Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 21 maj 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77), ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 (EUT L 141, 2011, s. 1, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, EUT L 197, 2005, s. 34) (nedan kallat direktiv 2004/38).

3 Det framgår av beslutet att begära förhandsavgörande att klagandens senaste uppehållstillstånd i egenskap av studerande upphörde den 7 november 2012.

4 Se punkt 23 i förevarande förslag till avgörande. Det bör noteras att kommissionen i sina skriftliga yttranden inledningsvis förklarar att det av beslutet att begära förhandsavgörande tycks framgå att de irländska myndigheterna, då dessa vägrade att bevilja uppehållskort för Nalini Chenchooliah, uteslutande skulle ha grundat sig på huruvida hennes make, en unionsmedborgare, själv hade tillräckliga tillgångar och för detta kunde uppvisa ett anställningsavtal. Kommissionen framhåller emellertid att det av domstolens fasta rättspraxis framgår att kravet i artikel 7.1 b i direktiv 2004/38 att ha tillräckliga tillgångar ska tolkas så att det är tillräckligt att unionsmedborgarna kan förfoga över sådana tillgångar, utan att det i denna bestämmelse uttrycks något krav på tillgångarnas ursprung. Tillgångarna kan således, enligt domstolen, exempelvis komma från en tredjelandsmedborgare … Domstolen har nämligen också slagit fast att en tolkning av villkoret om tillräckliga tillgångar som innebär att den berörda personen själv ska ha sådana tillgångar utan att i detta avseende kunna dra fördel av en medföljande familjemedlems tillgångar, skulle innebära att det till detta villkor, såsom det lyder enligt direktiv 2004/38, lades ett krav angående tillgångarnas ursprung, som skulle utgöra en oproportionerlig inblandning i utövandet av den grundläggande rätt att fritt röra sig och uppehålla sig som föreskrivs i artikel 21 FEUF, eftersom kravet inte är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet, nämligen att skydda en medlemsstats offentliga medel. Se dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:476, punkterna 74 och 75 och där angiven rättspraxis). Även om jag instämmer i den analys som kommissionen företagit, bör det framhållas att vi inte bara saknar tillräckligt underlag för att kunna pröva situationen i det aktuella fallet, utan att framför allt ministerns beslut av den 11 september 2012, vilket Nalini Chenchooliah inte bestrider, har vunnit laga kraft. Se punkt 22 i förevarande förslag till avgörande.

5 Enligt kommissionen ska följaktligen en utvisningsåtgärd antas i enlighet med den nationella lagstiftning genom vilket detta direktiv införlivas.

6 Det framgår av beslutet att begära förhandsavgörande i detta mål att en klagande, Parry Igunma, tredjelandsmedborgare, fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Irland med motiveringen att hans maka, en unionsmedborgare, inte ansågs ha utövat rättigheterna enligt unionsrätten då ansökan om uppehållstillstånd ingavs. Upphovet till målet var att Parry Igunma anhållits inför verkställigheten av ett beslut om avlägsnande av hänsyn till allmän ordning, vilket fattats innan han gifte sig med sin maka i Irland. Huvudfrågan i detta mål gällde huruvida Parry Igunma kunde anses ingå i den personkrets som omfattas av direktiv 2004/38 och de irländska bestämmelser genom vilka detta införlivats. Den hänskjutande domstolen slog fast att direktiv 2004/38 och nämnda bestämmelser var tillämpliga på Parry Igunma och att han därför endast kunde utvisas från landets territorium genom ett beslut om utvisning som fattats enligt irländska bestämmelser. I punkt 32 i denna dom angav den irländska domstolen att det föreligger skillnader mellan ett beslut om avlägsnande av hänsyn till allmän ordning och ett beslut om utvisning och att en av dessa skillnader var att ett beslut om avlägsnande av hänsyn till allmän ordning har en obegränsad varaktighet. Enligt den hänskjutande domstolen mister ett beslut om utvisning sin verkan när det verkställs, såvida det inte åtföljs av inreseförbud till ett visst territorium under en viss period.

7 Dom av den 20 september 2001 ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31).

8 Detta i domstolens fasta rättspraxis förankrade förtydligande framhölls nyligen i dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. ( C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

9 Se skäl 3 i direktiv 2004/38.

10 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkterna 59 och 82), dom av den 12 mars 2014, O och B ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 35), och dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

11 Dom av den 5 maj 2011, McCarthy ( C‑434/09, EU:C:2011:277, punkt 33), och dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 41).

12 I förevarande förslag till avgörande använder jag ordet förmånstagare endast i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2004/38. Se fotnot 54 i förevarande förslag till avgörande.

13 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i målet O. m.fl. ( C‑456/12, EU:C:2013:837, punkt 68).

14 Dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

15 Se punkt 40 i förevarande förslag till avgörande.

16 Domstolen har godkänt en härledd uppehållsrätt för tredjelandsmedborgare som är medlemmar av unionsmedborgarens familj vid återvändande till den medlemsstat där han eller hon är medborgare: se dom av den 7 juli 1992, Singh ( C‑370/90, EU:C:1992:296, punkt 25), och dom av den 11 december 2007, Eind ( C‑291/05, EU:C:2007:771, punkt 45). I dessa båda domar har domstolen bland annat slagit fast att när en unionsmedborgare har uppehållit sig tillsammans med en familjemedlem, som är tredjelandsmedborgare, i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare under en period som överskrider två och ett halvt år respektive ett och ett halvt år, och har haft en anställning där, måste tredjelandsmedborgaren, när unionsmedborgaren återvänder till den medlemsstat där han eller hon är medborgare, kunna göra gällande en härledd uppehållsrätt i den medlemsstaten med stöd av unionsrätten. Domstolen förklarade därefter i sin dom av den 12 mars 2014, O och B ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 61) att artikel 21.1 FEUF ska tolkas så, att direktiv 2004/38 ska tillämpas analogt i en situation där en unionsmedborgare har utvecklat och befäst ett familjeliv tillsammans med en tredjelandsmedborgare under en verkningsfull vistelse – med stöd av och i överensstämmelse med villkoren enligt artikel 7.1 och 7.2 eller artikel 16.1 och 16.2 i direktiv 2004/38 – i en annan medlemsstat än den där han är medborgare. Som domstolen har förklarat ska nämligen direktiv 2004/38, trots att det inte omfattar det förstnämnda fallet att unionsmedborgaren återvänder till den medlemsstat där han eller hon är medborgare, tillämpas analogt när det gäller villkoren för unionsmedborgarens vistelse i en annan medlemsstat, eftersom det i båda fallen är unionsmedborgaren som utgör den referensperson som gör att en tredjelandsmedborgare, som är familjemedlem till unionsmedborgaren, kan erhålla en härledd uppehållsrätt. I fråga om återvändande för en unionsmedborgares och hans eller hennes make eller maka av samma kön, se dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385). När det gäller återvändande för en unionsmedborgare och hans eller hennes partner som har ett varaktigt vederbörligen bestyrkt förhållande, se dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570).

17 Med hänsyn till att Nalini Chenchooliah varken följt med eller anslutit sig till sin make i Portugal bör det noteras att rättspraxis rörande härledd rätt till inresa eller härledd uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som är medlem av en unionsmedborgares familj när unionsmedborgaren återvänder till den medlemsstat där han eller hon är medborgare, inte är tillämplig på förhållandena i det nationella målet. I fråga om denna praxis från domstolen, se fotnot 16. Vad gäller rätten till inresa för en tredjelandsmedborgare som är medlem av en unionsmedborgares familj och innehar ett uppehållskort utfärdat av en medlemsstat i enlighet med artikel 5 i direktiv 2004/38 har domstolen slagit fast att en sådan medborgare inte omfattas av kravet på visering eller något motsvarande krav för att kunna resa in i unionsmedborgarens ursprungsmedlemsstat: se dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 42). Se även mitt förslag till avgörande i målet McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:345).

18 Dom av den 25 juli 2008 ( C-127/08, EU:C:2008:449).

19 Dom av den 14 november 2017 ( C‑165/16, EU:C:2017:862).

20 Dom av den 25 juli 2008 ( C-127/08, EU:C:2008:449). Se även generaladvokaten Poiares Maduros ställningstagande i detta mål (C-127/08, EU:C:2008:335).

21 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 73).

22 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 80). Det erinras om att domstolen i denna dom har ändrat praxis i förhållande till dom av den 23 september 2003, Akrich ( C‑109/01, EU:C:2003:491).

23 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 99).

24 Dom av den 14 november 2017 ( C‑165/16, EU:C:2017:862).

25 Domstolen har här framhållit att direktiv 2004/38 inte är avsett att reglera villkoren för en unionsmedborgares vistelse i den medlemsstat där han eller hon är medborgare och följaktligen kan det heller inte anses medföra en härledd uppehållsrätt i denna medlemsstat för en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en unionsmedborgare. Dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

26 Se generaladvokat Bots förslag till avgörande i målet Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:407, punkterna 48 och 63).

27 Dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 39).

28 Dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkterna 41 och 44).

29 I dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 48) anges följande: Syftet med och skälen för en sådan härledd uppehållsrätt är att det skulle undergräva unionsmedborgarens fri(het) …, liksom utövandet av de rättigheter som unionsmedborgaren åtnjuter enligt artikel 21.1 FEUF.

30 Dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 56).

31 Dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 60). Se även generaladvokat Bots förslag till avgörande i målet Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:407, punkt 86) där följande anges: Att frånta henne rättigheter som hon hittills har åtnjutit vad angår hennes familjemedlemmars vistelse, på grund av att hon via naturalisering har eftersträvat en mer långtgående integrering i den mottagande medlemsstaten, skulle tillintetgöra den ändamålsenliga verkan av de rättigheter som hon har enligt artikel 21.1 FEUF.

32 Dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 62).

33 Dom av den 25 juli 2008 ( C-127/08, EU:C:2008:449).

34 Dom av den 14 november 2017 ( C‑165/16, EU:C:2017:862).

35 Dom av den 25 juli 2008 ( C‑127/08, EU:C:2008:449).

36 Se dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkterna 18–37).

37 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 73).

38 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 63). Se även dom av den 8 november 2012, Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkterna 63 och 68), dom av den 12 mars 2014, O och B ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 45), dom av den 13 september 2016, Rendón Marín ( C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 73), och dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 48).

39 Man bör dock enligt min åsikt skilja mellan, å ena sidan, situationer där det är tydligt att villkoren i direktiv 2004/38 inte är uppfyllda, som vid en unionsmedborgares återkomst till den medlemsstat där han eller hon är medborgare eller till en annan medlemsstat där han eller hon är stadigvarande bosatt, varvid dock hans eller hennes maka eller make som är tredjelandsmedborgare stannar i den mottagande medlemsstat där de tillsammans uppehöll sig och, å andra sidan, situationer av tillfällig art där man bör beakta att unionsmedborgaren och hans eller hennes make eller maka, som är tredjelandsmedborgare, fortsatt omfattas i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2004/38. Sålunda hör det till denna andra kategori av situationer bland annat när en unionsmedborgare flyttar och tillfälligt uppehåller sig i den medlemsstat där han eller hon är medborgare för att genomgå vederbörligen bestyrkt medicinsk behandling eller för att tillfälligt ta hand om en familjemedlem som drabbats av problem med hälsan, eller flyttar och tillfälligt uppehåller sig i en annan medlemsstat av viktiga skäl, som graviditet, förlossning, studier eller yrkesutbildning eller av yrkesmässiga skäl som en utstationering i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland. Detta innebär enligt min åsikt att om en unionsmedborgare måste återvända till eller tillfälligt uppehålla sig i den medlemsstat där han eller hon är medborgare eller om han eller hon flyttar och tillfälligt uppehåller sig i en annan medlemsstat av vederbörligen motiverade skäl, och hans eller hennes maka eller make som är tredjelandsmedborgare stannar kvar i den mottagande medlemsstaten, särskilt, för att inte förlora sitt arbete, fullfölja sina studier eller en yrkesutbildning i denna medlemsstat, bör han eller hon alltjämt innefattas i begreppet förmånstagare i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2004/38. Vad beträffar bibehållande av uppehållskortet vid tillfällig bortavaro, se artikel 11.2 i detta direktiv.

40 Dom av den 14 november 2017 ( C‑165/16, EU:C:2017:862).

41 Perla Nerea Garcia Ormazábals succesiva och föredömliga integrering i den mottagande medlemsstaten, i så hög grad att hon förvärvat medborgarskap i denna, har nämligen fått den paradoxala effekten att hon mist sina rättigheter enligt direktiv 2004/38, trots att hon i varje etapp uppfyllt de nödvändiga villkoren för vistelsen. I fråga om denna paradox, se generaladvokat Bots förslag till avgörande i målet Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:407, punkterna 86–89). Domstolen har dock uppvägt denna snäva tolkning av direktiv 2004/38 genom att tillämpa artikel 21.1 FEUF, som Perla Nerea Garcia Ormazábal alltjämt omfattades av. Jag finner det viktigt att framhålla att domstolen i denna dom i synnerhet har tagit hänsyn till Perla Nerea Garcia Ormazábals spanska medborgarskap genom att förklara at (e)n medlemsstat (inte) kan … begränsa de verkningar som följer av medborgarskapet i en annan medlemsstat, bland annat de rättigheter som är förknippade med medborgarskapet enligt unionsrätten och som följer av att en medborgare har utövat sin rätt till fri rörlighet; dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 55). Vad gäller ifrågasättandet av principen om företräde för den starkaste anknytningen, se bland annat E. Pataut, Les conflits de nationalités face au droit de l’Union, Revue critique de droit international privé, april-juni 2018, ss. 241–256.

42 Eftersom Nalini Chenchooliahs make återvänt till Portugal, där han avtjänar ett långt fängelsestraff, kan man inte anse att hans återkomst till Portugal är tillfällig i den mening som avses i fotnot 39 i i förevarande förslag till avgörande. Se även fotnoterna 16 och 17 i förevarande förslag till avgörande.

43 Se särskilt kapitel II, med rubriken Rätt till ut- och inresa, och kapitel III, med rubriken Uppehållsrätt (i högst tre månader, för längre tid än tre månader, permanent), bibehållen uppehållsrätt (även i händelse av att unionsmedborgaren avlider eller lämnar landet), begränsningar i rätten till inresa och uppehåll (utvisning) i detta direktiv.

44 Jag tolkar begreppet livscykel i fråga om direktiv 2004/38 som den period under vilken olika etapper följer på varandra, vilka utgör unionsmedborgarnas fria rörlighet, inbegripet en sådan etapp under vilken den rätt till fri rörlighet som regleras i detta direktiv upphör.

45 Se punkt 70 i förevarande förslag till avgörande.

46 Domstolen har vid upprepade tillfällen i det övergripande sammanhang där direktiv 2004/38 befinner sig angett att syftet att underlätta och stärka utövandet av en primär, individuell rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, som alla unionsmedborgare ges direkt genom EU-fördraget, ingår i ett system som reglerar rätten att uppehålla sig i den mottagande medlemsstaten. Domstolen har tillagt att detta huvudsakligen återger de etapper och villkor som föreskrivs i de olika unionsrättsliga instrument och i den rättspraxis som gällde innan direktivet trädde i kraft, och systemet utmynnar därigenom i en permanent uppehållsrätt. Dom av den 21 december 2011, de förenade målen Ziolkowski och Szeja ( C‑424/10 och C‑425/10, EU:C:2011:866, punkt 38), dom av den 16 januari 2014, Onuekwere ( C‑378/12, EU:C:2014:13, punkt 30), och dom av den 17 april 2018, B och Vomero ( C‑316/16 och C‑424/16, EU:C:2018:256, punkt 51).

47 Enligt artikel 14.1 i direktivet gäller denna rätt så länge unionsmedborgarna och deras familjemedlemmar inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

48 Enligt artikel 14.2 i direktivet har nämligen unionsmedborgarna och deras familjemedlemmar denna uppehållsrätt så länge de uppfyller villkoren i artikel 7 i direktivet, vilka syftar till att undvika att unionsmedborgaren blir en orimlig belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem. Se generaladvokat Wathelets förslag till avgörande i målet Gusa ( C‑442/16, EU:C:2017:607, punkterna 51 och 52): Det andra målet [som framgår av skäl 10] existerar … enbart med anledning av det första: direktivet syftar till att underlätta utövandet av uppehållsrätten samtidigt som medlemsstaterna har ansett att det var nödvändigt att se till att det ekonomiska ansvaret för friheten kontrolleras.

49 Det framgår närmare bestämt av artikel 16.1 i direktiv 2004/38 att permanent uppehållsrätt inte ska vara underkastad villkoren i kapitel III i direktivet. Således skulle den som innehar permanent uppehållsrätt kunna utgöra en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem men skulle inte kunna utvisas från denna medlemsstats territorium. Se K. Lenaerts, European Union Citizenship, National Welfare Systems and Social Solidarity, Jurisprudence, nr 18, 2011, s. 409.

50 Den grundläggande föreställningen är att de rättigheter som en unionsmedborgare och hans eller hennes familjemedlemmar åtnjuter ökar med vistelsetiden i en annan medlemsstat: C. Barnard, The Substantive Law of the EU: The Four Freedoms, 5:e upplagan, Oxford University Press, Oxford, 2016, s. 438.

51 För att förlänga sin vistelse i den mottagande medlemsstaten utöver tre månader ska unionsmedborgaren nämligen vara anställd eller egenföretagare [artikel 7.1 a] eller ha tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen, samt ha en heltäckande sjukförsäkring, [artikel 7.1 b] eller vara studerande [artikel 7.1 c] eller vara familjemedlem som följer med eller ansluter sig till en unionsmedborgare som själv uppfyller ovannämnda krav [artikel 7.1 d]. Om medborgaren uppfyller ett av dessa villkor ska uppehållsrätt för längre tid än tre månader (med förbehåll för de begränsningar som anges i artikel 7.4) även omfatta hans eller hennes familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat (artikel 7.2).

52 Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12.1 andra stycket i direktiv 2004/38, där det stadgas (i)nnan personerna i fråga kan få permanent uppehållsrätt skall de uppfylla villkoren i artikel 7.1 a, 7.1 b, 7.1 c eller 7.1 d samt av artikel 13.1 andra stycket i direktiv 2004/38, där det stadgas (i)nnan personerna i fråga kan få permanent uppehållsrätt skall de uppfylla kraven i artikel 7.1 a, 7.1 b, 7.1 c eller 7.1 d.

53 Dom av den 14 november 2017 ( C‑165/16, EU:C:2017:862).

54 Som kommissionen förklarat vid förhandlingen bör man hålla isär syftena med begreppet förmånstagare, det vill säga bland annat mellan syftet i fråga om utövandet av rätten till fri rörlighet och/eller uppehållsrätten och syftet i fråga om begränsningen av dessa rättigheter och skyddet i händelse av utvisning.

55 Dom av den 25 juli 2008 ( C‑127/08, EU:C:2008:449).

56 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 63). Se även dom av den 8 november 2012, Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkterna 63 och 68), dom av den 12 mars 2014, O och B ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 45), dom av den 13 september 2016, Rendón Marín ( C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 73), och dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 48).

57 Enligt vad kommissionen anförde vid förhandlingen i domstolen skulle i detta fall unionsmedborgaren vara föremål för beslut om utvisning enligt den irländska lagstiftning som införlivar direktiv 2004/38, medan maken eller makan, som är tredjelandsmedborgare, skulle vara föremål för ett beslut om avlägsnande av hänsyn till allmän ordning med förbud mot att tills vidare återvända till Irland på grundval av nationell utlänningsrätt, vilket uttryckligen förbjuds i artikel 15.3 i direktivet.

58 I enlighet med artikel 21.1 FEUF ska (v)arje unionsmedborgare ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen.

59 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 83), och dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 33).

60 Dom av den 11 december 2007, Eind ( C‑291/05, EU:C:2007:771, punkt 43), dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 84), och dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 32).

61 Se punkt 32 i förevarande förslag till avgörande. Som framgår av de tillämpliga bestämmelser som redovisas i beslutet att begära förhandsavgörande bör det framhållas att ett beslut om avlägsnande av hänsyn till allmän ordning i enlighet med artikel 3 i 1999 års lag om invandring är rutinmässigt förbundet med ett förbud mot att tills vidare inresa till Irland.

62 Som ministern och Irland anförde inför den hänskjutande domstolen och i sina skriftliga yttranden är det uppenbart att ett beslut om utvisning av Nalini Chenchooliah faktiskt inte får fattas på grundval av artikel 27 i direktiv 2004/38 eftersom det enligt denna bestämmelse måste fastställas att den berörda personen är en fara för allmän ordning eller allmän säkerhet, vilket här helt klart inte är fallet.

63 Dom av den 25 juli 2008 ( C‑127/08, EU:C:2008:449).

64 Det bör påpekas att det är särskilt på denna punkt i domen Metock m.fl. som High Court (Förvaltningsöverdomstolen) stödde sig i sin bedömning i punkt 30 i sin dom av den 29 april 2014, Igunma mot Governor of Wheatfield Prison m.fl. [(2014) IEHC 218], till vilken den hänskjutande domstolen hänvisar när den hävdar att Igunma faller under artikel 3.1 i direktiv 2004/38, eftersom hon gift sig med en unionsmedborgare i den mottagande medlemsstaten där denne unionsmedborgare har utövat sin fria rörlighet och där hon alltjämt omfattas av denna bestämmelse, även om hon lagenligen fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd.

65 Utom i fråga om artiklarna 30 och 31 i detta direktiv, vilket jag nedan kommer att förklara.

66 Min kursivering.

67 Vad gäller kopplingen mellan artikel 3.1 och artiklarna 12–15 i direktiv 2004/38 är, som jag nyss framhållit, artikel 15 tillämplig på samtliga fall där en unionsmedborgare eller hans eller hennes familjemedlemmar inte uppfyller de villkor för vistelse som fastställs i artiklarna 6, 7 och 12–14 i detta direktiv. Det är således viktigt att understryka att det i artikel 7.2 i direktiv 2004/38 föreskrivs att (u)ppehållsrätten enligt punkt 1 … även (ska) omfatta familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat när de följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten, förutsatt att unionsmedborgaren uppfyller villkoren i punkt 1 a, 1 b eller 1 c (min kursivering). Detta omnämnande av familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat när de följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten förekommer även i artikel 3.1 i direktivet. Det är följaktligen klart att artikel 15 i direktiv 2004/38 även ska tillämpas på en unionsmedborgares familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare.

68 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 56 och där angiven rättspraxis).