lagen.
EU-domstolen

Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 26 november 2020

CELEX
62019CC0307
Typ
EU-domstolen

Källa

1 Originalspråk: engelska.

2 Angående tidigare mål om obetalda parkeringsbiljetter och notarier i Kroatien, se bland annat dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, dom av den 9 mars 2017, Zulfikarpašić, C‑484/15, EU:C:2017:199 och dom av den 7 maj 2020, Parking och Interplastics, C‑267/19 och C‑323/19, EU:C:2020:351. Se även beslut av den 11 april 2019, Hrvatska radiotelevizija, C‑657/18, ej publicerat, EU:C:2019:304, och beslut av den 6 november 2019, EOS Matrix, C‑234/19, ej publicerat, EU:C:2019:986.

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EUT L 324, 2007, s. 79).

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

5 Se mitt förslag till avgörande Nemec, C‑256/15, EU:C:2016:619, punkterna 23–54, och Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2016:825, punkterna 28–36.

6 Dom av den 15 december 2016, Nemec, C‑256/15, EU:C:2016:954, punkterna 21–27, och dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkterna 24–28.

7 Se, i detta hänseende, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny (Disciplinära regler för domare), C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 43–48 och där angiven rättspraxis.

8 Se dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl., C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 26 och där angiven rättspraxis.

9 Ibidem, punkt 28 och där angiven rättspraxis.

10 Se exempelvis artikel 1.1 i rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 174, 2001, s. 1), artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (EUT L 143, 2004, s. 15), artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EUT L 199, 2007, s. 1), artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (EUT L 136, 2008, s. 3), artikel 1.2 i rådets direktiv 2003/8 av den 27 januari 2003 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (EGT L 26, 2003, s. 41 och rättelse i EUT L 32, 2003, s. 15), artikel 1.1 i rådets beslut 2001/470/EG av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område (EGT L 174, 2001, s. 25) och artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur (EUT L 189, 2014, s. 59).

11 Således består det ursprungliga valet att inte tillämpa en positiv definition av detta begrepp vilket gjordes med hänsyn till att det skulle passa med olika nationella kategoriseringar. Se Report by Mr P. Jenard on the Convention of 27 September 1968 on jurisdiction and the enforcement of judgments in civil and commercial matters (EGT C 59, 1979, s. 1), sidorna 9–10. Se även förslag till avgörande av generaladvokat Reischl, LTU, 29/76, ej publicerat, EU:C:1976:121, s. 1558.

12 Se, för det första målet i vilket begreppets autonoma karaktär beskrevs, dom av den 14 oktober 1976, LTU, 29/76, EU:C:1976:137, punkt 3.

13 Det rör sig om den så kallade Brysselkonventionen (konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 304, 1978, s. 36)), 1988 års Luganokonvention (konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 319, 1988, s. 9)), Bryssel I-förordningen (rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1)), 2007 års Luganokonvention (Konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 339, 2007, s. 3)) och den omarbetade Brysselkonventionen.

14 Se artiklarna 1.1 i Brysselkonventionen, 1988 års Luganokonvention, Bryssel I-konventionen, 2007 års Luganokonvention och den omarbetade Brysselkonventionen.

15 Se, nyligen, dom av den 16 juli 2020, Movic m.fl., C‑73/19, EU:C:2020:568, punkt 32.

16 Se, för den första gången som domstolen angav detta synsätt, dock utan att tillämpa det, dom av den 14 oktober 1976, LTU, 29/76, EU:C:1976:137, punkterna 3 och 5.

17 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Warner i målet Rüffer, 814/79, EU:C:1980:229, sidorna 3827–3831.

18 Dom av den 16 december 1980, Rüffer, 814/79, EU:C:1980:291, punkt 11.

19 Ibidem, punkt 12.

20 Ibidem, s. 3812, punkt 1.

21 Se, i huvudsak, dom av den 21 april 1993, Sonntag, C‑172/91, EU:C:1993:144, punkt 36, och dom av den 15 februari 2007, Lechouritou m.fl., C‑292/05, EU:C:2007:102, punkterna 37–38. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Lechouritou m.fl., C‑292/05, EU:C:2006:700, punkterna 54–56.

22 Se förslag till avgörande av generaladvokat Trstenjak i målet Sapir m.fl., C‑645/11, EU:C:2012:757, punkt 42.

23 Dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl., C‑645/11, EU:C:2013:228, punkterna 35–37 (avseende återkrav av en felaktig utbetalning gjord enligt tysk lag om kompensation till offer för den nationalsocialistiska regimen) dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl., C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 37 (avseende en skadeståndstalan enligt engelsk lagstiftning) och dom av den 28 juli 2016, Siemens Aktiengesellschaft Österreich, C‑102/15, EU:C:2016:607, punkterna 35–38 och 42 (avseende böter som utdömts på grund av brott mot ungersk konkurrenslagstiftning).

24 Dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines, C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkterna 18, 28 och 33.

25 Dom av den 1 oktober 2002, Henkel, C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 30. Se även dom av den 14 november 2002, Baten, C‑271/00, EU:C:2002:656, punkterna 31–36, och dom av den 15 maj 2003, Préservatrice Foncière Tiard, C‑266/01, EU:C:2003:282, punkterna 32–36.

26 Såsom tydligt anges i, exempelvis, de nyligen meddelade domarna av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 34, av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana, C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 48 och där angiven rättspraxis, och av den 7 maj 2020, Rina, C‑641/18, EU:C:2020:349, punkt 35.

27 Se dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana, C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 49 och där angiven rättspraxis. Se även dom av den 7 maj 2020, Rina, C‑641/18, EU:C:2020:349, punkt 38, i vilken denna uppgift angavs ankomma på den nationella domstolen.

28 Se dom av den 3 september 2020, Supreme Site Services m.fl., C‑186/19, EU:C:2020:638, punkt 55.

29 Dom av den 11 juni 2015, Fahnenbrock m.fl., C‑226/13, C‑245/13 och C‑247/13, EU:C:2015:383, punkt 51.

30 Ibidem, punkterna 46 och 58.

31 Se förteckning i fotnot 10 i detta förslag till avgörande.

32 Endast i förarbetena till två av dessa instrument anges faktiskt att en tolkning liknande den som gäller i Brysselsystemet eftersträvades. Se kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av ett europeiskt föreläggande om bevarande av bankkontotillgångar för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (KOM(2011) 445 slutlig), s. 5, och förslag till rådets direktiv om att förbättra möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande mål genom att införa miniminormer för rättshjälp och andra finansiella aspekter med anknytning till civilrättsliga förfaranden (KOM(2002) 13 slutlig), s. 5.

33 Detta innebär inte att det inte existerar någon rättspraxis avseende dessa instrument. Se, exempelvis, dom av den 6 september 2018, Catlin Europe, C‑21/17, EU:C:2018:675, avseende förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande enligt förordning (EG) nr 1896/2006 (EUT L 399, 2006, s. 1).

34 Se ovan fotnot 28.

35 På motsvarande sätt ska, när ett mål inte har väckts mot ett handlande eller ett förfarande som avser ett direkt utövande av offentliga befogenheter (såsom av en av parterna), ärendet anses falla inom privaträttens område. Se dom av den 28 april 2009, Apostolides, C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 45, och dom av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland, C‑406/09, EU:C:2011:668, punkt 42.

36 En konsekvens som, åtminstone innan den autonoma definitionen i domstolens tidigare praxis, inte ens hade övervägts av upphovsmännen till Brysselsystemet (se ovan fotnot 11).

37 Se, i synnerhet, dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines, C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkterna 35 och 37. Se även dom av den 14 november 2002, Baten, C‑271/00, EU:C:2002:656, punkterna 30–31, dom av den 15 maj 2003, Préservatrice Foncière Tiard, C‑266/01, EU:C:2003:282, punkterna 22–23, och dom av den 5 februari 2004, Frahuil, C‑265/02, EU:C:2004:77, punkterna 19–20.

38 Se, exempelvis, dom av Bundesgerichtshof (Tysklands federala domstol) (BGH, 16.9.1993, Sonntag, IX ZB 82/90, s. 21) som svar på EU-domstolens dom av den 21 april 1993, Sonntag, C‑172/91, EU:C:1993:144, i vilken angavs att ett verkställande av den italienska domen enligt Bryssel I-förordningen nödvändigtvis skulle beröra grundvalarna för hela det tyska sociala trygghetssystemet. Den frångick således EU-domstolens avgörande.

39 Se nyligen dom av den 16 juli 2020, Movic m.fl., C‑73/19, EU:C:2020:568, punkt 34.

40 Liksom nyligen har erinrats om, exempelvis i förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar i målet Movic m.fl., C‑73/19, EU:C:2020:297, punkt 35.

41 Men även med den andra, nu gällande, kategorin av definitionen saken i målet som beskrivs ovan i punkterna 48 och 49 i detta förslag till avgörande som också i första hand hänvisar till en kategorisering såsom den fastställts i nationell lagstiftning.

42 Se ovan, punkt 62 i detta förslag till avgörande.

43 Se även dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 37.

44 Ibidem, punkt 35 och mitt förslag till avgörande i samma mål (EU:C:2016:825, punkterna 49–51).

45 Såsom domstolen redan har konstaterat i domen av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland, C‑406/09, EU:C:2011:668, punkt 42.

46 Se, i detta hänseende, mitt förslag Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2016:825, punkt 51 och där angiven rättspraxis.

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl., C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 44.

48 Dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 36.

49 Se dom av den 15 november 2018, Kuhn, C‑308/17, EU:C:2018:956, punkt 42.

50 Som återges i punkt 20 i detta förslag till avgörande.

51 Dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 59.

52 Se mitt förslag till avgörande Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2016:825, punkterna 68–107.

53 Se mitt förslag till avgörande Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2016:825, punkterna 108–114 och dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkterna 56–59. Se även dom av den 9 mars 2017, Zulfikarpašić, C‑484/15, EU:C:2017:199, punkt 50.

54 Beslut av den 11 april 2019, Hrvatska radiotelevizija, C‑657/18, ej publicerat, EU:C:2019:304, punkt 27.

55 För en bakgrund till inkluderingen av detta begrepp i 1896 års Haagkonvention om civilrättsliga förfaranden, se Knöfel, O. L., Zustellung privater Schriftstücke über die Europäsche Zustellungsverordnung?, Praxis des Internationalen Privat- und Verfahrensrechts (IPRax), 2017, sidorna 249–250.

56 Dess föregångare gjorde inte heller det, se artikel 16 i konvention utarbetad på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om delgivning i Europeiska unionens medlemsstater av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT C 261, 1997, s. 2), och artikel 16 i rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 160, 2000, s. 37). Det ska påpekas att förordning (EG) 1348/2000 hade planerat en förteckning över handlingar som kunde delges enligt delgivningsförordningen, i vilken varje medlemsstat skulle ange de handlingar som den ansåg vara delgivningsbar enligt dess rättsordning. Se artikel 17 b i förordning (EG) 1348/2000. Detta system med förteckningar återgavs inte i delgivningsförordningen. Se förslag till avgörande av generaladvokat Bot i målet Tecom Mican och Arias Domínguez, C‑223/14, EU:C:2015:364, punkterna 35–37.

57 Dom av den 25 juni 2009, Roda Golf & Beach Resort, C‑14/08, EU:C:2009:395, punkterna 49, 50 och 56–59. Se även dom av den 11 november 2015, Tecom Mican och Arias Domínguez, C‑223/14, EU:C:2015:744, punkterna 32 och 33.

58 Se dom av den 11 november 2015, Tecom Mican och Arias Domínguez, C‑223/14, EU:C:2015:744, punkt 44.

59 Se dom av den 16 september 2015, Alpha Bank Cyprus, C‑519/13, EU:C:2015:603, punkt 34.

60 Se även förslag till avgörande av generaladvokat Bot i målet Tecom Mican och Arias Domínguez, C‑223/14, EU:C:2015:364, punkt 33, i vilket han förklarar detta systems ursprung enligt Haagkonventionen.

61 Dom av den 25 juni 2009, Roda Golf & Beach Resort, C‑14/08, EU:C:2009:395, punkt 59, och av den 11 november 2015, Tecom Mican och Arias Domínguez, C‑223/14, EU:C:2015:744, punkterna 26 och 33.

62 Se skäl 6 i delgivningsförordningen, i vilket förklaras att medlemsstater får besluta om utseende eller förnyande av sändande och mottagande organ vart femte år.

63 Se skäl 7 i delgivningsförordningen.

64 Se dom av den 25 juni 2009, Roda Golf & Beach Resort, C‑14/08, EU:C:2009:395, punkt 60.

65 Som bekräftas i den kroatiska regeringens och kommissionens svar på en skriftlig fråga från domstolen, kan endast de behöriga kommunala domstolarna (općinski sud), distriktsdomstolarna (trgovački sudovi), Handelsöverdomstolen (Visoki trgovački sud) och Kroatiens högsta domstol (Vrhovni sud Republike Hrvatske) ha agerat som sändande organ för detta land för att översända andra handlingar är rättegångshandlingar enligt delgivningsförordningen under den aktuella perioden.

66 Se, exempelvis, dom av den 13 juli 2006, Reisch Montage, C‑103/05, EU:C:2006:471, punkt 2, och dom av den 12 maj 2011, Berliner Verkehrsbetriebe, C‑144/10, EU:C:2011:300, punkt 30.

67 Se dom av den 9 juli 2020, Verein für Konsumenteninformation, C‑343/19, EU:C:2020:534, punkt 28 och där angiven rättspraxis.

68 Se dom av den 16 november 2016, Schmidt, C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 30 och där angiven rättspraxis.

69 Se dom av den 15 januari 1985, Rösler, 241/83, EU:C:1985:6, punkt 19. Se även dom av den 14 december 1977, Sanders, 73/77, EU:C:1977:208, punkterna 15 och 16.

70 Se, nyligen, dom av den 26 mars 2020, Králová, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkterna 41–44 och där angiven rättspraxis.

71 Dom av den 15 juni 2017, Kareda, ( C‑249/16, EU:C:2017:472, punkt 30 och där angiven rättspraxis.

72 Dom av den 4 mars 1982, Effer, 38/81, EU:C:1982:79, punkterna 7 och 8.

73 Se, exempelvis, dom av den 17 september 2002, Tacconi, C‑334/00, EU:C:2002:499, punkt 24.

74 Avsaknaden av en giltig parkeringsbiljett, eller av någon biljett alls, är inte avgörande för att ett avtal ska anses ha slutits. Som domstolen har anfört, utgör själva biljetten bara ett verktyg som materialiserar avtalet. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18C‑351/18, EU:C:2019:936, punkt 48.

75 I likhet med vad som påpekats ovan i punkt 83, i vilken liknande argument anförts för att frågan inte omfattades av privaträttens område. Precis som en obalans i förhandling inte i sig får ett förhållande att falla utanför privaträttens sfär, betyder inte heller den omständigheten att avtalet till sin art är ett ensidigt, standardvillkorsavtal till vilket den andra parten endast kan ansluta sig att det inte föreligger ett avtal.

76 Se dom av den 8 mars 2018, Saey Home & Garden, C‑64/17, EU:C:2018:173, punkt 38 och där angiven rättspraxis.

77 Att inte erkänna att erbjudandet att parkera på en viss plats utgör en tjänst skulle fullständigt beröva en hel kategori av passiva tjänster deras natur. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2001, Goed Wonen, C‑326/99, EU:C:2001:506, punkt 52.

78 För en förteckning av dess föregångare avseende samma frågor, men bland vilka flera avvisats, se ovan fotnot 2.

79 Se mitt förslag till avgörande Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2016:825, punkterna 111–113.

80 Som en nyligen framtagen studie av den franska sammanslutningen för transportmyndigheter visar, är utövandet av offentliga maktbefogenheter för att fastställa villkor för parkering och delegera förvaltningen av dem till ett privat företag i många medlemsstater inte ovanligt. Se GART-studie, La gestion du stationnement payant sur voirie en Europe – quels enseignements pour la France? (2016), sidorna 20, 28 och 34–35.

81 Som framgår av punkterna 83 och 116 ovan i detta förslag till avgörande.

82 Se, på området domstolssamarbete i civilrättsliga mål, dom av den 8 november 2005, Leffler, C‑443/03, EU:C:2005:665, punkt 50, och, nyligen, dom av den 12 december 2019, Aktiva Finants, C‑433/18, EU:C:2019:1074, punkt 29. För en tillämpning av dessa principer, se mitt förslag till avgörande Dimos Zagoriou, C‑217/16, EU:C:2017:385, punkterna 24–65.

83 Se ovan punkt 63 i detta förslag till avgörande.

84 Som anges ovan i punkt 21 i detta förslag till avgörande.

85 Det är inte upp till mig att ifrågasätta dessa påståenden om preferenser. Handlingarna i målet förefaller emellertid visa att det inte finns något som hindrar en bil från att parkeras en hel dag, eller till och med längre tid, på samma plats. I själva verket tycks den kroatiska regeringen i sitt svar på domstolens skriftliga frågor hänföra till denna möjlighet. Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera detta. Detta arrangemang väcker emellertid den nödvändiga frågan om varför, om en heldagsparkering är möjlig, en endagsbiljett inte finns att köpa, och huruvida ett sådant arrangemang är oskäligt eller avskräcker en viss typ av människor från att parkera där.

86 Såsom artiklarna 17–19 eller slutgiltigt artikel 45.1 e i den omarbetade Brysselförordningen.

87 Det vill säga potentiellt rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29, svensk specialutgåva: område 15, Volym 12 s. 169), Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter (EGT L 80, 1998, s. 27) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).

88 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 1998, Gut Springenheide och Tusky, C‑210/96, EU:C:1998:369, punkt 37, och dom av den 16 maj 1989, Buet och EBS, 382/87, EU:C:1989:198, punkt 13.

89 Eftersom detta sker efter en affärstransaktion i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.