Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 7 mars 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, och i EUT L 197, 2005, s. 34.

3 Moniteur belge av den 31 december 1980, s. 14584, nedan kallad lag av den 15 december 1980.

4 Moniteur belge av den 27 oktober 1981, s. 13740, nedan kallad kunglig förordning av den 8 oktober 1981.

5 EUT L 251, 2003, s. 12.

6 Undertecknad i Rom den 4 november 1950.

7 Se, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Housieaux ( C‑186/04, EU:C:2005:70, punkt 23).

8 En parallell kan dras till artikel 5.1 i rådets direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (EGT 56, 1964, s. 850). Det framgår av rättspraxis och, i synnerhet, dom av den 14 april 2005, kommissionen/Spanien ( C‑157/03, EU:C:2005:225, punkterna 45 och 46), att denna frist var tvingande. I punkt 2.2.2 i kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om vägledning till ett bättre införlivande och en bättre tillämpning av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (KOM(2009) 313 slutlig) anges dessutom klart och tydligt att [u]ppehållskortet ska utfärdas inom sex månader från dagen för ansökan. Tidsfristen måste tolkas mot bakgrund av artikel 10 i EG-fördraget och maximiperioden på sex månader är bara motiverad i fall när prövningen av ansökan innefattar hänsynstaganden till allmän ordning.

9 I exempelvis den spanska, den engelska och den italienska versionen av direktivet anges används expedición de un documento, issuing of a document och rilascio di un documento.

10 Se dom av den 5 september 2012, Rahman m.fl. ( C‑83/11, EU:C:2012:519, punkt 42).

11 Se artiklarna 15 och 30 i direktivet.

12 I den meningen att den berörda personen, för att det ska vara fråga om ett effektivt rättsmedel, måste ha möjlighet att få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande vederbörande och kunna göra gällande och tillvarata sina rättigheter, se dom av den 17 november 2011, Gaydarov ( C‑430/10, EU:C:2011:749, punkt 41 och där angiven rättspraxis), och dom av den 4 juni 2013, ZZ ( C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 53). Se, beträffande vikten av och räckvidden av de nationella myndigheternas motiveringsskyldighet, förslag till avgörande av generaladvokat Mengozzi i mål CO Sociedad de Gestión y Participación m.fl. ( C‑18/14, EU:C:2015:95, fotnot 40).

13 Jag vill för säkerhets skull erinra om att en delgivning inte får vara beroende av en ansökan av den berörda personen, i och med att en sådan tolkning skulle strida mot artikel 30.1 i direktiv 2004/38, enligt vilken [v]arje beslut … ska delges och det dessutom vore ologiskt att kräva att en person ska begära delgivning av ett beslut som vederbörande inte har kännedom om. I detta avseende är det viktigt att skilja på en begäran om delgivning av ett beslut och en begäran om att få ta del av grunderna för ett beslut. När det gäller det andra fallet har domstolen i rättspraxis godtagit att underrättelse om skälen kan ske först efter det att vederbörande begärt detta, se dom av den 17 november 2011, Gaydarov ( C‑430/10, EU:C:2011:749, punkt 41).

14 Se slutet av artikel 30.3 in fine i direktiv 2004/38.

15 Domstolen har redan slagit fast, i ett relativt liknande fall där det inte framgick av ett direktiv vilka följderna skulle bli av att nationella myndigheter överskred sin svarsfrist, att det ankom på medlemsstaterna att fastställa verkningarna av att denna frist överskreds, förutsatt att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttogs, och att direktivet följaktligen inte föreskrev något implicit antagande av ett beslut om bifall. Se dom av den 20 januari 2005, Merck, Sharp & Dohme ( C‑245/03, EU:C:2005:41, punkterna 25–34). Se, för ett allmännare resonemang om frågan hur en tigande förvaltning behandlas inom unionsrätten, Bonichot, J.-C., Le silence de l’administration communautaire: le silence est-il d’or en droit de l’Union?, La Cour de justice de l’Union européenne sous la présidence de Vassilios Skouris (2003–2015), liber amicorum Vassilios Skouris. Bruylant, Bryssel 2015, s. 117–129.

16 Se dom av den 5 september 2012, Rahman m.fl. ( C‑83/11, EU:C:2012:519, punkterna 22 och 26). Den som ansöker om uppehållskort enligt artikel 10.2 i direktiv 2004/38 och artikel 52.2 i kunglig förordning av den 8 oktober 1981 ska lämna in handlingar till förvaltningen vilka, utöver en handling som styrker sökandens identitet ska omfatta handlingar som gör det möjligt att på ett giltigt sätt styrka att villkoren för att beviljas ett uppehållskort är uppfyllda. Som jag ser det är problemet dessutom inte att det eventuellt rör sig om ett tyst beslut, utan att det framgår av lydelsen i den belgiska lagstiftningen att uppehållskortet ska utfärdas även om inget beslut har fattats och utan att det fastställts att sökanden verkligen uppfyller villkoren för att beviljas uppehållsrätt.

17 Se lösningen i dom av den 21 juli 2011, Dias ( C‑325/09, EU:C:2011:498, punkt 48 och där angiven rättspraxis), och i dom av den 14 september 2017, Petrea ( C‑184/16, EU:C:2017:684, punkt 32), vilken utvidgades genom dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 60) till artikel 10 i direktiv 2004/38.

18 I detta avseende gjorde generaladvokat Kokott i punkt 78 i förslaget till avgörande i mål kommissionen/Moravia Gas Storage ( C‑596/13 P, EU:C:2014:2438) bedömningen att ett överskridande av en bestämd frist inte hindrade kommissionen från att anta ett beslut och att kommissionens överskridande av fristen skulle kunna, om det inte behövde finnas något giltigt skäl till detta överskridande, utlösa ett utomobligatoriskt ansvar för unionen om det visade sig att det inte fanns något skälig grund för överskridandet.

19 Mot bakgrund av tolkningsfrågans lydelse är det endast följderna för sökanden av ett överskridande av sexmånadersfristen som berörs här. Om följderna av ett överskridande av sexmånadersfristen skulle ses i perspektivet av en sanktionsåtgärd mot medlemsstaten, skulle ett sådant dröjsmål kunna utgöra ett fördragsbrott vid direktivets genomförande. Se, analogt, dom av den 14 april 2005, kommissionen/Spanien ( C‑157/03, EU:C:2005:225).

20 Domstolen har redan, i ett annat sammanhang, slagit fast att det ankommer på medlemsstaterna att fastställa huruvida ett överskridande av ett direktiv medför att behöriga myndigheter inte får fatta ett nytt formellt beslut när det tidigare beslutet har upphävts i domstol och att en sådan möjlighet att fatta ett nytt beslut endast får utövas inom en rimlig frist, som inte får vara längre än den frist som föreskrivs i nämnda artikel. Se dom av den 20 januari 2005, Glaxosmithkline ( C‑296/03, EU:C:2005:42, punkt 39).

21 Se dom av den 20 januari 2005, Glaxosmithkline ( C‑296/03, EU:C:2005:42, punkt 35).

22 Se dom av den 20 januari 2005, Glaxosmithkline ( C‑296/03, EU:C:2005:42, punkt 37).

23 Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (framlagt av kommissionen enligt artikel 250.2 i EG-fördraget) (KOM(2003) 199 slutlig).