('med förslag till lag om införande av fastighet sbildning slag en, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970 1

Nr 144

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om införande av fastighet sbildning slag en, m. m.; given Stockholms slott den li augusti 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om införande av fastighetsbildningslagen, 2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning, 3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning, 4) lag om ändring i byggnadslagen (1947:385), dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kun­ görelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612).

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro, enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den av vårriksdagen antagna nya fastighetsbildningslagen föreslås genom särskild promulgationslag träda i kraft den 1 januari 1972. Promulgationslagen innehåller vidare bestämmelser om upphävande av äldre fastighetsbildningslagstiftning. I lagen regleras också frågan om tilllämpligheten av äldre rätt på mål eller ärenden om fastighetsbildning som är anhängiga i första instans vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande. Bestämmelserna härom utgår från att den nya lagen i princip är tillämplig. Från denna grund­ sats görs en del undantag. Slutligen meddelas i promulgationslagen vissa bestämmelser om äldre rättsinstitut som är under avveckling. Utöver promulgationslagen framläggs förslag till två andra nya lagar som avses skola träda i kraft samtidigt med fastighetsbildningslagen och som har 1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 1H

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

anknytning till denna. Den ena lagen innehåller bestämmelser om förmåns­ rätt för fordran på grund av fastighetsbildning. I den andra lagen behandlas frågan om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning. Sistnämnda lag syftar till att säkerställa att samstämmig­ het i största möjliga utsträckning kommer att råda mellan fastighetsindel­ ningen och indelningen i förvaltningsområden. Slutligen föreslås vissa ändringar i byggnadslagen och byggnadsstadgan. Ändringarna innebär att dessa författningar anpassas till fastighetsbild­ ningslagens regelsystem. Särskilt kan nämnas att det nuvarande begreppet rättsligen bestående tomt utmönstras och att ordet tomt får beteckna en enligt fastställd plan för bebyggelse avsedd enhet. Också ändringarna i bygg­ nadslagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970 3

1) Förslag till

Lag

om införande av fastighetslnldmngslagen (

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser 1 § Fastighetsbildningslagen och denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2 §

Genom fastighetsbildningslagen upphäves med den begränsning som följer av denna lag lagen (1909:53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående laga skif­ ten i Julckasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län, lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad, lagen (1918:526) om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning, lagen (1921:379) huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark, lagen (1921:380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom Väster­ bottens eller Norrbottens läns lappmark, lagen (1925:102) rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län, lagen (1925:222) innefattande bestämmelser med avseende å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden, lagen (1926:326) om delning av jord å landet, lagen (1926:336) om sammanläggning av fastigheter å landet, lagen (1930:99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m., lagen (1932:223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, lagen (1952:152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m.,

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

lagen (1964:783) med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning in. m, lagen (1969:140) om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte, vad som i annan författning strider mot fastighetsbildningslagen eller den­ na lag.

3 § Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i fastighetsbildningslagen eller i denna lag, skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

4 § Vid förrättning som pågår vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande skall äldre lag tillämpas, om det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet i förrättningen eller om det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn till enskilda och allmänna intressen.

5 § Ärende om sammanläggning, som är anhängigt vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande och som enligt äldre lag skall prövas av ägodelningsdomaren, handlägges av inskrivningsmyndigheten. I fråga om villkoren för sammanläggning och verkan av sådan åtgärd skall fastighetsbildningslagen tillämpas. I övrigt skall äldre lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av följande särskilda bestämmelser. Ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelningsrättens pröv­ ning, överlämnas till fastighetsdomstolen. Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende föres hos hovrätten genom besvär. Besvär shandlingen inges till myndig­ heten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

6 § Äldre bestämmelser om fastställelse av förrättning och om rättelse i fast­ ställd förrättning skall fortfarande tillämpas på förrättning som avslutats innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft. Vad som nu föreskrivits gäller icke förrättning enligt 5 kap. lagen (1917: 269) om fastighetsbildning i stad, om besvär anförts mot förrättningen och besvären icke före fastighetsbildningslagens ikraftträdande ogillats genom avgörande som då vunnit eller därefter vinner laga kraft. Vid tillämpningen av första stycket skall inskrivningsmyndigheten full­ göra den prövning, som åvilar ägodelningsdomaren, och fastighetsdomstolen den prövning, som åvilar ägodelningsrätten. Har efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande beslut meddelats eller åtgärd vidtagits enligt äldre lag, skall frågan, huruvida talan mot beslutet

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 5

eller åtgärden skall föras särskilt, bedömas enligt äldre lag. Särskild talan föres genom besvär. Besvärshandlingen inges till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag beslutet meddelades eller åtgärden vidtogs. Bestämmelserna i 5 kap. 22 § lagen om fastighetsbildning i stad skall tilllämpas även när beslut, som där avses, meddelas sedan fastighetsbildnings­ lagen trätt i kraft.

7 § Mål eller ärende, som är anhängigt hos ägodeiningsrätten vid fastighets­ bildningslagens ikraftträdande, prövas av fastighetsdomstolen. Detsamma gäller sådant besvärsmål enligt 5 kap. lagen (1917:269) om fastighetsbild­ ning i stad som vid ikraftträdandet är anhängigt hos länsstyrelsen eller hos den som fått förordnande med stöd av 21 § i samma kapitel.

8 § Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdomstol, handlägges i den ordning som är föreskriven för fastighetsbildningsmål. I stämningsmål gäller dock om föreläggande för part och parts utevaro rättegångbalkens bestämmelser angående sak varom förlikning ej är tillåten.

9 § Är mål enligt 3 § lagen (1918:526) om rätt att över annans mark fram­ draga ledning för vatten till husbehovsförbrukning anhängigt hos domstol vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande, skall målet handläggas och prövas enligt äldre lag.

10 §

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt. Detsamma gäller den som i enlighet med beslut vid allmän awittring innehar ströäng.

11 §

Vid tillämpning av fastighetsbildningslagen skall fordran eller annan rät­ tighet med företrädesrätt enligt 5 § lagen ( ) om införande av nya jordabalken behandlas som inskriven rättighet. Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller för det fall att fastighet svarar för fordran skall tillämpas även när fastighet besväras av rätt till avkomst eller annan förmån.

12 §

Vad som i fastighetsbildningslagen föreskrivits om byggnadsplan äger motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Avstyckningsplan får ändras

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

enligt de bestämmelser som före den 1 januari 1948 gällde i fråga om till­ komsten av sådan plan. Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall icke längre gälla.

13 § Det rättsliga sambandet mellan tomt och därmed oskiljaktigt förenad stadsäga skall upphöra. Detsamma gäller sambandet mellan tomt och stadsäga som motsvarar för tomten utbruten andel i samfälld mark. Vad som nu föreskrivits skall äga tillämpning även om tomten uteslutits ur tomtindel­ ning. I fråga om verkan av sambandets upphörande äger 6 kap. It § första stycket och 7 kap. 27 § jordabalken motsvarande tillämpning.

Särskild övergångsbestämmelse angående 5 kap. fastighetsbildningslagen

14 § Vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § fastighetsbild­ ningslagen skall bestämmelserna i 6 kap. 15 § jordabalken om verkan av att rättsägare avstår från rätt till betalning äga motsvarande tillämpning i fråga om innehavare av rätt till avkomst eller annan förmån.

Särskild övergångsbestämmelse angående 7 kap. fastighetsbildningslagen

15 §

Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighets­ reglering, även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 § fastig­ hetsbildningslagen ej föreligger.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen

16 § Bestämmelserna i 11 kap. fastighetsbildningslagen om klyvning av fastig­ het, som innehas med samäganderätt, skall tillämpas även på fastighet som är delad genom sämjedelning. Klyvning får dock ej ske, om delägare innan tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut meddelats ansöker om legalisering av sämjedelningen eller, i fall då frågan om legalisering får prövas utan ansökan, samtycker till åtgärden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970 7

Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 kap. fastighetsbildningslagen 17 § Bestämmelserna i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen om sammanläggning av fastigheter, som tillhör äkta makar, gäller ej när äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

18 § Är fastighet föremål för återköpsrätt, får den ej ingå i sammanläggning utan rättighetshavarens medgivande. Fastighet, som utgöres av besittningsrätt till ofri tomt i stad, får ingå i sammanläggning, endast om den som har lösningsrätt enligt 4 kap. 6 § äldre jordabalken medger det. Fastighet, som besväras av vattenfallsrätt, får ej sammanläggas med fastighet, som besväras av beviljad eller sökt inskrivning eller av fordran eller annan rättighet med företrädesrätt enligt 5 § lagen ( ) om införande av nya jordabalken.

Slutbestämmelse 19 § Närmare föreskrifter för övergången till fastighetsbildningslagen medde­ las av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

s Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

2) Förslag till

Lag

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighets­ bildning

Härigenom förordnas som följer.

1 § Mark som genom fastighetsreglering överföres till fastighet inom annan kommun skall i fortsättningen höra till den kommunen. Detsamma gäller när mark överföres till samfällighet som i sin helhet är belägen inom annan kommun.

2 §

Tillföres samfällighet, som är belägen inom flera kommuner, genom fas­ tighetsreglering mark från annan kommun, skall fastighetsbildningsmyndigheten bestämma att marken skall höra till en av de först angivna kom­ munerna. Om fastighet eller samfällighet bildas av mark från flera kommuner, skall myndigheten bestämma till vilken av kommunerna den nya enheten skall höra.

3 § Sammanfaller gräns för församling med kommungräns och ändras denna enligt 1 eller 2 §, undergår församlingsgränsen motsvarande ändring. 1 annat fall påverkas församlingsgräns icke av fastighetsbildning.

4 § I ärende rörande medgivande till fastighetsbildning enligt 3 kap. 11 § fastighetsbildningslagen ( ) skall länsstyrelsen verkställa behövlig utredning. Ärende, som avses i första stycket, avgöres av länsstyrelsen. Innebär fastighetsbildningen ändring av länsgräns, skall länsstyrelsen dock under­ ställa ärendet Konungens prövning. Underställning skall även eljest ske, om särskilda skäl föreligger.

Kungl. Maj:fs proposition nr 744 år 1970 9

5 § Vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning skall iakt­ tagas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet för kommun eller församling ej uppkommer. För sådant ändamål kan föreskrivas avsteg från 1 eller 2 §, dock ej så att fastighet kommer att omfatta enskild mark inom mer än en kommun. Vidare kan fastställas reglering rörande kommunernas eller församlingarnas inbördes ekonomiska förhållanden och meddelas andra föreskrifter med anledning av indelningsändringen. För undvikande av olämplig indelning i förvaltningsområden kan även bestämmas att fastighet, samfällighet, eller del av samfällighet, som ej beröres av fastighetsbildningen, skall överflyttas till annan kommun eller församling. Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna paragraf får föras av kommun, församling och fastighetsägare som beslutet rör.

6 § Indelningsändring enligt denna lag träder i kraft den dag uppgift om fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret, om ej annat bestämts i beslut om medgivande till fastighetsbildningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd, som avslutats efter fastighetsbildningslagens ( ) ikraft­ trädande men handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners områden.

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 744

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

3) Förslag till

Lag

om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning

Härigenom förordnas som följer.

1 § Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen ( ) bestämts att ägare av fastighet skall utge ersättning till annan sakägare och har fordran på ersättning icke förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan, skall med fordringen följa förmånsrätt enligt 6 § 1 förmånsrättslagen ( ). Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat uttagas inom föreskriven tid.

Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som avses i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen ( ) att uttaga skog skall anteckning göras i fastighetsboken när beslutet vunnit laga kraft. Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka fastighet svarar enligt 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall anteckning dock ej ske.

3 § Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko­ nungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1926:335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning och lagen (1965:194) angående säker­ het för ersättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. skall upphöra att gälla. De upphävda lagarna gäller dock alltjämt i fråga om ersättning som bestämts enligt äldre lagstiftning om fastighetsbildning.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 11

4) Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen (1947:385)

Härigenom förordnas i fråga om byggnadslagen (1947: 385),1 2 dels att 46 och 139 §§ skall upphöra att gälla, dels att 37—39, 47, 50, 51, 54, 56—64, 66—69, 72, 89, 141, 153—156, 163 och 164 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Inom byggnadskvarter---------------------- till tomter. Är fråga väckt om ändring av Är fråga väckt om ändring av tomtindelning, må nybyggnad ej fö- tomtindelning, må nybyggnad ej fö­ retagas å tomt som beröres därav retagas å mark som beröres därav innan frågan slutligt prövats. innan frågan slutligt prövats. Utan hinder---------------------- inom kvarteret.

38 §; Nybyggnad må ej företagas i strid Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å tomt som mot tomtindelning eller å fastighet icke är rättsligen bestående. som icke överensstämmer med tomtindelningen. Ej heller må nybyggnad ske, in­ Ej heller må nybyggnad ske, in­ nan skyldighet att anordna utfarts- nan skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten som en­ väg och avlopp från fastigheten som ligt denna lag åligger ägaren eller enligt denna lag åligger ägaren eller att utgiva det bidrag till kostnad för att utgiva det bidrag till kostnad för gata som belöper å tomten blivit full­ gata som belöper å fastigheten bli­ gjord eller nöjaktig säkerhet blivit vit fullgjord eller nöjaktig säkerhet ställd. blivit ställd. När särskilda första stycket.

1 Senaste lydelse av

46 § 1949:666

139 § »

2 Senaste lydelse 1959:611.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 ar 19/0

Har å tomt byggnad uppförts i så­ Skjuter trappa från fastighet in­ dant läge, att den skjuter in på om byggnadskvarter över gatulinjen, grannes tomt eller på gata eller an­ äger länsstyrelsen medgiva att den nan allmän plats, och skulle bygg­ kvarstår å gatumarken under viss nadens nedrivande eller förändring tid eller tills vidare. medföra märklig kostnad eller olä­ Har byggnad i annat fall uppförts genhet för ägaren, vare denne ej så att den skjuter in på angränsan­ skyldig att avträda den intagna mar­ de mark och är enligt jordabalken ken förrän byggnaden rives eller ägaren ej skyldig att avträda den brinner ned, utan så är att den som mark som sålunda tagits i anspråk, uppfört byggnaden verkställt in- skall vad i 34, 38 och 158 §§ är före­ kräktningen med avsikt eller därvid skrivet ej medföra hinder mot sådan handlat med grov vårdslöshet och, ändring av byggnaden som är att om fastigheten övergått till ny ägare, hänföra till nybyggnad. Ändringen denne ägde kännedom därom vid för­ må dock vidtagas, endast om ägaren värvet av fastigheten. Vad nu är av den berörda marken medgiver sagt gäller ej om trappa som skjuter det. över gatulinjen; dock äger länssty­ relsen medgiva att trappan må kvar­ stå under viss tid eller tills vidare. För det intrång granne lider av bygg­ nad som skjuter in på hans tomt njute denne ersättning, om han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Tvist om ersättning eller lösen prö­ vas av expropriationsdomstolen. I fråga om byggnad som avses i första stycket skall vad i 34, 38 och 158 §§ år föreskrivet ej medföra hin­ der mot ändring som efter vad Konungen därom stadgat är att hän­ föra till nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas, med mindre ägaren av den intagna marken med­ giver det.

47 §. Har ej inom ett år efter tomtin- Tillhör enligt tomtindelning särdelnings fastställande ägare av tomt- skilda delar av tomt olika ägare och del väckt talan om inlösen av åter- har ej fastighetsbildning i överens-

1 Senaste lydelse 1949:666.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144- år 1970 13

stoden av tomten eller har dylik ta­ stämmelse med tomtindelningen lan ej lett till tomtens förenande i kommit till stånd på grund av an­ en ägares hand, vare staden berätti­ sökan som gjorts senast ett år efter gad lösa tomten; dock må, om äga­ tomtindelningens fastställande, är re av tomtdel före staden väckt ta­ staden berättigad lösa tomtdelarna. lan om inlösen, stadens anspråk bi­ Har ansökan om fastighetsbild­ fallas allenast såframt ägarens talan ning i överensstämmelse med tomt­ ej leder till tomtens förenande i en indelningen gjorts innan staden med ägares hand. stöd av bestämmelserna i första styc­ ket väckt talan om inlösen, skall målet förklaras vilande till dess frå­ gan om fastighetsbildningen slutligt avgjorts. Bildas fastighet som över­ ensstämmer med tomtindelningen, förfaller stadens talan. När stad väckt talan om inlösen av tomt skall domstolen ofördröjligen sända underrättelse därom till fastighetsbildning smyndigheten.

50 §• Ny gata skall upplåtas till allmänt Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet begagnande i den mån bebyggandet av tomter, som enligt stadsplanen av fastigheter, som överensstämma hava utgång till gatan, kvarter efter med tomtindelning och som enligt kvarter fortskrider från förut upp­ stadsplanen hava utgång till gatan, låten gata eller från allmän väg in­ kvarter efter kvarter fortskrider från om område som i väsentlig utsträck­ förut upplåten gata eller från allmän ning är bebyggt för bostads- eller in­ väg inom område som i väsentlig ut­ dustriändamål. Härvid skall iaktta­ sträckning är bebyggt för bostadsgas, att varje gatudel som begränsas eller industriändamål. Härvid skall av två på varandra följande tvärga­ iakttagas, att varje gatudel som be­ tors utdragna mittlinjer skall upp­ gränsas av två på varandra följande låtas, när tomter med en samman­ tvärgators utdragna mittlinjer skall lagd längd utmed gatudelen av minst upplåtas, när antingen fastigheter en tredjedel av de därvid befintliga med en sammanlagd längd utmed gränslinjerna för byggnadskvarter gatudelen av minst en tredjedel av bebyggts i enlighet med stadsplanen, de därvid befintliga gränslinjerna dock att, om dessförinnan bebyggel­ för byggnadskvarter eller minst en se föreligger tomt efter tomt i följd tredjedel av de fastigheter som sko­ från förut upplåten gata eller från la hava utgång till gatudelen be­ allmän väg inom område som nyss byggts i enlighet med stadsplanen,

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

sagts, gatan skall upplåtas framför dock att, om dessförinnan bebyggel­ sålunda bebyggda tomter. se föreligger fastighet efter fastighet i följd från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område som nyss sagts, gatan skall upplåtas framför sålunda bebyggda fastig­ heter. Har fastighet i enlighet med tomt­ indelning belastats med servitut för utgång till gata, skall sådan fastig­ het vid tillämpningen av första styc­ ket anses som bebyggd så snart härs­ kande fastighet blivit bebyggd enligt planen. Skall redan befintlig gata vidgas, Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt be­ åligger det staden att till allmänt be­ gagnande upplåta gatans nya del i gagnande upplåta gatans nya del i den mån tomter som enligt stads­ den mån med tomtindelning över­ planen hava utgång till gatan be­ ensstämmande fastigheter som en­ byggts i enlighet med planen. ligt stadsplanen hava utgång till ga­ tan bebyggts i enlighet med planen.

51 §•

Torg, park eller annan sådan all­ Torg, park eller annan sådan all­ män plats skall till den del den icke män plats skall till den del den icke är att anse som gata upplåtas till är att anse som gata upplåtas till allmänt begagnande, när tomter el­ allmänt begagnande, när fastigheter, ler specialområden med en samman­ som överensstämma med tomtindel­ lagd längd utmed platsen av minst ning, eller specialområden med en två tredjedelar av de därvid befintli­ sammanlagd längd utmed platsen av ga gränslinjerna för byggnadskvar- minst två tredjedelar av de därvid ter och specialområden bebyggts i befintliga gränslinjerna för byggenlighet med stadsplanen eller eljest nadskvarter och specialområden be­ väsentligen tagits i anspråk för där byggts i enlighet med stadsplanen el­ angivet ändamål. ler eljest väsentligen tagits i an­ språk för där angivet ändamål.

54 §.i

Vill ägare av tomt verkställa ny­ Vill ägare av fastighet inom byggbyggnad därå innan gata, till vilken nadskvarter verkställa nybyggnad tomten enligt stadsplanen har ut- därå innan gata, till vilken fastig-

1 Senaste lydelse 1955:316.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244 år 1970 15

gång, blivit upplåten till allmänt be- heten enligt stadsplanen har utgång, gagnande och allmän avloppsledning blivit upplåten till allmänt begag­ anlagts, skall han anordna utfartsväg nande och allmän avloppsledning och nödigt avlopp från tomten. I den anlagts, skall han anordna utfarts­ mån staden förfogar över erforder­ väg och nödigt avlopp från fastighe­ lig obebyggd mark som enligt stads­ ten. I den mån staden förfogar över planen är avsedd till gata eller an­ erforderlig obebyggd mark som en­ nan allmän plats, vare staden pliktig ligt stadsplanen är avsedd till gata att utan ersättning låta marken nytt­ eller annan allmän plats vare staden jas för ändamålet. pliktig att utan ersättning låta mar­ ken nyttjas för ändamålet.

56 §■ Ägare av tomt vid gata är skyldig Ägare av fastighet som är belägen att ersätta staden värdet av gatu- vid gata och som överensstämmer marken framför tomten intill gatans med tomtindelning är skyldig att er­ mitt, dock ej till större bredd än sätta staden värdet av gatumarken fem åttondelar av den enligt stads­ framför fastigheten intill gatans planen vid gatans upplåtande till all­ mitt, dock ej till större bredd än mänt begagnande tillåtna högsta fem åttondelar av den enligt stads­ hushöjden å tomten. planen vid gatans upplåtande till all­ mänt begagnande tillåtna högsta hus­ höjden å fastigheten. Är tomt belägen vid gatukors, om­ Är fastigheten belägen vid gatu­ fattar ersättningsskyldigheten tillika kors, omfattar ersättningsskyldighe­ den del av gatukorset som inneslutes ten tillika den del av gatukorset som av den i första stycket angivna gatu- inneslutes av den i första stycket an­ markens utdragna gränslinjer och givna gatumarkens utdragna gräns­ är belägen inom ett avstånd från linjer och är belägen inom ett av­ tomts sida eller hörn, motsvarande stånd från fastighetens sida eller fem åttondelar av den i första styc­ hörn, motsvarande fem åttondelar av ket angivna hushöjden. den i första stycket angivna hushöj­ den.

57 §• Ingår i gata allmän väg eller ock Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark som staden jämlikt 43 § vägmark som staden jämlikt 43 § nyttjar, skall tomtägarens ersätt­ nyttjar, skall fastighetsägarens er­ ningsskyldighet enligt 56 § första sättningsskyldighet enligt 56 § första stycket begränsas till värdet av gatu- stycket begränsas till värdet av gatumarken framför tomten intill gatans marken framför fastigheten intill ga-

16 Kungl. May.ts proposition nr 14i år 1970

mitt, minskad med halva arealen av tans mitt, minskad med halva area­ vägmärken. len av vägmärken. Ingår vägmark som avses i första Ingår vägmark som avses i första stycket i gatukors och finnes den stycket i gatukors och finnes den areal gatumark som återstår i korset areal gatumark som återstår i kor­ efter avdrag av vägens areal vara set efter avdrag av vägens areal vara mindre än den areal som ägarna av mindre än den areal som ägarna av tomterna vid korset jämlikt 56 § fastigheterna vid korset jämlikt 56 § andra stycket skola sammanlagt er­ andra stycket skola sammanlagt er­ sätta, jämkas ersättningsskyldighe­ sätta, jämkas ersättningsskyldighe­ ten för tomterna så att den samman­ ten för fastigheterna så att den sam­ lagt ej överstiger värdet av nämnda manlagt ej överstiger värdet av återstående areal. nämnda återstående areal. Vad i---------------------- i stadsplanen.

58 Ersättning varom i 56 och 57 §§ Ersättning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvär­ sägs skall beräknas efter medelvär­ det å all gatumarken framför tom­ det å all gatumarken framför fastig­ ten eller, i fråga om gatukors, å den heten eller, i fråga om gatukors, å mark som ingår i gatulcorset; dock den mark som ingår i gatukorset; skall vägmark som avses i 57 § första dock skall vägmark som avses i 57 § stycket icke tagas i beräkning. Vär­ första stycket icke tagas i beräkning. det av själva marken skall, efter de Värdet av själva marken skall, efter grunder vilka gälla för uppskattning de grunder vilka gälla för uppskatt­ av gatumark som avstås till staden, ning av gatumark som avstås till uppskattas utan hänsyn till kostnad staden, uppskattas utan hänsyn till som staden vidkänts för markens kostnad som staden vidkänts för iordningställande. markens iordningställande.

59 Därest så finnes lämpligt, må Ko­ Därest så finnes lämpligt, må läns­ nungen på framställning av staden styrelsen på framställning av staden besluta, att gatumarksersättning som besluta, att gatumarksersättning som enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper på tomtägarna inom visst område på fastighetsägarna inom visst om­ skall fördelas mellan dem efter om­ råde skall fördelas mellan dem och fattningen av den enligt stadsplanen i förekommande fall ägarna till an­ å tomterna medgivna bebyggelsen el­ nan eller andra inom samma områ­ ler efter tomternas storlek eller an­ de belägna fastigheter som ej hava nan skälig grund. egen gräns mot gata, efter omfatt-

1 Senaste lydelse 1949: 666.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 19/0 17

ningen av den enligt stadsplanen å

fastigheterna medgivna bebyggelsen

eller efter fastigheternas storlek el­

ler annan skälig grund.

Äro synnerliga---------- - ---------- prövas skäligt. Beslut enligt---------------------- allmänt begagnande.

60 §• Svarar den fördel som genom ga­ Svarar den fördel som genom gata ta beredes tomt icke mot den ersätt­ beredes fastighet icke mot den er­ ningsskyldighet som enligt 56—58 §§ sättningsskyldighet som enligt 56— eller 59 § åligger tomtens ägare,, jäm­ 58 §§ eller 59 § åligger fastighetens kas ersättningen med hänsyn därtill. ägare, jämkas ersättningen med hän­ syn därtill.

61 §• Har markägare utan lösen till sta­ Har markägare utan lösen till sta­ den överlåtit gatumark framför tomt den överlåtit gatumark framför fas­ eller i gatukors, eller har staden sam­ tighet eller i gatukors, eller har sta­ tidigt varit ägare av både tomten och den samtidigt varit ägare av både gatumarken efter det gatumarken den i fastigheten ingående kvartersblivit i stadsplan upptagen såsom marken och gatumarken efter det sådan, vare tomtens ägare fri från gatumarken blivit i stadsplan uppta­ skyldighet att utgiva ersättning in­ gen såsom sådan, vare fastighetens till värdet av samma mark. ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma mark.

62

Skall gata vidgas, vare den som Skall gata vidgas, vare den som äger tomt vid någondera sidan av äger fastighet vid någondera sidan gatan skyldig att ersätta staden skill­ av gatan skyldig att ersätta staden naden mellan de ersättningsbelopp skillnaden mellan de ersättningsbe­ som med tillämpning av 56—58 §§ lopp som med tillämpning av 56— åvila tomtägare före och efter vidg­ 58 §§ åvila fastighetsägare före och ningen; dock skall medelvärdet å all efter vidgningen; dock skall medel­ mark framför tomten eller i gatu- värdet å all mark framför fastighe­ korset beräknas efter medelvärdet å ten eller i gatukorset beräknas efter den mark som erfordras för vidg­ medelvärdet å den mark som erford­ ningen, och må den tomtägarna å ras för vidgningen, och må den fas­ ömse sidor åvilande ersättningsskyl­ tighetsägarna å ömse sidor åvilande digheten sammanlagt icke avse hög- ersättningsskyldigheten sammanlagt

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

re belopp än som motsvarar värdet icke avse högre belopp än som motav sistnämnda mark. svarar värdet av sistnämnda mark! Vid bestämmandet---------------------- motsvarande tillämpning. Har enligt------------------ — annorlunda förordnar.

63 §.i

Skyldighet att------------------ gatas vidgning. Ersättningsskyldigheten skall full­ Ersättningsskyldigheten skall full­ göras vid anfordran. Vill tomtägare göras vid anfordran. Vill fastighets­ erlägga ersättning för gatumark ge­ ägare erlägga ersättning för gatu­ nom avbetalningar, vare han dock mark genom avbetalningar, vare han berättigad därtill, om nöjaktig sä­ dock berättigad därtill, om nöjaktig kerhet ställes. Avbetalning skall ske säkerhet ställes. Avbetalning skall med minst en tiondel årligen. Å ogul­ ske med minst en tiondel årligen. Å det belopp skall enligt stadens be­ oguldet belopp skall enligt stadens stämmande gäldas skälig ränta från bestämmande gäldas skälig ränta den dag då krav på ersättning fram­ från den dag då krav på ersättning ställts. Prövas nu stadgade villkor framställts. Prövas nu stadgade vill­ alltför betungande för tomtägaren, kor alltför betungande för fastig­ äger länsstyrelsen medgiva den lätt­ hetsägaren, äger länsstyrelsen med­ nad som påkallas av omständighe­ giva den lättnad som påkallas av terna. omständigheterna.

64 §• Sedan stadsplan blivit fastställd, Sedan stadsplan blivit fastställd, äger staden, ändå att ersättnings­ äger staden, ändå att ersättnings­ skyldighet enligt 63 § ej inträtt, på­ skyldighet enligt 63 § ej inträtt, på­ kalla fastställande av den ersättning kalla fastställande av den ersätt­ tomtägare skall gälda för gatumark. ning fastighetsägare skall gälda för gatumark. Vill, innan tomtindelning inom Vill, innan tomtindelning inom visst byggnadskvarter skett, staden visst byggnadskvarter skett, staden att den ersättningsskyldighet för att den ersättningsskyldighet för värdet av gatumark, som jämlikt värdet av gatumark, som jämlikt 56—58 §§ eller 62 § första stycket 56—58 §§ eller 62 § första stycket kan komma att åläggas blivande kan komma att åläggas fastighets­ tomtägare inom kvarteret, skall be­ ägare inom kvarteret, skall bestäm­ stämmas, må det ske. Sedan tomtin- mas, må det ske. Sedan tomtindel­ delning skett, skall ersättningsbelop­ ning skett, skall ersättningsbeloppet pet fördelas mellan tomtägarna jäm- fördelas mellan fastighetsägarna

1 Senaste lydelse 1959:611.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 19

likt 56—59 §§ eller 62 § första styc­ jämlikt 56—59 §§ eller 62 § första ket, varefter, om fall som avses i stycket, varefter, om fall som avses 60 eller 61 § är för handen, där fö­ i 60 eller 61 § är för handen, där reskriven jämkning skall ske. föreskriven jämkning skall ske. Vid bestämmande av ersättning Vid bestämmande av ersättning enligt andra stycket första punkten enligt andra stycket första punkten skall vad eljest stadgas om tomt och skall vad eljest stadgas om fastighet tomtägare gälla om kvartersmark och fastighetsägare gälla om kvar­ och ägare av sådan mark. tersmark och ägare av sådan mark.

66 §■' Då ersättning för gatumark blivit Då ersättning för gatumark blivit bestämd, vare ny ägare av tomt eller bestämd, vare ny ägare av kvarters­ kvartersmark, som berörts av åtgär­ mark, som berörts av åtgärden, bun­ den, bunden i samma omfattning den i samma omfattning som förre som förre ägaren. ägaren.

67 §• Stadsfullmäktige må för staden i Stadsfullmäktige må för staden i dess helhet eller för viss del därav dess helhet eller för viss del därav meddela bestämmelser om skyldig­ meddela bestämmelser om skyldig­ het för ägare av tomt att bidraga till het för ägare av fastighet som över kostnaden för iordningställande av ensstämmer med tomtindelning att gata (gatubyggnadskostnad). bidraga till kostnaden för iordning­ ställande av gata ( gatubyggnads­ kostnad ). Bestämmelserna skola understäl­ Bestämmelserna skola understäl­ las Konungens prövning, såframt på las Konungens prövning, såframt på tomtägare lägges skyldighet som ti­ fastighetsägare lägges skyldighet digare icke ålegat honom. som tidigare icke ålegat honom.

68 §-2 Bestämmelser om bidrag till gatu­ Bestämmelser om bidrag till gatu­ byggnadskostnad skola angiva grun­ byggnadskostnad skola angiva grun­ derna för beräkning av den kostnad derna för beräkning av den kostnad som skall påföras tomtägarna och som skall påföras fastighetsägarna för kostnadens fördelning mellan och för kostnadens fördelning mel­ dem samt tid och ordning för er­ lan dem samt tid och ordning för sättningens erläggande. Vid grunder- ersättningens erläggande. Vid grun-

Senaste lydelse 1949:666. Senaste lydelse 1955:316.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970

nas bestämmande skall iakttagas: dernas bestämmande skall iaktta­ gas: 1. Ersättningsskyldighet må ej 1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas tomtägare beträffande gata åläggas fastighetsägare beträffande eller del därav vars anläggning på­ gata eller del därav vars anläggning börjats framför tomten då fråga an­ påbörjats framför fastigheten då frå­ gående bestämmelser om bidrag till ga angående bestämmelser om bi­ gatubyggnadskostnad väcktes hos drag till gatubyggnadskostnad väck­ stadsfullmäktige. tes hos stadsfullmäktige. 2. Ersättningsskyldighet må —---- -----------1 sägs. 3. Å tomtägare må ej läggas kost­ 3. Å fastighetsägare må ej läggas nad som utan motsvarande fördel kostnad som utan motsvarande för­ för tomts bebyggande föranledes av del för fastighets bebyggande för­ att gatas höj dläge skall i väsentlig anledes av att gatas höj dläge skall mån avvika från markens naturliga i väsentlig mån avvika från markens höj dläge eller av att gatas anlägg­ naturliga höj dläge eller av att gatas ning eljest på grund av särskilda om­ anläggning eljest på grund av sär­ ständigheter ställer sig mer än van­ skilda omständigheter ställer sig mer ligt kostsam. än vanligt kostsam. 4. Tomtägare må icke belastas med 4. Fastighetsägare må icke belas­ gatubyggnadskostnad i större om­ tas med gatubyggnadskostnad i stör­ fattning än som gäller i fråga om re omfattning än som gäller i fråga honom åliggande skyldighet att er­ om honom åliggande skyldighet att sätta gatumark; dock må kostnad ersätta gatumark; dock må kostnad uttagas för iordningställande av väg- uttagas för iordningställande av vägmark såsom gata eller av gatumark mark såsom gata eller av gatumark som avses i 61 §, oaktat ersättnings­ som avses i 61 §, oaktat ersättnings­ skyldighet som nyss nämnts icke skyldighet som nyss nämnts icke föreligger beträffande marken. föreligger beträffande marken. 5. Utan hinder av vad under 4 5. Utan hinder av vad under 4 sägs må den gatubyggnadskostnad, sägs må den gatubyggnadskostnad, som skulle sammanlagt belöpa å som skulle sammanlagt belöpa å fas­ tomtägarna inom visst område, för­ tighetsägarna inom visst område, delas mellan dem efter omfattningen fördelas mellan dem efter omfatt­ av den enligt stadsplanen å tomter­ ningen av den enligt stadsplanen å na medgivna bebyggelsen eller efter fastigheterna medgivna bebyggelsen tomternas storlek eller annan skälig eller efter fastigheternas storlek el­ grund. ler annan skälig grund. 6. Är inom---- — — genomsnittliga kostnaden. 7. Till grund---------------------- i anläggning. 8. Därest nuvarande eller föregå- 8. Därest nuvarande eller föregå­ ende ägare av tomt mot vederlag helt ende ägare av fastighet mot vederlag

Kungl. Maj:ts proposition nr H4 år 1970 21

eller delvis vunnit befrielse från del­ helt eller delvis vunnit befrielse från tagande i kostnad för anläggning av deltagande i kostnad för anläggning gata, skall hänsyn tagas härtill. av gata, skall hänsyn tagas härtill. 9. Tomtägarnas åligganden skola 9. Fastighetsägarnas åligganden städse motsvara skäliga anspråk på skola städse motsvara skäliga an­ rättvisa och billighet. språk på rättvisa och billighet.

69 §.i Svarar den fördel som genom ga­ Svarar den fördel som genom ga­ tas iordningställande beredes tomt tas iordningställande beredes fastig­ icke mot den skyldighet som enligt het icke mot den skyldighet som en­ bestämmelser om bidrag till gatu- ligt bestämmelser om bidrag till gabyggnadskostnad åvilar tomtens äga­ tubyggnadskostnad åvilar fastighe­ re, jämkas ersättningen med hän­ tens ägare, jämkas ersättningen med syn därtill. hänsyn därtill. Beträffande tvist ■ motsvarande tillämpning.

72 §• Ägare av tomt inom område, be­ Ägare av fastighet inom område, träffande vilket förordnande enligt beträffande vilket förordnande en­ 70 § meddelats, vare ej skyldig att ligt 70 § meddelats, vare ej skyldig utgiva ersättning för gatumark. att utgiva ersättning för gatumark.

89 §• Beträffande samhälle som avses i Beträffande samhälle som avses i 88 § skall den inskränkning i tomt­ 88 § skall den inskränkning i fastig­ ägares skyldighet att ersätta gatu­ hetsägares skyldighet att ersätta ga­ mark som enligt 57 och 62 §§ eller tumark som enligt 57 och 62 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår äger rum, därest i gatumarken in­ allmän väg, ej gälla i det fall att vä­ går allmän väg, ej gälla i det fall att gen efter den 1 januari 1928 byggts vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område som ingår i stadspla­ inom område som ingår i stadspla­ nen. nen.

141 §.2 Bestämmelserna i------------ —-------i stadsplan. Är fråga om att mark som ingår i tomt skall inlösas av anledning var-

1 Senaste lydelse 1949:666.

2 Senaste lydelse 1966:259.

22 Kungl. Maj ds proposition nr 144 år 1970

Vad i denna lag sägs om ägare av Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om mark eller fastighet skall ock gälla den som innehar mark eller tomt om den som innehar mark eller fas­ under sådan besittningsrätt som en­ tighet under sådan besittningsrätt' ligt lag är att hänföra till fast egen­ som enligt lag är att hänföra till fast dom. egendom.

154 §■ Är tomt belägen vid torg, park Är fastighet belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, skall eller annan sådan allmän plats, skall marken framför tomten anses som marken framför fastigheten anses gata till en bredd, motsvarande fem som gata till en bredd, motsvarande fjärdedelar av den å tomten enligt fem fjärdedelar av den å fastigheten stadsplanen vid gatans upplåtande enligt stadsplanen vid gatans upplå­ till allmänt begagnande tillåtna tande till allmänt begagnande tillåt­ högsta hushöjden. na högsta hushöjden.

155 §• Vad i denna lag föreskrives om tomt och om fastighet äger tillämp­ ning även på samfällighet inom byggnadskvarter. Med ägare av tomt eller fastighet avses därvid ägarna av de fastigheter som hava del i samfälligheten. År samfälligheten ej avsedd för bebyggelse, skall den an­ ses bebyggd när den väsentligen ta­ gits i anspråk för angivet ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 23

Högsta tillåtna hushöjden antages

därvid vara medeltalet av vad som

gäller för de fastigheter som hava

del i samfällighet en.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om tomt avser, förutom rättsligen be­ fastighet som överensstämmer med stående tomt enligt gällande tomt­ tomtindelning avser även annan in­ indelning, allenast sådan adminis­ om byggnadskvarter belägen fastig­ trativt bildad tomt som är i en äga­ het, varå nybyggnad företagits eller res hand. Sagda lagrum skola dock skall äga rum efter det att kvar­ gälla jämväl annan inom byggnads- teret intogs i stadsplanen, samt tomt kvarter belägen fastighet, varå ny­ som är i en ägares hand. byggnad företagits eller skall äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen. Vad i denna lag föreskrives om fastighet som överensstämmer med tomtindelning skall gälla även be­ träffande fastighet som bildats med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena fastig­ hetsbildningslagen ( ).

156 §. Går gräns —- — —--------- - samma stad. Kostnaden för gatan skall förde­ Kostnaden för gatan skall förde­ las mellan städerna efter den nytta las mellan städerna efter den nytta de hava av gatan, med rätt för var­ de hava av gatan, med rätt för var­ dera staden att i enlighet med de i dera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade grunderna av ve­ denna lag stadgade grunderna av ve­ derbörande tomtägare i den staden derbörande fastighetsägare i den sta­ uttaga bidrag till dess andel i kost­ den uttaga bidrag till dess andel i naden som om gatan helt vore belä­ kostnaden som om gatan helt vore gen inom staden. belägen inom staden.

163 §• Har gata eller gatudel framför Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller lagligen skolat kvartersmark upplåtits eller lagli­ upplåtas till allmänt begagnande fö­ gen skolat upplåtas till allmänt be­ re denna lags ikraftträdande, skall gagnande före denna lags ikraftträ­ angående skyldighet för tomtägaren dande, skall angående skyldighet för att gälda ersättning för gatumark kvartersmarkens ägare att gälda er-

24 Knngl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

äldre lag äga tillämpning. sättning för gatumark äldre lag äga tillämpning. Vidgas gata, som upplåtits till all­ Vidgas gata, som upplåtits till all­ mänt begagnande före ikraftträdan­ mänt begagnande före ikraftträdan­ det av denna lag, och har skyldighet det av denna lag, och har skyldighet för ägare av tomt att ersätta staden för ägare av kvartersmark att er­ värdet av den gatumark, som tagits sätta staden värdet av den gatumark, i anspråk för gatan, enligt bestäm­ som tagits i anspråk för gatan, enligt melserna i äldre lag ännu icke in­ bestämmelserna i äldre lag ännu ic­ trätt vid vidgningen, skall skyldighet ke inträtt vid vidgningen, skall skyl­ för tomtägaren att enligt denna lag dighet för markägaren att enligt med anledning av vidgningen gälda denna lag med anledning av vidg­ ersättning för mark icke inträda ningen gälda ersättning för mark ic­ förrän ersättningen för mark för ga­ ke inträda förrän ersättningen för tans upplåtande enligt äldre lag för­ mark för gatans upplåtande enligt faller till betalning. äldre lag förfaller till betalning.

164 §. Finnes i stadsplan föreskrift ej Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad om den hushöjd som är meddelad om den hushöjd som är tillåten å tomt, må tomtägares skyl­ tillåten å kvartersmark, må mark­ dighet att bidraga till stads gatu­ ägares skyldighet att bidraga till kostnad ej beräknas efter större ga- stads gatukostnad ej beräknas efter tubredd än aderton meter. större gatubredd än aderton meter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om mål om inlösen av tomt eller tomtdel som vid utgången av år 1971 är anhängigt äger dock de upphävda bestämmelserna i 46 §, 139 § och 141 § andra stycket samt den äldre lydelsen av 47 § fortfarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1970 25

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom förordnas, att 34 § 1 inom., 36 §,67 § 1 mom. och 71 § 1 mom. byggnadsstadgan (1959: 612) skall ha nedan angivna lydelse.

1 mom. Förslag till tomtindelning 1 mom. Förslag till tomtindelning skall upprättas av person, som är be­ skall upprättas av person, som är hörig att vara mätningsman i stad. behörig att vara mätningsman i stad. Förslaget skall utmärkas å karta. Förslaget skall utmärkas å karta. Till förslaget skall ock höra beskriv­ Till förslaget skall ock höra beskriv­ ning, i vilken för varje tomt skola ning, i vilken för varje tomt skola upptagas storleken av vart och ett av upptagas storleken av vart och ett de områden av vilka tomten skall av de områden av vilka tomten skall bildas, tomtens ytinnehåll och läng­ bildas samt tomtens ytinnehåll. Med den av dess särskilda sidor. Vid för­ tomt jämställes del av kvarter som slaget skall vara fogad förteckning förutsättes skola tagas i anspråk för över ägare av mark inom kvarteret. viss samfällighetsbildning. På kar­ tan eller i beskrivningen skall även angivas vilka servitutsbildningar som erfordras för att mot tomt sva­ rande fastighet skall anses överens­ stämma med förslaget. Vid försla­ get skall vara fogad förteckning över ägare av mark inom kvarteret. Vid förslagets------ ------------ -— i

36 §. Vad i detta kapitel stadgas om Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för be- tomt gäller fastighet, samfällighet byggande avsedd fastighet. och annan för bebyggelse avsedd en­ het. Med gata-------—----------- allmän väg. Angående vad------------------ —------- 75 §.

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

67 §. 1 mom. Länsstyrelsen äger---------- --------annan synpunkt. Föreligga särskilda skäl att någon Föreligga särskilda skäl att någon vid nybyggnad tillätes frångå gällan­ vid nybyggnad tillätes frångå gällan­ de tomtindelning eller bygga å tomt, de tomtindelning eller bygga å fas­ som icke är rättsligen bestående, må tighet som icke överensstämmer med medgivande därtill lämnas av läns­ tomtindelning, må medgivande där­ styrelsen, såvida åtgärden ej kan an­ till lämnas av länsstyrelsen, såvida tagas medföra hinder för ett ända­ åtgärden ej kan antagas medföra målsenligt ordnande av fastighets- hinder för ett ändamålsenligt ord­ förhållandena inom kvarteret. nande av fastighetsförhållandena in­ om kvarteret.

71 §• 1 mom. över byggnadsnämnds —-------------- -—hos länsstyrelsen. Klagan må — ——-----------149 § byggnadslagen. Har åt annan myndighet än bygg­ Har åt annan myndighet än bygg­ nadsnämnd uppdragits att pröva nadsnämnd uppdragits att pröva ärenden rörande ställande av säker­ ärenden rörande ställande av säker­ het enligt 38 § byggnadslagen för het enligt 38 § byggnadslagen för fullgörandet av tomtägares skyldig­ fullgörandet av fastighetsägares het att anordna utfartsväg eller av­ skyldighet att anordna utfartsväg el­ lopp från tomt eller att utgiva bi­ ler avlopp från fastighet eller att ut­ drag till kostnad för gata, skall om giva bidrag till kostnad för gata, besvär över den myndighetens be­ skall om besvär över den myndighe­ slut i sådant ärende gälla vad ovan tens beslut i sådant ärende gälla vad stadgats om besvär över byggnads­ ovan stadgats om besvär över bygg­ nämnds beslut. nadsnämnds beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 27

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Sofiero den 15 augusti 1969.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden K ling , H olmqvist , P alme , S ven - E ric N ilsson , M yrdal , O dhnoff , W ickman , N orling .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om införande av fastighetsbildningslagen, m. m., och anför.

Inledning

Fråga om en ny fastighetsbildningslagstiftning anmäldes i statsrådet den 19 april 1968 varvid beslöts att ett inom justitiedepartementet upprättat för­ slag till fastighetsbildningslag (FBL) skulle remitteras till lagrådet. Gransk­ ningen i lagrådet är nu avslutad och lagrådet har den 2 juni 1969 avgett yttrande över förslaget. Det remitterade förslaget till fastighetsbildningslag upptog inte förslag till övergångsbestämmelser och annan följ dlagstiftning utan jag framhöll till remissprotokollet att jag hade för avsikt att senare lägga fram förslag i dessa hänseenden. Fastighetsbildningskommittén hade inte utarbetat förslag till följ dlag­ stiftning. Arbetet därmed har helt bedrivits inom justitiedepartementet. Följ dlagstiftningen till fastighetsbildningslagen spänner över betydande de­ lar av författningsområdet och är i skilda hänseenden av komplicerad natur. I viss utsträckning berör den annan lagstiftning som också f. n. är föremål för reformering. Med hänsyn härtill har det ansetts lämpligt att dela upp arbetet med följdlagstiftningen i etapper. Ett första avsnitt av följdlagstiftningskomplexet har nu färdigställts och föreslås bli föremål för särskild behandling. Inom justitiedepartementet har utarbetats fyra promemorior innefattande dels förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen (stencil Ju 1969: 7), dels förslag till lag om ändring i kommunal och ecklesiastik in­ delning i samband med fastighetsbildning (stencil Ju 1969: 8), dels förslag till lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt fastighetsbildningslagen (stencil Ju 1969: 9) dels ock förslag till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) m. m. (stencil Ju 1969: 10). Promemoriorna har remissbehandlats. Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till författningar i de ämnen som behandlats i promemoriorna. Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Som bilaga 2 bör bifogas de i promemoriorna upptagna författningsförslagen.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970

1) Förslaget till lag om införande av fastighetsbildningslagen

INLEDNING

Som förut nämnts bygger förslaget på en inom justitiedepartementet upp­ rättad promemoria. Till grund för behandlingen av de i förslaget upptagna bestämmelserna om skogsfångs- och betesservitut har även legat en fram­ ställning från lantmäteristyrelsen, dagtecknad den 10 februari 1969. Yttranden över promemorian och lantmäteristyrelsens framställning har efter remiss avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammar­ kollegiet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, bankinspektionen, länsstyrel­ serna i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län, Västernorrlands län och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sve­ riges Iandshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska lcommunal-tekniska föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges skogs­ ägareföreningars riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges advokatsamfund samt För­ eningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. Remissyttranden över enbart promemorian har avgetts av lantmäteristyrelsen, planverket och bygglagutredningen. Yttranden har dessutom avlämnats av vissa under­ instanser.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Principiella synpunkter på utformningen av övergångsbestämmelserna

Promemorian. Till en början redogörs i promemorian för vissa allmänna principer i fråga om ny lags tillämplighet i tiden. Materiella regler torde i princip, framhålls det, vara tillämpliga endast på sådana rättsförhållanden som uppkommit efter den nya lagens ikraftträdande (jfr lagberedningens förslag till jordabalk, SOU 1960: 26 s. 5). På det processuella området härs­ kar den principen att nya bestämmelser bör tillämpas på processuella före­ teelser som inträffar efter lagens ikraftträdande. En ny processlag får så­ lunda inte retroaktiv verkan. Den ändrar eller rubbar inte det processuella läge som vid dess ikraftträdande redan inträtt eller de processuella rättighe­ ter eller skyldigheter som uppstått på grund av tidigare processhandlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 29

Å andra sidan skall en ny processlag principiellt omedelbart tillämpas också på en rättegång som börjat redan innan lagen trätt i kraft. Alla processuella frågor som därefter uppkommer i en rättegång skall bedömas enligt den nya lagen. (Se SOU 1960: 26 s. 5 och processlagberedningens uttalanden i anslut­ ning till lagen den 20 december 1946, nr 804, om införande av nya rätte­ gångsbalken, NJA II 1947 s. 2.) De nu angivna principerna är, sägs det vidare, inte orubbliga. Tvärtom har i olika sammanhang gjorts mer eller mindre omfattande avvikelser från dem. I promemorian hänvisas i detta sammanhang till uttalanden i lagbered­ ningens förslag till jordabalk (SOU 1960:26 s. 5) och processlagbered­ ningens förslag om promulgationslag till nya rättegångsbalken (NJA II 1947 s. 3, 6 och 33). I promemorian ges härefter en översikt över promulgationsbestämmelser som meddelats i samband med vissa tidigare reformer på fastighetsbildningslagstiftningens område. Jag anser mig här kunna inskränka redogörel­ sen till att avse vissa bestämmelser i lagen den 18 juni 1926 (nr 327) om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å lan­ det (JDLP). Enligt 2 § i denna lag skall beträffande jorddelningsförrättning, som på­ börjats innan den nya lagen trätt i kraft, den nya lagen, där så ske kan, tillämpas på frågor som vid förrättningen förekommer till behandling efter nya lagens ikraftträdande. Mot denna föreskrift framfördes inom lagrådet vissa invändningar. Bl. a. uttalades att det måste väcka betänkligheter att tillämpa olika lagar på olika delar av en förrättning, där de särskilda frågorna ofta hängde nära samman med varandra. Enligt lagrådet kunde detta låta sig göra när bestämmelserna i de båda lagarna endast obetydligt avvek från varandra. I ett fall som det aktuella, då de principiella olikheterna var betydande, måste man emeller­ tid ställa sig tveksam till lämpligheten av att låta en förrättning handläggas efter olika grunder. Man syntes böra stanna vid att de äldre bestämmelserna i regel skulle tillämpas på en redan påbörjad förrättning. Lagrådet framhöll emellertid att det måste anses önskvärt att de nya reglerna kom till använd­ ning, om en större förrättning nyss börjat och endast några förberedande åtgärder vidtagits. Det kunde därför sättas i fråga, om inte det avgörande borde vara att förrättningen inte fortskridit till visst stadium, t. ex. att gradering inte skett. Hade detta stadium passerats, skulle den äldre lagen an­ vändas även i fortsättningen, eljest den nya lagen. (Se NJA II 1927 s. 2.) Departementschefen beaktade inte lagrådets invändning och åberopade som skäl härför vad lantmäteristyrelsen anfört i ett utlåtande. Styrelsen hade i detta avstyrkt ett förslag att den nya lagen inte i vidare mån än som angavs i förslaget skulle tillämpas på förrättningar som påbörjats före lagens ikraftträdande. Antagandet av en sådan bestämmelse skulle, uttalade styrel­ sen, medföra att man för lång tid framåt, som i vissa fall fick räknas i år-

30 Kungl. Maj.ts proposition nr Hi år 1970

tionden, hade att tillämpa både nya och gamla lagen. (Se NJA II 1927 s. 3 och 7.) I 2 § andra stycket JDLP föreskrivs att den nya lagen skall äga tillämp­ ning i fråga om talan mot och fastställelse av jorddelningsförrättning som påbörjats innan den nya lagen trätt i kraft, dock att frågan huruvida talan får efter förrättningens avslutande föras mot åtgärd som vidtagits innan nya lagen trätt i kraft skall bedömas enligt äldre lag. Enligt 3 § JDLP skall mål, som före den nya lagens ikraftträdande in­ kommit till ägodelningsrätt eller dess ordförande men inte dessförinnan av­ gjorts, prövas enligt äldre lag av vederbörande enligt nya lagen inrättade ägodelningsrätt eller dess ordförande. I det till lagrådet remitterade förslaget fanns en bestämmelse enligt vilken mål, som före ikraftträdandet handlagts men inte slutligt avgjorts av ägodelningsrätten eller dess ordförande, skulle slutligt handläggas av samma rätt eller dess ordförande. Lagrådet framhöll att denna bestämmelse innebar att den ägodelningsrätt, som i och med den nya lagens ikraftträdande skulle ersättas av en ny skif­ tesdomstol, skulle kunna i vissa fall fungera även därefter. En sådan an­ ordning ansågs böra förordas endast om behov därav kunde anses föreligga. Detta var enligt lagrådets mening inte fallet. (Se NJA II 1927 s. 9.) Efter dessa inledande redogörelser behandlas i promemorian frågan om utformningen av övergångsbestämmelserna till FBL. I likhet med vad som tidigare har skett vid ändringar i jorddelningslagstiftningen torde, heter det i promemorian, övergångsfrågorna i samband med FBL:s ikraftträdande böra lösas huvudsakligen efter praktiska överväganden. Vid den lagtekniska utformningen av bestämmelser i ämnet har man emellertid att utgå från de allmänna principerna om ny lags tillämplighet i tiden. Endast undantag från dessa principer behöver således komma till uttryck i särskilda före­ skrifter. Vid bedömningen av frågan vilka regler som bör gälla beträffande den fortsatta handläggningen av en fastighetsbildningsförrättning, som påbör­ jats före FBL:s ikraftträdande, bör enligt promemorian utgångspunkten vara att de nya, efter tidens krav anpassade reglerna bör komma till använd­ ning i så stor utsträckning som möjligt. Det är emellertid tydligt att den nya lagen kan tillämpas bara på frågor som förekommer till behandling efter ikraftträdandet. Vidare bör gälla att avgöranden, som träffats tidigare under förrättningen, inte får rubbas genom att de nya bestämmelserna tilllämpas. Detta föranleder en ytterligare begränsning i fråga om använd­ ningen av den nya lagen. Olika förrättningsfrågor har nämligen ofta sådant samband med varandra att det är omöjligt att tillämpa de nya reglerna på en fråga när en tidigare fråga behandlats enligt äldre rätt. En användning av den nya lagen är i andra fall inte utesluten men skulle leda till så stö­ tande resultat att den med hänsyn härtill inte bör komma i fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1970 31

Vad angår de regler i FBL, som är av särskild betydelse vid förrättningshandläggningen, anses bestämmelserna i 3 kap. alltid böra vinna tillämp­ ning, såvida inte beslut redan fattats om den nya fastighetsindelningen eller grunderna för denna. De i 4 kap. FBL upptagna reglerna om förrättningsförfarandet torde, framhålls det, i allt väsentligt böra lända till efterrättelse även i fråga om äldre förrättningar. Härav följer bl. a. att de i gällande lagstiftning upptagna reglerna om underställning av Dast, som uppkommit vid fastighetsbildningsförrättning, inte bör tillämpas i fortsättningen. Om det för fastighetsbild­ ningens genomförande är av betydelse att tvisten blir rättskraftigt avgjord, får ett avgörande åstadkommas genom att sakägare väcker talan vid allmän domstol, om frågan inte kan tas upp till prövning vid fastighetsbestämning. Hithörande frågor har behandlats mer utförligt i motiven till 4 kap. 39 § och 10 kap. 8 g FBL (lagrådsremissen s. 313 och 677). Utrymmet för en tillämpning av bestämmelserna i FBL om de olika förrättningsinstituten synes variera beroende på det institut som förrättningen avser. De torde kunna få en vidsträckt användning när institutet har en direkt motsvarighet i den nya lagen. Så är fallet med avstyckning och med den form av laga skifte som innebär en uppdelning av fastighet mellan flera delägare, s. k. klyvningsskifte. Avstyckningsinstitutet har i den nya lagen samma beteckning som i den gamla, medan den fastighetsbildningsform som motsvarar klyvningsskiftet kallas klyvning. De nuvarande instituten ägoutbyte och gränsbestämning (tomtmätning) har om inte direkta så i varje fall nära motsvarigheter i den nya lagen. Fastighetsreglering och fas­ tighetsbestämning kan sålunda betecknas som utbyggda varianter av de äldre instituten. Fastighetsregleringen ersätter också sådana äldre speciella fastighetsbildningsformer som avsättande av mark till gemensamhetsskog, sammanföring av samfälld vägmark eller järnvägsmark med angränsande fastighet samt servitutsutbrytning. Även på förrättningar som avser de nu angivna äldre fastighetsbildningsrättsliga instituten bör den nya lagen kunna vinna tillämpning i betydande omfattning. Beträffande det slag av laga skifte som avser omdelning av förut skiftad mark, s. k. omskifte, är enligt promemorian läget ett annat. Denna fastig­ hetsbildningsform saknar motsvarighet i den nya lagen. Genom fastighets­ reglering kan man visserligen nå samma resultat som genom omskifte. Till sin allmänna uppbyggnad skiljer sig emellertid de båda instituten helt från varandra. Omskiftet innebär sålunda en delning av ett på förhand fixerat skifteslag, medan fastighetsregleringen har karaktären av en reglerings­ åtgärd som berör en funktionellt bestämd krets av fastigheter. Den skilda konstruktionen av de båda instituten medför stora olikheter i fråga om för­ rättningsförfarandet. Dessa olikheter föranleder i sin tur att det finns bara ett begränsat utrymme för användning av den nya lagen på en omskiftesförrättning som redan påbörjats vid tiden för lagens ikraftträdande. Tydligt

32 Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1970

är emelleidid att frågor om bestämmande av gränser, ägoutbyte, servitutsutbrytning och avsättande av mark till gemensamhetsskog bör kunna be­ handlas enligt den nya lagen även när de aktualiseras i samband med ett omskifte. Detsamma synes böra gälla andra samfällighets- och servitutsfrågor samt frågor om gemensamma arbeten. Den förut påvisade olikheten i uppbyggnaden av omskiftes- och fastighetsregleringsinstituten torde nämli­ gen inte vara av någon större betydelse när det gäller handläggningen av de nu nämnda frågorna, och det är från såväl allmän som enskild synpunkt önskvärt att de nya och tidsenliga bestämmelserna på dessa områden kan vinna tillämpning i så stor utsträckning som möjligt. Att meddela regler om olika frågors behandling enligt ny eller gammal lag synes inte ändamålsenligt. En sådan reglering skulle bli mycket inveck­ lad, vartill kommer att tillämpningen skulle bli stelbent och säkerligen inte alltid medföra från praktisk synpunkt tillfredsställande resultat. Den enk­ laste och bästa lösningen synes vara att man låter den nya lagen i princip vara tillämplig på frågor som behandlas efter lagens ikraftträdande men samtidigt genom en allmänt hållen regel undantar de fall då en användning av de nya bestämmelserna inte är möjlig eller lämplig. Detta överensstäm­ mer med vad som skedde vid införandet av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet (JDL). En fråga som bör uppmärksammas i detta sammanhang är, uttalas det i promemorian, i vad mån fastighetsbildningsmyndigheten är bunden av vad som i förrättningsansökningen angetts om sättet för genomförandet av en önskad åtgärd. Som anförts i lagrådsremissen beträffande FBL (s. 215) bör sådan bundenhet inte föreligga, utan myndigheten bör ha frihet att välja det lämpligaste förfaringssättet. Detta innebär exempelvis att, om nå­ gon före FBL:s ikraftträdande begärt omskifte, myndigheten i och för sig är oförhindrad att genomföra den önskade ändringen i fastighetsindelningen genom fastighetsreglering. Har skiftet påbörjats (jfr 3 kap. 11 § JDL) vid tidpunkten för ikraftträdandet, är emellertid möjligheten att generellt tilllämpa bestämmelserna om fastighetsreglering i regel utesluten. Frågan i vad mån den nya lagen kan användas under den fortsatta handläggningen blir att bedöma enligt de nyss berörda principerna.

I promemorian erinras om att sammanläggning f. n. sker genom ett ansökningsförfarande hos ägodelningsdomaren. Enligt FBL skall sammanlägg­ ning liksom annan fastighetsbildning handläggas vid förrättning. Denna olikhet mellan gammal och ny lag kräver särskilda övergångsanordningar. En möjlighet är att man föreskriver att de ärenden som vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande är anhängiga hos ägodelningsdomaren skall överflyt­ tas till fastighetsbildningsmyndigheten för fortsatt handläggning. En sådan ordning skulle emellertid leda till tidsutdräkt och andra praktiska olägen­ heter. Starka skäl talar för att prövningen av dessa sammanläggningsären-

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1970 33

den ligger kvar hos tjänsteman vid domstol. Eftersom ägodelningsdomarinstitutionen inte skall behållas, synes uppgiften böra anförtros åt inskriv­ ningsmyndigheten. Härigenom öppnas möjligheter att uppehålla önsk­ värd kontinuitet vid handläggningen av ärendena. Uppenbart är, sägs det i promemorian, att äldre lag bör tillämpas när det gäller den formella handläggningen hos inskrivningsmyndigheten. Däremot torde de nya materiella bestämmelserna böra vinna tillämpning vid pröv­ ningen av sammanläggningsärendena. En sådan lösning valdes vid 1937 och 1947 års ändringar i sammanläggningsreglerna och några olägenheter därav har inte kommit i dagen. Lösningen står också i överensstämmelse med prin­ cipen att man bör tillämpa den nya lagen i så stor utsträckning som möjligt. Pågår vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande avstyckningsförrättning som är kombinerad med sammanläggning, gäller de tidigare angivna prin­ ciperna om ny lags tillämplighet på äldre förrättningar. Detta innebär att frågan om sammanläggning skall prövas vid förrättningen och att ny lag skall tillämpas vid prövningen av de materiella villkoren för fastighetsbild­ ningen.

I fråga om överprövningen av fastighetsbildningsförrättningarna skiljer sig den nya lagen i väsentliga hänseenden från äldre rätt. I första hand är att märka att den nuvarande fastställelseprövningen avskaffas och regler i stället meddelas som ger företrädare för allmänna intressen rätt att över­ klaga förrättningsavgörandena. Enligt promemorian är det utan vidare klart att förrättningar, som avslutats efter FBL:s ikraftträdande, bör vara under­ kastade det nya systemet. Lika tydligt är att fastställelseprövningen måste behållas beträffande äldre förrättningar. I sistnämnda hänseende krävs en övergångsbestämmelse. Vid utformningen av denna måste beaktas att pröv­ ningen för fastställelse av avstyckningsförrättning som är kombinerad med sammanläggning f. n. fullgörs av ägodelningsdomaren. Eftersom inskriv­ ningsmyndigheten skall överta ägodelningsdomarens uppgifter i fråga om sammanläggningsärendena, bör den också få hand om fastställelsepröv­ ningen i de nu berörda fallen. Enligt FBL skall ägodelningsrätterna avskaffas och deras uppgifter över­ tas av fastighetsdomstolarna. Också denna reform kräver, sägs det i pro­ memorian, vissa övergångsbestämmelser. Till en början torde böra medde­ las en generell bestämmelse om att mål eller ärenden, som anhängiggjorts hos ägodelningsrätten enligt äldre lag men som inte före FBL:s ikraftträ­ dande slutbehandlats av rätten, skall prövas av fastighetsdomstolen. Vida­ re måste de tidigare berörda reglerna om inskrivningsmyndighetens be­ fattning med sammanläggningsärenden kompletteras med en föreskrift om att ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelningsrätten, 1 stället skall överlämnas till fastighetsdomstolen. Slutigen fordras eu be­ stämmelse om att den fastställelseprövning, som f. n. i vissa fall handhas 2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 14b

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

av ägodelningsrätten och som övergångsvis skall behållas, skall fullgöras av fastighetsdomstolen. Vad gäller frågan huruvida de gamla eller nya fullfölj dsreglerna skall tilllämpas är det tydligt att den bör lösas efter samma principer som frågan huruvida fastställelseprövning skall äga rum eller inte. De nya bestämmel­ serna skall således användas i fråga om förrättningar som avslutats och i fråga om avgöranden i fastighetsbildningsärenden som träffats efter FBL:s ikraftträdande, medan äldre lag annars är tillämplig. En sådan ordning stämmer överens med allmänna grundsatser om processuella bestämmelsers giltighet i tiden och behöver inte fastslås genom övergångsföreskrifter. Vissa svårigheter kan uppkomma vid tillämpningen av de nya fullföljdsreglerna på förrättningar, som delvis handlagts enligt äldre lag, på grund av de olik­ heter i fråga om förrättningsförfarandet och förrättningsinstituten som före­ ligger mellan de olika lagkomplexen. Dessa svårigheter torde dock i regel kunna bemästras genom att bestämmelserna tolkas med beaktande av ändamålssynpunkter. I ett speciellt fall krävs dock vissa särbestämmelser, näm­ ligen när fastighetsbildningsmyndigheten efter FBL:s ikraftträdande med­ delat beslut eller vidtagit åtgärd enligt äldre lag, vilket som nyss nämnts undantagsvis skall kunna ske. Denna fråga behandlas närmare i special­ motiveringen. I fråga om förfarandet i fastighetsdomstolen bör enligt promemorian de i FBL upptagna reglerna kunna lända till efterrättelse. Detsamma bör gälla i fråga om den fortsatta handläggningen av de fastighetsbildningsmål som vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande är anhängiga i hovrätten och högsta domstolen. Några övergångsbestämmelser i dessa hänseenden behövs inte. Den materiella prövningen i fastighetsdomstolen och i högre instans torde böra ske enligt samma regler som den lägsta prövningsinstansen haft att tillämpa. Inte heller i detta hänseende synes några övergångsbestämmelser vara behövliga. Att fastställelsemyndighet skall tillämpa äldre lag vid prövning av för­ rättning som avslutats före FBL:s ikraftträdande anses också i promemo­ rian utan särskild bestämmelse vara klart.

I promemorian påpekas vidare att FBL förutsätter att stadsplan och tomt­ indelning inte längre skall ha någon fastighetsbildande verkan och sålunda bli rena planinstitut. Fn sådan reform föranleder vissa ändringar i bygg­ nadslagstiftningen. Förslag till sådana ändringar redovisas i en särskild promemoria. Frågan hur man i fastighetsbildningshänseende skall behandla stadsplaner och tomtindelningar som redan finns när den nya lagen träder i kraft bör emellertid tas upp i förevarande sammanhang. Enligt 1 kap. 1 och 3 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 35

(FBLS) skall stadsplans och tomtindelnings fastighetsbildande verkan an­ ses inträda i och med fastställelsen, låt vara att ytterligare åtgärder fordras för att effekten skall utlösas. Vid sådant förhållande synes det enligt pro­ memorian rimligt att man låter de stadsplaner och tomtindelningar som fastställts före FBL:s ikraftträdande behålla sin fastighetsbildande ver­ kan. För att man på ett så enkelt sätt som möjligt skall anpassa det äldre systemet för tomtbildning till FBL:s regler bör emellertid denna verkan få slå igenom omedelbart. Detta kan ske genom att man inför en övergångs­ bestämmelse om att i fastighetsregistret skall som fastighet redovisas så­ dant område som enligt en före FBL:s ikraftträdande fastställd lomtindelning utlagts till tomt eller tomtdel samt sådan tomtdel som enligt en före samma tidpunkt fastställd stadsplan skall uteslutas ur tomtindelning. Att man på detta sätt ibland blir tvungen att registrera enheter som i framtiden inte skall bestå som självständiga fastigheter synes, sägs det i promemorian, inte behöva ge anledning till några allvarliga betänkligheter. Det är ju här fråga om en övergångsanordning med begränsad räckvidd. De olägenheter anordningen medför torde också väga lätt i jämförelse med fördelen av att man vinner en snabb anpassning till det nya systemet för tomtbildning.

Remissyttrandena. De i promemorian redovisade allmänna principerna för reglering av övergångsfrågorna har nästan genomgående vunnit anslutning vid remissbehandlingen. Lantmäteristijrelsen hälsar med särskild tillfredsställelse att de nya efter tidens krav anpassade reglerna skall komma till användning i så stor ut­ sträckning som möjligt och att tillämpningen av denna princip överlåtits åt det praktiska handlandet i det enskilda fallet. Liknande uttalanden görs av hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Norrbottens län, lantmä­ tareföreningen och skogsindustriernas samarbetsutskott. Advokatsamfundet delar i princip uppfattningen att de nya lagreglerna bör tillämpas i så stor utsträckning som möjligt. Enligt styrelsens mening finns det emellertid risk för stötande resultat i vissa fall, om den nya lag­ stiftningen skall tillämpas på äldre förrättningar. Särskilt kan detta bli följ­ den när förrättningen avser ägoutbyte eller gränsbestämning, vilka institut i FBL närmast motsvaras av fastighetsreglering respektive fastighetsbestämning. Genom införande av dessa nya institut har, uttalar samfundet, kom­ munerna och det allmänna fått större möjligheter att ingripa i förfarandet än när det gäller nuvarande ägoutbytes- och gränsbestämningsförrättningar där ansökan i princip begränsar förrättningens omfattning. Samfundet anser därför att i övergångsbestämmelserna bör klargöras vilka avsnitt i FBL som inte bör tillämpas på påbörjad men vid lagens ikraftträdande ännu inte av­ slutad förrättning. Samfundet framhåller vidare att promemorieförslaget innebär att fastighetsbildningsmyndigheten i första hand skall bedöma frå­ gan vilken lagstiftning som skall tillämpas. Det torde förflyta lång tid innan

36 Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970

en fast praxis hunnit utbilda sig i dessa spörsmål. Detta kan enligt samfun­ det komma att medföra rättsförluster för den enskilde, särskilt som han själv måste bära sina kostnader även om domstol visar förrättningen åter till myndigheten. Betydande svårigheter torde också vänta vid omprövningen av en förrättning som handlagts efter såväl äldre som ny lag. Således talar också vissa praktiska skäl för att övergångsbestämmelserna får en klar ut­ formning. Övriga remissinstanser godtar den föreslagna lösningen att man låter den nya lagen i princip vara tillämplig på förrättningsfrågor som förekommer till behandling efter ikraftträdandet men genom en allmänt hållen regel un­ dantar de fall då en användning av de nya bestämmelserna inte är möjlig eller lämplig. Lantbruksstyrelsen framhåller att tolkningen av en sådan regel i vissa fall kan bli svår för fastighetsbildningsmyndigheten. Denna olägen­ het måste emellertid accepteras, eftersom det knappast är möjligt att utar­ beta detaljerade regler för alla olika frågors behandling enligt ny eller gam­ mal lag. Lantmäteristijrelsen menar att erfarenheterna bl. a. från förrättningsverksamheten inom områden där övergång skett från JDL till FBLS talar för att uppkommande svårigheter kan bemästras i den praktiska verk­ samheten. Med anledning av de i promemorian gjorda uttalandena om möjligheterna i fråga om olika förrättningsinstitut att tillämpa de nya bestämmelserna säger sig lantmäteristyrelsen inte kunna finna att de skillnader i systema­ tiskt hänseende som finns mellan omskifte enligt JDL och fastighetsregle­ ring utgör praktiskt hinder mot en övergång till de nya reglerna under på­ gående skifte. Ett nyligen påbörjat skifte torde normalt kunna övergå till fastighetsreglering — i förekommande fall i förening med klyvning eller legalisering — och därigenom handläggas snabbare och med bättre resultat. Advokatsamfundet framhåller att fastighetsbildningsmyndigheten enligt promemorian inte skall vara bunden av vad som i förrättningsansökan angetts om sättet för genomförandet av en önskad åtgärd och att detta i vissa fall skall gälla även om förrättningen påbörjats före FBL:s ikraftträdande. Enligt samfundets mening skulle en sådan ordning strida mot principerna om retroaktiv verkan hos ny lagstiftning. En påbörjad förrättning skulle kunna komma att helt ändra karaktär. Detta skulle kunna medföra rätts­ förluster för den enskilde och svårigheter vid överprövning av förrättningen. Samfundet föreslår därför att i övergångsbestämmelserna införs en bestäm­ melse om att fastighetsbildningsmyndigheten när förrättning påbörjats före den nya lagens ikraftträdande skall vara bunden av vad som i förrättnings­ ansökan angetts om sättet för genomförandet av en önskad åtgärd. Lantmätareföreningen påpekar att förslaget inte tar ställning till frågan hur länsstyrelse eller myndighet som avses i 5 kap. 21 § FBLS skall förfara med ärenden rörande avstyckningsförrättningar. Enligt föreningens mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 37

bör besvärsärenden rörande sådana förrättningar överlämnas till fastighets­ domstolen. Det i promemorian framlagda förslaget om att vissa tomter och tomtdelar skall registreras som fastigheter har lämnats utan erinran av flertalet re­ missinstanser. Det tillstyrks uttryckligen av advokatsamfundet som ansluter sig till den i promemorian redovisade uppfattningen att olägenheterna med anordningen är mindre än fördelarna av en snabb anpassning till det nya systemet för tomtbildning. Åtskilliga remissinstanser är emellertid kritiska mot förslaget. Lantmäteristyrelsen framhåller att ett upptagande i fastighetsregistret av tomter och tomtdelar på sätt som föreslagits uppenbarligen är förenat med stora olägenheter. Anledningen härtill är att fastställda men inte genomförda stadsplaner och tomtindelningar i stor utsträckning är inaktuella. Varken arbetet med revision av en plan eller genomförandet av en ny plan främjas i sådana fall av att fastighetsbildande verkan införts för plan och tomtindel­ ning som vid planförnyelsen automatiskt upphävs. Inte heller kan en sådan fastighetsbildande verkan uppbäras av enskilda intressen. Styrelsen anser det angeläget att stadsplans och tomtindelnings fastighetsbildande verkan bringas att upphöra vid FBL:s ikraftträdande även när det gäller stadsplan eller tomtindelning som fastställts före nämnda tidpunkt. Liknande syn­ punkter framförs av länsstyrelsen i Norrbottens län, lantmätareföreningen och kommunal-tekniska föreningen. Länsstyrelsen framhåller som en ytter­ ligare väsentlig olägenhet hos förslaget att fastigheter som tillkommit utan initiativ av fastighetsägare ofta glöms bort vid försäljningar, arvskiften, de­ klarationer och liknande sammanhang. Kommunal-tekniska föreningen på­ pekar att ett genomförande av förslaget skulle innebära att man tillskapade självständiga fastigheter som i mycket stor utsträckning kommer att sakna bestämda gränser på marken. Även detta förhållande inger enligt föreningens mening betänkligheter. Hovrätten för Nedre Norrland anser att förslaget inte är tillfredsställande med hänsyn till dess inskrivningsrättsliga konsekvenser.

Departementschefen. Enligt promemorian bör utgångspunkten vid bedöm­ ning av frågan vilka regler som bör gälla för den fortsatta handläggningen av en fastighetsbildningsförrättning, som påbörjats före FBL:s ikraftträ­ dande, vara att den nya lagen skall tillämpas i så stor utsträckning som möj­ ligt. Detta ställningstagande har vunnit gillande av en enhällig remissopi­ nion. Även jag ansluter mig till den grunduppfattning som kommit till ut­ tryck i promemorian. Promemorian intar vidare den ståndpunkten att man inte bör meddela regler om olika förrättningsfrågors behandling enligt ny eller gammal lag. Denna lösning stämmer överens med den som valdes vid införandet av JDL.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970

Även på denna punkt har promemorieförslaget fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Den enda remissinstans som anmäler avvikande mening är advokatsamfundet som anser att det i övergångsbestämmelserna bör klargöras vilka avsnitt i FBL som inte bör tillämpas på en äldre förrätt­ ning. Som skäl härför anför samfundet att det finns risk för stötande re­ sultat i vissa fall, om den nya lagstiftningen skall användas på sådan för­ rättning. Särskilt anses detta gälla när förrättningen avser ägoutbyte eller gränsbestämning. Samfundet pekar härvid på att det allmänna enligt de motsvarande instituten i FBL, fastighetsreglering och fastighetsbestämning, får vidgade möjligheter att ingripa i förfarandet. Enligt min mening saknar denna invändning grund. Att representanter för det allmänna enligt den nya lagen har rätt att i vissa fall ta initiativ till en förrättning innebär inte att de får ställning som sakägare vid förrätt­ ningen eller att de annars kan påverka sättet för dess genomförande. Det synes över huvud taget inte behöva befaras att den i promemorieförslaget anvisade lösningen skall medföra olägenheter från enskild synpunkt. Som uttalats i promemorian bör den nya lagen inte tillämpas, om stötande resul­ tat därigenom skulle uppkomma. Ett annat skäl som advokatsamfundet åberopar mot promemorieförslaget är att detta skulle kunna leda till rättsosäkerhet och att överprövningen av en förrättning, som handlagts efter såväl äldre som ny lag, skulle försvåras. Vad samfundet sålunda anfört kan givetvis inte frånkännas allt fog. Emel­ lertid är att märka att den enskilde sakägaren ofta saknar intresse av att vissa bestämda lagregler används vid förrättningshandläggningen och i stället fäster avgörande vikt vid det resultat som förrättningen medför. Överklaganden med yrkande om att ny eller äldre lag skall tillämpas på viss förrättningsfråga kan därför antas bli ganska sällsynta, och överinstan­ serna torde endast mera sällan ha anledning att ex officio ompröva fastighetsbildningsinyndighetens ställningstagande rörande tillämpligheten av äldre lag. De av samfundet påtalade olägenheterna torde därför i praktiken bli av mycket begränsad räckvidd. Att i lagen ange vilka bestämmelser i FBL som inte skall användas i fråga om en äldre förrättning skulle som framhållits i promemorian innebära en mycket invecklad reglering som inte alltid skulle leda till från praktisk syn­ punkt tillfredsställande resultat. På grund av vad som nu har anförts tvekar jag inte att även på denna punkt ansluta mig till promemorieförslaget. Tillämpningen av ny eller gam­ mal lag på förrättning som pågår vid FBL:s ikraftträdande bör således regle­ ras genom mer allmänt hållna bestämmelser, som lämnar stort utrymme för praktiska överväganden. I promemorian görs vissa uttalanden om möjligheten att tillämpa skilda avsnitt i FBL på äldre förrättningar. Jag kan i allt väsentligt godta vad som där anförts. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att ett nyligen på­

Kungl. Maj.ts proposition nr li 4 år 1970 39

börjat omskifte i regel utan svårighet bör kunna handläggas enligt bestäm­ melserna om fastighetsreglering. Om däremot skiftet fortskridit så långt att de för skiftesläggningen avgörande besluten redan fattats, synes en anpass­ ning till de nya bestämmelserna ställa sig svårare. Olikheten i uppbyggnaden av skiftes- och fastighetsregleringsinstituten i förening med principen om att redan träffade avgöranden i allmänhet inte får rubbas gör att utrymmet för en tillämpning av FBL är ganska begränsat. Frågor av mer fristående karaktär, exempelvis sådana som rör servitut och samfälligheter, bör dock även i detta fall kunna prövas enligt den nya lagen. Enligt motiven till 4 kap. 8 § FBL skall fastighetsbildningsmyndigheten inte vara bunden av vad förrättningssökanden kan ha uppgett om sättet för genomförande av den sökta åtgärden. Advokatsamfundet föreslår i sitt re­ missyttrande att i promulgationslagen införs en bestämmelse om att sådan bundenhet skall föreligga, om förrättningen påbörjats före den nya lagens ikraftträdande. Att i de fall då ansökningen avser ett förrättningsinstitut som har en direkt motsvarighet i den nya lagen bestämmelserna i denna skall kunna tillämpas är enligt min mening uppenbart. Något annat torde advokatsamfundet inte heller ha åsyftat med sitt yttrande. Vidare framgår av vad jag tidigare har anfört att ett före FBL:s ikraftträdande sökt laga skifte av omskiftes natur i princip bör kunna övergå till fastighetsreglering. Att fastighetsbildningsmyndigheten i andra fall skulle finna det påkallat att låta en redan påbörjad förrättning ändra karaktär torde komma att höra till undantagen. Ett sådant läge kan emellertid inträffa när man på­ börjat avstyckning av ett område från en fastighet för sammanläggning med annan fastighet och det sedan visar sig lämpligare att genomföra änd­ ringen i fastighetsindelningen genom fastighetsreglering. Hinder bör inte föreligga att välja denna lösning. Samråd bör dock givetvis ske med sak­ ägarna, och största möjliga hänsyn tas till de synpunkter som därvid förs fram. Advokatsamfundets farhågor för att rättsförluster skall uppkomma i dessa fall torde vara överdrivna. Några särskilda svårigheter vid en even­ tuell överprövning av förrättningen synes inte heller vara att befara. Som en remissinstans har påpekat innehåller promemorian inte något ut­ talande rörande den fortsatta handläggningen av sådana ärenden rörande avstyckningsförrättning som enligt 5 kap. 13, 14, 15 och 21 §§ FBLS skall prövas av länsstyrelsen eller den som Kungl. Maj :t förordnat. Dessa ären­ den kan avse dels en ren fastställelseprövning dels en prövning av anförda besvär och, om besvären ogillats genom lagakraftägande beslut, en därpå följande fastställelseprövning (14 §). Enligt min mening är det en lämplig ordning att man övergångsvis behåller fastställelseprövningen och låter den­ na handhas av samma myndigheter som förut när besvär inte anförts mot förrättningen eller när anförda besvär ogillats genom avgörande som med­ delats före den nya lagens ikraftträdande och som då vunnit eller senare vinner laga kraft. Har besvär anförts men inte slutligt prövats före nämn­

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

da tidpunkt, bör ärendet däremot överlämnas till fastighetsdomstolen för avgörande och någon fastställelse bör sedan inte komma i fråga. Enligt 5 kap. 22 § FBLS gäller att talan mot beslut av den som Kungl. Maj :t förordnat att handlägga avstyckningsärenden skall föras genom be­ svär hos länsstyrelsen och att talan mot länsstyrelsens beslut enligt nämnda kapitel skall föras genom besvär hos Kungl. Maj :t. Dessa fullföljdsregler synes böra tillämpas i fråga om sådana ärenden som ifrågavarande myndig­ heter enligt vad som nyss har angetts skall pröva efter den nya lagens ikraft­ trädande. Vad gäller det i promemorian framlagda förslaget att vissa tomter och tomtdelar skall registreras som fastigheter har detta otvivelaktigt vissa för­ tjänster ur principiell synvinkel. Med hänsyn till de praktiska olägenheter som enligt vissa remissuttalanden är förenade med förslaget anser jag emel­ lertid att andra lösningar bör övervägas. Vid remissbehandlingen har bl. a. från lantmäteristyrelsens sida förordats att den fastighetsbildande verkan som stadsplaner och tomtindelningar f. n. har skall upphöra att gälla vid FBL:s ikraftträdande, även om fastställelse skett före nämnda tidpunkt. En sådan ordning framstår visserligen inte som helt invändningsfri från teore­ tisk synpunkt. Några reella rättsförluster synes emellertid inte kunna upp­ komma, om man på detta sätt frånkänner de äldre stadsplanerna och tomt­ indelningarna fastighetsbildande verkan. Tvärtom torde det innebära för­ delar även för de enskilda att de nya fastighetsbildningsreglerna kan tilllämpas vid genomförandet av planerna. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda en lösning i enlighet med lantmäteristyrelsens förslag. Genom att FBLS i sin helhet upphör att gälla samtidigt med att FBL träder i kraft fordras inga särskilda övergångsbestämmelser för genomförande av försla­ get. Den i promemorian upptagna bestämmelsen i ämnet saknar därför helt motsvarighet i departementsförslaget. I likhet med remissinstanserna finner jag i övrigt inte anledning till er­ inran mot de principiella ställningstaganden som redovisats i detta avsnitt av promemorian.

Vissa överväganden rörande äldre lagbestämmelser

Promemorian. I promemorian påpekas att 1 kap. 8 § fjärde stycket JDL föreskriver att, om enligt bestämmelse i lag eller särskild författning skifte på viss fastighet eller äga inte är tillåtet, sådant förbud skall lända till efter­ rättelse. Förbud av det slag som här åsyftas har meddelats i skilda sam­ manhang. Enligt 5 § lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar skall häradsallmänning hållas oförminskad, om inte annat föreskrivs i la­ gen. Denna bestämmelse innebär att häradsallmänning inte får skiftas mellan delägarna och att mark inte får överlåtas från sådan allmänning. Däremot har bestämmelsen inte ansetts hindra att mark som hör till härads-

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 41

allmänning tas i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande. Inte heller har bestämmelsen ansetts hindra ägoutbyte mellan häradsallmänning och angränsande fastigheter. (Se prop. 1932: 10 s. 85.) Ett förbud av samma innebörd som nyss angetts finns i 5 § lagen den 18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Enligt lagen den 18 juni 1925 (nr 222) innefattande bestämmelser med avseende å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden får laga skifte inte äga rum på samfälld husbehovsskog. En annan författning som innehåller förbud mot skifte är lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8), innefattande vissa bestämmelser angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län. Enligt 1 § denna lag skall sådant skifte i regel omfatta endast inrösningsjorden och så stor del av återstående jord som fordras för att man skall få en lämplig ägoan­ ordning beträffande inrösningsj orden. I 2 § anges att skifte i Jukkasjärvi socken inte får omfatta mer än hälften och i Karesuando socken inte mer än en tredjedel av skifteslagets hela areal enligt avvittringshandlingarna. En­ ligt 6 § får skifte på mark som enligt bestämmelserna i lagen uteslutits från delning inte äga rum utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t. Vissa mera speciella förbud mot jorddelning har, sägs det vidare i prome­ morian, också meddelats. Enligt kungl. brev den 19 augusti 1823 till förvalt­ ningen av sjöärendena samt Kungl. Maj :ts och Rikets kammarkollegium gäller som villkor för skatteköp av kronolotshemman att sådana hemman eller lägenheter inte får klyvas och att inte heller mindre delar och tillhörig­ heter får avskiljas därifrån. Ett liknande förbud gäller i fråga om kronolots­ hemman och kronolotslägenheter enligt 2 § förordningen angående lotshennnan och boningsplatser för lotsar den 9 juli 1862 (nr 45 s. 1). Enligt 9 § JDLP skall dessa förbud äga motsvarande tillämpning i fråga om avstyck­ ning. I kungl. brev den 27 maj 1932 (nr 167) till kammarkollegiet och lotsstyrelsen angående avskrivning eller avlösning av lotsningsbesväret in. m. har emellertid förklarats att från lotshemman och lotslägenheter får utan hinder av nyssnämnda brev och förordning genom jorddelning avskiljas sådana markområden som avses skola med äganderätt överlåtas på lotsverket eller Kungl. Maj :t och kronan. Slutligen gäller enligt 2 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36), inne­ fattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs, förbud att utan Kungl. Maj :ts tillstånd dela järnväg eller avsöndra något av den mark som hör till järnväg. I 11 § samma förordning föreskrivs att mark får avsöndras från intecknad järnväg endast om det visas att den avsöndrade delen är fri från inteckning. Fråga uppkommer nu, uttalas det i promemorian, om de förbud mot fastighetsbildningsåtgärder som de angivna bestämmelserna innefattar bör be­ hållas i framtiden. I den mån så anses böra vara fallet, inställer sig frågan 2* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

huruvida några särskilda bestämmelser härom bör tas upp i promulgationslagen. Vad först gäller bestämmelserna i 1952 års lagar om häradsallmänningar och allmänningsskogar innebär dessa enligt promemorian ett allmänt förbud att minska skogarnas ägoområden. Motiven till bestämmelserna torde vara att söka i skogarnas betydelse för de delar av landet där de är belägna (jfr prop. 1938: 267 s. 91). Det synes inte böra komma i fråga att i förevarande sammanhang rubba grundsatsen om att skogarna skall hållas oförminskade. Frågan blir då vilka konsekvenser upprätthållandet av denna princip bör få vid tillämpningen av FBL. Till en början är härvid att märka att såväl häradsallmänningarna som allmänningsskogarna numera redovisas i jord­ registret som särskilda fastigheter (se SOU 1966: 63 s. 24). Detta innebär att FBL:s regler om fastighet blir till fullo tillämpliga på häradsallmänning och allmänningsskog. Som tidigare nämnts anses f. n. gälla att häradsallmänning inte får skiftas mellan delägarna. Den form av skifte som det här gäller är uppenbarligen s. k. klyvningsskifte. Denna delningsform motsvaras i FBL av institutet klyvning. Klyvning kan emellertid, bortsett från vissa specialfall som det här inte är fråga om, endast ske av fastighet som innehas med samäganderätt. Häradsallmänning är emellertid inte föremål för samäganderätt (prop. 1932: 10 s. 54). Klyvning av häradsallmänning är redan av detta skäl ute­ sluten. Enligt uttalande i förarbetena till lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar har bestämmelsen om att häradsallmänning skall bibe­ hållas oförminskad inte ansetts hindra ägoutbyte mellan häradsallmänning och angränsande fastigheter (jfr ovan s. 15). Detta uttalande, framhålls det i promemorian, bör ses mot bakgrund av de bestämmelser om ägoutbyte som JDL innehöll vid ifrågavarande tidpunkt. Till en början föreskrevs i dessa bestämmelser att de ägor som gick i byte skulle vara av lika uppskattningsinnehåll enligt verkställd gradering. Denna regel gällde emel­ lertid inte utan undantag. Vid ägoutbyte som skedde tvångsvis tilläts att fastighets uppskattningsinnehåll minskade med högst två procent. Frivil­ ligt ägoutbyte fick ske, om de ägor som skulle bytas hade väsentligen lika uppskattningsinnehåll. Ägoutbyte motsvaras i FBL av det nya institutet fastighetsreglering. Enligt 5 kap. 8 § gäller att fastighet som ingår i reglering inte får ändras så, att dess graderingsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Av 5 kap. 18 § första stycket framgår att dessa begränsningar inte gäller, om fastighetens ägare medger att avvikelse får ske. Att märka är vidare att reglerna i 8 kap. om inlösen öppnar möjlighet att tvångsvis överföra mark från fastighet i större ut­ sträckning än som är medgivet enligt 5 kap. 8 §. Speciella villkor måste emellertid då vara uppfyllda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 43

Det torde enligt promemorian inte behöva råda tvivel om att tvångsvis överförande av mark från häradsallmänning, vare sig det sker enligt de all­ männa bestämmelserna om fastighetsreglering eller med stöd av inlösen­ reglerna, bör få ske utan hinder av föreskriften att sådan allmänning skall hållas oförminskad. Som framgår av förarbetena till 1932 års lag om häradsallmänningar innebär föreskriften inte hinder för att mark tas i an­ språk genom tvångsförfarande. Däremot kan det synas osäkert om frivillig överföring av mark från häradsallmänning i den omfattning, som kan ske enligt reglerna i FBL, är förenlig med förbudet mot minskning av härads­ allmänning. I detta hänseende bör emellertid beaktas att nämnda förbud inte är ovillkorligt utan att undantag tillåts i fall som särskilt anges i lagen om häradsallmänningar. Härmed åsyftas bestämmelserna i 9 §. Enligt dessa tår område som hör till häradsallmänning avyttras genom försäljning eller annorledes, om avsevärd förmån vinns för delägarna och avyttringen inte länder skogsskötseln på allmänningen till men eller om eljest synnerliga skäl föreligger till avyttringen. Rätten att besluta om sådan avyttring till­ kommer delägarna, men avyttringen blir giltig endast om den godkänns av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Dessa föreskrif­ ter bör sammanställas med reglerna i 5 kap. 18 § tredje stycket FBL som föreskriver att fastighets graderingsvärde inte får på grund av ägarens samtycke minskas utöver vad som är tillåtet enligt 8 § samma kapitel, om inte samtycket är skriftligen upprättat. I fråga om ägarens rätt att lämna sådant samtycke skall gälla samma villkor som för avhändelse av fast egendom. Till grund för de sist angivna bestämmelserna ligger, sägs det i promemo­ rian, tanken att en marköverföring av det slag som det där är fråga om har samma reella innebörd som en avyttring av fast egendom och att den därför bör vara kringgärdad av samma villkor som gäller för sådan överlåtelse. Det synes då rimligt att man jämställer marköverföringen med en avytt­ ring även vid bedömningen av frågan huruvida åtgärden är tillåten enligt lagen om häradsallmänningar. Ett sådant ställningstagande ligger helt i linje med ett uttalande som föredragande departementschefen gjorde i an­ slutning till bestämmelserna i 5 och 9 §§ samma lag och som innebar att häradsallmänningar och allmänningsskogar inte borde inta någon särställ­ ning när det gällde att avstå mark för rationaliseringsändamål (prop. 1952: 15 s. 58). Den pågående rationaliseringen inom skogsbruket skulle otvivel­ aktigt försvåras, om reglerna om frivillig marköverföring i FBL inte skulle bli fullt tillämpliga även i fråga om häradsallmänningar. Till stöd för den i promemorian hävdade uppfattningen kan, heter det vidare, även anföras vad som förekom vid de år 1968 vidtagna ändringarna i JDL. Enligt dessa slopades de tidigare gällande procentgränserna vid ägokravsjämkning i samband med ägoutbyte eller laga skifte i de fall jämk­ ningen grundades på överenskommelse mellan fastighetsägarna. I fråga om

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

fastighetsägares rätt att medge större minskning i uppskattningsinnehåll än som är medgivet enligt tvångsreglerna skall efter lagändringen gälla samma villkor som för avhändelse av fast egendom. Som exempel på sådana villkor anfördes i lagrådsremissen (prop. 1967: 167 s. 108) bl. a. 9 § lagen om häradsallmänningar. Man utgick således från att bestämmelsen i 5 § samma lag i och för sig inte hindrade sådan minskning av en allmännings ägovidd som var förenlig med bestämmelserna om ägokravs jämkning. I enlighet med vad som nu har anförts måste det enligt promemorian an­ tas att fastighetsreglering i princip kan i full utsträckning äga rum i fråga om mark som tillhör häradsallmänning. Förut har nämnts att klyvning av häradsallmänning inte kan ske på grund av de villkor för sådan åtgärd som anges i FBL. Inte heller beträffande avstyckning synes några särbestämmel­ ser behövas för det fall att åtgärden berör häradsallmänning. Av allmänna rättsregler följer att den som har förvärvat mark från häradsallmänning och vill söka avstyckning på grund av överlåtelsehandlingen måste visa att avyttringen godkänts enligt bestämmelserna i 9 § lagen om häradsallmänningar. Enligt 8 § 1952 års lag om allmänningsskogar gäller för avyttring av mark från sådan skog samma villkor som för avyttring av mark från häradsall­ männing. Även i övrigt gäller i de hänseenden som nu är i fråga helt över­ ensstämmande förhållanden beträffande allmänningsskog och häradsall­ männing. Vad som nyss anförts om möjligheterna att vidta fastighetsbildningsåtgärd som rör häradsallmänning äger därför full tillämpning även i fråga om allmänningsskog. Dessa överväganden leder till att några särbestämmelser om häradsall­ männing och allmänningsskog inte behövs i promulgationslagen. Härefter behandlas i promemorian förbudet enligt ovannämnda lag den 18 juni 1925 att verkställa laga skifte på samfälld husbehovsskog. Angående tillkomsten av sådana skogar anförs följande. Enligt kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare före­ skrifter angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker skulle av skogsanslag som tillkom hemman och nybyggen viss del läggas ut för tillgodoseende av nödigt husbehov. Sådan skog skulle läg­ gas ut särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i förhållan­ de till dess mantal (särskild husbehovsskog). Om i viss trakt hinder mötte att lägga ut all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken i närheten av inägorna, skulle dock viss i förhållande till mantalet bestämd andel av skogsmarken läggas ut gemensamt för två eller flera brukningsdelar (sam­ fälld husbehovsskog). På grund av dessa föreskrifter utlades inom Väster­ bottens läns lappmark, förutom ett stort antal särskilda husbehovsskogar, vissa samfällda husbehovsskogar. I fråga om vården och förvaltningen av de samfällda husbehovsskogarna meddelades bestämmelser i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 45

husbehovsskogar inom vissa områden. Enligt 7 § denna lag skulle område som vid avvittringen lagts ut till sådan skog bibehållas oförminskat och för­ valtas enligt reglemente som efter delägarnas hörande skulle fastställas av länsstyrelsen. I lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden stadgades förbud att verkställ? laga skifte inom de områden av Västerbottens och Norrbottens läns lapp­ marker beträffande vilka avvittringsutslag vid nämnda tidpunkt ännu inte meddelats. Genom lagen den 18 juni 1925 upphävdes 1909 års förbudslag. Samtidigt föreskrevs bl. a. att samfälld husbehovsskog inte fick tas in i laga skifte som kom till stånd inom område som avsågs i förbudslagen. Förbud meddelades också att verkställa laga skifte på samfälld husbehovsskog som särskild förrättning. Genom lagen den 17 maj 1938 (nr 299) om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden upphävdes 1909 års lag om husbehovsskogar. Detta innebar att förvaltning­ en av skogarna kom att regleras av bestämmelserna i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga sam­ fällda ägor och rättigheter. Enligt föredragande departementschefen med­ förde lagstiftningsåtgärden också att de samfällda husbehovsskogarna kun­ de skiftas. Med hänsyn till de kostnader som var förenade med skiften an­ togs emellertid att sådana inte skulle komma till stånd i större utsträck­ ning. (Se prop. 1938: 27 s. 90.) Ifrågavarande husbehovsskogar är, uttalas det i promemorian, att hänföra till samfälligheter i FBL:s mening. Enligt FBL kan klyvning av samfällighet inte ske. Någon anledning att förbjuda andra fastighetsbildningsåtgärder som berör de samfällda husbehovsskogarna torde inte föreligga. Bestämmel­ sen i 1925 års lag om förbud mot laga skifte på skogarna bör därför kunna upphävas. De i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) meddelade föreskrifterna angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar har enligt promemorian haft till syfte att i så stor utsträckning som möjligt behålla skogsmarken i dessa trakter som samfälld för skiftesdelägarna och på så sätt hindra att skogskapitalet kom ur den jordägande befolkningens hand. De förhållanden som låg bakom lagen torde i dagens läge helt sakna aktualitet. Några bäran­ de skäl att ha kvar några särbestämmelser beträffande fastighetsbildningen i dessa trakter torde inte kunna anföras. Lagen bör därför upphävas. Det förbud att klyva eller avskilja mark från kronolotsheinman och kronolotslägenheter som följer av 1823 års kungl. brev och 1862 års förord­ ning i ämnet torde inte längre ha någon praktisk betydelse (jfr prop. 1932: 166 s. 6 och 21). Förbudet bör utan olägenhet kunna sättas ur kraft.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

Vad angår 1880 års förordning angående lagfart, inteckning och utmät­ ning av järnväg har, påpekas det, inom justitiedepartementet upprättats en promemoria vari föreslås att förordningen skall upphöra att gälla vid ut­ gången av år 1971. I fråga om järnväg på vilken förordningen då är tillämp­ lig skall dock gälla bl. a. att mark, som hör till järnvägen, inte får avskiljas från denna utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Att i promulgationslagen ta upp en hänvisning till en sådan bestämmelse torde inte vara behövligt. I promemorian erinras vidare om att enligt 19 kap. 4 § första stycket JDL skall de jordpolitiska villkoren i 2 och 3 §§ samma kapitel inte tillämpas vid avstyckning inom vissa detaljplaneområden. Bestämmelsen avser bl. a. byggnadsplan som fastställts efter den 1 januari 1948. Eftersom de äldre byggnadsplanerna inte sällan lagts ut över orimligt stora områden utan större hänsyn till om någon tätbebyggelse i mera väsentlig omfattning var att vänta under överskådlig tid och jordbrukets intressen ofta inte tillmätts erforder­ lig betydelse vid planernas fastställande, skall de vanliga jordpolitiska vill­ koren gälla vid avstyckning inom sådana planområden (prop. 1947:232 s. 135). Fastighetsbildningskommittén tog i sitt förslag till lag om fastighetsbild­ ning i 3 kap. 11 § upp en motsvarighet till bestämmelsen i 19 kap. 4 § första stycket JDL. Kommittén uttalade (se SOU 1963:68 s. 201) att en uttrycklig inskränkning i den föreslagna bestämmelsens räckvidd syntes befogad när det gällde de äldre byggnadsplanerna. Med hänsyn till att dessa planer bli­ vit till eu stor del upphävda eller reviderade ansågs frågan dock vara av underordnad betydelse. Eftersom en översyn av återstående äldre planer dessutom kunde beräknas bli genomförd inom en nära framtid, fann kom­ mittén det lämpligast att frågan reglerades i övergångsbestämmelserna. Bestämmelsen i 19 kap. 4 § första stycket JDL har däremot, sägs det i promemorian, ingen direkt motsvarighet i FBL. De allmänna jordpolitiska villkoren skall i princip vara tillämpliga även vid fastighetsbildning inom detaljplaneområden. Visserligen är fastighetsbildningsmyndigheten vid tilllämpningen av de jordpolitiska bestämmelserna i stor utsträckning bunden av planmyndighetens bedömning (jfr lagrådsremissen s. 123). Detta kan emellertid gälla endast under förutsättning att planerna inte är föråldrade. Återspeglar planen en annan jordpolitislc målsättning än den som råder vid tidpunkten för fastighetsbildningen, strider det mot grunderna för 3 kap. FBL att tillåta fastighetsbildning i överensstämmelse med planen. I ett så­ dant läge krävs enligt 2 § samma kapitel antingen att planen ändras eller att medgivande till avvikelse från planen inhämtas från länsstyrelsen eller byggnadsnämnden. Av vad som nu anförts torde enligt promemorian framgå att det inte före­ ligger behov av en särskild bestämmelse om inskränkning i rätten att få till stånd fastighetsbildning inom område med äldre byggnadsplan. Någon så­ dan bestämmelse har därför inte tagits upp i promulgationslagen.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 744 år 1970 47

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen erinrar om att det i promemorian gjorda ställningstagandet att några särbestämmelser om häradsallmänningar och allmänningsskogar inte behövs grundats på en diskussion vari man utgått från att dessa skogar redovisas i jordregistret som särskilda fastig­ heter. Styrelsen vill framhålla att det inte är säkert att detta system för re­ gistreringen skall bibehållas. Behövliga skyddsregler bör därför inte vara beroende av registreringssättet. Med hänsyn till de allmänna fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. FBL torde emellertid riskerna för en splittring av dessa enheter genom fastighetsreglering vara praktiskt taget obefintliga, även om registreringssystemet ändras.

Departementschefen. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad som har anförts i promemorian i detta avsnitt. Vad beträffar häradsallmänningarna och allmänningsskogarna delar jag lantmäteristyrelsens uppfattning att nå­ gon splittring av dessa skogar inte är att befara även om nuvarande registreringsbestämmelser ändras. Reglerna i 3 kap. FBL, särskilt 7 §, innebär ett effektivt skydd mot skadlig uppdelning av skogsmark.

SPECIALMOTIVERING

Allmänna övergångsbestämmelser

1 § Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om FBL:s ikraft­ trädande.

Promemorian. I promemorian framhålls att Kungl. Maj :t redan före ikraft­ trädandet bör kunna meddela föreskrifter med stöd av bestämmelse i FBL eller denna lag. Sådana föreskrifter kan, sägs det, behövas bl. a. för att orga­ nisatoriska åtgärder skall kunna genomföras i förväg. Någon uttrycklig be­ stämmelse som ger Kungl. Maj :t denna befogenhet anses emellertid inte nödvändig.

Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med det i pro­ memorian upptagna förslaget.

2 § I denna paragraf anges i vilken omfattning äldre lagstiftning förlorar sin giltighet i och med att FBL träder i kraft.

Promemorian. Till en början innehåller pr om emorieför slaget en uppräk­ ning av vissa lagar som helt upphävs. Med dessa lagar jämställs enligt sär­

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

skild föreskrift alla de ännu gällande bestämmelser som innefattar ändring eller förklaring av eller tillägg till de upphävda lagrummen. Hit hör bl. a. ett stort antal administrativa författningar som anknyter till ifrågavarande lagar och som det inte ansetts behövligt att särskilt nämna. Paragrafen av­ slutas med en allmän föreskrift om upphävande aA' vad som i övrigt finns i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i FBL eller promulgationslagen. De författningar som enligt paragrafen förlorar sin giltighet skall som framgår av 4—9 §§ i begränsad omfattning tillämpas under en övergångstid. Upphävandet av dem har därför i promemorian gjorts beroende av att annat inte följer av övriga bestämmelser i lagen. Som förebild till den föreslagna paragrafen har i första hand tjänat 2 § i det den 29 november 1968 till lagrådet remitterade förslaget till lag om införande av den nya jordabalken (JP). I sina motiv till motsvarande lag­ rum (SOU 1960: 26 s. 13) diskuterade lagberedningen frågan om det behövs regler som uttryckligen anger att upphävande av lagstiftning till vilken med­ delats övergångsbestämmelser inte skall innebära att också övergångsbe­ stämmelserna upphävs. Beredningen anförde följande.

Beredningen anser det ligga i sakens natur, att bestämmelser, som verk­ ligen ha till uppgift att överbringa övergången mellan äldre lag och ny lag — vare sig dylika övergångsbestämmelser hänföra sig till ett nytt lagverk eller till ändringar i en tidigare utfärdad lag — icke skola få sin giltighet annullerad därför att den lagstiftning, till vilken de ansluta sig, i sinom tid upphävs. Här åsyftade bestämmelser av egentlig övergångskaraktär kunna sägas ha tillagts en engångsfunktion som de under alla förhållanden måste ha att fullfölja. Att lagstiftaren skulle i efterhand ingripa rubbande härvid­ lag bör icke gärna ifrågasättas. Vad nu anförts har emellertid icke avseende på sådana i vissa promulgationslagar inrymda stadganden, som egentligen ej äro av övergångsbestämmelses beskaffenhet utan strängt taget ha en icke tidsbegränsad uppgift att fylla; i fråga om stadganden av sist angivna slag krävs uppenbarligen särskilt uttalande för det fall att de avses skola erhålla fortsatt tillämpning.

Beredningen fann det alltså inte behövligt att ge särskilda regler rörande övergångsbestämmelserna till tidigare lagstiftning. Några sådana regler har inte heller tagits upp i JP. Denna linje har nu fullföljts. Bland de lagar, som upphävs enligt den i promemorian upptagna para­ grafen, intar JDL, FBLS och lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om samman­ läggning av fastigheter å landet (SML) en central plats. Att dessa lagar helt skall upphöra att gälla i och med att FBL träder i kraft anses inte be­ höva utvecklas närmare. En annan betydelsefull lag med riksomfattande giltighet som föreslås upp­ hävd är lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet in. m. Vad angår lagens bestämmelser om överföring av samfälld mark hänvisas i promemo­

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970 49

rian till mina uttalanden i anslutning till 6 kap. 7 § FBL (lagrådsremissen s. 535), som ger vid handen att bestämmelserna inte längre har någon upp­ gift att fylla vid sidan av bestämmelserna om fastighetsreglering. Detsam­ ma gäller reglerna om sammanföring av järnvägsmark i 21—23 §§ sammanföringslagen. Även beträffande frågan huruvida bestämmelsen i 20 § samma lag om rätt för kommun eller samhälle att i vissa fall lösa in vägmark bör behållas hänvisas i promemorian till lagrådsremissen beträffan­ de FBL. Jag framhöll där (s. 64) att det behov av inlösenmöjlighet, som lagrummet avser, i stort sett tillgodoses genom marköverföring — med eller utan inlösen — enligt bestämmelserna om fastighetsreglering. Lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning in. in. föreslås också upphävd. Bestämmelserna i denna lag motsvaras av reglerna i 13 kap. FBL, och lagen blir därför överflödig i och med att FBL träder i kraft. I lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning in. in. meddelas före­ skrifter som innebär att bestämmelserna om fastighetsbildning för landet i vissa fall skall gälla även område för stad eller sådan ort på landet där stadsregister förs. Redan vid lagens tillkomst förutsattes att den skulle gälla en­ dast för tiden fram till dess en för land och stad gemensam fastighetsbildningslagstiftning hunnit genomföras (NJA II 1964 s. 499). Lagen återfinns därför bland de författningar som enligt promemorian skall upphävas. I promemorian föreslås vidare att vissa lagar med lokalt begränsade tilllämpningsområden skall upphävas. Den viktigaste av dessa är lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län (dalalagen). Denna lag, som har under­ kastats betydelsefulla ändringar genom lagar den 30 juni 1948 (nr 399) och den 15 december 1967 (nr 761), innehåller särbestämmelser som syftar till att förbättra fastighetsindelningen samt avhjälpa brister i fastighetsredovisningen och lagfartsförhållandena i Kopparbergs län. Bakgrunden till la­ gen var den ägosplittring och ägoblandning som uppkommit inom vissa delar av länet bl. a. till följd av jordägarnas benägenhet att dela fastigheter­ na utan anlitande av den för fastighetsbildning bestämda ordningen (sämjedelning och andra former av privat jorddelning). Datalagen föregicks av en provisorisk lagstiftning, nämligen lagen den 30 april 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län. Syftet med denna lag var endast att möjliggöra vissa provskiften som skulle ge erfarenheter till ledning för ut­ arbetandet av definitiva bestämmelser och även tjäna som exempel för jord­ ägarna på skiftenas förlopp och resultat. Fortfarande råder, sägs det i promemorian, inom stora delar av Koppar­ bergs län otillfredsställande fastighetsförhållanden. Under senare år har statsmakterna emellertid genom ett flertal olika lagstiftningsåtgärder sökt

50 Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

komma till rätta med olägenheter av detta slag. Genom lagen den 6 juni 1962 (nr 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall (ÄUL) har öppnats möjlighet att på ett enkelt och smidigt sätt bringa reda i oklara äganderätts- och lagfartsförhållanden. I samband därmed kan också privata jorddelningar i viss utsträckning lega­ liseras, dvs. vinna erkännande som lagligen gällande fastighetsbildningsåtgärder. Alldeles nyligen har utfärdats lagen den 29 november 1968 (nr 578) om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslagen). Denna lag, som ersätter en provisorisk lag i ämnet från år 1953 (lagen den 17 april 1953, nr 157, om verkan som laga skifte av sämjedelning in. in.), syftar till en allmän avveckling av existerande privata jorddelningar. Enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 166) angående förbud mot sämjedelning av fast egendom är sämjedelning som sker efter den 30 juni 1962 utan ver­ kan. Vidare har i lagen den 29 november 1968 (nr 579) med vissa bestäm­ melser om förvärv av område av fastighet meddelats föreskrifter som avser att hindra att nya från den officiella fastighetsindelningen avvikande en­ heter bildas genom arealöverlåtelser. Meningen är att föreskrifterna i sist­ nämnda två lagar, som är av provisorisk natur, senare skall ersättas av per­ manenta bestämmelser (se prop. 1968: 127 s. 56). Med hänsyn till vad som nu har anförts torde man enligt promemorian kunna räkna med att de tilltrasslade fastighetsförhållanden som f. n. råder i vissa delar av Kopparbergs län så småningom skall normaliseras. I varje fall ställer de nu berörda lagbestämmelserna i förening med reglerna i FBL betydligt effektivare instrument till förfogande för att nå detta syfte än den tidigare särlagstiftningen. Förslaget att denna skall upphävas anses därför vara väl motiverat. F. n. pågår inom Kopparbergs län ett antal skiftesföretag på vilka dala­ lagen är tillämplig (se prop. 1967: 167 s. 17). Frågan i vad mån dessa efter FBL:s ikraftträdande bör handläggas enligt ny eller äldre lag är, påpekas det i promemorian, att bedöma enligt bestämmelserna i 4 §. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen föreslås vidare i promemorian att lagen den 5 juni 1909 innefattande vissa bestäm­ melser angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbotten skall upphävas. Detsamma gäller lagen den 18 juni 1925 innefattande bestämmelser med avseende å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden. I lagen den 22 juni 1921 (nr 379) huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark och lagen samma dag (nr 380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom Väster­ bottens och Norrbottens läns lappmark föreskrivs vissa inskränkningar i rätten att erhålla ägostyckning och avsöndring som berör ströängar. Enligt 11 § JDLP skall bestämmelserna i dessa lagar äga motsvarande tillämpning

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 51

i fråga om avstyckning. Ifrågavarande bestämmelser har samband med la­ gen den 22 juni 1921 (nr 378) om ströängars indragande till kronan och syftar till att säkerställa en sådan reglering av ströängarna som avses med denna lag (prop. 1921: 199 s. 71). Indragningen till kronan av ströängar torde emellertid enligt promemorian vara avslutad (jfr SOU 1957: 30 s. 39 och 144 samt prop. 1960: 62 s. 45). De nyssnämnda lagarna om begränsning i rätten att få till stånd ägostyckning och avsöndring anses därför kunna upphävas. Slutligen föreslås att lagen den 28 juni 1918 (nr 526) om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning skall upphävas. I promemorian hänvisas till motiven till 7 kap. 2 § FBL (lagrådsrcmissen s. 550). Enligt dessa bör reglerna i 1918 års lag ersättas av bestäm­ melserna om bildande av servitut i FBL. Har före FBL:s ikraftträdande talan väckts vid domstol om rätt att dra fram sådan ledning, bör äldre lag dock fortfarande tillämpas. En bestämmelse härom har tagits upp i 9 §.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen erinrar om att JDLP inte föresla­ gits upphävd. De möjligheter att fortfarande använda instituten avsöndring och ägostyckning som därigenom bibehålls torde enligt styrelsen inte ha någon uppgift att fylla vid sidan av FBL och legaliseringslagen. Institutens användning har under senare år varit obetydlig. Enstaka förekommande ärenden förorsakar dock tidsödande handläggning och fastighetsbildningsmönstret skulle kompliceras, om möjligheterna att fastställa avsöndring och företa ägostyckning bibehålls. Styrelsen anser det därför angeläget att 13 och 14 §§ JDLP upphävs. Ett liknande uttalande görs av lantmätare­ föreningen. Enligt lantmäteristyrelsens mening finns det behov av reglering enligt 7 kap. FBLS intill dess den pågående fastighetsregisterreformen genom­ förts. Frågorna om kostnadsansvar och organisation har sålunda ännu inte lösts. Styrelsen förordar därför att nämnda kapitel tills vidare inte upphävs eller att behövliga föreskrifter utfärdas i annan ordning. Förslaget om upphävande av 1921 års lagstiftning angående behandling av ströängar vid ägostyckning och om förbud mot avsöndring av ströängar tillstyrks av kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen. Dessa myndigheter gör vissa uttalanden rörande de ströängar som inte berörts av förrättning för indragning av ströäng till kronan, de s. k. oreglerade ströängarna. Kolle­ giet framhåller att FBL kommer att öppna möjligheter att på ett aktivt sätt främja en avveckling av ströängsenklaverna. Enligt styrelsens mening krä­ ver dessa ströängar viss reglering i promulgationslagen. Ströängarna inne­ has »tills vidare», och det bör i särskilt lagrum nämnas att de kan bli före­ mål för fastighetsbildning på samma sätt som mark. Så bör t. ex. bestäm­ melserna om marköverföring i FBL göras tillämpliga på ströängarna, även sådana som finns på allmänningar och på enskild mark.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Lantmäteristyrelsen ifrågasätter om inte — utöver vad som föreslagits i promemorian —■ vissa andra lagar helt eller delvis bör sättas ur kraft. Sålunda synes 19 a § lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar ha ersatts av 5 kap. 3 § FBL och kunna upphävas. Detsamma gäller lagen den 23 maj 1969 (nr 140) om rätt för innehaA^are av järnväg att påkalla ägoutbyte. Styrelsen anser vidare att de i 13—16 §§ lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred upptagna reglerna om upplåtelse av betesmark bör kunna upphävas med hänsyn till de möjligheter att bilda betesservitut som öppnas enligt FBL. Enligt styrelsens mening finns det f. ö. anledning över­ väga om det numera föreligger behov av en särskild ägofredslag.

Departementschefen. Som lantmäteristyrelsen har anfört i sitt remissytt­ rande föreligger inte längre något praktiskt behov av att använda avsöndring och ägostyckning. Från allmän synpunkt är det uppenbarligen fördelaktigt att dessa ålderdomliga fastighetsbildningsinstitut utmönstras. Några olägen­ heter för de enskilda sakägarna torde inte heller uppkomma därigenom. I detta sammanhang bör framhållas att legaliseringslagen öppnar möjlig­ het till fastighetsbildning utan jord- eller planpolitisk prövning på grund av arealöverlåtelse som skett före den 1 juli 1962. Bestämmelserna i 13 och 14 §§ JDLP bör således inte gälla efter det att FBL trätt i kraft. Någon särskild föreskrift härom synes emellertid inte behövlig. Bestämmelserna får nämligen anses vara av sådan beskaffenhet att de enligt det uttalande av lagberedningen som återgetts i departements­ promemorian (jfr ovan s. 22) skulle ha krävt en särskild föreskrift för att få fortsatt tillämpning. Lantmäteristyrelsen har vidare ifrågasatt om inte bestämmelserna i 7 kap. FBLS bör behållas i avvaktan på att frågan om fastighetsregistreringens or­ ganisation löses. Denna fråga prövas f. n. av de sakkunniga som tillkallats enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 december 1965 för att utreda organisationen av fastighetsbildnings- och mätningsväsendet m. m. Denna utredning beräknas slutföra sitt arbete under år 1969 (se 1969 års riksdagsberättelse under Jo 16). Innan resultatet av utredningsarbetet föreligger, är det uppenbarligen inte lämpligt att lägga fram förslag till registreringsbestämmelser utöver dem som tagits upp i 19 kap. FBL. Det är tydligt att 7 kap. FBLS, som bygger på nuvarande regler om fastighetsbildning i stad, inte utan ganska genomgripande ändringar skulle kunna tillämpas efter FBL:s ikraftträdande. Med hänsyn härtill har jag ansett att FBLS som före­ slagits i departementspromemorian bör upphävas i sin helhet. De föreskrif­ ter om fastighetsregistreringen inom FBLS:s tillämpningsområde som krävs för genomförande av fastighetsregisterreformen torde få meddelas i särskild ordning. I anslutning till förslaget om upphävande aA? 1921 års lagstiftning angåen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 53

de behandling av ströängar vid ägostyckning och om förbud mot avsöndring av ströängar har lantmäteristyrelsen understrukit behovet av att dessa ängar kan bli föremål för fastighetsbildning på samma sätt som andra markom­ råden. Även jag anser det angeläget att möjlighet härtill öppnas. Härigenom kan man få till stånd en smidig avveckling av de enklavbildningar som ströängarna innebär. Jag syftar härvid på de s. k. oreglerade ströängarna, dvs. sådana ängar som inte berörts av förrättning för indragning av ströäng till kronan. Övriga ströängar torde inte erbjuda några särskilda problem i fastighetsindelningshänseende (jfr SOU 1957:30 s. 45-49). Tvekan har sedan lång tid rått i fråga om den rätt varmed de oreglerade ströängarna innehas. I sitt utlåtande över förslaget till 1921 års lag om ströängars indragande till kronan anförde lagrådet att rätten från början varit synnerligen svag men att den genom medgivande från kronans sida i viss mån vuxit sig starkare och att den vid tidpunkten för utlåtandet fick betraktas som en äganderätt som dock var inskränkt på så sätt att kronan var berättigad att återta ängarna mot vederlag i annan mark (prop. 1921: 199 s. 92). Från annat håll har emellertid gjorts gällande att ängarna inne­ has med en på visst sätt begränsad nyttjanderätt (SOU 1952: 13 s. 23 och 85). I jorddelningssammanhang har ströängarna hittills behandlats som annan mark (SOU 1957: 30 s. 33). Enligt min mening bör samma ordning gälla även sedan FBL trätt i kraft. Innehavare av ströäng torde därvid böra jäm­ ställas med ägare av marken. För undanröjande av osäkerhet i rättstillämp­ ningen bör en uttrycklig bestämmelse härom meddelas. Denna har tagits upp i 10 § som innehåller motsvarande föreskrifter i fråga om den som inne­ har fastighet under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt. Den omständigheten att ströäng varit föremål för jorddelning enligt nuvarande lagstiftning har inte ansetts medföra någon ändring i den rätt som tillkom­ mer innehavare av ängen (se SOU 1957: 30 s. 34). Samma princip synes böra gälla även i fortsättningen. Som lantmäteristyrelsen har påpekat bör uppräkningen i förevarande paragraf av lagar som skall upphävas kompletteras med den nyligen antagna provisoriska lagen om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte. Även 19 a § lagen om allmänna vägar bör uppenbarligen upphävas. Detta bör ske i samband med att vissa andra följdändringar görs i lagen. Frågan om ett totalt upphävande av lagen om ägofred bör inte tas upp i förevarande sammanhang. Inte heller finns det enligt min mening tillräckliga skäl att nu lägga fram förslag om upphävande av reglerna om upplåtelse av betesmark i 13—16 §§ samma lag. Utöver vad som framgår av det anförda har promemorieförslaget jäm­ kats i redaktionellt hänseende. Bl. a. har det inte ansetts behövligt att sär­ skilt nämna att bestämmelser som innefattar ändring eller förklaring av eller tillägg till de upphävda lagrummen också skall upphöra att gälla.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

3 § Paragrafen innehåller en allmän föreskrift om att hänvisning i lag eller annan författning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i den nya lagstiftningen i stället skall avse den bestämmelsen.

Promemorian. I promemorian erinras om att det i olika lagar och andra för­ fattningar finns hänvisning till bestämmelser som ersätts av regler i FBL. I åtskilliga fall kommer, sägs det, ändring att ske i dessa författningar så att hänvisningarna kommer att gälla bestämmelser i FBL. I andra fall har det ansetts onödigt att göra sådana ändringar. Paragrafen har utformats med tanke på dessa fall.

Departementschefen. Departementsförslaget stämmer i sak helt överens med vad som förordats i promemorian.

4 § I denna paragraf regleras frågan huruvida ny eller äldre lag skall tilllämpas på en fastighetsbildningsförrättning som pågår vid tiden för FBL:s ikraftträdande.

Promemorian. Promemorieförslaget bygger på förutsättningen att FBL i princip är tillämplig på förrättningar som påbörjats men inte slutförts när FBL träder i kraft. Som undantag härifrån anges att äldre lag skall tilllämpas, om det är nödvändigt för att undvika oenhetlighet i förrättningen. Angående innebörden av bestämmelsen hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen. Det synes varken möjligt eller lämpligt, sägs det i promemorian, att närmare än som har skett ange tillämpningsområdet för undantagsbestämmelsen. Oftast bör det utan vidare stå klart huruvida ny eller äldre lag bör tillämpas på viss förrättningsfråga. Överinstanserna torde endast mera sällan ha anledning att ex officio ompröva myndighetens ställ­ ningstagande i fråga om tillämpligheten av äldre lag. I promemorian understryks att 4 § äger tillämpning endast på sådana frågor som efter FBL:s ikraftträdande uppkommer vid förrättning. Har före nämnda tidpunkt utlåtande i viss fråga underställts ägodelningsrättens pröv­ ning, skall som antytts i den allmänna motiveringen (s. 8) även domsto­ larna vid sin prövning tillämpa äldre lag.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att den föreslagna övergångsbestäm­ melsen är alltför stel och inte ger tillräcklig antydan om den avvägning mellan bl. a. förrättningstekniska synpunkter och sakägarnas eller olika sakägargruppers intressen som inte sällan kommer att krävas vid avgörandet av vilken lag som skall tillämpas. Regeln ger, framhåller hovrätten, över huvud taget ringa utrymme för lämplighetsöverväganden, eftersom avsteg

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 55

från principen om ny lags tillämpning får ske endast om det finnes nöd­ vändigt. Genom uttrycket »oenhetlighet i förrättningen», vilket för tanken närmast till mera framträdande oformligheter i förrättningsresultatet, torde vidare regelns tillämplighet begränsas på ett ogynnsamt sätt. Fastighetsbildningslagstiftningen innehåller åtskilliga regler av materiellträttsligt in­ nehåll, exempelvis angående ersättning till sakägare, och övergångsfrågor med anknytning till sådana regler torde lösas bäst efter skälighetsöverväganden. En speciell fråga som övergångsvis sannolikt uppkommer i pågåen­ de laga skiften gäller, anför hovrätten vidare, vilka hänsyn som bör tas till de nya reglerna om ersättning åt nyttjanderättshavare i vissa fall och nyttjanderättshavares ställning som sakägare vid förrättning (5 kap. 7, 12 och 33—35 §§ FBL). Den föreslagna regeln ger inte någon ledning i detta hän­ seende. Hovrätten förordar att regeln får en utformning som bättre mot­ svarar dessa synpunkter. Enligt hovrättens mening bör huvudregeln att ny lag skall vara tillämplig uttryckligen slås fast, varefter det bör anges när undantag härifrån kan bli aktuella. Hovrätten för Nedre Norrland anser att det tydligt bör komma till uttryck i lagtexten att paragrafen endast äger tillämpning på frågor som efter FBL:s ikraftträdande uppkommer vid förrättning. Hovrätten påpekar vidare att den föreslagna bestämmelsen kan tolkas så, att FBL skall tillämpas endast på förrättningsförfarandet och inte på frågor av materiellträttslig art, såsom tillåtligheten av en fastighetsbildningsåtgärd. Av dessa skäl är det enligt hovrättens mening att föredra att paragrafen utformas i överensstämmelse med 2 § JDLP. Advokatsamfundet ifrågasätter om man inte genom den föreslagna be­ stämmelsen alltför mycket betonar de praktiska synpunkterna. Styrelsen menar att den i 2 § JDLP använda formuleringen stämmer bättre överens med de principer som hittills gällt för ny lags tillämplighet i tiden. Skogsindustriernas samarbetsutskott önskar att 4 § utformas så, att den mera otvetydigt ansluter sig till principen att den nya lagen bör komma till användning i så stor utsträckning som möjligt. År sakägarna vid en för­ rättning överens om att beslut, som redan fattats med stöd av äldre lag, skall kunna anpassas till FBL bör enligt utskottet formella hinder ej resas häremot. Fastighetsrationaliseringen inom jord- och skogsbruket har hög angelägenhetsgrad, och det ligger i alla sakägares intresse att förutsättning­ ar för en smidigare fastighetsbildning snarast skapas. 4 § bör därför utfor­ mas så, att det klart framgår att den nya lagen skall tillämpas i största möj­ liga utsträckning vid förrättningar som pågår vid ikraftträdandet och att vid enighet mellan sakägarna tidigare förrättningsbeslut skall kunna om­ prövas och den nya lagen tillämpas. Liknande uttalanden görs också från andra håll. Länsstyrelsen och över­ lantmätaren i Kopparbergs län ifrågasätter sålunda om inte syftet med be­ stämmelsen i 4 § — att låta reglerna i den nya lagen komma till användning

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

i så stor utsträckning som möjligt — väl så bra kan tillgodoses genom den tidigare i liknande sammanhang meddelade mer allmänt hållna regeln att den nya lagen skall tillämpas om så kan ske. Lantmätareföreningen är av samma uppfattning som skogsindustriernas samarbetsutskott i frågan hu­ ruvida äldre förrättningsbeslut bör kunna omprövas. Lantmåteristgrelsen menar att omprövning bör kunna ske i undantagsfall och hänvisar till fastighetsbildningskommitténs uttalanden i ämnet (SOU 1963: 68 s. 268).

Departementschefen. Som uttalats i den allmänna motiveringen bör man vid utformningen av övergångsbestämmelserna utgå från de allmänna princi­ perna om ny lags tillämplighet i tiden. I fråga om förrättning som pågår vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande leder dessa principer till att den nya lagen skall tillämpas på frågor som därefter förekommer till behandling. Detta gäller såväl frågor av rent förfarandemässig karaktär som frågor av materiellträttslig innebörd. Det är emellertid tydligt att man måste göra vissa undantag från dessa principer. Jag delar uppfattningen i promemorian att det är endast dessa undantag som bör komma till uttryck i lag. Att som föreslagits i vissa remissyttranden efter mönster från 2 § JDLP föreskriva att den nya lagen skall tillämpas om så kan ske bör därför inte komma i fråga. I promemorieförslaget har undantagsbestämmelsen fått den avfattningen att äldre lag skall tillämpas om det är nödvändigt för undvikande av oen­ hetlighet i förrättningen. Vid remissbehandlingen har olika meningar ut­ talats rörande innebörden av förslaget. Svea hovrätt har den åsikten att regeln ger för litet utrymme åt lämplighetsöverväganden, medan advokat­ samfundet hävdar att bestämmelsen överbetonar de praktiska synpunkterna. För egen del vill jag ansluta mig till hovrättens uppfattning. Som hovrätten framhållit kan man av bestämmelsens formulering få det intrycket att vid avgörande av frågan vilken lag som skall tillämpas hänsyn skall tas endast till intresset av att oformligheter i förrättningsresultatet inte uppkommer. Detta är uppenbarligen inte meningen. Även lämplighets- och skälighetssynpunkter bör få spela en inte oväsentlig roll i sammanhanget. Det synes vara av värde att detta kommer till uttryck i lagtexten. I departementsförslaget har därför som förutsättning för att äldre lag skall få tillämpas angetts att det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet i förrättningen eller att det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn till enskilda och allmänna intressen. Jag vill understryka att man vid den lämplighetsbedömning som förslaget sålunda ger möjlighet till har att beakta såväl enskilda som allmänna intressen. Även om det från enskild synpunkt framstår som i hög grad angeläget att äldre lag används kan i vissa fall hänsynen till all­ männa inlressen leda till att så inte bör ske. Den av Svea hovrätt berörda frågan i vad mån de i 5 kap. FBL upptagna reglerna om nyttjanderättshavare bör tillämpas vid pågående laga skifte

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970 57

torde få bedömas med ledning av de synpunkter som nyss har anförts. Bestämmelserna bör således vinna tillämpning i den utsträckning som är möjlig med hänsyn till det skede vari förrättningen befinner sig och till de beslut som redan fattats. Några remissinstanser har tagit upp frågan i vilken omfattning äldre förrättningsbeslut bör kunna omprövas efter den nya lagens ikraftträdande. Enligt gällande rätt anses förrättningsmännen kunna ompröva tidigare under förrättningen meddelade beslut, även lagakraftvunna sådana, när ändrade förhållanden föranleder det (jfr NJA 1932 s. 364). Det betraktas vidare som tillåtet för förrättningsmännen att frångå besluten, om samtliga berörda sakägare är ense och allmänt intresse inte motverkas. Samma prin­ ciper torde få anses fastslagna när det gäller tillämpningen av FBL (lagrådsremissen s. 266). Enligt min mening bör dessa grundsatser gälla även i det fall att efter FBL:s ikraftträdande fråga uppkommer att ompröva ett beslut som meddelats med stöd av äldre lag. Det torde få överlämnas åt rättstillämpningen att närmare avgöra när omprövning bör tillåtas. Utöver vad som framgår av vad som tidigare har anförts har promemorieförslaget jämkats i redaktionellt hänseende i syfte att klargöra att paragra­ fen äger tillämpning endast på sådana frågor som efter FBL:s ikraftträdan­ de uppkommer vid förrättning och att den sålunda inte skall tillämpas vid överprövning av förrättningsbeslut som meddelats före nämnda tidpunkt.

5 § Paragrafen behandlar frågan vilken lag som skall tillämpas i fråga om sammanläggningsärende som är anhängigt vid den nya lagens ikraftträ­ dande.

Promemorian. Under hänvisning till vad som anförts i den allmänna moti­ veringen föreslås i promemorian att ärende som inkommit till ägodelningsdomaren före FBL:s ikraftträdande men som då inte slutbehandlats av denne skall prövas av inskrivningsmyndigheten. Vidare föreslås att de i FBL upptagna bestämmelserna om villkor för och verkan av sammanlägg­ ning skall tillämpas. I promemorian framhålls att hänvisningen till sammanläggningsvillkoren i FBL avser inte bara de speciella bestämmelserna härom i 12 kap. utan också de allmänna fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. Sam­ tidigt understryks att jordpolitisk kontroll inte behöver ske i varje samman­ läggningsärende av det slag som det här är fråga om. När sammanläggning genomförs i samband med jorddelning, skall enligt nuvarande bestämmelser den jordpolitiska bedömningen göras i jorddelningsärendet. Har med tilllämpning av dessa bestämmelser förrättningsmännens avgörande i jorddel­ ningsärendet redan överprövats eller sker en sådan prövning i anslutning till sammanläggningen, behövs uppenbarligen ingen ytterligare jordpoli­ tisk prövning i sammanläggningsärendet, och någon tillämpning av 3 kap.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

FBL blir i sådant fall inte aktuell (jfr Henkow och von Schultz, Avstyck­ ning och sammanläggning beträffande fastigheter å landet s. 214). I fortsättningen av förslaget meddelas bestämmelser som innebär att äldre lag i princip skall tillämpas i fråga om den formella handläggningen av sammanläggningsärende av ifrågavarande slag. Givetvis skall, sägs det i promemorian, härvid gälla de modifikationer som följer av att inskrivnings­ myndigheten i stället för ägodelningsdomaren handlägger ärendet. Reglerna om inhämtande av yttrande från inskrivningsdomaren och om underrättel­ ser till denne blir sålunda inte tillämpliga. I några hänseenden har kompletterande föreskrifter ansetts behövliga. Enligt nuvarande regler skall ägodelningsdomaren i vissa fall hänskjuta sammanläggningsärende till ägodelningsrättens prövning. Eftersom ägodelningsrätterna skall avskaffas, har i en särbestämmelse angetts att ärendet i stället skall överlämnas till fastighetsdomstolen. En annan särbestämmelse behandlar frågan om talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sam­ manläggningsärende. Enligt denna bestämmelse skall talan fullföljas i hov­ rätten genom besvär som skall inges till myndigheten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. I promemorian framhålls att i fråga om rätten att fullfölja talan och om förfarandet i hovrätten skall enligt principerna om ny processlagstiftnings tillämplighet i tiden bestämmelserna i 17 kap. FBL lända till efterrättelse vid sidan av allmänna processrättsliga regler. Av bestämmelsen i 21 § rättegångsbalkens promulgationslag följer att det åligger inskrivningsmyndigheten att pröva huruvida besvärstalan fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid.

Remissyttrandena. Förslaget att de nya materiella bestämmelserna i FBL skall tillämpas på sammanläggningsärende som är anhängigt vid lagens ikraftträdande berörs i några remissyttranden. Lantbruksstgrelsen fram­ håller att antalet sådana ärenden kan väntas vara betydande. I många fall har yttrande från överlantmätaren redan inhämtats. En prövning enligt de materiella villkoren i FBL skulle i vissa fall kunna leda till betydande tidsutdräkt. Olägenheterna av att äldre lag tillämpas är enligt styrelsens mening inte så påtagliga att de motiverar ett sådant merarbete. Styrelsen förordar därför att prövningen sker enligt äldre lag. Skogsindustriernas samarbetsutskott har inte något att erinra mot för­ slaget på denna punkt men förutsätter att det inte skall behöva föranleda särskild tidsutdräkt, t. ex. i form av förnyat remissförfarande från inskriv­ ningsmyndighetens sida. Ett liknande uttalande görs av lantmätareför­ eningen. Svea hovrätt riktar en invändning mot avfattningen av den föreslagna bestämmelsen. Hovrätten erinrar om att ansökan om sammanläggning di­ rekt hos ägodelningsdomaren i regel inte behövs när sammanläggningen utgör förutsättning för att avstyckningsförrättning skall kunna fastställas

Kungl. Maj:ts proposition nr H4- år 1970 59

och ägaren av de områden, som skall läggas samman, vid förrättningen an­ hållit om sammanläggning. Handlingarna skall då enligt 21 kap. 43 § andra stycket JDL av överlantmätaren lämnas till ägodelningsdomaren. Uppen­ barligen skall, säger hovrätten, sammanläggningsärende som anhängiggjorts på detta sätt prövas enligt 5 § i förslaget, även om ärendet inkommer till ägodelningsdomaren efter nya lagens ikraftträdande. Hovrätten hem­ ställer att lagtexten jämkas så, att detta klart framgår.

Departementschefen. Förslaget att de materiella bestämmelserna i FBL skall tillämpas på sammanläggningsärende som är anhängigt vid tidpunkten för lagens ikraftträdande har nästan genomgående godtagits av remissin­ stanserna. Även jag ansluter mig till förslaget. De farhågor om att en sådan reglering skulle leda till betydande tidsutdräkt vid handläggningen som kommit till uttryck i ett remissyttrande synes överdrivna. Om överlantmä­ taren tidigare avgett yttrande i sammanläggningsärende och därvid till­ styrkt åtgärden, torde det i regel^inte vara nödvändigt att efter FBL:s ikraft­ trädande begära nytt yttrande. I de allra flesta fall bör det nämligen utan vidare stå klart att sammanläggningen är tillåten även enligt de nya bestäm­ melserna. Om inskrivningsmyndigheten undantagsvis skulle finna att ett nytt yttrande behövs, synes ett sådant kunna avges utan större dröjsmål, eftersom överlantmätaren redan är insatt i ärendet. Med anledning av vad Svea hovrätt anfört i sitt remissyttrande har lag­ texten jämkats så, att det klart framgår att paragrafen alltid skall tillämpas när sammanläggning utgör villkor för fastställelse av avstyckningsförrättning som enligt 6 § skall prövas av inskrivningsmyndigheten.

6 § Denna paragraf behandlar frågan i vad mån gällande bestämmelser om fastställelseprövning och om fullföljd av talan mot förrättning skall äga tillämpning på äldre förrättningar.

Promemorian. Promemorieförslaget inleds med en föreskrift att de nuva­ rande reglerna om fastställelse av förrättning och om rättelse i fastställd förrättning fortfarande skall tillämpas på fastighetshildningsförrättning som avslutats innan FBL trätt i kraft. Enligt en tilläggsregel skall inskriv­ ningsmyndigheten och fastighetsdomstolen fullgöra den fastställelsepröv­ ning som f. n. åvilar ägodelningsdomaren resp. ägodelningsrätten. Av all­ männa principer om ny processlagstiftnings tillämpning i tiden följer, sägs det i promemorian, att de äldre fullföljdsbestämmelserna likaledes skall tilllämpas i fråga om sådan förrättning som nyss angetts. Uppenbarligen skall dock efter FBL:s ikraftträdande fullföljd inte ske till ägodelningsrätten utan till fastighetsdomstolen. Några uttryckliga bestämmelser i dessa hän­ seenden har inte ansetts behövliga.

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

I promemorieförslagets andra stycke föreslås en särbestämmelse för det fall att fastighetsbildningsmyndigheten efter FBL:s ikraftträdande med­ delat beslut eller vidtagit åtgärd med tillämpning av äldre lag. Vissa av dessa avgöranden skall enligt gällande rätt överklagas särskilt (21 kap. 19 § JDL). Denna reglering bör enligt promemorian behållas under övergångs­ tiden. Det har därför föreskrivits att frågan huruvida talan skall föras sär­ skilt mot beslut eller åtgärd av detta slag skall bedömas enligt äldre lag. Vidare har angetts att särskild talan förs genom besvär som skall inges till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades eller åtgärden vidtogs.

Departementschefen. De i promemorieförslaget upptagna bestämmelserna har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. De har därför utan ändring i sak förts över till departementsförslaget. I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har para­ grafen i departementsförslaget kompletterats med bestämmelser som regle­ rar frågan om fastställelse av sådan avstyckningsförrättning enligt 5 kap. FBLS som avslutats före den nya lagens ikraftträdande och om fullföljd av talan mot beslut som med stöd av bestämmelserna i samma kapitel med­ delats av länsstyrelse eller den som Kungl. Maj :t förordnat. Bestämmelsen om fastställelseprövningen har tagits upp i andra stycket, och fullfölj dsregeln har fått sin plats i femte stycket.

7 § I paragrafen meddelas bestämmelser om överflyttning av vissa mål och ärenden till fastighetsdomstol.

Promemorian. Promemorieförslaget innehåller en föreskrift som innebär att mål eller ärende som enligt någon av de nu upphävda lagarna anhängiggjorts hos ägodelningsrätten men som inte före FBL:s ikraftträdande hunnit slutbehandlas av denna rätt skall överlämnas till fastighetsdomstolen och prövas av denna enligt bestämmelserna om fastighetsbildningsmål. Denna reglering medför, framhålls det i promemorian, att fastighetsdomstolen övergångsvis kommer att fungera som första instans i vissa mål som den i fortsättningen endast skall handlägga som överinstans i förhållande till fastighetsbildningsmyndigheten. Några betänkligheter mot en sådan anord­ ning torde inte behöva hysas, eftersom parterna alltid äger rätt att få sin sak prövad i ytterligare en instans (hovrätten).

Remissyttrandena. Kommunal-tekniska föreningen har i princip inget att erinra mot den föreslagna bestämmelsen men ifrågasätter om inte undantag bör göras för särskilt omfattande mål, där vederbörande ägodelningsdomare och nämndemän lagt ner omfattande arbete i form av inläsning, förunder­ sökningar, syn in. m. Enligt föreningens mening är det i sådana fall inte

Kungl. Maj:ts proposilion nr 144 år 1970 61

rationellt att målet överlämnas till annan domstol med helt ny personsam­ mansättning.

Departementschefen. Av såväl principiella som praktiska skäl anser jag det uteslutet att ägodelningsrätterna efter den nya lagens ikraftträdande skall få fortsätta att fungera vid prövningen av vissa inte klart avgränsade kate­ gorier av mål. Det är emellertid uppenbarligen angeläget att ägodelnings­ rätterna i största möjliga utsträckning avgör de där anhängiga målen före ikraftträdandet. Särskilt viktigt är detta givetvis när det gäller mål på vil kr ett omfattande förberedelsearbete utförts. På grund av vad som nu anförts har den i promemorieförslaget upptagna bestämmelsen utan ändring i sak förts över till departementsförslaget. 1 överensstämmelse med vad jag har uttalat i den allmänna motiveringen har paragrafen i departementsförslaget kompletterats med en föreskrift om alt fastighetsdomstolen skall överta också sådana ärenden angående besvär över förrättning enligt 5 kap. FBLS som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängiga hos länsstyrelsen eller hos den som fått förordnande med stöd av 21 § i samma kapitel. Det torde utan särskild föreskrift stå klart att fastighetsdomstolen skall överta ägodelningsrättens uppgifter i fråga om mål eller ärende som efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande återförvisas till eller eljest skall las upp till förnyad behandling i den lägsta domstolsinstansen.

8 § Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsdomstolens handlägg­ ning av mål och ärenden som den har att pröva enligt promulgationslagen.

Promemorian. Enligt promemorian bör mål eller ärende som enligt bestäm­ melserna i 5—7 §§ skall prövas av fastighetsdomstol handläggas i den ord­ ning FBL föreskriver för fastighetsbildningsmål. En regel härom har tagits upp i första stycket i promemorieförslaget. I promemorian framhålls att vissa av de mål, som f. n. prövas av ägodelningsrätt, anhängiggörs genom stämning. Uppenbarligen bör, sägs det vidare, bestämmelserna i 42 kap. rättegångsbalken om stämning i tvistemål tilllämpas på dessa mål. Någon särskild föreskrift härom synes inte nödvän­ dig, eftersom rättegångsbalkens bestämmelser är subsidiärt tillämpliga vid all handläggning i fastighetsdomstolen. Yad angår parts utevaro i stämningsmål torde övervägande skäl tala för att rättegångsbalkens regler för indispositiva mål görs tillämpliga i stället för bestämmelserna i 16 kap. 6 och 7 §§ FBL. Paragrafen har kompletterats med en föreskrift härom.

Departementschefen. De i promemorieförslaget upptagna bestämmelserna, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, har utan saklig ändring förts över till departementsförslaget.

62 Kungl. Maj:ls proposition nr 144 år 1970

9 § Paragrafen innehåller en specialbestämraelse rörande fortsatt handlägg­ ning av vissa vid allmän domstol anhängiga mål.

Promemorian. I promemorieförslaget har tagits upp en bestämmelse som tar sikte på det fall att talan som avses i 3 § 1918 års lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning är anhängig vid tiden för FBL:s ikraftträdande. I promemorian erinras om att 1918 års lag föreslås upphävd i 2 §. För att rättegången skall kunna slutföras föreslås nu att lagen fortfarande skall tillämpas vid målets handläggning och prövning.

Departementschefen. Departementsförslaget är i sak identiskt med prome­ morieförslaget.

10 § I paragrafen meddelas bestämmelser som innebär att innehavare av vissa äldre besittningsrätter vid tillämpningen av FBL skall jämställas med fastig­ hetsägare.

Promemorian. I promemorian erinras om att 1 kap. 5 § i fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning innehåller en bestäm­ melse om att innehavare under ständig besittningsrätt till mark eller fastig­ het skall jämställas med ägare. Vidare föreslås i samma paragraf att vad som enligt lagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas bl. a. på den som innehar fastighet med fideikommissrätt. Dessa bestämmelser har an­ setts ha sin rätta plats i promulgationslagen. De har därför med vissa re­ daktionella jämkningar tagits upp i 10 § i promemorieförslaget. Med ständig besittningsrätt åsyftas, sägs det vidare i promemorian, både sådan besittningsrätt som enligt lag är att hänföra till fast egendom och annan ständig besittningsrätt, bl. a. stadgad åborätt.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet påpekar att det i äldre tid genom pri­ vata förfoganden uppkommit vissa med stadgad åborätt till kronohemman jämförbara ständiga eller ärftliga besittningsrätter till skatte- eller frälse­ hemman. En ärftlig besittningsrätt kan någon gång vara svagare än en ständig besittningsrätt och bör då inte hänföras till 10 §. Enligt kollegiets mening bör paragrafen inte heller tillämpas på den som på grund av s. k. ändamålsupplåtelse innehar ett område av publik jord. Den publika fastig­ hetens ägare torde enligt kollegiet inte genom en nyttjanderättsupplåtelse av detta slag få anses ha blivit avhänd rätten att vid fastighetsbildningsförrättningar föra talan för fastigheten som ägare. Däremot menar kollegiet att fortfarande bestående brukningsrätter till s. k. landgillejordar i Skåne, Hal-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 63

land och Blekinge är jämförbara med ständig besittningsrätt som avses i 10 §.

Departementschefen. Bestämmelsen i promemorieförslaget, som inte föran­ lett någon erinran vid remissbehandlingen, har oförändrad förts över till departementsförslaget. Kammarkollegiet har i sitt remissyttrande gjort vissa uttalanden om tolkningen av begreppet ständig besittningsrätt. Jag kan ansluta mig till vad som sålunda anförts. Av skäl som jag närmare har utvecklat vid 2 § har i ett tillägg till den av kommittén föreslagna bestämmelsen föreskrivits att med ägare av fastighet skall jämställas också den som enligt beslut vid allmän avvittring innehar ströäng. Av denna formulering torde framgå att bestämmelsen avser endast de s. k. oreglerade ströängarna, dvs. sådana ängar som inte berörts av för­ rättning för indragning av ströäng till kronan. Som jag har anfört vid 2 § kräver övriga ströängar ingen särreglering i detta sammanhang.

11 § Paragrafen innehåller bestämmelser som kompletterar de i FBL upptagna reglerna om skydd för innehavare av sakrätt.

Promemorian. I promemorian erinras om att FBL innehåller ett flertal be­ stämmelser som syftar till att skydda innehavare av sakrätt i fastighet som berörs av fastighetsbildning. Enligt fastighetsbildningskommitténs förslag jämställs i dessa bestämmelser med inskriven rättighet sådan fordran eller annan rättighet som har förmånsrätt enligt 11 kap. 2 § äldre jordabalken. Någon motsvarighet till denna förmånsrätt finns inte i det till lagrådet re­ mitterade förslaget till jordabalk (JB). Med hänsyn härtill har frågan om skydd för innehavare av sådan förmånsrätt ansetts inte böra regleras i FBL. I 5 § JP har tagits upp en bestämmelse enligt vilken rättsägare som nyss nämnts skall behålla sin tidigare företrädesrätt under vissa förutsättningar. Uppenbarligen bör, sägs det i promemorian, sådan rättsägare beredas sam­ ma skydd söm enligt FBL tillkommer innehavare av inskriven rättighet. En föreskrift härom har tagits upp i första stycket av promemorieförslaget. Kretsen av skyddade salcrättshavare torde enligt promemorian böra ut­ vidgas ytterligare. I likhet med vad som gäller om institutet förmånsrätt för ogulden köpeskilling skall institutet avkomsträtt avskaffas enligt JB, men de före balkens ikraftträdande upplåtna avkomsträtterna skall enligt 8 § JP fortfarande i princip gälla på samma sätt som förut. Innehavare av så­ dan äldre avkomsträtt bör jämställas med den som har fordran i fastig­ heten. Andra stycket i promemorieförslaget innehåller en bestämmelse härom.

Departementschefen. Departementsförslaget har utformats helt i överens­

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

stämmelse med promemorieförslaget som lämnats utan erinran vid remiss­ behandlingen.

12 § I paragrafen regleras frågan om den fortsatta giltigheten av avstyckningsplaner och avstyckningsförbud.

Promemorian. I promemorian erinras om att 19 kap. 1 § JDL enligt dess lydelse före den 1 januari 1948 föreskrev att avstyckning av ett flertal mind­ re lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som inte lagts under stadsplan eller byggnadsplan, ej fick ske utan att länsstyrelsen godkänt plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom området. Vid upp­ görande av sådan plan (avstyckningsplan) skulle iakttas att möjlighet öpp­ nades att anordna dels lämpliga trafikleder samt öppna platser och utfartsvägar, dels behövliga ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp med reningsanordningar. Fordrades avstyckningsplan för visst område, kunde länsstyrelsen förordna att i avvaktan på planens upprättan­ de avstyckning inte fick ske utan tillstånd av länsstyrelsen. Beträffande stad samt område på landet för vilket skulle föras stadsregister gällde enligt 5 kap. 8 a § FBLS liknande föreskrifter. Avstyckningsplan i stad godkändes av magistraten, om sådan fanns, och annars av länsstyrelsen. I samband med 1947 års reformering av avstyckningsreglerna och bygg­ nadslagstiftningen avskaffades avstyckningsplaneinstitutet. Det behov som institutet tidigare fyllt ansågs i fortsättningen böra tillgodoses genom stadsplane- och byggnadsplaneinstituten (prop. 1947:131 s. 139). De avstyckningsplaner som godkänts före den 1 januari 1948 förlorade emellertid, påpekas det i promemorian, inte därmed all betydelse. Genom övergångs­ bestämmelserna till ändringarna i JDL och FBLS jämställdes sådana avstyckningsplaner, som vid den nya lagens ikraftträdande var gällande, i vissa hänseenden med byggnadsplan. Bl. a. skulle vad som föreskrevs om byggnadsplan i 19 kap. 13 § 2—4 mom. JDL samt i 5 kap. 8 § och 6 kap. 9 § FBLS äga motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Enligt särskilda föreskrifter skulle ändring av avstyckningsplan i fortsättningen få ske på samma sätt som tidigare. Den äldre lagen saknade visserligen uttryckliga regler om ändring av avstyckningsplan, men ändring hade ansetts kunna ske med tillämpning av bestämmelserna om tillkomsten av ny avstycknings­ plan. Detta förfaringssätt skulle användas vid ändring av avstyckningsplan även efter den nya lagens ikraftträdande. (Se prop. 1947: 232 s. 200.) Också byggnadslagstiftningen tillmäter, framhålls det vidare i promemo­ rian, avstyckningsplanerna betydelse i skilda hänseenden. Enligt 168 § första stycket byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) (BL) får sålunda utan hinder av vad som eljest föreskrivs i lagen tätbebyggelse äga rum inom om-

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 65

råde med avstyckningsplan, om inte Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, förordnar annorlunda. I andra stycket av samma paragraf anges att bestämmelserna i 110 § BL skall äga motsvarande tilllämpning i fråga om avstyckningsplan. Detta innebär att nybyggnad inte får företas i strid mot avstyckningsplan. Länsstyrelsen eller enligt Kungl. Maj :ts bestämmande annan myndighet kan dock medge undantag härifrån när särskilda skäl finns och nybyggnaden inte avsevärt försvårar markens an­ vändning för avsett ändamål. Avstyckningsplan medför vidare rätt för läns­ styrelsen att förordna att nybyggnad inom det planlagda området inte får ske utan särskilt tillstånd, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp an­ ordnats i behövlig omfattning. Länsstyrelsen kan också i den utsträckning som föranleds av omständigheterna förbjuda schaktning, fyllning, trädfäll­ ning eller liknande åtgärd inom området. En annan viktig rättsverkan av avstyckningsplan följer av bestämmelsen i 83 § byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) (BS) som före­ skriver att avstyckningsplan skall i de hänseenden som anges i 5 kap. BS jämställas med byggnadsplan, om inte länsstyrelsen förordnar annorlunda. Detta innebär bl. a. att det föreligger skyldighet att söka byggnadslov inom område med avstyckningsplan. Vid tidpunkten för BL:s ikraftträdande fanns, sägs det i promemorian, ett stort antal godkända avstyckningsplaner. Det förutsattes visserligen att dessa, i den mån de ansågs olämpliga, skulle bli föremål för översyn och att de därvid skulle ersättas med byggnadsplan (prop. 1947:131 s. 302). Fortfarande torde emellertid åtskilliga avstyckningsplaner vara gäl­ lande. Frågan huruvida dessa skall avvecklas och på vad sätt avvecklingen i så fall skall ske bör inte tas upp till prövning i detta sammanhang. I likhet med vad som skedde vid 1947 års reform av fastighetsbildningslagstiftningen bör i stället meddelas övergångsbestämmelser om att avstyckningsplan skall jämställas med byggnadsplan. FBL innehåller bestämmelser om byggnadsplan i 3 kap. 2 § (fastighets­ bildnings överensstämmelse med plan), 3 § (motverkande av olämplig be­ byggelse inom område där plan saknas), 4 kap. 15 och 24 §§ samt 14 kap. 2 § (underrättelse till byggnadsnämnd om förrättning och förrättningssammanträde), 7 kap. 3 och 4 §§ (ändring och upphävande av servitut som hindrar fastighets användning enligt plan), 14 kap. 1 § (rätt för byggnads­ nämnd att påkalla fastighctsbestämning inom planområde) samt 15 kap. 7 och 8 §§ (rätt — i vissa fall exklusiv rätt — för byggnadsnämnd att inom planområde fullfölja talan mot tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut på det allmännas vägnar). Samtliga dessa bestämmelser synes böra göras tillämpliga även i fråga om avstyckningsplan. I enlighet härmed har i första stycket av förevarande paragraf föreskrivits att bestämmelserna i FBL om byggnadsplan skall äga motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. 3— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 744

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

I fortsättningen av samma stycke har tagits upp en föreskrift som gör det möjligt att även i fortsättningen ändra avstyckningsplan på samma sätt som tidigare. FBL saknar motsvarighet till bestämmelserna i 19 kap. 13 § 3 mom. andra stycket JDL ocli 5 kap. 8 § 2 mom. andra stycket FBLS om rätt för läns­ styrelsen att utfärda avstyckningsförbud i avvaktan på att detaljplan upp­ rättas eller ändras. Det synes, uttalas det i promemorian, lämpligt att i före­ varande sammanhang ta upp frågan huruvida de nu gällande avstyckningsförbuden bör förlora sin verkan i och med att FBL träder i kraft. Fastighetsbildningskommittén föreslog att systemet med avstycknings­ förbud skulle slopas i den nya lagen. Som skäl härför anförde kommit­ tén i huvudsak följande (SOU 1963: 68 s. 214). Erfarenheterna visade att förbuden var utan betydelse för länsstyrelsernas bevakning av planin­ tressena i fastighetsbildningssammanhang. Planmyndigheterna fick vidare enligt kommitténs förslag vidsträckta befogenheter att få till stånd över­ prövning av fastighetsbildningsförrättningar. Härtill kom att den nya lagens regler om villkor för fastighetsbildning skulle vara generellt tillämpliga på alla slags fastighetsbildningsåtgärder och att det inte kunde komma i fråga att meddela förbud som avsåg också andra åtgärder än avstyckning. Dessa skäl kan enligt promemorian med i stort sett oförändrad styrka åberopas till stöd för att avstyckningsförbuden helt avvecklas. Några om­ ständigheter som pekar i motsatt riktning synes knappast kunna anföras. De nu gällande avstyckningsförbuden bör därför inte äga giltighet efter FBL:s ikraftträdande. En bestämmelse av denna innebörd har tagits upp i andra stycket av promemorieförslaget.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att en avveckling av samtliga nu gällande avstyckningsplaner bör komma till stånd. Mycket skulle enligt styrelsens mening vara att vinna, om avvecklingen skedde i anslutning till FBL:s ikraftträdande. Motsvarande utrensning bör samtidigt ske i bygg­ nadslagstiftningen. Samma åsikt framförs av länsstyrelsen i Norrbottens lån och av lantmätareföreningen.

Departementschefen. Tydligt är att skäl talar för att avstyckningsplanerna avvecklas. Som framgår av promemorian skulle emellertid ett upphävande av samtliga nu gällande avstyckningsplaner förutsätta ganska omfattande ingrepp i byggnadslagstiftningen. Med hänsyn till det utredningsuppdrag som anförtrotts åt bygglagutredningen bör emellertid i detta sammanhang göras endast sådana ändringar som oundgängligen behövs för att samordna byggnadslagstiftningen med FBL. Enligt min mening har den nu ifrågasatta reformen inte denna karaktär. För den händelse planerna är så föråldrade att de hindrar en rationell fastighetsindelning, kan de ersättas med byggnadsplaner eller ändras. Länsstyrelsen bör givetvis i sin egenskap av regio-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 67

hal planmyndighet verka för att åtgärder i detta syfte vidtas snarast möj­ ligt. Som föreslagits i promemorian bär däremot en omedelbar avveckling av avstyckningsförbuden nu ske. På grund av vad som nu har anförts har departementsförslaget i sakligt hänseende utformats helt i överensstämmelse med promemorieförslaget. .

13 § Paragrafen innehåller bestämmelser om upplösning av det samband som i vissa fall råder mellan tomt och annan mark.

Promemorian. Enligt promemorian uppkom i våra städer tidigt bruket att upplåta den mark som begagnades som jordbruk, dvs. åker och äng, till enskilt nyttjande. Vanligen skedde detta på så sätt att marken fördelades mellan borgarna. I äldre tid gjordes fördelningen ofta mellan borgarna per­ sonligen. När en borgare dog eller flyttade från staden, blev jordlotten ledig och kunde av stadens styrelse överlämnas till annan borgare. Denna upp­ låtelseform övergavs emellertid så småningom. På 1700-talet blev det i stället vanligt att marken fördelades på tomterna i staden och sedan följde dessa. Vid fördelning av jord på tomterna iakttogs tidigt den regeln att den varje tomt tilldelade jordlotten inte fick skiljas från tomten. En allmän föreskrift härom finns i resolutionen på städernas besvär den 29 mars 1647, punkt 14. Detta förbud tillämpades både på donationsjord och på annan jord i stad (s. k. odaljord). För att oskiljaktighet skall anses föreligga torde dock nu­ mera fordras en uttrycklig bestämmelse vid fördelningen eller i varje fall beträffande den särskilda staden (NJA 1945 s. 229, Prawitz, Tomter och stadsägor, andra upplagan, s. 32). Jordens oskiljaktighet med vederbörande tomt bär, påpekas det vidare i promemorian, ansetts kunna upplösas av Kungl. Maj :t. Beslut härom har meddelats antingen för vissa jordlotter eller generellt för en hel stad. Har sådant medgivande lämnats, fordras inte avstyckning enligt 5 kap. FBLS för att avskilja jordlotten från tomten. Inte heller krävs en ny register­ beteckning på lotten. Denna är redan förut en stadsäga och skall ha registre­ rats som en sådan. Enligt 14 § kungörelsen den 14 september 1875 (nr 70 s. 1) huru lag­ farts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras skall på upplägg i fastighetsbok för tomt antecknas areal av jord som är förenad med tomten. Härav har dragits den slutsatsen (Grefberg, Lagen om fastighetsbildning i stad, andra upplagan, s. 35) att sådan jord inte skall tas upp på särskilt upplägg. Vidare har det ansetts att de beslut om lagfart eller inteckning som meddelats beträffande tomten skall omfatta den därmed förenade jor­ den, även om det inte uttryckligen angetts i besluten. Av 3 § lagen den 3 juni 1932 (nr 169) om uppläggande av nya fastighets-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

böcker för landet, jfrd med 7 kap. 9 och 10 §§ FBLS, framgår att jord avnyss angivet slag såsom utgörande en för sig bestående stadsäga skall redo­ visas på eget upplägg. Enligt 9 § kungörelsen den 18 november 1932 (nr 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras skall emellertid hänvisning ske från det ena upplägget till det andra (jfr 12 § sjunde st 3 rcket och 18 § femte stycket förordningen den 12 maj 1917, nr 281, med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad). Jorden torde dock oberoende av att den redovisats på eget upplägg omfattas av de beslut om lagfart och inteckning som meddelats beträffande tomten (justitiedepartementets anvisningar för uppläggande av nya fastig­ hetsböcker för landet II s. 28). Det förhållandet att ett område är oskiljaktigt förenat med en tomt har också vissa andra konsekvenser än de nu angivna. Sålunda torde tomtindel­ ning som berör sådant område kunna fastställas, endast om det visas att samhörigheten upphört eller, när tomtindelningen fastställts av Kungl. Maj :t, att samhörigheten uttryckligen hävs. Så länge samhörigheten hestår torde vidare området kunna sammanläggas endast med annat område som är oskiljaktigt förenat med samma tomt. Område av detta slag anses slut­ ligen inte kunna införas i tomtboken utan att det visas att det inte längre är förenat med tomt. (Se fastighetsregisterkommissionens meddelanden I s. 47 och XIX s. 141.) Vad som sålunda har anförts visar enligt promemorian att anordningen med områden som är oskiljaktigt förenade med tomter medför komplika­ tioner både från inskrivningsrättsliga och fastighetsbildningsrättsliga syn­ punkter. Detta talar för att man avvecklar anordningen. Eu sådan avveck­ ling skulle också stå i överensstämmelse med den utjämning av olikheterna mellan städer och landskommuner som skett under senare tid. Den nya fastighetsbildningslagen enligt vilken enhetliga regler skall gälla för fastig­ hetsbildning i stad och på landet utgör ett betydelsefullt led i denna utveck­ ling. Starka skäl kan således, uttalas det i promemorian, anföras för att man genom lagstiftning upplöser den samhörighet som i vissa fall finns mellan en tomt och en stadsäga. Omständigheter som pekar i motsatt riktning torde knappast kunna påvisas. Något allmänt intresse av att behålla sambandet mellan de olika fastigheterna kan numera inte anses föreligga. Inte heller från enskild synpunkt synes några olägenheter kunna uppstå, om samban­ det bryts. För fastighetsägaren måste det vara enbart till fördel att han får fritt förfoga över varje fastighet för sig. För innehavare av panträtt och andra begränsade sakrätter bör samhörighetens upplösning tilläggas samma verkan som en delning av fastigheten. Reglerna i 6 kap. 18 § första stycket och 7 kap. 26 § JB bör således göras tillämpliga, och de torde ge ett fullt tillfredsställande skydd åt berörda rättsägare. En situation som i viss mån liknar den nyss behandlade uppstår när en

Kungl. Maj:is proposition nr iU år 1970 69

till tomt hörande andel i samfällighet bryts ut genom laga skifte på samfälligheten. Den utbrutna marken kan då inte ingå i tomten utan måste registreras som en stadsäga (7 kap. 10 § 7 FBLS). Inskrivningsrättsligt tor­ de den emellertid tillsammans med tomten utgöra en fastighet (Prawitz, Tomter och stadsägor, s. 174). Starka skäl talar enligt promemorian för att man även i detta fall genom lagstiftning häver sambandet mellan tomten och stadsägan så att registerenheten också inskrivningsrättsligt blir att be­ handla som särskild fastighet. För att inteckningshavares och liknande rättsägares intressen inte skall förnärmas, bör i fråga om verkningarna av sambandets brytande gälla samma regler som vid upphävande av oskiljaktighet mellan tomt och stads­ äga. På grund av dessa överväganden har i promemorieförslaget föreskrivits att det rättsliga samband som i de båda angivna fallen råder mellan tomt och stadsäga skall upphöra och att bestämmelserna i 6 kap. 18 § första stycket och 7 kap. 26 § JB skall äga motsvarande tillämpning i fråga om verkan av sambandets upphörande. Genom ett tillägg har bestämmelserna gjorts tillämpliga även för det fall att tomten uteslutits ur tomtindelning och registrerats som stadsäga.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget tillstyrks uttryckligen av kammar­ kollegiet och lantmäteristgrelsen. Kollegiet påpekar dock att det kan tänkas att tomt uteslutits ur tomtindelning för att övergå till område som skall tas upp i bihang C i fastighetsregistret. Med anledning härav bör i första styc­ kets sista mening uteslutas orden »och registrerats som stadsäga».

Departementschefen. Departementsförslaget ansluter sig i sakligt hänseen­ de helt till promemorieförslaget. Vid utformningen av lagtexten har beaktats vad kammarkollegiet anfört i sitt remissyttrande. Brytandet av sambandet mellan tomt och annan mark föranleder vissa ändrade föreskrifter i fråga om redovisningen i fastighetsbok och fastighets­ register. Frågan härom torde få övervägas i annat sammanhang.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 5 kap. fastighetsbildningslagen 14 § Paragrafen innehåller specialbestämmelser rörande behandlingen av avkomsträtt vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § FBL.

Promemorian. I promemorian påpekas att 11 § andra stycket innehåller en allmän bestämmelse varigenom innehavare av avkomsträtt vid tillämpningen av FBL jämställs med den som har fordran i fastighet. Dessa rättighetsha-

70 Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970

vare kräver emellertid uppmärksamhet även i ett mer speciellt samman­ hang. Enligt 5 kap. 16 § första stycket FBL skall ersättning som utgår vid fastighetsreglering, i vissa fall inbetalas till myndighet. I andra stycket av samma paragraf meddelas föreskrifter om fördelning av nedsatta medel. I fråga om ordningen för och verkan av fördelningen hänvisas till bestämmel­ serna om expropriationsersättning. Att märka är emellertid att fastighets­ ägare tillkommande expropriationsersättning fördelas endast mellan honom och innehavare av fordringsinteckningar. Innehavare av avkomsträtt får ingen del i denna ersättning, eftersom särskild ersättning bestäms för sådan rättighetshavare. När fastighetsreglering äger rum, fastställs endast undan­ tagsvis särskild ersättning för rättigheten. Genom en särbestämmelse mås­ te därför sörjas för att innehavare av avkomsträtt får del i den ersättning som i andra fall utgår för fastigheten. I promemorieförslaget har därför fö­ reskrivits att sådan rättighetshavare skall, om särskild ersättning inte be­ stämts, erhålla betalning efter de grunder som gäller när fast egendom för­ säljs enligt utsökningslagen utan förbehåll om rättighetens bestånd.

Remissyttrandena. Svea hovrätt erinrar om att en motsvarighet till den föreslagna bestämmelsen finns i 5 kap. 16 § första stycket i fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning och att hovrätten i sitt yttrande över detta förslag uttalat att bestämmelsen kan leda till olämp­ ligt resultat. Den mest framträdande olägenheten är att en avkomsträtt kan bringas att upphöra utan att någon regleringsåtgärd i och för sig föranleder därtill. Hovrätten har i sitt nyssnämnda remissyttrande för undvikande av denna olägenhet föreslagit att rättighetshavaren skall kunna avstå från be­ talning med påföljd att rättigheten fortfarande kommer att gälla i fastig­ heten.

Departementschefen. I likhet med Svea hovrätt anser jag att innehavare av avkomsträtt i fastighet som är berättigad till ersättning enligt reglerna i 5 kap. FBL bör kunna avstå från rätten till betalning och därigenom åstad­ komma att rättigheten fortfarande gäller i fastigheten. En sådan ordning synes enklast kunna genomföras på så sätt att de i 6 kap. 14 § andra styc­ ket JB upptagna bestämmelserna om rätt för inteckningshavare att avstå från betalning förklaras skola äga motsvarande tillämpning i fråga om in­ nehavare av avkomsträtt. En bestämmelse med denna innebörd har tagits upp i andra stycket i departementsförslaget. Jag vill erinra om att lagrådet i sitt yttrande över FBL föreslagit att den i 5 kap. 16 § andra stycket upptagna hänvisningen till bestämmelserna i la­ gen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation (ExL) skall bytas ut mot direkta regler angående ordningen för och verkan av fördelningen av er­ sättning vid fastighetsreglering. Lagrådets förslag innebär bl. a. att reg­ lerna om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom

Kungl. Maj. ts proposition nr 144- år 1970 71

skall äga motsvarande tillämpning vid fördelningen. Om förslaget genom­ förs, blir den i första stycket av departementsförslaget upptagna bestäm­ melsen överflödig.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 7 kap. fastighetsbildningslagen

Promemorian. Till en början påpekas i promemorian att det i FBL har förutsätts att reglerna i 7 kap. om ändring och upphävande av servitut skall vara fullt tillämpliga också på upplåtelseservituten. För att denna tanke helt skall förverkligas fordras vissa övergångsbestämmelser som fastslår att de i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut (ServL) upptagna reglerna i ämnet inte längre skall tillämpas. De sålunda behövliga över­ gångsbestämmelserna bildar huvudinnehållet i den paragraf som inleder detta avsnitt i promemorieförslaget. 7 kap. i fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbild­ ning innehåller vissa bestämmelser som syftar till en avveckling av beståen­ de servitut avseende skogsfång och bete. Bestämmelserna innebär i huvud­ sak att servituten successivt skall upphävas och att vederlag i mark därvid i princip skall utgå från den tjänande till den härskande fastigheten. I an­ slutning härtill har i 6 kap. 2 § tredje stycket i förslaget tagits upp en regel om att markvederlag för skogsfångsservitut under vissa förutsättningar skall tas in i gemensamhetsskog. Samtliga dessa bestämmelser har ansetts vara av övergångsnatur och därför inte böra ha sin plats i FBL (lagrådsremissen s. 525 och 538). De har i stället efter viss överarbetning tagits upp i detta avsnitt av promemorieförslaget. Som skäl för en avveckling av skogsservituten åberopas i fastighetsbild­ ningskommitténs förslag att dessa servitut medför olägenheter från skogsvårdssynpunkt. Enligt kommittén lägger skogsfångsrättigheterna inte sällan hinder i vägen för ett rationellt brukande av skogen över huvud taget. Vad gäller betesservituten framhålls att skogsbetet numera allmänt anses vara en olämplig betesform, främst av jordbruksekonomiska skäl. Förekomsten av skogsservituten inverkar vidare menligt på möjligheterna att genomföra omregleringar i skogsmarken. Slutligen leder servitutsförhållandena lätt till konflikter mellan de olika fastighetsägarna. Samtidigt som olägenheterna med skogsservituten med tiden blivit mera framträdande har, uttalar kommittén, behovet av servituten som komplette­ ring av ofullständiga jordbrukslägenheter efter hand minskat. Ett flertal av de servitutsberättigade fastigheterna torde sålunda inte längre brukas på sådant sätt att servituten är jordpolitiskt motiverade. I vissa andra fall har fastigheterna genom yttre rationalisering kunnat tillföras skog i tillräcklig omfattning för det egna behovet. Med hänsyn till det anförda och eftersom det kvarstående rationaliserings-

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

behovet beträffande servitutsfastigheterna kan förutsättas bli tillgodosett med tillämpning av fastighetsbildningslagen, har kommittén funnit tiden vara mogen för en allmän avveckling av skogsservituten. Enligt kommitténs mening kan en sådan inte gärna ske annorledes än successivt genom att servituten efter beslut vid fastighetsbildningsförrättning upphävs i varje särskilt fall, varvid en ekonomisk uppgörelse kommer till stånd. I samband därmed bör den härskande fastigheten vid behov tillföras mark som kom­ pensation för de servitutsbefogenheter fastigheten får avstå. Vid remissbehandlingen av fastighetsbildningskommitténs förslag ifråga­ sattes på några håll lämpligheten av att markvederlag skulle utgå vid upp­ hävande av skogsservituten. De erinringar som därvid framfördes mot för­ slaget tas upp till diskussion i promemorian. Invändningen att förslaget skulle leda till en skadlig splittring av skogsmark är enligt promemorian knappast något skäl att helt slopa systemet med markvederlag. Frågan i vad mån intresset av att skogsmarken inte parcelleras skall kunna hindra en marköverföring bör här liksom annars bedömas med ledning av de all­ männa fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. Vid bedömande av frågan i vad mån möjlighet till markvederlag bör fin­ nas synes man, sägs det i promemorien, böra utgå från de i 5 kap. 8 § FBL upptagna grundläggande bestämmelserna till skydd mot ej önskvärda änd­ ringar av fastighet som ingår i fastighetsreglering. Enligt denna paragraf får fastigheten inte ges sådan sammansättning och utformning att den i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den är avsedd att användas. Fastigheten får inte heller ändras så, att dess graderingsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Dessa bestämmelser torde äga full tilllämpning på sådan servitutsåtgärd som det här är fråga om. Av vad som nu har anförts framgår, hävdas det i promemorian, att man inte kan upphäva ett skogsfångs- eller betesservitut som är av någon på­ taglig betydelse för den härskande fastigheten utan att denna samtidigt tillförs mark som kompensation. Det får anses naturligt att denna mark i första hand tas från den tjänande fastigheten. Kommitténs uppfattning att markvederlag skall kunna utgå vid upphävande av skogsfångs- och betes­ servitut anses därför välgrundad. I enlighet med vad som sålunda anförts har i 16 § i promemorieförslaget tagits upp en särbestämmelse om upphävande av servitut avseende skogsfång eller bete. I 17—20 §§ i förslaget har meddelats regler om markveder­ lag och om dettas intagande i gemensamhetsskog.

Lantmäteristyrelsens framställning den 10 februari 1969. Efter det att de­ partementspromemorian upprättats har lantmäteristyrelsen i skrivelse den 10 februari 1969 hemställt att i promulgationslagen inte skall tas upp sär­ skilda bestämmelser om markvederlag vid upphävande av skogsservitut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 73

Styrelsen framhåller att utvecklingen medfört att utläggande av markve­ derlag bara undantagsvis torde stå i överensstämmelse med nu rådande jordbruks- och skogspolitiska värderingar. De fördelar markvederlaget innebär för den fastighet som får marken överväger i allmänhet inte de olägenheter som utbrytningen medför. Den reella effekten av de bestäm­ melser om markvederlag som fastighetsbildningskommittén föreslagit skulle bli att markvederlag knappast någon gång kommer att kunna läggas ut. Enligt styrelsens mening skulle det därför inte innebära någon nämnvärd saklig ändring, om bestämmelserna om markvederlag fick utgå. Principiellt bör, säger styrelsen, lagen få en sådan konstruktion att dess reella innebörd framgår så klart som möjligt. Det behov av yttre rationalisering av fastig­ heter med skogsservitut som kan föreligga bör enligt styrelsen kunna till­ godoses med tillämpning av de allmänna reglerna om fastighetsreglering i FBL. Som tidigare nämnts har styrelsens framställning remissbehandlats sam­ tidigt med departementspromemorian.

Remissyttrandena. Förslaget om en avveckling av skogsservituten har ge­ nomgående godtagits av remissinstanserna som understrukit olägenheterna med servituten från skogsvårds- och rationaliseringssynpunkt. Vad gäller frågan huruvida markvederlag skall utgå är remissopinionen splittrad. De flesta instanser som uttalat någon bestämd åsikt har anslutit sig till lantmäteristyrelsens uppfattning att promulgationslagen inte bör innehålla regler om markvederlag. Till den gruppen hör Svea hovrätt, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Västernorrlands och Norr­ bottens län, lantmälareföreningen, lantbruksförbundet och skogsägareför­ eningarnas riksförbund samt skogsindustriernas samarbetsutskott. Dessa remissinstanser hänvisar i huvudsak till de synpunkter lantmäteristyrelsen anfört. Lantbruksstyrelsen uttalar att bestämmelserna om vederlagsmark knappast är förenliga med de nu gällande principiella grunderna för strukturrationaliseringsverksamheten. Skogsstyrelsen menar att utveck­ lingen inom skogsbruket gjort ett utläggande av små skogsskiften som vederlagsmark än mer oförsvarligt än tidigare. Styrelsen framhåller att antalet fastigheter för vilka skogsfångsservitut är av större betydelse har fortsatt att minska och att möjligheterna att genom strukturrationaliserande åtgär­ der öka arealunderlaget för de få fastigheter som kan byggas upp till be­ stående jordbruksfastigheter har förbättrats avsevärt. Skogsindustriernas samarbetsutskott uttalar att den fortsatta uppdelning av skogsmarken, som skulle bli en följd av bestämmelserna om markvederlag, står i uppenbar strid mot den nödvändiga strukturrationalisering som med stora insatser från det allmännas sida bedrivs inom skogs- och jordbruksnäringarna. Promemorieförslaget tillstyrks av hovrätten för Nedre Norrland, kammar­ kollegiet, hypoteksombudsmannaföreningen och advokatsamfundet. Hov- 3* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 1 44

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

rätten anser det vara av värde att institutet servitutsutbrytning behålls och att man under övergångstiden får möjlighet att med beaktande av omstän­ digheterna i det särskilda fallet pröva, i vad mån servitutsberättigad fastig­ het vid upphävande av servitutet kan beredas kompensation i form av vederlagsmark. Skulle systemet med vederlagsmark helt slopas, kan den risken inte uteslutas att fastighet för vars bestånd ett skogsservitut kan vara av vital beydelse inte kompenseras på annat sätt än genom penningersättning. Kammarkollegiet säger sig inte dela lantmäteristyrelsens uppfattning att det behov av yttre rationalisering av fastigheter med skogsservitut, som kan föreligga, bör tillgodoses med tillämpning av de allmänna reglerna om fas­ tighetsreglering. Enligt kollegiets mening är det rimligt att en upplösning av det privaträttsliga förhållande mellan fastigheter som ett servitut utgör i första hand blir ett mellanhavande mellan de berörda fastigheterna och att utanför rättsförhållandet stående fastigheter inte dras in i regleringen i andra fall än när det behövs med hänsyn till de allmänna villkoren för fas­ tighetsbildning. Iigpoteksombudsmannaföreningen och advokatsamfundet ansluter sig till motiveringen i promemorian. En förmedlande ståndpunkt intas av RLF. Förbundet ifrågasätter om inte servitutshavaren bör beredas möjlighet att inom viss tid, förslagsvis två år från FBL:s ikraftträdande, begära utbrytning av servitutet. Om han inte gör det, skall han anses ha godtagit ersättning i pengar. En fördel med en sådan ordning skulle vara att man efter en kort övergångstid skulle kunna tillämpa den nya lagen generellt. Skulle detta förslag inte anses genomförbart, har förbundet inte något att erinra mot att vederlag utgår endast i pengar.

Departementschefen. Som anförts i promemorian bör i promulgationslagen tas upp vissa bestämmelser som fastslår att reglerna i ServL om ändring och upphävande av servitut inte skall tillämpas efter FBL:s ikraftträdande. Det i promemorian framlagda förslaget om en allmän avveckling av skogsfångs- och betesservituten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samt­ liga remissinstanser. Även jag ansluter mig till förslaget. Vad gäller frågan huruvida markvederlag skall utgå vid upphävande av servituten är meningarna delade bland remissinstanserna. Lantmäteristyrel­ sens uppfattning att markvederlag inte bör komma i fråga har dock fått ett ganska kraftigt stöd av remissinstanser med särskild sakkunskap på jord­ brukets och skogsbrukets områden. För egen del anser jag det vara av vikt att fastslå att reglerna i 3 kap. FBL innebär ett effektivt skydd mot skadlig uppdelning av skogsmark. Regler om markvederlag skulle därför knappast innebära risk för sådana skadeverkningar. Vad som enligt min mening talar mot promemorieförslaget är i stället att utvecklingen inom skogsbruket och jordbruket medfört att det av jordpoli­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 75

tiska skäl endast undantagsvis kan komma i fråga att utlägga markvederlag. Att då införa regler som i princip ger servitutshavaren rätt till sådant veder­ lag skulle kunna inge den enskilde en oriktig uppfattning om lagens verk­ liga innebörd. Detta i sin tur skulle kunna verka tyngande på förrättningsverksamheten och ge upphov till meningslösa överklaganden. Vad gäller sådan servitutshavare som har ett verkligt behov av servitutet och som således skulle kunna tilldelas markvederlag, för den händelse regler härom infördes, är att märka att reglerna i 5 kap. 8 § PBL innebär ett full­ gott skydd mot att lians fastighet försämras. Som framhållits i promemorian kan ett upphävande av servitutet i sådant fall inte ske utan att fastigheten tilltörs mark som kompensation. Principiella skäl kan visserligen anföras till stöd för att den behövliga marken tas från den tjänande fastigheten. Från praktiska synpunkter är det emellertid uppenbarligen att föredra att tastighetsbildningsmyndigheten har fria händer vid bedömningen vilken eller vilka fastigheter som skall avstå marken. På grund av vad som nu har anförts har jag beslutat att frångå promemorieförslaget i fråga om markvederlag. De i 17—20 §§ i förslaget upptagna reglerna saknar därför motsvarighet i departementsförslaget.

15 § I paragrafen meddelas föreskrifter om den fortsatta tillämpningen av vissa bestämmelser i ServL.

Promemorian. I promemorian påpekas att bestämmelserna i 7—15 kap. JB enligt 31 § JP inte äger tillämpning i fråga om rättighet som upplå­ tits före balkens ikraftträdande, om inte annat anges i fortsättningen av lagen. Detta innebär bl. a. att servitut, som tillkommit före nämnda tid­ punkt, i allmänhet skall vara underkastade regelsystemet i ServL. I 4 § andra stycket ServL finns bestämmelser om begränsning av utövningsområdet för servitut, i 5 § om förflyttning av servitut och i 7 § om upphävande av sådan rättighet. Motsvarighet till dessa bestämmelser har tagits upp i 7 kap. FBL. I lagrådsremissen beträffande FBL uttalades (s. 545) att de föieslagna reglerna om ändring och upphävande av servitut borde göras fullt ut tillämpliga också på upplåtelseservituten. Därvid torde ha åsyftats, inte bara servitut som tillkommit efter ikraftträdandet av FBL utan också äldre servitut. Det ligger nämligen i sakens natur att man med stöd av FBL skall få ingripa i bestående rättsförhållanden oavsett när dessa uppkommit. I enlighet med det nyss angivna ställningstagandet innehåller JB inte några bestämmelser om ändring och upphävande av servitut. I konsekvens härmed bör enligt promemorian reglerna i 4 § andra stycket samt 5 och 7 §§ ServL helt sättas ur kraft. Enligt 5 a § ServL kan domstol beträffande servitut, som innefattar rätt att ta vindfallen eller torr skog, på yrkande av ägaren till den härskande

76 Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1970

fastigheten under vissa förutsättningar besluta om sådan ändring av servi­ tutet att det skall omfatta rätt att ta annat virke. Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte tagits upp i FBL. Detta hänger samman med att skogsfångsservituten ansetts böra avvecklas med hänsyn till bl. a. de olägenheter som de medför från skogsvårdssynpunkt. I överensstämmelse härmed bör 5 a § ServL inte få tillämpas i fortsättningen. Bestämmelsen i 6 § ServL som hänvisar till äldre bestämmelser om ut­ brytning av servitut bör, sägs det i promemorian, uppenbarligen också sättas ur kraft i och med FBL:s ikraftträdande. I fråga om upplåtelseservitut i allmänhet anses gälla att fastighetsägarna har frihet att genom enskilda rättshandlingar ändra och upphäva rättig­ heten. Beträffande skogsfångs- eller betesservitut, som inte är tidsbegränsat och söm varit gällande av ålder eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, gäller emellertid enligt 7 a § ServL att medgivande av fastighetens ägare att servitutet helt eller delvis skall upphöra är utan verkan, om medgivandet inte

godkänts av domstol. Sådant godkännande kan lämnas endast i följande

fall. 1. Servitutet ersätts med annat servitut som medför samma fördel för den härskande fastigheten. 2. Servitutet ersätts med äganderätt till ett område som kan läggas sam­ man med den härskande fastigheten och som svarar mot den förmån som servitutet innebär. 3. Servitutets upphörande är av väsentlig betydelse för den tjänande fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden, och det är uppen­ bart att inteckningshavare och liknande rättsägare inte lider skada. Syftet med bestämmelserna i 7 a § ServL var, uttalas det i promemorian, att slå vakt om sådana skogsfångs- och betesservitut som var av vital bety­ delse för de härskande fastigheterna eller med andra ord att hindra upp­ komsten av ofullständiga jordbruksfastigheter (NJA II 1937 s. 840). Även i dagens läge är det angeläget att man inte försämrar befintliga jordbruks­ fastigheter. Det är visserligen sant att skogsfångs- och betesservitutens be­ tydelse för de härskande fastigheterna minskat under senare år. Ofta be­ drivs inte längre något jordbruk på fastigheterna, och i dessa fall finns det uppenbarligen från jordbrukspolitik synpunkt inte något hinder mot att servituten upphör. Det är vidare med hänsyn till bl. a. skogsvårdens intres­ sen önskvärt att en avveckling av skogsfångs- och betesservituten kommer till stånd. Det kan emellertid knappast förnekas att dessa servitut i vissa fall är av sådan vikt för de fastigheter till vilkas förmån de gäller att det skulle vara otillfredsställande, om ägarna fick fritt förfoga över dem. övervägande skäl synes därför tala för att man även i fortsättningen begränsar avtals­ friheten på området. Den bedömning som bör ske när det gäller att avgöra om ett servitut ar

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970 77

förevarande slag skall upphöra är enligt promemorian huvudsakligen av jordpolitisk natur. Prövningen bör därför handhas av de myndigheter som i allmänhet har att avgöra spörsmål av detta slag, dvs. i första instans av fastighetsbildningsmyndigheten. Uppenbarligen bör det härvid åligga myn­ digheten att undersöka om det finns förutsättningar att som kompensation för servitutsrättigheten tillföra den härskande fastigheten mark från den tjänande fastigheten eller annan fastighet. Denna fråga kommer att beröras närmare i det följande. En sådan ordning kan åstadkommas genom att man sätter 7 a § ServL ur kraft och samtidigt föreskriver att medgivande av den härskande fastighetens ägare att servitutet skall upphöra är utan annan verkan än som följer av den i 7 kap. 6 § FBL upptagna regeln om rätt för sakägarna att komma överens om ändring eller upphävande av servitut genom fastighetsreglering. Enligt 8 § ServL skall bestämmelserna i 4, 5, 5 a, 7 och 7 a §§ om begränsning, förflyttning, förändring och upphörande av servitut lända till efter­ rättelse, även om annat förbehåll skett vid upplåtelsen. Eftersom de sist angivna bestämmelserna inte längre skall tillämpas, bör, heter det i prome­ morian, också 8 § ServL sättas ur kraft. I stället bör den förut behandlade föreskriften om inskränkning i rätten att avtala om upphörande av vissa servitut förses med ett tillägg som anger att föreskriften är tvingande. De bestämmelser som nu har ansetts behövliga har tagits upp i första och andra styckena av promemorieförslaget. I tredje stycket har meddelats en undantagsregel som anger att äldre lag skall tillämpas i de fall då talan om begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av servitut väckts töre FBL:s ikraftträdande. Bestämmelsens syfte är enligt promemorian att göra det möjligt att slutföra en redan pågående domstolsprövning i sådana mål.

Departementschefen. De i promemorian upptagna bestämmelserna har läm­ nats utan erinran av remissinstanserna. Inte heller jag har någon invänd­ ning att anföra mot dem. De har därför utan saklig ändring förts över till departementsförslaget.

16 § Paragrafen innehåller en särbestämmelse om upphävande av skogsfångsoch betesservitut.

Promemorian. Fastighetsbildningskommittén uttalar i sitt förslag att det bör tillses att inga onödigt hämmande villkor ställs upp för skogsservitutens upphävande och att de ekonomiska verkningarna blir sådana att fastighets­ ägarna skall finna det fördelaktigt att påkalla ett upphävande. På grund härav föreslås den bestämmelsen att servitut angående skogsfång eller bete skall få upphävas, även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 §

78 Kimgl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

i kommittéförslaget inte är för handen. Denna bestämmelse har sedan utan ändring i sak tagits upp i promemorieförslaget. När skogsservitut upphävs kommer, anför kommittén, vinstfördelnings­ problemen att spela en framträdande roll, eftersom stora differenser kan förekomma mellan servitutens positiva och negativa värden. Detta gäller särskilt skogsfångsservitut som innefattar fullständiga husbehovsrättigheter och inte är bundna av bestämmelser om uttag efter anvisning. Någon norm som kan binda vinstfördelningen anser sig kommittén inte kunna fastslå. Servitutets värde har emellertid med stöd av rättsfallet NJA 1933 s. 193 ofta ■satts lika med värdet av ett med normalskogsbestånd bevuxet område som haft sådan omfattning att det avkastat den kubikmassa virke som ägaren av den härskande fastigheten varit berättigad till. Ett så bestämt servitutsvärde leder i allmänhet till att vinsten av utbrytningsåtgärden blir fördelad på ett skäligt sätt, när det är fråga om fullständiga, fria och äldre servitut. Vid värdering av skogsfångsservitut bör enligt kommittén värdet av out­ tagna skogsprodukter åtminstone till viss del inräknas i servituts värde och göras till föremål för likvid. Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag riktades kritik mot dess uttalanden om likvidvärderingen vid upphävande av skogsfångsservitut. Särskilt gällde detta kommitténs uttalande att vinsten av servitutsåtgärden när det gäller fullständiga, fria och äldre servitut i allmänhet får anses för­ delad på ett skäligt sätt, om principerna i rättsfallet NJA 1933 s. 193 tilllämpas. Enligt promemorian torde kritiken inte kunna avvisas som obefogad. Kommitténs uttalande på denna punkt måste betecknas som alltför onyan­ serat. Endast i de fall då den härskande fastighetens behov av servitutet kvarstår oförändrat kan den förordade värderingsmetoden anses vara ägnad att leda till godtagbara resultat. Om behovet minskat, torde såväl servitutets positiva som dess negativa värde vara mindre än kommittén antagit. Över huvud taget bör det lämnas tämligen stort utrymme för att vid värderingen ta hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Målet bör här liksom eljest vid fastighetsreglering vara att man skall nå en skälig fördelning av regleringsvinsten.

Lantmäteristyrelsens framställning den 10 februari 1969. Styrelsen berör i sin skrivelse frågan om värdering vid utbrytning av skogsfångsservitut och erinrar om fastighetsbildningskommitténs uttalanden i anslutning till rätts­ fallet NJA 1933 s. 193. Enligt styrelsens mening är det inte uteslutet att de numera avsevärt ändrade förutsättningarna leder till att tidigare tillämpade värderingsprinciper inte längre äger giltighet. Det bästa skulle därför vara, Om det överlämnades åt rättstillämpningen att lösa värderingsfrågorna. De allmänna principerna för likvidvärdering enligt FBL bör därvid givetvis tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 79

Remissyttrandena. Lanlmäteristyrelsens uttalanden i fråga om värdering vid upphävande av skogsfångsservitut har vunnit anslutning från flera re­ missinstanser, bl. a. iantbruksstijrelsen, skogsstyrelsen, lantmätareförening­ en, lantbruksförbundet, skogsägareföreningarnas riksförbund, skogsindu­ striernas samarbetsutskolt och RLF. Lantbruksstyrelsen anser att värde­ ringen bör ske på sådant sätt att båda parter får del av rationaliseringsvins­ ten och sålunda blir intresserade av att servitutet upphävs. Enligt lantmätareföreningen bör värderingen grundas på den härskande fastighetens fak­ tiska möjlighet att ekonomiskt utöva servitutet. Skogsindustriernas samarbetsutskott understryker att de värderingsgrunder som tillämpats i rätts­ fallet NJA 1933 s. 193 inte längre har något stöd i servitutens nuvarande värde och inte heller någon anknytning till det sätt varpå servituten i dag utnyttj as.

Departementschefen. Den i promemorian upptagna särbestämmelsen om upphävande av skogsfångs- och betesservitut har inte mött någon invänd­ ning vid remissbehandlingen. Också jag finner bestämmelsen ändamåls­ enlig. Den har därför utan ändring i sak förts över till departementsförslaget. Vad gäller frågan om likvidvärderingen vid upphävande av skogsfångs­ servitut instämmer jag i den uppfattning som kommit till uttryck såväl i promemorian som i lantmäteristyrelsens framställning och flera remiss­ yttranden, nämligen att en värdering enligt de principer som tillämpats i rättsfallet NJA 1933 s. 193 numera endast undantagsvis skulle leda till god­ tagbara resultat. Som understrukits i promemorian bör målet vid ifråga­ varande värdering liksom eljest vid likvidvärdering vara att man skall nå en skälig fördelning av regleringsvinsten. Tydligt är att stor vikt bör fästas vid den härskande fastighetens behov av servitutet och dess möjligheter att ekonomiskt utnyttja detta. Hänsyn bör givetvis också tas till den faktiska belastning servitutet innebär för den tjänande fastigheten.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen 17 § Paragrafen, som motsvarar 21 § i promemorieförslaget, innehåller be­ stämmelser om klyvning av sämjedelad fastighet.

Promemorian. I promemorian erinras om att 11 kap. PBL behandlar den form av fastighetsdelning som kallas klyvning och som avser en uppdelning av fastighet som till särskilda kvotdelar ägs av flera gemensamt. I 1 § uppställs som villkor för klyvning att fastigheten innehas med samägande­ rätt. Paragrafen stämmer på denna punkt överens med vad fastighetsbildningskommittén bär föreslagit. 2 § tredje stycket i kommittéförslaget inne­ håller emellertid en bestämmelse om att klyvning inte får äga rum för ut­

80 Ilungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

brytning av andel för vilken särskild lott redan har utlagts genom sämjedelning, om delägare begär att sämjedelningen tillerkänns verkan som laga delning. Bestämmelsen förutsätter att sämjedelad fastighet i princip skall kunna klyvas. Denna ståndpunkt torde vara välmotiverad (jfr lagrådsremissen beträffande PBL s. 683). Samäganderätt föreligger emellertid inte mellan delägarna i sämjedelad fastighet. På grund härav krävs en särbe­ stämmelse om klyvning av sådan fastighet. En bestämmelse med denna innebörd har fått inleda promemorieförslaget. I promemorian understryks att bestämmelsen bl. a. innebär att, när klyvning sker av sämjedelad fastig­ het, till grund för tilldelningen skall läggas varje delägares andel i fastig­ heten. Detta stämmer överens med vad som enligt bestämmelserna i 9 kap. JDL i regel skall gälla när sämjedelad fastighet underkastas laga skifte. I fortsättningen av promemorieförslaget behandlas frågan om förhållan­ det mellan klyvning och legalisering av sämjedelning. Det bör enligt pro­ memorian inte råda något tvivel om att legalisering i princip bör ha före­ träde framför klyvning. Emellertid måste beaktas att delägarna i en sämje­ delad fastighet bär möjlighet att träffa avtal om återgång av sämjedelning­ en. Om ingen av delägarna senast i samband med klyvningsförrättningen ger uttryck för sin vilja att få till stånd legalisering av sin sämjelott, synes rättsläget böra vara detsamma som om avtal om återgång slutits. Från dessa utgångspunkter är det tydligt att klyvning inte bör få komma till stånd, om en delägare gjort ansökan om förrättning enligt legaliseringslagen. Viss tveksamhet kan däremot råda i sådana fall då frågan om legalisering tagits upp ex officio (jfr 4 § andra stycket legaliseringslagen samt 8 § andra styc­ ket och 12 § ÄUL). Emellertid är att märka att sakägarna i dessa fall lik­ som annars i förrättningssammanhang bör få tillfälle att yttra sig i saken (jfr 4 kap. 14 § tredje stycket FBL). Om någon av dessa därvid förklarar sig samtycka till att legalisering sker, bör detta naturligen jämställas med att han ansökt om legaliseringsförrättning. I andra fall synes klyvning inte böra hindras av att fråga om legalisering ex officio tagits upp till prövning. I enlighet härmed har i förslaget angetts att klyvning inte får ske, om del­ ägare begärt eller samtyckt till att sämjedelningen erkärms som fastighets­ bildning och slutligt avgörande i denna fråga inte föreligger.

Remissyttrandena. Enligt lantmäteristyrelsens mening talar flera praktiska skäl mot en konstruktion i enlighet med promemorieförslaget. Om möjlig­ het att klyva sämjedelad fastighet införs, måste man lösa dels problemet i vilka fall andelstalet resp. innehavet skall vara delningsgrund (jfr 9 kap. 3 § JDL, som har olika innebörd för skilda delar av landet), dels problemet om likvidvärdering (jfr 14 kap. JDL, som anger skilda lösningar för olika slag av likvider). Styrelsen anser det vidare inte tillfredsställande att del­ ägare skall kunna vänta med att ta ställning till om han skall begära lega­ lisering ända till slutskedet av en klyvningsförrättning. Har tillståndsbeslut

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 81

meddelats vid förrättningen, synes det rimligt att sämjedelningen inte får utgöra hinder mot klyvningen. Länsstyrelsen och överlantmätaren i Kopparbergs län ansluter sig till grundtankarna i promemorieförslaget men anser att man vid utformningen av bestämmelserna bör ta hänsyn till att förrättningsprövning av väckt fråga om legalisering nästan undantagslöst resulterar i att legalisering kommer till stånd. På grund härav och med hänsyn till önskvärdheten av att befint­ liga sämjelotter snarast möjligt omvandlas till reguljära fastigheter för­ ordas bestämmelser av följande innebörd. Klyvning av sämjedelad fastighet får inte ske, om någon av delägarna förklarar sig vilja få till stånd legalise­ ring. Förekommer sådan viljeyttring skall fastighetsbildningsmyndigheten, oavsett om skriftlig ansökan föreligger eller inte, pröva frågan om legalise­ ring. Sådan prövning behöver dock inte ske, om legaliseringsfrågan redan tagits upp enligt 4 § andra stycket legaliseringslagen eller om fastigheten är belägen inom område beträffande vilket utfärdats förordnande enligt 1 § ÄUL eller 4 § sista stycket legaliseringslagen.

Departementschefen. Förslaget att klyvning i princip skall kunna ske även av sämjedelad fastighet har godtagits av samtliga remissinstanser med un­ dantag av lantmäteristyrelsen. Med anledning av vad styrelsen har anfört vill jag erinra om att bestämmelserna i 11 kap. FBL om klyvning av fastighet som innehas med samäganderätt skall tillämpas vid sådan klyvning som nu är i fråga. Som understrukits i motiven innebär detta att till grund för tilldelningen skall läggas varje delägares andel i fastigheten (jfr 4 §). I fråga om likvidvärderingen skall enligt 8 § reglerna i 5 kap. FBL gälla. Tillämpningen av dessa regler torde knappast erbjuda några särskilda svå­ righeter när det gäller klyvning av sämjedelad fastighet. I likhet med vad som skett i promemorian vill jag vidare betona att syf­ tet med förslaget endast är att, i de fall då ingen av delägarna i samband med klyvningsförrättningen ger uttryck för sin vilja att få till stånd le­ galisering, åstadkomma samma rättsläge som om avtal slutits om återgång av sämjedelningen. Enligt min mening medför en sådan reglering bl. a. förrättningsmässiga fördelar, och jag tillstyrker därför att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Länsstyrelsen och överlantmätaren i Kopparbergs län har förordat vissa jämkningar i bestämmelserna i syfte att underlätta handläggningen och att främja legaliseringsverksamheten. Jag anser förslaget vara välgrundat. Det har därför beaktats vid utformningen av departementsförslaget. Av skäl som åberopats i lantmäteristyrelsens remissyttrande har förslaget vidare kompletterats med en föreskrift enligt vilken önskemål om legalisering inte får framställas hur sent som helst under förrättningen. Efter det att till­ stånds- eller fastighetsbildningsbeslut har meddelats, skali enligt denna före­ skrift klyvningen genomföras utan hinder av sådant önskemål.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 köp. fastighetsbildningslagen 18 § Paragrafen, som motsvarar 22 § i promemorieförslaget, innehåller en un­ dantagsbestämmelse som innebär att reglerna i 12 kap. 2 § FBL om sam­ manläggning av fastigheter som tillhör äkta makar inte gäller när äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Promemorian. I promemorian erinras om att 12 kap. 1 § FBL som villkor för sammanläggning uppställer att fastigheterna skall ha samme ägare och innehas med lika rätt. 2 § i samma kapitel innehåller vissa avsteg från dessa villkor. Fastigheter som tillhör äkta makar var för sig eller innehas med olika rätt i äktenskapet får sålunda sammanläggas, under förutsättning att makarna träffat avtal om sin rätt i den fastighet som bildas genom sammanläggningen. Som förebild för dessa bestämmelser har fått tjäna föreskrif­ terna i 7 § dalalagen. I dalalagen ges särskilda bestämmelser för det fall att äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Några mot­ svarigheter till dessa bestämmelser finns inte i FBL. I lagrådsremissen (s. 725) har förutsatts att hithörande frågor skall regleras i promulgationslagen. Det kan, sägs det i promemorian, synas ligga nära till hands att till pro­ mulgationslagen överföra nyssnämnda specialbestämmelser i dalalagen. Dessa innebär att fastighet får bildas genom sammanläggning av enskild egendom med samfälld eller av egendom som tillhör vardera maken enskilt, om genom avtal mellan makarna bestäms att fastigheten skall utgöra sam­ fälld egendom. Vid tillkomsten av dessa bestämmelser yppades emellertid en del betänkligheter mot dem. Inom lagrådet (prop. 1939: 29 s. 23) fram­ hölls sålunda att vissa ogynnsamma verkningar skulle kunna uppkomma för den ene eller den andre makens borgenärer, om egendom från viss för­ mögenhetsmassa i boet sammanblandades med egendom från en förmögen­ hetsmassa med annat gäldsansvar. Det ansågs också uppenbart att en sam­ manläggning av fastigheter enligt de föreslagna bestämmelserna kunde med­ föra rubbning i gäldsansvaret till men för borgenärerna. Faran för missbruk bedömdes emellertid som ringa, eftersom anordningen inskränkts till att gälla sammanläggning i samband med laga skifte. Det underströks emeller­ tid att ett annat läge skulle inträda, om en liknande anordning skulle lag­ fästas i syfte att inom riket i dess helhet underlätta sammanläggningar av makars fastigheter utan samband med laga skifte. Man kan enligt promemorian inte bortse från att viss risk för missbruk skulle uppkomma, om makar i äldre äktenskap skulle ges en allmän rätt att vid sammanläggning träffa sådana avtal som är tillåtliga enligt dalalagen. Visserligen kan det sägas att problemet har en mycket begränsad räckvidd med hänsyn till att antalet äldre äktenskap numera är ringa. Emellertid är

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 83

det från principiell synpunkt knappast försvarbart att öppna möjlighet för äkta makar att träffa avtal som kanske direkt syftar till att skada den enes eller den andres borgenärer. Det förhållandet att antalet äldre äktenskap numera är obetydligt synes i stället böra föranleda att specialreglerna om sammanläggning av makars fastigheter inte görs tillämpliga när äldre giftermålsbalken gäller i fråga om makars förmögenhetsförhållanden. En sådan reglering torde inte behöva ge upphov till några större olägenheter för de makar som är underkastade äldre giftermålsbalken. Till en början är att märka att reglerna i 12 kap. 1 § FBL inte lägger hinder i vägen för samman­ läggning av fastigheter som ingår i den äktenskapliga egendomsgemenskapen (jfr prop. 1939: 29 s. 5). Vidare bör uppmärksammas att makarna har vissa möjligheter att genom avtal göra nya giftermålsbalken tillämplig på sina förmögenhetsförhållanden (se 5 § 7 och 8 mom. lagen den 11 juni 1920, nr 406, om införande av nya giftermålsbalken) och på så sätt få till stånd sammanläggning med stöd av bestämmelserna i 12 kap. 2 § FBL. På grund av dessa överväganden har i promemorieförslaget tagits upp en bestämmelse enligt vilken reglerna i 12 kap. 2 § FBL om sammanläggning av fastigheter som tillhör äkta makar inte gäller när äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Departementschefen. Departementsförslaget har utformats helt i överens­ stämmelse med promemorieförslaget, som lämnats utan erinran vid remiss­ behandlingen.

19 § Paragrafen, som motsvarar 23 § i promemorieförslaget, innehåller sär­ bestämmelser om sammanläggning av fastigheter till vilka är knutna vissa äldre rättigheter.

Promemorian. I 12 kap. 3 § första stycket FBL bär, framhålls det i prome­ morian, tagits upp särskilda bestämmelser för det fall att någon av de fastig­ heter som ingår i sammanläggning besväras av en genom rättshandling till­ kommen rättighet att återta eller lösa fastigheten. Motsvarighet till dessa bestämmelser finns i 12 kap. 3 § första stycket i fastighetsbildningskommitténs förslag. Detta stycke innehåller vidare en föreskrift om att fastighet som är föremål för återköpsrätt inte får ingå i sammanläggning utan medgivan­ de av återköpsrättens innehavare. I lagrådsremissen beträffande FBL utta­ lades (s. 730) att denna bestämmelse borde tas upp i promulgationslagen, eftersom lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom kunde komma att upphävas. Så har numera skett enligt lag den 29 novem­ ber 1968 (nr 688). Tidigare gjorda upplåtelser av återköpsrätt skall dock fortfarande gälla. Behov av den i kommittéförslaget upptagna bestämmel­

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

sen föreligger därför övergångsvis. Den har fått bilda första stycket i promemorieförslaget. I nyssnämnda remiss (s. 730) berördes i anslutning till 12 kap. 3 § även frågan om en begränsning av möjligheten att sammanlägga fastighet som utgörs av rätt till ofri tomt i stad med annan fastighet. Bestämmelserna i 4 kap. 6 § äldre jordabalken om lösningsrätt till byggnad på ofri tomt skall en­ ligt 4 § JP gälla även i fortsättningen. Denna lösningsrätt medför vissa kom­ plikationer vid sammanläggning. Lösningsrätten anses även efter samman­ läggning begränsad till den del av den nybildade fastigheten där den tidigare gällt (se SOU 1960: 25 s. 602). Härav följer, sägs det i promemorian, att. lösningsrätten kan utövas endast om nämnda del av fastigheten får avstyc­ kas till särskild fastighet. Det finns emellertid med hänsyn till de allmänna fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. FBL risk för att en sådan avstyckning inte tillåts. I överensstämmelse med vad som gäller enligt de nyss berörda bestämmelserna i 12 kap. 3 § FBL har därför i andra stycket i promemorieförslaget angetts att fastighet, som utgörs av besittningsrätt till ofri tomt i stad, får ingå i sammanläggning endast om den som har lösningsrätt en­ ligt 4 kap. 6 § äldre jordabalken medger det. Enligt 12 kap. 3 § andra stycket i fastiglietsbildningskommitténs förslag får fastighet som besväras av vattenfallsrätt inte sammanläggas med annan fastighet i vilken förekommer rättighet som skulle utgöra hinder för in­ skrivning av vattenfallsrätten i fastigheten. Denna bestämmelse hänger enligt promemorian samman med att vattenfallsrätten själv skall kunna vara objekt för rättigheter av olika slag. För att vattenfallsrätten skall kun­ na fylla denna uppgift krävs att den fastighet, i vilken rättigheten gäller, är fri från andra gravationer. Inskrivning av vattenfallsrätt får därför inte ske i fastighet som är besvärad av sökt eller beviljad inteckning (2 och 17 §§ lagen den 14 juni 1907, nr 36 s. 27, om inskrivning av tomträtt och vatten­ fallsrätt samt av fång till sådan rätt). I fastighet som besväras av inskriven vattenfallsrätt får inte heller meddelas inteckning för fordran eller annan rättighet (16 § andra stycket, 42, 54, 55, 58 och 58 a §§ förordningen den 16 juni 1875, nr 42 s. 12, angående inteckning i fast egendom). Som en självklar konsekvens av dessa bestämmelser bör på sätt kommittén har föreslagit gälla att fastighet som belastas med vattenfallsrätt inte får sammanläggas med annan fastighet, om inte denna är gravationsfri. Enligt JB skall upplåtelser av vattenfallsrätt inte längre få ske. I 11 § JP föreskrivs emellertid att äldre lag i princip fortfarande skall tillämpas på tidigare gjorda upplåtelser av sådan rätt. På grund av det anförda har i tredje stycket av promemorieförslaget an­ getts att fastighet som besväras av vattenfallsrätt inte får sammanläggas med fastighet som besväras av beviljad eller sökt inskrivning.

Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att bestämmelsen i andra styc­ ket av promemorieförslaget innebär ett försök till lösning av problemet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 85

sammanläggning av fri och ofri grund efter delvis andra linjer än som följ­ des av fastighetsbildningskommittén (SOU 1963: 68 s. 599 och 610) eller av lagberedningen i dess år 1960 framlagda förslag till ändring i FBLS (SOU 1960: 26 s. 254). Om meningen är att den lösningsberättigades med­ givande till sammanläggningen skall innebära att lösningsrätten efterges, medför förslaget ett steg i rätt riktning mot en avveckling av de ofria tom­ terna. Om medgivandet inte anses innefatta ett sådant eftergivande, kvar­ står även efter ett genomförande av förslaget de i skilda sammanhang på­ talade olägenheterna med sammanläggning av ofri tomt och fri grund. Hov­ rätten finner det angeläget att rättsverkningarna av sammanläggningsmedgivandet klarläggs. Enligt hovrätten för Nedre Norrland bör bestämmelsen i tredje stycket förses med ett tillägg som anger att fastighet, som besväras av vattenfallsrätt, inte får sammanläggas med fastighet, som svarar för fordran eller annan rättighet med företrädesrätt enligt 5 § JP.

Departementschefen. Mot bestämmelsen i första stycket av promemorieför­ slaget har inte riktats någon invändning vid remissbehandlingen. Den har utan ändring i sak förts över till departementsförslaget. Med anledning av vad Svea hovrätt anfört i anslutning till andra stycket i promemorieförslaget vill jag framhålla att frågan om ett eftergivande av lösningsrätt till ofri tomt som läggs samman med annan fastighet ofta torde komma att uttryckligen regleras i samband med att medgivande lämnas till sammanläggningen. När så inte sker, får det bedömas från fall till fall om medgivandet kan anses innebära ett avstående från lösningsrätten. Jag vill påpeka att frågan om en avveckling av institutet ofri tomt i stad över­ vägs inom justitiedepartementet. De problem, som är förknippade med den­ na rättsbildning, torde få ägnas fortsatt uppmärksamhet i samband därmed. Jag tillstyrker därför att bestämmelsen i andra stycket utan saklig ändring upphöjs till lag. I enlighet med vad hovrätten för Nedre Norrland föreslagit har bestäm­ melsen i tredje stycket av promemorieförslaget kompletterats så, att det klart framgår att fordran eller rättighet med företrädesrätt enligt 5 § JP skall jämställas med inskriven rättighet också i förevarande sammanhang.

Slutbestämmelse

20 §

Paragrafen, som motsvarar 25 § i promemorieförslaget, innehåller en be­ stämmelse som ger Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestäm­ mer rätt att meddela de närmare föreskrifter som behövs i samband med övergången till FBL. Möjligheten för Kungl. Maj:t att delegera befogenheten att meddela föreskrifter har införts vid departementsbehandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

2) Förslaget till lag om ändring i kommunal ock ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning

INLEDNING Även till grund för detta förslag ligger en inom justitiedepartementet upp­ rättad promemoria. Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, plan­ verket, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län, Västernorrlands län och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges lantmätareförening samt Svenska kommunal-tekniska föreningen. Yttranden har dessutom avlämnats av vissa underinstanser.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER Gällande rätt. F. n. gäller att gränserna mellan förvaltningsområdena kan vara av två olika slag. Det vanligaste är att gränserna är beroende av fastig­ hetsgränser så, att en ändring i fastighetsindelningen automatiskt medför en motsvarande ändring i förvaltningsområdenas gränser. Emellertid före­ kommer det också gränser för förvaltningsområden som inte är på angivet sätt beroende av fastighetsgränser utan som i stället är fastlåsta i visst läge på marken. (Angående bakgrunden till denna olikhet se Förvaltningsrättslig Tidskrift 1948 s. 301 och SOU 1966: 63 s. 132.) De regelkomplex som behandlar frågor om fastighetsbildning över gräns för förvaltningsområde innehåller dels ett flertal bestämmelser som in­ skränker möjligheterna till sådan fastighetsbildning, dels en föreskrift som har till syfte att anpassa indelningen i förvaltningsområden efter en redan genomförd fastighetsbildningsåtgärd. Den mest betydelsefulla regeln om inskränkning i rätten till fastighets­ bildning över indelningsgräns torde vara 5 § SML. Enligt denna paragraf ar sammanläggning inte tillåten beträffande fastigheter som hör till skilda socknar eller andra förvaltningsområden. Med socken förstas i SML jordebokssocken eller numera, när jordebok inte längre förs, jordregistersocken. Varje fastighet som redovisas i jord­ register hänförs till en bestämd socken, vilken således består av samtliga de fastigheter som redovisas dit. Lagens mening är att fastigheter som i jordregistret redovisas i skilda socknar inte får läggas samman. Från joidregistersocken har man att skilja den borgerliga kommunen

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 87

och kyrkoförsamlingen. Den bundenhet som tidigare rådde mellan dessa tre olika slag av indelningar torde i princip ha blivit upplöst genom införan­ det av lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och eckle­ siastik indelning (1919 års lag). Denna lagstiftning innebär att ändring i en av indelningarna inte nödvändigtvis behöver följas av en motsvarande änd­ ring i de andra. Möjligheten att genomföra fristående indelningsändringar har utnyttjats bl. a. i samband med kommunindelningsreformerna. Det i 5 § SML använda uttrycket »andra förvaltningsområden» avser, som framgår av lagens förarbeten (se NJA II 1927 s. 72), inte borgerlig kommun eller kyrkoförsamling utan förvaltningsområden av högre ordning. Under förarbetena hade föreslagits ett förbud också mot sammanläggning av fastigheter som tillhörde olika borgerliga kommuner och församlingar, men på grund av anmärkning från lagrådets sida togs detta förbud inte upp i den slutliga lagtexten. Fastigheter i en jordregistersocken kan inte läggas samman med fastig­ heter som redovisas i fastighetsregister för stad (stadsregister). För den senare gruppen av fastigheter gäller nämligen inte reglerna i SML utan i stället bestämmelserna i 3 och 4 kap. FBLS. Inom områden där stadsregister förs torde inte förekomma några sockeneller kommungränser men däremot ibland församlingsgränser. Frågan blir då om sammanläggning får ske över sådan gräns. I 3 kap. FBLS behandlas sammanläggning av områden som enligt fast­ ställd tomtindelning utgör tomt. Kapitlet innehåller inte något krav på att områdena skall höra till samma församling. I en kommentar till lagen fram­ hålls att, om ett sådant villkor skulle ha uppställts, det måste ha föreskrivits redan beträffande tomtindelning, vilket av lätt insedda skäl inte ansetts böra komma i fråga (Grefberg, Lagen om fastighetsbildning i stad, 2 upph, s. 140), I praxis torde i regel inte heller det förhållandet att tomt skärs av församlingsgräns hindra sammanläggning. Församlingsgränsen rubbas inte och tomten anses höra till flera församlingar. Det förekommer i vissa samhällen och områden på landet att stadsplan upprättats men att man i stället för stadsregister har jordregister med tomt­ bok. Sådana samhällen och områden kan omfatta flera socknar eller delar av socknar. Sammanläggning av särskilda delar av tomt skall i dessa fall ske med tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. FBLS. Eftersom kapitlet inte innehåller något förbud mot sammanläggning över sockengräns, torde den omständigheten att en sådan gräns skär tomten inte hindra samman­ läggning. I 4 kap. FBLS finns regler om sammanläggning av stadsägor. Enligt 1 § andra stycket är sammanläggning inte tillåten, om fastigheterna hör till skilda församlingar. Förbudet har enligt förarbetena tillkommit för att hindra rubbning i den administrativa indelningen. Begränsningar i möjligheten att företa fastighetsbildningsåtgärd som

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

berör skilda förvaltningsområden föreskrivs också i JDL. Enligt 8 kap. 7 § och 20 kap. 6 § får ägoutbyte som innebär att bebyggd mark eller fastighets hela ägovälde flyttas över från ett förvaltningsområde till ett annat inte ske utan att Kungl. Maj:t efter underställning prövat huruvida och under vilka villkor utbytet får äga rum. Denna föreskrift skall enligt 13 kap. 23 § äga motsvarande tillämpning vid laga skifte. Av de nu angivna bestämmelserna följer att ägoutbyte eller laga skifte i vissa fall får ske över gräns för förvaltningsområde utan att tillstånd därtill krävs. Är sådan gräns beroende av fastighetsgräns, medför fastighetsbild­ ningen automatiskt en indelningsändring. Om däremot gränsen för förvalt­ ningsområdet inte är beroende av fastighetsindelningen, blir följden av fas­ tighetsbildningen att fastighet kommer att få ägor inom olika förvaltnings­ områden. 1 denna situation kan det komma i fråga att tillämpa kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 386) med vissa bestämmelser för undanröjande av ge­ nom ägoutbyte av jord inom särskilda förvaltningsområden uppkommen hinderlig oregelbundenhet i administrativ indelning. I denna kungörelse föreskrivs nämligen att sedan fastställelse meddelats på ägoutbyte av jord inom särskilda förvaltningsområden mellan vilka finns bestämd, av fastig­ hetsgränserna oberoende gräns skall förrättningslantmätaren anmäla detta till länsstyrelsen som, om den finner hinderlig oregelbundenhet i administra­ tiv delning ha uppkommit genom ägoutbytet, har att vidta åtgärder för att undanröja oregelbundenheten.

Promemorian. När det gäller att i samband med införande av en ny, för hela landet gällande fastighetsbildningslag ta ställning till frågan om fastig­ hetsbildning över gräns för förvaltningsområde, är det enligt promemorian uppenbart att nuvarande bestämmelser inte kan läggas till grund för en efter moderna förhållanden anpassad lagstiftning i ämnet. I synnerhet fram­ står gällande rättsregler om sammanläggning av fastigheter inom olika för­ valtningsområden som otidsenliga. Förbudet i 5 § SML mot sammanlägg­ ning över sockengräns medför som framhållits i skilda sammanhang bety­ dande olägenheter för rationaliseringsverksamheten inom jordbruket och skogsbruket. Att de i FBLS intagna bestämmelserna i ämnet inte heller är ändamålsenliga synes också utan vidare klart. Även de regler som f. n. gäller i fråga om ägoutbyte och laga skifte över gräns för förvaltningsområde är mindre lämpliga. En olägenhet är att de leder till olika förfaranden när indelningsgränsen är beroende av fastighets­ gräns och när så inte är förhållandet. Det måste därför i samband med fastighetsbildningen utredas vilketdera fallet som föreligger. Att detta ver­ kar tyngande på förrättningsverksamheten är tydligt. Härtill kommer att invändningar också i sakligt hänseende kan riktas mot bestämmelserna. Att Kungl. Maj :ts medgivande till fastighetsbildningen alltid krävs när be­ byggd mark eller fastighets hela ägovälde flyttas över från ett förvaltnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr iH år 1970 89

område till ett annat men inte i något annat fall, hur stort och värdefullt det överflyttade området än är, kan inte anses tillfredsställande. Utgångspunkten när det gäller att konstruera ett nytt regelsystem synes, sägs det i promemorian, böra vara att största möjliga samstämmighet skall råda mellan indelningen i förvaltningsområden och fastighetsindelningen. Av särskild betydelse torde härvid vara att fastighetsindelningen och indel­ ningen i borgerliga primärkommuner stämmer överens. Om man kan åstad­ komma en sådan ordning, vinner man också att fastighetsindelningen bara undantagsvis kommer i strid mot indelningen i förvaltningsområden av högre ordning, eftersom denna indelning i regel ansluter sig till den kom­ munala. I detta sammanhang erinras om att statsmakterna nyligen beslutat att indelningen i primärkommuner skall vara grundläggande för den fram­ tida indelningen i fastighetsregisterområden (prop. 1968: 1 bil. 4 p. A12, 3LU 5, rskr 80). För att åstadkomma den eftersträvade överensstämmelsen mellan indel­ ningen i förvaltningsområden och fastighetsindelningen fordras inte bara bestämmelser som reglerar frågan om fastighetsbildning över gräns för för­ valtningsområde utan också regler som syftar till att anpassa fastighets­ indelningen efter sådana ändringar i indelningen i förvaltningsområden som sker genom beslut på administrativ väg. Bestämmelser med sist angivna in­ nebörd finns i 13 kap. FBL. Indelningen i förvaltningsområden måste, uttalas det i promemorian, präg­ las av ett visst mått av stabilitet. Ändringar i indelningen bör därför inte ske utan att enskilda eller allmänna intressen av påtaglig betydelse fordrar det. Härav följer i sin tur att det inte kan komma i fråga att tillåta fri fastig­ hetsbildning över kommungräns. Sådan fastighetsbildning leder ju alltid, om man upprätthåller principen om samband mellan fastighetsindelningen och kommunindelningen, till ändring i den kommunala indelningen. Den motsatta ordningen innebär att man helt förbjuder fastighetsbildning över kommungräns. Med hänsyn till att kommunerna i framtiden kan vän­ tas bli förhållandevis stora skulle ett sådant förbud inte verka lika besvä­ rande för fastighetsbildningsverksamheten som det nu rådande förbudet mot sammanläggning över sockengräns. Emellertid torde det också i fortsätt­ ningen föreligga ett påtagligt behov, särskilt från rationaliseringssynpunkt, att företa fastighetsbildningsåtgärder som berör flera kommuners områden. Särskilt viktigt synes det vara att man inte hindrar bildande av större samfälligheter, exempelvis gemensamhetsskogar, som sträcker sig över kommungräns. Om man alltså finner att fastighetsbildning över kommungräns i vissa fall bör vara tillåten, uppstår enligt promemorian frågan hur sambandet mellan fastighetsindelningen och den kommunala indelningen skall kunna upprätthållas. I de fall då den senare indelningen är beroende av den förra uppstår inga problem, eftersom kommungränsen automatiskt anpassar sig

90 Kungl. Maj.ts proposition, nr 1H år 1970

till den nya fastighetsgränsen. Om däremot kommungränsen är bestämd i sitt läge på marken, krävs ett särskilt beslut på administrativ väg för att sambandet mellan de olika indelningarna skall återställas. Som tidigare an­ tytts förekommer i gällande rätt båda slagen av kommungränser. Om man vill behålla en sådan ordning, måste — på sätt redan nu sker vid ägoutbyte och laga skifte — i samband med fastighetsbildning över kommungräns ut­ redas vilket slag av gräns man har att göra med. Att detta verkar tyngande på fastighetsbildningsverksamheten har redan påpekats. Det måste anses otänkbart att tillämpa ett sådant system efter införande av FBL. En nära till hands liggande lösning på dessa problem förefaller vara att man gör samt­ liga kommungränser beroende av fastighetsgränserna. Den nuvarande upp­ delningen i olika slag av kommungränser synes inte grundad på rationella överväganden utan torde åtminstone i viss utsträckning vara en följd av tillfälligheter (se härom närmare Förvaltningsrättslig Tidskrift 1948 s. 301 och SOU 1966: 63 s. 138). Det hittills förda resonemanget leder, framhålls det i promemorian, till att fastighetsbildning över kommungräns i princip bör vara tillåten och att sådan fastighetsbildning alltid skall medföra ändring i den kommunala indelningen. Med hänsyn till betydelsen av stabilitet i indelningen i förvalt­ ningsområden bör uppställas vissa villkor för att en fastighetsbildningsåtgärd av angivet slag skall få ske. Det är emellertid tydligt att också andra intressen än det allmänna intresset av stabilitet i indelningen i förvaltnings­ områden kräver uppmärksamhet i detta sammanhang. En fastighetsbildningsåtgärd som medför att en indelningsgräns ändras kan leda till för­ svagat skatteunderlag eller annat men för kommun eller ge upphov till olämplig indelning i förvaltningsområden. Visserligen kan man komma till rätta med dessa olägenheter genom att göra en ny indelningsändring enligt föreskrifterna i 1919 års lag. Ett beslut om sådan indelningsändring kräver emellertid ett omständligt och tidsödande administrativt förfarande. Härtill kommer att indelningsändringen ibland måste efterföljas av fastighetsbildningsåtgärd för att fastighetsindelningen skall stämma överens med den nya indelningen i förvaltningsområden. Att en sådan ordning inte är ända­ målsenlig synes uppenbart. Den enda rimliga lösningen torde vara att be­ hövlig administrativ prövning av den ändrade fastighetsindelningens lämp­ lighet sker inom ramen för fastighetsbildningsförfarandet. I promemorian diskuteras härefter frågan vilken myndighet som skall handha denna prövning. Det är, sägs det, av största vikt att prövningen kan ske så snabbt och smidigt som möjligt. Denna synpunkt talar för att av­ görandet bör tillkomma en lokal myndighet. Av inte ringa betydelse är att nödig sakkunskap i hithörande frågor står till myndighetens förfogande. Eftersom länsstyrelsen enligt 1919 års lag har att ta befattning med frågor om indelningsändring, synes det naturligt att prövningen i första hand för­ läggs till länsstyrelsen. Denna bör dock få möjlighet att i vissa fall hänskjuta avgörandet till Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970 91

En obligatorisk prövning av länsstyrelsen i alla de situationer då en fastig­ hetsbildning berör flera förvaltningsområden skulle emellertid, heter det vidare i promemorian, onödigtvis tynga fastighetsbildningsverksamheten. När det gäller byte av obetydliga markområden mellan fastigheter i skilda kommuner eller liknande fall framstår det utan vidare som klart att några olägenheter i indelningshänseende inte kan uppkomma. Att prövning av länsstyrelsen ändå måste komma till stånd kan inte anses ändamålsenligt. Det är dock svårt att i en lagregel uttömmande ange i vilka situationer en administrativ prövning är nödvändig och när den kan undvaras. Det åter­ står då inte annat än att lita till en bedömning i det enskilda fallet om fastighetsbildningsåtgärden kan komma att ha sådan verkan på indelningen i förvaltningsområden att en särskild prövning är behövlig. I första hand synes bedömningen böra anförtros åt fastighetsbildningsmyndigheten. Med hänsyn till det speciella intresse som kommunerna och därmed jämställda sammanslutningar kan ha i ärenden av detta slag torde de emellertid böra få en ovillkorlig rätt att påkalla särskild prövning av fastighetsbildningsfrågan. I de fall då sådan prövning skall komma till stånd, bör fastighets­ bildningen göras beroende av att Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen lämnar medgivande till åtgärden. Den administrativa prövningen synes i första hand böra inriktas på frå­ gan om fastighetsbildningsåtgärden medför olämplig indelning i förvalt­ ningsområden eller om någon mera påtaglig olägenhet uppkommer för kom­ mun. När en sådan ogynnsam effekt inte kan konstateras, skall åtgärden uppenbarligen medges. I motsatt fall bör å andra sidan medgivande inte omedelbart vägras. En sådan ordning skulle nämligen inte vara tillfreds­ ställande, eftersom enskilda eller allmänna intressen av betydande vikt kan tala för att fastighetsbildningen genomförs. I stället bör det åligga prövningsmyndigheten att söka undanröja olägenheterna med fastighetsbild­ ningen. För detta ändamål bör myndigheten utrustas med befogenhet att besluta i vissa indelningsfrågor och ekonomiska spörsmål. Om myndigheten utnyttjar dessa befogenheter, torde förutsättningar i regel kunna skapas för fastighetsbildningens genomförande. En lagstiftning rörande frågan om fastighetsbildning över gräns för för­ valtningsområde i enlighet med de nu angivna riktlinjerna bör enligt pro­ memorian i systematiskt hänseende genomföras så, att i FBL tas upp be­ stämmelser som anger de särskilda villkor som skall gälla för fastighets­ bildning av ifrågavarande slag samt de situationer när administrativ pröv­ ning skall äga rum. I det till lagrådet remitterade förslaget finns bestäm­ melser av denna innebörd i 3 kap. 11 §. Övriga regler torde böra föras sam­ man Lill en särskild lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet ansluter sig till förslagen om att alla kommungränser skall vara beroende av fastighetsgränser och att behövlig

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

administrativ prövning av fastighetsbildnings lämplighet från indelningssynpunkt sker inom ramen för fastighetsbildningsförfarandet. Beträffande frågan vilken myndighet som skall handha den administrativa prövningen har kollegiet däremot en annan uppfattning än den som kommit till uttryck i promemorieförslaget. Kollegiet framhåller att utredning i indelningsärende jämlikt 25 § 1919 års lag verkställs under kollegiets inseende, an­ tingen inom verket eller genom särskild av kollegiet förordnad utrednings­ man, såvida inte kollegiet överlämnar åt länsstyrelse att verkställa utred­ ningen. Detta sistnämnda har hittills skett i helt ringa utsträckning, främst på den grund att länsstyrelserna vid förfrågan oftast förklarar sig inte ha tillgång till personer som är både villiga och lämpliga att ta på sig ett ut­ redningsuppdrag. I de få fall där kollegiet överlämnat åt länsstyrelse att verkställa utredning, har den av länsstyrelsen förordnade utredningsmannen i allmänhet vänt sig till kollegiet för att få direktiv för utredningen. Då vi­ dare i detta sammanhang förutsätts att indelningsändringarna skall kunna bli av sådan omfattning att både ekonomiska uppgörelser och andra villkorsbestämmelser skall kunna aktualiseras, är det av vikt att enhetliga nor­ mer för hela riket följs, så att inte praxis kommer att skifta från län till län. Risken härför är särskilt stor på ett ämnesområde som detta, där de i 1919 års lag uppdragna riktlinjerna för ekonomisk reglering är mycket all­ mänt hållna och den närmare tillämpningen av dem är beroende av praxis. Kollegiet föreslår därför att den administrativa prövningen i dessa ärenden skall handhas av kollegiet. Kollegiet anser det vidare inte tillfredsställande att det överlämnas åt fastighetsbildningsmyndigheten, vars sakkunskap avser lantmäteritekniska frågor, att avgöra om en fastighetsbildningsåtgärd får sådana konsekvenser i andra hänseenden att en prövning av administrativ myndighet bör ske. När det är fråga om mera obetydliga ändringar, kan medgivande till åtgärden lämnas omedelbart av administrativ myndighet.

Departementschefen. De ställningstaganden som redovisats i detta avsnitt av promemorian har nästan genomgående godtagits vid remissbehandlingen. Kammarkollegiet har riktat invändningar mot att den administrativa pröv­ ningen av fastighetsbildningsåtgärds lämplighet från indelningssynpunkt i första hand skall ombesörjas av länsstyrelsen. Enligt min mening har kolle­ giet överdrivit svårighetsgraden hos de ärenden som det här gäller. Ofta torde dessa vara av ganska okomplicerad natur och inte kräva någon mera vidlyftig utredning. Om ärendet är mera svårbedömt eller av större prin­ cipiell betydelse, bör det underställas Kungl. Maj :ts prövning. Ärenden i vilka en ekonomisk reglering kan bli aktuell bör alltid underställas. I un­ derställda ärenden torde yttrande praktiskt taget alltid inhämtas från kam­ markollegiet vars sakkunskap härigenom kommer att utnyttjas i behövlig omfattning. Genom alt Kungl. Maj :t prövar sådana ärenden skapas också

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 93

vägledande praxis som länsstyrelserna har att beakta. Jag har därför inte funnit skäl att frångå promemorieförslaget på denna punkt. Detsamma gäller förslaget att fastighetsbildningsmyndigheten skall pröva frågan huruvida en fastighetsbildningsåtgärd medför sådan inverkan på in­ delningen i förvaltningsområden att en administrativ prövning behövs. Att som kammarkollegiet synes mena föreskriva att administrativ myndighets medgivande alltid skall inhämtas när fastighetsbildning medför ändring i den kommunala indelningen är enligt min mening inte lämpligt. En sådan ordning skulle tynga fastighetsbildningsförfarandet och förorsaka onödig tidsutdräkt och omgång vid ärendenas handläggning. Även i övrigt vill jag ansluta mig till de lösningar som föreslagits i pro­ memorian. Vissa av de frågor som där behandlas har jag f. ö. redan tagit ställning till i samband med remissen till lagrådet av FBL. De i 3 kap. 11 § FBL upptagna reglerna bygger nämligen på de principer som redovi­ sas i promemorian.

SPECIALMOTIVERING

1 och 2 §§

I dessa paragrafer fastslås principen att kommungräns är beroende av fas­ tighetsgräns.

Promemorian. I promemorian framhålls att en samordning bör ske mellan bestämmelserna om fastighetsbildning över gräns för förvaltningsområde och de regler i 13 kap. FBL som syftar till att anpassa fastighetsindelningen efter sådana ändringar i indelningen i förvaltningsområden som beslutats på administrativ väg. I sist angivet hänseende ges olika regler för det fall då fastighets enskilda mark ligger på båda sidor om kommungräns och det fall då samfällighet delas av sådan gräns. I det första fallet skall fastighets­ indelningen alltid ändras så, att man får överensstämmelse med den kom­ munala indelningen, medan den bristande samstämmigheten mellan de olika indelningsformerna i det andra fallet skall undanröjas bara om det kan ske med hänsyn till de allmänna fastighetsbildningsvillkoren. En samfällighet kan således enligt dessa regler komma att bli belägen inom flera kommuners områden. Det förutsätts emellertid att de til! olika kommuner hörande de­ larna av samfälligheten kommer att redovisas särskilt i fastighetsregistret. När det gäller att till lagtext överföra principen om att kommungränsen är direkt beroende av fastighetsindelningen har man sålunda, sägs det i promemorian, att utgå från att fastighets enskilda mark före den aktuella fastighetsbildningsåtgärden i sin helhet är belägen inom samma kommun. I fråga om samfällighet har man att räkna med att den kan delas av kom- »■mungräns men att de olika delarna i så fall åsatts skilda registerbeteckning­

94 Kungl. Maj:ls proposition nr 144 år 1970

ar. Med dessa utgångspunkter synes de situationer då fastighetsbildning bör leda till ändrad kommunindelning kunna beskrivas på följande sätt. 1. Fastighet eller sådan samfällighet, som i sin helhet är belägen inom en kommun, tillförs genom fastighetsreglering mark från annan kommun. 2. Genom fastighetsreglering får samfällighet, som ligger inom flera kom­ muners områden, mark från annan kommun. 3. Från samfällighet som nyss nämnts avstyckas mark, som delas av kommungräns, för att bilda särskild fastighet. 4. Fastighet bildas genom sammanläggning av mark från flera kommu­ ner. 5. Av mark från flera kommuner bildas samfällighet genom fastighets­ reglering. I fall 1 synes man enligt promemorian kunna uppnå överensstämmelse mellan fastighetsindelningen och den kommunala indelningen genom en regel som innebär att den överflyttade marken i fortsättningen skall höra till samma kommun som den fastighet eller samfällighet som tillförts mar­ ken. En bestämmelse av denna innebörd har tagits upp i 1 §. I fallen 2—5 torde det inte vara möjligt att åstadkomma en liknande auto­ matiskt verkande reglering. I fall 2 synes principen att kommungränsen är beroende av fastighetsgräns böra leda till att den överförda marken hänförs till någon av de kommuner inom vilkas områden samfälligheten är belägen. I fallen 3—5 bör samma grundsats föranleda att den nybildade fastigheten eller samfälligheten skall höra till en av de kommuner varifrån mark häm­ tas. I inget av de nu berörda fallen är det möjligt att i en lagbestämmelse direkt reglera frågan om kommuntillhörigheten. Det bör därför överlämnas åt fastighetsbildningsmyndigheten att efter bedömande av omständigheterna i varje särskilt fall besluta i frågan. 2 § har utformats i enlighet med dessa överväganden. Att närmare ange de omständigheter som bör beaktas vid prövningen av frågan om kommuntillhörigheten är enligt promemorian vanskligt. I fall 2 torde den överförda markens belägenhet oftast få tillmätas avgörande be­ tydelse. I fallen 3—5 synes hänsyn böra tas till storleken och värdet av de olika områden som ingår i den nybildade fastigheten eller samfälligheten. Också andra faktorer bör emellertid beaktas, exempelvis att något av om­ rådena är bebott. Riktmärket bör i samtliga situationer vara att åstadkom­ ma en så lämplig kommunindelning som möjligt. Fastighetsbildningsmyndighetens handlingsfrihet är emellertid beskuren, och man kan inte alltid räkna med att på detta sätt få till stånd en godtagbar kommunindelning. Huvudsyftet med reglerna i 1 och 2 §§ är ju att fastslå principen om kom­ mungränsens beroende av fastighetsgräns. Intresset av en ändamålsenlig kommunindelning tillgodoses främst genom bestämmelserna om administra­ tiv prövning av fastighetsbildningsfrågan i 3 kap. 11 § FBL och 4—6 §§ denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 95

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen föreslår att 1 § kompletteras med en regel som öppnar möjlighet för fastighetsbildningsmyndigheten att be­ sluta om fastighets kommuntillhörighet även vid fastighetsreglering. Behov av att avvika från regeln i 1 § kan, påpekas det, förekomma exempelvis när viss ändring i fastighetsindelningen bekvämast löses genom att ett större område tillförs en mindre fastighet men detta medför en olämplig kommu­ nal indelning. Om motsvarande åtgärd genomförs genom avstyckning och sammanläggning, skall enligt 2 § andra stycket fastighetens kommuntill­ hörighet bestämmas. :— Ett liknande uttalande görs av lantmätareför­ eningen. Lantmäteristyrelsen och lantmätareföreningen förordar vidare att bestäm­ melsen i 2 § första stycket ändras så, att fastighetsbildningsmyndigheten får rätt att besluta att mark som tillförs samfällighet skall delas upp på olika kommuner.

Departementschefen. Det av bl. a. lantmäteristyrelsen framlagda förslaget till ändring i 1 § skulle innebära att fastighetsbildningsmyndigheten fick behörighet att besluta om överflyttning av fastighet från en kommun till en annan för att en olämplig kommunindelning inte skall uppkomma till följd av fastighetsbildning. En sådan ordning skulle helt strida mot grund­ tankarna i förslaget enligt vilka det ankommer på administrativ myndighet att avgöra frågor av detta slag. Att fastighetsbildningsmyndigheten i fall som avses i 2 § fått rätt att besluta om kommuntillhörigheten beror på att det i dessa fall inte är möjligt att åstadkomma en automatiskt verkande reglering. Som framhållits i promemorian tillgodoses intresset av en ända­ målsenlig kommunindelning också i nyssnämnda situationer främst genom bestämmelserna om administrativ prövning av fastighetsbildningsfrågan. Vad som nu har anförts äger i huvudsak tillämpning också på förslaget om att fastighetsbildningsmyndigheten skall få rätt att besluta om uppdel­ ning mellan olika kommuner av mark som tillförs samfällighet. På grund härav anser jag mig inte kunna tillstyrka de vid remissbehand­ lingen föreslagna ändringarna i promemorieförslaget. Inte heller i övrigt finner jag anledning till erinran mot detta. De däri upptagna bestämmelser­ na har därför utan saklig ändring förts över till departementsförslaget.

3 § Paragrafen reglerar frågan i vad mån församlingsgräns bör vara beroende av fastighetsgräns.

Promemorian. Som framgår av 13 kap. FBL och motiven därtill (lagrådsremissen s. 767) har man, sägs det i promemorian, inte ansett möjligt att kräva att fastighetsindelningen skall anpassas efter sådana ändringar i för­ samlingsindelningen som grundar sig på administrativa beslut. Någon full­

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

ständig överensstämmelse mellan dessa olika slag av indelningar kommer följaktligen inte att föreligga. Redan på grund härav framstår det som mind­ re angeläget att fordra att församlingsindelningen alltid skall ändras, om fastighetsbildning berör flera församlingars områden. Inte heller eljest synes några tvingande skäl kunna anföras till stöd för en sådan ordning. Möjligen kan anföras att folkbokföringen försvåras genom den bristande överensstämmelsen mellan fastighetsindelningen och församlingsindelning­ en. Olägenheterna härav är dock av begränsad räckvidd och väger lätt i för­ hållande till de svårigheter som skulle uppstå i fastighetsbildningshänseende, om församlingsgränserna gjordes beroende av fastighetsgränserna. På grund härav bör enligt promemorian församlingsgräns i princip inte påverkas av fastighetsbildning. Emellertid synes ett undantag böra göras från denna regel. I de fall då församlingsgräns sammanfaller med kommun­ gräns kräver nämligen intresset av ordning och reda i indelningshänseende att församlingsgränsen ändras, om kommungränsen ändras genom fastig­ hetsbildning.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser med undantag av kammarkollegiet, som förordar att församlingsgräns helt jämställs med kommungräns. Enligt kollegiets mening kommer olägenheterna av att fastighetsgränser och församlingsgränser inte stämmer överens att bli väsentliga inte bara i fråga om indelningen i valkretsar och valdistrikt utan också för taxerings- och folkbokföringsmyndigheterna liksom för vederbörande fastighetsägare. Kol­ legiet framhåller att många av de indelningsärenden som hittills handlagts har haft till syfte just att undanröja bristande överensstämmelser mellan fastighetsgräns och församlingsgräns.

Departementschefen. Kammarkollegiet har i sitt remissyttrande föreslagit att församlingsgräns skall göras beroende av fastighetsgräns på samma sätt som kommungräns. En sådan reglering förutsätter att bestämmelsen i 3 kap. 11 § FBL kompletteras så, att vid fastighetsbildning samma hänsyn skall tas till församlingsgräns som till kommungräns. Vidare kräver följdriktig­ heten att också reglerna i 13 kap. FBL ändras så, att fastighetsindelningen anpassas till ändringar i församlingsindelningen. Att en sådan ordning skulle verka tyngande på fastighetsbildningsverksamheten och även kun­ na motverka en lämplig fastighetsindelning ligger i öppen dag. Enligt min mening har kollegiet också överbetonat de olägenheter som en bristande överensstämmelse mellan fastighetsindelningen och församlings­ indelningen kan medföra. Departementsförslaget har därför utformats i överensstämmelse med promemorieförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 97

4 § Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggningen av ärenden om medgivande till fastighetsbildning och om beslutanderätten i sådana ären­ den.

Promemorian. I promemorian erinras om att 3 kap. 11 § FBL innehåller en föreskrift att fastighetsbildningsmyndigheten skall anmäla ärendet hos läns­ styrelsen när medgivande till fastighetsbildningen skall inhämtas. Enligt 1919 års lag åligger det länsstyrelsen att i viss utsträckning utreda frågor om indelningsändring. Det synes lämpligt att länsstyrelsen verkställer ut­ redningen även i de ärenden som avses i denna paragraf. I fråga om sådan utredning torde bestämmelserna i 1919 års lag höra lända till efterrättelse, b öreskrift härom har tagits upp i första stycket av promemorieförslaget. Av skäl som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen bör, heter det vidare i promemorian, den administrativa prövningen i regel hand­ has av länsstyrelsen, som emellertid i vissa fall skall hänskjuta avgörandet till Kungl. Maj :t. Att i lagen uttömmande ange de fall då hänskjutande bör ske är enligt promemorian inte lämpligt. Det bör dock uttryckligen anges att underställ­ ning skall ske, om fastighetsbildningen innebär ändring av länsgräns. I övrigt synes man i lagen böra nöja sig med att föreskriva att ärendet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning när särskilda skäl föreligger. Sådana särskilda skäl kan vara att ärendet är av särskilt invecklad eller kontrover­ siell natur eller att utgången har principiell betydelse. En annan situation då underställning bör ske är den som uppkommer när länsstyrelsen finner skäl tala för att annan ändring i den administrativa eller judiciella indel­ ningen bör ske än den som bär direkt samband med den aktuella fastighets­ bildningen. Det är uppenbarligen till fördel om de olika indelningsfrågorna avgörs i ett sammanhang.

Remissyttrandena. Lantmäleristyrelsen anser förslaget om att länsstyrelsen skall ha ansvaret för utredningen i ärende om medgivande till fastighets­ bildning välgrundat. Härigenom vinns, påpekar styrelsen, att ärendena kan avgöras snabbare. Utredningen behöver ofta inte bli särskilt omfattande. En ovillkorlig skyldighet att göra sådan utredning som avses i 1919 års lag kan därför ibland leda till onödigt arbete. Ibland torde utredning vara mer eller mindre obehövlig. Styrelsen föreslår därför att bestämmelsen får den avfattningen att länsstyrelsen åläggs att i erforderlig omfattning verkställa utredning.

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är ärenden om medgivande till fastighetsbildning ofta av ganska okomplicerad

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

98 Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

natur. Det synes därför mindre ändamålsenligt att ålägga länsstyrelsen skyldighet att i alla ärenden verkställa utredning av den art och omfattning som anges i 1919 års lag. Jag tillstyrker därför lantmäteristyrelsens förslag att i lagen endast bör föreskrivas att länsstyrelsen skall verkställa behövlig utredning. Jag förutsätter dock att utredningar i de ärenden som skall underställas Kungl. Maj:t sker i huvudsaklig överensstämmelse med be­ stämmelserna i 1919 års lag. Bestämmelserna i andra stycket av promemorieförslaget har utan änd­ ring i sak tagits upp i departementsförslaget.

5 § I paragrafens första stycke anges vissa riktlinjer för den administrativa prövningen av fastighetsbildningsfrågan. Andra stycket innehåller regler om besvär över länsstyrelsens beslut i sådana ärenden.

Promemorian. Som anförts i den allmänna motiveringen bör, uttalas det i promemorian, länsstyrelsen och Kungl. Maj :t vid prövningen av fråga om medgivande till fastighetsbildning söka undanröja de olägenheter i indelningshänseende som kan vara förenade med fastighetsbildningen. Ett av de medel som för detta ändamål bör ställas till prövningsmyndighetens förfogande bör enligt promemorian vara att myndigheten får rätt att föreskriva att fastighetsbildningen skall medföra annan verkan i fråga om indelningen i förvaltningsområden än som följer av reglerna i 1 och 2 §§. Emellertid är det tydligt att full frihet härvid inte bör föreligga utan att myndigheten måste vara bunden av de principer som bär upp reglerna i 13 kap. FBL. Sålunda bör den inte kunna meddela föreskrift som innebär att fastighet med sin enskilda mark kommer att ligga inom mer än en kommun. Denna begränsning i handlingsfriheten är av sådan vikt att den bör komma till uttryck i lagtexten. Av grunderna för 13 kap. följer vidare att kommun­ gräns i regel inte bör dela samfällighet men att vissa avsteg härifrån skall kunna medges. Det torde kunna överlämnas till myndigheten att efter fritt skön avgöra om skäl till undantag från huvudregeln föreligger. Prövningsmyndigheten bör vidare få befogenhet att förordna att fastighet eller samfällighet, som inte berörs av fastighetsbildningen, skall överflyttas till annan kommun eller församling. Härigenom öppnas möjlighet att kom­ pensera kommun eller församling för mark som förloras genom fastighets­ bildningen. Vidare kan befogenheten utnyttjas för att indelningsgränserna skall få en så regelbunden sträckning som omständigheterna tillåter. Några betänkligheter att tillerkänna länsstyrelsen ifrågavarande befogenhet synes inte föreligga. Att märka är nämligen att bara indelningsändringar, som direkt föranleds av fastighetsbildningen, får beslutas i denna ordning. Läns­ styrelsens beslutanderätt är således inskränkt till att gälla indelningsänd­ ringar av mindre räckvidd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 99

Att med tillämpning av de nu berörda befogenheterna alltid åstadkomma full kompensation åt kommun eller församling för skattebortfall och andra förluster med anledning av fastighetsbildningen torde, sägs det i promemo­ rian, inte vara möjligt. I likhet med vad som kan ske vid indelningsändringar enligt 1919 års lag bör därför i hithörande ärenden en reglering kunna ske beträffande berörda kommuners och församlingars ekonomiska förhål­ landen. Givetvis bör beslutsmyndigheten också äga rätt att meddela andra föreskrifter med anledning av indelningsändringen. De befogenheter som sålunda bör tillkomma den administrativa myndig­ heten har angetts i första stycket av promemorieförslaget. Som allmän rikt­ linje för prövningen har vidare i samma stycke föreskrivits att det skall iakttas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägen­ het för kommun inte uppkommer. Utfallet av prövningen kan i åtskilliga fall få ej oväsentliga återverkning­ ar, bl. a. i ekonomiskt hänseende, för berörda kommuner och församlingar. Dessa bör därför, hävdas det i promemorian, tillerkännas rätt att överklaga beslut som meddelas av länsstyrelsen. Eftersom också enskildas rättsställ­ ning kan i skilda hänseenden påverkas av besluten, bör klagorätt tillkomma även dem. Föreskrifter med detta innehåll har tagits upp i andra stycket av promemorieförslaget. Den som vill utnyttja besvärsrätten har att iaktta be­ stämmelserna i lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet avstyrker förslaget att det vid pröv­ ning av medgivande till fastighetsbildning skall kunna föreskrivas att fas­ tighet, samfällighet eller del av samfällighet, som inte berörs av fastighets­ bildningen, skall överflyttas till annan kommun eller församling. Enligt kollegiet är motivet till detta förslag att den kommun som gör förlust ge­ nom fastighetsbildningen skall kunna kompenseras härför. Kollegiet fram­ håller att detta är ett skäl till indelningsändring som är helt främmande för 1919 års lag och som, när det i indelningsärende åberopats ensamt för sig, alltid föranlett avslag på framställningen om indelningsändring. Kolle­ giet betonar vidare att de förluster för kommuner och församlingar som kan uppstå i denna typ av indelningsärenden måste vara förhållandevis små. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser att bestämmel­ sen i 5 § första stycket första punkten bör kompletteras så, att det klart framgår att även olägenhet för församling skall beaktas vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning.

Departementschefen. Som framhållits i motiven till 3 kap. 11 § FBL är en av de omständigheter, som skall beaktas vid bedömningen huruvida ad­ ministrativ myndighets medgivande till fastighetsbildning skall inhämtas,

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

att skatteunderlaget förändras för kommun eller församling. Det synes följdriktigt att samma förhållande skall kunna beaktas vid den administra­ tiva prövningen. Som kammarkollegiet har anfört bör emellertid kompen­ sation för sådan förlust inte ske genom att mark, som inte berörs av fastighetsbildningen, flyttas över till kommunen eller församlingen. Kom­ pensation bör i stället ske uteslutande genom ekonomisk reglering. Där­ emot bör marköverflyttning kunna genomföras i syfte att ge indelningsgräns en mer regelbunden sträckning. Vad som nu anförts har föranlett vissa ändringar i promemorieförslaget. Även en del andra jämkningar har vidtagits. Bl. a. har i första stycket ut­ tryckligen slagits fast att även olägenhet för församling skall beaktas vid den administrativa prövningen.

6 § Paragrafen reglerar frågan om ikraftträdandet av sådan indelningsändring som sker enligt bestämmelserna i lagen.

Promemorian. I regel är enligt promemorian den naturliga ordningen att indelningsändring, som föranleds av fastighetsbildning, träder i kraft sam­ tidigt med att denna blir slutligt gällande. Enligt 1 kap. 2 § FBL inträder denna effekt i och med att fastighetsbildningsåtgärden antecknats i fastig­ hetsregistret. Undantagsvis kan det emellertid vara lämpligt att indelningsändringen träder i kraft senare, exempelvis vid början av påföljande kalen­ derår. Promemorieförslaget ger därför prövningsmyndigheten möjlighet att i beslut om medgivande till fastighetsbildning förordna om avvikelse från huvudregeln. Vissa olägenheter som kan tänkas uppkomma i samband med ikraftträ­ dandet av indelningsändring enligt denna lag har berörts av fastighets­ registerutredningen i dess betänkande »Fastighetsregistrering» (SOU 1966: 63 s. 146). Frågan huruvida särskilda åtgärder är påkallade för undan­ röjande av dessa olägenheter torde, sägs det i promemorian, få övervägas i annat sammanhang.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet anser att olägenheterna av att en in­ delningsändring enligt lagen inte träder i kraft vid årsskifte inte är särskilt stora. Kollegiet anför i detta hänseende.

Till att börja med är att märka att dessa slag av indelningsändringar ald­ rig lärer kunna bli av sådan omfattning att de kan karakteriseras som större ändringar. Anledningen till att indelningsändringar enligt indelningslagen skall träda i kraft vid årsskifte och — fr. o. in. år 1958 — inte tidigare än åtta månader efter beslutet om ändringen är i huvudsak hänsyn till taxering, folkbok­ föring, budgetarbete och upprättande av röstlängd.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 101

För fysiska personer spelar det ur taxeringsarbetets synpunkt ingen roll om de byter kommun mitt under ett år, ty de skall taxeras i den kommun där de var mantalsskrivna 1 november året före taxeringsåret. Om fastighet skall byta kommun mitt under ett år måste med hänsyn till bestämmelserna i 47 § kommunalskattelagen om garantibelopp för fas­ tighet och 56 § samma lag om beskattningsort regler ges rörande vilken kommun, som fastigheten skall taxeras i. En lösning är att fastigheten skall taxeras i den kommun till vilken den hört större delen av året och att alltså halvårsskiftet blir den avgörande gränsen i detta hänseende. För de kommunala enheternas budgetarbete torde de rubbningar i skatte­ underlag som kan uppkomma genom dessa slags indelningsändringar vara av så ringa betydelse att det inte kan anses spela någon roll om en indelningsändring skulle träda i kraft vid annan tidpunkt än årsskifte. Ej heller ur folkbokföringens synpunkt torde det ha någon betydelse om en dylik indelningsändring träder i kraft vid årsskifte eller under ett år. I beslut om indelningsändringar, som avsåg bebodda områden meddelades tidigare vissa bestämmelser om fördelningen mellan de berörda kommuner­ na av deras förpliktelser mot personerna på överflyttningsområdet i fråga om socialhjälp (fattigvård), barnavård, folkpensionering och vissa bidrag till barn. Efter skedda lagändringar anses dessa bestämmelser inte längre påkallade i besluten (jfr kommunalförbundskommitténs bet. SOU 1956: 19 s- 1^4—176). Det torde ligga i sakens natur att, om indelningsändringar enligt denna lag kommer att träda i kraft under ett år, de kommunala för­ pliktelserna skall fördelas efter den tid som personen i fråga tillhört den avlämnande och den mottagande kommunen. Någon särskild bestämmelse härom i de blivande besluten torde inte vara behövlig. Vad slutligen angår röstlängden upprättas denna varje år och förhållan­ dena 10.6. är avgörande (3 kap. kommunala vallagen). Om kommun delas jämlikt reglerna i indelningslagen skall röstlängden enligt 16, 20 och 40 §§ i lagen upprättas med en särskild längd för varje del; den särskilda delen överlämnas till inkorporeringskommimen och de röstberättigade som är bosatta på överflyttningsområdet får alltså rösta i sin nya kommun. Så blir inte förhållandet för den person som flyttar till annan kommun efter 10.6.; han får rösta i sin gamla kommun om han vill utöva sin rösträtt. Samma skulle förhållandet bli beträffande person, som är bosatt på område vilket efter 10.6. överflyttas till annan kommun enligt denna lag. Detta torde emellertid inte behöva föranleda någon ändring i gällande röstningsregler. Enligt kollegiets mening bör man sålunda kunna utgå ifrån att flertalet indelningsändringar enligt denna lag skall kunna träda i kraft samtidigt som uppgift om fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret. Emellertid har kollegiet inte något att erinra emot att för säkerhets skull möjligheten hålles öppen att låta indelningsändringen träda i kraft först vid årsskifte.

Departementschefen. Jag tillstyrker lagstiftning i enlighet med promemorieförslaget. Vid bedömande av frågan huruvida indelningsändringen bör träda i kraft vid annan tidpunkt än registreringsdagen synes den av kammarkolle­ giet gjorda analysen kunna tjäna till ledning.

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 Övergångsbestämmelserna Promemorian. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972, dvs. vid den tidpunkt då FBL beräknas kunna sättas i tillämpning. Vidare föreslås att bestämmelserna i 1—3 §§ skall äga motsvarande tilllämpning när fastighetsbildningsåtgärd, som avslutas efter nämnda tid­ punkt och som handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners områden. Frågan huruvida övriga bestämmelser i lagen skall vinna tillämpning beträffande fastighetsbildningsförfarande som pågår vid lagens ikraftträ­ dande kräver enligt promemorian ingen reglering i detta sammanhang. Uppenbart är nämligen att bestämmelserna skall gälla i samma utsträck­ ning som föreskrifterna i 3 kap. 11 § FBL. Spörsmålet om sistnämnda reg­ lers giltighet i tiden faller inom ramen för promulgationslagen till FBL.

Departementschefen. De föreslagna övergångsbestämmelserna har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Inte heller jag har något att invända mot dem. De har därefter utan saklig ändring förts över till departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 103

3) Förslaget till lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning

INLEDNING

Över den inom justitiedepartementet upprättade promemorian har ef­ ter remiss yttranden avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norr­ land, lantmäteristyrelsen, bankinspektionen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län, Västernorrlands län och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska spar­ banksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Riksförbundet Lands­ bygdens folk, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges advokatsam­ fund samt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare.

Gällande rätt Enligt 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken åtnjuter den som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egen­ dom företräde till betalning ur egendomen »i vems hand den vara må». Förmånsrätten, som kan åberopas både vid utmätning och i konkurs, gäller enligt särskild föreskrift endast under förutsättning att avgälden inte stått inne längre än ett år efter förfallodagen. Detta innebär att ford­ ringen inte får ha förfallit till betalning tidigare än ett år före utmät­ ningen eller konkursansökningen. Det bör understrykas att förmånsrätten avser endast de periodiskt förfallande beloppen. Rätten till avgäld som så­ dan påverkas inte av exekutiva åtgärder eller frivilliga överlåtelser utan består orubbad. Till de sålunda angivna bestämmelserna om förmånsrätt anknyter lagen den 18 juni 1926 (nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersätt­ ningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning. Sam­ ma förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom skall nämligen enligt denna lag åt­ njutas av delägare vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning för utflyttnings-, odlings- eller hävdeersättning eller ersättning för minskad avkastning eller ersättning enligt 14 kap. 8 § JDL eller annan ersättning enligt JDL som skall betalas av annan delägare. Som villkor för förmåns­

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

rätten anges också här att fordringen inte stått inne mer än ett år efter förfallodagen. Betalningsrätten skall vidare enligt uttrycklig föreskrift gälla även om jorden kommit i annans hand. Av 21 kap. 46 § JDL framgår att anteckning skall göras i fastighetsbok om ersättning som vid jorddelningsförrättning bestämts skola utgå från ägolott. För detta ändamål skall, sedan förrättningen blivit genom lagakraftägande beslut fastställd, ägodelningsdomaren eller, när beslutet meddelats av överlantmätaren, denne ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren om beslutet. Även lagen den 21 maj 1965 (nr 194) angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet in. m. anknyter till bestämmelserna i 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken. Har vid förrättning enligt sammanföringslagen bestämts att ägare av fastighet med vilken mark sam­ manförts skall utge ersättning för marken och har den ersättningsberättigades fordran inte stått inne längre än ett år efter förfallodagen, äger denne med samma förmånsrätt som enligt nyssnämnda lagrum tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom erhålla betalning nr fastigheten, även om den kommit i annans hand.

Ersättningssystemet i fastighetsbildningslagen

Enligt FBL kan ägare av fastighet förpliktas att utge ersättningar av skilda slag. En form av ersättning som skall utgå vid varje förrättning är förrättningskostnaderna. Härmed avses enligt 2 kap. 6 § taxeavgifter, ersättning till sakkunnig och syssloman, utgifter för hantlangning som ej ingår i taxeavgiften samt ersättning för skada som uppstått i samband med fältarbeten under förrättningen. Vid avstyckning, sammanläggning och fastighetsbestämning förekommer endast detta slags ersättning. Vid fastighets­ reglering och klyvning kan även andra ersättningar bli aktuella. De grund­ läggande bestämmelserna härom finns i tredje avdelningen av lagen som handlar om fastighetsreglering. Vissa av dessa bestämmelser blir på grund av hänvisning i 11 kap. 8 § tillämpliga även vid klyvning. En central plats bland ersättningsreglerna i tredje avdelningen av FBL intar bestämmelsen i 5 kap. 10 § som innebär att skillnaden i värde mellan vad en fastighet avstår och vad den erhåller vid fastighetsreglering skall ut­ jämnas genom ersättning i pengar och att även ägare av byggnad eller an­ läggning på annans mark skall få ersättning för värdet av byggnaden eller anläggningen, om denna genom fastighetsreglering övergår till annan äga­ re. Värdeförändring som föranleds av servitutsåtgärd skall utjämnas på samma sätt. Vid sidan av den nu nämnda regeln om allmän likvid gäller flera sär­ bestämmelser om ersättning vid fastighetsreglering. I 5 kap. 11 § meddelas föreskrifter som gör det möjligt att jämka resultatet av den ekonomiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 105

uppgörelsen enligt 5 kap. 10 § när detta av särskilda skäl anses påkallat. 5 kap. 12 § innehåller bestämmelser om ersättning för personlig skada när en fastighetsreglering innebär att ingripande sker i bebyggelse- eller arren­ deförhållanden. Ersättning enligt dessa bestämmelser kan utgå till såväl ägare som vissa rättighetshavare. Sker i samband med fastighetsreglering inlösen av fastighet eller del av fastighet, skall enligt 8 kap. 5 och 6 §§ särskild ersättning bestämmas att idgå till ägaren av den inlösta egendomen och till innehavare av rättighet som upphör till följd av inlösenåtgärden. Vid fastighetsreglering kan i vissa fall beslutas om rivning av byggnad och om flyttning av byggnad eller anläggning. Den som tvingas avstå en byggnad för rivning har rätt till ersättning för det byggnadskapital som han förlorar (5 kap. 24 §). I fråga om flyttning gäller att den flyttande kan få ersättning för de kostnader som åtgärden orsakar honom (5 kap. 27 §). Om tillträde inte sker samtidigt beträffande all egendom som ingår i fas­ tighetsreglering och detta innebär väsentlig olägenhet för sakägare, har denne enligt 5 kap. 30 § rätt till skälig ersättning härför. I 5 kap. 31 § tas upp en bestämmelse om att den som avträder skogbevuxen mark kan berättigas att under viss tid tillgodogöra sig utstämplad skog. Om han hindras att ta ut skogen inom den bestämda tiden, skall ersättning i pengar betalas av markens ägare för vad som inte kunnat avverkas. 5 kap. 13 § behandlar frågan om fördelning av regleringskostnader. Här avses inte bara förrättningskostnader i den bemärkelse som anges i 2 kap. G § fjärde stycket utan alla utgifter för arbeten, anläggningar och liknande åtgärder som utförs vid regleringen eller som annars förutsatts vid den all­ männa likvidberäkningen. I lagrummet anges som huvudregel att kostna­ derna skall betalas av sakägarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta som varje sakägare har av regleringen. Kostnadsför­ delningen kommer härigenom att spela en viktig roll när det gäller att åstadkomma ekonomisk rättvisa mellan sakägarna. Att märka är att de i 5 kap. 13 § angivna grunderna för kostnadsfördelning skall tillämpas även beträffande ersättning för rivnings- och flyttningskostnader (5 kap. 24 § andra stycket och 5 kap. 27 § tredje stycket). Enligt 5 kap. 15 § skall vid fastighetsreglering upprättas avräkning som utvisar vad sakägarna har att ta emot och ge ut i ersättningar. Avräkningen skall i princip omfatta alla de likvider som förekommer vid regleringen. Däremot har det inte ansetts möjligt att låta regleringskostnaderna mera allmänt ingå i avräkningen (se lagrådsremissen s. 430). Kostnad som av­ ses i 5 kap. 13 § skall dock tas in i avräkningen, om och i den mån så lämp­ ligen kan ske och beloppet fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit slutligen bestämt genom godkännande eller på annat sätt. För belopp, som skall utgå enligt avräkningen, skall förfallodag bestämmas. Vid behov kan betalningsskyldigheten fördelas på längre tid. Förfalloda- 4* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 744

106 Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970

garna skall därvid avpassas så, att minst en femtedel av beloppet erläggs årligen. Om det med hänsyn till omständigheterna är påkallat, skall den betalningsskyldige åläggas att utge skälig ränta på belopp som inte är be­ talt. Slutligen bör nämnas att förskott kan krävas beträffande vissa ersätt­ ningar. Sålunda skall enligt 8 kap. 8 §, om tillträde av inlöst mark ägt rum, på yrkande av den som avstått mark föreskrivas att förskott skall utgå i av­ räkning på den slutliga inlösenersättningen. I beslutet om förskott skall anges vilka sakägare som skall betala förskottet. Vidare meddelas i 9 kap. 3 § bestämmelser som innebär att kostnader för gemensamt arbete, som ombesörjs av syssloman, vid behov skall förskotteras av sakägarna enligt en preliminär kostnadsfördelning.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Promemorian. Sedan lång tid tillbaka har gällt att vissa ersättningar som utgått med anledning av jorddelningsförrättning varit förenade med för­ månsrätt. Det har härvid varit fråga om ersättningar som skall betalas av en sakägare till en annan. Att sådana ersättningar tillerkänts förmånsrätt synes naturligt. Kravet på rättvisa mellan olika sakägare vid en jorddel­ ningsförrättning kan inte anses tillgodosett, om inte den som tillerkänts ersättning av annan sakägare för minskning i fastighets värde eller för annan förlust till följd av förrättningen erhåller tillfredsställande säkerhet för sin fordran. Denna synpunkt har full tillämplighet även i fråga om för­ rättning enligt FBL. I lagrådsremissen beträffande FBL har också förutsatts att förmånsrätt skall tillkomma vissa av de ersättningar som anges i lagen (s. 430, 438, 482, 566 och 568). F. n. gäller att ersättning med anledning av jorddelningsförrättning är förenad med samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, dvs. enligt 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken. Detta innebär att fordringen skall utgå ur den förpliktades fastighet och att den därvid har företräde framför fordran på grund av inteckning. För att den ersättningsberättigade skall få behövlig säkerhet torde det vara ofrånkomligt att ford­ ran på ersättning enligt FBL tillerkänns motsvarande förmånsrätt. Det bör i detta sammanhang nämnas att lagberedningen lagt fram förslag till lag om förmånsrättsordning (SOU 1969: 5) som i 8 § innehåller regler om för­ månsrätt i fast egendom. Sådan förmånsrätt tillkommer enligt lagbered­ ningens förslag 1) fordran enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar i enlighet med vad som särskilt föreskrivs därom och fordran som eljest enligt lag är förenad med rätt till betalning ur egendomen enligt denna punkt, 2) panträtt på grund av inteckning i egen­ domen. Av 11 § i förslaget framgår att förmånsrätt enligt 8 § 1 ger rätt till betalning före förmånsrätt enligt 8 § 2. Enligt en övergångsbestämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 107

skall avgäld som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken och som tillkommer enskild ha förmånsrätt enligt 8 § 1 nya lagen och detsamma skall gälla fordran vilken enligt annan äldre lag är förenad med sådan förmånsrätt som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken. Den förmånsrätt som enligt vad nyss anförts bör följa med fordran på ersättning enligt PBL bör enligt promemorian uppenbarligen anknytas till 8 § 1 i lagberedningens förslag. Som redan har nämnts är enligt nuvarande ordning endast sådana ersätt­ ningar förenade med förmånsrätt som skall utges av en sakägare till en annan. Förmånsrätt följer sålunda inte med fordran på lantmäteriarvode (jfr NJA 1888 s. 236). En liknande begränsning av förmånsrätten torde böra gälla även i fortsättningen. De rättvisesynpunkter som enligt vad som tidigare har anförts motiverar en förmånsrätt av det slag som det här gäller kan inte åberopas till stöd för att annan än sakägare kommer i åtnjutande därav. I övrigt bör emellertid förmånsrätt vara förenad med alla de skilda slag av ersättningar som enligt beslut vid fastighetsbildningsförrättning skall utges av ägare av fastighet till annan sakägare. Av den tidigare lämnade redogörelsen för ersättningssystemet i FBL torde framgå vilka ersättningar som sålunda skall vara förenade med förmånsrätt. Även förskott på inlösen­ ersättning enligt 8 kap. 8 § FBL bör vara förenat med förmånsrätt. Däremot torde förmånsrätt inte böra föreligga för förskott som sakägare har att utge till syssloman enligt bestämmelserna i 9 kap. för finansiering av dennes verksamhet. Enligt 21 kap. 46 § JDL gäller att anteckning skall göras i fastighetsbok om ersättning som enligt beslut vid jorddelningsförrättning skall utgå från ägolott. Syftet med bestämmelsen är att ge publicitet åt den förmånsrätt som är förenad med ersättning av detta slag. Behov av en liknande bestäm­ melse anses enligt promemorian föreligga också i fortsättningen. Med hän­ syn till att de ersättningsbelopp som fastighetsägarna har att utge med an­ ledning av en fastighetsbildningsförrättning ibland kan uppgå till betydande belopp skulle det vara i hög grad otillfredsställande om belastningarna inte framgick av fastighetsboken och av utfärdade gravationsbevis. En viss begränsning i fråga om anteckningsskyldigheten torde dock böra uppställas. Det är nämligen från skilda synpunkter angeläget att i fastighetsböckerna inte införs anteckningar som framstår som mer eller mindre betydelselösa (jfr prop. 1968: 89). Endast om den förmånsberättigade fordringen uppgår till sådant belopp att den kan antas påverka bedömningen av fastighetens värde som kreditsäkerhet, synes anteckning böra ske.

Departementschefen. De i promemorian redovisade allmänna principerna har genomgående vunnit anslutning vid remissbehandlingen. För egen del ansluter jag mig till de i promemorian gjorda övervägandena och anser att de bestämmelser som behövs för att genomföra den där skisserade ordningen

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

bör tas upp i en särskild lag om förmånsrätt för fordran på grund av fas­ tighetsbildning. Jag vill redan nu anmärka att på grundval av lagberedningens förslag i ämnet (SOU 1969: 5) förslag till lag om förmånsrättsordning f. n. förbereds inom justitiedepartementet och avses kunna remitteras till lagrådet i bör­ jan av nästa år. Jag räknar med att någon saklig ändring av lagberedning­ ens förslag såvitt nu är i fråga inte blir aktuell, men jag måste givetvis reservera mig för den möjligheten att en ändring av formell natur kan komma att företas i förhållande till lagberedningens förslag.

SPECIALMOTIVERING

1 § Denna paragraf innehåller de materiella bestämmelserna om förmåns­ rätten.

Promemorian. Första stycket i promemorians förslag behandlar den situa­ tionen att det vid förrättning beslutas att ägare av fastighet skall utge er­ sättning till annan sakägare. Bestämmelsen har utformats i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen. Enligt 5 kap. 15 § FBL skall mellan ägarna av de fastigheter som ingår i fastighetsreglering upprättas avräkning som visar vad var och en har att ta emot och ge ut i ersättning. Berör ersättningsbeslut annan än fastighets­ ägare, skall avräkningen avse även honom. Dessa bestämmelser äger lik­ som övriga föreskrifter om ersättning mellan sakägare vid fastighetsregle­ ring motsvarande tillämpning vid klyvning (jfr 11 kap. 8 § FBL). Bestäm­ melserna i 5 kap. 15 § innebär att en särskild handling angående avräk­ ningen i regel skall upprättas och att i denna skall för varje fastighet anges det belopp som efter verkställd avräkning återstår att uppbära eller erlägga. I promemorian uttalas att den nu aktuella förmånsrätten uppenbarligen bör avse de belopp som efter avräkningen skall utgå från de fastighetsägare som är skyldiga att utge likvid. De förmånsberättigade fordringarna kom­ mer följaktligen att direkt framgå av den handling som upprättas vid avräk­ ningen. Det har förutsatts att man i vissa fall skall kunna undvara en sär­ skild handling (se lagrådsremissen s. 430). Vidare är att märka att vissa ersättningar — t. ex. flyttningsersättning enligt 5 kap. 27 § FBL och förskott på inlösenersättning —- skall utgå i ett så tidigt skede av förrättningen att en allmän avräkning inte kan göras i det sammanhanget. De uppgifter som behövs för att visa de förmånsberättigade fordringarna får då i stället tas in i ersättningsbeslut eller på annat sätt tillföras förrättningsprotokollet. I fråga om förmånsrättens innehåll har av skäl som i promemorian angetts i den allmänna motiveringen en anknytning skett till 8 § 1 i lagbered­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 109

ningens förslag till lag om förmånsrättsordning. Av 2 § i nämnda förslag framgår att en sådan förmånsrätt som det här är fråga om (särskild för­ månsrätt) skall gälla vid både utmätning och konkurs. Enligt samma para­ graf gäller samtliga förmånsrätter även för ränta, om inte annat är före­ skrivet. Något skäl att här meddela en sådan avvikande föreskrift synes inte föreligga. I saklig överensstämmelse med vad som f. n. gäller i fråga om fordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken har i första stycket av förevarande paragraf som villkor för förmåns­ rätten angetts att fordringen inte förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkurs. Detsamma skall enligt lagberedningens för­ slag gälla beträffande de fordringar som f. n. har förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken och som övergångsvis skall ha motsvarande förmånsrätt (andra punkten tredje stycket i de i lag­ beredningens förslag upptagna övergångsbestämmelserna). Enligt 5 kap. IG § tredje stycket FBL får fastighetsbildningsmyndigheten förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå med anledning av fastighetsreglering, skall ske genom myndighets förmedling. Av moti­ ven till bestämmelsen (s. 438) framgår att likvider och sådana kostnader som omfattas av avräkningen enligt 5 kap. 15 § skall kunna förskjutas av statsmedel. Har så skett, består likväl förmånsrätten för fordringen. Stats­ verket kan därför göra gällande förmånsrätten när fordringen skall indri­ vas (jfr 3 § i lagberedningens förslag). Enligt 5 kap. 31 § tredje stycket FBL kan den som vid fastighetsreglering avträder skogbevuxen mark berättigas att under viss tid på marken ta ut skogsprodukter till ett särskilt angivet värde. Om han hindras att tillgodo­ göra sig skogen inom den bestämda tiden på grund av något förhållande som han inte råder över, skall markens ägare betala ersättning i pengar för vad som inte kan tas ut. En avverkningsrätt som nyss sagts torde liksom andra vid fastighetsbildning tillskapade rättigheter åtnjuta bästa rätt i den besvärade fastigheten och sålunda stå helt utanför förmånsrättsordningen. Fordran på ersättning i pengar för skog som den avverkningsberättigade inte kunnat tillgodogöra sig (5 kap. 31 § tredje stycket andra punkten FBL) bör däremot enligt promemorian få samma förmånsrätt som om er­ sättningen bestämts direkt vid fastighetsregleringen. En föreskrift härom har tagits upp i andra stycket av paragrafen.

Remissyttrandena. Svea hovrätt tar upp frågan om tidsbegränsning av för­ månsrätten. Hovrätten anser det tveksamt om en så snäv begränsning som ett år är påkallad. Hovrätten framhåller att likviderna vid fastighetsregle­ ring kan komma att uppgå till betydande belopp. Detta torde särskilt gälla skogslikvider och likvider vid reglering inom stadsområden. Bortsett från möjligheten att i viss mån tidsfördela likviderna (5 kap. 15 § andra stycket

no Kungl. Maj:ts proposition nr /44 år 1970

FBL) är likviderna engångsbetalningar och utgörs inte, såsom avgäld av äldre typ, av periodiska betalningar. Hovrätten menar att vederbörande fordringshavare kan, om tiden sätts för kort, bli tvungen att söka utmät­ ning i fall då han eljest skulle ha varit villig lämna anstånd. Det synes hov­ rätten böra övervägas att sätta tiden för åtnjutande av förmånsrätt för lik­ vider längre än till ett år.

Departementschefen. Det i promemorian upptagna förslaget har vid remiss­ behandlingen inte mött annan erinran än att Svea hovrätt ifrågasatt att tiden för åtnjutande av förmånsrätt för likvider bör sättas längre än till ett år. Helt visst är det riktigt som hovrätten påpekar att likviderna kan tänkas uppgå till betydande belopp i många fall. Om det därför är behövligt att fördela betalningsskyldigheten på längre tid, har fastighetsbildningsmyndigheten — såsom hovrätten anmärkt — möjlighet att med stöd av regeln i 5 kap. 15 § andra stycket FBL föreskriva avbetalning under högst fem år. Enligt min mening bör denna ordning vara till fyllest för att tillgo­ dose sakägarnas intresse i förevarande hänseende. Jag anser det inte önsk­ värt att en förmånsrätt av den typ som det här gäller belastar en fastighet under någon längre tid. Om likviderna undantagsvis uppgår till så höga belopp att fastighetsägaren inte kan betala dem under den vid förrätt­ ningen bestämda tiden, bör finansieringen av markförvärvet i stället ske på annat sätt, t. ex. mot säkerhet i inteckning. Den föreslagna tidsfristen får anses tillräcklig för att fastighetsägaren skall hinna ordna kreditfrågan på sådant sätt. Jag ansluter mig därför till den ståndpunkt som intagits i pro­ memorian. Även i övrigt godtar jag promemorians förslag.

2 §

I denna paragraf upptas bestämmelser om anteckning i fastighetsbok.

Promemorian. Till en början innehåller paragrafen en föreskrift om an­ teckning av skyldighet att utge ersättning enligt 1 § första stycket. En sådan anteckning bör innefatta uppgift om det belopp som skall utgå med för­ månsrätt ur fastigheten. Som anförts under 1 § skall beloppet direkt kunna utläsas ur avräkningshandlingen eller förrättningsprotokollet. Avskrift här­ av bör därför tillställas inskrivningsmyndigheten när ersättningsbeslutet vunnit laga kraft. I allmänhet skall sålunda inskrivningsmyndigheten under­ rättas genom fastighetsbildningsmyndighetens försorg, men om beslutet överklagats ankommer det på vederbörande domstol att skicka underrättel­ se. Närmare föreskrifter i detta hänseende torde böra meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. I promemorian föreslås vidare en föreskrift om att anteckning i fastighetsboken skall göras angående sådan rätt att ta ut skog som regleras i 5

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1970 in

kap. 31 § tredje stycket första punkten FBL. Denna anteckning skall tjäna till upplysning om den förmånsrätt som enligt 1 § andra stycket är förenad med ersättning i pengar för skog som inte kunnat tas ut inom föreskriven tid. För att ge viss ledning för bedömande av den ersättning som kan komma att utgå med förmånsrätt ur fastigheten torde anteckningen böra innehålla uPPgift om värdet av den skog som skall tillhandahållas. För att inskriv­ ningsmyndigheten skall kunna fullgöra anteckningsskyldigheten krävs att den får tillgång till kopia av förrättningsbeslutet i frågan. Föreskrifter här­ om bör meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t be­ stämmer. I den allmänna motiveringen har framhållits att endast sådana förmånsberättigade fordringar bör antecknas i fastighetsboken som kan antas på­ verka bedömningen av fastighetens värde som kreditsäkerhet. Av såväl prak­ tiska som principiella skäl torde det inte böra komma i fråga att överlämna åt inskrivningsmyndigheten att från fall till fall pröva huruvida anteckning bör ske. Den enda rimliga lösningen synes vara att det direkt i lagen slås fast att endast fordringar som uppgår till visst belopp skall antecknas. Av hänsyn till kreditlivets intressen bör detta belopp sättas förhållandevis lågt. Enligt vad som föreslås i promemorian skall anteckning inte göras, om ford­ ringens kapitalbelopp understiger ettusen kronor. Härigenom torde man hålla sig inom den felmarginal som en kreditgivare alltid måste räkna med vid bedömningen av en fastighets värde som kreditsäkerhet. Den sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen gäller endast anteckning om sådan ersättning som avses i 1 § första stycket. Vad beträffar anteck­ ning om skyldighet att tillhandahålla skog skulle det i och för sig vara tänkbart att föreskriva att anteckning skall ske endast om värdet av skogen uppgår till det nyss angivna beloppet, ettusen kronor. En sådan bestäm­ melse skulle emellertid knappast fylla någon funktion, eftersom anordning­ en med naturaersättning i regel torde komma att tillämpas bara när det är fråga om mera betydande skogsvärden (jfr lagrådsremissen s. 485).

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att det ligger närmare till hands att besked om rätt till skogsuttag antecknas i fastighetsregistret än i fastighetsboken. Styrelsen godtar dock av praktiska skäl den i promemo­ rian föreslagna lösningen. Lantmätareföreningen anser att den föreslagna regeln om anteckning av rätt till skogsuttag är oklar i så måtto att det inte tydligt framgår att anteckningen skall ske beträffande den fastighet vars ägare är skyldig att avstå skogen och inte på den fastighet vars ägare har rätt att uttaga skogen. Bestämmelsen i andra stycket om begränsning av anteckningsskyldigheten godtas i princip av lantmäteristyrelsen, lantmätareföreningen och hypoteksombudsmannaföreningen. Lantmäteristyrelsen påpekar att det kan inträffa att en fastighetsägare skall betala ersättning till flera sakägare. Enligt sty­

112 Kungl. Maj:ts proposition nr H4 år 1970

relsens mening bör regeln ha den innebörden att det sammanlagda beloppet av ersättningar skall vara avgörande för om anteckning skall ske. Samma mening uttalas av hypoteksombudsmannaföreningen. Denna framhåller vi­ dare att för det fall att flera fastigheter med samma ägare berörs av er­ sättningsskyldighet och dessa fastigheter är gemensamt intecknade, måste det villkoret förutsättas gälla att undantaget från anteckningsskyldigheten blir tillämpligt endast om sammanlagda beloppet för ägarens alla fastigheter inte uppgår till 1 000 kronor. Lantmäteristyrelsen anser att det synes lämp­ ligt att 1 000-kronorsgränsen får gälla också för rätten att ta ut skog. Några praktiska svårigheter kan enligt styrelsen knappast uppstå eftersom rätten att ta ut skog enligt uttrycklig föreskrift alltid skall värderas till visst penningbelopp.

Departementschefen. Som framhållits i promemorian är det nödvändigt att ge publicitet åt den belastning som förmånsrätten innebär för den fastighet i vilken den gäller. Skyldigheten att tåla uttag av skog utgör också en be­ lastning för fastigheten, som bör bringas till kännedom på liknande sätt. Lämpligaste sättet för publicering är såsom föreslagits i promemorian att anteckning sker i fastighetsboken. Givetvis skall anteckningen ske på upp­ lägget för den belastade fastigheten. Den i promemorian föreslagna begränsningen av anteckningsskyldigheten till sådana fall, då ersättningen uppgår till eller överstiger 1 000 kronor, har godtagits av remissinstanserna. För egen del anser jag att den föreslagna regeln innefattar en lämplig avvägning. Såsom framhållits i några remiss­ yttranden måste det angivna beloppet hänföra sig till den sammanlagda ersättning som ägaren av en fastighet kan ha att beträffande denna utge till en eller flera sakägare. Detta bör tydligt framgå av lagtexten. Med anledning av vad hypoteksombudsmannaföreningen uttalat om anteckningsskyldighetens innebörd beträffande fastigheter som är gemensamt intecknade vill jag framhålla att fastigheter vid reglering skall behandlas individuellt. Det gäller också i förevarande sammanhang. Den föreslagna lydelsen av bestämmelsen tillåter inte en sådan tolkning som föreningen förutsatt. Enligt min mening finns inte heller skäl att frångå förslaget i detta hänseende. Som framhållits i promemorian skulle en regel om begränsning av an­ teckningsskyldigheten beträffande rätt till skogsuttag knappast fylla någon funktion, eftersom värdet av sådant uttag undantagslöst torde komma att uppgå till högre belopp än 1 000 kronor. Jag är därför inte beredd att till­ mötesgå lantmäteristyrelsen beträffande dess förslag att 1 000-kronorsgränsen skall gälla även för rätten till skogsuttag.

3 § I denna paragraf föreslås att det skall ankomma på Kungl. Maj :t eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970 113

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av lagen.

Övergångsbestämmelserna Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972, dvs. vid den tidpunkt då FBL beräknas kunna sättas i tillämpning. De äldre lagarna på förevarande område skall dock alltjämt gälla i fråga om ersättning som bestämts en­ ligt äldre lagstiftning om fastighetsbildning.

114 Kiingl. Maj ds proposition nr 144 år 1970

4) Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni

1947 (nr 385)

Den inom justitiedepartementet upprättade promemoria som ligger till grund för förslaget behandlar även en följdändring till JB och vissa änd­ ringar i BS. Yttranden över departementspromemorian har efter remiss avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, lantmäteristyrelsen, planver­ ket, bankinspektionen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, bygglagutredningen, Svenska kom­ munförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, För­ eningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sve­ riges lantmätareförening, Svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund. Yttranden har dessutom avlämnats av vissa underinstanser.

ALLMÄN MOTIVERING

Departementspromemorian

Inledning

Bland de av lagberedningen framlagda förslagen till följ dlagstiftning till JB finns ett förslag om ändring av 39 § BL. Ändringen innebär att vissa privaträttsliga bestämmelser rörande byggnad eller annan anläggning som uppförts över fastighetsgräns flyttas från BL till JB. Enligt promemorian aktualiserar det remitterade förslaget till FBL åt­ skilliga följdändringar i byggnadslagstiftningen. Här nämns bl. a. de prob­ lem som hänger samman med tomtindelningens ändrade karaktär och med de nuvarande skilda tomtbegreppen (administrativt bildad tomt och rätts­ ligen bestående tomt). Möjligheten att bilda samfällighet inom detaljplanelagt område är en annan nyhet i FBL som återverkar på byggnadslagstift­ ningen. Regler i FBL om inlösen konkurrerar delvis med liknande bestäm­ melser i BL. Fråga om vissa ändringar i byggnadslagstiftningen har även uppmärksammats i samband med fastighetsregisterutredningens arbete. Ett skissartat utkast till vissa ändringar i BL har redovisats i utredningens delbetänkande Fastighetsregistrering (SOU 1966: 63).

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 115

Det anmärks vidare att en parlamentarisk utredning för översyn av byggnadslagstiftningen numera har tillkallats (bygglagutredningen). Av utredningsdirektiven, givna den 29 mars 1968, framgår bl. a. att utredning­ ens uppdrag är omfattande och att det krävs viss tid innan ny lagstiftning kan väntas träda i kraft. Det anges därför att utredningen i ett tidigt skede också bör överväga i vad mån speciellt angelägna reformer kan med mindre ändringar eller kompletteringar av gällande lagstiftning byggas in i denna. De förslag som en sådan prövning ger anledning till bör utredningen sna­ rast framlägga. FBL och JB är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1972. Anledning föreligger till antagande att det reformarbete på byggnadslagstiftningens område som inletts av bygglagutredningen då ännu ej hunnit slutföras. Det är enligt promemorian dessutom klarlagt att utredningen ej har för avsikt att ta upp nu aktuell följ dlagstiftning till särskild behandling inom ramen för direktivens uttalande om angelägna provisoriska ändringar i byggnadslagstiftningen. Mot bakgrund av nämnda förhållande framstår det enligt departements­ promemorian som uppenbart, att de ändringar i byggnadslagstiftningen som nu kan komma i fråga bör starkt begränsas och göras så lite ingripande som möjligt. Varje föreslagen ändring skall i princip endast syfta till att BL, BS, FBL och JB under en övergångstid skall kunna tillämpas och fun­ gera jämsides på ett så smidigt och ändamålsenligt sätt som är tänkbart utan att byggnadslagstiftningens nuvarande innehåll ändras. Undantag från dessa riktlinjer bör kunna komma i fråga bara när en saklig ändring är helt oundgänglig eller när ett avsteg från gällande ordning utgör en nöd­ vändig förutsättning för att från allmän eller enskild synpunkt betydelse­ fulla nyheter i FBL skall kunna tillvaratas redan från denna lags ikraft­ trädande. I sistnämnda fall bör dock alltid uppställas de oavvisliga villko­ ren att den tänkta ändringen i byggnadslagstiftningen varken kan befaras komma att stå i strid med de riktlinjer eller lösningar som den pågående utredningen sedermera lägger fram eller i övrigt kan hindra och föregripa utredningen i dess arbete.

Tomtindelning och begreppen administrativt bildad tomt och rättsligen be­ stående tomt Gällande rätt I promemorian lämnas under denna rubrik till en början följande redo­ görelse för nuvarande ordning. Enligt 28 § BL skall byggnadskvarter indelas till tomter så att det kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen. Tomtindel­ ning sker på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens initiativ (31 § BL). Det åligger nämnden att vaka över att tomtindelning kommer till stånd när sådan fordras (32 § BS). Den bestämmelse som sannolikt mest

116 Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

verksamt bidrar till att framtvinga tomtindelningar inom byggnadskvarter är dock förbudet i 37 § första stycket BL mot nybyggnad på mark som ej blivit indelad till tomter. Dispens från nämnda förbud kan meddelas av Kungl. Maj:t eller länssty­ relsen (37 § tredje stycket BL jämfört med 67 § 1 mom. BS). Om så prövas lämpligt får länsstyrelsen förordna att samma befogenhet även skall till­ komma viss byggnadsnämnd. Enligt FBLS bildas tomt administrativt genom tomtindelning. För att en sådan tomt (= planenhet) även skall anses som rättsligen bestående (= fas­ tighet) krävs att den blivit införd i tomtboken eller att i erforderliga fall sammanläggningsbeslut har meddelats (1 kap. 2 §). Framgår av fastställd stadsplan att del av tomt inte längre ingår i bygg­ nadskvarter, skall tomtdelen under vissa förutsättningar anses ha blivit av­ styckad från tomten när stadsplanen fastställdes (1 kap. 1 § andra stycket FBLS). Söker någon lagfart på område som enligt tomtindelning skall ingå i tomt eller begär ägare till markområde som omfattar tomt att denna införs i tomtboken, skall tomtdelen eller tomten anses ha blivit avstyckad genom fastställelsen av tomtindelningen (1 kap. 3 §). Enligt 16 § andra stycket kungörelsen den 28 maj 1968 (nr 379) om upp­ läggande av nytt fastighetsregister, m. m., skall en på nyss nämnt sätt ge­ nom tomtindelning avstyckad tomtdel i fortsättningen tas upp som särskild fastighet i stadsägoboken eller jordregistret. Tidigare blev tomtdelen i prin­ cip inte registrerad som fastighet. Avstyckningen noterades endast i stam­ fastighetens rum i registret. I 2 kap. FBLS finns bestämmelser om tomtmätning och gränsbestämning. Den som ansöker om sammanläggning av tomt är skyldig att förete protokoll och karta från tomtmätning (3 kap. 2 §). Enligt 141 § andra stycket BL behövs tomtmätning även som en förberedelse för inlösen av tomtmark med stöd av 46 eller 47 § samma lag. Vid expropriation av mark som ingår i lomtindelning krävs däremot endast att karta och beskrivning upprättats under iakttagande i tillämpliga delar av vad som är stadgat för tomtmätning (26 § ExL). Blir sammanläggning senare aktuell, måste emellertid tomt­ mätning genomföras i vanlig ordning. Tomtmätning kan aktualiseras även till följd av bestämmelserna i 8 § femte stycket lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjan­ derätt upplåtet område. Anpassas fastighetsindelningen efter tomtindelning genom ägoutbyte eller laga skifte behövs inte särskild tomtmätning. Ej heller krävs tomtmätning när administrativt bildad tomt som motsvarar en redan bestående fastighet införs i tomtboken. Tomtmätning kunde där­ emot tidigare bli nödvändig även på grund av bestämmelserna i 9 § första stycket förordningen den 16 juni 1875 (nr 92 s. 1) angående lagfart å fång till fast egendom i dess lydelse före den 1 juli 1968 (jfr prop. 1968:89 s. 37).

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 117

Avstyckning genom fastighetsbildningsförrättning får inte beröra tomt­ indelat område (5 kap. 1 § FBLS och 19 kap. 13 § 1 mom. JDL). Däremot kan sådant område ingå i laga skifte eller ägoutbyte. För att detta skall bli möjligt fordras emellertid att åtgärden främjar tomtindelningens genom­ förande (6 kap. 11 och 12 §§ FBLS samt 1 kap. 24 § och 8 kap. 6 § JDL). I fastighetsregister för stad redovisas tomter i tomtboken och övriga fastigheter inom staden i stadsägoboken (7 kap. 1 § FBLS). Närmare be­ stämmelser angående den tidpunkt då tomt skall införas i tomtboken ges i 7 kap. 3 § FBLS. Tomter som ännu inte blivit införda i tomtboken skall tas upp i tomtbildningslängden (bihang A till registret). Fastställs tomtindelning för område som redovisas enligt förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister skall särskild tomtbok läg­ gas upp och föras som en del av jordregistret (37 §). Med undantag för vissa särbestämmelser som hänger samman med tomt­ indelnings och stadsplans avstyckande verkan görs från inskrivningsrättslig synpunkt inte längre någon skillnad mellan tomter och andra fastigheter.

Den mja fastighetsbildningslagen En grundläggande tanke bakom föreliggande förslag till FBL är enligt promemorian att nå fram till en överskådlig och lättillämpad, för land och stad enhetlig fastighetsbildningslagstiftning. Alla i JDL och FBLS nu upp­ tagna fastighetsbildningsinstitut liksom flertalet övriga i gällande special­ lagstiftning reglerade fastighetsbildningsformer har i förslaget förts sam­ man till fyra institut — fastighetsreglering, avstyckning, klyvning och sam­ manläggning (2 kap. 1 §). Fastighetsreglering avser samtliga åtgärder som syftar till ändring av en bestående fastighet i något avseende. En sådan åt­ gärd kan innefatta bl. a. överföring av mark — mot vederlag i annan mark eller i pengar — ändringar med avseende på rätt till samfälld mark eller i fråga om servitut samt utförande av vissa gemensamma arbeten (5—9 kap.). Nybildning av fastighet skall däremot genomföras inom ramen för något av instituten avstyckning (10 kap.), klyvning (H kap.) eller sam­ manläggning (12 kap.). I stället för de olika former som nu gäller för fast­ ställande av fastighetsindelningens beskaffenhet har slutligen tillskapats ett nytt institut, fastighetsbestämning (14 kap.). Även vid utformningen av lagförslagets detaljbestämmelser har kraven på enhetlighet tillmätts stor betydelse. Särregler till följd av fastighets läge i förhållande till tätort eller glesbygd eller på grund av dess nuvarande eller framtida användning har undvikits i så stor utsträckning som möjligt. Om FBLS upphävs och ersätts med FBL, bortfaller stadsplans och tomt­ indelnings avstyckande verkan. Samtidigt försvinner även de nuvarande särbestämmelserna om tomtmätning. Tomtindelning liksom stadsplan blir i fortsättningen ett rent planinstitut (jfr lagrådsremissen s. 63). All fastig­

118 Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970

hetsbildning skall ske genom förrättning i den ordning FBL föreskriver och inom ramen för ett eller flera där upptagna fastighetsbildningsinstitut. Bland de i 3 kap. FBL givna allmänna villkoren för fastighetsbildning finns särskilda regler för fastighetsbildning inom vissa planområden. Såvitt avser bl. a. mark som berörs av fastställd tomtindelning anges därvid som huvudregel, att fastighetsbildning skall ske i överensstämmelse med planen (2 § första stycket). Bestämmelsen ger med andra ord uttryck för den redan f. n. vedertagna uppfattningen, att fastställda planer enligt BL i princip skall vara bindande vid prövningen av efterföljande fastighetsbildningsåtgärder. Undantag från huvudregeln kan när särskilda skäl föreligger medges av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av byggnadsnämnden (2 § tredje stycket första punkten). Har särskilt tillstånd givits till nybyggnad eller därmed jämförlig åtgärd — t. ex. i form av dispens enligt BL — föreligger i vissa fall möjlighet för fastighetsbildningsmyndigheten att genomföra en fastighetsbildning som inte står i överensstämmelse med gällande tomt­ indelning (2 § fjärde stycket). Slutligen kan mindre avvikelse från tomtin­ delning ske, om åtgärden är förenlig med planens syfte (2 § tredje stycket andra punkten). Beträffande sistnämnda föreskrift anmärks i promemo­ rian att det i motiven betonats att den givetvis bör tillämpas med försiktig­ het och att fastighetsbildningsmyndigheten i tveksamma fall bör sainråda med vederbörande byggnadsnämnd (se lagrådsremissen s. 125). De i 6 kap. FBL föreslagna särskilda bestämmelserna om samfällighet är till skillnad från närmast motsvarande regler i gällande rätt tillämpliga även inom detaljplanelagt område. F. n. kan samfällighetsbildning — som inte avser bildande av s. k. gemensamhetsskog —- förekomma endast i samband med delningsåtgärd och sker då i den formen att viss mark undantas från delningen. Enligt FBL kan däremot fråga om bildande av samfällighet prö­ vas såväl i anslutning till annan fastighetsbildningsåtgärd som vid en för det aktuella ändamålet särskilt påkallad fastighetsreglering. I fråga om servitut anmärks slutligen att FBL (7 kap.) bl. a. medför den nyheten att fastighetsbildningsservitut skall få bildas inte bara som hittills i samband med ändringar i fastighetsindelningen utan också vid fristående förrättning. Även reglerna för ändring och upphävande av servitut har i för­ slaget fått ett innehåll som väsentligt avviker från närmast motsvarande bestämmelser i gällande rätt.

FBL:s inverkan på tomtbegreppen Det nuvarande systemet för fastighetsbildning inom tomtindelat område är enligt promemorian uppbyggt med tanke på att det i princip skall före­ ligga identitet mellan den administrativt bildade tomten och den rättsligen bestående tomten. Denna princip anses ha inverkat på den nuvarande användningen av be­ greppet tomt i byggnadslagstiftningen. I de allra flesta fall framgår väl av

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 119

sammanhanget vilken av de båda betydelserna — administrativt bildad eller rättsligen bestående tomt — som avses i de lagregler där endast beteckning­ en tomt förekommer. Det saknas emellertid enligt promemorian inte exem­ pel på bestämmelser där frågan om beteckningens rätta innebörd är mer eller mindre oklar eller i vart fall kan ge anledning till viss osäkerhet (jfr t. ex. 31 § första och tredje styckena, 38 § andra stycket och 54 § BL). Redan en översiktlig redogörelse för FBL:s bestämmelser om fastighets­ bildning inom detaljplanelagt område visar enligt vad som framhålls i pro­ memorian, att det efter FBL:s ikraftträdande av flera skäl och på olika grunder kan bildas fastigheter inom tomtindclat område som i större eller mindre utsträckning avviker från motsvarande administrativt bildade tomt. Oavsett om fastighetsbildning inom tomtindelat område sker i överensstäm­ melse med planen eller om den sker med avvikelse från denna, måste emel­ lertid de i 3 kap. 1 § uppställda generella villkoren för fastighetsbildning vara uppfyllda. Ett medgivande från länsstyrelse eller byggnadsnämnd till viss fastighetsbildning fritar sålunda i princip inte fastighetsbildningsmyndigheten från skyldigheten att pröva om den tillämnade fastigheten upp­ fyller lämplighetskraven. I detta sammanhang bortses då från de speciella förhållanden som råder vid successiva fastighetsbildningsåtgärder. Efter FBL:s ikraftträdande kommer enligt departementspromemorian det i fastighetsbildningshänseende inte att finnas annat som skiljer en inom tomtindelat område bildad fastighet från övriga enligt FBL bildade fastig­ heter än det förhållandet att de särskilda villkor, som angett ramen för fas­ tighetsbildningen och från vilka villkor i vissa fall medgetts undantag eller avvikelse eljest skett, återfinns i en detaljplan med beteckningen tomtindel­ ning. I FBL:s lagtext nämns för övrigt tomt och tomtdel endast i 8 kap. 4 §. De bestämmelser som där föreslås motsvarar 46 § BL. Det kan sålunda inte råda någon tvekan om att begreppet tomt i detta sammanhang avser plan­ enheten (en administrativt bildad tomt). I det till lagrådet remitterade förslaget till JB görs ingen skillnad mellan tomter (rättsligen bestående) och andra fastigheter. BL innehåller ingen definition av begreppet rättsligen bestående tomt. Upphävs FBLS (1 kap. 2 §), saknar beteckningen anknytning till annan gällande central lagstiftning.

Fastighetsregisterreformens inverkan på tomtbegreppen I promemorian anmärks till en början att den av fastighetsregisterutred­ ningen (FRU) inledda översynen av reglerna om fastighetsregistrering fort­ farande pågår. Mot bakgrund av utredningens delbetänkande Fastighets­ registrering (SOU 1966:63) har statsmakterna emellertid redan godkänt vissa riktlinjer för det fortsatta reformarbetet (prop. 1968: 1 bil. 4 A 12, 3LU 5, rskr 80). Dessa riktlinjer innebär i huvudsak, att de nuvarande skilda typerna av register — jordregister och fastighetsregister för stad —

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

ersätts av ett för land och stad enhetligt register, att fastighetsbeteckningarna i det nya registret utformas på i princip samma sätt som det system som f. n. används i jordregistret, att kommunerna blir registerområden samt att registrets tekniska utformning grundas på ADB. Uppgiften att ge­ nomföra registerreformen har — med vissa begränsningar — lagts på en för ändamålet särskilt inrättad nämnd, centralnämnden för fastighetsdata. En övergång till ett enhetligt fastighetsregister med enhetliga register­ beteckningar får bl. a. till fÖljd att tomtböckerna helt försvinner och att ordet tomt inte längre kommer att ingå i någon fastighetsbeteckning. Den nuvarande skillnaden mellan jordregisterfastigheter, tomter och stadsägor upphör. Alla dessa registerenheter kan sammanfattas under beteckningen fastigheter (registerfastigheter). Enligt departementspromemorian har FRU konstaterat att en utmönstring av begreppet rättsligen bestående tomt utgör en nödvändig förutsättning för möjligheten att åstadkomma ett rationellt fastighetsregister. Efter en närmare redogörelse för en del av de överväganden om tomt­ begreppet som finns intagna i FRU:s delbetänkande (s. 163) noteras vidare att utredningen under sitt förberedande arbete även ansett sig böra bedöma de konsekvenser för byggnadslagstiftningen som en ändring i fråga om tomtbegreppet medför. Resultatet av denna undersökning redovisas i be­ tänkandet främst i form av ett skissartat utkast till ändringar i denna lag­ stiftning. Utkastet avser ändringar i 33, 37, 38, 54, 141 och 155 §§ BL samt 23, 32, 36 och 67 §§ BS (se betänkandet s. 166). I sakligt hänseende innebär förslaget bl. a. att det nuvarande kravet att nybyggnad inom byggnadskvarter inte får ske förrän marken blivit tomtindelad (37 § första stycket BL) har borttagits. Under remissbehandlingen av FRU:s delbetänkande har utkastet till änd­ ringar i byggnadslagstiftningen enligt departementspromemorian inte till­ dragit sig något närmare intresse. De yttranden som berör därmed samman­ hängande frågor är förhållandevis fåtaliga och parentetiska. Hovrätten för Nedre Norrland är inte helt ense med utredningen om att en utmönstring av begreppet rättsligen bestående tomt framstår som ound­ viklig. Enligt hovrättens mening lär det fastmer förhålla sig så, att detta begrepp åtminstone f. n. inte kan undvaras. Såväl enligt gällande rätt som enligt fastighetsbildningskommitténs förslag måste åtskillnad göras på tomt som föreligger endast enligt tomtindelning (administrativt bildad tomt) och sådan som på det sätt fastighetsbildningslagstiftningen föreskriver ut­ lagts såsom särskild fastighet (rättsligen bildad tomt). Byggnadsstyrelsen konstaterar att den framlagda skissen torde bli före­ mål för närmare överväganden i samband med en kommande översyn av byggnadslagstiftningen. Skulle fastighetsregisterreformens genomförande göra en partiell ändring nödvändig bör den dock kunna vidtas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens skiss.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 121

Kammarkollegiet biträder utredningens mening, att det inte längre finns något behov att behålla fastighetstypen rättsligen bestående tomt i bygg­ nadslagstiftningen, om utredningens fastighetsregisterförslag genomförs. Fastighetsregisterföraren i Stockholm anser att förslaget om upphävande av kravet på tomtindelning är olämpligt. Stadsplan och tomtindelning är skilda institut och bör t. ex. kunna överklagas var för sig. Vidare torde stadsplaneförfattaren ofta inte ha möjlighet att bedöma planförslagets in­ verkan på fastighetsindelningen. Liknande kritiska synpunkter framför även fastighetsregisterföraren i Borås som tillägger att erfarenheten visar att en gemensam prövning i en kommunal nämnd är att föredra framför den styckvisa prövning av aktuella fastigheter som blir följden av utredningens förslag. Kommunal-tekniska föreningen går inte in på någon närmare bedömning av utkastet men noterar likväl att detta förefaller att i huvudsak täcka det behov av ändringar som uppstår genom registerreformen. Föreningen fram­ håller dock att konsekvenserna av de föreslagna ändringarna måste noga övervägas och att vissa kompletteringar synes vara nödvändiga. Svenska arkitekters riksförbund anser att den synbarligen nödvändiga utmönslringen av begreppet rättsligen bestående tomt är välkommen från praktiska synpunkter.

Promemorians förslag i fråga om tomtbegreppen i bijggnadslagstiftningen Begreppen tomt, tomtdel och tomtägare förekommer f. n. enligt promemo­ rian i 35 av BL:s 170 paragrafer. Det har redan anmärkts att dessa begrepp inte på alla ställen är helt entydiga. I stort sett kan emellertid för varje särskild bestämmelse orden tomt, tomtdel och tomtägare direkt hänföras till antingen administrativt bildad eller rättsligen bestående tomt. Normalt avses med rättsligen bestående tomt endast tomt enligt gällande tomtindel­ ning (se beträffande 38 § första stycket BL prop. 1947: 131 s. 206 samt i övrigt 155 § BL). I materiellt hänseende kan de bestämmelser i BL som endast avser rätts­ ligen bestående tomt emellertid indelas i två olika grupper. Till följd av 155 § skall sålunda vad som i 56, 62 och 67 §§ föreskrivs om tomt, avse för­ utom rättsligen bestående tomt enligt gällande tomtindelning, även annan inom byggnadskvarter belägen fastighet på vilken nybyggnad företagits eller skall äga rum efter det kvarteret intogs i stadsplan liksom administra­ tivt bildad tomt i en ägares hand. Av förarbetena till 155 § framgår att re­ geln inte bara avser angivna bestämmelser om gatumark och gatubyggnadskostnader utan även skall tillämpas i fråga om bestämmelserna i 38 § andra stycket och 54 §. Reglerna i 50 och 51 §§ angående stads skyldighet att upplåta gata och allmän plats gäller däremot enbart rättsligen beståen­ de tomter. I promemorian framhålls vidare att det redan klargjorts att en fortsatt

122 Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

användning av dubbla tomtbegrepp inte är nödvändig eller ens önskvärd för tillämpningen av FBL och JB eller för fastighetsregisterreformen. Vill man göra så obetydliga ingrepp som möjligt i BL — i såväl materiellt som syste­ matiskt avseende —• lär det emellertid bli oundvikligt att åtminstone i denna lag behålla skillnaden mellan planenheten, å ena sidan, och en motsvarighet till det nuvarande begreppet rättsligen bestående tomt, å andra sidan. I promemorian anges därför att övervägande skäl talar för att beteckning­ en tomt i enlighet med FRU:s förslag i fortsättningen reserveras för bety­ delsen administrativt planlagd (bildad) tomt. Det terminologiska samban­ det mellan FBL och BL blir då fullt klart. När det gäller att finna en beteckning eller beskrivning som kan ersätta uttrycket rättsligen bestående tomt eller ordet tomt med denna betydelse, framträder enligt promemorian flera svårigheter. Av den översiktliga redo­ görelsen för en del av FBL:s bestämmelser framgår, att det i fortsättningen inte kommer att finnas någon direkt motsvarighet till den klart avgränsade grupp av fastigheter som nu betecknas rättsligen bestående tomter. I över­ vägande antalet fall kommer givetvis de enligt FBL bildade fastigheterna att vara identiska med motsvarande administrativt planlagda tomter. Det måste emellertid förutsättas att de fall där den färdigbildade fastigheten i mer eller mindre hög grad saknar överensstämmelse med planen inte blir helt ovanliga. Särskilt kan fastighetsbildning med stöd av sådana medgivan­ den som avses i 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena tänkas förekomma i jämförelsevis stor omfattning och då kanske framför allt när planerna är gamla. Begreppet rättsligen bestående tomt bör därför enligt vad som fram­ hålls i promemorian ersättas med en beteckning som innefattar inte bara de fastigheter som nu betecknas som rättsligen bestående tomter utan alla inom tomtindelat område med stöd av gällande eller nya fastighetsbildningsregler färdigbildade enheter. De enheter som skulle omfattas av beteckning­ en är enligt promemorian följande: 1. rättsligen bestående tomt som bildats före FBL:s ikraftträdande och fortfarande överensstämmer med gällande tomtindelning, 2. fastighet som vid alltjämt giltig tomtindelning efter nämn­ da tidpunkt i befintligt skick utlagts som administrativt planlagd tomt samt 3. fastighet inom tomtindelat område som färdigbildats eller ändrats enligt föreskrifter i 3 kap. 2 § FBL, med eller utan där avsedda avvikelser från fastställd plan. (Reglerna om successiv fastighetsbildning är införda i 3 kap. 9 § FBL.) Olika sätt att lösa beteckningsfrågan är tänkbara. En terminologisk ny­ bildning (t. ex. »tomtfastigheter») synes dock enligt promemorian inte böra komma i fråga. Det anses i stället vara mer lämpligt att beteckningen rätts­ ligen bestående tomt eller ordet tomt med denna innebörd ersätts med ut­ trycket »fastighet som överensstämmer med gällande tomtindelning» eller enbart ordet »fastighet». Genom en generell bestämmelse bör vidare anges att vad som i lagen föreskrivs om sådan fastighet skall gälla även fastighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970 123

som bildats med stöd av 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena FBL. Enligt promemorian kan denna lösning vid ett första påseende synas ge upphov till lagregler som blir både otympliga och mångordiga. En genom­ gång av berörda paragrafer i BL visar emellertid att det längre uttrycket eller därmed överensstämmande formuleringar behöver användas endast i 7 av de 35 paragrafer där ordet tomt nu förekommer. Beteckningen tomt behöver samtidigt behållas bara i 7 paragrafer. De praktiska fördelarna av en ändring med detta resultat bör enligt vad som framhålls i prome­ morian inte underskattas. Den nuvarande osäkerheten beträffande tomt­ begreppets innebörd i vissa paragrafer blir därigenom helt undanröjd. I de sammanhang där det i fortsättningen talas om tomt eller tomtdel behöver det sålunda inte råda någon tvekan om att det är fråga endast om plan­ enheten eller del därav. Huvudreglerna om bebyggande, om gatumark och om gatubyggnadskostnader kommer däremot genomgående att vara direkt anknutna till de klara och på faktiska förhållanden baserade begreppen fastighet och fastighetsägare och inte till sådana abstraktioner som plan­ enhet och ägare till sådan enhet eller andra likartade beteckningar.

Kravet på tomtindelning I promemorian anmärks att det särskilt i äldre förarbeten till gällande byggnadslagstiftning i olika sammanhang har betonats att dispensinstitutet enligt 37 § tredje stycket BL skall handhas med stor försiktighet. I samband med 1959 års reform av byggnadslagstiftningen gjorde emellertid dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet följande i promemorian återgivna uttalande (prop. 1959: 168 s. 106).

De erfarenheter, som numera vunnits bl. a. från fastighetsbildning inom områden med byggnadsplan, visar emellertid att det i många fall är möjligt att åstadkomma en lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskarak­ tär på annat sätt än genom tomtindelning. Såväl byggnadsnämnderna som fastighetsbildningsmyndigheterna torde numera ha en betydligt säkrare blick för dylika frågor än vad fallet var, när förbudet på sin tid uppställdes. Att något lätta på förbudet att bygga på icke tomtindelad mark behöver där­ för icke innebära någon fara för oreda i fastighetsbildningen.

I praktiken lär enligt vad som anges i promemorian dessa successivt vid­ gade dispensmöjligheter utnyttjas i högst varierande omfattning. Skillnad föreligger således inte bara mellan olika länsstyrelsers benägenhet att med­ dela förordnanden enligt 67 § andra stycket BS utan även i fråga om resp. dispensmyndighets principiella inställning till tomtindelningens värde och betydelse för en ändamålsenlig och smidig fastighetsindelning. Varje försök till en mer allmän bedömning av fördelar och nackdelar med tomtindelning i jämförelse med fastighetsbildning utan sådan plan är enligt vad som vidare anförs i promemorian ytterst vanskligt. Det finns en hel mängd varierande förhållanden att ta hänsyn till. Stadsplanens kvalitet och

124 Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

ålder, sanering eller nyexploatering, den tillämnade bebyggelsens art, om­ fång och karaktär liksom mark- och äganderättsförhållanden är några exem­ pel på frågor och uppgifter som otvivelaktigt bör tillmätas stor betydelse vid en bedömning av det enskilda fallet. Även sådana mera svårbedömbara om­ ständigheter som det ömsesidiga förtroendet och samarbetet mellan plan­ myndighet och fastighetsbildningsmyndighet anses kunna ha betydelse i detta sammanhang. Från teoretisk synpunkt tänkbara fall då tomtindelning enligt promemo­ rian ofta skulle kunna underlåtas utan olägenhet föreligger t. ex. när all i kvarteret ingående mark är i en ägares hand (och då i synnerhet om kom­ munen är ägare), när all fastighetsbildning inom kvarteret skall genomföras på en gång samt när fastighetsbildning berör del av kvarter och det är uppenbart att den inte kommer att påverka en kommande ändring av fastig­ hetsindelningen inom resten av kvarteret. I jämförelse med gällande fastighetsbildningslagstiftning erbjuder, sägs det i promemorian, FBL onekligen betydligt ökade möjligheter att inom ramen för en och samma förrättning på ett smidigt och jämförelsevis en­ kelt sätt komma till rätta med åtskilliga problem i samband med fastig­ hetsindelningen. Därtill kommer de nya bestämmelserna om servituts- och samfällighetsbildningar, vilka regler ju i full utsträckning skall kunna tilllämpas även inom stadsplanelagt område. Enligt 5 kap. 3 § ges byggnads­ nämnd rätt att begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyg­ gelse föreligger eller är att vänta inom en nära framtid. På åtskilliga ställen i förarbetena till FBL har överhuvudtaget betydelsen av nära och förtroende­ fullt samråd och samverkan mellan fastighetsbildnings- och planmyndig­ heter kraftigt betonats varvid särskilt framhållits vikten av att samrådet sker ömsesidigt. En direkt föreskrift om samråd med de myndigheter vilkas verksamhetsområden berörs av en fastighetsbildningsåtgärd har även inta­ gits i lagen (4 kap. 25 §). F. n. finns vissa liknande bestämmelser i gällande lantmäteriinstruktion. Mot bakgrund av dessa förhållanden finns enligt promemorian skäl för antagande att FBL kommer att göra det möjligt att i framtiden företa fas­ tighetsbildning utan föregående tomtindelning även i andra sammanhang och i annan omfattning än f. n. Enligt departementspromemorian råder emellertid trots detta inte någon tvekan om att tomtindelning i en hel del fall kommer att framstå som en nödvändig och ofrånkomlig åtgärd även efter FBL:s införande. Här kan som exempel främst nämnas saneringsmogna byggnadskvarter med splitt­ rade äganderättsförhållanden och höga markvärden. Ett slopande av kravet på tomtindelning — vilket ifrågasatts av FRU — anses därför inte böra komma i fråga i det begränsade lagstiftningssammanhang som promemorian behandlar. Samtidigt konstateras att, om nu gällan­ de dispensmöjligheter används på ett riktigt sätt, man inte behöver befara

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970 125

att kravet på tomtindelning skall utgöra något hinder för att de fördelar som FBL medför vid fastighetsbildning inom byggnadskvarter skall kun­ na utnyttjas i önskvärd omfattning.

Förslag till ändrade bestämmelser om tomtindelning Tomtindelning eller ändring därav antas av byggnadsnämnden men blir inte giltig förrän den fastställts av länsstyrelsen (33 § BL). Indelningen skall utmärkas på karta. Till denna skall finnas beskrivning i vilken för varje tomt redovisas storleken av vart och ett av de områden av vilka tomten skall bildas, tomtens ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor (34 § 1 mom. BS). Nämnda bestämmelser torde enligt promemorian ha medverkat till åt! man på sina håll anser att tomtindelningsinstitutet i sin nuvarande utform­ ning är alltför omständligt och tidskrävande och därför inte helt förenligt med de krav som bör ställas på fastighetsbildningen i ett dynamiskt och expansivt samhälle med snabb teknisk och ekonomisk utveckling. Eftersom de nuvarande reglerna om tomtindelning åtminstone delvis är motiverade av hänsyn till planens avstyckande verkan, uppkommer fråga om det inte nu är möjligt att förenkla det gällande systemet för utformning och an­ tagande av sådan plan. Enligt lantmäteristyrelsens med stöd av 76 § BS meddelade och av Kungl. Maj :t den 15 september 1960 och den 12 januari 1963 fastställda föreskrifter angående karta, beskrivning och markägareförteckning till tomtindelningsförslag, skall tomtindelningskarta upprättas med den omsorg som föranleds av kartans ändamål och kravet på rättssäkerhet vid fastighetsbildningsåtgärder (1 §). Noggrannhetskraven är anknutna till vad som i mätningsförordningen den 17 december 1920 (nr 850) sägs om finmätning (2 §). Nor­ malt skall kartan upprättas i skala 1:400 (3 §). På kartan skall upptas kvarters- och andra områdesgränser enligt gällande stadsplan samt grän­ ser för fastigheter, samfälligheter, andra i fastighetsregistret särskilt redo­ visade områden, sämjedelningslotter, servitutsområden och, om inte sär­ skilda skäl föreligger, administrativt bildade tomter. Vidare skall på kar­ tan utmärkas byggnader, hägnader, stödmurar, elektriska högspänningsledningar, järnvägsspår, vägar, slänter, diken och polygonpunkter (4 §). I promemorian påpekas att en i enlighet med nu nämnda och i föreskrif­ terna i övrigt upptagna detaljerade bestämmelser om bl. a. utmärkning och redovisning av de föreslagna tomterna (5 §) upprättad tomtindelningskarta motsvarar högt ställda krav på noggrannhet och tillförlitlighet. Det kan därför ifrågasättas om det vid sidan av en på detta sätt upprättad karta längre finns något självständigt behov av en så utförlig tomtindelningsbeskrivning som nu krävs. På kartan finns sålunda alla de uppgifter som enligt 34 § 1 mom. BS skall lämnas i beskrivningen. Enligt tillämpnings­ föreskrifterna skall beskrivningen därutöver innehålla endast en kortfattad

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 44 år 1970

redogörelse för de förhållanden som är av betydelse för förslagets upprät­ tande och bedömande (11 §). Mot bakgrund av dessa förhållanden konstateras i promemorian att ett borttagande av kravet att längden av tomtens särskilda sidor även skall redovisas i beskrivningen synes kunna medföra en viss rationaliseringsvinst. De nuvarande reglerna om fastställelse av tomtindelning anses däremot inte böra ändras i avvaktan på resultatet av den pågående översynen av ^y§§nadslagstiftningen. En tänkbar reform vore här annars en föreskrift om att fastställelse behövs endast om sakägare eller kommunmedlem inom viss tid anför besvär mot eller missnöje med byggnadsnämnds beslut om antagande av tomtindelning. Den bestående ordningen för fastställelse av tomtindelning överensstämmer emellertid helt med motsvarande bestämmel­ ser angående stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser (149 § BL) och bör enligt promemorian inte nu lösgöras från detta samband. Beträffande de krav på ändringar av tomtindelningsinstitutet som aktua­ liseras av FBL:s bestämmelser om samfälligheter anförs i promemorian efter en redogörelse för gällande rätts och FBL:s bestämmelser om samfällighetsbildning bl. a. följande. Genom att FBL skall omfatta hela riket kommer till skillnad mot vad som nu gäller samfällighetsbildning i princip att bli tillåten även inom byggnadskvarter. Det torde inte råda någon tvekan om att en brist i den nuvarande lagstiftningen härigenom undanröjs. En samfällighet kan sålunda i en hel del fall vara den lösning som möjliggör att kvartersmarken kan utnyttjas mest rationellt och ekonomiskt. Genom tomtindelning skall byggnadskvarter indelas till tomter så att kvarteret kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen (28 § BL). Man skall därvid sträva efter att indelningen blir enkel och redig. Varje fastighet skall ha erforderlig förbindelse med gata (33 § BS). Dessa bestämmelser vilar enligt promemorian på den gamla uppfattning­ en att kvarteret normalt utgör ett rektangulärt område omgivet av fyra gator efter vilka byggnader alltid får uppföras och till vilka utfart får tas. Indelningen till tomter skapar därvid sällan några större svårigheter. Mo­ derna planer ger emellertid allt oftare exempel på kvarter som med hänsyn till bl. a. storlek, form och läge intill trafikleder i hög grad avviker från den nämnda kvarterstypen. Förändringarna hänger vanligen samman med den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Inte sällan har de emellertid sin direkta grund i trafiksäkerhetssynpunkter eller andra miljö- och trivsel­ faktorer. F. n. kan byggnadskvarter indelas endast till tomter. I fall där planmyn­ digheterna anser att det föreligger ett verkligt behov av någon gemensam anläggning — t. ex. värmecentral, parkeringsutrymme eller lekplats — finns det emellertid inte något hinder mot planföreskrifter som mer eller mindre styr utvecklingen i önskad riktning. En plan kan sålunda ges en

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970 127

sådan utformning att visst ändamål i praktiken aldrig kan tillgodoses på annat sätt än genom samverkan mellan en grupp fastigheter. Tomtindelning genomförs ibland även på sådant sätt att en eller flera av enheterna inom ett byggnadskvarter uttryckligen eller underförstått avsätts till »gemensamhetstomt» eller »kommunikationstomt». Eftersom ordet »tomt» från såväl rättshistorisk som språklig synpunkt avser ett avgränsat markområde omkring en byggnad eller ett område som i vart fall är avsett för bebyggelse och en »gemensamhetstomt» i många fall enligt planerna över huvud taget inte får tas i anspråk för nämnda ändamål, lär detta till­ vägagångssätt enligt promemorian knappast stå i överensstämmelse med byggnadslagens grunder. För att lösa de praktiska och juridiska problem som en »gemensamhets­ tomt» innebär har man tillgripit olika konstruktioner. Oavsett metoden har man emellertid aldrig lyckats uppnå någon fastare sakrättslig anknytning mellan byggnadstomterna och »gemensainhetstomten». Lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar är ett exempel på statsmakternas strävan att komma till rätta med en del av de problem som möter i dessa sammanhang. Detsamma kan sägas om institutet samfällighetsrätt i det till lagrådet den 20 januari 1967 remit­ terade delförslaget till ny jordabalk. Lagen om vissa gemensamhetsanläggningar skall tillämpas i fråga om färdigbildade fastigheter. Institutet överensstämmer därvidlag med vad som enligt 6 kap. FBL skall gälla om överföring av mark till samfällighet. Vid förrättning enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar skall emeller­ tid det för den gemensamma anläggningen nödvändiga området eller ut­ rymmet upplåtas endast med begränsad, servitutsliknande rätt. Den ianspråktagna marken hör alltså från fastighetsindelningssynpunkt fortfaran­ de till den eller de upplåtande fastigheternas enskilda ägoområden. Det för­ utses emellertid att frågan om dispositionsrätten till det för den gemen­ samma anläggningen erforderliga utrymmet även kan lösas utan tillämp­ ning av upplåtelsereglerna i 3 §. Rätten till utrymme kan sålunda tryggas genom fastighetsbildningsservitut eller samfällighetsbildning. I en del fall är det vidare tänkbart att samfällighet, som avses i lagen om vissa gemen­ samhetsanläggningar och enligt 22 § andra stycket fått ställning som juri­ disk person, förvärvar det aktuella området med äganderätt. Skall mark avsättas till samfällighet enligt FBL eller vill anläggningssamfällighet enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar förvärva ett område med äganderätt uppstår, sägs det vidare i promemorian, fråga om detaljplanernas betydelse. Har den gemensamma anläggningen varit förut­ sedd redan vid planläggningen, kan tydligen i vissa fall därför behövligt markutrymme enligt på sina håli nu tillämpad praxis ha indelats till en självständig enhet (»gemensamhetstomt»). Bildas sedan enligt 6 kap. FBL samfällighet av området, är visserligen planens syfte helt tillgodosett men

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

»tomten» motsvaras dock inte av någon fastighet. Planen för fastighets­ indelningen blir på denna punkt aldrig förverkligad, men däremot uppstår risk för diverse komplikationer genom att samfälligheten trots allt kan bli betecknad som tomt eller bli jämställd med sådan fastighet. Har planmyndigheterna inte förutsett behovet av en gemensamhetsanläggning eller visar det sig att ett sådant ändamål kräver ett annorlunda beläget eller utformat område än som antagits vid tomtindelningen kommer en tillämnad fastighetsbildningsåtgärd — vare sig den avser bildande av samfällighet enligt 6 kap. PBL eller avstyckning med anledning av försälj­ ning till anläggningssamfällighet — tydligen att strida mot huvudregeln i 3 kap. 2 § första stycket PBL om fastighetsbildning inom planlagt område. Vidgade former för samverkan mellan enskilda fastigheter medför som tidigare nämnts betydande möjligheter till förändringar och planmässigt nyskapande med avseende på såväl bebyggelsens struktur, utformning och gruppering inom byggnadskvarter som enskilda byggnadstomters storlek och läge i förhållande till såväl varandra som till trafikleder och andra i stadsplanen angivna allmänna platser. Om man bortser från de eventuella problem som kan ligga just i avvägningen mellan kommuns och fastighets­ ägarnas ansvar för denna typ av anläggningar lär ifrågavarande utveckling från markägarens synpunkt till övervägande del vara fördelaktig. »Gemensamhetstomter» och »kommunikationstomter» får ses som ett försök till en planmässig anpassning till denna gradvis förändrade situation. Från plansynpunkt kan det emellertid, enligt vad som framhålls i promemorian, inga­ lunda vara likgiltigt hur en gemensamhetsfråga skall lösas. Behövs endast en servitutsrätt eller liknande begränsad rätt till visst utrymme bör planen måhända utformas på ett helt annat sätt än om anläggningen t. ex. kräver ett så fullständigt utnyttjande av ett större markområde att den kvarbli­ vande förfoganderätten inte synes ha något självständigt värde för eller naturligt samband med fastigheten i övrigt. I vissa fall kan emellertid en gemensam äganderätt visa sig bli mycket betydelsefull för berörda fastig­ heter, t. ex. i samband med framtida planändringar. Väljs i dessa fall lös­ ningen med »gemensamhetstomt» föreligger alltid viss risk för att ägan­ derätten till det ianspråktagna området kan komma att behållas av någon i förhållande till ägarna av kvarterets byggnadstomter utomstående, t. ex. den ursprunglige markexploatören (jfr lantmäteristyrelsens meddelande 1966: 7 med råd och anvisningar rörande tillämpningen av lagen om gemensamhetsanläggningar, s. 18). Enligt vad som vidare anförs i promemorian kan det förutsättas att samfällighetsbildningar många gånger blir aktuella under förhållanden där det bör finnas tämligen goda möjligheter att enligt 37 § tredje stycket BL medge undantag från kravet på tomtindelning. I sådant fall ger samfällighetsbildningen inte upphov till några särskilda problem. Med ömsesidigt samråd mellan fastighetsbildningsmyndigheten och byggnadsnämnden torde i stäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 129

let förutsättningarna för en ändamålsenlig och smidig planlösning här ofta bli särskilt gynnsamma. För fall åter där tomtindelning redan genomförts eller anses vara ound­ gänglig skulle enligt promemorian eventuellt kunna intas den ståndpunkten att varje samfällighetsbildning som inte kan genomföras med stöd av undan­ tagsbestämmelsen i 3 kap. 2 § tredje stycket andra punkten FBL bör föregås av sådan dispensprövning som avses i första punkten av nämnda stycke. En sådan ordning är emellertid av flera skäl otillfredsställande. Den medför sålunda ofta praktiska olägenheter i form av bl. a. tidsspillan och merarbete för berörda parter och myndigheter. De allvarligaste anmärk­ ningarna mot ett sådant system är emellertid att den aktuella prövning­ en regelmässigt inte kommer att ske i det från alla synpunkter mest än­ damålsenliga sammanhanget, nämligen vid detaljplanläggningen av helt kvarter eller del därav, och kanske inte heller av samma myndighet som i första hand bär ansvaret för denna planering, dvs. byggnadsnämnden. Frå­ gor om olika former av samverkan mellan blivande fastighetsägare inom ett område bör därför enligt promemorian normalt tas upp på ett så tidigt sta­ dium som möjligt i exploateringsprocessen. Planbestämmelserna om mar­ kens användning och byggnadernas utformning hänger ju ofta växelvis sam­ man med just dessa avgöranden. Önskar man undanröja de teoretiska och praktiska brister som är för­ knippade med »gemensamhetstomter» och skall den nyskapade möjlighe­ ten att bilda samfällighet även inom detaljplanelagt område inte reduceras till en mer eller mindre fiktiv företeelse, fordras alltså en ändring av gäl­ lande bestämmelser om tomtindelning. Ändringen bör syfta till att ge plan­ myndigheterna befogenhet att vid tomtindelning inte bara indela kvarteret i tomter avsedda för bebyggelse utan att även reservera viss kvartersmarlc för från plansynpunkt önskvärda samfälligheter. Planläggning av en samfällighet måste på vanligt sätt följas av en fastighetsbildningsåtgärd. Det blir här fråga om fastighetsreglering enligt FBL:s bestämmelser. Det är vid sådant förhållande tänkbart att planmyndigheter­ na i något fall skulle kunna ha vissa svårigheter att bedöma om samtliga i FBL uppställda förutsättningar för en från plansynpunkt önskvärd sam­ fällighetsbildning verkligen kommer att bli infriade vid den framtida för­ rättningen. Ett nära samråd i dessa frågor mellan berörda myndigheter framstår emellertid som så naturligt att riskerna för eventuella komplikatio­ ner bör vara mycket obetydliga. Skulle det trots allt i något enstaka fall visa sig att tomtindelningen inte kan genomföras på sätt som förutsatts vid plan­ läggningen, finns alltid dispensmöjligheten och i sista hand utvägen att änd­ ra tomtindelningen. Det från såväl systematisk som lagteknisk synpunkt mest lämpliga och enkla sättet att i BL införa nyheten om att kvartersmark vid tomtindelning får indelas till samfällighet torde enligt vad som anförs i promemorian 5— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 144

130 Kungl. Maj:ts proposiiion nr 1H år 1970

nås genom en generell bestämmelse av innebörd att vad som i BL sägs om tomt (i betydelsen administrativt planlagd enhet avsedd för bebyggelse) skall äga tillämpning även på samfällighet inom byggnadskvarter. Skyldighet att utge ersättning för gatukostnader (avseende såväl gatumark som gatubyggnadskostnader) är enligt gällande bestämmelser knutna till den på varje tomt tillåtna högsta hushöjden (56 § och 68 § 4 BL). Med hänsyn härtill lär kommuner f. n. i många fall inte kunna göra gällande någon rätt till sådana bidrag från ägare till »gemensamhetstomt» som ej är avsedd för bebyggelse. Enligt promemorian kan detta förhållande tänkas medverka till en viss strävan att göra sådan tomts gräns mot allmänt om­ råde så kort som möjligt. Härigenom hindras ibland en från andra synpunk­ ter mer rationell planlösning. En sådan ordning kan inte accepteras. Det skulle emellertid vara lika otillfredsställande om markägarna genom det inflytande som tillkommer dem, framför allt vid fullständig enighet, kunde nedbringa sina skyldigheter i fråga om dessa kostnader genom att välja en motsatt planlösning. En i förhållande till det nuvarande — i och för sig redan svårtillämpade systemet — mer rättvis och ändamålsenlig lösning på dessa problem uppnås enligt promemorian med bestämmelsen att samfällighet i förevarande hän­ seende skall vara jämställd med fastighet som överensstämmer med gällan­ de tomtindelning. För samfällighet som inte är avsedd för bebyggelse bör vidare föreskrivas att högsta tillåtna hushöjden skall antas vara medel­ talet av vad som i detta hänseende gäller för de inom kvarteret vid gatan belägna tomterna.

Förhållandet mellan inlösenbestämmelserna i 46 och 47 §§ byggnadslagen och vissa bestämmelser i 8 kap. fastighetsbildningslagen Enligt vad som framhålls i promemorian är det ett allmänt intresse att i gällande detaljplaner förutsatta fastighetsbildningar blir genomförda inom rimlig tid efter det planen fastställts. Eftersom särskilda delar av en tomt emellertid ofta tillhör olika ägare behövs då bl. a. bestämmelser som anger hur den mark som skall ingå i fastigheten sammanförs i en ägares hand. I BL föreskrivs att ägare av del av administrativt bildad tomt är berättigad att lösa återstoden av tomten. Vill flera ägare begagna sig av samma rätt har den som äger den värdefullaste tomtdelen företräde. Har flera tomtdelar samma värde, blir tidpunkten för väckt talan om inlösen avgörande för frå­ gan om företrädet (46 § första stycket). Fullföljer inte en tomtdelägare inlösenförfarandet genom att erlägga fastställd löseskilling, äger annan tomtdelägare under vissa förutsättningar överta och fullfölja en motsvaran­ de lösningsrätt (46 § andra stycket). Har en markägare väckt talan om in­ lösen, fordras inte någon ny stämning om ägare av annan del av tomten vill framställa samma anspråk (139 § första stycket). Den som genom inlösen får avträda mark skall ha full ersättning för vad han avstår. I fråga om

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970 131

närmare bestämmelser angående bl. a. förfarandet vid inlösen, bestämman­ det av ersättning samt om dess utgivande innehåller 137 § en allmän hän­ visning till ExL. Därutöver gäller för de aktuella inlösenfallen även vissa speciella bestämmelser om skyldighet för domstolen att sätta särskilda vär­ den på samtliga i tomten ingående delar, sålunda även på kärandens egen del (139 § andra stycket), om rätt till förhandstillträde (140 §), om hinder mot anspråk på att inlösen skall omfatta även restfastighet (141 § första stycket), om de handlingar som skall inges till domstol i mål angående in­ lösen enligt 46 § (141 § andra stycket) samt om undantag från ExL:s be­ stämmelser om rätt till återlösen (145 §). Har ägare av tomtdel inte väckt talan om inlösen enligt 46 § BL inom ett år efter det tomtindelningen blev fastställd eller har sådan talan inte fått till resultat att tomten förenats i samme ägares hand, har staden rätt att lösa hela tomten. Av enskild tomtägare framställt yrkande om inlösen har emel­ lertid även efter nämnda tidpunkt företräde framför en av staden senare väckt talan om inlösen (47 §). Bland bestämmelserna om inlösen i 8 kap. FBL finns även regler om in­ lösen för det fall att delar av tomt tillhör olika ägare (4 §). Angående fastighetsbildningskommitténs motiv till förslaget och remiss­ yttrandenas innehåll hänvisas i promemorian till kommitténs betänkande (SOU 1963: 68) s. 508 och till lagrådsremissen s. 604. Följande uttalande av kommittén bör särskilt uppmärksammas.

Med det förslag till inlösen av tomtdel till förmån för enskild som nu framlägges uppställer sig spörsmålet, om motsvarande stadgande i byggnadslagen skall bibehållas eller upphävas. Visserligen är kommittén av den uppfatt­ ningen att stadgandet kommer att förlora avsevärt i betydelse genom att möjlighet öppnas att som en fastighetsreglerande åtgärd besluta om tointdelslösen. Det är dock ej uteslutet att sakägare någon gång kan ha grundad anledning att låta en inlösenfråga prövas omedelbart av domstol, och det har därför synts kommittén opåkallat att utesluta ett sådant förfaringssätt.

Departementsförslaget till FBL innebär enligt promemorian i förhållande till kommitténs förslag bl. a. att frågor om inlösen enligt FBL skall prövas vid en förrättning mot vilken talan sedan i princip får föras vidare till fas­ tighetsdomstol, hovrätt och högsta domstolen. Med denna ordning torde inlösenfrågorna vid förrättning normalt kunna handläggas på ett så för­ hållandevis snabbt, smidigt och ändamålsenligt sätt som är avsett, inte minst av hänsyn till kostnaderna. Uppkommer tvist, som föranleder mer omfattande partsutredning och bevisning, förutsätts att denna skall kon­ centreras till fastighetsdomstolen. I departementsförslaget har vidare upp­ tagits en regel om förskott på den ersättning som slutligen skall faststäl­ las vid inlösen (8 kap. 8 §). Det i promemorian slutligen redovisade ställningstagandet till frågan hu­ ruvida reglerna i 46 § BL bör behållas eller upphävas i samband med att

132 Kungl. Maj:ts proposition nr Hb år 1970

särskilda inlösenbestämmelser för tomtdel införs i FBL har i huvudsak ba­ serats på uttalanden som jag gjort i lagrådsremissen angeånde FBL (s. 609). Jag konstaterade därvid bl. a. att det inte kan råda någon tvekan om att det skulle vara olämpligt att i två olika lagar ha bestämmelser som tjänar exakt samma syfte men som inte är parallella. Detta gäller särskilt när värderings­ reglerna enligt de olika lagarna — såsom i detta fall — inte är enhetligt ut­ formade. Jag förklarade därför att jag hade kommit till motsatt uppfattning mot kommitténs och att jag i samband med följdlagstiftningen hade för av­ sikt att föreslå att 46 § BL upphävs och att 47 § jämkas. Enligt promemorian kan stads rätt till inlösen enligt 47 § BL inte längre göras beroende av om enskild sakägare inom angiven tid väckt talan om in­ lösen av återstoden av tomt. Rätten till inlösen bör i stället anknytas till den omständigheten att ansökan om behövlig fastighetsbildningsåtgärd inte gjorts inom behörig tid. Av bestämmelserna i 4 kap. 8 § FBL framgår bl. a. att ansökan om fastig­ hetsbildning skall göras skriflligen samt att i ansökan skall anges den åtgärd som sökanden önskar få genomförd. Under pågående förrättning kan även muntlig ansökan godtas. I sådant fall krävs emellertid att den väckta frågan lämpligen kan prövas vid samma förrättning. Enligt reglerna i 5 kap. 3 § FBL har i vissa fall även annan än fastighetsägare rätt att påkalla fastig­ hetsreglering, t. ex. byggnadsnämnd, länsstyrelse och överlantmätare. Mot bakgrund av dessa bestämmelser bör, sägs det vidare i promemorian, som villkor för inträde av stads rätt till inlösen av tomt i 47 § BL föreskrivas att fastighetsbildning i överensstämmelse med tomtindelningen inte har kommit till stånd efter ansökan som gjorts senast ett år efter tomtindelning­ ens fastställande. För att en ansökan om fastighetsbildning skall kunna beaktas i detta sammanhang måste alltid uppställas det kravet att den verk­ ligen avser bildande av fastighet som överensstämmer med tomt enligt gäl­ lande tomtindelning. Det bör däremot inte ha någon betydelse om ansökan gjorts av fastighetsägare eller av annan som är berättigad därtill. Eftersom inlösen av tomtdelar i fortsättningen kan aktualiseras på två olika sätt och hos skilda myndigheter fordras även särskilda regler i stället för bestämmelserna i 47 § sista punkten om talan som väckts efter ettårsfristens utgång. F. n. gäller i sådant fall att stads talan om inlösen inte får bifallas förrän det konstaterats att av enskild tomtdelägare tidigare väckt talan inte lett till att tomten förenats i en ägares hand. I analogi med vad som sålunda gäller f. n. bör en i vederbörlig ordning påkallad förrättning för bildande av fastighet i överensstämmelse med tomt­ indelning ha företräde framför en av stad vid expropriationsdomstol väckt talan om inlösen. Motsvarigheten till bestämmelserna i 47 § sista punkten bör därför enligt promemorian innehålla såväl den processuella regeln att stads talan om inlösen inte får tas upp till prövning innan dessförinnan gjord ansökan om fastighetsbildning har slutligt prövats som den mate­

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970 133

riella bestämmelsen att ett bifall till denna ansökan medför att stadens talan förfaller. Upphävs 46 § och ändras 47 § på angivet sätt, torde det inte längre finnas något behov av bestämmelserna i 139 § om talan av annan delägare utan ny stämning (första stycket) eller om skyldighet för expropriationsdomstol att för varje ägare åsätta hans tomtdel särskilt värde. Enligt den i promemorian föreslagna lydelsen till 47 § avser ju stadens inlösenrätt tomtdelarna och således inte tomten i dess helhet. Det kan vid sådant förhållande inte råda någon tvekan om att varje tomtdel skall åsättas särskilt värde, vilket kan ha betydelse vid fördelning av inlösenersättningen. dill följd av tomtmätningsinstitutets bortfall måste även särbestämmel­ serna i 141 § andra stycket om karta och beskrivning vid inlösen av tomt­ mark enligt reglerna i BL ändras. Någon särskild bestämmelse om kartå och beskrivning behövs uppenbarligen inte i BL utan frågan därom kan lösas genom en föreskrift i ExL. Slutligen anmärks i detta avsnitt av promemorian att expropriationsdoinstolarnas uppgifter — enligt vad jag uttalat i samband med tillkomsten av förslaget till lag om fastighetsdomstol — torde komma att övertas av fastig­ hetsdomstol, dvs. samma domstol som har att pröva besvär över förrättningsmannens beslut i bl. a. inlösenfrågor enligt FBL.

Förslag till följdändring till nya jordabalken I 39 § BL finns bestämmelser för fall där byggnad uppförts i sådant läge att den skjuter in på grannes tomt eller på gata eller annan allmän plats. Paragrafens första stycke innehåller närmare regler om de förutsättningar under vilka byggnader får stå kvar på sålunda intagen mark samt om er­ sättning för intrång till grannen när denne inte föredrar att avstå marked mot lösen. Dessa regler gäller dock inte trappa som skjuter över gatulinje. För sådant fall finns den särskilda bestämmelsen att länsstyrelsen kan med­ ge att trappan får stå kvar under viss tid eller tills vidare. I andra stycket föreskrivs att tvist om ersättning eller lösen skall prövaå av expropriationsdomstolen. ! Enligt reglerna i 39 § tredje stycket skall vad i 34 och 38 §§ sägs om för­ bud mot nybyggnad i strid mot stadsplan och tomtindelning inte utgöra hin­ der mot sådan ändring av en över tomtgräns uppförd bj^ggnad som enligt 158 § skall anses som nybyggnad. Däremot måste ägaren till den intagna marken alltid samtycka till ändringen. En motsvarighet till de i 39 § första stycket första punkten BL intagnä privaträttsliga bestämmelserna om byggnad som uppförts över fastighets­ gräns återfinns i 3 kap. 7 § JB. I sakligt avseende förelägger främst de skillnaderna i förhållande till gällande bestämmelser att de nya reglerna har generell räckvidd och inte är begränsade till tomtindelat område samt att de inte medger att den intagna marken kan lösas. Angående motiven

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

till och den närmare utformningen av 3 kap. 7 § JB hänvisas i promemorian till lagrådsremissen den 11 febr. 1966 s. 117 (jfr lagberedningens förslag SOU 1960: 25 s. 72 och jordabalksutredningens betänkande SOU 1963: 55 s. 169). Lagberedningens förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § BL (se SOU 1960: 24 s. 259 samt motiv SOU 1960: 26 s. 262) har följande lydelse. Skjuter trappa från tomt över gatulinjen, äger länsstyrelsen medgiva att den må kvarstå på gatumarken under viss tid eller tills vidare. Där i annat fall på tomt uppförd byggnad skjuter in på angränsande tomt eller på gata eller annan allmän plats samt ägaren enligt vad därom är stad­ gat i jordabalken ej är skyldig att avträda den intagna marken, skall med avseende å byggnaden vad i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej medföra hin­ der mot ändring som enligt vad Konungen därom stadgat är att hänföra till nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas med mindre ägaren av den intagna marken medgiver det. Enligt promemorian bör lagberedningens allmänna riktlinjer för en änd­ ring av 39 § BL godtas. I fråga om detaljutformningen av paragrafens nya lydelse påtalas emellertid att de tidigare berörda skilda tomtbegreppen ger anledning till vissa särskilda överväganden. Enligt promemorian torde ordet »tomt» i 39 § första stycket BL avse såväl administrativt bildad som rättsligen bestående tomt. Det anges sålunda att det i varje fall är svårt att förstå varför möjligheten att få länsstyrelsens medgivande att bibehålla trappa utanför gatulinje skulle tillkomma bara ägare av viss sorts fastighet (rättsligen bestående tomt). Behovet av sådant medgivande är enligt promemorian lika stort och lika berättigat för ägare av fastighet på vilken nybyggnad företagits med stöd av dispens, t. ex. enligt 38 § tredje stycket BL. Förarbetena till 155 § BL ger emellertid ingen an­ tydan om att 39 § verkligen är tillämplig på annat än rättsligen bestående tomt (jfr stadsplancutredningens betänkande SOU 1945: 15 s. 463 och prop. 1947: 131 s. 298). Av rättspraxis synes endast kunna dras den slutsatsen att här avsett medgivande kan lämnas bara för trappa som tillkommit efter tomtindelning (jfr Bexelius—Nordenstam—Körlof, Byggnadslagstiftning­ en, 4 uppl. s. 165). Även om det praktiska behovet av en regel med förevarande innehåll redan är litet och säkerligen i fortsättningen blir ännu mindre torde det enligt promemorian inte finnas någon anledning att bär längre göra skill­ nad mellan olika typer av fastigheter. Möjlighet att lämna medgivande bör sålunda föreligga så snart trappa från byggnadslcvarter skjuter över gatu­ linje. En sådan ordning kan uppnås genom att ordet »tomt» i lagbered­ ningens förslag till 39 § första stycket ersätts med »kvartersmark». FBL innebär goda möjligheter att komma till rätta med de problem som inkräktanden i samband med byggnadsåtgärder skapar. Vid sådant för­ hållande skulle det i och för sig kunna ifrågasättas om det verkligen finns skäl att tillåta att en byggnad som inkräktar på annans mark änd-

Kungl. Maj:ts proposition nr tH år 1970 135

las innan det klarlagts att inte inkräktandet lämpligen bör föranleda en justering av fastighetsindelningen eller en servitutsbildning. Det torde emel­ lertid kunna förutsättas att part i sådant fall normalt inte kommer att dra sig för att ansöka om behövlig förrättning enligt FBL. I andra fall åter kan omständigheterna vara sådana att det från varken enskild eller allmän syn­ punkt finns något intresse för en så fast bestämd och varaktig lösning som en fastighetsreglering medför, t. ex. fall när en helt ändrad indelning av kvarteret är nära förestående eller när det av annat skäl kan antas att den aktuella frågan med större fördel bör avgöras i ett senare sammanhang. Därtill kommer att i vart fall en servitutsbildning inte ändrar det faktum att det vid tillämpning av 34, 38 och 158 §§ BL fortfarande måste konstate­ ras att den aktuella nybyggnaden strider mot stadsplan och tomtindelning. Mot bakgrund av dessa överväganden konstateras sammanfattningsvis att en regel med samma innebörd som lagberedningens förslag till 39 § andra stycket kan behövas också efter FBL:s ikraftträdande. Med tanke på de s. k. dispensfastigheterna — inte minst de som bildats till följd av enligt 37 § BL medgivet undantag från kravet på tomtindelning — och av samma skäl som i promemorian anförts i anslutning till 39 § första stycket förordas slutligen att även ordet »tomt» i andra stycket i beredningens förslag byts ut mot »kvartersmark».

Ändringar i byggnadsstadgan

I promemorian anges att där tidigare redovisade överväganden huvud­ sakligen berört BL. I vissa fall har dock problemen även haft direkt anknyt­ ning till BS. Detta gäller främst frågorna om kravet på tomtindelning och utformningen av tomtindelningsinstitutet. Enligt 1 § BS, som innehåller allmänna föreskrifter om byggnadsnämnd och dess funktion, åligger det sådan nämnd bl. a. att med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess omgivning, ombesörja utredningar rörande planläggning, fastighetsbildning och byggnadsväsen samt att i dessa ämnen upprätta de förslag och göra de fram­ ställningar som finns påkallade. I denna verksamhet har fastighetsbildning­ en givetvis en central betydelse. Nämndens möjlighet till inflytande på des­ sa frågor tillgodoses i FBL genom särskilda lagbestämmelser och fram­ hävs i åtskilliga motivuttalanden. Bland direkta lagregler kan nämnas 4 kap. 24 § (underrättelse till nämnden om sammanträde under förrättning som avser planområde), 5 kap. 3 § tredje stycket (nämndens rätt att ta ini­ tiativ till fastighetsreglering inom område där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta inom en nära framtid) samt 15 kap. 7 § (nämndens rätt att föra talan mot tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut som rör mark inom planområde). En annan bestämmelse som har stor betydelse i detta sammanhang är 4 kap. 25 § första stycket sista punkten FBL. Där föreskrivs, att fastighets-

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 1-H år 1970

bildningsmyndigheten vid behov skall samråda med de myndigheter vilkas verksamhetsområden berörs av den aktuella åtgärden. Samrådsprincipen gäller inte bara när myndigheten prövar fråga om tillstånd till fastighets­ bildning utan också när myndigheten i förekommande fall planlägger hur den nya fastighetsindelningen bör utformas och hur åtgärden bör genom­ föras (jfr lagrådsremissen s. 58 och 263). En motsvarighet till den nämnda regeln om samråd är för byggnads­ nämnds del intagen i 1 § BS. Enligt denna bestämmelse åligger det sålunda nämnden att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens arbetsområden eller vilkas bedömanden är av betydelse för nämn­ dens verksamhet. Enligt promemorian finns goda skäl för påståendet att det redan etable­ rade, ömsesidiga samarbetet mellan fastighetsbildningsmyndigheter och byggnadsnämnder i allmänhet är mycket gott. FBL framhäver ytterligare betydelsen av ett sådant samarbete och ställer ökade krav på dess omfatt­ ning och art. Det är emellertid inte nog härmed. Förslaget betonar i högre grad än tidigare nödvändigheten av att samrådsförfarandet utformas på ett så smidigt och ändamålsenligt sätt som möjligt. Ett nära samråd lär sålunda behövas såväl vid alla mer omfattande fastighetsregleringar som vid många av de förrättningar där fråga uppstår om samfällighets- eller servitutsbildning eller om smärre avvikelser från fastställda planer. I en del fall torde de krav som en sådan utveckling kan aktualisera redan ha tillgodosetts genom att företrädare för fastighetsbildningsmyndigheten antingen är direkt knu­ ten till nämnden i egenskap av ledamot eller sekreterare eller regelbundet kallas till nämndens sammanträden och får rätt att ta del i dess överlägg­ ningar. En sådan ordning har enligt vad som uttalas i promemorian stort praktiskt värde och synes vara en lämplig form för samarbete och informa­ tionsutbyte. Med hänsyn till den pågående utredningen om en översyn av byggnadslagstiftningen har det emellertid inte ansetts föreligga tillräckliga skäl att i det begränsade sammanhang som det nu gäller framlägga något förslag till ändring av BS:s bestämmelser om byggnadsnämnd. Från terminologisk synpunkt föreligger flera olikheter mellan BL och BS. I 12 och 29 §§ BS används beteckningen »tomtplats» som saknar mot­ svarighet i BL. Därmed avses varken administrativt bildad tomt eller rättsligen bestående tomt utan en för bebyggande avsedd enhet. Detta framgår i varje fall i fråga om 29 § BS direkt av sammanhanget eftersom denna paragraf gäller utomplansbestämmelser. Vid sådant förhållande kan ett bibehållande av uttrycket tomtplats i BS inte ge anledning till några missförstånd. 5 kap. BS innehåller bestämmelser om byggande. I princip är dessa be­ stämmelser tillämpliga endast inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser (35 §). Undan-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 137

tagen gäller vissa mer omfattande byggnadsföretag utanför nyss angivna områden (65 §). I ett flertal paragrafer i 5 kap. BS betecknas det markområde på vilket nybyggnad eller som sådan åtgärd betraktad ändring skall företas med ordet »tomt». För tillämpningen av 5 kap. finns därför bland de inledande be­ stämmelserna (36 § första stycket) följande definition: »Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för bebyggande avsedd fastighet». Ordet »annan» liksom huvudregeln i 38 § första stycket BL skulle kunna tyda på att »tomt» här närmast avser rättsligen bestående tomt. Vid tilllämpningen har emellertid även administrativt bildad tomt ansetts utgöra »för bebyggande avsedd fastighet» (jfr Bexelius—Nordenstam—Körlof, Byggnadslagstiftningen, 4 uppl. s. 406). över huvud taget är fastighetsbegreppet här inte fast knutet till gällande registreringsbestämmelser. Även område som berörs av ännu ej beslutad sammanläggning eller ännu ej fast­ ställd jorddelningsförrättning torde sålunda kunna inrymmas i den givna definitionen. I FBL avser beteckningen »fastighet» enhet som införts eller skall in­ föras som fastighet i fastighetsregistret (jfr lagrådsremissen s. 79). Vid si­ dan om sådana enheter förutsätts finnas endast samfälligheter (1 kap. 3 §). Vid tillämpning av byggnadslagstiftningen efter de i promemorian före­ slagna ändringarna kan nybyggnad i framtiden tänkas förekomma på bl. a. följande »tomtplatser»: a) fastighet eller samfällighet som överensstämmer med gällande stadsplan och tomtindelning, b) fastighet eller samfällighet inom ej tomtindelat byggnadskvarter (med stöd av dispens enligt 37 § BL) eller på område utanför stadsplan, c) ett sammanhängande område som be­ står av två eller flera fastigheter som överensstämmer med gällande tomt­ indelning (dispens från regeln »ej i strid mot tomtindelning» i 38 § första stycket BL), d) två eller flera fastigheter som ej överensstämmer med tomt­ indelning (38 § första stycket BL) även om de måhända tillsammans mot­ svarar en därvid utlagd enhet samt e) visst område av fastighet inom tomt­ indelat kvarter (38 § första stycket BL), inom ej tomtindelat kvarter (37 § BL) eller utanför stadsplan. Nu nämnda exempel visar enligt promemorian att den grupp av bebyggbara enheter som skall omfattas av bestämmelserna i 5 kap. BS inte så lätt kan fångas in under en kortfattad samlingsbeteckning. Med hänsyn till att de föreslagna ändringarna i BL syftar till att ordet »tomt» i fortsättningen reserveras för betydelsen administrativt planlagd fastighet kan det givetvis ligga nära till hands att nu söka utmönstra samma ord också från BS i den mån det har avvikande betydelse. Ett sådant ingrepp skulle emellertid bli tämligen omfattande vilket med tanke på den pågående översynen av bygg­ nadslagstiftningen helst bör undvikas. Dessutom bygger redan den nuva­ rande ordningen på en särskild definition av tomtbegreppet för 5 kap. BS.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

Det bör enligt promemorian vid sådant förhållande vara naturligt att över­ gångsvis dra nytta av den nuvarande lagtekniska lösningen och i görligaste mån begränsa frågan om anpassningen till FBL till den i 33 § första stycket BS givna tillämpningsregeln. Med utgångspunkt från vad som tidigare i promemorian anförts om fastighetsbegreppet i FBL och ändringen i fråga om tomtbegreppet i BL anses det inte kunna komma i fråga att behålla 36 § i helt oförändrad lydelse och överlämna åt rättstillämpningen att lösa anpassningen till FBL efter ungefär samma grunder som de nuvarande obestämda betydelserna av begreppen tomt och fastighet gett upphov till. En ändring av 36 § första stycket BS synes enligt promemorian alltså inte kunna undvikas. Det föreslås att den nuvarande tillämpningsbestämmelsen ersätts med en definition som fastslår att vad som i 5 kap. sägs om tomt gäller fastighet, samfällighet eller annan för bebyggelse avsedd enhet. Även en på detta sätt utformad bestämmelse kan måhända ge anled­ ning till viss osäkerhet. Det skulle då främst gälla frågan om betydel­ sen av ordet »enhet». Därmed avses såväl visst bestämt område av re­ gisterfastighet eller av samfällighet som flera fastigheter eller fastighet och område tillsammans eller, uttryckt på ett annat sätt, varje »tomt­ plats» som inte motsvarar en register fas tighet eller en hel samfällighet. En sådan tolkning bör vara så näraliggande att den praktiska tillämpningen inte kan vålla några svårigheter. Möjligen fordras en särbestämmelse med tanke på för bebyggelse avsedd mark som innehas med nyttjanderätt. Det bör emellertid kunna förväntas att de problem som sammanhänger med ett sådant fall även i fortsättningen kommer att lösas efter samma grunder som nu tillämpas (jfr Bexelius in. fl. s. 407). Den förut i promemorian berörda möjligheten att utlägga kvartersmark till samfällighet föranleder viss ändring även av bestämmelserna i 34 § BS om tomtindelning. Det föreslås därför att i 1 mom. införs det tillägget, att vad som där sägs om tomt gäller även för tomter utlagd samfällighet. I sam­ ma moment bör enligt promemorian tas in även en föreskrift om att i be­ skrivningen till tomtindelning skall anges servitut som avses skola bildas. I promemorian behandlas vidare vissa frågor angående behörighet att ansöka om byggnadslov för vid fastighetsreglering beslutad flyttning eller rivning av byggnad. Därvid anförs bl. a. följande. Det är inte osannolikt att en vid fastighetsreglering beslutad rivning eller flyttning någon gång tillkommer i strid mot enskild sakägares vilja. Oenig­ het eller skilda önskemål beträffande tidpunkten för genomförandet av en sådan åtgärd kan även förekomma. Fordras då byggnadslov för det beslu­ tade företaget kan byggnadens ägare av tredska eller i förhalande syfte tän­ kas underlåta att medverka till att föreskriven ansökan om sådant tillstånd inges till byggnadsnämnden. Rivning skall normalt genomföras som en gemensam fullföljdsåtgärd (se

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 139

lagrådsremisser! s. 468 och 473). Flyttning skall visserligen i allmänhet utföras av byggnadens ägare men kan även utföras som gemensamt ar­ bete om ägaren begär det eller det annars är lämpligt. Kan sakägarna inte träffa överenskommelse om att åtgärden skall företas av dem själva, skall arbetet och vad därmed sammanhänger ombesörjas av en eller flera sysslomän. Sysslomän utses på begäran av sakägare eller när fastighetsbildnings-; myndigheten finner att det behövs en sådan företrädare för sakägarna (9 kap. 2 § och 4 kap. 36 § FBL). Vägrar enskild sakägare att på ett eller annat sätt medverka till beslutad rivning eller flyttning, föreligger uppenbarligen ett sådant fall där en eller flera sysslomän bör utses. Uppdragets omfattning framgår av det i fastighetsbildningsbeslutet upptagna beslutet om åtgärden (5 kap. 29 §). Vid så­ dant förhållande torde det inte råda någon tvekan om att sysslomans be­ hörighet att företräda sakägarna automatiskt inbegriper rätt att när så be­ hövs ansöka om byggnadslov. I promemorian anges slutligen att tidigare berörda beteckningsändringar i BL motiverar viss terminologisk anpassning även i 67 § 1 mom. och 71 § BS.

Remissyttrandena

Promemorian med därtill fogade förslag till ändringar i BL och BS får ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna. Med anledning av vad inledningsvis anförts om den allmänna mål­ sättningen för det aktuella följ dlagstiftningsarbetet görs bl. a. föl­ jande uttalanden. Lantmäteristyrelsen har inget att erinra mot de i promemorian redovisade principerna beträffande omfattningen m. in. av föreslagna ändringar. Sam­ ma uppfattning har enligt vad styrelsen anger även kommit till uttryck i särskilda yttranden från flera överlantmätare. Bygglagutredningen säger sig vilja understryka vad som i promemorian uttalats om att sakliga änd­ ringar i byggnadslagstiftningen bör ske med försiktighet och endast när det är direkt behövligt för tillämpningen av den nya lagstiftningen. Liknan­ de synpunkter redovisas även i planverkets yttrande och av lantmätare^ör­ eningen. Förslaget om att slopa termen rättsligen bestående tomt och att i stället införa beteckningar som anknyter till fastighetsbegreppet har inte mött några principiella invändningar. Svea hovrätt konstaterar att en utmönstring ur BL av ifrågavarande begrepp onekligen skulle bidra till att göra denna lagstiftning klarare och enklare. I bygglagutredningens yttrande anges, att det mot bakgrund av fastighets­ registerreformen och terminologin i FBL och JB synes vara mindre lämpligt att bibehålla två olika tomtbegrepp i byggnadslagstiftningen. Det bör emel­

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

lertid enligt utredningens mening inte komma ifråga att helt slopa den dubbla innebörden i begreppet. Utredningen anför vidare. Lösningar som kan hindra eller föregripa bygglagutredningens arbete bör rimligen undvikas. Den i promemorian föreslagna lösningen att i byggnads­ lagstiftningen reservera beteckningen tomt för betydelsen administrativt planlagd (bildad) tomt och ersätta uttrycket tomt i betydelsen rättsligen bestående tomt med beteckningen »fastighet» eller »fastighet som överens­ stämmer med gällande tomtindelning» synes däremot vara acceptabel. Häri­ genom erhålles ett terminologiskt samband mellan byggnadslagstiftningen, fastighetsbildningslagen och den nya jordabalken. Byggnadslagstiftningen skulle härigenom även vinna i klarhet. Möjligen skulle dock i stort sett samma resultat kunna uppnås genom att det i byggnadslagstiftningen in­ föres en bestämmelse, som under hänvisning till olika lagrum preciserar innebörden av begreppet tomt. Vinsten härav skulle vara, att antalet änd­ ringar i lagtexten skulle kunna inskränkas, något som med hänsyn till den relativt korta övergångstid det här är frågan om får anses vara av värde. Hur bestämmelsen bör konstrueras och utformas och om detta förfarande överhuvud är till fullo lagtekniskt genomförbart har utredningen emellertid inte haft möjlighet att närmare penetrera. Fastighetsägareförbundet anför att begreppet tomt enligt förbundets er­ farenhet har sådan hävd att det bör föreligga starka skäl för en ändring. Förbundet vill dock inte motsätta sig den föreslagna reformen. Fördelarna med att beteckningen tomt i BL enligt promemorians förslag i fortsättningen endast kommer att avse administrativt bildad tomt (plan­ enhet) har bl. a. vitsordats av advokatsamfundet och lantmätareföreningen.

I anslutning till de i departementspromemorian redovisade övervägandena angående kravet på tomtindelning anför lantmäteristyrelsen till en början följande. I promemorian har framhållits att den reform av förrättningsförfarandet som FBL kommer att medföra gör det möjligt att i framtiden genomföra fastighetsbildning utan föregående tomtindelning även i andra sammanhang och i annan omfattning än f. n. Det har vidare konstaterats att de genom 1959 års reform vidgade dispensmöjligheterna utnyttjats i högst varierande omfattning. Enligt lantmäteristyrelsens mening skulle det mot denna bak­ grund vara motiverat att genom en ändring av 28 och 30 §§ BL klarlägga, att tomtindelning lämpligen bör ske endast då den har en reell funktion samt att det bör tillkomma byggnadsnämnden att avgöra om så är fallet. Med hänsyn härtill synes stadgandena i 28 och 30 §§ BL böra ges följande huvudsakliga innebörd: Om byggnadsnämnden finner det erforderligt skall byggnadskvarter in­ delas till tomter på sådant sätt att det kan ändamålsenligt bebyggas i över­ ensstämmelse med stadsplanen. De allmänna riktlinjer som enligt styrelsens mening bör kunna bli väg­ ledande vid en sådan prövning sammanfattas på följande sätt. Tomtindel­ ning bör normalt alltid ske dels när planläggning av olika tomter kan be­ höva ses i ett sammanhang och fastighetsbildning aktualiseras bara för del av kvarteret, t. ex. när många fastigheter med skilda ägare berörs och mar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 141

ken är obyggd, dels när byggnadsnämnden finner nödvändigt att fastighetsförhållandena inom ett kvarter uppordnas men markägarna visat sig sakna intresse eller förmåga härtill. Tomtindelning bör i regel kunna avvaras dels när all erforderlig fastighetsbildning inom kvarteret sker på en gång i sam­ ma förrättning, dels när fastighetsbildning berör del av kvarter och uppen­ barligen inte påverkar en kommande ändring av fastighetsindelningen inom resten av kvarteret. Tomtindelning bör normalt inte förekomma när all mark är i en ägares hand. — Lantmäteristyrelsen framhåller slutligen att det bör övervägas om det i förevarande sammanhang inte finns skäl att slopa markägares möjlighet att föranstalta om tomtindelning. Det legitima krav, som en markägare kan ha att få fastighetsindelningen i ett kvarter prövad på en gång, kan enligt styrelsens mening normalt förutsättas sam­ manfalla med byggnadsnämndens önskemål om att tomtindelning skall ske. Dessutom kommer markägare i fortsättningen alltid att ha möjlighet att få en fråga om ändrad fastighetsindelning prövad vid fastighetsreglering. Förslag om ändring av bestämmelserna i 28 § BL i den riktning att kravet på tomtindelning inte blir obligatoriskt framförs också av överlantmätaren i Norrbottens län. Lantmätareföreningen redovisar liknande överväganden. Mot bakgrund av vad i promemorian anförts om att denna fråga bör tas upp i ett vidare lagstiftningssammanhang nöjer sig föreningen emellertid med att understryka betydelsen av att gällande dispensmöjligheter kommer till användning på ett sådant sätt att FBL:s förrättningsformer kan utnyttjas i önskvärd omfattning. Att frågor angående kravet på tomtindelning och fastställelseförfarandet inte bör tas upp i förevarande sammanhang betonas av bl. a. bygglagutred­ ningen och fastighetsägareförbundet. Kommunal-tekniska föreningen understryker värdet av att tomtindelningsinstitutet bibehålls. Föreningen konstaterar därvid att tomtindelning i många fall utgör en önskvärd och ibland nödvändig åtgärd för det fastighetsbildningsmässiga och bebyggelsemässiga genomförandet av stadsplan. När det gäller kvarter vars mark är i en ägares hand bör dock tomtindelning undvikas. I övrigt anser föreningen att den tidrymd som förflyter innan ett upprättat förslag vinner giltighet genom fastställelse bör nedbringas.

I departementspromemorian framlagt förslag om borttagande av kravet på att uppgifter om längden på tomts särskilda sidor även skall redovisas i beskrivningen till tomtindelningen har kommenterats av lantmäteristyrelsen som finner ändringsförslaget motiverat och ända­ målsenligt. Styrelsen framhåller emellertid samtidigt att en sådan reform skärper kraven på kartans innehåll och noggrannhet, eftersom kartan mer än f. n. blir det grundläggande dokumentet beträffande tomtindelningsförslagets innehåll och mening.

De förslag i departementspromemorian som går ut på att kvartersmark

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

vid tomtindelning skall kunna reserveras för samfällighetsbildningar har mötts med principiella erinringar endast från fastighetsäga­ reförbundet. Förbundet kan från planteknisk synpunkt dela uppfattningen att byggnadskvarter skall kunna indelas till både fastigheter och samfälligheter. När det gäller frågan om ansvaret för de ändamål som dessa samfälligheter skall tillgodose synes emellertid utvecklingen enligt förbundets mening ha kommit in på en linje som inneburit en successiv överflyttning av ansvaret från kommunen till den enskilde markägaren eller exploatören. Detta gäller inte blott frågor rörande kostnader för gatunätets utbyggnad och underhåll utan även andra tekniska anläggningar av olika slag som behövs för att exempelvis ett bostadsområde skall fungera. Mot bakgrund av dessa förhållanden anser sig förbundet böra uppställa det förbehållet för ett godtagande av den föreslagna lösningen att kommunerna inte från­ går den ansvarsfördelning som kommit till uttryck i grunderna för hittills gällande regler på ifrågavarande område.

Förbundet har i sitt remissyttrande även ägnat särskild uppmärksamhet åt departementspromemorians förslag att inom byggnadskvarter bildade sanifälligheter i princip skall bli jämställda med fastighet i fråga om skyl­ dighet att utge ersättning för gatumark och gatubyggnads kostnader. Enligt fastighetsägareförbundets erfarenhet har samfällighetsbildningar för utfartsgator och liknande anordningar av tra­ fikteknisk natur tillkommit för att nedbringa stadens kostnader för stads­ planens genomförande. Staden kan genom sådana anordningar undgå att bygga ut gatunätet på det sätt som skulle skett enligt grunderna för gäl­ lande byggnadslagstiftning. Med hänsyn härtill och då de föreslagna lag­ reglerna för beräkning av ersättningens storlek enligt förbundets mening skulle kunna föranleda betydande tolkningssvårigheter anser förbundet att ersättning för gatukostnader inte skall utgå i de fall då samfällighet eller gemensamhetstomt saknar bebyggelserätt. Kritik mot departementspromemorians förslag om att beräkningen av gatukostnadsersättningarna för ej bebyggbara sanifälligheter skall ske med ledning av medeltalet av högsta tillåtna hushöjden för de inom samma kvar­ ter vid gatan belägna tomterna har även framförts av bl. a. planverket och kommunal-tekniska föreningen. Svea hovrätt har i detta sammanhang på­ pekat att det i ytterområden till tätorter ingalunda är ovanligt att en sam­ fälld parkeringsplats eller liknande förlagts på motsatt sida av gatan mot bebyggelsen. Hovrätten fäster därutöver uppmärksamheten på de problem som uppstår om samfällighet omfattar helt kvarter.

Departementspromemorians förslag om upphävande av 46 § BL med anledning av införandet av motsvarande inlösenbestämmelser i 8 kap. 4 § FBL medför enligt lantmäteristgrelsen klara systematiska fördelar. Kri­ tik mot förslaget framförs av fastighetsägarförbundet som anser att nuvaran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 143

de system för inlösen av tomtdelar bör bibehållas och regleras enbart i BL. Advokatsamfundet riktar likaledes kritik mot inlösenbestämmelserna i FBL. Där föreslagna bestämmelser kan enligt samfundet komma att med­ föra olägenheter för sakägarna på grund främst av att avgörandet i första instans skall träffas vid förrättning för fastighetsreglering där möjlighet saknas såväl att ta upp muntlig bevisning som att besluta om ersättning till sakägare för utredningskostnader. Samfundets yttrande i denna fråga ut­ mynnar därför i förslag om att det vid tomtinlösen skall bli möjligt att på yrkande av sakägare få ärendet behandlat av fastighetsdomstol såsom för­ sta instans varvid sakägare, som avstår mark, enligt 16 kap. 14 § FBL får gottgörelse för sina kostnader oberoende av utgången i målet. Med en så­ dan lösning slipper man enligt vad förbundet vidare anför även olägenhe­ ten av bevisbegränsning i första instans jämfört med överinstanserna.

Departementschefen

By§gnadslagstiftningen är f. n. föremål för en omfattande översyn av bygglagutredningen. Mot bakgrund härav bör målsättningen för nu aktuella följdändringar till FBL och JB enligt departementspromemorian i princip vara att endast se till att byggnadslagstiftningen, sedan FBL och JB trätt i kraft, under en övergångstid skall kunna tillämpas på ett så smidigt och ändamålsenligt sätt som är tänkbart utan att dess nuvarande innehåll i något väsentligt hänseende ändras. Sakliga ändringar i gällande rätt bör därför i görligaste mån undvikas. De sålunda uppställda riktlinjerna för byggnadslagstiftningens omedel­ bara anpassning till FBL och JB har inte mött några principiella invänd­ ningar vid remissbehandlingen. Gjorda uttalanden bl. a. från planverket och bygglagutredningen har tvärtom ytterligare understrukit betydelsen av att de sakliga ingreppen i gällande ordning blir så begränsade och lite in­ gripande som möjligt. Jag kan för egen del helt ansluta mig till denna upp­ fattning. I BL förekommer f. n. två skilda tomtbegrepp nämligen administrativt bildad tomt och rättsligen bestående tomt. Med administrativt bildad tomt avses en vid detaljplanläggning i form av tomtindelning utlagd bebyggelse­ enhet. Tomten utgör i detta fall den mall efter vilken fastighetsbildningen skall genomföras. För att underlätta tillskapandet av en sådan mot en ad­ ministrativt bildad tomt svarande rättsligen bestående tomt tillmäts tomt­ indelningen f. n. även viss fastighetsbildande verkan. Söker någon lagfart på område som enligt tomtindelning skall ingå i tomt eller begär ägare till markområde som omfattar tomt att denna införs i tomtboken, skall tomt­ delen eller tomten anses ha blivit avstyckad genom fastställelsen av tomt­ indelningen. Motsvarande gäller när det av fastställd stadsplan framgår att

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970

del av tomt inte längre ingår i byggnadskvarter. Avstyckningen anses då ha skett när stadsplanen blev fastställd (1 kap. 1 och 3 §§ FBLS). Införandet av FBL innebär bl. a. att tomtindelning liksom stadsplan helt förlorar fastighetsbildande verkan. Fastighetsbildning inom tomtindelat om­ råde skall i fortsättningen verkställas av fastighetsbildningsmyndighet inom ramen för ett eller flera av de fastighetsbildningsinstitut som står till buds enligt FBL —- oberoende av om marken är belägen inom stad eller på landet — nämligen fastighetsreglering, avstyckning, klyvning och sammanlägg­ ning. Vidare medför FBL att de nuvarande särskilda reglerna i 2 kap. FBLS om tomtmätning slopas och att frågor angående en rättsligen bestående tomts gränser och beskaffenhet i övrigt skall prövas inom ramen för det för alla fastigheter gemensamma institutet fastighetsbestämning. Bland FBL:s allmänna villkor för fastighetsbildning finns på sätt när­ mare utvecklats i promemorian vissa bestämmelser som skall utgöra ga­ ranti för att de plansynpunkter vilka är redovisade i skilda typer av fast­ ställda planer blir vederbörligen beaktade. Som huvudregel gäller därvid att fastighetsbildningen skall ske i överensstämmelse med planen, t. ex. tomt­ indelningen. I vissa fall kan emellertid avvikelse ske från planen bl. a. efter medgivande av länsstyrelse eller byggnadsnämnd. Införandet av FBL och upphävandet av FBLS får sålunda inte bara till följd att tomtindelningen omvandlas till ett rent planinstitut utan leder även till att principen om identitet mellan de administrativt bildade och de rättsligen bestående tomterna blir mindre allmängiltig än f. n. Enligt departementspromemorian kommer det i fastighetsbildningshänseende efter FBL:s ikraftträdande inte att finnas annat som skiljer en inom tomtindelat område bildad fastighet — motsvarighet till rättsligen beståen­ de tomt — från övriga enligt FBL bildade fastigheter än det förhållandet att de särskilda villkor, som angett ramen för fastighetsbildningen och från vilka i vissa fall medgetts undantag eller avvikelse annars skett, återfinns i en detaljplan med beteckningen tomtindelning. Av departementspromemorian framgår vidare att det dubbla tomtbegrep­ pet inte längre har någon självständig betydelse i annat sammanhang än i byggnadslagstiftningen. För den fastighetsregisterreform, om vilken beslut angående vissa riktlinjer redan fattats vid 1968 års riksdag, utgör ett slo­ pande av begreppet rättsligen bestående tomt en nödvändig förutsättning. Begreppen tomt, tomtdel och tomtägare förekommer f. n. i 35 av BL:s 170 paragrafer. I allmänhet framgår väl av sammanhanget om därmed avses administrativt bildad eller rättsligen bestående tomt. Enligt departements­ promemorian saknas emellertid inte exempel på stadganden där frågan om de aktuella beteckningarnas rätta innebörd är mer eller mindre oklar eller i varje fall kan orsaka viss osäkerhet. Flertalet av de bestämmelser i BL som gäller rättsligen bestående tomt

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970 145

avser enligt 155 § även annan inom byggnadskvarter belägen fastighet på vilken nybyggnad företagits eller skall äga rum efter det kvarteret intogs i stadsplan liksom administrativt bildad tomt i en ägares hand. Reglerna i 50 och 51 §§ om stads skyldighet att upplåta gata och allmän plats gäller där­ emot enbart rättsligen bestående tomter. Med utgångspunkt från att ändringarna i gällande rätt bör bli så föga in­ gripande som möjligt —• i såväl materiellt som systematiskt avseende — synes det enligt departementspromemorian inte vara möjligt att i BL tills vidare helt undvara en motsvarighet till det nuvarande begreppet rättsligen bestående tomt. Departementspromemorians förslag till lösning av dessa övergångsproblem i avvaktan på en kommande reform av byggnadslagstiftningen inne­ bär, att begreppet tomt i BL i enlighet med bl. a. fastighetsregisterutred­ ningens önskemål reserveras för betydelsen administrativt planlagd enhet samt att beteckningen tomt i betydelsen rättsligen bestående tomt genom­ gående ersätts med uttrycket »fastighet som överensstämmer med gällande tomtindelning» eller enbart ordet »fastighet». Med denna lösning uppnås enligt promemorian inte bara ett direkt terminologiskt samband mellan FBL och BL utan undanröjs även de oklarheter som den nuvarande använd­ ningen av de dubbla tomtbegreppen kan ha medfört. Departementspromemorians förslag om en utmönstring av begreppet rättsligen bestående tomt ur BL har inte mött några principiella invändning­ ar under remissbehandlingen utan i allmänhet fått ett positivt gensvar. För egen del kan jag i allt väsentligt instämma i de överväganden som ligger bakom det i promemorian sålunda framlagda förslaget. Beträffande den lagtekniska lösningen har bygglagutredningen i sitt remissyttrande ifrågasatt om det inte är möjligt att i stort sett nå samma resultat som åsyftas med promemorians förslag genom att i BL införa en bestämmelse som under hänvisning till olika lagrum preciserar innebörden av begreppet tomt. Vad utredningen här avser torde vara en motsvarighet till eller utbyggnad av nuvarande 155 § BL. En generell tolkningsregel med antytt innehåll skulle visserligen på sätt utredningen framhållit få till följd att antalet paragrafer som behöver ändras blir väsentligt lägre än enligt den lagtekniska lösning som förordats i promemorian. Dessa ändringar är emellertid som regel endast av terminologisk natur och föga ingripande. Vidare torde det inte kunna bestridas att den nuvarande användningen av ordet tomt i BL inte bidrar till att göra denna lagstiftning särskilt lättillämpad. Att då sam­ tidigt som tomtbegreppet försvinner ur annan lagstiftning eller där förlorar sin självständiga betydelse fortfarande i ett flertal av BL:s centrala para­ grafer behålla två tomtbegrepp med skiftande innebörd och såvitt avser rättsligen bestående tomt även med delvis helt ny definition är enligt min

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

mening endast ägnat att göra denna lagstiftning mer svåröverskådlig och oklar än som är nödvändigt. Jag ansluter mig därför till den lagtekniska lösning som föreslagits i promemorian.

De bestämmelser i gällande BL som avser tomter har i såväl materiellt som systematiskt hänseende utformats mot bakgrund av förutsättningen att byggnadskvarter i princip alltid skall tomtindelas. Undantag från för­ budet att bygga på mark som inte är tomtindelad förekommer numera i be­ tydligt större utsträckning än tidigare. Vad som främst bidragit till denna utveckling är de ändringar i byggnadslagstiftningen som genomfördes år 1959 och vilka bl. a. innebär att länsstyrelserna fått befogenhet att ge viss i)y§Sna<lsnämnd rätt att meddela dispens från tomtindelning skravet. I pro­ positionen angående dessa lagändringar (1959: 168 s. 106) framhölls att erfarenheterna hade visat att det i många fall är möjligt att åstadkomma en lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskaraktär på annat sätt än genom tomtindelning samt att det därför inte behövde innebära någon fara om man lättade något på förbudet mot att bygga på mark som inte är tomtindelad. Enligt promemorian kan införandet av PBL, med dess i förhållande till gällande lagstiftning betydligt ökade möjligheter att inom ramen för en och samma förrättning på ett smidigt och jämförelsevis enkelt sätt lösa före­ kommande fastighetsbildningsfrågor, väntas få till följd att fastighetsbild­ ning utan föregående tomtindelning blir aktuell även i andra sammanhang och i annan omfattning än f. n. Det torde emellertid finnas fall där tomt­ indelning fortfarande blir nödvändig. Med tanke härpå bör enligt prome­ morian den av fastighetsregisterutredningen aktualiserade frågan om ett slopande av kravet på tomtindelning inte tas upp till avgörande i föreva­ rande begränsade sammanhang. Remissinstansernas inställning till detta i promemorian redovisade ställ­ ningstagande är något splittrad. I de yttranden som berör frågan framförs sålunda från en del håll synpunkter som snarast kan sägas vara ägnade att understryka vikten av att det principiella kravet på tomtindelning tills vi­ dare bibehålls oförändrat medan det i ett par fall framförs förslag i motsatt riktning. Bland sistnämnda remissinstanser märks lantmäteristyrelsen som anser att tomtindelning lämpligen bör ske endast då sådan planläggning har en reell funktion samt att byggnadsnämnden bör få avgöra om så är fallet. Jag vill inte bestrida att införandet av FBL ger frågan om ett fortsatt bibehållande av kravet på tomtindelning som huvudregel i BL ytterligare aktualitet liksom att det skulle vara beklagligt om ifrågavarande lagtek­ niska lösning leder till att de fördelar som kan vinnas genom fastighetsbild­ ning utan föregående tomtindelning inte blir tillräckligt utnyttjade. Vad i promemorian anförts om den skiftande grad i vilken föreliggande dispens­ möjligheter hitintills använts synes tala för att farhågorna för en sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 147

mindre gynnsam utveckling inte är helt obefogade. Ett borttagande av det principiella kravet på tomtindelning liksom ett slopande av markägarnas initiativrätt till sådan detaljplanläggning är emellertid så ingripande åt­ gärder, med delvis svåröverskådliga konsekvenser, att de lämpligen bör prövas inom ramen för bygglagutredningens fortsatta arbete med en över­ syn av hela byggnadslagstiftningen. Jag delar därför den i promemorian och av åtskilliga remissinstanser — däribland bygglagutredningen -— i den­ na fråga redovisade uppfattningen. Mot bakgrund av vad bl. a. lantmäteristyrelsen anfört finner jag emellertid samtidigt angeläget ytterligare un­ derstryka betydelsen av att berörda plan- och fastighetsbildningsmyndigheter genom ömsesidigt samråd och samverkan verkligen söker ta till vara alla de ökade möjligheter till tids- och kostnadsbesparingar och ibland även till mer ändamålsenliga resultat, t. ex. vid samfällighets- eller servitutsbildningar, som fastighetsbildning utan föregående tomtindelning efter FBL:s ikraftträdande kan väntas medföra. Den praktiska tillämpningen av bestämmelserna om rätten att meddela dispens från tomtindelningskravet torde här bli av mer allmänt intresse och få större principiell betydelse än f. n.

I fråga om tomtindelningsinstitutet förordas i promemorian den förenk­ lingen att uppgifter om längden av varje tomts särskilda sidor inte vida­ re skall behöva redovisas i den till tomtindclningsförslaget fogade beskriv­ ningen. Motsvarande uppgifter framgår alltid av den karta på vilket för­ slaget är utmärkt. I likhet med lantmäteristyrelsen finner jag detta ändringsförslag ända­ målsenligt. Det öppnar möjlighet till vissa rationaliseringsvinster och synes inte kunna ge anledning till några olägenheter.

FBL:s bestämmelser om samfälligheter innehåller flera betydelsefulla nyheter. Enligt FBL är fråga om samfällighetsbildning en fastighetsregleringsåtgärd som kan tas upp till prövning såväl i samband med andra åt­ gärder som helt självständigt. Samfällighet kan, i motsats till vad som f. n. gäller, bildas också inom detaljplanelagt område. I departementspromemorian uttalas att en samfällighetsbildning inom byggnadskvarter i en hel del fall kan vara den lösning som möjliggör att marken utnyttjas mest rationellt och ekonomiskt. Vid sidan av 1966 års lag om vissa gemensamlietsanläggningar och institutet samfällighetsrätt i JB kan ifrågavarande bestämmelser i FBL sålunda sägas underlätta en praktisk anpassning till moderna plansynpunkter, med beaktande av såväl den tekniska och ekonomiska utvecklingen som trafiksäkerhets- och and­ ra miljöfrågor. Enligt promemorian finns skäl anta att samfällighetsbildning inom bygg­ nadskvarter inte sällan blir aktuell under förhållanden där det bör finnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

goda förutsättningar att medge undantag från kravet på tomtindelning. Med ömsesidigt samråd mellan fastighetsbildnings- och planmyndigheterna kan möjligheterna till en ändamålsenlig och smidig planlösning i dessa fall vän­ tas bli särskilt gynnsamma. Med tanke på de fall åter då detaljplanläggning inte kan undvaras före­ slås emellertid i promemorian den ändringen i gällande bestämmelser om tomtindelning att planmyndigheterna i fortsättningen inte bara skall kunna indela kvarteret i tomter utan även skall få befogenhet att reservera viss mark för från plansynpunkt önskvärda samfällighetsbildningar. I detta syfte har i förslaget till ny lydelse av 155 § BL införts en generell bestäm­ melse av innebörd att vad som i BL sägs om tomt (i betydelsen administra­ tivt planlagd enhet avsedd för bebyggelse) skall äga tillämpning även på samfällighet inom byggnadskvarter. Den i promemorian sålunda förordade lösningen grundas bl. a. på upp­ fattningen att frågor om olika former av samverkan mellan blivande fastig­ hetsägare inom ett område normalt bör tas upp i ett så tidigt skede som möjligt av en exploateringsprocess. Ifrågavarande avgöranden är ju i all­ mänhet av central betydelse för kvartersmarkens användning och bebyggel­ sens utformning. Mot denna bakgrund finner jag det helt naturligt att de myndigheter som bär ansvaret för detaljplanläggningen, dvs. i första hand byggnadsnämn­ derna, redan i samband med tomtindelningen får möjlighet att utöva infly­ tande över framtida samfällighetsbildningar genom att reservera viss kvartersmark för sådant ändamål. Nämnda befogenhet bör närmast ses som ett komplement till den styrning av utvecklingen i önskad riktning som plan­ myndigheterna redan f. n. kan åstadkomma genom särskilda planföreskrif­ ter, exploateringsavtal eller på annat sätt.

En nyhet i FBL som från plansynpunkt måhända kan visa sig bli ännu mer betydelsefull än bestämmelserna om samfälligheter är möjligheterna att bilda, ändra eller upphäva servitut genom fastighetsreglering. På mot­ svarande sätt som gäller beträffande samfälligheter kan angivna frågor så­ lunda i fortsättningen tas upp till prövning även utan samband med annan fastighetsbildningsåtgärd. Till skillnad mot JDL innehåller FBL vidare inte någon särskild uppräkning av tillåtna servitutsändamål. Det torde inte råda någon tvekan om att servitutsinstitutet härigenom blir betydligt mer an­ vändbart än f. n. Särskilt märkbart blir detta inom tomtindelade byggnads­ kvarter där förrättningsservitut nu i regel inte kan bildas. Här angivna för­ hållanden gör att servitutsbildning i framtiden kan väntas tilldra sig ett vida ökat intresse och inte sällan kommer att erbjuda den från plansyn­ punkt mest ändamålsenliga lösningen på skilda fastighetsbildningsproblem. Mot bakgrund av dessa överväganden vill jag redan i detta sammanhang klargöra att jag ansluter mig till departementspromemorians förslag om en

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 149

ändring av 34 § BS •—- som innehåller närmare bestämmelser om tomtindelning — så att därav klart framgår, att i tomtindelningsförslag skall anges även vilka servitut som skall bildas inom det tomtindelade området. Fastighetsägareförbundet har i sitt remissyttrande gett uttryck åt viss oro inför möjligheten att befogenhet för planmyndigheterna att vid tomt­ indelning reservera kvartersmark för samfällighetsbildningar skall få till följd att kommunernas ansvar för samfärdsleder och andra gemensamma anordningar i ökad utsträckning kommer att övervältras på de enskilda markägarna. I anslutning härtill finner jag angeläget understryka, att planmyndighe­ ternas bedömningar och ställningstaganden i fråga om önskvärda samfällighets- liksom servitutsbildningar aldrig har annan funktion än att ytterligare precisera hur fastighetsindelningen från plansynpunkt slutligen bör vara beskaffad inom ett visst område. Eftersom själva planläggningen inte kom­ mer att ha någon fastighetsbildande verkan måste därvid framkommande önskemål om såväl samfällighets- som servitutsbildningen alltid bedömas mot bakgrund av de fastighetsbildningsrättsliga bestämmelserna i FBL. Detta innebär att det vid den kommande fastighetsregleringen måste kon­ stateras t. ex. att en aktuell servitutsbildning verkligen är av väsentlig bety­ delse för den härskande fastighetens ändamålsenliga användning. Därutöver gäller givetvis också den förutsättningen att den tillämnade fastighetsregle­ ringen inte står i strid mot de i 3 kap. FBL för all fastighetsbildning uppställ­ da allmänna lämplighetsvillkoren. Nu angivna förhållanden leder till att planmyndigheterna inte torde ha några faktiska möjligheter att med hopp om framgång kunna meddela plan­ föreskrifter om samfällighets- eller servitutsbildningar för ändamål som en­ ligt vedertagen uppfattning inte skall tillgodoses inom fastighetsbildningens ram. I sista hand föreligger ju dessutom alltid möjlighet för enskild sak­ ägare att framställa anmärkningar mot utställt förslag eller erinringar mot kommunal myndighets beslut om antagande av tomtindelning samt att föra talan mot länsstyrelsens fastställelsebeslut i den mån där framställda yrkan­ den helt eller delvis lämnats utan bifall. För att ytterligare understryka vilka samfällighets- eller servitutsbild­ ningar som det bör tillkomma planmyndigheterna att ta ställning till i sam­ band med tomtindelningen har 34 § BS i departementsförslaget getts en ut­ formning som syftar till att bättre än promemorians förslag klargöra att i tomtindelningsförslaget skall anges endast de samfällighets- eller servituts­ bildningar som från plansynpunkt bedöms vara så väsentliga att de utgör en nödvändig förutsättning för att fastighet skall anses överensstämma med tomtindelningsförslaget.

Enligt gällande rätt är markägares skyldighet att utge ersättning till kom­ mun för gatumark och gatubyggnadskostnader knutna till den på resp.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

tomt högsta tillåtna hushöjden. Genom införandet av FBL och här re­ dan berörda följdändringar i byggnadslagstiftningen uppkommer emellertid enligt departementspromemorian behov av regler som medför att även ägar­ na till de fastigheter som har del i samfällighet som är belägen inom byggnadskvarter i princip blir skyldiga att utge gatukostnadsersättningar. I pro­ memorian föreslås därför en bestämmelse som anger att samfällighet i före­ varande hänseende skall vara jämställd med fastighet vilken överensstäm­ mer med gällande tomtindelning. För det fall att samfälligheten inte får bebyggas föreslås i promemorian tillika att högsta tillåtna hushöjden skall antas vara medeltalet av vad som här gäller för de inom samma kvarter vid gatan belägna tomterna. Förslaget att delägare i samfällighet i princip skall bli skyldiga att utge ersättning för gatukostnader har under remissbehandlingen inte mött in­ vändningar från mer än ett håll. Fastighetsägareförbundet säger sig ha gjort den erfarenheten att samfällighetsbildningar för utfartsgator och liknande anordningar av trafikteknisk natur tillkommit för att nedbringa stadens kostnader för stadsplanens genomförande. Förbundet avstyrker bl. a. på grund härav att samfällighet som saknar bebyggelserätt belastas med er­ sättningsskyldighet för gatukostnader. Nuvarande bestämmelser om gatukostnadsersättningar är föråldrade och svårtillämpade. Det är emellertid enligt min mening helt uteslutet att i detta begränsade sammanhang söka komma till rätta med de delvis mycket be­ svärliga problem som aktualiseras vid en ändring av gällande system. Av vad tidigare anförts framgår att det finns skäl anta att samfällighetsbildningar i framtiden kan bli aktuella inom byggnadskvarter i en helt annan utsträckning än f. n. Enligt promemorian skulle det vara otillfredsställande om de möjligheter till planmässiga fördelar som en sådan utveckling kan erbjuda hämmas på grund av hänsynstaganden till gällande gatukostnadsbestämmelser. Utformningen av en detaljplan bör naturligtvis i princip vara helt oberoende av hur exploateringskostnaderna sedan skall fördelas mellan kommunen och de enskilda markägarna inom kvarteret. Mot denna bak­ grund delar jag uppfattningen att BL nu bör kompletteras med en bestäm­ melse som i aktuellt avseende likställer samfällighet inom byggnadskvarter med där belägen fastighet. Jag har i annat sammanhang redan uttalat, att jag anser att det inte föreligger någon risk för att samfällighetsbildning­ ar inom byggnadskvarter skall medföra att på enskilda markägare övervält­ ras ansvar och kostnader för anordningar som inte rätteligen bör utföras av fastighetsägarna inom kvarteret eller som inte oundgängligen är nöd­ vändiga för att de aktuella fastigheterna skall kunna tas i anspråk för av­ sedda ändamål. Vid sådant förhållande finner jag inte skäl att här göra någon skillnad mellan olika typer av samfälligheter. Detta ställningstagan­ de står för övrigt bäst i överensstämmelse med grunderna för nuvarande system, som torde ha byggts upp med utgångspunkt från antagandena

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 151

att hela kvarteret utgör tomtmark och att alla tomter har gränslinjer mot gator eller därmed jämställda allmänna platser. De i promemorian föreslagna reglerna för beräkning av gatukostnadsersättningar för samfällighet utan bebyggelserätt har kritiserats av en del remissinstanser. Det har därvid bl. a. påpekats att förslaget inte täcker det fall då en samfällighet t. ex. är belägen efter kvarterets hela gräns mot viss gata. Med anledning av dessa berättigade anmärkningar innehåller departementsförslaget i denna del en annan lösning. Jag föreslår sålunda att den sökta högsta hushöjden skall beräknas med ledning av medeltalet av vad som i detta hänseende gäller för de fastigheter som har del i samfälligheten. En sådan bestämmelse torde inte bara undanröja risken för tolkningssvårigheter med anledning av samfällighetens läge utan synes även i övrigt kun­ na bli förhållandevis lättillämpad eftersom det finns skäl anta att sarnfällighetsbildningar i stor utsträckning blir aktuella inom kvarter med lik­ artad bebyggelse. Skulle tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse i nå­ got enstaka fall tyckas leda till ett uppenbart obilligt resultat, finns alltid möjligheten för de enskilda sakägarna att begära jämkning av ersättningen enligt 60 § BL.

I 8 kap. 4 § FBL finns bestämmelser om inlösen för fall då särskilda delar av administrativt planlagd tomt tillhör olika ägare. Dessa bestämmelser utgör sålunda en motsvarighet till gällande regler i 46 § BL. Det föreligger emellertid flera betydande skillnader mellan dessa skilda system för att förena eu tomt i en ägares hand. Inlösen enligt BL handläggs sålunda av expropriationsdomstol i huvudsak med stöd av ExL:s bestämmelser. En­ ligt FBL är fråga om inlösen av tomtdel däremot en fastighetsregleringsåtgärd som i första hand skall avgöras av fastighetsbildningsmyndigheten genom fastighetsbildningsbeslut. I departementspromemorian föreslås att 46 § BL upphävs i samband med införandet av FBL. Detta ställningstagande baseras i allt väsentligt på de överväganden i denna fråga som jag redovisat i lagrådsremissen angående FBL (s. 609). Promemorians förslag bär i allmänhet lämnats utan erinran av remiss­ instanserna. Den kritik och de ändringsförslag som på denna punkt fram­ förts av fastighetsägareförbundet och advokatsamfundet avser ytterst det redan remitterade förslaget till FBL. Vid sådant förhållande vill jag i före­ varande sammanhang endast ånyo understryka, att det skulle vara olämp­ ligt att i två olika lagar ha bestämmelser som tjänar exakt samma syfte men som inte är helt parallella. Departementsförslaget överensstämmer därför i denna del med promemorians förslag.

I JB finns i 3 kap. 7 § vissa privaträttsliga bestämmelser om byggnad eller annan anläggning som uppförts så, att den skjuter in på angränsande

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

mark. Dessa bestämmelser utgör en motsvarighet till vissa av de regler som f. n. är intagna i 39 § BL. Departementspromemorians förslag till ändring av nämnda paragraf innebär i huvudsak att ifrågavarande privaträttsliga regler utmönstras från BL. Förslaget bygger på de riktlinjer som angetts av lagberedningen i dess förslag till följdändringar till JB. Remissyttrandena liksom departementsbehandlingen av nämnda änd­ ringsförslag ger mig inte anledning till några principiella erinringar mot de överväganden och ställningstaganden som i denna fråga redovisats i prome­ morian. Detsamma gäller där i övrigt framlagda förslag till ändringar i BL och BS.

SPECIALMOTIVERING Ryggnadslagen 37 §. Promemorian. Ändringen innebär endast att ordet »tomt» byts ut mot »mark». Nybyggnad kan inte längre företas på tomt, i betydelsen planenhet. Mark är då ett lämpligare uttryck som ger regeln oförändrat materiellt inne­ håll.

Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med det i promemorian upptagna förslaget.

38 §. Promemorian. I första stycket har begreppet rättsligen bestående tomt ersatts med det något vidare men i övrigt liktydiga begreppet »fastighet som överensstämmer med tomtindelning». Att det här endast är fråga om gällande tomtindelning bör enligt promemorian vara självklart (jfr prop. 1947: 131 s. 206). Det nya begreppet avser att täcka såväl av ålder beståen­ de tomter (159 § BL jfrd med 80 § stadsplanelagen den 29 maj 1931, nr 142) och övriga fastigheter vilka vid FBL:s ikraftträdande är eller skulle ha varit införda i tomtboken som alla med tillämpning av 3 kap. 2 § FBL inom tomtindelat område bildade fastigheter. Till ifrågavarande grupp hör även vissa med ledning av FBL:s övergångsbestämmelser inom sådant om­ råde färdigbildade fastigheter. De registerfastigheter som uppstår till följd av fastighetsbildningsåtgärder enligt 3 kap. 9 § FBL (successiva fastighets­ bildningar) eller på grund av regler om självständig registrering av från plansynpunkt ofullständiga enheter omfattas däremot inte av detta be­ grepp. Dessa registerfastigheter överensstämmer ju enligt promemorian in­ te med tomtindelningen. Detsamma kan visserligen sägas även om en del av de fastigheter som bildats med tillämpning av 3 kap. 2 § FBL men för dessa uppställs en särskild tolkningsregel i 155 § tredje stycket. I materiellt hänseende innebär de ändrade bestämmelserna en viss utvidg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1970 153

ning av antalet byggnadsgilla enheter. Medgivanden som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket FBL fritar sålunda från skyldighet att söka dispens enligt tredje stycket i förevarande paragraf, om det inte undantagsvis är fråga om bebyggelse »i strid mot tomtindelningen», dvs. över fastighetsgräns. Med hänsyn till vad som anförts i motiven till 3 kap. 2 § FBL (s. 125) om att där avsett dispensförfarande bör anpassas efter grunderna för dispens enligt byggnadslagstiftningen samt att byggnadsnämndens mening alltid bör inhämtas när dispensfrågan avgörs av länsstyrelsen kan en sådan ordning enligt promemorian inte ge anledning till några betänkligheter. Det måste tvärtom vara rationellt att i så stor utsträckning som möjligt undvika all onödig dubbelprövning. I andra stycket har »tomten» utbytts mot »fastigheten». Det tomtbegrepp som här avses är givetvis rättsligen bestående tomt. Av förarbetena till 155 § framgår emellertid att vad som i detta stycke sägs om tomt gäller även i nämnda paragraf angivna andra fastigheter samt administrativt bildad tomt i en ägares hand (jfr stadsplaneutredningens förslag SOU 1945: 15 s. 463 och departementschefens uttalande i prop. 1947: 131 s. 298).

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att paragrafen skulle bli tydligare — framförallt vid en jämförelse med 155 § — om ordet »gällande» infogas framför »tomtindelning» i första stycket. Advokatsamfundet ifrågasätter om inte uttrycket »fastighet som överensstämmer med tomtindelningen» lämpligen kan ersättas med den av FRU föreslagna beteckningen »fastighet som motsvarar tomt».

Departementschefen. Ifrågavarande paragraf har en mycket central bety­ delse i byggnadslagstiftningen. De ändringar som nu företas bör därför vara så föga ingripande som möjligt. Under hela den tid BL varit i kraft har med »tomtindelning» i första stycket endast avsetts gällande tomtindelning. Vid sådant förhållande anser jag inte att det finns skäl att vare sig i denna paragraf eller i andra liknande sammanhang särskilt ange att det är fråga om gällande tomtindelning. Det i promemorian förordade uttrycket »fastighet som överensstämmer med tomtindelningen» har vid jämförelse med andra tänkbara alternativ den uppenbara fördelen att det terminologiskt knyter an till huvudregeln i 3 kap. 2 § första stycket FBL om fastighetsbildning inom vissa planom­ råden. Vidare kan t. ex. beteckningen »fastighet som motsvarar tomt» må­ hända rikta uppmärksamheten främst på de i tomtindelningsförslaget an­ givna gränslinjerna och därigenom i viss mån undanskymma det faktum att i förslaget angivna samfällighets- eller servitutsbildningar också måste ha genomförts innan den aktuella fastigheten kan betecknas som byggnadsgill. Departementsförslaget till ändringar i denna paragraf har därför helt baserats på promemorians förslag.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år WTO

39 §. Promemorian. Denna paragraf har i huvudsak utformats med ledning av lagberedningens förslag till följdändring till JB (SOU 1960: 24 s. 259). Ordet »tomt» har emellertid bytts ut mot »fastighet inom byggnadskvarter». Detta innebär i sakligt hänseende den nyheten att paragrafen i fortsätt­ ningen blir tillämplig inte bara inom tomtindelat område utan inom alla genom fastställd stadsplan utlagda byggnadskvarter. Med anpassning till 3 kap. 7 § JB har beskrivningen »angränsande tomt eller på gata eller an­ nan allmän plats» ersatts med det sammanfattande uttrycket »angränsan­ de mark» (jfr lagrådsremissen beträffande JB den 11 februari 1966 s. 118).

Remissyttrandena. Planverket anser att uttrycket »annan anläggning» i andra stycket av paragrafen kan ge anledning till vissa tolkningssvårigheter.

Departementschefen. Med »byggnad» i paragrafens andra stycke avses givetvis den betydelse detta begrepp har i BL. Vid sådant förhållande be­ hövs ingen särskild föreskrift om anläggning. Departementsförslaget är i övrigt grundat på promemorieförslaget.

47 §. Promemorian. Första stycket innehåller bestämmelser om den tidpunkt vid vilken stad får rätt att väcka talan om inlösen av den mark som ingår i en administrativt planlagd tomt som ägs av flera personer. Huvudregeln är att lösningsrätten aldrig inträder förrän ett år gått från det tomtindelningen blev fastställd. Har inte ansökan om fastighetsreglering gjorts före utgången av denna tid, kan stad väcka talan vid expropriationsdomstol om inlösen av tomtdelarna. Därmed avses all i den planlagda tomten ingående mark. Är däremot frågan om fastighetsbildning anhängig hos fastighetsbildningsmyndigheten vid ettårsfristens utgång, förskjuts tidpunkten för inträdet av sta­ dens rätt att väcka talan om inlösen till dess det slutligt konstaterats att den genom ifrågavarande ansökan inledda förrättningen ej lett till fastig­ hetsbildning i överensstämmelse med tomtindelningen. Vid prövning om sådant förhållande föreligger skall regeln i 155 § tredje stycket beaktas. Andra stycket innehåller regler om konkurrens mellan ansökan om fastig­ hetsreglering och talan om inlösen som staden väcker vid expropriations­ domstol efter ettårsfristens utgång. I denna konkurrenssituation gäller att stadens talan skall förklaras vilande till dess en tidigare inledd fastighetsbildningsförrättning slutförts. Leder sådan förrättning i fråga om tomten till avsedd fastighetsbildning, skall stadens talan avskrivas som förfallen. Tillämpningen av såväl första som andra stycket kräver enligt prome­ morian i de allra flesta fall ett informationsutbyte mellan expropriationsdomstolen och fastighetsbildningsmyndigheten. Framgår sålunda inte direkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970 155

av handlingarna att ettårsfristen efter tomtindelningens fastställande ännu ej gått till ända eller att av staden väckt talan av annat skäl uppenbarligen skall avvisas eller förklaras vilande, måste expropriationsdomstolen infordra uppgift från vederbörande fastighetsbildningsmyndighet huruvida det vid den tidpunkt då staden väckte sin talan hade inletts någon fastighetsbildningsförrättning med syfte att bilda en fastighet som överensstämmer med ifrågavarande tomt. Det är därvid i och för sig likgiltigt om ansökan varit skriftlig eller muntlig, om den gjorts av ägare av del av den aktuella tomten eller av annan behörig sökande eller om den avsett enbart den aktuella tomten eller ett större regleringsområde. Vad som fordras är sålunda bara att sådant initiativ har tagits som enligt FBL utgör formell förutsättning för att fastighetsbildningsmyndigheten inom ramen för den aktuella för­ rättningen skall kunna komma fram till ett beslut om den avsedda fastig­ hetsbildningen. Att stad väckt talan om inlösen av i tomt ingående mark utgör enligt vad som vidare anförs i promemorian i och för sig inget hinder mot att marken senare kan bli indragen i en förrättning enligt FBL. Teoretiskt sett skulle en sådan förrättning även kunna avse inlösen av återstod av tomt enligt 8 kap. 4 §. En sådan ordning är dock inte lämplig. I något enstaka fall är det emel­ lertid tänkbart att det på grund av t. ex. servituts- eller samfällighetsbildningar kan finnas ett beaktansvärt intresse av att en fastighetsbildning kan genomföras utan onödig tidsspillan som ett led i en mer omfattande fastig­ hetsreglering. Det bör därför inte komma i fråga att uppställa något ovill­ korligt förbud mot varje form av fastighetsbildande åtgärd rörande mark som omfattas av ett pågående inlösenförfarande. I allmänhet torde det dock knappast råda någon tvekan om att sådana åtgärder bör anstå till dess sta­ den fått kvalificerat förhandstillträde till tomtdelarna (39 § ExL) eller inlösenfrågan slutligt avgjorts genom laga kraft ägande dom. Det finns enligt promemorian skäl att iaktta restriktivitet i fråga om fastighetsbildningsåtgärder avseende mark som berörs av pågående pröv­ ning i mål om inlösen enligt 47 § BL. I vissa fall föreligger sannolikt hinder mot sådan åtgärd redan på grund av de allmänna bestämmelserna om fastig­ hetsreglering i 5 kap. FBL. I andra fall åter kan fastighetsbildningsmyndig­ heten med stöd av 4 kap. 39 § förklara förrättningen vilande i avbidan på inlösenmålets slutliga avgörande. Av stor betydelse är säkerligen även fastighetsbildningsmyndighetens möjligheter att genom upplysning och rådgiv­ ning förmå sakägarna att inta en rationell inställning till hithörande frågor. Under alla förhållanden är det emellertid nödvändigt att fastighetsbildnings­ myndigheten omgående får underrättelse från expropriationsdomstolen om att stad enligt 47 § BL väckt talan om inlösen av tomt. Föreskrift härom har upptagits i ett tredje stycke av paragrafen.

Remissyttrandena. Enligt kommunal-tekniska föreningen bör stads lös­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

ningsrätt omfatta även eventuella servitut, som enligt tomtindelningen skall utnyttjas för tomtens räkning. Härigenom torde enligt föreningens mening en snabbare handläggning av fastighetsbildningsärendet kunna upp­ nås i många fall. Lantmätareföreningen konstaterar att det i viss mån är främmande för fastiglietsbildningsmyndigheten att göra officialanteckningar på grund av underrättelser av den typ som avses i tredje stycket i denna paragraf. Föreningen föreslår därför att avsedd underrättelse även skall sändas till fastighetsregisterföraren för anteckning i fastighetsregistret.

Departementschefen. Inlösen av tomtdelar enligt förevarande paragraf ut­ gör enbart en förberedelse till en senare fastighetsbildningsåtgärd enligt FBL. Därvid aktualiseras givetvis även frågor om servitutsbildningar. Det torde under sådant förhållande inte finnas anledning att söka införa ett system som medger att denna prövning delvis föregrips i inlösenärendet. En sådan ordning skulle enligt min mening i många fall snarast kunna leda till onödiga komplikationer. Det finns skäl anta att inlösen enligt förevarande paragraf kommer att företas i så pass ringa omfattning att frågan om fastighetsbildningsmyndigheternas befattning med de i tredje stycket av promemorians förslag avsedda underrättelserna inte bör vålla några större praktiska problem. En enkel minnesanteckning eller arkivering av underrättelsen i anslutning till myn­ dighetens handlingar om tomtindelningen torde i allmänhet vara en fullt tillräcklig och betryggande åtgärd. Vid sådant förhållande bör det enligt min mening inte komma ifråga att också belasta fastighetsregistret med motsvarande uppgifter. I övrigt ger varken remissyttrandena eller departementsbehandlingen an­ ledning till några erinringar mot promemorians förslag.

50 och 51 §§. Promemorian. I gällande lydelse avser 50 § endast rättsligen bestående tomter. 155 § BL gäller sålunda inte de här upptagna bestämmelserna om stads skyldighet att upplåta gata till allmänt begagnande (jfr NJA 1946 s. 561). För att undvika en större saklig ändring har ordet »tomter» i första stycket första punkten ersatts med uttrycket »fastigheter, som överensstäm­ ma med gällande tomtindelning». Därigenom uppkommer visserligen den materiella skillnaden att även de med stöd av undantagsreglerna i 3 kap. 2 § FBL bildade fastigheterna kan utlösa skyldighet för stad att upplåta gata. På sätt anförts i den allmänna motiveringen i promemorian är emeb lertid en sådan ordning fullt naturlig. Till följd av den föreslagna ändringen i 155 § första stycket kommer även samfällighet som bildats i överensstämmelse med tomtindelningen (här är även tredje stycket av nämnda paragraf tillämpligt) att vara jämställd med

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 157

nuvarande rättsligen bestående tomter. Inträdet av stadens skyldigheter är såvitt avser samfällighet, som ej skall bebyggas, enligt en särskild bestäm­ melse knutet till att samfälligheten väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamål (jfr vad som gäller beträffande specialområden enligt 51 §). Med denna lösning undanröjs den i varje fall teoretiska risken för att bildandet av obebyggda »gemensamhetstomter» kan tänkas få inte avsedda konsek­ venser på frågan när skyldighet att upplåta viss gata inträtt eller skall anses inträda. I 50 § första stycket andra punkten, som innehåller närmare tolkningsregler till första punkten, har orden »tomt» och »tomter» genomgående ut­ bytts mot »fastighet» och »fastigheter». Därmed avses givetvis endast fastig­ heter (och samfälligheter) som överensstämmer med tomtindelningen. I 50 § andra stycket har däremot för att varje missförstånd skall vara uteslutet uttryckligen angetts att stads skyldighet att upplåta vidgad del av befintlig gata likaledes är beroende av att med tomtindelningen överens­ stämmande fastigheter (samfälligheter) har bildats. Ändringen i 51 § står helt i överensstämmelse med motsvarande ändring i 50 § första stycket första punkten.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anger att utfart med stöd av ser­ vitut i framtiden kan väntas bli en väsentligt vanligare företeelse än f. n. En sådan utveckling bör enligt styrelsens mening föranleda en omprövning av de i 50 § första stycket givna förutsättningarna för kommuns skyldighet att upplåta gata. »Tredjedelsregeln» kan inte anses vara tillfredsställande när kanske närmare halva antalet av de fastigheter som har utfart till en gatudel får anslutning genom servitutsområden. Liknande synpunkter framförs av kommunal-tekniska föreningen.

Departementschefen. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att de i departementspromemorian föreslagna ändringarna i 50 § inte är tillräckligt genomgripande eftersom de inte ger någon säker vägledning ifråga om de skilda förhållanden som uppkommer när fastigheters behov av utfart till gata tillgodoses genom servitut. Detsamma gäller för övrigt det fall då t. ex. ett större antal i kvarteret belägna fastigheter har utfart till viss gata över samfällighet. F. n. gäller den huvudregeln att gata skall upplåtas när fastigheter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid belägna kvartersgränserna bebyggts i enlighet med stadsplanen. För att komma till rätta med de särskilda problem som servituts- och samfällighetsbildningar orsakar i detta sammanhang har nämnda huvud­ regel i departementsförslaget kompletterats med en ny, alternativ föreskrift av innebörd att gatan i varje fall skall upplåtas så snart en tredjedel av de fastigheter som enligt gällande planer skall ha utgång till gatan har blivit

158 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

planenligt bebyggda. Ifrågavarande bestämmelse är visserligen något sche­ matisk och grovhuggen men har likväl den fördelen att den någorlunda val låter sig infogas i det nuvarande systemet. I materiellt avseende vilar den för övrigt på ungefär samma grund som huvudregeln, vilken har till ut­ gångspunkt att alla i kvarteret belägna fastigheter gränsar mot den gata till vilken de skall ha utfart. I sin nuvarande lydelse innehåller 50 § första stycket sista punkten emel­ lertid vidare den subsidiära bestämmelsen att gata även skall upplåtas i den mån fastighet efter fastighet bebyggs i följd från förut upplåten gata eller allmän väg. Med tanke på de fall då t. ex. en inom kvarteret belägen fastighet bebyggs före den fastighet över vars område utfart tillförsäkrats den förstnämnda fastigheten genom servitut har i ett nytt andra stycke i departementsförslaget införts en särskild tillämpningsbestämmelse. Enligt denna bestämmelse skall en vid gata belägen tjänande fastighet alltid anses som bebyggd så snart den härskande fastigheten utnyttjats för samma ändamål. Ifrågava­ rande regel torde kunna få betydelse även vid tillämpningen av huvudregeln i första stycket. Departementsförslaget överensstämmer i övrigt med promemorians förslag.

54 §. Promemorian. Enligt förarbetena till 155 § är denna paragraf f. n. tillämp­ lig så snart en inom byggnadskvarter belägen fastighet skall bebyggas (jfr hänvisningarna under 38 §). »Tomt» har därför genomgående ersatts med »fastighet inom byggnadskvarter». Därigenom klargörs att bestämmelsen inte gäller fastighet inom specialområde.

Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med det i promemorian upptagna förslaget. I lagtekniskt hänseende innebär den så­ lunda förordade ändringen att man vid tillämpningen av paragrafen inte längre behöver använda sig av de i 155 § intagna särskilda tolkningsreglerna i andra fall än såvitt avser samfälligheter. Även innehavare av administra­ tivt bildad tomt är ju samtidigt alltid ägare av fastighet inom kvarteret.

56—64 och 66—69 §§. Promemorian. Till en början anges att dessa paragrafer innehåller bestäm­ melser om gatumarks- och gatubyggnadskostnadsersättningar. »Tomt» av­ ser här enligt promemorian rättsligen bestående tomt enligt gällande tomt­ indelning, men bestämmelserna är därutöver även tillämpliga på de enheter som anges i nuvarande lydelse av 155 §. Ändringarna går i princip ut på att tomtbegreppet genomgående bytts ut mot fastighetsbegreppet. Genom i 56 § första stycket första punkten och

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 159

67 § första stycket intagna huvudregler anges emellertid att det här uteslu­ tande är fråga om fastigheter som överensstämmer med gällande tomtindel­ ning. En motsvarighet till nuvarande 155 § återfinns enligt promemorians ändringsförslag i ett nytt andra stycke till nämnda paragraf. Till följd av första stycket i samma paragraf kommer reglerna om gatukostnader dess­ utom att bli tillämpliga på samfälligheter som bildats i överensstämmelse med gällande tomtindelning. 61 § innehåller bl. a. regler om befrielse för markägare från skyldighet att utge ersättning för gatumark när stad samtidigt varit ägare av både tomten och gatumarken efter det gatumarken upptagits som sådan i stadsplan. Ersätts »tomten» här med ordet »fastigheten» skulle den, som av stad för­ värvat den i tomten ingående marken innan fastighetsbildningen fullbor­ dats, enligt ordalagen inte kunna göra anspråk på sådan befrielse. För att undvika detta har »tomten» i promemorians förslag ersatts med uttrycket »den i fastigheten ingående kvartersmarken». Därmed avses all till fastig­ hetens enskilda ägovidd hörande mark. Har ett förvärv från staden om­ fattat endast en del av den blivande fastigheten, kan sålunda någon be­ frielse inte komma i fråga. Förslaget överensstämmer därvid helt med gäl­ lande rätt. Ett fall där regeln måhända skulle kunna leda till ett inte för­ utsett resultat är enligt promemorian att fastighetens hela ägovidd genom fastighetsreglering överförs från en fastighet som tillhör stad till en av enskild ägd fastighet. Risken för att stad på detta sätt skall lida förlust är emellertid så obetydlig att den inte behöver beaktas.

Remissyttrandena. Kommunal-tekniska föreningen påpekar i anslutning till 56 § att frågan om det ansvar för gatumarkersättning som åvilar fas­ tighet med servitutsutfart är oklar. Liknande överväganden synes till en del ligga bakom lantmäteristyrelsens yttrande med anledning av gällande bestämmelser i 59 § om möjlighet att efter Kungl. Maj :ts beslut fördela gatumarksersättning enligt andra grun­ der än som anges i 56—58 §§. Styrelsen anmärker att de nya principerna för tomt- och fastighetsbildning torde få till följd att sådan särskild för­ delning blir väsentligt vanligare än f. n. En sådan utveckling skulle enligt styrelsens mening kunna motivera en förenkling av tillståndsprövningen, eventuellt genom delegering av beslutanderätten till länsstyrelse, eller in­ förande av möjligheten som ett normalt alternativ.

Departementschefen. De nuvarande bestämmelserna angående markägares skyldighet att svara för gatukostnader är som jag tidigare nämnt föråld­ rade och svårtillämpade. Det torde emellertid inte kunna komma ifråga att i nu aktuellt sammanhang genomföra några mer betydande ändringar i detta omfattande och komplicerat uppbyggda system. Huvudreglerna om att ansvaret för dessa kostnader åvilar de fastigheter och, efter i den allmänna motiveringen av mig redan tillstyrkt ändringsförslag, även de samfällig-

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

heter som är belägna vid byggnadskvarterets gränser mot gatan bör sålunda tills vidare bibehållas i oförändrat skick. Jag vill emellertid inte bestrida att en fördelning av gatukostnaderna efter dessa huvudregler i många fall kommer att framstå som mer otillfreds­ ställande eller rent av obillig än f. n. Detta torde i synnerhet gälla för kvarter i vilka en eller flera fastigheter tillförsäkrats utfart genom servitut eller över en samfällighet med jämförelsevis kort gräns mot gata. Från principiell utgångspunkt lär det i allmänhet inte finnas några bä­ rande skäl för en särbehandling av fastigheter med t. ex. servitutsutfart. Om man i detta sammanhang bortser från förhållandena i centrum av en tätort eller där affärsläge eller liknande omständigheter annars ger anled­ ning till en motsatt bedömning synes gatufrågorna vara lika betydelsefulla för alla inom det närmaste området belägna fastigheter, oberoende av om de från plansynpunkt getts en utformning som gör att deras gränslinjer inte på någon enda punkt sammanfaller med en kvartersgräns. En tänkbar möjlighet att inom ramen för gällande system för gatukostnadsersättningar skapa visst utrymme för en enligt nyssnämnda övervä­ ganden mer rättvis och skälig fördelning av de enskilda markägarnas skyl­ digheter är att i enlighet med lantmäteristyrelsens förslag förenkla till­ ståndsprövningen i 59 § och därigenom vidga denna paragrafs tillämpnings­ område. Eftersom 59 § emellertid avser endast en annan fördelning mellan ägarna till de inom det aktuella området belägna fastigheter som enligt huvudregeln i 56 § är skyldiga att utge ersättning för gatumark är en så­ dan ändring inte tillräcklig för angivet ändamål. I departementsförslaget har därför i 59 § första stycket införts ett tillägg som gör det möjligt att i beslut om särskild fördelning av gatumarksersättningar i förekommande fall även ta med ägare till annan inom samma område belägen fastighet som ej har egen gräns mot gata. Med gata avses här även torg, park eller sådan annan allmän plats som enligt 154 § är jämställd med gata. Det förefaller sannolikt att de förändringar i fråga om detaljplanlägg­ ning och fastighetsbildning som FBL och här redan föreslagna följdänd­ ringar i byggnadslagstiftningen medför, kommer att aktualisera en tillämp­ ning av 59 § i betydligt större omfattning än f. n. Vid sådant förhållande anser jag det vara ändamålsenligt att beslutanderätten i dessa frågor pri­ märt överflyttas på länsstyrelsen. I övriga delar överensstämmer departementsförslagen med de i promemo­ rian upptagna förslagen till ändringar i nu aktuella paragrafer.

72 och 89 §§. Departementschefen. Båda dessa paragrafer rör gatumarksersättning. Enligt vad som anförs i promemorian innebär ändringarna bara en ter­ minologisk anpassning till 56—64 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 161

155 §. Promemorian. I första stycket första punkten anges, att vad som i denna lag sägs om tomt och om fastighet skall äga tillämpning även på samfällig­ het inom byggnadskvarter. Av den allmänna motiveringen framgår, enligt vad som vidare framhålls i promemorian, att ordet »tomt» i fortsättningen endast skall ha betydelsen administrativt planlagd enhet. När det här föreskrivs att vad som på andra ställen i lagen sägs om tomt gäller även samfällighet inom byggnadskvarter åsyftas framför allt bestämmelserna om tomtindelning i 28, 29, 31 och 37 §§. Meningen är att del av byggnadskvarter skall kunna utläggas som en för flera tomter avsedd samfällighet. Med samfällighet avses här sålunda inte i något fall äldre samfällighet som endast till följd av stadsplanlägg­ ningen blivit belägen inom byggnadskvarter. Den nuvarande lydelsen av 28 § grundas enligt promemorian på förutsätt­ ningarna att hela kvarteret skall indelas till tomter och att tomt är en enhet som är avsedd för bebyggelse. Också en samfällighet kan naturligtvis vara avsedd för bebyggelse men kommer säkerligen minst lika ofta att utnyttjas för andra ändamål (parkering, lekplats, gemensam gårdsplan eller trädgård, vägar o. d.). Utläggs en sådan samfällighet vid tomtindelning, främjas vis­ serligen ingen bebyggelse inom det avsatta området, men det lär dock knap­ past råda någon tvekan om att åtgärden ytterst syftar till att kvarteret skall kunna ändamålsenligt bebyggas. Vid sådant förhållande torde det inte vara nödvändigt att företa en i och för sig väl tänkbar ändring av 28 §, nämligen att byta ut ordet »bebyggas» mot »utnyttjas» (jfr 31 § tredje stycket). Hänvisningen i 155 § första stycket gäller även reglerna i 31 §. Det kan i detta fall göras gällande att ett bibehållande av ordet tomt i första stycket såtillvida är mindre lämpligt som det i fortsättningen knappast längre är adekvat att begagna uttryckssättet »bebyggelsen å två eller flera tomter». Tomt är ju endast en planenhet, som inte utan vidare får bebyggas. Denna omständighet bör emellertid inte hindra att den nuvarande lydelsen får kvarstå oförändrad. Regeln kan knappast ge anledning till några missför­ stånd. I anslutning till 31 § bör emellertid enligt promemorian en annan fråga uppmärksammas. Genom att samfällighet inom byggnadskvarter enligt 155 § första stycket skall jämställas med tomt sker en viss ändring i det materiella rättsläget. Förnyelse av bebyggelse på en samfällighet och endast en tomt kan sålunda räcka för ändring av tcmtindelning. Med hänsyn till övriga villkor i 31 § första stycket — nämligen att förnyelsen inte lämpligen kan ske annat än i ett sammanhang och att den bestående tomtindelningen ut­ gör hinder för ett ändamålsenligt utnyttjande av kvartersmarken — torde den angivna utvidgningen av bestämmelsens tillämpningsområde bli av ringa praktisk betydelse. Eftersom en enligt tomtindelning bildad samfällig- 6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr IM

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 44- år 1970

het i vissa fall skall kunna bebyggas, framstår det t. o. m. som naturligt och konsekvent att den även i förevarande sammanhang behandlas som andra bebyggbara planenheter. Att samfällighet inom byggnadskvarter jämställs med fastighet har enligt promemorian betydelse för tillämpningen av bl. a. åtskilliga andra bestäm­ melser, 38, 50, 51, 54, 56 och 67 §§. I fråga om 38 § första stycket, 50, 51, 56 och 67 §§ krävs tillika att samfälligheten har färdigbildats i överensstäm­ melse med tomtindelningen. Regeln i 155 § tredje stycket är givetvis till­ lämplig även på samfällighet. Detsamma gäller för övrigt bestämmelserna i samma paragrafs andra stycke. Första styckets andra punkt berör särskilt tillämpningen av 31, 56 och 67 §§. Tredje punkten avser främst bestämmelserna i 50, 51, 56 och 67 §§. Sista punkten slutligen skall ses i relation till 56 §, 68 § 4 och 154 §. Andra stycket utgör en motsvarighet till nuvarande 155 §. Av förarbetena framgår att där givna bestämmelser gäller tillämpningen av 38 § andra styc­ ket, 54, 56—68, 72 och 154 §§ (jfr hänvisningarna under 38 §). Eftersom »tomt» i fortsättningen genomgående skall ha en enda betydelse behöver det inte särskilt anges att det här är fråga uteslutande om planenhet i en ägares hand. Genom tredje stycket klarläggs slutligen enligt promemorian att fastighet (eller samfällighet) som tillkommit efter dispens eller som på annat sätt bildats med avvikelse från gällande tomtindelning vid tillämpningen av BL skall ha samma ställning som den direkta motsvarigheten till det nuvarande begreppet »rättsligen bestående tomt», dvs. fastighet som överensstämmer med tomtindelningen.

Remissyttrandena. Lantmäteristijrelsen anser att den föreslagna termen »samfällighet vid tomtindelning» är mindre lämplig med hänsyn till risken för förväxling med samfällighet enligt FBL. Enligt styrelsens mening är be­ teckningen »samfällighetstomt» eller »gemensamhetstomt» mer logisk mot bakgrund av den innebörd som föreslås för begreppet tomt. Liknande åsikter framförs av bl. a. planverket, lantmätareföreningen och kommunal-tekniska föreningen. Sistnämnda förening påpekar även att samfällighet som tillkommit enligt reglerna i äldre lagstiftning och som vid tomtindelning prövats böra bestå som samfällighet bör omfattas av förevarande paragraf.

Departementschefen. Den i promemorian föreslagna lagtekniska lösningen för en anpassning av BL till FBL:s bestämmelser om samfälligheter förut­ sätter att med ordet samfällighet i denna paragrafs första stycke första punkt skall kunna förstås såväl en planenhet som en fastighetsbildnings­ enhet. Vid tillämpningen av t. ex. 28 § avses sålunda planenheten — vid tomtindelningen redovisat ställningstagande angående en blivande samfällighetsbildning — medan samfällighet i andra fall, bl. a. i fråga om bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 163

melserna angående gatukostnader, gäller det såsom självständig registeren­ het redovisade resultatet av en fastighetsbildningsåtgärd, dvs. samfällig­ het enligt FBL. Redan på grund av detta förhållande uppkommer svårigheter om man i törevarande sammanhang söker införa någon särskild beteckning, t. ex. gemensamhetstomt, för betydelsen planenhet. Med tanke på bygglagutredning­ ens pågående arbete synes vidare terminologiska nyskapelser böra undvikas om inte absolut tvingande skäl talar för annat. I den allmänna motiveringen har jag redan förutskickat att departementsföi slaget till ändringar i 34 § RS getts en utformning som syftar till att tyd­ ligare än promemorians förslag klargöra vad som avses med samfällighet i plansammanhang. I nämnda paragraf förekommer överhuvudtaget inte ordet samfällighet utan anges endast att med tomt jämställs del av kvarter som förutsätts skola tas i anspråk för viss samfällighetsbildning. Mot denna bakgrund synes den dubbla innebörden av ordet samfällighet i 155 § första stycket BL knappast böra ge anledning till några missförstånd eller tolkningssvårigheter. En av remissinstanserna har påpekat att det inte torde vara helt uteslutet att en samfällighet som bildats före FBL:s ikraftträdande någon gång kan komma att godtas vid efterföljande tomtindelning. Det skulle därvid när­ mast kunna vara fråga om samfällighet som utlagts inom detaljplanlagt område i plangenomförande syfte. Jag vill inte göra gällande att en sådan situation är helt otänkbar men anser likväl uteslutet att det i praktiken skall visa sig förekomma fall där full överensstämmelse mellan radande förhallanden och tomtindelningen föreligger inte bara i fråga om samfällighetens gränser utan även beträffan­ de avsett ändamål och fördelningen av andelstalen. Jag förutsätter således att en fastighetsreglering alltid kommer att bli aktuell även i dessa fall. Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen i anslutning till viss remisskritik mot promemorians förslag om att i princip jämställa samfällig­ het med fastighet i fråga om skyldighet att utge ersättning för gatukostna­ der, har promemorians förslag till bestämmelser angående antaganden om högsta tillatna hushöjden pa samfällighet utan bebyggelserätt ändrats vid departementsbehandlingen. Ändringen innebär att sådan samfällighet skall anses ha den bebyggelserätt som i medeltal tillkommer delägande fastig­ heter. I övrigt ger varken remissyttrandena eller den fortsatta departements­ behandlingen anledning till några särskilda erinringar mot promemorians förslag.

163 §. Promemorian. Denna paragraf innehåller övergångsbestämmelser angåen­ de tomtägares skyldighet att utge gatumarksersättning. Med hänsyn till att bestämmelserna hänvisar till stadsplanelagen och ännu äldre författningar

,164 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

lär den nuvarande terminologin inte behöva ge anledning till några direkta komplikationer eller missförstånd. I andra stycket nämns dock även skyldig­ het för »tomtägaren» att utge ersättning »enligt denna lag». För att få största möjliga klarhet och bästa anpassning till den i övrigt föreslagna ter­ minologin har därför »tomt» och »ägare av tomt» genomgående ersatts med »kvartersmark» och »ägare av kvarter smark». Dessa ändringar har givetvis ingen materiell betydelse.

Departementschefen. Departementsförslaget stämmer helt överens med vad som förordats i promemorian.

164 §. Promemorian. Här givna bestämmelser reglerar det fall då gällande stads­ plan inte lämnar besked om högsta tillåtna hushöjden inom byggnadskvarter. Paragrafen har sålunda direkt anknytning till bestämmelserna om gatu­ kostnader, såväl nyare som äldre. Med hänsyn därtill bör »tomt» utbytas mot »kvartersmark» och »tomtägare» mot »markägare». Det terminologiska sambandet med 56—69 § § och med 163 § blir då fullt tydligt.

Departementschefen. Departementsförslaget bygger även i denna del på promemorians förslag.

Övergångsbestämmelserna Promemorian. Dagen för ikraftträdandet är givetvis direkt anpassad till gällande planer för FBL:s och JB:s ikraftträdande. Här ges i övrigt endast föreskrifter som tillgodoser att mål om inlösen med stöd av 46 § eller 47 § som anhängiggjorts vid expropriationsdomstol före ändringarnas ikraftträdande skall handläggas och slutföras enligt nu gällande ordning.

Departementschefen. Varken remissyttrandena eller departementsbehand-

lingen ger i denna del någon anledning till erinran.

Byggnadsstadgan

34 §.

Departementschefen. Motiven för här föreslagna ändringar liksom deras

innebörd har redovisats såväl i den allmänna motiveringen som under 155 § BL. Det torde vid sådant förhållande vara tillräckligt att i förevarande sam­ manhang understryka, att kriteriet »som erfordras för att mot tomt svaran­ de fastighet skall anses överensstämma med förslaget» gäller inte bara servitutsbildning utan även samfällighetsbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 165

Redovisningen av sålunda i ett tomtindelningsförslag planlagda servitutseller samfällighetsbildningar torde i regel inte erbjuda några svårigheter. Tänkta gränslinjer för samfälligheter liksom för servitutsområden utmärks på kartan medan övriga nödvändiga uppgifter, t. ex. om delaktighet eller servitutsändamål, lämpligen antecknas i den till kartan hörande beskriv­ ningen.

36 §. Departementschefen. Med ordet »enhet» avses i denna paragraf på sätt framhållits i promemorians allmänna motivering varje bebyggbar »tomt­ plats» som inte motsvarar en registerfastighet eller en i fastighetsregistret redovisad samfällighet.

67 och 71 §§. Departementschefen. Ändringarna i dessa paragrafer utgör endast en ter­ minologisk anpassning till ändringarna i BL.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

5) Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen in­ hämtas över förslagen till 1) lag om införande av fastighetsbildningslagen den ... (nr .. .), 2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning, 3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning, 4) lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni i 1947 (nr 385). Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­ rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet:

Margit Edström

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 167

Bilaga 1 Remitterade förslagen

1) Förslag

till

Lag

om införande av fastighetsbildningslagen den (nr

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna övergångsbestämmelser 1 § Fastighetsbildningslagen samt denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2 § Genom fastighetsbildningslagen upphäves med den begränsning som följer av bestämmelserna i denna lag lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser an­ gående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län, lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, lagen den 28 juni 1918 (nr 526) om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning, lagen den 22 juni 1921 (nr 379) huru förhållas bör med ströängar vid ägo­ styckning inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark, lagen samma dag (nr 380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark, lagen den 30 april 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Koppar­ bergs län, lagen den 18 juni 1925 (nr 222) innefattande bestämmelser med avseende å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vida­ re av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden, lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, lagen samma dag (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet, lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i ri­ kets indelning in. in., lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län,

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m., lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m. m., lagen den 23 maj 1969 (nr 140) om rätt för innehavare av järnväg att på­ kalla ägoutbyte, vad som i övrigt finns i lag eller annan författning som strider mot fas­ tighetsbildningslagen eller denna lag.

3 § Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse som ersatts genom bestämmelse i fastighetsbildningslagen eller denna lag, skall i stället den bestämmelsen tillämpas.

4 § Vid förrättning som pågår vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande skall äldre lag tillämpas, om det är nödvändigt för undvikande av oenhetlig­ het i förrättningen eller om det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn till enskilda och allmänna intressen.

5 § Ärende om sammanläggning, som är anhängigt vid fastighetsbildnings­ lagens ikraftträdande och som enligt äldre lag skall prövas av ägodelningsdomaren, handlägges av inskrivningsmyndigheten. I fråga om villkoren för sammanläggning och verkan av sådan åtgärd skall fastighetsbildningslagen tillämpas. I övrigt skall äldre lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av följande särskilda bestämmelser. Ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelsrättens pröv­ ning, överlämnas till fastighetsdomstolen för handläggning. Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende föres hos hovrätten genom besvär. Besvärshandlingen inges till myndighe­ ten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

6 § Äldre bestämmelser om fastställelse av förrättning och om rättelse i fastställd förrättning skall fortfarande tillämpas på förrättning som av­ slutats innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft. Vad som nu föreskrivits gäller icke förrättning enligt 5 kap. lagen om fastighetsbildning i stad, om besvär anförts mot förrättningen och besvären icke före fastighetsbildningslagens ikraftträdande ogillats genom avgöran­ de som då vunnit eller därefter vinner laga kraft. Vid tillämpningen av första stycket skall inskrivningsmyndigheten full­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 169

göra den prövning, som åvilar ägodelningsdomaren, och fastighetsdomstolen den prövning, som åvilar ägodelningsrätten. Har efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande beslut meddelats el­ ler åtgärd vidtagits enligt äldre lag, skall frågan, huruvida talan mot beslu­ tet eller åtgärden skall föras särskilt, bedömas enligt äldre lag. Särskild ta­ lan föres genom besvär. Besvärshandlingen inges till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag beslutet meddelades eller åtgärden vidtogs. Bestämmelserna i 5 kap. 22 § lagen om fastighetsbildning i stad skall tilllämpas även när beslut, som där avses, meddelas sedan fastighetsbildnings­ lagen trätt i kraft.

7 §

Mål eller ärende, som är anhängigt hos ägodelningsrätten vid fastighets­ bildningslagens ikraftträdande, prövas av fastighetsdomstolen. Detsamma gäller sådant ärende angående besvär över förrättning enligt 5 kap. lagen om fastighetsbildning i stad som vid ikraftträdandet är anhängigt hos läns­ styrelsen eller hos den som fått förordnande med stöd av 21 § i samma ka­ pitel.

8 § Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdomstol, handlägges i den ordning som är föreskriven för fastighetsbildningsmål. I stämningsmål gäller dock om föreläggande för part och parts utevaro rätte­ gångsbalkens bestämmelser angående sak varom förlikning ej är tillåten.

9 § Är mål enligt 3 § lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning anhängigt hos domstol vid fastighets­ bildningslagens ikraftträdande, skall målet handläggas och prövas enligt äldre lag.

10 §

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt. Detsamma gäller den som i enlighet med be­ slut vid allmän avvittring innehar ströäng.

11 § Bestämmelserna i fastighetsbildningslagen om inskriven rättighet äger motsvarande tillämpning på fordran eller annan rättighet med företrädes­ rätt enligt 5 § lagen den om införande av den nya jordabalken. Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller för det fall att fastighet svarar för fordran skall tillämpas även när fastighet besväras av rätt till avkomst eller annan förmån. 6* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

12 §

Vad som i fastighetsbildningslagen föreskrivits om byggnadsplan äger motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Avstyckningsplan får ändras enligt de bestämmelser som före den 1 januari 1948 gällde i fråga om till­ komsten av sådan plan. Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall icke längre gälla.

13 § Det rättsliga sambandet mellan tomt och därmed oskiljaktigt förenad stadsäga skall upphöra. Detsamma gäller sambandet mellan tomt och stadsäga som motsvarar för tomten utbruten andel i samfälld mark. Vad som nu föreskrivits skall äga tillämpning även om tomten uteslutits ur tomt­ indelning. I fråga om verkan av sambandets upphörande äger 6 kap. 18 § första stycket och 7 kap. 26 § jordabalken motsvarande tillämpning.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 5 kap. fastighetsbildningslagen 14 § Vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § fastighetsbild­ ningslagen skall, om ej särskild ersättning för rätt till avkomst eller annan förmån fastställts, innehavare av sådan rättighet erhålla betalning efter de grunder som gäller när fast egendom säljes enligt utsökningslagen utan förbehåll om rättighetens bestånd. Bestämmelserna i 6 kap. 14 § andra stycket jordabalken om verkan av att rättsägare avstår från rätt till betalning äger motsvarande tillämpning i fråga om innehavare av rätt till avkomst eller annan förmån.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 7 kap. fastighetsbildningslagen 15 § Bestämmelserna i 4 § andra stycket, 5—8 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut skall icke längre äga tillämpning. Om servitut, som avser skogsfång eller bete och som ej är tidsbegränsat, varit gällande av ålder eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, är medgivande av fastighetens ägare att servitutet helt eller delvis skall upphöra utan annan verkan än som följer av föreskrifterna i fastighetsbildningslagen. Detta gäller oberoende av vad som bestämts vid upplåtelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1970 171

Är mål om begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av ser­ vitut anhängigt hos domstol vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande, skall målet utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena handläggas och prövas enligt äldre lag.

16 § Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighetsregle­ ring, även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 § fastighetsbild­ ningslagen ej föreligger.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen 17 § Bestämmelserna ill kap. fastighetsbildningslagen om klyvning av fastig­ het, som innehas med samäganderätt, skall tillämpas även på fastighet som är delad genom sämjedelning. Klyvning får dock ej ske, om delägare innan tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut meddelats ansöker om legalisering av sämjedelningen eller, när frågan om legalisering får prövas utan ansökan, samtycker till åtgärden.

Särskilda övergångsbestämmelser angaende 12 kap. fastighetsbildningslagen 18 § Bestämmelserna i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen om sammanlägg­ ning av fastigheter som tillhör äkta makar gäller ej när äldre giftermåisbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

19 § Är fastighet föremål för återköpsrätt, får den ej ingå i sammanläggning utan rättighetshavarens medgivande. Fastighet, som utgöres av besittningsrätt till ofri tomt i stad, får ingå i sammanläggning, endast om den som har lösningsrätt enligt 4 kap. 6 § äldre jordabalken medger det. Fastighet, som besväras av vattenfallsrätt, får ej sammanläggas med fas­ tighet, som besväras av beviljad eller sökt inskrivning eller av fordran eller annan rättighet med företrädesrätt enligt 5 § lagen om införande av den nya jordabalken.

Slutbestämmelse 20 § Närmare föreskrifter för övergången till fastighetsbildningslagen meddelas av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning

Härigenom förordnas som följer.

1 § Mark som genom fastighetsreglering överföres till fastighet inom annan kommun skall i fortsättningen höra till denna. Detsamma gäller när mark överföres till samfällighet som i sin helhet är belägen inom annan kommun.

2 §

Tillföres samfällighet, som är belägen inom flera kommuners områden, genom fastighetsreglering mark från annan kommun, skall fastighetsbildningsmyndigheten bestämma att marken skall höra till en av de först an­ givna kommunerna. Om fastighet eller samfällighet bildas av mark från flera kommuner, skall myndigheten bestämma till vilken av kommunerna den nya enheten skall höra.

3 §

Sammanfaller gräns för församling med kommungräns och ändras till följd av 1 eller 2 § sistnämnda gräns, undergår även församlingsgränsen motsvarande ändring. I annat fall påverkas församlingsgräns icke av fastig­ hetsbildning.

4 §

I ärende rörande medgivande till fastighetsbildning enligt 3 kap. 11 § fastighetsbildningslagen den ... (nr ...) skall länsstyrelsen verkställa be­ hövlig utredning. Ärende, som avses i första stycket, avgöres av länsstyrelsen. Innebär fas­ tighetsbildningen ändring av länsgräns, skall länsstyrelsen underställa ärendet Konungens prövning. Underställning skall även eljest ske, om sär­ skilda skäl föreligger.

5 § Vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning skall iakt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 173

tagas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet för kommun eller församling ej uppkommer. För sådant ändamål kan före­ skrivas avsteg från 1 eller 2 §, dock ej så att fastighet kommer att omfatta enskild mark inom mer än en kommun. Vidare kan fastställas reglering rörande kommunernas eller församlingarnas inbördes ekonomiska förhål­ landen och meddelas andra föreskrifter med anledning av indelningsändringen. För undvikande av olämplig indelning i förvaltningsområden kan även bestämmas att fastighet, samfällighet eller del av samfällighet, som ej beröres av fastighetsbildningen, skall överflyttas till annan kommun el­ ler församling. Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna paragraf får föras av kommun, församling och enskild person som beslutet rör.

6 § Indelningsändring enligt denna lag träder i kraft den dag uppgift om fas­ tighetsbildningen införts i fastighetsregistret, om ej annat bestämts i beslut om medgivande till fastighetsbildningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd, som avslutats efter fastighetsbildningslagens ikraftträdan­ de men som handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners områden.

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

3) Förslag

till

Lag

om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning

Härigenom förordnas som följer.

1 § Ilar vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen den . . . (nr . . .) bestämts att ägare av fastighet skall till annan sakägare utge ersättning och har den ersättningsberättigades fordran icke förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan, har denne rätt att få betalning ur fastigheten med förmånsrätt enligt 8 § 1 lagen den . . . (nr . . .) om förmånsrättsordning. Samma förmånsrätt tillkommer den som enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen är berättigad till ersättning i pengar för skog som ej kunnat uttagas inom föreskriven tid.

2 §

Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som avses i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fas­ tighetsbildningslagen att uttaga skog skall anteckning göras i fastighetsboken när beslutet vunnit laga kraft. Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka fastighet svarar enligt 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall an­ teckning dock ej ske.

3 § Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko­ nungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen den 18 juni 1926 (nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning och lagen den 21 maj 1965 (nr 194) angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmarlc med angränsande fastig­ het m. m. skall upphöra att gälla. De upphävda lagarna gäller dock allt­ jämt i fråga om ersättning som bestämts enligt äldre lagstiftning om fas­ tighetsbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 175

4) Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, dels att 46 § och 139 § byggnadslagen den 30 juni 1947» skall upphöra att gälla, dels att 37-—39, 47, 50, 51, 54, 56—64, 66—- 69, 72, 89, 141, 153—156, 163 och 164 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Inom byggnadskvarter —■ — — —-------till tomter. Är fråga väckt om ändring av Är fråga väckt om ändring av tomtindelning, må nybyggnad ej fö- tomtindelning, må nybyggnad ej fö­ retagas å tomt som beröres därav retagas å mark som beröres därav innan frågan slutligt prövats. innan frågan slutligt prövats. Utan hinder —------ —------------- inom kvarteret.

38 §• Nybyggnad må ej företagas i strid Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å tomt som mot tomtindelning eller å fastighet icke är rättsligen bestående. som icke överensstämmer med tomt­ indelningen. Ej heller må nybyggnad ske, innan Ej heller må nybyggnad ske, innan skyldighet att anordna utfartsväg skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten som enligt och avlopp från fastigheten som en­ denna lag åligger ägaren eller att ut­ ligt denna lag åligger ägaren eller att giva det bidrag till kostnad för gata utgiva det bidrag till kostnad för som belöper å tomten blivit full­ gata som belöper å fastigheten bli­ gjord eller nöjaktig säkerhet blivit vit fullgjord eller nöjaktig säkerhet ställd. blivit ställd. När särskilda------------------- - — först . stycket.

39 §. Har å tomt byggnad uppförts i så- Skjuter trappa från fastighet inom dant läge, att den skjuter in på byggnadskvarter över gatulinjen,

1 Senaste lydelse av 39, 46, 58, 66, 69 och 139 §§ se 1949: 666, av 54 och 68 §§ se 1955: 316,

av 38 och 63 §§ se 1959: 611 samt av 141 § se 1966: 259.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970

grannes tomt eller på gata eller an­ äger länsstyrelsen medgiva att den nan allmän plats, och skulle bygg­ kvarstår å gatumarken under viss nadens nedrivande eller förändring tid eller tills vidare. medföra märklig kostnad eller olä­ Har byggnad i annat fall uppförts genhet för ägaren, vare denne ej så att den skjuter in på angränsan­ skyldig att avträda den intagna mar­ de mark och är ägaren enligt vad ken förrän byggnaden rives eller därom är föreskrivet i jordabalken brinner ned, utan så är att den som ej skyldig att avträda den mark som uppfört byggnaden verkställt in- sålunda tagits i anspråk, skall vad i kräktningen med avsikt eller därvid 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej handlat med grov vårdslöshet och, medföra hinder mot sådan ändring om fastigheten övergått till ny ägare, av byggnaden som år att hänföra denne ägde kännedom därom vid till nybyggnad. Ändringen må dock förvärvet av fastigheten. Vad nu är vidtagas, endast om ägaren av den sagt gäller ej om trappa som skjuter berörda marken medgiver det. över gatulinjen; dock äger länssty­ relsen medgiva att trappan må kvar­ stå under viss tid eller tills vidare. För det intrång granne lider av bygg­ nad som skjuter in på hans tomt njute denne ersättning, om han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Tvist om ersättning eller lösen prövas av expropriationsdomstolen. I fråga om byggnad som avses i första stycket skall vad i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej medföra hinder mot ändring som efter vad Konungen därom stadgat är att hän­ föra till nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas, med mindre ägaren av den intagna marken med­ giver det.

47 §• Har ej inom ett år efter tomtindel­ Tillhör enligt tomtindelning sär­ nings fastställande ägare av tomtdel skilda delar av tomt olika ägare och väckt talan om inlösen av återsto­ har ej fastighetsbildning i överens­ den av tomten eller har dylik talan stämmelse med tomtindelningen ej lett till tomtens förenande i en kommit till stånd på grund av an­ ägares hand, vare staden berättigad sökan som gjorts senast ett år efter lösa tomten; dock må, om ägare av tomtindelningens fastställande, är

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 177

tomtdel före staden väckt talan om staden berättigad lösa tomtdelarna. inlösen, stadens anspråk bifallas Har ansökan om fastighetsbildning allenast såframt ägarens talan ej i överensstämmelse med tomtindel­ leder till tomtens förenande i en äga­ ningen gjorts innan staden med res hand. stöd av bestämmelserna i första styc­ ket väckt talan om inlösen, skall målet förklaras vilande till dess frå­ gan om fastighetsbildningen slutligt avgjorts. Bildas fastighet som över­ ensstämmer med tomtindelningen, förfaller stadens talan. När stad väckt talan om inlösen av tomt skall domstolen ofördröjligen sända underrättelse därom till fastighetsbildning smyndigheten i den ort, där tomten är belägen.

50 §• Ny gata skall upplåtas till allmänt Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet begagnande i den mån bebyggandet av tomter, som enligt stadsplanen av fastigheter, som överensstämma hava utgång till gatan, kvarter efter med tomtindelning och som enligt kvarter fortskrider från förut upp­ stadsplanen hava utgång till gatan, låten gata eller från allmän väg in­ kvarter efter kvarter fortskrider om område som i väsentlig utsträck­ från förut upplåten gata eller från ning är bebyggt för bostads- eller in­ allmän väg inom område som i vä­ dustriändamål. Härvid skall iaktta­ sentlig utsträckning är bebyggt för gas, att varje gatudel som begränsas bostads- eller industriändamål. Här­ av två på varandra följande tvärga­ vid skall iakttagas, att varje gatudel tors utdragna mittlinjer skall upp­ som begränsas av två på varandra låtas, när tomter med en samman­ följande tvärgators utdragna mittlin­ lagd längd utmed gatudelen av minst jer skall upplåtas, när antingen fas­ en tredjedel av de därvid befintliga tigheter med en sammanlagd längd gränslinjerna för byggnadskvarter utmed gatudelen av minst en tredje­ bebyggts i enlighet med stadsplanen, del av de därvid befintliga gränslin­ dock att, om dessförinnan bebyggelse jerna för byggnadskvarter eller föreligger tomt efter tomt i följd från minst en tredjedel av de fastigheter förut upplåten gata eller från all­ som skola ha utgång till gatudelen män väg inom område som nyss bebyggts i enlighet med stadsplanen, sagts, gatan skall upplåtas framför dock att, om dessförinnan bebyggel­ sålunda bebyggda tomter. se föreligger fastighet efter fastighet i följd från förut upplåten gata eller

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

från allmän väg inom område som

nyss sagts, gatan skall upplåtas

framför sålunda bebyggda fastighe­

Har fastighet i enlighet med tomt-

indelning belastats med servitut för

utgång till gata skall sådan fastighet

vid tillämpningen av första stycket

anses som bebyggd så snart härskan­

de fastighet blivit bebyggd enligt

planen.

Skall redan befintlig gata vidgas, Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt be­ åligger det staden att till allmänt be­ gagnande upplåta gatans nya del i gagnande upplåta gatans nya del i den mån tomter som enligt stads­ den mån med tomtindelning över­ planen hava utgång till gatan be­ ensstämmande fastigheter som en­ byggts i enlighet med planen. ligt stadsplanen hava utgång till ga­ tan bebyggts i enlighet med planen.

51 §• Torg, park eller annan sådan all­ Torg, park eller annan sådan all­ män plats skall till den del den icke män plats skall till den del den icke är att anse som gata upplåtas till är att anse som gata upplåtas till allmänt begagnande, när tomter eller allmänt begagnande, när fastigheter, specialområden med en sammanlagd som överensstämma med tomtindel­ längd utmed platsen av minst två ning, eller specialområden med en tredjedelar av de därvid befintliga sammanlagd längd utmed platsen av gränslinjerna för byggnadskvarter minst två tredjedelar av de därvid och specialområden bebyggts i enlig­ befintliga gränslinjerna för bygg­ het med stadsplanen eller eljest vä­ nadskvarter och specialområden be­ sentligen tagits i anspråk för där an­ byggts i enlighet med stadsplanen givet ändamål. eller eljest väsentligen tagits i an­ språk för där angivet ändamål.

54 §• Vill ägare av tomt verkställa ny­ Vill ägare av fastighet inom bygg­ byggnad därå innan gata, till vilken nadskvarter verkställa nybyggnad tomten enligt stadsplanen har ut­ därå innan gata, till vilken fastig­ gång, blivit upplåten till allmänt be­ heten enligt stadsplanen har utgång, gagnande och allmän avloppsledning blivit upplåten till allmänt begag­ anlagts, skall han anordna utfartsväg nande och allmän avloppsledning an­ och nödigt avlopp från tomten. I den lagts, skall han anordna utfartsväg

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 179

män staden förfogar över erforderlig och nödigt avlopp från fastigheten. obebyggd mark som enligt stads­ I den mån staden förfogar över er­ planen är avsedd till gata eller annan forderlig obebyggd mark som enligt allmän plats, vare staden pliktig att stadsplanen är avsedd till gata eller utan ersättning låta marken nyttjas annan allmän plats vare staden plik­ för ändamålet. tig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet.

56 §• Ägare av tomt vid gata är skyldig Ägare av fastighet som är belägen att ersätta staden värdet av gatu- vid gata och som överensstämmer marken framför tomten intill gatans med tomtindelning är skyldig att er­ mitt, dock ej till större bredd än fem sätta staden värdet av gatumarken åttondelar av den enligt stadsplanen framför fastigheten intill gatans vid gatans upplåtande till allmänt mitt, dock ej till större bredd än begagnande tillåtna högsta hushöj­ fem åttondelar av den enligt stads­ den å tomten. planen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöjden å fastigheten. Är tomt belägen vid gatukors, om­ Är fastigheten belägen vid gatu­ fattar ersättningsskyldigheten tillika kors, omfattar ersättningsskyldighe­ den del av gatukorset som inneslutes ten tillika den del av gatukorset som av den i första stycket angivna gatu- inneslutes av den i första stycket an­ markens utdragna gränslinjer och givna gatumarkens utdragna gräns­ är belägen inom ett avstånd från linjer och är belägen inom ett av­ tomts sida eller hörn, motsvarande stånd från fastighetens sida eller fem åttondelar av den i första styc­ hörn, motsvarande fem åttondelar ket angivna hushöjden. av den i första stycket angivna hus­ höjden.

57 §• Ingår i gata allmän väg eller ock Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark som staden jämlikt 43 § vägmark som staden jämlikt 43 § nyttjar, skall tomtägarens ersätt­ nyttjar, skall fastighetsägarens er­ ningsskyldighet enligt 56 § första sättningsskyldighet enligt 56 § första stycket begränsas till värdet av gatu- stycket begränsas till värdet av gatu­ marken framför tomten intill gatans marken framför fastigheten intill ga­ mitt, minskad med halva arealen av tans mitt, minskad med halva area­ vägmärken. len av vägmärken. Ingår vägmark som avses i första Ingår vägmark som avses i första stycket i gatukors och finnes den stycket i gatukors och finnes den areal gatumark som återstår i korset areal gatumark som återstår i korset

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

efter avdrag av vägens areal vara efter avdrag av vägens areal vara mindre än den areal som ägarna av mindre än den areal som ägarna av tomterna vid korset jämlikt 56 § fastigheterna vid korset jämlikt 56 § andra stycket skola sammanlagt er­ andra stycket skola sammanlagt er­ sätta, jämkas ersättningsskyldighe­ sätta, jämkas ersättningsskyldighe­ ten för tomterna så att den samman­ ten för fastigheterna så att den sam­ lagt ej överstiger värdet av nämnda manlagt ej överstiger värdet av återstående areal. nämnda återstående areal. Vad i-------------------------- i stadsplanen.

58 §• Ersättning varom i 56 och 57 §§ Ersättning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvär­ sägs skall beräknas efter medelvär­ det å all gatumarken framför tomten det å all gatumarken framför fastig­ eller, i fråga om gatukors, å den heten eller, i fråga om gatukors, å mark som ingår i gatukorset; dock den mark som ingår i gatukorset; skall vägmark som avses i 57 § första dock skall vägmark som avses i 57 § stycket icke tagas i beräkning. Vär­ första stycket icke tagas i beräkning. det av själva marken skall, efter de Värdet av själva marken skall, efter grunder vilka gälla för uppskattning de grunder vilka gälla för uppskatt­ av gatumark som avstås till staden, ning av gatumark som avstås till uppskattas utan hänsyn till kostnad staden, uppskattas utan hänsyn till som staden vidkänts för markens kostnad som staden vidkänts för iordningställande. markens iordningställande.

59 §• Därest så finnes lämpligt, må Ko­ Därest så finnes lämpligt, må läns­ nungen på framställning av staden styrelsen på framställning av staden besluta, att gatumarksersättning som besluta, att gatumarksersättning som enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper på tomt ägarna inom visst område på fastighetsägarna inom visst om­ skall fördelas mellan dem efter om­ råde skall fördelas mellan dem och fattningen av den enligt stadsplanen i förekommande fall ägarna till an­ å tomterna medgivna bebyggelsen nan eller andra inom samma område eller efter tomternas storlek eller an­ belägna fastigheter som ej hava egen nan skälig grund. gräns mot gata, efter omfattningen av den enligt stadsplanen å fastig­ heterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller an­ nan skälig grund. Äro synnerliga------- ------— prövas skäligt. Beslut enligt ----------- ------- allmänt begagnande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 181

Svarar den fördel som genom gata Svarar den fördel som genom gata beredes tomt icke mot den ersätt­ beredes fastighet icke mot den er­ ningsskyldighet som enligt 56—58 §§ sättningsskyldighet som enligt 56— eller 59 § åligger tomtens ägare, jäm­ 58 §§ eller 59 § åligger fastighetens kas ersättningen med hänsyn därtill. ägare, j ämkas ersättningen med hän syn därtill.

61 §• Har markägare utan lösen till sta­ Har markägare utan lösen till sta­ den överlåtit gatumark framför tomt den överlåtit gatumark framför fas­ eller i gatukors, eller har staden sam­ tighet eller i gatukors, eller har sta­ tidigt varit ägare av både tomten och den samtidigt varit ägare av både gatumarken efter det gatumarken den i fastigheten ingående kvartersblivit i stadsplan upptagen såsom marken och gatumarken efter det sådan, vare tomtens ägare fri från gatumarken blivit i stadsplan upp­ skyldighet att utgiva ersättning in­ tagen såsom sådan, vare fastighetens till värdet av samma mark. ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma mark.

62 Skall gata vidgas, vare den som Skall gata vidgas, vare den som äger tomt vid någondera sidan av äger fastighet vid någondera sidan gatan skyldig att ersätta staden skill­ av gatan skyldig att ersätta staden naden mellan de ersättningsbelopp skillnaden mellan de ersättningsbe­ som med tillämpning av 56—58 §§ lopp som med tillämpning av 56— åvila tomtägare före och efter vidg­ 58 §§ åvila fastighetsägare före och ningen; dock skall medelvärdet å all efter vidgningen; dock skall medel­ mark framför tomten eller i gatu- värdet å all mark framför fastighe­ lcorset beräknas efter medelvärdet å ten eller i gatukorset beräknas efter den mark som erfordras för vidg­ medelvärdet å den mark som erford­ ningen, och må den tomtägarna å ras för vidgningen, och må den fas­ ömse sidor åvilande ersättningsskyl­ tighetsägarna å ömse sidor åvilande digheten sammanlagt icke avse högre ersättningsskyldigheten sammanlagt belopp än som motsvarar värdet av icke avse högre belopp än som mot­ sistnämnda mark. svarar värdet av sistnämnda mark. Vid bestämmandet —■ — —- — —- motsvarande tillämpning, Har enligt -— ---------- - — annorlunda förordnar.

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Skyldighet att------------------------ gatas vidgning. Ersättningsskyldigheten skall full­ Ersättningsskyldigheten skall full­ göras vid anfordran. Vill tomtägare göras vid anfordran. Vill fastighets­ erlägga ersättning för gatumark ge­ ägare erlägga ersättning för gatu­ nom avbetalningar, vaie han dock mark genom avbetalningar, vare han berättigad därtill, om nöjaktig säker­ dock berättigad därtill, om nöjaktig het ställes. Avbetalning skall ske mer' säkerhet ställes. Avbetalning skall minst en tiondel årligen. Å oguldet ske med minst en tiondel årligen. Å belopp skall enligt stadens bestäm­ oguldet belopp skall enligt stadens mande gäldas skälig ränta från den bestämmande gäldas skälig ränta dag då krav på ersättning fram­ från den dag då krav på ersättning ställts. Prövas nu stadgade villkor framställts. Prövas nu stadgade vill­ alltför betungande för tomtägaren, kor alltför betungande för fastighets­ äger länsstyrelsen medgiva den lätt­ ägaren, äger länsstyrelsen medgiva nad som påkallas av omständighe­ den lättnad som påkallas av omstän­ terna. digheterna.

64 §• Sedan stadsplan blivit fastställd, Sedan stadsplan blivit fastställd, äger staden, ändå att ersättnings­ äger staden, ändå att ersättnings­ skyldighet enligt 63 § ej inträtt, på­ skyldighet enligt 63 § ej inträtt, på­ kalla fastställande av den ersättning kalla fastställande av den ersättning tomtägare skall gälda för gatumark. fastighetsägare skall gälda för gatu­ mark. Vill, innan tomtindelning inom Vill, innan tomtindelning inom visst byggnadskvarter skett, staden visst byggnadskvarter skett, staden att den ersättningsskyldighet för vär­ att den ersättningsskyldighet för vär­ det av gatumark, som jämlikt 56— det av gatumark, som jämlikt 56— 58 §§ eller 62 § första stycket kan 58 §§ eller 62 § första stycket kan komma att åläggas blivande tomt­ komma att åläggas fastighetsägare ägare inom kvarteret, skall bestäm­ inom kvarteret, skall bestämmas, må mas, må det ske. Sedan tomtindel­ det ske. Sedan tomtindelning skett, ning skett, skall ersättningsbeloppet skall ersättningsbeloppet fördelas fördelas mellan tomtägarna jämlikt mellan fastighetsägarna jämlikt 56— 56—59 §§ eller 62 § första stycket, 59 §§ eller 62 § första stycket, var­ varefter, om fall som avses i 60 eller efter, om fall som avses i 60 eller 61 § är för handen, där föreskriven 61 § är för handen, där föreskriven jämkning skall ske. jämkning skall ske. Vid bestämmande av ersättning Vid bestämmande av ersättning enligt andra stycket första punkten enligt andra stycket första punkten

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 183

skall vad eljest stadgas om tomt och skall vad eljest stadgas om fastighet tomtägare gälla om kvartersmark och fastighetsägare gälla om kvar­ och ägare av sådan mark. tersmark och ägare av sådan mark.

66 Då ersättning för gatumark blivit Då ersättning för gatumark blivit bestämd, vare ny ägare av tomt eller bestämd, vare ny ägare av kvarters­ kvartersmark, som berörts av åtgär­ mark, som berörts av åtgärden, bun­ den, bunden i samma omfattning den i samma omfattning som förre som förre ägaren. ägaren.

67 §• Stadsfullmäktige må för staden i Stadsfullmäktige må för staden i dess helhet eller för viss del därav dess helhet eller för viss del därav meddela bestämmelser om skyldig­ meddela bestämmelser om skyldig­ het för ägare av tomt att bidraga till het för ägare av fastighet som över­ kostnaden för iordningställande av ensstämmer med tomtindelning att gata (gatubyggnadskost- bidraga till kostnaden för iordning­ n a d). ställande av gata (gatubygg­ nadskostnad). Bestämmelserna skola understäl­ Bestämmelserna skola understäl­ las Konungens prövning, såframt på las Konungens prövning, såframt på tomtägare lägges skyldighet som ti­ fastighetsägare lägges skyldighet digare icke ålegat honom. som tidigare icke ålegat honom.

68 §• Bestämmelser om bidrag till gatu- Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad skola angiva grun­ byggnadskostnad skola angiva grun­ derna för beräkning av den kostnad derna för beräkning av den kostnad som skall påföras tomtägarna och som skall påföras fastighetsägarna för kostnadens fördelning mellan och för kostnadens fördelning mellan dem samt tid och ordning för ersätt­ dem samt tid och ordning för ersätt­ ningens erläggande. Vid grundernas ningens erläggande. Vid grundernas bestämmande skall iakttagas: bestämmande skall iakttagas: 1. Ersättningsskyldighet må ej 1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas tomtägare beträffande gata åläggas fastighetsägare beträffande eller del därav vars anläggning på­ gata eller del därav vars anläggning börjats framför tomten då fråga an­ påbörjats framför fastigheten då frå­ gående bestämmelser om bidrag till ga angående bestämmelser om bidrag gatubyggnadskostnad väcktes hos till gatubyggnadskostnad väcktes hos stadsfullmäktige. stadsfullmäktige. 2. Ersättningsskyldighet må — — ---------------- 1 sägs.

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 144- år 1970

3. Å tomtägare må ej läggas kost­ 3. Å fastighetsägare må ej läggas nad som utan motsvarande fördel för kostnad som utan motsvarande för­ tomts bebyggande föranledes av att del för fastighets bebyggande föran­ gatas höjdläge skall i väsentlig mån ledes av att gatas höjdläge skall i avvika från markens naturliga höjd­ väsentlig mån avvika från markens läge eller av att gatas anläggning naturliga höjdläge eller av att gatas eljest på grund av särskilda omstän­ anläggning eljest på grund av sär­ digheter ställer sig mer än vanligt skilda omständigheter ställer sig mer kostsam. än vanligt kostsam. 4. Tomtägare må icke belastas 4. Fastighetsägare må icke belas­ med gatubyggnadskostnad i större tas med gatubyggnadskostnad i stör­ omfattning än som gäller i fråga om re omfattning än som gäller i fråga honom åliggande skyldighet att er­ om honom åliggande skyldighet att sätta gatumark; dock må kostnad ersätta gatumark; dock må kostnad uttagas för iordningställande av väg- uttagas för iordningställande av vägmark såsom gata eller av gatumark mark såsom gata eller av gatumark som avses i 61 §, oaktat ersättnings­ som avses i 61 §, oaktat ersättnings­ skyldighet som nyss nämnts icke skyldighet som nyss nämnts icke föreligger beträffande marken. föreligger beträffande marken. 5. Utan hinder av vad under 4 sägs 5. Utan hinder av vad under 4 sägs må den gatubyggnadskostnad, som må den gatubyggnadskostnad, som skulle sammanlagt belöpa å tomt­ skulle sammanlagt belöpa å fastig­ ägarna inom visst område, fördelas hetsägarna inom visst område, för­ mellan dem efter omfattningen av delas mellan dem efter omfattningen den enligt stadsplanen å tomterna av den enligt stadsplanen å fastighe­ medgivna bebyggelsen eller efter terna medgivna bebyggelsen eller tomternas storlek eller annan skälig efter fastigheternas storlek eller an­ grund. nan skälig grund. 6. Är inom------- - -— genomsnittliga kostnaden 7. Till grund — — — —------- i anläggning. 8. Därest nuvarande eller föregå­ 8. Därest nuvarande eller föregå­ ende ägare av tomt mot vederlag helt ende ägare av fastighet mot vederlag eller delvis vunnit befrielse från del­ helt eller delvis vunnit befrielse från tagande i kostnad för anläggning av deltagande i kostnad för anläggning gata, skall hänsyn tagas härtill. av gata, skall hänsyn tagas härtill. 9. Tomtägarnas åligganden skola 9. Fastighetsägarnas åligganden städse motsvara skäliga anspråk på skola städse motsvara skäliga an­ rättvisa och billighet. språk på rättvisa och billighet.

69 Svarar den fördel som genom ga­ Svarar den fördel som genom ga­ tas iordningställande beredes tomt tas iordningställande beredes fastig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 185

icke mot den skyldighet som enligt het icke mot den skyldighet som en­ bestämmelser om bidrag till gatu- ligt bestämmelser om bidrag till gabyggnadskostnad åvilar tomtens tubyggnadskostnad åvilar fastighe­ ägare, jämkas ersättningen med hän­ tens ägare, jämkas ersättningen med syn därtill. hänsyn därtill, Beträffande tvist —------- —-------- motsvarande tillämpning.

72 §• Ägare av tomt inom område, be­ Ägare av fastighet inom område, träffande vilket förordnande enligt beträffande vilket förordnande enligt 70 § meddelats, vare ej skyldig att 70 § meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark. utgiva ersättning för gatumark.

89 §• Beträffande samhälle som avses i Beträffande samhälle som avses i 88 § skall den inskränkning i tomt­ 88 § skall den inskränkning i fastig­ ägares skyldighet att ersätta gatu­ hetsägares skyldighet att ersätta gamark som enligt 57 och 62 §§ eller lumark som enligt 57 och 62 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, ej gälla i det fall att allmän väg, ej gälla i det fall att vägen efter den 1 januari 1928 byggts vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område som ingår i stadspla­ inom område som ingår i stadspla­ nen. nen.

141 §. Bestämmelserna i----------------------- -i stadsplan. Är fråga om att mark som ingår i tomt skall inlösas av anledning var­ om förmäles i 46 eller 47 §, skall i stället för bestämmelserna i 26 § andra stycket lagen om expropria­ tion gälla, att till expropriationsdomstolen skall ingivas karta med proto­ koll rörande mätning av tomten en­ ligt bestämmelserna i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad; och skall vad i 42 § lagen om expropria­ tion år stadgat om karta och beskriv­ ning i stället gälla karta och proto­ koll som nu sagts.

186 Kungl. Maj:ts proposition nr Hk år 1970

Vad i denna lag sägs om ägare av Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om mark eller fastighet skall ock gälla den som innehar mark eller tomt om den som innehar mark eller fas­ under sådan besittningsrätt som en­ tighet under sådan besittningsrätt ligt lag är att hänföra till fast egen­ som enligt lag är att hänföra till fast dom. egendom.

154 §. Är tomt belägen vid torg, park Är fastighet belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, skall eller annan sådan allmän plats, skall marken framför tomten anses som marken framför fastigheten anses gata till en bredd, motsvarande fem som gata till en bredd, motsvarande fjärdedelar av den å tomten enligt fem fjärdedelar av den å fastigheten stadsplanen vid gatans upplåtande enligt stadsplanen vid gatans upp­ till allmänt begagnande tillåtna låtande till allmänt begagnande tillhögsta hushöjden. låtna högsta hushöjden.

155 8. Vad i denna lag föreskrives om tomt och om fastighet äger tillämp­ ning även på samfällighet inom byggnadskvarter. Med ägare av tomt eller av fastighet avses därvid ägar­ na av de fastigheter som har del i samfällighet en. Är samfällighet en ej avsedd för bebyggelse skall den anses bebyggd när den väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamål. Högs­ ta tillåtna hushöjden antages därvid vara medeltalet av vad som i detta hänseende gäller för de fastigheter som hava del i samfällighet eu. Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om tomt avser, förutom rättsligen be­ fastighet som överensstämmer med stående tomt enligt gällande tomt­ tomtindelning avser åven annan indelning, allenast sådan administra­ inom byggnadskvarter belägen fas­ tivt bildad tomt som är i en ägares tighet, varå nybyggnad företagits el­ hand. Sagda lagrum skola dock gälla ler skall äga rum efter det att kvar­ jämväl annan inom byggnadskvarter teret intogs i stadsplanen, samt tomt belägen fastighet, varå nybyggnad som är i en ägares hand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 187

Vad i denna lag föreskrives om

fastighet som överensstämmer med

tomtindelning skall gälla även be­

träffande fastighet som bildats med

stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 §

tredje och fjärde styckena fastighets­

bildningslagen den (nr ).

Kostnaden för gatan skall fördelas Kostnaden för gatan skall fördelas mellan städerna efter den nytta de mellan städerna efter den nytta de hava av gatan, med rätt för vardera hava av gatan, med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna staden att i enlighet med de i denna lag stadgade grunderna av veder­ lag stadgade grunderna av veder­ börande tomtägare i den staden ut­ börande fastighetsägare i den staden taga bidrag till dess andel i kostna­ uttaga bidrag till dess andel i kost­ den som om gatan helt vore belägen naden som om gatan helt vore belä­ inom staden. gen inom staden.

163 §• Har gata eller gatudel framför Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller lagligen skolat kvartersmark upplåtits eller lagligen upplåtas till allmänt begagnande fö­ skolat upplåtas till allmänt begag­ re denna lags ikraftträdande, skall nande före denna lags ikraftträdan­ angående skyldighet för tomtägaren de, skall angående skyldighet för att gälda ersättning för gatumark kvarter smarkens ägare att gälda er­ äldre lag äga tillämpning. sättning för gatumark äldre lag äga tillämpning. Vidgas gata, som upplåtits till all­ Vidgas gata, som upplåtits till all­ mänt begagnande före ikraftträdan­ mänt begagnande före ikraftträdan­ det av denna lag, och har skyldighet det av denna lag, och har skyldighet för ägare av tomt att ersätta staden för ägare av kvartersmark att ersät­ värdet av den gatumark, som tagits ta staden värdet av den gatumark, i anspråk för gatan, enligt bestäm­ som tagits i anspråk för gatan, en­ melserna i äldre lag ännu icke in­ ligt bestämmelserna i äldre lag ännu trätt vid vidgningen, skall skyldighet icke inträtt vid vidgningen, skall för tomt ägaren att enligt denna lag skyldighet för markägaren att enligt med anledning av vidgningen gälda denna lag med anledning av vidg­ ersättning för mark icke inträda ningen gälda ersättning för mark ic-

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

förrän ersättningen för mark för ke inträda förrän ersättningen för gatans upplåtande enligt äldre lag mark för gatans upplåtande enligt förfaller till betalning. äldre lag förfaller till betalning.

164 §• Finnes i stadsplan föreskrift ej Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad om den hushöjd som är meddelad om den hushöjd som är tillåten å tomt, må tomtägares skyl­ tillåten å kvartersmark, må mark­ dighet att bidraga till stads gatu­ ägares skyldighet att bidraga till kostnad ej beräknas efter större stads gatukostnad ej beräknas efter gatubredd än aderton meter. större gatubredd än aderton meter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om mål om inlösen av tomt eller tomtdel som vid utgången av år 1971 är anhängigt äger dock de upphävda bestämmelserna i 46 §, 139 § och 141 § andra stycket samt den äldre lydelsen av 47 § fortfarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970 189

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Härigenom förordnas, att 34 § 1 mom., 36 §, 67 § 1 mom. och 71 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

1 mom. Förslag till tomtindelning 1 mom. Förslag till tomtindelning skall upprättas av person, som är skall upprättas av person, som är behörig att vara mätningsman i stad. behörig att vara mätningsman i stad. Förslaget skall utmärkas å karta. Förslaget skall utmärkas å karta. Till förslaget skall ock höra beskriv­ Till förslaget skall ock höra beskriv­ ning, i vilken för varje tomt skola ning, i vilken för varje tomt skola upptagas storleken av vart och ett av upptagas storleken av vart och ett av de områden av vilka tomten skall de områden av vilka tomten skall bil­ bildas, tomtens ytinnehåll och läng­ das samt tomtens ytinnehåll. Med den av dess särskilda sidor. Vid för­ tomt jämställes del av kvarter som slaget skall vara fogad förteckning förutsattes skola tagas i anspråk över ägare av mark inom kvarteret. för viss samfällighetsbildning. På kartan eller i beskrivningen skall även angivas vilka servitutsbildningar som erfordras för att mot tomt svarande fastighet skall anses över­ ensstämma med förslaget. Vid för­ slaget skall vara fogad förteckning över ägare av mark inom kvarteret, Vid förslagets i frågan.

36 §. Vad i detta kapitel stadgas om Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för be- tomt gäller fastighet, samfällighet byggande avsedd fastighet. och annan för bebyggelse avsedd en­ het. Med gata — — allmän väg. Angående vad 75 §.

190 Kungl. Maj.ts proposition nr år 1970

Föreligga särskilda skäl att någon Föreligga särskilda skäl att någon vid nybyggnad tillätes frångå gällan­ vid nybyggnad tillätes frångå gällan­ de tomtindelning eller bygga å tomt, de tomtindelning eller bygga å fas­ som icke är rättsligen bestående, må tighet som icke överensstämmer med medgivande därtill lämnas av läns­ tomtindelning, må medgivande där­ styrelsen, såvida åtgärden ej kan an­ till lämnas av länsstyrelsen, såvida tagas medföra hinder för ett ända­ åtgärden ej kan antagas medföra målsenligt ordnande av fastighets- hinder för ett ändamålsenligt ord­ förhållandena inom kvarteret. nande av fastighetsförhållandena inom kvarteret.

71 §• 1 mom. över byggnadsnämnds----- ---------- — — hos länsstyrelsen. Klagan må------------—--------- 149 § byggnadslagen. Har åt annan myndighet än bygg­ Har åt annan myndighet än bygg­ nadsnämnd uppdragits att pröva nadsnämnd uppdragits att pröva ärenden rörande ställande av säker­ ärenden rörande ställande av säker­ het enligt 38 § byggnadslagen för het enligt 38 § byggnadslagen för fullgörandet av tomtägares skyldig­ fullgörandet av fastighetsägares het att anordna utfartsväg eller av­ skyldighet att anordna utfartsväg el­ lopp från tomt eller att utgiva bidrag ler avlopp från fastighet eller att ut­ till kostnad för gata, skall om be­ giva bidrag till kostnad för gata, svär över den myndighetens beslut skall om besvär över den myndighe­ i sådant ärende gälla vad ovan stad­ tens beslut i sådant ärende gälla vad gats om besvär över byggnads­ ovan stadgats om besvär över bygg­ nämnds beslut. nadsnämnds beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14& år 1970 191

Bilaga 2 Promemoriefårslagen

1) Förslag

till

Lag

om införande av fastighetsbildningslagen

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna övergångsbestämmelser

1 §• Den nu antagna fastighetsbildningslagen samt bestämmelserna i denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2 §.

Genom fastighetsbildningslagen upphäves med den begränsning som följei av bestämmelserna i denna lag lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angå­ ende laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län; lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad; lagen den 28 juni 1918 (nr 526) om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning; lagen den 22 juni 1921 (nr 379) huru förhållas bör med ströängar vid ägo­ styckning inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark; lagen samma dag (nr 380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark; lagen den SO april 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Koppar­ bergs län; lagen den 18 juni 1925 (nr 222) innefattande bestämmelser med avseende å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vi­ dare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden; lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet; lagen samma dag (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet; lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m.; lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län;

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 1-H år 1970

lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m.; lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m. m.; alla de särskilda ännu gällande bestämmelser som innefattar ändring eller förklaring av eller tillägg till de upphävda lagrummen; vad som i övrigt finns i lag eller särskild författning stridande mot be­ stämmelserna i fastighetsbildningslagen eller denna lag.

3 §. Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i fastighetsbildningslagen eller denna lag, skall i stället den bestämmelsen tillämpas.

4 §. I fråga om förrättning som påbörjats innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft skall äldre lag tillämpas, om det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet i förrättningen.

5 §. Ärende om sammanläggning, som före fastighetsbildningslagens ikraft­ trädande inkommit till ägodelningsdomaren prövas av inskrivningsmyndig­ heten. I fråga om villkoren för sammanläggning och verkan av sådan åtgärd skall bestämmelserna i fastighetsbildningslagen tillämpas. I övrigt skall äldre lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av föl­ jande särskilda bestämmelser. 1. Ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelningsrättens prövning, överlämnas till fastighetsdomstolen för handläggning. 2. Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende fullföljes i hovrätten genom besvär som skall inges till myndigheten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

6 §. Äldre lags bestämmelser om fastställelse av förrättning och om rättelse i fastställd förrättning skall fortfarande tillämpas i fråga om fastighetsbildningsförrättning som avslutats innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft. Inskrivningsmyndigheten skall fullgöra den prövning, som åvilar ägodel­ ningsdomaren, och fastighetsdomstolen den prövning som åvilar ägodelningsrätten. Har efter den nya lagens ikraftträdande beslut meddelats eller åtgärd vid­ tagits enligt äldre lag, skall frågan huruvida talan mot beslutet eller åtgärden skall föras särskilt bedömas enligt äldre lag. Särskild talan föres genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 193

besvär som skall inges till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag beslutet meddelades eller åtgärden vidtogs.

7 §. Mål eller ärende som enligt äldre lag anhängiggjorts hos ägodelningsrätten men som icke före fastighetsbildningslagens ikraftträdande slutligt avgjorts av samma rätt, prövas av fastighetsdomstolen.

8 §. Mål eller ärende som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdomstol handlägges i den ordning som är föreskriven för fastighetsbildningsmål. I stämningsmål gäller dock om föreläggande för part och parts utevaro rätte­ gångsbalkens bestämmelser angående sak varom förlikning ej är tillåten.

9 §. Har före fastighetsbildningslagens ikraftträdande talan väckts vid domstol enligt 3 § lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning, skall målet handläggas och prövas enligt äldre lag.

10 §.

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.

11 §.

Bestämmelserna i fastighetsbildningslagen om inskriven rättighet skall äga motsvarande tillämpning på fordran eller annan rättighet med före­ trädesrätt enligt 5 § lagen den om införande av den nya jorda­ balken. Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller för det fall att fastighet svarar för fordran skall tillämpas även när fastigheten besväras av rätt till avkomst eller annan förmån.

12 §.

Vad som i fastighetsbildningslagen föreskrivits om byggnadsplan äger motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Avstyckningsplan får ändras enligt de bestämmelser som före den 1 januari 1948 gällde i fråga om till­ komsten av sådan plan. Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall icke längre gälla. 7 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 1H

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

13 §. Det rättsliga sambandet mellan tomt och därmed oskiljaktigt förenad stadsäga skall upphöra. Detsamma gäller sambandet mellan tomt och stadsäga som motsvarar för tomten utbruten andel i samfälld mark. Vad som sålunda föreskrivits skall äga tillämpning även om tomten uteslutits ur tomtindelning och registrerats som stadsäga. I fråga om verkan av sambandets upphörande äger bestämmelserna i 6 kap. 18 § första stycket och 7 kap. 26 § jordabalken motsvarande tilllämpning.

Särskild övergångsbestämmelse angående 5 kap. fastighetsbildningslagen 14 §. Vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § fastighetsbild­ ningslagen skall, om ej särskild ersättning för rätt till avkomst eller annan förmån fastställts, innehavare av sådan rättighet erhålla betalning efter de grunder som gäller när fast egendom försäljes enligt utsökningslagen utan förbehåll om rättighetens bestånd.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 6 och 7 kap. fastighetsbildningslagen 15 §. Bestämmelserna i 4 § andra stycket, 5, 5a, 6, 7, 7a och 8 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut skall icke längre äga tillämpning. Om servitut, som avser skogsfång eller bete och som ej är tidsbegränsat, varit gällande av ålder eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, är medgivande av fastighetens ägare att servitutet helt eller delvis skall upphöra utan annan verkan än som följer av 7 kap. 6 § fastighetsbildningslagen. Detta gäller även om annat bestämts vid upplåtelsen. Har före fastighetsbildningslagens ikraftträdande talan väckts vid dom­ stol om begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av servitut, skall målet utan hinder av bestämmelserna i första och andra stycket hand­ läggas och prövas enligt äldre lag.

16 §. Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighetsregle­ ring, även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 § fastighetsbild­ ningslagen ej föreligger.

17 §. Upphäves betesservitut, som icke är ömsesidigt, eller skogsfångsservitut utan att de i 7 kap. 4 § fastighetsbildningslagen angivna förutsättningarna

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970 195

föreligger, skall den tjänande fastigheten avstå ett mot servitutet svarande vederlag i mark till den härskande fastigheten. Denna skall dock ej tillföras mer mark än som fordras för att dess behov av de nyttigheter som servitutet avser skall tillgodoses. Om bestämmelserna i 3 kap. fastighetsbildningslagen hindrar att mark överföres till den härskande fastigheten enligt första stycket, skall veder­ laget jämkas i behövlig omfattning. Motsvarande jämkning skall ske, om det är av väsentlig betydelse för den tjänande fastigheten och till gagn för näringsförhållandena i orten. Efter överenskommelse mellan sakägarna får, med den begränsning som följer av 5 kap. 18 § andra stycket fastighetsbildningslagen, markvederlaget understiga vad som skall utgå enligt första och andra styckena.

18 §. Bestämmelserna i 17 § om markvederlag vid upphävande av skogsfångseller betesservitut skall tillämpas även när fråga om upphävande av servi­ tutet genom fastighetsreglering väckts under servitutets giltighetstid men frågan därefter förfallit på grund av att tiden utgått.

19 §. Upphäves skogsfångsservitut mot vederlag i mark, skall vederlaget över­ föras till befintlig gemensamhetsskog eller sådan skog bildas av vederlaget och den mark som i övrigt kan avsättas för detta ändamål, om olämplig splittring av skogsmarken därigenom motverkas.

20 §.

Vid förrättning för upphävande av skogsfångsservitut skall utan ansökan upptagas fråga om upphävande av annat sådant servitut som besvärar den tjänande fastigheten eller fastighet som sambrukas med den tjänande fas­ tigheten och har samme ägare som denna, om ett samtidigt upphävande av servituten medför att gemensamhetsskog kan bildas enligt 19 §.

Särskild övergångsbestämmelse angående 11 kap. fastighetsbildningslagen

21 §.

Bestämmelserna i 11 kap. fastighetsbildningslagen om klyvning av fastig­ het som innehas med samäganderätt skall tillämpas även på fastighet som är delad genom sämjedelning. Klyvning får dock ej ske, om delägare begärt eller samtyckt till att sämjedelningen erkännes som fastighetsbildning och slutligt avgörande i denna fråga icke föreligger.

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 it år 1970

Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 kap. fastighetsbildningslagen

22 §.

Bestämmelserna i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen om sammanlägg­ ning av fastigheter som tillhör äkta makar gäller ej när äldre giftermålsballcen är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

23 §. Är fastighet föremål för återköpsrätt, får den ej ingå i sammanläggning utan rättighetshavarens medgivande. Fastighet som utgöres av besittningsrätt till ofri tomt i stad får ingå i sammanläggning, endast om den som har lösningsrätt enligt 4 kap. 6 § äldre jordabalken medger det. Fastighet som besväras av vattenfallsrätt får ej sammanläggas med fastighet som besväras av beviljad eller sökt inskrivning.

Särskild övergångsbestämmelse angående 19 kap. fastighetsbildningslagen 24 §. Har område genom tomtindelning som fastställts innan fastighetsbild­ ningslagen trätt i kraft utlagts till tomt eller tomtdel, skall området redo­ visas såsom fastighet i fastighetsregistret. Detsamma gäller tomtdel som enligt före nämnda tidpunkt fastställd stadsplan skall uteslutas ur tomt­ indelning.

Slutbestämmelse 25 §. De närmare föreskrifter som fordras för övergången till fastighetsbild' ningslagen meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr ltt år 1970 197

2) Förslag

till

Lag

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Mark som genom fastighetsreglering överföres till fastighet inom annan kommun skall i fortsättningen höra till denna. Detsamma gäller när mark överföres till samfällighet som i sin helhet är belägen inom annan kommun.

2 §.

Tillföres samfällighet som är belägen inom flera kommuners områden genom fastighetsreglering mark från annan kommun, skall fastighetsbildningsmyndigheten bestämma att marken skall höra till en av de först an­ givna kommunerna. Om fastighet eller samfällighet bildas av mark från flera kommuner, skall myndigheten bestämma till vilken av kommunerna den nya enheten skall höra.

3 §. Sammanfaller gräns för församling med kommungräns och ändras till följd av 1 och 2 §§ sistnämnda gräns, undergår även församlingsgränsen motsva­ rande ändring. I annat fall påverkas församlingsgräns icke av fastighets­ bildning.

4 §. I ärende rörande medgivande till fastighetsbildning enligt 3 kap. 11 § fastighetsbildningslagen åligger det länsstyrelsen att verkställa sådan utred­ ning som avses i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. Innebär fastighetsbildningen ändring av länsgräns, skall länsstyrelsen underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Underställning skall även eljest ske, om särskilda skäl föreligger. Ärende, som ej skall underställas, avgöres av länsstyrelsen.

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

5 §. Vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning skall iaktta­ gas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet för kommun ej uppkommer. För sådant ändamål kan föreskrivas avsteg från 1 och 2 §§, dock ej så att fastighet kommer att omfatta mark inom mer än en kommun. Vidare kan bestämmas att fastighet, samfällighet eller del av samfällighet, som ej beröres av fastighetsbildningen, skall överflyttas till annan kommun eller församling. Slutligen kan fastställas reglering rörande kommunernas eller församlingarnas inbördes ekonomiska förhållanden samt meddelas andra nödiga föreskrifter med anledning av indelningsändringen. Över länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna paragraf får besvär anföras hos Kungl. Maj :t av kommun, församling eller enskild person som beslutet rör.

6 §. Indelningsändring enligt denna lag träder i kraft den dag uppgift om fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret, om ej annat bestämts i beslut om medgivande till fastighetsbildningen.

Denna lag träder i kraft den 1 janari 1972. Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd, som avslutats efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande men som handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners om­ råden.

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970 199

3) Förslag

till

Lag

om förmånsrätt för vissa fordringar enligt fastighetsbildningslagen den

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen bestämts att ägare av fastighet skall till annan sakägare utge ersättning och har den ersättningsberättigades fordran icke förfallit tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan, äger denne erhålla betalning ur fastigheten med förmåns­ rätt enligt 8 § 1) lagen den om förmånsrättsordning. Samma förmånsrätt tillkommer den som enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen är berättigad till ersättning i pengar för skog som ej kunnat uttagas inom föreskriven tid.

2 §.

Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som avses i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen att uttaga skog skall anteckning göras i fastighetsboken när beslutet vunnit laga kraft. Uppgår kapitalbeloppet av ersättning som avses i 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall anteckning dock ej ske.

3 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko­ nungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen den 18 juni 1926 (nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning och lagen den 21 maj 1965 (nr 194) angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. upphör att gälla. Sistnämnda lagar gäller dock alltjämt i fråga om ersätt­ ning som bestämts enligt äldre lagstiftning om fastighetsbildning.

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 144- år 1970

4) Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas dels att 46 §, 139 § och 141 § andra stycket bygg­ nadslagen den 30 juni 1947 skall upphöra att gälla dels att 37, 38, 39, 47, 50, 51, 54, 56—64, 66—69, 72, 89, 153—156, 163 och 164 §§ nämnda lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Inom byggnadskvarter —--------------------- till tomter. Är fråga väckt om ändring av Är fråga väckt om ändring av tomtindelning må nybyggnad ej fö- tomtindelning må nybyggnad ej fö­ retagas å tomt som beröres därav retagas på mark som beröres därav innan frågan slutligt prövats. innan frågan slutligt prövats. Utan hinder----------- — --------inom kvarteret.

38 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid Nybyggnad må ej företagas i strid med tomtindelning eller å tomt som med tomtindelning eller på fastighet icke är rättsligen bestående. som icke överensstämmer med tomt­ indelningen. Ej heller må nybyggnad ske, in­ Ej heller må nybyggnad ske, in­ nan skyldighet att anordna utfarts- nan skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten som väg och avlopp från fastigheten som enligt denna lag åligger ägaren eller enligt denna lag åligger ägaren eller att utgiva det bidrag till kostnad för att utgiva det bidrag till kostnad för gata som belöper å tomten blivit gata som belöper på fastigheten blivit fullgjord eller nöjaktig säkerhet bli­ fullgjord eller nöjaktig säkerhet bli­ vit ställd. vit ställd, När särskilda------- — ------- — först i stycket.

39 §.

Har å tomt byggnad uppförts i Skjuter trappa från fastighet inom sådant läge, att den skjuter in på byggnadskvarter över gatulinjen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 201

grannes tomt eller på gata eller an­ äger länsstyrelsen medgiva att den nan allmän plats, och skulle byggna­ får kvarstå på gatumarken under dens nedrivande eller förändring viss tid eller tills vidare. medföra märklig kostnad eller olä­ Har byggnad eller annan anlägg­ genhet för ägaren, vare denne ej ning i annat fall uppförts så att an­ skyldig att avträda den intagna mar­ läggningen skjuter in på angränsan­ ken förrän byggnaden rives eller de mark och är ägaren enligt vad brinner ned, utan så är att den som därom är föreskrivet i jordabalken uppfört byggnaden verkställt in- ej skyldig att avträda den mark som kräktningen med avsikt eller därvid sålunda tagits i anspråk, skall vad handlat med grov vårdslöshet och, i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej om fastigheten övergått till ny ägare, medföra hinder mot sådan ändring denne ägde kännedom därom vid för­ av anläggningen som är att hänföra värvet av fastigheten. Vad nu är sagt till nybyggnad. Ändringen får dock gäller ej om trappa som skjuter över vidtagas, endast om ägaren av den gatulinjen; dock äger länsstyrelsen berörda marken medgiver det. medgiva att trappan må kvarstå un­ der viss tid eller tills vidare. För det intrång granne lider av byggnad som skjuter in på hans tomt njute denne ersättning, om han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Tvist om ersättning eller lösen prövas av expropriationsdomstolen. 1 fråga om byggnad som avses i första stycket skall vad i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej medföra hin­ der mot ändring som efter vad Ko­ nungen därom stadgat är att hän­ föra till nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas, med mindre ägaren av den intagna marken med­ giver det.

47 §. Har ej inom ett år efter tomtindel­ Tillhör enligt tomtindelning sär­ nings fastställande ägare av tomtdel skilda delar av tomt olika ägare och väckt talan om inlösen av återstoden har ej fastighetsbildning i överens­ av tomten eller har dylik talan ej lett stämmelse med tomtindelningen till tomtens förenande i en ägares kommit till stånd på grund av ansö­ hand, vare staden berättigad lösa kan som gjorts senast ett år efter tomten; dock må, om ägare av tomt- tomtindelningens fastställande, är 7* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

202 Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

del före staden väckt talan om inlö­ staden berättigad lösa tomtdelarna. sen, stadens anspåk bifallas allenast Har ansökan om fastighetsbildning såframt ägarens talan ej leder till i överensstämmelse med tomtindel­ tomtens förenande i en ägares hand. ningen gjorts innan staden med stöd av bestämmelserna i första stycket väckt talan om inlösen, skall dom­ stolen förklara målet vilande till dess frågan om fastighetsbildningen slut­ ligt avgjorts. Bildas fastighet som överensstämmer med tomtindelning­ en, förfaller stadens talan. När stad väckt talan om inlösen av tomt skall domstolen ofördröjligen sända underrättelse därom till fastighetsbildningsmyndigheten i den ort, där tomten är belägen.

50 §. Ny gata skall upplåtas till allmänt Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet begagnande i den mån bebyggandet av tomter, som enligt stadsplanen av fastigheter, som överensstämma hava utgång till gatan, kvarter efter med gällande tomtindelning och som kvarter fortskrider från förut upp­ enligt stadsplanen hava utgång till låten gata eller från allmän väg inom gatan, kvarter efter kvarter fortskri­ område som i väsentlig utsträckning der från förut upplåten gata eller är bebyggt för bostads- eller industri­ från allmän väg inom område som i ändamål. Härvid skall iakttagas, att väsentlig utsträckning är bebyggt för varje gatudel som begränsas av två bostads- eller industriändamål. Här­ på varandra följande tvärgators ut­ vid skall iakttagas, att varje gatudel dragna mittlinjer skall upplåtas, när som begränsas av två på varandra tomter med en sammanlagd längd ut­ följande tvärgators utdragna mitt­ med gatudel en av minst en tredjedel linjer skall upplåtas, när fastigheter av de därvid befintliga gränslinjerna med en sammanlagd längd utmed för byggnadskvarter bebyggts i en­ gatudelen av minst en tredjedel av de lighet med stadsplanen, dock att, om därvid befintliga gränslinjerna för dessförinnan bebyggelse föreligger byggnadskvarter bebyggts i enlighet tomt efter tomt i följd från förut med stadsplanen, dock att, om dess­ upplåten gata eller från allmän väg förinnan bebyggelse föreligger fas­ inom område som nyss sagts, gatan tighet efter fastighet i följd från skall upplåtas framför sålunda be­ förut upplåten gata eller från allmän byggda tomter. väg inom område som nyss sagts,

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970 203

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelsej gatan skall upplåtas framför sålun­ da bebyggda fastigheter. Skall redan befintlig gata vidgas, Skal! redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt be­ åligger det staden att till allmänt be­ gagnande upplåta gatans nya del i gagnande upplåta gatans nya del i den mån tomter som enligt stadspla­ den mån med gällande tomtindelning nen hava utgång till gatan bebyggts överensstämmande fastigheter som i enlighet med planen. enligt stadsplanen hava utgång till gatan bebyggts i enlighet med planen.

51 §. Torg, park eller annan sådan all­ Torg, park eller annan sådan all­ män plats skall till den del den icke män plats skall till den del den icke är att anse som gata upplåtas till är att anse som gata upplåtas till all­ allmänt begagnande, när tomter eller mänt begagnande, när fastigheter, specialområden med en sammanlagd som överensstämma med gällande längd utmed platsen av minst två tomtindelning, eller specialområden tredjedelar av de därvid befintliga med en sammanlagd längd utmed gränslinjerna för byggnadskvarter platsen av minst två tredjedelar av och specialområden bebyggts i enlig­ de därvid befintliga gränslinjerna för het med stadsplanen eller eljest vä­ byggnadskvarter och specialområden sentligen tagits i anspråk för där an­ bebyggts i enlighet med stadsplanen givet ändamål. eller eljest väsentligen tagits i an­ språk för där angivet ändamål.

54 §. Vill ägare av tomt verkställa ny­ Vill ägare av fastighet inom bygg­ byggnad därå innan gata, till vilken nadskvarter verkställa nybyggnad tomten enligt stadsplanen har ut­ därå innan gata, till vilken fastighe­ gång blivit upplåten till allmänt be­ ten enligt stadsplanen har utgång gagnande och allmän avloppsledning blivit upplåten til! allmänt begagnan­ anlagts, skall han anordna utfartsväg de och allmän avloppsledning an­ och nödigt avlopp från tomten. I den lagts, skall han anordna utfartsväg mån staden förfogar över erforderlig och nödigt avlopp från fastigheten. obebyggd mark som enligt stadspla­ I den mån staden förfogar över er­ nen är avsedd till gata eller annan forderlig obebyggd mark som enligt allmän plats vare staden pliktig att stadsplanen är avsedd till gata eller utan ersättning låta marken nyttjas annan allmän plats vare staden plik­ för ändamålet. tig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet.

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Ägare av tomt vid gata är skyldig Ägare av fastighet som är belägen att ersätta staden värdet av gatu- vid gata och som överensstämmer marken framför tomten intill gatans med gällande tomtindelning är skyl­ mitt, dock ej till större bredd än dig att ersätta staden värdet av gatufem åttondelar av den enligt stads­ marken framför fastigheten intill ga­ planen vid gatans upplåtande till all­ tans mitt, dock ej till större bredd än mänt begagnande högsta hushöjden fem åttondelar av den enligt stads­ å tomten. planen vid gatans upplåtande till all­ mänt begagnande högsta hushöjden å fastigheten. Är tomt belägen vid gatukors, om­ Är fastigheten belägen vid gatu­ fattar ersättningsskyldigheten tillika kors, omfattar ersättningsskyldighe­ den del av gatukorset som inneslutes ten tillika den del av gatukorset som av den i första stycket angivna gatu- inneslutes av den i första stycket an­ markens utdragna gränslinjer och är givna gatumarkens utdragna gräns­ belägna inom ett avstånd från tomts linjer och är belägen inom ett av­ sida eller hörn, motsvarande fem stånd från fastighetens sida eller åttondelar av den i första stycket an­ hörn, motsvarande fem åttondelar av givna hushöjden. den i första stycket angivna hushöj­ den.

57 §. Ingår i gata allmän väg eller ock Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark som staden jämlikt 43 § vägmark som staden jämlikt 43 § nyttjar skall tomtägarens ersätt­ nyttjar skall fastighetsägarens er­ ningsskyldighet enligt 56 § första sättningsskyldighet enligt 56 § första stycket begränsas till värdet av ga- stycket begränsas till värdet av gatutumarken framför tomten intill ga­ marken framför fastigheten intill ga­ tans mitt, minskad med halva area­ tans mitt, minskad med halva area­ len av vägmärken. len av vägmärken. Ingår vägmark som avses i första Ingår vägmark som avses i första stycket i gatukors och finnes den stycket i gatukors och finnes den areal gatumark som återstår i korset areal gatumark som återstår i kor­ efter avdrag av vägens areal vara set efter avdrag av vägens areal vara mindre än den areal som ägarna av mindre än den areal som ägarna av tomterna vid korset jämlikt 56 § fastigheterna vid korset jämlikt 56 § andra stycket skola sammanlagt er­ andra stycket skola sammanlagt er­ sätta, jämkas ersättningsskyldighe­ sätta, jämkas ersättningsskyldighe­ ten för tomterna så att den samman- ten för fastigheterna så att den sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 205

lagt ej överstiger värdet av nämnda manlagt ej överstiger värdet av återstående areal. nämnda återstående areal. Vad i första —------------------- i stadsplanen.

58 §. Ersättning varom i 56 och 57 §§ Ersättning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvär­ sägs skall beräknas efter medelvärdet det å all gatumarken framför tom­ å all gatumarken framför fastighe­ ten eller, i fråga om gatukors, å den ten eller, i fråga om gatukors, å den mark som ingår i gatukorset; dock mark som ingår i gatukorset; dock skall vägmark som avses i 57 § första skall vägmark som avses i 57 § första stycket icke tagas i beräkning. Vär­ stycket icke tagas i beräkning. Vär­ det av själva marken skall, efter de det av själva marken skall, efter de grunder vilka gälla för uppskattning grunder vilka gälla för uppskattning av gatumark som avstås till staden, av gatumark som avstås till staden, uppskattas utan hänsyn till kostnad uppskattas utan hänsyn till kostnad som staden vidkänts för markens som staden vidkänts för markens iordningställande. iordningställande.

59 Därest så finnes lämpligt må Ko­ Därest så finnes lämpligt, må Ko­ nungen på framställning av staden nungen på framställning av staden besluta, att gatumarksersättning som besluta, att gatumarksersättning som enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper på tomtägarna inom visst område på fastighetsägarna inom visst om­ skall fördelas mellan dem efter om­ råde skall fördelas mellan dem efter fattningen av den enligt stadsplanen omfattningen av den enligt stads­ å tomterna medgivna bebyggelsen planen å fastigheterna medgivna be­ eller efter tomternas storlek eller an­ byggelsen eller efter fastigheternas nan skälig grund. storlek eller annan skälig grund. Äro synnerliga-----------—--------prövas skäligt. Beslut enligt--------------------— allmänt begagnade.

60 §. Svarar den fördel som genom gata Svarar den fördel som genom gata beredes tomt icke mot den ersätt­ beredes fastighet icke mot den er­ ningsskyldighet som enligt 56—58 §§ sättningsskyldighet som enligt 56— eller 59 § åligger tomtens ägare, 58 §§ eller 59 § åligger fastighetens jämkas ersättningen med hänsyn ägare, jämkas ersättningen med därtill. hänsyn därtill.

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Har markägare utan lösen till sta­ Har markägare utan lösen till sta­ den överlåtit gatumark framför tomt den överlåtit gatumark framför fas­ eller i gatukors, eller har staden sam­ tighet eller i gatukors, eller har sta­ tidigt varit ägare av både tomten och den samtidigt varit ägare av både gatumarken efter det gatumarken den i fastigheten ingående kvartersblivit i stadsplan upptagen såsom så­ marken och gatumarken efter det ga­ dan, vare tomtens ägare fri från skyl­ tumarken blivit i stadsplan upptagen dighet att utgiva ersättning intill vär­ såsom sådan, vare fastighetens ägare det av samma mark. fri från skyldighet att utgiva ersätt­ ning intill värdet av samma mark.

62 §. Skall gata vidgas, vare den som Skall gata vidgas, vare den som äger tomt vid någondera sidan av ga­ äger fastighet vid någondera sidan av tan skyldig att ersätta staden skill­ gatan skyldig att ersätta staden skill­ naden mellan de ersättningsbelopp naden mellan de ersättningsbelopp som med tillämpning av 56—58 §§ som med tillämpning av 56—58 §§ åvila tomtägare före och efter vidg­ åvila fastighetsägare före och efter ningen; dock skall medelvärdet å ali vidgningen; dock skall medelvärdet mark framför tomten eller i gatu- å all mark framför fastigheten eller korset beräknas efter medelvärdet å i gatukorset beräknas efter medel­ den mark som erfordras för vidg­ värdet å den mark som erfordras för ningen, och må den tomt äg ar na å vidgningen, och må den fastighets­ ömse sidor åvilande ersättningsskyl­ ägarna å ömse sidor åvilande ersätt­ digheten sammanlagt icke avse hög­ ningsskyldigheten sammanlagt icke re belopp än som motsvarar värdet avse högre belopp än som motsvarar av sistnämnda mark. värdet av sistnämnda mark. Vid bestämmandet-------------------- — motsvarande tillämpning, Har enligt — — —- ---------- annorlu ida förordnar.

63 §. Skyldighet att----------------------- gatas vidgning. Ersättningsskyldigheten skall full­ Ersättningsskyldigheten skall full­ göras vid anfordran. Vill tomtägare göras vid anfordran. Vill fastighets­ erlägga ersättning för gatumark ge­ ägare erlägga ersättning för gatu­ nom avbetalningar, vare han dock mark genom avbetalningar, vare han berättigad därtill, om nöjaktig säker­ dock berättigad därtill, om nöjaktig het ställes. Avbetalning skall ske säkerhet ställes. Avbetalning skall med minst en tiondel årligen. Å ogul­ ske med minst en tiondel årligen. Å det belopp skall enligt stadens be- oguldet belopp skall enligt stadens

Knngl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970 207

stämmande gäldas skälig ränta från bestämmande gäldas skälig ränta den dag då krav på ersättning fram­ från den dag då krav på ersättning ställts. Prövas nu stadgade villkor framställts. Prövas nu stadgade vill­ alltför betungande för tomtägaren, kor alltför betungande för fastighets­ äger länsstyrelsen medgiva den lätt­ ägaren, äger länsstyrelsen medgiva nad som påkallas av omständighe­ den lättnad som påkallas av omstän­ terna. digheterna.

64 §• Sedan stadsplan blivit fastställd, Sedan stadsplan blivit fastställd, äger staden, ändå att ersättningsskyl­ äger staden, ändå att ersättningsskyl­ dighet enligt 63 § ej inträtt, påkalla dighet enligt 63 § ej inträtt, påkalla fastställande av den ersättning tomt­ fastställande av den ersättning fas­ ägare skall gälda för gatumark. tighetsägare skall gälda för gatu­ mark. Vill, innan tomtindelning inom Vill, innan tomtindelning inom visst byggnadskvarter skett, staden visst byggnadskvarter skett, staden att den ersättningsskyldighet för vär­ att den ersättningsskyldighet för vär­ det av gatumark, som jämlikt 56— det av gatumark, som jämlikt 56— 58 §§ eller 62 § första stycket kan 58 §§ eller 62 § första stycket kan komma att åläggas blivande tomt­ komma att åläggas fastighetsägare ägare inom kvarteret, skall bestäm­ inom kvarteret, skall bestämmas, må mas, må det ske. Sedan tomtindel­ det ske. Sedan tomtindelning skett, ning skett, skall ersättningsbeloppet skall ersättningsbeloppet fördelas fördelas mellan tomtägarna jämlikt mellan markägarna jämlikt 56— 58—59 §§ eller 62 § första stycket, 59 §§ eller 62 § första stycket, var­ varefter, om fall som avses i 60 eller efter, om fall som avses i 60 eller 61 § är för handen, där föreskriven 61 § är för handen, där föreskriven jämkning skall ske. jämkning skall ske. Vid bestämmande av ersättning Vid bestämmande av ersättning en­ enligt andra stycket första punkten ligt andra stycket första punkten skall vad eljest stadgas om tomt och skall vad eljest stadgas om fastighet tomtägare gälla om kvartersmark och och fastighetsägare gälla om kvar­ ägare av sådan mark. tersmark och ägare av sådan mark.

66 §.

Då ersättning för gatumark blivit Då ersättning för gatumark blivit bestämd, vare ny ägare av tomt eller bestämd, vare ny ägare av kvarters­ kvartersmark som berörts av åtgär­ mark som berörts av åtgärden, bun­ den, bunden i samma omfattning den i samma omfattning som förre som förre ägaren. ägaren.

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Stadsfullmäktige må för staden i Stadsfullmäktige må för staden i dess helhet eller för viss del därav dess helhet eller för viss del därav meddela bestämmelser om skyldighet meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till för ägare av fastighet som överens­ kostnaden för iordningställande av stämmer med gällande tomtindelning gata (gatubyggnadskost- att bidraga till kostnaden för iord­ n a d). ningställande av gata (gatubygg­ nadskostnad). Bestämmelserna skola underställas Bestämmelserna skola underställas Konungens prövning, såframt på Konungens prövning, såframt på fas­ tomtägare, lägges skyldighet som ti­ tighetsägare lägges skyldighet som digare icke ålegat honom. tidigare icke ålegat honom.

68 §.

Bestämmelser om bidrag till gatu- Bestämmelser om bidrag till gatu­ byggnadskostnad skola angiva grun­ byggnadskostnad skola angiva grun­ derna för beräkning av den kostnad derna för beräkning av den kostnad som skall påföras tomtägarna och som skall påföras fastighetsägarna för kostnadens fördelning mellan och för kostnadens fördelning mel­ dem samt tid och ordning för ersätt­ lan dem samt tid och ordning för er­ ningens erläggande. Vid grundernas sättningens erläggande. Vid grunder­ bestämmande skall iakttagas: nas bestämmande skall iakttagas: 1. Ersättningsskyldighet må ej 1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas tomtägare beträffande gata åläggas fastighetsägare beträffande eller del därav vars anläggning på­ gata eller del därav vars anläggning börjats framför tomten då fråga an­ påbörjats framför fastigheten då frå­ gående bestämmelser om bidrag till ga angående bestämmelser om bidrag gatubyggnadskostnad väcktes hos till gatubyggnadskostnad väcktes hos stadsfullmäktige. stadsfullmäktige. 2. Ersättningsskyldighet må ej 2. Ersättningsskyldighet må ej avse gata eller del därav som lagli­ avse gata eller del därav som lagligen gen skolat vara upplåten till allmänt skolat vara upplåten till allmänt be­ begagnande vid tid som under 1 gagnande vid tid som under 1 sägs. sägs. 3. Å tomtägare må ej läggas kost­ 3. Å fastighetsägare må ej läggas nad som utan motsvarande fördel kostnad som utan motsvarande för­ för tomts bebyggande föranledes av del för fastighets bebyggande föran­ att gatas höjdläge skall i väsentlig ledes av att gatas höjdläge skall i mån avvika från markens naturliga väsentlig mån avvika från markens

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 209

höj dläge eller av att gatas anlägg­ naturliga höj dläge eller av att gatas ning eljest på grund av särskilda om­ anläggning eljest på grund av sär­ ständigheter ställer sig mer än van­ skilda omständigheter ställer sig mer ligt kostsam. än vanligt kostsam. 4. Tomtägare må icke belastas med 4. Fastighetsägare må icke belastas gatubyggnadskostnad i större om­ med gatubyggnadskostnad i större fattning än som gäller i fråga om omfattning än som gäller i fråga om honom åliggande skyldighet att er­ honom åliggande skyldighet att er­ sätta gatumark; dock må kostnad ut­ sätta gatumark; dock må kostnad ut­ tagas för iordningställande av väg- tagas för iordningställande av vägmark såsom gata eller av gatumark mark såsom gata eller av gatumark som avses i 61 §, oaktat ersättnings­ som avses i 61 §, oaktat ersättnings­ skyldighet som nyss nämnts icke fö­ skyldighet som nyss nämnts icke fö­ religger beträffande marken. religger beträffande marken. 5. Utan hinder av vad under 4 sägs 5. Utan hinder av vad under 4 sägs må den gatubyggnadskostnad, som må den gatubyggnadskostnad, som skulle sammanlagt belöpa å tomt­ skulle sammanlagt belöpa å fastig­ ägarna inom visst område, fördelas hetsägarna inom visst område, förde­ mellan dem efter omfattningen av las mellan dem efter omfattningen den enligt stadsplanen å tomterna av den enligt stadsplanen å fastighe­ medgivna bebyggelsen eller efter terna medgivna bebyggelsen eller ef­ tomternas storlek eller annan skälig ter fastigheternas storlek eller annan grund. skälig grund. 6. Är inom gatudel, som begränsas 6. Är inom gatudel, som begränsas av två på varandra följande tvärga­ av två på varandra följande tvärga­ tors utdragna mittlinjer, gatubygg- tors utdragna mittlinjer, gatubyggnadskostnaden icke överallt densam­ nadskostnaden icke överallt den­ ma, skall ersättningen beräknas efter samma, skall ersättningen beräknas den genomsnittliga kostnaden. efter den genomsnittliga kostnaden. 7. Till grund för bestämmande av 7. Till grund för bestämmande av gatubyggnadskostnad må, i stället gatubyggnadskostnad må, i stället för vad under 5 och 6 sägs, läggas på för vad under 5 och 6 sägs, läggas på tidigare erfarenhet stödda beräk­ tidigare erfarenhet stödda beräk­ ningar av vad gatan under likartade ningar av vad gata under likartade förhållanden betingar i anläggning. förhållanden betingar i anläggning. 8. Därest nuvarande eller föregåen­ 8. Därest nuvarande eller föregå­ de ägare av tomt mot vederlag helt ende ägare av fastighet mot vederlag eller delvis vunnit befrielse från del­ helt eller delvis vunnit befrielse från tagande i kostnad för anläggning av deltagande i kostnad för anläggning gata, skall hänsyn tagas härtill. av gata, skall hänsyn tagas härtill. 9. Tomtägarnas åligganden skola 9. Fastighetsägarnas åligganden

210 Kungi. Ma]:ts proposition nr 144 år 1970

städse motsvara skäliga anspråk på skola städse motsvara skäliga anrättvisa och billighet. språk på rättvisa och billighet.

Svarar den fördel som genom ga­ Svarar den fördel som genom ga­ tas iordningställande beredes tomt tas iordningsställande beredes fas­ icke mot den skyldighet som enligt tighet icke mot den skyldighet som bestämmelser om bidrag till gatu- enligt bestämmelser om bidrag till byggnadskostnad åvilar tomtens äga­ gatubyggnadskostnad åvilar fastig­ re, jämkas ersättningen med hänsyn hetens ägare, jämkas ersättningen därtill. med hänsyn därtill, Beträffande tvist motsvarande tillämpning.

72 §. Ägare av tomt inom område, be­ Ägare av fastighet inom område, träffande vilket förordnande enligt beträffande vilket förordnande en­ 70 § meddelats, vare ej skyldig att ligt 70 § meddelats, vare ej skyldig utgiva ersättning för gatumark. att utgiva ersättning för gatumark.

89 §. Beträffande samhälle som avses i Beträffande samhälle som avses i 88 § skall den inskränkning i tomt­ 88 § skall den inskränkning i fastig­ ägares skyldighet att ersätta gatu­ hetsägares skyldighet att ersätta ga­ mark som enligt 57 och 62 §§ eller tumark som enligt 57 och 62 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser äger motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår all­ rum, därest i gatumarken ingår all­ män väg, ej gälla i det fall att vägen män väg, ej gälla i det fall att vä­ efter d. 1 jan. 1928 byggts inom om­ gen efter d. 1 jan. 1928 byggts inom råde som ingår i stadsplanen. område som ingår i stadsplanen.

141 §. Bestämmelserna i — -------------------- i stadsplan. Är fråga om att mark som ingår i tomt skall inlösas av anledning var­ om förmäles i 46 eller 47 §, skall i stället för bestämmelserna i 26 § andra stycket lagen om expropria­ tion gälla, att till expropriationsdomstolen skall ingivas karta med proto­ koll rörande mätning av tomten en­ ligt bestämmelserna i 2 kap. lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 144- ar 19/0 211

Vad i denna lag sägs om ägare av Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om mark eller fastighet skall ock gälla den som innehar mark eller tomt un­ om den som innehar mark eller fas­ der sådan besittningsrätt som enligt tighet under sådan besittningsrätt lag är att hänföra till fast egendom. som enligt lag är att hänföra till fast egendom.

154 §. Är tomt belägen vid torg, park el­ Är fastighet belägen vid torg, park ler annan sådan allmän plats, skall eller annan sådan allmän plats, skall marken framför tomten anses som marken framför fastigheten anses gata till en bredd, motsvarande fem som gata till en bredd, motsvarande fjärdedelar av den å tomten enligt fem fjärdedelar av den å fastigheten stadsplanen vid gatans upplåtande enligt stadsplanen vid gatans upplå­ till allmänt begagnande tillåtna tande till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöjden. högsta hushöjden.

155 §. Vad i denna lag föreskrives om tomt och om fastighet äger tillämp­ ning även på samfällighet inom byggnadskvarter. Med ägare av tomt eller av fastighet avses därvid ägarna av de fastigheter som har del i samfälligheten. Är samfällighet en ej av­ sedd för bebyggelse skall denna an­ ses bebyggd när den väsentligen ta­ gits i anspråk för angivet ändamål. Högsta hushöjden antages därvid vara medeltalet av vad som i detta hänseende gäller för de tomter inom kvarteret som äro belägna vid gatan. Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om Vad i 56, 62 och 67 §§ sägs om fas­ tomt avser, förutom rättsligen bestå­ tighet som överensstämmer med gäl­ ende tomt enligt gällande tomtindel- lande tomtindelning avser även an-

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

(Nuvarande lydelsej (Föreslagen lydelse)

ning, allenast sådan administrativt nan inom byggnadskvarter belägen bildad tomt som är i en ägares hand. fastighet på vilken nybyggnad före­ Sagda lagrum skola dock gälla jäm­ tagits eller skall äga rum efter det väl annan inom byggnadskvarter be­ kvarteret intogs i stadsplanen samt lägen fastighet, varå nybyggnad fö­ tomt som är i en ägares hand. retagits eller skall äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen. Vad i denna lag föreskrives om fastighet som överensstämmer med tomtindelning skall gälla även be­ träffande fastighet som bildats med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena fastighets­ bildningslagen den

156 §. Går gräns----------- --------------- - ------- samma stad. Kostnaden för gatan skall fördelas Kostnaden för gatan skall fördelas mellan städerna efter den nytta de mellan städerna efter den nytta de hava av gatan, med rätt för vardera hava av gatan, med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna staden att i enlighet med de i denna lag stadgade grunderna av vederbö­ lag stadgade grunderna av vederbö­ rande tomtägare i den staden uttaga rande fastighetsägare i den staden bidrag till dess andel i kostnaden uttaga bidrag till dess andel i kost­ som om gatan helt vore belägen inom naden som om gatan helt vore belä­ staden. gen inom staden.

163 §. Har gata eller gatudel framför Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller lagligen skolat kvartersmark upplåtits eller lagligen upplåtas för allmänt begagnande före skolat upplåtas för allmänt begag­ denna lags ikraftträdande, skall an­ nande före denna lags ikraftträdan­ gående skyldighet för tomtägaren att de, skall angående skyldighet för gälda ersättning för gatumark äldre kvartersmarkens ägare att gälda er­ lag äga tillämpning. sättning för gatumark äldre lag äga tillämpning. Vidgas gata, som upplåtits till all­ Vidgas gata, som upplåtits till all­ mänt begagnande före ikraftträdan­ mänt begagnande före ikraftträdan­ det av denna lag, och har skyldighet det av denna lag, och har skyldighet för ägare av tomt att ersätta staden för ägare av kvartersmark att ersätta värdet av den gatumark, som tagits staden värdet av den gatumark, som i anspråk för gatan, enligt bestäm- tagits i anspråk för gatan, enligt be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144- år 1970 213

melserna i äldre lag ännu icke inträtt stämmelserna i äldre lag ännu icke vid vidgningen, skall skyldighet för inträtt vid vidgningen, skall skyldig­ tomtägaren att enligt denna lag med het för markägaren att enligt denna anledning av vidgningen gälda ersätt­ lag med anledning av vidgningen ning för mark icke inträda förrän gälda ersättning för mark icke in­ ersättningen för mark för gatans träda förrän ersättningen för mark upplåtande enligt äldre lag förfaller för gatans upplåtande enligt äldre till betalning. lag förfaller till betalning.

164 §. Finnes i stadsplan föreskrift ej Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad om den hushöjd som är meddelad om den hushöjd som är tillåten å tomt må tomtägares skyl­ tillåten å kvartersmark må mark­ dighet att bidraga till stads gatu­ ägares skyldighet att bidraga till kostnad ej beräknas efter större ga- stads gatukostnad ej beräknas efter tubredd än aderton meter. större gatubredd än aderton meter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om talan om inlösen av tomt eller tomtdel som väckts före utgången av år 1971 äger dock de upphävda bestämmelserna i 46 §, 139 § och 141 § andra stycket samt den äldre lydelsen av 47 § fortfarande tillämpning.

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Härigenom förordnas att 34 § 1 inom., 36 §, 67 § 1 mom. och 71 § 1 mom. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

1 mom. Förslag till tomtindelning 1 mom. Förslag till tomtindelning skall upprättas av person, som är be­ skall upprättas av person, som är be­ hörig att vara mätningsman i stad. hörig att vara mätningsman i stad. Förslaget skall utmärkas å karta. Förslaget skall utmärkas å karta. Till förslaget skall ock höra beskriv­ Till förslaget skall ock höra beskriv­ ning, i vilken för varje tomt skola ning, i vilken varje tomt skola upp­ upptagas storleken av vart och ett tagas storleken av vart och ett av de av de områden av vilka tomten skall områden av vilka tomten skall bildas bildas, tomtens ytinnehåll och läng­ samt tomtens ytinnehåll. På kartan den av dess särskilda sidor. Vid för­ eller i beskrivningen skall även an­ slaget skall vara fogad förteckning givas servitut, som skall bildas. Vad över ägare av mark inom kvarteret. här sägs om tomi gäller även för tomter utlagd samfällighet. Vid för­ slaget skall vara fogad förteckning över ägare av mark inom kvarteret, Vid förslagets — frågan.

36 §.

Vad i detta kapitel stadgas om Vad i detta kapitel stadgas om tomt tomt skall gälla även annan för be- gäller fastighet, samfällighet eller byggande avsedd fastighet. annan för bebyggelse avsedd enhet. Med gata — — —------------------------- allmän väg. Angående vad------- ------- —-------------— i 75 §.

67 §. 1 mom. Länsstyrelsen äger----------- annan synpunkt. Föreligger särskilda skäl att nå- Föreligger särskilda skäl att någon gon vid nybyggnad tillätes frångå vid nybyggnad tillätes frångå gällan-

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1970 215

gällande tomtindelning eller bygga å de tomtindelning eller bygga på fas­ tomt som icke är rättsligen beståen­ tighet som icke överensstämmer med de, må medgivande därtill lämnas av gällande tomtindelning, må medgi­ länsstyrelsen, såvida åtgärden ej kan vande därtill lämnas av länsstyrel­ antagas medföra hinder för ett än­ sen, såvida åtgärden ej kan antagas damålsenligt ordnande av fastighets- medföra hinder för ett ändamålsen­ förhållandena inom kvarteret. ligt ordnande av fastighetsförhållandena inom kvarteret.

71 §. 1 mom. över byggnadsnämnds----------- hos länsstyrelsen. Klagan må----------- 149 § byggnadslagen. Har åt annan myndighet än bygg­ Har åt annan myndighet än bygg­ nadsnämnd uppdragits att pröva nadsnämnd uppdragits att pröva ärende rörande ställande av säkerhet ärende rörande ställande av säkerhet enligt 38 § byggnadslagen för full­ enligt 38 § byggnadslagen för full­ görande av tomtägares skyldighet att görande av fastighetsägares skyldig­ anordna utfartsväg eller avlopp från het att anordna utfartsväg eller av­ tomt eller att utgiva bidrag till kost­ lopp från fastighet eller att utgiva bi­ nad för gata, skall om besvär över drag till kostnad för gata, skall om den myndighetens beslut i sådant besvär över den myndighetens beslut ärende gälla vad ovan stadgas om i sådant ärende gälla vad ovan stad­ besvär över byggnadsnämnds beslut. gas om besvär över byggnadsnämnds beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

Protokoll, hållet i lagrådet den 24 oktober 1969.

N ärvarande: justitierådet N ordström , regeringsrådet W alberg , j ustitierådet W esterlind , justitierådet U lveson .

Vid behandlingen av 15 och 16 §§ i det under 1) upptagna lagförslaget del­ tager justitierådet F redlund i justitierådet Westerlinds ställe.

Enligt lagrådet den 29 september 1969 tillhandakommet utdrag av proto­ koll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 15 augusti 1969, har Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen skall inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om införande av fastighetsbildningslagen den (nr ), 2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fas tighetsbildn ing, 3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning, 4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385J. Förslagen, som biläggs detta protokoll, har inför lagrådet föredragits, de under 1) och 2) upptagna av hovrättsrådet Olof Nordström samt de övriga av hovrättsassessorn Per Jermsten.

Förslagen föranleder följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om införande av fastighetsbildningslagen

15 § I sitt utlåtande över FBL har lagrådet behandlat frågan om fastighetsbildningsreglernas avgränsning mot och samspel med reglerna i JB och där­ vid riktat uppmärksamheten på de speciella problem som föranleds av att FBL:s bestämmelser om ändring och upphävande av servitut gjorts tillämp­ liga också på avtalsservituten. Lagrådet uttalade då, att vissa av problemen möjligen skulle göra sig gällande på nytt i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Så har nu visat sig bli fallet i ett speciellt hänseende, nämligen när det gällt placeringen och utformningen av vissa övergångsbestämmelser rörande avtalsservitut. I 2 § av det till lagrådet remitterade förslaget till lag om in­

Kuncjl. May.ts proposition nr 144 år 1970 217

förande av nya jordabalken (JP) har 1907 års servitutslag tagits upp bland de lagar som upphävs genom nya balken, med de begränsningar som följer av JP. Därefter har i 31 § JP föreskrivits, att bestämmelserna i bl. a. 14 kap. nya balken — dvs. servitutskapitlet — inte äger tillämpning i fråga om rät­ tighet som upplåtits före balkens ikraftträdande. Detta har i remissproto­ kollet angetts innebära att servitutslagen alltjämt kommer att gälla i fråga om de äldre avtalsservituten. Samtidigt har emellertid uttalats, att även de äldre servituten skulle komma att påverkas av den nya lagstiftningen i ett avseende: FBL:s bestämmelser om ändring och upphävande av servitut genom fastighetsreglering skall gälla även för dem. Det är för att åstadkomma en sådan lösning som bestämmelserna i före­ varande paragraf har kommit till. Även om lösningen inte i och för sig möter några betänkligheter i sak, kan metoden för dess genomförande inte anses helt tillfredsställande från lagteknisk synpunkt. Reglerna om i vilken ut­ sträckning servitutslagens bestämmelser skall äga fortsatt tillämpning bör enligt lagrådets mening lämpligen placeras i den lag som upphäver servi­ tutslagen, alltså i JP. Innehållet i första och tredje styckena i förevarande paragraf skulle där kunna föras samman till en undantagsregel av innebörd att bestämmelserna i 4 § andra stycket samt 5—8 §§ servitutslagen skall äga tillämpning endast i fall då mål om begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av servitut är anhängigt hos domstol vid nya balkens ikraft­ trädande. Regeln i andra stycket om verkan av medgivande att vissa slcogsfångs- och betesservitut skall upphöra har också sin naturliga plats i JP. Lagrådet vill emellertid ifrågasätta, om det är sakligt befogat att även i fortsättningen begränsa avtalsfriheten på området. Att avstå från varje sådan begränsning synes stämma bäst överens med den inställning till frågan om avveckling av skogsfångs- och betesservituten som har kommit till uttryck i flera aktuella lagförslag. Under hänvisning till det anförda förordar lagrådet att paragrafen utgår och att frågan om utformningen av JP:s övergångsbestämmelser till 14 kap. JB omprövas.

Övriga lagförslag Förslagen lämnas utan erinran.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1970

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14 augusti 1970.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , H olmqvist , L undkvist , G eijer , M yrdal , O dhnoff , W ickman , M oberg , B engtsson , N orling , L öfberg , L idbom , C arlsson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till 1) lag om införande av fastighetsbildningslagen ( ), 2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning, 3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning, 4) lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför. I proposition till riksdagen den 29 juni 1970 (nr 145) har lagts fram bl. a. förslag till lag om införande av nya jordabalken (JP). Lagrådets förslag att frågan om servitutslagens fortsatta tillämpning skall i sin helhet regleras i JP har där godtagits. I 53 § JP har införts en undantagsregel som mot­ svarar innehållet i 15 § första och tredje styckena i det remitterade förslaget till lag om införande av fastighetsbildningslagen. Med anledning av vad lagrådet har anfört har däremot någon motsvarighet till andra stycket i sistnämnda paragraf inte tagits upp i JP. På grund av vad som nu har anförts bör 15 § förslaget till lag om införande av fastighetsbildningslagen utgå och paragrafnumreringen i fortsättningen av förslaget ändras. Vissa redaktionella jämkningar bör dessutom vidtas i de remitterade lag­ förslagen liksom i det till statsrådsprotokollet den 15 augusti 1969 fogade förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612). Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition lels föreslår riksdagen att antaga förslag till 1) lag om införande av fastighet sbildning slag en ( ), 2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning,

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970 219

3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning, i) lag om ändring i bgggnadslagen (19i7: 385), dels inhämtar riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om ändring byggnadsstadgan (1959:612).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo­ sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten