Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 29 juli 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 (EUT L 351, 2012, s. 1).

3 Dom av den 22 mars 1983 ( 34/82, EU:C:1983:87).

4 Se, bland annat, dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkterna 46 och 47 och där angiven rättspraxis). Det ska påpekas att rättspraxis avseende rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) och Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt anslutningsfördragen för de stater som anslutit sig till Europeiska gemenskaperna, även ska gälla beträffande Bryssel Ia-förordningen, när de aktuella bestämmelserna kan anses vara likvärdiga (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna ( C‑419/11, EU:C:2013:165, punkt 27) och dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 31). Detta är fallet vad gäller de i målet aktuella bestämmelserna, nämligen artikel 1.1 i Bryssel Ia-förordningen (se, bland annat, dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl. ( C‑645/11, EU:C:2013:228, punkterna 31 och 32) och dom av den 15 november 2018, Kuhn ( C‑308/17, EU:C:2018:911, punkt 31 och 32) samt artikel 7.1 i denna förordning (se, bland annat, dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna ( C‑419/11, EU:C:2013:165, punkterna 43 och 44) och dom av den 8 maj 2019, Kerr ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 20). Följaktligen kommer jag nedan endast att hänföra till Bryssel Ia-förordningen, även när jag hänvisar till rättspraxis som avser ovannämnda instrument.

5 Se, bland annat, dom av den 14 oktober 1976, LTU ( 29/76, EU:C:1976:137, punkt 4) och dom av den 28 april 2009, Apostolides ( C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

6 Se, bland annat, dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl. ( C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

7 Se, bland annat, dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 49).

8 Kommissionen har i detta hänseende bland annat hänvisat till OBFG:s webbplats (som uppdaterades den 26 augusti 2014), https://avocats.be/sites/default/files/texte_apropos_avocatsBE3.pdf.

9 Se artikel 495.1 i den belgiska processlagen.

10 Det ska i detta hänseende påpekas att domstolen har erkänt behovet av att införa bestämmelser om organisation, kvalifikation, yrkesetik, kontroll och ansvar, vilka ger sådana garantier (se, bland annat, dom av den 12 december 1996, Reisebüro Broede ( C‑3/95, EU:C:1996:487, punkt 38) och dom av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. ( C‑309/99, EU:C:2002:98, punkt 97).

11 Se den rättspraxis som det hänvisas till i fotnot 15 i detta förslag till avgörande.

12 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

13 Se punkt 13 i detta förslag till avgörande.

14 Se punkt 13 i detta förslag till avgörande.

15 Domstolen har nämligen funnit att det är fråga om utövande av offentliga maktbefogenheter vid indrivning av avgifter som ett privat rättssubjekt ska erlägga till ett nationellt eller internationellt offentligt organ för nyttjande av detta organs utrustning och tjänster, särskilt när sådant nyttjande är obligatoriskt och det enda tillåtna och avgifterna, beräkningssättet och förfarandet för indrivning fastställs ensidigt gentemot användarna (se, bland annat, dom av den 14 oktober 1976, LTU, ( 29/76, EU:C:1976:137, punkt 4), dom av den 15 februari 2007, Lechouritou m.fl., ( C‑292/05, EU:C:2007:102, punkt 32) och dom av den 11 juni 2015, Fahnenbrock m.fl., ( C‑226/13, C‑245/13 och C‑247/13, EU:C:2015:383, punkt 52).

16 Jag hänvisar beträffande denna rättspraxis till fotnot 4 i detta förslag till avgörande.

17 Se, för ett liknande resonemang, skäl 15 i Bryssel Ia-förordningen och dom av den 12 september 2018, Löber ( C‑304/17, EU:C:2018:701, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

18 Se, för ett liknande resonemang, skäl 16 i Bryssel Ia-förordningen och dom av den 4 oktober 2018, Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:805, punkt 36).

19 Se, bland annat, dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung ( 34/82, EU:C:1983:87, punkt 10) och dom av den 17 juni 1992, Handte ( C‑26/91, EU:C:1992:268, punkt 10).

20 Se, bland annat, dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna ( C‑419/11, EU:C:2013:165, punkt 46), dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 39) och dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana ( C‑572/14, EU:C:2016:286, punkt 35).

21 Se, bland annat, dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna ( C‑419/11, EU:C:2013:165, punkt 47), dom av den 18 juli 2013, ÖFAB ( C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 33) och dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana ( C‑572/14, EU:C:2016:286, punkt 36).

22 Dom av den 22 mars 1983 ( 34/82, EU:C:1983:87). Se punkt 20 i detta förslag till avgörande.

23 Se dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung, ( 34/82, EU:C:1983:87, punkt 2).

24 Se dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung, ( 34/82, EU:C:1983:87, punkterna 13–18).

25 Dom av den 10 mars 1992 ( C‑214/89, EU:C:1992:115).

26 Se dom av den 10 mars 1992, Powell Duffryn ( C‑214/89, EU:C:1992:115, punkterna 16–18).

27 Se dom av den 10 mars 1992, Powell Duffryn ( C‑214/89, EU:C:1992:115, punkt 19). Domstolen har även erkänt att ett sådant frivilligt åtagande förelåg avseende ett uppdrag som företagsledare enligt bolagsrätten, då den fann att en företagsledares arbete skapar nära band av samma karaktär som de som uppstår mellan avtalsparter, och det finns således fog för att betrakta den talan som bolaget har väckt mot dess före detta företagsledare, med åberopande av dennes påstådda åsidosättande av sin bolagsrättsliga skyldighet att fullgöra sina uppdrag på ett korrekt sätt, som en talan som avser avtal. Domstolen underströk i detta hänseende att företagsledaren och företaget på frivillig basis [gjort] ömsesidiga åtaganden, genom vilka [företagsledaren] valde att styra och leda [bolaget, och bolaget] åtog sig att utge ersättning för detta arbete. Således är förhållandet dem emellan att beteckna som kontraktuellt (dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C‑47/14, EU:C:2015:574, punkterna 53 och 54)).

28 Dom av den 8 maj 2019 ( C‑25/18, EU:C:2019:376). Det ska preciseras att denna dom meddelades efter det att den skriftliga delen av förfarandet i förevarande mål hade avslutats.

29 Se dom av den 8 maj 2019, Kerr ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkterna 26–28).

30 Se dom av den 8 maj 2019, Kerr ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 29).

31 Dom av den 22 mars 1983 ( 34/82, EU:C:1983:87).

32 Dessa regeringar utgår således från att den hänskjutande domstolen finns på uppfyllandeorten för den förpliktelse som utgör grunden för talan i den mening som avses i de bestämmelser som föreskrivs i artikel 7.1 a–c i Bryssel Ia-förordningen. Se i detta hänseende fotnot 46.

33 Dom av den 22 mars 1983 ( 34/82, EU:C:1983:87).

34 Dom av den 22 mars 1983 ( 34/82, EU:C:1983:87).

35 Dom av den 10 mars 1992 ( C‑214/89, EU:C:1992:115).

36 Se punkt 34 i detta förslag till avgörande.

37 Det ska även påpekas att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har angett att advokatsamfund inte kan anses som föreningar i den mening som avses i artikel 11 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, som skyddar föreningsfriheten, inbegripet den negativa rättigheten att inte tvingas att inträda i en förening. Följaktligen är advokater uteslutna från åtnjutandet av detta skydd när det gäller inträdet i ett yrkessamfund (Europadomstolen, 2 juli 1990, M.A. m.fl. mot Spanien, CE:ECHR:1990:0702DEC001375088).

38 Dom av den 8 maj 2019 ( C‑25/18, EU:C:2019:376).

39 Dom av den 8 maj 2019 ( C‑25/18, EU:C:2019:376).

40 Dom av den 8 maj 2019 ( C‑25/18, EU:C:2019:376).

41 Se punkt 13 i detta förslag till avgörande.

42 Dom av den 21 april 2016 ( C‑572/14, EU:C:2016:286, punkt 37).

43 Se dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana ( C‑572/14, EU:C:2016:286, punkterna 18 och 37) i vilken, ska det påpekas, dessa bestämmelser även föreskrev närmare bestämmelser om betalningen. Domstolen har även slagit fast att skyldigheter för en aktieägare i ett bolag i förhållande till tredjeman enligt nationell rätt inte ska anses vara en förpliktelse som personen frivilligt har åtagit sig i den mening som avses i artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen (se dom av den 18 juli 2013, ÖFAB ( C‑147/12, EU:C:2013:490, punkterna 34–36).

44 Domstolen nämner visserligen ofta artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen som ett undantag från den allmänna bestämmelsen att talan ska väckas där svaranden har hemvist som föreskrivs i artikel 4.1 i förordningen, och den förstnämnda bestämmelse har, då den är ett undantag, tolkats snävt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2018, Löber ( C‑304/17, EU:C:2018:701, punkterna 17 och 18 och där angiven rättspraxis). Enligt min uppfattning visar emellertid den tillämpning som domstolen har gjort av artikel 7.1 i förordningen att begreppet avser avtal i den mening som avses i denna bestämmelse inte ska tolkas strikt, vilket domstolen för övrigt bekräftade i dom av den 20 januari 2005, Engler ( C‑27/02, EU:C:2005:33, punkt 48), med specifika hänvisningar till domarna Peters Bauunternehmung och Powell Duffryn (se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande Kerr ( C‑25/18, EU:C:2019:86, punkt 51).

45 Dom av den 22 mars 1983 ( 34/82, EU:C:1983:87, punkt 14).

46 Det ska understrykas att tolkningsfrågan inte räcker för att fastställa huruvida den hänskjutande domstolen har behörighet att avgöra det nationella målet, eftersom det, för detta ändamål även måste klargöras huruvida den hänskjutande domstolen är domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser i den mening som avses i bestämmelserna i artikel 7.1 a–c i Bryssel Ia-förordningen. Den hänskjutande domstolen har inte ställt någon fråga på denna punkt eller formulerat några kommentarer i detta hänseende, vilket förefaller antyda att den anser sig vara domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, i den mening som avses i denna artikel 7.1.

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 1992, Powell Duffryn ( C‑214/89, EU:C:1992:115, punkt 20).