('angående långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet m. m.',)

Knngl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 1

Nr 101

Knngl. Maj.ts proposition till riksdagen angående långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet m. m.; given Stockholms slott den 15 mars 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över utrikesdepartements-, finans- och handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande ministern för utrikes ärendena hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsak. L a innehåll

I propositionen föreslås, att det statliga utvecklingsbiståndet för de när­ maste åren skall planeras med sikte på att den totala anslagsvolymen för biståndsändamål budgetåret 1974/75 skall motsvara 1 % av bruttonational­ produkten. Detta beräknas förutsätta anslagshöjningar på ca 25 % från år till år under sjuårsperioden. För de närmaste åren, budgetåren 1968/69—1970/71, framläggs en i väsentliga avseenden preciserad plan för anslagens fördelning på ändamål och verksamhetsformer. Som utgångspunkt för den fortsatta detaljplane­ ringen föreslås gälla, att anslagen under nämnda treårsperiod sammanlagt uppgår till lägst 1,8 miljarder kr. Inom den angivna treårsramen beräknas drygt 700 milj. kr. för allmänna bidrag till internationella program. Redan nu utfästs enligt förslaget 265 milj. kr. i bidrag för kalenderåren 1968—1970 till Internationella utveck­ lingsfonden IDA, och 276 milj. kr. utfästs för samma tid till FN:s utveck­ lingsprogram UNDP. Bidragen föreslås stiga från år till år under perioden. Till internationella livsmedelsprogram beräknas 114 milj. kr. Höjda bidrag beräknas även till FN:s barnfond UNICEF och FN:s flyktingkommissariat. För direkta svenska biståndsinsatser administrerade av SIDA och för 1 Bihang till riksdagens protokoll 1968 . 1 samt . Nr 101

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

vissa ändamålsbestämda bidrag till internationella program beräknas för budgetåren 1968/69—1970/71 anslag på sammanlagt drygt 1 miljard kr. Därav förutsätts ca 40 % utgå i form av krediter. I propositionen framläggs förslag till riktlinjer för den fortsatta bistånds­ verksamheten. Dessa ansluter i stor utsträckning till de riktlinjer, som dragits upp genom statsmakternas beslut år 1962 och i vissa avseenden där­ efter. Den starka betoningen av de internationella biståndsprogrammen bi­ behålls. Fortsatt koncentration av den direkta biståndsverksamheten för­ ordas med avseende på länder och ämnesområden. Särskilt understryks betydelsen av bistånd i syfte att främja livsmedelsförsörjning och familje­ planering i u-länderna. Förslag om ett svenskt system för investeringsgarantier framläggs. Anslagen till biståndsändamål föreslås för budgetåret 1968/69 bli höjda med 100 milj. kr. till totalt 504 milj. kr., dvs. med 25 %. En jämförelsevis starkt ökad medelsanvisning föreslås för informationsverksamheten.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 3

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stock­ holms slott den 15 mars 1968.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , K ling , J ohansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson , G eijer , O dhnoff , W ickman , M oberg .

Ministern för utrikes ärendena anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om långtidsplan för det statliga utveck­ lingsbiståndet m. m. och anför.

Inledning

Förenta Nationernas andra världskonferens för handel och utveckling UNCTAD II inleddes i New Delhi den 1 februari 1968. Inför konferensen möttes i Alger i oktober 1967 företrädare för den s. k. 77-gruppen, som är en sammanslutning av de mindre utvecklade länderna, i syfte att dra upp riktlinjerna för ett enhetligt handlande vid konferensen. De gemensamma ståndpunkterna sammanfattades i den s. k. Alger-deklarationen (»Charter of Algiers»).

De fattiga ländernas läge I Alger-deklarationen tecknas bilden av en värld, i vilken klyftan i eko­ nomiskt avseende mellan rika och fattiga länder fortsätter att vidgas. Natio­ nalinkomsten per person i de utvecklade länderna beräknas tillväxa med omkring 300 kr. om året, medan de fattiga folken —• varav en del inte nått längre än att hela deras nationalinkomst per person är 300 kr. om året —genomsnittligt inte lyckats öka sina inkomster med mer än 10 kr. om året per innevånare. Värdet av de fattiga ländernas export — med bortseende från oljan — steg med i genomsnitt 4 % om året under 1960-talets första hälft, medan tillväxttakten i världens totala export var dubbelt så snabb. De fat­ tiga ländernas andel av världshandeln sjönk. Bytesförhållandet i handeln mellan u-länder och industriländer har på senare år ändrats avsevärt till u-ländernas nackdel. Det har beräknats, att minskningen i dessa länders

4 Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

köpkraft motsvarar 12 miljarder kr. om året — eller inemot hälften av vär­ det av de mer utvecklade ländernas statliga bistånd till u-länderna. De fattiga ländernas samlade skuldbörda beräknas ha vuxit från 50 mil­ jarder kr. år 1955 till 200 miljarder kr. år 1906. Räntor och amorteringar på dessa skulder kostar nu mer än 20 miljarder kr. om året — ett belopp, som hotar att redan år 1970 växa i kapp hela den överföring av resurser i form av lån, som sker från de rika länderna. Alger-deklarationens teckning av läget i ekonomiska termer bestyrks av det material, som UNCTAD :s generalsekreterare framlade inför konferensen i New Delhi. Den kan också kompletteras med uppgifter från andra områ­ den. De senaste årsrapporterna från FN:s generalsekreterare och Världs­ banken, från FN:s livsmedelsorganisation FAO, utbildningsorganisationen UNESCO och arbetsorganisationen ILO berättar om en fortsatt otillräcklig livsmedelsproduktion, växande analfabetism och tilltagande arbetslöshet. Dessa missförhållanden präglar särskilt och i stigande grad de redan fattiga länderna. För dessa länder är en av huvudorsakerna till den växande misä­ ren gemensam: den allt hastigare folkökningen, som f. n. medför en tillväxt av världsbefolkningen med cirka 70 milj. människor om året varav cirka 50 milj. i u-länderna. En växande ström av barn och ungdom behöver ha mat och utbildning och arbete — men tillgången på näringsrik föda ökar lång­ samt, allt flera klappar förgäves på skolportarna trots att skolsystemet växer snabbt, och arbetstillfällena ökar mycket långsammare än antalet arbets­ sökande. Det är numera en utbredd mening bland folkens ledare, att humanitära, sociala och ekonomiska skäl talar för en aktiv befolkningspolitik, i vilken familjeplanering måste spela en huvudroll. Men ännu har endast de första stegen tagits på de praktiska åtgärdernas väg, och många slags hinder reser sig för en snabb utbredning av metoderna för födelsekontroll. Trots att en målmedveten verksamhet för familjeplanering redan pågått länge, kan en­ dast några få länder och områden ännu peka på resultat i form av en påtag­ lig uppbromsning av folkökningen. Det har beräknats, att världsbefolkning­ en med nuvarande tillväxttakt fördubblas och växer till omkring 7 miljar­ der människor omkring år 2000. En framgångsrik utbredning av familje­ planeringen kan begränsa tillväxten — men knappast mer än att ändå 6 miljarder människor, dvs. 2,5 miljarder mer än nu, skall leva på jorden om drygt 30 år. Alger-deklarationen uttalar, att lösningen av de fattiga ländernas ekono­ miska, sociala och kulturella problem i hög grad är beroende av dessa län­ ders egna utvecklingsansträngningar. Därför krävs det en mobilisering och ett bättre utnyttjande av interna resurser. U-ländernas egna ansträngningar för att komma till rätta med svälten, okunnigheten, sjukdomarna och överbefolkningen behöver få stöd av de rika länderna i ett världsomfattande utvecklingssamarbete. De redan väl utveck­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 5

lade länderna samarbetar till gemensam fördel i en råd olika grupperingar sådana som OECD, den europeiska ekonomiska gemenskapen EEC och frihandelsorganisationen EFTA och förbättrar successivt sitt läge. Det hittills bedrivna utvecklingssamarbetet med u-länderna har inte lyckats hindra, att det kroniska tillståndet av undernäring och felnäring har förvärrats. Stag­ nationen i deras livsmedelsframställning och den snabba tillväxten i deras folkmängd — i förening med den snedvridning av produktion och handel, som äger rum — hotar, som Alger-deklarationen understryker, att ge upp­ hov till en allvarlig kris. U-ländernas gemensamma uttalanden i Alger-deklarationen erinrar världs­ samhället om dess förpliktelse att skapa förhållanden under vilka alla folk kan åtnjuta ekonomisk och social välfärd och utveckla sina resurser därhän alt folken kan leva utan nöd och fruktan. I en värld av växande inbördes be­ roende, säger Alger-deklarationen, är fred, framsteg och frihet gemensam­ ma och odelbara värden. Följaktligen kommer u-ländernas förkovran att gynna även de redan utvecklade länderna.

Resursflödet till u-länderna I början av 1950-talet var utvecklingsbiståndet fortfarande av blygsam omfattning, men det tillväxte snabbt under årtiondet. Man har beräknat, att ökningen av statliga gåvor och lån för ekonomisk utveckling mellan åren 1950 och 1962 uppgick till 12 % årligen. Detta senare år beräknas enligt OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (Development Assistance Committee, DAC) det totala offentliga och privata nettoresursflödet till u-länderna till inemot 45 miljarder kr. Under de följande åren ökades resursflödet med i genomsnitt något över 2,5 miljarder kr. om året till drygt 55 miljarder kr. år 1966. Ökningen motsvarade i stort sett prisstegringen under dessa år. I verkligheten har således det totala resursflödet stagnerat under 1960talet. Dess andel av givarländernas växande nationalinkomst har minskat. Resursöverföringen till u-länderna motsvarade åren före och omkring 1960 (1956—1961) ungefär 1,1 % av de rika västländernas sammanlagda na­ tionalinkomster. Åren 1962—1965 uppgick resursöverföringen till omkring 1 % men sjönk år 1966 till knappt 0,9 % av nationalinkomsten för alla gi­ varländer sammantagna. Om det totala bislåndsflödet i stället jämförs med bruttonationalprodukten i givarländerna, var andelen år 1966 i genomsnitt något över 0,6 % mot närmare 0,9 % år 1961. Av den rent statliga biståndsgivningen — för DAC-ländernas del beräk­ nad till ett värde av drygt 33 miljarder kr. år 1966 — kanaliseras endast en mindre del genom mellanstatliga bistånds- och finansieringsinstitutioner. År 1961 utbetalades av dessa institutioner 2,8 miljarder kr. Motsvarande be­ lopp uppgick år 1966 till 7 miljarder kr. Bland industriländerna svarar Förenta Staterna, Frankrike, Storbritan­ nien och Västtyskland för det största biståndsflödet, och detta sker främst

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

genom direkt biståndsgivning, dvs. bilaterala program. År 1966 svarade de fyra länderna för nära 84 % av det totala statliga biståndet från de i DAC deltagande staterna, Förenta Staterna ensamt för 57 %. Den sammanlagda volymen av de fyra ländernas program har förändrats föga sedan år 1962, vilket innebär att det statliga biståndets procentuella andel av dessa länders nationalinkomster minskat. Trots nedgången i Frankrikes biståndsgivning under 1960-talet svarar landet fortfarande för den största biståndsinsatsen i förhållande till natio­ nalinkomsten. Av övriga stater, som deltar i DAC, har samtliga utom Belgien ökat sin statliga biståndsgivning under 1960-talet. De högsta relativa stegringstalen noteras för Canada, Danmark, Nederländerna och Sverige. Vad angår biståndsflödets fördelning på världsdelar har Afrikas relativa andel av det statliga biståndet minskat under 1960-talet, medan Latiname­ rikas andel hållit sig någorlunda konstant. Resursflödet i Asien har sedan år 1961 ökat och omfattade år 1965 nära hälften av det totala resursflödet till u-länderna. Med drygt 60 % av de fattiga ländernas befolkning mottog Asien år 1965 ett bistånd, som beräknats motsvara knappt 15 kr. per invå­ nare, medan motsvarande siffra för Latinamerika anges till drygt 18 kr. och för Afrika till 27 kr. Industriländernas biståndsgivning beräknades år 1966 ha innefattat fält­ insatser av 103 500 personer, inklusive lärare och fredskårsdeltagare. Därav kom över 85 % från tre länder, Frankrike, Förenta Staterna och Storbritan­ nien. Samtidigt utbildades omkring 68 000 stipendiater och praktikanter inom ramen för statliga biståndsprogram. Även mätt i personer har biståndsgivningen stagnerat eller minskat. I bihang som torde få fogas till detta protokoll ingår tabeller (1—5) över resursflödet till u-länderna.

Krav på ökat bistånd Stora förväntningar ställdes på de rekommendationer och åtaganden, som antogs av den första handels- och utvecklingskonferensen UNCTAD I år 1964. En rad åtgärder förebådades där i syfte att frigöra och utveckla världshan­ deln, stabilisera råvarupriserna och öka de inslag i samarbetet mellan de rika och de fattiga länderna, som utvecklingsbiståndet utgör. Enhälligt god­ togs som mål för resursöverföringen till u-länderna, att de rika länderna till dessa skulle överföra statliga och privata resurser motsvarande 1 % av bruttonationalinkomsten. UNCTAD:s generalsekreterare konstaterar i sin rapport inför den andra världshandelskonferensen i New Dehli, att många av rekommendationerna vid den första konferensen vunnit ökad uppmärksamhet och börjat resul­ tera i specifika åtgärder på det nationella och internationella planet. Gene­ ralsekreteraren konstaterar emellertid, att de åtgärder, som hittills vidtagits i anledning av rekommendationerna, ej på långt när gett det omfattande re­

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968 7

sultat, som förutsågs vid den första världskonferensen för handel och ut­ veckling. Enligt en inom Världsbanken företagen beräkning skulle u-länderna kun­ na nyttiggöra utvecklingskrediter och bidrag på 15-—20 miljarder kr. mer om året än som f. n. står till förfogande. Undersökningar företagna av FN och den amerikanska biståndsförvaltningen ger en liknande bild av u-ländernas absorptionsförmåga inom ramen för deras biståndsbehov. I sitt tal inför Svenska bankföreningen i oktober 1967 hänvisade Världs­ bankens chef George Woods till den planering, som föregick Marshall-hjäl­ pen omedelbart efter andra världskriget och uppmanade industriländernas regeringar att inför världens befolkningskris och livsmedelsbrist ta initia­ tivet till ett liknande planeringsarbete. Den plan, som skulle framkomma, borde läggas till grund för 1970-talets utvecklingssamarbete. Liknande för­ slag har diskuterats inom FN. Sverige tog år 1966 upp frågan om planering av utvecklingsarbetet i u-länderna under 1970-talet. Det första s. k. inter­ nationella utvecklingsårtiondet (»International Development Decade»), pro­ klamerat av FN vid 1960-talets ingång, hade hunnit in i sin andra hälft och det kunde förutses, att dess mål i fråga om de fattiga ländernas ekonomiska utveckling inte skulle nås. För att undvika en upprepning av det första utvecklingsårtiondets besvikelser skulle man inför 1970-talet företa en realis­ tisk planering. Diskussionen härom har därefter fortsatt inom FN. Det kan nu förutses, att 1968 års generalförsamling kommer att få tillfälle att ta ställning till ett förslag om att 1970-talet skall proklameras som det andra utvecklingsårtiondet. Inför detta avser man inom FN försöka utarbeta en utvecklingsstrategi för världssamhällets ansträngningar att öka framstegstakten i de fattiga länderna.

1962 års riksdagsbeslut och utvecklingen därefter

År 1962 antog riksdagen på grundval av förslag i prop. 1962: 100 (SU 135—138, rskr 313—316) riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet. I propositionen anförde statsministern att politisk vilja och ekonomisk för­ måga är avgörande för det svenska biståndets omfattning, och att viljan att hjälpa vunnit allt starkare anslutning i en bred opinion, som i praktisk handling ville ge uttryck för internationell solidaritet och mellanfolklig för­ ståelse. Genom riksdagens beslut steg biståndsanslagen för budgetåret 1962/63 från cirka 50 till 131 milj. kr., och anslagen såsom andel av bruttonational­ produkten1 ökade därmed från mindre än 0,1 % till 0,15 %. I propositionen anförde statsministern att anslagen för enskilda år i framtiden måste kun­

1 Med bruttonationalprodukt avses bruttonationalprodukten till marknadspris enligt svensk definition.

8 Kungl. Maj. ts proposition nr t Öl år 1968

na variera med hänsyn till det samhällsekonomiska läget. Strävandena skulle inriktas på att successivt öka det statliga svenska biståndet så att det upp­ når en nivå som motsvarar 1 % av bruttonationalprodukten. Stödet till de fattiga länderna skulle därmed komma att utgöra ett av de viktigaste insla­ gen i 1960-talets politik. Efter år 1962 har anslagen till statligt utvecklingsbistånd stigit snabbare än anslagen till de flesta andra offentliga ändamål. I löpande priser är ansla­ gen för innevarande budgetår drygt tre gånger så stora som under budget­ året 1962/63. Totalt har sedan år 1962 drygt 1,5 miljard kr. anslagits till biståndsändamål. Under tiden har bruttonationalprodukten stigit i sådan takt, att biståndsanslagens ökning som en andel därav stannat vid eu för­ dubbling. Mot 0,15 % budgetåret 1962/63 beräknas anslagen för budgetåret 1967/68 komma att motsvara 0,30 % av bruttonationalprodukten. Utvecklingen av anslagen och utbetalningarna under budgetåren 1962/ 63—1966/67 jämte anslagens andel av bruttonationalprodukten framgår av följande uppställning:

Budgetår Anslag Utbetalningar1 Anslagens andel i procent

1 Nettoutbetalningar enligt statistik från OECD /DAC. 2 Preliminära uppgifter.

Vid ingången av 1960-talet dominerades den svenska biståndsgivningen av bidragen till de mellanstatliga organisationernas program. Sedan direkta biståndsåtgärder i vissa länder, s. k. bilateral verksamhet, i större omfatt­ ning inleddes 1962, har dessa bidrags relativa andel av biståndsmedlen sjun­ kit från 68 % budgetåret 1962/63 till 42 % 1967/68. Samtidigt har bidrags­ beloppen stigit och en ökning skett av Sveriges andel av kostnaderna för den biståndsverksamhet, som genomförs av FN-organen och Världsbanken. År 1967 svarade Sverige för 9,0 % av bidragen till FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och var därmed näst efter Förenta Staterna den största bidragsgi­ varen. Motsvarande siffror för FN:s barnfond (UNICEF) var 5,9 %, för In­ ternationella livsmedelsprogrammet (World Food Programme, WFP) 4,8 % och för Internationella utvecklingsfonden (IDA) 3,9 %. En sammanställning av den svenska bidragsgivningen till de mellanstat­ liga programmen och de svenska bidragens relativa andel av kostnaderna för programmen redovisas i nedanstående tabell.

10 Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

som överenskommits mellan medlemsstaterna. Genom alt Sverige låtit en be­ tydande del av de svenska kreditmedlen användas i samfinansieringsoperationer med IDA har denna lånefonds resurser ytterligare drygats ut. Från svensk sida har i åtskilliga sammanhang understrukits behovet av en långsiktig planering av den mellanstatliga biståndsgivningen. Bl. a. i syfte att öka förutsättningarna härför har Sverige — åter som enda stat hittills — gjort utfästelser om bidrag till UNDP över flera år. Krav har från svensk sida ställts på en klar arbetsfördelning och god samordning mellan FN:s olika fackorgan och på åtgärder, som ökar fackorganens förmåga att svara för en växande biståndsvolym. I FN:s beslutande instanser har Sve­ rige verkat för att FN-representanterna i u-länderna får en starkare ställ­ ning, så att de verkligen kan fylla funktionen som samordnare av interna­ tionellt bistånd till respektive länder. Behovet av en systematisk värdering av biståndsverksamheten har understrukits från svenskt håll. Sveriges delegationer i internationella organ har sedan länge talat för aktiva FN-insatser på familjeplaneringens område. Under de senaste åren har Sverige och andra länder, som verkat härför, vunnit ökad anslutning på denna punkt, och förutsättningar föreligger nu för FN-åtgärder i syfte att begränsa befolkningstillväxten. Från svensk sida har man tagit aktiv del i det förberedelsearbete, som ledde till skapandet av FN:s organisation för industriell utveckling (UNIDO) den 1 januari 1967. Sverige har gjort sig till talesman för ett arbetsprogram för UNIDO, vilket betonar de praktiska fältinsatserna och i motsvarande grad reducerar omfattningen av teoretiska studier och seminarier. Under den första världskonferensen för handel och utveckling år 1964 UNCTAD I tog Sverige tillsammans med Storbritannien initiativet till en un­ dersökning av förutsättningarna för en ny finansiell biståndsform, s. k. supplementär finansiering, avsedd att komma länder till hjälp, som råkat ut för en oförutsedd minskning av exportinkomsterna på grund av prisfluktua­ tioner på världsmarknaden. Arbetet på denna biståndsforms förverkligande fortgår i de internationella organen. Sverige har konsekvent i internationella organ hävdat principen, att bi­ stånd inte bör vara bundet till leveranser från givarlandet. Senast vid 1968 års världskonferens för handel och utveckling UNCTAD II i New Delhi fram­ fördes denna ståndpunkt. Svenska krediter är inte bundna till leveranser från Sverige. Beträffande gåvobistånd sker upphandling utomlands då detta framstår som ekonomiskt fördelaktigt. I prop. 1962: 100 behandlades relativt kortfattat frågan om det direkta ut­ vecklingssamarbetets länderinriktning. I samband med biståndsprogram­ mets tillväxt under de närmast följande åren skedde en snabb ökning av antalet länder, som mottog direkt svenskt bistånd. År 1965 hade den då ny­ inrättade biståndsmyndigheten SIDA det administrativa ansvaret för tek­ niska biståndsinsatser i ett 20-tal länder. Riksdagen hade år 1964 (prop.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 11

1964: 1 bil. 5, SU 53, rskr 156) uttalat, att de svenska biståndsinsatserna inte borde splittras på alltför inånga länder. Riktpunkten med viss koncentration borde fasthållas. På grundval av biståndsmyndighetens förslag fastställde statsmakterna år 1966 (prop. 1966: 1 bil. 5, SU 45, rskr 169), att planeringen av nya projekt för tekniskt bistånd och utvidgning av pågående skulle kon­ centreras till ett fåtal av de länder med vilka utvecklingssamarbete redan inletts. Etiopien, Kenya, Tanzania, Tunisien, Indien och Pakistan kom där­ med att bli huvudmottagarländer för sådant svenskt bistånd. Familjeplane­ ring och katastrofhjälp undantogs från tillämpningen av koncentrationsprincipen. Vidare skulle utvecklingssamarbete av utrikespolitiska skäl kun­ na inledas med länder utanför kretsen av huvudmottagarländer. Med den­ na motivering har biståndsinsatser inletts i Sydafrikanska Republikens grannstater Botswana, Lesotho och Swaziland och en svensk fredskårsinsats i Zambia successivt byggts ut. I den mån bistånd lämnas utanför hu­ vudmottagarländernas krets sker detta vanligen i samverkan med FN-organ. Till andra än huvudmottagarländerna för tekniskt bistånd har utveck­ lingskrediter lämnats till Turkiet inom ramen för konsortiesamarbete i OECD samt till Sudan. I övrigt har kreditgivningen kommit att inriktas på samma länder som fått tekniskt bistånd. Sedan samarbete i fråga om kre­ ditbistånd under innevarande budgetår inletts med Kenya och Etiopien, har länderinriktningen för kreditgivning och tekniskt bistånd kommit att över­ ensstämma. I prop. 1962: 100 angavs yrkesutbildning och familjeplanering som lämp­ liga verksamhetsgrenar i det svenska biståndsprogrammet, dock utan att andra ämnesområden direkt uteslöts. Under biståndsverksamhetens första skede dominerade yrkesutbildningen. Utbildningsanstalter startades i Etio­ pien redan år 1954 och i Pakistan år 1955. Nya sådana var år 1962 under framväxt i Indien, Liberia, Pakistan och Tunisien. Behovet av familjeplane­ ring hade tidigt betonats, men det dröjde innan fältverksamhet på detta om­ råde kunde komma till stånd i större utsträckning. Den första svenska fa­ milj eplaneringsinsatsen hade avtalats med Ceylon år 1958 och den andra med Pakistan år 1961. Sedermera har svenskt bistånd till familj eplaneringsarbete kommit till stånd i ett tjugotal länder, inte minst genom kanalisering av medel genom Internationella familjeplaneringsförbundet, 1PPF, som åt­ njuter betydande finansiellt stöd från Sverige. Nya ämnesområden för biståndsarbetet blev aktuella under 1960-talets första år. Bl. a. innebar påbörjandet år 1962 av kreditgivning och bistånd genom varuleveranser en utvidgning även av ämnesområdena för bistånds­ programmet. Redan tidigt hade vissa kurser på boskaps- och växtföräd­ lingens områden anordnats i Sverige för kvalificerade studerande från uländerna. Den ämnesmässiga tyngdpunkten i det svenska biståndsarbetet har på senare år förskjutits, i det att insatser på livsmedelsförsörjningens område blivit alltmer omfattande. Statsmakterna godtog år 1966 SIDA:s för­

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1068

slag, att Sveriges tekniska biståndsinsatser i stort sett borde begränsas till familjeplanering och hälsovård, lärar- och yrkesutbildning, livsmedelsför­ sörjning i vid bemärkelse jämte »community development»-verksamhet (prop. 1966: 1 bil. 5, SU 45, rskr 169). Insatser på hälsovårdens område har därefter kommit att omfatta nästan uteslutande preventiv medicin, som hu­ vudsakligen stötts genom statliga bidrag till enskilda organisationers bi­ ståndsverksamhet. Kreditgivningen bär främst kommit att omfatta projekt för vattenför­ sörjning och spannmålslagring, s. k. programbistånd avseende finansiering av industriell utrustning samt samarbete med utvecklingsbanker. En grov beräkning ger vid handen, att utbetalningarna under budgetåret 1966/67 från anslagen för direkta svenska biståndsinsatser till drygt 25 % avsåg livsmedelsförsörjning, medan ännu endast drygt 8 % avsåg familjeplanering. Undervisning svarade — främst beroende på kostnader för skolbyggen och leveranser av skolbokspapper — för över en tredjedel av utbetalningarna under dessa anslag. I prop. 1962: 100 framhölls, att det tekniska biståndet — dvs. kunskaps­ överföring — skulle ges prioritet. Särskild vikt skulle läggas vid FN:s skilda program. Det på 1950-talet inledda direkta biståndet omfattade huvud­ sakligen utbildningsprojekt i u-länderna som i betydande utsträckning fi­ nansierades och bemannades från svensk sida, samt specialiserad utbild­ ning, främst vid kurser i Sverige. Efter hand har karaktären hos det tek­ niska biståndet förändrats. Ansträngningar har gjorts att snabbare och fullständigare integrera biståndsprojekten i mottagarländernas förvaltningsmässiga och ekonomisk-sociala struktur. Stor vikt har lagts vid att den kunskapsöverförande verksamhet, som under senare år planerats, från början väl inpassas i mottagarlandet. Biståndsinsatserna uppfattas allt mindre som svenska modellprojekt utan som bidrag — personella och finansiella — till en verksamhet för vilken u-landets regering alltifrån början har det huvud­ sakliga ansvaret. Samtidigt som det svenska biståndet kommit att koncentreras till ett mindre antal länder och ämnesområden har planeringsverksamheten tagit sikte på förhållandevis omfattande insatser, där olika aktiviteter och skilda typer av biståndsresurser samverkar och stöder varandra. Som exempel på en sådan biståndsinsats kan anföras ett av svensk expertis planerat regio­ nalt jordbruksutvecklingsprojekt i Etiopien, som inleddes år 1967. Till de viktiga nyheterna under senare år i fråga om den del av Sveriges direkta utvecklingssamarbete, som omfattar personalinsatser, hör s. k. förvaltningsbistånd. Avtal därom träffades år 1966 med Tanzania, och liknande samarbete med andra länder är under förberedelse. I början av år 1966 tjänst­ gjorde 20 svenska experter inom Tanzanias förvaltning. Denna personal ställs på svensk bekostnad till förfogande för verksamhet inom myndigheter och institutioner i mottagarlandet. Liksom i fråga om andra insatser efter­ strävas en koncentration av personalen till ett fåtal verksamhetsområden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 13

Efter eu omsorgsfull planering under medverkan av representanter för enskilda organisationer startades en svensk fredskår år 1965. Tillhandahål­ lande av arbetsledare och verkställande personal på mellannivå __ över 22 men vanligen under 30 års ålder — kom därmed att bli ett led i det svenska biståndsprogrammet. De första fredskårsgrupperna tjänstgjorde i Etiopien och Zambia. Sedermera har fredskårspersonal också ställts till förfogande för tjänstgöring i Tanzania delvis i direkt anknytning till det förvaltningsbistånd, som där lämnas till bl. a. landets vattenförsörjningsmyndigheter. I januari år 1968 framlades en rapport om fredskårens första två år. Verksam­ heten har bedömts som framgångsrik och en betydande utvidgning planeras. Särskilda ansträngningar har gjorts för att förstärka insatsen av svensk personal i det internationella utvecklingssamarbetet. Den personella insatsen i form av rekryterad expertis svarar ännu långt ifrån mot de svenska finan­ siella bidragen till de internationella biståndsprogrammen. Omfattningen av den svenska personalrekryteringen till biståndstjänst framgår av sam­ manställningen i följande tabell. Den ökade rekryteringen har medfört att det totala antalet svenskar tjänstgörande i biståndsarbetet för mellanstatliga organisationer och i fälttjänst inom ramen för Sveriges direkta bistånd snabbt ökat. I slutet av budgetåret 1965/66 uppgick antalet till 332 och vid halvårsskiftet 1967 till 444. I början av år 1968 hade antalet stigit till 500, därav något över 100 i fredskåren. Av stor betydelse för tillväxten av den s\ enska personalinsatsen har varit tillkomsten av fredskåren samt utbygg­ naden av anordningen att förse FN-programmens specialistpersonal med svenska biträdande experter bekostade av Sverige. I båda fallen vänder man sig till yngre, välutbildade personer.

Rekrytering av biståndspersonal budgetåren 1963164 — 1967/68 Fältpersonal 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 (Beräknat) Bilateral fältverksamhet: experter, admi­ 93 no Bilateral fältverksamhet: fredskårsdel- 61 90 — — 9 20 Multilateral biståndsverksamhet: experter 23 42 47 74 70 Multilateral biståndsverksamhet: biträd­ 50 Totalt 105 119 206 266 320

Den av bl. a. arbetsmarknadsläget i Sverige förorsakade svårigheten att rekrytera expertpersonal har varit en faktor, som begränsat möjligheterna alt utvidga det av statsmakterna prioriterade personella biståndet. Betydan­ de ansträngningar har gjorts för att öka SIDA:s rekryteringskapacitet. Un­ der de senaste åren har språkundervisning och allmänt orienterande utbild­ ning av utresande experter byggts ut. Sedan budgetåret 1965/66 har en del experter inför fälttjänstgöringen även fått kompletterande fackutbildning.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Inom stipendiatverksamheten har särskild tonvikt lagts på utbildning av personal, som för framtiden skall knytas till verksamhet som inletts i något u-land under svensk medverkan. I anslutning till de föreslagna riktlinjerna 1 den utredning om u-länder och utbildning, som framlades år 1963 (SOU 1963: 64), har stipendiatutbildning i Sverige huvudsakligen förlagts till spe­ cialiserade kurser, vanligen av mindre än ett års varaktighet. Enskild stipendiering har getts lägre prioritet och huvudsakligen inriktats på forsk­ ning och kvalificerad vidareutbildning. Under budgetåret 1966/67 deltog 333 personer i kursverksamhet. Under senare år har stipendiering för studier utanför Sverige, främst av flyktingar från södra Afrika, fått ökad omfatt­ ning. Biståndsgivning i form av leveranser av varor inleddes år 1962. Vid utgång­ en av budgetåret 1966/67 hade 85 milj. kr. använts för ändamålet. Gåvobistån­ det har inriktats på skolundervisning, jordbruk, skogsbruk och fiske. Under femårsperioden 1962—1967 har Sverige lämnat skolbokspapper till vissa länder i Asien, främst Indien och Pakistan, till ett värde av 70 milj. kr. Vid en år 1967 genomförd bedömning av insatserna har konstaterats, att gåvor­ na kommit till god användning. Uppskattningsvis har papperet hittills an­ vänts till tryckning av 250 milj. skolböcker. Till de viktigare inslagen i gå­ vobiståndet hör vidare de leveranser av konstgödning till Indien, som inled­ des år 1966. De 28 000 ton kalkammonsalpeter, som levererats hittills, beräk­ nas förslå till förbättring av skördeutfallet på 280 000 hektar åkerjord främst för veteodling. Anknytning till svenska eller till av FN stödda utvecklingsprojekt eller program har normalt varit en förutsättning för svenskt gåvobistånd i form av varor. Ett ytterligare krav har varit, att mottagarlandet gett gåvan hög prioritet. Vid utformningen av insatserna har hänsyn också tagits till möj­ ligheten att utnyttja överkapacitet inom vissa branscher av svensk industri. Liksom varubiståndet inleddes utvecklingskreditgivningen år 1962. Under femårsperioden t. o. in. budgetåret 1966/67 avtalades tolv utvecklingskrediter till ett sammanlagt värde av 225 milj. kr. Utbetalningarna, som erfarenhets­ mässigt släpar efter med ett eller annat år, uppgick för samma tid till 40 milj. kr. Kreditgivningen har så långt möjligt samordnats med internationella organisationer och med andra biståndsgivare genom deltagande i växande utsträckning i konsultativa grupper o. d. inom Världsbankens ram. Som re­ dan nämnts har samfinansiering med Världsbanken/IDA varit av stor be­ tydelse. Samverkan med regionala utvecklingsbanker inleddes genom ett av­ tal år 1966 med den Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB). Lånevillkoren har varit enhetliga under den ifrågavarande femårsperioden, 2 % ränta och återbetalning efter fem års amorteringsfrihet med halva be­ loppet under tio år och återstoden under de därpå följande fem åren. Avta­ lens konstruktion har utformats med Världsbankens låneavtal som förebild. Riksdagen beslöt år 1967, alt lånevillkoren i normalfallen fr. o. in. budget­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 15

året 1967/68 skall göras förmånligare genom en tioårig amorteringsfri peri­ od (prop. 1967: 1 bil. 9, SU 54, rskr 152). Dessutom kommer svenska kredi­ ter att i vissa fall kunna lämnas på samma villkor som IDA:s (tio års amorteringsfrihet, därefter amortering under 40 år, 3/4 % årlig administrationsavgift). De svenska kreditvillkoren är internationellt sett förmånliga och motsvarar de riktlinjer härför som uppsatts av OECD/DAC och FN. Under det uppbyggnadsskede av det svenska biståndet, som tillryggalagts sedan år 1962, har samlats en betydande erfarenhet av utvecklingssamarbete. Former har utbildats för eu samordning av det direkta svenska biståndet med den verksamhet, som internationella organisationer och andra biståndsgi­ vare bedriver. Fackmyndigheter och enskilda organisationer har i betydan­ de utsträckning kommit att engageras i det statliga utvecklingssamarbetet. Ett växande mått av erfarenhet om u-länderna har samlats inom konsult­ företag och universitet. Allt fler tillhör den kategori svenskar, som tjänst­ gjort i u-land eller som på annat sätt varit verksamma i utvecklingssamar­ bete. Betydande kunskap har samlats om de länder, som vårt land kommit att särskilt samverka med i sitt utvecklingsbistånd. Erfarenhet har vunnits om utvecklingsplanering och effektivaste sättet att utnyttja vårt lands biståndsresurser. År 1965 genomfördes en reform av biståndsförvaltningens organisation, varvid styrelsen för internationell utveckling, SIDA, inrätta­ des. Förutsättningar synes nu föreligga för att Sverige skall kunna öka sin medverkan i de internationella ansträngningarna till förmån för u-länderna såväl inom ramen för FN:s verksamhet som i olika former av direkt sam­ arbete med dessa länder. Den offentliga debatten i biståndsfrågorna har varit intensiv under hela 1960-talet. Denna debatt har, i varje fall såvitt den förts i riksdagen, inte bragt i dagen större meningsmotsättningar i fråga om biståndsgivningens motiv och mål eller riktlinjerna för verksamhetens bedrivande. I anslutning till de årliga förslagen och besluten rörande biståndsanslagen har de upp­ dragna riktlinjerna bekräftats och preciserats på grundval av vunna erfa­ renheter. Förra årets riksdag uttalade (SU 1967: 53, rskr 151) att 1962 års beslut visat sig väl ägnat att utgöra grundval för den fortsatta planeringen av biståndets utbyggnad. Samma riksdag hemställde i skrivelse till Kungl. Maj :t, att en plan för utvecklingsbiståndets utbyggnad med sikte på ett to­ talt bistånd motsvarande 1 % av bruttonationalprodukten skulle föreläggas 1968 års riksdag. 1

1 % -målets innebörd

Det ursprungliga FN-målet Det inom det internationella utvecklingssamarbetet allmänt erkända s. k. 1 %-målet är ett mått på omfattningen av resursöverföringen från de jämförelsevis rika, ekonomiskt utvecklade industriländerna till de fattiga, ekonomiskt underutvecklade länderna (u-länderna). Målet formulerades

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

år 1960 första gången i en FN-resolution på följande sätt: ». .. flödet av internationellt bistånd och kapital (till de underutvecklade länderna) bör avsevärt ökas för att snarast möjligt uppgå till ungefärligen 1 % av de eko­ nomiskt avancerade ländernas samlade nationalinkomster». Valet av procentsats fastställdes på skönsmässiga grunder. Målet upp­ ställdes för de ekonomiskt utvecklade länderna som kollektiv. Denna måldefinition är föga preciserad. Det framgår att inte endast biståndstransfereringar utan även andra resursöverföringar kan bidra till uppnåendet av målet, men resursflödets art anges inte närmare. U-landskategorien avgränsas inte. Man träffade inte heller något val mellan olika nationalinkomstbegrepp. 1 %-målet avser en andel av ett lands samlade produktionsresultat under ett år. Detta produktionsresultat kan anges med flera olika mått, exempel­ vis som nettonationalprodukt till faktorkostnad (»nationalinkomst» används ibland som synonym härför), bruttonationalprodukt till faktorkostnad eller bruttonationalprodukt till marknadspris. För medlemsländerna i OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd, DAC, har det största av olika i internationell statistik använda nationalinkomstbegrepp beräknats över­ stiga det minsta med ca 25 %. 1 %-målet kan således variera avsevärt till sin omfattning beroende på vilket nationalinkmostbegrepp som läggs till grund för beräkningarna.

» UNCTAD-målet» I en rekommendation som antogs vid FN:s världshandelskonferens första session år 1964, UNCTAD I, fick 1 %-målet en mera preciserad utformning. Det angavs sålunda: »Varje ekonomiskt avancerat land bör sträva att till­ handahålla ... utvecklingsländerna finansiella resurser till ett minsta net­ tobelopp, vilket så nära som möjligt når 1 % av dess nationalinkomst. . .» Till rekommendationen fogades en not av följande lydelse: »Definitionen av finansiella resurser är i sammandrag som följer: statliga (offentliga)1 gåvor i kontanter eller natura (inklusive gåvor i form av tekniskt bistånd); varuförsäljning mot betalning i lokal valuta; statliga lån för perioder över­ stigande ett år (med avdrag för kapitalåterbetalningar); gåvobidrag och kapitaltillskott till multilaterala biståndsorgan och nettoköp från dessa av obligationer, fordringsbevis och fordringsandelar (»participations»); pri­ vata kapitaltransfereringar av långfristig art, netto, vilka härrör från dem som äger hemvist i de kapitalexporterande länderna; från dessa transfere­ ringar görs således avdrag för hemtagning av kapital nedlagt i direktin­ vesteringar, långfristiga lån, portfölj placeringar och handelskrediter. Av­ drag görs ej för kapitalåterflöde härrörande från dem som äger hemvist i de underutvecklade länderna, ej heller för avkastning på kapitalplace­ ringar.» 1 Termen »offentlig» och »statlig» används som synonymer i denna proposition.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968 17

Definitionen av 1 %-målet följs i rekommendationen av en kommen­ tar, där det heter att denna inte avses representera en maximering eller en lämplig grundval för jämförelser mellan industriländernas biståndsansträngningar. UNCTAD-definitionen av 1 %-målet liksom den tidigare FN-definitionen är inte begränsad till biståndstransaktioner utan avser »tillhandahållande av finansiella resurser», vari ingår ett betydande inslag av resursöverföring­ ar utan biståndssyfte. UNCTAD-målet gäller för givarländerna vart för sig. Det omfattar så­ väl statliga som privata resursöverföringar. Uppskattningen av resursflö­ det grundas på en nettoberäkning. Denna är ofullständig, i det att avdrag inte görs för t. ex. räntebetalningar och vinsthemtagningar. Med termen »långfristig» avses tidrymder på ett år eller mer. UNCTAD-målet är opreciserat i fråga om nationalinkomstbegrepp. Det är även opreciserat i fråga om avgränsningen av u-landskategorin.

Internationella jämförelser FN och DAC redovisar årligen industriländernas — och då speciellt de västliga ländernas •— prestationer i förhållande till 1 %-målet enligt UNCTAD-definitionen. Då dessa organisationer tolkar UNCTAD-målet olika, kan man tala om en DAC-version och eu FN-version av detta. Resultaten i fråga om måluppfyllelse skiljer sig väsentligt mellan de båda versionerna. År 1966 nådde resursflödet till u-länderna från de västliga industriländerna 0,88 % enligt DAC-versionen och 0,62 % enligt FN-versionen. För Sveriges vidkommande var siffran 0,64 % enligt DAC-redovisningen och 0,42 % en­ ligt FN:s redovisning. Den största skiljaktigheten mellan de båda versionerna hänför sig till nationalinkomstbegreppet. DAC använder nettonationalprodukt till faktor­ kostnad (»nationalinkomst») medan FN använder bruttonationalprodukt till marknadspris. Skillnaden i belopp mellan dessa begrepp är för de till DAC anslutna länderna genomsnittligt omkring 25 % och motsvaras huvudsakligen av uppskattad kapitalförslitning och den samlade effekten av den indirekta beskattningen minskad med subventioner. Den svenska nationalinkomststatistiken innehåller inga beräkningar av Sveriges netto­ nationalprodukt. DAC gör en uppskattning därav för sin statistik, och denna uppskattning ligger omkring 25 % under den svenska bruttonationalpro­ dukten till marknadspris enligt den av FN tillämpade definitionen. DAC-versionen av UNCTAD-målet avviker från FN-versionen även i frå­ ga om redovisningen av resursströmmarna. Resursflödet från DAC-länderna till u-länderna år 1965 var enligt DAC 10,3 miljarder amerikanska dollar medan FN beräknade flödet till 8,9 miljarder dollar. Detta beror främst på att DAC:s redovisning av privata exportkrediter är mer omfattande än FN:s och att DAC-versionens u-landskategori är större än FN-versionens, vilken

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

inte omfattar några europeiska länder. (Grekland, Jugoslavien, Spanien, Turkiet är de viktigaste länderna, vilka DAC klassificerar som europeiska u-länder.) Såväl DAC-versionen som FN-versionen av 1 %-målet inkluderar industriländernas kolonier och transoceana territorier bland u-länderna. I ingetdera fallet räknas f. n. något med Sovjetunionen eller Kina nära lierat land till u-länderna. Resursöverföringarna till u-länderna registreras normalt i den inter­ nationella statistiken först sedan de konstituerat utbetalningar enligt gängse normer för betalningsbalansbokföring.

Strävan till enhetlighet Försök har gjorts att åstadkomma en enhetlig tolkning av 1 %-målet. Frågan har behandlats av en av FN:s generalsekreterare tillsatt expert­ grupp med deltagare från såväl industriländer som u-länder. Gruppen fram­ lade sina rön och rekommendationer i en rapport till FN:s ekonomiska och sociala råd år 1967. Gruppen förordade som nationalinkomstbegrepp vid beräkningen av 1 %-målet bruttonationalprodukten till marknadspris. Privata exportkrediter medräknas f. n. bland de transaktioner, vilka bi­ drar till uppnåendet av 1 %-målet. Däremot har hittills ingen hänsyn ta­ gits till privata ideella institutioners gåvobidrag. FN-gruppen föreslår att dylika bidrag medräknas i framtiden. Expertgruppen understryker UNCTAD-målets ofullkomlighet som enda mått på ett industrilands ansträngningar att ekonomiskt stödja u-länderna. Inom målets ram adderas f. n. utan differentiering transaktioner av mycket skiftande art, vilket bl. a. innebär att ettåriga exportkrediter till 7 % ränta väger lika tungt i vågskålen som gåvobidrag i konvertibla valutor till multilaterala biståndsorgan. För att rättvisande jämförelser skall kunna göras bör enligt gruppens mening betydande hänsyn tas till »kvaliteten» hos resursflödets olika komponenter. Detta skulle innebära att man bl. a. beaktade räntesatser och amorteringstider, graden av bindning till givar­ landets leverantörer, gåvoandelen, andelen privata kommersiella transaktio­ ner samt fördelningen mellan bilaterala och multilaterala bidrag. En full­ ständigare redovisning av resursåterflödet från u-länderna till industrilän­ derna vore också önskvärd. Sådana synpunkter har hävdats även från svensk sida i den internationella diskussionen.

Alger-deklarationens krav Inför UNCTAD II i New Delhi i början av år 1968 framförde u-länderna i den s. k. Alger-deklarationen vissa önskemål rörande 1 %-målet. Enligt deklarationen borde det nuvarande UNCTAD-målet, baserat på bruttonatio­ nalprodukten, av varje industriland ha uppnåtts vid det nu löpande utvecklingsårtiondets slut. Inom ramen för målsättningen uppställs ett separat mål för det statliga biståndsflödet: detta borde beräknas netto medelst av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 19

drag för såväl amorteringar som räntebetalningar. UNCTAD-sekretariatet har nämnt procentsatsen 0,75 % för ett statligt särmål. Förslaget om ett separat mål för det statliga resursflödet har dryftats även inom DAC. Som huvudargument för ett dylikt mål har framförts dels att stora brister vidlåder den statistiska redovisningen av de privata kapi­ talrörelserna, dels att en stat inte bör inrikta sin biståndspolitik mot ett mål omfattande transaktioner vilka den har ytterst begränsade möjligheter att påverka. Härvid åsyftas de privata transaktionerna.

Det svenskal %-målet Det svenska 1 %-målet definierades i prop. 1962: 100 på följande sätt: statligt bistånd till u-länderna i form av gåvor, lån på minst fem år och bi­ drag via internationella organisationer bör uppgå till 1 % av bruttona­ tionalprodukten. När prop. 1962: 100 framlades fanns på det officiella in­ ternationella planet endast det av FN år 1960 angivna målet, och den svenska målangivelsen fastställdes i avvaktan på en mera tillfredsstäl­ lande internationell definition. Den år 1964 antagna UNCTAD-definitionen av 1 %-målet har inte ansetts böra föranleda ett övergivande av 1962 års formulering som riktmärke för det svenska utvecklingsbiståndets omfatt­ ning. Till skillnad från UNCTAD-målet kan det svenska 1 %-målet betecknas som ett renodlat biståndsmål begränsat till statliga, klart långfristiga transaktioner. Det svenska målet ställer större och hårdare krav på bi­ ståndsgivaren än UNCTAD-målet. Av vad som antytts i det föregående av den internationella diskussionen om 1 %-målet framgår, att den interna­ tionella målsättningen för biståndsvolymen tenderar att förskjutas mot en måldefinition som liknar den svenska. Nederländerna uppställde nyli­ gen för sin biståndsverksamhet ett 1 %-mål omfattande endast statliga in­ satser. I några hänseenden kan den svenska definitionen av 1 %-målet behöva preciseras ytterligare. För den svenska måldefinitionen har bruttonationalproduktbegreppet valts. Vilken variant av detta begrepp som bör tillämpas för Sveriges del har hittills inte fastslagits, och någon fast praxis har inte utbildats. Av de två huvudvarianter som främst kommer i fråga, nämligen bruttonatio­ nalprodukt till marknadspris respektive till faktorkostnad, har ett mark­ nadsprisbegrepp förordats av den nämnda, av FN:s generalsekreterare till­ satta expertgruppen. Ett marknadsprisbegrepp används även i den till 1967 års statsverksproposition fogade finansplanen. Det svenska marknadsprisbegreppet avviker i någon mån från det som tillämpas av FN. Innebörden av olika nationalinkomstbegrepp för det svenska 1 %-målets omfattning illustreras av en tabell avseende budgetåren 1962/63—1967/68, vilken ingår i bihanget (tabell 6) till detta protokoll. I vilken utsträckning avdrag för återflödet av resurser från u-länderna

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

skall göras vid beräkning av den svenska biståndsinsatsens storlek har tidigare inte preciserats. En fullständig nettoberäkning av de statliga biståndstransaktionerna torde emellertid ha varit underförstådd. En dylik beräkning skulle stå i överensstämmelse med vad u-länderna re­ kommenderar i Alger-deklarationen. Vid beräkning av volymen för den svenska biståndsinsatsen skulle, om denna metod fastställs, för ett visst år avdrag göras för såväl amorteringar som räntebetalningar avseende tidi­ gare statliga utvecklingskrediter. Hittills har amorteringar och räntebetal­ ningar från u-länderna uppgått till obetydliga belopp. Enligt ett försök till uppskattning av SIDA skulle ålerflödet budgetåret 1974/75 vara av stor­ leksordningen 50 milj. kr. Räknat brutto skulle i så fall utvecklingsbistån­ det detta år behöva uppgå till omkring 50 milj. kr. mer än den eftersträ­ vade nettoöverföringen av resurser. U-landskretsen har för svenskt vidkommande inte avgränsats i detalj i samband med 1 %-målet. Vid angivandet av biståndsvolymen använder de internationella organisa­ tionerna uppgifter om verkställda utbetalningar och leveranser till mot­ tagarna. En insats räknas därmed inte förrän den materialiserats. I den svenska biståndsdebatten har beräkningar av biståndsvolymen oftast an­ knutit till anslagen i statens budget. Debatten har därmed kommit att knytas till allmänt tillgängliga, oomtvistliga siffror vilka är jämförbara från år till år. Skillnaden i förhållande till det internationella beräknings­ sättet minskas i den mån anslagen beräknas och biståndsinsatserna plane­ ras så att största möjliga överensstämmelse uppstår mellan ett budgetårs anslag och utbetalningsbehovet för samma budgetår.

Utvecklingssamarbete på handelns område m, m.

Det handelspolitiska samarbetet

Den ekonomiska expansionen i industriländerna under 1960-talet avspeg­ las i statistiken över världshandelns utveckling. Mellan åren 1960 och 1966 ökade den totala världsexporten från 666 miljarder kr. till 1 080 miljarder kr., dvs. i genomsnitt med 8 % per år. Under perioden 1960—1966 uppgick den årliga tillväxten i u-ländernas export till 6 % — om man bortser från olja till endast 5 % •— jämfört med närmare 9 % för de västliga industriländerna. Utvecklingen har lett till att u-ländernas andel av världsexporten under denna period minskat från 21,4 till 19,1 % — mot 31,2 år 1950. År 1966 uppgick det sammanlagda värdet av u-ländernas export till 203 miljarder kr. U-ländernas exportinkomster har alltså långt ifrån hållit jämna steg med de utvecklade ländernas. Orsaken härtill är främst att u-ländernas export

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

domineras av råvaror, vilkas andel av världshandeln har minskat kontinuer­ ligt under 1960-talet. År 1966 svarade råvarorna för över 80 % av u-ländernas totalexport. Exporten är i många u-länder inriktad på enstaka varor och därmed i hög grad sårbar för förändringar i pris och efterfrågan. I mer än 30 u-länder kommer mer än hälften av valutainkomsterna från en enda exportvara. Nästan en tredjedel av den export som går till de väsentliga indu­ striländerna utgörs av olja. Ett av de mest framträdande dragen i industriländernas varuutbyte är deras stora inbördes handel och den kraftiga ökningen av denna under se­ nare år. Handeln mellan u-länderna inbördes är av relativt liten omfattning, och dess andel av den totala u-landsexporten har tidigare visat en mins­ kande trend. Minskningen upphörde dock år 1961 och handeln mellan uländerna synes nu öka. Den ekonomiska utvecklingen förutsätter import, särskilt av kapitalva­ ror, vilka är nödvändiga för industrialiseringen. När det gäller att skapa ut­ rymme i betalningsbalansen för sådan import, spelar exporten en nyckelroll för många u-länder.

Problem som möter u-ländernas export Höga tullar, kvantitativa restriktioner och andra handelshinder kan be­ gränsa u-ländernas avsättningsmöjligheter i industriländerna. En reduk­ tion av dessa handelshinder torde i många fall vara en förutsättning för att u-landsexporten i framtiden skall kunna öka i tillfredsställande takt. Andra hinder för u-ländernas export är brister i marknadsföringen av de­ ras produkter, som ofta leder till att exporten särskilt av industrivaror stan­ nar vid en lägre nivå än som i och för sig hade varit möjlig. För många u-länder svarar exporten av råvaror för en väsentlig del av exportintäkterna. Särskilda svårigheter sammanhänger med kortsiktiga pris­ fluktuationer med åtföljande variationer i intäkterna. En ytterligare faktor som påverkar u-ländernas exportmöjligheter är den ekonomiska utvecklingen i industriländerna. Utan en gynnsam ekonomisk utveckling på lång sikt i industriländerna kommer u-ländernas möjligheter till ökad avsättning av råvaror och industriprodukter troligen inte att vara särskilt goda.

Verksamheten i internationella organisationer inom de internationella organisationerna har u-ländernas handelsproblem under en följd av år ägnats ingående uppmärksamhet. Inom FN och dess organ har hithörande problem tagits upp till intensiv debatt. Generalförsamlingen bär antagit ett flertal resolutioner rörande olika problem inom världshandeln. Enligt beslut av generalförsamlingen samman­ kallades våren 1964 den tidigare nämnda konferensen för handel och ut­ veckling UNCTAD I, vilken blev den första mera samlade behandlingen av

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

problemen kring u-ländernas handel och utveckling. En andra konferens, UNCTAD II, inleddes, som nämnts, i februari 1968 i New Delhi. Den första världskonferensens omedelbara resultat blev en rad rekom­ mendationer som samlades i en slutakt. Denna utgör en kartläggning av möj­ liga åtgärder på u-landsområdet. Många rekommendationer syftade till yt­ terligare studier. Vissa av de föreslagna åtgärderna var redan föremål för behandling i andra internationella organ. Ett annat resultat av konferensen var att man fick ett permanent ma­ skineri för fortsatt behandling av olika sektorer av handels- och utvecklingskomplexet. Mellan konferenserna, som enligt beslut av FN skall samman­ träda vart tredje år, arbetar konferensens handels- och utvecklingsstyrelse (TDB) och dess olika kommittéer. Inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet, GATT, har u-ländernas problem ägnats allt större uppmärksamhet. Sålunda har under en följd av år diskuterats åtgärder från medlemsländernas sida som syftar till att bereda större avsättningsmöjligheter för u-ländernas produkter. För att bättre täcka GATT:s åtgärder och förpliktelser i fråga om u-ländernas handels- och utvecklingsproblem beslöts i februari 1965 att komplet­ tera det allmänna tull- och handelsavtalet med ett nytt kapitel om handel och utveckling. Enligt bestämmelserna i det nya kapitlet åtar sig de utveck­ lade länderna att söka genomföra konkreta åtgärder för att bistå u-länderna. Hög prioritet skall ges åt att i möjlig mån avskaffa tullar och andra han­ delshinder på u-landsprodukter. Någon reciprocitet skall inte krävas. Inom ramen för de allmänna handelsförhandlingar, den s. k. Kennedyronden, som avslutades den 30 juni 1967, ägnades stor uppmärksamhet åt frågan om tullsänkningar för produkter av intresse för u-länderna. Det re­ sultat som uppnåddes vid förhandlingarna har bedömts som ett betydande bidrag till en frigörelse av världshandeln. Fördelarna för u-ländernas del har dock inte ansetts vara lika stora som för industriländerna. U-länderna har uttryckt besvikelse över att Kennedy-ronden för deras del endast med­ förde begränsade resultat, och har uttalat önskemålet att fortsatta ansträng­ ningar skall göras för att avveckla handelshindren för produkter av sär­ skilt intresse för dem. När det framtida arbetsprogrammet i GATT nyligen fastställdes, uppnåddes enighet om att särskild uppmärksamhet skall ägnas åt u-ländernas handelsproblem. Arbetet med råvaruproblem på det internationella planet bedrivs dels inom UNCTAD :s ram, dels inom olika råvaruorgan och studiegrupper. Internationella råvaruavtal har för vissa varor ansetts vara ett lämpligt instrument för att uppnå stabila priser för u-landsprodukter. För att uppnå syftet med råvaruavtal används olika tekniskt-administrativa regleringsåt­ gärder. Dessa regleringsåtgärder avser att begränsa utbudet av varorna i fråga antingen i exportledet eller i lagerledet eller i en kombination av båda. Inom ramen för 1963 års kaffeavtal tillämpas sålunda en årlig kvotering

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 23

av producentländernas export av kaffe. Överenskommelse har nyligen nåtts om en förlängning av det nuvarande kaffeavtalet, som utlöper den 30 sep­ tember 1968. I UNCTAD :s regi hölls såväl år 1966 som år 1967 konferenser i syfte att utarbeta ett råvaruavtal för kakao. I det avlalsutkast, som diskuterades vid dessa konferenser, ingick förutom exportkvotering ett buffertlagersystem. Detta buffertlager skulle alltefter marknadssituationen anlitas för köp eller försäljningar till stöd för priserna. På grund av motsättningar mellan främst Förenta Staterna och producentländerna strandade emellertid dessa förhand­ lingar. Kaffe och kakao utgör exempel på varor, som produceras endast i u-länderna och som inte har några näraliggande ersättningsprodukter som pro­ duceras i industriländerna. För sådana råvaror, som produceras i såväl industriländer som u-länder, gäller särskilda problem för upprättandet av rå­ varuavtal. Detta är fallet exempelvis för sådana råvaror som ligger inom det jordbruksreglerade området, t. ex. socker. Produktionen av dessa varor är i industriländerna ofta genom olika former av subventioner och importavgif­ ter helt eller delvis skyddad mot konkurrens utifrån. En ökning av u-ländernas avsättning skulle i sådana fall kräva en minskning av självförsörjningsgraden i industriländerna. I det utkast till sockeravtal, som diskuterades vid en konferens år 1965, förekom bestämmelser om att industriländerna skulle förbinda sig att importera från u-länderna en viss del av sin ökande konsumtion av socker. Dessa förhandlingar har emellertid ännu ej lett till något resultat. I UNCTAD har man nedlagt åtskilligt arbete på att utforma generella prin­ ciper för hur råvaruproblemen bör lösas, dvs. formulera en allmän råvarupolitik. Arbetet med hithörande frågor har hittills inte gjort några större framsteg.

Svensk politik Sverige har inom UNCTAD och andra internationella organisationer ak­ tivt verkat för åtgärder, som syftar till att uppnå lösningar på u-ländernas problem i överensstämmelse med de allmänna linjer som uppdragits i förs­ ta världshandelskonferensens slutakt. För att den andra världshandelskonferensen i så stor utsträckning som möjligt skulle tillgodose u-ländernas intressen har det på svensk sida be­ dömts angeläget att ge den en konkret uppläggning. I UNCTAD:s handelsoch utvecklingsstyrelse, där Sverige ingår som medlem, har man varit över­ ens om att man borde eftersträva praktiska resultat vid konferensen, och förberedelsearbetet inriktades särskilt på områden där sådana resultat kun­ de väntas. Det bedömdes som önskvärt att konferensen skulle ge möjlighet till förberedande förhandlingar, där man fastlade riktlinjer för slutlig för­ handling i lämpliga internationella organ.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Som ett led i förberedelserna höll — som framgår av det föregående — de länder som ingår i u-landsgruppen inom UNCTAD, den s. k. 77-gruppen, i oktober 1967 ett ministermöte i Alger. Därvid diskuterades utvecklingen sedan den första konferensen och utformades ett aktionsprogram, Algerdeklarationen, som sammanfattar u-ländernas synpunkter och förslag inför konferensen. Vid besök i olika industriländer informerade representanter för gruppen vederbörande regeringar om resultatet av ministermötet. Vid besöket i Sverige hade u-landsrepresentanterna tillfälle att med regeringen utbyta åsikter om frågorna på New Delhi-konferensens dagordning. För Sveriges del skedde förberedelserna för UNCTAD II bl. a. gemensamt med andra industriländer inom OECD och särskilt tillsammans med övriga nordiska länder. Under arbetet i UNCTAD har den nordiska samordningen tillmätts stor betydelse, och den svenska delegationen har instruktion att under konferensen nära samverka med våra grannländer. När det gäller färdigvaror och halvfabrikat har konstaterats, att resulta­ ten av Kennedy-ronden för u-ländernas del inte motsvarat de förhoppningar som i början av förhandlingarna hade ställts i detta avseende. Det har där­ för ansetts angeläget att fortsätta strävandena att uppnå bättre avsättnings­ möjligheter för u-ländernas varor. När det framtida arbetsprogrammet i GATT nyligen diskuterades underströks från svensk sida betydelsen av att särskild uppmärksamhet ägnas u-ländernas handelsproblem. Som ett resultat av Kennedy-ronden kommer de svenska tullarna på fär­ digvaror och halvfabrikat i stor utsträckning att reduceras. Dessa sänkning­ ar kommer också u-länderna till del. För vissa varor av särskilt intresse för u-länderna kommer Sverige i likhet med en del andra länder att genomföra de tullsänkningar som medgetts i Kennedy-ronden redan i samband med den första tullsänkningen, dvs. den I juli 1968. Detta är i enlighet med ett av u-länderna uttalat önskemål. Uländerna har vidare understrukit betydelsen av att koncessionerna utsträcks även till länder som ej är medlemmar av GATT. Så sker traditionellt för svensk del när tullsänkningar genomförs. Några mer omfattande tullsänkningar på mest-gynnad-nationsbas väntas knappast under de närmaste åren. Bland annat detta gör att frågan om en förmånsbehandling av u-länderna i form av tullpreferenser under den när­ maste tiden torde komma att stå i centrum för intresset. När frågan övervägts på svensk sida har man uppmärksammat både de fördelar och de nackdelar som ett preferenssystem bedömts ha. Man har exempelvis pekat på risken för att ett utbrett preferenssystem skulle kunna öka motståndet mot långtgående allmänna tullsänkningar i industriländer­ na och samtidigt medföra snedvridningar i handeln och i längden i produk­ tionsinriktningen. Man har samtidigt uppmärksammat det starka önske­ mål att få till stånd ett preferenssystem, som föreligger från u-ländernas sida och som senast kommit till uttryck i Alger-deklarationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 25

Utvecklingen bland industriländerna har nu lett till att flertalet länder visat sig beredda att acceptera ett preferenssystem. Frågan är närmast hur ett generellt preferenssystem konkret skall utformas. Den svenska regering­ en har deklarerat avsikten att aktivt verka för ett preferenssystem, som så mycket som möjligt gagnar u-ländernas intressen. I enlighet härmed borde ett preferenssystem omfatta samtliga industriländer av någon betydelse i världshandeln. Preferenserna borde så långt som möjligt ges efter enhetliga regler. Ett så brett varuurval som möjligt borde eftersträvas. Preferenssyste­ met har ansetts böra utformas så att det inte hindrar framtida allmänna tullsänkningar. Med hänsyn härtill borde man utgå från att systemet blir av temporär natur. De undantag från preferenssystemet, som industrilän­ derna skulle kunna tillåtas göra, borde vara någorlunda likformiga och komma i fråga endast i sådana fall där allvarliga marknadsstörningar kun­ de befaras. Det nya preferenssystemet borde ersätta de preferenser som nu finns. Preferenser som i dag ges av vissa u-länder till några industriländer borde avskaffas. Så långt som möjligt borde de resultera i tullfrihet. Preferensfrågan har ansetts vara så utredd och diskuterad, att det borde vara möjligt att vid New Delhi-konferensen enas på flertalet väsentliga punkter. Därmed skulle en grund erhållas för arbetet med den slutliga ut­ formningen av ett preferenssystem. U-länderna har fäst stort avseende vid att i industriländerna vidtas åt­ gärder i syfte att åstadkomma sådana förändringar i produktionsmönstret, som eliminerar riskerna för att ingrepp i handeln leder till marknadsstör­ ningar. Industriländerna måste enligt den svenska bedömningen vara be­ redda att även i fortsättningen låta den inhemska produktionen anpassa sig till den ändrade situation, som följer av en ökad konkurrens från u-ländernas sida. I detta sammanhang har en aktiv arbetsmarknadspolitik bedömts utgöra ett viktigt instrument. Det har anförts att behovet av ingrepp mot marknadsstörningar minskar, om resurser är tillgängliga för att omskola och omflytta arbetskraften i ett läge då företagen inte längre förmår upp­ rätthålla en lönsam drift. I den internationella diskussionen framhålls, att inga åtgärder som för­ bättrar möjligheterna för tillträde till industriländernas marknader får märkbar effekt såvida de inte samtidigt åtföljs av aktiva försäljningsansträngningar från u-ländernas sida. Åtgärder som syftar till att underlätta och förbättra försäljningsmöjligheterna brukar sammanfattas under benäm­ ningen trade promotion. U-ländernas behov på detta område sträcker sig från sådana av mera allmän karaktär, såsom information om avsättningsmöjlig­ heter samt utbildning, till mer specifika åtgärder avseende förbättring av kvalitet, utformning, standard etc. Brister i sådana avseenden torde ofta ut­ göra ett hinder när u-länderna går ut på den internationella marknaden med sina produkter. Från svensk sida har i olika internationella organisationer ofta fram­

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

hållits betydelsen av sådana åtgärder, även om de i allmänhet är mindre dramatiska än t. ex. tullsänkningsaktioner. Ett alltmer stigande intresse har också kunnat märkas hos u-länderna för denna fråga, vilket på svensk sida noterats med tillfredsställelse från utgångspunkten att det huvudsakliga an­ svaret på detta område åvilar dessa länder själva. Sverige har tagit aktiv del i tillkomsten av GATT:s internationella handelsinformationscentrum, ITC. Vid den första världshandelskonferensen framfördes från svensk sida att en samordning av GATT:s och UNCTAD:s verksamhet borde komma till stånd. Ett sådant samarbete har sedan årsskif­ tet kommit i gång inom ramen för detta gemensamma handelsinformationsorgan. Medel från Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP) kom­ mer att kunna användas för organets verksamhet. Från svensk sida bär framförts, att verksamheten på exportfrämjandets område i andra organisa­ tioner, exempelvis FAO och FN:s industriorganisation UNIDO, borde sam­ ordnas med det nya organets. Med hänsyn till Sveriges stora utrikeshandel har det bedömts naturligt att svenska erfarenheter på området förmedlas till u-länderna. Detta har i allmänhet ansetts böra ske genom internationella organ. Medel för ändamålet har anvisats inom ramen för SIDA:s fältverksamhetsanslag. Verksamheten har i stor utsträckning planerats i samarbete med det nämnda handelsinformationsorganet. Råvarorna torde för u-länderna liksom hittills under lång tid framöver komma att svara för huvuddelen av deras exportintäkter. För en del av u-ländernas råvaror visar priserna alltjämt starka fluktuationer. Vissa råvaror bär att möta en stark konkurrens från syntetiska varor och andra ersätt­ ningsprodukter. Någon allmängiltig lösning på dessa problem har inte anvi­ sats i den internationella debatten, utan man söker sig fram vara för vara för att finna lämpliga metoder. Från svensk sida har man sedan många år tillbaka ställt sig positiv till prisstabiliserande råvaruavtal. Sverige är anslutet till det internationella kaffe­ avtalet och har aktivt tagit del i de förut omnämnda förhandlingarna som ägt rum i syfte att få till stånd råvaruavtal för kakao och socker. Svenska delegationer har ställt sig positiva till u-ländernas önskan om industrilän­ dernas medverkan i finansieringen av buffertlager för prisstabilisering. Från svensk sida har understrukits, att ett nödvändigt komplement till råvaruav­ tal är en ökad rationalisering och strävan efter större mångsidighet i pro­ duktionen, bl. a. för sådana naturprodukter som gummi och hårdfibrer, som är utsatta för konkurrens från syntetiska och andra ersättningsprodukter. Ökade biståndsinsatser har bedömts nödvändiga för att rationalisera pro­ duktionen och förbättra kvaliteten och marknadsföringen av naturprodukter samt möjliggöra en större mångsidighet i u-ländernas produktion. U-ländernas önskemål omfattar också avveckling av hinder för råvarainförsel till industriländerna. Helt allmänt gäller i Sverige tullfrihet eller en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 27

dast låga tullar och inga kvantitativa restriktioner för de råvaror som är av särskilt intresse för u-länderna. Vid ingången av år 1964 slopades tullen på te liksom skatten på kaffe. Som ett led i Kennedy-ronden avskaffades den 1 juli 1966 tullen på en rad varor såsom bananer, vissa andra tropiska frukter, kryddor och kakaobönor. Samtidigt sänktes tullarna på kaffe och vissa kakaohalvfabrikat. Den 1 juli 1968 kommer tullen att sänkas på yt­ terligare ett antal liknande varor, bl. a. citroner, mandlar och nötter. Vid senaste ministermötet i GATT underströks på nytt från svensk sida betydelsen av att tullfrihet för tropiska produkter ges hög prioritet, men samtidigt betonades att full effekt kan uppnås endast genom samfällda åt­ gärder av alla industriländer. Ett visst samband mellan åtgärder på det handelspolitiska området och finansiella åtgärder för u-ländernas utveckling föreligger i fråga om det system för s. k. supplementär finansiering, som föreslogs gemensamt av Sverige och Storbritannien vid första världshandelskonferensen. Bakgrun­ den till förslaget var uppfattningen, att u-länderna för att kunna genom­ föra sina utvecklingsplaner är beroende av att de resurser i form av externa tillskott, som man kalkylerat med, verkligen finns att tillgå. En osäker fak­ tor i detta sammanhang är u-ländernas exportintäkter, som erfarenhets­ mässigt är utsatta för stora fluktuationer. Supplementär finansiering syftar till att ge u-länderna kompensation för sådana oförutsedda bortfall av export­ intäkter som kan förrycka genomförandet av deras utvecklingsprogram. I enlighet med en rekommendation vid första världshandelskonferensen har inom Världsbanken utarbetats ett förslag till system för supplementär finan­ siering. Inom UNCTAD har en expertgrupp med deltagare från fjorton län­ der i detalj gått igenom detta förslag. Gruppens majoritet, däribland alla del­ tagande u-länder samt Sverige och Storbritannien, har hävdat att, även om ett antal frågor behöver ytterligare övervägas, det avsedda syftet kan tillgo­ doses genom ett system i huvudsak baserat på grundlinjerna i Världsban­ kens förslag. Övriga industriländer hävdade emellertid att syftet med supp­ lementär finansiering kunde tillgodoses på annat sätt. Expertgruppens rap­ port överlämnades till konferensen. Det har från svensk sida framhållits att konferensen i New Delhi bör eftersträva att nå så stor enighet som möj­ ligt kring de principer för ett supplementärt finansieringssystem som expert­ gruppens majoritet förordat. U-länderna har uttalat att de är beredda att öka sina ansträngningar för att få till stånd ett ökat handels politiskt samarbete sinsemellan. De fram­ håller dock att detta samarbete inte får betraktas som en ersättning för bätt­ re avsättningsmöjligheter på de utvecklade ländernas marknader eller för andra åtgärder från dessa länders sida. Från svenskt håll har understrukits betydelsen av ett sådant samarbete på regional basis mellan u-länderna. Det har anförts att initiativen till prak­ tiskt samarbete naturligen måste komma från u-länderna själva, men det

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

har samtidigt ansetts uppenbart att integrationssträvandena kominer att kräva internationellt stöd. I enlighet med denna tankegång har Sverige ge­ nom medverkan i olika former i regionala utvecklingsbanker visat positiv vilja att främja regional integration.

Kommersiellt bistånd

Det kommersiella biståndet omfattar i första hand olika statliga åtgärder med syfte att stimulera enskilda kommersiella transaktioner med u-länderna genom att reducera de särskilda risker som är förbundna därmed. Hit hör utfärdandet av exportkreditgarantier samt investeringsgarantier och andra åtgärder till skydd för privata investeringar. Vidare kan hit föras vis­ sa åtgärder på beskattningsområdet. Den svenska exporten till u-länderna erhåller statligt stöd i form av exportkreditgarantier. Liksom de flesta andra industriländer har Sverige ett statligt garantisystem för exportkrediter. Detta har i betydande omfattning kommit att anlitas för försäkring av krediter i samband med export till uländerna. År 1962 tillkom en kreditgarantigivning på särskilt gynnsamma villkor i samband med export, som är av speciell betydelse för den ekono­ miska utvecklingen i u-länderna, s. k. u-garantier (prop. 1962: 100, SU 138, rskr. 316). Eventuella skaderegleringar, hänförliga till sådana garantier, kan kräva att biståndsmedel anlitas. Enligt av riksdagen beslutat bemyndigande får u-garantigivning uppgå till 800 milj. kr., varav 650 milj. kr. hittills av regeringen ställts till exportkreditnämndens förfogande. U-garantier kom­ mer endast i fråga i sådana fall, där man efter prövning inte anser sig kun­ na lämna normalgarantier till följd av att de politiska och kommersiella riskerna överstiger vad som försäkringstekniskt kan tillåtas. U-garantier lämnas i de fall där biståndseffekten bedöms uppväga de större riskerna. Under år 1965 började vidare lämnas sådana långivargarantier, som ur­ sprungligen under benämningen finanskreditgarantier förordats av en arbets­ grupp inom beredningen för internationella biståndsfrågor (SOU 1963: 37). De krediter som garanteras skiljer sig från vanliga exportkrediter genom att de inte lämnas av säljaren/exportören till den utländske köparen utan av en särskild kreditgivare, i regel en bank, som alltså finansierar transak­ tionen. Exportören kan tack vare finanskrediten erhålla kontant betalning. Denna garantigivning har inletts med anledning av u-ländernas önskemål om större och längre krediter vid import från industriländerna. De utestående garantiförbindelserna och garantiutfästelserna avseende u-landsexport uppgick vid utgången av år 1967 till 1490 milj. kr. Därav hänför sig 400 milj. kr. till u-garantier. Någon skadereglering i samband med u-garantier har ännu inte varit aktuell. Åtgärder för att stödja och öka utländska investeringar i u-länderna har företagits såväl av mellanstatliga organisationer som av enskilda regering­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 29

ar. Inom Världsbanken har man övervägt olika åtgärder för att förbättra förutsättningarna för utländska investeringar i u-länderna. Dessa över­ väganden har resulterat i en världsbankskonvention om biläggande av investeringstvister mellan stat och medborgare i annan stat. Sedan 1966 års riksdag godkänt konventionen, trädde den i kraft för Sveriges del den 28 januari 1967 (prop. 1966: 146, UU 11, rskr 378). Konventionen har vunnit betydande anslutning inte minst från u-länder. Bland de åtgärder, som Sverige vidtagit i sitt direkta samarbete med u-länder i syfte att uppmuntra privata investeringar, kan nämnas överens­ kommelser om skydd för privata investeringar inom ramen för handelsav­ tal. Sådana överenskommelser har hittills träffats med Elfenbenskusten, Madagaskar och Senegal. Frågan om garantier för investeringar i u-länder behandlas i ett föl­ jande avsnitt. På den direkta beskattningens område har åtgärder vidtagits som syf­ tar till att undanröja de hinder för investeringar i u-länder, som utgörs av dubbelbeskattning. För Sveriges del har strävandena att undanröja inter­ nationell dubbelbeskattning sedan gammalt inriktats på att få till stånd bilaterala dubbelbeskattningsavtal. Sverige har numera sådana avtal med ett 40-tal länder, därav över hälften u-länder. Av de länder, som är huvud­ mottagare för direkt svenskt bistånd, föreligger dubbelbeskattningsavtal med Indien, Kenya, Pakistan, Tanzania och Tunisien. Som komplement till de bilaterala dubbelbeskattningsavtalen genom­ fördes under år 1966 lagstiftning om rätt till avräkning av utländsk skatt (prop. 1966: 127, BevU 54, rskr 338). Fysiska och juridiska personer med hemvist i Sverige har sålunda rätt att från statlig inkomstskatt avräkna utländsk statlig skatt, som erlagts från källa i land med vilket Sverige ej har dubbelbeskattningsavtal.

Ett svenskt system för investeringsgarantier

Frågan om att upprätta ett nationellt svenskt system för garantier av investeringar i u-länder har under senare år behandlats i riksdagen bl. a. med anledning av särskilda motioner i ärendet. I prop. 1967: 1 (bil. 9 s. 69) meddelade chefen för finansdepartementet att en undersökning av de pro­ blem som är förknippade med ett investeringsgarantisystem skulle göras inom berörda departement. 1967 års riksdag betonade att frågan om att upprätta ett svenskt garan­ tisystem kunde anses ha fått ytterligare aktualitet, eftersom något multi­ lateralt system inte syntes komma att etableras inom den närmaste tiden. Riksdagen framhöll att utredningsarbetet borde bedrivas med sikte på att förslag i ämnet kunde föreläggas 1968 års riksdag (prop. 1967: 1 bil. 9, SU 54, rskr 152).

30 Kimgl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Vid den fortsatta beredningen av ärendet inom finansdepartementet har upprättats en utredningspromemoria, PM angående ett svenskt system för investeringsgarantier (Stencil Fi 1967: 17). Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av SIDA, bankin­ spektionen, försäkringsinspektionen, kommerskollegium, arbetsmarknads­ styrelsen, exportkreditnämnden, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Svensk industriförening och Svenska företa­ gares riksförbund, handelskamrarna i Stockholm och Göteborg samt Skå­ nes handelskammare. Vidare har yttrande kommit in från Sveriges social­ demokratiska ungdomsförbund (SSU) och Kooperativa förbundet (KF). I detta sammanhang bör även behandlas en framställning den 16 juni 1967 från Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund angående inrättande av en statlig fond för finansiering av förundersök­ ningar av tänkbara industriella investeringsprojekt i u-länderna. Yttran­ den över framställningen har avgetts av SIDA, kommerskollegium och full­ mäktige i riksbanken samt flertalet handelskamrar i riket och KF.

Departementspromemorian En betydande del av det kapital och det kunnande som u-länderna er­ håller utifrån överförs genom kommersiellt betingade insatser av företag från de rika länderna. I industriländerna har en mångfald statliga åtgär­ der vidtagits i syfte att stimulera sådana insatser. Hit hör nationella sy­ stem för garanti av investeringar i u-länder mot risker av annan än kom­ mersiell natur. Det är en allmän uppfattning att sådana investeringar är förenade med särskilda risker, för bl. a. nationalisering, expropriation och transfereringshinder. De statliga garantisystemen syftar till att skydda de investerande företagen mot sådana s. k. politiska risker. Frågan om att upprätta ett nationellt svenskt system för garanti av in­ vesteringar i u-länder har under senare år stått i centrum för debatten om det svenska kommersiella biståndet. Den har också ägnats stor uppmärk­ samhet på det internationella planet. Med utgångspunkt från en av Världs­ banken verkställd analys utarbetades inom OECD år 1964 ett utkast till en internationell konvention om en investeringsgarantiordning. OECD be­ slöt i juni 1965 att lämna över konventionsutkastet till Världsbanken för vidare övervägande, överläggningarna inom Världsbanken har sedan fort­ satt under åren 1966 och 1967. En gemensam nordisk undersökning presenterades i en rapport i juni

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 31

1966. Undersökningen avsåg i främsta rummet att klarlägga de många tekniska problem som är förknippade med nationella system för investeringsgarantier.

Principiella frågor Det grundläggande syftet med ett garantisystem bör enligt promemorian vara att bidra till u-ländernas ekonomiska utveckling. Ett garantisystem faller därmed inom ramen för den svenska biståndspolitiken och bör så­ ledes utformas så att principerna för svensk biståndsgivning tillgodoses. I promemorian konstateras att en snabbare ekonomisk utveckling i uländerna kräver totalt sett betydande investeringar. De privata kapital­ strömmarna torde under överskådlig tid bli ett nödvändigt komplement till offentligt finansiellt bistånd från de rika länderna. Samtidigt medför de privata direkta investeringarna ofta ett betydande mått av kunskapsöver­ föring. De flesta u-länder ställer sig positiva till utländska investeringar. Världsbanksgruppen ser som ett av huvudändamålen med sin verksamhet att befrämja flödet av privata investeringar till u-länderna i sådana for­ mer att deras ekonomiska utveckling stimuleras. Det är enligt promemorian ej möjligt att generellt bedöma i vad mån nationella garantisystem har bidragit till ökade investeringar i u-länderna. Det synes dock vara odiskutabelt att investeringsgarantier utgör en posi­ tiv faktor vid ett investeringsbeslut. Med utgångspunkt från den biståndspolitiska målsättningen är det naturligt att ett system för investerings­ garantier utformas på sådant sätt att endast de investeringar stöds som klart bidrar till värdlandets ekonomiska utveckling. Den resursknapphet som råder i u-länderna fordrar en sträng prioritering av utvecklingspro­ jekten. De utländska privatinvesteringarna måste kunna väl inpassas i värdlandets utvecklingsplaner. Det är sålunda nödvändigt att u-landet i fråga får bedöma investeringsprojektens önskvärdhet. I promemorian anges ett antal kriterier som kan bli aktuella vid en be­ dömning av investeringsprojekten. Det framhålls som önskvärt att de utländska investeringarna leder till största möjliga ianspråkstagande av den inhemska arbetskraften. Verk­ samheten bör medföra kvalitativa förbättringar, främst genom utbildning av den inhemska arbetskraften. Även ledande tjänstemän bör om möjligt rekryteras lokalt. Det investerande företaget bör ge de anställda tillfreds­ ställande anställnings- och arbetsvillkor och visa en positiv inställning till fackföreningsverksamhet inom företaget. Investeringarna bör vidare som regel åtminstone på sikt resultera i en förstärkning av u-landets betalningsbalans. Några restriktioner i det nyetablerade företagets rätt att exportera till andra marknader bör ej före­ komma från moderföretagets sida.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

S. k. joint ventures, dvs. samgående med värdlandsföretag eller -myndig­ het, kan enligt promemorian ofta vara en lämplig företagsform, särskilt inom råvaruutvinnande branscher. Garantier för investeringar, som främjar bildandet av joint ventures inom denna sektor, bör kunna komma i fråga under villkor att det utländska inslaget i det gemensamma företaget succes­ sivt minskar. Långfristiga investeringar bör enligt promemorian principiellt betraktas som värdefullare ur utvecklingssynpunkt än kortsiktiga sådana. I promemorian anförs att kriterierna för val av investeringsprojekt även kan uttryckas negativt. Det anses uppenbart att vissa investeringar inte bidrar till u-landets utveckling. Till denna grupp hör investeringar vilkas syfte är att tillgodogöra sig snabba, spekulativa vinstmöjligheter, investe­ ringar som endast leder till temporär sysselsättningsökning med åtföljande strukturella sysselsättningsproblem samt investeringar som syftar till att utnyttja en monopolställning eller i övrigt tenderar att snedvrida konkur­ rensen på u-landsmarknaden. Enligt promemorian bör det bli den administrerande myndighetens upp­ gift att i varje enskilt fall pröva projekten och fortlöpande granska de ga­ ranterade investeringarna med hänsyn till ovannämnda aspekter.

Riktlinjer för ett svenskt garantisystem I promemorian anges följande riktlinjer för utformningen av ett svenskt garantisystem. a. Garantierna bör avse direkta investeringar. Portföljinvesteringar och liknande övervägande 'finansiella transaktioner bör ej kunna komma i fråga för garanti. Under begreppet direkt investering bör också hänföras de fall, då investeringen sker i form av långfristigt lån. De investeringar som gjorts när systemet träder i kraft bör inte kunna komma i fråga såsom garanti­ objekt. Hinder bör dock ej möta att garantera reinvesterade vinstmedel från redan verkställda investeringar, förutsatt att dessa medel vid reinvesteringstillfället kan transferas. b. Garanti skall meddelas i form av avtal mellan garantigivare (myndig­ het) och garantitagare (den svenske investeraren). I garantiavtalet skall specificeras båda parters alla rättigheter och skyldigheter. c. En investerare bör kunna erhålla garanti mot olika slag av politis­ ka risker. Han kan exempelvis berövas äganderätten till, kontrollen över eller avkastningen av den investerade egendomen genom åtgärd från myn­ dighet i värdlandet (nationaliseringsrislcen). Vidare kan egendomen kom­ ma till skada som följd av krigshandlingar, i vilka värdlandet tar del, eller av uppror eller oroligheter etc. i värdlandet (kalamitetsrisken). Slut­ ligen kan han åsamkas förluster som följd av restriktioner avseende ut­ försel från värdlandet av investerat kapital eller avkastningen därav (transfereringsrisken).

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 33

Till de politiska riskerna skall inte räknas åtgärder i värdlandet av över­ vägande reglerande eller beskattningsmässig natur och med allmän giltig­ het eller åtgärder, ehuru riktade endast mot utländska rättssubjekt, grun­ dade exempelvis på hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller till folk­ hälsan. Inte heller förändringar i valutakurserna bör utgöra någon garanterbar risk. Investerarens självrisk bör vara lägst 10 % och normalt 15 % av det vid varje tidpunkt enligt garantiavtalet gällande värdet av investeringen. Garantiavtalet bör omfatta en på förhand uppgjord plan för nedskriv­ ning av den investerade egendomens värde och därmed av garantibeloppet. När det gäller transfereringsrisken bör garantin avse totalt sett högst 24 % av investeringens värde vid tidpunkten för investeringen. Ersättning­ en för enskilt år får ej överstiga 8 % av det vid tidpunkten för skadefallet gällande värdet av investeringen enligt garantiavtalet. Garantitidens längd bör normalt avgöras av avskrivningstiden, som regel­ mässigt ej bör överstiga 15 år. Undantagsvis kan den dock tillåtas utsträc­ kas till högst 20 år. Vid totalförlust bör ersättning i regel utgå med det vid skadefallet gäl­ lande garantibeloppet. Ersättningen vid delskada bör fastställas till skill­ naden mellan egendomens värde omedelbart före skadefallet, dock högst det då gällande garantibeloppet, och dess värde efter skadefallet. d. Det garantitagande företaget skall vara domicilierat i Sverige. Investe­ ringar som i egentlig bemärkelse verkställs av utländska företag skall ej garanteras. e. Det förefaller naturligt att till en början låta investeringsverksamheten enbart avse huvudmottagarländerna för det bilaterala svenska biståndet. Utan en sådan koncentration är det svårt att inom en begränsad administra­ tiv ram åstadkomma ett fruktbärande samspel mellan de statliga och pri­ vata biståndsinsatserna. På basis av vunna erfarenheter av systemets tilllämpning kan man senare få anledning diskutera om garantigivningen skall vidgas till att avse investeringar även i andra u-länder. f. Grund saknas att bestämma en avgiftsnivå som på ett rättvisande sätt skulle motsvara de garanterade riskerna. Med hänsyn till de krav som i ett svenskt system kommer att ställas på investeringarnas utvecklingsfrämj an­ de effekt kan det anses motiverat att den svenska premienivån ligger något lägre än genomsnittet för andra nationella investeringsgarantisystem. Den administrerande myndigheten bör medges en viss flexibilitet beträffande fastställandet av premiens storlek från fall till fall. Eventuella skadefall bör i den utsträckning fonderade premier ej är till­ räckliga täckas över särskilda biståndsanslag. g. Huruvida Sverige skall ingå investeringsskyddsavtal med prospektiva värdländer torde böra bestämmas från fall till fall. Sådana överenskom- 2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

melser skulle kunna infogas som led i allmänna biståndsavtal med dessa stater. h. Det föreslås att exportkreditnämnden, som redan nu svarar för den särskilda garantigivningen vid export till u-länder, även skall handlägga frågor rörande investeringsgarantier. Hänsyn bör dock tas till den principiel­ la skillnaden mellan å ena sidan normala garantier och å andra sidan u-garantier och investeringsgarantier. Detta kan lämpligen ske genom att exportkreditnämndens plenum vid behandling av u-garantier och investe­ ringsgarantier ges särskild sammansättning. Beviljandet av eventuella investeringsgarantier bör ske inom den för u-garantier fastställda ramen. I detta sammanhang kan det bli aktuellt att höja detta belopp. Liksom för närvarande gäller i fråga om u-garantier torde beredningen av ärendena rörande investeringsgarantier lämpligen ske i samråd med SIDA.

Remissyttrandena

Praktiskt taget alla remissinstanser, som yttrat sig om lämpligheten av att ett svenskt system för investeringsgarantier inrättas, är positiva till att ett sådant kommer till stånd. Svenska Ar­ betsgivareföreningen, Sveriges Allmänna Exportförening och Sveriges In­ dustriförbund ifrågasätter dock i ett gemensamt yttrande värdet av ett svenskt system med den utformning som detta fått i promemorian. Pro­ memorians svagheter sägs i första hand gälla den föreslagna länderbegränsningen samt vissa av de kriterier som anges i promemorian såsom förutsättning för att en investering skall kunna garanteras. Liknande syn­ punkter framförs även av andra organisationer inom näringslivet. Flera remissinstanser, såsom kommer skollegium, riksgäldsf ullmäktige och TCO, delar den i promemorian framförda uppfattningen, att ett multilateralt investeringsgarantisystem i princip är att föredra framför ett nationellt svenskt system. De förordar emellertid att i avvaktan på den eventuella tillkomsten av ett multilateralt system ett nationellt system inrättas. SIDA och kommerskollegium förutsätter att ett nationellt system utformas så att en senare anslutning till ett multilateralt system ej försvåras. Riksbanks­ fullmäktige (majoriteten) anser, att ett multilateralt system för investe­ ringsgarantier är så överlägset, att ett nationellt system inte bör övervägas för svensk del innan möjligheterna undersökts att åstadkomma en multi­ lateral lösning. Ett multilateralt system sägs sålunda i motsats till ett na­ tionellt system inte bara kunna bidra till bättre lösningar av garantitek­ niska frågor utan också till att u-länderna får hjälp till den inre stadga som är en oundgänglig förutsättning för en självgenererande ekonomisk utveckling. Fullmäktige anser därför att de önskemål och strävanden som

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 35

på olika håll förekommer för att Sverige skall göra en insats på detta om­ råde bör samlas för att med så mycket större kraft inriktas på att med­ verka till en multilateral lösning. Flertalet remissinstanser ansluter sig till den i promemorian framförda synpunkten, att huvudsyftet med ett svenskt investeringsgarantisy stem bör vara att främja u-ländernas ekonomiska utveckling. LO och kommerskollegium påpekar, att de privata investerar­ nas och u-ländernas intressen ej behöver stå i strid med varandra utan i stor utsträckning bör kunna förenas. Liknande synpunkter framförs även av Svenska bankföreningen och Svensk industriförening. SHIO och TCO konstaterar att det — med hänsyn till de garantisystem som redan eta­ blerats i andra industriländer — kan finnas ett intresse för att den svenska exportindustrin får tillgång till motsvarande service. SIDA understryker att ett svenskt system så långt möjligt bör vara likvärdigt med andra länders motsvarande anordningar, då det i annat fall blir svårare för u-länderna att dra till sig kunnande och kapital från Sverige än från andra länder. I möjligaste mån lika förutsättningar för företag i de nor­ diska länderna sägs också vara ett angeläget önskemål. Sveriges Före­ tagares Riksförbund, som principiellt delar grundtanken att garantierna skall ges som ett led i det svenska biståndsarbetet, anser att reglerna för investeringsgarantisystemet bör ges en mera allmän utformning så att hänsyn även tas till behovet av visst stöd till exportindustrierna i deras u-landsverksamhet. Med utgångspunkt från den föreslagna biståndspolitiska målsättningen bär i promemorian uppställts ett antal kriterier för att ett projekt skall kunna beviljas investeringsgaranti. SSU instämmer till fullo i de upp­ ställda kriterierna och framhäver därutöver, att dessa kriterier bör tilllämpas med fasthet. Många remissinstanser ställer sig emellertid tvek­ samma till möjligheten att i praktiken vid garantiprövningen i de olika fallen tillämpa de föreslagna kriterierna. SIDA anser att man kan begära att ett investeringsprojekt är så utformat att det når »goda värden» i åt­ minstone några av de avseenden som anges i promemorian. Samtidigt sägs det emellertid vara ogörligt att uppställa kriterier med generell giltighet för alla typer av investeringar i u-Iänder. SIDA uppfattar därför de i pro­ memorian uppställda kriterierna som illustrativa snarare än normativa. Pro­ jekt värderingen måste primärt utföras av u-landet självt samt den garanti­ sökande investeraren, varvid garantimyndighetens roll huvudsakligen blir alt förvissa sig om att samstämmighet i uppfattningen råder mellan par­ terna. SIDA förutsätter att den garantigivande myndigheten får frihet att bedöma projekten utifrån de förutsättningar som gäller i varje enskilt fall. Liknande synpunkter har framförts från ett flertal av de övriga re­ missinstanserna. LO anser sålunda att det torde vara svårt att från svensk sida gå längre än att kräva en uttrycklig bekräftelse från vederbörande

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1068

u-land på att de föreslagna projekten passar in i landets utvecklingsplan. Liknande synpunkter framförs av Bankföreningen samt Stockholms, Göte­ borgs och Skånes handelskammare. Arbetsgivareföreningen, Exportförening­ en och Industriförbundet anför i sitt gemensamma yttrande, att de villkor som ställts upp i promemorian skulle bli hårdare än de som tillämpas av andra industriländer och att det vid en tillämpning av dessa villkor torde bli svårt för den, garantigivande myndigheten att finna godtagbara investeringsobjekt. De anser vidare att de kriterier som angetts i pro­ memorian inte bör fastställas av riksdagen. Villkoren för garantigivningen bör i stället utarbetas av exportkreditnämnden i samråd med berörda de­ partement. Kommerskollegium finner det knappast troligt att systemet med den föreslagna tillämpningen skulle få någon större biståndseffekt, eftersom antalet garanterade investeringar sannolikt skulle bli mycket litet. Kollegiet anser att man vid tillämpningen bör anlägga en så långt möjligt generös attityd och att det naturliga skulle vara att låta en praxis i tillämpningen så småningom växa fram efterhand som systemet byggs ut. KF anser att det administrativa organet bör få agera fritt inom vidast möjliga ram och behandla garantiansökningarna från fall till fall. Endast SSU uttalar sig utan förbehåll för att länderomfattninge n för det bilaterala biståndet och investeringsgarantierna bör överens­ stämma. Riksgäldsfullmäktige finner rent praktiska skäl tala för att investeringsgarantigivningen i varje fall till en början begränsas till prioritets­ länderna men understryker att en utvidgning bör tas upp till övervägande, så snart närmare erfarenheter vunnits av tillämpningen. SIDA anför att en begränsning till prioritetsländerna skulle innebära, att det stora flertalet u-länder utestängdes från de fördelar, som kan vara för­ enade med statsgaranterade svenska företagsinvesteringar. SIDA erinrar om att koncentrationen av det bilaterala svenska biståndet främst förestavats av önskemål att inte splittra de knappa resurserna och därmed minska biståndsgivningens effektivitet. Valet av huvudmottagarländer har i stor ut­ sträckning historisk grund. SIDA har ifrågasatt lämpligheten av att endast sådana företagsinvesteringar, som ägnar sig för samverkan med bilateralt svenskt bistånd i huvudmottagarländerna, skulle kunna komina i åtnjutande av garanti. Enligt SIDA:s åsikt skulle också problem uppstå därest sådan samverkan skulle prioriteras framför andra angelägna biståndsuppgifter. Den politiska och ekonomiska bedömning av värdlandet, som erfordras med avseende på risken för skadefall och den förväntade utvecklingseffekten, blir emellertid väsentligt lättare i de länder, med vilka ett nära sam­ arbete förekommer. Enligt SIDA talar goda skäl för att man under ett in­ ledningsskede söker pröva sig fram till ett fastare regelsystem för svenska investeringsgarantier med utnyttjande av erfarenheter från några av huvudmottagarländerna. Även ansökningar avseende investeringar i andra länder

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 37

bör emellertid enligt SIDA:s uppfattning kunna tas upp till prövning i den mån den administerande myndighetens kapacitet förslår härtill. Övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan om värdlandsvalet, tar av­ stånd från den föreslagna begränsningen av garantigivningen till de sju prio­ ritetsländerna och förordar att garantier skall kunna beviljas även för inves­ teringar i andra u-länder. LO anför bl. a. att garantisystemet med de föreslagna starka inskränk­ ningarna av systemets giltighet aldrig torde få någon väsentlig betydelse för att främja det svenska näringslivets insatser för u-länderna. Skall ett investeringsgarantisystem bli meningsfullt bör det enligt LO:s uppfattning gälla samtliga u-länder. Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen och Industriförbundet anser i sitt gemensamma yttrande, att det från administrativ synpunkt knappast kan möta några större svårigheter att redan från början låta systemet om­ fatta alla u-länder. De länder som omfattas av det föreslagna urvalet synes vara av begränsat intresse från det svenska näringslivets synpunkter. Orga­ nisationerna påpekar att möjligheten att erhålla investeringsgaranti mot politiska risker inte i och för sig kan utlösa investeringsverksamhet i länder som inte erbjuder företagsekonomiskt lönsamma projekt. Det finns därför en klar risk för att ett garantisystem med begränsning till de sju prioritets­ länderna inte kommer att bli utnyttjat i någon nämnvärd utsträckning. Följ­ aktligen kan det — framhålls i yttrandet — knappast heller väntas ge några andra erfarenheter än att det är ofrånkomligt att bredda länderramen. Orga­ nisationerna ger dessutom uttryck för farhågor att den föreslagna begräns­ ningen av länderramen kan ge upphov till diplomatiska svårigheter gentemot de u-länder som ställs utanför garantigivningen. Kommerskollegium finner övervägande skäl tala för att möjligheten att erhålla statlig investeringsgaranti inte ens i inledningsskedet begränsas så starkt som enligt förslaget i promemorian. Kollegiet konstaterar att en för­ utsättning för att eu garanti över huvud taget skall aktualiseras är att det finns ett kommersiellt intresse härför. Ett för u-länderna mera effektivt resultat torde lättare kunna uppnås om marknads- och affärsförhållandena i större utsträckning får bestämma inriktningen av kapitalexporten. Detta ute­ sluter enligt kollegiets uppfattning inte att det kan vara nödvändigt att från garantigivningen undanta enstaka länder. Den administrativa belastningen med systemet finner ett flertal remiss­ instanser, bl. a. LO och KF, knappast kunna bli så betydande. Bankför­ eningen anför, att man kan räkna med att det i garantiärenden regelmässigt kommer att föreligga fullständiga och väl genomarbetade planer för projek­ ten, vilka ger ett gott underlag för prövningen. Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen och Industriförbundet anför i sitt gemensamma yttrande, att exportkreditnämnden redan bär erfarenhet av utredningar avseende s. k.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

u-garantier för en lång rad av u-länder. Skillnaden mellan de undersök­ ningar som måste göras för investeringsgarantier respektive u-garantier kan — anser organisationerna — inte vara betydande. I de inte ovanliga fall, då ansökan om investeringsgaranti skulle kombineras med ansökan om export­ kreditgaranti, kan merarbetet med investeringsgarantier inte antas vara sär­ skilt betungande. Organisationerna finner det naturligt, att samma länderram gäller både u-garantier och investeringsgarantier. Dessutom kan — anför organisationerna — försäkringstekniska skäl tala för en så bred länderram som möjligt. Ju fler länder garantisystemet omfattar, desto snabbare kan en premiefond byggas upp och desto mindre måste relativt sett förlus­ terna bli då ett försäkringsfall inträffar. De föreslagna riktlinjerna för garantisystemet har i stort sett inte föranlett några erinringar från remissinstansernas sida. På enskilda punkter anför dock vissa remissinstanser kritiska synpunkter. Bankföreningen avstyrker förslaget att lämnad garanti skall kunna dras tillbaka om garantimyndigheten finner att investeringen inte fått den utvecklingseffekt som man räknade med när garantin beviljades. En sådan bestämmelse skulle medföra risker för att systemet inte kommer att utnytt­ jas. Presumtiva investerare torde nämligen enligt föreningen anse sig föga betjänta av garantier som oförutsett kan återkallas. Riksgäldsfullmäktige finner det inte tillfredsställande att en redan utställd garanti skall kunna dras in på grundval av så allmänna kriterier som angetts i promemorian. En närmare precisering på denna punkt är enligt fullmäk­ tiges mening påkallad. I varje fall bör det klart sägas ut att eu garanti inte får återkallas till följd av omständigheter, som ligger utanför investerarens kontroll eller företagits utan hans vetskap och vilja. Liknande synpunkter anförs av riksbanksfullmäktige samt handelskamrarna i Stockholm och Malmö. Exportkreditnämnden, liksom försäkringsinspektionen, förutsätter att ga­ ranti skall kunna dras tillbaka endast i det fall garantitagaren brutit mot garantivillkoren eller lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter av bety­ delse för garantigivningen. Från såväl garantitagarens som kreditgivarens synpunkt blir — framhåller inspektionen — garantin värdelös, om den inte följer de regler rörande god tro in. m., som tillämpas i andra liknande avtals­ förhållanden, bl. a. i fråga om exportkreditgarantier. Bankinspektionen fram­ håller betydelsen av att garantiavtalen utformas på sådant sätt och villkoren preciseras så, att investeraren kan bilda sig en riktig uppfattning av garantin och vara säker på att den kommer att ge det avsedda skyddet. Förslaget att garantibeloppet successivt skrivs ned enligt en i garantiavta­ let intagen plan finner Bankföreningen vara rimligt, men utgår från att hän­ syn skall kunna tas till förhållandet att avkastningen av en investering ofta blir ringa eller ingen under de första åren. Exportkreditnämnden, SIDA , Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen och Industriförbundet uttrycker

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 39

däremot tveksamhet om lämpligheten av de föreslagna reglerna på denna punkt. Exportkreditnämnden anser, att en avtrappning av garantistödet enligt förslaget tenderar att ge företräde åt mera kortfristiga och starkt vinst­ givande investeringar, vilket enligt nämnden synes motverka de huvud­ linjer för garantiverksamheten som föreslås gälla. Nämnden anser, att det bör överlämnas åt den administrerande myndigheten att för varje sär­ skilt fall besluta vad som skall gälla härvidlag. Nämnden föreslår vidare att garantitidens längd inte i princip skall bestämmas av »avskrivnings­ tiden» utan mera allmänt anknytas till projektets art och utformning. Mot de föreslagna högsta tidsgränserna har nämnden däremot ingen er­ inran. Enligt SIDA kan en ordning med en på förhand uppgjord nedskrivningsplan medföra, att investeraren kommer att sakna intresse att bevara investeringen vid dess ursprungliga värde. I stället kan den ge honom ett incitament att förbruka det investerade kapitalet i takt med nedskriv­ ningen. Eu sådan utveckling skulle strida mot önskemålet om ett ökande nettoflöde av privat kapital till u-länderna. SIDA finner det rimligt, att ersättning normalt utgår i proportion till den faktiska värdeminskningen med viss självrisk, vilken princip gäller för praktiskt taget alla andra na­ tionella investeringsgarantisystem. SIDA anser ett bättre alternativ vara en ordning, som innebär kortare garantitider än de som föreslagits i promemorian, dock utan nedskrivning under garantitiden. Möjlighet skulle finnas att efter prövning erhålla för­ längd garanti med ett högsta belopp som fastställs i samband med för­ längningen. En sådan omprövning skulle ersätta den årliga omprövning, som enligt förslaget förutsätts ske som ett led i en kontinuerlig bevakning. Dock bör, enligt SIDA, en investerare som så önskar redan från början kunna få en plan för sucessiv nedskrivning av investeringen fastställd, då detta kan vara lämpligt med hänsyn till u-landets intressen. Mot denna bakgrund förordar SIDA en kortare ursprunglig garantitid, förslagsvis 5 år, med möjlighet till förlängning, varigenom den samman­ lagda garantitiden kan komma att överstiga 15 år. SIDA utgår från att dess förslag inte skall innebära en försämring i fråga om garantitidens längd i förhållande till promemorians förslag. SSU ifrågasätter, om garantitiden någonsin bör överstiga 10 år, bl. a. på grund av de ofta snabbt föränderliga förhållandena i berörda länder. I fråga om garantiavgifterna har flertalet remissinstanser inte anfört några erinringar mot promemorians förslag. Vissa synpunkter på frågan anläggs dock i några fall. Riksbanksfullmäktige anser, att ideslutande ekonomiska bedömningar bör vara avgörande för premiernas storlek. Biståndssynpunkter, som inne­ bär att man söker stimulera till utvecklingsfrämjande investeringar genom

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

lägre riskpremier, bör inte tillåtas inverka på bedömningen. Liknande syn­ punkter anförs av KF. Kommerskollegium anser att det, om systemet tillämpas restriktivt och begränsas till ett fåtal länder, kan ifrågasättas om premie skall utgå. Om systemet däremot tillämpas mera liberalt får premiefrågan enligt kollegiet ökad betydelse för att förhindra en förtäckt statlig subvention. Ingen av de hörda remissinstanserna har motsatt sig förslaget att ex­ portkreditnämnden utses till administrerande myndighet för garanti­ systemet. Från flera håll förordas dock en bredare representation än den som föreslagits i promemorian i den särskilda plenargrupp inom nämn­ den, som skall handlägga frågor rörande u-garantier och investeringsgarantier. Svenska bankföreningen anser, att bankernas praktiska erfaren­ heter och sakkunskap i fråga om finansieringsproblem är av särskilt vär­ de när det gäller att bedöma investeringsgarantier och motsätter sig där­ för att bankrepresentanterna i exportkreditnämnden utestängs från att delta i handläggningen av investeringsgarantiärenden. Föreningen finner hel­ ler inte något skäl att ändra nämndens sammansättning vid behandlingen av frågor om u-garantier. Liknande synpunkter framförs av Arbetsgivare­ föreningen, Exportföreningen och Industriförbundet. SIDA anser det önsk­ värt med en något större representation från industri och kreditinstitut med u-landserfarenhet än vad som föreslagits i promemorian. KF menar att även företrädare för organisationer, som är aktivt engagerade i egna bi­ ståndsprogram, bör ingå i nämnden när frågor om investeringsgarantier behandlas, SSU förordar, att de fackliga organisationerna blir represente­ rade i exportkreditnämndens plenum i sådana fall.

Fond för finansiering av förundersökningar Framställningen Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund har i sin framställning väckt förslag om en statlig fond för finansiering av för­ undersökningar av tänkbara industriella investeringsprojekt i u-länderna. Med utgångspunkt i behovet av industriell utveckling inom u-länderna och den långsamma takten i industrietableringen i dessa länder föreslås att en fond om 10 milj. kr. av statliga biståndsmedel upprättas. Fonden skulle administreras av svenska myndigheter. Medel ur fonden skulle an­ slås för förinvesteringsstudier efter ansökan från vederbörande u-lands re­ gering. Alla u-länder skulle i princip kunna komma i fråga som mottagare för detta bistånd. Studierna skulle utföras av svenska konsultfirmor. Vid valet av studieobjekt borde beaktas huruvida eventuella projekt skulle vara av intresse för svenska industriföretag. Om ett projekt realiseras, skulle viss återbetalningsskyldighet från det etablerade företagets sida föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 41

Remissyttrandena I yttrande över förslaget anför SIDA att tiden knappast är inne för att tillskapa en dylik fond med hänsyn till det relativt blygsamma medels­ behov som kan förutses under de närmaste åren och den begränsade er­ farenhet som svenska konsulter och myndigheter ännu har av denna verk­ samhet. SIDA är dock positiv till detta slag av verksamhet och förordar att den genom SIDA:s försorg redan inledda försöksverksamheten på detta område får fortsätta och utvidgas med anlitande av SIDA:s ordinarie anslag. De organisationer som hörts av kommerskollegium, nämligen flertalet handelskamrar och RF, ställer sig positiva till förslaget. Kommerskollegium framhåller att frågan om behovet att stödja svensk företagsamhet bör prövas för sig utan hänvisning till u-ländernas biståndsbehov. Kollegium finner sig inte kunna tillstyrka förslaget i dess förelig­ gande utformning men har inte något att erinra mot att inom ramen för det svenska utvecklingsbiståndet stöd lämnas åt undersökningar av det slag som avses i framställningen, under förutsättning att någon bindning till svensk företagsamhet därvid inte sker. Riksbanksfullmäktige anför att en given utgångspunkt för prövningen av förslaget är att medelsbehovet skall täckas med biståndsmedel och att verksamheten därför kommer att konkurrera med alternativa användnings­ sätt. För att den föreslagna formen över huvud taget skall inräknas i bi­ ståndet måste det enligt fullmäktiges mening fordras att den inte huvud­ sakligen blir en form av subventionering av svenska undersökningar och etableringar utomlands som i vilket fall som helst skulle ha kommit till stånd av rent affärsmässiga skäl eller vilkas utvecklingseffekt är obetydlig. Förslaget anger ej vilka kriterier som skulle uppställas för att ett investe­ ringsprojekt skulle erhålla stöd. Först efter det att dylika kriterier upp­ ställts får avgöras om en fond av föreslagen art kan tillmätas en sådan ut­ vecklingseffekt, att den skulle försvara sin plats inom biståndsverksam­ heten. Fullmäktige anser därför att ställningstagande till en dylik fond inte kan göras på grundval av framställningen utan i varje fall bör före­ gås av ytterligare utredning.

De internationella organisationernas biståndsprogram

Framväxten av FN:s biståndsprogram Redan i FN :s stadga förutskickades att det ekonomiska och sociala sam­ arbetet skulle inta en framskjuten plats vid sidan av organisationens hu­ vudsyfte att skapa och upprätthålla fred i världen. I konsekvens härmed in­ rättades FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) som ett av världsor- 2f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 1 1

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

ganisationens huvudorgan med uppgift att initiera, samordna och granska den mellanstatliga verksamheten på detta område. Sedermera har en råd rådgivande underorgan för olika ämnesområden upprättats av ECOSOC (exempelvis kommissionen för social utveckling, befolkningskommissionen, kommittén för utvecklingsplanering), som också stått fadder för FN:s regio­ nala ekonomiska kommissioner. Under åren närmast efter FN:s grundande tillkom vidare flertalet av FN:s s. k. fackorgan — några, däribland ILO, hade upprättats tidigare — som uttryck för en önskan att få till stånd ett institutionaliserat och permanent samarbete inom specialiserade sektorer av de ekonomiska och sociala ar­ betsfälten. Fackorganen blev självständiga i den meningen, att staternas anslutning till dem är individuell och formellt oavhängig av FN-medlemskapet, att de har egna styrande organ och förfogar över egna medlemsav­ gifter och därmed har en egen och från FN fristående budget. De är emel­ lertid alla sammanlänkade med FN på så sätt att de genom frivilligt in­ gångna avtal är underkastade en viss samordning från ECOSOC :s sida, dit de alla rapporterar om sin verksamhet. Sedermera har även tillkommit or­ gan som FN:s handels- och utvecklingskonferens (UNCTAD) och FN:s in­ dustriorganisation (UNIDO), vilkas funktioner är besläktade med fackorga­ nens men som utgör FN-organ i egentlig bemärkelse och därför också fi­ nansieras genom FN :s budget med avseende på förvaltningskostnaderna. Från början såg både FN/ECOSOC och fackorganen som sin huvudupp­ gift att dra upp allmänna riktlinjer och skapa normer för det internatio­ nella ekonomiska och sociala samarbetet i en värld, där det tidigare samar­ betet hade slagits i spillror av det andra världskriget. Det på egentligt bi­ stånd inriktade arbetet från de internationella organens sida var däremot tills vidare så gott som helt koncentrerat på återuppbyggnads- och flykting­ problem, främst i Europa. Under denna första tid upprättades exempelvis FN:s barnfond (UNICEF), återuppbyggnads- och hjälporganisationen UNRRA, som upplöstes redan efter 2—3 års bestånd på grund av politiska motsättningar mellan öst och väst, liksom den internationella flyktingorga­ nisationen IRO — en föregångare till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR). De humanitära biståndsmotiven dominerade ännu den internationella scenen. Först så småningom kom FN:s och fackorganens uppmärksamhet mera att riktas på behovet att direkt och i konkreta former understödja den eko­ nomiska och sociala utvecklingsprocessen i de allmänt »underprivilegie­ rade» eller »underutvecklade» länderna inom medlemskretsen och att spe­ ciellt bistå de många nya länder som efterhand vann sitt politiska oberoen­ de. Termerna »underutveckling», »utvecklingsbistånd» och »utvecklings­ samarbete» är därför alltjämt ganska unga begrepp. Ett par år efter FN:s tillkomst togs de första initiativen till inrättandet av ett program för s. k. tekniskt bistånd — kunskapsöverföring — inom orga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 43

nisationens ordinarie verksamhet. Det syftade främst till att ställa stipen­ dier och efterhand kompetenta rådgivare eller experter till behövande länders förfogande. På ett senare stadium — och på generalsekreteraren Dag Hammarskjölds personliga initiativ — tillkom ett särskilt program för förvaltningsbistånd till u-länder (genom personal för operativa och exekutiva uppgifter, »OPEX»). Det första i raden av biståndsprogram inom själva FNorganisationen existerar alltjämt och går under namnet FN:s reguljära pro­ gram för tekniskt bistånd (United Nations Regular Programme of Technical Assistance). Det reguljära programmet — så kallat för att skilja det från andra och senare FN-biståndsprogram som inte finansieras över FN:s reguljära budget utan genom frivilliga bidrag — hade ursprungligen och har alltjämt en för­ hållandevis blygsam omfattning. Sedan år 1962 har dess volym legat stilla eller »frusits» vid en nivå av 6,4 milj. dollar per år och representerar där­ med en stadigt sjunkande andel — f. n. ca 5 % — av FN:s totala budget. Programmet har volymmässigt hållits tillbaka till följd av några stormakters motstånd mot att ytterligare belasta den hårt ansträngda FN-budgeten och under hänvisning till den roll, som de med frivilliga bidrag finansierade biståndsprogrammen numera spelar. Sverige, vars bidrag till det reguljära programmet motsvarar den fastställda bidragskvoten, f. n. 1,25 %, har till­ sammans med en rad andra länder yrkat på en vidgning av programmet så att åtminstone dess relativa andel inom FN-budgeten från 1962 — ca 8 % — återställs. Programmet administreras av en avdelning inom FN-sekretariatet. Vid sidan av det första biståndsprogrammet inom FN:s ram började även vissa av fackorganen mot slutet av 1940-talet att i sina budgeter inrymma vissa biståndsprojekt särskilt avsedda för u-länderna. Numera har de flesta fackorganen liksom även Världsbanken tekniskt bistånd i varierande ut­ sträckning inordnat i sin ordinarie budget som en del av den reguljära verksamheten. För biståndsprogram bekostade av de ordinarie budgeterna använde FN och fackorganen under år 1966 sammanlagt ca 190 milj. kr. Omkring 1 900 experter tjänstgjorde inom ramen för dessa reguljära program — varav fyra kom från Sverige. Drygt 4 000 stipendier lämnades, därav 91 för studier i Sverige. FN:s och fackorganens »reguljära» program för tekniskt bistånd har sedermera helt överflyglats av sådana biståndsprogram som finansieras ge­ nom frivilliga bidrag. Störst bland dessa är numera FN:s utvecklingspro­ gram (UNDP), som har en egen och från FN-sekretariatet fristående admi­ nistration men vars biståndsprojekt verkställs av fackorganen, FN-sekretariatets administration för tekniskt bistånd, Världsbanken och UNIDO. Även projekten inom FN:s reguljära biståndsprogram underställs numera UNDP:s styrelse för godkännande.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Vid sidan om de nu nämnda biståndsprogrammen förekommer inom FN:s ram två särskilda program för flyktinghjälp, nämligen FN:s flykting­ kommissariat (United Nations High Commissioner for Refugees, UNHCR) och FN:s hjälpprogram för Palestinaflyktingar (United Nations Relief and Works Agency för Palestine Refugees, UNRWA). FN:s flyktingkommissariat inrättades år 1951 som en ersättning för in­ ternationella flyktingorganisationen IRO. Förutom att ge internationellt skydd åt flyktingar har FN:s flyktingkommissarie till uppgift att medverka vid flyktingars frivilliga repatriering samt att underlätta flyktingars bo­ sättning och anpassning i asylländerna. Under 1950-talet var flyktingkom­ missariatets verksamhet främst inriktad på Europa. Sedan dess har det europeiska flyktingproblemet i det närmaste lösts, medan nya och omfat­ tande flyktingproblem i andra världsdelar, främst i Afrika och Asien, har tillkommit. Integrationen av stora flyktinggrupper i asvlländer som sam­ tidigt är u-länder erbjuder givetvis särskilt stora problem. Det har bl. a. medfört att flyktingkommissariatet alltmer kommit att ägna sig åt bistånds­ former som ligger utvecklingsbiståndet nära. F. n. berörs över en halv miljon flyktingar i Afrika av åtgärder, som flyktingkommissarie! företar i sam­ arbete med asylländernas regeringar samt mellanstatliga och frivilliga orga­ nisationer. Den politiska utvecklingen i Afrika och Asien kan befaras med­ föra, att flyktingproblemen på dessa kontinenter kommer att ytterligare för­ värras. Kostnaden för flyktingkommissariens ordinarie program, som finansie­ ras genom frivilliga bidrag, har de senaste åren överstigit 20 milj. kr., me­ dan de statliga bidragen till verksamheten samtidigt uppgått till omkring 15 milj. kr. per år. Mellanskillnaden har hittills kunnat täckas huvudsak­ ligen genom frivilliga enskilda bidrag och insamlingar av engångskaraktär. Sveriges bidrag till flyktingkommissariatets ordinarie program har sedan år 1966 uppgått till 1,3 milj. kr. årligen. Därtill har Sverige sedan budgetåret 1964/65 bekostat speciella UNHCR-projekt avsedda för utbildning av afri­ kanska flyktingar. FN:s hjälpprogram för Palestinaflyktingar upprättades år 1949. UNRWA :s hjälparbete inriktas på tre verksamhetsområden, nämligen un­ dervisning, hälsovård och livsmedelsutdelning. Hjälpen lämnas till behö­ vande flyktingar från Palestina i de arabiska värdländerna samt, sedan kriget i juni 1967, även i av Israel kontrollerade områden. UNRWA:s verk­ samhet finansieras helt av frivilliga bidrag. Under de senaste åren har kost­ naden för organisationens program uppgått till omkring 190 milj. kr. per år. För närvarande berörs ungefär 1,5 miljon flyktingar av verksamheten. Sedan år 1950 har UNRWA erhållit ca 34 milj. kr. i frivilliga statliga bi­ drag från Sverige. År 1966 lämnade Sverige, utöver sitt ordinarie årsbidrag på 750 000 kr. till organisationens allmänna verksamhet, ett särskilt bidrag av 10,4 milj. kr. avsett att användas för yrkes- och lärarutbildning. Efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 45

junikriget 1967 lämnade Sverige ett lika stort extra bidrag till UNRWA. Inga särskilda villkor ställdes rörande användningen av detta bidrag. Det ordinarie årsbidraget avseende kalenderåret 1968 har höjts till 1 milj. kr. Förutom de biståndsprogram inom FN-familjen som redan nämnts före­ kommer en råd för särskilda ändamål upprättade fonder, institut o. d., som också är beroende av frivilliga bidrag. Bland dessa kan nämnas FN:s år 1967 inrättade fond för verksamhet på befolkningsområdet och Världs­ hälsoorganisationens frivilligfond för hälsofrämjande. Sverige har nyligen utfäst sig att lämna bidrag för familjeplaneringsändamål till båda dessa fonder. Tidigare har Sverige även bl. a. lämnat bidrag till en frivilligfond för särskilda former av bistånd på industriområdet, förvaltad av UNDP och UNIDO gemensamt. Också en rad institut, såsom FN:s utbildnings- och forskningsinstitut (UNITAR) i New York, FN:s forskningsinstitut för social utveckling (UNRISD) i Geneve, FN:s brottsbekämpningsinstitut i Rom, ILO:s arbetsmarknadsinstitut i Genéve och ILO:s institut för högre yrkes­ utbildning i Turin har fått betydande bidrag från svensk sida. Motsvarande gäller vidare ett antal FN-fonder för studiestöd till afrikansk flyktingung­ dom samt för rättshjälp och humanitärt bistånd till offer för den sydafri­ kanska apartheidpolitiken. De sistnämnda bidragen har utgjort led i Sveriges allmänna politik be­ träffande frågor som rör södra Afrika. Ett särskilt svenskt program för utbildningsstöd till afrikansk flyktingungdom och företrädesvis avseende flyktingar från Syd- och Sydvästafrika, de portugisiska territorierna i Af­ rika samt Rhodesia tillkom med riksdagens stöd år 1964 (prop. 1964: 1 bil. 5, SU 53, rskr 156). Av de ca 2,5 milj. kr. som anvisats för ändamålet under innevarande budgetår har en avsevärd del kunnat kanaliseras genom FN och FN:s flyktingkommissariat. På liknande sätt har en stor del av det bi­ stånd som sedan några år lämnats från svensk sida — under innevarande budgetår beräknat till ca 2 milj. kr. — avseende rättshjälp och annat stöd åt den sydafrikanska apartheidpolitikens offer anförtrotts åt en särskild fond som upprättats inom FN för detta ändamål. Efter över femton års diskussioner — präglade av motsättningar mellan olika ländergrupperingar — rörande behovet av en s. k. kapitalutvecklings­ fond för direkta investeringar och kreditgivning inom FN:s ram beslöt en majoritet av FN:s generalförsamling år 1966 att en sådan fond (United Nations Capital Development Fund) skulle inrättas och börja fungera från och med år 1968. Flertalet utvecklade länder, dvs. de potentiellt stora bi­ dragsgivarna till fonden, motsatte sig dess inrättande under hänvisning till den verksamhet av samma natur, som sedan 1960-talets början bedrivs av Världsbankens dotterorgan Internationella utvecklingsfonden (IDA). I ok­ tober 1967 ägde den första s. k. bidragskonferensen för FN:s kapitalfond rum. Därvid var det endast ett 20-tal u-länder som gjorde utfästelser om bidrag till fonden, och dessa stannade vid knappt 7 milj. kr., huvudsakligen

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

i valutor som inte är utbytbara. Mot bakgrund av denna dåliga start för FN:s kapitalfond beslöt den senaste generalförsamlingen anmoda UNDP att tills vidare förvalta fondens medel. UNDP:s styrelse kommer vid sitt som­ marmöte år 1968 att ta ställning till de riktlinjer, som skall gälla för fondens förvaltning. UNDP beskrivs närmare i det följande liksom även FN:s barnfond (UNI­ CEF).

Förenta Nationernas utvecklingsprogram (United Nations Development Programme, UNDP) Begreppet FN:s utvecklingsprogram eller UNDP är av ungt datum, men den biståndsverksamhet som bedrivs i dess namn har pågått under betydligt längre tid. UNDP inrättades den 1 januari 1966 som följd av den tjugonde general­ församlingens beslut att i administrativt avseende slå samman FN:s s. k. utvidgade tekniska biståndsprogram (Expanded Programme of Technical Assistance, EPTA), vilket hade inrättats år 1950 som ett komplement till det förut beskrivna reguljära biståndsprogrammet, och FN:s s. k. Särskilda fond (Special Fund, SF), som i sin tur inrättades 1959. EPTA och SF bildar nu komponenter inom det sammanslagna programmet men behåller tills vidare sina separata bidragsfonder liksom i huvudsak också de speciella särdrag och arbetsmetoder som tidigare utvecklats. De båda programkom­ ponenterna integreras gradvis alltmer. EPTA:s tyngdpunkt har genomgående legat vid expertrådgivnings- och lär arverksamheten, som i genomsnitt tagit i anspråk inemot 75 % av pro­ grammets resurser. Drygt 15 % har fallit på stipendiegivning och återstoden på utrustning för demonstrations- och undervisningsändamål. EPTA-programmet har med andra ord — i likhet med det reguljära program som det byggt på — framför allt syftat till direkt kunskapsöverföring genom indivi­ duella insatser av experter eller genom individuella studier. Kunskapsöver­ föring utgör det centrala elementet i allt tekniskt bistånd. Under den senast redovisade tvååriga verksamhetsperioden 1965—66 har EPTA-biståndet till ca 24 % varit inriktat på jordbruk, 16 % på hälsovård, 15 % på allmän utbildning, 13 % på industri, 10 % på förvaltning och 10 % på offentliga basanläggningar av typen kommunikationer etc. Under år 1966 tjänstgjorde inemot 4 000 experter inom EPT A-programmets ram, därav 53 svenskar. Samma år stod EPTA för fördelningen av 4 800 stipen­ dier, därav 110 för studier i Sverige. Drygt 80 % av EPTA-medlen använ­ des för projekt i enskilda länder och återstoden på regionala eller interregionala projekt. Drygt en tredjedel användes i Afrika, omkring en fjärde­ del i Asien och omkring en femtedel i Latinamerika. Under den nu löpande verksamhetsperioden 1967—68 väntas programmets expertandel stiga till

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 47

över 80 %, medan andelarna för stipendiering och utrustning förutses minska. Också Särskilda fondens verksamhet är väsentligen att betrakta som en form av tekniskt bistånd, men den har alltifrån början haft en från EPTA avvikande profil. Då SF-verksamheten i huvudsak har haft det uttalade syftet att skapa gynnsamma förutsättningar för kapitalinvesteringar (of­ fentliga eller privata, inhemska eller utländska), har SF:s bistånd kommit att gå under namnet »förinvesteringsverksamhet». Till skillnad från EPTA har SF koncentrerat sig på ett antal större projekt med en genomsnitts­ kostnad av över 10 milj. kr. — inklusive mottagarlandets andel av projekt­ kostnaden — och en tid för sitt genomförande av i medeltal fyra år. Genom undersökningar av naturtillgångar, förutsättningar för industrietablering, utbyggnad av kommunikationer, energiproduktion, kreditväsen och annan »infrastruktur», genom upprättande av institutioner för högre teknisk och annan utbildning samt tillämpad forskning etc. söker man bereda mark för direkta investeringar eller andra kapitalkrävande utvecklingsprojekt och på så sätt stärka basen för u-ländernas produktionsförmåga. Elementet av direkt kunskapsöverföring är även här klart framträdande men det är inom vissa projekttyper kompletterat med omfattande utredningar och med be­ tydande leveranser av utrustning, konsnltuppdrag och andra kommersiellt upphandlade tjänster. Ett annat viktigt kännetecken för SF-verksamheten är att mottagarländerna normalt förutsätts svara för över hälften av de sammanlagda projektkostnaderna medan motsvarande andel inom EPTAverksamheten, där experternas lön eller stipendiaternas uppehållskostnader väger tyngst, är liten. Vid utgången av år 1967 hade Särskilda fonden sedan början av sin verk­ samhet år 1959 godkänt sammanlagt nära 800 projekt till en sammanlagd kostnad av ca 4 miljarder kr. för fondens egen del. Värdet av mottagarlän­ dernas egna bidrag till projektens förverkligande beräknas avsevärt över­ stiga 5 miljarder kr. I januari 1968 godkändes fler nya SF-projekt av UNDP:s styrelse än vid något tidigare styrelsemöte — sådana äger rum två gånger årligen — näm­ ligen 95 projekt till en kostnad för UNDP av ca 475 milj. kr. Av de SF-projekt som godkändes under perioden 1959—66 var drygt en tredjedel förlagda till Afrika, ca en fjärdedel vardera till Asien (utom Mellersta Östern) och Latinamerika samt 7 % vardera till Mellersta Östern och Europa. Av de medel som bundits för nya projekt i början av 1968 går ca 40 % till Afrika, 18 % till Latinamerika och 24 % till Asien. Inemot 40 % av SF:s verksamhet genom åren har bestått i utarbetandet av översikter och undersökningar av produktionspotential o. d., ca 35 % i igångsättande av utbildningsinstitutioner och drygt 20 % i bistånd till forskning och utvecklingsplanering. Drygt en tredjedel av projekten har

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

fallit inom jordbrukssektorn, drygt en fjärdedel inom det industriella om­ rådet, drygt en femtedel inom området för energi, kommunikationer, byggnadsplanering o. d. medan ca It % fallit inom allmän och teknisk utbild­ ning. Något över hälften av de totala projektkostnaderna har använts för ex­ perter. Under år 1966 tjänstgjorde närmare 3 000 experter inom SF-projekt. Av dessa var 75 svenskar. 4 % av projektkostnaderna har använts för stipendier. Inemot 700 stipendier utdelades under år 1966, därav 31 för studier i Sverige. Drygt 20 % av projektkostnaderna har använts för upp­ handling av utrustning och drygt 10 % för konsulttjänster o. d. De båda biståndsformerna inom UNDP:s ram går således ut på skilda biståndsmetoder, som emellertid kompletterar varandra och alltmer inte­ greras. Den administrativa sammanslagningen av EPTA och SF har möjliggjort en mera enhetlig biståndspolitik från FN:s sida, en rationalisering av be­ sluts- och arbetsformer liksom även en effektiviserad gemensam fältrepre­ sentation i mottagarländerna genom s. k. Resident Representatives, vilka även företräder Internationella livsmedelsprogrammet (WFP) och det bi­ ståndsprogram som ryms inom FN:s reguljära budget. Till denna fält­ representation för UNDP är i sin tur cheferna för fackorganens länderkontor — mer eller mindre löst — knutna som rådgivare. UNDP sorterar under FN:s generalförsamling, och programmets styrelse avger sina verksamhetsberättelser till denna via ECOSOC. UNDP har ett eget sekretariat, som leds av den tidigare chefen för Särskilda fonden Paul G. Hoffman (tidigare administratör för efterkrigstidens Marshall-plan) med biträde av den tidigare chefen för EPTA David Owen. UNDP:s styrelse (Governing Council of the UNDP) svarar för den lång­ siktiga planeringen och kontrollen av biståndsprogrammet och har att god­ känna, modifiera eller förkasta de projektförslag som framläggs av UNDP:s ledning på basis av inkomna biståndsansökningar. Styrelsen består av före­ trädare för 37 länder (inte nödvändigtvis medlemmar av FN), som i prin­ cip väljs för tre år i taget av ECOSOC. I styrelsen skall ingå minst 19 u-länder, 14 »väst-länder» och tre »öst-länder». Den återstående platsen roterar mellan dessa tre huvudgrupper. Norden förfogar enligt praxis över tre plat­ ser i UNDP:s styrelse och företräds f. n. av Danmark, Finland och Norge. Sverige, som tillhörde styrelsen under UNDP:s båda första år 1966—67, torde i enlighet med en rotationsordning varom man sinsemellan enats mel­ lan de fyra nordiska länderna kunna påräkna att få återinträda i styrelsen redan nästa år för en ny mandatperiod. Gemensamt för EPTA och SF har från början varit — och detta gäller numera UNDP som helhet — att verksamheten är helt avhängig frivilliga bidrag från stater. De båda UNDP-komponenterna har under de senaste åren haft följande

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

når en år snivå av minst 350 milj. dollar eller drygt 1 800 milj. kr. för att kunna möta de beräknade minimibehoven av bistånd från detta program. Den senaste generalförsamlingen har — liksom UNDP:s ledning — under hänvisning till U Thants uttalande riktat en enträgen vädjan till medlems­ staterna att göra allt de förmår för att öka sina bidrag till UNDP. UNDP:s styrelse begärde år 1967 en studie av programmets framtida medelsbehov dels i ljuset av mottagarländernas beräknade efterfrågan på bistånd för konkreta utvecklingsprojekt och dels med beaktande av FNorganens administrativa kapacitet att genomföra det efterfrågade program­ met. De preliminära resultat av studien, som framlagts i början av år 1968, har gett vid handen att den antagna efterfrågan på bistånd är avsevärt större än den bidragsvolym generalsekreteraren angett som ett minimum. Skillnaden mellan efterfrågan och medelsvolym synes med andra ord öka. Sedan projekten förundersökts och planerats genom UNDP:s sekretariat och godkänts av UNDP:s styrelse, ligger verkställigheten av de projekt som finansieras med UNDP-medel i huvudsak hos FN :s tio fackorgan (ILO, FAO, UNESCO etc.), FN-sekretariatets biståndsavdelning och FN:s industriorga­ nisation samt i viss utsträckning även hos Världsbanken. Som nämnts tidi­ gare bekostar alla dessa organ själva viss biståndsverksamhet inom ramen för sin ordinarie medlemsbudget. Denna s. k. reguljära biståndsverksamhet drog 1966 en sammanlagd kostnad av ca 190 milj. kr., motsvarande 23 % av UNDP:s budget för samma år. UNDP-medlen innebär sålunda för fackor­ ganen och övriga av UNDP:s s. k. verkställighetsorgan betydande extrabudgetära tillskott. I förhållande till den ordinarie budgeten är dessa tillskott i vissa fall så stora, att verksamheten inom flera av fackorganen numera kom­ mit att domineras av biståndsfunktionerna. UNDP-programmet har under de senaste tio åren mer än sexdubblats och detta förhållande har givetvis inneburit en betydande påfrestning på fackorganen. Dessa organ tillkom ju ursprungligen för andra syften än utvecklingsbistånd i operativ bemärkelse, och deras alltmer växande befattning med sådant bistånd kan på sikt komma att göra vittgående strukturella förändringar nödvändiga. Det har beräknats att av den totala personalen hos FN-organen — som f. n. torde uppgå till över 25 000 personer i högkvarter och fältkontor — ca 80 procent helt eller huvudsakligen sysslar med bistånd och andra u-landsfrågor. Den nyssnämnda studien har förutom det projicerade medelsbehovet för de närmaste åren också visat, att vissa av de FN-organ som anlitas för att verkställa UNDP-projekten redan nu har känning av svårigheter när det gäller att utan förseningar klara av den ackumulerade mängden av redan beslutade långtidsprojekt liksom också när det gäller att sätta igång nya projekt och att programmera för framtida sådana. Studien kommer att föl­ jas av förslag om utvägar ur dessa svårigheter. Svårigheterna hänger samman med programmerings- och verkställighets-

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968 51

proceduren, vissa organisations- och samordningsproblem och en alltmer kännbar — reell eller skenbar — brist på experter, som är kompetenta och villiga att ta tjänst i FN-projekten. Svårigheterna med expertrekryteringen har av UNDP:s styrelse ägnats ingående uppmärksamhet på senare tid, och det har från Sveriges och andra länders sida i detta sammanhang bl. a. häv­ dats att mycket skulle vara vunnet om fackorganen, som hittills tillämpat sinsemellan starkt varierande system för sin expertrekrytering, kunde an­ tingen gå samman om en gemensam rekryteringsservice eller på annat sätt enas om mera likartade system. Enligt nuvarande ordning förkastas under urvalsprocessen ett stort antal i och för sig kvalificerade kandidater, och många andra lika kvalificerade kandidater tar tillbaka sina ansökningar till följd av de dröjsmål vid urval och anställning som ofta uppstår. Till proble­ men hör också frågan huruvida den administrationsavgift är fullt adekvat, som verkställighetsorganen får uppbära från UNDP och som inom SF-sektorn hittills i genomsnitt belöpt sig till 8,5 % av projektkostnaden. Härtill kommer en ungefär lika stor kostnad för UNDP:s egen administration eller totalt ca 17 %. Det bör dock observeras att denna kostnad också täcker utgifter för programplanering, projektövervakning, resultatvärdering och annat som med visst fog kan hänföras till det egentliga biståndet. UNDP:s betydelse som finansiär av en allt större del av fackorganens sam­ lade verksamhet har aktualiserat en rad frågor rörande samordningen av FN-organens biståndsverksamhet. Till en del härrör dessa samordningspro­ blem ur en i och för sig naturlig intressekollision mellan fackorganens för­ fattningsenliga självständighet och UNDP:s anspråk på att styra använd­ ningen av sina egna medel. Till en annan del beror problemen på traditio­ nella och nytillkomna oklarheter beträffande arbetsfördelningen mellan FN och dess olika fackorgan. De hänger också samman med den allmänna syn på samarbetets uppgifter och villkor, som präglar varje fackorgan för sig. Dessa samordningsproblem behandlas fortlöpande dels inom FN:s admi­ nistrativa samordningskommitté (ACC), i vilken generalsekreteraren och fackorganscheferna ingår, och dels inom UNDP:s egen rådgivande fackorgansnämnd (Inter-Agency Consultative Board, IACB). Denna nämnd står under ordförandeskap av UNDP-chefen men har i övrigt samma samman­ sättning som ACC. I IACB har även cheferna för UNICEF, UNCTAD, WFP och UNHCR möjlighet att delta. De speciella samordningsproblem som har med genomförandet av FN:s utvecklingsprogram att göra uppmärksammas alltmer också inom ECOSOC, som behandlar UNDP-styrelsens och fackorga­ nens årsrapporter. Inom detta organ har Sverige liksom även i generalför­ samlingen och i UNDPrs styrelse tagit en rad initiativ syftande till effektivisering, bättre samordning och helhetssyn inom det mångförgrenade FN-biståndet. Bl. a. har framhållits nödvändigheten att ytterligare stärka de lo­ kala UNDP-representationernas roll som samordnare av och talesmän gent­

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

emot mottagarlandets regering för allt FN-bistånd, oavsett vilket organ som står för själva verkställigheten av projekten. Inom UNDP liksom i andra organ har Sverige verkat för ökad FN-aktivitet på familj eplaneringsområdet.

FN:s barnfond (United Nations Children’s Fund, UNICEF) FN :s barnfond, vilken upprättades år 1946 som en internationell nödhjälpsfond, fungerar på ungefär samma sätt som FN:s utvecklingsprogram men är helt inriktad på de minderårigas och mödrarnas speciella biståndsbehov, som ofta förbises eller ges en alltför underordnad plats i u-ländernas ut­ vecklingsplaner. Att UNICEF :s arbetsfält är utomordentligt stort framgår redan av det statistiska faktum att ungefär 500 miljoner barn under 15 år lever i u-länder, där den genomsnittliga inkomsten per individ understiger 10 kronor i veckan. Från att ursprungligen ha varit en ren nödhjälpsorganisation för barn i krigshärjade länder har UNICEF i stigande utsträckning kommit att se bar­ nens typiska handikapp i u-länderna — brist på utbildning, undernäring eller felnäring, avsaknad av hälsokontroll och hälsovård — som en del av de allmänna ekonomiska och sociala utvecklingsproblemen. Tyngdpunkten i UNICEF :s arbete ligger numera vid sjukdomsbekämpning och hälsokontroll, grundläggande teoretisk och praktisk utbildning, näringsfysiologiska pro­ jekt och allmän mödra- och barnavård, medan utspisning av föda o. d. spe­ lar en mindre roll. Från 1966 har — efter initiativ från svensk sida — möj­ ligheter öppnats för att inrymma även familj eplanerande åtgärder i UNICEF :s verksamhet, närmast som en integrerad del av mödravården. Detta har tills vidare skett med vissa förbehåll, men på sikt finns det anledning tro att UNICEF på detta område skall kunna spela en nyckelroll. UNICEF :s program finansieras till sin huvuddel av frivilliga bidrag från stater, men enskilda bidrag liksom inkomster från försäljningen av UNICEF :s jul- och nyårskort har blivit allt viktigare, såsom framgår av följande tablå.

Inkomstutveckling i avrundade tal (milj. kr.) År 1964 1965 1966 1967 1968 (prel.) (prognos)

Totalt 165 172 183 206 238

De statliga svenska bidragen under motsvarande år och deras relation till UNICEF :s samlade intäkter från offentliga bidrag har varit följande. 1964 1965 1966 1967

(svensk andel i procent) 2,9 3,8 5,0 5,9

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 53

För UNICEF liksom UNDP gäller att projektverkställigheten sker i sam­ verkan med olika fackorgan, främst Världshälsoorganisationen (WHO), FAO och UNESCO. Kravet på motprestationer av mottagarna är emellertid långt större än inom UNDP i det att varje bidrag från UNICEF förutsätter en två och en halv gånger så stor insats från resp. mottagarlands sida. Ca 80 % av UNICEF-medlen går till utrustning, materiel och transporter, medan återstoden främst går till lokala utgifter såsom utbildning av inhemsk per­ sonal etc. USA har också gentemot UNICEF varje år påtagit sig att bidra med 40 % av den totala statliga bidragssumman. Det svenska bidraget var 1967 det näst största till barnfonden. FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC), som behandlar rapporter om UNICEF :s verksamhet, ställde sig 1966 bakom ett bidragsmål för UNICEF av 50 milj. dollar dvs. ca 260 milj. kr. att uppnås under år 1969. Åtagande­ volymen för nya projekt överskred redan år 1967 detta belopp och budget­ marginalerna har krympt till ett minimum. Sverige ingår sedan många år i UNICEF :s styrelse, som består av ombud för 30 länder vilka väljs av ECOSOC.

Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

Den multilaterala finansiella biståndsgivningen domineras av den s. k. världsbanksgruppen inom FN, d. v. s. Världsbanken (IBRD) och dess båda systerorganisationer Internationella utvecklingsfonden (IDA) och Interna­ tionella finansieringsbolaget (IFC). Till FN-familjens finansinstitut räknas även Internationella valutafonden (IMF), vars verksamhet av biståndskaraktär i förhållande till u-länderna består av kortfristiga stabiliseringslån samt tekniskt bistånd inom centralbankspolitiken, skatteväsendet m. in. Till 1960-talets expansion av det finansiella biståndet genom internatio­ nella organisationer, vilket f. n. svarar för drygt 80 % av det multilaterala utvecklingsbiståndet, har framför allt bidragit nytillkomna insitutioner som IDA samt Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) och Europeiska eko­ nomiska gemenskapens institut för utvecklingsfinansiering. Regionala ut­ vecklingsbanker har upprättats även för Afrika och Asien och inlett sin verksamhet. Såsom bistånd genom kapitalöverföring betecknas också insatser från FN:s och FAO:s Internationella livsmedelsprogram (WFP) liksom ytter­ ligare livsmedelshjälp under 1967 års konvention om livsmedelshjälp, vilken utarbetats efter principöverenskommelse inom den s. k. Kennedy-ronden.

Världsbanken (International Bank for Reconstruction and Development, IBRD) inledde sin verksamhet 1946. Den är ett självständigt FN-anknutet organ med egen styrelse. Banken skall bidra till återuppbyggnad och ekono­

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

misk utveckling i medlemsstaterna. Medlemmar är 106 stater, dvs. de flesta av FN:s medlemmar. Medlemskap i banken förutsätter medlemskap i Valu­ tafonden. Röstning sker efter andel i grundkapitalet, vilket sedan augusti 1966 uppgår till 22,5 miljarder dollar (116 miljarder kr.). Av detta belopp har 10 % inbetalats, medan resten utgör garantikapital som vid anfordran kan begagnas för att möta bankens förpliktelser. Bankens utlåning baseras huvudsakligen på obligationsemissioner i USA och Västeuropa. Tack vare det förtroende som banken skapat genom sin utlåningspolitik har denna upplåning hittills kunnat ske utan större svå­ righet och till godtagbar kostnad. Den utestående obligationsskulden var den 30 juni 1967 ca 16 miljarder kr. Vinst delas inte ut utan ingår i ny långivning; en del av vinsten har tillförts IDA. Från starten 1946 till den 30 juni 1967 har banken totalt beviljat lån för drygt 50 miljarder kr. Lånen till u-länderna vilka nu helt dominerar, har främst avsett energi- och transportprojekt men på senare tid även industri, jordbruk och utbildning. Stor omsorg läggs ned på granskningen av projekt i syfte att se till att dessa lämnar största möjliga bidrag till låntagarnas eko­ nomiska utveckling. Lånen lämnas på upp till 25 års löptid — någon gång längre. Räntan bestäms av bankens egen upplåningsränta och är f. n. 6 1/4 %. Lånemedlen är fritt användbara för inköp av varor och tjänster i alla ban­ kens medlemsländer jämte Schweiz. Vid sidan av utlåningsverksamheten lämnar banken ett betydande tek­ niskt bistånd i form av projektförberedelser samt expertinsatser och ut­ bildning i ekonomisk planering. Banken strävar också att åstadkomma en ökad samordning av nationella och internationella biståndsinsatser, främst inom ramen för s. k. konsultativa grupper och konsortier för flera viktiga mottagarländer. Bland dessa återfinns flertalet av huvudmottagarländerna för svenskt bistånd. Bankens nya åtaganden under 1966/67 uppgick till 4,5 miljarder kr. Sverige ingick som medlem i IBRD år 1953. Den svenska andelen av grundkapitalet är 240 milj. dollar (ca 1 250 milj. kr.), varav 10 % inbe­ talats kontant. Medlen har tillskjutits av riksbanken. Ett första lån till Världsbanken, 75 milj. kr., emitterades med framgång på den svenska ka­ pitalmarknaden år 1967. Tidigare har Sverige till följd av förhållandevis högt ränteläge inte erbjudit någon marknad för bankens upplåning. Sve­ rige har inte heller lånat av banken; däremot har övriga nordiska länder erhållit lån till betydande belopp. Sverige samverkar med Världsbanken och IDA beträffande finansieringen av ett vägprojekt i Etiopien. Den svenska krediten uppgår till 30 milj. kr., medan projektet är kostnadsberäknat till totalt 140 milj. kr. Av ett svenskt lån på 15 milj. kr. till en industribank i Tunisien avsåg vidare 10 milj. kr. parallellfinansiering med Världsbanken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 55

Internationella utvecklingsfonden (International Developinent Associa­ tion, IDA) bildades 1960 som ett till Världsbanken knutet organ med upp­ gift att bistå de fattigaste länderna med utvecklingslån på för dem lämpade villkor. Av Världsbankens medlemmar är 97 också med i IDA. Medlem­ marna är dels länder med relativt hög per capita-inkomst, däribland Sverige (»Grupp I-länder»), dels de mindre utvecklade länderna (»Grupp II-länder»), De ursprungliga ordinarie bidragen till IDA uppgick till 1 miljard dollar (5,2 miljarder kr.), varav Grupp I-länderna står för 75 %, allt i konvertibel valuta. Grupp Il-länderna svarar för återstoden, men behöver endast inbetala 10 % i konvertibel valuta. Sveriges ursprungliga bidrag utgjorde 1,01 % eller 10,1 milj. dollar (52 milj. kr.), och inbetalades 1960—1964. En andra bidragsomgång ägde rum 1965—1967, då Grupp Iländerna tillsköt 750 milj. dollar (3,9 miljarder kr.), varav på Sverige föll 15 milj. dollar (77,7 milj. kr.) eller 2,01 % av påfyllnadsbeloppet. Under dessa perioder har Sverige därutöver — som enda land — lämnat extrabidrag till IDA med totalt 145 milj. kr. Den svenska insatsen i IDA uppgår därmed totalt till 53 milj. dollar eller ca 275 milj. kr. IDA kompletterar Världsbanken med i det närmaste räntefria — administrationsavgift på 3/4 % av lånebeloppet uttas — krediter med 50 års amorteringstid, varav 10 år amorteringsfria. Banken och IDA har gemensam personal och i många stycken identisk procedur för projektprövning och administration. De projekt för vilka de mjuka IDA-krediterna lämnas är huvudsakligen av samma slag som de med vanliga världsbankslån finan­ sierade och skall fylla samma höga krav på utvecklingseffekt. IDA-lån kan endast lämnas till sådana Grupp Il-länder, vilkas per capita-inkomst är läg­ re än 250 dollar per år och vilkas betalningssituation motiverar de särskilt mjuka villkoren. Som exempel må nämnas, att Indien och Pakistan har fått IDA-krediter i nästan samma utsträckning som vanliga världsbankslån, Tanzania endast IDA-krediter, Zambia endast vanliga räntebärande världs­ bankslån. Den 30 juni 1967 hade IDA-åtaganden ingåtts gentemot 38 länder för nära 9 miljarder kr. Ungefär 34 % avsåg transportsektorn, 30 % industri samt 17 % jordbrukssektorn. Återstoden har avsett utbildning, kommunikatio­ ner, el-kraft och vattenförsörjning. Jordbruks- och utbildningsområdena har på senare tid blivit föremål för ökade insatser, ofta i nära samarbete med FAO resp. UNESCO. Omkring 72 % av IDA:s totala åtaganden har hit­ tills lämnats till Indien och Pakistan. Länder i Afrika har mottagit 14 % och latinamerikanska stater omkring 6,5 %. IDA:s nya åtaganden under 1966/67 uppgick till 1,8 miljarder kr. Sveriges intresse och stöd för IDA:s verksamhet har även kommit till uttryck genom att bilaterala svenska utvecklingskrediter till ett värde hit­ tills av 64 milj. kr. lämnats som komplettering till IDA-medel i samband med s. k. samfinansieringsoperationer. Avtal om samfinansiering med IDA

56 Knngl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

har träffats för två projekt i Pakistan, avseende spannmålssilos resp. vat­ ten- och avloppsför sörj ning, och för det tidigare nämnda vägprojektet i Etiopien. Ytterligare samfinansiering med IDA förbereds för projekt i Kenya, Pakistan och Tunisien.

Internationella finansieringsbolaget (International Finance Corporation, IFC) är det tredje organet i den s. k. världsbanksgruppen. IFC upprättades i juli 1956 för att genom investeringar i privata företag, främst i u-länderna, komplettera Världsbankens verksamhet. Sverige ingick som medlem från IFC:s start. IFC:s investeringsverksamhet sker i samarbete med privata fi­ nansiärer utan krav på regeringsgarantier. Den är inte begränsad till kost­ nader i utländsk valuta. IFC engagerar i största möjliga utsträckning före­ tag i industriländerna i projekten, bl. a. för att främja kunskapsöverföring. IFC lämnar också tekniskt och finansiellt bistånd till nationella utvecklings­ banker, inriktade på finansiering av medelstora industriföretag. Till grund för verksamheten ligger ett aktiekapital på ca 510 milj. kr. Den svenska an­ delen utgör 5,7 milj. kr. IFC:s egna resurser kompletteras av det enskilda kapital som tillskjuts varje projekt. Dessutom kan Världsbanken vid behov lämna IFC lån upp till fyra gånger dess grundkapital. Från starten till den 1 juli 1967 har IFC gjort åtaganden om lån på totalt 221 milj. dollar (ca 1 140 milj. kr.). För att frigöra kapital för nya in­ vesteringar strävar IFC att sälja värdepapper ur sin portfölj och överlåta övriga finansiella åtaganden (inklusive garantigivning) till medverkande fö­ retag samt till banker och finansinstitut världen runt. Flera svenska företag har investerat i samverkan med IFC, bl. a. i Tunisien och Pakistan. Plane­ ringsarbete för bilateralt svenskt bistånd till industriell verksamhet sker i nära samråd med IFC. Den tidigare nämnda utvecklingskrediten till Tuni­ sien avseende en utvecklingsbank utgör ett exempel härpå. Äldst av de regionala utvecklingsbankerna är den Interamerikanska ut­ vecklingsbanken (Inter-American Development Bank, IDB) som lämnar ut­ vecklingslån till länder i Latinamerika på dels hårda, dels mjuka villkor. Banken startades år 1960 och är huvudsakligen uppbyggd enligt Världs­ bankens mönster. Medlemmar är USA och alla latinamerikanska länder — utom Cuba, som utträtt. Efter snabb expansion under 1960-talets första år, är bankens årliga åtaganden nu nära hälften så stora som Världsbankens. Fortsatt mjuk långivning från IDB:s »Fund for Special Operations», FSO, tryggades år 1967 genom en överenskommelse om fördubblade insatser i fonden, varvid USA bidrar med ca tre fjärdedelar. IDB:s obligationsupplåning i USA och Europa har på senare tid kompletterats med särskilda s. k. trust funds från icke-medlemsländer. Sverige lämnade år 1966 ett sådant bidrag genom en fond på 5 milj. dollar (26 milj. kr.). IDB:s lån från ordinarie kapitalresurser var tidigare obundna beträffan­ de leverantörsländer, medan lån från bankens särskilda fond FSO har bun­

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

År 1961 inrättade FN och FAO gemensamt Internationella livsmedelspro­ grammet (World Food Programme, WFP). Efter en inledande försökspe­ riod 1963—1965 har WFP permanentats fr. o. m. 1966. Programmet finan­ sieras genom bidrag av livsmedel, tjänster och kontanter från medlemslän­ derna. Minst en tredjedel av ett lands bidrag bör bestå av kontanter eller tjänster. Genom insatser av livsmedel bidrar WFP till finansiering av ange­ lägna utvecklingsprojekt, särskilt inom jordbruket och undervisningen. Van­ liga former är livsmedelsutdelning till anläggningsarbetare samt skolbarnsbespisning. En mindre andel av leveranserna har utgått som katastrofhjälp. Den första bidragsperiodens (1963—1965) bidragsmål — 100 milj. dollar, ca 520 milj. kr., — uppnåddes i det närmaste. För treårsperioden 1966 t. o. in. 1968 hade uppställts ett bidragsmål av totalt 275 milj. dollar (1 420 milj. kr.). Detta uppnåddes inte tillnärmelsevis — i december 1967 upp­ gick de sammanlagda utfästelserna till 169 milj. dollar (870 milj. kr.). Här­ av har Sverige utfäst sig att erlägga 8 milj. dollar (ca 41 milj. kr.) mot­ svarande 4,8 % av det totala bidragsbeloppet. De hittills lämnade svenska bidragens kontantandel har varit 50 %, dvs. större än flertalet andra givarländers. Inom ramen för det svenska naturabidraget kan WFP välja i första hand mellan varuslag som vete, ve­ temjöl, fodersäd, vegetabiliska oljor, konserverad fisk och torrmjölk.

En ny bidragsperiod har fastställts för åren 1969 och 1970 med 200 milj. dollar (1 034 milj. kr.) som mål. Vid en bidragskonferens i början av år 1968 lämnade ett antal medlemsländer utfästelser till ett sammanlagt värde av ca 120 milj. dollar (ca 620 milj. kr.). Under förbehåll för riksdagens godkännande lämnades från svensk sida en utfästelse om sammanlagt 6 milj. dollar eller 31 milj. kr., fördelade på två lika stora årliga bidrag. Av de gjorda utfästelserna utgör detta belopp 5 %.

Sveriges anslutning till 1967 års konvention om livsmedelshjälp, som ut­ gör en uppföljning av 1967 års principöverenskommelse mellan GATT-länderna inom ramen för den s. k. Kennedy-ronden, innebär en väsentlig ut­ vidgning av det svenska biståndet till u-ländernas livsmedelsförsörjning. I samband med riksdagens godkännande av Sveriges anslutning till konven­ tionen och riktlinjerna för dess tillämpning för svensk del lämnades en re­ dogörelse för programmet (prop. 1967: 156, 78 ff., JoU 39, rskr 346). Enligt konventionen skall deltagande länder leverera en viss årlig kvot spannmål, lämplig för mänsklig konsumtion, eller motvärdet i kontanter till behövande u-länder. Den för Sverige fastställda kvoten uppgår till 54 000 ton vilket motsvarar ett värde av ca 18 milj. kr. Mot bakgrund av den rela­ tivt betydande överskottsproduktion av vete som förekommer inom landet finns det anledning anta att Sveriges bidrag lämnas i form av veteleveranser. Konventionen föreskriver att bidrag i form av spannmål skall av givar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 59

länder lämnas såsom f. o. b.-leveranser. Någon skyldighet att svara för fraktoch distributionskostnader m. m. föreligger således inte. Vid riksdagens godkännande av konventionen om livsmedelshjälp förut­ sattes emellertid att Sverige skulle svara för frakt- och administrationskost­ nader i samband med leveranserna. Kostnaderna för dessa åtaganden be­ räknas till 4 milj. kr. budgetåret 1968/69. Det förefaller lämpligt att de svenska veteleveranserna integreras med de ordinarie svenska bidragen till WFP. Denna organisation har erfarenhet av livsmedelsleveranser och god kännedom om de kvantitativa och kvalitativa livsmedelsbehoven i olika länder. WFP har förklarat sig berett att admini­ strera det svenska spannmålsbidraget enligt livsmedelshjälpkonventionen på samma villkor som gäller för Sveriges reguljära WFP-bidrag. Det kom­ pletterande kontantbidrag för frakt- och administrationskostnader som er­ fordras bör följaktligen ställas till organisationens förfogande.

SIDA:s förslag rörande Sveriges direkta utvecklingsbistånd

budgetåret 1968/69

I sin anslagsframställning har SIDA framlagt förslag rörande Sveriges direkta utvecklingssamarbete under budgetåret 1968/69. SIDA föreslår att för det s. k. bilaterala biståndet skall finnas två operativa anslag, ett för fältverksamhet och ett för utvecklingskrediter. Till det förra skulle föras allt bistånd av gåvokaraktär, som inte utgörs av mer eller mindre reguljära bidrag till mellanstatliga biståndsprogram. Medel för tillfälliga och extra­ ordinära bidrag till mellanstatliga program har således beräknats under an­ slaget. Medel för finansiellt gåvobistånd, som f. n. belastar anslaget till bila­ teralt finansiellt utvecklingsbistånd, föreslås likaledes överfört till anslaget Fältverksamhet. Förutom krediter skulle därmed det föreslagna anslaget Ut­ vecklingskrediter endast bära kostnader för projektförberedelser och kon­ troll i direkt anslutning till utvecklingskrediter. Styrelsens förslag innebär att den pågående direkta biståndsverksamheten fullföljs och utvidgas. Som huvudmottagarländer för svenskt bistånd skul­ le Etiopien, Indien, Kenya, Pakistan, Sudan, Tanzania och Tunisien kvar­ stå. Tidigare prioritering av familjeplanering och livsmedelsproduktion in­ om anslaget Fältverksamhet bibehålls, och ökade insatser föreslås huvud­ sakligen på dessa områden. Medel beräknas även för en utvidgning av in­ satserna på utbildningsområdet, bl. a. avseende afrikanska kvinnor. I sin planering av nya krediter under budgetåret 1968/69 förutser SIDA fort­ satt dominans för vatten- och livsmedelsförsörjning. Myndighetens plane­ ring omfattar också krediter för importfinansiering och ökat samarbete med utvecklingsbanker.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Redogörelsen för SIDA:s anslagsframställning disponeras på följande sätt. Länderfördelade insatser Övriga ändamål bekostade ur anslaget Fältverksamhet Vissa ämnesfördelade insatser m. in. Gåvobistånd i form av varor från Sverige Svenska insatser i samverkan med internationella organisationer m. m. Insatser genom svenska enskilda organisationer Stipendiat- och kursverksamhet Utvecklingskrediter

I samband med redogörelsen för SIDA:s anslagsframställning lämnas in­ formation om vissa åtgärder som vidtagits efter framställningens ingivande.

Länderfördelade insatser Etiopien Verksamheten i Etiopien har under innevarande budgetår vidgats till att även omfatta ett regionalt jordbruksutvecklingsprojekt samt samfinansiering med Världsbanken/IDA av ett vägprojekt som för svensk del kostar 30 milj. kr. Genom detta projekt kommer nya landområden att öppnas och marknadsföringen av jordbrukets produkter att förbättras i de berörda de­ larna av landet. Expertbistånd till Etiopiens förvaltning beräknas kunna komma till stånd under budgetåret 1968/69. I övrigt avser utvecklingssam­ arbetet med Etiopien ett fullföljande av tidigare inledd verksamhet. Det nuvarande byggnadstekniska institutet i Addis Abeba kommer att uppdelas i två delar, Building College för utbildning av byggnadstekniker och Building Centre för materialprovning och byggnadsverksamhet. Avtalsförlängning med tre år har nyligen skett. Nutritionsprojektet, vars uppbyggnadsskede nu avslutats, inriktas på tillämpningen av de gjorda erfarenheterna genom upplysnings- och infor­ mationsverksamhet på näringsområdet samt genom kostberikningsprogram. Avtalet rörande det svensk-etiopiska barnsjukhuset utlöpte den 30 juni 1967. Därefter har de svenska åtagandena gentemot sjukhuset reglerats av gäl­ lande avtal avseende stöd till medicinska fakulteten, pediatriska avdelning­ en, vid Haile Sclassie I universitetet. Syftet med avdelningen är att medde­ la medicine studerande och sjuksköterskor undervisning samt att bedriva forskningsverksamhet. Hälsocentralsprojektet har till syfte att bistå etiopis­ ka hälsovårdsministeriet med att utveckla hälsovården i provinserna Wollega och Illubabor. Avtalet utlöper den 30 juni 1968. Vid ingången av budgetåret 1968/69 beräknas 80 deltagare ingå i freds­ kåren i Etiopien. Förlängning väntas ske av avtal rörande två experter med uppgift att kontrollera skolbyggandet i landet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 65

Indien Under budgetåret 1967/68 har genomförts en omfattande översyn och ny­ planering rörande verksamheten i Indien. På grundval härav har SIDA fram­ lagt förslag rörande bl. a. nya krediter och bidrag till familj eplaneringsverksamhet. Framtida utvecklingskrediter övervägs för spannmålslagringsprojekt i indiska hamnar. Styrelsens förberedelsearbete för en första siloanläggning i Khandla är långt framskridet och ett avtal om finansieringen väntas bli undertecknat före utgången av budgetåret 1967/68. Vissa förstudier för silo­ anläggningar i Haldia och Madras har utförts. Eu fortsättning har planerats av den svenska finansieringen av import till Indien av varor för utvecklingsprogrammet inklusive råvaror, halvfabrikat och reservdelar för svensk-indiska »joint ventures». Vid papperstekniska institutet i Saharanpur utbildas under budgetåret 1967/68 132 elever i helårskurser och 56 i kortare påbyggnadskurser. Då skolan blivit fullt utbyggd skall den ha 288 elever. Beträffande gåvobiståndet övervägs en förskjutning av tyngdpunkten från skolbokspapper till konstgödning. En avslutande pappersgåva på 3 000 ton förutses under första hälften av år 1968. Under budgetåret 1966/67 ingicks avtal om två leveranser av konstgödning till ett sammanlagt värde av 9,2 milj. kr. Till en kostnad av 1,5 milj. kr. fullföljs tidigare gåvor i form av skogsbruksredskap och trålare för utbildningsändamål. Gåvobistånd till det indiska familjeplaneringsprogrammet har planerats. SIDA har på detta område föreslagit åtgärder under budgetåret 1968/69 till en kostnad av ca 10 milj. kr.

Kenya Utvecklingssamarbetet med Kenya förutsätts öka. Under innevarande budgetår vidgas de svenska insatserna genom en samfinansiering med Världsbanken/IDA av ett boskapsuppfödningsprojekt till en kostnad för svensk del av 19 milj. kr. En framställning om förvaltningsbistånd över­ vägs f. n. En första grupp fredskårsdeltagare beräknas skola utsändas un­ der budgetåret 1968/69. Lärarhögskolan i Nairobi, där lärare i naturvetenskapliga ämnen utbil­ das, beräknas vara fullt utbyggd med 288 elever under våren 1968. Inseminationsprojektet fortsätts i syfte att öka och förbättra mjölk- och köttproduktionen. Budgetåret 1966/67 utfördes 235 000 inseminationer. Må­ let är 500 000 per år att uppnås senast vid avtalsperiodens slut år 1971. Till det nordiska projektet för undervisning i kooperation och utveckling av den kooperativa rörelsen i landet bidrar Sverige med 45 % av kostnader­ na. Med Världsbanken/IDA har diskuterats möjligheterna till finansiering av ett vattenförsörjningsprojekt i Nairobi. Med Kenyas regering pågår vidare 3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 101

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

diskussioner om kreditfinansiering av vattenprojekt på landsbygden. Båda dessa projekt kan komma att aktualiseras under innevarande budgetår och något av dem kan bli klart för finansiering under budgetåret 1968/69. De i 1966 års anslagsframställning omnämnda projekten på spannmåls­ lagringens och industrifinansieringens område blir inte aktuella för kreditgivning under innevarande eller nästa budgetår.

Pakistan Familj eplaneringsprojektet är numera integrerat i den pakistanska fem­ årsplanen för familjeplanering. Inom ramen för denna lämnas bistånd med utbildning i familjeplanering av medicinsk och paramedicinsk personal, kli­ nisk verksamhet vid fem träningscentra, medicinsk-sociologisk-statistisk forskning, framställning av propaganda- och upplysningsmaterial jämte lä­ roböcker i familjeplanering samt leveranser av preventivmedel. Tio svenska experter tjänstgör vid projektet budgetåret 1967/68 och åtta experter under budgetåret 1968/69. Ca 600 elever kommer att utbildas i insättning av plast­ spiraler. Under vartdera av budgetåren 1967/68 och 1968/69 beräknas 720 000 gross kondomer komma att levereras. Yrkesskolan i Gujrat beräknas uppnå full kapacitet budgetåret 1968/69 (270 elever) och skolan i Kaptai budgetåret 1969/70 (220 elever). Telekommunikationsprojektet fortsätter verksamheten. Under budgetåret 1968/69 planeras utbildningsverksamheten inom projektets ram omfatta 98 elever. År 1967 undertecknades ett avtalskomplex avseende finansiering av ett projekt för reparation och utbyggnad av vatten- och avloppssystemet i Lahore, Västpakistan. Projektet samfinansieras av Sverige och IDA. Den svenska krediten uppgår till 9,1 milj. kr. och IDA bidrar med samma be­ lopp. Ett siloprojekt i östpakistan som likaledes samfinansieras genom kredi­ ter från Sverige och IDA går under 1968 in i sitt operativa skede. Under 1967/68 beräknas de svenska utbetalningarna uppgå till ca 7 milj. kr. Fyra betongsilos med en sammanlagd kapacitet på 235 000 lon skall byggas så att distributionen av importerad spannmål i hela östpakistan underlättas. Ytterligare en samfinansieringsoperation med IDA är f. n. under över­ vägande. Krediten beräknas till 26 milj. kr. och avser finansiering av den pakistanska jordbruksbankens (Agricultural Development Bank) program för att öka möjligheterna att utnyttja jordbruksmaskiner och för brunns­ borrning. Gåvobistånd har sedan budgetåret 1962/63 utgått i form av 3 000 ton skolbokspapper per år till ett sammanlagt värde av ca 15 milj. kr. En för­ skjutning av gåvobiståndet från skolbokspapper till konstgödning övervägs. Leverans pågår av en gåva på omkring 600 bussar för vänstertrafik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 67

Tanzania Samarbetet mellan Sverige och Tanzania är under kraftig utveckling. Kreditgivningen — med särskild inriktning på vattenförsörjning — förenas med en jämförelsevis betydande personalinsats. I början av år 1968 sysselsätts i aktivt biståndsarbete på olika områden i Tanzania inom multilateral och bi­ lateral verksamhet ett 80-tal svenskar. Det nordiska Tanganyika-projektet, till vars kostnader Sverige hittills bidragit med hälften, består av en jordbruksskola, ett läroverk och en hälsovårdscentral i Kibaha utanför Dar es Salaam. Uppbyggnadsperioden av pro­ jektet beräknas ha i huvudsak avslutats under år 1967. Den nordiska perso­ nalen kommer under budgetåret 1968/69 att uppgå till 40—45 personer Inom ramen för det nordiska biståndssamarbetet förbereds nya insatser främst på jordbruks- och utbildningsområdena. Sedan anslagsframställning­ en ingavs har de danska och svenska biståndsmyndigheterna tillsammans med Swedish Co-operative Centre fullföljt planeringen av en insats på koope­ rationens område i Tanzania. Flertalet av de 16 deltagarna i en svensk fredskårsgrupp som inledde sin verksamhet under budgetåret 1967/68 arbetar inom det av Sverige under­ stödda vattenförsörjningsprojektet. Fredskårsverksamheten utbyggs och pla­ neras omfatta ett 60-tal personer år 1970. Utvidgningen torde ske främst inom områdena vattenförsörjning och byggnadsverksamhet. Inom ramen för ett svensk-tanzaniskt avtal om förvaltningsbistånd tjänst­ gör ett 20-tal experter inom Tanzanias administration. En närmare redo­ görelse härför lämnas under avsnittet om förvaltningsbistånd. Mellan Sverige och Tanzania har slutits tre avtal om utvecklingskrediter, varav två huvudsakligen avser program för vattenförsörjning och ett uppfö­ rande av bostäder åt experter. Vattenförsörjningsprogrammet sträcker sig t. o. m. budgetåret 1968/69 och stöds också genom förvaltningsbistånd och fredskårsinsatser. De nya byggnaderna för den kooperativa utbildningsanstalten i Moshi, finansierade med en kredit på 2 milj. kr., togs nyligen i bruk. Styrelsen stu­ derar nu en tanzanisk ansökan om ytterligare en kredit avsedd för finan­ siering av industri och turism genom utvecklingsbanker. Förutsättningarna för ett spannmålslagringsprojekt undersöks. Med hjälp av konsulter utreds vidare förutsättningarna för vattenkraftutbyggnad i Wami River eller Ruaha River som en jämförande studie.

Tunisien Yrkesskolan i Kelibia för utbildning inom fiskerinäringen beräknas vara fullt utbyggd med 120 elever budgetåret 1968/69. Mödra- och barnavårds­ centralen i Kelibia bedriver förutom mödra- och barnavård även familje­ planering samt vidareutbildar tunisisk personal.

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

SIDA planerar alt lämna förvaltningsbistånd till landet, omfattande bl. a. skogsvårdsspecialister, maskintekniker, bevattningsexperter, lantbruksskollärare och jordbruksexperter. Utöver tidigare två utvecklingskrediter — avseende främst finansiering av en fiskehamn i Kelibia — har avtal ingåtts om en kredit att utnyttjas av eu utvecklingsbank för industri- och hotellföretag. Härutöver diskuteras ett större vattenprojekt omfattande bland annat staden Tunis, vilket kan kom­ ma att finansieras tillsammans med Världsbanken/IDA. Även dessa pro­ jekt kommer att aktualiseras under budgetåret 1968/69.

Södra Afrika Inom ramen för ett av SIDA administrerat utbildningsprogram för afri­ kansk flyktingungdom inledde Sverige budgetåret 1964/65 bidragsgivning till utbildningsanstalter i de dåvarande brittiska territorierna i södra Afrika. Följande budgetår anvisade Kungl. Maj:t efter framställning från SIDA 3,3 milj. kr. för ökade insatser främst i Botswana och Lesotho samt i viss mån även i Swaziland. Sverige skulle medverka i bekostande av projekt, huvud­ sakligen administrerade av FN-organ, i Botswana och Lesotho. Bilateral bi­ dragsgivning, även avseende stöd till flyktingutbildning, skulle kunna kom­ ma i fråga såväl i Botswana och Lesotho som i Swaziland. Under budgetåret 1966/67 började Sverige lämna bidrag till ett lärarseminarium i Botswana i UNESCO:s regi samt genom FAO till utbyggnad av en institution i Lesotho för utbildning av jordbruksinstruktörer och lanthushållslärarinnor. Under budgetåret 1968/69 avser SIDA fortsätta sitt stöd till de tre län­ derna. Ett UNDP-projekt i Botswana avseende hydrologiska undersök­ ningar, försöksverksamhet med konstbevattnat jordbruk samt utbildning av hydrologisk och jordbruksteknisk personal skulle stödjas under en tre­ årsperiod genom ett svenskt bidrag på sammanlagt 3 milj. kr. Överenskom­ melse har träffats med FN om ett svenskt bidrag att utnyttjas av UNDP för bekostande av FN-personal som tjänstgör inom Lesothos förvaltning.

Övriga länder Utvecklingskrediter utgår, förutom till i det föregående nämnda länder, även till Sudan och Turkiet. Sverige beviljade i början av år 1966 en kredit till Sudan på 35 milj. kr., som används till finansiering av landets vattenförsörj ningsprogram för budgetåren 1965/66—1967/68. I anslutning till projektet har Sverige ställt eu teknisk expert till sudanska regeringens för­ fogande som kontrollant och rådgivare. Troligen kommer vattenförsörjningsprogrammet att genomföras snabbare än beräknat och fråga om fort­ satt svensk finansiering har därför tagits upp. Inom ramen för OECD:s Turkiet-konsortium beviljades Turkiet år 1963 en utvecklingskredit på 26 milj. kr. att utbetalas under fem år. 14 milj. kr. av krediten används för

Kiingl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 69

utrustning och tjänster till ett kraftverk. Överenskommelse har träffats om utnyttjande av resterande kreditbelopp för finansiering av transformatorer för kraftdistribution och för maskinutrustning för byggande och underhåll av jordbruksvägar. I anslutning till UNESCO :s arbete för att utveckla skolväsendet i Asien har gåvobistånd i form av skolbokspapper lämnats till Afghanistan (åren 1965 och 1967), Burma (fem leveranser sedan år 1963) och Nepal (år 1966). I anslutning till sistnämnda gåva har Sverige även ställt en tryckeriexpert till förfogande. Det skandinaviska undervisningssjukhuset i Sou], Korea, överförs den 1 oktober 1968 helt i koreansk regi och drift. Yrkesskolan i Yekepa, Liberia, har nu en kapacitet av 120 elever som utbildas till mekaniker, bilreparatö­ rer, elinstallatörer, inredningssnickare och reparatörer. De första 37 elever, som genomgått skolans treåriga utbildning, utexaminerades i juni 1967. Av­ talet har förlängts till och med år 1970. Under denna period skall liberiska yrkeslärare utbildas vid skolan så att landet blir i stånd att vid avtalsperio­ dens slut överta institutionen. Den svenska fredskårsinsatsen i Zambia som inleddes 1965 omfattar f. n. arton deltagare inom jordbruksområdet. Insatsen utbyggs så att 30 fredskårsdeltagare skall vara sysselsatta våren 1968. Sam­ tidigt har en rådgivare ställts till kooperationsministeriets förfogande och tillhandahållande av annan expertis har erbjudits.

Ämnesfördelade insatser Fam ilje plan er ing Under de senaste åren har en förändring i positiv riktning inträtt med avseende på inställningen till familjeplanering. Tendensen har bestått. Den mest påtagliga aktiviteten har kunnat registreras inom u-länderna själva. I stora delar av Asien och den islamiska världen har regeringarna tagit ansvar för landsomfattande familjeplaneringsprogram. I ett antal latiname­ rikanska länder har konferenser och seminarier kring födelsekontroll och allmänna utvecklingsproblem kommit att utgöra en inkörsport till statliga och privata befolkningsprogram. På givarsidan har utvecklingen inte varit lika otvetydigt positiv. Bland givarländerna har inga nya tillkommit. För­ enta Staterna och Sverige är fortfarande de helt dominerande biståndsgi­ varna. Inom FN-organen har vissa positiva steg tagits som kan resultera i operativ verksamhet. Sveriges engagemang i familjeplaneringens utveckling har varit bety­ dande. Det bilaterala svenska familjeplaneringsbiståndets utformning kom­ mer att i hög grad bestämmas av den internationella utvecklingen. Sveriges ställning som pionjär bland biståndsgivande länder och knappheten på gi­ varinsatser överhuvud inom internationell familjeplanering har också lett till ett snabbt växande antal biståndsframställningar.

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Det svenska familjeplaneringsbiståndet till Pakistan och Tunisien har nämnts i det föregående. Direkta svenska familjeplaneringsinsatser pågår även i Ceylon, Malaysia, Marocko, Sydkorea och Turkiet. Vidare lämnar Sverige via den internationella familjeplaneringsorganisationen IPPF (In­ ternational Planned Parenthood Federation) bistånd till Ghana, Kenya, Mauritius och Nepal, vilka försetts med smärre kvantiteter preventivmedel till stöd för pionjärverksamhet i statlig och privat regi. Projektet i Ceylon verkar inom ramen för det landsomfattande ceylonesiska familj eplaneringsprogrammet och syftar till utbildning i familjepla­ nering av ceylonesisk hälsovårdspersonal, utrustning av familjeplaneringskliniker samt leveranser av preventivmedel. Det förutses att Sverige under budgetåret 1968/69 skall fortsätta biståndet i begränsad omfattning för att programmet skall kunna slutföras. Det statliga familj eplaneringsprogrammet i Malaysia har Sverige under budgetåret 1967/68 bistått med 1 milj. kr. för anskaffning av preventivme­ del och transportmedel. För budgetåret 1968/69 förutses ett behov av 1,3 milj. kr. för materielanskaffningar. Familjeplaneringsverksamheten i Marocko befinner sig i ett uppbygg­ nadsskede. SIDA lämnade 1966/67 visst stöd och ytterligare svenskt bistånd förutses för budgetåret 1968/69. Till det nu fyra år gamla och hittills fram­ gångsrika statliga familj eplaneringsprogrammet i Sydkorea lämnade Sve­ rige under budgetåret 1967/68 2,2 milj. kr. för finansiering av anskaffning av fordon, preventivmedel och mobila kliniker försedda med gynekologisk utrustning. Det koreanska programmet har livligt uppmärksammats inter­ nationellt och förtjänar ytterligare svenskt stöd så att fortsatt framgång säkras. För budgetåret 1968/69 beräknas medel för material och för delfi­ nansiering av ett planerat utbildningscentrum i familjeplaneringsfrågor. Det statliga familjeplaneringsprograinmet i Turkiet har tidigare fått svenskt stöd för anskaffning av preventivmedel och ytterligare bistånd för­ utses för budgetåret 1968/69. SIDA har erhållit framställningar eller informella förfrågningar om fa­ milj eplaneringsbistånd från Algeriet, Chile, Colombia, Förenade Arabre­ publiken, Indien, Iran, Kenya och ett antal av republikerna i Centralame­ rika. De ytterligare svenska biståndsinsatser, som förutses för budgetåret 1968/69, väntas komma att äga rum i bl. a. ett antal av dessa stater. Då det är angeläget att verksamheten inom detta område kan komma igång så snart tillräckligt planeringsunderlag föreligger, beräknar SIDA medel härför. SIDA beräknar medel för ett under budgetåret 1968/69 fortsatt och ökat stöd till den internationella familj eplaneringsorganisationen IPPF (3 milj. kr.). De gångna årens samarbete mellan SIDA och IPPF har lämnat posi­ tiva erfarenheter och svenskt stöd väntas bidra till att IPPF kan bygga ut sin administration och därmed väsentligt vidga sin verksamhet i Afrika

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 71

och Latinamerika. Vidare förutses fortsatt stöd till ett antal konferenser i familj eplaneringsfrågor som bedöms betydelsefulla ur vetenskapliga och opinionsbildande synpunkter. F. n. utreds förutsättningarna för samfinansiering med FN eller några av dess fackorgan av familj eplaneringsverksamhet i u-länderna, varvid Sve­ rige strävar efter att aktivera de multilaterala organen till ökade insatser på befolkningsområdet. Inom SIDA har länge planerats en basorganisation för familjeplanering, som nu avses få formen av en forsknings- och utbildningsgrupp för hit­ hörande frågor. Gruppen skulle verka i nära anknytning till SIDA:s famil­ jeplaneringsenhet och fältprojekt. Den väntas kunna inleda sin verksamhet under innevarande budgetår. För budgetåret 1968/69 förutses ett medels­ behov av 800 000 kr. SIDA:s program för familjeplanering innebär totalt en ökning från be­ räknade 18,6 milj. kr. budgetåret 1967/68 till 41,8 milj. kr. budgetåret 1968/ 69, av vilka 18,4 milj. kr. motsvarar förpliktelser.

Förvaltningsbistånd Med Tanzania slöts år 1966 det första avtalet om s. k. förvaltningsbi­ stånd i form av expertis, som på svensk bekostnad ställs till förfogande för tjänstgöring inom landets egen förvaltning. Vid utgången av budget­ året 1967/68 beräknas omkring 40 befattningshavare ha rekryterats till Tanzania. Det viktigaste motivet för förvaltningsbistånd är att öka mot­ tagarländernas förmåga att genomföra sina utvecklingsplaner och att ta emot och utnyttja andra typer av bistånd. SIDA har eftersträvat att kon­ centrera rekryteringen till ett begränsat antal områden inom mottagarlan­ dets administration. Främst har landets kommunikationssystem, dess sta­ tistiska centralbyrå, det i början av år 1967 nationaliserade bankväsendet, den centrala personaladministrativa myndigheten samt det ministerium som svarar för vattenförsörjningen på landsbygden kommit ifråga. Framställningar om förvaltningsbistånd föreligger från Etiopien och Kenya. De planerade insatserna beräknas bli lika stora som den i Tanzania. För Tunisien har samma biståndsform diskuterats i positiv anda, men det är skäl att räkna med svårigheter att finna fransktalande personal. Vid utgången av budgetåret 1968/69 förutses ett tiotal experter ha rekryterats för Tunisien. På framställning av SIDA har Kungl. Maj :t, som tidigare nämnts, anvi­ sat medel till förvaltningsbistånd i Lesotho i UNDP:s regi. Bidraget avser kostnader för sju till åtta experter som på s. k. OPEX-villkor skall tjänst­ göra inom landets förvaltning. För att tillgodose ett önskemål om samordning med de internationella organisationernas bistånd har SIDA förklarat sig villig att i positiv anda

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

pröva framställningar om förvaltningsbistånd avsett för myndigheter som sysslar med utnyttjande av världsbankskrediter. Framställningar av detta slag föreligger från bl. a. Etiopien. Medel för här beskrivna insatser har beräknats under respektive land. Vuxenundervisning SIDA eftersträvar vanligen att anknyta personellt bistånd inom vuxen­ undervisningen till redan befintliga aktiviteter. Sålunda är bl. a. en lärare knuten till projekten för hälsovård ocli nutrition i Etiopien och en till det regionala jordbruksutvecklingsprojektet i landet. Vuxenundervisning ingår även i förvaltningsbiståndet till Tanzania. Medel för vuxenundervisning har beräknats under respektive land.

Forskning Den forskning SIDA avser att ge sitt stöd skall vara målinriktad och be­ röra familjeplanering och näringsförsörjning. En integration av forsknings­ insatserna i fältverksamheten i huvudmottagarländerna eftersträvas. Forskning förekommer nu, förutom på familjeplaneringsområdet, i frå­ ga om nutrition och livsmedelsproduktion. Vidare utreds utformningen av insatser inom mikrobiologin. Företrädare för denna vetenskap har uttalat sitt intresse för en målinriktad forskning med nära anknytning till fält­ verksamheten. För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA medel för forskning inom mikro­ biologi och bioteknik inklusive födoämneslagring med 1,5 milj. kr.

Exportfräm jande bistånd För bistånd avsett att främja underutvecklade länders export under bud­ getåret 1967/68 har avsatts 500 000 kr. Insatser på detta område har kana­ liserats genom de mellanstatliga organisationerna. Detta har kunnat ske därigenom att GATT:s International Trade Centre (ITC) erhållit vidgade resurser, främst genom eu ökning av ITC:s reguljära budget. Härtill bör emellertid, framhåller SIDA, också komma bilateralt bistånd och bistånd i anslutning till ITC:s verksamhet. Som ett led i sitt planeringsarbete på det­ ta område har SIDA till ITC:s förfogande ställt en expert för tjänstgöring under en tremånadersperiod, främst avseende bistånd till huvudmottagar­ länderna för det direkta svenska biståndet. Framställningar om exportfrämjande bistånd har inkommit till ITC från ett flertal länder, däribland Tanzania. Framställningarna avser huvudsak­ ligen dels bistånd med att organisera exportfrämjande institutioner på re­ geringsnivå eller på halvstatlig nivå, dels bistånd med att lösa diverse exportmarknadsproblem avseende särskilda produkter eller tjänster såsom rådgivning avseende bankväsen, försäkring, transport och skeppning. SIDA räknar nu med ett större medelsbehov för detta ändamål än under innevarande budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 73

Projektförberedelse, projektgranskning och kontroll För åtskilliga av de ändamål som finansieras från fältverksamhetsanslaget föreligger behov av projektförberedelse och projektgranskning genom utomstående konsulter. Detsamma gäller projektkontroll och resultatbe­ dömning. Sådan verksamhet finansieras inom fältverksamhetsanslagets ram. Under en särskild post inom anslaget beräknar SIDA för budgetåret 1968/69 1 milj. kr. för ändamålet.

Gåvobistånd i form av varor och tjänster

Svenskt bistånd i form av varuleveranser har hittills i främsta rummet avsett papper för tillverkning av skolböcker. I de undersökningar SIDA företagit beträffande denna biståndsform i bl. a. Burma, Indien och Pakis­ tan har konstaterats, att produktionskapaciteten för detta slag av papper i stort sett kommit i nivå med efterfrågan. För budgetåren 1967/68 och 1968/69 förutser SIDA därför en minskning av detta bistånd. Under inne­ varande budgetår har en gåva av 3 000 ton till Indien förberetts för avtal och leverans. Beställningen av papperet har utlagts under hänsynstagande till bl. a. dess sysselsättningsskapande effekt. Erfarenheterna av bistånd genom pappersgåvor har varit goda. Hittills har två gåvor av konstgödsel lämnats, båda till Indien, i syfte att hjälpa landet i en akut livsmedelskris. Under år 1967 måste drygt 60 % av Indiens behov av konstgödning importeras. I en nyligen av DAC gjord utred­ ning konstateras, att u-länderna har betydande behov av konstgödning. Ännu år 1980 kommer dessa länder att behöva importera i genomsnitt nära hälften av behovet. Den svenska årsproduktionen av konstgödning är om­ kring 1 milj. ton. En viss överkapacitet föreligger hos tillverkarna och be­ räknas föreligga åtminstone tre—fem år framöver. Med hänsyn till dessa för­ hållanden synes ett flerårigt program för konstgödningsgåvor motiverat. Avtal med Indien väntas inom kort träffas om tilläggsgåvor på totalt 1,5 milj. kr. av slcogsbruksredskap och av tjänster i anslutning till tidigare läm­ nade utbildningstrålare. För närvarande pågår en leverans till Pakistan av bussar, vilka blivit överflödiga vid övergången till högertrafik i Sverige. Fraktkostnaderna avses skola bestridas främst med medel från biståndsan­ slag. Under budgetåret 1966/67 ingicks avtal om gåvobistånd för totalt 19,8 milj. kr. För budgetåret 1967/68 beräknas cirka 25 milj. kr. komma att tas i anspråk för gåvobistånd. Samma belopp beräknas av SIDA för budgetåret 1968/69 att användas till betydande del för konstgödning.

3f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 101

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Svenska insatser i samverkan med internationella organisationer m. m.

En råd av Sverige finansierade biståndsinsatser genomförs i regi av FNorgan eller andra internationella organisationer. I betydande utsträckning förbereds och följs sådan verksamhet av SIDA. SIDA föreslår att bidrag av mer tillfällig art för FN-program eller för sär­ skilda projekt i fortsättningen genomgående bestrids från fältverksamhetsanslaget. Vidare föreslår SIDA att bidrag för katastrofhjälp och flyktingut­ bildning o. d. lämnas från fältverksamhetsanslaget.

Biträdande experter till FN-organens biståndsprojekt Holland och Sverige bidrar med det största antalet biträdande experter till de internationella organisationerna. Vid 1968 års början var 56 svenska biträdande experter anställda på svensk bekostnad för tjänstgöring inom internationella biståndsprogram. För budgetåret 1968/69 beräknas ett me­ delsbehov av 6 milj. kr. härför inom ramen för fältverksamhetsanslaget.

FA O :s jordbrukskredit projekt SIDA har inlett samarbete med FAO rörande ett jordbrukskreditprojekt i Afghanistan. Kooperativ kreditgivning avseende bomullsindustrin skall star­ tas i en provins. Inom ett annat område i landet organiseras kooperativ kre­ ditgivning för vindruvsodlingen. I båda delprojekten skall kreditgivningen kombineras med åtgärder för att bl. a. förbättra marknadsföringen. Perso­ nal för kooperativa kreditorganisationer och utbildningsverksamhet kom­ mer att utbildas vid ett institut som startas inom projektets ram. Den totala projektkostnaden över perioden 1967—1974 har preliminärt beräknats till ca 23 milj. kr., av vilka 4 milj. kr. utgör Afghanistans andel och 19 milj. kr. den svenska andelen. Medelsbehovet från svensk sida har för budgetåret 1967/68 beräknats till högst 1 milj. kr. För budgetåret 1968/69 beräknas för projektet ett medelsbehov på 2,5 milj. kr. inom fältverksamhetsanslaget.

Utbildning av afrikanska kvinnor SIDA genomför i samarbete med FAO, ILO och UNESCO ett utbildnings­ program för afrikanska kvinnor. Ytterligare insatser planeras på detta om­ råde. Ett gymnasium i Tanzania och ett småskollärarseminarium i Sierra Leone har finansierats via UNESCO liksom bl. a. stipendier till afrikanska kvinnor för vissa studier i Israel. En lanthushållsskola i Musorna, Tanzania, har uppförts och drivs t. o. m. budgetåret 1968/69 med svenska medel i sam­ arbete med FAO. Två sekreterarskolor i Kenya och en yrkesskola i Sierra Leone har finansierats via ILO. Tillsammans med UNESCO övervägs nya insatser i Tunisien. För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA till utbildnings­ programmet för afrikanska kvinnor 9,4 milj. kr. inom fältverksamhetsan­ slaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 75

Bistånd för industriell utveckling Inom FN har år 1967 upprättats en organisation för industriell utveckling (UNIDO) med uppgift att vara samordnande organ för den verksamhet in­ om FN-familjen som avser industriell utveckling. Sverige har, liksom andra industriländer, förutsatt att UNDP och FN:s reguljära biståndsprogram skall utnyttjas för täckande av kostnaderna för UNIDO:s fältverksamhet. Uländerna har däremot begärt att särskilda bidragskonferenser skall inkallas för att tillförsäkra UNIDO egna fristående medel. Sverige lämnade budget­ året 1966/67 500 000 dollar som bidrag till en av FN:s generalsekreterare upprättad fond avsedd för s. k. »Special Industrial Services» (SIS), som omfattar rådgivning beträffande konkreta industriprojekt. UNIDO :s operativa verksamhet och framtida medelsbehov kommer att granskas vid styrelsemötet 1968, varvid ytterligare svenskt bidrag kan ak­ tualiseras.

Bidrag till vissa FN-institut in. in. Till FN:s fond för socialskydd (brottsbekämpningsinstitutet i Rom) har Sverige utlovat bidrag att utbetalas med 300 000 kr. under vart och ett av budgetåren 1966/67, 1967/68 och 1968/69. Sedan budgetåret 1965/66 har Sverige lämnat ett årligt bidrag om 20 000 dollar till ILO:s institut i Turin för yrkesutbildning. SIDA beräknar ett bidrag av samma storlek för budget­ året 1968/69. Sverige har sedan budgetåret 1964/65 lämnat årliga bidrag till Internationella sekretariatet för frivilligtjänst (ISVS) i Washington. Enligt SIDA:s uppfattning finns skäl att tills vidare fortsätta bidragsgivningen och ett bidrag med 52 000 kr. (10 000 dollar) beräknas för budget­ året 1968/69. — Övriga institutioner, till vilka bidrag i fortsättningen bör lämnas från fältverksamhetsanslaget men för vilka bidragsgivning för när­ varande inte bedöms som aktuell under budgetåret 1968/69, är FN :s institut för dokumentation inom byggnads- och planeringsområdet, FN:s naturre­ sursundersökningar, FN:s utbildnings- och forskningsinstitut (UNITAR) samt FN:s forskningsinstitut för social utveckling (UNRISD). Sammanlagt har SIDA för de slag av särskilda bidrag varom nu är fråga beräknat 0,5 milj. kr. under fältverksamhetsanslaget för budgetåret 1968/ 69.

Flyktingverksamhet FN :s hjälporgan för Palestina -fly k tingar (UNRWA) Till UNRWA, Förenta Nationernas organisation för stöd åt Palestina­ flyktingar, har svenska bidrag utgått under en följd av år. Vid sidan av bi­ draget till organisationens allmänna budget lämnade Sverige år 1966 ett särskilt bidrag på 10,4 milj. kr. avsett för utbildning. I anledning av den svåra situation som uppstod för Palestinaflyktingarna genom den väpnade

76 Kiingl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

konflikten i Mellanöstern i juni 1967 beslöt Kungl. Maj :t att ett extra bidrag på 10,4 milj. kr. skulle utgå till UNRWA utan att särskilda föreskrifter om användningen lämnades. Även för budgetåret 1968/69 beräknar SIDA under anslaget till Fältverksamhet ett bidrag på 10,4 milj. kr.

FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) Kostnaderna för flyktingkommissariens program har ökat betydligt un­ der senare år, främst beroende på flyktingsituationen i Afrika, medan med­ lemsstaternas sammanlagda bidrag till verksamheten inte stigit i motsva­ rande utsträckning. Skillnaden mellan bidrag och kostnader har hittills kun­ nat täckas genom utnyttjande av reservfonder samt genom bidrag från in­ samlingar. År 1967 lämnades t. ex. betydande bidrag till programmet från den svenska insamlingen »Flykting 67». Flyktingkommissarien har uttryckt oro för finansieringsläget. SIDA för­ utsätter att Sveriges ordinarie bidrag höjs. Extra svenska bidrag till det ordinarie programmet under kalenderåren 1968 och 1969 anses motiverade. SIDA beräknar för budgetåret 1968/69 under fältverksamhetsanslaget 1,5 milj. kr. härför samt för en fortsättning av det stöd som nu utgår till av flyktingkommissarien administrerade särskilda utbildningsprojekt för afri­ kansk flyktingungdom.

Afrikansk flyktingutbildning Ett program för afrikansk flyktingutbildning administreras av SIDA se­ dan budgetåret 1964/65. Beslut om riktlinjer för verksamheten fattas av Kungl. Maj :t efter förslag av beredningen för studiestöd till afrikansk flyk­ tingungdom —• flyktingberedningen. Kostnaderna för programmet har hit­ tills belastat anslaget Humanitärt bistånd till flyktingar m. fl. Under bud­ getåret 1967/68 beräknas kostnaden för programmet uppgå till 2,5 milj. kr. Därav lämnas 420 000 kr. till FN :s utbildningsprogram utomlands för syd­ afrikaner och 350 000 kr. till FN:s flyktingkommissarie för särskilda utbild­ ningsprojekt i Afrika. Återstoden av medlen används för bilateral stipendiering och bidragsgivning. De hittills vunna erfarenheterna av verksamheten är positiva. Efter att ti­ digare ha varit ett utbildningsprogram uteslutande för flyktingar vidgas det försöksvis under budgetåret 1967/68 till att bli ett allmänt utbildnings­ program för ungdom från de av programmet berörda länderna i södra Afri­ ka. Denna utvidgning av verksamheten jämte ökade utbildningsbehov bland afrikanska flyktingar kommer under budgetåret 1968/69 att medföra ökade medelsanspråk. Ett belopp på 3 milj. kr. beräknas av SIDA för programmet under fältverksamhetsanslaget. Förslag rörande medlens användning för­ utsätts komma att inges av flyktingberedningen. Sammanlagt beräknar SIDA för budgetåret 1968/69 på fältverksamhets­ anslaget 14,9 milj. kr. för flyktingverksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 77

Hjälp till den sydafrikanska apartheidpolitikens offer Under budgetåret 1966/67 användes 2 milj. kr. för stöd genom FN och privata organisationer till den sydafrikanska apartheidpolitikens offer. Samma belopp torde komma att användas under budgetåret 1967/68. För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA på anslaget Fältverksamhet 2 milj. kr. för ändamålet.

Katastrofhjälp SIDA har ett nära samarbete med Överstyrelsen för Svenska röda korset och med Röda korsföreningarnas förbund i Geneve i frågor rörande kata­ strofhjälp. Genom ett första bidrag på 160 000 kr. har Röda korsföreningarnas förbund getts resurser att hjälpa länder, som ofta är utsatta för katastrofer, med katastrofhjälpsplanering. För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA på fältverksamhetsanslaget 1,5 milj. kr. för katastrofhjälp.

Insatser genom enskilda svenska organisationer

Bidrag lämnas till enskilda svenska organisationers verksamhet i u-länder. Huvudsakligen stöds insatser på utbildningens och den förebyggande medicinens områden. Under budgetåret 1966/67 bar SIDA fattat beslut om bidrag respektive hemställt att Kungl. Maj :t beslutar om bidrag, vilka innebär en total åta­ gandevolym för budgetåren 1966/67—1968/69 på 8 425 000 kr. Åtagandena fördelas med 5 120 000 kr. på budgetåret 1966/67, 2 455 000 kr. på budget­ året 1967/68 och 850 000 kr. på budgetåret 1968/69. De största bidragen av­ ser Svenska Baptistsamfundet för yrkesskola i Kongo, Swedish Co-operative Centre för utbyggnad av institut i Indien, Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner för skolor i Etiopien, Svenska Pingstmissionen för gymnasium i Burundi samt Svenska Lutherhjälpen för utrustning till undervisningssjukhus i Tanzania. För budgetåret 1967/68 har 6 milj. kr. anvisats för här avsedda ändamål. Beloppet torde komma att disponeras i sin helhet. SIDA:s erfarenheter av de enskilda organisationernas biståndsverksamhet är positiva och SIDA förutsätter att sådana bidrag fortsättningsvis lämnas i oförminskad omfattning. För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA medel med 6 milj. kr.

Stipendiat- och kursverksamhet

Vid individuell stipendiering söker SIDA ge förtur till utbildning av per­ sonal knuten till svenska fältprojekt. I övrigt avser den individuella sti­ pendieringen i huvudsak fortbildning i form av specialstudier på kvalifice­ rad akademisk nivå,

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Kursverksamheten inriktas i väsentlig utsträckning på huvudmottagar­ länderna. I fråga om ämnesval inriktar man sig på livsmedelsförsörjning, lärarutbildning, kooperation och förvaltning. För budgetåret 1968/69 beräk­ nas 2 000 kursdeltagarmånader, 200 fler än föregående budgetår. Stipen­ dierna föreslås bli indexreglerade för att anpassas till den allmänna pris­ utvecklingen. För enskild stipendiatverksamhet under budgetåret 1968/69 beräknar SIDA inom fältverksamhetsanslaget 3,3 milj. kr. och för kursverksamheten 6 780 000 kr.

Utvecklingskrediter

Från anslaget till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd under sjunde huvudtiteln bestrids under innevarande budgetår utgifter för gåvobistånd i form av varor och tjänster samt utgifter för och i direkt samband med ut­ vecklingskrediter. Styrelsen har såsom nämnts i det föregående föreslagit, att varubiståndet skall överföras till anslaget för fältverksamhet. Utgifter avseende projektförberedelse och projektgranskning, kontroll samt resultat­ bedömning föreslås skola bestridas under anslaget för utvecklingskrediter på grund av samhörigheten med de kreditfinansierade projekten. Den fiskehamn vid Kelibia i Tunisien, varom kreditavtal slöts åren 1963 och 1965, är nu färdigställd liksom undersökningen av Cap Bon-halvöns ut­ vecklingsmöjligheter. Under innevarande budgetår har i samfinansiering med Världsbanken lämnats en kredit till Tunisien på 15 milj. kr. för indu­ stri- och turistprojekt. Turism och industri är de två snabbast expanderan­ de grenarna av tunisiskt näringsliv och ger betydelsefulla bidrag till att lätta landets svåra valutasituation. Arbetet med det mindre kraftverk i Turkiet, till vilket utrustning skall levereras med utnyttjande av 1963 års kredit, har starkt fördröjts. Svensk teknisk expertis kommer nu att anlitas för de besvärliga bergarbeten som erfordras där. Genom ett tilläggsavtal har den odisponerade delen av kredi­ ten numera avsatts till inköp av maskinell utrustning för ett byvägsprojekt och för utrustning av vissa transformatorstationer. Av de två krediter som lämnats till Indien för import av kapitalvaror och industriförnödenheter har den första, från budgetåret 1964/65, helt dispo­ nerats genom kontrakt. Under budgetåret 1966/67 ingicks två kreditavtal med Tanzania. Den ena av krediterna uppgår till 4 milj. kr. och används för finansiering av ett femtiotal bostadsenheter i Dar es Salaam, avsedda i första hand för utländs­ ka experter som tillhandahålls av FN och de nordiska länderna. Det andra avtalet innebär fortsatt kreditstöd med totalt 30 milj. kr. (10 milj. kr. per år) till utbyggnaden av vattenförsörjningen på landsbygden. Programmet, som sträcker sig till och med budgetåret 1968/69, omfattar flera hundra delpro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 79

jekt såsom brunnsborrning, installation av pumpar, rörläggning samt byg­ gande av dammar. Krediten lämnas i samverkan med förvaltningsbistånd och fredskårsinsatser. Svenska konsult- och entreprenadföretag har engage­ rats för delar av programmet. Till Pakistan lämnades år 1966 en kredit på 25 milj. kr. som ett bidrag till den utländska finansieringen av ett större projekt för spannmålslagring i Öst­ pakistan. Fyra betongsilos med en sammanlagd kapacitet av 235 000 ton skall byggas i Östpakistan. Fyra femtedelar av det utländska valutabehovet täcks av en samtidigt lämnad kredit från IDA, som även övervakar projek­ tets utförande gemensamt med expertis från SIDA. (Kontrakt för entrepre­ nadarbetena vid projektet har i fri internationell anbudstävlan hemförts av ett svenskt företag.) Ett andra samfinansieringsavtal mellan Sverige, IDA och Pakistan slöts våren 1967 till förmån för utbyggnad av vatten- och av­ loppssystemet i staden Lahore i Västpakistan. Den svenska insatsen, 9,1 milj. kr., är av samma storlek som IDA:s. Tillsammans med Världsbanken och IDA har Sverige nyligen beviljat en kredit på 30 milj. kr. till ett större vägprojekt i Etiopien, vilket kommer att öppna nya landområden och förbättra marknadsföringen av jordbrukets produkter. Krediten har lämnats på IDA-villkor. SIDA beräknar volymen av nya utvecklingskrediter under innevarande budgetår till högst 200 milj. kr., att utbetalas med fördelning på flera bud­ getår. Beloppet anges kunna bli lägre med hänsyn till osäkerheten om tid­ punkt då avtal kan undertecknas. Beviljade krediter under en femårsperiod redovisas i bilaga 2. I sin planering för nya krediter under budgetåret 1968/69 förutser SIDA dominans för vatten- och livsmedelsförsörjning, bl. a. genom fortsatt stöd till vattenprogram i Sudan och Tanzania, vilka gett positiva erfarenheter. Ett vattenprojekt i Kenya beräknas kunna leda till avtal under budgetåret 1967/68 eller budgetåret därefter. Anläggningar för spannmålslagring i Indien och Tanzania har studerats och kan bli aktuella för ytterligare kre­ diter. Fortsatta importkrediter till Indien förutses, bl. a. för svensk-indiska s.k. joint ventures. SIDA aviserar förberedelser för ökade insatser via utvecklingsbanker. Industribanksprojekt i Tunisien och Tanzania beräknas ge erfarenheter för den fortsatta planeringen och samarbete i frågan sker med Internationella finansieringsbolaget (IFC) samt FN:s industriorganisation (UNIDO). Sty­ relsen bedömer nya samfinansieringsoperationer med Världsbanken/IDA i vissa huvudmottagarländer möjliga och önskvärda, men projektvalet mås­ te anstå i avvaktan på IDA:s arbetsprogram för 1968/69. Beträffande in­ satser via regionala utvecklingsbanker förutser styrelsen behov av ytter­ ligare svenskt bidrag i någon form till den svenska utvecklingsfonden för Latinamerika, förvaltad av Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB). Ett bidrag till den afrikanska utvecklingsbanken (ADB) kan även visa sig mo­

80 Kungi. Maj.ts proposition nr 101 år 1908

tiverat budgetåret 1968/69. SIDA avser att utreda lämpligheten av en s. k. trust fund till bankens förfogande, men bär i första hand, med hänsyn till dess aktuella behov av rådgivning, åtagit sig att söka tillhandahålla och fi­ nansiera expertis för vissa korttidsuppdrag. De svenska utvecklingskrediternas genomsnittsstorlek är ca 20 milj. kr. Begränsade administrativa resurser och önskan att trygga låntagarnas pla­ nering motiverar enligt styrelsens mening företräde för relativt stora objekt eller investeringsprogram med viss varaktighet, t. ex. tre år. Det är då ända­ målsenligt att kunna ställa i utsikt framtida kreditstöd utan att omedel­ bart behöva belasta den svenska statsbudgeten. Styrelsen föreslår, att riksdagens bemyndigande till Kungl. Maj:t alt under ett budgetår lämna kreditutfästelser för de närmaste tre till fem budgetåren utvidgas så att utfästelserna för en treårsperiod får avse år­ liga belopp motsvarande det aktuella budgetårets hela anslag. För att möj­ liggöra för låntagaren att göra bindande förpliktelser gentemot leveran­ törer och för att underlätta samfinansiering på lika villkor med IDA be­ dömer styrelsen nödvändigt att dylika utfästelser kan lämnas utan förbe­ håll att riksdagen anslår erforderliga medel, dvs. på samma sätt som är fallet vid Sveriges direkta treåriga bidragsutfästelser till IDA. Beträffande anslaget till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd budget­ året 1968/69 anför styrelsen, att en säker bedömning av vilka planerade pro­ jekt som blir färdiga för finansiering detta budgetår ej är möjlig. Volymen av krediter i olika förberedelsestadier motsvarar inemot 500 milj. kr., varav hälften avser samfinansiering med internationella organ. I allt bedöms an­ slaget vara förhandsintecknat vid budgetårets ingång med ca 50 milj. kr. Åtaganden budgetåret 1968/69 av minst samma omfattning som budgetåret 1967/68 förutsätter enligt styrelsen — om bemyndigande att ingå förhandsförpliktelser ges enligt styrelsens förslag — att anslaget för utvecklingskre­ diter ej beräknas lägre än 125 milj. kr. Fortsatt ökad åtagandevolym förut­ sätter såväl att nya projekt kommer fram till finansiering som tillräcklig personal. Tidsåtgången mellan kreditavtals undertecknande och utbetal­ ningar har med nuvarande anslagsteknik skapat betydande reservationer, vil­ ka tenderar att växa vid en expansion av programmet. SIDA anför att före­ slagna anslag och åtaganderegler för efterföljande år syftar till en dämpning av reservationsuppbyggnaden, så att reservationerna småningom anpassas till en nivå där de utgör en kassareserv av lämplig storlek. Svenska utvecklingskrediter har jämförelsevis gynnsamma villkor (25 års återbetalningstid, varav de första 10 åren amorteringsfria; 2 % ränta). Vid samfinansiering med IDA kan från budgetåret 1967/68 tillämpas de för­ delaktiga IDA-villkoren (50 års återbetalningstid, varav de 10 första åren amorteringsfria; 3/4 % förvaltningsavgift och ingen ränta därutöver). SIDA anför att skuldsituationen och betalningsbalansläget hos flertalet huvud­ mottagarländer talar för en utsträckt tillämpning av de gynnsammare IDA-

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 81

villkoren, i första hand för skolbyggnadsprojekt etc., men även sedan inter­ nationella konsortier eller konsultativa grupper funnit ett mottagarland i be­ hov av exceptionellt mjuka villkor. Styrelsen föreslår, att riksdagens bemyn­ digande inhämtas till svensk medverkan i skuldkonsolideringsaktioner inom sådana samarbetsgrupper och att bemyndigandet innefattar möjlighet att medge tillfälligt uppskjutande eller varaktig eftergift av räntor och amor­ teringar på utvecklingskrediter. Om en väsentlig expansion av svenskt kreditbestånd skulle sammanfalla med en akut skärpning av u-ländernas skuldsituation, som påkallar inter­ nationella åtgärder, bör enligt styrelsen andra uppmjukningar övervägas. Hit hör räntebefrielse under den amorteringsfria perioden eller lånets hela löptid. Ett sådant förfaringssätt tillämpas bl. a. av Storbritannien. Styrelsen anser också rimligt att återbetalningen i vissa fall kan erläggas i lokal va­ luta. Ränte- och återbetalningar på svenska utvecklingskrediter skall f. n. ske i svenska kronor och uppgår ännu till smärre belopp, eftersom endast mindre summor dragits. När samtliga nu lämnade krediter ger full för­ räntning blir ränteintäkterna ca 4 milj. kr. per år, och ca 200 milj. kr. per år i nya krediter lägger ytterligare 2—4 milj. kr. till den årliga sum­ man. Medlen tillförs posten »Övriga inkomster» på statsbudgeten. Svenska utvecklingskrediter har hittills främst avsett konkreta investe­ ringsprojekt, t. ex. hamnar, kraftverk, siloanläggningar. Enligt styrelsen möjliggör projektfinansiering ingående teknisk och ekonomisk värdering av insatsen och förutsätter nära samarbete med låntagaren, vilket möjlig­ gör kunskapsöverföring. S. k. programbistånd har lämnats främst Indien i form av två krediter för import av industriförnödenheter, inklusive vissa kapitalvaror. Gåvorna av papper och gödningsämnen till asiatiska länders utvecklingsprogram har haft likartad natur. Styrelsen anför, att Indien och Pakistan hör till de u-länder med god planering, kunnande och administration samt växande inhemsk kapitalvaruindustri, vilka främst bör ifrågakomma för detta slags bistånd, liksom enligt internationell bedömning bl. a. även Tunisien. I andra huvudmottagarländer bör krediter för särskilda projekt eller begränsade sektorsprogram även i fortsättningen dominera. Sådant bistånd är genomsnitt­ ligt mer personalkrävande. Snabbt växande svenska utvecklingskrediter för­ utsätter därför att inslaget av importfinansiering får möjlighet att expan­ dera, till vilket SIDA avser att ta hänsyn i sin planering. I fall då föreslagna projekt förutom hög samhällsekonomisk prioritet visar god företagsekonomisk räntabilitet och goda utsikter att bidra till lan­ dets exportinkomster, bedömer SIDA det lämpligt att kunna ge krediter i två steg. Detta innebär att lån till regeringarna på gängse gynnsamma svenska villkor vidareutlånas av dessa till sitt motvärde i lokal valuta på villkor som är avpassade till projektets natur. Som närliggande exempel framhåller sty­ relsen de utvecklingsbankslån som förberetts till Tanzania och Tunisien och

82 Kangl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

varav det senare numera avtalats. Institutens slutliga låntagare avses er­ hålla krediter på fullt kommersiella villkor. Förfarandet överensstämmer med internationell praxis och torde enligt styrelsen vara en förutsättning för att mjuk långivning skall främja projekt med snabbare avkastning som ger största bidrag till landets ekonomiska utveckling. Svenska utvecklingskrediter lämnas utan bindning till svenska inköps­ källor, och vid projektfinansiering föreskrivs normalt internationell anbudsgivning. Detta möjliggör enligt styrelsen att den svenska krediten får största möjliga värde. Om flera likvärdiga projekt eller sektorsprogram före­ ligger, sker valet mellan dessa mot bakgrund av svenska möjligheter att vid behov också bidra med tekniskt kunnande. Under budgetåret 1966/67 disponerar SIDA högst 1 milj. kr. av an­ slaget för bilateralt finansiellt bistånd för förberedande undersökningar av insatser under anslaget. Beloppet har i sin helhet disponerats främst för utredningar om spannmålslagring, vattenförsörjning, vattenkraft och vägar i flera mottagarländer men också för rådgivare till vattenprojekt som fi­ nansierats i Sudan och Tanzania. Bland undersökningar som kan bli ak­ tuella under budgetåret 1967/68 nämns fortsatta utredningar genom kon­ sulter av vattenprojekt i Kenya och Tunisien och av kraftprojekt i Tanzania samt fortsatt förberedelse av indiska silos. För ändamålet disponeras 1,8 milj. kr. jämte ytterligare 1 milj. kr. för projektkontroll genom rådgivare på fältet samt tillfälligt anlitade konsulter. För projektförberedelser och kontroll i anslutning till utvecklingskre­ diter beräknar SIDA för budgetåret 1968/69 behov av totalt 5 milj. kr., varav 1,5 milj. kr. för projektförberedelser i trängre bemärkelse, 2 milj. kr. för projektering samt 1,5 milj. kr. för särskilda rådgivare och tillfälliga konsulter. SIDA föreslår, att Kungl. Maj :t begär riksdagens fullmakt att ingå åtagan­ den avseende utvecklingskrediter för vart och ett av de tre närmast framför­ liggande budgetåren med samma belopp som det beviljade anslaget samt att anslaget till utvecklingskrediter uppförs med 125 milj. kr. för budgetåret 1968/69.

Departementschefen

Biståndsprogrammets motiv och mål Kravet på en internationell politik, som präglas av solidaritet med de fattiga folken, grundas på uppfattningen att de bättre lottade har en mo­ ralisk plikt att bistå de sämre ställda. Social rättvisa och utjämning krävs inom nationerna och samma krav måste uppställas för förhållandet mel­ lan nationerna. Orättvisor i fördelningen av världens tillgångar ger upp­ hov till spänningar och konflikter inom och mellan länderna. Känslan av solidaritet och ansvar över gränserna är uttryck för insikten om att fred,

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 83

frihet och välstånd inte är exklusivt nationella angelägenheter utan något alltmer universiellt och odelbart. De senaste årens många öppna mellanfolkliga konflikter har nästan undantagslöst uppstått i de fattigare delar­ na av världen. Samarbete med andra länder för att bidra till en tillfreds­ ställande utveckling av de politiska, ekonomiska och sociala förhållandena är en viktig del av kampen för freden. En minskning av fattigdomen i andra länder ger underlag för en handel, som påskyndar den ekonomiska utvecklingen och gagnar alla deltagande parter. Ett viktigt syfte för svensk utrikespolitik är att bidra till utjämning och större förståelse mellan folken och att därigenom främja internationell solidaritet och en fredlig utveckling i världen. Vårt aktiva stöd åt Förenta Nationerna är ett led i denna politik. Det svenska utvecklingsbiståndet, som är en del av utrikespolitiken, står i samklang med dessa strävan­ den. Det politiska oberoende, som nu förvärvats av flertalet av världens folk och vars uppnående för de alltjämt undertryckta folken vi med all kraft vill befordra, måste ges det ekonomiska underlag och det sociala inne­ håll, som är en förutsättning för en demokratisk samhällsutveckling och för verklig nationell oavhängighet. Vårt land, som uppnått en relativt hög grad av välstånd, har ett särskilt ansvar som deltagare i det fredliga internatio­ nella utvecklingssamarbetet. I dagens tragiska världsläge — då väldiga re­ surser som skulle kunna användas i fredligt uppbyggnadsarbete binds i upp­ rustning och ohyggliga krigsföretag — måste vi öka våra fredsansträngningar och vara beredda till uppoffringar för att stödja framstegets krafter i världen. Målet för utvecklingssamarbetet och för den biståndsgivning, som måste ingå däri, är en höjning av de fattiga folkens levnadsnivå. Detta innebär att åtgärder liksom hittills skall sättas in ägnade att motverka svälten och massfattigdomen, begränsa befolkningstillväxten, förbättra utbildningen och på­ skynda den ekonomiska utvecklingen. Samarbetet syftar till att genom im­ pulser och bistånd utifrån stimulera de fattiga ländernas egna utvecklingsansträngningar. De skall bidra till social och ekonomisk utjämning och med­ verka till en samhällsutveckling i demokratisk riktning. I formuleringar liknande dessa har utvecklingssamarbetets och bistånds­ verksamhetens motiv och mål fastslagits genom 1962 års beslut om riktlin­ jerna för det svenska utvecklingsbiståndet och genom senare uttalanden om utvecklingssamarbetets inriktning och utformning. Dessa ståndpunkter bör äga fortsatt giltighet.

Biståndsvägar och samordning

Biståndet lämnas inom ramen för ett internationellt samarbete i många former. Sverige har särskilt starkt hävdat de mellanstatliga organisatio­ nernas betydelse för utvecklingsplaneringen och som kanaler för bistånd.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Vårt lands finansiella insatser i de internationella biståndsprogrammen är betydande. Inom FN:s utvecklingsprogram UNDP svarar Sverige sedan ett par år för det största bidraget näst Förenta Staternas. Till Världsbankens ut­ vecklingsfond IDA har Sverige lämnat avsevärda bidrag utöver våra avtalsenliga förpliktelser. Svenskt stöd har vidare lämnats till de regionala utveck­ lingsbankerna för Asien och Latinamerika samt övervägs i fråga om Afrika; dessa bankers verksamhet utgör ett värdefullt komplement till Världsbanks­ gruppens biståndsgivning. Vår betydande medverkan i de internationella biståndsprogrammen ligger i linje med vår traditionellt starka uppslutning kring FN. Den markerar vår vilja att stärka FN som ett instrument till värn för freden och bistånd åt utvecklingsländerna. Det hör till fördelarna med det internationella bistån­ det, att det handhas av organisationer inom vilka givar- och mottagarlän­ der samarbetar på jämställd fot. Bistånd som lämnas via de mellanstatliga organisationerna står ofta friare gentemot politiska och kommersiella biavsikter än många bilaterala insatser. Multilaterala organ som UNDP och IDA tillämpar principer som i stor utsträckning sammanfaller med våra egna, t. ex. biståndets obundenhet i fråga om leveranskällor och biståndsvillkorens benefika karaktär. Det mellanstatliga biståndet kommer flertalet u-länder till godo och gör det därmed godtagbart för enskilda givarländer att av effektivitetsskäl koncentrera sina biståndsresurser på ett mindre antal länder. Genom sin verksamhet har de mellanstatliga biståndsorganen vun­ nit en betydande erfarenhet av utvecklingsarbete i de fattiga länderna och en värdefull överblick över biståndsbehoven. De förfogar också över en utredningskapacilet och personella resurser, som ger dem möjlighet bl. a. till mera omfattande biståndsinsatser än ett förhållandevis litet givarland som Sverige kan engagera sig i. Ett starkt stöd till de internationella programmen genom växande finan­ siella bidrag och ökad rekrytering av personal bör även i fortsättningen vara ett väsentligt drag i svensk biståndspolitik. Denna medverkan medför ett särskilt ansvar för oss att följa och påverka arbetet inom de mellanstatliga biståndsorganisationerna i syfte att stärka den nationellt obundna biståndsgivningen genom internationella organ. Den övervägande delen av den internationella biståndsgivningen sker genom direkt utvecklingssamarbete mellan ett givarland och ett mottagar­ land inom ramen för s. k. bilaterala program. Samtidigt som vårt lands suc­ cessivt kraftigt ökat sitt stöd till de mellanstatliga s. k. multilaterala pro­ grammen har även den svenska verksamheten för direkt biståndsgivning ut­ vecklats. Även fortsättningsvis kan och bör vårt land bedriva en sådan verk­ samhet i syfte att komplettera och förstärka insatserna genom internationella organ. Av största vikt är därvid att söka inordna vårt arbete i ett internatio­ nellt utvecklingssamarbete. Den kanske viktigaste samordningen av internationellt bistånd handhas

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 1968 85

av u-länderna själva. Deras resurser när det gäller planering och förvalt­ ning avgör ofta om en internationell biståndsinsats skall passa in i ett system av åtgärder, som på ett ändamålsenligt sätt främjar ländernas utveckling. FN:s och Världsbankens platsrepresentanter i u-länderna spelar en bety­ delsefull roll som samordnare av internationellt bistånd till sina resp. län­ der och områden. De utnyttjas i avsevärd utsträckning vid planeringen av direkta svenska biståndsinsatser. Sverige bör fullfölja sina ansträngningar att ytterligare stärka FN-representanternas ställning. Möjligheterna till internationell samordning av de många olika bistånds­ programmen har förbättrats. Därmed neutraliseras i viss mån nackdelarna av biståndsgivningens av allt att döma oundvikliga splittring på många nationella program. Utanför FN-organen samverkar biståndsgivarna inbör­ des och med de berörda mottagarna i olika samordningsorgan för såväl de enskilda ländernas som de internationella organisationernas biståndsgivning. Direkt samråd och samarbete med andra biståndsgivare är av bety­ delse för biståndsplaneringen. För Sveriges del förekommer nära samverkan med de övriga nordiska länderna bl. a. inom ramen för gemensamma pro­ jekt. Inom OECD:s biståndskommitté, DAC, bedrivs ett omfattande arbete för att åstadkomma ett slags givarländernas doktrin för god sed i biståndsgivningen, och Sverige deltar aktivt i detta arbete. Vid handels- och utveck­ lingskonferensen i New Delhi, UNCTAD II, som i stor utsträckning ägnats åtgärder syftande till en förbättring av u-ländernas handelsvillkor, har un­ der de senaste veckorna diskuterats en råd frågor även berörande utveck­ lingsbiståndet, och ställningstagandena vid denna konferens kan få åter­ verkningar för det svenska biståndsprogrammet. Särskilt genom Världsbankens försorg har på senare år vuxit fram ett system av konsultativa grupper och konsortier, som samordnar biståndsgivningen till enskilda mottagarländer. Vårt land drar i ökande grad fördel av detta samarbete, som leder till en bättre planering både i mottagarlandet och bland biståndsgivarna till landet eller området i fråga, och vi bör fort­ sätta att aktivt medverka i sådana organ, som berör för oss aktuella mot­ tagarländer. En speciell form av internationell samordning av bistånd till u-länder kom till stånd, då en överenskommelse om spannmålsleveranser träffades genom 1967 års konvention om livsmedelshjälp. Därmed öppnades en väg för en relativt stark ökning av vårt lands liksom andra länders medverkan i livsmedelsbiståndet. Allt oftare har den svenska regeringen funnit möjligt stödja angelägna biståndsändamål genom att kanalisera pengar till bestämda projekt eller ändamål genom internationella organisationer utöver våra allmänna bidrag till dessa organisationer. Åtgärder av FN-organ på familjeplaneringens, kvinnoutbildningens och flyktinghjälpens områden m. m. har möjliggjorts ge­ nom särskilda svenska bidrag. Angelägna utvecklingsprojekt exempelvis på

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

spannmålslagringens, vattenförsörjningens och industrialiseringens områ­ den finansieras genom trepartssamarbete mellan Världsbanken, Sverige och enskilda mottagarländer. Stor betydelse för kanalisering och samordning av främst privat bistånd till u-länderna har de icke-statliga internationella organisationerna. Som exempel kan nämnas Röda korset för katastrofhjälp, Världskyrkorådet och Lutherska världsförbundet för stöd till utbildning, hälsovård och flyktinghjälp samt den judiska utbildningsorganisationen ORT (Organisation för Rehabilitation and Training) för yrkesutbildning. För det svenska statliga biståndsprogrammet är International Planned Parenthood Federation (IPPF) av särskilt intresse. Förbundet genomför i samarbete med sina med­ lemsorganisationer ett snabbt växande biståndsprogram på familjeplane­ ringens område, till vilket svenska staten och nu även andra länder bidrar finansiellt. Sådana samarbetsformer har sin givna plats i det fortsatta svens­ ka biståndsprogrammet. En internationalisering och samordning av den svenska biståndsgivningen sker på dessa olika vägar. Skiljelinjerna mellan multilateralt och bilate­ ralt bistånd är numera mindre skarpa, eftersom en betydande del av Sveriges biståndsprogram genomförs i intim samverkan med internationella bistånds­ organisationer. Valet mellan de biståndsvägar som står till buds bör ske med utgångspunkt i vad som bäst tillgodoser biståndets syfte att effektivt med­ verka till u-ländernas utveckling. Samtidigt som vårt land fortsätter att öka sina bidrag till de mellanstatliga biståndsprogrammen bör möjligheterna till en samordnad biståndsgivning även i andra former tillvaratas.

Biståndets medel och metoder För att biståndet skall få god effekt måste dess utformning och inrikt­ ning baseras på kunskap om det mottagande landets behov och förutsätt­ ningar, om utvecklingsproblem och biståndsmetoder. Biståndsgivning krä­ ver omsorgsfull planering, som bör grundas på en analys av u-ländernas be­ hov och utvecklingsplaner. Det är angeläget att biståndsåtgärder utformas i nära samverkan med mottagarlandet, så att verksamhetens karaktär av öm­ sesidigt samarbete snarare än ensidig hjälp understryks. Man bör från bör­ jan syfta till verksamhet, som är väl integrerad i mottagarlandet. Det hör till biståndsplaneringens viktigaste uppgifter att i varje enskilt fall avgöra vilka slag av insatser som erfordras, t. ex. kunskapsöverföring eller kapitalöverfö­ ring, och vilka resurser som skall ställas till förfogande för att största utvecklingseffekt skall uppnås — personal, studiemöjligheter, materiella gå­ vor, bidragsgivning eller finansiella krediter. Så långt som möjligt bör man kombinera de olika biståndsmedlen så att de samverkar inom ramen för ett system av åtgärder. De nämnda biståndsmedlen utnyttjas samtliga inom det svenska pro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 87

grammet för utvecklingssamarbete. Efter hand som man vinner erfarenhet av hur medlen skall användas och kunna samverka inom samma projekt söker man utforma insatserna så att olika slag av bistånd och olika finan­ sieringsformer vävs samman till stöd för varandra. Insatsen får därmed större genomslagskraft. Personalrekryteringen till de internationella programmen och till SIDA:s verksamhet har nästan fördubblats under de senaste två åren. Inte minst har fredskårens tillkomst medfört en glädjande ökning av Sveriges direkta personalinsatser i u-länderna. För utvecklingsprogrammens genomförande och biståndets utnyttjande är personalinsatser i u-ländernas förvaltning och näringsliv i hög grad angelägna, och de efterfrågas med hög prioritet av dessa länders myndigheter. För att möjliggöra en fortsatt snabb ökning av det personella biståndet förstärks utbildnings- och rekryteringsverksamheten fortlöpande. Det är angeläget att dessa åtgärder byggs ut i syfte att förstärka den svenska medverkan i utvecklingssamarbetet över hela fältet. Flera av Sveriges direkta personella insatser under de gångna åren har skett inom ramen för institutioner, som i stor utsträckning bekostats av Sverige och administrerats av svenskar. Mottagarlandet har endast stegvis övertagit större delen av det ekonomiska och administrativa ansvaret för verksamheten. Mot bakgrund av den erfarenhet som vunnits vill jag un­ derstryka att mottagarlandet bör ha ett administrativt huvudansvar för verksamhet i vilken Sverige engagerar sig och ekonomiskt medverka i så stor utsträckning som möjligt. Biståndsgivningen bör i främsta rummet avse stöd — genom personal, leveranser av utrustning och bidrag — till verksamhet, som från början är mottagarlandets egen. Vårt lands bidrag i pengar till de internationella programmen är en vik­ tig del av biståndet. Förutom dessa bidrag lämnas krediter till enskilda mottagarländer — stundom i nära samverkan med den internationella ut­ vecklingsfonden IDA och Världsbanken — på villkor anpassade efter lån­ tagarens och låneobjektets förutsättningar. Med hänsyn till den skuldbörda som utgör ett av de fattiga ländernas allra svåraste problem, lämnas svenska krediter på mycket mjuka villkor i den mån de inte avser länder med god kreditvärdighet eller investeringar med särskilt god förräntning. De kredit­ garantier som redan finns och den investeringsgarantigivning som föreslås i det följande ingår bland de biståndsmedel, som står till buds inom ramen för den svenska biståndspolitiken. De gåvor som förekommit i form av varuleveranser från Sverige — pap­ per till skolböcker, gödningsämnen, skogsbruksredskap, utbildningsfartyg inom fisket och utrustning till familjeplaneringsverksamhet osv. — har bedömts vara av stort värde. Denna verksamhet bör fortsättas i oförminskad omfattning. Liksom hittills bör varubiståndets innehåll bestämmas av mot­ tagarländernas behov och den utvecklingseffekt som varorna kan väntas få.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 dr 1968

Till en integrerad svensk biståndsinsats hör medverkan i de internatio­ nella programmen, dels genom insatser för rekrytering av fältpersonal och sekretariatspersonal och för stipendiatmottagning, dels genom aktiv med­ verkan i styrande organ och centrala förvaltningsorgan. Dit hör också del­ tagande i utredningar och kommittéer inom de internationella organisatio­ ner, som verkar på biståndsområdet. Åtskilliga frågor har i mellanstatliga organ drivits från svensk sida med större eller mindre framgång. Till dessa hör att de internationella organisationerna skall engagera sig aktivt för familjeplanering. Dit hör krav och initiativ i syfte att främja biståndets obundenhet till leveranser från givarlandet och arbetet på ett system för supplementär finansiering. Krav på åtgärder för handelns liberalisering och för främjandet av u-länders export har hävdats och upprepats. Initiativ har tagits i syfte att förstärka Världsbanken/IDA:s fonder och att åstadkomma flerårsutfästelser till FN:s biståndsprogram. Även för framtiden bör det vara en angelägen svensk uppgift att medverka vid utformningen och ge­ nomförandet av den mellanstatliga biståndsverksamheten. För att ett i snabb takt växande biståndsprogram skall kunna förverk­ ligas och insatsens värde skall kunna motsvara kostnaderna och förvänt­ ningarna måste tillräckliga resurser avdelas för planering och förvaltning. Sakkunskap från statlig och privat verksamhet behöver engageras för att ge biståndsprogrammet innehåll. Ett nära samarbete mellan biståndsförvalt­ ningen och andra statliga myndigheter kommer att erfordras. Inom det svenska utbildningsväsendet kommer även u-ländernas behov av personal i ökande utsträckning att behöva beaktas. Svenska forskningsinsatser på om­ råden av betydelse för u-ländernas utveckling kommer även i framtiden att visa sig angelägna. Samverkan bör ske mellan olika statliga och privata ulandsinsatser och den privata biståndsverksamhetens erfarenhet och kana­ ler bör utnyttjas vid genomförande även av det statliga biståndsprogrammet.

Handelspolitiskt samarbete in. m. Jag övergår nu till frågor rörande handelspolitiskt och kommersiellt bi­ stånd. Världshandelns utveckling har under efterkrigstiden inte varit gynnsam för u-länderna. Deras export har ökat avsevärt långsammare än industri­ ländernas. Följden har blivit att u-ländernas andel av världsexporten sjun­ kit från i runt tal 30 till 20 % sedan början av 1950-talet. Samtidigt ökar u-ländernas import, framför allt av kapitalvaror och industrivaror men även av livsmedel för att täcka försörjningen av den växande befolkningen. Sedan den första handels- och utvecklingskonferensen, UNCTAD I, har inte några mer påtagliga förbättringar av u-ländernas handelsförhållanden inträffat. Det arbete som bedrivits i UNCTAD har dock bidragit till ökad förståelse för nödvändigheten av ett samarbete av världsvid omfattning på detta område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 89

De svenska ansträngningarna bör även framgent inriktas på att i orga­ nisationer såsom GATT och UNCTAD liksom i andra internationella sam­ manhang genom samfällda åtgärder söka undanröja hindren för en ökad handel med n-landsprodukter och härigenom befrämja u-ländernas ekono­ miska utveckling. Industriländerna kan stödja u-ländernas exportutveckling på olika vägar. En sådan väg är att avveckla handelshinder gentemot u-länderna eller att underlätta deras export, t. ex. genom särskild förmånsbehandling i fråga om tullar, s. k. tullpreferenser. Industriländerna kan vidare stödja u-länder­ nas traditionella export av råvaror, som redan nu är underkastad endast ett fåtal handelshinder, främst genom åtgärder för att stabilisera råvarupriser­ na och därmed u-ländernas exportinkomster. Ansträngningar i detta syfte görs genom bl. a. internationella råvaruavtal och genom förslaget om supple­ mentär finansiering. Slutligen utgör tekniskt bistånd i exportstödjande syfte, såsom utbildning av exportörer och införande av förbättrat kvalitetsmedvetande, viktiga inslag i samarbetet mellan industriländer och u-länder på detta område. En angelägen uppgift är att fortsätta arbetet på att avveckla tullbarriärer liksom kvantitativa restriktioner och andra hinder för en fri handel. Det är dock inte realistiskt att förvänta sig några mera omfattande initiativ under de närmaste åren. Frågan om en förmånsbehandling för u-landsprodukter har därför getts en förtursställning i den internationella diskussionen. För att uppnå syftet med ett sådant arrangemang bör, enligt den mening som häv­ dats och alltjämt bör hävdas av Sverige, ett preferenssystem utformas så att det täcker största möjliga antal länder och största möjliga antal varugrup­ per. Det är inte uteslutet att man vid den nu pågående handels- och utveck­ lingskonferensen i New Delhi kan enas om väsentliga element i ett preferenssystem för u-landsprodukter. Om så sker läggs en grund för arbetet efter konferensen med den slutliga utformningen av ett preferenssystem. Sverige bör även i fortsättningen aktivt verka för lösningar på de pro­ blem som förhållandena på råvaruområdet, särskilt de starka prisfluktua­ tionerna, innebär för u-ländernas utveckling. Eftersom förutsättningarna är olika för skilda produkter måste lösningar sökas för varje produkt för sig. Sverige har ställt sig berett att medverka i internationella råvaruavtal när sådana kan bedömas vara ett lämpligt instrument för att uppnå stabila priser för u-landsprodukter. Vårt land bör också vara positivt till förslag rörande finansiering i lämplig form av buffertlagerarrangeinang som kan komma att ingå i ett råvaruavtal. Sverige söker också medverka till en ökad rationalisering och större mångsidighet i u-ländernas produktion och till att förbättra marknadsfö­ ringen för u-ländernas produkter. För jordbrukets produkter gäller speciella problem. Framstegen på detta område var mindre betydande vid Kennedy-förhandlingarna, men under­

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

sökningar fortsätter, bl. a. inom GATT, för att finna lösningar. Sverige har förklarat sig villigt att för sådana varor ta på sig förpliktelser inom ramen för världsomfattande avtal, som syftar till att stabilisera priserna och öka världshandeln och denna linje bör följas även framgent. Av central betydelse för en ökad avsättning av n-landsprodukter är åtgär­ der som syftar till att underlätta u-ländernas försäljningsansträngningar. Hit hör bl. a. en effektiv organisation av u-ländernas export och bättre in­ formation om avsättningsmöjligheterna i industriländerna. Vidare behövs åtgärder för att undanröja brister i fråga om kvalitet, utformning, stan­ dardkrav m. in. Sverige arbetar för ökade insatser på detta område i olika internationella organisationer. En bättre samordning av dessa organisationers arbete skulle medföra att tillgängliga resurser kunde utnyttjas bättre, och svenska initia­ tiv i detta syfte bör fullföljas. Medel har anvisats till en direkt svensk biståndsverksamhet på export­ främjandets område. Ett nära samarbete har inletts med internationella or­ ganisationer, främst det handelsinformationsorgan — International Trade Centre (ITC) i Geneve — som numera drivs gemensamt av UNCTAD och GATT, och svenska insatser är framgent avsedda att i stor utsträckning genomföras i samarbete med dessa internationella organisationer. Nyligen har i samarbete med ITC påbörjats ett projekt i Tanzania genom vilket lan­ det erhåller rådgivare och marknadsföringsexperter. I projektet ingår också utbildning av tanzanier i exportförsäljningsteknik. Även om åtgärder som syftar till att underlätta u-ländernas export och utveckla deras ekonomi i allt väsentligt måste vidtas inom ramen för inter­ nationella överenskommelser för att nå största möjliga handelspolitiska ef­ fekt, bör dock inte begränsade nationella åtaganden underskattas. Den svenska handelspolitiken karakteriseras bl. a. av låga tullar och få hinder av annat slag för en fri handel. Vår öppna marknad utgör i sig ett bidrag till att underlätta för u-länderna att finna avsättning för sina ex­ portprodukter. Möjligheter till ytterligare åtgärder på detta område är före­ mål för en fortlöpande uppmärksamhet. Sverige har på olika sätt medverkat i strävandena att befrämja indu­ strialisering i u-länderna. Så har skett inom FN:s ram och genom svenska utvecklingskrediter för industriella ändamål. I detta sammanhang har frå­ gan om att upprätta ett svenskt system för garantier av svenska privata investeringar i u-länderna diskuterats. Sveriges företrädare i diskussioner­ na i olika internationella organ har länge verkat för att man söker skapa ett multilateralt system för investeringsgarantier men dessa ansträngningar kommer troligen inte att leda till några resultat inom den närmaste tiden. I avvaktan på ett sådant internationellt garantisystem för industriella in­ vesteringar bör nu ett nationellt svenskt system tillskapas. Sedan en inom finansdepartementet upprättad promemoria i ämnet nu remissbehandlats,

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 91

bör förslag till riktlinjer för ett svenskt system för garantier av investeringar i u-länderna underställas riksdagen. Förslaget kommer senare denna dag att anmälas av chefen för handelsdepartementet. Vissa organisationer inom näringslivet har i framställning till Kungl. Maj :t föreslagit inrättandet av en fond för finansiering av förundersök­ ningar av industriella investeringsprojekt i u-länderna. Studierna skulle utföras av svenska konsultfirmor. Valet av studieobjekt skulle ske med beaktande av svenska industriföretags eventuella intressen. Förslaget har remissbehandlats och därvid mött gensagor med hänsyn till utformning­ en. Bl. a. har hänvisats till att behovet av stöd för svensk företagsamhet bör prövas utan samband med biståndet till u-länderna. SIDA har framhål­ lit, att en viss försöksverksamhet på detta område redan inletts inom ra­ men för de anslagsmedel, som ställts till verkets förfogande. Behovet av stöd till studier av det slag som berörs i framställningen till­ godoses till en del redan inom nuvarande biståndsverksamhet. Så avses ske även i fortsättningen och man synes därmed i lämplig utsträckning kunna tillgodose framställningens syfte i den mån det är att hänföra till biståndsområdet.

Biståndets ämnes- och länderinriktning I den internationella diskussionen om de fattiga ländernas problem fram­ hålls med växande styrka, att livsmedelsbristen och folkökningen tillhör de allvarligaste hindren för utvecklingen. I samband med handels- och ut­ vecklingskonferensen i New Delhi har ytterligare understrukits hurusom ut­ vecklingen av handel och därmed u-ländernas export är en förutsättning för en självalstrande ekonomisk utveckling. Nödvändigheten av en utbyggd in­ frastruktur och en industrialisering betonas i detta sammanhang, men jord­ bruksnäringarnas avgörande betydelse för u-ländernas egen försörjning och även för deras exportansträngningar betonas inte minst i deras egen plane­ ring. Genom hela diskussionen går kravet på utbildning och kunskapsöver­ föring på alla nivåer. Dessa tendenser återspeglas i den internationella biståndsgivningens in­ riktning. Bistånd till livsmedelsförsörjning i hd mening — innefattande lantbruksutbildning samt gåvor av gödningsämnen och andra produktions­ medel för en rationell jordbruksdrift och annan livsmedelsframställning — har fått ökad vikt i biståndsgivningen både inom FN-programmen och världsbanksgruppens kreditgivning. De svenska insatserna på livsmedels­ försörjningens område har framför allt syftat till att stödja mottagarlän­ dernas ansträngningar att utveckla de egna produktionsresurserna. Denna prioritering bör gälla även i framtiden. Vid akuta bristsituationer har Sve­ rige också bidragit med leveranser av livsmedel. Genom att Sverige biträtt 1967 års konvention om livsmedelshjälp kommer de svenska livsmedelsleveranserna till u-länderna att öka.

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

I OECD:s utredningsarbete kring u-landsproblemen har under det senaste året särskild vikt lagts vid jordbrukets utveckling — liksom vid befolk­ ningsfrågan. Vad folkökningen angår har problemet uppmärksammats mer än någonsin — men ännu är det endast få u-länder som uppnått några syn­ liga framgångar med verksamhet för familjeplanering, och biståndsgivningen på området är ännu obetydlig. Vårt lands företrädare i internationella organ har aktivt medverkat i betoningen av de områden för gemensamma åtgärder som har nämnts. Jag förordar att så sker även i fortsättningen. Statsmakterna har i olika sammanhang och senast år 1967 uttalat sig för att inom det svenska utvecklingssamarbetet hög prioritet ges åtgärder på livsmedelsförsörjningens och familjeplaneringens område. SIDA har i sin an­ slagsframställning för budgetåret 1968/69 och i sin planering ytterligare framhävt denna prioritering. Jag förordar att denna inriktning av utveck­ lingssamarbetet bibehålls. Ämnesvalet för insatserna bestäms i första hand av mottagarländernas behov och efterfrågan och biståndsgivarnas möjligheter att möta dem. Väg­ ledande för vår verksamhet är också planeringen inom de internationella organ vi samarbetar med. Vissa områden, som är eftersatta i andras bi­ ståndsarbete men som i vårt land bedöms som strategiska, har särskilt stötts och bör även framgent stödjas av Sverige. Därvid kan det även bli tal om att i viss mån söka påverka prioriteringen på mottagarsidan. Utvecklings­ samarbetet innebär en ömsesidig påverkan i en anda av förståelse. Den svenska verksamheten för familjeplaneringens främjande har länge bedri­ vits mot majoritetens önskemål inom de internationella organisationerna, och tidvis har förekommit att bilateralt familjeplaneringssamarbete även inom mottagarlandet mött tveksamhet hos olika grupper. I sådana fall kan en svensk insats bli ett verksamt stöd åt progressiva krafter. På liknande sätt kan annan verksamhet, t. ex. utbildning och annan ak­ tivitet som syftar till kvinnans frigörelse, erbjudas från svensk sida i ut­ vecklingssamarbete, där andra parten — eller internationella organ — kan ha svårt att helt på eget initiativ ge denna verksamhet högsta prioritet. Det synes naturligt att man från svensk sida i utvecklingssamarbetet söker be­ fordra jordreformer, såsom förekommer inom eif jordbruksutvecklingsprojekl i Etiopien, eller kooperativa former för producent- och konsumentsam­ arbete såsom sker i flera länder. Utrymme kan beredas i biståndsarbetet för ansträngningar att befordra eu enligt vår mening sund arbetsmark­ nadspolitik eller en human flyktingpolitik eller uppkomsten av folkliga organisationer, som kan bidra till en snabbare utveckling i demokratisk anda — allt inom ramen för vad mottagarparten är beredd att engagera sig för. Sverige har trots små resurser otvivelaktigt gjort eu betydelsefull insats för familjeplaneringens främjande. Denna bör nu fullföljas i syfte att få till

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 93

stånd en världsomfattande verksamhet genom att ytterligare aktivera de internationella organisationerna och de nationella regeringarna. Där verk­ samheten kan befordras genom svenska finansiella bidrag eller personlig rådgivning eller gåvor av utrustning, bör så ske inom ramen för tillgäng­ liga resurser. SIDA har beräknat medel för en fortsatt snabb utbyggnad av programmet. Enligt min mening bör denna verksamhet ges allt det stöd som är möjligt. Då det svenska biståndsprogrammet successivt får större resurser, kan helt nya verksamhetsområden bli aktuella. Tills vidare torde dock plane­ ringen böra inriktas på i huvudsak de verksamhetsgrenar och områden, som f. n. främst präglar programmet och där erfarenheter vunnits, så att inte effektiviteten sätts i fara genom splittring av krafterna. Större finan­ siella och personella resurser bör dock möjliggöra, att insatserna ges större dimensioner och därmed blir av mer avgörande betydelse i de länder, där de sätts in. Det kan då tänkas, att program omfattande hela länder eller lands­ delar kan stödjas i fler tall än som hittills skett t. ex. i fråga om om fa­ miljeplanering i Pakistan och Ceylon, boskapsinsemination i Kenya, vatten­ försörjning på landsbygden i Tanzania och Sudan och spannmålslagring i Pakistan. Sådana program kan komma att gälla yrkesutbildningen eller läsoch skrivkunnigheten eller något avsnitt av jordbrukskreditförsörjningen eller spannmålslagringen eller problem som föranleds av massvandringen till städerna. I ökad grad bör svenska krediter eller bidrag — då detta visar sig vara lämpligt ur utvecklingssynpunkt — lämnas utan bindning till enskilda projekt och med inriktning på hela program inom ett lands utvecklingsplan. Exempel härpå är importfinansieringen inom ramen för svenska krediter till Indien och gåvoleveranserna av papper till skolboksförsörjningen. And­ ra större nya insatser kan komma att gälla utvecklingsprogram på en rad ämnesområden i en avgränsad geografisk region såsom f. n. prövas i det jordbruksutvecklingsprojekt i Etiopien, som på försöksbas omfattar sam­ tidiga åtgärder inom jord- och skogsbruk, utbildning och hälsovård, vägar, vatten och avlopp, bostäder och i någon mån även handel och industri. Då det gäller större insatser av den karaktär som nu nämnts, är det nöd­ vändigare än annars att söka samarbete för planering och eventuellt ge­ nomförande med de internationella biståndsorganen och andra biståndsgi­ vare samt med frivilliga organisationer och företag, som kan visa sig in­ tresserade. Från svensk sida har, såsom redan anförts, i internationella organisatio­ ner väckts och drivits frågan om ett system för supplementär finansiering. Den svenska delegationen vid den pågående handels- och utvecklingskonfe­ rensen verkar för att uppna så stor enighet som möjligt om principerna för ett sådant system. I sin anslagsframställning för nästa budgetår har SIDA inte föreslagit

94 Kungt. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

någon ändring i fråga om länderinriktning av direkt svenskt bistånd. Hit­ tills vunnen erfarenhet ger vid handen, att en koncentration av biståndet till ett fåtal huvudmottagarländer utgör förutsättning för grundlig plane­ ring av biståndsinsatserna. Endast genom att fasthålla principen om en ländermässig koncentration av biståndet kan det svenska utvecklingssam­ arbetet väntas få påtaglig betydelse för de länder med vilka vi direkt sam­ arbetar. Ehuru direkta svenska biståndsinsatser eller stöd till frivilliga or­ ganisationers verksamhet förekommer i ett 20-tal länder, har det utbildat sig en grupp av stater till vilka olika slag av svenska insatser koncentre­ rats. Till dessa s. k. huvudmottagarländer räknas nu — med något olika betoning inom olika delar av programmet — Tunisien, Tanzania, Kenya, Etiopien, Sudan, Pakistan och Indien. Det svenska personella biståndet till Zambia — genom fredskåren och på annat sätt — är på väg att få en så­ dan omfattning, att landet i delta hänseende är väl jämförbart med liuvudmottagarländerna. Då ökningen av biståndsresurserna efter hand blir be­ tydande, kan en försiktig vidgning av kretsen av huvudmottagarländer bli möjlig utan att biståndets effektivitet eftersätts. I samband med svensk medverkan i Världsbankens konsultativa grupp för Östafrika, som avser Kenya, Tanzania och Uganda, kan det bli aktuellt att överväga bistånd till Uganda inom ramen för vårt samarbete med Östafrika. Samtidigt som jag förordar att statsmakterna håller fast vid princi­ pen att direkt bistånd skall lämnas främst till dessa tidigare nämnda län­ der, vill jag erinra om att betydande svenska biståndsresurser tillförs även länder utanför denna krets av stater. De mellanstatliga organisationernas biståndsprogram, som omfattar de allra flesta fattiga länder, erhåller be­ tydande svenska bidrag. Exportkreditgarantigivning på särskilt gynnsam­ ma villkor omfattar flertalet u-länder. Därtill kan nämnas biståndet på fa­ miljeplaneringens område, vilket inte begränsas till de länder som priori­ terats för direkta svenska insatser. I viss mån görs avsteg från koncentrationsprincipen även i fråga om bidrag till enskilda organisationer samt sti­ pendiat- och kursverksamhet. Någon ändring härvidlag föreslås inte. Utan­ för kretsen av de länder, med vilka Sverige i första hand har direkt utveck­ lingssamarbete, har vårt land varit berett till åtgärder vid naturkatastrofer, för flyktingar undan rasförtryck och i samband med krigshandlingar e. d. Vi­ dare har särskilda biståndsåtgärder vidtagits till förmån för vissa länder, som befinner sig i ett särskilt utsatt läge. Ett sådant biståndsprogram har inletts för Lesotho, Botswana och Swaziland. Biståndsverksamhet bedrivs för flyktingar från Sydafrika, Sydvästafrika, Rhodesia och de av Portugal behärskade områdena i södra Afrika. Åtgärderna avser utbildning med kon­ centration till Tanzania, Kongo och Zambia. Vidare har medel sedan några år anvisats för rättshjälp och annat bistånd till offer för den sydafrikanska apartheidpolitiken. Viss humanitär hjälp lämnas genom Röda korset till

Kungl. Maj:ts proposition nr tOi år 1968 95

offren för kriget i Vietnam. Då kriget upphör bör vi vara beredda att effek­ tivt bistå Vietnams folk i dess återuppbyggnadsarbete.

Biståndets omfattning och vägen till 1 %-målet

Från statsmakternas sida har redan vid upprepade tillfällen uttalats att det svenska utvecklingsbiståndet bör bringas att uppnå en sådan volym, att anslagen på statens budget till biståndsändamål motsvarar 1 % av bruttonationalprodukten. Samtidigt har betonats, att detta mål icke är att betrakta som en slutgiltig gräns för en svensk biståndsinsats. Det är nu angeläget att lägga en fastare grund än hittills för bistånds­ verksamhetens fortsatta utbyggnad och därmed ge planeringsarbetet de hållpunkter som bedöms nödvändiga. Jag vill därför förorda ett principbeslut av innebörd att vägen till 1 %målet skall tillryggaläggas på sju år och att målet skall vara uppnått bud­ getåret 1974/75. Denna målsättning innebär att statsmedel tillhandahållna genom budget­ anslag m. m. för internationellt utvecklingsarbete i form av bidrag till in­ ternationella organisationer, gåvor och lån skall för ifrågavarande budget­ år uppgå till ett sammanlagt belopp, som motsvarar 1 % av bruttonational­ produkten till marknadspris enligt svensk definition. Vid beräkning av det­ ta belopp bör avdrag göras för amorteringar, räntebetalningar och andra återbetalningar avseende tidigare svensk biståndsgivning. När det gäller långivningen räknar jag med att denna även i fortsättningen normalt skall ske på minst fem år och vanligen på väsentligt längre tid. För att målet skall nås vid nämnda tidpunkt framstår en anslagsökning på i genomsnitt 25 % per år som behövlig. Den slutgiltiga anslagsnivån blir beroende av bruttonationalproduktens tillväxt i löpande priser. För budgetåret 1968/69 kommer i det följande att föreslås anslagsökningar på sammanlagt 100 milj. kr. till totalt 504 milj. kr., dvs. med ca 25 %. Som framgår av vad som anförts rörande den svenska definitionen av 1 %-målet är denna avsevärt mer ambitiös än det vid handels- och utveck­ lingskonferensen 1964, UNCTAD I, antagna 1 %-målet. I detta internatio­ nella 1 %-mål inräknas i biståndsvolymen även privata kapitalöverföring­ ar. Vidare jämför man ofta biståndsflödet med nettonationalprodukten, som genomsnittligt är 20—25 % lägre än bruttonationalprodukten, efter­ som i den senare även ingår de investeringar som utgör ersättning för för­ sliten kapitalutrustning. Med tillämpning av denna internationella jämförelsenorm kan det svenska resursflödet nu beräknas till drygt 0,6 % av nationalinkomsten (varav det statliga biståndet utgör nära 0,4 %). Om den av mig nyss för­ ordade ökningstakten följs och förhållandena i övrigt utvecklar sig likfor­

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

migt, skulle 1 %-målet enligt den vanligaste internationella definitionen uppnås i början av 1970-talet, troligen budgetåret 1972/73. Vissa osäker­ hetsfaktorer vidlåder emellertid denna beräkning, framför allt ovissheten om det privata kapitalflödet. Vad jag har förordat i fråga om tidpunkt för 1 %-målets uppnående inne­ bär inte något ställningstagande till anslagshöjningen under vart och ett av de följande sex budgetåren efter budgetåret 1968/69. Hur mycket anslagen kan höjas de enskilda budgetåren blir beroende på den eko­ nomiska utvecklingen. En rationell och långsiktig biståndsplanering förut­ sätter emellertid kontinuitet i anslagsökningen. Från dessa utgångspunkter vill jag nu förorda, att höjningen varje budgetår i kronor räknat förutsätts bli minst lika stor som höjningen under det närmast föregående budget­ året. Därmed ges en minimiram för planeringen, som årligen kommer att kunna justeras med ledning av riksdagens beslut om anslag till internatio­ nellt utvecklingssamarbete. Om detta underlag för planeringen godtas, in­ nebär det, att efter den av riksdagen beslutade anslagshöjningen för bud­ getåret 1968/69 en anslagshöjning av i kronor räknat minst samma storlek förutsätts ske för budgetåret 1969/70. Det blir i samband med höstens bud­ getarbete möjligt att bedöma hur stor den faktiska ökningen kommer att kunna bli. För att 1 %-målet skall uppnås behövs en i absoluta tal succes­ sivt stigande ökning av anslagen. Anslagshöjningen kan flertalet budgetår väntas överstiga den på här angivet sätt beräknade planeringsramen, vil­ ken som nämnts utgår från att ökningen blir densamma under det närmast följande budgetåret som under det innevarande. Inom ramen för detta planeringsutrymme kommer i det följande att förordas, att bidragen till fler­ talet mellanstatliga biståndsprogram fastställs för en treårsperiod.

Anslag och planeringsram 1968/69—1970/71 I det föregående har behovet av planering av utvecklingsarbete och bistånd betonats. För alla parter — internationella såväl som nationella bistånds­ organ, planeringsmyndigheter och verkställighetsorgan på mottagarsidan — är det viktigt att trygghet för de finansiella resurserna finns för perioder av några års varaktighet. Riksdagen har i olika sammanhang godtagit denna princip. De svenska bidragen till internationella utvecklingsprogram lämnas i flera fall inom ramen för utfästelser avseende flera år. Sådana åtaganden har tidi­ gare lämnats till Internationella utvecklingsfonden IDA avseende treårs­ perioder, och nu är en ny utfästelse avseende åren 1968—1970 aktuell. Till FN:s utvecklingsprogram UNDP har Sverige sedan ett par år lämnat treårsutfästelser, senast avseende åren 1967—1969. För Internationella livsmedels­ programmet WFP gäller ett åtagande för åren 1966—1968, och en ny bidragsperiod har fastställts att omfatta åren 1969 och 1970. Den särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 97

konventionen av år 1967 om livsmedelshjälp gäller för en period som sam­ manfaller med budgetåren 1968/69—1970/71. Av det belopp som Sverige kontant skall inbetala av sin medlemsandel i Asiatiska utvecklingsbankens grundfond förfaller de återstående tre delposterna också till betalning un­ der budgetåren 1968/69—1970/71. På motsvarande sätt gäller på de direkta svenska biståndsåtgärdernas om­ råde, att avtal med mottagarländer sluts för perioder av flera års varaktig­ het. I enlighet med riksdagens bemyndigande lämnas utfästelser om utveck­ lingskrediter ofta över en treårsperiod. Projektavtal inom den s. k. fältverk­ samheten har sedan länge ingåtts för en tid av tre till fem år, undantagsvis längre. Inom ramen för den tillväxt av den svenska biståndsvolymen mot 1 %målet, som jag nyss uttalat mig för, förordar jag att ett i väsentliga avse­ enden preciserat treårsprogram för anslag och planering nu fastställs. Detta program bör dras upp efter följande riktlinjer. Till de multilaterala biståndsprogrammen i FN:s och Världsbankens regi, UNDP och IDA, görs — i tillägg till de åtaganden som redan skett — utfäs­ telser om en stigande bidragsvolym för åren 1968, 1969 och 1970. Även till FN:s barnfond UNICEF och till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) bör utfästelser göras om ökade bidrag. Beslut om en ökad livsmedelshjälp har redan fattats för budgetåren 1968/69—1970/71 genom riksdagens godkän­ nande av 1967 års konvention (prop. 1967: 156, JoU 39, rskr 346), och FN:s och FAO:s livsmedelsprogram WFP förutsätts få fortsatt stöd under den förestående bidragsperioden 1969—1970. I avrundade tal förordar jag att följande bidragsbelopp redan i år utfästs till internationella program. (Motsvarande belopp för innevarande budget­ år anges som jämförelse.) Budgetår, milj. kr. (avrundade belopp) 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71 Summa Anslag Anslag Utfästelse Utfästelse anslag och utfäs­ telser 1968/71

Int. livsmedelsprogrammen 16 38 38 38 114

FN:s flyktingverksamhet .. 2 2 3 3 8 Totalt 162 205 238 267 710 De bidragsökningar som nu förordas innebär en anslagsökning budgetåret 1968/69 koncentrerad främst till två slag av program, nämligen livsmedels­ programmen och Världsbankens kreditgivning under utvecklingsfonden IDA. Därutöver bör ske en viss ökning av det fasta bidraget till FN:s flykting­ kommissariat (med ca 300 000 kr.) och till UNICEF (med 200 000 kr.), ök­ ningen av livsmedelshjälpen — med 22 milj. kr. — har behandlats av riks­ dagen i samband med godkännandet av 1967 års konvention. En princip- 4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

överenskommelse har träffats om påfyllnaden av IDA:s resurser. Enligt denna har Sveriges ordinarie bidrag höjts från 26 milj. kr. till ca 42 milj. kr. Sverige har emellertid under en följd av år lämnat extra bidrag till IDA av samma storlek som de ordinarie bidragen. Detta innebär att totalbidra­ gen har uppgått till 52 milj. kr. Sveriges starka stöd till IDA bör ma­ nifesteras genom fortsatta extrabidrag och genom en höjning av de totala bidragen. Det är lämpligt att ökningen av IDA-bidragen sker successivt för att under den treåriga bidragsperiodens sista år uppnå den fyrdubbling av de ordinarie bidragen som var Världsbankschefens ursprungliga förslag till påfyllnad av IDA:s resurser. För budgetåret 1968/69 kommer att förordas ett totalt IDA-bidrag uppgående till något mer än 72 milj. kr. För budget­ åren 1969/70 och 1970/71 förordas bidrag uppgående till ca 88 resp. 104 milj. kr. Då det gäller FN-programmen UNDP och UNICEF kan utfästelser om ökade bidrag omedelbart läggas till grund för åtaganden gentemot biståndsmottagare, och behoven av medel för utbetalningar uppkommer först efter band som projekten förverkligas. Eftersläpningen i programmens behov av likvida medel belyses av att belopp motsvarande ungefär ett års bidrag nor­ malt står på bank i Sverige sedan utbetalning från anslagen ägt rum. Om utfästelse över en treårsperiod görs nu, kan planeringen inom programmen ske omedelbart med utnyttjande för konkreta åtaganden av de belopp, som kommer att anslås under budgetåren 1969/70 och 1970/71. Den föreslagna treårsutfästelsen till UNDP uppgår totalt till 276 milj. kr. (15,5 -f- 17,5 + 20 = 58 milj. dollar). Då utfästelse om bidrag för åren 1968 och 1969 med 162 milj. kr. (15,5+ 15,5=31 milj. dollar) redan tidigare gjorts, innebär förslaget att UNDP i sin planering kan tillgodogöra sig nya utfästelser motsvarande 114 milj. kr. (2 + 20 =22 milj. dollar). Förslaget om en stigande bidragsgivning till IDA innebär för treårsperioden ett total­ belopp av 265 milj. kr. (14+ 17 + 20 = 51 milj. dollar), som i sin helhet står till förfogande för nya åtaganden från IDA gentemot låntagare. För åren 1968—69 förutsätts att bidragen från Sverige till IDA stiger snabbare än bidragen till UNDP medan för 1970 förutsätts att samma bidragsbelopp lämnas till bägge programmen. Jag fäster i sammanhanget särskilt avseende vid möjligheten att utfäs­ telser ges som innebär eu ökning stegvis av bidragen. Sverige bar försökt att genom extrabidrag till IDA och förhandsutfästelser till UNDP påverka andra bidragsgivare. Förhoppningar om vissa resultat härvidlag har yppats på sistone. Det synes nu angeläget att ta ytterligare ett steg och ge ett exem­ pel för bidragsgivningen, som möjligen kan påverka andra bidragsgivare till en ökad generositet mot de internationella programmen. Flera länder plane­ rar en successiv ökning av sin biståndsgivning, och det synes vara en ange­ lägen uppgift för Sverige att därvid söka påverka dem att också göra större insatser för de gemensamma programmen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 99

Om det förordade treårsprogrammet godtas innebär det, att anslagen till de internationella biståndsprogrammen för budgetåret 1968/69 höjs med 43 milj. kr. till ca 205 milj. kr. och att för budgetåren 1968/69—1970/71 bidrag och bidragsutfästelser redan nu lämnas till ett sammanlagt belopp av 710 milj. kr. Därtill kan ytterligare höjningar visa sig möjliga under budget­ åren 1969/70 och 1970/71. Vad angår den direkta svenska biståndsverksamheten har SIDA till verk­ samhet under anslaget Fältverksamhet för nästa budgetår föreslagit ett be­ lopp av totalt 190 milj. kr. I detta belopp har beräknats medel för de akti­ viteter, vilkas kostnader under innevarande budgetår bestrids från ansla­ get, samt medel motsvarande större delen av de bidrag till särskilda ända­ mål som lämnats under tredje huvudtitelns anslag Övrigt multilateralt tek­ niskt bistånd och Humanitärt bistånd till flyktingar in. fl. SIDArs förslag rörande fältverksamhetsanslaget innebär en ökning för de ändamål, som avses bli tillgodosedda under anslaget, med drygt 58 milj. kr. i jämförelse med motsvarande anslag för innevarande budgetår. Till utvecklingskrediter och förundersökningar, som nu utgör huvudde­ len av anslaget till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd, har SIDA före­ slagit 125 milj. kr. Med hänsyn till den föreslagna överflyttningen av varubiståndet till fältverksamhetsanslaget innebär förslaget en anslagshöjning med 25 milj. kr. Till ändamål inom biståndsförvaltningen, dvs. SIDArs av­ löningar och omkostnader samt rekrytering och utbildning av fältpersonal, har SIDA föreslagit anslagshöjningar med drygt 3 milj. kr. För att tillgodose SIDArs förslag skulle till fältverksamhet och utveck­ lingskrediter samt biståndsförvaltning behövas anslagshöjningar med (58 -j- 25 + 3 =) 86 milj. kr. Inom den ram av 100 milj. kr., som jag nyss förordat för den samman­ lagda höjningen av biståndsanslagen under budgetåret 1968/69, kan SIDArs förslag inte rymmas i sin helhet. I det följande kommer jag att förorda, att anslaget Fältverksamhet under budgetåret 1968/69 upptas med 180 milj. kr. Detta innebär i förhållande till motsvarande anslag under innevarande bud­ getår en höjning med ca 48 milj. kr. Enligt vad jag erfarit ger beräkningar som nyligen gjorts inom SIDA vid handen, att medelsbehovet för den pla­ nerade verksamheten — med hänsyn till inträffade tidsförskjutningar — kan tillgodoses inom ramen för ett anslag för budgetåret 1968/69 av 180 milj. kr. Till svenska utvecklingskrediter har SIDA föreslagit ett anslag för nästa budgetår av 125 milj. kr. motsvarande en ökning av anslagsmedel för kre­ ditändamål med 25 milj. kr. SIDA har beräknat att på anslaget Bilateralt finansiellt bistånd, varunder utvecklingskrediterna finansieras, skall vid utgången av innevarande budgetår finnas en reservation av ungefär samma storlek som vid utgången av förra budgetåret eller ca 180 milj. kr. Medan vid utgången av förra budgetåret drygt 50 milj. kr. av reservationen inte

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

motsvarades av formella åtaganden, beräknas reservationen vid nästa budgetårsskifte komma att vara disponerad i sin helhet genom avtalsfästa åta­ ganden. I det följande kommer att till svenska utvecklingskrediter för nästa budgetår förordas ett anslag av 105 milj. kr., vilket innebär en reell anslags­ höjning med ca 5 milj. kr. Samtidigt förordas en vidgning av utrymmet för åtaganden om krediter att avräknas mot följande års anslag. Sålunda förordas bemyndigande för Kungl. Maj :t att under budgetåret 1968/69 ingå åtaganden, som med avseende på budgetåren 1969/70 och 1970/71 uppgår till samma belopp som det föreslagna anslaget till utvecklingskrediter un­ der budgetåret 1968/69, dvs. 105 milj. kr., medan anslaget för budgetåret 1971/72 förordas intecknas genom åtaganden redan under budgetåret 1968/ 69 med halva detta belopp. Anslags- och åtagandevolymen för budgetåret 1968/69 blir därmed (105 -f 105 + 105 + 52,5) 367,5 milj. kr., varav ca 100 milj. kr. vid budgetårets ingång beräknas vara disponerade genom ti­ digare åtaganden. I allt väsentligt kommer därmed det planerade kredit­ programmet att rymmas inom ramen för anslag och bemyndiganden. An­ slagshöjningar under kommande år beräknas successivt vidga ramen för nya åtaganden och för fortsatt planering. För såväl fältverksamheten som det bilaterala finansiella biståndet (ut­ vecklingskrediter in. m.) är det nödvändigt alt verksamheten planeras inom något så när fasta finansiella ramar. I det föregående har jag föror­ dat, att planeringen sker inom en minimiram för följande år, som förutsät­ ter att den fortsatta anslagsökningen till biståndsändamål blir minst lika stor som under det löpande budgetåret. Planeringen för fältverksamhet och krediter bör utgå från att anslagsvolymen skall fortsätta att växa i samma takt som biståndsanslagen i sin helhet. Under dessa förutsättningar kan planeringsramarna för dessa båda verk­ samhetsgrenar under de närmast följande budgetåren efter budgetåret 1968/69 anges till de belopp som framgår av följande uppställning. Som tidigare framhållits får det förutsättas, att successivt stigande anslagshöj­ ningar från år till år vidgar planeringsramarna utöver de nämnda belop­ pen. Budgetår, milj. kr. Summa 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71 1968/71 Anslag Planeringsram

Bilateralt finansiellt utvecklingsbi-

(232) 285 330 390 1005

Anslagen till fältverksamhet och bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd enligt de förutskickade förslagen för budgetåret 1968/69 höjs med i runt tal 53 milj. kr. till sammanlagt 285 milj. kr. Läggs härtill de nu nämnda planeringsramarna för de båda budgetåren 1969/70 och 1970/71, kan arbetet

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 101

med planering och förverkligande av vårt lands direkta biståndsinsatser under den närmaste treårsperioden inriktas på en volym av drygt 1 miljard kr. Som jag tidigare förordat bör det vid den fortsatta planeringen av bi­ ståndsprogrammet i dess helhet förutsättas, att den totala anslagshöjningen under budgetåren 1969/70 och 1970/71 blir minst lika stor som höjningen för budgetåret 1968/69, dvs. 100 milj. kr. De nu angivna utfästelserna till internationella program och planeringsramarna för direkt svensk bistånds­ verksamhet fyller inte helt en sådan totalram. Det synes varken lämpligt eller nödvändigt att nu ange den slutliga fördelningen av hela det förut­ sedda framtida anslagsutrymmet. Erfarenheter som successivt görs och händelser som inträffar kan föranleda en omprövning av programmets in­ riktning och innehåll, och utrymme bör finnas för den nyorientering som kan visa sig påkallad. Kostnaderna för den centrala förvaltningen av biståndsinsatserna upp­ går f. n. till ca 10 milj. kr. per budgetår. För utbildning och rekrytering av biståndspersonal samt för upplysningsverksamhet kring de fattiga länder­ nas problem och kring utvecklingsarbetet beräknas drygt 3 milj. kr. för budgetåret 1968/69. Dessa kostnader får förutsättas stiga. Mot denna bakgrund kan den huvudsakliga fördelningen av det totala planeringsutrymmet för budgetåren 1968/69—1970/71 nu i avrundade be­ lopp anges på följande sätt (milj. kr.).

Budgetår, milj. kr. Summa 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71 1968/71 Anslag Anslag Utfästelser, och plane­ ringsramar Allmänna bidrag till internationella Direkta svenska biståndsinsatser och särskilda bidrag till interna- Ej disponerat utrymme samt förvaltning, utbildning, information 11 14 36 47 96 404 504 604 704 1812

Den årliga anslagsökningen får enligt vad jag tidigare anfört förutsättas i verkligheten bli högre än vad som här angetts för budgetåren 1969/70 och 1970/71. Detta innebär att utrymme finns för att tillgodose behov som efterhand gör sig kända. Det synes angeläget att snabbt kunna ta ställning till exempelvis förslag rörande livsmedelshjälp, som kan framkomma till följd av nya eller försvårade hungerkriser, utan att därvid hindras av redan gjorda dispositioner. Det samma kan sägas om biståndsåtgärder som kan visa sig påkallade när de folk, som ännu kämpar för sitt oberoende, får möjlighet att forma sina egna öden. Som tidigare anförts måste vårt land i sådana lägen vara berett till snabba och omfattande åtgärder. Den fördelning av biståndsanslagen mellan internationella program och

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

direkta svenska insatser, som förordas för nästa budgetår, är i stort sett densamma som de för de senaste åren. De nu förutskickade utfästelserna och planeringsramarna för senare budgetår innebär att proportionerna ungefär­ ligen bibehålls. På såväl fältverksamhetens som utvecklingskrediternas om­ råden bör en fortsatt nära samverkan med de internationella programmen äga rum, så att de s. k. bilaterala programmen stöder de multilaterala. Det treårsprogram, som jag här förordat, omfattar en total volym av drygt 1,8 miljarder kr. Programmets huvudinriktning har angetts i fråga om fördelningen på olika slag av verksamhetstyper och ämnesområden. Utrymme har lämnats för nya initiativ som kan visa sig lämpliga. Vad anslagsvolymen beträffar har det förutsatts, att den under perioden kommer att vidgas ytterligare. En stor andel av det totala beloppet — drygt 700 milj. kr. — föreslås genom anslag och omedelbara utfästelser bli ställda direkt till de inter­ nationella organisationernas förfogande. Därmed kommer Sverige att be­ fästa sin ställning som en av de största bidragsgivarna till dessa organisa­ tioners program. Vårt lands företrädare i olika styrande och utredande organ får därmed, som tidigare påpekats, en allt viktigare uppgift att följa och påverka programmens utformning. Den direkta biståndsgivningen föreslås få en omfattning av över 1 miljard kr. under treårsperioden. En icke oväsentlig del av detta belopp kommer att användas till finansiering av verksamhet inom de internationella bistånds­ programmens ram eller i anslutning till dessa program. Även i övrigt för­ utsätts en nära samordning ske med de internationella organen och andra biståndsgivare. Planeringen och genomförandet av en svensk biståndsin­ sats av den omfattning som nu förutses kommer att ställa stora krav på de för programmets förverkligande ansvariga organen, i första hand SIDA. Det blir därför av stor vikt att bereda dem sådana arbetsbetingelser, att pro­ grammets kvalitet blir den bästa möjliga och så att allmänhetens förtro­ ende till verksamheten bibehålls och förstärks. Med särskilt eftertryck har i den offentliga debatten i och utanför riks­ dagen betonats behovet av en vidgad upplysningsverksamhet om de fattiga ländernas läge, om utvecklingssamarbetets betingelser och biståndsgivningens innehåll och resultat. Enligt min mening är det nödvändigt, att folkrörelser och enskilda organisationer fortsätter och förstärker sin posi­ tiva medverkan i upplysningsarbetet och opinionsbildningen. För statens vidkommande avser jag att i det följande förorda en förstärkning av upp­ lysningsverksamheten.

Organisatoriska frågor Riksdagen uttalade sig år 1967 för en organisatorisk samordning av bi­ ståndsverksamheten och underströk biståndsmyndigheten SIDA:s roll i sammanhanget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 103

Genom statsmakternas beslut år 1965 inrättades styrelsen för inter­ nationell utveckling (Swedish International Development Authority, SIDA) som centralförvaltningsmyndighet för hela den svenska biståndsverksam­ heten (prop. 1965: 63, SU 125, rskr 314). Enligt sin instruktion skall SIDA verka för samordning och enhetlighet i svensk biståndsverksamhet. I prop. 1965: 63 med förslag om inrättande av SIDA, vilken grundade sig på en av statskontoret företagen utredning om biståndsverksamhetens orga­ nisation, anslöt sig föredragande statsrådet till statskontorets uttalande, att praktiskt taget allt som kunde betecknas som biståndsadministration skulle hänföras till den nya biståndsmyndigheten. Samtidigt underströks stats­ makternas roll vid utformningen av de allmänna riktlinjerna för bistånds­ verksamheten. I propositionen uttalade föredraganden bl. a. att begreppet biståndsadministration borde ges vidast möjliga innebörd; det borde inte begränsas till de rent verkställande funktionerna utan också inbegripa pla­ nering, inte bara av varje enskild insats för sig utan också på längre sikt och inom biståndsmyndighetens hela kompetensområde. Om också all ad­ ministration i vidsträckt bemärkelse av utvecklingsbiståndet är en natur­ lig uppgift för biståndsmyndigheten, fortsatte föredraganden, är det lika naturligt, att biståndspolitiken skall utformas och fastställas av regering och riksdag gemensamt, naturligtvis i stor utsträckning med stöd av mate­ rial och förslag, som samlats och utarbetats inom myndigheten. Statsmak­ ternas inflytande över princip- och policyfrågorna vad beträffar såväl de allmänna riktlinjerna för biståndsverksamheten och tillämpningen av dem som större enskilda biståndsinsatser var enligt föredragandens uttalande desto viktigare som det här gällde frågor av utrikespolitisk och samhälls­ ekonomisk betydelse som starkt engagerar breda lager av vårt folk. Vidare uttalade sig föredragande statsrådet till förmån för de anord­ ningar som då redan i viss utsträckning utformats för biståndsmyndig­ hetens kontakter med de olika FN-organens svenska förbindelseorgan och med andra myndigheter, frivilliga organisationer, näringslivet osv. De uttalanden om biståndsmyndighetens uppgifter som gjordes i prop. 1965: 63 godkändes av riksdagen. Uttalandena förtjänar att på nytt under­ strykas. För att få till stånd en samordnad biståndspolitik vidtogs i enlighet med prop. 1965: 63 — utöver SIDA:s inrättande — även den åtgärden, att ett särskilt interdepartementalt samrådsorgan under ordförandeskap av det för biståndsverksamheten huvudansvariga statsrådet skapades för information och diskussion som ett led i beredningen av mera prin­ cipiella biståndsfrågor. Detta organ, den s. k. biståndsberedningen, skulle förutom av ordföranden bestå av chefen för SIDA samt företrädare, i princip på statssekreterarenivå, för berörda departement och statsrådsbe­ redningen. Som exempel på frågor att tas upp i beredningen nämndes i propositionen biståndsvolymen, avvägningen mellan olika biståndsformer,

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

villkoren för utvecklingskrediter, länderprioritering, samarbetet med nä­ ringslivet och riktlinjerna för vårt agerande i internationella bistånds­ organ. Diskussionerna inom biståndsberedningen skulle inte föregripa av­ göranden på regeringsnivån eller inkräkta på biståndsmyndighetens be­ fogenheter, och SIDA skulle genom sin representation i beredningen ges tillfälle medverka i arbetet med avseende på Kungl. Maj :ts förslag till riksdagen rörande samtliga biståndsformer. Det förutsattes vidare, att tillhandahållande av erfarenhetsunderlag för utformande av en samord­ nad biståndspolitik väsentligen var uppgifter för biståndsmyndigheten. SIDA har successivt vidgat sin medverkan i de avseenden, som berördes av statsmakternas organisationsbeslut år 1965. Styrelsen är numera före­ trädd i de flesta svenska förbindelseorgan till FN-familjens olika organ (ILO-kommittén, FAO-kommittén, UNESCO-rådet, UNICEF-kommittén) och deltar i stor utsträckning i behandlingen av biståndsfrågor inom dessa organ inför och vid styrelsemöten, generalförsamlingar etc. SIDA medver­ kar vidare i den svenska representationen vid styrelsen för FN:s utveck­ lingsprogram UNDP och i FN:s ekonomiska och sociala råd ECOSOC. Vidare har ämbets- och tjänstemän hos SIDA företrätt Sverige i det inter­ nationella samordningsarbetet på biståndsområdet, som förekommer inom OECD:s utvecklingskommitté DAC och olika organ inom Världsbanksgrup­ pens arbetsområde, främst s. k. konsultativa grupper och konsortier för biståndet till vissa mottagarländer. SIDA bär för Sveriges räkning huvud­ ansvaret för det nordiska biståndssamarbetet. SIDA:s medverkan inom området för s. k. kommersiellt och handelspo­ litiskt bistånd bar berörts i ett uttalande av 1967 års riksdag. Chefen för handelsdepartementet kommer att hemställa senare denna dag att biståndsmyndighetens medverkan i arbetet med frågor om exportkredit­ garantier för leveranser till u-länder skall utsträckas i samband med att ett system för investeringsgarantier tillskapas. SIDA bör vara företrätt i export­ kreditnämnden vid beslut i dessa frågor. SIDA:s arbete med åtgärder för att främja exportkunnandet i u-länder och andra åtgärder av liknande slag har berörts i styrelsens anslagsframställning. Även i övrigt har åtgärder vidtagits för att stärka biståndsmyndighetens medverkan i utredningar och beredningar av ärenden inom handelspolitikens ram med betydelse för u-länderna. Den interdepartementala biståndsberedningen har sammanträtt under ordförandeskap av ett statsråd. Att så sker är inte alltid påkallat, och det har därför uppdragits åt chefen för SIDA att normalt leda beredningens arbete. Samtidigt har det uppdragits åt SIDA och vederbörande departementala enheter att svara för sekretariatsfunktioner åt beredningen. Genom dessa åtgärder räknar jag med att biståndsberedningens funktion som in­ formations- och samrådsorgan samt SIDA:s uppgifter för att befordra sam­ ordning skall kunna fyllas på ett tillfredsställande sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 105

Inom ramen för sin diskussion av organisationsfrågor uttalade sig 1967 års riksdag för en översyn, syftande till en anslagsteknisk samordning på biståndsområdet. Riksdagen uttalade bl. a. att det borde ankomma på SIDA att framlägga förslag till anslagsäskanden beträffande alla bilaterala aktiviteter. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni 1967 har SIDA numera i uppdrag att framlägga sådana förslag för hela det bilaterala biståndsområdet. I sin anslagsframställning för nästa budgetår lämnade SIDA en utförlig redovisning av anslagsutnyttjandet över hela biståndsområdet och förslag till vissa ändringar i den tekniska utformningen av anslagen. Jag biträder i flertalet avseenden dessa förslag, vilka medför en anslagsteknisk rationa­ lisering och samtidigt torde medge en ökad flexibilitet vid utnyttjandet av anslagen till biståndsändamål. Med anledning av vissa uttalanden av 1967 års riksdag angående bi­ ståndsanslagens fördelning på riksstatens huvudtitlar vill jag anföra föl­ jande. Sedan åtskilliga år har anslag till s. k. tekniskt och humanitärt bistånd upptagits under utrikeshuvudtiteln och anslag till s. k. finansiellt bistånd under finansdepartementets huvudtitel. Därvid har en uppdelning inom vardera huvudtiteln gjorts huvudsakligen mellan å ena sidan bidrag till internationella och mellanstatliga program, multilateralt bistånd, och å andra sidan direkta svenska insatser i u-länder, bilateralt bistånd. Inom ramen för denna indelning har bidrag till flertalet av FN-organens biståndsprogram och anslag till SIDA:s verksamhet upptagits under tredje huvudtiteln, me­ dan bidrag till Världsbanksgruppens biståndsprogram (IDA) samt anslag till svenska utvecklingskrediter, som förvaltas av SIDA, upptagits under sjunde huvudtiteln. Till sjunde huvudtiteln har också de senaste åren hän­ förts bidrag till Internationella livsmedelsprogrammet WFP och vissa andra insatser av finansiell natur. Biståndsgivning i form av kunskapsöverföring till medlemsländer__tek­ niskt bistånd — upptogs tidigt i varje organisation för sig inom FN-familjen. Den ingick i varje organs ordinarie verksamhet och finansierades därmed från budgeten för FN, ILO, FAO, UNESCO osv. Av de svenska medlemsavgifterna till dessa organ, vilka finns uppförda på en rad olika huvudtitlar, används alltså en del till biståndsarbete huvudsakligen inriktat på u-länderna. Då ett samordnat särskilt biståndsprogram för FN-organen uppkom — numera benämnt UNDP — upprättades inom FN en särskild gemensam biståndsförvaltning, och Sveriges bidrag till detta program upptogs under utrikeshuvudtiteln. Genomförandet av biståndsåtgärderna handhas nor­ malt av varje organisation för sig (FN resp. de s. k. fackorganen), och dessas styrande organ påverkar i olika avseenden biståndsarbetets inriktning och utförande. Genom sin medverkan i dessa organ deltar flera statsdepartement och andra myndigheter i biståndsarbetet. 4f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Världsbanken (IBRD), Internationella utvecklingsfonden (IDA) och In­ ternationella finansieringsbolaget (IFC), vilka går under den sammanfat­ tande beteckningen Världsbanksgruppen, har liksom Internationella valuta­ fonden (IMF) karaktär av fackorgan med anknytning närmast till finansoch ekonomidepartementen i medlemsländerna. Ärenden rörande Världs­ banksgruppens och de regionala utvecklingsbankernas verksamhet hand­ läggs liksom ärenden rörande svenska utvecklingskrediter inom finans­ departementet av det statsråd som särskilt förordnats vara föredragande i ärenden rörande bl. a. internationellt ekonomiskt samarbete och finan­ siellt bistånd till främmande lands utveckling. I anslutning till vad jag tidigare anfört förordar jag, att medel för biståndsändamål uppförs på färre anslag än som nu förekommer. Dessa an­ slag bör med hänsyn till den arbetsfördelning mellan statsdepartementen, som befunnits lämplig, uppföras under tredje och sjunde huvudtitlarna i huvudsaklig överensstämmelse med den tidigare tillämpade ordningen. Medel till varubistånd bör dock beräknas under fältverksamhetsanslaget på tredje huvudtiteln. Riksdagen beslöt år 1967 bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta om vissa överföringar av disponibla medel mellan anslag i syfte att möjliggöra eu ytterligare utbyggnad av SIDA:s fältverksamhet. Sådana överföringar sked­ de i viss utsträckning mellan anslag under tredje huvudtiteln vid budget­ årets ingång och beräknas ske mot slutet av budgetåret från anslag under sjunde huvudtiteln till fältverksamhetsanslaget på tredje huvudtiteln. Se­ dan de nu föreslagna anslagstekniska anordningarna genomförts, är någon motsvarande överföring mellan anslag inte påkallad. På samma sätt som anslagstekniken anpassats till biståndsgivningens erfarenheter och behov har biståndsförvaltningen successivt rationaliserats. Denna process är inte avslutad, och organisationen bör även framgent vara så flexibel, att den med ett minimum av svårigheter kan anpassas till ut­ vecklingens krav. Administrativa reformer kan visa sig påkallade under den kraftiga ex­ pansion av biståndsverksamheten som nu föreslås. Initiativ härtill torde få tas av vederbörande myndigheter, då så befinns vara påkallat. Under den närmaste framtiden förutser jag dock inga sådana reformer av större om­ fattning. Rörande SIDA:s interna organisation anför verket i sin anslagsframställ­ ning, att den successivt anpassats till verksamhetens krav. Inga stora orga­ nisatoriska förändringar har föreslagits. Nya arbetsuppgifter har förlagts till de enheter inom ämbetsverket, som haft de bästa personella och organi­ satoriska förutsättningarna att lösa dem. Allt eftersom verksamheten har integrerats har olika enheter inom verket funnit former för samordning, sammanförande eller utskiftning av arbetsuppgifter. Till frågan om verkets

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 107

personalstyrka och dess sammansättning ämnar jag återkomma i det föl­ jande. Under hänvisning till vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att a) godkänna den i det föregående förordade långtidsplanen för det stat­ liga utvecklingsbiståndet och de av mig angivna riktlinjerna för planens förverkligande, b) godkänna de på dessa riktlinjer grundade förslag, om vilka Kungl. Maj :t enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag (bilaga 1 — 3) fattar beslut.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gunnel Anderson

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bilaga 1

Utvecklingsbistånd under tredje huvudtiteln

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stock­ holms slott den 15 mars 1968.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , K ling , J ohansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson , G eijer , O dhnoff , W ickman , M oberg .

Ministern för utrikes ärendena anmäler, efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga om anslag till utvecklingsbistånd under tredje huvudtiteln, m. m. och anför. I årets statsverksproposition (prop. 1968: 1 bil. 5 s. 13) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till tek­ niskt och humanitärt bistånd för budgetåret 1968/69 under tredje huvud­ titeln preliminärt beräkna ett anslag av 258 918 000 kr. Kungl. Maj :t har på min föredragning denna dag beslutat föreslå riksdagen hl. a. att godkänna av mig därvid förordad långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet och av mig angivna riktlinjer för planens förverkligande. Jag hemställer nu att, enligt de nämnda riktlinjerna, få ta upp bl. a. de anslag under tredje huvud­ titeln som avser det svenska utvecklingsbiståndet.

C 1. Vissa FN-organs biståndsprogram

1 Därav 69 857 500 under anslaget C 1. Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP), 7 755 000 under anslaget C 2. Förenta Nationernas barnfond (UNICEF) och 2 042 625 till FN :s flyktingprogram UNHCR och UNRWA under anslaget C 4. Humanitärt bistånd till flyktingar m. fl. 2 Därav 80 900 000 under anslaget C 1. Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP), 8 800 000 under anslaget C 2. Förenta Nationernas barnfond (UNICEF) och 2 300 000 till FN:s flyktingprogram UNHCR och UNRWA under anslaget C 4. Humanitärt bistånd till flyktingar m. fl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 109

Departementschefen Under hänvisning till vad jag tidigare anfört rörande anslagsteknisk sam­ ordning och allmänna bidrag till FN:s utvecklingsprogram (UNDP), FN:s barnfond (UNICEF) och FN:s båda flyktingprogram (UNHCR och UNRWA) under budgetåret 1968/69 samt rörande bidragsutfästelser avseende budget­ åren 1969/70 och 1970/71 till UNDP, UNICEF och FN:s flyktingkommissa­ riat (UNHCR) hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att a) medge att Sverige utfäster sig att lämna bidrag till Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP) med det beräknade motvärdet av sammanlagt 53 milj. dollar eller 275 900 000 kr. under verksamhetsåren 1968—70, fördelade med 80 900 000 kr. (15,5 milj. dollar) på budgetåret 1968/ 69, 91 000 000 kr. (17,5 milj. dollar) på budgetåret 1969/70 och 104 000 000 kr. (20 milj. dollar) på budgetåret 1970/71; b) medge att Sverige utfäster sig att lämna bidrag till Förenta Nationernas barnfond (UNICEF) med sammanlagt 39 000 000 kr. under verksamhetsåren 1968—70, fördelade med 9 000 000 kr. på budgetåret 1968/69 och 15 000 000 kr. på vart och ett av budgetåren 1969/70 samt 1970/71; c) medge att Sverige utfäster sig att lämna bidrag till Förenta Nationernas flyktingkommissariat (UNHCR) med det beräknade motvärdet av sammanlagt 1 150 000 dollar eller 5 980 000 kr. under verksamhetsåren 1969—71, förde­ lade med 1 560 000 kr. (300 000 dollar) på budgetåret 1968/ 69, 2 080 000 kr. (400 000 dollar) på budgetåret 1969/70 och 2 340 000 kr. (450 000 dollar) på budgetåret 1970/71; d) medge att Sverige lämnar ett allmänt bidrag av 1 000 000 kr. till Förenta Nationernas hjälporganisation för Palestina-flyktingar (UNRWA) för verksamhetsåret 1969; e) till Vissa FN-organs biståndsprogram för budgetåret 1968/69 anvisa ett anslag av 92 460 000 kr.

C 2. Fältverksamhet

1967/68 Anslag ... 299 000 000 1968/69 Förslag .. 180 000 000 1 Inklusive dåvarande anslaget Stipendiat- och kursverksamhet. 2 För de ändamål, som nu föreslås belasta anslaget, har för budgetåret 1967/68 anslagits 132 milj. kr.

SIDA Från anslaget bestrids under innevarande budgetår utgifter för Sveriges gåvofinansierade utvecklingssamarbete med de underutvecklade länderna

no Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

med undantag för s. k. varubistånd. Dessutom finansieras från anslaget humanitära biståndsinsatser, Sveriges andelar i de gemensamma nordiska projekten samt svenska insatser administrerade av internationella bistånds­ organ. SIDA har föreslagit, att kostnaderna för varubiståndet skall bestridas från anslaget Fältverksamhet. Vidare föreslår SIDA att från detta anslag även skall bestridas kostnaderna för de biståndsinsatser, huvudsakligen administrerade av internationella biståndsorgan, som innevarande budgetår belastar anslagen övrigt multilateralt tekniskt bistånd och Humanitärt bi­ stånd till flyktingar m. fl. Sammanlagt har SIDA begärt 190 milj. kr. för fältverksamhet.

Departementschefen SIDA:s program för det direkta svenska utvecklingssamarbetet med de fattiga länderna har utförligt redovisats i det föregående. Det totala medels­ behovet för verksamheten under det föreslagna anslaget till fältverksamhet har i SIDA:s anslagsframställning beräknats till 190 milj. kr. för budget­ året 1968/69. Hos SIDA sedermera utförda beräkningar ger vid handen, att — beroende på inträffade tidsförskjutningar — ett belopp på 180 milj. kr. är tillräckligt för att möta uppkommande utgiftsbehov under budgetåret. Med hänvisning till vad jag tidigare anfört förordar jag, att anslaget till fältverksamhet uppförs med 180 milj. kr. för budgetåret 1968/69. I enlig­ het med SIDA:s förslag bör anslaget omfatta Sveriges totala gåvofinansierade bistånd, dock att bidrag till mellanstatliga biståndsprograms budget bör be­ lasta anslaget Vissa FN-organs biståndsprogram på tredje huvudtiteln och att kostnaderna för projektförberedelser och granskningsarbete, som före­ tas i anslutning till kreditgivning, bör bestridas från anslaget Utvecklings­ krediter på sjunde huvudtiteln. Jämfört med budgetåret 1967/68 innebär det föreslagna beloppet en ökning med 48 milj. kr. för de ändamål, som avses med anslaget. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att till Fältverksamhet för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag av 180 000 000 kr.

C 3. Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksam­ het

1967/68 Anslag ___ 22 335 000 1968/69 Förslag___ 3 650 000 1

1 Därav 99 704 kr för informationsverksamhet på anslaget Styrelsen för internationell utveck­ ling (SIDA): Omkostnader. a Därav 235 000 kr beräknat för informationsverksamhet på anslaget Styrelsen för internatio­ nell utveckling (SIDA): Omkostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 111

SIDA Rekrytering och utbildning av fältpersonal SIDA:s rekrytering av biståndspersonal avser såväl det svenska utveck­ lingsprogrammet — experter och fredskårsdeltagare — som de internatio­ nella organisationernas biståndsprogram. Antalet personer som tillträdde u-landsuppdrag under budgetåret 1966/ 67 uppgick till 275, varav 172 inom verksamhet administerad av Sverige (inklusive gemensamma nordiska projekt) och övriga i FN-verksamhet. Under budgetåret 1967/68 förutses en rekrytering av inemot 340 personer, varav omkring 200 anställda av SIDA. Under budgetåret 1968/69 beräknas sammanlagt 420 personer komma att rekryteras, vilket skulle innebära en ökning med cirka 50 % i förhållande till rekryteringen budgetåret 1966/67. Även med den sålunda förutsedda utvecklingen kommer Sveriges relativa andel i det internationella utvecklingsarbetet i FN-organens regi i vad avser personella insatser att förbli betydligt mindre än i fråga om ekonomiska bi­ drag. För att kunna åstadkomma en snabbare ökning av rekryteringen av biståndspersonal avser SIDA utnyttja utomstående konsulter och specialis­ ter för bl. a. bedömningen av kandidater för internationella uppdrag. Den personal som rekryteras förbereds för kommande arbetsuppgifter genom språkutbildning och vid behov kompletterande fackutbildning, olika slag av förberedelsekurser samt viss fortsatt utbildning under tjänstgö­ ringen på fältet. SIDA anordnar dessutom kortare orienteringskurser irekryteringsfrämjande syfte. För budgetåret 1968/69 begär SIDA medel för dessa ändamål till ett be­ lopp av 3 050 000 kr.

Informationsverksamhet Med det ökade intresse för u-länder och biståndsverksamhet som finns i Sverige växer också kraven på översiktlig information både om de fattiga län­ derna och om de insatser som där bekostas från den svenska statsbudgeten. Allteftersom verksamheten utvecklas efterfrågas också mer detaljerade rap­ porter avsedda för allmänheten om vilka resultat som uppnåtts vid olika projekt som Sverige medverkar i. SIDA har särskilt pekat på behovet av stora upplagor av broschyrer och vikblad för att kunna tillhandahålla det material som begärs av skolor, massmedia in. fl. För budgetåret 1968/69 begär SIDA 350 000 kr. för informationsverk­ samhet.

Departementschefen I samband med den nu förestående utbyggnaden av det svenska bistånds­ programmet kommer betydande anspråk att ställas på SIDA:s informations­ verksamhet. Det kommer att finnas behov av fyllig information om använd­

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

ningen av de personella och finansiella resurser som Sverige direkt och ge­ nom internationella organisationer ställer till förfogande för utvecklings­ samarbete. SIDA:s medverkan kommer i ökande utsträckning att påkallas för information om de länder och folk, som vårt bistånd avser. Denna in­ formationsverksamhet behövs för att vidmakthålla och stärka allmänhe­ tens intresse och stöd för vårt utvecklingssamarbete med u-länderna. Jag finner det under sådana omständigheter motiverat att inte längre uppfatta SIDA:s informationsverksamhet som en del av de administrativa uppgifter som bekostas ur anslaget till omkostnader. Det synes lämpligt att i stället anslagsmässigt sammanföra denna verksamhet med utbildning och rekrytering av fältexperter. Härför talar främst två omständigheter. En in­ tensifiering av den allmänna informationsverksamheten utgör en av förut­ sättningarna för den av SIDA beräknade ökningen av expertrekryteringen. Enligt vad jag erfarit sammanfaller i viss utsträckning redan nu använd­ ningsområdena för anslaget till rekrytering och utbildning av fältpersonal och för anslaget till omkostnader i vad avser informationsverksamhet. Det material som framställs för att användas vid expertutbildning kan utnyttjas inom informationsverksamheten och informationsmaterial kommer till an­ vändning vid utbildning av experter. Med anledning härav förordar jag att de medel som bör ställas till förfo­ gande för rekrytering och utbildning av fältpersonal samt för informations­ verksamhet förs upp under ett anslag benämnt Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet. För rekrytering och utbildning av fältpersonal beräknar SIDA ett behov av 3 050 000 kr. för budgetåret 1968/69. Jag har ingenting att erinra mot verkets beräkning. I sin anslagsframställning har SIDA begärt 350 000 kr. för informations­ verksamhet. Med tanke på det ökade informationsbehov som föranleds av det i det föregående föreslagna biståndsprogrammet har jag från SIDA be­ gärt en aktuell bedömning av medelsbehovet för en informationsverksam­ het av något större omfattning än den hittills bedrivna. Jag har därvid erfarit att en betydande ökning av produktionen av de slag av informa­ tionsmaterial som främst begärs av skolor, intresseorganisationer och mass­ media samt en intensivare informationsverksamhet kan rymmas inom ra­ men av ett belopp av 600 000 kr. Jag beräknar på grund av det anförda 600 000 kr. för informationsverk­ samhet under budgetåret 1968/69. Jag hemställer att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att till Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag av 3 650 000 kr.

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196S

ställt om bemyndigande att överskrida anslagen för innevarande budgetår och om inrättande av Lre tjänster som byrådirektör. För de närmaste budgetåren räknar SIDA med en mindre personalök­ ning. Behovet av ytterligare personal hålls tillbaka genom att tillkomman­ de biståndsinsatser planeras bli så utformade att detaljplanering och lö­ pande administration i största möjliga omfattning delegeras till organ och personer utanför SIDA i Stockholm. Insatserna väntas därmed successivt kräva mindre löpande administration i relation till medelsförbrukningen än hittills, ökat ansvar för detaljplanering och löpande administration kommer att åvila mottagarländernas myndigheter, SIDA:s egna företrädare i mot­ tagarländerna, tillfälligt anlitade experter, internationella organisationer, svenska enskilda organisationer eller svenska företag, bl. a. konsultföretag. SIDA:s egen kapacitet kommer i stigande grad att ägnas åt planering, kontroll och resultatbedömning av utvecklingsbiståndet. Med en sådan in­ riktning av arbetet blir eu successiv kvalitativ förstärkning behövlig. Mot denna bakgrund kommer andelen högre befattningar att öka bland de tjäns­ ter som beräknas tillkomma under de de närmaste åren. Vidare räknar SIDA med ett ökat behov av personalutbildning. För budgetåret 1968/69 begär SIDA en ökning med 20 000 kr. till 50 000 kr. av anslagsposten för personal­ utbildning. Medelsbehovet för avlöningar och expertis under budgetåret 1968/69 har av SIDA upptagits till 7 652 000 kr. I jämförelse med den beräknade medels­ förbrukningen under innevarande budgetår innebär förslaget en ökning med drygt 700 000 kr. Av medelsbehovet beräknas 7 227 000 kr. tas i anspråk för att vidmakthålla den personalstyrka, som finns vid utgången av budgetåret 1967/68, och för att tillgodose behovet av tillfälligt anlitad expertis. Åter­ stoden, 425 000 kr., motsvarar den personalökning, som SIDA anser sig be­ höva under budgetåret 1968/69. SIDA föreslår att inom nyssnämnda an­ slagsram följande tjänster inrättas, nämligen en som avdelningschef, en som byråchef, två som avdelningsdirektör, en som assistent och två som biträden (varav ett kvalificerat). Innehavaren av den föreslagna avdelningschefsbefattningen skulle främst svara för samordningen av det svenska biståndsprogrammet med de inter­ nationella organisationernas verksamhet. Tjänsten som exlraordinarie by­ råchef skulle besättas med eu fackekonom med uppgift att leda ett ekono­ miskt sekretariat inom biståndsmyndigheten. De två befattningarna som av­ delningsdirektör är avsedda för sakkunskap behövlig i samband med bi­ ståndsinsatser inom industriell utveckling och exportfrämjande åtgärder.

Departementschefen Av SlDA:s anslagsframställning framgår, att den kraftiga personalök­ ning vid hemmaadministrationen, som ägt rum de senaste åren, bör möj­ liggöra för myndigheten att fullgöra sina uppgifter och planer för en

Kungl. Maj.ts proposition nr Wt år 1968 115

stegring av biståndsvolymen under åren framöver utan en ytterligare per­ sonalökning av motsvarande storlek. Behovet av personalförstärkning hålls tillbaka genom de administrativa former som är på väg att utvecklas. De­ taljplanering och löpande administration överlåts i stor utsträckning på organ utanför SIDA, främst mottagarländernas förvaltning, ibland för­ stärkt med svensk personal, samt FN-organ eller enskilda svenska orga­ nisationer och företag. Vid val av biståndsinsatser tas hänsyn bl. a. till den administrativa belastning på hemmamyndigheten de väntas medföra. SIDA:s roll skulle enligt myndigheten i stigande grad avse planering och styrning av biståndsinsatser samt utarbetaade av underlag för stats­ makternas beslut i biståndsfrågor. Eu successiv kvalitativ förstärkning av myndighetens personella resurser är då påkallad. Av detta skäl föreslår SIDA bl. a. inrättande nästa budgetår av vissa tjänster för personal i ledan­ de ställning. Förslaget om en avdelningschefstjänst avsedd för samordningen av det svenska biståndsprogrammet med de internationella organisationernas verk­ samhet tillstyrker jag såtillvida att jag förordar att en personlig tjänst som avdelningschef i Ce 2 inrättas för nuvarande chefen för tredje avdelningen Sixten Heppling. Jag tillstyrker vidare förslaget om en tjänst som byråchef i Ce 1. I övrigt beräknar jag medel i enlighet med förslaget i SIDA:s anslags­ framställning. Härutöver beräknar jag medel för två tjänster som byrådirek­ tör med anledning av förslag från SIDA i särskild framställning. Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid styrelsen för interna­ tionell utveckling inrätta en tjänst som avdelningschef i Ce 2 och en tjänst som byråchef i Ce 1, b) till Styrelsen för internationell utveckling (SIDA): Avlöningar för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag av 7 737 000 kr.

C 5. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA): Omkostnader

1 Därav 99 704 kr. för informationsverksamhet. J Därav 235 000 kr beräknat för informationsverksamhet.

Departementschefen SIDA föreslår i sin anslagsframställning, att dess omkostnadsanslag höjs till 2 495 000 kr. Därav skulle 350 000 kr. avse informationsverksamhet. Medel härför har jag beräknat under anslaget Rekrytering och utbildning av

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

fältpersonal samt informationsverksamhet. I övrigt hänför sig den före­ slagna ökningen huvudsakligen till posterna Reseersättningar och Expenser. Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att till Styrelsen för internationell utveckling (SIDA): Omkostnader för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslags­ anslag av 2 145 000 kr.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet: Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 117

Bilaga 2

Finansiellt utvecklingsbistånd

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15 mars 1968.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , K ling , J ohansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson , G eijer , O dhnoff , W ickman , M oberg . Statsrådet Wickman anmäler, efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga om anslag till finansiellt utvecklingsbistånd, och an­ för. I årets statsverksproposition (prop. 1968: 1, bil. 9 s. 112) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till finan­ siellt utvecklingsbistånd för budgetåret 1968/69 under sjunde huvudtiteln beräkna ett anslag av 244 998 000 kr. Kungl. Maj :t har vidare på föredragning av ministern för utrikes ärendena denna dag beslutat föreslå riksdagen bl. a. att godkänna av föredraganden därvid förordad långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet och av föredraganden angivna riktlinjer för planens förverkligande. Jag hemställer nu att, enligt de nämnda riktlinjerna, få ta upp bl. a de anslag under sjunde huvudtiteln som avser finansiellt utvecklings­ bistånd.

G 1. Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

1967/68 Anslag___ 69 980 000 1968/69 Förslag . .. 112 672 000

1 Anslaget Bidrag till Internationella livsmedelsprogrammet och på kapitalbudgeten anvisade anslaget Bidrag till Internationella utvecklingsfonden. Under innevarande budgetår utnyttjas anslaget för bidrag till Internatio­ nella utvecklingsfonden (IDA), Internationella livsmedelsprogrammet (WFP) och Asiatiska utvecklingsbanken. Av reservationen på anslaget vid utgången av budgetåret 1966/67 hänför sig 61 841 097 kr. till bidrag till IDA och 3 365 565 kr. till bidrag till WFP.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 119

lar mot 250 milj. dollar innevarande bidragsperiod. Några länder bär emel­ lertid krävt att få sina bidragsandelar reducerade. Den brist som härigenom uppstått i förhållande till nyssnämnda bidragsmål har täckts av ett bidrag i form av ett lån från Schweiz, en höjning av Belgiens ordinarie bidragsandel samt särskilt tillskjutna bidrag från en mindre krets länder, däribland Sverige. Den svenska ordinarie bidragsandelen enligt den träffade principöverens­ kommelsen är i stort sett oförändrad, vilket medför att de årliga ordinarie bidragen för den kommande bidragsperioden kommer att öka med 60 % till drygt 8 milj. dollar eller ca 42 milj. kr. Om det svenska bidraget begränsas härtill skulle det innebära en ned­ gång jämfört med innevarande budgetårs totala svenska bidrag vilket upp­ går till nära 52 milj. kr. Med hänsyn till IDA:s betydelse som ledande inter­ nationell institution för ntvecklingsfinansiering på benefika villkor och till att Sverige under förberedelserna till IDA:s resurspåfyllnad stött tanken på ett väsentligt ökat stöd av organisationen framstår en fortsatt kraftig svensk satsning på IDA som motiverad. Jag förordar därför, att Sverige även under den kommande treårsperioden lämnar extrabidrag till IDA. Det totala bi­ draget (ordinarie plus extra bidrag) bör bestämmas så att den svenska bi­ dragsandelen för det första året av den nya bidragsperioden blir ungefär lika stor som under föregående bidragsperiod eller ca 4 %. Totalbidraget bör vi­ dare öka över treårsperioden i sådan takt att det under tredje året utgör ett belopp motsvarande fyra gånger vårt tidigare ordinarie bidrag. Detta skulle innebära ett sammanlagt bidrag under budgetåren 1968/69—1970/71 av 51 milj. dollar, tördelat med 14, 17 resp. 20 milj. dollar på de tre budgetåren. Motvärdet i svenska kronor uppgår till ca 72, 88 resp. 104 milj. kr., totalt ca 264 milj. kr. Därmed kommer Sverige att under budgetåret 1970/71 ha upp­ fyllt det förslag om påfyllnad av IDA:s resurser som framfördes av världsbankschefen år 1966 och som vi hela tiden stött. En viss del av våra extra bi­ drag avses disponeras för att säkra att det fastställda bidragsmålet för IDA om 400 milj. dollar per år uppnås. IDA-ledningen har vädjat om att bidrag om möjligt skall inbetalas kon­ tant. Jag förordar, att denna vädjan hörsammas. Detta bör gälla även be­ träffande extr abidragen. Tills vidare föreligger såsom nämnts endast en principöverenskommelse om påfyllnaden av IDA:s resurser under den kommande treårsperioden. Sverige har anslutit sig till denna med förbehåll för riksdagens godkännan­ de. När överenskommelsen föreligger i slutgiltigt skick avser jag att förorda särskild proposition i ämnet. Under hänvisning till vad som anförts i det föregående förordar jag ett totalt bidrag till IDA för budgetåret 1968/69 motsvarande 14 milj. dollar eller 72 425 000 kr.

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 ur 1968

Till det Internationella livsmedelsprogrammet (WFP) skall enligt utfäs­ telse ett svenskt bidrag i form av livsmedelssändningar och kontanter mot­ svarande sammanlagt 3 milj. dollar utgå för budgetåret 1968/69. Härför är medelsbehovet 15 660 000 kr. För åren 1969 och 1970 har Sverige med förbehåll för riksdagens godkän­ nande lämnat utfästelse om samma bidrag. Jag föreslår att utfästelsen god­ känns av riksdagen. I ljuset av den utveckling som WFP kan komma att undergå kan en höjning av den svenska bidragsutfästelsen för perioden 1969—70 bli aktuell. Efter den senast hållna bidragskonferensen har FAO:s generaldirektör uttalat att han har för avsikt att föreslå WFP:s styrande organ, att WFP i fortsättningen skall kunna motta bidrag även i form av gödningsämnen och andra produktionsmedel för jordbruket. En sådan utbyggnad av WFP:s verksamhet ligger i linje med den svenska principinställningen att bistånd till livsmedelsförsörjning främst bör ta formen av produktionsstöd.

Föregående år anslöt sig Sverige till 1967 års konvention om livsmedels­ hjälp, vilket redovisats i en särskild av riksdagen godkänd proposition (prop. 1967: 156, sid. 78 ff. JoU 39, rskr 346). Konventionen innebär, att anslutna stater årligen under en treårsperiod (budgetåren 1968/69—1970/71) skall till u-länder leverera spannmål lämplig för mänsklig konsumtion till en sam­ manlagd kvantitet av 4,5 milj. ton. Ett givarland kan om det så önskar ge sitt bidrag helt eller delvis i form av kontanter. Livsmedelshjälpen kan lämnas antingen direkt från givarlandet till ett visst mottagarland eller genom en internationell organisation, exempelvis WFP. Konventionen föreskriver att spannmålen skall tillhandahållas f. o. b. i givarlandet. Någon skyldighet att svara för frakt- och distributionskostnader in. m. föreligger således inte. Sveriges årliga andel utgör 54 000 ton. Enligt av riksdagen godtagna rikt­ linjer för konventionens tillämpning bör Sveriges bidrag utgå i form av svenskt vete. Ianspråktagandet av riksstatsmedel härför beräknas rymmas inom den svenska andelen omräknad i konventionens avräkningspris, vilket ger ett belopp av 18 milj. kr. I det nyssnämnda riksdagsbeslutet förutsätts, att Sverige utöver sina förpliktelser enligt konventionen och i överensstäm­ melse med vad som gäller för andra svenska biståndsinsatser av liknande slag bör svara för frakt- och administrationskostnader i samband med leve­ ranserna. Dessa kostnader beräknas för nästa budgetår belöpa sig till 4 milj. kr. En kanalisering genom WFP av det svenska bidraget torde medföra såväl praktiska som principiella fördelar. Ett sådant arrangemang innebär ett ytterligare stöd åt WFP i dess strävanden att utgöra ett effektivt instru­ ment för utvecklingsfrämjande livsmedelshjälp. För livsmedelsbistånd torde skälen för multilaterala lösningar vara särskilt starka med tanke på bety­

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968 121

delsen av god överblick över och anpassning till den internationella till­ gångs- och behovssituationen. De beräknade kostnaderna för frakt och ad­ ministration av de svenska veteleveranserna är godtagbara. Med stöd av det nyss anförda förordar jag, att Sverige träffar överens­ kommelse med WFP om administration av det svenska bidraget enligt 1967 års konvention om livsmedelshjälp i överensstämmelse med de riktlinjer som angivits i det föregående. Under förutsättning av en dylik överenskommelse beräknar jag att me­ delsbehovet avseende Sveriges åtaganden i anslutning till nyssnämnda kon­ vention inklusive frakt- och administrationskostnader uppgår till 22 milj. kr. för budgetåret 1968/69.

Asiatiska utvecklingsbanken, där Sverige är delägande medlem, har nu­ mera inlett sin utlåningsverksamhet efter ett skede av organisatorisk upp­ byggnad. Under budgetåret 1968/69 förfaller till betalning den tredje del­ posten om 500 000 dollar av den av Sverige tecknade andelen i bankens grundfond. För ändamålet erfordras ett belopp av 2 587 000 kr. Möjligheten att lämna ett bidrag till Afrikanska utvecklingsbanken har bl. a. redovisats under sjunde huvudtiteln i 1967 års statsverksproposition (1967: 1 bil 9, s. 21). Bankens uppbyggnad har emellertid av olika anled­ ningar försenats och Sveriges stöd har hittills begränsats till expertbistånd. Sonderingar pågår f. n. mellan Afrikanska utvecklingsbanken och en del potentiella bidragsgivare utanför bankens medlemskrets om ett multilateralt arrangemang för utomstående länders stöd till banken. Jag anser att ett svenskt bidrag till banken bör lämnas i första hand via ett sådant multila­ teralt arrangemang. Medel härför torde emellertid behöva begäras först för budgetåret 1969/70.

Under åberopande av vad som anförts i det föregående under denna punkt hemställer jag att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att a) godkänna Sveriges anslutning till principöverenskom­ melsen om påfyllnad av Internationella utvecklingsfondens resurser för perioden 1968/69—1970/71; b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta erforderliga åtgär­ der för att lämna bidrag till Internationella utvecklings­ fonden för åren 1968—1970 motsvarande sammanlagt 51 000 000 dollar, fördelade med 14 000 000 dollar på bud­ getåret 1968/69, 17 000 000 dollar på budgetåret 1969/70 och 20 000 000 dollar på budgetåret 1970/71; c) godkänna Sveriges utfästelse att till Internationella livsmedelsprogrammet för vart och ett av åren 1969 och 1970 lämna bidrag i form av livsmedel och kontanter motsva­ rande 3 000 000 dollar;

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

stor IDA-kredit disponeras av den statliga jordbrukskreditbanken i Pakistan för lån i samband med jordbruksmekanisering, pumpbevattning in. m. I ett framskjutet förberedelsestadium befinner sig planerna på tre ut­ vecklingskrediter till Indien avseende uppförande av en hamnsilo (ca 20 milj. kr.), kapitalvaruimport (ca 30 milj. kr.) och import av industriförnödenheter (ca 45 milj. kr.). Jag räknar också med att avtal inom kort skall kunna ingås med Tanzania om en kredit på 15 milj. kr. avsedd för finansiering via tanzaniska ut­ vecklingsbanken av projekt inom industri- och turistsektorerna. Beträffande flertalet av de krediter, som planeras enligt det föregående, gäller att ianspråktagandet av dessa kommer att fördelas över flera bud­ getår i överensstämmelse med beräknade utbetalningsbehov. Detta förfa­ rande är ägnat att nedbringa reservationsbeloppen under anslaget. Om avtal träffas rörande nyssnämnda krediter inom loppet av inneva­ rande budgetår, skulle vid nästa budgetårsskifte den odisponerade balansen under anslaget uppgå till endast ett mindre belopp. Detta kan till en del komma att erfordras för överföring till anslaget Fältverksamhet under tredje huvudtiteln i enlighet med vad som medgavs av 1967 års riksdag. Som tidigare anförts av ministern för utrikes ärendena blir en sådan överföringsmöjlighet ej erforderlig i fortsättningen. Jag övergår nu till planerna för kommande budgetårs bilaterala finan­ siella biståndsgivning. Under Turkiets första femårsplanperiod (1963—1967) bidrog Sverige inom ramen för OECD:s Turkietkonsortium med en kredit på 26 milj. kr. fördelad med lika stora belopp över de fem åren. Turkiet avser nu att tilllämpa eu ny 5-årsplan fr. o. m. innevarande år och har hemställt om svenskt bistånd till dess genomförande. Turkiets ekonomi har gjort framsteg under den första planperioden. Betydande behov av kapitalstöd utifrån kvar­ står dock. Ehuru den tidigare krediten ansågs ha engångskaraktär när den beviljades är jag beredd alt föreslå en fortsättning i viss utsträckning av kreditbiståndet till Turkiet. Såväl arten av Turkiets behov som biståndsadministrativa hänsyn torde tala för att s. k. programbistånd övervägs i första hand. Sverige lämnade år 1966 en kredit på 35 milj. kr. till Sudan för att stödja ett flerårigt program för landsbygdens vattenförsörjning. Kredit­ medlen har utnyttjats för avsett ändamål. Den svenska insatsen får anses ha gett ett gott residtat. Från sudansk sida har man hemställt om fortsatt svenskt stöd till arbetet med att förbättra vattenförsörjningen i Sudan. Den höga prioriteringen av ifrågavarande projekt och erfarenheterna av hittills­ varande utvecklingssamarbete med Sudan kan väl motivera en fortsätt­ ning av detsamma. Emellertid torde man böra avvakta att de institu­ tionella förhållandena i Sudan i samband med vattenförsörjningsprogram-

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 1968 125

met stabiliseras, innan man på svensk sida förbinder sig till en ny flerårig insats. Innan avgörande träffas i fråga om en sådan kan det visa sig lämpligt att utföra vissa förberedande undersökningar i Sudan och till­ handahålla tekniskt bistånd i anslutning därtill. SIDA har i sin anslagsframställning föreslagit en påfyllnad av den svenska utvecklingsfonden för Latinamerika på 5 milj. dollar, vilken ställts till Interamerikanska utvecklingsbankens förfogande. Sedan anslags­ framställningen framlades har en väsentlig ändring av riktlinjerna för ban­ kens verksamhet vidtagits, i det att banken frångått principen om fri upp­ handling till av banken finansierade projekt. Bankens tillämpning av den­ na för biståndets effektivitet betydelsefulla princip utgjorde en väsentlig faktor för beslutet att kanalisera svenska biståndsmedel via banken. F. n. är jag därför inte beredd att ta ställning till en påfyllnad av den svenska fonden. Bland de projekt som f. n. befinner sig under SII)A:s planering för finansiering med svenska utvecklingskrediter under budgetåret 1968/69 och kommande år dominerar liksom tidigare vatten- och födoämnesförsörjningen. Jag tillstyrker, att denna huvudinriktning tills vidare bevaras, samtidigt som utrymme bereds även för insatser på vissa andra områden av hög prioritet i huvudmottagarländerna. Hit hör finansiering av för utvecklingsansträngningarna väsentlig import av kapitalvaror och industriförnödenheter liksom insatser, genom lokala utvecklingsbanker, inom in­ dustrin och turistnäringen. Även projekt av betydelse för den s. k. infra­ strukturen bör kunna ifrågakomma. Såsom framgått av det tidigare har ett antal svenska samfinansieringsoperationer med Världsbanken/IDA kommit till stånd under senare år. Jag räk­ nar med att vid utgången av innevarande budgetår skall ha träffats i allt sex kreditavtal av denna art omfattande totalt ca 120 milj. kr. De berörda projek­ tens kostnader i utländsk valuta beräknas uppgå till inemot en halv miljard kr., varav således de svenska krediterna bidrar med ca en fjärdedel. I SIDArs planering bör ingå fortsatt sådan samverkan med Världsbanken/ IDA. Härigenom vinns, att svenska biståndsresurser erhåller effektiv an­ vändning för projekt av hög prioritet i liuvudmottagarländerna och att ett fruktbart praktiskt samarbete mellan Sverige och Världsbanken/IDA kom­ mer till stånd. Rent svenska insatser kan också härmed bättre integreras i det internationella biståndsmönstret. Många u-länders besvärliga skuldsituation riktar uppmärksamheten på utvecklingskrediternas villkor. För Sveriges vidkommande kan sägas att dessa internationellt sett är gynnsamma för u-länderna, i synnerhet då man betänker att de svenska krediterna är obundna i fråga om upphand­ lingskälla. Riksdagen godtog den uppmjukning av dessa som föreslogs i fjolårets statsverksproposition (prop. 1967: 1 bil. 9 s. 79 f. SU 46, rskr 140).

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Därmed infördes bl. a. möjligheten att tillämpa de extremt mjuka villkor, som gäller för IDA-krediterna (50 års återbetalningstid, varav de första 10 amorteringsfria; 3/4 % »administrationsavgift»). Ehuru denna möjlighet infördes främst med tanke på samfinansieringsoperationer med IDA, står den öppen även i andra fall. Hittills har IDA-villkoren tillämpats endast i samband med samfinansiering med IDA. Jag delar den i SIDA:s anslags­ framställning framförda synpunkten, att man i dagens läge bör överväga att använda IDA-villkoren även vid svensk kreditfinansiering utan samband med en IDA-kredit, då omständigheterna motiverar extremt mjuka villkor. SIDA föreslår, att riksdagens bemyndigande inhämtas för svensk med­ verkan avseende våra utvecklingskrediter i internationella skuidkonsolideringsaktioner, dvs. överenskommelser om betalningsanstånd. Jag biträder detta förslag. En sådan medverkan bör givetvis föregås av en omsorgsfull bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Under hänvisning till behovet av att för långsiktiga projekt eller fler­ åriga program kunna erbjuda kreditstöd utan att omedelbart behöva be­ lasta den svenska statsbudgeten har SIDA i sin anslagsframställning före­ slagit, att Kungl. Maj:t skall inhämta riksdagens bemyndigande att ingå åtaganden om sådana krediter till ett sammanlagt belopp för vart och ett av de tre följande budgetåren som, inklusive tidigare åtaganden, inte över­ stiger anslagsbeloppet för det budgetår då åtagande görs. Härvid skulle något förbehåll gentemot låntagaren inte behöva göras om att riksdagen anvisar erforderliga medel. Jag tillstyrker att en sådan utvidgning av redan gällande åtagandefullmakt begärs med den ändringen att för det sista av de tre åren inte mer än hälften av det aktuella anslagsbeloppet skall las i an­ språk. För det år som ligger längst fram i tiden torde erfarenhetsmässigt be­ hovet av fasta åtaganden göra sig gällande med mindre styrka. Med tanke på den möjlighet som den nu föreslagna utvidgningen av be­ myndigandet att göra kreditåtaganden i avräkning mot framtida anslag er­ bjuder torde ett anslagsbelopp om 105 milj. kr. möjliggöra lämnande av nya utvecklingskrediter nästa budgetår i en omfattning som motsvarar SIDA:s aktuella planering. Av denna summa beräknar jag ett belopp om högst 5 milj. kr. för projektförberedelser och projektkontroll. För budget­ åren 1969/70 och 1970/71 bör planeringen inriktas på en anslagsstorlek av omkring 130 resp. 160 milj. kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att a) godkänna de av mig i det föregående angivna rikt­ linjerna för bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd, b) till Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd för bud­ getåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag av 105 000 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 127

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet: Gunnel Anderson

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bilaga 3

Kommersiellt utvecklingsbistånd

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15 mars 1968.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , K ling , J ohansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson , G eijer , O dhnoff , W ickman , M orerg .

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om kommersiellt ut­ vecklingsbistånd till u-länder och anför. Kungl. Maj :t har denna dag på föredragning av ministern för utrikes ärendena beslutat föreslå riksdagen bl. a. att godkänna av föredraganden därvid förordad långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet och av föredraganden angivna riktlinjer för planens förverkligande. Jag hemstäl­ ler nu att, med utgångspunkt i de nämnda riktlinjerna, få ta upp frågan om statliga garantier för investeringar i u-länder. Vid sidan av det statsfinansierade utvecklingsbiståndet spelar de privata investeringarna en stor roll i u-ländernas ekonomi. Drygt en tredjedel av det totala kapitalflödet till u-länderna beräknas vara av privat ursprung. I

I Alger-deklarationen framhålls att privata investeringar bör ske på ett sådant sätt att de blir av bestående värde för värdlandet. Sådana inves­ teringar som u-länderna själva prioriterar inom ramen för sina nationella utvecklingsplaner bör enligt deklarationen kunna främjas genom garan­ tier och andra åtgärder. Privata investeringar i u-länder kan vara förenade med särskilda ris­ ker, bl. a. nationalisering, expropriation och transfereringshinder. I flera industriländer har man infört nationella garantier mot sådana s. k. poli­ tiska risker för investeringar i u-länder. Åtgärder som syftar till att främja privata investeringar i u-länderna har också diskuterats i internationella sammanhang. Sedan några år till­ baka arbetar man inom Världsbanken på att få till stånd ett multilateralt

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 129

garantisystem avseende i stort sett samma risker som de nationella syste­ men. På svensk sida har vi ansett att upprättandet av ett multilateralt investeringsgarantisystem skulle innebära stora fördelar. Vi har också aktivt deltagit i arbetet för att få till stånd ett dylikt system. Diskussionerna har emellertid dragit ut på tiden och enligt vad man nu kan bedöma är det inte realistiskt att räkna med att de skall leda till positivt resultat inom den närmaste tiden. Utformningen av ett svenskt garantisystem har behandlats i en inom finansdepartementet upprättad promemoria. I promemorian behandlas syftet med ett svenskt garantisystem samt förutsättningarna för garanti. Vidare föreslås riktlinjer för utformningen av ett svenskt garantisystem. Det övervägande flertalet remissinstanser tillstyrker införandet av ett svenskt investeringsgarantisystem. I promemorian anges det grundläggande syftet med garantier vara att bidra till den ekonomiska utvecklingen i u-länderna. Garantisystemet skulle därmed falla inom ramen för principerna för svensk biståndsgivning. Fler­ talet remissinstanser ansluter sig till denna uppfattning. Några har dock, bl. a. med hänvisning till utformningen av nationella system i andra län­ der, framhållit att investeringsgarantier också bör ha till syfte att främja svensk företagsamhet. I avvaktan på att diskussionerna om ett multilateralt investeringsgaranti­ system leder till resultat finner jag det motiverat att ett nationellt svenskt system upprättas. Detta innebär inte att vår uppfattning om fördelarna med ett multilateralt system frångås. Det är viktigt att genomförandet av ett nationellt svenskt system sker på ett sätt som inte försvårar systemets senare infogande i ett multilateralt system. Ett svenskt garanti system måste ansluta till de allmänna målen för den svenska biståndspolitiken. Endast investeringar som klart kan väntas bidra till den ekonomiska utvecklingen i ett u-land bör stödjas inom ramen för ett sådant system. De olika investeringsprojekten måste prövas utifrån den­ na bedömning. Det är enligt min uppfattning icke möjligt att på förhand ställa upp detaljerade regler för bedömningen av vilka investeringar som skall stödjas genom garantier. Den administrerande myndigheten bör ha till uppgift att i varje enskilt fall pröva projekten med hänsyn till deras utvecklingsfrämjande effekt. Grundläggande för bedömningen bör vara en bekräftelse från värdlandet att investeringsprojektet kan betraktas som utvecklingsfrämjande och överensstämmer med landets utvecklingsplan. En förutsättning för att staten genom investeringsgarantier skall bidra till etablering av privat företagsamhet i u-länderna bör, såsom framhålls i departementspromemorian, även vara att det investerande företaget ger de anställda tillfredsställande anställnings- och arbetsvillkor och visar en po­ sitiv inställning till fackföreningsverksamhet inom företaget. Denna syn- 5 Bihang till riksdagens protokoll 1968 . 1 samt . Nr 101

130 Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

punkt har inte föranlett någon invändning från remissinstanseras sida och bör enligt min mening vara vägledande för garantisystemets tillämpning. En viktig fråga i detta sammanhang är om garantiverksamheten skall begränsas till att avse ett urval av u-länder. Enligt gällande riktlinjer för den svenska bilaterala biståndsgivningen skall denna i princip koncentre­ ras till ett begränsat antal mottagarländer. Bakom denna princip ligger främst uppfattningen att våra begränsade resurser gör koncentration nöd­ vändig. I promemorian framhålls att det i konsekvens med den starka be­ toningen av de biståndspolitiska aspekterna för ett svenskt garantisystem förefaller naturligt att garantiverksamheten till en början avser enbart hu­ vudmottagarländerna för det bilaterala svenska biståndet. På basis av vun­ na erfarenheter av systemets tillämpning skulle man senare kunna få an­ ledning diskutera en utvidgning av garantigivningen till att avse investe­ ringar även i andra u-länder. Flertalet remissinstanser har framfört erinringar mot denna del av för­ slaget. Man har bl. a. pekat på att med detta urval av mottagarländer värdet av ett svenskt garantisystem skulle bli ytterst begränsat. Frågan om länderurvalet måste ses mot bakgrund av de relativt stränga krav på utvecklingseffekt som kommer att ställas på de investeringar som kan erhålla garanti. Den utredning som föregår ett eventuellt beviljande av en investeringsgaranti måste enligt min mening bli relativt ingående och följaktligen komma att ställa krav på omfattande kännedom om det till­ tänkta värdlandet. Dessa krav kan för närvarande bäst tillgodoses beträf­ fande huvudmottagarländerna. Jag kan ej dela uppfattningen att garantisystemets inriktning på huvud­ mottagarländerna skulle innebära en långtgående inskränkning av syste­ met. Jag vill erinra om att de mottagarländer som prioriterats i den svenska biståndspolitiken omfattar drygt 750 miljoner människor eller mer än hälf­ ten av befolkningen i u-länderna. Skulle det saknas intresse för investering­ ar i dessa länder är detta ett bevis för att investeringsgarantier inte är ett effektivt biståndspolitiskt medel. Det är inte möjligt att i förväg helt överblicka i vilken utsträckning ga­ rantier kommer att bli aktuella, ej heller att förutse de problem som kan uppstå när det gäller att bedöma utvecklingseffekten av ett enskilt investe­ ringsprojekt. Jag anser det tillrådligt att den nya verksamhet, som det stat­ liga systemet för investeringsgarantier innebär, allmänt sett byggs upp suc­ cessivt under beaktande av vunna erfarenheter. Det synes därför vara lämp­ ligt att under systemets uppbyggnadstid eftersträva koncentration beträf­ fande länderfördelningen och att söka denna koncentration i de länder som prioriteras i det svenska biståndsprogrammet. Jag anser dock att den ad­ ministrerande myndigheten, när vissa erfarenheter av verksamheten vun­ nits, bör ges möjlighet att lämna garantier för investeringar även i andra länder än dem som är huvudmottagare av svenskt bistånd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968 131

De riktlinjer i övrigt för ett svenskt system för investeringsgarantier som lagts fram i promemorian har i stort sett lämnats utan erinran från remiss­ instansernas sida. Det är angeläget att bestämmelserna för garantigivningen smidigt kan varieras efter utvecklingen. Kungl. Maj :t bör få bestämma den närmare utformningen av verksamheten i anslutning till de här angivna riktlinjerna. I överensstämmelse med det i promemorian framförda förslaget anser jag att garantierna skall avse endast direkta investeringar och därmed jämförliga transaktioner. Portföljinvesteringar och liknande övervägande finansiella transaktioner bör sålunda ej komma i fråga. Garantierna bör avse endast politiska risker. Investerarens självrisk bör vara lägst 10 % av det vid varje tidpunkt gällande värdet av investeringen. I fråga om garanti för hemlagande av avkastning på investering bör de riktlinjer som angivits i promemorian vara vägledande. Garantierna bör meddelas i form av avtal mellan garantigivaren, dvs. den administrerande myndigheten, och garantitagaren, dvs. den svenske in­ vesteraren. Det är givet att avtalet måste utformas på ett sådant sätt att det inte råder tvekan om båda parters rättigheter och skyldigheter. Flera remissinstanser har understrukit betydelsen av detta. Bl. a. måste klart anges de villkor som gäller för återkallande av en lämnad garanti. I promemorian har föreslagits att garantiavtalet bör omfatta en på för­ hand uppgjord plan för nedskrivning av den investerade egendomens värde och därmed av garantibeloppet. Nedskrivningstakten bör lämpligen anpas­ sas efter de för den enskilda investeringen gällande särskilda förhållan­ dena. Några remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av att begränsa täck­ ningen av förlusterna till ett belopp som reduceras enligt en på förhand uppgjord nedskrivningsplan. Detta anses bl. a. kunna medföra att garantistödet ger företräde åt mera kortfristiga och starkt vinstgivande investe­ ringar. Enligt min uppfattning kan det i vissa fall vara önskvärt bl. a. ur administrationssynpunkt att i förväg fastställa en plan för nedskrivning av det maximala garantiansvaret. Det synes emellertid inte lämpligt att före­ skriva detta som en tvingande regel. Det bör överlåtas till den administre­ rande myndigheten att i varje särskilt fall ta ställning härtill. I överensstämmelse med promemorians förslag bör garantitidens längd i regel ej överstiga 15 år. Undantagsvis bör tiden kunna utsträckas till högst 20 år. I de fall då detta kan befinnas lämpligt bör myndigheten också kunna, såsom föreslagits av SIDA, föreskriva en kortare garantitid t. ex. 5 år med möjlighet till förlängning efter omprövning. Ett nära samband med garantitidens längd har också frågan om en granskning under garantins giltighetstid. I promemorian förutsätts en kon­ tinuerlig bevakning, som rutinmässigt kopplas till den årliga nedskrivning­

132 Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

en av det statliga garantibeloppet. Investeraren borde åläggas presentera en redovisning över investeringens resultat under det gångna året med sär­ skild tonvikt på utvcklingseffekten. Det bör enligt min mening i garantiavtalet tas in föreskrifter om regel­ bundet återkommande redovisning och om skyldighet till samråd med den administrerande myndigheten nnder garantitiden i fall där sådana bedöms lämpliga. I promemorian konstateras att det inte är möjligt att bestämma en av­ giftsnivå som på ett rättvisande sätt motsvarar de garanterade riskerna. Med hänsyn till de krav som i det föreslagna systemet ställs på investering­ arnas utvecklingsfrämjande effekt anses det motiverat att den svenska pre­ mienivån ligger något lägre än genomsnittet för andra nationella investeringsgarantisystem. Jag ansluter mig härtill. Premierna bör täcka dels ad­ ministrationskostnaderna för garantigivningen, dels en icke oväsentlig del av de risker som är förbundna med investeringarna. Det bör ankomma på den administrerande myndigheten att fastställa premien. Om tillräckliga premiemedel ej är tillgängliga för att bestrida förluster torde medel för dessas täckande få anvisas i samma ordning som när det gäller u-garantier vid export. I promemorian har föreslagits att exportkreditnämnden skall handlägga frågor rörande investeringsgarantier. Ingen erinran mot detta förslag har framförts av remissinstanserna. I överensstämmelse med vad som gäller för u-garantier vid export föreslår jag att ärenden rörande investeringsgaranti skall handläggas av exportkreditnämnden. Beredningen av dessa ären­ den bör ske i samråd med SIDA. En representant för SIDA bör också delta i nämndens prövning av ärenden rörande investeringsgarantier. I promemorian förutsätts att exportkreditnämnden vid prövning av ären­ den om här avsedda garantier skall ha särskild sammansättning med hän­ syn till den biståndspolitiska målsättningen. Denna fråga torde jag senare få underställa Kungl. Maj :t för avgörande. Som tidigare framhållits är det inte möjligt att på förhand förutse i vilken utsträckning garantier för u-landsinvesteringar kommer att tas i anspråk. Det garantibelopp för vilket staten kan åta sig betalningsansvar bör vara av en sådan storlek att det medger prövning av ett rikt nrval in­ vesteringsprojekt. För att säkra utrymmet för en sådan garantigivning för­ ordar jag att garantibeloppet bestäms till 400 milj. kr. Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att a) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för statliga garantier för investeringar i u-länder, b) medge att staten intill ett belopp om 400 milj. kr. åtar sig betalnings­ ansvar i form av garanti för investeringar i u-länder.

Kangl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 133

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet: Gunnel Anderson

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bihang 1

Svenskt bistånd under 1960- talet

Biståndsprogrammets framväxt År 1949 igångsattes FN-organens s. k. utvidgade program för tekniskt bi­ stånd till underutvecklade länder (EPTA). Nämnda år brukar därför räknas som det multilaterala utvecklingsbiståndets startår. Sverige bidrog år 1950 med 500 000 kr. till FN-programmet. Tio år senare hade det svenska årsbidraget till FN-programmen (EPTA och den nya Särskilda Fonden) stigit till ca 15 milj. kr. Samordnande organ för de svenska insatserna i de multi­ laterala organisationerna blev efterhand Nämnden för internationella ex­ pert- och stipendiatärenden. Det bilaterala svenska utvecklingssamarbetet påbörjades år 1952, då Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade om­ råden (CK) inledde sin verksamhet. Kommittén bestod av representanter för staten, näringslivet och folkrörelserna. Administrationen av verksam­ heten —• liksom av svensk expertrekrytering och stipendiatmottagning för FN-programmen — handhades av Svenska Institutets avdelning för tekniskt bistånd. De första projekt som startades genom CK:s försorg var byggnadstekniska institutet i Etiopien om vilket avtal kunde träffas år 1954 samt en kurs för veterinärer vid Veterinärhögskolan. CK svarade också för de Sverige-hjälper-insamlingar som inleddes år 1955 och 1961. Sverige-hjälpermedlen togs successivt i anspråk. Medlen var använda i sin helhet med ut­ gången av budgetåret 1966/67. År 1960 anslöt sig Sverige till den inom Världsbanken upprättade Inter­ nationella utvecklingsfonden (IDA) för multilateralt finansiellt kreditbi­ stånd, som började sin utlåning år 1961. Sveriges bidrag till fonden var första året 10 milj. kr. I februari 1961 tillsattes beredningen för internationella biståndsfrågor i vilken ingick representanter för regering, riksdag, näringsliv och folkrörel­ ser samt humanitära organisationer. På grundval av arbetet inom bered­ ningen och den i anslutning härtill bedrivna utredningsverksamheten fram­ lades i februari 1962 prop. 1962: 100, som sedan dess varit grundläggande för den svenska u-landspolitiken. I avsikt att effektivisera utvecklings­ biståndet hade administrationsapparaten fr. o. m. 1962 omorganiserats genom beslut vid 1961 års riksdag. Centralkommittén och Nämnden för in­ ternationella expert- och stipendieärenden hade upplösts och Nämnden för internationellt bistånd (NIB) inrättats. NIB skulle under utrikesdeparte­ mentet vara det centrala administrerande organet för det bilaterala tekniska biståndet. NIB fick — utöver expertrekryteringen och stipendiatmottag­ ningen — ingen befattning med de multilaterala frågorna, vilka handhades direkt av utrikes- och finansdepartementen. Det bilaterala finansiella bi­ ståndet, som år 1962 inleddes på försöksbasis, administrerades av finansde­ partementet. De statliga anslagen till utvecklingsbistånd ökade från ca 50 milj. kr. budgetåret 1961/62 till 131 milj. kr. budgetåret 1962/63. År 1963 befanns organisationen för administration av det svenska utveck­ lingssamarbetet vara mindre ändamålsenlig. Efter en omfattande utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 135

ningsverksamhet inrättades fr. o. m. den 1 juli 1965 Styrelsen för interna­ tionell utveckling (SIDA). SIDA fick i jämförelse med NIB ett avsevärt vidare verksamhetsområde. SIDA är central förvaltningsmyndighet för ärenden avseende såväl det bila­ terala tekniska och humanitära utvecklingssamarbetet som det bilaterala fi­ nansiella utvecklingssamarbetet. Därtill har SIDA i växande utsträckning erhållit uppgifter också beträffande det multilaterala biståndet vid sidan om personalrekrytering och stipendiatverksamhet.

Anslag och utbetalningar Anslag och utbetalningar för utvecklingssamarbetet från och med bud­ getåret 1962/63 framgår av följande sammanställning.

Totalt 1962/63-1967/68 1558 * Preliminära uppgifter.

Anslag och utbetalningar budgetåret 1966/67 för olika verksamhetsformer framgår av följande sammanställning (milj. kr.).

Fältverksamhet (inkl. s. k. multibiinsatser) 75,6 93,4 6,6 124 Utvecklingskrediter och varugåvor 107,4 44,2 182,6 41 Biståndsförvaltning och personal­ utbildning 9,2 9,8 1,0 107

Multilateralt och bilateralt Av anslagen har följande procentandelar utgjorts av multilateralt bistånd i form av allmänna bidrag till de mellanstatliga programmen.

Som multilateralt tekniskt bistånd har huvudsakligen betecknats direkta bidrag till FN-organens biståndsverksamhet. Till multilateralt finansiellt bi­ stånd har förts bidrag till Internationella utvecklingsfonden, Internationella livsmedelsprogrammet WFP o. d. Insatser administrerade av de mellanstat­ liga organisationerna, men finansierade genom specialdestinerade bidrag från Sverige, belastar anslagen till bilateralt bistånd. Som exempel på såda­

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

na blandat multilaterala och bilaterala insatser kan nämnas projekt för ut­ bildning av afrikanska kvinnor i UNESCO :s, FAO:s och ILO:s regi eller bi­ trädande experter till FN-program. Samfinansieringsoperationer i form av svenska krediter som lämnas i omedelbar anslutning till IDA-krediter hör till samma grupp av insatser. För det s. k. bilaterala tekniska utvecklingssamarbetets vidkommande be­ räknas sådana insatser budgetåret 1967/68 kosta 29,4 milj. kr., motsvarande ca 20 % av berörda anslag, och enligt SIDA:s petita för budgetåret 1968/69 beräknas de till 46,4 milj. kr. av det föreslagna fältverksamhetsanslaget. Under anslaget till bilateralt finansiellt bistånd beräknas under 1967/68 nära 40 % av kreditåtagandena falla på samfinansieringsföretag med IDA. Totalt kan därmed ungefär hälften av den totala svenska biståndsbudgeten hänföras till insatser i olika former för program administrerade av mellanstatliga organisationer.

Vissa allmänna principer och deras förverkligande En klarare målinriktad svensk u-landspolitik kom till stånd genom riks­ dagens godkännande av prop. 1962: 100. I denna proposition formulerades motiv och allmänna principer för det svenska biståndsarbetet. Den prak­ tiska erfarenhet av utvecklingssamarbetet som samlats under de därefter gångna åren har inte föranlett några ändringar av de år 1962 formulerade allmänna principerna. Inom dessa principers ram har en nyansering av ut­ vecklingssamarbetets teori och praktik kunnat ske på grundval av de vunna erfarenheterna. Det framhölls i prop. 1962: 100 att problemen i samband med de under­ utvecklade ländernas ekonomiska utveckling inte kan lösas enbart genom bistånd från de rika länderna. Problemlösningen angavs väsentligen vara en uppgift för u-länderna själva. Därför måste biståndet inordnas i deras egna ansträngningar och de enskilda givarländernas insatser noga planeras och samordnas för att ge största möjliga effekt. I det praktiska arbetet har efter­ hand tillsetts, att mottagarländernas prestationer noga angivits i biståndsavtalen. I växande utsträckning söker man betrakta eu biståndsinsats som ett svenskt bidrag till en aktivitet för vilken mottagarlandet bär ansvaret. På så sätt eftersträvas att den svenska insatsen skall vara integrerad i mot­ tagarlandets utvecklingsansträngning. Vad beträffar samarbetet och koordinationen med andra biståndsgivare har särskilda institutioner härför organiserats på framför allt det finansiella biståndets område. Framför allt i världsbankens regi har konsortier och konsultativa grupper bildats för utbyte och information om och samord­ ning av biståndsinsatserna till ett mottagarland. Deltagare är såväl de bila­ terala biståndsgivarna som de mellanstatliga organen. Vad beträffar huvudmottagarländerna för bistånd finns eller planeras sådana institutioner av­ seende Indien, Pakistan, Sudan, Tunisien samt Kenya och Tanzania. För det tekniska biståndets vidkommande sker den eftersträvade samord­ ningen genom direkta kontakter med andra biståndsgivare och genom stu­ dier i mottagarlandet av de insatser som pågår eller kan förväntas från andra håll. Därvid är FN:s lokala företrädare, Resident Representative, eu viktig kontaktpunkt. Mellan de nordiska länderna förekommer ett institutio­ naliserat informationsutbyte, bl. a. genom återkommande möten mellan biståndscheferna och genom att handlingar av intresse för biståndsplaneringen rutinmässigt distribueras till de nordiska myndigheterna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968 137

Medelsval och kanaler I prop. 1962: 100 utvecklades de riktlinjer som skulle gälla avseende ut­ vecklingssamarbetets medelsval och kanaler. Det framhölls därvid att det tekniska biståndet — dvs. kunskapsöverföringen — av effektivitetsskäl skulle ges prioritet framför det finansiella biståndet. Särskild vikt skulle därvid fästas vid stödet av Förenta Nationernas skilda program. Sverige hade år 1962 i första hand medverkat i multilaterala biståndsåtgärder, och den­ na prioritering borde även i fortsättningen upprätthållas. Det bilaterala bi­ ståndet borde dock spela en väsentlig roll bl. a. på sådana ämnesområden som familjeplaneringen, vilka inte fick tillräckligt utrymme i de multilate­ rala programmen. Skillnaderna mellan multilateralt och bilateralt bistånd skulle emellertid inte överdrivas. Det var heller inte frågan om ett ensidigt ställningstagande till förmån för den ena eller andra biståndsformen. Det svenska biståndsprogrammet måste innebära en väl avvägd kombination av såväl multilaterala som bilaterala insatser. Som tidigare visats har den multilaterala andelen av biståndsanslagen gått ned sedan budgetåret 1962/63. Det framgick därvid att denna nedgång återspeglar en relativ förskjutning inom det multilaterala biståndets ram från direkt stöd till de mellanstatliga organisationernas budgetar till blanda­ de insatser (s. k. multi-bi-projekt). Denna förskjutning hade förutsetts i prop. 1962: 100, där det anfördes, att svenska bilaterala insatser om möj­ ligt borde knytas till FN:s och fackorganens verksamhet. Så har alltså skett i avsevärd mån. I fråga om biståndets kanaler framhölls i prop. 1962: 100 att staten borde tillgodogöra sig de erfarenheter, som näringslivet, fackföreningsrörelsen, kooperationen in. fl. vunnit genom sina insatser i u-länderna. När bistån­ dets syfte därigenom kunde nås med större effektivitet borde staten stödja sådana insatser. Bidragen till de svenska enskilda organisationernas biståndsarbete i un­ derutvecklade länder har ökat. Bidragen uppgick under budgetåren 1962/ 63—1965/66 till 0,9, 1,9, 1,0 respektive 3,1 milj. kr. Under budgetåret 1966/67 fattades beslut innebärande en total åtagandevolym för budgetåren 1966/67 —1968/69 på 8,4 milj. kr. Under perioden fr. o. m. budgetåret 1962/63 har det finansiella utveck­ lingsbiståndets andel av anslagsgivningen varit obetydligt mindre än det tekniska biståndets. Anslagsandelen finansiellt bistånd, vartill utöver kre­ ditanslag räknas medel till vissa gåvor och varor och tjänster samt bidrag till internationella livsmedelsprogram, framgår av följande sammanställning:

Dessa siffror speglar endast delvis biståndsflödets reala struktur. De olika anslagens ämnesområden sammanfaller i viss utsträckning. I 1966 års statsverksproposition anförde föredraganden beträffande bi­ ståndsverksamhetens omfång och inriktning, att utvecklingen efter hand

138 Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

gjort gränsdragningen mellan olika biståndsformer mindre distinkt. Det hade blivit allt vanligare med en integration mellan tekniskt och finansiellt bistånd och med en samverkan mellan multilateralt och bilateralt bistånd inom samma projektområden. Delta synsätt utvecklades därefter i SIDA:s anslagsframställning för budgetåret 1967/68. I berättelse den 15 december 1966 angående biståndsverksamheten fram­ höll riksdagens revisorer, att utformningen av utvecklingsbiståndet måste vägledas främst av effektivitetshänsyn och att en helhetssyn borde anläggas på biståndsverksamheten. 1 sitt yttrande den 6 februari 1967 över nämnda berättelse anförde SIDA bl. a., att valet av biståndsslag — tekniskt bistånd i form av kunskapsöverföring, gåvobistånd i form av varuleveranser, utvecklingsfinansiering i form av krediter — samt valet av biståndsmetod — mul­ tilateralt bistånd, multi-bi-bistånd, insatser i samarbete med enskilda organi­ sationer, direkt bilateralt bistånd — måste underordnas syftet att åstad­ komma en så stor effekt i mottagarlandet som möjligt. Dessa tankegångar har ytterligare diskuterats i SIDA:s petita för budget­ året 1968/69. SIDA anförde därvid, att en integration eftersträvades av hela biståndsverksamheten. Bilateralt bistånd i olika former skulle ges samord­ nat inom ramen för respektive lands utvecklingsplan. De svenska bilaterala insatserna skulle så långt möjligt samordnas med de multilaterala tekniska och finansiella biståndsprogrammen i varje mottagarland och ske under kännedom om andra länders eller organisationers biståndsinsatser.

Biståndsverksamhetens koncentration Prop. 1962: 100 behandlade relativt kortfattat principerna för det svenska biståndets inriktning på länder och ämnesområden. Ländervalsfrågan diskuterades inte med någon precisering. Beträffande ämnesområden hade frågan inte aktualiserats för det ännu oprövade finansiella biståndets del. I fråga om tekniskt bistånd omnämndes familjeplanering och yrkesut­ bildning som lämpliga verksamhetsgrenar för svenska insatser dock utan att även andra verksamhetsområden skulle uteslutas. På det tekniska biståndets område hade yrkesutbildningsanstalter tillkom­ mit i Etiopien år 1954 och i Pakistan år 1955. Nya sådana var år 1962 under framväxt i Indien, Liberia, Pakistan, Tanzania och Tunisien. De — och ytterligare vissa yrkesutbildningsprojekt — är nu i drift. Den först inrättade skolan — Landhi-skolan i Pakistan — övergick år 1967 till helt pakistansk drift. Vad angår familjeplanering hade den första svenska insatsen avtalats med Ceylon år 1958 och den andra inletts i Pakistan år 1961. Dessa insatser har successivt utbytts och nya har tillkommit i ett snabbt växande antal länder. Insatser på de båda nämnda områdena samt annan verksamhet inom hälsovård och utbildning hade utvecklats så att SIDA vid sin tillkomst år 1965 hade det administrativa ansvaret för insatser i ett tjugotal länder. Riksdagen uttalade år 1964 alt de svenska biståndsinsatserna inte borde splittras på alltför många länder och ämnesområden och afl riktpunkten om en viss koncentration borde fasthållas. I sin anslagsframställning år 1965 angående fältverksamheten förordade SIDA en koncentration och kraftsam­ ling av arbetet till ett fåtal länder och ett fåtal ämnesområden. Eu ytter­ ligare geografisk spridning av biståndet skulle enligt styrelsens mening inte vara förenlig med den målsättning som uppställts som den primära för svenskt bistånd, nämligen att så effektivt som möjligt främja ekonomisk och social utveckling i u-länderna. En koncentration till ett begränsat antal länder borde ske i fråga om nya rent bilaterala svenska projekt eller en ut­

Kungl. Maj:Is proposition nr 101 år 1968 139

vidgning av tidigare igångsatta sådana samt multi-bi-projekt eller projekt som med statligt stöd ombesörjes av enskilda organisationer. Det rent bi­ laterala tekniska biståndet borde begränsas till lärar- och yrkesutbildning, livsmedelsförsörjning i vid bemärkelse jämte community-development-verksamhet samt familjeplanering och hälsovård. Starka skäl talade enligt sty­ relsen vidare för att verksamheten i huvudsak koncentrerades till länder, där en svensk biståndsverksamhet redan etablerats. Detta skulle innebära att styrelsen för de närmaste åren skulle koncentrera sin verksamhet i vad avser tekniskt bistånd till i huvudsak Etiopien, Kenya, Tanzania, Tunisien, Indien och Pakistan. Familjeplanering skulle emellertid med hänsyn till Sveriges speciella po­ sition på området fortsätta att expandera även utanför denna länderkrets. Katastrofhjälp skulle även kunna förekomma utanför kretsen av huvud­ mottagarländer. I övrigt skulle pågående insatser genomföras och avslutas på ett försvarligt sätt. SIDA:s förslag godtogs år 1966 i huvudsak av regering och riksdag. I statsverkspropositionen anfördes emellertid under utrikeshuvudtiteln, att länderkoncentrationsprincipen kunde komma i konflikt med kravet på utvecklingseffekt och att politiska händelser, ekonomiska kriser samt ändrade samhällsförhållanden och personalkonstellationer i mottagarlandets förvalt­ ning kunde minska förutsättningarna för en lyckad utvecklingsinsats. En inte förutsedd politisk utveckling i ett land utanför kretsen av huvudmotta­ garländerna kunde å andra sidan ha sådan utrikespolitisk betydelse att det kunde bli ett svenskt intresse att landet omgående erhöll utvecklingsbistånd. Ett tillfälligt bistånd av detta slag kunde ha sin utrikespolitiska motivering och borde inte uteslutas genom en stel tillämpning av länderkoncentrations­ principen. Sådana insatser skulle emellertid vara marginella och inte kräva vidlyftig administration eller dra större kostnader. Berörda instanser skulle hålla ländervalsfrågan under kontinuerlig uppsikt. Ämneskoncentrationsprincipen godtogs av föredraganden, som dock förutsatte att SIDA:s styrelse skulle komma att fortsätta sina principdiskussioner efter undersökningar av mottagarländernas behov och på grundval av resultatbedömningar av på­ gående verksamhet. Riksdagen skulle ges tillfälle att nära följa utvecklingen härvidlag. Riksdagen godkände vad som anförts i propositionen. Under fi­ nanshuvudtiteln i 1966 års statsverksproposition berördes frågan om ländervalet för finansiellt bistånd, och en koncentration förordades till i hu­ vudsak de länder som hittills erhållit finansiellt bistånd; man borde dock pröva att utvidga länderkretsen till något eller några av de ytterligare län­ der vilka förordats som huvudmottagarländer för tekniskt bistånd, men ännu inte mottagit finansiellt bistånd från Sverige. Riksdagen godtog denna ståndpunkt. Tillämpningen av principerna har rörande länder- och ämneskoncentration sedermera redovisats i SIDA:s anslagsframställningar och i 1967 års statsverksproposition. Några mycket markerade förändringar i biståndsflödets relativa fördelning på mottagarländer har ännu inte framträtt. Detta beror på att t. o. m. budgetåret 1965/66 de svenska insatserna utanför hu­ vudmottagarländerna var finansiellt sett av mindre omfattning — huvud­ mottagarländerna hade utvalts med utgångspunkt från en bedömning till vilka länder utvecklingsbiståndet redan var och kunde förväntas bli koncen­ trerat. Det beror vidare på att det i flertalet övriga fall inte varit möjligt att omedelbart och på ett försvarligt sätt avsluta insatser i andra mottagarlän­ der. Medan viss svensk verksamhet i Algeriet kunnat slutföras har det exem­

140 Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

pelvis visat sig angeläget att förlänga avtalet avseende yrkesskolan i Liberia på ytterligare tre år för att mottagarlandet skall bli i stånd att på ett till­ fredsställande sätt överta institutionen. Emellertid har statsmakternas uttalanden i anslutning till besluten om länderkoncentration lett till att vissa insatser kunnat genomföras eller är under planering i Lesotho, Botswana och Swraziland samt i Zambia. Dessa insatser genomfördes i betydande utsträckning i samverkan med FN-organ. Sin största betydelse har koncentrations-principerna haft för planeringen av det fortsatta biståndet. Denna har — alltjämt bortsett från familjeplane­ ringen — i hög grad koncentrerats till huvudmottagarländerna. Under de senaste åren har dessa länders utvecklingsplaner och ekonomi successivt studerats och påbörjade eller övervägda insatser infogas såvitt möjligt i ett system av sammanhängande åtgärder avsedda att befordra utvecklingen på vitala områden av samhällsliv och produktion. Principen om samverkan med multilaterala program och internationella organisationer tillämpas i växande utsträckning. I fråga om ämnesfördelningen har hälsovårdsinsatsernas utvecklingseffekt omprövats. Denna prövning har lett till att insatserna koncentrerats till den preventiva hälsovården. Det statliga biståndet inom detta område har till stor del kunnat ske som bidrag till enskilda organisationers bistånds­ verksamhet. På livsmedelsförsörjningens område hade redan år 1962 på­ börjats ett näringsforskningsprojekt i Etiopien med syfte att utröna meto­ der för förbättring av barnens kost. År 1964 hade en veterinärinsats inletts i Kenya och andra insatser på veterinärmedicinens område — främst utbild­ ning i Sverige —- hade länge pågått. I mars 1966 undertecknades ett avtal mellan Sverige och Kenya angående ett landsomfattande inseminationsprogram. Under år 1965 började planeringen av en regional jordbruksutvecklingsinsats i Etiopien och beslut om projektets förverkligande fattades år 1967. I prop. 100 framhölls att biståndets omfattning i stor utsträckning bestäm­ des av de personella resurser som kommer att stå till buds. Det förutskicka­ des att brist skulle komma att råda på utbildad arbetskraft inom åtskilliga av de yrkesområden som är aktuella för biståndsarbetet och att svårigheter att rekrytera det behövliga antalet experter därmed kunde uppstå. Omfattningen av den svenska personalrekryteringen till biståndstjänst framgår av nedanstående tabell. Särskilda ansträngningar har gjorts för att förstärka insatsen av svensk personal i det internationella utvecklings­ samarbetet. Den ökade rekryteringen medförde, att det totala antalet svenskar i tjänst för mellanstatliga organisationer och inom ramen för Sveriges direkta bi­ ståndsarbete (inklusive nordiska projekt) snabbt ökade. I slutet av budget­ året 1965/66 var 332 personer i sådan tjänst och i mitten av år 1967 444 personer. I början av år 1968 hade antalet stigit till 500. Av stor betydelse för tillväxten av den svenska personalinsatsen har varit tillkomsten av freds­ kåren, som nu omfattar drygt 100 personer i fält, samt den utbyggnad av samarbetet med FN-programmen, som innebär att svenska s. 1c. biträdande experter bekostas av Sverige. 1 båda fallen vänder man sig till yngre välut­ bildade personer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 141

Rekrytering av biståndspersonal 1963/64 — 1967/68 Fältpersonal 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68

I tjänst hos FN-organen: experter 23 42 47 74 70 biträdande experter 20 19 35 29 50

Svensk fältverksamhet: experter, administratörer 60 52 75 93 no fredskårsdeltagare — — 44 61 90

Nordiska projekt (svenskar) 2 2 5 9 20 Totalt 105 115 206 266 320 Den stora efterfrågan på arbetskraft i Sverige har varit en av orsakerna till svårigheten att rekrytera experter. Även andra faktorer, såsom bristande språkkunskaper hos annars kvalificerade personer, har begränsat möjlig­ heterna att utvidga det av statsmakterna prioriterade personella biståndet. Betydande ansträngningar har gjorts för att öka SIDA:s rekryteringskapacitet. Under de senaste åren har språkundervisning och allmänt orienterande utbildning av utresande experter byggts ut. Sedan budgetåret 1965/66 har en del experter inom fälttjänstgöringen även beretts möjlighet till komplet­ terande fackutbildning. Som ett led i ökade personalinsatser inom Sveriges direkta utvecklings­ samarbete med vissa länder har igångsatts s. k. förvaltningsbistånd. Detta innebär att experter, som ställs till förfogande på svensk bekostnad, fyller vakanser inom mottagarlandets myndigheter och institutioner och där full­ gör sina uppgifter som mottagarlandets tjänstemän. Avtal om förvaltnings­ bistånd träffades år 1966 med Tanzania, och liknande samarbete med andra länder växer fram. Liksom i fråga om insatser av andra slag eftersträvas en koncentration till ett fåtal verksamhetsområden av personal som ställs till förfogande för förvaltningstjänst. Efter planering under medverkan av representanter för enskilda organi­ sationer startades försöksvis en svensk fredskår år 1965. Tillhandahållande av arbetsledare och verkställande personal på mellannivå — över 22 år men vanligen under 30-årsåldern — kom därmed att bli ett led i det svenska bi­ ståndsprogrammet. De första fredskårsgrupperna tjänstgjorde i Etiopien och Zambia. I Etiopien var fredskårspersonalen främst sysselsatt med primärskolebyggen, sjuk- och hälsovård samt »community development». I Zambia är fredskårsdeltagarna verksamma inom jordbrulcskooperativer samt som instruktörer i träningsläger för ungdom. Sedermera har fredskårspersonal ställts till förfogande för tjänstgöring i Tanzania delvis i direkt anknytning till det förvaltningsbistånd som där lämnas bl. a. till landets vattenförsörjningsmyndighet. I januari 1968 framlades en rapport om freds­ kårens första två år. Verksamheten har av SIDA bedömts som framgångs­ rik, och en betydande utvidgning planeras. Den under 1950-talet inledda stipendiatverksamheten har fullföljts under 1960-talet. Särskild tonvikt har lagts på utbildning av sådan personal som i framtiden är avsedd att knytas till verksamhet inledd i ett mottagarland under svensk medverkan. I enlighet med de riktlinjer som föreslogs i den utredning om u-länder och utbildning, vilken framlades år 1963 (SOU 1963: 64), har stipendiatutbildning i Sverige huvudsakligen förlagts till speciali­ serade kurser, vanligen av mindre än ett års varaktighet. Under budgetåret

144 Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 Totalt 1. Anslag 20.0 50.0 70.0 90.0 107.4 337.4 2. Åtaganden

3. Utbetalningar till mottagarna

4. S:a anslagsbelastning (inkl. vissa konsultkostnader) 14,1 24,3 41,3 30,9 44,0 154,6

5. Reservationer a. Anslagsreservation den 30.6. 5,9 31,6 60,3 119,6 182,8 b. Behållning på riksbankskonton (ej inkl. belopp på 5.a.) 0,6 11,0 37,1 49,7 37,0

Som framgår av tablån var periodens samlade volym av avtalade insatser 310,7 milj. kr. Kreditgivningen passerade gåvobiståndet, som dominerade de första åren. Utbetalningarna, vilka erfarenhetsmässigt släpar efter med ett eller annat år, uppgick till 117 milj. kr. Vad angår länderfördelningen föll av de beviljade krediterna och gåvorna 108 milj. kr. (35 % ) på Indien, 49 milj. kr. (16 %) på Pakistan och 44 milj. kr. (14 %) på Tanzania. Av krediterna beviljades 48 milj. kr. Indien, 44 milj. kr. Tanzania, ca 35 milj. kr. vardera Pakistan och Sudan, 26 milj. kr. Tur­ kiet, ett lika stort belopp den latinamerikanska utvecklingsbanken samt 12 milj. kr. Tunisien. I fråga om användningsområden kan av krediter och gåvor under perioden ca 50 % hänföras till livsmedelsförsörjningen och drygt 20 % till utbild­ ningen. De svenska utvecklingskrediterna avser oftast speciella projekt. Detta förutsätter ett nära samarbete mellan långivare och låntagare och medför att kunnande överförs samtidigt med krediten. Belysande exempel är vatten­ krediter till Tanzania, som ingår i ett »biståndspaket» med finansiellt stöd kombinerat med expertrådgivning, utbildning osv. För Indiens del har imporlkrediterna visat sig vara den mest angelägna biståndsformen.

Utvecklingskrediter En förteckning över avtalade krediter lämnas i det följande. Kreditbistånd har visat sig kräva lång förberedelsetid. Under vart och ett av periodens förs­ ta tre budgetår undertecknades endast ett kreditavtal (Tunisien, Turkiet och Indien). Budgetåret 1965/66, då SIDA övertog arbetet och fullföljde tidigare förberedelser, avtalades fem och under budgetåret 1966/67 fyra krediter. Det genomsnittliga kreditbeloppet och projektens utsträckning i tiden har ökat. Den första svenska bilaterala utvecklingskrediten tillkom genom 1963 års biståndsavtal med Tunisien, vilket inkluderade visst tekniskt bistånd. Kom­ plexet utgjordes av en fiskehamn, en fiskeskola och en mödra- och barna­ vårdscentral i staden Kelibia på Cap Bon-halvön. Enligt kreditöverenskom­ melsen finansierar Sverige 3/4 av kostnaderna för en utbyggnad av fiske­ hamnen. År 1965 avtalades en tilläggskredit bl. a. för att utvidga hamnen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968 145

Dessutom finansierades av kreditmedlen en studie genom ett svenskt kon­ sultföretag av halvöns utvecklingsmöjligheter. Byggnadsprojekten har i hu­ vudsak utförts av lokala entreprenörer i samarbete med svenska konsulter. Hamnbygget var i huvudsak slutfört år 1967. År 1963 avtalades en utvecklingskredit till Turkiet inom ramen för ett OECD-konsortium som ett bidrag till Turkiets första femårsplan. Sverige har utfäst sig att med fördelning på fem år ställa 26 milj. kr. till Turkiets förfogande avseende utrustning och vissa tjänster till ett kraftverk i Harsit samt för maskiner till ett jordbruksvägsprojekt och transformatorutrust­ ning. Två utvecklingskrediter på vardera 24 milj. kr. för import av utrustning inom Indiens tredje femårsplan lämnades budgetåren 1964/65 och 1965/66. Krediterna har disponerats hl. a. för elkraft- och mejeriutrustning samt ut­ rustning för kemisk industri. Drygt 15 milj. kr. inom de båda krediterna har avsatts för valutatilldelning för import av råvaror, halvfabrikat och reservdelar för att förbättra kapacitetsutnyttjandet hos vissa indisk-svenska industriella företag (s. k. joint ventures). Svensk utvecklingsfinansiering i Tanzania omfattar för närvarande tre krediter på tillsammans 44 milj. kr. Härav avser 38 milj. kr. ett program för landsbygdens vattenförsörjning. Programmet, som omfattar flera hund­ ra delprojekt (brunnsborrning, pumpar, rörläggning, dammar) ger ett stort antal människor stadigvarande tillgång till vatten. Befolkningsomflyttningar kan därmed undvikas, vilket främjar jordbruket i berörda områden. Insatser i form av tekniker till Tanzanias förvaltning och medverkan av fredskåren samt utbildning av personal (finansierade ur anslaget Fältverksamhet) bi­ drar jämte krediterna till att realisera ett vattenprogram inom ramen för gällande femårsplan. Av en kredit år 1965 avsattes 2 milj. kr. för nya lokaler för kooperationsskolan i Moshi, som utbildar funktionärer huvudsakligen inom jordbrukskooperationen. 1967 års kredit på 4 milj. kr. avser ca 50 bostadsenheter i Dar es Salaam, avsedda i första hand för utländska experter från FN och de nordiska länderna. År 1966 avtalades en svensk utvecklingskredit till Sudan på 36 milj. kr. Den avser ett flerårigt program för dricksvattenförsörjning på landsbygden där ökenbefolkningens vandringar mellan regnperioderna hindrar rationell jordbruksproduktion. Svensk teknisk rådgivning följer krediten. Sveriges kreditbiståndsgivning präglas av samarbete och samordning med internationella organisationer. Med Pakistan har slutits två kreditavtal, där Sverige tillsammans med Världsbankens dotterorgan Internationella ut­ vecklingsfonden (IDA) finansierar dels ett silobygge, dels ett vatten- och avloppsprojekt i staden Lahore. Båda projekten har förberetts genom IDA med viss svensk medverkan. Det första avtalet avser främst fyra betongsilos för lagring av importerad spannmål. Projektering av en femte silo ingår även. Det totala behovet av utländsk valuta, 125 milj. kr., täcks genom en kredit från IDA på 100 milj. kr. och en kredit från Sverige på 25 milj. kr. Pakistanska regeringen svarar för kostnader i inhemsk valuta. För vattenoch avloppsprojektet i Lahore svarar Sverige och IDA med vardera 9,1 milj. kr., dvs. 60 % av totalkostnaderna. Nyligen har avtal undertecknats om yt­ terligare en s. k. samfinansieringsoperation med Världsbanken och IDA av­ seende vägar i Etiopien. Den svenska krediten uppgår till 30 milj. kr., me­ dan projektet är kostnadsberäknat till totalt 140 milj. kr. IDA:s nuvarande kapitalbrist, begränsade svenska administrativa resur­ ser och möjligheten fr. o. in. budgetåret 1966/67 att vid samfinansiering 6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

med IDA lämna särskilt gynnsamma villkor för svenska utvecklingskrediter avspeglas i den fortsatta svenska planeringen. F. n. förbereds ytterligare samfinansiering med IDA av bl. a. jordbruksprojekt i Kenya och Pakistan samt vägprojekt i Tanzania. En typ av finansiellt bistånd, som kräver förhållandevis mindre arbete vid projektvärdering och kontroll, är finansiering genom regionala utveck­ lingsbanker. År 1966 träffade Sverige avtal med Interamerikanska utveck­ lingsbanken (IDB) att inrätta »Swedish Development Fund for Latin Ame­ rica». Sverige tillhandahåller totalt 5 milj. dollar (omkring 26 milj. kr.) för finansiering av projekt som samtidigt får lån ur bankens egna resurser. Banken har initiativrätt vid val av projekt, men svenskt medgivande er­ fordras innan fondmedel tas i anspråk. Fondens första projekt väntas fal­ la inom jordbruk och livsmedelsförsörjning. Ett senare exempel på sådan indirekt finansiering är 1967 års avtal med Tunisien gällande en svensk kredit på 15 milj. kr. till den internationella utvecklingsbanken för in­ dustri och turism, SNI. Även bär samverkar Sverige nära med Världsban­ ken samt med Internationella finansieringsbolaget (IFC). överläggningar om kredit för nationella institut för utvecklingsfinansiering i Tanzania på­ går för närvarande. Femårsperiodens lånevillkor har varit enhetliga, 2 % ränta och åter­ betalning efter fem års amorteringsfrihet med halva beloppet under tio år och återstoden under de därpå följande fem åren. Avtalens konstruktion är i stort sett enhetlig med Världsbankens låneavtal som förebild. Riks­ dagen beslöt år 1967 att lånevillkoren fr. o. m. budgetåret 1967/68 görs för­ månligare genom en tioårig amorteringsfri period. Dessutom kommer sven­ ska krediter att i vissa fall kunna lämnas på samma villkor som IDA:s (tio års amorteringsfrihet, därefter amortering under fyrtio år, 3/4 % årlig administrationsavgift). Budgetåren 1962/63—1966/67 avtalades tolv svenska utvecklingskrediter på tillsammans 225,1 milj. kr. Därav är 25,2 milj. kr. beroende av riksdagens framtida anslag. Utfästelserna har med riksdagens medgivande år 1966 fått lämnas för högst tre till fem år i den mån de inte med avseende på något framförliggande år överstiger hälften av anslaget för det år då de lämnas. Avtalade utvecklingskrediter medförde de första åren en kraftig upp­ byggnad av medel på riksbankskonton. Sedan år 1966 överförs medel från anslaget till riksbanken endast i den takt som fordras för utbetalning till låntagarna. Kontobalansen är därmed under avveckling. Utbetalningstakten beror på projektets karaktär. En kredit för finan­ siering av varuimport, som cj är knuten till ett visst projekt, kan ut­ nyttjas snabbare än krediter för bestämda projekt med långa tider för för­ beredelser och genomförande. Ansökan om utbetalning från krediten in­ kommer ofta lång tid efter det att låntagaren erhållit avtalad prestation. En mindre del av anslaget för bilateralt finansiellt bistånd har använts för förberedande undersökningar. U-länderna behöver ofta hjälp för pro­ jektförberedelser. Sådan hjälp har givits genom upphandlade konsulter och i samarbete med experter. Undersökningarna har gällt flertalet projekt som erhållit eller beräknats erhålla svenska krediter. Sedan den 1 juli 1965 har SIDA träffat avtal om förberedande undersökningar till ett sammanlagt värde av drygt 600 000 kr. SIDA anger i petita för budgetåret 1968/69 behov för liknande ändamål under budgetåret på tillsammans 2 milj. kr. varav 1 milj. kr. för projektkontroll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 147

Varubistånd Varugåvorna inom ramen för anslaget till bilateralt finansiellt bistånd har inriktats på skolundervisning, jordbruk, skogsbruk och fiske. Sedan budgetåret 1962/63 har Sverige som gåva lämnat papper till skolböcker till vissa länder i Asien för att bidra till förverkligandet av ett under UNESCO:s medverkan utformat program för genomförande av allmän skol­ undervisning. Under femårsperioden har 69 milj. kr. använts till pappersgåvor främst till Indien (41,7 milj. kr.) och Pakistan (11,7 milj. kr.), men även till Indonesien, Burma, Afghanistan och Nepal. En femte pappersgåva till Burma, Indien och Pakistan beräknas bli slutlevererad under budget­ året 1967/68. Inför slutförandet av den ursprungliga femårsperioden för pappersgåvorna utförde SIDA en värdering av insatsen. Papperet har använts väl, men stora lager finns på några platser på grund av försenad tryckning. In­ dien och Pakistan är numera i det närmaste självförsörjande vad gäller tryckpapper, varför ytterligare pappersgåvor sannolikt är mindre angelägna än bistånd av annat slag. En mindre avslutande gåva lämnas till Indien un­ der år 1968. — Uppskattningsvis har pappersgåvan hittills använts till tryck­ ning av ca 250 miljoner skolböcker. Gåvobistånd till livsmedelsförsörjning har främst givits till Indien. Lan­ det har mottagit 28 000 ton konstgödsel (kalkammonsalpeter) som beräk­ nats förslå till förbättrat skördeutfall på ca 280 000 hektar åkerjord främst för veteodling. Värdet utgör ca 9,2 milj. kr. inklusive frakt. Från anslaget har vidare finansierats en undersökning rörande lagring av importerad spannmål i sex hamnar i Indien samt för att utarbeta projektförslag; kost­ nad 1,9 milj. kr. Med utnyttjande av gåvomedlen har den första hanmsilon i Kandla på Indiens västkust nyligen färdigprojekterats av det svenska kon­ sultföretag som också medverkat vid förundersökningarna. Silon får en kapacitet av 50 000 ton. Den är avsedd att finansieras med hjälp av en svensk utvecklingskredit på 20 milj. kr. Lagringsanläggningar i Calcutta, Madras och Bombay är under planering. På fiskets område har Sverige gentemot Indien åtagit sig att som gåva bekosta konstruktion, tillverkning och leve­ rans av två trålare för utbildnings- och forskningsändamål till en kostnad av drygt 3 milj. kr. Trålarna är under byggnad i Sverige för leverans år 1968. Bistånd till indiskt skogsbruk i form av en gåva av svenska skogsbruksredskap i anslutning till ett UNDP/FAO-projekt för utbildning av skogsarbetarinstruktörer bär i det närmaste genomförts. Förutsättningarna för en allmän övergång till effektivare redskap inom det indiska skogsbruket är att efterfrågan kan mötas i första hand genom inhemsk produktion. Varubiståndet har huvudsakligen bestått av svenska varor: stapelvaror så­ som papper och konstgödsel, standardprodukter som skogsbruksredskap samt specialartiklar såsom utbildningstrålare. Varubiståndet har påver­ kats av önskan att ta i anspråk relativt sett mindre knappa svenska reala resurser och utnyttja tillfällig överkapacitet inom vissa branscher. Verk­ samheten har dock inte varit stor nog för att ha någon nämnvärd allmän konjunktureffekt. Konjunkturutvecklingen har under den aktuella perio­ den med få undantag inte varit sådan att mera betydande, tillfälliga brister i kapacitetsutnyttjandet uppstått inom svensk industri. — Upphandling har skett efter gängse statliga normer.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Anknytning till svenska eller av FN stödda utvecklingsprojekt eller pro­ gram har normalt varit en förutsättning för svenskt varubistånd. Ett krav har varit att mottagarlandet givit gåvan hög prioritet. Varornas anpassning till behoven och inpassning i projekt och program har fordrat expertis till förberedelse och kontroll (lossning, vidaretransport och eventuell lagring).

Utvecklingskrediter. Åtaganden gentemot och utbetalningar till låntagare budgetåren 1962163—1966167, milj. kr.

Kredit- Land Kre- Ändamål Utbetal- Rest att avtal ditbe- ningar utbetala under- lopp t. o. m. efter tecknat 1966/67 utgången budget av budgetåret året 1966/67

1962/63 Tunisien 6,0 Fiskehamn 6,0 _

1963/64 Turkiet 26,0 Kraftverksutrustning m.m. 5,4 20,6 1964/65 Indien 24,0 1) Mejeri- och el-kraftsutrustning m m. 22,0 12,4 9,6 2) Förnödenheter för »Joint Ventures» 2,0 1,0 1,0 1965/66 Tunisien 6,0 1) Fiskehamn, regions-

1 Samfinansiering med IDA.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bihang 2.

Andra länders biståndsprogram

Föreliggande översikt av andra länders biståndsprogram bygger huvud­ sakligen på det statistiska material och den analys av biståndsprogram­ men som årligen presenteras av OECD:s kommitté för biståndsfrågor, DAC. Uppgifterna om biståndsvolymen avser — om inte annat anges — faktiska utbetalningar (disbursements) under resp. år och inte anslag eller ut­ fästelser. Även definitionen av skilda biståndsformer följer OECD:s praxis.

1. USA Målsättning och metoder i USA:s biståndsprogram har under 1960-talet omprövats och formulerats med större klarhet genom bl. a. flera offentliga utredningar. Den s. k. Clay-rapporten 1963, den kanske viktigaste utred­ ningen, förordade bl. a. en starkare inriktning på multilaterala biståndsfor­ mer. USA:s biståndsorgan AID (Agency for International Development), har utformat en »doktrin» för biståndet där det betonas att en starkare länderkoncentration skall genomföras och att u-ländernas egna utvecklingsansträngningar skall vara det viktigaste kriteriet vid biståndets fördelning. President Johnson föreslog kongressen i februari 1967 att biståndets riktlinjer skulle fastställas i ny lagstiftning. Denna aktuella policy-deklaration har fem huvudpunkter — starkare multilateralism, betoning av självhjälpsprincipen, prioritet för livsmedelsförsörjning och befolkningsfrågor, regionalt samarbete i u-världen (särskilt i Afrika) uppmuntras, USA:s privata sektor (företag, organisationer och universitet) stimuleras till stör­ re insatser i u-länder.

Volym USA svarar för nästan tre femtedelar av DAC-ländernas samlade offent­ liga bistånd. Det statliga biståndets totala volym har varit relativt oföränd­ rad sedan år 1962. Det betyder att biståndets procentuella andel av national­ inkomsten minskat varje år: 0,77 (1962), 0,76 (1963), 0,66 (1964), 0,64 (1965), 0,60 (1966). Biståndsvolymen år 1966 var ca 3 630 milj. dollar (år 1965 samma nivå), varav 85 milj. utgjorde multilateralt bistånd (år 1965 165 milj.). Det privata kapitalflödet från USA till u-länderna beräknades år 1966 uppgå till knappt en miljard (år 1965 1 870 milj.). Preliminära uppgifter avseende år 1967 visar att USA:s statliga bistånd (utbetalningar) detta år ökade och nådde en volym av ca 4 200 milj. dollar. Anslagen för budgetåret 1968, som stadfästes vid årsskiftet efter en ut­ dragen och bitter kongressdebatt, slutar på ett totalbelopp för det civila bi­ ståndsprogrammet av 1,9 miljarder dollar — 0,9 miljarder dollar eller in­ emot 30 procent mindre än administrationen begärt och 0,4 miljarder dollar mindre än det lägsta belopp som kongressen någonsin tidigare anslagit i det amerikanska utvecklingsbiståndets 20-åriga historia. — För budgetåret 1969 har presidenten nyligen begärt anslag med 2,9 miljarder dollar (inkl. visst militärt bistånd).

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 151

Det tekniska biståndets andel av biståndsutgifterna år 1966 var 14 % eller i absoluta tal 530 milj. dollar (varav ca 100 milj. dollar till fredskåren).

Länderinriktning USA:s biståndsprogram har under senare år utvecklats mot eu allt star­ kare länderkoncentration. Kongressen beslöt hösten 1966 att i princip högst 10 länder skulle kunna få utvecklingslån och högst 40 länder tekniskt bi­ stånd. Presidenten har emellertid rätt att besluta om bistånd till ytterligare ett antal länder när han finner det ligga »i nationens intresse» och under 1967 gavs utfästelser till 29 länder om utvecklingslån och till 48 länder om tekniskt bistånd. Två länder fick det ojämförligt största biståndet från USA under år 1966: Indien (770 milj. dollar) och Vietnam (700 milj.) Därnäst kom Brasilien (330 milj.), Pakistan (220 milj.) och Korea (210 milj.) Av de totala biståndsutfästelserna 1966 gick 10 % till Afrika, 27 % till Ostasien, 28 % till övriga Asien och 23 % till Latinamerika. I anslagsäskandena för 1968 har föreslagits att 16 länder skall erhålla nästan 90 % av det bilaterala biståndet och åtta av dessa över 80 % av utvecklingslänen. På längre sikt är avsikten att antalet länder med bilateralt bistånd från USA skall kunna minskas väsentligt genom en starkare betoning av regionala och multilaterala insatser. De länder som inte erhåller direkt bilateralt bi­ stånd från USA skall då kunna utnyttja de regionala och multilaterala pro­ gram, som får USA:s stöd.

Biståndsvillkor Gåvor och gåvolikande bidrag utgjorde ungefär 60 % av USA:s biståndsutfästelser både åren 1965 och 1966. Inemot hälften härav utgick i form av livsmedelshjälp. USA:s lån till u-länderna är huvudsakligen av tre slag. AID:s utvecklingslån — ca 60 % av alla lån — har mjuka villkor: minst 1 % under den amorteringsfria tiden (max. 10 år) och minst 2,5 % därefter (max. 30 år). Nästan 95 % av dessa lån år 1966 beviljades med lägsta tillåtna ränta. Export-Import Bank, som år 1966 svarade för ca 25 % av lånen, arbetar med normal marknadsränta (5,5—6,0 %) och relativt korta återbetalningstider. Den tredje typen är lån enligt Food for Peace Act år 1966 som finan­ sierar köp av livsmedel från USA mot återbetalning i dollar (tidigare i lokal valuta). Villkoren var här normalt 2,5 % ränta för en period av 20 år. Biståndets leveransbindningar har gradvis förstärkts sedan år 1959 när den tidigare liberala linjen övergavs av hänsyn till USA:s svårigheter med betalningsbalansen. Det beräknas att 77 % av AID:s totala insatser år 1966 finansierade amerikansk utrustning och amerikanska tjänster och att denna andel kommer att stiga till 87 % år 1968. När det gäller enbart varor köps över 90 % i USA. Undantag medges i speciella fall. Inköp av varor utanför USA har minskat kraftigt främst i andra industriländer men även i u-län­ derna. Man har vidtagit vissa åtgärder för att mildra de för u-länderna negativa effekterna av dessa bindningar så att inköp med bundna biståndsmedel i USA skall kunna ske på förmånligast möjliga villkor. Rådande praxis med bundna lån betecknas officiellt såsom eu temporär åtgärd, som skall av­ vecklas när USA övervunnit sina betalningsbalanssvårigheter.

Stöd till företag och enskilda organisationer En rad stödåtgärder för privata insatser ingår i USA:s biståndsprogram. AID ställer information till förfogande om investeringsmöjligheter i u-län-

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1068

der, ett omfattande register med projektbeskrivningar och förundersök­ ningar. AID betalar halva kostnaden för förundersökningar genom ameri­ kanska företag om dessa skulle besluta att inte gå vidare med u-landsprojekten efter undersökningsstadiet. Ett särskilt försäkringssystem för »poli­ tiska» risker vid investeringar i u-länder existerar sedan år 1948. AID kan även i vissa fall försäkra investeringar i u-land mot alla risker upp till 75 % av investeringsvärdet. AID ger finansiellt stöd till en förening (International Executive Service Corps), som bildats av företagsledare för att ge tekniskt bistånd till företag i u-länderna. Föreningen rekryterar erfarna företags­ ledare och administrativa experter för u-landsuppdrag. Fristående universitetsinstitutioner engageras i stor utsträckning i bi­ ståndsverksamheten genom utkontraktering av projekt eller forskningsupp­ gifter. Universitetens aktiva medverkan, ofta såsom ansvariga exekutiv­ organ, bär varit ett karakteristiskt drag i USA:s biståndsprogram. Det bör även nämnas att privata stiftelser — Ford Foundation, Carnegie Founda­ tion m. fl. — gör betydande insatser i u-länderna, främst när det gäller tek­ niskt bistånd och forskning. Deras verksamhet understöds genom skattebefrielse för gåvor till huma­ nitära ändamål. AID har en rådgivande kommitté för »Voluntary Foreign Aid» där 60 en­ skilda organisationer är representerade. Genom dessa organisationer kana­ liseras bl. a. en avsevärd del av USA:s gåvobistånd med livsmedel.

Personalbistånd och stipendiatprogram Den amerikanska biståndspersonalen i u-länderna beräknades år 1966 uppgå till 27 000, varav 18 000 tjänstgjorde inom fredskåren. Framför allt fredskåren har ökat kraftigt (den uppgick år 1965 till ca 12 000). Något mer än hälften av fredskåristerna är lärare, för övrigt arbetar de huvudsakligen inom hälsovård, jordbruk och community development (mer än 80 % har universitetsexamen). AID finansierade år 1966 utbildningen av ca 14 000 studenter och praktikanter från u-länderna (år 1965 ca 13 000). Ungefär 2 800 av dessa utbildades år 1966 i tredje land.

2. Storbritannien

Den brittiska u-landshjälpen gick ännu år 1957 uteslutande till de brit­ tiska kolonierna. Sedan år 1958 har emellertid oberoende u-länder — även några utanför samväldet eller de tidigare koloniernas krets — fått en allt större del av biståndet. Storbritannien svarade år 1965 för ca en tredjedel av det samlade biståndet till samväldesländerna. Biståndet ges i former, som delvis utformats under den koloniala tiden för att möta koloniernas speciella behov. Hösten 1964 skapades ett ministerium för »Overseas Devel­ opment» för att samordna, planera och effektivisera det bistånd som tidigare varit splittrat på flera instanser.

Volgm Det statliga biståndet utvidgades i betydande grad under 60-talets början, men har under senare år ökat endast obetydligt, varigenom dess andel av nationalinkomsten sjunkit något: 0,66 % (år 1964), 0,61 % (år 1965), 0,60 % (år 1966). Under budgetåret 1967/68 har biståndsanslagen av statsfinansiella skäl reducerats från 630 milj. dollar — samma belopp som an­ slagen 1966/67 — till 570 milj. Minskningen drabbar i huvudsak den bilate­ rala finansiella hjälpen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 153

De privata nettoinvesteringarna av brittiskt kapital i u-länderna översteg 400 milj. dollar under år 1965 och exportkrediter med statlig garanti upp­ gick till 100 milj. dollar. Det statliga biståndet (netto) var samma år 480 milj. (år 1966 500 milj. dollar) varav 50 milj. multilateralt (år 1966 56 milj. dollar).

Länderinriktning Av det samlade, statliga biståndet åren 1965—66 gick ungefär 20 % till kolonier, 60 % till självständiga samväldesländer, 10 % till andra u-länder och 10 % till multilaterala organ. Det tekniska biståndet gäller framför allt Afrika; över hälften avser afrikanska länder. De största mottagarländerna är här Kenya, Uganda, Tanzania, Zambia, Nigeria och Malawi. Asien, främst Indien och Pakistan, får den största andelen av det finansiella bilaterala biståndet.

Biståndsvillkor Räntefria lån till u-länderna infördes år 1965. Av de lån som beviljades under år 1966 var 90 % räntefria och 10 % med marknadsränta. Den amorteringsfria tiden är relativt kort för de räntefria lånen. De har normalt en löptid av 25 år för länder med mycket låg per capita inkomst och 20 år för övriga u-länder. Maximal löptid är 30 år. Lånen administreras av det brit­ tiska biståndsministeriet. Commonwealth Development Corporation, som ar­ betar mer affärsmässigt, ger lån på marknadsmässiga villkor till u-länder inom samväldet. Nästan 50 % av det bilaterala gåvo- och kreditbiståndet var år 1966 ut­ tryckligen bundet till köp av brittiska varor och tjänster. Bestämmelser om leveransbindningar tillämpas flexibelt med hänsyn till ländernas ekono­ miska situation och utvecklingsnivå. Lån till exempelvis östafrikanska län­ der kan till stor del användas för betalning av lokala varor och tjänster i Östafrika.

Stöd till företag och enskilda organisationer De restriktioner för kapitalrörelserna som infördes år 1966 — den frivil­ liga begränsningen av utlandsinvesteringar — gällde inte u-länderna. Stat­ liga exportkreditgarantier lämnas dels för normala kommersiella risker, dels för krediter med större risker i vissa fall. Planer föreligger att i högre grad utnyttja den brittiska industrins resurser för teknisk utbildning av stipen­ diater från u-länderna. Arbetsministeriet skall årligen placera 400—500 praktikanter i industrin och detta har accepterats av de brittiska fackför­ eningarna. För enskilda organisationer med u-landsinriktning har skapats en sam­ ordningskommitté och ett sekretariat. Kommitténs viktigaste uppgift är att förstärka informationsarbetet rörande u-länderna i skolor och universitet. Biståndsministeriet samarbetar även med särskilda organisationer för rek­ rytering av bl. a. lärare och forskare. Det brittiska fredskårsprogrammet administreras av enskilda oganisationer men finansieras delvis med stats­ medel.

Personalbistånd och stipendiatprogram Storbritanniens personalinsatser bilateralt — exklusive fredskåren — om­ fattade år 1966 ca 16 100 personer (år 1965 ca 14 600). Fredskårsarbetarna var år 1966 ca 1300 (år 1965 ca 900). Enligt planerna beräknades antalet 6-j- Bihang till riksdagens protokoll 1968 . 1 samt . Nr 101

154 Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

stiga till 1800 under år 1967, varav 1 300 med universitetsexamen eller motsvarande. Omkring två tredjedelar av fredskåristerna tjänstgör som lärare. En betydande del av den bilaterala personalen var anställd av resp. uländer med finansiella bidrag från Storbritannien. Enligt Overseas Development and Service Act 1965 betalar Storbritannien lönetillägg — utöver den lokala lönenivån — för brittisk förvaltnings-, lärar- och annan personal i flera afrikanska u-länder. Detta program har under de senaste åren gällt ca 10 000 personer, varav många är tidigare koloniala tjänstemän och experter. Biståndsministeriet söker förstärka rekryteringen för att kunna möta bi­ ståndets växande personalbehov. Man har bl. a. under åren 1966 och 1967 inrättat mer än 350 specialtjänster vid brittiska myndigheter, forskningsor­ gan och universitet för experter som periodvis skall tjänstgöra i u-länderna. Man skapar även en kår av experter vid biståndsministeriet för kvalificerade expertuppdrag. Vidare satsar man på nya utbildningsformer. Man ger exem­ pelvis läkare möjlighet till kompletterande utbildning under 12—15 måna­ der varvid de förbinder sig alt tjänstgöra minst två år i u-land. Inom pro­ grammet »Study and Serve» kan brittiska akademiker studera och utbildas vid afrikanska universitet för att därefter tjänstgöra som lärare i u-landet. Antalet studerande och praktikanter som utbildades i Storbritannien inom det bilaterala statliga programmet var år 1966 ca 9 000. Ungefär 30 % av dessa utbildades kollektivt vid kurser, bl. a. vid biståndsministeriets eget utbild­ ningscenter. Det beräknas att totalt inte mindre än 54 000 studenter och praktikanter från u-länderna samma år utbildades i Storbritannien. Endast en mindre del hade alltså statliga brittiska stipendier.

3. Frankrike

Det franska biståndet är starkt präglat av den koloniala bakgrunden. Bi­ ståndet är större än alla andra länders i förhållande till nationalinkomsten, 0,95 % 1966, det ges huvudsakligen till f. d. kolonier i Afrika och det har till stor del formen av programbistånd och budgetunderstöd till dessa länder. Ett stort antal franska administratörer och lärare tjänstgör i Afrika. Antalet lärare har bibehållits på hög nivå. Algeriet hade år 1967 ca 10 000 franska lärare, Marocko ca 8 000, Tunisien ca 2 000 och Afrika söder om Sahara ca 6 000. Förvaltningspersonalens antal minskar men är fortfarande betydande, ca 1 000 i Algeriet, 800 i Marocko och 6 000 i Afrika söder om Sahara. Det franska biståndets former var föremål för utredning år 1963. Den s. k. Jeanneney-rapporten år 1963 ger riktlinjer för det franska biståndet i fram­ liden när de koloniala bindningarna väntas få allt mindre betydelse. Kom­ mittén ansåg att biståndet till Afrika borde ges prioritet även i fortsättning­ en men att en växande andel av de franska insatserna skulle gå till andra delar av den tredje världen. EEC:s utvecklingsfond skulle kunna överta en stigande del av biståndsbördan i Afrika. Biståndets nyorientering förut­ satte en omprövning av metoder och administrativa former.

Volym Frankrikes statliga bistånd har sjunkit något under senare år. Det var 720 milj. dollar år 1966 mot 850 milj. dollar år 1963. Det privata kapital­ flödet har däremot vuxit till 570 milj. dollar år 1966 från 390 milj. år 1963. Det samlade totalflödet har stannat på ungefär oförändrad nivå, 1 290 milj.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 155

år 1966 (1240 milj. år 1963). Det statliga biståndets andel har sjunkit från 69 % år 1963 till 56 % år 1966. Endast ca 2 % av detta bistånd har multila­ teral karaktär.

Länderinriktning Större delen av det bilaterala biståndet går fortfarande till fransktalande länder i Afrika och främst till vissa av dessa länder. Algeriet fick 15 % av biståndet år 1966, Marocko och Tunisien tillsammans 9 %, franska besitt­ ningar 20 % och övriga f. d. franska områden i Afrika 25 %. Återstående 31 % gick till länder utanför franc-zonen. Den sistnämnda delen har för­ dubblats sedan år 1963 när den utgjorde endast 15 %. Utvecklingen mot en vi­ dare geografisk spridning kan avläsas i dessa siffror. Det betonas dock från fransk sida att utvecklingen måste gå långsamt. Tradition, kultur och språk påverkar biståndets inriktning mot de gamla franska områdena. Insatser i andra länder förutsätter förberedande arbete, studier och kontakter av många slag, samt nya administrativa former.

Biståndsvillkor Det franska gåvobiståndet inom franc-zonen har till stor del formen av program- och budgetstöd, som inte bundits till import. Det gåvobistånd till dessa länder som finansierar basinvesteringar och kapitalimport har inte bundits till fransk utrustning. Men inköpen sker i praktiken nästan alltid i Frankrike eller i andra länder innanför zonen. De bilaterala lånen, särskilt till länder utanför zonen, är alltid bundna till import från Frankrike. En betydande del kan dock användas för att täcka lokala kostnader i u-landet. Lånen utgör traditionellt en mindre del av det franska biståndet men låne­ villkoren är relativt hårda både inom och utom franc-zonen. I allmänhet förekommer en kombination av statliga lån och statligt subventionerade, privata exportkrediter. De statliga lånen har 3—3,5 % ränta och 15—20 års löptid.

Stöd till företag och enskilda organisationer Det privata kapitalflödet till u-länderna har vuxit under de senaste åren och detta beror främst på de statsgaranterade exportkrediternas utveckling. De har vuxit från 98 milj. dollar år 1962 till 204 milj. dollar år 1966 (från 23 % av de privata kapitalöverföringarna till 36 %). Exportkrediterna för­ enas ofta med statliga lån till u-länderna i skilda former. Den franska fredskåren, Volontaires du Progrés, drivs av en enskild orga­ nisation och har betydande stöd från staten.

Personalbistånd och stipendiatprogram Antalet franska experter och lärare inom det bilaterala biståndsprogram­ met var år 1966 44 400 (år 1965 43 500). Av dessa var 29 600 lärare (1965 29 200). Förvaltningspersonalen med exekutiva uppgifter — mest på mel­ lannivå eller lägre nivå -— har minskat de senaste åren, de var 8 100 under år 1966 (10 000 under år 1965 och 19 500 under år 1963). Antalet rådgivande har däremot ökat från 3 900 under år 1965 till 6 200 under år 1966. Fredskåren hade år 1966 400 personer i fältarbete, huvudsakligen i prak­ tiskt yrkesarbete (jordbruk, hantverk m. in.). Dessutom utförde 2 700 värn­ pliktiga civilt biståndsarbete i u-länderna år 1965. Dessa hade genomgående universitetsexamen och arbetade huvudsakligen som lärare. Frankrike har medverkat mer aktivt i de multilaterala tekniska bistånds-

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

programmen under senare år. Till dessa program rekryterades år 1962 ca 500 franska experter, år 1963 ca 900, år 1964 ca 1 100, år 1965 över 1 300 och år 1966 ungefär samma antal. De tjänstgjorde huvudsakligen inom FN:s och fackorganens biståndsprogram, men även inom EEC:s (180 experter år 1966) och OECD:s program (ca 100 experter). Den franska biståndsmyndigheten beviljade år 1966 mer än 14 000 sti­ pendier till studenter och praktikanter från u-länderna. Ungefär 1 200 av dessa utbildades i hemländerna eller i tredje land.

4. Västtyskland

Det västtyska biståndet ökade relativt snabbt efter år 1962 när ministe­ riet för ekonomiskt samarbete upprättades. Under åren 1965, 1966 och 1967 har biståndet emellertid stannat på ungefär samma nivå, vilket motiveras med statsfinansiella svårigheter och försämrade konjunkturer. Som andel av nationalinkomsten gick biståndet, inklusive det privata kapitalflödet, något tillbaka från 0,85 % 1965 till 0,81 % 1966 och från 0,55 % till 0,54 % för enbart det statliga biståndet. I regeringens finansplan för de närmaste fyra åren (1968—1971) för­ utses betydande höjningar av det statliga biståndet. Men det totala nettobi­ ståndets utveckling är osäker bl. a. på grund av ökningen de närmaste åren för amorteringar av de statliga u-landslånen. Utmärkande drag i det väst­ tyska biståndet har varit en stark betoning av de kommersiella och politiska relationerna med u-länderna. Det totala statliga biståndet motsvarade år 1966 490 milj. dollar varav ca 45 milj. hade multilateral form. Privata lån och investeringar beräk­ nades samma år till ungefär 150 milj. och privata exportkrediter med statsgaranti utgjorde 80 milj.

Länderinriktning Västtyskland har sökt genomföra en viss länderkoncentration; bistånds­ programmet skall betona ett mindre antal huvudländer inom olika regioner. Av det tekniska biståndet till Asien gick 80 % av nya åtaganden år 1966 till 5 av de 24 länder, som fick tyskt bistånd; 80 % av biståndet till Afrika gick till 12 av 38 mottagarländer och 80 % av biståndet till Latinamerika gick till 12 av 25 länder. Det tyska biståndet har emellertid fortfarande en relativt stor geografisk spridning. Det finansiella biståndet går huvudsakligen till Asien. Följande fördelning avser finansiella åtaganden undev år 1966. Asien 60 % (19 länder), Afrika 19 % (34 länder), Europa 14 % (4 länder), Latinamerika 7 % (11 län­ der).

Biståndsvillkor Huvuddelen av Västtysklands bilaterala program — över 70 % år 1966 — består av utvecklingslån och dessa är delvis bundna till tyska varor (43 % var bundna år 1966). De obundna lånen har till största delen formen av projektbistånd, som normalt leder till leverans av tyska varor. De väst­ tyska lånen till u-länderna hade 1966 genomsnittligt en ränta av 3,3 %, löpti­ den var 21,8 år och den amorteringsfria tiden 6,4 år. En utveckling mot mju­ kare villkor är märkbar under senare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 157

Stöd till företag och enskilda organisationer Västtyskland har sökt främja privata u-landsinvesteringar genom skattelindringar, krediter och kreditgarantier. Privata investeringar har försäkrats även mot politiska risker. Statliga bidrag eller lån till förinvesteringsstudier i u-länderna planeras. De statsgaranterade privata exportkrediterna, som administreras av Kreditinstitut för Wiederaufbau, har stor omfattning. Stöd till den privata sektorns insatser i u-land har varit en viktig del av bistånds­ programmet. Statsbidrag utgår även till enskilda organisationers biståndsverksamhet. Till missionens sociala verksamhet i u-länderna — skolor och sjukhus — anslogs år 1966 ca 12,5 milj. dollar. Förutom missionen fick 23 enskilda organisationer stöd för u-landsprojekt med mindre belopp. Fackförening­ arna har finansierat sina utbildningsprojekt med egna medel. Ur det statliga anslaget för tekniskt bistånd går en icke obetydlig del till enskilda stiftelser och organisationer, vilka delvis fullgör uppgifter som i andra länder vanligen åligger den statliga biståndsadministrationen. Des­ sa handhar bl. a. rekrytering av experter, kursverksamhet för stipendiater och den tyska fredskårsverksamheten.

Personalbistånd och stipendiatprogram Västtyskland hade år 1966 ca 3 700 biståndsarbetare i u-länderna. Freds­ kårens andel av fältpersonalen var ca 1 500 (år 1965 ca 450). Fredskåristerna arbetar huvudsakligen inom yrkesutbildning, jordbruk, hälsovård och socialvård. De har i allmänhet inte universitetsutbildning. Fredskåren administreras av »Deutscher Entwicklungsdienst». Det västtyska stipendiatprogrammet finansierade år 1966 utbildningen av 4 000 personer från u-länderna vid västtyska universitet och yrkesskolor. Samma år beviljades 6 700 praktikantstipendier. Den västtyska »Stiftung för Entwicklungsländer» i Berlin handhade en stor del av kurs- och semi­ narieverksamheten särskilt rörande ekonomisk planering, förvaltning, yr­ kesutbildning och jordbruk. Institutet arrangerade även förberedande ut­ bildning för biståndspersonalen. En annan stiftelse, »Carl Duisburg-Gesellschaft», har hand om praktikanter i Västtyskland.

5. Canada

Canadas officiella bistånd har vuxit snabbt under de senaste åren, 209 milj. dollar under år 1966 (120 milj. år 1965) och beräknas stiga till ca 265 milj. år 1967. Den samlade kapitalöverföringen (inklusive privat kapital) var år 1966 264 milj. dollar och utgjorde 0,69 % av nationalinkomsten (år 1965 0,47 %). Det förväntas att man budgetåret 1970/71 skall uppnå 1 % av nationalinkomsten — enligt UNCTAD-definitionen — och att detta skall bli möjligt genom en årlig ökning med 50 milj. dollar. Det statliga biståndet hade år 1966 följande sammansättning: 13 % mul­ tilateralt bistånd, 12 % bilateralt kreditbistånd, 75 % bilateralt gåvobistånd. Den största delen av gåvobiståndet bestod av livsmedelsleveranser (88 milj. dollar), medan det tekniska biståndet var mera begränsat (20 milj.).

Länderinriktning Det kanadensiska biståndet har en betydande länderkoncentration och präglas av att biståndet började som en del av den s. k. Colomboplanen. Indien och Pakistan får ca 3/4 av biståndet, huvudsakligen finansiellt bi­

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

stånd. Det tekniska biståndet har emellertid en större spridning och inrik­ tas bl. a. på vissa fransktalande länder i Afrika. Länderkoncentrationen av­ ser man i stort sett bibehålla i framtiden.

Biståndsvillkor Huvuddelen av Canadas lån till u-länder ges på mycket förmånliga vill­ kor; de är räntefria (sedan år 1966), har 50 års löptid och 10 års amorteringsfri tid. I vissa fall, vid lån till mer framskridna u-länder, tillämpas andra villkor, 3 % ränta, 30 års löptid och 7 års amorteringsfri tid. Lånen är alltid bundna till köp av utrustning och varor i Canada. I undan­ tagsfall kan högst 25 % användas för att finansiera lokala kostnader i ulandet. Även Canadas bidrag till Interamerikanska utvecklingsbanken, 40 milj. dollar hösten 1967, är leveransbundna. Det har visat sig svårt för ban­ ken att utnyttja dessa bidrag i den takt som planerats.

Stöd till företag och enskilda organisationer Canada, som själv är beroende av kapitaltillförsel utifrån, har inte ak­ tivt uppmuntrat det privata kapitalflödet till u-länderna. De statliga exportkreditgarantierna har utnyttjats i relativt ringa grad, de direka investe­ ringarna i u-land har sjunkit under senare år. Den icke-statliga organisationen »University Service O ver seas» handhar det kanadensiska fredskårsprograinmet, som numera huvudsakligen finan­ sieras av staten (till 80 % under år 1966). Nyligen har det (efter ame­ rikansk förebild) även skapats en enskild organisation med statligt stöd för att rekrytera och utsända experter inom företagsledning och administra­ tion, »Canadian Executive Service Overseas».

Personalbistånd och stipendiatprogram Antalet bilaterala kanadensiska biståndsexperter var år 1966 ca 1 160 (år 1965 ca 880); de ökade med mer än 30 procent från år 1965 till år 1966. Fredskåristerna, som år 1966 var 500, arbetade till 75 % inom undervis­ ning och för övrigt främst inom hälsovård och socialt arbete. Omkring 80 % har universitetsutbildning. Stipendiaternas antal steg till ca 2 900 under år 1966 (från ca 2 300 år 1965). Det anses finnas möjligheter att utvidga stipendiat- och expertpro­ grammen avsevärt. En utredning pågår rörande det tekniska biståndspro­ grammets utbyggnad under de närmaste åren.

6. Nederländerna Nederländernas bistånd har principiellt en starkt multilateral inriktning. Den statliga u-landshjälpen var år 1966 95 milj. dollar, varav 45 milj. till multilaterala organisationer (29 milj. till europeiska utvecklingsfonden, ett exceptionellt högt bidrag detta år). Det privata kapitalflödet till u-län­ derna beräknades uppgå till 110 milj. Det bilaterala finansiella biståndet har helt kanaliserats till länder, för vilka Världsbanken, OECD eller Interamerikanska utvecklingsbanken bil­ dat s. k. konsortier och konsultativa grupper. Det omfattande biståndet till tidigare kolonier har reducerats under senare tid. Under år 1966 beslöts emellertid att finansiellt och tekniskt bistånd åter skulle ges till Indo­ nesien för att möta vissa akuta hjälpbehov. Nederländerna har i samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 159

härmed tagit initiativet till en internationell samordningsgrupp eller kon­ sortium för bistånd till och avveckling av fordringar gentemot Indonesien. I regeringens programförklaring för u-hjälpen år 1966 sades att bistån­ det i framtiden skall planeras på fyra års sikt. U-landshjälpen skall integre­ ras i den nationella planeringen. Hösten 1967 kungjordes från regeringens sida att man avser att uppnå ett 1-%-mål uteslutande baserat på offentligt bistånd under år 1971. Under år 1966 utgjorde biståndet 0,55 % av national­ inkomsten (år 1965 0,44 %). Om de privata kapitalrörelserna inräknas över­ steg det nederländska resursflödet till u-länder 1,5 % både år 1965 och år 1966.

Länderinriktning Finansiellt bistånd skall enligt tidigare planer ges till alla u-länder för vilka det finns multilaterala konsortier eller konsultativa grupper. Men eftersom antalet sådana länder vuxit snabbt är man f. n. i färd med att ompröva denna princip och sannolikt begränsa biståndet till färre länder. Till andra länder ges inte något bilateralt finansiellt bistånd. Det tekniska biståndet har en mycket stor geografisk spridning (67 mottagarländer år 1966), men man bemödar sig att begränsa spridningen och att samordna det tekniska biståndet med det finansiella. Nederländska Antillerna och Surinam fick 9—10 milj. dollar av totalt ca 50 milj. till bilateralt bistånd år 1966.

Biståndsvillkor Nederländska lån med anknytning till konsortier eller konsultativa grup­ per är inte formellt bundna, men man räknar med att beställningar fram­ för allt skall placeras i Nederländerna. Förslag om lånens användning skall godkännas av finansministeriet. De nederländska lån som ges i samarbete med Interamerikanska utvecklingsbanken är däremot bundna, men 20 % kan användas för att finansiera lokala kostnader. Lånevillkoren är relativt mjuka. Lån inom ramen för konsortier eller konsultativa grupper kan ha lägst 3 % ränta. Lån till Indien, Pakistan och Tunisien år 1966 följde DAC:s »normalvillkor», 3 %, 25 års löptid och 7 års amorteringsfri tid.

Stöd till företag och enskilda organisationer Ett program för samfinansiering av utvecklingsprojekt med enskilda organisationer startade år 1966. Samfinansiering av vissa typer av projekt, som drivs av nederländska företag, har prövats sedan år 1965. Ett nationellt system för försäkring av u-landsinvesteringar mot politiska risker plane­ ras. Man hoppas att detta i framtiden skall kunna anknytas till ett inter­ nationellt garantisystem.

Personalbistånd och stipendiatprogram Nederländerna hade ca 640 biståndsarbetare i u-länderna år 1966. Freds­ kåren hade ca 180 av dessa. Antalet nyrekryterade har ökat för varje år, från 80 under år 1963 till 320 år 1966. Rekryteringen underlättas bl. a. ge­ nom att det skapats en kår av jordbruksexperter för uppdrag i u-länderna med bastjänster i Nederländerna. Man har även överlåtit rekryteringen för vissa projekt till utvecklings- och forskningsinstitutioner som administrerar projekten. Nederländerna finansierade utbildningen av ca 700 studenter och 300 praktikanter i Nederländerna under år 1966,

160 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

7. Belgien

Det belgiska biståndet präglas fortfarande av koloniala traditioner. Kongo, Burundi och Ruanda fick 90 % av det bilaterala biståndet år 1966 och någon väsentlig nyorientering av länderinriktningen har trots svårig­ heterna för biståndet i Kongo ännu inte signalerats. De årliga bidragen för att täcka den kongolesiska statsskulden beräknas till ca 20 milj. dollar per år 1967—70 och inräknas som en väsentlig del av det bilaterala biståndet, som år 1966 uppgick till ca 65 milj. dollar (år 1965 90 milj.). De multilate­ rala insatserna utgjorde 17 % av biståndet år 1966. Det statliga biståndets andel av nationalinkomsten har under åren kraftigt fluktuerat och var 0,64 % år 1966. Motsvarande tal för det totala resursflödet, som legat ett av­ sevärt stycke över 1 % var år 1966 1,31 %.

Biståndsvillkor De belgiska lånen till u-länderna är inte formellt bundna till belgiska va­ ror, men man söker skapa garantier för att lånen i praktiken utnyttjas för inköp i Belgien. De lån som beviljades år 1966 hade 3 % ränta och 5 eller 15 års löptid. Den amorteringsfria tiden var alternativt 2,5 eller 5 år.

Stöd till företag och enskilda organisationer Belgiska staten stöder u-landsinriktade företagsaktiviteter genom exportkreditgarantier, som i vissa fall kan täcka 100 % av riskerna, och genom att subventionera räntekostnaderna vid leverans av kapitalutrustning. Finansiellt stöd ges till enskilda organisationer främst när det gäller fredskårsprogrammet, som administreras av dessa organisationer. Vapenvägrare har möjlighet att göra civil tjänst inom detta program.

Personalbistånd och stipendiatprogram Belgien hade år 1966 3 500 bilaterala experter i u-länderna (nio tiondelar i f. d. belgiska områden), varav ca 2 000 var lärare eller skoladministratörer och ca 300 fredskårister. Det bilaterala stipendiatprogrammet, som hade motsvarande länderinriktning, omfattade samma år nära 2 000 studenter och 1 200 praktikanter.

8. Österrike

Österrikes biståndsprogram, som utvecklats sedan år 1963, har en starkt kommersiell inriktning. Av den totala statliga u-hjälpen år 1966 bestod 65 % av exportkrediter, 20 % av bilaterala gåvor och 15 % av multilateral hjälp. Man satsar främst på sådana bilaterala biståndsformer som kan främ­ ja Österrikes handelspolitiska intressen. En mer positiv inställning till multi­ lateral hjälp har emellertid manifesterat sig beträffande bl. a. UNIDO, FN:s nya organisation för industriell utveckling, som hösten 1967 fick sitt hög­ kvarter i Wien. Österrikes offentliga u-landshjälp, inom vilken statliga exportkrediter så­ lunda dominerade, beräknades år 1966 uppgå till ca 50 milj. dollar och mot­ svara 0,5 % av nationalinkomsten. Under år 1965 hade den samma relativa nivå och några större förändringar väntas inte under år 1967.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968 161

Länderinriktning Man eftersträvar en geografisk koncentration till länder som på grund av handelspolitiska förbindelser med Österrike anses särskilt värda att under­ stödja. Den regionala fördelningen var år 1966 46 % till Europa, 32 % till Asien, 12 % till Afrika och 10 % till Latinamerika.

Biståndsvillkor Österrikes exportkrediter är bundna till österrikiska varor. Detsamma gäller de utvecklingslån som ges till Indien och Turkiet. Lånevillkoren är hårda jämförda med praxis i andra DAC-länder.

9. EEC

EEC:s biståndsprogram har en multilateral karaktär och betraktas som multilateralt av EEC-länderna. Men det kan även ses som en utvidgning av de deltagande ländernas bilaterala program. Europeiska utvecklingsfonden, som bistår de till EEC associerade u-länderna, hade ett kapital av 580 milj. dollar för perioden 1958—63 och har garanterats 730 milj. för tiden 1964— 68. Frankrike bidrar med 33 %, Tyskland med 33 %, Italien med något över 10 %, Belgien och Holland med något under 10 %. Under åren 1960— 66 har fonden förbrukat 440 milj. dollar. Ett 30-tal u-länder är associe­ rade till EEC; bland dessa märks Algeriet, Nigeria, Senegal, Elfenbens­ kusten, Madagaskar, Kongo, Somalia, Burundi och Ruanda. Allt bistånd under den första femårsperioden var gåvobistånd men senare har denna praxis ändrats. Under år 1966 utgjorde lånen 20 % av utbetal­ ningarna och 27 % av åtagandena. En tydlig förskjutning har även ägt rum i den ämnesmässiga fördelningen under den andra perioden — från bas­ investeringar i undervisning, hälsovård och framför allt transportväsen till produktiva industriinvesteringar inom jordbrukssektorn. Tekniskt bistånd utgör 7:—8 % av programmet. Vidare har ca 8 % anslagits för prisstöd till de associerade ländernas jordbruksprodukter.

Länderinriktning Biståndet har koncentrerats till de mer utvecklade av de associerade sta­ terna. Under den andra perioden 1964—68 har Madagaskar fått 15 %, Elfenbenskusten 11 % och Senegal 9 %. Dessa länder har gynnats efter­ som urvalskriteriet har varit främst kvaliteten på de projekt som presen­ terats för fonden. För bistånd till icke-sj älvständiga områden eller territorier har anslagits högst 70 milj. dollar åren 1964—68. Hälften av dessa anslag skall komma franska områden tillgodo och hälften fördelas mellan andra områden. All­ mänt kan sägas att bistånd från europeiska utvecklingsfonden huvudsak­ ligen går till tidigare franska områden i Afrika samt, i mindre utsträckning, till områden där Belgien och Nederländerna har gamla intressen.

Biståndsvillkor Enligt avtal med de associerade länderna skall Europeiska utvecklings­ fonden kunna bevilja lån på speciella villkor, subsidierade av fonden, med högst 3 % ränta inom ett rambelopp av 50 milj. dollar. Det första av dessa lån, till Elfenbenskusten år 1966, hade 2 % ränta, 21 års löptid och 8,5 års amorteringsfri tid. Övriga lån från fonden har normala affärsmässiga vill­ kor.

162 Knngl. Maj.ts proposition hr töi år 11)68

Europeiska investeringsbanken EIB:s lån till Turkiet finansieras med särskilda bidrag från EEC-länderna. Lånevillkoren är 3—4,5 % ränta över 30 år. Bankens lån till Grekland har högst 3 % ränta och 8—15 års löp­ tid (räntesubsidier betalas av EEC-länderna). För övriga EIB-lån tillämpas betydligt hårdare villkor. Romfördraget föreskriver att köp av utrustning, tjänster och varor, som finansieras av EEC, skall ske i EEC-länderna eller i länder associerade till EEC. Denna bestämmelse ingår även i grundreglerna för Europeiska utveck­ lingsfonden och Europeiska investeringsbanken.

Personalbistånd och stipendiatprogram EEC:s tekniska bistånd avser till största delen förinvesteringsstudier; dessutom förekommer geologiska prospekteringar och jordbrukstekniska undersökningar. Under år 1966 var 870 av EEC finansierade experter verk­ samma på dessa områden. Belgien, Västtyskland, Frankrike och Italien medverkade med de flesta experterna; ett mindre antal rekryterades från Nederländerna och från de associerade u-länderna. Inom EEC:s stipendiatprogram finansierades år 1966 utbildningen av 940 studenter och 850 praktikanter, därav i EEC-länder ca 1 200 och i de associerade u-länderna ca 500. Ekonomiska och jordbrukstekniska ämnen betonades särskilt i utbildningsverksamheten.

10. Norge

Det norska biståndet har väsentliga likheter med det svenska, relativt stark betoning av multilaterala insatser och av tekniskt bistånd. Biståndet är i hög grad koncentrerat till Östafrika samt Indien. Ämnesmässigt har in­ satser rörande fiske och livsmedelsförsörjning getts prioritet. Under år 1966 utfördes en översyn av biståndsprogrammet genom den s. k. Onarheim-utredningen, som lades till grund för de nya riktlinjerna på om­ rådet som framlades för stortinget år 1967. Det multilaterala biståndet skall enligt propositionen betonas även i fortsättningen, men det bilaterala bi­ ståndet skall ges möjlighet att expandera snabbare. Bilateralt finansiellt bi­ stånd, som tidigare knappast förekommit, skall nu utvecklas. Vidare föreslås åtgärder för att stimulera privata kapitalöverföringar, förbättrade investeringsgarantier och exportkreditgarantier, stöd till förinvesteringsstudier, statligt bistånd till basinvesteringar som skapar förutsättningar för privata investeringar, m. in. Norge överväger även att göra biståndsinsatser på familjeplaneringsområdet. Norge har f. n. inte någon långtidsplan för bistån­ det, men man avser att integrera biståndet i den fyraårsplan för de statliga utgifterna som skall gälla från år 1969.

Volym Norges statliga biståndsinsatser (enligt DAC:s redovisningssätt) uppgick år 1966 till ca 13,5 milj. dollar. Inom denna ram utgjorde det multilaterala biståndet 8,2 milj. vilket motsvarade mer än 60 % av programmet. De privata kapitalöverföringarna är av mindre omfattning och minskade år 1966 till 4 milj. dollar på grund av lågkonjunktur för varvsindustrin. De direkta investeringarna uppgick år 1966 till knappt 1 milj. dollar. Dessa överföringar visar dock betydande svängningar från år till år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968 163

Länder inriktning Norge avser att fullfölja tidigare policy beträffande länderinriktningen. Biståndet till de östafrikanska länderna kominer att expandera delvis inom ramen för det nordiska programmet. Med Indien har Norge slutit ett nytt femårigt avtal om fortsatt och vidgat bistånd till fiskeriet och fiskindustrin. Indien intar en särställning i det bilaterala programmet, mer än hälften av biståndsmedlen har anslagits till Indien-projekten fram till år 1966. Större biståndsinsatser i andra länder planeras inte.

Biståndsvillkor Norges bilaterala finansiella bistånd har begränsats till lån till Turkiet inom OECD-konsortiet. Två lån har beviljats med 3 % ränta och återbe­ talning under 10 år efter 7 års amorteringsfri tid. Lånen är obundna. I framtiden kan eventuella undantag komma att göras från denna praxis med hänsyn till den norska exportindustrins intressen.

Stöd till företag och enskilda organisationer Den norska utredningen år 1966 har föreslagit vissa åtgärder för att sti­ mulera privata insatser. Det norska biståndsorganet har årligen anslagit ca 3 milj. nkr till enskilda organisationers projekt i u-länderna. Medlen har använts för insatser inom hälsovård (43 %), skolutbildning (24 %) och övriga områden, främst jordbruk, (33 %).

Personalbistånd och stipendiatprogram Fältpersonalen i det norska biståndsprogrammet var år 1966 ca 250 per­ soner. Fredskåren, som inräknas i denna siffra, omfattade 86 personer. Den arbetar i Uganda och Iran inom hälsovård, jordbruk och undervisning. Norge stipendierade år 1966 ca 190 studenter och praktikanter för utbildning i Norge, eller i enstaka fall i andra länder. 11

11. Danmark

Det danska biståndet utmärks liksom det norska och svenska av relativt stark inriktning på multilaterala program och tekniskt bistånd. Biståndet väntas följa dessa linjer även i fortsättningen men med något svagare be­ toning när det bilaterala finansiella biståndet växer. Av de samlade utgifter­ na 21 milj. dollar år 1966 var mer än 50 % multilateralt bistånd. Regeringen framlade våren 1967 en plan för u-landshjälpen under budget­ perioden 1967—73, enligt vilken Danmarks bistånd skulle uppgå till 1 % av nationalinkomsten budgetåret 1972/73 (0,26 % budgetåret 1966/67). Det pri­ vata kapitalflödet inräknas i procentsiffran. Detta skulle förutsätta en årlig ökning av de statliga biståndsanslagen med ca 25 %. Planen ger allmänna principer för biståndets fördelning mellan huvudområden. Dessa principer har karaktären av preliminära riktlinjer och skall tillämpas flexibelt. Man räknar med följande utgiftsökningar från budgetåret 1967/68 till budgetåret 1972/73. FN:s och fackorganens tekniska bistånd, från 55 till 210 milj. dlcr., World Food Program och humanitärt bistånd, från 21 till 55 milj. dkr., multilateralt finansiellt bistånd, från 22 till 70 milj. dkr., bilaterala lån, från 60 till 160 milj. dkr., bilateralt tekniskt bistånd, från 51 till 140 milj. dkr. Det samlade biståndet skall alltså öka från 210 milj. till 635 milj. dkr. (i 1966 års priser). Man har därvid räknat med att det privata kapitalflödet

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

under dessa år stiger från 30 milj. till 100 milj. dkr. och att nationalproduk­ ten växer med 3,5 % per år. Av de årliga utgifterna beräknas 25—30 % ut­ göra lån med högst 25 års återbetalningstid.

Länderinriktning Det bilaterala tekniska biståndet fördelades budgetåret 1966/67 mellan 15 länder i Afrika, 10 länder i Asien och 5 länder i Latinamerika. De största mottagarländerna var Kongo, Tanzania, Kenya, Indien, Korea, Thailand och Chile. Det finansiella biståndet gick till fem länder: Indien, Tunisien, Ma­ lawi, Brasilien och Turkiet. Danmark har lämnat lån till Indien med 23 milj. dkr. Övriga lån har varit i storleksordningen 1,3—3 milj. dkr. Styrelsen för det danska biståndet söker åstadkomma eu starkare länderkoncentration. Det framtida programmet skall inriktas huvudsakligen på Indien, Kenya, Tanzania och Zambia samt i andra hand på Pakistan, Thai­ land, Uganda, Malawi och Botswana. Danmark har det administrativa an­ svaret för det nordiska jordbrukskooperativa projekt som startats i Kenya år 1967. Danmark skall satsa ca 10 milj. dkr. — 20 % av totalkostnaden — under en femårsperiod.

Diståndsvillkor De danska utvecklingslän till u-länder, som beviljats sedan år 1962, har varit bundna till köp av danska varor men har inte bundits till bestämda projekt. Danmark är i princip för obundna lån men anser att en nationell reform förutsätter en ändrad internationell praxis. De danska lånen kan emellertid delvis ges i obunden form om detta är motiverat med hänsyn till u-landets ekonomiska utvecklingsnivå. Det första lånet av detta slag gällde Malawi, där 25 % av lånet kan användas för lokala investeringskostnader. Danmark har relativt mjuka lånevillkor. Samtliga lån under år 1966 var räntefria, varmed en ny praxis inleddes. Den normala löptiden var 19—20 år och den amorteringsfria tiden 4—5 år.

Stöd till företag och enskilda organisationer Det privata kapitalflödet till u-land har ringa omfattning och varierar starkt från år till år. Under år 1966 beräknades privata investeringar och lån ha uppgått till 1 milj. dollar. Samma år skapades ett system för försäk­ ring av privata investeringar i u-land mot politiska risker. Försäkringen skall normalt gälla en maximiperiod av 15 år, varvid företaget bär minst 10 % av risken. U-landet skall godkänna investeringen såsom värdefull ur utvecklingssynpunkt. Den finansiella ramen är 200 milj. dkr. Systemets effekter kan ännu inte bedömas. Danmark har även ett system för statliga kreditgarantier för export till u-länderna. En investeringsfond för utvecklingsländerna har upprättats från 1 ja­ nuari 1968. Fonden kan stödja danska investeringar i u-länderna genom aktieteckning, finansiering av undersökningar rörande investeringsmöjlig­ heter, långivning m. m. Fondens medel skall bestå av viss andel av tullin­ komsterna på kaffe, under år 1968 10 %, år 1969 20 % och från år 1972 50 % av dessa statsinkomster. Ett nära samarbete förekommer med enskilda organisationer framför allt inom samorganisationen »Mellemfolkeligt Samvirke». Denna organisation administrerar det danska fredskårsprogrammet, som finansieras med stat­ liga medel. Organisationen får även statligt stöd till ett lantbruksprojekt i Indien. Ett av de största danska projekten, undervisningssjukhuset i Kin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 165

shasa, handhas av danska Röda Korset. Vidare har kooperativa organisatio­ ner engagerats vid genomförande av jordbruksprojekt i Thailand, Syrien och Östafrika. Det danska biståndsorganet samarbetar även med kooperationen vid genomförandet av det nordiska projektet i Kenya. Genom det danska missionsrådet kanaliseras bidrag till missionens projekt.

Personalbistånd och stipendiatprogram Danmarks bilaterala biståndspersonal uppgick år 1966 till 320 personer (inklusive experter vid de nordiska projekten) varav ca 100 tjänstgjorde inom fredskåren. Bistånd med förvaltningsexperter till Östafrika, Malawi och Zambia har fått särskild betoning under de senaste åren. De har exeku­ tiva uppgifter i förvaltningen och betalas delvis av u-landet, delvis av Dan­ mark. Det kan även nämnas att Danmark bidragit med administratörer och lärare för att stärka universitetet i Dar es Salaam. Danmark arrangerar årligen ett betydande antal kurser för u-landsstipendiater i samarbete med FN och FN:s fackorgan. Dessa kurser finansieras ur Danmarks bidrag till UNDP, som delvis är reserverat för detta ändamål. Un­ der år 1966 hölls 33 sådana kurser med 620 deltagare, 7 i u-länderna och de övriga i Danmark. Dessutom förekom 10 bilateralt finansierade kurser år 1966. Samma år beviljades 440 bilaterala stipendier.

12. Australien

Australiens offentliga bistånd år 1966 var 127 milj. dollar, vilket utgjorde 0,66 % av nationalinkomsten. Två tredjedelar, 86 milj., därav avsåg Papua och Nya Guinea, som förvaltas av Australien. Av återstående 41 milj. var två tredjedelar bilateralt bistånd. Detta hade helt formen av gåvobistånd. Kredi­ ter förekommer inte i det australiska biståndet, vilket motiveras av landets eget stora kapitalimportbehov. Det multilaterala biståndet år 1966 uppgick till 14 milj. dollar.

Länderinriktning Det bilaterala programmet är främst inriktat på de asiatiska länderna. En stor del koordineras inom Colombo-planen, en viss del utgörs av civilt bi­ stånd inom SEATO:s ram. Bundet kapitalbistånd lämnas till Indus Development Fund och till Laos. Utbildningsbiståndet har särskilt koncentrerats till Sydostasien (Malaysia, Indonesien, Thailand och Sydvietnam). Australiens biståndsprogram för Papua och Nya Guinea väntas komma att växa ytter­ ligare i enlighet med Världsbankens rekommendationer. Livsmedelshjälp till Indien och Pakistan har de senaste åren haft betydande dimensioner och väntas år 1968 uppgå till 11 milj. dollar.

Stöd till företag Australien har ett statligt system för exportkreditgarantier. De statsgaranterade exportkrediterna till u-länderna uppgick emellertid år 1966 till endast 1 milj. dollar.

Personalbistånd och stipendiatprogram Australien hade år 1966 ca 340 biståndsexperter i bilateral tjänst och 125 fredskårister. Antalet studenter och praktikanter med stipendier var samma år 1 700. Dessutom förekom ca 4 000 stipendier för korrespondensunder­ visning.

166 Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

13. Japan

Japans statliga bistånd har utvidgats planmässigt sedan år 1963 och upp­ gick år 1966 till 285 milj. dollar. Den privata kapitalöverföringen beräknas till ca 250 milj. under samma tid. Målsättningen är ett totalt bistånd (stat­ ligt och privat) motsvarande 1 % av nationalinkomsten (år 1966 0,37 %). Av de statliga utbetalningarna år 1966 beräknas ca 18 % ha gått till multi­ laterala program. En relativt betydande del av det som redovisas som bi­ stånd, 50 milj. dollar, utgjorde krigsskadestånd till Filippinerna och Indo­ nesien.

Länderinriktning Biståndet — frånsett krigsskadeståndet — går huvudsakligen till länder i Sydostasien. Korea, Burma och Thailand var några av de största mot­ tagarländerna. De bilaterala lånen gick till 80 % till asiatiska länder och 20 % till Latinamerika år 1966. I framtiden förutses viss långivning även till afrikanska länder, men huvudinriktningen på Sydostasien skall bibehållas.

Biståndsvillkor Japans lån har i allmänhet bundits till inköp av japanska varor. Man bär under senare år börjat ge lån på mjukare villkor än tidigare. Korea och Taiwan har beviljats lån med 3,5 % ränta, 20 års löptid och 5—7 års amorteringsfri tid. Lån med 4,5 % ränta har beviljats Malaysia, Thailand och Afghanistan.

Stöd till företag och enskilda organisationer Kommersiellt inriktade organisationer spelar en viktig roll i Japans tekniska biståndsprogram. Det statliga stödet till dessa organisationer år 1966 omfattade stipendiatutbildning, investeringsstudier och utredningar rörande ökad import av u-ländernas råvaror till Japan.

Personalbistånd och stipendiatprogram Japan har redovisat 770 bilaterala experter år 1966 (varav 600 rådgivande experter och 150 fredskårister). Japan stipendierade samma år 570 studen­ ter och praktikanter från u-länderna.

14. Sovjetunionen, Kina och de östeuropeiska kommunistländerna Beskrivningen av kommunistländernas biståndsprogram försvåras av käll­ materialets brister; officiella uppgifter om biståndsutgifterna — motsva­ rande DAC-statistiken för OECD-länderna — föreligger inte. a) Det samlade biståndet — i betydelsen officiella utfästelser om bistånd .— från kommunistländerna för perioden 1954—1966 har av FN beräknats till 7 580 milj. dollar (Sovjet 4 870 eller 64 %). Det tyska forskningsinsti­ tutet Friedrich Ebert Stiftung bär beräknat totalbeloppet vid början av år 1966 till 7 140 milj. dollar. Ungefär 840 milj. (12 %) skulle vara Kinas bi­ drag. Övriga länder skulle ha bidragit enligt följande: Tjeckoslovakien 635 milj. (9 %), Jugoslavien 430 milj. (6 %), Polen 335 milj. (5 %), Östtysk­ land 320 milj. (4,5 %), Ungern 130 milj. (2 %), Rumänien 70 milj. (1 %), Bulgarien 40 milj. (0,5 %). Uppgifterna om faktiska utgifter saknas; de lig­ ger emellertid uppenbarligen betydligt lägre än dessa belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 167

Enligt OECD:s beräkningar skulle högst en tredjedel av kommunistlän­ dernas biståndsåtaganden åren 1954—1965 motsvaras av faktiska insatser under denna period. Nettoflödet från dessa länder beräknas ha sjunkit till följd av växande återbetalningar på tidigare lån. Utvecklingen under 60talet torde i grova drag ha uppvisat följande kurva för nettokapitalex­ porten: år 1961 300 milj. dollar, år 1962 400 milj., år 1963 375 milj., år 1964 375 milj., år 1965 325 milj. Vid sidan av dessa bilaterala insatser förekom mindre bidrag till multilaterala organ, knappt 10 milj. dollar per år från alla kommunistländer tillsammans. Tekniskt bistånd från kommunistländerna ges huvudsakligen inom ra­ men för industriella projekt. Växande ansträngningar görs nu att utvidga biståndsverksamheten även till andra områden: skolor, hälsovård, jord­ bruk och ekonomisk planering. Biståndet på dessa områden — huvudsak­ ligen gåvobistånd — har till stor del ulbildningskaraktär, det gäller t. ex. yrkesskolor, universitet och mönsterjordbruk. Bistånd till jordbrukssektorn bär fått betydelse först under senaste år. Beträffande personinsatserna från skilda kommunistländer finns mycket ofullständiga uppgifter. Enligt officiella uppgifter hade Tjeckoslovakien över 600 experter i u-länderna år 1962, Bulgarien 1 200 experter år 1964, Jugo­ slavien 800 experter år 1964 och Polen 350 experter år 1963. Av de 18 500 stipendiater från u-länder som antas ha utbildats i kommunistländerna läs­ året 1962/63 skall 8 000 ha studerat i Sovjet, 3 000 i Kina, 2 200 i Tjeckoslo­ vakien, 2 000 i Östtyskland, 1 300 i Polen, 1 000 i Ungern, 500 i Bulgarien och 500 i Rumänien.

b) Sovjetunionen Sovjetunionens biståndsutfästelser år 1965 och år 1966 har i en ameri­ kansk forskningsrapport beräknats till ca 680 resp. 970 milj. dollar. Ungefär 95 % uppges ha varit lån och 5 % gåvobistånd under tiden 1954—1966. Sovjets bistånd har i hög grad koncentrerats till den industriella sektorn. För de mer än 600 projekt, som USSR år 1966 åtagit sig i u-länder, skall ca 70 % av kapitalet gälla industriell utveckling, huvudsakligen metallindustri, kraftverk och maskinindustri. Den officiella linjen är att USSR i mindre uländer skall ge bistånd till industrier för bearbetning av mineraler och jord­ bruksprodukter, medan biståndet till större u-länder (Indien, UAR, Algeriet in. fl.) huvudsakligen skall inriktas på den tunga industrin. Det tekniska biståndet har en central plats i USSR:s program med starlc betoning av utbildning vid projekten eller i USSR. Under år 1966 torde ca 12 000 ryska tekniker och rådgivare ha tjänstgjort i u-länderna och unge­ fär lika många stipendiater från u-länderna ha utbildats i USSR. Äskilliga tusen utbildades vid de ca 90 tekniska institut och yrkesskolor, som byggts med sovjetiskt bistånd.

Lånderinriktning När Sovjetunionens biståndsverksamhet i den tredje världen startade år 1954 hade USSR avtal om ekonomiskt samarbete med endast två stater, nämligen Afghanistan och Indien; år 1966 fanns avtal med 28 stater. Bi­ ståndet har emellertid en tydlig länderprioritering och geografisk koncentra­ tion. Av biståndet till Asien har mer än tre fjärdedelar gått till Indien och Afghanistan, UAR har fått nästan hälften av biståndet till Mellan­ östern, Algeriet mer än 25 % av biståndet till Afrika medan Argentina, Brasilien och Chile fått allt bistånd till Latinamerika (exklusive Kuba).

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Den regionala fördelningen åren 1954—1966 har varit ca 2 800 milj. dollar till Asien, 2 150 milj. till Mellanöstern, 850 milj. till Afrika och 150 milj. till Latinamerika. Biståndet till Latinamerika har vuxit de senaste åren. Man kan även konstatera en tendens åren 1966 och 1967 att sprida biståndet till traditionellt västorienerade u-länder t. ex. Iran, Pakistan och Turkiet.

Biståndsvillkor USSR:s lånevillkor vid bistånd till u-länderna har normalt varit 2,5 % och 12 års löptid. För många u-länder har det varit betydelsefullt att USSR accepterat återbetalning in natura, i form huvudsakligen av råvaru­ leveranser. Det sovjetiska biståndet har förenats med kommersiellt sam­ arbete, som gett u-länderna viss tryggad avsättning för sina exportprodukter och därmed i något mån minskat dessa länders valutaproblem. Under se­ naste tid bär USSR börjat tillämpa något hårdare lånevillkor i vissa fall. En större del av biståndsmedlen än tidigare anslås till s. k. handelskrediter eller kommersiella krediter, som finansierar export av sovjetisk kapitalut­ rustning med kortare amorteringstid och högre ränta än som traditionellt tillämpats vid de sovjetiska biståndsprojekten.

c) Kina Det kinesiska biståndet utvecklades snabbt fram till år 1965. Därefter har programmet minskat delvis på grund av interna ekonomiska svårigheter. De viktigaste mottagarländerna för kinesiskt bistånd var Indonesien, Burma, UAR, Pakistan, Cambodja, Algeriet, Tanzania, Ghana, Nepal och Jemen. Biståndsvillkoren har varit förmånligare än andra kommunistländers, den största delen har bestått av gåvor och räntefria lån. Man har framför allt finansierat direkt produktiva industriprojekt för t. ex. framställning av tex­ tilier, cement, socker och papper.

Tabell 6. Svenskt statligt bistånd och privat resursflöde till u-länderna i procent av nationalprodukten beräknad enligt olika definitioner budgetåren 1962f63—1967/68

Belopp i milj kr. löpande priser 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/681 1. Bruttonationalprodukten till marknadspris, svensk definition 84 942 93 042 102 602 113 434 124 666 133 891 2. Bruttonationalprodukten till marknadspris, SNA-definition . . 78 750 86 493 95 474 105 462 116 126 125 440