Domstolens dom (andra avdelningen) den 29 januari 2026
I mål C‑811/23 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 26 december 2023,
DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och N. Fenger, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
och efter att den 5 juni 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
Unionsrätt
Bakgrunden till tvisten och den omtvistade förordningen
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden i målet om överklagande
Prövning av överklagandet
Den första grunden
Den första och den andra delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den tredje delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den andra grunden
Parternas argument
Domstolens bedömning
Prövning av talan vid tribunalen
Rättegångskostnader
1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 18 oktober 2023, Zippo Manufacturing m.fl./kommissionen ( T‑402/20, EU:T:2023:640) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/502 av den 6 april 2020 om vissa handelspolitiska åtgärder avseende vissa produkter med ursprung i Amerikas förenta stater (EUT L 109, 2020, s. 10) (nedan kallad den omtvistade förordningen), i den del den avser produkter som omfattas av undernummer 96138000 i Kombinerade nomenklaturen, vilken infördes genom rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, 1987, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 13, s. 22) (nedan kallat KN-nummer 96138000).
2 Avtalet om skyddsåtgärder återfinns i bilaga 1A till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), som undertecknades i Marrakech den 15 april 1994 och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3) (nedan kallat WTO-avtalet om skyddsåtgärder).
3 I artikel 8 i WTO-avtalet om skyddsåtgärder, som har rubriken Nivå på medgivanden och andra förpliktelser, föreskrivs följande i punkt 2:
4 I artikel 12 i WTO-avtalet om skyddsåtgärder, som har rubriken Anmälan och konsultation, anges följande i punkt 3:
5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 654/2014 av den 15 maj 2014 om utövande av unionens rättigheter vid tillämpning och genomdrivande av internationella handelsregler och om ändring av rådets förordning (EG) nr 3286/94 om fastställande av gemenskapsförfaranden på den gemensamma handelspolitikens område i syfte att säkerställa gemenskapens rättigheter enligt internationella handelsregler, särskilt regler som fastställts av Världshandelsorganisationen (WTO) (EUT L 189, 2014, s. 50) anger följande i artikel 1, som har rubriken Syfte:
6 I artikel 3 i förordning nr 654/2014, med rubriken Tillämpningsområde, anges följande i led c:
7 Artikel 4 i förordningen har rubriken Utövande av unionens rättigheter, och föreskriver följande i punkt 1:
8 Artikel 9 i förordningen har rubriken Insamling av uppgifter. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
9 Bakgrunden till tvisten anges i punkterna 2–13 i den överklagade domen och kan med avseende på förevarande överklagande sammanfattas enligt följande.
10 Zippo Manufacturing Co (nedan kallat ZMC), Zippo GmbH och Zippo SAS, varav det sistnämnda inte längre existerar som juridisk person enligt fransk rätt (nedan gemensamt kallade sökandena i första instans), tillhör samma koncern. De är verksamma inom tillverkning, distribution och saluföring av mekaniska stormtändare av metall under varumärket Zippo samt kundservice för dessa produkter. Dessa produkter tillverkas av ZMC, som hävdar att bolaget är den enda kända tillverkaren av denna typ av produkter i Förenta staterna.
11 ZMC exporterar en del av sina produkter till unionen. ZMC säljer produkterna till sina dotterbolag Zippo GmbH och Zippo SAS, och till oberoende auktoriserade återförsäljare, i syfte att de ska saluföras inom unionen. Produkterna omfattas av KN-nummer 96138000, som avser Andra tändare, vilka ingår bland Cigarettändare och andra tändare, även mekaniska eller elektriska, samt delar till sådana tändare, andra än tändstenar och vekar. Dessa produkter är föremål för tull för detta KN-nummer när de förs in i unionens tullområde.
12 Den 24 januari 2020 antog Amerikas förenta stater åtgärder i form av en tullhöjning på import av vissa vidareförädlade stål- och aluminiumprodukter, med verkan från och med den 8 februari 2020 och med obegränsad varaktighet.
13 Dessa åtgärder, som Amerikas förenta stater klassificerat som säkerhetsåtgärder, utgjorde enligt kommissionen skyddsåtgärder som vidtagits för att begränsa importen i syfte att skydda den inhemska industrin mot utländsk konkurrens och på så sätt säkerställa dess kommersiella utveckling. Kommissionen ansåg därför att det fanns anledning att anta åtgärder för genomförande av förordning nr 654/2014.
14 Den 6 mars 2020 begärde kommissionen, med tillämpning av artikel 9.1 i förordningen, att berörda parter skulle lämna synpunkter genom ett formulär som fanns tillgängligt på webbplatsen för dess generaldirektorat (GD) för handel. Insamlingen av uppgifter avslutades den 13 mars 2020. Bland de åtgärder som planerades efter nämnda insamling av uppgifter angav kommissionen att det var möjligt att tillämpa tilläggstullar på vissa produkter med ursprung i Förenta staterna, och bland annat, i ett första skede, på produkter som omfattades av KN-nummer 96138000. Sökandena i första instans deltog inte i insamlingen av uppgifter.
15 Den 6 april 2020 antog kommissionen den omtvistade förordningen.
16 I artikel 1 i den förordningen föreskrevs följande:
17 I artikel 2 i förordningen stadgades följande:
18 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 30 juni 2020 väckte sökandena i första instans talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen, i den del den berör dem.
19 Till stöd för sin talan åberopade de fem grunder. Den femte grunden, som var den enda som tribunalen prövade, avsåg åsidosättande av principen om god förvaltningssed.
20 Kommissionen framställde genom separat handling som inkom till tribunalens kansli den 18 september 2020 en invändning om rättegångshinder. Genom beslut av den 6 maj 2021 förordnades att invändningen om rättegångshinder skulle prövas i samband med att målet prövas i sak.
21 Genom den överklagade domen underkände tribunalen först kommissionens invändning om rättegångshinder och konstaterade att ZMC hade talerätt genom att vara personligen och direkt berört av den omtvistade förordningen och att sökandena i första instans hade ett berättigat intresse av att få saken prövad. Tribunalen förklarade följaktligen att talan kunde tas upp till prövning.
22 Därefter prövade tribunalen talan i sak, varvid den femte grunden prövades först. Tribunalen fann att kommissionen hade åsidosatt rätten för sökandena i första instans att yttra sig och biföll talan på denna grund. Tribunalen ogiltigförklarade följaktligen den omtvistade förordningen i den del den avsåg produkter som omfattas av KN-nummer 96138000, utan att pröva de övriga grunder som sökandena i första instans hade åberopat.
23 Kommissionen har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska
24 ZMC och Zippo GmbH har yrkat att domstolen
25 Kommissionen har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande.
26 Genom den första grunden för överklagandet har kommissionen gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den rätt att yttra sig som tillkommer sökandena i första instans i enlighet med artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) hade åsidosatts. Denna grund består av tre delar.
27 Domstolen finner det lämpligt att pröva den första och den andra delen av denna grund tillsammans.
28 Genom den första grundens första del, varigenom punkterna 63, 65, 69, 71–73, 91 och 92 i den överklagade domen bestrids, har kommissionen gjort gällande att tribunalen, när den tillämpade artikel 41.2 a i stadgan med avseende på den omtvistade förordningen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Tribunalen bortsåg nämligen från att kravet, enligt bestämmelsen, på att få yttra sig endast gäller enskilda åtgärder. Den omtvistade förordningen är nämligen en akt med allmän räckvidd, såsom framgår såväl av tribunalens bedömning av huruvida sökandena i första instans var personligen berörda som av punkterna 69 och 72 i den domen.
29 Kommissionen har för det första hävdat att det följer av artikel 41.2 a i stadgan att rätten att yttra sig endast är tillämplig på enskilda åtgärder, det vill säga åtgärder som vidtas mot den berörda personen och som påverkar vederbörande negativt. Att den ifrågavarande åtgärden har en enskilda karaktär och en negativ inverkan på den berörda personens intressen utgör två kumulativa villkor.
30 Dessa villkor följer även av unionsdomstolarnas praxis. Enligt denna praxis är rätten att yttra sig knuten till unionsinstitutionernas utövande av ett utrymme för skönsmässig bedömning i enskilda fall. Denna rättighet är tillämplig på alla förfaranden som inleds mot en person och som kan leda till en akt som går denne emot samt på alla åtgärder som vidtas mot en person. Den är särskilt tillämplig på adressater av beslut som på ett påtagligt sätt påverkar deras intressen, såsom beslut om sanktioner. Förvisso har unionsdomstolarna i vissa mål inte gjort en särskild och detaljerad prövning av kravet i fråga om en enskild åtgärd, utöver av kravet på negativ inverkan på den berörda personens intressen. Detta kan dock förklaras av att dessa mål avsåg just enskilda åtgärder som vidtagits mot specifika personer och som riktar sig till dessa personer.
31 Kommissionen har för det andra framhållit att det enligt nämnda rättspraxis inte föreligger någon rätt att yttra sig, varken enligt artikel 41.2 a i stadgan eller enligt någon allmän rättsprincip, innan akter med allmän räckvidd antas. Enligt samma rättspraxis kräver varken förfarandet för sådana akters framtagande eller dessa akter i sig att de berörda personerna ska delta på grundval av rätten att yttra sig. Det skulle endast förhålla sig annorlunda om en uttrycklig bestämmelse i det regelverk som reglerar antagandet av en akt med allmän räckvidd skulle föreskriva en sådan processuell rättighet.
32 Kommissionen har för det tredje gjort gällande att tribunalen i förevarande fall åsidosatte kravet i fråga om enskild åtgärd i artikel 41.2 a i stadgan och i unionsdomstolarnas praxis. Tribunalen använde genom olika formuleringar i punkterna 63, 65 och 71–73 i den överklagade domen den aktuella åtgärdens negativa inverkan som det enda rekvisitet för när rätten att yttra sig är tillämplig. Den felaktiga rättstillämpningen är än mer uppenbar, i och med att det framgår av punkterna 69 och 72 i den domen att den omtvistade förordningen inte utgör en enskild åtgärd.
33 Tribunalens tolkning av rätten att yttra sig skulle få negativa följder, med tanke på det mycket stora antalet akter med allmän räckvidd som kan gå ekonomiska aktörer och konsumenter emot. Det skulle betyda att alla dessa akter ger upphov till en individuell rätt att yttra sig. Detta skulle i sin tur leda till praktiska svårigheter, till rättsosäkerhet och till att man potentiellt har överträtt principen om likabehandling. Det skulle nämligen vara omöjligt att vidta åtgärder med allmän räckvidd på ett rättvist sätt om unionsinstitutionerna var tvungna att ta hänsyn till den personliga situationen för var och en som kan påverkas negativt.
34 Kommissionen anser följaktligen att akter med allmän räckvidd normalt sett omfattas av ett annat antagningsförfarande, såsom det enligt artikel 9 i förordning nr 654/2014, varigenom alla intressenter uppmanas att framföra sina synpunkter, utan att vissa av dem identifieras och rådfrågas individuellt.
35 Genom den andra delen av överklagandets första grund, som syftar till att bestrida punkterna 73–77, 91 och 92 i den överklagade domen, har kommissionen hävdat att även om det antas att tribunalen prövade huruvida den omtvistade förordningen utgjorde en enskild åtgärd, och konstaterade att så var fallet, skulle detta utgöra en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 41.2 a i stadgan.
36 För det första påvisar konstaterandena i punkterna 74–77, 91 och 92 i den överklagade domen inte att förfarandet för att anta den omtvistade förordningen hade inletts mot sökandena i första instans eller att förordningen i fråga var riktad till dem. Tribunalen medgav nämligen uttryckligen, i punkterna 69 och 72 i den överklagade domen, att förordningen var en akt med allmän räckvidd.
37 Det framgår dessutom tydligt av målen med förordning nr 654/2014 att alla åtgärder som kan vidtas med stöd av denna, såsom den omtvistade förordningen, är åtgärder med allmän räckvidd som reglerar handeln med vissa produkter. Med hänsyn till artikel 1 i förordning nr 654/2014 avser dessa mål det generella skyddet av unionens intressen i förhållande till tredjeländer. Varken nämnda mål eller någon annan bestämmelse i förordningen kräver att man ska beakta utländska ekonomiska aktörers personliga situation eller uppträdande.
38 En åtgärd kan inte heller anses vara enskild enbart av det skälet att den som har antagit den kan identifiera eller känna till en person vars intressen kan påverkas negativt om åtgärden antas. I praktiken har kommissionen, när den förbereder antagandet av en sådan åtgärd som den omtvistade förordningen, nödvändigtvis kännedom om marknadsförhållandena, produkterna i fråga och åtminstone vissa av de största exportörer och producenter som berörs. Det finns emellertid inte något förutsebart sätt att skilja mellan de berörda aktörer som bör ges en individuell rätt att yttra sig och de som inte bör ges någon sådan rätt. Tribunalens synsätt gör det således praktiskt taget omöjligt för kommissionen att samtidigt iaktta dels kraven på rätten att yttra sig, dels principen om likabehandling.
39 Kommissionen har, för det andra, gjort gällande att om den överklagade domen ska tolkas så, att tribunalen har infört ett undantag från principen att rätten att yttra sig inte är tillämplig på åtgärder med allmän räckvidd, skulle den likaså vara behäftad med en felaktig rättstillämpning. Enligt unionsdomstolarnas praxis är det nämligen inte tillåtet att frångå denna princip. Den omständigheten att en aktör, för det fall denne är personligen och direkt berörd, har rätt att väcka talan mot en akt med allmän räckvidd innebär därvid inte att aktören också har rätt att yttra sig innan denna akt antas. Det rör sig nämligen om skilda rättsfrågor.
40 ZMC och Zippo GmbH har invänt att den första och den andra delen av den första grunden för överklagandet är verkningslösa, ovidkommande och/eller ogrundade.
41 Vad för det första gäller den första grundens första del anser ZMC och Zippo GmbH i huvudsak att kommissionen inte kan göra gällande att bedömningen, i fråga om huruvida talan kunde tas upp till prövning, av kravet på att vara personligen berörd bekräftar den omtvistade förordningens allmänna räckvidd, och samtidigt hävda att konstaterandet av att en person är personligen berörd och konstaterandet av att åtgärden i fråga är enskild enligt artikel 41.2 a i stadgan utgör två skilda rättsfrågor.
42 För det andra har ZMC och Zippo GmbH tillbakavisat kommissionens påstående att den omtvistade förordningen utgör en åtgärd med allmän räckvidd. Detta påstående grundar sig på ett rent formellt och felaktigt rekvisit. Frågan huruvida det föreligger en enskild åtgärd ska bedömas från fall till fall och med beaktande av aktuella faktiska och rättsliga omständigheterna. Medan en åtgärd med allmän räckvidd grundas på objektiva skäl, utan att man avser särskilda exportörer, har kommissionen i förevarande fall identifierat och riktat in sig på produkter av märket Zippo.
43 För det tredje har tribunalen, även om den inte systematiskt använde adjektivet enskild eller uttrycket enskild åtgärd, i punkt 61 i den överklagade domen erinrat om att artikel 41.2 a i stadgan är tillämplig på enskilda åtgärder. På samma sätt erkände och tillämpande tribunalen, exempelvis i punkt 74 i den domen, de två särskilda rekvisiten i denna bestämmelse: i) att det vidtagits en enskild åtgärd, ii) med en negativ inverkan på den berördes intressen. Eftersom den omtvistade förordningen i förevarande fall är inriktad på ZMC:s produkter, utgör den en enskild åtgärd.
44 För det fjärde har ZMC och Zippo GmbH gjort gällande att det inte är möjligt att dra några slutsatser i förevarande fall utifrån den rättspraxis som kommissionen har hänvisat till. De citerade prejudikaten avser akter som antagits efter andra förfaranden än de som inletts mot en person eller avser lagstiftningsakter. Inget av dem gäller en situation där en unionsinstitution har identifierat en enstaka ekonomisk aktör och dess produkter som föremål för en specifik handling och för en specifik enskild åtgärd.
45 Slutligen kan kommissionen inte med framgång åberopa de praktiska svårigheterna och de negativa konsekvenserna till följd av tribunalens tolkning i syfte att förneka att de grundläggande rättigheterna har kränkts. Kommissionen skulle för övrigt enkelt kunna förhindra dessa konsekvenser om den avhöll sig från att ägna sig åt medveten målinriktning under förfarandet för att anta en förordning.
46 Vad gäller den andra delen av den första grunden för överklagandet har ZMC och Zippo GmbH för det första gjort gällande att tribunalen konstaterade att det vidtagits en enskild åtgärd, eftersom kommissionen inte bara kände till sökandena i första instans, utan på eget initiativ valde ut och riktade in sig på varor av märket Zippo som föremål för motåtgärder.
47 För det andra grundar sig påståendet att den omtvistade förordningen inte antogs efter ett individuellt förfarande mot sökandena i första instans på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Det framgår av uttrycket även om, i punkt 72 i den överklagade domen, att tribunalen ansåg att denna processuella omständighet inte var betydande.
48 För det tredje kräver de allmänna målen med förordning nr 654/2014 visserligen inte att man beaktar individuella omständigheter. Tribunalen konstaterade icke desto mindre att kommissionen hade beaktat den individuella situation som sökandena i första instans befann sig i.
49 Vad för det fjärde gäller kommissionens argument byggt på att förordning nr 654/2014 är av allmän karaktär, har ZMC och Zippo GmbH påpekat att denna förordning uteslutande avser tillämpningen av utjämningsåtgärder mot importerade produkter. Kommissionen har däremot medgett att den omtvistade förordningen, till skillnad från de ursprungliga åtgärder som antogs år 2018, antogs för att återspegla en relativt liten utökning av vilka produkter som omfattas av de amerikanska tullarna. Detta innebär en minskning av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning Detta utrymme ger inte kommissionen någon möjlighet att, av subjektiva skäl, välja ut en produkt som inte har någon koppling till de unionsprodukter som påverkas negativt av de åtgärder som Amerikas förenta stater har vidtagit.
50 För det femte har ZMC och Zippo GmbH tillagt att kommissionens påstående om att det inte finns något förutsebart sätt att särskilja de berörda aktörer för vilka det är motiverat med en individuell rätt att yttra sig från dem för vilka så inte är fallet endast utgör ett teoretiskt argument, eftersom man faktiskt har gjort en identifiering i förevarande fall.
51 Genom den första och den andra delen av den första grunden för överklagandet har kommissionen i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av artikel 41.2 a i stadgan. Kommissionen har gjort gällande att tribunalen felaktig slog fast rätten att yttra sig enligt denna bestämmelse är tillämplig på åtgärder med allmän räckvidd, såsom den omtvistade förordningen, när de har en negativ inverkan på den berördes intressen. Kommissionen har vidare hävdat att även om det antas att tribunalen har kvalificerat denna förordning som en enskild åtgärd, är denna slutsats felaktig.
52 För att kunna pröva dessa delgrunder är det nödvändigt att först fastställa hur omfattande rätten att yttra sig är.
53 Enligt artikel 41.2 a i stadgan innebär rätten till god förvaltning bland annat att var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne.
54 Med hänsyn till ordalydelsen i bestämmelsen ska den rätt som var och en har att yttra sig och som stadfästs i bestämmelsen gälla under varje förfarande för att mot en person anta en enskild åtgärd som berör denne negativt.
55 Däremot avser denna bestämmelse inte de förfaranden som leder till antagandet av en akt med allmän räckvidd. Bestämmelsen är följaktligen inte tillämplig när en person anser sig påverkas av en akt med allmän räckvidd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2011, AJD Tuna, C‑221/09, EU:C:2011:153, punkt 49, och dom av den 22 juni 2023, Arysta LifeScience Great Britain/kommissionen, C‑259/22 P, EU:C:2023:513, punkt 50). Det erinras härvidlag om att en akt har en allmän räckvidd om den är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (dom av den 6 oktober 1982, Alusuisse Italia/rådet och kommissionen, 307/81, EU:C:1982:337, punkt 9, och dom av den 17 mars 2011, AJD Tuna, C‑221/09, EU:C:2011:153, punkt 51).
56 Denna tolkning av artikel 41.2 a i stadgan stöds av förklaringarna till artikel 41 i stadgan, vilka i enlighet med artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan ska beaktas vid tolkningen av stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 20 och där angiven rättspraxis). När det gäller rätten att yttra sig preciserar dessa förklaringar nämligen att denna rättighet följer av unionsdomstolarnas praxis.
57 Enligt fast rättspraxis utgör principen om att rätten till försvar ska iakttas i alla förfaranden som inleds mot en person och som kan leda till en akt som går denne emot en allmän unionsrättslig princip som är tillämplig även om det saknas särskilda regler på området. Denna princip innebär ett krav på att adressater av beslut som på ett påtagligt sätt påverkar deras intressen ska beredas tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig angående de omständigheter som läggs dem till last och på vilka dessa beslut grundar sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 1992, Nederländerna m.fl./kommissionen, C‑48/90 och C‑66/90, EU:C:1992:63, punkt 44, dom av den 24 oktober 1996, kommissionen/Lisrestal m.fl., C‑32/95 P, EU:C:1996:402, punkt 21, dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 51, och dom av den 22 juni 2023, Arysta LifeScience Great Britain/kommissionen, C‑259/22 P, EU:C:2023:513, punkt 47).
58 Dessutom har rätten att yttra sig dubbla syften. Den tjänar dels till att utreda ärendet och fastställa de faktiska omständigheterna på ett så precist och korrekt sätt som möjligt, dels till att säkerställa ett effektivt skydd för den berörde. Rätten att yttra sig syftar särskilt till att säkerställa att varje beslut som går någon emot fattas med kännedom om alla omständigheter och har bland annat till ändamål att den behöriga myndigheten ska kunna rätta till fel eller att den berörda personen ska kunna göra gällande uppgifter angående sin personliga situation, som ger stöd för att beslutet ska fattas eller att det inte ska fattas, eller att det ska ges ett visst innehåll (dom av den 4 juni 2020, SEAE/De Loecker, C‑187/19 P, EU:C:2020:444, punkt 69 och där angiven rättspraxis).
59 Den allmänna principen om rätten att yttra sig är således inte tillämplig på rättsakter med allmän giltighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 1999, Atlanta/Europeiska gemenskapen, C‑104/97 P, EU:C:1999:498, punkterna 35–37).
60 Det ska emellertid tilläggas att det förhåller sig annorlunda om en uttrycklig bestämmelse i det regelverk som styr antagandet av akten i fråga ger en berörd person en sådan processuell rättighet. Det står nämligen unionslagstiftaren fritt att dels föreskriva en rätt för de personer som antas påverkas av en akt med allmän räckvidd att yttra sig, rådfrågas eller informeras, dels reglera utövandet av denna rättighet, även om detta inte är något krav vare sig enligt artikel 41.2 a i stadgan eller enligt den allmänna principen om rätten att yttra sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2023, Arysta LifeScience Great Britain/kommissionen, C‑259/22 P, EU:C:2023:513, punkt 51).
61 Av dessa påpekanden följer, såsom kommissionen har anfört, att rätten att yttra sig, i den mening som avses i artikel 41.2 a i stadgan, i princip inte är tillämplig för det fall en person påverkas negativt av en akt med allmän räckvidd.
62 Det är mot bakgrund av ovanstående överväganden som domstolen för det andra ska pröva huruvida tribunalens bedömning i punkterna 63, 65, 69, 71–77, 91 och 92 i den överklagade domen är välgrundad.
63 I domen konstaterade tribunalen för det första, i punkterna 66 och 67 däri, vilka inte har bestritts i överklagandet, att förordning nr 654/2014, på grundval av vilken den omtvistade förordningen antogs, inte ger företag vars produkter är föremål för motåtgärder rätt att yttra sig.
64 För det andra påpekade tribunalen, i punkterna 68 och 69 i den överklagade domen, att de företag som exporterar de produkter som berörs av de motåtgärder som föreskrivs i en förordning som antagits på grundval av artikel 4.1 i förordning nr 654/2014 inte ingår bland adressaterna för dessa motåtgärder, vars syfte är att återställa jämvikten i handelsförbindelserna med Amerikas förenta stater. Tribunalen fann emellertid, i punkterna 70 och 71 i den överklagade domen, att de motåtgärder som införs genom den omtvistade förordningen i förevarande fall syftar till att få negativa ekonomiska återverkningar på dessa företags verksamhet.
65 Tribunalen drog härav, i punkterna 72 och 73 i den överklagade domen, slutsatsen att även om en motåtgärd som föreskrivs i en genomförandeakt som antagits på grundval av artikel 4.1 i förordning nr 654/2014 inte vidtas efter ett individuellt förfarande riktat mot nämnda företag, kan den utgöra en åtgärd som kan påverka deras intressen negativt, varför det inte kan uteslutas att samma företag kan åberopa rätten att yttra sig i enlighet med artikel 41.2 a i stadgan.
66 I detta sammanhang fann tribunalen, i punkt 74 i den överklagade domen, att om kommissionen under förfarandet för antagande av en genomförandeakt på grundval av artikel 4.1 i förordning nr 654/2014 identifierar en fysisk eller juridisk person vars intressen kan påverkas negativt av de åtgärder som föreskrivs i denna akt, ska denna person kunna göra gällande uppgifter angående sin personliga situation, som ger stöd för att akten ska antas eller inte antas eller ska ges ett visst innehåll.
67 För det tredje konstaterade tribunalen i förevarande fall, i punkterna 75 och 76 i den överklagade domen, att kommissionen hade identifierat produkter från sökandena i första instans som föremål för de planerade motåtgärderna i den omtvistade förordningen och visste att dessa åtgärder till stor del skulle beröra dem. Tribunalen drog härav, i punkt 77 i den överklagade domen, slutsatsen att sökandena i första instans under dessa omständigheter hade rätt att yttra sig under förfarandet för antagande av den omtvistade förordningen.
68 Tribunalens resonemang därvidlag bygger på en felaktig rättstillämpning i två avseenden.
69 För det första utgick tribunalen från ett felaktigt rättsligt rekvisit och gjorde en felaktig tolkning av tillämpningsområdet för rätten att yttra sig enligt artikel 41.2 a i stadgan, när den i punkterna 71–74 i den överklagade domen särskilt slog fast att personer vars intressen påverkas negativt av de åtgärder som föreskrivs i en akt med allmän räckvidd kan göra gällande en rätt att yttra sig. Såsom framgår av denna bestämmelse och av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 53–62 ovan är denna rättighet nämligen inte tillämplig på akter med allmän räckvidd, inbegripet när dessa påverkar vissa personers intressen negativt.
70 För det andra gjorde tribunalen sig också skyldig till felaktig rättstillämpning genom att tillämpa detta felaktiga rättsliga rekvisit i förevarande fall. Det är därvid riktigt att tribunalen inte uttryckligen kvalificerade den omtvistade förordningen som en akt med allmän räckvidd eller som en enskild åtgärd. Likväl framgår det tillräckligt tydligt av tribunalens bedömning i punkterna 68, 69 och 72 i den överklagade domen att tribunalen betraktade denna förordning som en akt med allmän räckvidd. Under dessa omständigheter kunde tribunalen inte utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning slå fast, i punkterna 75–77 i nämnda dom, att sökandena i första instans hade rätt att yttra sig under förfarandet för antagande av den omtvistade förordningen, eftersom kommissionen under detta förfarande hade identifierat deras produkter som föremål för de planerade motåtgärderna i denna förordning.
71 Denna slutsats påverkas inte av de argument som ZMC och Zippo GmbH har anfört.
72 För det första anser ZMC och Zippo GmbH att den omtvistade förordningen inte kan kvalificeras som en akt med allmän räckvidd; kommissionen hade nämligen identifierat och riktat in sig på deras produkter under det förfarande som ledde till att förordningen antogs, och en sådan kvalificering skulle dessutom stå i strid med tribunalens bedömning av huruvida de var personligen och direkt berörda.
73 Domstolen konstaterar i detta hänseende att artikel 1.2 i den omtvistade förordningen på ett allmänt och abstrakt sätt, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 55 ovan, anger vilka produkter som omfattas av den tilläggsvärdetull på 20 % som införs genom förordningen, det vill säga produkter som omfattas av KN-nummer 96138000. Vidare syftar den omtvistade förordningen, i enlighet med artiklarna 3 c och 4.1 i förordning nr 654/2014, på grundval av vilken den omtvistade förordningen antogs, till att utjämna medgivanden i handelsförbindelserna med Amerikas förenta stater. Vidare har den omtvistade förordningen inte antagits efter ett förfarande som inletts mot sökandena i första instans, till vilka den heller inte är riktad. Under dessa omständigheter finner domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkterna 71 och 72 i sitt förslag till avgörande, att enbart den omständigheten att kommissionen hade identifierat vissa juridiska personer som denna tilläggsvärdetull till stor del skulle tillämpas på, inte innebär att den omtvistade förordningen utgör en enskild åtgärd, i den mening som avses i artikel 41.2 a i stadgan.
74 Vad därutöver gäller argumentationen om att sökandena i första instans är personligen och direkt berörda av den omtvistade förordningen, kan den omständigheten att en person är personligen och direkt berörd av en akt med allmän räckvidd inte ge vederbörande en rätt att yttra sig innan en sådan akt antas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 1999, Atlanta/Europeiska gemenskapen, C‑104/97 P, EU:C:1999:498, punkterna 34 och 35). Talerätten enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF och rätten att yttra sig enligt artikel 41.2 a i stadgan utgör nämligen två skilda rättsfrågor vilka, såsom framgår av punkt 78 i generaladvokatens förslag till avgörande, har olika syften.
75 För det andra grundar sig ZMC:s och Zippo GmbH:s påstående att tribunalen konstaterade att det hade antagits en enskild åtgärd mot dem på en felaktig tolkning av den överklagade domen, såsom framgår av punkt 70 ovan.
76 För det tredje avser argumentationen om kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning när den väljer vilka produkter som ska omfattas av de åtgärder som föreskrivs i den omtvistade förordningen bedömningen av huruvida dessa åtgärder är välgrundade. Argumentationen saknar dock relevans för frågan huruvida ZMC och Zippo GmbH har rätt att yttra sig.
77 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska överklagandet bifallas såvitt avser den första och den andra delen i den första grunden.
78 Genom den första grundens tredje del har kommissionen hävdat att tribunalen, för det fall sökandena i första instans skulle ha rätt att yttra sig under förfarandet för den omtvistade förordningens antagande, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att de inte hade beviljats denna rätt genom det offentliga samråd som hölls i enlighet med artikel 9.1 i förordning nr 654/2014.
79 ZMC och Zippo GmbH har genmält att denna delgrund inte kan tas upp till prövning och att överklagandet under alla omständigheter inte kan vinna bifall på denna delgrund.
80 Den första grundens tredje del har åberopats i andra hand, för det fall domstolen skulle finna att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att sökandena i första instans hade rätt att yttra sig under förfarandet för den omtvistade förordningens antagande. Såsom framgår av prövningen av den första och den andra delen i denna grund, är detta inte fallet.
81 Överklagandet kan således lämnas utan avseende såvitt avser den första grundens tredje del, eftersom den saknar relevans. Det saknas därmed anledning att pröva huruvida denna delgrund kan tas upp till sakprövning.
82 Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet bifallas såvitt avser den första grundens två första delar, och överklagandet ska i övrigt lämnas utan avseende. De fall av felaktig rättstillämpning som konstaterats vid prövningen av dessa delgrunder är tillräckliga för att upphäva den överklagade domen.
83 Domstolen anser emellertid att det med hänsyn till god rättskipning är lämpligt att pröva även den andra grunden för överklagandet.
84 Genom den andra grunden för överklagandet har kommissionen hävdat att tribunalen åsidosatte principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita). Kommissionen har påpekat att tribunalen, såsom framgår av punkt 92 i den överklagade domen, ogiltigförklarade den omtvistade förordningen i den del den avser produkter som omfattas av KN-nummer 96138000, medan talan avsåg ogiltigförklaring av förordningen endast i den del den var tillämplig på sökandena i första instans. Tribunalen har således dömt ultra petita.
85 ZMC och Zippo GmbH anser att överklagandet ska lämnas utan avseende såvitt avser den andra grunden, eftersom den är ovidkommande eller verkningslös.
86 ZMC och Zippo GmbH har gjort gällande att ogiltigförklaringen av den omtvistade förordningen såvitt avser produkter med ursprung i Förenta staterna som omfattas av KN-nummer 96138000, med beaktande av tribunalens konstateranden i punkterna 27 och 29 i den överklagade domen, motsvarar en ogiltigförklaring av förordningen i den del den avser deras produkter. I synnerhet framgår det av nämnda punkt 29 att ZMC är den enda exporterande tillverkaren av produkter som omfattas av detta KN-nummer från Förenta staterna till unionen. Det är därmed högst osannolikt eller till och med uteslutet att tändare med ursprung i Förenta staterna som tillverkats av andra amerikanska företag har berörts av nämnda förordning. Det skulle under alla omständigheter endast röra sig om indirekta skador av att man inriktade sig på produkter från sökandena i första instans.
87 Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att eftersom den domstol som gör en laglighetsprövning inte får döma ultra petita, får ogiltigförklaringen inte gå utöver vad som yrkats av den som väckt talan (dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl., C‑310/97 P, EU:C:1999:407, punkt 52, och dom av den 14 november 2017, British Airways/kommissionen, C‑122/16 P, EU:C:2017:861, punkt 81).
88 I förevarande fall framgår det otvetydigt av ansökan i första instans att sökandena, såsom tribunalen själv konstaterade i punkt 14 i den överklagade domen, hade yrkat att den omtvistade förordningen, särskilt artiklarna 1.2 a och 2, skulle ogiltigförklaras i den del dessa bestämmelser är tillämpliga på dem.
89 Genom den överklagade domen ogiltigförklarade tribunalen den omtvistade förordningen i den del den avser produkter som omfattas av KN-nummer 96138000.
90 Eftersom man i förordningen identifierar de produkter som omfattas av detta KN-nummer, fastställer förordningen på ett objektivt och abstrakt sätt en produktkategori som omfattas av tilläggsvärdetull enligt förordningen, såsom påpekats i punkt 73 i förevarande dom. Förordningen kan därigenom tillämpas på dessa produkter, oberoende av vilka producenter, exportörer och importörer som berörs.
91 Härav följer att när tribunalen ogiltigförklarade den omtvistade förordningen i den del den avser produkter som omfattas av nämnda KN-nummer, dömde tribunalen utöver vad som yrkats av sökandena i första instans. Den omständigheten att ZMC är den enda exporterande tillverkaren av produkter som omfattas av detta KN-nummer saknar – även om så antas vara fallet – under alla omständigheter relevans.
92 Mot denna bakgrund ska överklagandet vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
93 Mot bakgrund av slutsatserna i punkterna 82 och 92 ovan ska överklagandet bifallas och den överklagade domen följaktligen upphävas i den del tribunalen ogiltigförklarade den omtvistade förordningen såvitt avser produkter som omfattas av KN-nummer 96138000 och avgjorde frågan om rättegångskostnader.
94 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.
95 I förevarande fall upphävs den överklagade domen, såsom framgår av punkt 93 ovan, endast i den del talan bifölls i första instans. Tribunalens beslut varigenom den avgjorde en rättegångsfråga genom att ogilla den invändning om rättegångshinder som kommissionen hade framställt i en separat handling har däremot inte överklagats. Detta beslut, som återfinns i den domen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer, C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkt 50 och där angiven rättspraxis), äger således rättskraft, trots att nämnda dom delvis har upphävts (se, analogt, dom av den 4 mars 2021, kommissionen/Fútbol Club Barcelona, C‑362/19 P, EU:C:2021:169, punkterna 109 och 110, och dom av den 5 september 2024, kommissionen/Tjeckien (Ficktändare), C‑494/22 P, EU:C:2024:684, punkterna 155 och 156).
96 I sak har ZMC och Zippo GMBH åberopat fem grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring. Deras första grund avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Som andra grund har de gjort gällande att icke-diskrimineringsprincipen och principen om likabehandling har åsidosatts. Såvitt avser den tredje grunden har de gjort gällande att motiveringsskyldigheten inte har uppfyllts. Den fjärde grunden avser åsidosättande av unionens skyldigheter enligt WTO-rätten. Den femte grunden gäller åsidosättande av principen om god förvaltning.
97 Mot bakgrund av bland annat den omständigheten att den femte grunden har varit föremål för ett kontradiktoriskt förfarande vid tribunalen och att prövningen av denna grund inte kräver någon ytterligare åtgärd för processledning eller bevisupptagning, anser domstolen att talan i mål T‑402/20 är färdig för avgörande vad gäller den femte grunden och att den ska avgöras slutligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2020, kommissionen och rådet/Carreras Sequeros m.fl., C‑119/19 P och C‑126/19 P, EU:C:2020:676, punkt 130).
98 Inom ramen för denna femte grund har ZMC och Zippo GmbH bestritt kommissionens förfarande för insamling av uppgifter enligt artikel 9 i förordning nr 654/2014 och gjort gällande att deras rätt att yttra sig har åsidosatts.
99 När det gäller argumenten för bestridande av förfarandet för insamling av uppgifter avser domstolen att ansluta sig till tribunalens bedömning i detta avseende i punkterna 53–58 i den överklagade domen, i avsaknad av ett särskilt bestridande därvidlag från parterna.
100 Vad gäller argumenten om att rätten för ZMC och Zippo GmbH att yttra sig har åsidosatts, framgår det av punkterna 53–61, 69, 70 och 73 ovan att de, mot bakgrund av att den omtvistade förordningen är en akt med allmän räckvidd, inte kan göra gällande rätten att yttra sig när det inte finns någon uttrycklig bestämmelse i förordning nr 654/2014 som ger dem denna processuella rättighet.
101 Av dessa skäl kan talan inte vinna bifall såvitt avser någon del av den femte grunden för talan i första instans.
102 Målet är däremot inte färdigt för avgörande vad gäller den första till den fjärde grunden för talan i första instans.
103 Såsom framgår av punkt 92 i den överklagade domen fann tribunalen nämligen att eftersom den hade bifallit talan på den femte grunden, saknades det anledning att pröva de övriga grunderna för talan och ej heller fanns det anledning att avgöra huruvida viss bevisning som sökandena i första instans hade lagt fram kunde tillåtas i målet. En prövning av dessa övriga grunder kräver, i förekommande fall, komplicerade bedömningar av de faktiska omständigheterna, avseende vilka domstolen anser sig sakna nödvändiga upplysningar.
104 Målet bör därför återförvisas till tribunalen så att den kan pröva den första till den fjärde grunden som åberopats till stöd för talan i mål T‑402/20,
105 Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska beslutet om rättegångskostnaderna anstå.
1 Rättegångsspråk: engelska.