Domstolens dom (stora avdelningen) den 19 december 2024

I mål C‑295/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bayerischer Anwaltsgerichtshof (Bayerns överklagandeinstans i advokatärenden, Tyskland) genom beslut av den 20 april 2023, som inkom till domstolen den 9 maj 2023, i målet

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, avdelningsordförandena F. Biltgen, K. Jürimäe, C. Lycourgos, I. Jarukaitis, M.L. Arastey Sahún, S. Rodin, D. Gratsias och M. Gavalec (referent) samt domarna E. Regan, I. Ziemele, Z. Csehi och O. Spineanu-Matei, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: handläggaren N. Mundhenke,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 april 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Halmer Rechtsanwaltsgesellschaft UG, SIVE Beratung und Beteiligung GmbH och Daniel Halmer, genom M. Quecke och D. Uwer, Rechtsanwälte, Rechtsanwaltskammer München, genom C. Wolf, Professor, Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann, A. Sahner och J. Simon, samtliga i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom Á. Ballesteros Panizo, M. Morales Puerta och A. Pérez-Zurita Gutiérrez, samtliga i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom R. Bénard, B. Fodda och T. Lechevallier, samtliga i egenskap av ombud, Kroatiens regering, genom G. Vidović Mesarek, i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll, M. Aufner, A. Kögl och P. Thalmann, samtliga i egenskap av ombud, Sloveniens regering, genom V. Klemenc och T. Mihelič Žitko, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom L. Armati, M. Mataija och G. von Rintelen, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 4 juli 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tysk rätt

Äldre föreskrifter om advokater

Nya föreskrifter om advokater

Strafflagen

Lagen om bolag med begränsat ägaransvar

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första, den tredje och den fjärde frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 49 och 63.1 FEUF samt artikel 15.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Halmer Rechtsanwaltsgesellschaft UG (nedan kallat HR) och Rechtsanwaltskammer München (advokatsamfundet i München, Tyskland) (nedan kallat advokatsamfundet i München) angående advokatsamfundets beslut att utesluta HR.

3 Skälen 6, 33, 39, 40, 55, 56, 73 och 101 i direktiv 2006/123 har följande lydelse:

4 I artikel 1.1 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 2.1 i direktivet föreskrivs följande:

6 I artikel 4 i direktivet föreskrivs följande:

7 Artikel 9.1 i direktiv 2006/123 har följande lydelse:

8 I artikel 11.4 i direktivet föreskrivs följande:

9 I artikel 15 i direktivet, med rubriken Krav som skall utvärderas, föreskrivs följande:

10 I artikel 25, med rubriken Verksamheter på flera olika områden, i samma direktiv föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

11 Enligt 7 § i Bundesrechtsanwaltsordnung (förbundsföreskrifter om advokater), i den lydelse som var i kraft till och med den 31 juli 2022 och som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallade de äldre föreskrifterna om advokater), skulle medlemskap i advokatsamfundet nekas om det förelåg tvivel om sökandens förmåga att utöva sin verksamhet som ett oberoende rättsligt organ.

12 59 § första och andra stycket i dessa föreskrifter hade följande lydelse:

13 Genom beslut av den 12 januari 2016 slog Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen, Tyskland) fast att 59a § första stycket första meningen i dessa föreskrifter var oförenlig med artikel 12.1 i Grundgesetz (grundlagen), i den mån den förbjöd advokater att gå samman med läkare och farmaceuter för att utöva sina yrken i ett civilrättsligt bolag för utövande av fria yrken.

14 Enligt 59c § i de äldre föreskrifterna om advokater var det tillåtet för advokatbolag att utöva advokatyrket i form av kapitalbolag.

15 Enligt 59d § i dessa föreskrifter skulle ett advokatbolags ansökan om medlemskap i ett advokatsamfund avslås om det inte uppfyllde kraven i 59e § i föreskrifterna.

16 I 59e § i dessa föreskrifter föreskrevs följande:

17 För att säkerställa oberoendet hos ledningen för ett advokatbolag föreskrevs följande i 59f § i de äldre föreskrifterna om advokater:

18 I 59h § tredje stycket i dessa föreskrifter föreskrevs följande:

19 Genom Gesetz zur Neuregelung des Berufsrechts der anwaltlichen und steuerberatenden Berufsausübungsgesellschaften sowie zur Änderung weiterer Vorschriften im Bereich der rechtsberatenden Berufe (lag om nya föreskrifter för bolag som bedriver advokatverksamhet och skatterådgivningsverksamhet samt ändring av andra föreskrifter på området för yrken som innebär juridisk rådgivning) av den 7 juli 2021 (BGBl. 2021 I, s. 2363) ändrades förbundsföreskrifterna om advokater med verkan från och med den 1 augusti 2022.

20 I 59c § i föreskrifterna i dess ändrade lydelse (nedan kallade de nya föreskrifterna om advokater), med rubriken Bolag för utövande av fria yrken med andra yrkesutövare, föreskrivs följande:

21 Enligt 203 § första stycket tredje punkten i Strafgesetzbuch (strafflagen) är advokaten skyldig att iaktta tystnadsplikt rörande omständigheter som vederbörande får kännedom om på grund av sin yrkesverksamhet. Enligt 203 § tredje stycket i strafflagen får advokaten dock meddela yrkeshemligheter till personer med vilka vederbörande arbetar yrkesmässigt eller inom ramen för ett offentligt uppdrag, i den mån det är nödvändigt för dessa personers verksamhet.

22 I 37 § första stycket i Gesetz betreffend die Gesellschaften mit beschränkter Haftung (lagen om bolag med begränsat ägaransvar) föreskrivs följande:

23 Det följer av 46 § femte och sjunde punkten i denna lag att bolagsstämman ska besluta om utnämning och entledigande av företagsledare och firmatecknare. I 46 § sjätte punkten i lagen föreskrivs att delägarna ska besluta om åtgärder för kontroll och övervakning av företagsledningen.

24 51a § i nämnda lag har följande lydelse:

25 HR är ett advokatbolag med säte i Höhenmoos (Tyskland). Det har formen av ett Unternehmergesellschaft (UG), det vill säga ett kapitalbolag som omfattas av lagen om bolag med begränsat ägaransvar, men vars bolagskapital understiger det belopp på 25000 euro som normalt krävs för denna typ av bolag. Ursprungligen var Daniel Halmer, som utövade advokatyrket, företagsledare och enda bolagsman i bolaget.

26 HR, som bildades genom en stiftelseurkund av den 30 januari 2020, registrerades i handelsregistret vid Amtsgericht Traunstein (Distriktsdomstolen i Traunstein, Tyskland) den 16 juli 2020. Den 6 augusti 2020 upptogs HR i advokatsamfundet i München, genom beslut av den 28 juli 2020.

27 Genom ett överlåtelseavtal av den 31 mars 2021 överlät Daniel Halmer 51 av HR:s 100 andelar till SIVE Beratung und Beteiligung GmbH (nedan kallat SIVE), som är ett bolag med begränsat ägaransvar bildat enligt österrikisk rätt.

28 Med anledning av detta ändrades HR:s bolagsordning för att göra det möjligt att överlåta andelar i bolaget till ett kapitalbolag som inte är medlem i advokatsamfundet. Samtidigt förbehölls ledningen av HR advokater som är medlemmar i advokatsamfundet, i syfte att säkerställa ledningens oberoende. De relevanta delarna av den ändrade bolagsordningen hade följande lydelse:

29 Ändringen av HR:s bolagsordning och överlåtelsen av andelarna i detta bolag registrerades i handelsregistret vid Amtsgericht Traunstein (Distriktsdomstolen i Traunstein) den 6 april 2021.

30 Genom skrivelser av den 9 april 2021 och den 9 maj 2021 informerade HR advokatsamfundet i München om att dess bolagsordning hade ändrats och att 51 av dess 100 bolagsandelar hade överlåtits till SIVE.

31 Genom skrivelse av den 19 maj 2021 underrättade advokatsamfundet i München HR om att överlåtelse av andelar till SIVE inte var tillåtet enligt 59a § och 59e § i de äldre föreskrifterna om advokater och att HR följaktligen skulle uteslutas ur advokatsamfundet om denna överlåtelse bibehölls.

32 Genom skrivelse av den 26 maj 2021 informerade HR advokatsamfundet i München om att överlåtelsen bibehölls.

33 Genom beslut av den 9 november 2021, som delgavs HR den 11 november 2021, uteslöts detta bolag ur advokatsamfundet i München med tillämpning av 59e § första stycket första meningen jämförd med 59h § tredje stycket första meningen i de äldre föreskrifterna om advokater, med motiveringen att endast de advokater och de yrkesutövare som nämns i 59a § första stycket första meningen och andra stycket i dessa förskrifter samt läkare och farmaceuter kan vara delägare i ett advokatbolag. Enligt advokatsamfundet i München innebär de bestämmelser i de äldre föreskrifterna om advokater som advokatsamfundet var skyldigt att tillämpa utan något utrymme för skönsmässig bedömning varken ett åsidosättande av artiklarna 49 och 63 FEUF eller artikel 15 i direktiv 2006/123, eftersom artikel 25.1 andra stycket a i det direktivet tillåter motsvarande begränsningar för reglerade yrken.

34 Den 26 november 2021 överklagade HR det beslut om uteslutning som fattats av advokatsamfundet i München till Bayerischer Anwaltsgerichtshof (Bayerns överklagandeinstans i advokatärenden, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen. HR har till stöd för sitt överklagande gjort gällande att 59e § första stycket första meningen och 59h § tredje stycket första meningen i de äldre föreskrifterna om advokater bland annat åsidosätter rätten till fri rörlighet för kapital, som garanteras i artikel 63.1 FEUF, och HR:s rättigheter enligt artikel 15 i direktiv 2006/123. Detta beslut innebär även ett åsidosättande av SIVE:s rätt till etableringsfrihet, vilken garanteras i artiklarna 49 och 54 FEUF.

35 Den hänskjutande domstolen har understrukit att förvärv av andelar i en privaträttslig juridisk person omfattas av den fria rörligheten för kapital, som garanteras i artikel 63 FEUF. Etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster ska däremot gälla när förvärvaren genom denna transaktion har för avsikt att utöva inflytande över ett företag, vilket bland annat kan fastställas utifrån omfattningen av förvärvade bolagsandelar och bolagsordningens struktur.

36 I förevarande fall överläts 51 av de 100 andelarna i HR till SIVE, vilket innebar att SIVE förvärvade en majoritetsandel i HR. HR:s bolagsordning är emellertid förenlig med 59f § fjärde stycket i de äldre föreskrifterna om advokater, enligt vilken advokater som i egenskap av företagsledare eller enligt bolagsordningen är behöriga att handla i bolagets namn garanteras oberoende vid utövandet av advokatyrket. Bolagsordningen innehåller nämligen flera bestämmelser som säkerställer detta oberoende, bland annat vad gäller entledigande av företagsledare, bolagsstämmans befogenheter och avvisandet av beslut som inte är förenliga med dessa bestämmelser.

37 För det första hyser den hänskjutande domstolen i detta sammanhang tvivel om huruvida 59a § och 59e–59h §§ i de äldre föreskrifterna om advokater är förenliga med artikel 63 FEUF.

38 Enligt den hänskjutande domstolen begränsar 59e § första stycket första meningen i de äldre föreskrifterna, kretsen av potentiella delägare i advokatbolag till advokater och vissa fria yrkesutövare som nämns i 59a § första stycket första meningen och andra stycket i dessa föreskrifter. Vidare föreskrivs i 59e § första stycket andra meningen i dessa föreskrifter att delägarna ska utöva en yrkesverksamhet i advokatbolaget. Därutöver följer det av 59e § andra stycket första meningen i de äldre föreskrifterna om advokater att för det fall andra fria yrkesutövare än advokater innehar en andel av bolagskapitalet i ett advokatbolag, så ska majoritet av aktierna och rösträtterna innehas av advokaterna. Slutligen föreskrivs i 59e § andra stycket andra meningen i dessa föreskrifter att de delägare som inte har rätt att utöva advokatyrket eller något av de andra fria yrken som avses i 59a § första stycket första meningen och andra stycket i nämnda föreskrifter saknar rösträtt.

39 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida dessa bestämmelser, som den anser strider mot den fria rörligheten för kapital, kan motiveras med stöd av artikel 65.2 FEUF, enligt vilken medlemsstaternas lagstiftning som syftar till att upprätthålla allmän ordning och slå vakt om allmän säkerhet är tillåten. Det är nämligen möjligt att de begränsningar som föreskrivs i 59a, 59e och 59h §§ i de äldre föreskrifterna om advokater inte är nödvändiga för att garantera advokaternas oberoende, eftersom det enligt 59f § fjärde stycket i dessa förskrifter är förbjudet för delägarna att utöva inflytande över advokaternas juridiska rådgivning, inbegripet vid godkännande eller avvisande av uppdrag, och eftersom ledningens oberoende kan garanteras genom bolagsordningen, såsom är fallet med HR:s bolagsordning. Vidare skulle advokatsamfunden kunna kräva att bolagsordningen ska innehålla lämpliga bestämmelser för att ett advokatbolag ska upptas och de skulle även kunna upphäva medlemskapet för det fall bolagsordningen senare ändras på ett sådant sätt att skyddet för advokatverksamhetens oberoende begränsas eller undanröjs, i enlighet med 59h § i de äldre föreskrifterna om advokater.

40 Även om det antas att förbudet mot att låta tredje man som endast önskar göra vinst inneha bolagsandelar är ett lämpligt medel för att hindra rent finansiella investerare från att påverka ett advokatbolags operativa verksamhet, tvivlar den hänskjutande domstolen på att detta förbud är nödvändigt, eftersom den anser att den nationella lagstiftningen och bolagsordningen gör det möjligt att undvika att delägarna utövar ett inflytande över bolagets advokatverksamhet. Det ankommer då på en rent finansiell investerare att avgöra om han eller hon vill förvärva en andel i ett sådant bolag, även om investeraren i så fall nekas inflytande över bolagets ledning.

41 Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida de krav som följer av 59a, 59e och 59h §§ i de äldre föreskrifterna om advokater utgör en sammanhängande och systematisk begränsning av den fria rörligheten för kapital för att bevara advokatverksamhetens oberoende och en god rättskipning. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende understrukit att även om begränsningen av kretsen av delägare är ägnad att förhindra att tredje man som inte uppfyller dessa krav kan utöva ett inflytande över advokatbolaget i egenskap av delägare, så kan de delägare som uppfyller kraven i 59e § i de äldre föreskrifterna om advokater emellertid på samma sätt utöva inflytande på advokatbolagets ledning. Varken denna paragraf eller 59a § i dessa föreskrifter innehåller nämligen några kvantitativa krav vad gäller delägarnas skyldighet att medverka i bolaget. Det är således möjligt att en delägare genom sitt delägarskap, även om han eller hon är advokat, i första hand har ekonomiska intressen och endast marginellt deltar i förverkligandet av bolagets mål.

42 Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att de nya föreskrifterna om advokater, som trädde i kraft den 1 augusti 2022, har mildrat kraven för delägarskap i ett advokatbolag. Juridisk rådgivning skulle nämligen kunna tillhandahållas av bolag för utövande av fria yrken i den mening som avses i 59c § i de nya föreskrifterna, enligt vilka även personer som utövar ett yrke i den mening som avses i 1 § andra stycket i lagen om civilrättsliga bolag för utövande av de fria yrkena, det vill säga ingenjörer, arkitekter, näringsidkande kemister, lotsar, journalister, konstnärer och författare, hädanefter kan vara delägare, utöver de yrkesutövare som redan hade denna rätt enligt 59a § i de äldre föreskrifterna om advokater. Kretsen av personer som kan vara delägare i ett bolag för utövande av fria yrken är således numera mycket heterogen.

43 Slutligen anser den hänskjutande domstolen att även om förtroendet för advokaters tystnadsplikt måste skyddas genom att tystnadsplikten ska omfatta samtliga ledamöter i ett advokatbolags organ och inte enbart på den advokat som utövar advokatyrket, finns det emellertid anledning att betvivla att förbudet mot tredje mans delägarskap kan grunda sig på den omständigheten att det syftar till att undvika att tredje man erhåller uppgifter eller handlingar som omfattas av sekretess. I detta avseende innehåller 13 § i HR:s bolagsordning mycket stränga regler, i den meningen att delägarnas rätt till information även är begränsad och advokatens tystnadsplikt utsträcks till att omfatta dem. Eftersom det gäller en av advokatens grundläggande yrkesmässiga skyldigheter, vilken dessutom regleras straffrättsligt, kunde advokatsamfundet redan med stöd av 59c och 59e §§ i de äldre föreskrifterna om advokater, kontrollera bolagsordningen för ett advokatbolag för att säkerställa huruvida kraven på advokatsekretess var uppfyllda i tillräcklig utsträckning. Genom 59d och 59e §§ i de nya föreskrifterna om advokater åligger det numera advokatsamfundet att göra denna kontroll.

44 För det andra har den hänskjutande domstolen konstaterat att i den mån HR tillhandahåller tjänster i den mening som avses i artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123, skulle HR kunna åberopa den omständigheten att de begränsningar som föreskrivs i 59a, 59e och 59h §§ i de äldre föreskrifterna om advokater inte är motiverade enligt artikel 15.2 c och 15.3 c i detta direktiv. Enligt direktivet är det visserligen möjligt att föreskriva begränsningar som garanterar den juridiska rådgivarens oberoende och en god rättskipning, dock under förutsättning att de är proportionerliga. Det föreligger emellertid allvarliga tvivel om huruvida de begränsningar som föreskrivs i 59a och 59e §§ i de äldre föreskrifterna om advokater när det gäller förvärv av andelar i ett advokatbolag är proportionerliga. En oberoende advokatverksamhet, en god rättskipning, advokatens tystnadsplikt och således förtroendet för rättskipningen säkerställs nämligen i tillräcklig mån genom de begränsningar av delägarnas rättigheter som föreskrivs i 59f § i de äldre förskrifterna om advokater och i HR:s bolagsordning. De risker som kan förknippas med ett delägarskap som i huvudsak utgör en kapitalinvestering kan inte anses vara större än de risker som är förknippade med ett delägarskap för de personer som får vara delägare i bolag för utövande av fria yrken enligt de nya förskrifterna om advokater.

45 För det tredje har den hänskjutande domstolen angett att för det fall SIVE anses sträva efter att ha ett dominerande inflytande över HR:s verksamhet, ska det, förutom ett åsidosättande av direktiv 2006/123, anses vara fråga om ett åsidosättande av SIVE:s rätt till etableringsfrihet i den mening som avses i artikel 49 FEUF.

46 Mot denna bakgrund beslutade Bayerischer Anwaltsgerichtshof (Bayerns överklagandeinstans i advokatärenden) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

47 I den hänskjutande domstolens formulering av den första, den tredje och den fjärde frågan, vilka ska prövas tillsammans, har denna domstol hänvisat till en nationell lagstiftning som föreskriver att ett advokatbolag ska uteslutas ur advokatsamfundet när en andel av bolaget överlåts till en person som enligt denna lagstiftning inte får bli delägare i denna typ av bolag, när en delägare inte utövar yrkesverksamhet i advokatbolaget eller när de delägare som är advokater inte längre innehar majoriteten av andelarna eller rösträtterna. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att nämnda lagstiftning i huvudsak syftar till att hindra rena finansiella investerare som inte har för avsikt att utöva yrkesverksamhet i detta bolag från att utöva inflytande på den operativa verksamheten i detta bolag.

48 För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida artikel 49 och artikel 63.1 FEUF samt artikel 15.2 c och 15.3 i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som, vid äventyr av att det berörda advokatbolaget utesluts ur advokatsamfundet, förbjuder överlåtelse av andelar i detta bolag till en rent finansiell investerare som inte har för avsikt att i nämnda bolag utöva sådan yrkesverksamhet som avses i denna lagstiftning.

49 Även om den hänskjutande domstolen i sin tredje fråga även avser friheten att tillhandahålla tjänster, framgår det emellertid inte av handlingarna i målet att SIVE avser att åberopa denna frihet för att tillhandahålla juridiska tjänster i Tyskland. Denna frihet saknar således relevans i målet vid den nationella domstolen.

50 Eftersom den hänskjutande domstolen åsyftar såväl etableringsfriheten som den fria rörligheten för kapital, ska det inledningsvis fastställas vilken grundläggande frihet som är tillämplig i det nationella målet. Detta förutsätter att hänsyn tas till ändamålet med den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet och, i förekommande fall, till de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2012, Test Claimants in the FII Group Litigation, C‑35/11, EU:C:2012:707, punkterna 90, 93 och 94, och dom av den 24 februari 2022, Viva Telecom Bulgaria, C‑257/20, EU:C:2022:125, punkterna 78, 82 och 83).

51 Domstolen har i detta avseende slagit fast att en nationell lagstiftning, som endast ska tillämpas på andelsinnehav som ger ett bestämmande inflytande över vissa av ett bolags beslut och möjlighet att bestämma dess verksamhet, omfattas av tillämpningsområdet för etableringsfriheten. Däremot ska nationella bestämmelser som är tillämpliga på andelsinnehav som förvärvats uteslutande i placeringssyfte, utan avsikt att erhålla något inflytande över förvaltning och kontroll av bolaget, bedömas enbart utifrån den fria rörligheten för kapital (dom av den 24 februari 2022, Viva Telecom Bulgaria, C‑257/20, EU:C:2022:125, punkterna 79 och 80 samt där angiven rättspraxis).

52 Härav följer att en nationell lagstiftning som inte enbart är avsedd att tillämpas på andelsinnehav som gör det möjligt att utöva ett bestämmande inflytande över ett bolags beslut och att bestämma dess verksamhet utan som är tillämplig oberoende av omfattningen av en aktieägares andel i ett företag, samtidigt kan omfattas av såväl etableringsfriheten som den fria rörligheten för kapital (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 maj 2007, Holböck, C‑157/05, EU:C:2007:297, punkterna 23 och 24, och dom av den 21 oktober 2010, Idryma Typou, C‑81/09, EU:C:2010:622, punkt 49).

53 Domstolen undersöker i princip den berörda bestämmelsen mot bakgrund av endast en av dessa friheter om det visar sig att den ena av dem, med hänsyn till omständigheterna i det nationella målet, är helt underordnad den andra och kan anknytas till den (se, bland annat, dom av den 3 oktober 2006, Fidium Finanz, C‑452/04, EU:C:2006:631, punkt 34, och dom av den 17 september 2009, Glaxo Wellcome, C‑182/08, EU:C:2009:559, punkt 37).

54 I förevarande fall syftar den berörda nationella lagstiftningen bland annat till att förhindra att personer som varken är advokater eller verksamma i ett sådant yrke som nämns i 59a § första stycket första meningen och andra stycket i de äldre föreskrifterna om advokater förvärvar andelar, oavsett dess storlek, i ett advokatbolag.

55 I övrigt förvärvade SIVE visserligen 51 procent av HR:s bolagskapital. Det materiella tillämpningsområdet för etableringsfriheten omfattar sådana nationella bestämmelser som är tillämpliga när ett bolag i en medlemsstat innehar andelar i ett bolag hemmahörande i en annan medlemsstat som ger förstnämnda bolag möjlighet att utöva ett bestämmande inflytande över det andra bolagets beslut och bestämma dess verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2009, Glaxo Wellcome, C‑182/08, EU:C:2009:559, punkt 47). Detta är fallet när innehavet avser en majoritet av bolagskapitalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2007, Lasertec, C‑492/04, EU:C:2007:273, punkt 23, och dom av den 21 december 2016, AGET Iraklis, C‑201/15, EU:C:2016:972, punkterna 46 och 47).

56 HR:s bolagsordning ändrades emellertid i syfte att frånta SIVE den möjlighet att utöva inflytande som det hade kunnat göra anspråk på med stöd av kapitalkriteriet. Såsom framgår av handlingarna i målet kan en sådan ändring innebära att SIVE:s förvärv av bolagsandelar i HR skedde enbart i syfte att förse HR med kapital för att bolaget skulle kunna finansiera utvecklingen av en innovativ rättslig modell baserad på ny teknik.

57 Av detta följer att det nationella målet i lika hög grad omfattas av etableringsfriheten som av den fria rörligheten för kapital, utan att någon av dessa friheter kan anses vara underordnad den andra.

58 Vad inledningsvis gäller etableringsfriheten framgår det av skäl 6 i direktiv 2006/123 att det inte är möjligt att undanröja hinder för etableringsfriheten endast genom en direkt tillämpning av artikel 49 FEUF, bland annat eftersom det skulle vara synnerligen komplicerat att behandla hinder mot denna frihet från fall till fall. Av detta följer att när en situation omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, finns det inget behov av att göra en prövning även med beaktande av artikel 49 FEUF (dom av den 26 juni 2019, kommissionen/Grekland, C‑729/17, EU:C:2019:534, punkterna 53 och 54).

59 Såsom anges i skäl 33 i direktiv 2006/123 omfattas tillhandahållandet av juridisk rådgivning, vilket inbegriper juridiska tjänster som tillhandahålls av advokater, av direktivets materiella tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2022, Minister Sprawiedliwości, C‑55/20, EU:C:2022:6, punkt 88).

60 Vidare motsvarar den aktuella nationella lagstiftningen, i synnerhet begränsningen av den personkrets som får bli delägare och kravet på att aktivt medverka i bolaget (enligt 59e § första stycket första och andra meningen i de äldre föreskrifterna om advokater), krav i den mening avses i artikel 4 led 7 i direktivet, vilka i huvudsak rör innehav av andelar i ett bolag och därmed omfattas av artikel 15.2 c i detta direktiv.

61 I detta avseende anges i artikel 15.1 i direktiv 2006/123 att medlemsstaterna måste undersöka om det i deras respektive rättsordningar finns några krav av det slag som anges i artikel 15.2 och, om så är fallet, se till att dessa krav uppfyller villkoren i artikel 15.3. Enligt artikel 15.5 a och 15.6 i direktivet får medlemsstaterna dessutom behålla eller, i förekommande fall, införa krav av den typ som avses i artikel 15.2, under förutsättning att dessa krav uppfyller de villkor som avses i artikel 15.3 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2015, Rina Services m.fl., C‑593/13, EU:C:2015:399, punkt 33, och dom av den 29 juli 2019, kommissionen/Österrike (Civilingenjörer, patentombud och veterinärer), C‑209/18, EU:C:2019:632, punkt 80).

62 De kumulativa villkoren i artikel 15.3 i direktiv 2006/123 avser för det första att de berörda kraven inte får vara diskriminerande och att de inte får vara direkt eller indirekt diskriminerande på grundval av nationalitet eller, i fråga om bolag, var bolaget har sitt säte. För det andra måste kraven vara nödvändiga, det vill säga de ska vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset. För det tredje ska kraven vara proportionerliga. De ska vara lämpliga för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet och det ska inte vara möjligt att ersätta dessa krav med andra, mindre begränsande åtgärder som skulle ge samma resultat (dom av den 29 juli 2019, kommissionen/Österrike (Civilingenjörer, patentombud och veterinärer), C‑209/18, EU:C:2019:632, punkt 81).

63 I förevarande fall, när det gäller det första villkoret om att de krav som är aktuella i det nationella målet inte får vara diskriminerande, är inget av dessa krav diskriminerande, vilket innebär att de uppfyller detta villkor.

64 Vad därefter gäller det andra villkoret som avser att kraven måste vara nödvändiga, så framgår det av begäran om förhandsavgörande att de syftar till att säkerställa advokatyrkets oberoende och integritet samt iakttagandet av principen om öppenhet och advokaters tystnadsplikt.

65 Dessa mål hänför sig obestridligen till skyddet för mottagare av tjänster, i förevarande fall juridiska tjänster, och till en god rättskipning, vilka utgör tvingande hänsyn till allmänintresset i den mening som avses i artikel 4 led 8 i direktiv 2006/123, jämförd med skäl 40 i samma direktiv. När det gäller nämnda artikel 4 led 8, som endast kodifierar domstolens praxis, ska det dessutom påpekas att domstolen vid tolkningen av primärrätten har funnit att såväl skyddet för enskilda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 1996, Reisebüro Broede, C‑3/95, EU:C:1996:487, punkt 38, dom av den 17 mars 2011, Peñarroja Fa, C‑372/09 och C‑373/09, EU:C:2011:156, punkt 55, och dom av den 18 maj 2017, Lahorgue, C‑99/16, EU:C:2017:391, punkterna 34 och 35) som ett korrekt utövande av advokatyrket utgör tvingande hänsyn till allmänintresset (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 februari 2002, Wouters m.fl., C‑309/99, EU:C:2002:98, punkt 107).

66 Det ska i detta hänseende erinras om att advokatens uppdrag att företräda klienten, vilket ska utövas med hänsyn till intresset av en god rättskipning, framför allt består i att helt oberoende och med iakttagande av lag samt yrkesmässiga och yrkesetiska regler på bästa sätt skydda och tillvarata huvudmannens intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 62, och dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 64). Advokaterna anförtros den grundläggande uppgiften i ett demokratiskt samhälle att försvara enskilda rättssubjekt, vilket innebär dels att varje rättssubjekt ska ha möjlighet att fritt vända sig till sin advokat, vars själva yrke till sin natur omfattar uppgiften att på ett oberoende sätt ge juridisk rådgivning till alla som har behov av sådan rådgivning, dels ett motsvarande krav på advokatens lojalitet gentemot sin klient (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2022, Orde van Vlaamse Balies m.fl., C‑694/20, EU:C:2022:963, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

67 Vad slutligen gäller det tredje villkoret, enligt vilket de krav som är aktuella i det nationella målet måste vara proportionerliga, så innebär detta att nämnda krav ska vara ägnade att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas, att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål och att samma resultat inte kan uppnås genom andra, mindre ingripande åtgärder.

68 I den mån de aktuella kraven i förevarande fall avser att bidra till att advokatens oberoende och förbudet mot intressekonflikter iakttas, i synnerhet genom att utesluta möjligheten för rent finansiella investerare att påverka ett advokatbolags beslut och verksamhet, framstår dessa krav i förevarande fall som ägnade att säkerställa förverkligandet av målet att skydda en god rättskipning och advokatyrkets integritet.

69 En rent finansiell investerares strävan att öka värdet på sin investering skulle nämligen kunna påverka ett advokatbolags organisation och verksamhet. Om en sådan investerare skulle anse att avkastningen på investeringen är otillräcklig, skulle han eller hon kunna frestas att begära kostnadsminskningar eller att bolaget ska försöka få en viss typ av klienter, eventuellt med hot om att investeringen annars kan dras tillbaka. Detta är tillräckligt för att investeraren ska anses ha inflytandeförmåga, om än indirekt.

70 För det första är det mål som eftersträvas av en rent finansiell investerare begränsat till att erhålla vinst, medan advokater inte utövar sin verksamhet i ett rent ekonomiskt syfte, utan de är skyldiga att följa yrkesmässiga och yrkesetiska regler.

71 Det ska i detta hänseende framhållas att det är nödvändigt att advokatyrket kan utövas utan att det förekommer några intressekonflikter. Detta innebär bland annat att advokater ska inta en oberoende ställning, även i ekonomiskt hänseende, gentemot myndigheter och andra aktörer, så att de inte påverkas av dem (dom av den 2 december 2010, Jakubowska, C‑225/09, EU:C:2010:729, punkt 61). Föreligger inte ett sådant finansiellt oberoende, skulle en rent finansiell investerares ekonomiska överväganden som syftar till kortsiktig vinst nämligen kunna ges företräde framför överväganden som uteslutande styrs av skyddet för advokatbolagets klienters intressen. Även förekomsten av eventuella band mellan en rent finansiell investerare och en klient kan påverka förhållandet mellan advokaten och klienten på ett sådant sätt att en konflikt med yrkesmässiga eller yrkesetiska regler inte kan uteslutas.

72 För det andra står det, i avsaknad av harmonisering på unionsnivå av de yrkesmässiga och yrkesetiska regler som är tillämpliga på advokatyrket, varje medlemsstat i princip fritt att reglera utövandet av detta yrke inom dess territorium. De bestämmelser som tillämpas på detta yrke kan därför variera kraftigt från en medlemsstat till en annan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 februari 2002, Wouters m.fl., C‑309/99, EU:C:2002:98, punkt 99, dom av den 2 december 2010, Jakubowska, C‑225/09, EU:C:2010:729, punkt 57, och dom av den 7 maj 2019, Monachos Eirinaios, C‑431/17, EU:C:2019:368, punkt 31).

73 Mot denna bakgrund har en medlemsstat, med beaktande av det utrymme för skönsmässig bedömning som den således tillerkänns, rätt att anse att en advokat inte skulle kunna utöva sitt yrke på ett oberoende sätt och med iakttagande av advokatens yrkesmässiga och yrkesetiska skyldigheter om han eller hon tillhörde ett bolag i vilket delägarna är personer som dels varken utövar advokatyrket eller ett yrke som innefattar återhållande faktorer till följd av yrkesmässiga och yrkesetiska regler, dels agerar uteslutande i egenskap av rent finansiella investerare utan att ha för avsikt att utöva en verksamhet som hör till ett sådant yrke i detta bolag. Detta gäller i än högre grad när en sådan investerare, såsom i det nationella målet, avser att förvärva majoriteten av andelarna i det aktuella advokatbolaget.

74 Med hänsyn till detta utrymme för skönsmässig bedömning har en medlemsstat rätt att anse att det finns en risk för att de åtgärder som föreskrivs i den nationella lagstiftningen eller i advokatbolagets bolagsordning i syfte att bevara de i bolaget verksamma advokaternas oberoende och yrkesintegritet i praktiken visar sig vara otillräckliga för att på ett effektivt sätt säkerställa att de mål som anges ovan i punkterna 64–66 uppnås om en rent finansiell investerare äger andelar i nämnda bolags kapital. Detta gäller med hänsyn till det inflytande, om än indirekt, som investeraren kan utöva på bolagets ledning och verksamhet genom val rörande investeringar eller avyttringar som huvudsakligen eller till och med uteslutande styrs av att de ska vara vinstdrivande.

75 Vad vidare gäller den fria rörlighet för kapital som garanteras i artikel 63 FEUF, så omfattar denna artikel direkta investeringar i form av delägande i ett bolag genom innehav av aktier som ger möjlighet att faktiskt ta del i kontrollen och ledningen av bolaget, samt förvärv av värdepapper med det enda syftet att genomföra en penningplacering utan att vilja påverka ledningen och kontrollen av bolaget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2009, Glaxo Wellcome, C‑182/08, EU:C:2009:559, punkt 40, och dom av den 21 december 2016, AGET Iraklis, C‑201/15, EU:C:2016:972, punkterna 58 och där angiven rättspraxis).

76 De åtgärder som i egenskap av restriktioner för kapitalrörelser är förbjudna enligt artikel 63.1 FEUF omfattar bland annat sådana åtgärder som kan avhålla bolag som inte är hemmahörande i landet från att investera i en medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth, C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 65). Nationella åtgärder som kan hindra eller begränsa förvärv av aktier i bolag hemmahörande i landet eller som kan avskräcka investerare från andra medlemsstater att investera i dessa bolags kapital ska anses utgöra restriktioner i den mening som avses i artikel 63.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Idryma Typou, C‑81/09, EU:C:2010:622, punkt 55).

77 I förevarande fall får den aktuella nationella lagstiftningen till följd att andra personer än advokater och de yrkesutövare som avses i 59a § i de äldre föreskrifterna om advokater hindras från att förvärva andelar i ett advokatbolag, vilket innebär att investerare från andra medlemsstater som varken är advokater eller sådana yrkesutövare fråntas möjligheten att förvärva andelar i denna typ av bolag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2009, kommissionen/Italien, C‑531/06, EU:C:2009:315, punkt 47). På motsvarande sätt berövar denna nationella lagstiftning advokatbolag möjligheten att få tillgång till kapital som kan bidra till deras etablering eller utveckling. Denna lagstiftning utgör följaktligen en restriktion för den fria rörligheten för kapital.

78 En inskränkning av den fria rörligheten för kapital, som är tillämplig utan diskriminering på grund av nationalitet, kan emellertid vara motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset, förutsatt att den är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas med den och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2009, kommissionen/Italien, C‑531/06, EU:C:2009:315, punkt 49).

79 Den bedömning som gjorts ovan i punkterna 64–74 mot bakgrund av artikel 15.3 i direktiv 2006/123 leder inte till någon annan slutsats med avseende på artikel 63 FEUF.

80 Mot denna bakgrund ska den första, den tredje och den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 15.2 c och 15.3 i direktiv 2006/123 samt artikel 63 FEUF ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som, vid äventyr av att det berörda advokatbolaget utesluts ur advokatsamfundet, förbjuder överlåtelse av andelar i detta bolag till en rent finansiell investerare som inte har för avsikt att i nämnda bolag utöva sådan yrkesverksamhet som avses i denna lagstiftning.

81 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 63 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att en delägare som inte är behörig att utöva ett av de yrken som gör det möjligt att bli delägare i ett advokatbolag inte ska ha rösträtt, i ett fall då bolagsordningen i detta bolag innehåller flera bestämmelser som kan skydda advokaternas oberoende och advokatverksamhet i bolaget.

82 Som svar på en fråga från domstolen förklarade den tyska regeringen vid förhandlingen att bestämmelsen som fråntar delägare rösträtt när de inte är behöriga att utöva något av de yrken som anges i 59e § första stycket första meningen i de äldre föreskrifterna om advokater, vilken den hänskjutande domstolen särskilt har hänvisat till i sin andra fråga, är avsedd att tillämpas i övergångssituationer som uppkommer bland annat på grund av att en behörig delägare avlider eller att en åtgärd vidtas som innebär att en sådan delägare fråntas rätten att utöva sitt yrke.

83 Eftersom det inte föreligger någon sådan situation i det nationella målet, tillgodoser ett svar på denna fråga inte något objektivt behov för att avgöra målet och går utöver ramen för det dömande uppdrag som domstolen har enligt artikel 267 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1981, Foglia, 244/80, EU:C:1981:302, punkt 18, och dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 44).

84 Den andra frågan kan följaktligen inte tas upp till prövning.

85 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.