Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 27 oktober 2016

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv av den 27 november 2000 (EGT L 303, 2000, s. 16).

3 Konventionen antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 13 december 2006 och trädde i kraft den 3 maj 2008.

4 Det ska preciseras att den bulgariska lagstiftningen avser en rad sjukdomar som ger rätt till skydd och inte enbart funktionshinder i egentlig mening, men att den fråga som uppkommer i förevarande fall påtalas av den hänskjutande domstolen mer specifikt utifrån sistnämnda begrepp, eftersom det mål som anhängiggjorts vid den domstolen avser en person med funktionshinder.

5 Beslut av den 26 november 2009 om ingående från Europeiska gemenskapens sida av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (EUT L 23, 2010, s. 35). Härav framgår att unionen upprätthåller en kontinuerlig dialog med FN:s kommitté som är ansvarig för denna fråga (se kommissionen, rapport om tillämpningen 2015 av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, KOM(2016) 265 slutlig, s. 8, fotnot 30).

6 Lagen antogs den 26 januari 2012 och offentliggjordes i Darzhaven Vestnik (Bulgariens officiella tidning, nedan kallad DV) nr 12 av den 10 februari 2012.

7 EGT L 225, 1986, s. 43.

8 EGT C 186, 1999, s. 3.

9 Lagen offentliggjordes i DV nr 26 av den 1 april 1986 och i DV nr 27 av den 4 april 1986 och trädde i kraft den 1 januari 1987.

10 Förordningen antogs den 20 februari 1987 och offentliggjordes i DV nr 33 av den 28 april 1987.

11 Lagen offentliggjordes i DV nr 130 av den 5 november 1998 och trädde i kraft den 6 december 1998.

12 Lagen offentliggjordes i DV nr 67 av den 27 juli 1999 och trädde i kraft den 27 augusti 1999.

13 Lagen offentliggjordes i DV nr 86 av den 30 september 2003 och trädde i kraft den 1 januari 2004.

14 Enligt artiklarna 6 och 48 i den bulgariska författningen och artikel 4 i lagen om skydd mot diskriminering.

15 Den bulgariska regeringen har i sitt skriftliga yttrande anfört att arbetsinspektionsmyndigheten är av särskilt intresse som oberoende tredje part till avtalsparterna i ett anställningsförhållande och att den ska bedöma om det är lämpligt att godkänna uppsägningen med beaktande av andra faktorer än inverkan på den anställdes hälsotillstånd, såsom förekomsten av en annan lämplig tjänst hos samma arbetsgivare.

16 Detta fel har även framhållits av Petya Milkova i hennes skriftliga svar på domstolens frågor.

17 Det ska påpekas att artikel 4.1 i den lagen inte innehåller någon uttömmande förteckning över olika grunder för diskriminering som är förbjudna, eftersom kännetecken som definieras i ett internationellt avtal som har undertecknats av Republiken Bulgarien avses.

18 Nämligen som en begränsning till följd av varaktiga fysiska, psykiska eller mentala skador, vilka i samspel med olika hinder kan motverka den berördes fulla och verkliga deltagande i arbetslivet på lika villkor som andra arbetstagare. Se, bland annat, dom av den 4 juli 2013, kommissionen/Italien ( C‑312/11, ej publicerad, EU:C:2013:446, punkt 56), och dom av den 18 december 2014, FOA ( C‑354/13, EU:C:2014:2463, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

19 Se punkterna 35–38 i förevarande förslag till avgörande.

20 Uttrycket kännetecken används i artiklarna 4 och 21 i den bulgariska lagen om skydd mot diskriminering. Begreppet egenskap används i skäl 23 och i artikel 4 i direktiv 2000/78, bland annat i fråga om funktionshinder.

21 Se dom av den 11 april 2013, HK Danmark ( C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 35), dom av den 18 december 2014, FOA ( C‑354/13, EU:C:2014:2463, punkt 50), dom av den 21 maj 2015, SCMD ( C‑262/14, ej publicerad, EU:C:2015:336, punkt 18), och dom av den 28 juli 2016, Kratzer ( C‑423/15, EU:C:2016:604, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

22 Artikel 13 EG (nu artikel 19 FEUF) som utgör den rättsliga grunden för direktivet ger gemenskapen befogenhet att vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Denna förteckning är således uttömmande. Se, bland annat, dom av den 17 juli 2008, Coleman ( C‑303/06, EU:C:2008:415, punkterna 38 och 46), och dom av den 7 juli 2011, Agafiţei m.fl. ( C‑310/10, EU:C:2011:467, punkt 35).

23 Det ska erinras om att icke-diskrimineringsprincipen utgör en av unionsrättens allmänna principer. Se dom av den 11 juli 2006, Chacón Navas ( C‑13/05, EU:C:2006:456, punkt 56), och dom av den 18 december 2014, FOA ( C‑354/13, EU:C:2014:2463, punkt 32).

24 Se, bland annat, dom av den 17 juli 2008, Coleman ( C‑303/06, EU:C:2008:415, punkt 46), dom av den 18 december 2014, FOA ( C‑354/13, EU:C:2014:2463, punkt 36), och dom av den 21 maj 2015, SCMD ( C‑262/14, ej publicerad, EU:C:2015:336, punkterna 28 och 29).

25 Se dom av den 7 juli 2011, Agafiţei m.fl. ( C‑310/10, EU:C:2011:467, punkterna 31–36), och dom av den 21 maj 2015, SCMD ( C‑262/14, ej publicerad, EU:C:2015:336, punkterna 25–31), där domstolen slog fast att direktiv 2000/78 inte avser diskriminering på grund av tillhörighet till yrkeskategori, såsom de berörda parternas pensionering eller arbetsplats. Se, analogt, beslut av den 7 mars 2013, Rivas Montes ( C‑178/12, ej publicerat, EU:C:2013:150, punkterna 43 och 44), av vilket det framgår att särbehandling av tillsvidareanställda och kontraktsanställda inte omfattas av den princip om icke-diskriminering som stadgas i ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP som återfinns som bilaga till direktiv 1999/70/EG om ovannämnda ramavtal (EGT L 175, 1999, s. 43).

26 Se dom av den 17 juli 2008, Coleman ( C‑303/06, EU:C:2008:415, punkt 38 och följande punkter), där domstolen påpekade att det inte framgår av bestämmelserna i direktiv 2000/78 att principen om likabehandling, som direktivet syftar till att säkerställa, ska vara begränsad till personer som själva har ett funktionshinder i den mening som avses i detta direktiv.

27 I dom av den 17 juli 2008, Coleman ( C‑303/06, EU:C:2008:415, punkt 43 och följande punkter), fann domstolen att uppsägning av en anställd utan funktionshinder kan omfattas av den personkrets som direktiv 2000/78 är tillämpligt på (ratione personae) och att det är styrkt att den anställde behandlats ogynnsamt i förhållande till en annan person som befinner sig i en jämförbar situation på grund av att denne har ett barn med funktionshinder, som han eller hon själv ger den huvudsakliga delen av den vård som barnet behöver.

28 Se förslag till rådets direktiv av den 2 juli 2008 om genomförande av principen om likabehandling av personer oavsett religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning (KOM(2008) 426 slutlig, s. 2 och 7). Det ska påpekas att förslaget var föremål för nya diskussioner inom rådet i juni 2016.

29 Nämligen på områden utanför arbetslivet, det vill säga socialt skydd, sociala förmåner, utbildning, tillgång till varor och tjänster och leveranser av allmänt tillgängliga varor och tjänster inklusive bostad (se skäl 9 och artikel 3 i förslaget till direktiv, KOM(2008) 426 slutlig, s. 14 och 19).

30 Rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (EGT L 180, 2000, s. 22), och rådets direktiv 2004/113/EG av den 13 december 2004 om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster (EUT L 373, 2004, s. 37), som även innehåller förbud mot diskriminering på de grunder som specifikt avses i deras rubriker.

31 Den bulgariska regeringen har enbart hänvisat till artikel 26 i stadgan avseende [i]ntegrering av personer med funktionshinder i det avsnitt av yttrandet som har rubriken tillämpliga bestämmelser medan det i motsvarande avsnitt i begäran om förhandsavgörande hänvisas till artiklarna 21 och 30 i stadgan som respektive avser [i]cke-diskriminering och [s]kydd mot uppsägning utan saklig grund.

32 Se, bland annat, dom av den 13 juni 2013, Hadj Ahmed ( C‑45/12, EU:C:2013:390, punkterna 56 och 57).

33 Nämligen artikel 333.1 punkt 3 jämförd med artikel 328.1 punkt 2 i den bulgariska arbetslagen och artikel 106.1 punkt 2 i lagen om tjänstemän, såsom de tolkats i bulgarisk rättspraxis.

34 I nämnda artikel 51.1, i vilken tillämpningsområdet för stadgan definieras, anges att bestämmelserna i stadgan riktar sig … till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten och i artikel 52.2 föreskrivs att stadgan [inte] innebär … någon utvidgning av tillämpningsområdet för unionsrätten utanför unionens befogenheter. Domstolen har i detta avseende slagit fast att [f]ör att fastställa om en nationell lagstiftning innebär en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51 i stadgan, kommer domstolen att pröva, bland annat, huruvida lagstiftningen syftar till att genomföra en unionsrättslig bestämmelse, lagstiftningens art och huruvida den eftersträvar andra mål än dem som omfattas av unionsrätten, även om den kan påverka unionsrätten indirekt, samt huruvida det finns några specifika unionsrättsliga bestämmelser på området eller några sådana bestämmelser som kan påverka detta (dom av den 6 mars 2014, Siragusa, C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 25).

35 Se, bland annat, dom av den 8 maj 2013, Ymeraga m.fl. ( C‑87/12, EU:C:2013:291, punkterna 40–43), dom av den 6 mars 2014, Siragusa ( C‑206/13, EU:C:2014:126, punkterna 20–33), och dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkterna 32–37).

36 I artikel 20 föreskrivs att [a]lla människor är lika inför lagen, i artikel 21.1 att [a]ll diskriminering på grund av bland annat … funktionshinder … ska vara förbjuden, i artikel 26 att [u]nionen erkänner och respekterar rätten för personer med funktionshinder att få del av åtgärder som syftar till att säkerställa deras oberoende, sociala och yrkesmässiga integrering och deltagande i samhällslivet och i artikel 30 att [v]arje arbetstagare har rätt till skydd mot uppsägning utan saklig grund, i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis.

37 Se, bland annat, dom av den 8 maj 2013, Ymeraga m.fl. ( C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 40), och dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 32 och där angiven rättspraxis), och beslut av den 23 februari 2016, Garzón Ramos och Ramos Martín ( C‑380/15, ej publicerat, EU:C:2016:112, punkt 25).

38 I dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkterna 23 och 24), anförde domstolen att [e]ftersom direktiv 2000/78 inte i sig fastställer den allmänna principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder utan endast konkretiserar denna princip såvitt gäller frågor som rör arbetslivet, ger direktivet inte ett mera vidsträckt skydd än vad principen ger. Genom direktivet har unionslagstiftaren avsett att fastställa en mera precis ram som syftar till att underlätta det konkreta genomförandet av principen om likabehandling och särskilt fastställa olika möjligheter till undantag från denna princip genom en tydligare definition av deras tillämpningsområde. Domstolen anförde vidare att [f]ör att [nämnda princip] … ska vara tillämplig på en situation såsom den som är aktuell i det nationella målet, måste denna situation omfattas av det diskrimineringsförbud som uppställs i direktiv 2000/78 (min kurisvering).

39 Se, bland annat, dom av den 11 november 2014, Schmitzer ( C‑530/13, EU:C:2014:2359, punkterna 23 och 24), dom av den 13 november 2014, Vital Pérez ( C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkt 25), dom av den 21 januari 2015, Felber ( C‑529/13, EU:C:2015:20, punkterna 16 och 17), och dom av den 2 juni 2016, C ( C‑122/15, EU:C:2016:391, punkterna 18 och 28–30).

40 Se punkt 51 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

41 Enligt artikel 2.5 ska direktiv 2000/78 inte påverka de åtgärder som föreskrivs i nationell lagstiftning och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för den allmänna säkerheten, ordningens bevarande, förebyggande av brott samt skydd för hälsa och andra personers fri- och rättigheter.

42 Den bulgariska regeringen har, bland annat, gjort gällande att den stabilitet som föreskrivs i lagen om tjänstemän för deras anställningsförhållanden säkerställer att uppdrag inom den offentliga tjänsten kan fullgöras på ett effektivt och förutsebart sätt i samhällets intresse och för att upprätthålla den allmänna ordningen.

43 Det stämmer, såsom regeringen anfört, att den andra tolkningsfrågan har ställts till domstolen för att få klarhet i huruvida artikel 4 och övriga bestämmelser i … direktiv [2000/78] … [utgör] hinder mot en sådan lagstiftning. Jag anser dock att uttrycket huvudsakligen avser tolkningen av artikel 4 mot bakgrund av andra bestämmelser i samma direktiv.

44 Domstolen ska utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har tillhandahållit, särskilt skälen för begäran om förhandsavgörande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (bland annat, dom av den 1 oktober 2015, Doc Generici, C‑452/14, EU:C:2015:644, punkt 34, och dom av den 29 september 2016, Essent Belgium, C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 43). Jag anser dock att det i förevarande fall saknas uppgifter utifrån vilka det kan avgöras att artikel 2.5 i direktivet behöver tolkas.

45 Se, bland annat, dom av den 12 december 2013, Hay ( C‑267/12, EU:C:2013:823, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

46 Enligt artikel 94 i domstolens rättegångsregler är det emellertid nödvändigt att den nationella domstolen ger en viss förklaring till att den begär tolkning av just dessa regler i unionsrätten och till vilket samband den anser att det finns mellan dessa bestämmelser och de nationella bestämmelser som är tillämpliga i målen vid den nationella domstolen (se, bland annat, dom av den 10 mars 2016, Safe Interenvíos, C‑235/14, EU:C:2016:154, punkt 115, och dom av den 5 juli 2016, Ognyanov, C‑614/14, EU:C:2016:514, punkterna 19 och 20).

47 Se dom av den 13 november 2014, Vital Pérez ( C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

48 Den bulgariska regeringen har i detta avseende grundat sitt resonemang på det skydd som föreskrivs i lagen om tjänstemän för de rättigheter som tillkommer människor med funktionshinder” och på behovet av att garantera de nödvändiga förutsättningarna för att den offentliga förvaltningen ska kunna fullgöra sina uppdrag på ett effektivt och förutsebart sätt i samhällets intresse.

49 Min kursivering. I skäl 17 i direktiv 2000/78 anges att direktivet [inte] innebär … något krav på att anställa, befordra, utbilda eller ge fortsatt anställning åt en person som saknar kompetens eller förmåga eller som inte står till förfogande för att utföra den aktuella tjänstens grundläggande uppgifter eller följa en given utbildning.

50 Se dom av den 13 september 2011, Prigge m.fl. ( C‑447/09, EU:C:2011:573, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

51 Se även skäl 26 i direktiv 2000/78.

52 I dom av den 17 juli 2008, Coleman ( C‑303/06, EU:C:2008:415, punkterna 40 och 42), anförde domstolen att det är fråga om bestämmelser avseende åtgärder för positiv diskriminering till förmån för den funktionshindrade personen.

53 Av artikel 2.2 ii) i direktiv 2000/78 framgår att sådana åtgärder som vidtas till förmån för personer med funktionshinder inte utgör indirekt diskriminering.

54 Det verkar som att sistnämnda enligt artikel 7 i direktiv 2000/78 undantas från positiva diskrimineringsåtgärder med avseende på vilka det i skäl 27 erinras om att [r]ådet fastställde i sin rekommendation [86/379] … en vägledande ram, i vilken det ges exempel på positiva åtgärder för att främja anställning och utbildning av personer med funktionshinder.

55 Se de förklaringar som kommissionen lämnat angående artikel 6 (nu artikel 7) i det förslag som ledde till antagandet av direktiv 2000/78 (KOM(1999) 565 slutlig), där det hänvisas till domstolens rättspraxis avseende positiv särbehandling av kvinnor (se, i detta avseende, bland annat, dom av den 11 november 1997, Marschall, C‑409/95, EU:C:1997:533, punkt 28 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 mars 2000, Badeck m.fl., C‑158/97, EU:C:2000:163, punkt 23).

56 I sitt förslag om ändring av direktiv 2000/78 (KOM(2008) 426 slutlig, s. 10) erinrade kommissionen att det ofta förhåller sig på det sättet att formella bestämmelser i vissa fall inte leder till lika rättigheter och lika möjligheter i praktiken och framhöll att motsvarande bestämmelser om positiv särbehandling finns i alla artikel 13-direktiv (nu artikel 19 FEUF) som avser icke-diskriminering.

57 Det har också påpekats att ”positiv särbehandling inte gör det möjligt att uppnå formell jämlikhet, som innebär likabehandling av individer som tillhör olika grupper, utan faktisk jämlikhet, som innebär jämlikhet mellan grupper, det vill säga kollektiv jämlikhet (se under samordning av Martin, D., Morsa, M., Gosseries, P., och Buelens, J., Droit du travail européen: questions spéciales, Larcier, Bruxelles, 2015, s. 539).

58 Det ska i detta avseende emellertid erinras om att de aktuella bestämmelserna i den bulgariska lagstiftningen syftar till att skydda arbetstagare som lider av en av de sjukdomar som avses i dessa bestämmelser och inte specifikt personer med funktionshinder som sådana (se punkterna 17 och 18 och fotnot 4 i förevarande förslag till avgörande).

59 Se ovan punkt 35 i förevarande förslag till avgörande.

60 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende uttryckligen hänvisat till dom av den 18 mars 2014, Z. ( C‑363/12, EU:C:2014:159).

61 Enligt punkt 2 i nämnda artikel ska [k]onventionsstaterna … [inte enbart] förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning [utan även] … garantera personer med funktionsnedsättning lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder (min kursivering).

62 Min kursivering.

63 Det ska erinras om att domstolen enligt fast rättspraxis har möjlighet att omformulera de frågor som har ställts till den för att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den (bland annat, dom av den 17 januari 2013, Hewlett‑Packard Europe, C‑361/11, EU:C:2013:18, punkt 35).

64 Se även punkt 96 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

65 I punkterna g och h anges att parterna i denna konvention ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att bland annat anställa personer med funktionsnedsättning i den offentliga sektorn och främja anställning av personer med funktionsnedsättning inom den privata sektorn.

66 I punkterna d och e föreskrivs att parterna i denna konvention åtar sig att bland annat säkerställa att myndigheter och offentliga institutioner handlar i enlighet med [denna] och att vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att avskaffa diskriminering på grund av funktionsnedsättning från alla personers, organisationers och enskilda företags sida.

67 Jag vill, i detta avseende, inledningsvis invända att det är fel att anse att den diskriminering som är aktuell i målet vid den nationella domstolen grundar sig på en åtskillnad mellan personer med funktionshinder som är verksamma inom den offentliga sektorn och de som är anställda inom den privata sektorn (se även punkt 38 i förevarande förslag till avgörande).

68 Den bulgariska regeringen har i sitt skriftliga yttrande avseende den första frågan framfört argumentet att tjänstemännens situation inte är jämförbar med arbetstagarnas situation och därav dragit slutsatsen att det inte är nödvändigt att pröva de andra frågorna. Det ska i detta avseende enbart påpekas att testet av huruvida situationen för berörda kategorier av personer är jämförbar är relevant vid prövningen om det föreligger en direkt diskriminering i förevarande fall i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/78. Dessa argument är emellertid utan verkan och behöver enligt min mening följaktligen inte prövas, eftersom jag anser att direktivet inte ens är tillämpligt i ett sådant mål som det vid den nationella domstolen.

69 Till skillnad från bestämmelser i internationella avtal i vilka unionen inte är part, såsom Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som antogs den 16 december 1966 av FN:s generalförsamling (se dom av den 28 juli 2016, Conseil des ministres, C‑543/14, EU:C:2016:605, punkt 23).

70 Se, bland annat, dom av den 11 april 2013, HK Danmark ( C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 30), dom av den 18 mars 2014, Z. ( C‑363/12, EU:C:2014:159, punkt 73), och dom av den 22 maj 2014, Glatzel ( C‑356/12, EU:C:2014:350, punkt 68).

71 Enligt Petya Milkova är artikel 5.2 i FN-konventionen enligt vilken personer med funktionsnedsättning garanteras lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder tillämplig, eftersom det i denna bestämmelse fastställs skyldigheter som är tillräckligt klara, precisa och ovillkorliga, och att därav slutsatsen kan dras att det krävs en ändring av den bulgariska lagen om tjänstemän.

72 Vad gäller Europeiska unionen innehåller bilaga II till direktiv 2010/48 en förklaring om omfattningen av unionens behörighet med avseende på frågor som regleras av FN-konventionen och ett tillägg som innehåller en förteckning över unionsrättsakter som avser frågor som omfattas av FN-konventionen.

73 Detta internationella avtal har formen av en programförklaring för konventionsstaterna, vilket bland annat innebär att en prövning av giltigheten av en unionsrättsakt, såsom direktiv 2000/78, mot bakgrund av FN-konventionen inte är möjlig. Se dom av den 18 mars 2014, Z. ( C‑363/12, EU:C:2014:159, punkterna 85–90), och dom av den 22 maj 2014, Glatzel ( C‑356/12, EU:C:2014:350, punkt 69).

74 Se, bland annat, dom av den 11 april 2013, HK Danmark ( C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkterna 29, 31 och 32), dom av den 18 mars 2014, Z. ( C‑363/12, EU:C:2014:159, punkterna 72, 74 och 75), och dom av den 22 maj 2014, Glatzel ( C‑356/12, EU:C:2014:350, punkterna 68 och 70).

75 Se, bland annat, dom av den 11 april 2013, HK Danmark ( C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkterna 36–39), dom av den 18 december 2014, FOA ( C‑354/13, EU:C:2014:2463, punkt 53), och dom av den 26 maj 2016, Invamed Group m.fl. ( C‑198/15, EU:C:2016:362, punkt 33), och generaladvokaten Bots förslag till avgörande i målet Daouidi ( C‑395/15, EU:C:2016:371, punkt 40 och där angiven rättspraxis). I sin rapport om tillämpningen 2014 av [stadgan] (COM(2015) 191 final, s. 14), påpekade kommissionen också att [t]rots att stadgan inte innehåller någon juridisk skyldighet att tolka bestämmelser i enlighet med FN:s fördrag hänvisar domstolen till FN-instrument vid tolkningen av EU lagstiftningens rättigheter och särskilt Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

76 Enligt artikel 5 ska arbetsgivaren vidta de åtgärder som behövs bland annat för att göra det möjligt för en person med funktionshinder att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, såvida sådana åtgärder inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren.

77 Se dom av den 11 april 2013, HK Danmark ( C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 48 och följande punkter), och dom av den 4 juli 2013, kommissionen/Italien ( C‑312/11, ej publicerad, EU:C:2013:446, punkt 58).

78 Se punkt 44 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

79 I detta avseende, se punkterna 76 och 77 i förevarande förslag till avgörande.

80 Artiklarna 2 och 5 avser respektive [b]egreppet diskriminering och rimliga anpassningsåtgärder för personer med funktionshinder.

81 I vilken enbart diskriminering av en person på grund av funktionsnedsättning definieras (min kursivering).

82 Enligt artikel 4.1 första meningen [åtar sig k]onventionsstaterna … att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning utan diskriminering av något slag på grund av funktionsnedsättning (min kursivering). Detta synsätt bekräftas i punkt e.

83 Trots att andra potentiella diskrimineringsgrunder anges i vissa bestämmelser i nämnda konvention (se, bland annat, skälen p och s samt artikel 8.1 b).

84 Se även, bland annat, skäl h, artikel 25 första stycket, och artikel 28.1 och 28.2 i nämnda konvention.

85 Vissa bestämmelser i förslaget till konventionen (se bilaga I till rapporten från den särskilda arbetsgruppen vid den särskilda kommittén som hade i uppdrag att upprätta den aktuella konventionen, som offentliggjordes den 27 januari 2004, UN Doc. A/AC.265/2004/WG.1) innehöll formuleringen på samma villkor, som inte är lika uttrycklig som forumleringen i den slutliga texten. Det förhöll sig på så sätt vad gäller artiklarna 1 och 7.2 och artiklarna 18, 21 och 24 i nämnda förslag. Däremot anfördes i artiklarna 9, 13 och 14 på samma villkor som andra (min kursivering).

86 Den relativa karaktären av rätten till likabehandling som föreskrivs i nämnda konvention framhölls av Waddiangton, L., Equal to the Task? Re‑Examining EU Equality Law in the Light of the United Nations Convention on the Rights of Persons with Disabilities, European Yearbook of Disability Law, volym 4, under samordning av Quinn, G., Waddington, L., och Flynn, E., band 4, 2013, Intersentia, Cambridge, s. 177.

87 En motsvarande definition av detta begrepp återfinns i punkt e i ingressen till nämnda konvention.

88 Se även punkt r i ingressen till nämnda konvention.

89 Diskriminering på grund av funktionsnedsättning betyder varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av funktionsnedsättning som har till syfte eller verkan att inskränka eller omintetgöra erkännande, åtnjutande eller utövande på samma villkor som andra av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter (min kursivering).

90 Det rör sig om artikel 9 avseende tillgänglighet, artikel 10 avseende rätten till liv, artikel 12 avseende likhet inför lagen, artikel 13 avseende tillgång till rättssystemet, artikel 14 avseende frihet och personlig säkerhet, artikel 15 avseende rätten att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, artikel 17 avseende skydd för den personliga integriteten, artikel 18 avseende rätten till fri rörlighet och till medborgarskap, artikel 19 avseende rätten att leva självständigt och att delta i samhället, artikel 21 avseende yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt tillgång till information, artikel 22 avseende respekt för privatlivet, artikel 23 avseende respekt för hem och familj, artikel 24 avseende utbildning, artikel 29 avseende deltagande i det politiska och offentliga livet och artikel 30 avseende deltagande i kulturliv, rekreation, fritidsverksamhet och idrott.

91 Ordalydelsen i artikel 27.1 återges i utdrag i punkt 9 i förevarande förslag till avgörande. I artikel 27.2 anges följande: Konventionsstaterna ska säkerställa att personer med funktionsnedsättning … de på samma villkor som andra är skyddade från att utföra tvångsarbete eller annat påtvingat arbete (min kursivering).

92 Min kursivering. Se, bland annat, dom av den 11 april 2013, HK Danmark ( C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkterna 38, 41, 47 och 54), dom av den du 4 juli 2013, kommissionen/Italien ( C‑312/11, ej publicerad, EU:C:2013:446, punkterna 56 och 59), dom av den 18 mars 2014, Z. ( C‑363/12, EU:C:2014:159, punkterna 76 och 80), och dom av den 18 december 2014, FOA ( C‑354/13, EU:C:2014:2463, punkterna 53, 59 och 60).

93 I kommissionens pressmeddelande avseende ratificering (meddelande av den 5 januari 2011, IP/11/4), anges att FN-konventionen förpliktar parterna att säkerställa att personer med funktionshinder kan utöva sina rättigheter fullt ut på samma villkor som andra (min kursivering).

94 Se punkt 51 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

95 Se ovan punkt 82 i förevarande förslag till avgörande.

96 Nämligen bestämmelserna i artikel 333.1 punkt 3 i den bulgariska arbetslagen jämförd med artikel 328.1 punkt 2 i samma lag.

97 I sitt skriftliga svar på domstolens frågor gjorde Petya Milkova gällande att eftersom den aktuella nationella lagstiftningen medför en skillnad i behandling avseende personer med funktionshinder, även om den skillnaden grundar sig på anställningsförhållandet och inte på funktionshindret, så ska artikel 333.1 punkt 3 i den bulgariska arbetslagen även tillämpas på tjänstemän med funktionshinder i analogi med arbetstagare med funktionshinder och genom införandet av en sådan bestämmelse i den bulgariska lagen om tjänstemän lagstiftningen anpassas till unionsrättsliga bestämmelser.

98 Se punkt 35 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

99 Avseende en medlemsstats skyldighet att iaktta folkrättsliga bestämmelser som anges i den fjärde frågan, ska det erinras om att domstolen inte har behörighet att meddela ett förhandsavgörande avseende en sådan rättsfråga och att ordalydelsen i nämnda fråga måste ändras i detta avseende (se punkt 75 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande).

100 Avseende de nationella domstolarnas skyldighet att tolka en nationell bestämmelse på så sätt att den kan tillämpas i överensstämmelse med unionsrättsliga krav, se, bland annat, generaladvokaten Mengozzis förslag till avgörande i målet Fenoll ( C‑316/13, EU:C:2014:1753, punkt 55 och följande punkter och där angiven rättspraxis), generaladvokaten Bots förslag till avgörande i målet DI ( C‑441/14, EU:C:2015:776, punkt 42 och följande punkter) och dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 28 och följande punkter och där angiven rättspraxis).