbeyrac, J., Amsterdam, Pierre de Coud, 1724, volym 1, s. 639, särskilt s. 640.

23 Se, exempelvis, de multilaterala konventioner som anges på sidan 15 i Förenta nationernas slutrapport 2014, som har rubriken Skyldighet att utlämna eller lagföra (aut dedere aut judicare), det vill säga Europeiska utlämningskonventionen, undertecknad i Paris den 13 december 1957, den allmänna konventionen om rättsligt samarbete, undertecknad i Tananarive den 12 september 1961, den interamerikanska utlämningskonventionen från 1981, Västafrikanska staters ekonomiska gemenskaps utlämningskonvention, vilken antogs i Abuja den 6 augusti 1994, och Londonsystemet för utlämning inom Commonwealth (the London Scheme for Extradition within the Commonwealth).

24 Se sidan 15 i slutrapporten.

25 Även om uttrycket skyldighet att lagföra oftast används, vore det mer korrekt att tala om en skyldighet att överlämna ärendet till de behöriga myndigheterna för väckande av åtal. Beroende på bevisningen kan utförandet av denna skyldighet resultera i lagföring eller inte.

26 Angående betydelsen av detta begrepp, se fotnot 3 i detta förslag till avgörande.

27 EUT C 303, 2007, s. 17.

28 Nedan kallad Europakonventionen.

29 I förklaringarna hänvisas till Europadomstolens dom av den 7 juli 1989, Soering mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1989:0707JUD001403888), och av den 17 december 1996, Ahmed mot Österrike (CE:ECHR:1996:1217JUD002596494).

30 Se, bland annat, Europadomstolens dom av den 4 februari 2005, Mamatkoulov och Askarov mot Turkiet (CE:ECHR:2005:0204JUD004682799, § 67), och dom av den 28 februari 2008, Saadi mot Italien (CE:ECHR:2008:0228JUD003720106, § 125 och där angiven rättspraxis), och dom av den 4 september 2014, Trabelsi mot Belgien (CE:ECHR:2014:0904JUD000014010, § 116 och där angiven rättspraxis).

31 Europadomstolens dom (CE:ECHR:2014:0904JUD000014010, § 116).

32 Europadomstolens dom (CE:ECHR:2014:0904JUD000014010, § 116 och där angiven rättspraxis).

33 Se, bland annat, Europadomstolens dom av den 17 januari 2012, Othman (Abu Qatada) mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2012:0117JUD000813909, § 187).

34 Se, bland annat, Europadomstolens dom av den 30 oktober 1991, Vilvarajah m.fl. mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1991:1030JUD001316387, § 107), dom av den 4 februari 2005, Mamatkoulov och Askarov mot Turkiet (CE:ECHR:2005:0204JUD004682799, § 69, och dom av den 28 februari 2008, Saadi mot Italien (CE:ECHR:2008:0228JUD003720106, § 128 och där angiven rättspraxis).

35 Se, bland annat, dom av den 4 februari 2005, Mamatkoulov och Askarov mot Turkiet (CE:ECHR:2005:0204JUD004682799, § 72, och dom av den 28 februari 2008, Saadi mot Italien (CE:ECHR:2008:0228JUD003720106, § 131 och där angiven rättspraxis).

36 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 94).