Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 17 september 2020

1 Originalspråk: franska.

2 Se Rynolds, S., Deconstructing the Road to Brexit: Paving the Way to Further Limitations on Free Movement and Equal Treatment, D. Thym (utgivare), Questioning EU Citizenship. Judges and the Limits of Free Movement and Solidarity in the EU, Hart Publishing, London, 2017, s. 57–87, särskilt s. 73.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77) och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35, och EUT L 197, 2005, s. 34) (nedan kallat direktiv 2004/38).

4 Moniteur belge av den 31 december 1980, s. 14584.

5 Moniteur belge av den 27 oktober 1981, s. 13740.

6 Dom av den 26 februari 1991 ( C‑292/89, EU:C:1991:80).

7 Dom av den 13 september 2016, Rendón Marín ( C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

8 Se, senast, dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság ( C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 179 och där angiven rättspraxis).

9 Dom av den 26 februari 1991 ( C‑292/89, EU:C:1991:80).

10 Dom av den 8 april 1976 (48/75, EU:C:1976:57).

11 Dom av den 26 februari 1991 ( C‑292/89, EU:C:1991:80).

12 Dom av den 20 februari 1997 ( C‑344/95, EU:C:1997:81).

13 Se dom av den 8 april 1976, Royer ( 48/75, EU:C:1976:57, punkt 31 och domslutet). Se även dom av den 23 mars 1982, Levin ( 53/81, EU:C:1982:105, punkt 9), där domstolen angav att rätten att resa in till och att uppehålla sig på en medlemsstats territorium, är knut[en] till ställningen som arbetstagare eller det faktum att en person utövar eller önskar utöva en avlönad verksamhet. Min kursivering.

14 Dom av den 26 februari 1991 ( C‑292/89, EU:C:1991:80).

15 Dom av den 26 februari 1991, Antonissen ( C‑292/89, EU:C:1991:80, punkterna 11 och 12).

16 Se dom av den 26 februari 1991, Antonissen ( C‑292/89, EU:C:1991:80, punkt 13). I punkt 14 i domen angav domstolen också följande: Denna tolkning av fördraget överensstämmer för övrigt med den som [unionens] lagstiftare gör, vilket framgår av de bestämmelser som antagits för genomförandet av principen om fri rörlighet, särskilt artiklarna 1–5 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, [1968,] s. 2, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01), i vilka det förutsätts att [unionsmedborgare] har rätt att förflytta sig för att söka arbete i en annan medlemsstat och följaktligen även att uppehålla sig där. Min kursivering.

17 Dom av den 26 februari 1991, Antonissen ( C‑292/89, EU:C:1991:80, punkt 16). Se även dom av den 26 maj 1993, Tsiotras ( C‑171/91, EU:C:1993:215, punkt 13).

18 Dom av den 26 februari 1991, Antonissen ( C‑292/89, EU:C:1991:80, punkt 20).

19 Dom av den 26 februari 1991, Antonissen ( C‑292/89, EU:C:1991:80, punkt 21). Se även dom av den 26 maj 1993, Tsiotras ( C‑171/91, EU:C:1993:215, punkt 13).

20 Se, bland annat, dom av den 26 februari 1992, Bernini ( C‑3/90, EU:C:1992:89, punkt 14), dom av den 8 juni 1999, Meeusen ( C‑337/97, EU:C:1999:284, punkt 13), dom av den 7 september 2004, Trojani ( C‑456/02, EU:C:2004:488, punkt 15), dom av den 17 juli 2008, Raccanelli ( C‑94/07, EU:C:2008:425, punkt 33), dom av den 4 juni 2009, Vatsouras och Koupatantze ( C‑22/08 och C‑23/08, EU:C:2009:344, punkt 26), dom av den 21 februari 2013, N. ( C‑46/12, EU:C:2013:97, punkt 39), och dom av den 1 oktober 2015, O ( C‑432/14, EU:C:2015:643, punkt 22).

21 Se dom av den 21 februari 2013, N. ( C‑46/12, EU:C:2013:97, punkt 39 och där angiven rättspraxis), och dom av den 19 juni 2014, Saint Prix ( C‑507/12, EU:C:2014:2007, punkt 33).

22 Dom av den 12 maj 1998, Martínez Sala ( C‑85/96, EU:C:1998:217, punkt 32 och där angiven rättspraxis). I denna dom lät domstolen unionsmedborgarnas rätt till likabehandling ha företräde framför bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare. Se, i detta avseende, mitt förslag till avgörande i de förenade målen Rendón Marín och CS ( C‑165/14 och C‑304/14, EU:C:2016:75, punkt 109).

23 Dom av den 26 februari 1991 ( C‑292/89, EU:C:1991:80).

24 Dom av den 20 februari 1997 ( C‑344/95, EU:C:1997:81, punkterna 12–19). Se, beträffande arbetslöshetsersättning, dom av den 23 mars 2004, Collins ( C‑138/02, EU:C:2004:172, punkt 37), där domstolen för första gången tolkade fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare mot bakgrund av fördragets bestämmelser om unionsmedborgarskapet. Inom ramen för associeringsavtalet EEG-Turkiet, se dom av den 23 januari 1997, Tetik ( C‑171/95, EU:C:1997:31, punkterna 32–34).

25 Dom av den 26 februari 1991 ( C‑292/89, EU:C:1991:80).

26 Dom av den 26 februari 1991 ( C‑292/89, EU:C:1991:80).

27 Dom av den 26 februari 1991 ( C‑292/89, EU:C:1991:80).

28 Se ovan punkt 38.

29 Dom av den 26 februari 1991, Antonissen ( C‑292/89, EU:C:1991:80, punkterna 13 och 16). Se även dom av den 26 maj 1993, Tsiotras ( C‑171/91, EU:C:1993:215, punkt 13).

30 Dom av den 26 februari 1991 ( C‑292/89, EU:C:1991:80).

31 Se, bland annat, dom av den 11 april 2019, Tarola ( C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

32 Enligt artikel 14.1 i direktivet ska unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar bibehålla denna rätt så länge de inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

33 Enligt artikel 14.2 i direktivet ska unionsmedborgare och deras familjemedlemmar nämligen ha uppehållsrätt för längre tid än tre månader om de uppfyller villkoren i bland annat artikel 7 i direktivet, vilka syftar till att undvika att de blir en orimlig belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

34 Det framgår av G. M. A.:s yttrande att varje unionsmedborgare som avser att uppehålla sig längre tid än tre månader i Belgien är skyldig, enligt artikel 50.1 i förordningen av den 8 oktober 1981, jämförd med artikel 42.4 andra stycket i lagen av den 15 december 1980, att ansöka om registreringsintyg vid den kommunala förvaltningen på den ort där vederbörande är bosatt senast tre månader efter inresan och att denna skyldighet enligt artikel 50.2 i förordningen även gäller arbetssökande. Kommissionen har mycket riktigt understrukit i sitt yttrande att artikel 8 i direktiv 2004/38, angående Administrativa formaliteter för unionsmedborgare, inte ger medlemsstaterna någon möjlighet att ställa krav på registrering hos behöriga myndigheter när en unionsmedborgare vill uppehålla sig i en medlemsstat under längre tid än tre månader, annat än för de kategorier av unionsmedborgare som avses i artikel 7.1 i direktivet, såsom uttryckligen framgår av artikel 8.3 i direktivet. Arbetssökande kan följaktligen inte åläggas en sådan registreringsskyldighet, inte ens när de söker arbete under längre tid än tre månader. En sådan skyldighet strider mot såväl artikel 45 FEUF som artikel 8 i direktiv 2004/38.

35 Denna aspekt har även understrukits i doktrinen. Se, bland annat, Shuibhne, N.N. och Shaw, J., General Report, U. Neergaard, C. Jacqueson och N.H., Holst-Christensen, Union Citizenship: Development, Impact and Challenges, The XXVI FIDE Congress in Copenhagen, 2014, Congress Publications, Köpenhamn, 2014, vol. 2, s. 65–226, särskilt s. 112: The position of jobseekers has long been – and continues to be – treated distinctively.

36 Dom av den 26 februari 1991 ( C‑292/89, EU:C:1991:80).

37 Dom av den 26 februari 1991, Antonissen ( C‑292/89, EU:C:1991:80, punkt 21). Min kursivering.

38 Dom av den 26 februari 1991, Antonissen ( C‑292/89, EU:C:1991:80, punkt 22 och domslutet).

39 Dom av den 26 februari 1991, Antonissen ( C‑292/89, EU:C:1991:80, punkterna 21 och 22).

40 Dom av den 4 juni 2009 ( C‑22/08 och C‑23/08, EU:C:2009:344, punkterna 21 och 22).

41 I punkt 38 i den domen uttalade domstolen, efter att i punkt 37 ha angett att det, [m]ed beaktande av inrättandet av unionsmedborgarskapet och den tolkning som gjorts i rättspraxis av unionsmedborgarnas rätt till likabehandling, … inte längre [är] möjligt att utesluta en ekonomisk förmån som är avsedd att underlätta tillträdet till arbete på en medlemsstats arbetsmarknad från tillämpningsområdet för artikel 39.2 EG, att det är legitimt att medlemsstaten beviljar en [ekonomisk förmån som är avsedd att underlätta tillgången till anställning på en medlemsstats arbetsmarknad] först efter att ha säkerställt att det finns ett faktiskt samband mellan den arbetssökande och medlemsstatens arbetsmarknad. Dom av den 4 juni 2009, Vatsouras och Koupatantze ( C‑22/08 och C‑23/08, EU:C:2009:344, punkterna 38 och 39).

42 Dom av den 4 juni 2009 ( C‑22/08 och C‑23/08, EU:C:2009:344).

43 Dom av den 23 mars 2004, Collins ( C‑138/02, EU:C:2004:172). Se ovan fotnot 24.

44 Dom av den 26 februari 1991 ( C‑292/89, EU:C:1991:80).

45 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM/2001/0257 slutlig (EGT C 270E, 2001, s. 154).

46 Europaparlamentets lagstiftningsresolution om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM(2001) 257 – C5–0336/2001 – 2001/0111(COD) (EUT C 43 E, 2004, s. 48).

47 Gemensam ståndpunkt (EG) nr 6/2004 av den 5 december 2003, antagen av rådet inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/[38]/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT C 54 E, 2004, s. 12).

48 Min kursivering.

49 Dom av den 26 februari 1991 ( C‑292/89, EU:C:1991:80).

50 Se Shuibhne, N. N., In search of a status: where does the jobseeker fit in EU free movement law?, D. Edward, A. Komninos, J. MacLennan, Ian S. Forrester - A Scot without Borders - Liber Amicorum, vol. 1, 2017, s. 139–152, särskilt s. 148.

51 Det kan finnas många olika skäl till att medborgare i en medlemsstat flyttar till andra medlemsstater.

52 Cieśliński, A., och Szwarc, M., Prawo rynku wewnętrznego. System Prawa Unii Europejskiej, tome 7, under ledning av Kornobis-Romanowska, D., Varsovie, C.H. Beck, 2020, s. 310.

53 Det framgår av meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 25 november 2013, Fri rörlighet för EU-medborgare och deras familjer: Fem åtgärder för att skapa förändring (COM(2013) 837 final, s. 6) att [a]rbetssökande kan vistas i upp till sex månader utan villkor och eventuellt längre om de visar att de har en verklig chans att hitta ett jobb. Se även kommissionens informationswebbplats Ditt Europa på https://europa.eu/youreurope/citizens/residence/residence-rights/jobseekers/index_sv.htm#just-moved: Om du efter sex månader inte har fått något jobb avgör landets myndigheter om du har rätt att stanna. För att du ska få stanna vill de ha bevis på att du aktivt söker jobb och har goda chanser att få ett jobb.

54 Det framgår av G. M. A.:s yttrande att den genomsnittliga tiden för att få anställning i Belgien är sju månader.

55 Dom av den 29 april 2004 ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262).

56 Min kursivering.

57 Se ovan punkt 52.

58 Denna bestämmelse har sitt direkta ursprung i artikel 45 FEUF.

59 Se ovan punkt 50.

60 So ovan punkterna 86–89.

61 Dom av den 10 september 2019, Chenchooliah ( C‑94/18, EU:C:2019:693, punkt 82). Däremot framgår det av punkt 83 i denna dom att så inte är fallet med artikel 30.2, artikel 31.2 tredje strecksatsen och artikel 31.4 i direktiv 2004/38, vars tillämpning ska vara strikt begränsad till beslut om avlägsnande av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Dessa bestämmelser är således inte tillämpliga på sådana beslut om avlägsnande som avses i artikel 15 i detta direktiv. Se även mitt förslag till avgörande i det målet (C‑94/18, EU:C:2019:433).

62 Dom av den 10 september 2019, Chenchooliah ( C‑94/18, EU:C:2019:693, punkt 84). Se även dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570, punkt 48), och dom av den 4 juni 2013, ZZ ( C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 50).

63 Dom av den 10 september 2019, Chenchooliah ( C‑94/18, EU:C:2019:693, punkt 85). Se även dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570, punkt 48), och dom av den 17 novembre 2011 (Gaydarov, C‑430/10, EU:C:2011:749, punkt 41), där det anges att dessa personer [således ska] ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en domstol som gör det möjligt att pröva det aktuella beslutets lagenlighet utifrån unionsrätten såväl i sak- som i rättsfrågor.

64 Min kursivering. Dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570, punkt 51).

65 Dom av den 29 april 2004 ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262).

66 Dom av den 29 april 2004 ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262).

67 Rådets direktiv av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (EGT L 56, 4.4.1964, s. 850; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 28).

68 I artikel 3 i direktiv 64/221 angavs att de aktuella åtgärderna skulle grunda sig uteslutande på den berörda personens eget uppförande och att tidigare domar för brott inte i sig kunde utgöra anledning att vidta sådana åtgärder.

69 Dom av den 29 april 2004, Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkt 80): Även om det tillkommer varje medlemsstat att i sin nationella rättsordning fastställa förfarandereglerna för sådan talan som är avsedd att säkerställa skyddet av de rättigheter som skapas för de enskilda genom gemenskapsrätten, får dessa regler emellertid inte vara sådana att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten.

70 Dom av den 29 april 2004 ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262). Detta synsätt bekräftades bland annat i tolkningen av associeringsavtalet EEG-Turkiet i dom av den 11 november 2004, Cetinkaya ( C‑467/02, EU:C:2004:708, punkterna 45 och 46). Lärdomarna från denna dom har kodifierats i flera bestämmelser i direktiv 2004/38. I artikel 27.2 i detta direktiv krävs att [å]tgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet framför allt ska vara grundade på vederbörandes aktuella personliga beteende. Se även artikel 33.2 i direktiv 2004/38. Se dom av den 11 november 2004, Cetinkaya ( C‑467/02, EU:C:2004:708, punkt 46).

71 Dom av den 29 april 2004, Orfanopoulos och Oliveri ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkt 77).

72 Dom av den 29 april 2004 ( C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262).

73 Se dom av den 17 april 2018, B och Vomero ( C‑316/16 och C‑424/16, EU:C:2018:256, punkt 94).

74 Dom av den 6 oktober 2015, East Sussex County Council ( C‑71/14, EU:C:2015:656, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

75 Guild, E. Peers, S. och Tomkin, J., The EU Citizenship Directive A Commentary, andra upplagan, Oxford University Press, Oxford, 2019, s. 297: Lydelsen i [artikel 31.3 i direktivet] visar att domstolsprövningen kan begränsas till de sakförhållanden och omständigheter som ligger till grund för det föreslagna beslutet. Alla ändrade förhållanden som uppkommit efter det att statens myndigheter har fattat beslutet ska emellertid också beaktas vid domstolsprövningen. Eftersom det är fråga om ingrepp i den enskildes rätt till inresa och uppehåll enligt unionsrätten, är det situationen vid tidpunkten för förhandlingen som ska vara avgörande.