Förslag till avgörande av generaladvokat Nicholas Emiliou föredraget den 22 februari 2024

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen).

3 Dom av den 13 juli 2006 (C‑4/03, EU:C:2006:457) (nedan kallad domen i målet GAT).

4 Se artiklarna 1, 2.1 och 10–25 EPC. Det system som fastställs i EPC utgör inte en del av unionsrätten, eftersom unionen själv inte är part i konventionen.

5 Se artiklarna 52–57 och 94–97 EPC.

6 Se artiklarna 3 och 79 EPC.

7 Se artiklarna 2.2 och 64.1 EPC.

8 I artiklarna 99–105 EPC föreskrivs ett invändnings- och begränsningsförfarande genom vilket en person vid EPO kan ansöka om ett centraliserat och europeiskt upphävande av ett europeiskt patent inom nio månader efter det att patentet meddelades.

9 Se artikel 138 EPC. Jag understryker att det efter en tumultartad rad av diskussioner och förslag har skapats ett europeiskt patent med enhetlig verkan inom ramen för ett fördjupat samarbete mellan flera medlemsstater. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1257/2012 av den 17 december 2012 om genomförande av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd (EUT L 361, 2012, s. 1), får ett europeiskt patent som meddelats av EPO via det centraliserade EPC-förfarandet under vissa villkor ges enhetlig verkan i de deltagande medlemsstaterna. Ett sådant patent ger patenthavaren ett enhetligt skydd i samtliga dessa stater. Som en enhetlig rättighet kan patentet dessutom endast upphävas med avseende på alla dessa stater. Detta nya system trädde i kraft den 1 juni 2023. Det är emellertid inte relevant i förevarande mål. Den aktuella rättigheten är nämligen inte ett europeiskt patent med enhetlig verkan.

10 Se artikel 64.3 EPC och artikel 8.1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40).

11 Prövningen av tvister om europeiska patent med enhetlig verkan har däremot anförtrotts ett särskilt forum, nämligen den enhetliga patentdomstolen (se avtalet om den enhetliga patentdomstolen (EUT C 175, 2013, s. 1)).

12 EPC innehåller visserligen ett protokoll av den 5 oktober 1973 om behörig domstol och erkännande av beslut rörande rätten att få europeiskt patent. Såsom framgår av protokollets rubrik reglerar protokollet emellertid behörigheten på ett snävt område, nämligen de anspråk på rätten att få europeiskt patent (se artikel 60 EPC) som formuleras under ansökningsförfarandet.

13 Dessa tvister omfattas av begreppet på privaträttens område i den mening som avses i artikel 1.1 (se dom av den 8 september 2022, IRnova, C‑399/21, EU:C:2022:648, punkt 30 (nedan kallad domen i målet IRnova)).

14 Bryssel Ia-förordningen ersatte rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen), som i sin tur hade ersatt konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 304, 1978, s. 36) (nedan kallad Brysselkonventionen). Jag understryker att domstolens tolkning av dessa tidigare instrument kan överföras på motsvarande bestämmelser i Bryssel Ia-förordningen (se, bland annat, domen i målet IRnova (punkterna 29 och 37)). I förevarande förslag till avgörande gör jag därför endast åtskillnad mellan dessa instrument när så är påkallat.

15 EPO får sin behörighet enligt det centraliserade upphävningsförfarandet i EPC (se fotnot 8 ovan) genom artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen.

16 Se artiklarna 25.4 och 26.1 i Bryssel Ia-förordningen.

17 Slutligen kan en domstol vägra att erkänna en dom som har meddelats av en domstol i strid med denna regel i en annan medlemsstat (se artikel 45.1 e i förordningen).

18 Se dom av den 15 november 1983, Duijnstee ( 288/82, EU:C:1983:326, punkterna 23–25), domen i målet GAT (punkterna 15 och 16), och domen i målet IRnova (punkterna 40 och 48). Se även den förklarande rapport om Brysselkonventionen som utarbetats av Paul Jenard (EGT C 59, 1979, s. 1, särskilt s. 36) (nedan kallad Jenard-rapporten).

19 I artikel 7.2 föreskrivs att om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, kan en person stämmas vid domstolen för den ort där skadan inträffade. För det första ger tredje mans intrång i de ensamrätter som ett patent ger innehavaren rätt till skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i denna bestämmelse. För det andra är den ort där skadan inträffade belägen i den stat där det patent som är föremål för intrång registrerades. Eftersom de rättigheter som följer av ett patent endast är skyddade i den stat som meddelat patentet, kan dessa rättigheter endast åsidosättas där (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2012, Wintersteiger ( C‑523/10, EU:C:2012:220, punkterna 27 och 28).

20 Se, analogt, dom av den 22 januari 2015, Hejduk ( C‑441/13, EU:C:2015:28, punkterna 36 och 37 och där angiven rättspraxis).

21 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Pinckney ( C‑170/12, EU:C:2013:400, punkt 46).

22 Förutom den svenska delen verkar det som.

23 Se domen i målet GAT (punkt 17). Svaranden i intrångsmål kan också väcka genkäromål om ogiltighet, vilket inte är ett svaromål utan ett självständigt käromål. Den påstådda intrångsgöraren vill inte bara att talan om patentintrång ska ogillas, utan önskar ett separat avgörande om det aktuella patentets giltighet. I praktiken rör det sig om en talan om ogiltighet som väckts i samband med ett intrångsmål. Talan tillhör således den första kategorin.

24 Se, för hänvisningar till rättspraxis från domstolar i olika medlemsstater, Fawcett, J.J. och Torremans, P., Intellectual Property and Private International Law, Oxford Private International Law Series, 2nd ed., §§ 7.22–7.26.

25 Se domen i målet GAT (punkt 31 och domslutet). Eller med andra ord att den kan tillämpas oavsett i vilket processuellt sammanhang [denna fråga] aktualiseras, oberoende av om det anförs som rättslig grund för ett käromål eller som en invändning (se punkt 25 i den domen).

26 Scenariot med en intrångstalan i vilken en invändning om ogiltighet görs var något som domstolen uttryckligen beaktade på flera ställen i sin dom (se domen i målet GAT (punkterna 17 och 26)).

27 Se, bland annat, dom av den 8 maj 2003, Gantner Electronic ( C‑111/01, EU:C:2003:257, punkterna 25 och 26), dom av den 12 maj 2011, Berliner Verkehrsbetriebe ( C‑144/10, EU:C:2011:300, punkterna 37 och 38) (nedan kallad domen i målet BVG), och dom av den 16 november 2016, Schmidt ( C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 25).

28 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 1978, Meeth ( 23/78, EU:C:1978:198, punkterna 7–9), och dom av den 13 juli 1995, Danværn Production ( C‑341/93, EU:C:1995:239, punkterna 13–16). Se även Hartley, T., Civil Jurisdiction and Judgments in Europe, Oxford University Press, Oxford, 2017, § 9.39.

29 Se, bland annat, dom av den 3 oktober 2013, Schneider ( C‑386/12, EU:C:2013:633, punkt 29), dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkterna 40 och 41), och dom av den 10 juli 2019, Reitbauer m.fl. ( C‑722/17, EU:C:2019:577, punkt 44). Se även Jenard-rapporten, s. 34 och 39, och Gothot, P. och Holleaux, D., La Convention de Bruxelles du 27 septembre 1968: compétence judiciaire et effets des jugements dans la CEE, Paris, Jupiter, 1985, s. 83, § 141.

30 I vissa versioner, såsom den tyska versionen, anges att reglerna om exklusiv behörighet är tillämpliga på tvister där den fråga som avses utgör huvudföremålet eller föremålet för talan. Andra språkversioner använder vagare uttryck.

31 Se domen i målet BVG (särskilt punkterna 37 och 47).

32 Domen i målet GAT (punkterna 24, 26 och 27).

33 Den omständigheten att den omtvistade regeln om exklusiv behörighet är tvingande säger inte på förhand något om dess räckvidd eller skälen till att den ska tillämpas i alla mål där giltigheten av patent diskuteras, inte ens som en prejudiciell fråga. Domstolens argument att käranden redan genom formuleringen av yrkandena i stämningsansökan [annars skulle] kunna kringgå … denna behörighetsregel (domen i målet GAT, punkt 27 (min kursivering)) har endast betydelse i förhållande till omständigheterna i målet GAT. Det kan inte förklara varför denna regel även ska tillämpas när ogiltigheten åberopas av svaranden, till exempel inom ramen för en intrångstalan.

34 Se, bland annat, domen i målet IRnova (punkt 39 och där angiven rättspraxis).

35 Se skäl 15 i Bryssel Ia-förordningen.

36 Se domen i målet BVG (punkt 32).

37 Dom av den 12 juli 2012, Solvay ( C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 47).

38 Utöver i samband med en intrångstalan kan en ogiltighetsinvändning göras mot en talan om underlåtenhet att betala den avgift som föreskrivs i ett licensavtal och så vidare.

39 Se skäl 15 i Bryssel Ia-förordningen och, bland annat, dom av den 9 december 2021, HRVATSKE ŠUME ( C‑242/20, EU:C:2021:985, punkt 30).

40 Domen i målet GAT (punkterna 28 och 29).

41 Avtal om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter, vilket utgör bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), som undertecknades den 15 april 1994 i Marrakech och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående på gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336,1994, s. 1).

42 Se, bland annat, dom av den 5 oktober 2017, Hanssen Beleggingen ( C‑341/16, EU:C:2017:738, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

43 Se, bland annat, domen i målet IRnova (punkterna 36 och 40).

44 Se, för ett liknande resonemang, domen i mål GAT (punkt 22).

45 Trots vad domstolen lät påskina i punkt 48 i domen i målet IRnova, föreligger denna materiella eller rättsliga närhet även vid en intrångstalan. Intrång i ett patent fastställs också mot bakgrund av lagen i den stat där registreringen skedde. På samma sätt finns det en materiell närhet mellan tvisten och den staten (se punkterna 22 och 28 ovan). Av dessa skäl har domstolen i sin praxis angående artikel 7.2 i Bryssel Ia-förordningen slagit fast att domstolarna i denna stat även har bäst förutsättningar att pröva sådana tvister (se, bland annat, dom av den 19 april 2012, Wintersteiger, C‑523/10, EU:C:2012:220, punkterna 27 och 28).

46 Se Usunier, L., Compétence judiciaire, reconnaissance et exécution des décisions en matière civile et commerciale. – Compétence. Règles de compétence exclusives. Article 24 du règlement (UE) no 1215/2012, JurisClasseur Droit international, Fasc. 584–160, § 3.

47 Tvärtom. Medlemsstaternas patenträtt har harmoniserats genom flera internationella fördrag, bland annat TRIPS-avtalet. Vad gäller tvister om europeiska patents giltighet erinrar jag dessutom om att kravet på patenterbarhet (som utgör kärnan i dessa tvister) anges i EPC. Detta krav är således identiskt i samtliga fördragsslutande parters nationella lagstiftning.

48 Även om god rättskipning var det syfte som eftersträvades med artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen kan detta syfte inte innebära ett krav på att den lösning som presenterades i domen i målet GAT, ska användas, eftersom det kan leda till dålig rättskipning vid en intrångstalan (se punkterna 53 och 54 ovan).

49 Jenard-rapporten, s. 36.

50 Något som domstolen noterade, men inte diskuterade, i domen i målet GAT (punkt 23).

51 Även om denna förklaring gäller för vanliga nationella patent, är den mindre trovärdig för europeiska patent. Jag erinrar om att dessa patent meddelas av EPO, eftersom de nationella statsförvaltningarnas inblandning i processen begränsas till det formella kravet på validering i respektive stat.

52 Se, bland annat, Gothot, P., och Holleaux, D., a.a., s. 88 och 89, § 155, Treppoz, E., Répertoire de droit international – Contrefaçon, Dalloz, §§ 5, 9, 10, 11 och 30, Fawcett, J.J. och Torremans, P., a.a., s. 19, Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., Compétence et exécution des jugements en Europe: matières civile et commerciale: règlements 44/2001 et 1215/2012, Conventions de Bruxelles (1968) et de Lugano (1988 et 2007), LGDJ, Paris, 6th ed., 2018, s. 162, § 120, och Usunier, L., a.a., §§ 3 och 63.

53 Domstolens argument i domen i målet GAT (punkt 30), nämligen att fastställandet av ogiltighet i ett avgörande av ett intrångsmål enligt vissa nationella processregler har verkan mot envar (erga omnes) och att tolkningen av artikel 16.4 i Brysselkonventionen inte kan variera beroende på vilken verkan ett sådant avgörande har enligt nationell rätt, är missriktat. Domstolen kunde i stället mycket väl (och helt legitimt) ha slagit fast att en processrättslig bestämmelse enligt vilken fastställandet av giltighet i en dom om intrång har verkan mot envar (erga omnes) borde upphävas på grund av att dess tillämpning undergräver den ändamålsenliga verkan av artikel 16.4 (se dom av den 15 maj 1990, Hagen, C‑365/88, EU:C:1990:203, punkterna 17 och 20).

54 Se, bland annat, Szychowska, K., Quelques observations sous les arrêts de la Cour de justice dans les affaires C‑4/03 GAT et C‑539/03 Roche, Revue de Droit Commercial Belge, 2007, no 5, Kur, A., A farewell to cross-border injunctions? The ECJ decisions GAT v. LuK and Roche Nedertland v. Primus and Goldenberg, International Review of Intellectual Property and Competition Law, volym 37, 2006, s. 844, Treppoz, E., a.a., och Ancel, M.-E., Brevet – L’arrêt GAT: une occasion manquée pour la défense de la propriété intellectuelle en Europe, Communication Commerce électronique, 2007, no 5, étude 10.

55 Se European Max Planck Group on Conflict of Laws in Intellectual Property, Draft Principles for Conflict of Laws in Intellectual Property, 25 mars 2011, artikel 2:401.2 och artikel 4:202. Se, i Förenta staterna, The American Law Institute, Intellectual Property: Principles Governing Jurisdiction, Choice of Law, and Judgements in Transnational Disputes, 2008, §§ 211.2, 212.4 och 213.2.

56 Denna kodifiering förefaller i hög grad bero på tillfälligheter. Redan kort efter meddelandet av domen i målet GAT förefaller dessa formuleringar ha lagts till i vad som senare skulle bli artikel 22.4 i konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som undertecknades den 30 oktober 2007 (EUT L 339, 2007, s. 3) (nedan kallad Lugano II-konventionen), för att säkerställa att denna bestämmelse var förenlig med motsvarande behörighetsregel i Brysselsystemet, såsom denna tolkats i den domen (se den förklarande rapporten av Fausto Pocar om [Lugano II-konventionen] (EUT C 319, 2009, s. 1), § 102). När rådet sedan godkände konventionen på unionens vägnar åtog det sig att göra detsamma vid omarbetningen av Bryssel I-förordningen för att säkerställa parallelliteten mellan de båda instrumenten (se bilaga I till rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 om ingående av konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 147, 2009, s. 1, bilaga I).

57 Härav följer att artikel 24.4 inte omfattar frågan om giltighet av patent i sig, utan varje talan där denna fråga tas upp. Om en intrångstalan vid vilken en invändning om ogiltighet har gjorts ska anses utgöra en talan som avser giltighet av patent i den mening som avses i den bestämmelsen, blir den logiska konsekvensen av den klassificeringen att den talan omfattas av registreringsmedlemsstatens exklusiva behörighet.

58 Eftersom domstolen uppenbarligen var medveten om motsättningen mellan dess tolkningar av regeln om exklusiv behörighet i (vad som nu är) artikel 24.2 i Bryssel Ia-förordningen och domen i målet GAT försökte domstolen i domen i målet BVG att göra en skillnad mellan dessa två fall. I förevarande mål räcker det att erinra om att domstolen i det sammanhanget sammanfattade GAT genom att konstatera att domstolarna i den medlemsstat där registreringen har ägt rum har exklusiv behörighet att pröva samtliga tvister som rör frågor om patentets giltighet (domen i målet BVG, punkt 46 (min kursivering)).

59 Dom av den 13 juli 2006 (C‑539/03, EU:C:2006:458). I den domen uteslöt domstolen möjligheten för en patenthavare att vid den domstol där en av intrångsgörarna har hemvist kumulera käromål mot flera intrångsgörare med stöd av artikel 6.1 i Brysselkonventionen (nu artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen). Bland de skäl som anfördes i detta avseende angav domstolen att även om detta hade varit möjligt kommer tvisteföremålet oundvikligen att splittras upp, åtminstone delvis, om patentens giltighet bestrids, eftersom [d]enna fråga … omfattas av den exklusiva behörigheten … för domstolarna i … [registreringsstaten] (punkt 40) (min kursivering).

60 Någon sådan framgår inte heller av förarbetena till förordningen. Lagstiftaren avvisade inte ett förslag om att ange att när ogiltighet åberopas som bestridandegrund vid en intrångstalan bör de domstolar vid vilka talan har väckts endast vara tvungna att vilandeförklara målet till dess att domstolarna i registreringsstaten har avgjort frågan om giltighet. Ett sådant förslag lades aldrig fram av kommissionen eller föreslogs under lagstiftningsprocessen. Lagstiftaren förefaller knappt, eller inte alls, ha diskuterat denna fråga.

61 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2003, Gantner Electronic ( C‑111/01, EU:C:2003:257, punkterna 24–32), dom av den 15 maj 2003, Préservatrice Foncière Tiard ( C‑266/01, EU:C:2003:282), och BVG (punkt 35).

62 Ibland kan patenthavaren dock ana att den påstådda intrångsgöraren kommer att framställa en invändning om ogiltighet. I förevarande fall har Electrolux gjort gällande att BSH borde ha kunnat ana detta, eftersom tvisten om både giltigheten av och intrånget i det aktuella europeiska patentet har pågått i mer än 10 år. Så är emellertid inte alltid fallet. Även när en patenthavare kan förutse att en sådan bestridandegrund kommer att åberopas, kan denne inte vara helt säker på att så kommer att ske. Ett beslut att väcka talan blir något av en chansning, grundat på sannolikheten för att en invändning om ogiltighet görs.

63 I motsats till vad Electrolux har gjort gällande anser jag inte heller att en sådan konsekvens skulle vara förenlig med artikel 27 i Bryssel Ia-förordningen. Jag erinrar om att enligt den bestämmelsen ska en domstol förklara sig obehörig om en talan som väckts vid den domstolen huvudsakligen rör bland annat giltighet av ett patent som registrerats i en annan medlemsstat. Att anse att en intrångstalan huvudsakligen rör giltighet om den frågan enbart har tagits upp som en prejudiciell fråga skulle vara en alltför långtgående tolkning av denna formulering.

64 Electrolux argument att Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45, och rättelse i EUT L 195, 2004, s. 16) innebär en harmonisering av de processregler som är tillämpliga på intrångsmål, så att patenthavarna åtnjuter ett likvärdigt skydd i alla medlemsstater, är missriktat. Att vara tvungen att väcka en separat talan i flera medlemsstater i stället för en enda talan är i sig ett problem (även om var och en av de domstolar vid vilka talan väcks erbjuder tillräckliga garantier).

65 Eller mer allmänt myndigheterna i den staten. En talan om ogiltighet kan även väckas vid den relevanta patentmyndigheten.

66 Se, exempelvis, artikel 49 i Code de procédure civile (franska civilprocesslagen).

67 Eftersom det är den påstådda intrångsgöraren som bestrider det aktuella patentets giltighet är det logiskt att skyldigheten att väcka ogiltighetstalan åvilar denne. Dessutom förekommer positiv fastställelse i fråga om ett patents giltighet inte i alla medlemsstater (se rapporten från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av [Bryssel I-förordningen] (KOM(2009) 174 slutlig, 21 april 2009, s. 6–7) (nedan kallad 2009 års rapport från kommissionen)).

68 Se domen i målet BVG (punkt 46).

69 Patentkraven definierar gränserna för den patenterade uppfinningen och fastställer vad patentet omfattar eller inte omfattar. Hur dessa krav är konstruerade är således avgörande för att fastställa huruvida de handlingar som den påstådda intrångsgöraren har begått omfattas av patentets tillämpningsområde och därmed utgör intrång i detta. Patentkraven är också avgörande för att fastställa om patentet är giltigt eller inte. Ett av de vanliga villkoren för att meddela ett patent för en viss uppfinning är nämligen uppfinningens nyhetsvärde. Vid bedömningen av detta krav jämförs den aktuella uppfinningen, såsom den definieras i patentkraven, med teknikens tidigare ståndpunkt (se, vad gäller europeiska patent, artikel 54 och artikel 69.1 EPC).

70 Än en gång hade denna komplexitet kunnat undvikas genom att helt enkelt tillåta domstolar utanför registreringsstaten att, när talan om patentintrång väcks vid dessa, avgöra patentets giltighet som en prejudiciell fråga (se avsnitt 1 ovan).

71 Den hänskjutande domstolen förklarar att enligt 61 § andra stycket patentlagen får, om det förs en talan om patentintrång och den mot vilken talan förs gör gällande att patentet är ogiltigt, frågan om ogiltighet prövas endast sedan en separat talan om detta väckts.

72 Se Tang, Z. S., Validity in patent infringement proceedings – A new approach to transnational jurisdiction, Queen Mary Journal of Intellectual Property, 2021, s. 47–68.

73 Se skäl 38 i Bryssel Ia-förordningen och dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka ( C‑327/10, EU:C:2011:745, punkt 48).

74 Detta möjliggör även ett strategiskt agerande från patenthavarens sida. Patenthavaren skulle kunna göra gällande en restriktiv tolkning av patentkraven vid den domstol som ska pröva giltigheten för att undvika slutsatsen att patentet omfattar teknikens tidigare ståndpunkt och således är ogiltigt, och göra gällande en annan och vidare tolkning av dessa krav vid den domstol som är behörig att pröva patentintrång, i syfte att låta den påstådda intrångsgörarens handlingar omfattas av dess behörighet.

75 För tydlighetens skull är en restriktiv tolkning av domen i målet GAT, vilket Electrolux vidhåller, fortfarande inte idealisk sett till svarandens rätt till försvar. För att kunna försvara sig effektivt mot en falsk talan om intrång räcker det inte att en svarande åberopar en grund för försvar inom ramen för intrångstalan, utan svaranden måste dessutom väcka en ogiltighetstalan i den stat eller de stater där patentet registrerades (vilket inte bara är mindre praktiskt utan också betydligt dyrare). Rätten till försvar är emellertid inte någon absolut rättighet (se, bland annat, dom av den 15 mars 2012, G, C‑292/10, EU:C:2012:142, punkt 49). I domen i målet GAT ansåg domstolen (och därefter unionslagstiftaren) uppenbarligen att en sådan begränsning av dessa rättigheter var nödvändig för att säkerställa iakttagandet av registreringsstatens exklusiva behörighet.

76 Se European Max Planck Group on Conflict of Laws in Intellectual Property, Principles for Conflict of Laws in Intellectual Property – Draft, artikel 2:703.1.

77 Se Hess, B., Pfeiffer, T., och Schlosser, P., Report on the Application of Regulation Brussels I in the Member States (Study JLS/C4/2005/03), Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg, 2007, § 818.

78 Se, bland annat, dom av den 15 maj 1990, Hagen ( C‑365/88, EU:C:1990:203, punkterna 17, 19 och 20).

79 I intrångsmål är det uppenbart att artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen blir aktuell om den påstådda intrångsgöraren har gjort en sådan invändning med iakttagande av de villkor avseende tidpunkt och form som eventuellt föreskrivs i forumets processregler. I den mån dessa villkor inte gör det orimligt svårt eller i praktiken omöjligt för svaranden att göra detta, är det enligt unionsrätten inte möjligt att invända mot villkoren.

80 Den hänskjutande domstolen har i synnerhet förklarat att en intrångstalan enligt svensk processrätt kan vilandeförklaras till dess att talan om ogiltighet har avgjorts.

81 Se, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Geelhoed i målet GAT ( C‑4/03, EU:C:2004:539, punkt 46), Pocar, F., a.a., § 102, och Hartley, T., a.a., § 12.34.

82 Se, analogt, dom av den 12 juli 2012, Solvay ( C‑616/10, EU:C:2012:445, punkterna 49 och 50).

83 Dessa domstolar kan även meddela ett interimistiskt och verkställbart beslut om intrång, med förbehåll för ett motsatt beslut om giltighet.

84 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Geelhoed i målet GAT ( C‑4/03, EU:C:2004:539, punkt 46), och Tang, Z. S., a.a., s. 47–68.

85 Naturligtvis bör samtliga omständigheter beaktas. Prövningen av ogiltighetstalan kanske redan befinner sig i ett sent skede, så att det inte är nödvändigt att vilandeförklara intrångsmålet (och så vidare).

86 Se artikel 9 i direktiv 2004/48.

87 Dom av den 12 juli 2012 ( C‑616/10, EU:C:2012:445, punkterna 31–51).

88 Dom av den 1 mars 2005, Owusu ( C‑281/02, EU:C:2005:120, punkterna 24 to 35) (nedan kallad domen i målet Owusu).

89 Vissa experter försvarar den motsatta ståndpunkten. De anser att även om svarandens hemvist är det viktigaste kriteriet för att Brysselsystemet ska vara tillämpligt, följer det av artikel 6.1 i Bryssel Ia-förordningen att vid sådana tvister är det endast situationen för egendomen i fråga (och så vidare) eller de domstolar som anges i avtalet som är relevant. När dessa omständigheter är hänförliga till tredjeländer omfattas tvisten således inte av förordningens tillämpningsområde. Olyckligtvis är detta inte vad som faktiskt sägs i förordningen. I artikel 6.1 anges att principen att nationella behörighetsregler ska tillämpas om svaranden inte har hemvist i Europeiska unionen om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna … 24 och 25. Den tydliga innebörden av denna formulering är att tvisten i ett sådant fall ändå omfattas av bestämmelserna i denna förordning när de faktorer som avses i dessa båda bestämmelser pekar ut en medlemsstat. Innebörden kan inte utsträckas så att detta system inte omfattar tvister mot svarande i unionen som rör fast egendom belägen i ett tredjeland eller i ett avtal om val av domstol i vilket domstolarna i ett tredjeland anges som behöriga. Denna tolkning bekräftas av domstolens praxis (se, bland annat, dom av den 19 juli 2012, Mahamdia, C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 39 (nedan kallad domen i målet Mahamdia), och domen i målet IRnova, punkterna 25–28).

90 För att vara rättvis underlät Bryssel Ia-förordningen, till skillnad från dess föregångare, inte helt och hållet att ta upp denna fråga, utan berörde den i förbigående (se punkt 115 nedan).

91 Den franska regeringen anser nämligen att denna lösning inte är önskvärd men att förordningens ordalydelse gör att den måste tillämpas (se punkterna 115 och 139 nedan).

92 Se Droz, G., Compétence judiciaire et effets des jugements dans le Marché commun, Paris, Dalloz, 1972, §§ 164–169 och 204.

93 Se, bland annat, Mayer, P., Heuzé, V., och Remy, B., Droit international privé, LGDJ, Paris, 12th ed., 2019, § 360.

94 På samma sätt ålägger artikel 27 i den förordningen endast en domstol i en medlemsstat att förklara sig obehörig till förmån för en domstol i en annan medlemsstat.

95 Domen i målet IRnova (punkterna 34 och 35).

96 Dom av den 9 november 2000 (C‑387/98, EU:C:2000:606, punkterna 17 respektive 19) (nedan kallad domen i målet Coreck maritime).

97 Se dom av den 9 december 2003, Gasser ( C‑116/02, EU:C:2003:657, punkt 72).

98 Se Jenard, P. och Möller, G., Report on the Lugano Convention (EGT C 189, 1990, s. 57), § 54, och Almeida Cruz, M., Desantes Real, M. and Jenard, P., Report on the Convention of San Sebastián (EGT C 189, 1990, s. 35) § 25.

99 Yttrande av den 7 februari 2006 (nedan kallat yttrande 1/03, EU:C:2006:81).

100 Se dom av den 31 mars 1971, kommissionen/rådet ( 22/70, EU:C:1971:32, punkterna 17–22).

101 Se punkt 135 nedan.

102 Yttrande 1/03 (punkt 153). Att artikel 4.1 kan tillämpas när tvister med tredjeland uppvisar den typ av anknytning som avses i artiklarna 24 och 25 i Bryssel Ia-förordningen följer även av artiklarna 33 och 34 i förordningen (se fotnot 107 nedan).

103 Se domen i målet Owusu (punkt 37).

104 Enligt teorin om forum non conveniens, som är vanlig i common law-länderna, kan en domstol förklara sig obehörig med motiveringen att en domstol i en annan stat skulle vara bättre lämpad att pröva tvisten (se domen i målet Owusu (punkt 8)). I det målet ansåg de domstolarna i Förenade kungariket att en domstol i Jamaica var bättre lämpad att pröva målet.

105 Domstolen avvisade även tillämpningen av teorin om forum non conveniens av principiella skäl (se punkt 156 nedan).

106 Dessa bestämmelser omfattar situationer där ett visst käromål (artikel 33) eller konnexa käromål (artikel [34]) samtidigt är anhängiga vid en domstol i en medlemsstat och vid en domstol i ett tredjeland. Beroende på vilken bestämmelse som är relevant får domstolen i medlemsstaten, om den har behörighet enligt artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen, under vissa villkor förklara sig obehörig till förmån för domstolen i tredjeland. Ett av dessa villkor är att detta är nödvändig[t] för en god rättskipning. Skäl 24 i den förordningen tar upp tvister med nära anknytning till tredjeländer. I skälet anges att [n]är domstolen i den berörda medlemsstaten beaktar behovet av en korrekt rättskipning bör den bedöma bland annat huruvida domstolen i tredjelandet har exklusiv behörighet att ta upp talan till prövning i det enskilda fallet när en domstol i en medlemsstat skulle ha exklusiv behörighet. När artikel 33 eller artikel 34 är tillämplig får medlemsstaternas domstolar således indirekt beakta denna anknytning och förklara sig obehöriga, inte av dessa skäl i sig, utan på grund av litispendens. Som påpekades ovan är dessa bestämmelser emellertid endast tillämpliga när domstolen i tredjeland är den första domstol vid vilken talan väckts och inte den andra domstol vid vilken talan väckts.

107 Enligt min mening är artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen även tyst i den fråga som är i fråga i förevarande mål. Den bestämmelsen måste nämligen läsas tillsammans med artikel 5.1. Enligt den förstnämnda bestämmelsen ska talan mot svaranden väckas vid domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist, och enligt den andra bestämmelsen får [t]alan mot [dessa] väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna [i förordningen]. I dessa bestämmelser behandlas sålunda endast behörighetsfördelningen mellan medlemsstaterna. De tar inte upp frågan huruvida, och i så fall på vilka villkor, domstolarna i den stat där svaranden har hemvist kan förklara sig obehöriga till förmån för domstolarna i ett tredjeland.

108 Se Briggs, A., Civil Jurisdiction and Judgments, Informa Law, Oxon, 2015, 6th ed., s. 345 och 316–362, Mills, A., Party Autonomy in Private International Law, Cambridge University Press, Cambridge, 2018, s. 217. I synnerhet återfinns artiklarna 33 och 34 i Bryssel Ia-förordningen inte i ett separat avsnitt med rubriken Möjlighet att förklara sig obehörig till förmån för domstolar i tredjeland. De ingår i stället i kapitel II, avsnitt 9, i förordningen, med rubriken Litispendens och mål som har samband med varandra. Inte heller i de bestämmelserna anges exempelvis att en domstol i en medlemsstat endast får förklara sig obehörig till förmån för domstolar i ett tredjeland när …. I stället anges att när litispendens föreligger får domstolen i medlemsstaten göra detta om de angivna villkoren är uppfyllda. Detsamma gäller skäl 24 i den förordningen. I detta anges endast att en domstol i en medlemsstat, vid samtidiga förfaranden, får beakta den nära anknytningen mellan målet och det aktuella tredjelandet vid bedömningen av huruvida den ska förklara sig obehörig. Det anges inte att sådana anknytningar får beaktas endast i en sådan situation.

109 Se domen i målet Owusu (punkterna 48–52). Det hävdas ibland att yttrande 1/03 talar för en sådan bokstavstolkning. Det stämmer emellertid inte. I det yttrandet behandlas över huvud taget inte frågan om huruvida medlemsstaternas domstolar är skyldiga att utöva den behörighet som de har enligt Brysselsystemet. På samma sätt behandlade EU-domstolen i domen i målet IRnova inte frågan om huruvida – eftersom artikel 24.4 inte är tillämplig på tvister som rör validering av patent som registrerats i tredjeländer – domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är skyldiga att pröva detta. EU-domstolen behövde inte göra det, eftersom det målet inte rörde giltighet (se punkterna 36–48 i den domen).

110 Domen i målet Coreck (punkt 19 och där angiven rättspraxis).

111 Se domen i målet Mahamdia (punkterna 60–66).

112 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Mahamdia (punkt 65). Se, även, Kistler, A.R.E., Effect of exclusive choice-of-court agreements in favour of third states within the Brussels I Regulation Recast, Journal of Private International Law, Vol. 14, No. 1, 2018, s. 79 och 81–83, Hartley, T.C., a.a., §§13.19–13.21. Att godta den uppfattning som BSH, den franska regeringen och kommissionen har gett uttryck för skulle således även innebära ett godtagande av den märkliga föreställningen att domstolen (1) underförstått upphävde domen i målet Coreck Maritime i domen i målet Owusu och (2) förde ett rent akademiskt resonemang i domen i målet Mahamdia.

113 Se, vad gäller artikel 24.1 i Bryssel Ia-förordningen, förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet ČEZ ( C‑343/04, EU:C:2006:13, punkterna 35–39), vad gäller artikel 24.4 i den förordningen, punkt 60 ovan, vad gäller artikel 24.5 i den förordningen, dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler ( C‑261/90, EU:C:1992:149, punkt 26). Se, allmänt, Jenard-rapporten, s. 35 och 38, Usunier, L., a.a., §§ 3, 43 och 59, Droz, G., a.a., §§ 137 och 156, Gaudemet-Tallon, H., Ancel, M.-E., a.a., §§ 104 och 118, Hartley, T., a.a., s. 212, och Gothot, P., Holleaux, D., §§ 154, 155 och 158.

114 Se skäl 14 samt artikel 6.1 och artikel 24 i Bryssel Ia-förordningen.

115 Eller skulle närmare bestämt kunna beaktas, men endast vid samtidiga förfaranden, och inte om anhängiggörandet vid domstolarna i medlemsstaterna skedde så lite som en dag före anhängiggörandet vid domstolarna i tredjeland (se punkt 115 ovan), vilket vore inkonsekvent eller till och med absurt. Det särskilda förhållandet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater kan inte motivera en sådan skillnad i behandling. Dessa staters rättigheter beaktas i artikel 24, inte på grund av deras egenskap av medlemmar i Europeiska unionen, utan enbart på grund av att de är suveräna enheter i världsordningen.

116 Se, bland annat, Roorda, L. och Ryngaert, C., Public International Law Constraints on the Exercise of Adjudicatory Jurisdiction in Civil Matters, i Forlati, S., och Franzina, P. (eds), Universal Civil Jurisdiction – Which Way Forward?, BRILL, 2020, s. 74–95, och Mills, A., Rethinking Jurisdiction in International Law, The British Yearbook of International Law (2014), Vol. 84, No. 1, s. 187–239.

117 Se, bland annat, Roorda, L. och Ryngaert, C., a.a., s. 77, 82 och 87, Mills, A., Party Autonomy in Private International Law, s. 233, Usunier, L., a.a., §§ 1, 43 och 67. BSH och kommissionen har emellertid gjort gällande att även om domstolarna i en medlemsstat exempelvis skulle ogiltigförklara ett patent som meddelats av ett tredjeland, skulle detta inte inkräkta på denna stats suveränitet, eftersom detta beslut inte skulle erkännas där. Enligt min mening är detta argument missriktat av två skäl. För det första skulle ett tredjeland förklara sig obehörigt att fatta ett sådant beslut just för att det skulle uppfattas som ett ingrepp på ett suveränt område. Eftersom ett sådant avgörande aldrig skulle kunna verkställas i den staten finns det för det andra ännu större anledning till att medlemsstaternas domstolar inte bör vara behöriga att avgöra frågan till att börja med (se punkt 134 nedan).

118 Se, bland annat, dom av den 16 juni 1998, Racke ( C‑162/96, EU:C:1998:293, punkt 46), och dom av den 26 april 2022, Polen/parlamentet och rådet ( C‑401/19, EU:C:2022:297, punkt 70). Även om domstolen felaktigt ansåg att det inte finns några sådana begränsningar av domstolarnas behörighet i internationell rätt, såsom Electrolux har hävdat, skulle det ändå strida mot principen om internationell hövlighet om en domstol i en medlemsstat prövar frågor som påverkar ett tredjelands rättigheter.

119 Se skälen 14 och 19 i Bryssel Ia-förordningen, samt, bland annat, dom av den 7 juli 2016, Hőszig ( C‑222/15, EU:C:2016:525, punkt 44).

120 Förutsatt att villkoren i artikel 25 är uppfyllda och att de begränsningar som följer av de skyddsvärda behörighetsreglerna respekteras (se punkt 150).

121 Se skäl 14, artikel 6.1 och artikel 25 i Bryssel Ia-förordningen.

122 Se punkt 115 ovan. Det skulle sporra parterna till en ohälsosam kapplöpning till domstolarna, eftersom varje part skulle försöka agera först, antingen för att se till att avtalet om val av domstol verkställs eller för att övertrumfa det.

123 Se dom av den 12 januari 2023, TP (Audiovisuell redigerare för statlig television) ( C‑356/21, EU:C:2023:9, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

124 En sådan begränsning uppfyller inte villkoren i artikel 52.1 i stadgan. För det första är den inte föreskriven i lag, eftersom ett så drastiskt resultat är en följd av att det saknas särskilda bestämmelser i Bryssel Ia-förordningen på detta område. För det andra kan det knappast anses att den verkligen svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen (se närmare i punkt 161 nedan). Även om det hade funnits ett sådant mål skulle det vara omöjligt att försvara denna begränsning, eftersom den är inkonsekvent, eller rent av absurd. Jag erinrar om att medlemsstaternas domstolar skulle ha rätt att ge verkan åt avtal om val av domstol till förmån för tredjeland, men inte om anhängiggörandet vid domstolarna i medlemsstaterna skedde så lite som en dag före anhängiggörandet vid domstolarna i tredjeland (se punkt 115 ovan).

125 Se, bland annat, dom av den 26 april 2022, Polen/parlamentet och rådet ( C‑401/19, EU:C:2022:297, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

126 Att vägra att erkänna en utländsk dom som har meddelats i strid med den anmodade statens exklusiva behörighet är en vanlig åtgärd i nationell rätt. Inom unionen föreskrivs denna möjlighet också i artikel 45.1 e ii i Bryssel Ia-förordningen och i internationella konventioner, såsom konventionen om erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område (se artikel 5.3 och artikel 6 i den konventionen).

127 Se artiklarna 71.1 och 73.3 i Bryssel Ia-förordningen, och dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland ( C‑533/08, EU:C:2010:243).

128 Jag erinrar om att EPC däremot inte innehåller några bestämmelser om internationell behörighet, utom i vissa undantagsfall som inte är relevanta i förevarande mål (se punkt 23 ovan). Såsom samtliga intervenienter har framhållit ska en stat som är part i EPC, såsom Turkiet, därför likställas med alla andra tredjeländer vid tillämpningen av bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen.

129 Konvention godkänd genom rådets beslut av den 4 december 2014 om godkännande på Europeiska unionens vägnar av Haagkonventionen av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol (EUT L 353, 2014, s. 5) (nedan kallad Haagkonventionen).

130 Se artiklarna 22 och 23 i Lugano II-konventionen och artikel 3 a i Haagkonventionen.

131 Nämligen Kina, Mexiko, Montenegro, Singapore, Ukraina och Förenade kungariket (se Haagkonferensen för internationell privaträtt, statustabell, 37, konvention av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol (tillgänglig på https://www.hcch.net/en/instruments/conventions/status-table/?cid=98).

132 C‑129/19, EU:C:2020:375, punkterna 117–123.

133 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet BV ( C‑129/19, EU:C:2020:375, punkt 123).

134 Mot bakgrund av den framtida omarbetningen av Brysselsystemet lyftes denna fråga i flera undersökningar som kommissionen hade beställt, (se, bland annat, Hess, B., Pfeiffer, T., och Schlosser, P., a.a., §§ 360–362 och 388) och i 2009 års rapport från kommissionen (s. 5). Dessutom har kommissionen samrått med berörda parter i denna fråga (se Europeiska kommissionen, 21 april 2009, Grönbok om översyn av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (KOM(2009) 175 slutlig), s. 4).

135 Se Europaparlamentet, utskottet för rättsliga frågor, dok. 2010/0383(COD), 19 oktober 2011, ändringsförslagen 106, 112 och 113.

136 Europeiska unionens råd, dok. 9474/11 ADD 8, 8 juni 2011, Note from the United Kingdom delegation to Working Party on Civil Law Matters (Brussels I), s. 7–15, dok. 9474/11 ADD 14, 16 juni 2011, Note from the French delegation to Working Party on Civil Law Matters (Brussels I), s. 8–18, dok. 8000/12, 22 mars 2012, Note from the United Kingdom delegation to Working Party on Civil Law Matters (Brussels I), s. 1–8, dok. 8205/12, 27 mars 2012, Note from the French delegation to Working Party on Civil Law Matters (Brussels I), s. 1–7.

137 Europeiska unionens (då) kommande godkännande av Haagkonventionen nämns vid några tillfällen (se Europeiska unionens råd, dok. 9549/12, 4 maj 2012, Note from the delegation of the United-Kingdom to Working Party on Civil Law Matters (Brussels I), s. 2) och skulle kunna förklara varför lagstiftaren har valt att inte i förordningen införa bestämmelser om val av domstol till förmån för tredjeländer.

138 Europeiska unionens råd, dok. 13756/11 ADD 1, 9 september 2011, Note from German delegation to Working Party on Civil Law Matters (Brussels I), s. 3 (min kursivering).

139 Ett argument som har framförts i doktrinen är att unionslagstiftaren faktiskt ville frånta medlemsstaternas domstolar rätten att ge verkan åt avtal om val av domstol till förmån för domstolar i tredjeländer, eftersom detta skulle uppmuntra tredjeländer att ansluta sig till Haagkonventionen (se Beaumont, P., The revived Judgments Project in The Hague, Netherlands Internationaal Privaatrecht (NIPR), 2014, Vol. 4, s. 532–539). Författaren tillhörde förvisso den arbetsgrupp hos rådet som utformade Bryssel Ia-förordningen. Ett sådant sakkunnigutlåtande kan emellertid knappast vara tillräckligt för att fastställa unionslagstiftarens avsikt, särskilt när det motsägs av uttalanden från andra delegationer. Under alla omständigheter är blotta tanken på att lagstiftaren skulle ha haft för avsikt att offra partsautonomin i förordningen för att främja den på internationell nivå i sig häpnadsväckande.

140 Se kommissionens förslag, artikel 4.2.

141 Se, bland annat, Europaparlamentet, utskottet för rättsliga frågor, dok. A7–0320/2012, 15 oktober 2012, betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning) (COM(2010) 748), rådet, dok. 9474/11 ADD 9, 10 juni 2011, Note from the Belgian delegation to Working Party on Civil Law Matters, s. 3.

142 Se, bland annat, i Förenade kungariket, High Court, Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen, avdelningen Queen’s Bench (handelsrättsliga avdelningen)), Konkola Copper Mines plc mot Coromin [2005] 2 Lloyd’s Rep. 555, High Court, Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen, avdelningen Queen’s Bench (handelsrättsliga avdelningen)), Ferrexpo AG mot Gilson Investments [2012] EWHC 721 (Comm), i Frankrike, Cour de cassation, Chambre Civile 1 (Högsta domstolen, arbets- och socialrättsliga avdelningen), 2 april 2014, 13–11.192, FR:CCASS:2014:C100356. Se dessutom Nuyts, A., Study on Residual Jurisdiction, General Report, 2007, s. 73–80.

143 Se, bland annat, Nuyts, A., La théorie de l’effet réflexe, i Le droit processuel et judiciaire européen, Bruxelles La Charte, 2003, s. 73–89, Mills, A., Party Autonomy in Private International Law, s. 138, Harris, J., Stay of proceedings and the Brussels Convention, ICLQ, 2005, Vol. 54, s. 933–950, Bachmeir, T. och Freytag, M., Discretional elements in the Brussels Ia Regulation, Journal of Private International Law, 2022, Vol. 18, No. 2, s. 296–316, Kistler, A.R.E., a.a., s. 66–95, Fawcett, J.J. och Torremans, P., a.a., § 7.218, Usunier, L., a.a., § 14, De Verneuil Smith, P., Lasserson, B. och Rymkiewicz, R., Reflections on Owusu: The Radical Decision in Ferrexpo, Journal of Private International Law, 2012, Vol. 8, no 2, s. 389–405, Dicey, A.V., Morris, J.H.C. och Collins, L.A.C., The Conflict of Laws, Sweet & Maxwell U.K., 2012, 15th ed., §§ 12.021–12.024. Se Goodwin, J., Reflexive effect and the Brussels I Regulation, Law Quarterly Review, 2013, Vol. 129, s. 317–320, Takahashi, K., Review of the Brussels I Regulation: A Comment from the Perspectives of Non-Member States (Third States), Journal of Private International Law, 2012, Vol. 8, no 1, s. 8–11, Briggs, A., a.a., §§ 2.305–2.308, Gaudemet-Tallon, H., Ancel, M.-E., a.a., § 106, Gothot, P. och Holleaux, D., a.a., §§ 37 och 142.

144 Detta är naturligtvis en ofullständig återspegling av den lösning som följer av artiklarna 24 och 25 för EU-interna tvister. Där saknar alla andra domstolar än de som pekats ut behörighet och är skyldiga att förklara sig obehöriga.

145 Det räcker exempelvis inte att en tvist rör ett patent från tredjeland. I enlighet med artikel 24.2 i Bryssel Ia-förordningen måste den dessutom specifikt avse patentets giltighet eller registrering.

146 Förutom om avtalet rör utpekandet av domstolarna i en medlemsstat.

147 Se artiklarna 5, 19, 23 och 25.4 i Bryssel Ia-förordningen.

148 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Mahamdia (punkt 64).

149 Se Kistler, A.R.E., a.a., s. 89 och 90, Nuyts, A., La théorie de l’effet reflexe, § 6, Mills, A., Party Autonomy in Private International Law, s. 138 och 233, Goodwin, J., a.a., s. 317–320, Gaudemet-Tallon, H. och Ancel, M.-E., a.a., § 106, Bachmeir, T. och Freytag, M., a.a., s. 309, och Usunier, L., a.a., § 14.

150 Analogt fastställde domstolen i sin dom av den 27 juni 1991, Overseas Union Insurance m.fl. ( C‑351/89, EU:C:1991:279), utan förbehåll, en princip som reglerar hur reglerna om litispendens i Brysselsystemet ska tillämpas (den domstol vid vilken talan väckts senare [är] inte i något fall … bättre lämpad än den domstol vid vilken talan först väckts att uttala sig om den sistnämnda domstolens behörighet) (punkt 23). Samtidigt lät domstolen uttryckligen frågan anstå om huruvida den domstol vid vilken talan väckts senare har exklusiv behörighet (se punkt 20). I sin dom av den 3 april 2014, Weber ( C‑438/12, EU:C:2014:212, punkt 53 och följande punkter), medgav domstolen slutligen ett undantag från den principen, i just det fall som domstolen ursprungligen hade låtit anstå.

151 Se domen i målet Owusu (punkterna 38–43).

152 Se artiklarna 30, 33 och 34 i Bryssel Ia-förordningen. Den (låga) grad av osäkerhet som följer av ett så begränsat utrymme för skönsmässig bedömning är dessutom alltid att föredra framför den absoluta säkerhet, och de absurda konsekvenser, som en skyldighet för domstolarna i Europeiska unionen att pröva sådana mål skulle leda till.

153 Se Nuyts, A., Study on residual jurisdiction, §§ 93–96 och 103.