Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 20 januari 2021

1 Originalspråk: franska.

2 T‑310/18, EU:T:2019:757.

3 Avtal ingånget den 21 december 2015 med rubriken Allmän ram för information till och samråd med tjänstemän och andra anställda i statsförvaltningarna, undertecknat av Trade Unions’ National and European Administration Delegation (Tuned) och European Public Administration Employers (Eupae).

4 Arbetsmarknadens parter förhandlade om avtalet efter ett samråd som förts av kommissionen på grundval av artikel 154.2 FEUF.

5 Den 26 april 2012 motsatte sig kommissionen ett europeiskt ramavtal om skydd av hälsa och säkerhet för personer inom hårvårdsbranschen undertecknat av Coiffure EU et UNI Europa Hair & Beauty. Kommissionens beslut överklagades inte och arbetsmarknadens parter föreslog en ny version av avtalet. För en kritisk analys, se F. Dorssemont, K. Lörcher och M. Schmitt, On the Duty to Implement European Framework Agreements: Lessons to Be Learned from the Hairdressers Case, Industrial Law Journal, volym 48, nr 4, december 2019, s. 571–603.

6 Se M. Schmitt, N. Moizard och M. Frapard, Droit social européen, J.D.E., 2020/6, nr 270, s. 297.

7 C(2015) 2303 final.

8 Epsu bestrider härvidlag punkterna 69, 73, 96 och 100 i den överklagade domen.

9 Denna grund riktar sig bland annat mot punkterna 34, 54–63, 64–82, 93 och 94–98 i den överklagade domen.

10 Denna grund riktar sig mot tribunalens bedömning i punkterna 31–33, 78, 79, 109–112, 122 och 133 i den överklagade domen.

11 Kritiken riktar sig framför allt mot punkterna 116–140 i den överklagade domen.

12 Epsu vänder sig mot punkterna 69, 73, 89, 96 och 100 i den överklagade domen.

13 Epsu vänder sig mot punkterna 69 och 89 i den överklagade domen. Epsu hävdar vidare att slutsatsen i punkt 96 i denna dom är oförenlig med dels de åtgärder som beslutats i enlighet med denna bestämmelse, vilka till sin art är lagstiftningsakter, dels med rättspraxis i domen av den 8 september 2011, Hennings och Mai ( C‑297/10 och C‑298/10, EU:C:2011:560, punkt 66).

14 C‑643/15 och C‑647/15, EU:C:2017:631.

15 Kritiken gäller punkt 62 i den överklagade domen.

16 Epsu bestridet det synsätt som tribunalen har anlagt i punkterna 62, 63, 69–82, 87, 89, 99, 100 och 109 i den överklagade domen.

17 C‑409/13, EU:C:2015:217, punkt 70.

18 Epsu avser punkterna 34, 63–81 och 93 i den överklagade domen.

19 I punkterna 34 och 74 i den överklagade domen.

20 Epsu bestrider punkterna 74–77, 87 och 96 i den överklagade domen.

21 T‑135/96, EU:T:1998:128, punkt 84.

22 Epsu bestrider punkterna 82 och 94–98 i den överklagade domen. En politisk skönsmässig bedömning fråntar rådet möjligheten att utöva sin befogenhet att anta eller inte anta ett beslut enligt artikel 155.2 FEUF, minskar parternas självständighet till ett intet och beviljar kommissionen en plats vid förhandlingsbordet vid sidan av arbetsmarknadens parter. Det synsätt som tribunalen har anlagt i fråga om kommissionens kontroll av lämpligheten åsidosätter självständigheten för arbetsmarknadens parter och kränker deras grundläggande rättigheter, eftersom denna kontroll är begränsad till avtal som ingås inom det samrådsförfarande som anges i fördraget.

23 Medan det andra förfarande som anges i artiklarna 154 och 155 FEUF ger arbetsmarknadens parter i uppgift att självständigt, förhandla, utforma och godkänna ett avtals innehåll, finns det inget analogt förfarande som tillåter parlamentet att självständigt utforma innehållet i ett lagstiftningsförslag.

24 Se bland annat punkt 64 och följande punkter i den överklagade domen och särskilt punkt 69 i denna.

25 Se domstolens beslut av den 9 mars 2007, Schneider Electric/kommissionen ( C‑188/06 P, EU:C:2007:158, punkt 64). Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen ( C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkt 148) och dom av den 19 april 2007 harmoniseringskontoret/Celltech ( C‑273/05 P, EU:C:2007:224, punkterna 56 och 57) samt domstolens beslut av den 23 februari 2006, Piau/kommissionen ( C‑171/05 P, EU:C:2006:149, punkt 86).

26 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet LL/parlamentet ( C‑326/16 P, EU:C:2017:605, punkt 69).

27 Se punkt 48 i den överklagade domen.

28 Se bland annat dom av den 17 november 1983, Merck ( 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12), och dom av den 26 februari 2019, Rimšēvičs och ECB/Lettland ( C‑202/18 och C‑238/18, EU:C:2019:139, punkt 45).

29 Så som det kommer att framföras (i punkt 54 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande) bekräftas tolkningen att artikel 155.2 FEUF inte är någon tvingande bestämmelse av dess tillkomsthistoria.

30 Enligt en renodlat deskriptiv teori svarar presens indikativ mot rättens egentliga funktion, vilken är att ange förhållandena för var och en (se, för ett liknande resonemang, M. Villey, De l’indicatif dans le droit, Archives de philosophie du droit, Dalloz, Paris, volym 19, 1974, s. 33–61). Enligt G. Cornu kan indikativ föra tanken till att en viss bestämmelse inte har fastställts på ett skönsmässigt sätt utan har en naturlig grund och att den rätt som berörs ligger nära sakernas natur (G. Cornu, Linguistique juridique, Montchrestien, Paris, 1990, s. 271).

31 Det förefaller mig som att detta avtal i enlighet med artiklarna 153.1, 153.2 och 155.2 FEUF jämförda med artikel 16.3 FEU ligger inom ett område som regleras av artikel 153 FEUF, där rådet får fatta beslut med kvalificerad majoritet.

32 Så till exempel på spanska: La aplicación de los acuerdos celebrados a nivel de la Unión se realizará, ya sea según … ya sea …, på tyska: Die Durchführung der auf Unionsebene geschlossenen Vereinbarungen erfolgt entweder … oder …, på estniska: Liidu tasandil sõlmitud kokkuleppeid rakendatakse tööturu osapoolte ja liikmesriikide kehtivate menetluste või tavade kohaselt, artiklis 153 käsitletud küsimustes aga allakirjutanute ühisel taotlusel, på italienska: Gli avtali conclusi a livello dell’Unione sono attuati secondo le procedure e … o, e …, på nederländska: De tenuitvoerlegging van de op het niveau van de Unie gesloten overeenkomsten geschiedt hetzij …, hetzij …, på portugisiska: Os acordos celebrados ao nível da União serão aplicados, quer … quer, … och på finska: Unionin tasolla tehdyt sopimukset pannaan täytäntöön joko työmarkkinaosapuolten ja jäsenvaltioiden omien menettelyjen ja käytäntöjen mukaisesti tai ….

33 Se E. Franssen, Legal Aspects of the European Social Dialogue, Intersentia, Antwerpen, 2002, s. 287 och 288.

34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2015, rådet/kommissionen ( C‑409/13, EU:C:2015:217).

35 EU:T:1998:128.

36 Se F. Dorssemont, kap. 1: Some Reflections on the Origin, Problems and Perspectives of the European Social Dialogue, i Marc De Vos, A Decade Beyond Maastricht: The European Social Dialogue Revisited, Kluwer Law International, Haag, 2003, s. 29.

37 I artikel 288 FEUF föreskrivs följande: När institutionerna utövar unionens befogenheter ska de anta förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden.

38 Se F. Dorssemont, ovan fotnot 36, s. 29.

39 Ibidem, s. 29 och 30.

40 Enligt doktrinen finns det nämligen ett visst antal akter som till sin art inte är lagstiftningsakter och som ska antas direkt på grundval av EUF-fördraget. Se E. Best, Legislative procedures after Lisbon: Fewer, Simpler, Clearer, Maastricht Journal of European and Comparative Law, 2007, 15, nr 1, s. 93.

41 Se, exempelvis, rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, 1998, s. 9), rådets direktiv 96/34/EG av den 3 juni 1996 om ramavtalet om föräldraledighet, undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 145, 1996, s. 4), och rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43).

42 Se F. Dorssemont, ovan fotnot 36, s. 17.

43 J.-V. Koster, Le dialogue social européen à l’épreuve de la modernisation du marché du travail, Revue française des affaires sociales, nr 1, 2012, s. 62–79. Se, för en allmän och historisk överblick C. Barnard, EU Employment Law, Oxford European Union Law Library, Oxford, 2012, s. 713 och följande sidor.

44 Europeiska enhetsakten, undertecknad i Luxemburg den 17 februari 1986 och i Haag den 28 februari 1986, vilken trädde i kraft den 1 juli 1987, kompletterade med sin artikel 22 EEG‑fördraget genom att i detta infoga artikel 118b. Se, för en allmän och historisk överblick P. Pochet och C. Degryse, The European Social Dialogue: What Is the Role of Employers and What are the Hopes for the Future?, i F. Vandenbroucke, C. Barnard, & G. De Baere (red.), A European Social Union after the Crisis, Cambridge University Press, Cambridge, 2017, s. 211–237.

45 Se A. Henni, Le dialogue social européen. Enjeux, structures, résultats, Courrier hebdomadaire du CRISP, 2001, volym 1741, nr 36, s. 5–50.

46 Avtal ingånget mellan Europeiska unionens medlemsstater med undantag av Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland (EGT C 191, 1992, s. 91). Närmare bestämt, för det första, artikel 3.2–3.4 och artikel 4 i avtalet om socialpolitik, där det förfarande som numera återfinns i artikel 154.2–154.4 FEUF föreskrivs. För det andra kunde arbetsmarknadens parter i enlighet med artikel 4.1 i avtalet om socialpolitik (numera artikel 155.1 FEUF) av kommissionen begära att den skulle föreslå rådet att genomföra det avtal de förhandlat fram, i enlighet med artikel 4.2 i avtalet om socialpolitik (numera artikel 155.2 FEUF).

47 I fråga om genomförande av avtal som ingåtts av arbetsmarknadens parter i enlighet med artikel 139 i EG‑fördraget, se O. Deinert, Modes of Implementing European Collective Agreements and Their Impact on Collective Autonomy, Industrial Law Journal, volym 32, nr 4, december 2003, s. 317–325.

48 Avtal som undertecknats av CEES, UNICE och CEEP. I detta avtal föreslås att artiklarna 118.4, 118a och 118b i EEG‑fördraget ska omarbetas.

49 Henni, A., Le dialogue social européen. Enjeux, structures, résultats, Courrier hebdomadaire du CRISP, volym 1741, nr 36, 2001, s. 5–50.

50 Se bland annat kommissionens meddelanden KOM(93) 600 slutlig av den 14 december 1993, om genomförande av protokollet om socialpolitik, som kommissionen lade fram för rådet och Europaparlamentet, KOM(1998) 322 slutlig av den 20 maj 1998, Anpassa och främja den sociala dialogen på gemenskapsnivå, och KOM(2002) 341 slutlig av den 26 juni 2002, Den sociala dialogen i EU – en drivkraft för modernisering och förändringar.

51 A. Mias, Du dialogue social européen au travail législatif communautaire: Maastricht, ou le syndical saisi par le politique, Droit et société, 2004, nr 58, s. 657–682.

52 Det framgår av en informerande rapport från den franska senaten, vilken upprättades 2017, att ett trettiotal områden sedan 1992 hade varit föremål för de samråd som föreskrivs i artikel 154 FEUF och att kommissionen i praktiken hade anslagit sex veckor åt 87 angivna organisationer (varav 65 var arbetsgivarorganisationer, till övervägande delen branschanknutna, och 22 var arbetstagarorganisationer) för att ta upp deras synpunkter vid det första och sedan vid det andra samrådet. Rapporten finns att läsa på https://www.senat.fr/rap/r16–556–1/r16–556–130.html.

53 Se C. Didry, L’émergence du dialogue social en Europe: retour sur une innovation institutionnelle méconnue, Année sociologique, 2009, volym 59, nr 2, s. 417–447. Artikeln kan läsas på följande webbsida: https://www.cairn.info/revue-l-annee-sociologique-2009–2-page-417.htm.

54 I denna bestämmelse anges en möjlighet till förlängning, om de berörda parterna och kommissionen gemensamt beslutar om en sådan.

55 Se punkterna 73 och 74 i den överklagade domen.

56 Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 17 juni 1998, UEAPME/rådet ( T‑135/96, EU:T:1998:128, punkt 84), där det förklaras att arbetsmarknadens parter, när dessa ingår ett avtal som de gemensamt begär ska genomföras på unionsnivå, ska rikta en gemensam begäran till kommissionen, som då ska återta ledningen av förfarandet och undersöka om det finns anledning att lämna ett förslag i enlighet med denna begäran till rådet.

57 Se punkt 51 i förevarande förslag till avgörande.

58 T‑135/96, EU:T:1998:128.

59 Unice, CEEP och EFS.

60 Rådets direktiv av den 3 juni 1996 om ramavtalet om föräldraledighet, undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 145, 1996, s. 4).

61 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 1998, UEAPME/rådet ( T‑135/96, EU:T:1998:128, punkterna 4–11).

62 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 1998, UEAPME/rådet ( T‑135/96 EU:T:1998:128, punkterna 83–90).

63 T‑135/96, EU:T:1998:128.

64 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 1998, UEAPME/rådet ( T‑135/96, EU:T:1998:128, punkterna 110 och 111).

65 I fråga om motsvarigheterna till dessa artiklar, se fotnot 46 i förevarande förslag till avgörande.

66 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 1998, UEAPME/rådet ( T‑135/96, EU:T:1998:128, punkt 71 och följande punkter, särskilt punkterna 84 och 85).

67 Se punkterna 55 och 56 i förevarande förslag till avgörande.

68 Se, analogt, dom av den 16 februari 2017, Margarit Panicello ( C‑503/15, EU:C:2017:126, punkt 37 och där angiven rättspraxis) och dom av den 14 april 2015, rådet/kommissionen ( C‑409/13, EU:C:2015:217, punkt 70).

69 Se bland annat dom av den 14 april 2015, rådet/kommissionen ( C‑409/13, EU:C:2015:217, punkterna 70 och 74) och dom av den 19 december 2019, Puppinck m.fl./kommissionen ( C‑418/18 P, EU:C:2019:1113, punkt 59).

70 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 maj 1990, parlamentet/rådet ( 70/88, EU:C:1990:217, punkt 19).

71 I fråga om verkningarna inter partes, se O. Hasselbalch, European collective agreements, i B.E. Olsen och K.E. Søensen, Regulation in the EU, Thomson, Köpenhamn, 2006, s. 381–384.

72 Se, som exempel och senast, rådets direktiv 2010/18/EU av den 8 mars 2010 om genomförandet av det ändrade ramavtalet om föräldraledighet som ingåtts av BUSINESSEUROPE, UEAPME, ECPE och EFS och om upphävande av direktiv 96/34/EG (EUT L 68, 2010, s. 13), rådets direktiv 2014/112/EU av den 19 december 2014 om genomförande av det europeiska avtal om arbetstidens förläggning i vissa avseenden vid transporter på inre vattenvägar, som ingåtts av European Barge Union (EBU), European Skippers Organisation (ESO) och Europeiska transportarbetarfederationen (ETF) (EUT L 367, 2014, s. 86), rådets direktiv 2010/32/EU av den 10 maj 2010 om genomförande av det ramavtal om förebyggande av stick- och skärskador inom hälso- och sjukvården som ingåtts av Hospeem och Epsu (EUT L 134, 2010, s. 66), och rådets direktiv 2009/13/EG av den 16 februari 2009 om genomförande av det avtal som ingåtts av European Community Shipowners’ Associations (ECSA) och European Transport Workers’ Federation (ETF) om 2006 års konvention om arbete till sjöss och om ändring av direktiv 1999/63/EG (EUT L 124, 2009, s. 30).

73 Se O. Deinert, Self-Executing Collective Agreements in EC Law, i Marc De Vos, A Decade Beyond Maastricht: The European Social Dialogue Revisited, Kluwer Law International, Haag, 2003, s. 48.

74 Se dom av den 6 september 2017, Slovakien och Ungern/rådet ( C‑643/15 och C‑647/15, EU:C:2017:631, punkt 62).

75 Se, för en allmän och historisk överblick C. Barnard, EU Employment Law, Oxford European Union Law Library, Oxford, fjärde upplagan, 2012, s. 713 och följande sidor, samt B. Bercusson, European Labour Law, Cambridge University Press, Cambridge, andra upplagan, 2009, s. 126 och följande sidor.

76 Meddelande från kommissionen med rubriken Den sociala dialogen i EU – en drivkraft för modernisering och förändringar (KOM(2002) 341 slutlig av den 26 juni 2002, s. 6).

77 Denna bestämmelse är tillämplig på unionen, och i kraft av artikel 13 FEU på samtliga institutioner, i motsats till artikel 154 FEUF som endast är tvingande för kommissionen.

78 Se punkt 51 i förevarande förslag till avgörande.

79 Arbetsmarknadens parter skulle dessutom i så fall få befogenhet att ålägga kommissionen att agera på socialpolitikens område, medan artikel 225 FEUF endast ger parlamentet rätt att anmoda kommissionen att lägga fram ett förslag och att underrättas om skälen till vägran i händelse kommissionen beslutar att inte lägga fram det begärda förslaget. För rådet gäller detsamma vid tillämpning av artikel 241 FEUF.

80 T‑135/96, EU:T:1998:128.

81 Epsu bestrider punkterna 31–33, 78, 79, 109–112, 122 och 133 i den överklagade domen.

82 T‑135/96, EU:T:1998:128.

83 Se punkt 112 i den överklagade domen.

84 Se bland annat dom av den 6 september 2017, Slovakien och Ungern/rådet ( C‑643/15 och C‑647/15, EU:C:2017:631, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

85 I ett förslag till avgörande som jag nyligen har lagt fram har jag redan haft tillfälle att understryka att lagstiftningen i fråga om offentlig förvaltning enligt rättspraxis medför val av politisk, ekonomisk och social art och att unionslagstiftaren därmed måste göra komplexa bedömningar och värderingar för vilket denne har ett vidsträckt utrymme för skönsmässig bedömning (se, i fråga om domstolsprövningens omfattning, förslag till avgörande i de förenade målen Alvarez y Bejarano m.fl./kommissionen och rådet ( C‑517/19 P och C‑518/19 P, EU:C:2020:848, punkt 36).

86 Se dom av den 19 november 1998, Förenade kungariket/rådet ( C‑150/94, EU:C:1998:547, punkt 54).

87 Se punkt 69 i förevarande förslag till avgörande.

88 Se bland annat dom av den 22 november 2001, Nederländerna/rådet ( C‑110/97, EU:C:2001:620, punkt 62), och dom av den 2 juli 2009, Bavaria och Bavaria Italia ( C‑343/07, EU:C:2009:415, punkt 82).

89 Dom av den 19 december 2019 ( C‑418/18 P, EU:C:2019:1113).

90 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Puppinck m.fl./kommissionen ( C‑418/18 P, EU:C:2019:1113, punkterna 87–97).

91 Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet av den 14 december 1993 om genomförande av protokollet om socialpolitik (KOM(93) 600 slutlig), meddelande från kommissionen av den 18 september 1996 angående utvecklingen av den sociala dialogen på gemenskapsnivå (KOM(96) 448 slutlig], meddelande från kommissionen av den 20 maj 1998, anpassa och främja den sociala dialogen på gemenskapsnivå (KOM(1998) 322 slutlig), och meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén Programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (Refit-programmet): resultat och nästa steg (COM(2013) 685 final).

92 Denna grund riktar sig mot punkterna 116–140 i den överklagade domen.

93 Dom av den 17 september 2020, Rosneft m.fl./rådet ( C‑732/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:727, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

94 Dom av den 17 september 2020, Rosneft m.fl./rådet ( C‑732/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:727, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

95 Se dom av den 21 november 1991, Technische Universität München ( C‑269/90, EU:C:1991:438, punkt 14).

96 Se dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala ( C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 181).

97 Se punkt 97 i förevarande förslag till avgörande.

98 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2015, rådet/kommissionen ( C‑409/13, EU:C:2015:217, punkt 79).

99 Se punkt 137 i den överklagade domen.

100 Epsu hänvisar till skrivelserna av den 9 mars 2016 och den 3 februari 2017 samt till det muntliga yttrandet den 15 november 2016.

101 Se fotnot 91 i förevarande förslag till avgörande.

102 Se punkt 106 i ansökan i första instans.

103 Se punkterna 29–39 i ansökan i första instans.

104 Se bland annat dom av den 21 september 2010, Sverige m.fl./API och kommissionen ( C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2010:541, punkt 126 och där angiven rättspraxis).

105 Enligt domstolens praxis gäller skyddet för berättigade förväntningar, som följer av rättssäkerhetsprincipen, för varje person som befinner sig i en situation där unionsadministrationen har väckt grundade förhoppningar. Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från en behörig och tillförlitlig källa utgör en försäkran som kan väcka sådana grundade förhoppningar, oavsett i vilken form de har lämnats. Däremot kan ingen med framgång göra gällande att denna princip har åsidosatts om administrationen inte har gett vederbörande några tydliga försäkringar (se dom av den 3 december 2019, Tjeckien/parlamentet och rådet, C‑482/17, EU:C:2019:1035, punkt 153 och där angiven rättspraxis).

106 Se punkterna 86–90 i förevarande förslag till avgörande.

107 För att belysa detta kan artikel 45.4 FEUF anföras, där det anges att medlemsstaternas myndigheter får reservera tillträdet till vissa offentliga anställningar för sina egna medborgare. Enligt domstolens fasta rättspraxis gäller detta anställningar som medför ett direkt eller indirekt deltagande i utövandet av offentlig makt och uppgifter som syftar till att skydda de allmänna intressena för staten eller andra offentligrättsliga organ.

108 Enligt artikel 5.3 FEU ska unionen i enlighet med subsidiaritetsprincipen på de områden där den inte har exklusiv befogenhet vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå. Enligt punkt 13 i det interinstitutionella avtalet mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om bättre lagstiftning av den 13 april 2016 (EUT L 123, 2016, s. 1) ska kommissionen göra konsekvensbedömningar av de lagstiftningsinitiativ … som förväntas få betydande ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser, varvid denna punkt dock är begränsad till lagstiftningsakter och förbindelserna mellan institutionerna.

109 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 januari 2013, Frucona Košice/kommissionen (C‑73/11 P, punkterna 87–90 och där angiven rättspraxis).

110 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/14/EG av den 11 mars 2002 om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen – Gemensamt uttalande av Europaparlamentet, rådet och kommissionen om arbetstagarrepresentation (EGT L 80, 2002, s. 29), Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/38/EG av den 6 maj 2009 om inrättande av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information till och samråd med arbetstagare (EUT L 122, 2009, s. 28) och rådets direktiv 2001/86/EG av den 8 oktober 2001 om komplettering av stadgan för europabolag vad gäller arbetstagarinflytande (EGT L 294, 2001, s. 22).

111 Rådets direktiv av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 2001, s. 16).