2 Rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, 1975, s. 129; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238).
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA
föredraget den 12 mars 2026( 1 )
Mål C ‑ 11/25
Jelgavas valstspilsētas pašvaldība
mot
Konkurences padome
(begäran om förhandsavgörande från Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland))
” Begäran om förhandsavgörande – Konkurrens – Artikel 102 FEUF – Missbruk av dominerande ställning – Begreppet ekonomisk verksamhet och begreppet företag – Organisation av kommunens sophantering och befogenhet att välja system för val av leverantör – Beslut som utgör utövande av offentliga maktbefogenheter – Förfarande för val av leverantör som ska tillhandahålla kommunala avfallshanteringstjänster – Direkttilldelning – Tjänsteleverantör som delvis ägs av kommunen ”
1. År 2004 ingick Jelgavas valstspilsētas pašvaldība (Jelgava kommun, Lettland) ett tjänsteavtal med ett bolag där kommunen är majoritetsägare om insamling och behandling av avfall i kommunen.
2. Valet av leverantör gjordes utan att något anbudsförfarande inleddes. Avtalets giltighetstid sträckte sig fram till 2029.
3. År 2021 slog Konkurences padome (Konkurrensrådet, Lettland) fast att kommunen genom att direkt välja leverantör hade brutit mot förbudet mot missbruk av dominerande ställning och ålade därför kommunen böter.
4. Den hänskjutande domstolen efterfrågar en tolkning av artikel 102 FEUF för att i korthet avgöra om en kommun agerar som ett ”företag” när den fattar ett beslut om hur avfallshanteringen ska organiseras inom dess område.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Direktiv 75/442/EEG ( 2 )
5. I artikel 5 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall inrätta eller utse en eller flera behöriga myndigheter som skall ansvara för planering, organisation, bemyndigande och övervakning av bortskaffandet av avfall inom ett visst område.”
2. Direktiv 2008/98/EG ( 3 )
6. Artikel 13 (”Skydd för människors hälsa och miljön”) har följande lydelse:
”Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att avfallshanteringen genomförs utan fara för människors hälsa och utan att skada miljön, i synnerhet
a) utan risk för vatten, luft, jord och växter samt djur,
b) utan att medföra olägenheter genom buller eller lukt, och
c) utan att negativt påverka landskapet eller områden av särskilt intresse.”
B. Lettisk rätt
1. Konkurrenslagen ( 4 )
7. Enligt artikel 1.1 avses med ”dominerande ställning” en ekonomisk ställning som innebär att en eller flera ekonomiska aktörer på en viss marknad kan hindra, begränsa eller väsentligt snedvrida konkurrensen på denna marknad under en tillräckligt lång tid genom att agera helt eller delvis oberoende av konkurrenter, kunder, leverantörer eller konsumenter.
8. Enligt artikel 1.9 avses med ”ekonomisk aktör” varje person, inbegripet utländska personer, som bedriver eller avser att bedriva ekonomisk verksamhet på Lettlands territorium eller vars verksamhet påverkar eller kan påverka konkurrensen på lettiskt territorium.
9. Artikel 13 har samma innehåll som artikel 102 FEUF.( 5 )
2. Förvaltningslagen ( 6 )
10. Enligt artikel 1.2 avses med ”härledd offentligrättslig juridisk person” en kommun eller annan offentligrättslig juridisk person som bildats genom lag eller med stöd av lag.
11. Artikel 87 föreskriver att en offentligrättslig juridisk person agerar inom privaträttens område när den i) utför de åtgärder som är nödvändiga för dess verksamhet, ii) tillhandahåller tjänster, eller iii) bildar ett aktiebolag eller förvärvar en andel i ett befintligt aktiebolag. En offentligrättslig juridisk person som agerar inom privaträttens område är underkastad de lagar som reglerar privaträttsliga transaktioner i allmänhet, i den mån detta agerande inte begränsas av andra regler.
3. Kommunallagen ( 7 )
12. Enligt artikel 15 är en av kommunernas självständiga uppgifter att organisera allmännyttiga tjänster för befolkningen, däribland hantering av kommunalt avfall.
4. Lagen om avfallshantering ( 8 )
13. Enligt artikel 9 ska kommunerna inom sitt förvaltningsområde organisera hanteringen av kommunalt avfall, inklusive farligt avfall, i enlighet med avfallshanteringsplanerna.
14. Artikel 15 reglerar den lokala myndighetens befogenhet att välja den aktör som ska utföra insamling, transport, hantering och lagring av kommunalt avfall inom det berörda förvaltningsområdet, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i lagstiftningen om offentlig upphandling, genom att anordna ett offentligt upphandlingsförfarande för hantering av kommunalt avfall inom ett visst område.( 9 )
5. Lagen om statlig och kommunal upphandling ( 10 )
15. Enligt artikel 1.3 a avses med ”upphandlande enhet” en förvaltningsmyndighet, en annan offentlig myndighet, en härledd offentligrättslig juridisk person eller en privaträttslig enhet som uppfyller samtliga följande kriterier:
– Den har inrättats för att tillgodose ett behov hos allmänheten eller har en sådan funktion och är inte av kommersiell natur.
– Den står under överinseende eller bestämmande inflytande av en förvaltningsmyndighet, en annan offentlig myndighet, en härledd offentligrättslig juridisk person eller en privaträttslig enhet som uppfyller dessa kriterier (och som innehar majoriteten av rösträtterna vid val av ledamöter i övervaknings- eller ledningsorgan eller vid utnämning av ledande befattningshavare), eller vars verksamhet till mer än 50 procent finansieras av staten, en härledd offentligrättslig juridisk person eller en privaträttslig person som uppfyller dessa kriterier.
16. Artikel 4 innehåller undantag från tillämpningen av lagen och ger den upphandlande myndigheten rätt att inte tillämpa den vid tilldelning av ett kontrakt som bland annat avser en tjänst som tillhandahålls av ett organ som inrättats för att utföra den upphandlande myndighetens uppgifter, som står under den upphandlande myndighetens fullständiga kontroll eller är underordnad den och som huvudsakligen tillhandahåller sina tjänster (mer än 80 procent av deras värde) till den upphandlande myndigheten och fullt ut iakttar lagens krav i sina förbindelser med tredje part.
II. Faktiska omständigheter, det nationella målet och tolkningsfrågan
17. Följande sekvens av faktiska omständigheter beskrivs i begäran om förhandsavgörande:
– Den 27 september 2004 registrerades bolaget SIA Jelgavas komunālie pakalpojumi (nedan kallat SIA JKP) i Republiken Lettlands handelsregister. Jelgava kommun innehar 51 procent av aktiekapitalet i bolaget och en privaträttslig juridisk person innehar 49 procent.
– Den 1 november 2004 ingick Jelgava kommun ett tjänsteavtal med SIA JKP om samarbete avseende avfallshantering samt utveckling och främjande av avfallshanteringssystemet inom Jelgava kommun till och med den 31 december 2029 (nedan kallat tjänsteavtalet).
– Jelgava kommun ingick detta tjänsteavtal utan att genomföra något upphandlingsförfarande. Den använde sig i stället av ett in house -förfarande, med stöd av ett undantag som föreskrevs i den vid den aktuella tidpunkten gällande lagen om statlig och kommunal upphandling.
– Den 25 maj 2020 mottog Konkurrensrådet ett klagomål från en privat part, där det hävdades att förfarandet för att välja leverantör av avfallshanteringstjänster inom Jelgava kommun var rättsstridigt och att tjänsteavtalet därför borde sägas upp och ett nytt förfarande genomföras för att välja leverantör av avfallshanteringstjänster.
– Konkurrensrådet fastställde i sitt beslut av den 22 juli 2021 att Jelgava kommun hade överträtt artikel 13.1 i konkurrenslagen (förbud mot missbruk av dominerande ställning) och påförde kommunen böter.
18. Jelgava kommun överklagade detta beslut till Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen, Lettland). Jelgava kommun gjorde i korthet gällande att ett beslut att tilldela ett kontrakt för tillhandahållande av avfallsinsamlingstjänster genom ett in house -förfarande inte utgör ett beslut av en marknadsaktör. När kommunen fattade beslut om förfarandet för att utse en kommunal avfallshanterare utövade den (offentligrättsliga) offentliga maktbefogenheter som inte omfattas av konkurrensmyndighetens tillsyn.
19. Överklagandet ogillades av domstolen i första instans, vilken godtog Konkurrensrådets resonemang och slog fast att Jelgava kommun var en marknadsaktör och hade missbrukat sin dominerande ställning
20. Jelgava kommun har överklagat domen i första instans till Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland).
21. Mot bakgrund av detta har Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland) hänskjutit följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 102 [FEUF] tolkas så, att den, mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet, även omfattar ett beslut som fattats av en offentligrättslig juridisk person om hur avfallshanteringen ska organiseras i en kommun, vilket i förevarande fall tagit formen av ett beslut om att organisera tillhandahållandet av en tjänst genom att, på grundval av ett internt förfarande, besluta att tilldela rätten att tillhandahålla denna tjänst till ett företag som delvis ägs av kommunen?
Kan en kommun anses agera som en marknadsaktör eller ett företag i den mening som avses i artikel 102 FEUF när den beslutar att organisera tillhandahållandet av kommunala avfallshanteringstjänster på ett sådant sätt att den genom ett internt förfarande beslutar att tilldela rätten att tillhandahålla dessa tjänster till ett bolag som delvis ägs av kommunen?”
III. Förfarandet vid EU-domstolen
22. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 9 januari 2025.
23. Skriftliga yttranden har inkommit från Jelgava kommun, Konkurrensrådet, den lettiska regeringen och Europeiska kommissionen. Samtliga deltog i förhandlingen den 10 december 2025.
IV. Bedömning
A. Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
24. Den hänskjutande domstolen redogör ingående( 11 ) för de skäl som enligt dess uppfattning talar för att begäran om förhandsavgörande ska tas upp till prövning:
– Den medger att ett missbruk av dominerande ställning i det aktuella fallet inte kan påverka handeln mellan medlemsstaterna, eftersom de faktiska omständigheterna avser en rent inhemsk situation. I princip är det endast nationella bestämmelser som är tillämpliga, det vill säga konkurrenslagen.
– Den hänskjutande domstolen förklarar att den lettiska konkurrenslagstiftningen är utformad för att överensstämma med unionsrätten. Konkurrenslagen som antogs år 2001 motsvarar i huvudsak artiklarna 81 och 82 i EG‑fördraget (numera artiklarna 101 och 102 FEUF).
– Den betonar att artikel 13.1 led 2 i konkurrenslagen, vad gäller förbudet mot missbruk av dominerande ställning, motsvarar artikel 102 FEUF, med undantag för vad gäller påverkan på handeln mellan stater. Tolkningen av nationell rätt avseende denna bestämmelse bör därför inte avvika från hur unionsrätten tillämpas
– EU-domstolen har förklarat sig behörig att besvara en begäran om förhandsavgörande avseende bestämmelser i unionsrätten ”i fall där omständigheterna i det nationella målet inte omfattas av unionsrättens direkta tillämpningsområde, men dessa bestämmelser blivit tillämpliga genom nationell lagstiftning, eftersom regleringen i nationell lagstiftning av rent inhemska situationer anpassats till den reglering som valts i unionsrätten”.( 12 )
25. Jag instämmer med den hänskjutande domstolens resonemang. För att få bekräftat att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning är det inte nödvändigt att göra några ytterligare överväganden, utan det räcker att hänvisa till domen av den 5 december 2024, vilken meddelades i ett liknande mål om förhandsavgörande där begäran hade framställts av Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen).( 13 )
26. I mål C-606/23
– begärdes en tolkning av artikel 101.1 FEUF med avseende på omständigheter som, även om de inte omfattades av unionsrättens direkta tillämpningsområde, reglerades av nationella bestämmelser som i sin tur, för att lösa en rent inhemsk situation, följde unionsrätten.
– Den lettiska hänskjutande domstolen ansåg att det var nödvändigt att tolka unionsrätten för att kunna avgöra hur artikel 11.1 i konkurrenslagen skulle tillämpas. Enligt den hänskjutande domstolen borde tolkningen av denna bestämmelse inte skilja sig från tolkningen av artikel 101.1 FEUF, eftersom de två bestämmelserna utgör en i huvudsak likartad rättslig ram.
27. EU-domstolen svarade på denna begäran genom att
– slå fast att den var behörig att pröva begäran eftersom det framgick av beslutet om hänskjutande ”att det i artikel 11.1 i konkurrenslagen föreskrivs en rättslig ram som är identisk med den som införts genom artikel 101.1 FEUF och att nämnda artikel 11.1 i den lettiska rättsordningen tolkas på samma sätt som artikel 101.1 FEUF”,( 14 ) och
– erinra om att den redan hade förklarat sig behörig att pröva begäran om förhandsavgörande avseende tolkningen av artikel 101.1 FEUF, som hade framställts av lettiska domstolar i liknande situationer.( 15 )
28. Dessa överväganden gäller i tillämpliga delar i ett mål som det här aktuella, vilket rör tolkningen av artikel 102 FEUF.
B. Bedömning av tolkningsfrågan
29. Konkurrensrådets beslut bygger på den dubbla premissen att Jelgava kommun, när den tilldelade det omtvistade kontraktet, agerade som ett företag och missbrukade sin dominerande ställning på marknaden för tillhandahållande av kommunala avfallshanteringstjänster inom sitt område.( 16 )
30. Det är dock oklart om Konkurrensrådets beslut endast avsåg den tidpunkt (1 november 2004)( 17 ) då tjänstekontraktet tilldelades eller om det även omfattade den tidpunkt (25 maj 2020) då den anmälan som föranledde Konkurrensrådets ingripande lämnades in.
31. Fastställandet av vilken tidpunkt som beaktades vid bedömningen av om det förelåg missbruk av dominerande ställning kan få konsekvenser för vilka unionsrättsakter som är tillämpliga.( 18 )
32. I synnerhet var artikel 102 FEUF inte i kraft år 2004. Det var däremot artikel 82 i EG‑fördraget. Eftersom innehållet i båda dessa artiklar i huvudsak är detsamma, har jag inga invändningar mot att fokusera på den bestämmelse i unionens primärrätt som den hänskjutande domstolen frågar om (artikel 102 FEUF).
1. Avtalets karaktär
33. Vid förhandlingen uppstod en diskussion om huruvida den omtvistade transaktionen kunde betecknas som ett tjänsteavtal eller en koncession.
34. Det kan vara lämpligt att besvara denna fråga för att klargöra om det är direktiv 2014/24/EU( 19 ) eller direktiv 2014/23/EU( 20 ) som utgör den tillämpliga unionslagstiftningen i fråga om offentlig upphandling.
35. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att klargöra avtalets karaktär med beaktande av dess exakta innehåll, om vilket den domstolen har tillgång till alla uppgifter.( 21 )
36. Bedömningen av avtalets karaktär påverkar inte svaret på frågan om tolkningen av artikel 102 FEUF. Om Jelgava kommun agerade som ett företag och missbrukade sin dominerande ställning, anser jag inte att det är avgörande om detta (hypotetiska) missbruk härrörde från ett tjänsteavtal eller en koncession.
37. Jag anser inte heller att denna distinktion är relevant för att i förevarande mål behandla regelverket för in house -tilldelningar, vilket jag kommer att återkomma till senare. Vare sig det är fråga om tillämpning av artikel 12 i direktiv 2014/24 (för tjänsteavtal) eller artikel 17 i direktiv 2014/23 (för koncessioner)( 22 ) är detta regelverk likartat.
38. För att följa den terminologi som används av den hänskjutande domstolen kommer jag under alla förhållanden att använda uttrycket ”tjänsteavtal” i detta förslag till avgörande.
2. Tvisteföremålet och den hänskjutande domstolens ståndpunkt
39. Den hänskjutande domstolen anger följande skäl för att vända sig till EU-domstolen:
– För att kommunen ska vara bunden av den skyldighet som föreskrivs i artikel 13.1 i konkurrenslagen måste den anses vara ett företag och dessutom ha en dominerande ställning på den relevanta marknaden.
– Det råder ingen tvekan om att en offentligrättslig juridisk person kan bedriva verksamhet inom det privaträttsliga området. Om den agerar som företag måste den följa konkurrensreglerna.
– Med avseende på tillämpningen av artikel 102 FEUF beror bedömningen av om en enhet ska betraktas som ett företag på om dess verksamhet kan kvalificeras som ekonomisk verksamhet eller om den tvärtom är en verksamhet som har samband med utövandet av offentlig makt.
– Tillhandahållandet av avfallshanteringstjänster utgör i sig en ekonomisk verksamhet. Likaså agerar kommunen på det privaträttsliga området när den bildar en privaträttslig juridisk person eller förvärvar en andel i ett befintligt aktiebolag.
– Däremot är det oklart om en kommun, när den beslutar hur avfallshanteringen ska organiseras inom dess område, agerar på privaträttslig grund.
– Enligt lettisk rätt är organisationen av avfallshanteringen en självständig funktion och en offentligrättslig skyldighet för kommunen. Det rör sig om utövande av offentliga maktbefogenheter, såsom de har utformats i nationell rätt.( 23 )
– I egenskap av en offentligrättslig juridisk person som enligt lag är skyldig att organisera avfallshanteringen, måste kommunen välja avfallshanterare enligt det förfarande som fastställs i lagen, vilken hänvisar till de förfaranden som föreskrivs i bestämmelserna om offentlig upphandling.( 24 )
– När tjänstekontraktet tilldelades (år 2004) innehöll den nationella lagstiftningen inga bestämmelser om vilket förfarande en kommun skulle tillämpa för att välja ut den aktör som skulle sköta tjänsten. Satversmes tiesa (Författningsdomstolen, Lettland) har dock slagit fast att lagstiftningen om offentlig upphandling var tillämplig på valet av leverantörer av avfallshanteringstjänster från och med år 2002.
– Enligt lagen om offentlig upphandling kan kommunerna undgå att tillämpa bestämmelserna om offentlig upphandling om de ingår ett avtal med en enhet som de helt kontrollerar. Om villkoren för ett in house -förfarande inte är uppfyllda, måste ett offentligt upphandlingsförfarande tillämpas.
40. Mot bakgrund av detta anser den hänskjutande domstolen att ”kommunen, när den fattar ett sådant beslut, inte agerar på konkurrensmässiga villkor utan utövar offentliga maktbefogenheter”( 25 ) när den beslutar om( 26 ) hur avfallshanteringstjänsterna ska tillhandahållas.
41. Vidare tillägger den hänskjutande domstolen att det inom ramen för överträdelser av bestämmelserna om offentlig upphandling är möjligt att pröva om kommunen har bedrivit sin myndighetsutövning på ett korrekt sätt. Den verkar således underförstått utesluta att denna prövning ska göras mot bakgrund av de nationella konkurrensbestämmelser som återspeglar innehållet i artikel 102 FEUF.
3. Huruvida artikel 102 FEUF är tillämplig
a) Begreppet företag och offentliga organ som bedriver verksamhet som är förknippad med myndighetsutövning
42. Domstolen utgick till att börja med från en organisk syn på begreppet ”företag” som en enhetlig organisation med personal samt materiella och immateriella tillgångar, vilken på ett varaktigt sätt strävar efter att uppnå ett bestämt ekonomiskt mål.( 27 )
43. Senare skiftade den fokus mot ett funktionellt perspektiv. Tyngdpunkten försköts från enheten till den ekonomiska verksamhet som den bedriver: ”… Begreppet företag omfattar varje enhet som utövar ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och hur den finansieras …”.( 28 )
44. Domstolen menar att ”det [är] verksamhet som består i att erbjuda varor eller tjänster på en viss marknad som är utmärkande för begreppet ekonomisk verksamhet …”.( 29 ) Det rör sig normalt om tjänster som utförs mot ersättning, vilken ”utgör en ekonomisk motprestation för tjänsten i fråga”.( 30 )
45. På denna grund kan en offentligrättslig enhet agera som ett företag i den mening som avses i artikel 102 FEUF.( 31 ) ”Verksamhet knuten till utövande av offentliga maktbefogenheter utgör … inte sådan ekonomisk verksamhet som innebär att … fördragets konkurrensregler ska tillämpas …”.( 32 )
46. Utövandet av verksamhet som är förknippad med utövandet av offentliga maktbefogenheter utesluter inte att en offentligrättslig person samtidigt kan bedriva privaträttslig ekonomisk verksamhet för vilken den betraktas som ett företag.( 33 )
47. Det krävs därför en bedömning i det enskilda fallet för att avgöra om en offentligrättslig enhet i en viss situation agerar som ett företag eller inte.
b) Organisation av hanteringen av kommunalt avfall
48. När det gäller organisationen av avfallshanteringen var direktiv 75/442 den unionsrättsakt som utgjorde referens när Jelgava kommun år 2004 tilldelade kontraktet för hanteringen av kommunalt avfall.
49. I artikel 4 i direktiv 75/442 ålades medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att se till att avfallshanteringen genomfördes utan fara för människors hälsa och utan att skada miljön. Enligt artikel 5 skulle medlemsstaterna inrätta eller utse en eller flera behöriga myndigheter som bland annat skulle ansvara för organisation av bortskaffandet av avfall inom ett visst område.( 34 )
50. Direktiv 75/442 föreskrev inte något specifikt, offentligt eller privat, system för hantering av kommunalt avfall. Något sådant system föreskrevs inte heller i direktiv 2008/98. Inom unionen samexisterar i enlighet med dessa direktiv olika modeller för att reglera denna hantering, beroende på varje medlemsstats preferenser.
51. I medlemsstater som väljer att inte utkontraktera hanteringen, det vill säga som väljer ett system som förvaltas av deras offentliga myndigheter (vanligtvis lokala myndigheter), kan dessa antingen själva ta på sig ansvaret för att tillhandahålla tjänsten med egna personalresurser och materiella resurser, eller överlåta hanteringen till en instrumentell enhet som står under deras kontroll, på villkor som är tillåtna för in house -uppdrag.( 35 )
52. Med hänsyn till principerna om självförsörjning och närhet vid behandlingen av avfall och i enlighet med ”principen att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan” har domstolen betonat den roll som lokala myndigheter med behörighet på detta område spelar.( 36 )
53. Det finns därför inget som, ur unionsrättslig synvinkel, hindrar att nationell lagstiftning tilldelar en lokal myndighet, i egenskap av organ som utövar offentliga maktbefogenheter, ansvaret för att organisera insamling, transport, behandling och bortskaffande av kommunalt avfall.
54. Samtidigt kan den berörda lokala myndigheten inte anses vara ett ”företag” som omfattas av tillämpningen av konkurrensreglerna i EUF-fördraget (särskilt artikel 102 FEUF).
55. Även om denna lokala myndighet kan betecknas som ett företag i samband med andra ekonomiska verksamheter, är detta, som jag redan har påpekat, inte fallet när den organiserar hanteringen av kommunalt avfall inom ramen för ett regelverk som kopplar denna hantering till utövandet av offentliga maktbefogenheter.
56. Den information som lämnats till EU-domstolen i målet tyder på att kommunerna i Republiken Lettland agerar självständigt när det gäller att organisera avfallshanteringstjänster.( 37 )
57. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens bedömning av nationell rätt är det kommunerna som beslutar hur hanteringen av kommunalt avfall ska ske inom deras områden, vilket innefattar valet av aktör som ska samla in, transportera, behandla och lagra avfallet.( 38 )
58. Vid bedömningen av Jelgava kommuns agerande är det naturligtvis den hänskjutande domstolen som ska avgöra om organisationen av hanteringen av kommunalt avfall utgör utövandet av offentliga maktbefogenheter och, om så är fallet, om kommunen har efterlevt den lag som reglerar denna fråga.
59. Om den hänskjutande domstolen fastställer att kommunen inte agerar under konkurrensutsatta förhållanden (såsom den själv antytt i sin begäran om förhandsavgörande) utan utövar offentliga maktbefogenheter när den beslutar om hur den kommunala avfallshanteringen ska organiseras, ska artikel 102 FEUF helt enkelt inte tillämpas, eftersom kommunen inte har agerat som ett företag .
60. Vidare har den hänskjutande domstolen påpekat att kommunen i en sådan situation inte kan anses ha ”en dominerande ställning på marknaden …, eftersom kommunens befogenhet att fatta ett sådant beslut (eller förmåga att påverka marknaden) i huvudsak inte härrör från dess ekonomiska ställning på den relevanta marknaden utan från den omständigheten att den har en offentligrättslig skyldighet att organisera avfallshanteringen inom det berörda området”.( 39 )
61. Av ovanstående kan slutsatsen dras att det för att besvara tolkningsfrågan så som den är formulerad, räcker att konstatera att en kommun som, i utövandet av sina offentliga maktbefogenheter, fattar beslut om att organisera insamling och behandling av avfall inom sitt kommunala område, inte kan betecknas som ett företag i den mening som avses i artikel 102 FEUF. Detta är i själva verket den centrala frågan i begäran om förhandsavgörande.
62. För att vara fullständigt bör svaret dock även behandla de frågor som uppstått kring innehållet i det avtal som ingicks mellan Jelgava kommun och SIA JKP inom ramen för ett in-house -förfarande. Om detta handlar den andra delen av begäran om förhandsavgörande.
4. Tillämpning av bestämmelserna om offentlig upphandling
63. Enligt de uppgifter som lämnats till domstolen ger nationell rätt lokala myndigheter ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att välja hur avfallshanteringen ska organiseras.
64. Detta utrymme gjorde det möjligt för Jelgava kommun att antingen tilldela ett tjänstekontrakt efter ett konkurrensutsatt förfarande (utkontraktering av tjänsten) eller att själv tillhandahålla avfallshanteringstjänsten (internalisering av tjänsten).( 40 )
65. Om Jelgava kommun valde att internalisera tjänsten kunde den tillhandahålla den med egna medel, antingen direkt eller inom ramen för ett internt förfarande som brukar kallas in house -förfarande.
66. Jelgava kommun hävdar att den år 2004 beslutade att tillhandahålla kommunala avfallshanteringstjänster genom ett företag i vilket kommunen var majoritetsägare, genom ett in house -förfarande.
67. Det finns en omfattande rättspraxis om möjligheterna att använda sig av den här typen av in house -tilldelningar.( 41 ) Det följer av fast praxis vid domstolen att in house -undantaget ”… är motiverat med hänsyn till att en offentlig myndighet, som är en upphandlande myndighet, har möjlighet att utföra de uppgifter av allmänintresse som åligger denna med egna medel – administrativa, tekniska och andra – utan att behöva vända sig till externa enheter utanför sin organisation …”.( 42 )
68. Detta undantag, tillägger domstolen, ”… kan omfatta situationer där avtalsparten är en i förhållande till den upphandlande myndigheten fristående juridisk person när denna myndighet utövar en kontroll över den enhet som tilldelats kontraktet, som motsvarar den kontroll som den utövar över sin egen förvaltning och denna enhet utför huvuddelen av sin verksamhet tillsammans med den eller de upphandlande myndigheter som äger enheten”. I sådana fall ”kan den upphandlande myndigheten anses ha tillgång till egna medel”.( 43 )
69. I domen Undis Servizi, vars betydelse för målet diskuterades vid förhandlingen, upprepade domstolen dessa överväganden och tillade att ett erkännande av in house -undantaget är motiverat när det ”… föreligger ett särskilt internt samband mellan den upphandlande myndigheten och den enhet som tilldelats kontraktet, även om sistnämnda enhet är en i förhållande till den upphandlande myndigheten fristående juridisk person … I sådana fall kan den upphandlande myndigheten i själva verket anses ha tillgång till egna medel och den enhet som har tilldelats kontraktet utgör praktiskt taget en del av den upphandlande myndighetens interna organisation.”( 44 )
70. Den hänskjutande domstolen efterfrågar inte någon tolkning av unionens bestämmelser om in house -tilldelningar, vilka är undantagna från bestämmelserna om offentlig upphandling.( 45 ) Den vänder sig inte till EU-domstolen för att få hjälp med att klargöra om den interna aktör som Jelgava kommun direkt tilldelade ansvaret för avfallshämtningen uppfyllde de särskilda kraven för att bli föremål för en in house -tilldelning.
71. Konkurrensrådet och den lettiska regeringen hävdar dock att en tillämpning av reglerna om offentlig upphandling inte utesluter att de organ som ansvarar för konkurrensskyddet bedömer om ett visst beteende, som omfattas av den lagstiftningen, är förenligt med konkurrensrätten (som artikel 102 FEUF ingår i).
72. De tillägger att en sådan bedömning skulle göra det möjligt att fastställa att förbudet mot missbruk av dominerande ställning i artikel 102 FEUF har överträtts, oavsett om verksamheten i fråga omfattas av tillämpningsområdet för sektorsspecifika bestämmelser (i detta fall bestämmelserna om offentlig upphandling).( 46 )
73. Vid förhandlingen medgav Konkurrensrådet och den lettiska regeringen att Konkurrensrådet inte har befogenhet att själv pröva om en kommuns beslut att anförtro sin interna aktör tillhandahållandet av tjänsten inom ramen för ett avtal är rättsstridigt. Ett sådant beslut kan prövas av Iepirkumu uzraudzības birojs (Myndigheten för tillsyn av offentlig upphandling) och därefter av domstol.( 47 )
74. Med utgångspunkt från premissen att Konkurrensrådet saknar befogenhet att bedöma om en otillbörlig in house -tilldelning har skett (det vill säga en tilldelning som inte är förenlig med artikel 12 i direktiv 2014/24 eller artikel 17 i direktiv 2014/23), handlar nu tvisten om att avgöra huruvida denna (påstådda) otillbörliga tilldelning är tillräcklig för att fastställa att det föreligger missbruk av dominerande ställning.
75. Jag anser att den ”dubbla kontroll” som Konkurrensrådet och den lettiska regeringen förespråkar inte kan leda till att det fastställs att förfarandet för in house -tilldelning av offentliga kontrakt i sig innebär missbruk av dominerande ställning.
76. Om Konkurrensrådets och den lettiska regeringens ståndpunkt skulle vara allmänt tillämplig skulle in house -förfarandet i sig leda till att det anses föreligga missbruk av dominerande ställning, eftersom den lokala myndigheten förbehåller sig en ekonomisk verksamhet på en viss marknad och utestänger konkurrenter från samma marknad under en mer eller mindre lång period.
77. Den lettiska regeringen hävdar i detta sammanhang att tillämpningen av in house -förfarandet ledde till att konkurrenter utestängdes och att den hade en negativ inverkan på konkurrensen på den berörda marknaden.( 48 )
78. Syftet med de in house -förfaranden som unionsrätten tillåter och reglerar (artikel 12 i direktiv 2014/24 och artikel 17 i direktiv 2014/23) är att under strikta villkor ge offentliga myndigheter möjlighet att välja ett eget organ för att tillhandahålla en tjänst. Samtidigt innebär valet av en (intern) tjänsteleverantör i sig att alla andra hypotetiska konkurrenter utesluts.
79. Jag är medveten om att vissa konkurrensmyndigheter i medlemsstaterna är tveksamma till användningen av in house -tilldelning av kontrakt. Det är logiskt att de ifrågasätter de negativa effekter som en mer utbredd användning av dessa förfaranden kan ha på marknaderna (särskilt på tjänstemarknaderna).( 49 )
80. Tillåtandet av in house -tilldelningar är dock ett medvetet beslut av unionslagstiftaren, vilken utifrån sina egna politiska val har bedömt att det är lämpligt att i vissa fall befria medlemsstaternas offentliga myndigheter från skyldigheten att tillämpa konkurrensutsatta upphandlingsförfaranden.
81. Detta beslut innebär som nämnts att de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna har rätt att anförtro sina instrumentella organ (när de bland annat utövar samma kontroll över dem som över sin egen förvaltning) vissa uppgifter utan att vända sig till marknaden, för att anskaffa byggentreprenader, tjänster eller varor.( 50 )
82. Detta gäller dock inte om enskilda beslut av en offentlig myndighet som anförtror en egen instrumentell enhet tillhandahållandet av tjänsten strider mot direktiv 2014/24 eller direktiv 2014/23.
83. Detta skulle kunna vara fallet i förevarande mål om in house -förfarandet inte hade tillämpats på de villkor som föreskrivs i lagen, särskilt vad gäller ”den lokala myndighetens fullständiga kontroll över bolaget, vilket inte är möjligt om ett privat bolag äger en andel i bolaget”.( 51 ) Konkurrensrådet skulle i ett sådant fall vidta sanktionsåtgärder mot ”den rättsstridiga tillämpningen av internaliseringsprincipen”.( 52 )
84. I detta avseende anser jag att den hänskjutande domstolens ståndpunkt är korrekt. Frågan huruvida kommunen har utövat sina offentligrättsliga befogenheter på ett korrekt sätt när den tilldelade en in house -aktör kontraktet, är något som skulle kunna prövas inom ramen för ett förfarande rörande överträdelse av bestämmelserna om offentlig upphandling.( 53 )
85. Om Jelgava kommuns beslut är rättsstridigt kan det överklagas till de organ som är behöriga att pröva offentliga myndigheters beslut i fråga om upphandling.( 54 ) I ett sådant överklagande kan det göras gällande att åtgärden inte är förenlig med lagen, är onödig eller oproportionerlig, vilket i sista hand får avgöras av de behöriga domstolarna.
86. Under alla förhållanden är ingenting av detta relevant för tillämpningen av artikel 102 FEUF. Det beror dels på att, som jag redan har påpekat, denna bestämmelse inte är tillämplig på en kommun som fattar ett beslut om avfallshantering inom ramen för utövandet av sina offentliga maktbefogenheter, del på att en (eventuell) överträdelse av bestämmelserna om offentlig upphandling inte nödvändigtvis innebär ett missbruk av dominerande ställning på den inre marknaden eller en väsentlig del av denna.
V. Förslag till avgörande
87. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska ge Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland) följande svar:
En kommun som, i utövandet av sina offentliga maktbefogenheter, fattar ett beslut om hur avfallshanteringen ska organiseras inom kommunen och tilldelar rätten att tillhandahålla denna tjänst genom ett internt förfarande ( in house -förfarande) till en enhet över vilken kommunen utövar en kontroll som är likvärdig med den som den utövar över sin egen förvaltning, kan inte betecknas som ett ”företag” i den mening som avses i artikel 102 FEUF.
1 Originalspråk: spanska.
2 Rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, 1975, s. 129; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238).
3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv (EUT L 312, s. 3). Bland de direktiv som upphävts finns Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/12/EG av den 5 april 2006 om avfall (EUT L 114, 2006, s. 9).
4 Konkurences likums av den 4 oktober 2001 ( Latvijas Vēstnesis , 2001, nr 151). Tillgänglig på https://likumi.lv/ta/id/54890-konkurences-likums.
5 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, Autortiesību un komunicēšanās konsultāciju aģentūra – Latvijas Autoru apvienība (C‑177/16, EU:C:2017:689, punkt 6).
6 Valsts pārvaldes iekārtas likums av den 6 augusti 2002 ( Latvijas Vēstnesis , 2002, nr 94). Tillgänglig på https://likumi.lv/ta/id/63545-valsts-parvaldes-iekartas-likums.
7 Likums ”Par pašvaldībām” av den 19 maj 1994 ( Latvijas Vēstnesis , 1994, nr 61). Tillgänglig på https://likumi.lv/ta/id/57255-par-pasvaldibam. Upphörde att gälla den 1 januari 2023.
8 Atkritumu apsaimniekošanas likums av den 14 december 2000 ( Latvijas Vēstnesis , 2000, nr 473/476). Tillgänglig på https://likumi.lv/ta/id/14012-atkritumu-apsaimniekosanas-likums. Upphörde att gälla den 18 november 2010.
9 Denna lydelse antogs den 22 juni 2005 och trädde i kraft den 26 juli 2005.
10 Likums ”Par iepirkumu valsts vai pašvaldību vajadzībām” av den 5 juli 2001 ( Latvijas Vēstnesis , 2001, nr 110). Tillgänglig på https://likumi.lv/ta/id/26309-par-iepirkumu-valsts-vai-pasvaldibu-vajadzibam. Den har senare ersatts av 2006 års lag om offentlig upphandling (Publisko iepirkumu likums, Latvijas Vēstnesis , 2006, nr 65) och 2016 års lag om offentlig upphandling (Publisko iepirkumu likums, Latvijas Vēstnesis , 2016, nr254).
11 Punkt 8 i begäran om förhandsavgörande.
12 Den hänskjutande domstolen hänvisar i det här sammanhanget till dom av den 26 november 2015, Maxima Latvija (C‑345/14, EU:C:2015:784, punkt 12 och där angiven rättspraxis).
13 Målet Tallinna Kaubamaja Grupp och KIA Auto (C‑606/23, EU:C:2024:1004).
14 Dom av den 5 december 2024, Tallinna Kaubamaja Grupp och KIA Auto (C‑606/23, EU:C:2024:1004, punkt 20).
15 Dom av den 18 november 2021, Visma Enterprise (C‑306/20, EU:C:2021:935, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
16 Enligt Konkurrensrådet (fotnot 27 i dess skriftliga yttrande) är den relevanta marknaden i förevarande mål marknaden för insamling och transport av kommunalt avfall inom Jelgavas förvaltningsområde.
17 Vid den tidpunkten hade Lettland redan anslutit sig till Europeiska unionen. Akten om villkoren för Republiken Lettlands anslutning offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 23 september 2003 (EUT L 236, 2003, s. 33).
18 Det kan eventuellt också få konsekvenser för tillämpningen av nationell rätt. I punkt 16 i begäran om förhandsavgörande hänvisar den hänskjutande domstolen till den betydelse som tidpunkten kan ha, ur ett nationellt rättsligt perspektiv. Enligt Jelgava kommun fanns det år 2004 inga bestämmelser om vilket förfarande som skulle tillämpas vid valet av leverantör, och reglerna om offentlig upphandling var därför inte tillämpliga.
19 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 2014, s. 65).
20 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014 om tilldelning av koncessioner (EUT L 94, 2014, s. 1).
21 Dom av den 29 april 2025, Fastned Deutschland (C‑452/23, EU:C:2025:284, punkt 41): ”… frågan huruvida en transaktion ska kvalificeras som ett ’offentligt kontrakt’, i den mening som avses i direktiv 2014/24, eller som en ’koncession’ i den mening som avses i direktiv 2014/23, [ska] uteslutande … bedömas mot bakgrund av unionsrätten …”
22 Dom av den 29 april 2025, Fastned Deutschland (C‑452/23, EU:C:2025:284, punkt 48): ”Det var … uteslutet att tillämpa unionsbestämmelserna om koncessioner om den kontroll som den upphandlande myndigheten utövade över koncessionshavaren motsvarade den kontroll som den upphandlande myndigheten utövade över sin egen förvaltning och om koncessionshavaren bedrev huvuddelen av sin verksamhet tillsammans med den upphandlande myndighet som innehar den … . När det är fråga om en sådan in house -tilldelning anses den upphandlande myndigheten använda sig av sina egna resurser så snart som koncessionshavaren, även om denne förvisso juridiskt sett är fristående i förhållande till myndigheten, i praktiken kan anses utgöra en del av den upphandlande myndighetens interna förvaltning. I sådana fall är ett anbudsförfarande inte nödvändigt … . Dessa principer kommer numera till uttryck och preciseras i artikel 17 i direktiv 2014/23, i vilken det anges på vilka villkor en koncession mellan enheter i den offentliga sektorn inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.”
23 Den hänskjutande domstolen klargör att denna skyldighet också är förenlig med de offentligrättsliga skyldigheter som fastställs i artikel 8 i direktiv 75/442 (och i artiklarna 8 och 15.1 i direktiven 2006/12 och 2008/98).
24 I artikel 15.1 i lagen om avfallshantering av den 14 december 2000 fastställs att kommunerna ska välja det företag som ska ansvara för avfallshanteringen i enlighet med de förfaranden som fastställs i lagstiftningen om offentlig upphandling. En liknande bestämmelse finns i lagen om avfallshantering av den 28 oktober 2010.
25 Punkt 18 i begäran om förhandsavgörande.
26 Enligt den lettiska regeringen och Konkurrensrådet, vilka hävdade detta i flera delar av sina skriftliga yttranden och upprepade det vid förhandlingen, finns det inget i handlingarna i målet som visar att Jelgava kommun hade beslutat att tillämpa in-house -förfarandet innan avtalet ingicks. I begäran om förhandsavgörande förutsätts dock att ett sådant beslut fattades, vilket nämns i punkterna 13 och 18. Under alla förhållanden visar ingåendet av avtalet mellan Jelgava kommun och SIA JKP i sig, utan att det behövs någon ytterligare dokumentation, att kommunen har valt detta system för tilldelning av tjänsten. Avtalet är inget annat än ett uttryck för kommunens vilja i detta avseende.
27 Dom av den 13 juli 1962, Mannesmann/Alta Autoridad (19/61, EU:C:1962:31, punkterna 705 och 706).
28 Dom av den 23 april 1991, Höfner och Elser (C‑41/90, EU:C:1991:161, punkt 21).
29 Dom av den 11 juli 2006, FENIN/kommissionen (C‑205/03 P, EU:C:2006:453, punkt 25).
30 Dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl. (C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 48).
31 Dom av den 12 juli 2012, Compass-Datenbank, (C‑138/11, EU:C:2012:449, punkt 35).
32 Dom av den 12 juli 2012, Compass-Datenbank (C‑138/11, EU:C:2012:449, punkt 36), dom av den 19 januari 1994, SAT Fluggesellschaft (C‑364/92, EU:C:1994:7, punkterna 30 och 31), och dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl. (C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 49).
33 Dom av den 1 juli 2008, MOTOE (C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 25): ”… den omständigheten att en del av en enhets verksamhet innefattar myndighetsutövning [utgör] inte i sig … ett hinder för att kvalificera enheten som ett företag, i den mening som avses i gemenskapens konkurrensrätt, med avseende på resten av dess – ekonomiska – verksamhet … . Varje verksamhet som bedrivs av en enhet ska kvalificeras för sig, antingen som utövande av offentliga maktbefogenheter eller som ekonomisk verksamhet.”
34 Se artikel 13 i direktiv 2008/98, vilken återges i punkt 6 i detta förslag till avgörande. I artikel 16 i samma direktiv föreskrivs att medlemsstaterna ska upprätta ett sammanhängande och ändamålsenligt utformat nätverk av anläggningar för bortskaffande av avfall och anläggningar för ”blandat kommunalt avfall som samlats in från privata hushåll, inbegripet när insamlingen även omfattar sådant avfall från andra producenter”.
35 Se Legal Assistance on the Application of Public Procurement Rules in the Waste Sector Final Report , som offentliggjordes av kommissionen i augusti 2016. Där sammanfattas situationen i medlemsstaterna på följande sätt: ”Local authorities have the possibility to perform the provision of services themselves (direct public management) or to delegate it to other public or private entities (delegated public or private management). Delegated public management is mainly organised through direct contract awards to a separate public entity under the control of the authority (under the exclusions provided by the EU Public Procurement Directive for in-house provision or public-public cooperation). Delegated private management is organised by outsourcing the public task to a private operator through public contracts and concession contracts, whereby the contract is awarded as a result of public procurement procedures” (s. 1).
36 Dom av den 11 november 2021, Regione Veneto (Transport av blandat kommunalt avfall) (C‑315/20, EU:C:2021:912, punkt 25): ”… medlemsstaterna … har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller valet av vilken geografisk utgångspunkt de bedömer vara lämplig för att kunna uppnå nationell självförsörjning såvitt avser behandlingen av det berörda avfallet. … en av de viktigaste åtgärder som medlemsstaterna har att vidta, bland annat genom lokala förvaltningar med behörighet i detta avseende , är att sträva efter att behandla avfallet i en anläggning som ligger så nära som möjligt den plats där det produceras …” Min kursivering.
37 Artikel 15 i kommunallagen av den 19 maj 1994.
38 Artiklarna 9 och 15 i lagen om avfallshantering av den 14 december 2000.
39 Punkt 18 i begäran om förhandsavgörande.
40 I sitt skriftliga yttrande (punkt 17) medger Konkurrensrådet att kommunerna enligt nationell rätt kan organisera avfallshanteringen själva, antingen genom att anlita sin egen aktör eller genom att anlita privata aktörer. I begäran om förhandsavgörande kallas den hantering som utförs av den lokala myndigheten för ”internalisering” av tjänsten.
41 Från och med, bland annat, dom av den 18 november 1999, Teckal (C‑107/98, EU:C:1999:562), och dom av den 11 januari 2005, Stadt Halle och RPL Lochau (C‑26/03, EU:C:2005:5).
42 Dom av den 8 maj 2014, Datenlotsen Informationssysteme (C‑15/13, EU:C:2014:303, punkt 25 och där angiven rättspraxis). På senare tid, dom av den 8 december 2016, Undis Servizi (C‑553/15, EU:C:2016:935, punkt 30) (nedan kallad domen Undis Servizi).
43 Dom av den 8 maj 2014, Datenlotsen Informationssysteme (C‑15/13, EU:C:2014:303, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
44 Domen Undis Servizi, punkt 30.
45 I artikel 12 i direktiv 2014/24 anges under vilka förutsättningar ett kontrakt som en upphandlande myndighet har tilldelat en annan offentligrättslig eller privaträttslig juridisk person ska undantas från direktivets tillämpningsområde. Artikel 17 i direktiv 2014/23 har en liknande lydelse.
46 Konkurrensrådet har till stöd för sitt påstående hänvisat till dom av den 27 februari 2025, Aeroportul Internaţional ”Avram Iancu” Cluj (C‑220/24, EU:C:2025:124, punkterna 30 och 31). I det målet var de sektorspecifika bestämmelser som tillämpades rådets direktiv 96/67/EG av den 15 oktober 1996 om tillträde till marknaden för marktjänster på flygplatserna inom gemenskapen (EGT L 272, 1996, s 36). Domstolen slog fast att artiklarna 1 och 6 i direktiv 96/67 ”inte utgör hinder för tillämpningen av artikel 102 FEUF i en situation där en leverantör av marktjänster har nekats tillträde till flygplatsinfrastrukturen, vilken krävs för att bedriva denna verksamhet, på en flygplats i Europeiska unionen som vid tidpunkten för nekandet hade en årstrafik som var lägre än två miljoner passagerarrörelser” (domslutet).
47 Punkt 28 i Konkurrensrådets skriftliga yttrande.
48 Punkt 12 i den lettiska regeringens skriftliga yttrande: ”Det missbruk av dominerande ställning som [Jelgava] kommun gjorde sig skyldig till tog sig uttryck i en utestängning och hade en negativ inverkan på konkurrensen på den berörda marknaden. Kommunens agerande, som bestod i att utan objektiva skäl (motivering) förbehålla sig ekonomisk verksamhet på den aktuella marknaden och skydda sitt dotterbolag från konkurrens, ledde till att konkurrenter utestängdes från denna marknad under en längre period.”
49 Se, exempelvis, rapport av den 19 juni 2013 från Comisión Nacional de los Mercados y de la Competencia (Spanien) med titeln ”Medios propios y las encomiendas de gestión: implicaciones de su uso desde la óptica de la promoción de la competencia” (Egna medel och förvaltningsuppdrag: konsekvenser av deras användning ur konkurrensfrämjande synvinkel). Där anges följande: ”En begränsning av konkurrensen stänger tillgången till den aktuella tjänsten för alla andra anbudsgivare än den egna enheten, vilket begränsar deras möjlighet att erbjuda sina produkter till myndigheterna, vilka i många fall kan vara en viktig efterfrågare av denna typ av varor och tjänster” (avsnitt VI, andra slutsatsen, s. 94). ”Användningen av detta instrument, som i sig är konkurrensbegränsande , måste motiveras både genom att en offentlig enhet korrekt beviljas ställning som egen enhet och genom att man använder sig av förvaltningsuppdrag i varje enskilt upphandlingsfall” (avsnitt VII, s. 97). Min kursivering. Rapporten är tillgänglig på https://pmt-eu.hosted.exlibrisgroup.com/primo-explore/fulldisplay?docid=34CNMC_BKM000007612_3&context=L&vid=34CNMC_V1&lang=es_ES&search_scope=LOCAL_full&adaptor=Local%20Search%20Engine&tab=default_tab&query=any,contains,informe%20%22medios%20propios%22&offset=0.
50 Jag följer här övervägandena i mitt förslag till avgörande i målet LitSpecMet (C‑567/15, EU:C:2017:319, punkt 69).
51 Punkt 7 i begäran om förhandsavgörande.
52 Punkt 7 i begäran om förhandsavgörande.
53 Punkt 18 i begäran om förhandsavgörande. I slutet av denna punkt framhåller den hänskjutande domstolen att ”frågor om giltigheten av tillämpningen av ett in house -förfarande brukar väckas inom ramen för förfaranden där ett organs beslut att genomföra en direkttilldelning inom ramen för ett offentligt upphandlingsförfarande ifrågasätts”. När det gäller in-house -tilldelningar som har gett upphov till begäranden om förhandsavgörande inom avfallssektorn, se bland annat dom av den 10 september 2009, Sea (C‑573/07, EU:C:2009:532), dom av den 29 november 2012, Econord (C‑182/11 och C‑183/11, EU:C:2012:758), och dom av den 12 maj 2022, Comune di Lerici (C‑719/20, EU:C:2022:372).
54 I punkt 28 i sitt skriftliga yttrande medger konkurrensrådet att ”motiveringen och tillämpningen av valet av form för tillhandahållande av tjänster är underkastade rättsliga kriterier och därmed tillsynsmyndigheternas (och därefter domstolarnas) kontroll. Till exempel är det inom ramen för marknaden för insamling och transport av kommunalt avfall så att tillämpligheten av artikel 3.1.7 i [lagen om offentlig upphandling] av den kommun som tillhandahåller tjänsten på egen hand kan prövas i domstol.”