Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 31 januari 2018

1 Originalspråk: italienska.

2 EUT L 347, 2006, s. 1.

3 Se Cass. Soc. 29 juni 1995, nr 92–22.025, Organic/Cofiroute.

4 Se Cass. 2ème Civ., 11 februari 2016, nr 14–26–363, Sté Schaeffler France/Caisse nationale du RSI, och Cass. 2ème Civ., 7 november 2013, nr 12–25–776, Ste Soitec/Caisse nationale du RSI.

5 Se den rättspraxis som anges ovan i fotnot 4.

6 EGT L 376, 1991, s. 1.

7 Loi no 92–677 du 17 juillet 1992 portant mise en oeuvre par la République française de la directive du Conseil des communautés européennes (C.E.E.) no 91–680 complétant le système commun de la taxe sur la valeur ajoutée et modifiant, en vue de la suppression du contrôle aux frontières, la directive (C.E.E.) no 77–388 et de la directive (C.E.E.) no 92–12 relative au régime général, à la détention, à la circulation et au contrôle des produits soumis à accise (JORF nr 166 av den 19 juli 1992, s. 9700) (lag nr 92–677 av den 17 juli 1992 om Republiken Frankrikes genomförande av rådets direktiv (EEG) nr 91/680 med tillägg till det gemensamma systemet för mervärdesskatt och med ändring av, med sikte på avskaffandet av gränskontroller, direktiv (EEG) nr 77–388 och direktiv (EEG) nr 92–12 om allmänna regler för innehav, flyttning och övervakning av punktskattepliktiga varor).

8 Se ovan fotnot 3.

9 Se ovan fotnot 4.

10 Dom av den 27 november 1985, Rousseau Wilmot ( 295/84, EU:C:1985:473).

11 EGT L 145, 1977, s. 1.

12 Dom av den 27 november 1985, Rousseau Wilmot ( 295/84, EU:C:1985:473, punkt 16).

13 Se bland annat dom av den 15 september 2011, Gueye ( C‑483/09 och C‑1/10, EU:C:2011:583, punkt 42), dom av den 15 april 2010, Gala-Salvador Dalí och Visual Entidad de Gestión de Artistas Plásticos ( C‑518/08, EU:C:2010:191, punkt 21) och dom av den 21 oktober 2010, Padawan ( C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 22).

14 Se, vad beträffar karaktären av grundläggande regler, exempelvis dom av den 1 juli 1969, kommissionen/Italien ( 24/68, EU:C:1969:29, punkt 10). Se senast, beträffande skyldigheten att tolka eventuella undantag restriktivt, dom av den 3 december 1998, KappAhl ( C‑233/97, EU:C:1998:585, punkt 18).

15 Detta tycks vara den verkliga innebörden av kommissionens resonemang. Kommissionen tycks endast ha hänvisat till möjligheten att betrakta C3S och tilläggsavgiften som indirekta skatter (vilket skulle innebära att artikel 110 FEUF är tillämplig) eller som direkta skatter (vilket sannolikt skulle innebära att artikel 35 FEUF är tillämplig) på grund av att den var tvungen att besvara domstolens specifika frågor i detta avseende. Se, beträffande irrelevansen av distinktionen mellan direkta och indirekta skatter i det nu aktuella målet, punkterna 78–83 i detta förslag till avgörande.

16 Dom av den 2 oktober 2014, Orgacom, C‑254/13, EU:C:2014:2251, punkt 20) och dom av den 8 november 2007, Stadtgemeinde Frohnleiten och Gemeindebetriebe Frohnleiten, C‑221/06, EU:C:2007:657, punkt 26).

17 Se dom av den 21 september 2000, Michaïlidis, C‑441/98 och C‑442/98, EU:C:2000:479, punkt 22, och dom av den 22 april 1999, CRT France International ( C‑109/98, EU:C:1999:199, punkt 11).

18 Det är riktigt att detta snarast tycks vara en följd av praxis från Cour de cassation (Högsta domstolen), som påpekas flera gånger i detta förslag till avgörande. Enligt domstolens fasta praxis ska emellertid räckvidden av nationella lagar och andra författningar bedömas med beaktande av de nationella domstolarnas tolkning av dessa. Se till exempel, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2015, kommissionen/Slovakien ( C‑433/13, EU:C:2015:602, punkt 81) och dom av den 18 juli 2007, kommissionen/Tyskland ( C‑490/04, EU:C:2007:430, punkt 49).

19 Dom av den 22 mars 1977, Iannelli & Volpi ( 74/76, EU:C:1977:51, punkt 9), dom av den 16 december 1992, Lornoy m fl. ( C‑17/91, EU:C:1992:514, punkt 14) och dom av den 17 juni 2003, De Danske Bilimportører ( C‑383/01, EU:C:2003:352, punkt 30).

20 Se dom av den 14 december 1962, kommissionen/Luxemburg och Belgien ( 2/62 och 3/62, EU:C:1962:45, s. 805).

21 Dom av den 2 oktober 2014, Orgacom ( C‑254/13, EU:C:2014:2251, punkt 23).

22 Se, bland annat, dom av den 9 september 2004 i målet Carbonati Apuani ( C‑72/03, EU:C:2004:506, punkt 31) och dom av den 22 april 1999, CRT France International ( C‑109/98, EU:C:1999:199, punkt 17).

23 Se domstolens dom av den 7 juli 1994, Lamaire ( C‑130/93, EU:C:1994:281, punkt 14) och dom av den 27 september 1988, kommissionen/Tyskland ( 18/87, EU:C:1988:453, punkt 6).

24 Kommissionen anser att det i ett sådant fall skulle vara nödvändigt att överväga huruvida artikel 35 FEUF är tillämplig. Se ovan punkt 51.

25 Se bland annat dom av den 6 oktober 2009, kommissionen/Spanien ( C‑153/08, EU:C:2009:618, punkt 28), dom av den 18 juli 2007, Lakebrink och Peters-Lakebrink ( C‑182/06, EU:C:2007:452, punkt 14), dom av den 14 december 2006, Denkavit Internationaal och Denkavit France,( C‑170/05, EU:C:2006:783, punkt 19), och dom av den 23 februari 2006, Keller Holding ( C‑471/04, EU:C:2006:143, punkt 28). Se även, visserligen avseende en bestämmelse i sekundärrätten om genomförande av principen om fri rörlighet för arbetstagare, förslag till avgörande av generaladvokaten La Pergola i målen kommissionen/Frankrike ( C‑34/98 och C‑169/98, EU:C:1999:392, punkt 19).

26 Även om den nationella klassificeringen i den franska lagstiftningen skulle få bli vägledande när det gäller att fastställa arten av C3S och tilläggsavgiften, bör det också framhållas att arten av dessa avgifter inte heller är oomstridd enligt de nationella bestämmelserna, vilket medgavs av några av parterna vid förhandlingen. Conseil constitutionnel (Författningsdomstolen, Frankrike) har slagit fast att det rör sig om en obligatorisk avgift som inte är en social eller skatteliknande avgift, utan i stället utgör någon form av beskattning enligt artikel 34 i författningen (beslut nr 91–302 DC av den 30 december 1991, skäl 12). Cour de cassation (Högsta domstolen) har för sin del uttalat att det är en social avgift, eftersom den uteslutande är avsedd att finansiera systemen för social trygghet (se, exempelvis, andra avdelningen för civilmål, dom av den 28 mars 2002, nr 00–17675, och dom av den 14 januari 2010, nr 09–11284).

27 Dom av den 16 februari 1977, Schöttle ( 20/76, EU:C:1977:26).

28 Min kursivering.

29 Min kursivering.

30 Ibidem, punkt 15.

31 Förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpstons i målet Stadtgemeinde Frohnleiten och Gemeindebetriebe Frohnleiten ( C‑221/06, EU:C:2007:372, punkt 36).

32 Dessa värden kvantifieras individuellt av de berörda bolagen och företagen dels när de förs in på rad 6 i mervärdesskattedeklarationen, där de tillsammans med den inhemska försäljningen utgör det sammanlagda beloppet av Gemenskapsinterna leveranser, dels när de anmäls till myndigheterna för skatterelaterade och statistiska ändamål i Déclaration d’échanges de biens entre États membres de la Communauté européenne (deklaration av varuhandeln mellan medlemsstaterna i Europeiska gemenskapen).

33 Se den rättspraxis som anges ovan i fotnot 17.

34 Dom av den 23 april 2002, Nygård ( C‑234/99, EU:C:2002:244, punkt 21) och dom av den 8 juni 2006, Koornstra ( C‑517/04, EU:C:2006:375, punkt 16).

35 Domstolens dom av den 23 april 2002, Nygård ( C‑234/99, EU:C:2002:244, punkt 22) och dom av den 8 juni 2006, Koornstra ( C‑517/04, EU:C:2006:375, punkt 18).

36 Se dom av den 31 maj 1979, Denkavit Loire ( 132/78, EU:C:1979:139, s. 1923).

37 Se dom av den 11 juni 1992, Sanders Adour och Guyomarc’h Orthez Nutrition Animale ( C‑149/91 och C‑150/91, EU:C:1992:261, punkt 18), i vilken domstolen uttalade följande: Vad gäller kravet att grunden för påförande av skatt skall vara identisk, skall det påpekas att det i ett fall som det förevarande inte går att se någon skillnad vad gäller den omständigheten att avgiften tas ut på en importerad produkt vid importtillfället och på den inhemska produkten när den säljs eller används, eftersom det ekonomiskt sett rör sig om samma skede av saluföringen, då båda transaktionerna utförs för att produkten skall kunna användas. Denna tolkning bekräftades av domstolen i dom av den 2 april 1998, Outokumpu ( C‑213/96, EU:C:1998:155, punkt 25) och dom av den 23 april 2002, Nygård ( C‑234/99, EU:C:2002:244, punkt 25). Se även generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i målet Outokumpu ( C‑213/96, EU:C:1997:540, punkt 35).

38 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Mischos förslag till avgörande i målet Nygård ( C‑234/99, EU:C:2001:260, punkt 30).

39 Domstolens dom av den 23 april 2002, Nygård ( C‑234/99, EU:C:2002:244, punkt 30).

40 Vid förhandlingen uppgav den franska regeringen att återbetalning lika med värdet av de osålda varorna kunde medges efter ingivande av en begäran enligt artikel L. 243–6 i socialförsäkringslagen, som reglerar det allmänna förfarandet för återbetalning av felaktigt inbetalda (indûment versées) sociala avgifter och familjetillägg. Den franska regeringen har medgett att ett sådant förfarande endast har genomförts en gång och att det aktuella företaget drog tillbaka sin begäran då myndigheterna efterfrågade styrkande handlingar i detta avseende. Mot bakgrund av detta medgivande av den franska regeringen tvivlar jag på att artikel L. 243–6 kan garantera att det verkligen är möjligt att få tillbaka C3S och tilläggsavgiften om varor som har överförts till en annan medlemsstat inte har sålts.

41 Se dom av den 17 september 1997, Fricarnes ( C‑28/96, EU:C:1997:412, punkt 28).