Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 5 februari 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Direktiv av den 22 maj 2012 (EUT L 142, 2012, s. 13).

3 Som jag förstår det, förefaller således uppgiften om att artikel 516 CPP är författningsstridig och följaktliga ändringar i tillämpningen av denna bestämmelse inte omfatta omständigheterna i det nu aktuella fallet.

4 För fullständighetens skull måste jag medge att jag inte finner det helt klart hur de objektiva elementen i brottet stöld (actus reus), på grund av deras skilda natur, kan anses vara fullt styrkta på grund av de objektiva elementen i brottet häleri, utan att ytterligare faktiska omständigheter har visats föreligga. Emellertid är den hänskjutande domstolen klar över att detta är möjligt, antingen enligt nationell rätt eller med hänsyn till de särskilda faktiska omständigheterna i målet. Jag kommer därför att utgå från att det enbart rört sig om en rättslig omkvalificering och inte om ändringar av de faktiska förhållanden som nämns i anklagelsen.

5 Min kursivering.

6 Dom av den 15 oktober 2015, Covaci ( C‑216/14, EU:C:2015:686), av den 22 mars 2017, Tranca m.fl. ( C‑124/16, C‑188/16 och C‑213/16, EU:C:2017:228), och dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. ( C‑612/15, EU:C:2018:392).

7 Dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. ( C‑612/15, EU:C:2018:392).

8 Den enda hänvisningen till en gränsöverskridande dimension i direktiv 2012/13 finns i skäl 9, som emellertid endast är en upprepning av artikel 82.2 FEUF.

9 Enligt rådets rambeslut 2002/584/JHA av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1).

10 Se däremot exempelvis ordalagen i rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om ersättning till brottsoffer (EUT L 261, 2004, s. 15) (antaget på grundval av artikel 308 FEG), som avser en gränsöverskridande dimension och, såsom framgår av rubriken till kapitel I, Möjlighet att få ersättning i gränsöverskridande fall. På grund av denna formulering slog domstolen fast att direktivet inte kunde gälla i inhemska situationer. Se domstolens beslut av den 30 januari 2014, C ( C‑122/13, EU:C:2014:59), med hänvisning till dom av den 28 juni 2007, Dell’Orto ( C‑467/05, EU:C:2007:395, punkterna 57 och 59).

11 Se också dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. ( C‑612/15, EU:C:2018:392, punkterna 88 och 89), och dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 46).

12 Se också förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om rätt till underrättelse i brottmålsförfaranden KOM(2010) 392 slutlig, punkt 4 in fine och punkt 16. Uppfattningen att direktivet är allmänt tillämpligt framgår också av den handling som innehåller den konsekvensbedömning som åtföljer ovannämnda förslag, SEC(2010) 907, s. 10.

13 Detta samarbete är ett av huvuddragen i unionens rättsordning, såsom domstolen har framhållit i ett annat sammanhang i yttrande 2/13 (Europeiska unionens tillträde till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkterna 191 och 192).

14 Rådets resolution av den 30 november 2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (EUT C 295, 2009, s. 1) och Europeiska rådet, Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd, punkt 2.4 (EUT C 115, 2010, s. 1).

15 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 2010, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919/EU av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 2016, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800/EU av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 2016, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (EUT L 335, 2011, s. 1).

16 Se dom av den 27 oktober 2016, Milev ( C‑439/16 PPU, EU:C:2016:818), och dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732), innehållande en tolkning av direktiv 2016/343 som det hänvisats till i fotnot 15 ovan.

17 Se ovan punkt 43.

18 Rådets direktiv av den 5 april 1993 (EGT L 95, 1993, s. 29).

19 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 18 juni 2009 (EUT L 170, 2009, s. 1).

20 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 februari 2011 (EUT L 48, 2011, s. 1).

21 Om direktiv 2011/7, se till exempel dom av den 1 juni 2017, Zarski ( C‑330/16, EU:C:2017:418), eller dom av den 15 december 2016, Nemec ( C‑256/15, EU:C:2016:954). Avseende direktiv 93/13, se till exempel dom av den 15 januari 2015, Šiba ( C‑537/13, EU:C:2015:14). Se även beslut av den 3 april 2014, Pohotovosť ( C‑153/13, EU:C:2014:1854).

22 Och därmed, på sätt och vis, träda i stället för det juridiska ombud som den misstänkta eller tilltalade har rätt till enligt artikel 3.1 a i direktiv 2012/13.

23 Europadomstolen, 25 mars 1999, Pélissier och Sassi mot Frankrike (CE:ECHR:1999:0325JUD002544494, § 51).

24 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 24 november 1993, Imbrioscia mot Schweiz (CE:ECHR:1993:1124JUD001397288, § 38 in fine), Europadomstolen, 24 september 2009, Pishchalnikov mot Ryssland (CE:ECHR:2009:0924JUD000702504, § 64), Europadomstolen, 13 oktober 2005, Bracci mot Italien (CE:ECHR:2005:1013JUD003682202, § 51).

25 Med avseende på artikel 6 i Europakonventionen (och rätten till advokat), erinrade Europadomstolen i enlighet härmed om att konventionen inte är avsedd att garantera rättigheter som är teoretiska eller illusoriska, utan rättigheter som är konkreta och effektiva, och att utse ett ombud säkerställer inte i sig att det bistånd ombudet ger en anklagad person blir effektivt. Se exempelvis Europadomstolens dom, (stora avdelningen), 27 november 2008, Salduz mot Turkiet (CE:ECHR:2008:1127JUD003639102, § 51).

26 Se ovan fotnot 15.

27 Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 19).

28 Se ovan punkt 29.

29 En sådan situation påminner om att tillkalla en rörmokare till mitt hus för att installera en ny diskmaskin som jag har köpt till mitt kök. Efter noggrann mätning av utrymmet och inspektion av den nya diskmaskinen konstaterar rörmokaren att denna typ av maskin inte kan kopplas till avloppssystemet i mitt hus. Ska jag då, eftersom rörmokaren inte kunde installera maskinen som jag ville, låtsas att han aldrig var där och vägra att betala honom?

30 Se, exempelvis, dom av den 24 april 2012, Kamberaj ( C‑571/10, EU:C:2012:233, punkt 80).

31 Liknelsen har jag lånat från Lenaerts K., och Gutiérrez-Fons J.A., The Place of the Charter in the EU Constitutional Edifice, i Peers S., Hervey T., Kenner J., och Ward A., The EU Charter of Fundamental Rights: A Commentary, C.H. Beck, Hart, Nomos, 2014, s. 1560–1593, på s.1568.

32 Se, exempelvis, dom av den 8 april 2014, Digital Rights Ireland m.fl. ( C‑293/12 och C‑594/12, EU:C:2014:238), och dom av den 9 november 2010, Volker und Markus Schecke och Eifert ( C‑92/09 och C‑93/09, EU:C:2010:662).

33 Se, exempelvis, dom av den 18 december 2008, Sopropé ( C‑349/07, EU:C:2008:746, punkt 38); dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics ( C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041, punkt 31 och där angiven rättspraxis), och dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

34 Se från rättspraxis, exempelvis, mitt förslag till avgörande i Ispas ( C‑298/16, EU:C:2017:650, punkterna 35–54).

35 I skäl 41 i direktiv 2012/13 klargörs att direktivet respekterar de grundläggande rättigheterna och de principer som fastställs i stadgan. Direktivet syftar särskilt till att främja rätten till frihet, rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar. Det bör genomföras i enlighet därmed. Skäl 42 anger att bestämmelserna i detta direktiv som motsvarar rättigheter som garanteras av Europakonventionen, bör tolkas och tillämpas i överensstämmelse med rättigheterna såsom de tolkats i rättspraxis från Europadomstolen.

36 Se även, analogt, bedömningen i generaladvokat Saugmandsgaard Øes förslag till avgörande i Kommissionen mot Ungern (Rights of usufruct over agricultural land) ( C‑235/17, EU:C:2018:971, punkt 71 och följande punkter, särskilt punkterna 97 och 98). I förfarandet i det målet begärde kommissionen bland annat att domstolen skulle pröva huruvida nationell lagstiftning som gjorde avsteg från en av de grundläggande friheterna var förenlig med artikel 17 i stadgan, separat betraktad.

37 En behörighet som Europeiska unionens domstol också har, men endast med avseende på unionens institutioner, organ och byråer enligt artikel 51.1 i stadgan.

38 På sätt som redan skett ovan i punkterna 68 och 69.

39 Såsom följer av artikel 52.3 i stadgan och också av förklaringarna till stadgan om de grundläggande rättigheterna, (2007/C 303/02), Förklaring om artikel 48 – Oskuldspresumtion och rätt till försvar.

40 Europadomstolen, 25 januari 2011, Block mot Ungern (CE:ECHR:2011:0125JUD005628209, § 20 och 21).

41 Europadomstolen, 25 mars 1999, Pélissier och Sassi mot Frankrike (CE:ECHR:1999:0325JUD002544494, § 54 och 62), och Europadomstolen, 25 januari 2011, Block mot Ungern (CE:ECHR:2011:0125JUD005628209, § 24).

42 Angående frågan huruvida artiklarna 2.1, 3.1 c, 6.1 och 6.3 i direktiv 2012/13 utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som i straffrättsliga förfaranden medför en skyldighet för en tilltalad person som saknar hemvist i den medlemsstaten att utse ett delgivningsombud för delgivning av strafförelägganden gentemot vederbörande, varvid fristen för att bestrida strafföreläggandet räknas från och med delgivning med ombudet av detta föreläggande.

43 Dom av den 15 oktober 2015, Covaci ( C‑216/14, EU:C:2015:686, punkterna 62 och 63).

44 Se ovan punkterna 88–90.