Förslag till avgörande av generaladvokat Rimvydas Norkus föredraget den 25 september 2025

1 Originalspråk: engelska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Begäran om förhandsavgörande ingavs av Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) till EU-domstolens kansli den 9 juli 2024.

4 Klaganden och hans före detta maka tog ut äktenskapsskillnad i juli 2014.

5 Som arbetstagare eller egenföretagare.

6 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35).

7 https://www.irishstatutebook.ie/eli/2015/si/548/made/en/print.

8 Enligt vad som angavs i de relevanta ansökningsformulären.

9 Vilket vid varje tillfälle var en tid efter det att ansökan lämnats in.

10 Irland indikerade i sitt skriftliga yttrande att artikel 10.2 i förordningen genomför artikel 13.2 i direktiv 2004/38.

11 I avslaget informerades klaganden om följande: De uppgifter från [DEASP] som ministern har tillgång till tyder på att [unions]medborgaren inte utövade sina rättigheter genom anställning, verksamhet som egenföretagare, studier, ofrivillig arbetslöshet eller innehav av tillräckliga tillgångar enligt artikel 6.3 i förordningen av den 13 september 2013 till den 23 september 2017. Av beslutsprotokollet framgår att en tjänsteman inom EU Treaty Rights Division (justitieministeriets avdelning för rättigheter enligt unionsfördragen) beslutade att ansökan skulle avslås av följande skäl: Uppgifterna från DEASP visar att [unions]medborgaren inte utövade sina rättigheter enligt [unionsfördragen] i Irland genom anställning det datum då målet om äktenskapsskillnad inleddes i … juni, 2014] – hon var bosatt här, men erhöll arbetslöshetsersättning från den 13 september 2013 till den 23 september 2017.

12 Ärendet handlades av en överprövningshandläggare som även agerar som deponent för ministerns räkning i det nationella målet.

13 Se skälen 1–4 i direktiv 2004/38.

14 Dom av den 11 april 2019, Tarola ( C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 23 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet Tarola). EU-domstolen har betonat att unionsmedborgarna och deras familjemedlemmar, såsom framgår av själva lydelsen i artiklarna 20 och 21 FEUF, inte har en ovillkorlig rätt att röra sig och uppehålla sig fritt i medlemsstaterna, utan denna rätt kan begränsas och villkoras enligt vad som föreskrivs i EUF-fördraget och i de bestämmelser som utfärdats för dess genomförande. Det är genom direktiv 2004/38 som unionslagstiftaren har reglerat dessa begränsningar och villkor. Dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet) ( C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

15 Enligt artikel 2.2 a i direktiv 2004/38 är en make eller maka en familjemedlem.

16 Jag kommer nedan att kalla denna stat för den mottagande medlemsstaten.

17 I artikel 3.1 i direktiv 2004/38 anges att förmånstagare till rättigheterna enligt direktivet är alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i samt på de familjemedlemmar enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren. Syftet med och skälen för dessa rättigheter som tillerkänns familjemedlemmar är att det skulle undergräva unionsmedborgarens fria rörlighet att inte erkänna en sådan rätt, eftersom denne då skulle avskräckas från att utöva sin rätt till inresa och uppehåll i den mottagande medlemsstaten. Dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 50) (nedan kallad domen i målet Singh).

18 Artikel 6 i direktiv 2004/38 avser rätten för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar att uppehålla sig i den mottagande medlemsstaten i högst tre månader.

19 Se även artikel 17 i direktiv2004/38, som rör undantag för personer som inte längre arbetar i den mottagande medlemsstaten och deras familjemedlemmar. I artikel 21 i direktiv 2004/38 föreskrivs att [v]id tillämpningen av detta direktiv får stadigvarande uppehåll styrkas med varje bevismedel som godtas i den mottagande medlemsstaten ….

20 Se domen i målet Tarola, punkt 24.

21 Dom av den 15 juli 2021, A (Offentlig hälso- och sjukvård) ( C‑535/19, EU:C:2021:595, punkt 53 och där angiven rättspraxis). Ett sådant villkor är influerat av tanken att unionsmedborgarnas utövande av rätten till bosättning får underordnas medlemsstaternas legitima intressen, såsom deras behov av att skydda sina offentliga medel. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2013, Brey ( C‑140/12, EU:C:2013:565, punkt 55). Det ska understrykas att det följer av fast rättspraxis att unionsmedborgaren visserligen ska ha tillräckliga tillgångar, men att unionsrätten inte uppställer några som helst krav på deras ursprung. Tillgångarna kan exempelvis komma från en tredjelandsmedborgare som är unionsmedborgarens make eller maka(se, för ett liknande resonemang, domen i målet Singh, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

22 Såsom kommissionen har påpekat innehåller artikel 7.1 i direktiv 2004/38 ett antal olika rättsliga grunder med stöd av vilka unionsmedborgarna har rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader. Med hänsyn till att den rättsliga grunden för uppehållsrätten kan förändras över tid, kan en unionsmedborgare kumulera flera perioder av laglig vistelse med stöd av mer än en rättslig grund enligt artikel 7.1 i direktiv 2004/38.

23 Och unionsmedborgarens familjemedlemmar.

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Chief Appeals Officer m.fl. ( C‑488/21, EU:C:2023:1013, punkt 59).

25 Dessa familjerättigheters härledda karaktär återspeglar deras primära syfte enligt direktiv 2004/38, som är att främja unionsmedborgarnas fria rörlighet (se dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet), C‑930/19, EU:C:2021:657, punkterna 74 och 82 och där angiven rättspraxis).

26 EU-domstolen har fastställt att dessa omständigheter inte anges uttömmande i artikel 7.3 i direktiv 2004/38 (se domen i målet Tarola, punkt 26 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 19 juni 2014, Saint Prix ( C‑507/12, EU:C:2014:2007, punkterna 31 och 38). I punkterna 28, 40 och 41 konstaterade EU-domstolen att artikel 7.3 i direktiv 2004/38 inte uttryckligen behandlar situationen då en kvinna befinner sig i en särskild situation på grund av de fysiska begränsningar som följer i slutet av graviditeten och sviterna av förlossningen. Det förhållandet att nämnda begränsningar tvingar en kvinna att upphöra med ett förvärvsarbete under den period som är nödvändig för henne att återhämta sig berövar henne i princip inte hennes ställning som arbetstagare i den mening som avses i artikel 45 FEUF. Den omständigheten att personen i fråga i praktiken inte stod till arbetsmarknadens förfogande i den mottagande medlemsstaten under några månader innebär inte att hon upphört att tillhöra arbetsmarknaden under denna period, förutsatt att hon återupptar sitt arbete eller hittar en annan anställning inom en skälig tid efter förlossningen. Se även dom av den 19 september 2019, Dakneviciute ( C‑544/18, EU:C:2019:761, punkt 41), vilken grundade sig på artikel 49 FEUF.

27 Se domen i målet Tarola, punkt 43.

28 Se artikel 7.3 a i direktiv 2004/38.

29 Se artikel 7.3 b i direktiv 2004/38. Den berörda personen måste anmäla sig som arbetssökande hos den relevanta arbetsförmedlingen.

30 Se artikel 7.3 d i direktiv 2004/38.

31 Dom av den 20 december 2017, Gusa ( C‑442/16, EU:C:2017:1004, punkt 45).

32 Se domen i målet Tarola (punkterna 46, 48 och 49).

33 Se, exempelvis, artiklarna 12 och 13 i direktiv 2004/38.

34 Artikel 13.2 i direktiv 2004/38 utgör således ett undantag från principen att en unionsmedborgares familjemedlemmar inte har någon självständig uppehållsrätt, utan i stället härledda rättigheter enligt detta direktiv (dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet), C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 34).

35 Dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet) ( C‑930/19, EU:C:2021:657, punkterna 61 och 62).

36 EU-domstolen har konstaterat att tredjelandsmedborgarens make eller maka som är unionsmedborgare måste uppehålla sig i den mottagande medlemsstaten i enlighet med artikel 7.1 i direktiv 2004/38 fram till den tidpunkt då förfarandet för äktenskapsskillnad inleds för att tredjelandsmedborgaren ska kunna göra gällande en bibehållen uppehållsrätt på grundval av artikel 13.2 i direktivet (domen i målet Singh, punkt 66). Dessa krav har ändrats och mildrats av EU-domstolen i fall av våld i hemmet(dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet), C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 43). Jag anser att även artikel 7.3 i direktiv 2004/38 är av relevans.

37 Begäran om förhandsavgörande hänvisar vid upprepade tillfällen till den omständigheten att klagandens före detta maka uppbar arbetslöshetsersättning, sociala förmåner och barnbidrag. Det är något oklart exakt när dessa utbetalningar mottogs och huruvida andra utbetalningar än arbetslöshetsersättning är av relevans. I begäran om förhandsavgörande finns det dessutom vissa hänvisningar till unionsmedborgarens anställningsperioder i Irland efter det att förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes. Det räcker med att konstatera att det enligt artikel 13.2 a i direktiv 2004/38 endast är perioder innan förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes som är av relevans.

38 Se dom av den 11 november 2014, Dano ( C‑333/13, EU:C:2014:2358, punkt 71), som avsåg artikel 7.1 i direktiv 2004/38. Enligt min mening följer det av domen i målet Tarola, punkterna 51 och 52, att de farhågor som uttrycks i skäl 10 i nämnda direktiv avser artikel 7 däri i dess helhet.

39 Det ska understrykas att det i artikel 45.2 FEUF föreskrivs att den fria rörligheten för arbetstagare innebär att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet ska avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor. På området för sociala förmåner tar sig den bestämmelsen konkret uttryck i artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 2011, s. 1). EU-domstolen har funnit att målsättningen att förhindra en orimlig ekonomisk belastning för den mottagande medlemsstaten inte kan motivera att migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar – i den mening som avses i artikel 2 i direktiv 2004/38 – särbehandlas i förhållande till landets arbetstagare såvitt avser tillgången till socialt bistånd(dom av den 21 december 2023, Chief Appeals Officer m.fl., C‑488/21, EU:C:2023:1013, punkterna 49 och 71). EU-domstolen har däremot slagit fast att en medlemsstat har möjlighet att neka socialt bistånd för ekonomiskt inaktiva unionsmedborgare som utövar sin rätt till fri rörlighet och inte har tillräckliga tillgångar för att ha uppehållsrätt där i enlighet med detta direktiv(dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland, C‑709/20, EU:C:2021:602, punkt 78 och där angiven rättspraxis). EU-domstolen har således, i samband med bland annat artikel 7 i direktiv 2004/38, dragit en tydlig gräns mellan arbetstagare och ekonomiskt inaktiva unionsmedborgare.

40 Jag kommer att pröva dessa båda delar tillsammans.

41 Även om tolkningsfrågan endast avser uttrycket ett [år], anser jag att det inom ramen för förevarande mål och mot bakgrund av själva ordalydelsen i artikel 7.3 b i direktiv 2004/38 är mer passande att tolka uttrycket efter mer än ett [år].

42 Uttrycken mindre än ett år och under de första tolv månaderna i artikel 7.3 c i direktiv 2004/38 – vilka inte heller definieras – ger inte i sig någon ledning i fråga om huruvida den period som avses i artikel 7.3 b i direktivet måste vara fortlöpande eller inte.

43 Såvitt jag vet har denna fråga inte heller behandlats av EU-domstolen i dess praxis. I domen av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 59) besvarade EU-domstolen frågan huruvida en kumulering av flera kortare vistelser i den mottagande medlemsstaten kunde ge upphov till en härledd uppehållsrätt för en unionsmedborgares familjemedlem, som var tredjelandsmedborgare, vid unionsmedborgarens återvändande till den medlemsstat där vederbörande var medborgare, genom att erinra om att endast en vistelse som uppfyller villkoren i artikel 7.1 och 7.2 eller artikel 16 i direktiv 2004/38 kan ge upphov till en sådan uppehållsrätt. Kortare vistelser, såsom helger och semestrar som har tillbringats i en annan medlemsstat än den där unionsmedborgaren är medborgare, faller under artikel 6 i direktiv 2004/38 och uppfyller inte nämnda villkor, även om de betraktas tillsammans. Med hänsyn till unionsmedborgarens långa perioder av vistelse i Irland är artikel 6 i direktiv 2004/38 inte relevant i det nationella målet.

44 Det bör noteras att de motsvarande uttryck som används i andra språkversioner av den omtvistade bestämmelsen har samma innebörd som de som används i den engelska språkversionen(efter mer än ett [år]). De olika språkversionerna hänvisar således inte till en enda fortlöpande eller oavbruten period. Det föreskrivs inte heller i de olika språkversionerna att ettårsperioden kan uppnås genom att två eller flera kortare perioder läggs samman. I den franska språkversionen används således exempelvis uttrycket pendant plus d’un an, i den spanska språkversionen durante más de un año, i den portugisiska språkversionen durante mais de um ano, i den italienska språkversionen per oltre un anno, i den grekiska språkversionen άνω του ενός έτους, i den tyska språkversionen nach mehr als einjähriger, i den bulgariska språkversionen повече от една година, i den litauiska språkversionen daugiau kaip vienerius metus, i den lettiska språkversionen ilgāk nekā vienu gadu, i den estniska språkversionen üle ühe aasta, i den tjeckiska språkversionen více než jeden rok, och i den rumänska språkversionen perioadă de peste un an.

45 Se, exempelvis, kapitel 2, punkt 2 i bilaga XII till akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EUT L 236, 2003, s. 876), i vilken föreskrivs övergångsbestämmelser avseende fri rörlighet för personer och som specifikt hänvisar till polska medborgares tillträde till arbetsmarknaden i en nuvarande medlemsstat under en oavbruten period på 12 månader eller längre. Min kursivering. I sin dom av den 13 september 2018, Prefeta ( C‑618/16, EU:C:2018:719, punkt 55), fann EU-domstolen att bestämmelsen i fråga gjorde det möjligt för Förenade kungariket att under en övergångsperiod inte tillämpa artikel 7.3 i direktiv 2004/38 på en polsk medborgare som inte uppfyllde villkoret i nationell lagstiftning om registrerat arbete inom dess territorium under en oavbruten period på tolv månader. EU-domstolen tolkade emellertid inte uttrycket efter mer än ett [år] i artikel 7.3 i direktiv 2004/38 och fann inte heller att det var likvärdigt med uttrycket en oavbruten period om 12 månader eller längre. Se även artikel 4.1 i rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44), där det föreskrivs att [e]n medlemsstat ska bevilja ställning som varaktigt bosatt till tredjelandsmedborgare som varit lagligen och oavbrutet bosatta inom dess territorium i fem år omedelbart före inlämnandet av den relevanta ansökningen. Min kursivering.

46 Min kursivering.

47 Denna bestämmelse tillåter längre perioder av frånvaro i vissa fall. Se, analogt, artikel 4.3 i direktiv 2003/109, som har följande lydelse: Perioder av frånvaro från den berörda medlemsstatens territorium skall inte utgöra något avbrott i den period som avses i punkt 1 och skall beaktas vid beräkningen av denna förutsatt att de är kortare än sex månader i följd och inte överstiger tio månader totalt inom den period som avses i punkt 1.

48 Den tyska regeringen anser också att uttrycket ett år betyder en sammanhängande period av ett år i vanligt språkbruk.

49 Se domen i målet Tarola, punkt 37. Se, analogt, dom av den 30 januari 2020, Tim ( C‑395/18, EU:C:2020:58, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

50 I artikel 16.1 i direktiv 2004/38 föreskrivs uttryckligen att permanent uppehållsrätt, som unionsmedborgare förvärvar efter att ha uppehållit sig lagligt under en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlemsstaten, inte [ska] vara underkastad villkoren i kapitel III. Denna rätt är således bland annat inte underkastad de villkor som föreskrivs i artikel 7.1 b i direktivet, nämligen att för egen och sina familjemedlemmars räkning ha tillräckliga tillgångar och en heltäckande sjukförsäkring. Dom av den 10 mars 2022, Commissioners for Her Majesty’s Revenue and Customs (Heltäckande sjukförsäkring) ( C‑247/20, EU:C:2022:177, punkt 54).

51 Och följaktligen samma tillgång till socialt bistånd i den mottagande medlemsstaten som landets egna medborgare, med förbehåll dock för artikel 7.3 c och artikel 24.2 i direktiv 2004/38.

52 Dom av den 13 september 2018, Prefeta ( C‑618/16, EU:C:2018:719, punkterna 37 och 39 och där angiven rättspraxis).

53 Även om direktiv 2004/38 reglerar unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, kan den centrala och privilegierade ställning som arbetstagare – eller personer som utövar förvärvsverksamhet – har inom ramen för detta direktiv, och särskilt artikel 7 i detta, inte underskattas. Se dom av den 11 november 2014, Dano ( C‑333/13, EU:C:2014:2358, punkterna 73–78).

54 Se domen i målet Tarola, punkt 50. Se även skäl 10 i direktiv 2004/38.

55 Denna princip, som reglerar unionens åtgärder till innehåll och form, syftar till att säkerställa att dessa åtgärder är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Dom av den 24 februari 2022, Viva Telecom Bulgaria ( C‑257/20, EU:C:2022:125, punkt 112).

56 Denna balansakt kallas ibland proportionalitet i egentlig mening. För att uppfylla proportionalitetsprincipen ska de åtgärder som föreskrivs i nationell lagstiftning vara ändamålsenliga för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med lagstiftningen, de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen (när det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd som är minst ingripande väljas), och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (intern balansering eller proportionalitet i strikt mening). Förslag till avgörande av generaladvokat Bobek i målet Pöpperl ( C‑187/15, EU:C:2016:194, punkt 45).

57 Se punkt 30 ovan och domen i målet Tarola, punkt 43.

58 Se domen i målet Tarola, punkt 43. En unionsmedborgare som har varit arbetstagare eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten ska få behålla sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare utan någon tidsbegränsning om han eller hon har varit arbetstagare eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten i mer än ett år innan han eller hon blev ofrivilligt arbetslös i enlighet med artikel 7.3 b i nämnda direktiv. En unionsmedborgare som har varit arbetstagare eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten i mindre än ett år har däremot, i enlighet med artikel 7.3 c i direktiv 2004/38, endast rätt att få behålla sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare under den tidsperiod som nämnda medlemsstat fastställer, förutsatt att den inte understiger sex månader.

59 Och således på grund av skäl som unionsmedborgaren inte råder över (dom av den 20 december 2017, Gusa, C‑442/16, EU:C:2017:1004, punkterna 31 och 45) och domen i målet Tarola, punkterna 46, 48 och 49.

60 Den tyska regeringen anser att en sådan tolkning skulle innebära att anställningsperioder som har fullgjorts i den mottagande medlemsstaten för flera årtionden sedan, till exempel som säsongsarbetare, skulle kunna komma att beaktas vid beviljandet av obegränsad uppehållsrätt enligt artikel 7.3 b i direktiv 2004/38, även om den berörda personen endast har arbetat där under en månad på senare tid.

61 Irland anser att det saknas grund för att påstå att artikel 7.3 b i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att olika kortvariga arbetsperioder som fullgjorts av en person under en period om fyra eller fem år ska läggas samman, eftersom personen mellan dessa korta anställningsperioder, när han eller hon varit arbetslös i minst sex månader, i själva verket kan förlora sin ställning som arbetstagare i enlighet med artikel 7.3 c i samma direktiv. Det saknas grund för att påstå att man efter några år med perioder av korttidsarbete (på en eller två månader i taget) och långa perioder av arbetslöshet på ett eller annat sätt skulle kunna se tillbaka och i efterhand anses ha behållit sin grundläggande ställning som arbetstagare med alla de rättigheter och förmåner som följer därav. Irland har därutöver anfört att [d]et är fullständigt oklart under hur lång tid som en kumulering av korttidsanställningar skulle kunna åberopas som grund för att uppfylla den ettårsperiod som föreskrivits av unionslagstiftaren. Handlar det om fyra eller fem år, såsom har föreslagits i förevarande mål, eller kan det röra sig om tio eller femton år?

62 Enligt kommissionen grundar sig rätten enligt artikel 7.3 b i direktiv 2004/38 att behålla ställningen som arbetstagare utan någon tidsbegränsning på antagandet att en rörlig unionsmedborgare som har varit yrkesverksam i mer än ett år har betalat skatt och sociala avgifter som en stabil medlem av arbetskraften och har tillräckliga kunskaper om arbetsmarknaden för att inom rimlig tid kunna återuppta sin yrkesverksamhet och bidra ekonomiskt till den mottagande medlemsstaten, inbegripet dess sociala trygghetssystem.

63 Som sammanlagda överstiger ett år.

64 I synnerhet om något avbrott överskrider det minimiskydd på sex månader som föreskrivs i artikel 7.3 c i direktiv 2004/38.

65 Se, särskilt, artikel 7.3 b och artikel 7.3 c i direktiv 2004/38.

66 I punkt 48 i domen i målet Tarola indikerade EU-domstolen att artikel 7.1 c i direktiv 2004/38 även är tillämplig då en arbetstagare eller egenföretagare har varit tvungen att, på grund av skäl som personen inte råder över, upphöra med sin yrkesverksamhet i den mottagande medlemsstaten innan ett år har förflutit …. Enligt min mening innebär detta att artikel 7.1 b i direktiv 2004/38 avser en enda fortlöpande period på mer än ett år. Kontinuitetsaspekten framgår tydligare av den franska språkversionen av domen, i vilken frasen avant l’échéance d’une année används.

67 Under förutsättning att övriga villkor i denna bestämmelse är uppfyllda.

68 Genom betalning av skatter och sociala avgifter (se, analogt, dom av den 21 december 2023, Chief Appeals Officer m.fl. C‑488/21, EU:C:2023:1013, punkt 71).

69 Användningen av uttrycket mindre än ett år eller under de första tolv månaderna i artikel 7.3 c i direktiv 2004/38 ger stöd för tolkningen att den period på ett år som avses i den bestämmelsen och, underförstått, i artikel 7.3 b i samma direktiv utgör en enda kritisk massa eller fortlöpande tidsperiod.

70 Se domen i målet Tarola, punkt 54. Se, analogt, dom av den 4 juni 2009, Vatsouras och Koupatantze ( C‑22/08 och C‑23/08, EU:C:2009:344, punkt 30), i vilken EU-domstolen fann att det inte kunde uteslutas att personen, oberoende av den omständigheten att yrkesverksamheten endast hade utövats under kortare tid, kunde betraktas som arbetstagare i den mening som avses i artikel 45 FEUF.

71 I det fallet två veckor.

72 Dom av den 15 september 2015, Alimanovic ( C‑67/14, EU:C:2015:597, punkt 60).

73 Se, analogt, artikel 16.3 i direktiv 2004/38.

74 Se, analogt, förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar i målet Tarola ( C‑483/17, EU:C:2018:919, punkterna 45–49).

75 Sådana frågor uppkommer nämligen främst under det första året som unionsmedborgaren utövar sin rätt till fri rörlighet.

76 Detta särskilt som rätten att ta ut årlig semester under det första yrkesverksamhetsåret kan vara extremt begränsad i vissa medlemsstater på grund av kravet på en minsta tjänstgöringstid.

77 Trots de förbättringar som moderna kommunikationer och transporter fört med sig. I detta hänseende kan vissa administrativa angelägenheter endast lösas om arbetstagaren befinner sig på plats.

78 Dom av den 21 juni 1988, Lair ( 39/86, EU:C:1988:322, punkt 38).

79 Se, exempelvis, Eurostats nyhetsartikel av den 16 februari 2023 med titeln 3.5 million recent job leavers in Q3 2022 in EU(3,5 miljoner som nyligen lämnat sitt jobb under kv3 år 2022 i EU, tillgänglig på (engelska på) adress: https://ec.europa.eu/eurostat/web/products-eurostat-news/w/ddn-20230216–2. Artikeln handlar om det ökade antalet personer i åldern 25–54 år som lämnade sina arbeten under det tredje kvartalet år 2022 jämfört med år 2021 av bland annat personliga skäl som att de ville ha mer fritid, kunna resa och/eller byta bostadsort.

80 Denna företeelse kallas ibland för jobbymoon (smekmånad från jobbet). För en inblick i förändrade karriärvägar och fenomenet jobcrafting (som innebär att man aktivt omskapar sitt eget arbete) och pixelated market (pixlad marknad), se Bersin, J., The labor market has totally changed: Are you really ready?, av den 31 mars 2024, uppdaterad den 6 april 2024, tillgänglig på adress: https://joshbersin.com/2024/03/the-needs-of-employees-have-totally-changed-are-you-really-ready/Se även https://www.shrm.org/mena/executive-network/insights/people-strategy/pixelated-workforce-arrived-ready.

81 Dom av den 21 februari 2013, N. ( C‑46/12, EU:C:2013:97, punkt 39). Begreppet ska i själva verket ges en vid tolkning då det definierar tillämpningsområdet för en grundläggande rättighet som föreskrivs i EUF-fördraget. (förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar i målet G. M. A (Arbetssökande) C‑710/19, EU:C:2020:739, punkt 37).

82 I förhållande till den ettårsperiod som föreskrivs i artikel 7.3 b i direktiv 2004/38.

83 I sådana fall, när perioden som anställd eller som egenföretagare i den mottagande medlemsstaten är mindre än ett år eller tolv månader, ska unionsmedborgaren åtnjuta det skydd som ges enligt artikel 7.3 c i direktiv 2004/38 på de villkor som fastställs där. Det bör understrykas att även om en unionsmedborgare behåller sin ställning som arbetstagare i minst sex månader och åtnjuter rätt till uppehåll och likabehandling, är denna ställning inte likvärdig med den ställning som en anställning i den mening som avses i artikel 7.3 b i direktivet ger, och perioden av ofrivillig arbetslöshet får inte beaktas vid beräkningen av den period som erfordras för att anställningen eller perioden som egenföretagare ska anses ha varat i mer än ett år.

84 Vilken är sex månader.

85 Den tolkningen är även förenlig med det huvudsakliga mål som eftersträvas i direktiv 2004/38, vilket, såsom det erinrats om i punkt 16 i förevarande förslag till avgörande, är att stärka rätten att fritt röra sig och uppehålla sig för alla unionsmedborgare. En sådan tolkning är även förenlig med det särskilda syfte som eftersträvas med artikel 7.3 i direktivet, vilket är att, genom att behålla ställningen som arbetstagare eller egenföretagare, säkerställa uppehållsrätten för personer som upphört med sin yrkesverksamhet på grund av frånvaro från arbetet som orsakats av omständigheter som de inte råder över. Se domen i målet Tarola, punkt 49 och där angiven rättspraxis.

86 Jag har kursiverat detta ord för att understryka att uttrycket efter att ha fullgjort en anställning används i artikel 7.3 b i direktiv 2004/38. Jag anser därför att det krävs att personen faktiskt har varit anställd och inte endast har haft ställning som arbetstagare.

87 I detta hänseende har EU-domstolen, såsom tidigare angetts, redan tolkat sistnämnda begrepp (se dom av den 20 december 2017, Gusa, C‑442/16, EU:C:2017:1004, punkterna 31 och 45). Se, analogt, domen i målet Tarola, punkterna 46, 48 och 49.

88 Som är den enhet som enligt irländsk rätt är behörig att betala ut ersättning till arbetssökande.

89 Som är den enhet som enligt irländsk rätt är behörig att bevilja uppehållstillstånd.

90 Dom av den 27 juni 2018, Diallo ( C‑246/17, EU:C:2018:499, punkterna 45 och 59 och där angiven rättspraxis).

91 Kommissionen hänvisade till domare Phelan J:s dom i målet I.T. mot Minister for Justice ([2023] IEHC 40, punkt 72).

92 Se, i detta hänseende, https://www.citizensinformation.ie/en/social-welfare/unemployed-people/jobseekers-allowance/Citizens Information Board (medborgarinformationsstyrelsen) är ett lagstadgat organ som främjar tillhandahållandet av information, rådgivning och opinionsbildning om ett brett spektrum av offentliga och sociala tjänster. Den tillhandahåller webbplatsen Citizens Information (Information till allmänheten), citizensinformation.ie. Styrelsen sorterar under Department of Social Protection (ministeriet för socialt skydd) (tidigare DEASP).

93 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning/kontroll.

94 Den hänskjutande domstolen har att bedöma huruvida dessa regler och villkor även gällde vid den i det nationella målet relevanta tidpunkten.

95 Omfattningen av denna överlappning beror på reglerna och villkoren för beviljande av arbetslöshetsersättning och därmed kanske på innebörden av uttrycket att frivilligt och utan giltiga skäl lämna sitt arbete.

96 I enlighet med artikel 7.3 b i direktiv 2004/38.

97 I detta hänseende syftar direktiv 2004/38, såsom tidigare har angetts, till att underlätta och stärka utövandet av den rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som unionsmedborgarna tillerkänns direkt i artikel 21.1 FEUF.