Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe av den 29 oktober 2020

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 (EUT L 351, 2012, s. 1).

3 Denna fråga har diskuterats mellan parterna i målet vid den nationella domstolen (se punkterna 85–93 i förevarande förslag till avgörande).

4 Det ska erinras om att Bryssel Ia-förordningen har ersatt rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen), vilken i sin tur ersatte konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel, den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32) (nedan kallad Brysselkonventionen). Enligt domstolens fasta praxis kan domstolens tolkning av bestämmelserna i Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen överföras på motsvarande bestämmelser i Bryssel Ia-förordningen. I synnerhet kan domstolens tolkning av anställningsavtal i artikel 5.1 i Brysselkonventionen överföras på artikel 19.2 i Bryssel I-förordningen (se dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl., C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkterna 45 och 46) och rättspraxis avseende dessa båda bestämmelser gäller även för artikel 21.1 i Bryssel Ia-förordningen. Jag kommer därför för enkelhetens skull endast hänvisa till den sistnämnda förordningen i detta förslag till avgörande, samtidigt som jag utan åtskillnad kommer att hänvisa till de domar och förslag till avgörande som avser de instrument som föregick den. Jag kommer endast att skilja mellan dessa instrument när så är nödvändigt.

5 Behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen syftar allmänt till att säkerställa rättssäkerheten och, i detta sammanhang, till att stärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade i medlemsstaterna. Dessa regler måste därför vara förenade med en hög grad av förutsebarhet. Käranden ska med lätthet kunna avgöra vid vilka domstolar talan kan väckas, och svaranden ska rimligen kunna förutse vid vilka domstolar talan kan väckas mot honom eller henne. Nämnda regler är också avsedda att bidra till god rättskipning. Se skälen 15 och 16 i förordningen och, bland annat, dom av den 4 oktober 2018, Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:805, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

6 Se skäl 18 i Bryssel Ia-förordningen och, bland annat, dom av den 21 juni 2018, Petronas Lubricants Italy ( C‑1/17, EU:C:2018:478, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

7 Enligt min uppfattning ger 4 § stycke 1 d ASGG domstolen på den ort där arbetstagaren har hemvist behörighet i de fall då lönen enligt den lag som är tillämplig på anställningsavtalet ska uppbäras och således ska betalas ut på denna ort av arbetsgivaren.

8 Det ska erinras om att domstolen, även innan särskilda regler om anställningsavtal infördes i Brysselkonventionen, har slagit fast att tvister avseende sådana avtal omfattas av privaträttens område i den mening som avses i artikel 1.1 i Bryssel Ia-förordningen. Se dom av den 13 november 1979, Sanicentral ( 25/79, EU:C:1979:255, punkt 3).

9 Se skäl 13 och artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen. Vissa bestämmelser i förordningen är emellertid tillämpliga även när svaranden har hemvist i ett tredjeland. Se, bland annat, artiklarna 20.2 och 21.2 i samma förordning.

10 Enligt artikel 63.1 i Bryssel Ia-förordningen ska ett bolag, vid tillämpningen av denna förordning, bland annat anses ha hemvist i orten för dess stadgeenliga säte.

11 Se, bland annat, dom av den 19 december 2013, Corman-Collins ( C‑9/12, EU:C:2013:860, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

12 Se punkt 18 i detta förslag till avgörande.

13 Se dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C‑47/14, EU:C:2015:574, punkterna 35–37), och, analogt, dom av den 11 april 2019, Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:310, punkt 24).

14 Se dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 41), och, analogt, dom av den 11 april 2019, Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:310, punkt 25).

15 Jag vill inte påstå att kvalificeringen av ett avtal i den mening som avses i artikel 20.1 i Bryssel Ia-förordningen enbart beror på avtalets bestämmelser. När dessa bestämmelser inte motsvarar det sätt på vilket förhållandet fungerar i praktiken, har de faktiska omständigheterna företräde (se punkt 61 i detta förslag till avgörande). Det ska särskilt påpekas att ett avtal som framställs som ett anställningsavtal inte kommer att kvalificeras på detta sätt om det i praktiken inte föreligger någon underordnad ställning mellan parterna, och omvänt (se, analogt, dom av den 11 april 2019, Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:310, punkt 34). Detta problem uppkommer emellertid inte i förevarande fall. Den domstol vid vilken talan har väckts kan bestämma hur det omtvistade avtalet ska kvalificeras – vilket för övrigt inte har bestritts av någon – mot bakgrund av dess bestämmelser, även om det inte är möjligt att bekräfta arten av förhållandet med hänsyn till de faktiska omständigheterna, eftersom avtalet inte har fullgjorts.

16 Det ska dessutom erinras om att det för att detta andra villkor ska anses vara uppfyllt räcker att det finns ett materiellt samband mellan talan och det aktuella anställningsavtalet. Så är fallet om talan avser en tvist som uppkommit vid dess genomförande, även om den inte grundar sig på en skyldighet som följer av avtalet. Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:65, punkterna 92–98).

17 Det ska emellertid preciseras att tillämpningen av avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen inte kräver att ett avtal mellan parterna formellt har ingåtts, eftersom det även är tillämpligt på faktiska anställningsförhållanden (se, analogt, dom av den 11 april 2019, Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:310, punkt 27)). I ett sådant fall är tidpunkten för anställningsförhållandets uppkomst avgörande för tillämpningen av nämnda avsnitt. Det ska även preciseras att det krävs att parterna är bundna av ett anställningsavtal eller ett faktiskt anställningsförhållande vid tidpunkten för de omtvistade omständigheterna, oavsett om talan väcks, såsom i förevarande fall, efter det att anställningsavtalet eller anställningsförhållandet har upphört.

18 Jag kommer här inte att ta ställning till huruvida avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen är tillämpligt på tvister som uppkommit före ingåendet av ett anställningsavtal eller avser ingåendet av ett sådant, såsom en talan om diskriminering i samband med anställning.

19 En tvist kan uppkomma redan innan fullgörandet av ett anställningsavtal har påbörjats av flera skäl. En arbetstagare kan exempelvis komma att bli sjuk omedelbart efter det att avtalet har ingåtts. Om arbetsgivaren säger upp arbetstagaren innan denne kommer tillbaka till arbetet från sin sjukledighet, kan en tvist uppkomma avseende uppsägningen. Arbetstagare och arbetsgivare kan även ingå ett anställningsavtal enligt vilket arbetstagaren ska tillträda tjänsten vid ett datum som ligger långt fram i tiden, för att möjliggöra för arbetstagaren att slutföra sitt arbete vid ett tidigare företag. Om arbetstagaren skulle säga upp avtalet redan innan han eller hon tillträtt sin tjänst, kan arbetsgivaren vilja väcka talan mot arbetstagaren.

20 Se, för en jämförande och nyanserad analys av behörighetsreglerna i avsnitten 1, 2 och 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen, Grušić, U., The European Private International Law of Employment, Cambridge University Press, 2015, s. 106–129.

21 Se artikel 22.1 i Bryssel Ia-förordningen.

22 Se artikel 23 i Bryssel Ia-förordningen.

23 Att göra tillämpningen av avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen beroende av ett villkor avseende anställningsförhållandets längd och stabilitet skulle dessutom riskera att utesluta tvister avseende så kallade atypiska anställningsavtal, såsom tvister rörande arbetstagare som anställts för en tidsbegränsad period, eller till och med en mycket kort period (en händelse), från detta avsnitt, trots att dessa arbetstagare är särskilt skyddsvärda. Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:65, fotnot 20).

24 Se även skälen 13 och 14 i Bryssel Ia-förordningen. Som jag har angett i fotnot 9 i detta förslag till avgörande är emellertid vissa bestämmelser i förordningen tillämpliga även när svaranden har hemvist i ett tredjeland.

25 Se dom av den 19 december 2013, Corman-Collins ( C‑9/12, EU:C:2013:860, punkterna 20–22).

26 I motsats till vad den hänskjutande domstolen påstår anser jag inte att denna tolkning gör det möjligt för en arbetsgivare att kringgå bestämmelserna i ASGG enbart genom att i anställningsavtalet med en österrikisk arbetstagare ange att den ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete är belägen i en annan medlemsstat. Tillämpningen av Bryssel Ia-förordningen beror nämligen på objektiva omständigheter, såsom svarandens hemvist och den faktiska ort där arbetet vanligtvis utförs (se punkt 61 i detta förslag till avgörande). Vad för övrigt gäller tvisten vid den nationella domstolen är denna gränsöverskridande och omfattas således av förordningen även för det fall att den ort där arbetet vanligtvis ska utföras är Österrike enligt avtalet, eftersom BU och Markt24 inte har hemvist i samma medlemsstat.

27 Se exempelvis Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).

28 Se skälen 4 och 6 i Bryssel Ia-förordningen och, bland annat, dom av den 1 mars 2005, Owusu ( C‑281/02, EU:C:2005:120, punkterna 39 och 43).

29 Enligt domstolen utgör avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen inte bara … specialbestämmelser utan en uttömmande reglering (se särskilt dom av den 22 maj 2008, Glaxosmithkline och Laboratoires Glaxosmithkline ( C‑462/06, EU:C:2008:299, punkt 18). Detta uttalande är enligt min mening alltför långtgående, eftersom olika bestämmelser i denna förordning är tillämpliga på anställningsavtal även om de inte förekommer i detta avsnitt och det i detta avsnitt inte uttryckligen föreskrivs att de ska tillämpas (se särskilt artikel 26 i nämnda förordning). I detta uttalande understryks emellertid ännu en gång att den domstol vid vilken talan väckts inte kan tillämpa behörighetsregler i den nationella rätten, i synnerhet när det gäller talan som omfattas av samma avsnitt.

30 Det ska i detta avseende preciseras att det särskilda fallet med den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis … senast utförde sitt arbete, i den mening som avses i artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen, inte är relevant i förevarande fall.

31 Se, bland annat, dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis).

32 Se, bland annat, dom av den 10 april 2003, Pugliese ( C‑437/00, EU:C:2003:219, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

33 Det är nämligen domstolen på den ort där skyldigheten att utföra arbetet ska fullgöras som är mest lämpad att avgöra talan om anställningsavtal. Se särskilt dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

34 Se särskilt dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 1989, Six Constructions ( 32/88, EU:C:1989:68, punkterna 13 och 14). Se även, analogt, dom av den 15 mars 2011, Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2011:151, punkt 43), och förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Schlecker ( C‑64/12, EU:C:2013:241, fotnot 27).

36 Se särskilt dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 57). Se även, analogt, dom av den 15 mars 2011, Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2011:151, punkt 43).

37 Domstolen på den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är beläget som föreskrivs i artikel 21.1 b ii) i Bryssel Ia-förordningen sammanfaller i princip med den domstol som anges i artikel 7.5 i förordningen. I praktiken är det således, enligt sistnämnda bestämmelse, i allmänhet möjligt för arbetstagaren att väcka talan vid domstolen på denna ort (se punkterna 85–92 i detta förslag till avgörande).

38 Med andra ord gäller att när anställningsavtalet inte har fullgjorts är det orten där arbetstagaren skulle ha utfört sitt arbete enligt detta avtal som är den relevanta orten. För det fall att arbete skulle utföras på flera orter enligt anställningsavtalet ska man analogivis tillämpa rättspraxis enligt vilken man ska fastställa en huvudsaklig ort där arbetet ska utföras och de kriterier som domstolen slagit fast för detta. Det kan då vara nödvändigt att fastställa en ort varifrån arbetstagaren var skulle utföra sitt arbete (se punkt 73 ovan). Detta är emellertid inte fallet i förevarande mål.

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 1989, Six Constructions ( 32/88, EU:C:1989:68, punkt 20), och, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2010:789, punkt 91).

40 Domstolen har bland annat slagit fast att i de fall då en arbetstagare under en viss tid har arbetat på en bestämd ort och sedan är varaktigt sysselsatt på en annan ort är den sistnämnda orten avgörande, eftersom den enligt parternas uttryckliga vilja, är avsedd att bli den nya ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete (dom av den 27 februari 2002, Weber ( C‑37/00, EU:C:2002:122, punkt 54)).

41 I förevarande fall har BU inte bestritt att hon skulle ha arbetat i München.

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 62). Se även, analogt, dom av den 4 oktober 2012, Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe ( C‑115/11, EU:C:2012:606, punkterna 41–46), och dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C 384/10, EU:C:2011:842, punkt 62). Se även fotnot 15 i detta förslag till avgörande.

43 Se, i detta avseende, punkt 34 i förevarande förslag till avgörande. På området för lagval ska, analogt, den lag som är tillämplig på ett avtal i möjligaste mån kunna fastställas från början av samma rättssäkerhetsskäl. Den föreslagna lösningen, överförd till artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I-förordningen), gör det också möjligt att uppnå detta resultat.

44 Se, för olika exempel, fotnot 19 i detta förslag till avgörande.

45 Även om fastställandet av den ort där arbetet vanligtvis utförs huvudsakligen är en fråga om faktiska omständigheter som kan variera från ett mål till ett annat, måste domstolens praxis möjliggöra en viss generalisering av lösningar, eftersom ett kasuistiskt tillvägagångssätt skulle antas i annat fall och all förutsebarhet för parterna skulle undanröjas. För övrigt är det enligt domstolens hittillsvarande praxis möjligt att göra sådana generaliseringar. Jag åsyftar exempelvis presumtionen att när en arbetstagare utför sitt arbete i flera medlemsstater, men har ett kontor där han organiserar sitt arbete, ska den ort där detta kontor är beläget anses motsvara den ort där han vanligtvis utför sitt arbete för arbetsgivaren, om inte motsatsen bevisas (se punkt 72 i detta förslag till avgörande).

46 Konvention av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde till Brysselkonventionen (EGT L 285, 1989, s. 1).

47 Även om bestämmelserna om anställningsavtal fortfarande utgjorde en integrerad del av artikel 5.1 i Brysselkonventionen, hänvisade domstolen för övrigt uttryckligen till den ort där arbetet har utförts eller ska utföras. Se dom av den 15 januari 1987, Shenavai ( 266/85, EU:C:1987:11, punkt 16), dom av den 15 februari 1989, Six Constructions ( 32/88, EU:C:1989:68, punkterna 14, 19 och 22), dom av den 13 juli 1993, Mulox IBC ( C‑125/92, EU:C:1993:306, punkt 17), dom av den 9 januari 1997, Rutten ( C‑383/95, EU:C:1997:7, punkt 16), och dom av den 10 april 2003, Pugliese ( C‑437/00, EU:C:2003:219, punkt 17).

48 För övrigt föreskrivs denna lösning fortfarande uttryckligen generellt för avtal i artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen.

49 Det ska i detta avseende preciseras att det i målet vid den nationella domstolen a priori inte är fråga om en jourtjänstgöring, i den mening som avses i arbetsrätten, det vill säga en period då arbetstagaren – utan att konstant och omedelbart stå till arbetsgivarens förfogande – är skyldig att fysiskt befinna sig på eller i närheten av den ort där han eller hon har sin hemvist, att alltid svara på arbetsgivarens eventuella telefonsamtal och att i förekommande fall bege sig till den ort där arbetet ska utföras eller vid utryckningar bege sig till den ort där arbetet ska utföras inom mycket kort tid (se särskilt dom av den 21 februari 2018, Matzak ( C‑518/15, EU:C:2018:82, punkt 61). Beslutet om hänskjutande innehåller inte något som tyder på att sådana förpliktelser har ålagts BU. Även om det i detta beslut anges att BU kunde nås på telefon och höll sig redo för att arbeta (se punkt 11 i detta förslag till avgörande) innebär detta enligt min mening helt enkelt att hon var allmänt tillgänglig för att utföra det överenskomna arbetet, men inte att hon var skyldig att vara fysiskt närvarande på den ort där hon hade sin hemvist, att vid varje tidpunkt besvara arbetsgivarens telefonsamtal eller att hålla sig redo att snabbt åka in till München för att utföra ett eventuellt brådskande städarbete. Under alla omständigheter kan enligt min mening, även om det skulle anses vara fråga om jourtjänstgöring, en arbetstagares hemvist inte anses vara den ort där arbetet vanligtvis utförs i den mening som avses i artikel 20.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen enbart av det skälet att arbetstagare uppehåller sig där i väntan på att bli kontaktad av sin arbetsgivare för att bege sig till den ort där arbetet ska utföras eller för att delta vid uttryckningar.

50 I artikel 19.2 a i Bryssel I-förordningen hänvisades nämligen endast till den ort där arbetstagaren vanligtvis utför … sitt arbete.

51 Se särskilt dom av den 14 september 2017 Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 58 och är angiven rättspraxis).

52 Den ort där arbetstagaren har sin hemvist kan även under vissa omständigheter utgöra en indikation på den ort där arbetstagaren huvudsakligen utför sitt arbete, eftersom de flesta arbetstagare utövar sin yrkesverksamhet i närheten av sin hemvist. Den medlemsstat där arbetstagaren har varit anmäld vid ett socialförsäkringsorgan kan också utgöra en sådan indikation (se förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Mulox IBC ( C‑125/92, ej publicerad, EU:C:1993:217, punkt 35)). Även om BU i förevarande fall har varit anmäld vid det österrikiska socialförsäkringsorganet (se punkt 11 i detta förslag till avgörande) har denna omständighet inte företräde framför den omständigheten att arbetet inte skulle utföras i Österrike och att det inte heller har utförts där i praktiken.

53 Detta gäller även när arbetstagarens talan, såsom är fallet i förevarande mål, avser skyldigheten att betala lön vilken eventuellt, i enlighet med lex contractus, ska fullgöras på den ort där arbetstagaren har sin hemvist. Enligt artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen är domstolen på den ort där arbetet vanligtvis utförs behörig, oavsett vilken förpliktelse som följer av det aktuella anställningsavtalet.

54 Se artikel 18.1 i Bryssel Ia-förordningen.

55 Det kan för övrigt noteras att kriteriet den ort där arbetet vanligtvis utförs redan i ett stort antal fall gör det möjligt för arbetstagarna att väcka talan vid domstolen i den ort där de har hemvist, eftersom de flesta arbetstagare utövar sin yrkesverksamhet i närheten av den ort där de har sin hemvist eller på den ort där de har sin hemvist. Under omständigheterna i målet vid den nationella domstolen är den nackdel som det innebär för BU att hon enligt denna bestämmelse måste väcka talan vid en tysk domstol helt enkelt en följd av att BU genom att ingå det omtvistade anställningsavtalet har åtagit sig att arbeta i en annan medlemsstat. Denna bestämmelse har således under alla omständigheter inte gett henne möjlighet att väcka talan avseende detta avtal i Österrike, och enbart den omständigheten att avtalet inte har fullgjorts motiverar inte en förvanskning av det behörighetskriterium som föreskrivs där.

56 Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:65, punkt 100).

57 Se, analogt, dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842, punkt 55).

58 Dessa sistnämnda omständigheter är däremot relevanta för tillämpningen av artikel 7.5 och artikel 21.1 b ii) i Bryssel Ia-förordningen, såsom jag kommer att ange i punkt 90 i detta förslag till avgörande.

59 Det är på samma sätt inte möjligt för den domstol som anges i denna bestämmelse att avstå från sin behörighet med motiveringen att en annan domstol, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, skulle vara bättre lämpad att avgöra tvisten (se analogt dom av den 29 juni 1994, Custom Made Commercial ( C‑288/92, EU:C:1994:268, punkt 21)).

60 I punkterna artikel 8.1–8.3 i Rom I -förordningen föreskrivs närmare bestämt följande: 1. Ett individuellt anställningsavtal ska underkastas den lag som parterna valt i enlighet med artikel 3. Ett sådant lagval får dock inte medföra att den anställde berövas det skydd som tillförsäkras den anställde genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt punkterna 2, 3 och 4 i denna artikel. 2. När parterna inte har valt en lag som ska vara tillämplig på det individuella anställningsavtalet, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där eller, om detta saknas, från vilket den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Det land där arbetet vanligen utförs ska inte anses ha ändrats när arbetstagaren tillfälligtvis utför sitt arbete i ett annat land. 3. Om den lag som ska tillämpas inte kan fastställas enligt punkt 2, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där det företag som har anställt arbetstagaren är beläget.

61 Med andra ord, medan det i artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen föreskrivs en strikt behörighetsregel, uppställs det i artikel 8.2 i Rom I-förordningen en presumtion som kan motbevisas när det gäller tillämplig lag.

62 Se dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkterna 55 och 56).

63 I detta avseende ställer jag mig frågande till domstolens resonemang i punkt 73 i domen av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688). Efter att ha erinrat om att i fråga om lufttransporter den ort… från vilken kabinpersonalen vanligtvis utför sitt arbete i princip sammanfaller med arbetstagarens stationeringsort, det vill säga den flygplats där den börjar och avslutar sitt arbete, slog domstolen nämligen i denna punkt, fast att domstolen på denna ort inte är behörig för det fall käromålen, såsom dem i de nationella målen, med beaktande av de faktiska omständigheterna i varje enskilt fall hade en närmare anknytning till en annan ort” och bland annat hänvisade analogt till dom av den 12 september 2013, Schlecker ( C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 38). Sistnämnda dom rörde emellertid frågan om tillämplig lag på ett anställningsavtal och möjligheten för domstolen att tillämpa den ovan beskrivna skyddsklausulen (i dess tidigare lydelse enligt artikel 6.2 sista stycket i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som öppnades för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1). Enligt min mening kan nämnda punkt 73 endast förstås på så sätt att det är möjligt att arbetet i sig har en starkare koppling till en annan ort än stationeringsorten (till exempel på grund av att arbetstagaren skulle ha haft en annan mer betydande bas i en annan medlemsstat, etcetera) och att den ort där arbetet huvudsakligen utförs följaktligen är belägen där. Det är inte fråga om att beakta samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet, inklusive dem som saknar samband med utförandet av detta arbete, för att fastställa vilken domstol som har starkast anknytning till tvisten.

64 Se, bland annat, dom av den 11 april 2019, Ryanair ( C‑464/18, EU:C:2019:311, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

65 Enligt min mening har begreppen filial, agentur och annan etablering i artikel 7.5 i Bryssel Ia-förordningen samma innebörd som begreppet affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts i artikel 21.1 b ii) i förordningen. Se, analogt, dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842, punkterna 54 och 58).

66 Se dom av den 22 november 1978, Somafer ( 33/78, EU:C:1978:205, punkt 13).

67 Se dom av den 6 april 1995, Lloyd’s Register of Shipping ( C‑439/93, EU:C:1995:104, punkt 22).

68 Se, analogt, dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842, punkterna 43–52). Som jag har angett i fotnot 37 i detta förslag till avgörande sammanfaller således i princip den domstol som anges i artikel 7.5 i Bryssel Ia-förordningen med domstolen på den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är beläget i den mening som avses i artikel 21.1 b ii) i denna förordning. Skillnaden mellan dessa två regler är att den förstnämnda alltid är tillämplig, medan den andra endast är tillämplig när det inte finns någon ort där arbetet vanligtvis utförs. Se Grušić, U., ovan, s. 125.

69 Se, analogt, dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842, punkterna 55 och 56).

70 Se punkt 13 i förevarande förslag till avgörande.

71 Enligt avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen är artikel 7.1 i denna förordning inte tillämplig. Se särskilt dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 51).