Betänkande med förslag till allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag

_V)N©

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1952:24 HANDELSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL ALLMÄN FÖRFOGANDELAG OCH ALLMÄN RANSONERINGSLAG

Avgivet av särskilt tillkallad utredningsman i samråd med sakkunniga

STOCKHOLM 1952

Statens offentliga utredningar 1952 Kronologisk

1. 1949 års uppbördssakkunniga. 2. B e t ä n k a n d e med förslag till vissa ä n d r i n g a r i uppbördsförfarandet. Hseggström. 457 s. F i . 2. Förslag till l a g om bankrörelse m. m. Gummesson. 212 s. F i . 3. Löneplan eller kollektivavtal. Kihlström. 100 s. C. 4. Nordisk passfrihet. 38 s. U.

Betänkande

5. Det yngsta fångvårdsklientelet. Kihlström. 20 s. J u .

nr

1. B e c k m a n .

Av T.

Eriksson.

6. B e t ä n k a n d e med förslag till a l l m ä n t m e n t e m. m. HEeggström. 173 s. C.

reseregle-

7. Allmän folkomröstning. 1950 års folkomröstningsoch valsättsutrednings b e t ä n k a n d e . 2. Kihlström. 96 s. J u . 8. Folkomröstningsinstitutet i Schweiz. Av E. H a s t a d . Bilaga 1 till 1950 å r s folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 216 s. Ju. 9. Folkomröstningsinstitutet i F ö r e n t a s t a t e r n a . Av E. G. Ohlin. Bilaga 2 till 1950 å r s folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 159 s. J u . 10. Sjömännens sjukförsäkring. Appelberg, Uppsala. 152 s. H . 11. Y t t r a n d e n m. m. över 1950 å r s långtidsutrednings betänkande. Ekonomiskt långtidsprogram 1 9 5 1 — 1955. Beckman. 66 s. F i .

förteckning

12. 1944 års nykterhetskommitté. 3. Undervisning, folkupplysning och forskning på alkoholfrågans område. Victor Petterson. 95 s. F i . 13. Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden inom l a p p m a r k e r n a s a m t tillgodogörandet av fisket i kronovattnen därstädes och i J ä m t lands län m. m. Marcus. 246 s., 1 k a r t a . J o . 14. Förslag till kommunallag m. m. Kommunallagskommitténs betänkande. 3. Kihlström. 447 s. I . 15. Barrskogstillgångarna och skogsindustriens r å v a r u försörjning. Beckman. 135 s. H . 16—17. Tull- och v a l u t a l ä t t n a d e r i resandetrafiken mellan de nordiska länderna. B e t ä n k a n d e n n r 2 och 3. Gernandt. 31 resp. 15 s. U. 18. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Före n t a staterna. Bilaga 3 till 1950 å r s folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 88 s. J u . 19. Semester å t husmödrar, lantbrukare m. fl. Gernandt. 53 s. S. 20. Busslinjeutredningen. 1. B e t ä n k a n d e med förslag till beräknande av tilläggsvärde (goodwill) för bussföretag m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 163 s. K. 21. Räjongplan för fångvården. Gernardt. 67 s. J u . 22. B e t ä n k a n d e angående hälso- och sjukvården vid krig och a n d r a utomordentliga förhållanden. Gummesson. 219 s. I. 23. Bokutredningen. Kihlström. 310 s. E . 24. B e t ä n k a n d e med förslag till allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag. Katalog och Tidskriftstryck. 276 s. H .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E = ecklesiastikdepartementet, J o = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR

1952:24

HÄNDE LSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL ALLMÄN FÖRFOGANDELAG OCH ALLMÄN RANSONERINGSLAG Avgivet av särskilt tillkallad

utredningsman

i samråd med sakkunniga

KATALOG

OCH

TIDSKRIFTSTRYCK

STOCKHOLM

1952 • 22583

Innehåll

Skrivelse till chefen för handelsdepartementet

5 Författningsförslag Förslag till allmän förfogandelag Förslag till allmän ransoneringslag

7 19

Inledning

31 Avdelning A Historisk översikt m. m.

Kap. I Kap. II Kap. III Kap. IV Kap. V Kap. VI Kap. VII

Första världskrigets fullmaktslagstiftning Andra världskrigets fullmaktslagstiftning Rättsgrund för krisåtgärderna m. m Kungl. Maj:ts befogenheter enligt 1939 års allmänna förfogandelag Beslagsinstitutet och dess utnyttjande Utnyttjandet av övriga befogenheter enligt allmänna förfogandelagen Om verkan av krisregleringar

34 36 41 47 49 52 54

Avdelning B Förslag till ny lagstiftning Kap. VIII Kap. IX Kap. X Kap. XI Kap. XII Kap. XIII Kap. XIV Kap. XV Kap. XVI Kap. XVII

Behovet av fullmaktslagar under krisförhållanden . . De intressen som böra tillgodoses med en allmän fullmaktslagstiftning av förfogandelagens natur . . . . De befogenheter lagstiftningen bör omfatta . . . . Faktiska betingelser för lagstiftningens tillämpning . . Giltighetstid och formella förutsättningar för lagstiftningens tillämpning Eventuell medverkan av riksdagen vid tillämpning av lämnade fullmakter Ersättningsgrunder vid förfoganden enligt en allmän förfogandelag Om beaktande av enskilds intresse vid försörjningsregleringar m. m Om formerna för bestämmande av ersättning . . . . Om delegation av Kungl. Maj :ts befogenheter . . . .

59 65 71 78 87 93 103 118 132 146 3

K a p . XVIII K a p . XIX K a p . XX

K a p . XXI

Uppgiftsskyldighet m. m O m straff och a n d r a p å f ö l j d e r m . m Specialmotivering: F ö r s l a g e t till a l l m ä n f ö r f o g a n d e l a g F ö r s l a g e t till a l l m ä n r a n s o n e r i n g s l a g S a m m a n f a t t n i n g av b e t ä n k a n d e t s h u v u d s a k l i g a i n n e h å l l

S ä r s k i l t y t t r a n d e av h e r r A n d e r s s o n S ä r s k i l t y t t r a n d e av h e r r Herlitz Förkortningar

165 180 193

197 198 201

Bilaga, n r 1.

Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga

nr nr nr nr nr

Bilaga n r

4 Redogörelse för k r i s å t g ä r d e r i s a m b a n d m e d a n d r a världskriget A. K r i s å t g ä r d e r s o m avses i N F L Avstående till kronan 203, Upplåtelse av nyttjanderätt 204, Produktionsåläggande i lantbruket 204, Produktionsåiäggande i industrien 205, Lagringsåläggande 205, Transportåläggande 205, Förfogandeförbud (beslag) 205. B. K r i s å t g ä r d e r s o m avses i R L Försäljningsförbud 206, Handels- och användningsregleringar 207, Beslag om regleringsunderlag 212, Auktorisationer 217, Prisclearing 219, Prisutjämningsavgifter 221. C. A n d r a k r i s å t g ä r d e r , g r u n d a d e p å K u n g l . Maj :ts adm i n i s t r a t i v a b e f o g e n h e t e r enligt R F § 89 . . . . Utrikeshandelsregleringen 223, Produktionsreglering 226. D. Frivilliga r e g l e r i n g s å t g ä r d e r I. På produktionens och lagerhållningens område 227, II. På varuomsättningens och konsumtionens område 229. E. P r i s k o n t r o l l m . m Maximiprislagen 231, Prisregleringslagarna 231. F . O m a n v ä n d n i n g e n av v i l l k o r s b e s t ä m m e l s e r i s a m band med krisregleringar 1 a. F ö r t e c k n i n g över b e s l a g s k u n g ö r e l s e r 1 b. F ö r t e c k n i n g över i m p o r t f ö r e n i n g a r m . fl 1 c. Industrikommissionens produktionsavtal . . . . 2. U t l ä n d s k l a g s t i f t n i n g 3. Statliga r e g l e r i n g a r av n ä r i n g s l i v e t u r s t a t s r ä t t s l i g synpunkt Innebörden av RF § 16 256, Konungens lagstiftningsmakt enligt RF § 89 257. 4. O m e r s ä t t n i n g vid statliga i n t r å n g i ä g a n d e r ä t t och ingrepp i n ä r i n g s r ä t t

152 157

202 203

222 227

234 239 246 248 250 255

Till Herr

Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Handelsdepartementet

Kungl. Maj :t bemyndigade chefen för handelsdepartementet den 13 oktober 1950 att tillkalla en utredningsman att utreda frågan om revision av allmänna förfogandelagen och därmed sammanhängande spörsmål samt den 8 juni 1951 att tillkalla högst åtta sakkunniga att under utredningsarbetet stå till utredningsmannens förfogande för samråd. Med stöd av dessa bemyndiganden tillkallade Herr Statsrådet den 7 november 1950 såsom utredningsman generaldirektören O. A. V. Söderström samt den 19 juni 1951 såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören G. I. Andersson, filosofie licentiaten K. D. M. Bonow, Kooperativa förbundet, direktören i Sveriges köpmannaförbund N. O. G. J. Borgström, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn N. Herlitz, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren E. E. Jacobsson, direktören i Dynas aktiebolag E. Nyberg, direktören i Sveriges lantbruksförbund K. E. Sjögren och ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren P. G. A. Svensson. Att såsom expert biträda vid utredningen har förordnats expeditionschefen i handelsdepartementet, hovrättsrådet S. Y. Söderlund. Utredningen har därjämte biträtts av förste byråsekreteraren P. E. Ekström. Till sekreterare åt utredningen förordnades den 3 september 1951 e. o. hovrättsassessorn L. I. Jönsson. Såvitt angår översyn av allmänna förfogandelagen har utredningsuppdraget nu fullgjorts, och utredningen får härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag. Den översyn av allmänna förfogandeförordningen, som innefattas i uppdraget, kommer att verkställas sedan de nu framlagda lagförslagen remissbehandlats. I fråga om lagförslagens straffbestämmelser har samråd med de sakkunniga skett endast beträffande bestämmelsernas grundlinjer; bestämmelserna ha utarbetats med biträde av Söderlund. I övrigt har samråd med de sakkunniga skett i samtliga detaljer. Utredningen har under sitt arbete haft kontakt med riksvärderingsnämnden, civilförsvarsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, 5

statens jordbruksnämnd, statens bränslekommission, statens handels- och industrikommission, statens priskontrollnämnd och utredningsmannen angående krigssjukvården m. m., expeditionschefen J. E. O. Montell. Av de vid betänkandet fogade bilagorna ha Bilaga nr 1 utarbetats av Ekström och övriga bilagor av Söderlund. Stockholm den 20 juni 1952. Olof

Söderström /

Ingvar

Jönsson

Yttrande Undertecknade förklara härmed, att vi ansluta oss till de lagförslag med tillhörande motiv, som framläggas genom denna skrivelse, dock att undertecknade Andersson och Herlitz i några hänseenden ha avvikande uppfattningar, som av oss närmare utvecklas i särskilda yttranden. Stockholm den 20 juni 1952. Ingemar Andersson

Mauritz Bonow

Gustaf Borgström

Edvin Jacobsson

E. Nyberg

Einar Sjögren

6 Nils Herlitz Per

Svensson

Författningsförslag

F ö r s l a g till allmän förfogandelag Härigenom förordnas som följer. Inledande

bestämmelser

1 §. Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att vad i 2—9 §§ stadgas skall äga tillämpning. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma vara förfallet. Har till följd av krig eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet, som i 2 § första stycket avses, äger Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första och tredje styckena samt 3—9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning. Har förordnande som i första eller andra stycket sägs meddelats, skola även 10—49 §§ i tillämpliga delar gälla. Förordnande som meddelats enligt första stycket skall, då där omförmäld förutsättning icke längre föreligger, av Konungen senast före nästkommande riksdagssessions avslutande upphävas. 2 §•

Då det finnes erforderligt för att tillgodose behovet av förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som i övrigt är av vikt för befolkningen eller produktionen, må föreskrift meddelas i enlighet med vad i 3—9 §§ stadgas. Därjämte må föreskrift, som i 4 § omförmäles, meddelas för att bereda tillgång till tjänstelokal åt offentlig myndighet eller för att tillgodose annat liknande ändamål och föreskrift, som i 8 § omförmäles, meddelas för att tillgodose annat ändamål av betydelse för det allmänna än i första stycket sägs. Föreskrift som i första stycket sägs, grundad på förordnande enligt 1 § 7

andra stycket, må dock meddelas allenast för att tillgodose behovet av förnödenhet, på vilken det uppstått knapphet eller betydande fara för knapphet på grund av händelse som angives i 1 § andra stycket. Om

förfogande 3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att ägare eller innehavare av förnödenhet, som i 2 § första stycket avses, skall avstå förnödenheten till kronan. Är förnödenhet, som enligt föreskrift skall avstås till kronan, ej i så berett skick som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet, äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer ålägga ägaren eller innehavaren av förnödenheten att innan den avstås eller därefter ombesörja att den undergår nödig beredning i den mån sådan enligt gängse förfarande och ortens sed skulle hava verkställts av ägaren eller innehavaren, om den ej tagits i anspråk av kronan. Föreskrift enligt denna paragraf må avse jämväl förnödenhet, som efter föreskriftens meddelande frambringas eller tillverkas eller ock införes till riket eller inom riket införes till visst område. 4 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad, järnväg, starkströmsanläggning, lageranläggning eller annan anläggning eller av fartyg, motorfordon eller annat transportmedel eller av gräv- eller lastmaskiner eller andra större arbetsmaskiner, som äro avsedda att förflyttas, skall ej mindre till kronan upplåta egendomen eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller utrustningen. Meddelas föreskrift som nyss sagts, må föreskrift jämväl meddelas om upplåtelse av byggnad, som erfordras till bostad åt driftspersonal. Har föreskrift meddelats jämlikt föregående stycke om upplåtelse av fastighet eller byggnad, är ägaren eller innehavaren berättigad att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme på fastigheten eller i byggnaden, såframt h a n ej annorstädes förfogar över bostad. 5 §. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare eller innehavare av jordbruks- eller skogsfastighet eller av annan fastighet, från vilken i 2 § första stycket omförmäld förnödenhet kan utvinnas, ombesörja, att sådan förnödenhet frambringas och, om så erfordras och lämpligen kan ske, beredes för kronans räkning. 8

6 §• Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare eller innehavare av fabrik, starkströmsanläggning eller annan anläggning ombesörja, att förnödenhet, som i 2 § första stycket avses, frambringas, tillverkas, beredes eller iståndsättes för kronans räkning. 7 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare eller innehavare av lageranläggning ombesörja, att förnödenhet, som i 2 § första stycket avses, lagras för kronans räkning. 8 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare eller innehavare av järnväg, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel ombesörja, att forsling verkställes för kronans räkning. 9 §• Kan det antagas, att föreskrift, varom i 3 § första eller tredje stycket sägs, kommer att bliva påkallad rörande viss förnödenhet, äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer, i avvaktan på att sådan föreskrift meddelas, förbjuda ägare eller innehavare av förnödenheten att förfoga över densamma (förfogandeförbud). Har ej inom trettio dagar från det förfogandeförbud blev gällande ägaren eller innehavaren förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver h a n till den som meddelat förbudet ansökan om dess hävande, skall förbudet upphöra att gälla där ej sådant förpliktande sker inom lika tid från utgången av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs. 10 §. Har föreskrift meddelats enligt 3, 5, 6 eller 9 § må ägare eller innehavare av förnödenhet, som avses med föreskriften, ej i vidare m å n än i nästa stycke stadgas förfoga över förnödenheten. Ägare eller innehavare av sådan förnödenhet må behålla eller använda så mycket därav, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt behov för honom och den, som av honom njuter kost eller stat. Där i särskilt fall synnerliga skäl därtill äro, äger dock Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbjuda ägare eller innehavare att i någon m å n förfoga över förnödenhet, som förvärvats i uppenbart syfte att åter avyttra densamma. I de fall, där stadgandet i andra stycket första punkten vinner tilllämpning, äger Konungen eller myndighet som Konungen därtill förordnar 9

bestämma, h u r u mycket av förnödenheten, som ägare eller innehavare må behålla eller använda. Beslut, varigenom sådan bestämmelse meddelas, skall icke vara avgörande för frågan om lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren dessförinnan vidtagit. 11 §• Meddelas föreskrift, varom i 3—8 §§ sägs, äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer tillika förordna, att förnödenhet eller annan egendom skall avstås eller eljest ställas till förfogande eller tjänst utföras icke åt kronan utan åt annan, som därvid bestämmes. Då sådant förordnande meddelats, skall vad i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den, som sålunda sättes i kronans ställe. 12 §. När föreskrift, varom i 3—9 §§ sägs, meddelas och vid tillämpning av sådan föreskrift skall tillses, att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna föranledes. Menar någon att föreskrift på grund av särskilda omständigheter för honom medför synnerlig skada eller olägenhet, må han till den som meddelat föreskriften ingiva ansökan om hävande eller ändring därav. 13 §. Föreskrift, varom i 3—9 §§ sägs, må avse alla eller blott vissa ägare eller innehavare av egendom av angivet slag. Föreskriften vare gällande mot ägare eller innehavare när han fått del därav; dock skall föreskrift, som avser förnödenhet, vilken frambringas, tillverkas eller införes efter föreskriftens delgivning, gälla från det förnödenheten frambringats, tillverkats eller införts. 14 §.

Ägare eller innehavare av förnödenhet, som enligt 3 §' skall avstås till kronan eller som enligt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts för kronans räkning eller som underkastats förfogandeförbud, är pliktig upplägga, förvara och vårda förnödenheten. Kan ägaren eller innehavaren ej tillfredsställande fullgöra vårdnadsplikten, skall han därom ofördröj ligen göra anmälan hos länsstyrelsen. 15 §. Förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås eller enligt 4 § skall upplåtas till kronan eller som enligt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts för kronans räkning, skall av ägaren eller innehavaren avlämnas inom tid och på ort, som bestämmes av Konungen eller myndighet som Konungen förordnar. 10

16 §. Förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås till kronan eller som enligt 5 eller 6 § frambringats eller tillverkats för kronans räkning, övergår i kronans ägo när den avlämnats eller eljest tagits i besittning för kronans räkning. 17 §. Har beslut i ärende, som avses i 3—11 och 15 §§, meddelats av annan än Konungen, må besvär anföras hos Konungen inom tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet; dock skall beslutet lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär om ej annorlunda förordnas.

Om ersättning

m. m.

18 §. För förnödenhet, som jämlikt 3, 5 eller 6 § ställes till kronans förfogande, och för tjänst, som jämlikt 6, 7 eller 8 § utföres för kronans räkning, utgår ersättning med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återanskaffning av sådan förnödenhet eller vid utförande av sådan tjänst. Upplåtes egendom enligt 4 § till begagnande av kronan lämnas skälig ersättning för den för upplåtaren förlorade avkastning eller nytta ävensom för skada eller avsevärd försämring, som egendomen genom begagnandet lidit. Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning av egendom, som upplåtits enligt 4 §, må, efter vad skäligt finnes, ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren i följd därav fått vidkännas. Har ägare eller innehavare enligt 14 § upplagt, förvarat eller vårdat förnödenhet, må han därför åtnjuta ersättning; och skall i fråga om sådan ersättning i tillämpliga delar gälla vad i första stycket är stadgat. Skall förnödenhet avlämnas på annan ort än den där förnödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren för förnödenhetens forsling till orten för avlämnandet åtnjuta ersättning efter samma grund. 19 §. I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning enligt 18 § bör utgå, skola taxor på nämnda pris upprättas. I taxorna upptages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 18 § angivna grunderna för ersättningens fastställande och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tiden för taxornas upprättande. Taxa skall gälla för riket eller för visst område av riket. 11

Taxor upprättas av riksvärderingsnämnden. Gäller enligt prisregleringslagen visst pris, skall så anses som om priset är upptaget i taxa; dock skall priset icke gälla som taxepris för annat område av riket eller i vidare mån än priset är gällande enligt prisregleringslagen. Gäller taxepris för förnödenhet eller annat, som avses i 18 §, skall ersättningen därför utgå efter nämnda pris. Skulle tillämpningen av taxepriset på grund av särskilda omständigheter innefatta obillighet, må ersättningen dock av riksvärderingsnämnden bestämmas till högre belopp. Vid förfoganden enligt 5—8 §§ skall tillämpning av taxepris alltid anses innefatta obillighet, därest den som drabbas av förfogandet icke genom taxepriset erhåller ersättning för sina nödvändiga kostnader. Över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej föras. 20 §.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter och gällande taxor vid följande tidpunkter, nämligen om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § första stycket, då föreskriften meddelades, om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 3 § andra stycket undergått beredning, då beredningen fullbordades, om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § tredje stycket, då frambringandet, tillverkningen eller införandet skedde, om förnödenheten frambringats på grund av åläggande enligt 5 §, då frambringandet skedde eller, om den jämlikt åläggandet därjämte undergått beredning, då beredningen fullbordades, om förnödenhet frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts på grund av åläggande enligt 6 §, då frambringandet, tillverkningen, beredningen eller iståndsättandet skedde, samt om ändring eller förflyttning vidtagits enligt 4 § eller forsling verkställts enligt 8 eller 15 § eller annan tjänst utförts enligt 7 eller 14 §, då tjänsten utfördes. 21 §. Skall förnödenhet jämlikt 3, 5 eller 6 § ställas till kronans förfogande, och möter ej genom ägarens eller innehavarens förvållande hinder att förnödenheten tages i besittning för kronans räkning, står kronan risken för att förnödenheten av våda förstöres, försämras eller minskas. 22 §.

Häves förfogandeförbud eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten avstås till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av förfogandeförbudet, gälde kronan skälig ersättning för skadan. 12

23 §. Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myndighet, som Konungen därtill bemyndigar. Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av de lokala värderingsnämnder, som omförmälas i rekvisitionslagen den 30 juni 1942, i följande ordning: Ersättning för hästar och hästfordon, som avstås enligt 3 §, jämte tillbehör och foder bestämmes av hästvärderingsnämnd. Ersättning för motorfordon, släpfordon och motorredskap, som avstås enligt 3 §, jämte tillbehör bestämmes av bilvärderingsnämnd. Ersättning för fartyg, som avstås enligt 3 § eller upplåtes enligt 4 §, jämte utrustning bestämmes av fartygsvärderingsnämnd eller, där fartyg skall avlämnas på ort utanför marindistrikt och Konungen ej för visst fall annorlunda förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd. Den värderingsnämnd, som enligt vad ovan sagts har att bestämma ersättning för viss egendom, skall jämväl bestämma den särskilda ersättning enligt 18 § andra, tredje och fjärde styckena, som hänför sig till samma egendom. Annan ersättning än nu nämnts bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd. I lokal värderingsnämnds beslut må kronan eller enskild sakägare och i beslut av myndighet, som i första stycket sägs, enskild sakägare söka ändring hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej föras. 24 §. När ersättningsbelopp bestämts av lokal värderingsnämnd eller, då ersättning i fall som i 11 § avses skall utgå efter taxa, av myndighet, som i 23 § första stycket sägs, skall, då tiden för överklagande gått till ända och annat icke följer av bestämmelserna i 25 §, det fastställda beloppet eller, om ersättningsbeslutet överklagats av kronan eller annan ersättningsskyldig, den del av beloppet som icke omfattas av överklagandet genast utbetalas till den ersättningsberättigade. Har myndighet, som i 23 § första stycket sägs, i annat fall än som avses i 11 § fastställt ersättning enligt taxa eller riksvärderingsnämnden avgjort ersättningsfråga skall, om annat icke följer av bestämmelserna i 25 §, ersättningen till den del den icke tidigare guldits genast utbetalas till den ersättningsberättigade. Ersättning skall gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet, eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check. 13

Fullgör ej den, som enligt 11 § satts i kronans ställe, honom åliggande skyldighet att gälda ersättning, som bestämts enligt 23 §, vare kronan pliktig att, på ansökan av den till ersättning berättigade, gälda ersättningen. 25 §. Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås till kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för förfallen fordran. Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnödenhet, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat. Råder i fall som i första stycket sägs eller eljest ovisshet om vem som är berättigad att uppbära ersättningsbelopp, skall detta nedsättas hos överexekutor jämlikt 1 § andra stycket lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. 26 §.

Lider någon på grund av föreskrift, som i 3—9 §§ sägs, förlust, för vilken ersättning enligt 18 eller 22 § icke utgår, må Konungen, om förlusten är av den art och storlek att det icke rimligen kan fordras att med hänsyn till förhållandena förlusten i sin helhet skall bäras av den som drabbats därav, tillerkänna honom ersättning efter vad som finnes skäligt. Om uppgiftsskyldighet

m. m.

27 §.

Det åligger en var att i den mån Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer det föreskriver lämna uppgift om huruvida och i vilken myckenhet han innehar eller i vilken omfattning han frambringat, tillverkat, berett eller iståndsatt förnödenhet, som i 2 § första stycket avses. 28 §.

För kontroll av riktigheten och fullständigheten av jämlikt 27 § infordrade uppgifter är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och andra affärshandlingar. 14

29 §. Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer eller ombud för sådan myndighet äger för det i 28 § angivna syftet verkställa undersökning av kontor, fabrik, butik, serverings- eller lagerlokal, ladugård eller annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar. 30 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i 27—29 §§ inhämtats må ej yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda ändamålet. Om straff m. m. 31 §. Var som med vetskap om att föreskrift meddelats med stöd av denna lag uppsåtligen olovligen förfogar över, undansticker, skadar eller förstör förnödenhet eller annat som föreskriften avser, domes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Samma lag vare om någon med vetskap som nyss sagts uppsåtligen underlåter att fullgöra honom enligt 14 § åliggande skyldighet eller eljest uppsåtligen åsidosätter vad på honom ankommer för att fullgöra föreskrift eller bestämmelse, som meddelats med stöd av denna lag. 32 §. Var som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet, varom i 27 § förmäles, domes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. 33 §.

Lämnar någon uppsåtligen osann uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet, som åligger honom enligt 27 §, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. 34 §.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning, som i 31, 32 eller 33 § sägs, dömes till dagsböter. 35 §. Har brott, som omförmäles i 31—33 §§, icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, domes till dagsböter. 36 §.

Är brott, varom i 31—33 §§ förmäles, med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. 15

Är brott, som i 34 § sägs, med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, skall dömas till fängelse. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller om gärningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat vilseledande bokföring eller gärningen eljest varit av särskilt farlig art. 37 §.

Var som underlåter att efterkomma anfordran enligt 28 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. 38 §.

Bryter någon mot vad i 30 § är stadgat, dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmänna strafflagen, till dagsböter eller fängelse. 39 §. Husbonde ansvarar för brott, varom i 31—34 och 37 §§ förmäles, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt att brottet skett utan hans vetskap och vilja. 40 §. '

Har någon förövat gärning, som i 31—36 §§ är belagd med straff, skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, egendom, som i samband med gärningen mottagits, eller förnödenhet, som genom gärningen undanhållits, förklaras förverkad till alla delar eller, om synnerliga skäl därtill giva anledning, till allenast viss del. Utgjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Äger eller innehar den tilltalade ytterligare förråd av den förnödenhet gärningen avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana förråd förklaras förverkade. Föreligger särskild anledning därtill, må även förråd av andra förnödenheter, beträffande vilka föreskrift meddelats enligt 3—9 §§ och som ägas eller innehavas av den tilltalade, förklaras förverkade. Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari den förvaras, förklaras förverkat. 41 §. Förverkad förnödenhet skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det slag varom fråga är. Har beslag lagts på egendom och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värdet, må den genast försäljas under iakttagande av bestämmelserna i första stycket, och skall så alltid ske om 16

ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol som har att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må utan ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring. Köpeskilling, som influtit vid avyttring som i andra stycket avses, skall intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas i bank. 42 §. Brott, varom i 38 § sägs, må, där det icke skall straffas enligt allmänna strafflagen, av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsägande. 43 §. Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom enligt 27 §, eller underlåter någon att efterkomma anfordran enligt 28 § eller vägrar någon att lämna myndighet eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll i fall, varom i 29 § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen bestämmer förelägga den försumlige lämpligt vite. Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf. Särskilda

bestämmelser 44 §.

Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid avlämna förnödenhet, som jämlikt 3 § skall avstås eller jämlikt 4 § skall upplåtas till kronan eller som jämlikt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts för kronans räkning, äger polismyndighet uttaga förnödenheten. 45 §. Har föreskrift om avstående av förnödenhet jämlikt 3 § ännu ej blivit gällande mot ägaren eller innehavaren vid tid-, då tillämpning av paragrafens bestämmelser i det hänseende varom fråga är upphör, vare föreskriften utan verkan. Föreskrift enligt någon av 4—9 §§ gälle ej längre än till tidpunkt, då tillämpningen av paragrafen i det hänseende varom fråga är upphör, där ej annat följer av vad i 46 eller 47 § stadgas. I fråga om ersättning, vartill någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid eller för upplåtelse som därefter gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning. 46 §. Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen gälla under bestämd tid, dock högst tio år. 2 — 2~2583

När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad )hållas syn; och gälle om syneförrättningen och klander därav vad som stadigas med avseende på jordbruksarrende i allmänhet. Finnes fastigheten vid avträdet vara i bättre skick än vid tillträdet, äge kronan för det belopp, vairtill den genom förbättringen uppkomna värdestegringen vid avträdessynen uippskattas, rätt till betalning ur fastigheten enligt vad nedan sägs, dock endast såvitt fråga är om nödig förbättring. Har avdrag för förbättring gjorts vid bestämmande av den ersättning, som tillkommer jordägaren i anledniing av fastighetens ianspråktagande, skall anteckning därom göras i synehaindlingen; och äge kronan icke rätt till betalning ur fastigheten för vad sållunda guldits. Vid tillämpning av vad i detta stycke stadgas skall byggnad eller annan anläggning, som för kronans räkning utförts under upplåtelsetiden, räknas såsom tillbehör till fastigheten, om kronan till jordägaren avistår sin rätt till byggnaden eller anläggningen. Vid avträdessynen skall förfallodag bestämmas för belopp, för vilket kronan enligt andra stycket äger njuta betalning. Beloppet skall utgå rned samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgas, där det ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen. Om så finnes lämpligt, må beloppet fördelas på flera förfallodagar. Klandras synen av jordägaren, varde förfallotiden för kronan tillkommande belopp bestämd av domstolen. Vinner synen laga kraft mot jordägaren, äge kronan på grund av synehandlingen för förfallet belopp erhålla utmätning av fastigheten. Konungen äger, där det finnes skäligt, medgiva nedsättning av belopp, som enligt andra stycket tillkommer kronan. Om fastighetens ianspråktagande samt angående avträdessynen skola anteckningar göras i intecknings- eller fastighetsboken enligt de n ä r m a r e föreskrifter Konungen meddelar. 47 §.

Har fastighet enligt denna lag tagits i anspråk av annan orsak än i 46 § sägs, skall upplåtelsen, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla under bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts om fastighet skall ock tillämpas på byggnad eller anläggning, som ej är tillbehör till fast egendom.

48 §. Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse eller annorledes, om verkställighet av föreskrift, varom stadgas i 3—9 §§, samt om användande för det avsedda behovet av vad enligt denna lag tagits i anspråk, så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpning av denna lag. 18

49 §. Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt att tvångsvis taga i anspråk förnödenheter eller tjänstbarheter, som enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet eller ock civil myndighet för civilförsvarets behov eller polismyndighet för ordningsmaktens behov.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953. Där i lag eller särskild författning eller eljest förekommer hänvisning till allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 skall hänvisningen i stället avse motsvarande stadgande i denna lag.

F ö r s l a g till a l l m ä n r a n s o n e r i n g s l a g Härigenom förordnas som följer. Inledande

bestämmelser 1 §•

Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att vad i 2—5 §§ stadgas skall äga tillämpning. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma vara förfallet. Har till följd av krig eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som i övrigt är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2—5 §§ stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning. Föreskrift enligt 2 § första stycket, 3 § andra stycket, 4 eller 5 § må dock, då den grundas på förordnande enligt andra stycket i denna paragraf, meddelas allenast i fråga om förnödenhet, på vilken det uppstått knapphet eller betydande fara för knapphet på grund av händelse som angives i andra stycket. När föreskrift, varom i 2—5 §§ sägs, meddelas och vid tillämpning av sådan föreskrift skall tillses, att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna föranledes. 19

Har förordnande som i första eller andra stycket sägs meddelats, skola även 6—46 §§ i tillämpliga delar gälla. Förordnande som meddelats enligt första stycket skall, då där omförmäld förutsättning icke längre föreligger, av Konungen senast före nästkommande riksdagssessions avslutande upphävas. Om reglering av handel, m. m. 2 §.

Då det finnes erforderligt för att möjliggöra en av förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet, varom i 1 § andra stycket sägs, äger Konungen föreskriva 1) att sådan förnödenhet under viss tid icke må saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas; 2) att sådan förnödenhet må saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas allenast i den ordning och på de villkor, som föreskrivas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer; eller 3) att sådan förnödenhet må användas allenast för de ändamål, på de villkor och med de begränsningar, som föreskrivas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Då det finnes erforderligt för att ernå en tillfredsställande kontroll rörande reglering, som genomförts med stöd av bestämmelserna i första stycket, må föreskrift som där avses meddelas även beträffande annan förnödenhet än sådan varom i 1 § andra stycket sägs. Har föreskrift jämlikt första stycket 1) eller 2) meddelats rörande överlåtelse av viss förnödenhet skall, där ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer annorlunda förordnar, vad sålunda stadgats hava motsvarande tillämpning på uttag, som näringsidkare verkställer ur sin rörelse. 3 §•

I den mån så finnes oundgängligen erforderligt för att ernå en tillfredsställande kontroll rörande reglering, som genomförts med stöd av 2 §, äger Konungen föreskriva, att rätt att frambringa, tillverka, bereda eller använda eller att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma endast 1) den som, efter prövning av myndighet som Konungen bestämmer, äger för yrket nödig erfarenhet och gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet och i övrigt anses lämplig samt innehar lämplig utrustning; eller 2) den som av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer erhållit särskilt tillstånd. Då synnerliga skäl därtill föranleda, må Konungen meddela föreskrift, 20

som i första stycket sägs, jämväl när där angiven förutsättning icke föreligger men föreskriften är oundgängligen erforderlig för att åstadkomma en av förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet, som i 1 § andra stycket sägs. När föreskrift, som i första och andra styckena sägs, meddelas och vid tillämpning av sådan föreskrift skall tillses, att rörlighet och konkurrens icke begränsas i vidare mån än som med hänsyn till syftet med föreskriften är oundgängligen nödvändigt. Om särskilda

avgifter

4§. För att utjämna priserna på förnödenheter av samma eller likartat slag, som införas till riket, eller på sådana förnödenheter och förnödenheter av samma eller likartat slag, som frambringas eller tillverkas inom riket, äger Konungen föreskriva att, enligt grunder som Konungen bestämmer, i vissa fall avgift (clearingavgift) skall erläggas och i andra fall bidrag (clearingbidrag) skall utgå för förnödenhet, som införes till riket eller som frambringas eller tillverkas inom riket. När särskilda skäl därtill äro, må förordnande som i första stycket sägs jämväl avse förråd av förnödenhet, som finnas inom riket då förordnandet träder i kraft. 5 §• När behov därav prövas föreligga ur försörjningspolitiska synpunkter, må Konungen föreskriva, att viss avgift (prisutjämningsavgift) skall erläggas för förnödenhet, som utföres ur riket, enligt grunder som Konungen bestämmer. 6 §.

Clearingavgift eller prisutjämningsavgift må icke uttagas i större omfattning än som prövas erforderligt för att syftet med avgiften skall uppnås. Clearingavgift skall bestämmas så, att näringsidkare som importerar, frambringar eller tillverkar förnödenheten icke förlorar intresset för att import, frambringande eller tillverkning sker till lägsta möjliga kostnad. Sådan avgift må icke användas för annat ändamål än det för vilket den uttagits. Medel, som inflyta genom uttagande av prisutjämningsavgift, skola användas på sätt som Konungen och riksdagen bestämma. 7 §.

Konungen äger meddela föreskrifter om restitution av och befrielse från clearingavgift och prisutjämningsavgift. 21

Om inlösen 8 §. Har Konungen på grund av knapphet eller väntad knapphet på viss förnödenhet beträffande denna meddelat föreskrift jämlikt 2 eller 3 §, må ägare av sådan förnödenhet till länsstyrelsen ingiva en till Konungen ställd ansökan om inlösen av de förråd av förnödenheten, som han innehar. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer skall inom trettio dagar från det ansökningen ingavs besluta huruvida förnödenheten skall av kronan inlösas. Sker ej inlösen och har föreskrift, som jämlikt 2 eller 3 § meddelats, medfört en betydande begränsning i ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten, skall, där ej föreskriften för ägaren medfört allenast ringa men, Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna, att ägaren av förnödenheten må överlåta eller använda denna utan hinder av vad som med stöd av 2 eller 3 § föreskrivits. 9 §• Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger, då ansökan om inlösen jämlikt 8 § göres, förordna, att inlösen av förnödenheten skall verkställas icke av kronan utan av annan, som därtill samtyckt. Då sådant förordnande meddelats, skall vad i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den, som sålunda sättes i kronans ställe. 10 §. För förnödenhet, som jämlikt 8 § inlöses av kronan, skall utgå ersättning med belopp motsvarande ägarens kostnader för produktion eller inköp av det inlösta partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än som skolat utgå därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen avståtts till kronan. Ersättning bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd, som omförmäles i rekvisitionslagen den 30 juni 1942. Ändring i lokal värderingsnämnds beslut må av kronan eller enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet, över riksvärderingsnämndens beslut må klagan ej föras. 11 §• När ersättningsbelopp bestämts av lokal värderingsnämnd skall, då tiden för överklagande gått till ända och annat icke följer av bestämmelserna i 12 §, det fastställda beloppet eller, om nämndens beslut överklagats av kronan, den del av beloppet som icke omfattas av kronans överklagande genast utbetalas till den ersättningsberättigade. Har riksvärderingsnämnden avgjort ersättningsfråga skall, om annat icke följer av bestämmelserna i 12 §, ersättningen till den del den icke tidigare guldits genast u.betalas till den ersättningsberättigade. 22

Ersättning skall gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet, eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check. Fullgör ej den, som enligt 9 § satts i kronans ställe, honom åliggande skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag skall utgå, vare kronan pliktig att, på ansökan av den till ersättning berättigade, gälda ersättningen. 12 §. Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som inlöses av kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för förfallen fordran. Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnödenhet, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat. Råder i fall som i första stycket sägs eller eljest ovisshet om vem som är berättigad att uppbära ersättningsbelopp, skall detta nedsättas hos överexekutor jämlikt 1 § andra stycket lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Om ersättning

i vissa fall

13 §. Lider någon förlust på grund av föreskrift, som i 2 eller 3 § sägs, må Konungen, om förlusten är av den art och storlek att det icke rimligen kan fordras att med hänsyn till förhållandena förlusten i sin helhet skall bäras av den som drabbats därav, tillerkänna honom ersättning efter vad som finnes skäligt. Om uppgiftsskyldighet

m. m.

14 §. Det åligger en var att i den mån Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer det föreskriver lämna uppgift om huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet, som i 1 § andra stycket angives, eller, då föreskrift meddelats jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § första stycket, sådan förnödenhet som avses med föreskriften. Meddelas föreskrift jämlikt 2, 3, 4 eller 5 §, åligger det vidare en var, som yrkesmässigt frambringar, tillverkar, köper eller säljer eller i yrkesmässigt bedriven verksamhet använder förnödenhet, som avses med föreskriften, att 23

i den mån myndighet som Konungen bestämmer det föreskriver och i enlighet med de närmare anvisningar myndigheten meddelar föra de anteckningar angående sin rörelse som erfordras för kontroll av föreskriftens efterlevnad samt att till myndigheten eller dess ombud lämna skriftliga uppgifter angående rörelsen. 15 §. För kontroll av riktigheten och fullständigheten av jämlikt 14 § infordrade uppgifter är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och andra affärshandlingar ävensom sådana anteckningar, varom i 14 § andra stycket förmäles. 16 §. Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer eller ombud för sådan myndighet äger för det i 15 § angivna syftet verkställa undersökning av kontor, fabrik, butik, serverings- eller lagerlokal, ladugård eller annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar. 17 §. Vad som med stöd av bestämmelserna i 14—16 §§ inhämtats må ej yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda ändamålet. Om

ransoneringsbevis

18 §. Har vid förberedande eller genomförande av reglering, som i 2 § sägs, myndighet utfärdat bevis om rätt att förvärva eller använda förnödenhet (ransoneringsbevis), må sådant bevis icke utbjudas till avyttring mot vederlag eller mot vederlag överlåtas. Ej heller må sådant bevis mot vederlag i penningar utlämnas till annan än den, för vilken beviset är utfärdat, för att användas såsom ransoneringsbevis. Har myndighet utställt legitimationskort avsett att användas vid utdelning av ransoneringsbevis, skall vad i denna lag sägs om ransoneringsbevis även gälla sådant kort. 19 §. Ransoneringsbevis må icke heller utan vederlag överlåtas eller mot annat vederlag än penningar utlämnas att användas av annan än den, för vilken beviset är utfärdat, i andra fall eller på andra villkor än som bestämmas av Konungen eller myndighet som Konungen förordnar. 24

20 §. Näringsidkare må icke utan vederlag till begagnande av annan utlämna eller ur sin rörelse uttaga ransoneringsbevis, som han mottagit i eller för rörelsen, annorledes än i den ordning och på de villkor som föreskrivas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. 21 §. Ransoneringsbevis må av myndighet, som utfärdat beviset, eller av ombud för denna myndighet återkallas, om tilldelningen av beviset föranletts av osann uppgift, som inneburit fara i bevishänseende, eller om den, för vilken beviset utfärdats, enligt meddelade föreskrifter icke är berättigad att innehava eller begagna beviset eller om särskilda omständigheter eljest prövas föranleda bevisets återkallande. 22 §.

Har ransoneringsbevis återkallats, skall bevisets innehavare ofördröj ligen överlämna beviset till den myndighet som återkallat det eller, där annan myndighet angivits i beslutet om återkallandet, till denna myndighet. 23 §.

Har någon för vilken ransoneringsbevis utfärdats erhållit flyttningsbetyg till utlandet eller avlidit, skall han, eller, om han avlidit, dödsbodelägare eller annan, som har den dödes egendom i sin vård, överlämna beviset till den myndighet, som utfärdat det, eller till ombud för denna myndighet.

Om straff m. m. 24 §.

Den som uppsåtligen saluhåller, mot vederlag utbjuder, överlåter, förvärvar, använder eller ur sin rörelse uttager förnödenhet i strid mot föreskrift eller villkor, som i enlighet med 2 § meddelats, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Samma lag vare där någon uppsåtligen frambringar, tillverkar, bereder eller använder eller yrkesmässigt köper eller säljer förnödenhet i strid mot föreskrift, som i enlighet med 3 § meddelats. 25 §. Var som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom enligt 14 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes den som uppsåtligen underlåter att i anteckningar, som i 14 § sägs, införa uppgift, som bort i sådana anteckningar införas, där underlåtenheten innebär fara i bevishänseende. 25

26 §. Lämnar någon uppsåtligen osann uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet, som åligger honom enligt 14 §, eller inför någon uppsåtligen osann uppgift i sådana anteckningar, som avses i 14 §, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. 27 §.

Lämnar någon uppsåtligen i ärende om utfående eller återkallande av ransoneringsbevis till myndighet eller dess ombud osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. 28 §. Var som uppsåtligen bryter mot vad i 18 § sägs eller i strid mot föreskrift eller villkor, som i 19 eller 20 § avses, eller eljest obehörigen förfogar över ransoneringsbevis eller obehörigen förskaffar sig eller annan sådant bevis, dömes, även om beviset är falskt, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. 29 §. Den som, sedan för honom utfärdat ransoneringsbevis återkallats, med vetskap om återkallelsen använder beviset för förvärv av förnödenhet eller som uppsåtligen obehörigen begagnar för annan utfärdat ransoneringsbevis för det ändamål beviset avser, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. 30 §.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning, som i 24—29 §§ sägs, dömes till dagsböter. 31 §. Har brott, som omförmäles i 24—29 §§, icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, dömes till dagsböter. 32 §.

Är brott, varom i 24—29 §§ förmäles, med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Är brott, som i 30 § sägs, med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller av ransonerings26

bevis eller om gärningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat vilseledande bokföring eller gärningen eljest varit av särskilt farlig art. 33 §. Var som underlåter att efterkomma anfordran enligt 15 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. 34 §.

Bryter någon mot vad i 17 § är stadgat, dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmänna strafflagen, till dagsböter eller fängelse. 35 §. Åsidosätter näringsidkare vid omhänderhavande av sin rörelses förråd av förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 eller 3 §, eller av ransoneringsbevis, som i eller för rörelsen mottagits, den omsorg, som av honom skäligen kan påfordras, och kan han till följd därav icke redovisa förrådet eller bevisen i den ordning som må hava bestämts, dömes till dagsböter. Samma lag vare därest den som är anställd hos näringsidkare åsidosätter den omsorg som av honom skäligen kan påfordras vid omhänderhavande som nyss sagts, och näringsidkaren till följd därav icke i vederbörlig ordning kan redovisa förrådet eller bevisen. Vad i första stycket är stadgat i fråga om ransoneringsbevis skall ock gälla anteckningar, som i 14 § omförmälas, eller andra handlingar, vilka i samband med reglering som förut sagts skola upprättas enligt föreskrift av myndighet. 36 §. Har mot näringsidkare som driver handel med eller i sin rörelse använder förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 eller 3 §, åtal väckts för brott, varom i 24—29 §§ eller 32 § förmäles och har han genom brottet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift eller villkor, som i enlighet med 2 eller 3 § meddelats, må myndighet som Konungen bestämmer meddela förbud för honom att i rörelsen saluhålla, överlåta eller använda förnödenhet som brottet avser och som är föremål för reglering enligt 2 §. I den mån särskilda förhållanden därtill föranleda må förbud som nyss sagts utsträckas att gälla jämväl andra förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts med stöd av 2 §. Varder åtalet ogillat eller fällande dom upphävd av högre rätt, skall förbudet omedelbart hävas. 37 §.

Förbud som i 36 § sägs består så länge med stöd av 2 § genomförd reglering gäller för den förnödenhet förbudet avser eller till dess förbudet dessförinnan upphäves. 27

38 §. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i strid mot förbud, som i 36 § sägs, dömes till dagsböter eller fängelse. Är brott, som i första stycket avses, grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet. 39 §. Den, för vilken i 36 § omförmält förbud meddelats, är berättigad att få förnödenhet, som omfattas av detta och som han innehar vid förbudets delgivning, inlöst genom den myndighets försorg som meddelat förbudet. Härvid skola bestämmelserna i 9—12 §§ äga tillämpning. 40 §.

Husbonde ansvarar för brott, varom i 24—30 §§ eller 33 § eller 38 § första stycket förmäles, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt att brottet skett utan hans vetskap och vilja. 41 §. Har någon förövat gärning, som i någon av 24—32 §§ eller 35 eller 38 § är belagd med straff, skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, egendom eller ransoneringsbevis, som i samband med gärningen mottagits eller som olovligen saluhållits eller utbjudits till avyttring mot vederlag, eller förnödenhet, som genom gärningen undanhållits eller olovligen frambringats, tillverkats, beretts eller använts, förklaras förverkad till alla delar eller, om synnerliga skäl därtill giva anledning, till allenast viss del. Utgjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Äger eller innehar den tilltalade ytterligare förråd av förnödenhet som gärningen avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana förråd förklaras förverkade. Föreligger särskild anledning därtill, må även förråd av andra förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts med stöd av 2 eller 3 § och som ägas eller innehavas av den tilltalade, förklaras förverkade. Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari den förvaras, förklaras förverkat. 42 §.

Förverkad förnödenhet skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det slag varom fråga är. 28

Har beslag lagts på egendom och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värdet, må den genast försäljas under iakttagande av bestämmelserna i första stycket, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol, som har att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må utan ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring. Köpeskilling, som influtit vid avyttring som i andra stycket avses, skall intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas i bank. 43 §.

Brott, varom i 34 § sägs, må, där det icke skall straffas enligt allmänna strafflagen, av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsägande. Åtal jämlikt 35 § må äga rum allenast efter anmälan eller medgivande av myndighet som Konungen bestämmer. 44 §.

Klagan över beslut, som myndighet meddelat ifråga om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för överklagande av myndighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som myndighet meddelat ifråga om tillämpning av 36 eller 37 §, föras hos Konungen. Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till efterrättelse om ej annorlunda förordnas. 45 §. Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom enligt 14 §, eller att efterkomma anfordran enligt 15 § eller att fullgöra vad enligt 22 eller 23 § åligger honom eller vägrar någon att lämna myndighet eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll i fall, varom i 16 § sägs, må myndighet som Konungen bestämmer förelägga den försumlige lämpligt vite. Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf. Särskilda

bestämmelser 46 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse eller annorledes, av föreskrift, varom stadgas i 2—5 §§, så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpning av denna lag. 29

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953. Genom denna lag upphävas lagen den 5 juni 1942 (nr 298) om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor, lagen den 5 j u n i 1942 (nr 302) om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, kungörelsen den 21 m a r s 1941 (nr 200) angående särskilda legitimationskort för erhållande av inköpskort för ransonerade varor, m. m., kungörelsen den 16 januari 1942 (nr 10) angående återkallande av inköpskort m. m. och kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser angående handeln med ransonerade varor, m. m.; dock att vad i kungörelsen den 17 juni 1943 stadgas i fråga om tystnadsplikt samt vad i de upphävda författningarna i övrigt stadgas i fråga om brott begångna under författningarnas giltighetstid skall äga tillämpning även efter den 30 juni 1953.

Inledning

Direktiven för utredningens arbete återfinnas i ett anförande till statsrådsprotokollet den 13 oktober 1950 av statsrådet och chefen för handelsdepartementet. I anförandet erinras om att statsmakterna under andra världskriget och den därpå följande krisperioden varit tvungna att i olika hänseenden reglera försörjningen inom riket. De ingripanden, som företagits i detta syfte, ha i stor utsträckning gjorts med stöd av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) men regleringsåtgärder ha också företagits med stöd av andra lagar och på grundval av bestämmelser, som utfärdats på administrativ väg. Efter en redogörelse för allmänna förfogandelagens konstruktion och riksdagsbehandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 54/1948 anför departementschefen följande: Genom beslut den 11 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för folkhushållningsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att biträda med en allmän översyn av allmänna förfogandelagen. I direktiven för utredningen anfördes bl. a., att en lag av allmänna förfogandelagens natur vore erforderlig, så länge nuvarande läge bestode, men att man ej borde bortse från att de aktuella förhållandena avsevärt skilde sig från dem, under vilka lagen från början avsetts skola gälla. Lagens bestämmelser syntes med hänsyn härtill icke på alla punkter fylla de krav, som rimligen i nuvarande läge borde ställas på en lagstiftning av ifrågavarande slag. Vissa av de fullmakter, som Kungl. Maj :t genom lagen erhållit, vore kanske icke längre erforderliga, medan på andra punkter Kungl. Maj:t möjligen borde erhålla vidsträcktare befogenheter. Formerna för Kungl. Maj:ts befogenheter vore vidare måhända ej alltid de lämpligaste, exempelvis användandet av beslag på viss vara. Kungl. Maj:t hade i vissa fall genomfört ransoneringar och regleringar utan beslag. Kungl. Maj :ts befogenheter i dessa hänseenden vore dock icke otvetydiga. Behov av en översyn av förfogandelagens bestämmelser förelåge sålunda. Utgångspunkten för denna översyn borde vara, att Kungl. Maj:t erhölle erforderlig handlingsfrihet, avpassad för olika förhållanden. Därvid borde övervägas, om det vore nödvändigt att bestämmelserna sammanfördes i en författning, eller om särskilda författningar, gällande under olika, noggrant angivna förutsättningar, kunde anses bättre svara mot kravet på att Kungl. Maj :ts befogenheter skulle vara tydligt bestämda och avgränsade. Särskild uppmärksamhet borde även ägnas åt frågan, huruvida de nuvarande formerna för Kungl. Maj:ts ingripanden, i synnerhet beslagsförfarandet, vore tillfredsställande och om icke andra mera smidiga åtgärder kunde ersätta det nuvarande systemet. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades sakkunniga, vilka antogo 31

benämningen förfoganderättskommittén. Kommittén gick icke n ä r m a r e in på frågan hur en beredskapslag för krig eller krigsfara med hänsyn till framtiden borde i detalj utformas utan inskränkte sig i huvudsak till att undersöka frågan i vad mån bestämmelser av förfogandelagens natur borde efter den 1 juli 1949 finnas även för andra fall än krig och krigsfara. Kommitténs förslag, som avgavs den 8 januari 1949, gick i huvudsak ut på att giltighetstiden för allmänna förfogandelagen skulle förlängas på obestämd tid och att i fall av krig eller krigsfara Konungen, med iakttagande av vissa föreskrifter, skulle utan riksdagens samtycke äga förordna om lagens tillämpning oberoende av om riksdagssession pågick eller ej. Förordnandet skulle dock gillas av riksdagen inom viss tid, vid äventyr att det eljest därefter upphörde att gälla. Under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden skulle däremot förordnande om lagens tillämpning kunna av Kungl. Maj :t meddelas allenast med samtycke av riksdagen. I sistnämnda fall skulle förordnandet avse begränsad tid, högst ett år varje gång, och kunna inskränkas till att avse endast vissa bestämmelser i lagen. Förfoganderättskommitténs förslag lades, efter remissbehandling, till grund för propositionen nr 210/1949. I denna föreslogs dock bl. a. den avvikelsen från bommittéförslaget, att allmänna förfogandelagen i sitt ändrade skick skulle gälla allenast till och med den 31 december 1952. I detta sammanhang framhöll föredragande departementschefen bl. a., att förfoganderättskommitténs översyn av lagen icke varit fullständig. Åtskilliga problem funnes, som borde upptagas vid en grundligare översyn av lagen i belysning av erfarenheterna från den gångna kristiden. Olika ändringsförslag, som framförts till kommittén eller i yttrandena över dess förslag, borde härvid prövas. En fullständig utredning i ämnet borde därför igångsättas. Sedan riksdagen bifallit propositionen (r.skr. nr 317/1949), utfärdades den 3 juni 1949 lag (nr 273) om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen samt om fortsatt giltighet av samma lag. Med riksdagens samtycke utfärdade Kungl. Maj:t samma dag förordning (nr 274) angående tillämpning av vissa bestämmelser i lagen under tiden 1 juli 1949—30 juni 1950. Sedan riksdagen i skrivelse nr 94/1950 lämnat samtycke därtill, utfärdade Kungl. Maj:t den 14 april 1950 förordning (nr 108) angående tillämpning av vissa bestämmelser i förfogandelagen jämväl under tiden 1 juli 1950—30 juni- 1951. Med hänsyn till det förbättrade försörjningsläget kunde sistnämnda förordnande göras mindre omfattande än föregående års. I anledning av särskilt påpekande i direktiven för förfoganderättskommittén upptog denna till behandling jämväl spörsmålet rörande omfattningen av Kungl. Maj :ts lagstiftande befogenheter enligt § 89 regeringsformen, såvitt fråga vore om krislagstiftningen. I proposition nr 210/1949 framhöll föredragande departementschefen, att frågan om Kungl. Maj:ts befogenhet att utan medverkan av riksdagen meddela föreskrifter om handels- och förbrukningsregleringar, import- och exportregleringar samt liknande borde övervägas i samband med den avsedda revisionen av förfogandelagen. Av det anförda framgår, att ytterligare översyn av den allmänna förfogandelagen är påkallad och bör komma till stånd. En genomgång bör till en början avse att belysa, huru under kristiden behovet av ingripanden på handelns och förbrukningens områden i olika fall tillgodosetts — med stöd av förfogandelagen eller på a n d r a vägar. En viktig uppgift blir att fastställa i vad mån sådana föreskrifter om handels- och förbrukningsregleringar, import- och exportregleringar samt liknande, vilka under kristiden skett utan stöd av förfogandelagen,

böra införas inom förfogandelagens område. I den mån detta ej blir fallet uppkommer frågan huruvida Kungl. Maj:ts befogenheter i avsedda hänseenden böra i annan ordning närmare preciseras och eventuellt komma till uttryck i ny särskild lagbestämmelse. Riktpunkten bör vara att å ena sidan hava en säker formell bas för ett snabbt och effektivt ingripande i fall, där försörjnings- och varuutbytesförhållandena det kräva, men å andra sidan sörja för att riksdagens inflytande på dessa utomordentligt betydelsefulla områden kan komma till sin rätt. I sistnämnda hänseende bör särskilt övervägas huruvida möjligen nya former kunna tänkas för riksdagens medverkan vid behandlingen av dessa frågor. Undersökas bör naturligen också huru den nuvarande förfogandelagens bestämmelser verkat i praktiken och vilka jämkningar som mera tekniskt kunna vara påkallade med avseende å lagens utformning. Härvidlag uppkommer bl. a. spörsmålet huruvida Kungl. Maj:t i mindre viktiga fall bör uttryckligen medgivas att, i vidare mån än enligt lagens nuvarande lydelse, på annan myndighet överföra sådant bestämmande som grundas på lagen. Till prövning bör även upptagas, huruvida alla lagbestämmelser i ämnet böra vara sammanförda i en författning eller om det kan anses lämpligare att ha en särskild lagstiftning för krig och krigsfara samt en annan för utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Innebörden av sistnämnda begrepp torde böra n ä r m a r e preciseras. Särskild uppmärksamhet bör ägnas beslagsinstitutet och frågan om dess lämplighet såsom grund för krisregleringar. Vidare böra ersättningsreglerna omprövas med ledning av riksvärderingsnämndens erfarenheter. Även de tillämpningsföreskrifter, som ingå i allmänna förfogandeförordningen, böra överses. I d i r e k t i v e n f r a m h å l l e s slutligen, a t t u t r e d n i n g e n b o r d e s k e i n ä r a k o n t a k t m e d r i k s n ä m n d e n för e k o n o m i s k f ö r s v a r s b e r e d s k a p o c h r i k s v ä r d e ringsnämnden.

3 — 22583

AVDELNING A

Historisk översikt m. m.

Kap. I

Första världskrigets

fullmaktslagstiftning

Under första världskriget tillkommo flera tidsbegränsade lagar, som gåvo Kungl. Maj:t befogenheter — fullmakter — att under i lagarna angivna förutsättningar — krig, krigsfara eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden — i mån av behov vidtaga åtgärder i syfte, bland annat, att tillgodose befolkningens och krigsmaktens behov av förnödenheter samt att kontrollera priserna. Det kan här icke bli tal om att lämna en fullständig redogörelse för dessa s. k. fullmaktslagar, men några skola nämnas. De viktigaste voro ett antal förfogande- och prisregleringslagar. Den första förfogandelagen var av den 9 oktober 1914 (nr 252)*. Lagen var konstruerad så, att stadgandena avsågo — som 1916 års lagutskott uttrycker saken — förfoganden såväl genom fastställande av maximipris som genom expropriation. Lagen gällde t. o. m. den 30 april 1915. Lagen kom aldrig att tillämpas. Den 3 juni 1915 (nr 158) utfärdades nästa förfogandelag. Den hade liknande struktur som den första men skärptes något. Den omfattade även rätt för Kungl. Maj :t att bestämma maximifraktsatser för transport och föreskriva skyldighet för innehavare av fartyg att upplåta fartyget till kronan mot hyra eller att avstå det mot lösen. Bestämmelserna om maximipris och om förfogande uppdelades följande år på två olika lagar. Maximiprisbestämmelserna intogos i en lag den 30 maj 1916 (nr 167) (förnyades sedermera och upphörde att gälla den 1 mars 1921). Vid sidan om niaximiprislagen tillkom den 19 juni 1917 den s. k. prisockerlagen. Förfogandelagen den 9 juni 1916 (nr 187), som gällde t. o. m. den 30 april 1917, fick en struktur, som sedermera i stort sett har bibehållits. De tidigare förfogandebestämmelserna kompletterade huvudsakligen bestämmelserna om maximipris och avsågo närmast att tillgodose den konsumerande allmänhetens intresse att till skäliga priser få del av tillgången på vissa viktiga livsförnödenheter. 1916 års lag syftade till att möjliggöra en reglering av väsentliga delar av vårt ekonomiska liv, i den mån så kunde finnas nödigt. 2 Icke blott konsumtionsvaror utan varor av allehanda slag kunde bli föremål för expropriation. I 1916 års lag infördes också beslaget. 1 Dessa lagar hade under första världskriget a n n a n rubricering än den nu gällande, men de benämnas i det följande förfogandelagar. 2 L U : s uti. n r 45/1916.

Den 27 april 1917 (nr 151) utfärdades en ny förfogandelag, i vilken förutsättningarna för förfogande angåvos något närmare än förut. Förfoganderätten enligt den nya lagen omfattade alla slag av viktiga förnödenheter. Den hade nu så vidsträckt omfattning, att i huvudsak endast lyxartiklar voro helt och hållet uteslutna. Den i lagen lämnade beskrivningen på varor, som kunde tagas i anspråk, hade sin egentliga betydelse däri, att genom densamma lämnades en ledning till svar på frågan, för vilka ändamål avstående av varor kunde påkallas. Föredragande departementschefen anförde vid lagens behandling i statsrådet, att det svårligen lät sig göra att på samma sätt som vid annan expropriationslagstiftning angiva de särskilda ändamål, för vilka i det allmännas intresse enskild rätt måste vika. Liksom föremålen för förfoganderätten torde dennas nödvändiga syften vara alltför mångfaldiga och olikartade för att någon verklig, från olika synpunkter tillfredställande begränsning skulle kunna givas. En dylik begränsning, som även inom den allmänna expropriationslagstiftningen tillhörde de allra mest svårlösta uppgifterna, syntes för övrigt, även om den var önskvärd också på nu förevarande lagstiftningsområde, dock icke där vara lika nödvändig som på det förra. Den egentliga expropriationslagstiftningen hade ju större betydelse såtillvida som den var ständigt tillgänglig och innefattade befogenhet att förvärva äganderätt till fast egendom, medan däremot den endast för utomordentliga kristider avsedda förfoganderättslagstiftningen ej innebar lösningsrätt i fråga om annat än varor, alltså lös egendom, och beträffande fast egendom allenast gav befogenhet att fordra upplåtelse av nyttjanderätt. 1 Den sista av första världskrigets förfogandelagar var dagtecknad den 26 april 1918 (nr 205) och överensstämde i stort sett med 1917 års lag. Genom lagar den 25 april 1919 (nr 164) och den 27 februari 1920 (nr H) förlängdes 1918 års lag. Därefter ifrågasattes ej vidare förlängning och lagen upphörde att gälla den 1 mars 1921. En med förfogandelagarna i viss mån närbesläktad expropriationsförfattning var lagen den 24 maj 1895 (nr 43 sid. 1) angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov, vilken lag icke var tidsbegränsad. Den nu nämnda rekvisitionslagen, som den 1 juli 1938 ersattes med en ny lag i ämnet, gav liksom följande rekvisitionslagar Kungl. Maj :t möjlighet att — efter det att förordnande enligt § 74 regeringsformen meddelats att krigsmakten eller någon del därav skulle ställas på krigsfot —• medgiva militära myndigheter rätt att rekvirera förnödenheter och tjänstbarheter, som erfordrades för sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke på annat sätt kunde tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet. ^ r o p . nr 88/1917 s. 14 ff.

Kap. II

Andra världskrigets

fullmaktslagstiftning

Bland de arbetsuppgifter, som tillkommo rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap (kommissionen inrättades 1928 och dess verksamhet har numera övertagits av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap), ingick att tillse, att behövliga författningar, instruktioner och reglementen m. m. på områden, som omfattades av kommissionens verksamhet, förbereddes. Ett av kommissionen till Kungl. Maj :t överlämnat lagförslag ledde till utfärdande av lagen den 31 mars 1938 (nr 89) om förfogande över viss egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag). Denna lag konstruerades efter mönster av 1918 års förfogandelag men avsåg att tillgodose allenast militära behov och var icke tidsbegränsad. Med skrivelse den 27 september 1938 överlämnade kommissionen till Kungl. Maj :t förslag till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (allmän förfogandelag). På grundval av detta förslag framlades vid 1939 års lagtima riksdag proposition i ämnet. Bestämmelserna i det avlämnade förslaget överensstämde i huvudsak med 1918 års förfogandelag. 1 Lagförslaget antogs med vissa ändringar av riksdagen 2 , och lagen utfärdades den 22 juni 1939 (nr 293) (1939 års allmänna förfogandelag). Vissa tillämpningsföreskrifter meddelades i en allmän förfogandeförordning den 3 september 1939 (nr 613). Genom 1939 års förfogandelag upphävdes 1938 års militära förfogandelag, som då icke längre hade någon uppgift att fylla. 1939 års förfogandelag gällde ursprungligen till och med den 31 mars 1940. Lagens giltighetstid förlängdes sedermera genom successiva beslut, i regel för ett år i sänder, och lagen gäller för närvarande till och med den 30 juni 1953. Ändringar i allmänna förfogandelagen gjordes genom lagar den 30 mars 1940, den 15 maj 1942 och den 3 juni 1949. En redogörelse för innehållet i nu gällande allmänna förfogandelag lämnas i senare kapitel. Liksom första världskrigets förfogandelagar är 1939 års allmänna förfogandelag en s. k. fullmaktslag, d. v. s. lagen angiver endast en allmän ram beträffande arten och innehållet i de förordnanden Kungl. Maj:t fält r o p , nr 284/1939 s. 35. 2

36 Se F L U : s u t i . nr 36/1939 och riksd.skriv. nr 389/1939.

meddela med stöd av densamma. Denna ram lämnar en betydande frihet åt Kungl. Maj :t att bestämma förordnandenas innehåll. Allmänna förfogandelagen avser att tillgodose de allmänna försörjningsintressena under utomordentliga krisförhållanden. Vid sidan av densamma ha förekommit och förekomma fortfarande ett stort antal andra fullmaktslagar. Att lämna en redogörelse för samtliga dessa faller utanför ramen för denna översikt. Här kommer endast att nämnas de mest betydelsefulla av de fullmaktslagar, som ha anknytning till folkförsörjningen, förfoganderätten eller priskontrollen. En del av fullmaktslagarna äro tidsbegränsade, andra icke. De i det följande redovisade fullmaktslagarna äro — med de undantag som särskilt komma att angivas — så konstruerade, att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden Kungl. Maj:t äger, när riksdagen ej är samlad, förordna att vad i lagarna stadgas skall äga tillämpning. Sådant förordnande får dock ej meddelas med mindre Kungl. Maj :t låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom 30 dagar. Förordnandet upphör att lända till efterrättelse, om det ej av nästfoljande riksdag gillas inom 30 dagar från riksdagens början. Är riksdagen samlad, kräves riksdagens samtycke för sådant förordnande. Samma konstruktion gällde för allmänna förfogandelagen fram till lagändringen år 1949. Till stöd för åtgärder på prisbildningens område utfärdades maximiprislagen den 22 juni 1939 (nr 349), vilken lag var tidsbegränsad. Maximiprislagen kompletterades med lagen den 8 december 1939 (nr 838) med vissa bestämmelser rörande regleringen av den inhemska prisbildningen (prisregleringslag), och båda lagarna ersattes av prisregleringslagen den 13 juni 1941 (nr 370). Denna lag utbyttes mot prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459), som i sin tur ersattes med prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303). Sistnämnda lag gäller till och med den 30 juni 1953. Enligt denna lag äger Kungl. Maj :t — eller i vissa fall myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer — bland annat fastställa normalpris, förordna om prisstopp samt föreskriva att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet eller att yrkesmässigt utföra viss tjänst skall tillkomma endast den som är medlem av viss sammanslutning eller den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet eller yrkesmässigt utfört sådan tjänst. 1 Av mera indirekt betydelse för folkförsörjningen eller priskontrollen äro följande tidsbegränsade lagar: Lagen den 22 juni 1939 (nr 350) om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag), enligt vilken lag, som gäller till och med den *En utförlig redogörelse för prislagstiftningen finnes i Dahlin —Dahlqren: ringslagen, 2 uppl.

Prisregle°

30 juni 1953, Kungl. Maj:t äger meddela föreskrifter angående handeln med utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper samt angående skyldighet att erbjuda riksbanken eller valutabank dylika tillgångar till inlösen m. m. Lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt, enligt vilken lag, som numera upphört att gälla, Kungl. Maj:t ägde bl. a. att förordna om förbud för arbetstagare att utan särskilt medgivande lämna sin anställning eller eljest nedlägga arbetet (tvångsförlängning;, om skyldighet för den som på grund av statstjänst åtnjuter ålderspension att, såvitt hans hälsotillstånd och arbetsförmåga det medgiva, efter myndighets anvisning antaga och utföra sådant arbete, som han i ifrågavarande tjänst senast utfört, eller arbete av därmed jämförligt slag (tjänsteplikt för pensionstagare), om skyldighet för envar från och med det kalenderår, varunder han fyller 16 år, till och med det kalenderår, varunder han fyller 19 år, att efter myndighets anvisning antaga och utföra arbete, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (tjänsteplikt för ungdom) och om skyldighet för envar från och med det kalenderår, varunder han fyller 16 år, till och med det kalenderår, varunder han fyller 70 år, att efter myndighets anvisning, antaga och utföra arbete, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (allmän tjänsteplikt). Lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m., enligt vilken lag, som numera upphört att gälla, Kungl. Maj :t ägde förordna att utfästelse, som innebar inskränkning i friheten att till riket införa eller ur riket utföra eller inom riket förfoga över varor eller att fortskaffa eller eljest befordra varor till eller från riket eller inom riket, skulle, där inskränkningen var eller kunde antagas vara av beskaffenhet att tjäna främmande makts intresse, icke vara gällande med mindre tillstånd till utfästelsen lämnats. Lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m., enligt vilken lag, som numera upphört att gälla, Kungl. Maj :t ägde meddela förordnande, att vad som stadgats i följande lagar icke skulle äga tillämpning, nämligen lagen om arbetarskydd, lagen om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna, lagen om arbetstidens begränsning, lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete, skogshärbärgeslagen, lagen om semester, sjöarbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och butiksstängningslagen. Förutsättning för tillämpning av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) var, att riket befann sig i krig eller krigsfara eller att eljest utomordentliga, av krig föran38

ledda förhållanden rådde. Kungl. Maj :t ägde — i motsats till vad som gällde enligt flertalet fullmaktslagar — meddela sådant förordnande utan att riksdagens samtycke eller godkännande behövde inhämtas. Lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m., vilken lag, som numera upphört att gälla, bl. a. innehöll bestämmelser om förbud mot uppfinnings offentliggörande, om expropriation av uppfinning och om hemliga patent. För lagens tillämpning gällde samma bestämmelser som för den ovan nämnda lagen den 14 juni 1940 (nr 484). Lagen den 30 juni 1943 (nr 444j om tillståndstvång för byggnadsarbete, enligt vilken lag, som gäller till och med den 30 juni 1953, Kungl. Maj :t i den mån det är erforderligt för att upprätthålla ett fast penningvärde och befrämja en ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft äger förordna, att byggnadsarbete icke må bedrivas utan särskilt tillstånd. För tillämpning av sistnämnda lag gäller samma förutsättning som enligt vad ovan sagts gällde för lagen den 14 juni 1940 (nr 484). Bland de icke tidsbegränsade, fortfarande gällande fullmaktslagarna märkas följande: Lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter, enligt vilken lag Kungl. Maj :t äger föreskriva, att kommunerna i riket skola i den omfattning Kungl. Maj :t bestämmer fullgöra sådana uppgifter, som äro erforderliga för att fylla befolkningens eller produktionens behov av viktiga förnödenheter, för att lämpligt utnyttja tillgänglig arbetskraft eller för att tillgodose annat ändamål av betydelse för folkförsörjningen. Lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering, vilken lag lämnar möjlighet att utan hinder av vissa föreskrifter i vattenlagen lämna tillstånd för tillfällig vattenreglering. Lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg, enligt vilken lag, som ersatt lagen den 22 juni 1939 (nr 300) om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m., Kungl. Maj :t i fråga om registreringspliktiga svenska fartyg och svenska bogserfartyg äger förordna, att resa med sådant fartyg må företagas allenast med tillstånd av Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t därtill bemyndigat och under iakttagande av de villkor, som må ha uppställts för tillståndet. Lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara, enligt vilken lag Kungl. Maj :t bl. a. äger utfärda föreskrifter 39

rörande upprättande av sjukhus genom försorg av den, som driver sjukhus, eller nedläggande av sjukhus eller vidtagande vid sjukhus av förändringar beträffande verksamhetens art eller omfattning. Förordnande om tillämpning av bestämmelserna i den sist nämnda lagen får av Kungl. Maj:t meddelas endast vid krig eller krigsfara; riksdagens samtycke eller godkännande erfordras ej. Vidare skall här nämnas några ur förfoganderättssynpunkt betydelsefulla, ej tidsbegränsade lagar, nämligen de efter varandra gällande rekvisitionslagarna den 31 mars 1938 (nr 87) och den 30 juni 1942 (nr 583), de efter varandra gällande beredskapsförfogandelagarna den 22 juni 1939 (nr 297) och den 30 juni 1942 (nr 584) samt civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536), vilken senare lag i förfoganderättshänseende ersatte lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov. 1942 års rekvisitionslag giver liksom tidigare lagar i ämnet Kungl. Maj :t möjlighet att, efter det att förordnande enligt § 74 regeringsformen skett att krigsmakten eller någon del därav skall ställas på krigsfot, meddela militära myndigheter rätt att rekvirera förnödenheter och tjänstbarheter, som erfordras för att fylla sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke kunna på annat sätt tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet. Enligt 1942 års beredskapsförfogandelag äger Kungl. Maj:t, där så prövas nödvändigt för att tillgodose beredskapen vid sådan del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för ändamål, varom förmäles i 28 § 1 mom. värnpliktslagen, eller ock för avveckling av tidigare anbefalld beredskap, förordna om skyldighet för ägare eller innehavare av viss egendom att på anfordran av militär myndighet ställa egendomen till krigsmaktens förfogande. Civilförsvarslagen innehåller i kap. 8 bestämmelser om rätt för civilförsvarsmyndighet, i vissa fall civilförsvarschef, att under civilförsvarsberedskap förfoga över viss egendom för att fullgöra uppgift, som har avseende på civilförsvaret. I fråga om utförande av byggnadsanordning och källarmursgenombrott får förfoganderätt utövas även under tid då civilförsvarsberedskap icke råder. Kungl. Maj:t förordnar om civilförsvarsberedskap, och förutsättning härför är att riket befinner sig i krig eller krigsfara.

Kap. III

R ä t t s g r u n d för k r i s å t g ä r d e r n a m . m .

Rättsgrund för krisåtgärderna har varit dels Kungl. Maj :ts befogenheter enligt § 89 regeringsformen, dels genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och riksdag tillkommen lagstiftning, dels särskilda av riksdagen i annan form lämnade fullmakter. En viktig grupp inom krislagstiftningen representeras av de s. k. fullmaktslagarna, vilka under vissa angivna förutsättningar förläna Kungl. Maj :t mer eller mindre vittgående befogenheter i olika avseenden. En av de viktigaste fullmaktslagarna utanför det rent militära området är allmänna förfogandelagen. Beträffande lagar av fullmaktslags karaktär hänvisas till den i kap. II lämnade översikten. I fråga om fullmaktslagarna kan nämnas, att Kungl. Maj:t stundom lämnat där givna generella fullmakter outnyttjade och i stället föredragit att föranstalta om särskild lagstiftning för speciella ändamål, liggande inom ramen för fullmakterna. Så har skett i ett par fall då produktionsplikt varit aktuell (lagen den 12 april 1940 om skyldighet att avverka ved till avsalu samt lagen den 9 april 1941 om skyldighet att i vissa fall verkställa odling av sockerbetor). Dessa fall kunna betraktas som exempel på att Kungl. Maj :t ansett sig icke böra utnyttja fullmakterna i viktiga eller ömtåliga frågor, där riksdagens mening utan olägenhet kunnat inhämtas. Inledningsvis antyddes, att särskild fullmakts giv ning för krisändamål förekommit även annorledes än genom lagstiftning. Här avses vissa uttalanden och beslut av riksdagen, vilka direkt eller indirekt innefatta bemyndigande åt Kungl. Maj :t att vidtaga regleringsanordningar. Så har exempelvis skett ifråga om prisclearingen och i skilda avseenden i sammanhang med jordbruksregleringen. Frågan om innebörden och omfattningen av Kungl. Maj:ts administrativa befogenheter enligt § 89 regeringsformen skall här icke behandlas; denna fråga belyses närmare i Bilaga nr 3 och kap. VIII. Här skall endast nämnas dels att man kan konstatera en tendens att i allt större utsträckning låta riksdagen få medbestämmanderätt på detta område, dels att Kungl. Maj:ts administrativa befogenheter, oavsett fullmaktsgivningen, torde få ett ökat omfång under kristider. Utan att taga ställning till frågan om gränserna för Kungl. Maj :ts b e 41

fogenheter lämnar utredningen här till en början en kort redogörelse för de olika slag av krisregleringar, som genomförts i administrativ ordning. E n dominerande grupp inom de offentliga krisåtgärderna utgöres av handelsregleringarna. Eftersom deras syfte i allmänhet är att reglera förbrukningen eller konsumtionen av en eller flera varor, benämnas de ibland förbruknings- eller konsumtionsregleringar. Handelsregleringar ha förekommit i stort antal, dels som självständiga åtgärder dels i samband med beslag på varorna ifråga. Beslagsinstitutet behandlas närmare i kap. V. Här skall endast nämnas, att detta institut tidigare hade karaktären av en förberedande åtgärd, avsedd att hindra innehavare av en vara, som beräknades bli föremål för avstående till kronan, från att på olämpligt sätt förfoga över varan. Det har emellertid under tiden efter det senaste världskrigets utbrott så gott som enbart använts för ett helt annat ändamål, nämligen som underlag för regleringsåtgärder av olika slag. Sedan en vara lagts under beslag, ha regleringsmyndigheterna i viss utsträckning kunnat dirigera dess användning och försäljning på önskat sätt. Man har exempelvis kunnat föreskriva, att den beslaglagda varan endast får säljas till vissa särskilt auktoriserade uppköpare eller användas endast för viss tillverkning. Beslagen ha även begagnats som stöd för clearingförordnanden på så sätt att regleringsmyndigheterna för erhållande av tillstånd att förbruka eller överlåta varan ansetts kunna uppställa villkoren att visst clearingpris tillämpas och att clearingavgift inbetalas. Räckvidden av de regleringar, som grundats på beslag, har dock varit tämligen begränsad genom att man så gott som utan undantag upprätthållit (den teoretiskt icke nödvändiga) principen att beslaget skall bestå endast i ett led, d. v. s. att beslaget hävts vid behörig överlåtelse. Visserligen har man genom villkorsföreskrifter kunnat i någon utsträckning binda även förvärvareledet, men beslagets verkan har dock väsentligen varit begränsad till att gälla gentemot den som äger eller innehar varan vid beslagstillfället. Då man behövt en mera långtgående dirigering av varornas gång, har man tillgripit handelsregleringar. Rörande rättsgrunderna för dessa ha olika meningar framträtt. Regleringsbestämmelserna ha genomgående meddelats i form av kungörelser, utfärdade på administrativ väg. Det ligger därför närmast till hands att räkna med att Kungl. Maj:t ansett sig ha möjlighet att med stöd av sina administrativa befogenheter enligt § 89 regeringsformen utfärda dessa bestämmelser. I kap. VIII namnes, att även en annan åsikt framkommit, som går ut på att befogenheten att förordna om handelsregleringar skulle grunda sig på beslagsbefogenheten enligt allmänna förfogandelagen. Förordnandet om en handelsreglering skulle alltså såsom varande en mindre långt gående åtgärd än ett beslag kunna meddelas med stöd av för42

fogandelagen. Detta betraktelsesätt kritiseras i sistnämnda kapitel, där utredningen ifrågasätter riktigheten av en sådan uppfattning. Till de synpunkter som där nämnas kan läggas det påpekandet, att beslaget, sådant det i allmänhet praktiserats, i enlighet med vad som nyss visats i huvudsak riktat sig endast mot ett innehavareled medan däremot en handelsreglering k a n gälla i teoretiskt obegränsat antal överlåtelseled. Utredningen konstaterar — utan att därmed taga ställning till den teoretiska frågan om omfattningen av Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter på detta område — att Kungl. Maj:t på administrativ väg och utan åberopande av särskild fullmakt har utfärdat ett stort antal handelsregleringskungörelser. En annan grupp av krisåtgärder utgöres av användnings- och transportregleringarna. Dessa ha meddelats genom kungörelser, utfärdade i administrativ ordning. De kunna icke alltid särskiljas strikt från varandra eller från handelsregleringarna. I åtskilliga fall ha de erforderliga transportregleringarna förverkligats genom att man reglerat och villkorat användningen nv drivmedel, gummiringar eller fordon. Genom att reglera handeln och/eller användningen av en förnödenhet, som utgör råvara för viss tillverkning eller som eljest användes för visst tillverkningsändamål, har man i praktiken kunnat uppnå en rätt ingående tillverkningsreglering. Ibland har en tillverkning direkt varit föremål för ingripanden med stöd av § 89 regeringsformen. I de fall dessa ingripanden varit för sörj ningsmässigt betingade, ha emellertid i regel samma resultat kunnat uppnås genom åtgärder av de slag som förut nämnts. Även regleringen av utrikeshandeln har enligt praxis skett med stöd av § 89 regeringsformen. Att frågan om Kungl. Maj :ts befogenheter på detta område likväl ansetts åtminstone i vissa avseenden tveksam framgår bl. a. av en i riksdagens konstitutionsutskotts memorial nr 16/1947 under punkt IV redovisad reservationsanmärkning rörande prisföreskrift som villkor för erhållande av exportlicens för massa. I denna anmärkning vitsordades Kungl. Maj :ts rätt att under vissa förutsättningar möta en påtaglig fara för penningvärdeförsämring eller varubrist genom en reglering av utrikeshandeln. Däremot ansågs ett sådant syfte som att utländska köpare av svenska varor icke skulle drabbas av krondevalveringen icke kunna berättiga Kungl. Maj :t till exportrestriktioner. Den egentliga priskontrollen har grundats på särskilda fullmaktslagar, främst prisregleringslagarna. Genom prisregleringen har man i åtskilliga avseenden påverkat både produktionen och konsumtionen; priskontrollen k a n ur denna synpunkt ses som ett komplement till handels- och användningsregleringarna. Omvänt kan det antagas, att handels- och användningsregleringarna ha påverkat prisbildningen genom att begränsa eller på annat sätt inverka på utbud och efterfrågan. 43

I viss mån en särställning intaga förordnandena om prisclearing, nämligen såtillvida att dessa i allmänhet icke meddelats i form av kungörelser utan i form av skrivelser till vederbörande regleringsmyndighet med bemyndigande att för vissa angivna ändamål inrätta clearingkassor. Själva clearingen har därefter genomförts på grundval av villkorsbestämmelser i samband med beviljande av införsellicens eller (beträffande inhemska varor under beslag) licens för förbrukning eller överlåtelse. Clearinganordningarna genomfördes till en början på frivillig väg. Den första tvångsvis genomförda clearingen meddelades i en kungörelse 1 och gällde stenkol, koks och kolbriketter, övriga clearingförordnanden synas genomgående ha lämnats i form av skrivelser till vederbörande regleringsmyndigheter. Enär nyssnämnda kungörelse utfärdats utan riksdagens medverkan, synes det antagligt att Kungl. Maj :t ansett sig äga befogenhet att meddela clearingförordnanden på administrativ väg. Med hänsyn till clearingavgifternas natur av att vara i viss mån allmänna avgifter är det å andra sidan naturligt, att riksdagen ansett sig böra ha i sin hand åtminstone att avgöra under vilka allmänna omständigheter tvångsmässig prisclearing skall kunna påbjudas. Detta synes även ha erkänts av Kungl. Maj :t genom prop, nr 191/1941. I den departementspromemoria, som åberopades i propositionen, anfördes — efter det behovet av och principen för clearingförfärandet klarlagts — följande: Ur flera synpunkter är det önskvärt, att en dylik prisclearing genomföres på frivillig väg mellan importörerna själva. Erfarenheten giver emellertid vid handen, att det i regel är nödvändigt att staten på ett eller annat sätt medverkar. Det lämpligaste förfaringssättet synes därvid vara det som redan tillämpats i flera fall med gott resultat och som består däri att avtal träffas mellan vederbörande statliga myndighet och de olika importörerna eller deras organisationer med den innebörd som förut angivits. Denna ordning har tillämpats beträffande clearingen av importpriserna för fodermedel, konstgödsel, skördegarn och fettråvaror. I åtskilliga fall äro dock importörerna så många, att en sådan anordning ej är praktiskt genomförbar. I dylikt fall synes det nödvändigt att reglera importen samt som villkor för import av viss vara föreskriva, att importören deltager i det för varan fastställda utjämningsförfarandet. Därest man i sistnämnda fall avser att clearingen skall omfatta även inom landet befintliga, tidigare anskaffade förråd, torde detta syfte enklast kunna tillgodoses genom att förråden läggas under beslag. Om så sker bör som villkor för varans disponerande för näringsutövning — försäljning eller beredning för avsalu — kunna krävas inbetalning av en clearingavgift till en upprättad clearingkassa. Departementschefen anförde bl. a.: En förutsättning för ett tvångsvis påbjudet indragande av förefintliga varulager i en clearing bör vara, att den ifrågakomna varan är lagd under beslag och sålunda ej får disponeras annat än efter medgivande av vederbörande statliga myndighet och under iakttagande av de föreskrifter, som myndigheten meddelar. Något hinder för att beslagsförfarandet användes för att vinna en sådan effekt torde enligt min mening icke föreligga. Detta innebär dock ej, såsom från vissa av de l

44 K K 28/6 1940 (nr 650).

hörda myndigheterna anförts, att beslag å en vara skall genomföras enbart för att skapa ett rättsligt underlag för ett indragande av varulager i clearingen. Med hänsyn till, bland annat, att ifrågavarande prisutjämningsförfarande kan förväntas komma att bli av stor omfattning och därför få vittgående verkningar å prisbildningen inom landet synes riksdagen böra beredas tillfälle att i p r i n c i p yttra sig r ö r a n d e förevarande spörsmål. Frågan torde därför böra underställas riksdagen. R i k s d a g e n g o d k ä n d e g e n o m skrivelse n r 3 4 9 / 1 9 4 1 det f r a m l a g d a

försla-

get. I s k r i v e l s e n a n f ö r d e s bl. a. f ö l j a n d e : Ehuru riksdagen sålunda ansett sig böra godtaga departementschefens ifrågavarande förslag, har riksdagen likväl icke förbisett att ett sådant clearingförfarande som det i propositionen angivna — särskilt om detsamma tvångsvis genomföres kan bliva förenat med vissa olägenheter. Riksdagen anser sig därför böra understryka vikten av att det nuvarande systemet med i huvudsak frivilliga överenskommelser om clearing i görligaste mån bibehålies samt att tvång endast tillgripes där så befinnes vara nödvändigt. Huruvida även inom landet befintliga varulager skola inbegripas i ett clearingförfarande måste givetvis enligt riksdagens förmenande bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, varvid bör beaktas den inverkan på prisbildningen varulagren hava för hela den varugrupp, som omfattas av clearingförfarandet. Riksdagen får i anslutning till vad departementschefen därom uttalat och till vad som framhållits i en den 24 maj 1941 dagtecknad, till vederbörande riksdagsutskott inkommen skrivelse från Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare understryka betydelsen av att i den mån varulager indragas i clearingförfarandet ett och samma värde bör åsättas samtliga lager, som äro av inbördes likartad beskaffenhet, samt att clearingen för lagerhavarnas del bör föranleda inbetalande av avgift, motsvarande skillnaden i priset inom landet å importvaran efter och före clearingens genomförande. Riksdagen vill vidare i likhet med departementschefen framhålla betydelsen av att där en clearing av ifrågasatt slag genomföres densamma bör anordnas så, att de enskilda importörerna icke förlora intresset att införa varor från utlandet till billigast möjliga priser. Då de åtgärder, som av departementschefen föreslagits, innebära ett väsentligt ingrepp i näringslivets frihet och verksamhet, förutsätter riksdagen, att riksdagen —• sedan ytterligare erfarenhet vunnits rörande systemets tillämpning och verkningar — beredes tillfälle att före utgången av maj månad 1942 taga under omprövning, huruvida åtgärder av angivet slag befinnas ändamålsenliga och alltjämt i fortsättningen påkallade. I p r o p o s i t i o n n r 2 2 8 / 1 9 4 2 l ä m n a d e K u n g l . Maj :t r i k s d a g e n tillfälle a t t företaga den åsyftade omprövningen. Departementschefen anförde därvid: De hittillsvarande erfarenheterna av de genomförda clearingåtgärderna — vare sig dessa skett genom frivilliga överenskommelser importörerna emellan eller efter statligt ingripande — ha såsom myndigheterna påpekat varit goda. Om den kommande utvecklingen av priserna torde icke för närvarande kunna fällas något mera bestämt omdöme. Antagligen komma dock importpriserna att uppvisa alltmera stegrade variationer, vilket kominer att få till följd att ökad osäkerhet och ekonomiska risker bli förknippade med importen av skilda varuslag. I ett sådant läge måste åtgärder i prisutjämnande syfte alltjämt kunna vidtagas. Kungl.

Maj:t bör således äga möjlighet att även i fortsättningen, så länge nu rådande utomordentliga förhållanden bestå, kunna i nämnda syfte vidtaga åtgärder av samma beskaffenhet som hittills. Riksdagen förklarade, att vad som anförts i propositionen icke föranledde någon dess erinran. Kungl. Maj :t har sålunda erhållit bemyndigande av 1941 års riksdag för tiden till maj 1942 och av 1942 års riksdag för tiden »så länge nu (våren 1942) rådande utomordentliga förhållanden bestå» att föreskriva tvångsmässiga åtgärder för utjämning av marknadspriserna på vissa förnödenheter. Oavsett att krigshandlingarna i Europa därefter upphört och såväl de politiska som ekonomiska förhållandena undergått förändringar i olika riktningar, ha de av Kungl. Maj :t med stöd av ovannämnda bemyndigande påbjudna clearinganordningarna i stor utsträckning fortvarit utan att riksdagen funnit anledning till erinran häremot. I detta sammanhang kan lämpligen framhållas en omständighet, som delvis torde ha framgått av det ovan i detta kapitel sagda, nämligen att nästan varje slags regleringsanordning kommit att få betydande verkningar även på andra regleringsområden än dem som primärt åsyftats. Nätet av konsumtions-, produktions-, användnings- och transportbestämmelser har i själva verket under kriget varit så nära sammanvävt med prisregleringsbestämmelser att det synes vara riktigast att såvitt gäller denna period betrakta hela systemet som en enhet. Den viktigaste hävstången i denna utveckling, som inneburit att en reglering ofta fått mera vittgående verkningar än som avsetts med just den regleringen, torde vara regleringsmyndigheternas utnyttjande av sina befogenheter att föreskriva villkor för tillstånd och licenser av olika slag. E n närmare redogörelse för krisåtgärder under och efter andra världskriget lämnas i Bilaga nr 1.

Kap. IV

K u n g l . Majtrs befogenheter enligt 1 9 3 9 års allmänna förfogandelag

Enligt 2—7 §§ förfogandelagen äger Kungl. Maj :t under de i lagen angivna förutsättningarna meddela föreskrifter av i huvudsak följande slag: enligt 2 §: om avstående till kronan av förnödenhet för att tillgodose behovet för befolkningen eller produktionen eller för krigsbruk eller för annat ändamål av betydelse för det allmänna samt om viss skyldighet att verkställa sedvanlig beredning av förnödenhet; enligt 3 §: om beslag å sådan förnödenhet; enligt 4 §: om upplåtelse med nyttjanderätt till kronan av fastighet, byggnad, järnväg eller annan anläggning, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel för behov som avses i 2 § eller för sjukvårdsändamål, för beredande av tjänstelokal åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål; enligt 5 §: om skyldighet för ägare eller innehavare av fastighet, fabrik eller annan anläggning, järnväg, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel att för behov som avses i 2 § frambringa, tillverka, bereda, iståndsätta eller tillhandahålla förnödenhet samt att för behov som nyss är sagt eller eljest för tillgodoseende av ändamål av betydelse för det allmänna verkställa forsling; enligt 6 §: om upplåtelse av byggnad eller del därav eller markområde eller annat utrymme till kronan för att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring av arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål; och enligt 7 §: om tillhandahållande av elektrisk kraft från starkströmsanläggning för kronans räkning eller upplåtelse av sådan anläggning eller del därav till kronan för att tillgodose befolkningens eller produktionens behov av elektrisk kraft eller eljest för ändamål av betydelse för det allmänna. Intill den 1 juli 1949 hade Kungl. Maj :t dessa befogenheter utan inskränkning från riksdagens sida. De gällde alltså i full utsträckning även under efterkrigstiden. Frågan om differentiering av befogenheterna efter krissituationens karaktär och styrka var över huvud icke reglerad i allmänna 47

förfogandelagen före den 1 juli 1949. Ej heller beröres denna fråga i motiven till lagen. Bestämmelser om sådan differentiering infördes genom den lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1949. Med stöd av dessa bestämmelser, vilka, såsom närmare framgår av redogörelsen i kap. XII, endast avse »andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden», ha sedermera nedan angivna begränsningar i befogenheterna genomförts. Under tiden 1 juli 1949—30 juni 1950 gällde, att föreskrift enligt 4 § skulle kunna givas endast för att tillgodose krigsmaktens beredskapsbehov och att föreskrift enligt 6 § icke kunde meddelas. För tiden 1 juli 1950—31 mars 1951 gällde den ytterligare inskränkningen, att föreskrift enligt 2 § om beredning och föreskrift enligt 5 § endast skulle kunna få meddelas för att tillgodose krigsmaktens beredskapsbehov och att föreskrift enligt 7 § icke kunde meddelas. Inskränkningen i fråga om användningen av 5 § borttogs för tiden 1 april—30 juni 1951 under det att övriga inskränkningar nnder denna tid kvarstodo. För tiden 1 juli 1951—30 juni 1953 gälla inga a n d r a begränsningar än att föreskrift enligt 6 eller 7 § icke kan meddelas.

Kap. V

B e s l a g s i n s t i t u t e t och dess u t n y t t j a n d e Uppkomst och innebörd

Beslagsinstitutet infördes i förfogandelagstiftningen genom 1916 års förfogandelag. Beslag innebar i 1916 års lag liksom i följande allmänna förfogandelagar förbud för ägare eller innehavare att — utöver husbehov — förfoga över den förnödenhet, som blivit föremål för beslag. Förbudet avser både rättsliga och faktiska förfoganden. Ägaren eller innehavaren får alltså varken överlåta eller använda förnödenheten. Om Kungl. Maj :t icke förordnar annorlunda gäller beslaget i vems hand förnödenheten än må befinna sig. Till sina rättsverkningar överensstämmer beslaget närmast med vad som enligt gängse juridisk terminologi brukar betecknas som skingringsförbud. När beslagsinstitutet tillskapades, avsåg det att utgöra en förberedande åtgärd till en eventuell expropriation av förnödenheter. En sådan beslagsrätt ansågs påkallad för att göra förfoganderätten effektiv så att denna icke omintetgjordes av förnödenhetens ägare eller innehavare genom realisering eller onyttig förbrukning av befintliga förråd eller dylikt. Vid beslagsinstitutets tillkomst framhölls emellertid, att om ett sålunda meddelat beslag gavs obegränsad giltighetstid detsamma kunde i sådana fall, då det sedermera icke befanns nödvändigt att inlösa det beslagtagna, medföra ett ändamålslöst förlamande av näringslivet i en utsträckning, som kanske eljest kunde undgås. Det ansågs dock, att man icke utan vidare i lagen borde bestämma någon viss tidsfrist, efter vars utgång beslaget skulle förfalla. Föremålen för beslagsrätten kunde nämligen vara av så olika natur, att det intrång i förfoganderätten som beslaget medförde för vissa varuinnehavare ganska snart kunde visa sig vara ytterst menligt, under det att för andra en utsträckning av beslagstiden kanske var av mindre betydelse. Då å andra sidan en kort giltighetstid i kronans intresse alltid måste finnas, ansågs den anordningen böra väljas, att efter utgången av viss i lagen angiven kortare tid det skulle ligga i varuinnehavarens hand att kräva beslagets hävande samt att beslaget skulle anses hävt, om varan ej inlöstes inom viss tid sedan begäran därom framställts. 1 x

Prop. nr 138/1916 s. 21.

4-22583

Aa

Beslagsinstitutets utnyttjande Redan under första världskriget förlorade beslagsinstitutet den k a r a k t ä r av en direkt förberedelse till en förestående expropriation, som det från början hade. Anledningen härtill var, att såsom förhållandena utvecklade sig det endast i ett förhållandevis fåtal fall blev fråga om att expropriera den beslagtagna varan. I praktiken fick beslaget så småningom väsentligen den betydelsen, att beslaget genom det expropriationshot som låg bakom möjliggjorde att de beslagtagna varuförråden disponerades på sätt vederbörande myndighet bestämde utan att tvångsavstående annat än undantagsvis behövde tillgripas. Under andra världskriget och åren därefter har beslaget regelmässigt i praktiken använts på så sätt, att samtidigt som beslag skett föreskrifter meddelats om hur den beslagtagna varan fick försäljas och användas. Härigenom har man kunnat uppnå, att varorna vunnit avsättning och användning på sätt som försörjningsläget påkallat. Därvid har man sökt eftersträva att i möjligaste mån undvika att för statens räkning förfoga över beslagtagna varupartier. I stället har man velat överlämna åt det enskilda näringslivet att inom regleringarnas r a m sörja för att förnödenheterna skulle komma till bästa möjliga användning. Bestämmelsen i 2 § om förnödenhets avstående till kronan har sålunda i praktiken kommit att fungera som komplement till beslagsinstitutet. I beslagskungörelser under andra världskriget intogs regelmässigt en föreskrift om villkorligt avstående. Föreskriften hade i allmänhet det innehållet, att innehavare av beslagtagen vara, vilken vägrade att på villkor, som bestämdes av vederbörande försörjningskommission, sälja varan till av kommissionen anvisad köpare, var pliktig att, i den mån kommissionen det föreskrev, avstå varan till kronan enligt allmänna förfogandelagen. I praktiken behövde kommissionerna endast i undantagsfall utnyttja denna möjlighet att expropriera varor. Som alternativ till avstående till kronan stadgades i vissa fall avstående till branschorganisation eller statligt bolag. Stadganden av sistnämnda art förekommo först från och med sommaren 1941 och endast på livsmedelskommissionens verksamhetsområde. Generell föreskrift om villkorligt avstående har någon gång meddelats utan samband med beslag, t. ex. i kungörelsen den 6 november 1942 (nr 895) angående inventering av landets förråd av mjölkflaskor av visst slag, m. m. Här föreskrevs, att ägare eller innehavare av mjölkflaska av plåt, rymmande minst 40 liter, vilken vägrade att på villkor, som bestämdes av livsmedelskommissionen, sälja flaskan till av kommissionen anvisad köpare, var pliktig att, i den mån kommissionen det föreskrev, avstå flaskan till kronan eller Svenska Mejeriernas Riksförening u. p. a. Möjligheten för försörjningsmyndigheterna att enbart på grundval av beslag påverka en varas överlåtelsegång har i allmänhet varit inskränkt 50

till att i form av villkor för överlåtelse föreskriva till vem eller till vad slags företagare överlåtelse fick ske. Ej sällan har dylikt villkorsförfarande kunnat kombineras med överenskommelse med organisationer inom förvärvareledet, varigenom en författningsmässig handelsreglering kunnat undvikas. I vissa fall har emellertid — utan föreskrift om förnyat beslag hos förvärvaren — beslagets verkningar genom föreskrift i själva beslagsförfattningen utsträckts till att gälla även i det första förvärvareledet. Detta har ordnats så, att i beslagskungörelsen intagits dels föreskrift om rätt att överlåta beslagtagen vara till den som innehade försörjningsmyndighetens särskilda tillstånd till förvärv av dylik vara, dels bemyndigande åt försörjningsmyndigheten att föreskriva villkor för sådant förvärvstillstånd. Denna metod är dock praktiskt användbar endast då varan till sin natur är sådan, att kretsen av förvärvare är rätt begränsad. Sådant förordnande har lämnats exempelvis i samband med beslag på järnskrot och vissa fettråvaror. Ofta ha beslagen varit kombinerade med handelsregleringar. I dylika fall har i allmänhet föreskrivits, att beslaget skulle upphöra att gälla i den mån varan överläts i enlighet med regleringsbestämmelserna. De senare ha på så sätt icke givits någon egen kraft utan fungerat mera såsom tillämpningsföreskrifter till beslaget. Undantagsvis, t. ex. beträffande gummiringar, har gällt, att varan efter överlåtelsen åter kommit under beslag. Möjligheten att lägga varor under beslag har av Kungl. Maj :t utnyttjats i stor omfattning. Beslagsförordnandena ha endast sällan varit riktade mot särskilt angiven ägare eller innehavare utan ha i allmänhet skett i form av kungörelser med mer eller mindre generell giltighet. Exempel på beslag riktade mot angiven ägare är det beslag, som under den senare hälften av 1942 lades på vissa för sjöfarten efter kriget avsedda, Rederiaktiebolaget Nordstjärnan och Aktiebolaget Bunkeroljor tillhöriga oljelager. Totala antalet beslagskungörelser utgör intill den 1 juni 1952 omkring 120. I en mängd fall omfatta de särskilda kungörelserna ett flertal olika varuslag, varför antalet olika varuslag som legat under beslag varit högst betydande. Drygt 50 av beslagskungörelserna ha även innefattat bestämmelser om handels- eller användningsreglering. Av beslagsförfattningarna beröra ett 50-tal jordbruk och livsmedel, ett 60-tal industrien (annan än livsmedels-) och övriga bränsle och smörjmedel. Beslagen ha i allmänhet gällt råvaror eller halvfabrikat. En närmare redogörelse för beslagsinstitutets utnyttjande lämnas i Bilaga nr 1.

Kap. VI

U t n y t t j a n d e t a v övriga b e f o g e n h e t e r enligt a l l m ä n n a förfogandelagen

De befogenheter, som enligt allmänna förfogandelagen tillkomma Kungl. Maj:t, ha utnyttjats i mycket olika omfattning. Beslagsinstitutet har utan jämförelse utnyttjats mest. Övriga befogenheter ha emellertid icke saknat betydelse. En närmare redogörelse för befogenheternas utnyttjande lämnas i Bilaga nr 1. Här skall endast givas en kortfattad översikt. Såsom angivits i kap. V har bestämmelsen i 2 § om förnödenhets avstående till kronan använts som komplement till beslagsinstitutet. Speciella, mot viss ägare eller innehavare riktade förordnanden om avstående ha varit relativt sällsynta men ha dock förekommit. Som exempel kan nämnas ett förordnande den 10 juli 1941, som innebar att praktiskt taget hela det Aktiebolaget Svenska Shell tillhöriga lagret av white spirit skulle avstås till kronan. Befogenheten enligt 4 § att föreskriva upplåtande av nyttjanderätt har icke utnyttjats i någon större omfattning. Förfoganderättskommittén omnämner i sitt betänkande, att 4 § under andra världskriget använts för att förfoga över markområden för försvarets räkning, för att skaffa tjänstelokaler för militär förvaltning, för att taga i anspråk vissa markområden för framdragande av järnvägsspår och för oljeanläggningar, för att förfoga över oljetankar och fartyg för lagring av petroleumprodukter, för att förfoga över fartyg och järnvägstankvagnar för transport av sådana produkter samt för att förfoga över fartyg för transport av internerade. Föreskrifter enligt 5 § om produktions- och transportåläggande ha förekommit i viss omfattning. I fråga om produktionsålägganden av mera generell räckvidd har dock speciallagstiftning i allmänhet föredragits. Detta gäller t. ex. föreskrifter om avverkningsskyldighet för skogsägare. I några fall ha särskilt angivna företag ålagts produktionsplikt. Exempel härpå är ett av Kungl. Maj :t i mars 1940 meddelat åläggande för Aktiebolaget Bofors att tillverka krigsmateriel för kronans räkning. Vidare förordnade Kungl. Maj :t i maj 1940, att företag, som upptagits i det s. k. krigsindustriregistrét, skulle efter industrikommissionens bestämmande vara pliktigt att tillverka krigsförnödenheter för kronans räkning. Detta bemyndigande, som endast 52

undantagsvis tagits i anspråk, har i ett fall använts för att ålägga en fabrik att tillverka brandslang. Ålägganden att utföra transport med fartyg, huvudsakligen tankfartyg, meddelades i ganska stort antal under andra världskrigets första år. I något fall meddelades forslingsorder för fodertransport med fartyg. Med enstaka undantag har sedermera trafikkommissionens reglerande verksamhet genomförts på annat sätt än med stöd av allmänna förfogandelagen. Befogenheter att förordna om upplåtelse av byggnad eller m a r k enligt 6 § har enligt vad förfoganderättskommittén konstaterat icke vid något tillfälle utnyttjats. Så har ej heller skett efter det att kommittén avgav sitt betänkande. Den i 7 § stadgade befogenheten att förfoga över elektrisk kraft och elektriska starkströmsanläggningar har icke använts.

Kap. VII

O m v e r k a n a v krisregleringar

Längre fram (Kap. XV) behandlas frågan om de skador och förluster, som kunna drabba den enskilde till följd av krisregleringar, och om skydd mot eller kompensation för sådana förluster. Här skola därför endast anföras några synpunkter på andra spörsmål i sammanhanget, närmast krisregleringarnas inverkan på konkurrensen och rörligheten i näringslivet. Inledningsvis kunna då två väsentliga verkningar av krisregleringarna beröras. Den ena av dessa är att krisregleringarna genomgående medföra inskränkningar i den allmänna handlingsfrihet, som eljest råder, och den andra att krisregleringarna i större eller mindre utsträckning sätta ur funktion de naturliga regulatorer och utvecklingsfaktorer, som eljest äro bestämmande. Att krisregleringarnas verkningar i båda dessa avseenden k u n n a vara av högst olika omfattning torde knappast behöva nämnas. Man har ju å ena sidan sådana hela befolkningen på ett påtagligt sätt berörande ingripanden som konsumtionsregleringar av textilvaror, skodon och viktiga livsmedel eller de användnings- och konsumtionsregleringar, med tillhjälp av vilka man genomförde de inskränkningar i motorfordonstrafiken som nödvändiggjordes bland annat av bristen på drivmedel och gummiringar. Sådana regleringar ha haft den största betydelse icke endast för allmänheten såsom konsumenter eller trafikanter utan givetvis även för producenter, handlande och andra näringsidkare inom berörda områden. Å andra sidan finnas talrika exempel på regleringar av mera begränsad och speciell verkan, t. ex. föreskriften att såpa av fett eller olja inte fick tillverkas vid industriell anläggning utan att i fettet eller oljan befintlig glycerin avskiljts genom spaltning och prisregleringen beträffande rökta nejonögon. Inskränkningarna i den eljest förefintliga handlingsfriheten äro helt naturligt särskilt kännbara för den som drabbas därav i egenskap av företagare. Dessa inskränkningar kunna gälla icke endast en minskning eller ett upphävande av en tillverkares eller handlandes valfrihet i fråga om inköpskälla, kundkrets samt tillverkningsprogram eller varusortiment; i vissa fall kunna de medföra att vederbörande blir helt avstängd från möjligheter att fortsätta sin näring. Som exempel på långt gående ingrepp i denna väg 54

kunna nämnas centraliseringen av importen av åtskilliga viktiga varuslag, tvångskartelleringarna på grundval av prisregleringslagen samt den reglering av rätten att bedriva yrkesmässig slakt, som skedde i anslutning till den genomförda regleringen av förbrukningen av köttvaror. 1 Enligt den reglering som år 1948 genomfördes av den yrkesmässiga slakten kunde sådan slakt endast utövas av den som dels hade erforderliga lokaler för rörelsen, dels bedrev denna så att effektiv övervakning utan svårighet kunde anordnas, dels underkastade sin rörelse daglig kontroll i föreskriven ordning, dels förband sig att på skäliga villkor och i den ordning beställningar inkommo utföra slakt, dels utfäste sig att inbetala avlöningskostnad för kontrollant. Bestämmelserna inneburo, att den yrkesmässiga slakten i södra och mellersta Sverige koncentrerades till offentliga slakthus, kontrollslakterier och vissa andra av livsmedelskommissionen godkända slakterier, s. k. slaktstationer. Genom inskränkningarna i samband med krisregleringar uppkommo även flera civilrättsliga komplikationer. Dessa visade sig ofta svårlösta, beroende på att de allmänna rättsreglerna inom civilrätten ha vuxit fram under ett system med relativt få och klart urskiljbara statliga spärrar inom produktionens och handelns område. Lagstiftning och äldre praxis lämnade därför ofta icke tillräcklig ledning vid bedömande av de civilrättsliga tvister, som uppkommo. I ett viktigt avseende torde dock praxis vara tämligen klar, nämligen beträffande regleringarnas inverkan på redan träffade avtal i form av leveranskontrakt och dylikt. Som allmän regel torde härvid gälla, att i den mån en genomförd reglering omöjliggjort eller avsevärt försvårat fullgörandet av kontrakt enligt åtagna förpliktelser, äro nu nämnda omständigheter att anse som force majeure. 2 Härav följer, att skadeståndsskyldighet för kontraktsbrott icke uppkommer, vilket kan medföra att förlust kan komma att tillfogas även a n n a n än den som omedelbart drabbas av regleringen. Ett ingrepp som exempelvis omöjliggör produktion av en viss artikel, vilken är nödvändig som ingrediens i eller emballage till en annan förnödenhet, kan sålunda medföra skada för en hel räcka av företagare alltifrån tillverkaren av den ursprungliga artikeln till detalj försälj aren av färdigprodukten. Vad härefter gäller krisregleringarnas allmänna inverkan på konkurrensen och rörligheten inom näringslivet, kan man konstatera, att denna inverkan består i en minskning av dessa faktorer och i en tendens till konservering av det utgångsläge som fanns vid införandet av regleringarna. Minskningen i konkurrensen och rörligheten är i stor utsträckning beroende av rättsliga hinder. Dessa bestå vanligen i en viss fastlåsning av de kvantitativa inköpsmöjligheterna (kvotering) eller av de kvantitativa för1

Se KK 28/3 1941 (nr 173). Se rättsfall i NJA 1918 s. 20 och 1921 s. 352 samt SvJT 1918 s. 57.

säljningsmöjligheterna (ransonering) men ofta även i minskat kvalitativt urval (standardisering) eller i minskade möjligheter till prisvariation (priskontroll, prisclearing). Men utöver dessa hinder för konkurrensen och utvecklingsfriheten medföra krisregleringarna erfarenhetsmässigt även ganska starka psykologiska spärrar i detta avseende. Det ligger i sakens natur, att företagare som i samband med införande av en reglering erhållit en tryggad och förmånlig position — exempelvis genom att han på grundval av tidigare års inköpssiffror fått sig tilldelad en inköpskvot som relativt väl tillgodoser hans behov — rätt snart känner regleringen som ett stöd och med en viss oro ser fram emot de risker som äro förenade med den fria konkurrensens återinförande. Denna psykologiska realitet tillika med det förhållandet, att företagarna lätt vänja sig vid att hos regleringsmyndigheterna påkalla »rättvisa» i allehanda situationer, som vid fri konkurrens få reglera sig själva, innebär ganska starka moment i konkurrens- och utvecklingshämmande riktning. Ett annat betydelsefullt sådant moment är det kända förhållandet, att de av myndigheterna fastställda priserna, oaktat de i allmänhet till sin karaktär äro högstpriser, ofta uppfattas eller framställas som bindande även på så sätt att de icke skulle få underskridas. Detta medför att priskonkurrensen ofta elimineras även då de statligt fastställda priserna skulle lämna utrymme för en sådan. Den bristande konkurrensen och rörligheten kan emellertid endast delvis tillskrivas krisregleringarna. Den varubrist, som utgör orsaken till regleringarnas införande, inverkar i och för sig konkurrensbegränsande. Myndigheterna ha på olika sätt sökt minska de olägenheter som enligt vad nu sagts ofta äro förenade med krisregleringarna. De psykologiska verkningarna har man helt naturligt haft föga möjlighet att inverka på, men man har sökt att på skilda sätt lätta de rättsliga spärrarna på konkurrensen. Några generella lösningar på föreliggande problem torde man icke ha kunnat åstadkomma, utan man har fått söka sig fram från fall till fall. Det centrala problemet i detta sammanhang torde vara kvoteringen av varor (råvaror till industrier, omsättningsvaror till handeln). Man har haft att göra en avvägning mellan å ena sidan intresset av en fast och objektiv bedömning (vilket brukat med skärpa framhållas från handelns sida) och å andra sidan ett rimligt hänsynstagande till företagens effektivitet, prisbillighet och konkurrensförmåga. En omständighet, som talat mot tillämpningen av mera fria kvoteringsregler, har varit svårigheten att överlämna en tämligen obunden prövningsrätt åt de lokala krisorganen. Risk för bristande enhetlighet i avgörandena uppkommer givetvis då dessa överlämnas till ett flertal lokala myndigheter utan inbördes kontakt. Svårigheterna ha dock varit mindre framträdande beträffande varor, som kunnat ransoneras i alla led, än beträffande ofullständigt ransonerade varor, på vilka knapphet rått. Sådana varor, som av förbrukare fått inköpas endast 56

mot inköpsbevis (kuponger eller licenser), ha av detaljhandlarna kunnat inköpas mot de kuponger, som de mottagit vid sin försäljning av varan. Fördelningen inom detaljhandeln har sålunda skett automatiskt och önskemålet om rörlighet har alltså blivit fullt ut tillgodosett. Samma har ofta varit fallet inom partihandeln, i det att partihandlarna mot redovisning i s. k. omsättningsrapporter kunnat fritt inköpa varor i de mängder de behövt för sin försäljning till detaljhandlarna. Även beträffande importvarorna har rörligheten kunnat främjas genom att man kunnat anpassa licenskvantiteterna till vederbörande importörs försäljning under någon näraliggande period, som undan för undan förskjutits. Vad som nu sagts om ransonerade varor har i stort sett gällt även beträffande råvaror för deras tillverkning. I tydlig motsättning till de nu behandlade varorna stå i detta avseende sådana förnödenheter, som endast kunnat tillhandahållas i så begränsade mängder, att en statlig fördelning av varorna inom handeln (inklusive importhandeln) ansetts nödvändig, men beträffande vilka det av olika skäl ansetts olämpligt eller svårt att på statlig väg ransonera förbrukarnas inköp. Beträffande sådana varor och råvaror för deras framställning ha ofta mycket svårlösta kvoteringsproblem uppstått. Någon objektiv fördelningsnorm, som samtidigt tillgodosett kravet på rörlighet, har här knappast stått att finna. Emellertid har man sökt sig fram på olika vägar till en lösning. Vad först gäller kvoteringen av importvaror baserades denna till en början ofta på den förtullning, som importören kunde uppvisa under en viss period då importen senast var fri. Denna bas visade sig dock givetvis i längden allt mindre tillfredsställande och man kunde då åtminstone i vissa fall konstruera en fördelning, som i stort sett återspeglade företagens aktuella produktions- och omsättningsmöjligheter. Man har även i viss utsträckning medgivit begynnelsekvoter till nya importörer. I andra fall har behovet av viss vara täckts delvis av import, delvis genom inhemsk produktion. Det har i sådant fall, då den kvoterade importvaran och den inhemska varan sålunda kompletterat varandra, ställt sig naturligt att låta den totala försäljningen av varan påverka importkvoten. Genom att den inhemska varan icke varit underkastad restriktioner, har den kunnat vara en god värdemätare på de olika företagens konkurrenskraft. En annan väg som försökts är att som grund för kvoteringen av en viss vara lägga omsättningen av andra besläktade varor eller att i varje fall låta den påverka kvoteringen. Även beträffande tilldelningen till industrier och liknande förbrukare inom landet har man i stor utsträckning varit hänvisad till att lösa kvoteringsproblemen på grundval av förhållandena under det senaste ransoneringsfria året. Men man har också här sökt främja rörligheten genom att där så kunnat ske skaffa modernare underlag för kvoteringen. 57

En metod, som stundom tillämpats för att tillvarataga speciellt företagens i prishänseende ådagalagda konkurrensförmåga, är att giva större tilldelning av en råvara på villkor att ett visst lägre försäljningspris tillämpas på färdigprodukten. Det har också förekommit att man stimulerat vissa industrier till export med löfte att få utnyttja viss del av intjänta exportvalutor — direkt eller indirekt — för egen räkning icke blott för ifrågavarande export utan även för inhemsk försäljning.

AVDELNING B

Förslag till ny lagstiftning

Kap. VIII

Behovet av fullmaktslagar under krisförhållanden Utredningen

Under de båda världskrigen och tiden närmast efter dessa ha som tidigare nämnts krisregleringar företagits dels med stöd av allmänna förfogandelagen, dels med stöd av särskild lag, dels med stöd av § 89 regeringsformen. Enligt direktiven åligger det utredningen att fastställa i vad mån sådana föreskrifter om handels- och förbrukningsregleringar, import- och exportregleringar samt liknande ingripanden, vilka under kristiden gjorts utan stöd av förfogandelagen, böra införas inom förfogandelagens område. I direktiven angives vidare, att i den mån detta ej blir fallet fråga uppkommer huruvida Kungl. Maj :ts befogenheter i nu angivna hänseenden böra i annan ordning närmare preciseras och eventuellt komma till uttryck i en ny särskild lagstiftning. Riktpunkten bör härvid vara att å ena sidan ha en säker formell bas för ett snabbt och effektivt ingripande i de fall, där försörjnings- och varuutbytesförhållandena det kräva, men å andra sidan sörja för att riksdagens inflytande på dessa utomordentligt betydelsefulla områden kan komina till sin rätt. Grunden till att riksdagen genom ett antal fullmaktslagar bemyndigat Kungl. Maj:t att själv under utomordentliga förhållanden besluta om åtgärder, som eljest kräva medverkan från riksdagens sida, är uppenbarligen, att det skulle vara förenat med allvarliga olägenheter att i fråga om de slag av ingripanden, som omfattas av fullmakterna, avvakta riksdagens beslut i varje särskilt fall. När det gäller sådana ingripanden, som avses i allmänna förfogandelagen — d. v. s. förfoganden över enskild egendom för att i ett krisläge trygga folkförsörjningen eller tillgodose statens, framför allt krigsmaktens, direkta behov av förnödenheter — är det naturligt att man måste handla snabbt. Delade meningar råda ej heller om att en fullmaktslag av i stort sett samma omfattning som nu gällande allmänna förfogandelag har även fortsättningsvis blir erforderlig vid krig eller krigsfara. I vad mån en sådan kommer att behövas även vid andra extraordinära förhållanden behandlas i kap. XI. Utredningens uppgift i förevarande kapitel är att undersöka i vilken utsträckning behov finns att utvidga fullmaktslagstiftningen på folkför59

sörj ningens område att omfatta andra ingripanden än förfoganden över enskild egendom. Härvid komma i första hand i fråga handels- och användningsregleringar, transportregleringar samt import- och exportregleringar. Helt allmänt bör då först framhållas, att krisläget såsom sådant ofta kräver, att regleringsåtgärder av nyss nämnda slag genomföras utan omgång. Regleringar kunna sålunda aktualiseras av plötsliga förändringar i den utrikespolitiska situationen, vilka icke kunnat förutses. Som exempel kan hänvisas till den avspärrning av möjligheterna till import västerifrån, som blev en följd av krigshändelserna i april 1940, och till utvidgningen av andra världskriget den 22 juni 1941, vilka händelser föranledde ett flertal regleringar. Såsom andra orsaker till att en reglering snarast möjligt måste vidtagas kan nämnas, att ett utomlands genomfört exportförbud på exempelvis en viktig råvara kan framtvinga en ransonering inom landet såväl av råvaran som av färdigprodukter, vari denna ingår. Erfarenheten visar, att folkförsörjningens intressen bäst tillgodoses om ransoneringar och andra regleringar kunna planeras i förväg och sedan utan dröjsmål genomföras, då så är påkallat och lämpligt. Om effektiviteten icke skall eftersättas, är det vid det övervägande antalet regleringsåtgärder ett oavvisligt krav, att åtgärderna icke bli kända i förväg. I fråga om ransoneringar av konsumtionsvaror är detta utan vidare uppenbart. Men även vid andra regleringar kan en offentlighet i förväg skapa stora svårigheter för regleringarnas behöriga genomförande. Det finns emellertid också regleringar, där behovet av sekretess icke kan anses vara särskilt framträdande. Så är exempelvis fallet med en reglering, som innebär förbud att använda central varmvattenberedare, och en ransonering av någon nyttighet, som icke kan bli föremål för hamstring, exempelvis gas eller elektricitet. Vidare kan såsom ytterligare exempel på regleringar av sistnämnda slag nämnas restriktioner i fråga om serveringen av maträtter på näringsställen eller en reglering av rätten att yrkesmässigt bedriva viss näring, för så vitt de varor som närmast beröras av regleringen tidigare ransonerats. De krav på snabbhet och effektivitet, som sålunda i det övervägande antalet fall måste tillgodoses vid genomförande av regleringsåtgärder på folkförsörjningens område, medföra att sådana åtgärder i allmänhet icke kunna vidtagas på det sättet, att Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt stifta lag för varje särskilt fall. Den vanliga lagstiftningsformen med lagråds- och riksdagsbehandling är nämligen oftast alltför tidskrävande. Därtill kommer att den offentlighet, som är förenad med en lagfrågas behandling i denna ordning, i det övervägande antalet fall skulle medföra, att syftet med tilltänkta åtgärder endast delvis nåddes. Av vad sålunda anförts framgår, att det föreligger ett oundgängligt behov av befogenheter för Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande vidtaga regleringsåtgärder av de slag, som nyss behandlats. Spörsmålet i vilken 60

utsträckning detta behov måste tillgodoses genom en fullmaktslagstiftning är beroende av omfattningen av Kungl. Maj:ts befogenheter enligt § 89 regeringsformen. Såsom närmare framgår av redogörelsen i Bilaga nr 3 har omfattningen av Kungl. Maj :ts befogenheter enligt § 89 regeringsformen — Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt — alltsedan stadgandets tillkomst varit omstridd. För bedömande av denna fråga har man i första hand att söka ledning i förarbetena till § 89 regeringsformen och i doktrinen. Det är emellertid, vilket även framgår av den nämnda redogörelsen, svårt att på denna väg komina till en säker uppfattning. Åsikterna ha växlat under olika tidsperioder. Att så skett är ganska naturligt med hänsyn till näringslivets utveckling, som medfört att handeln och industrien fått en alltmera ökad betydelse. Utom diskussion står dock, att Kungl. Maj :t icke utan riksdagens medverkan kan vidtaga åtgärder, som ha karaktär av förfogande över ägande- eller nyttjanderätt eller som ha karaktär av beskattning; det råder icke några delade meningar om att härför fordras riksdagens medverkan. Den andra möjligheten att klarlägga Kungl. Maj :ts befogenheter enligt § 89 regeringsformen är att undersöka den praxis som utbildat sig på området. Det finns därvid knappast anledning att gå längre tillbaka i tiden än till första världskriget. Under båda världskrigen har Kungl. Maj :t i ett flertal fall, såsom närmare framgår av redogörelsen i Bilaga nr 1, genomfört handels-, användningsoch transportregleringar utan medverkan av riksdagen och utan att någon riksdagens fullmakt för Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärderna åberopats. I vilken utsträckning Kungl. Maj:t härvid stött sig på sina administrativa befogenheter enligt § 89 regeringsformen är oklart. Detta har bland annat kommit till synes i direktiven för förfoganderättskommittén, där det anfördes, att Kungl. Maj:ts vidtagande av ransonerings- och regleringsåtgärder utan beslag enligt förfogandelagen grundade sig därpå att, då Kungl. Maj :t otvivelaktigt ägt att jämlikt förfogandelagen lägga varorna under beslag, Kungl. Maj:t ansetts befogad tillgripa den mindre långt gående åtgärden att enbart genomföra handelsreglering. Det tillades emellertid i direktiven, att Kungl. Maj :ts befogenheter i detta hänseende icke voro otvetydiga. Det torde också enligt utredningens mening kunna ifrågasättas, huruvida den uppfattningen är hållbar, att en av riksdagen lämnad fullmakt för Kungl. Maj:t att genomföra vissa särskilt angivna åtgärder berättigar Kungl. Maj:t att genomföra varjehanda ingripanden av andra slag, vilka anses gå mindre långt än de i fullmakten särskilt angivna åtgärderna. Det måste i varje fall inge starka betänkligheter att acceptera uppfattningen under fredstid. Ett relativt stort antal för fredsförhållanden anpassade lagar innehålla bestämmelser, som i verkligheten inrymma befogenheter för Kungl. Maj :t av full61

maktskaraktär. Det har utredningen veterligt icke tidigare gjorts gällande, att sådana bestämmelser skulle ge Kungl. Maj:t rätt att vidtaga åtgärder av annan art än som angivits i desamma. E n sådan »automatisk» utvidgning av lämnade befogenheter som här avses skulle också sannolikt leda till en ännu större osäkerhet i fråga om gränsdragningen mellan statsmakterna än som för närvarande råder. Redan bedömningen av om ett ingripande av viss art är att betrakta som mildare än ett ingripande av annan art kan bli föremål för starkt delade meningar. Om man bortser från världskrigen har utvecklingen — såsom framgår av redogörelsen i Bilaga nr 3 — gått i riktning mot att tillägga riksdagen ett allt större inflytande på behandlingen av frågor om statliga ingripanden på näringslivets område. Därvid torde m a n dels ha utgått från en strängare tolkning av § 87 regeringsformen dels ha byggt på bestämmelsen i § 89 regeringsformen att Kungl. Maj:t beträffande frågor, som röra rikets allmänna styrelse, äger överlämna medbestämmanderätt åt riksdagen. De handels-, användnings- och transportregleringar, som enligt vad erfarenheten visar måste vidtagas under kristider, innebära ofta väsentliga ingrepp i näringsfriheten med konsekvenser för de enskilda, som äro fullt jämförbara med de fall, då kronan tager enskildas egendom i anspråk. I den mån ersättning icke utgår för skada, som förorsakas av sådana regleringar, — så har regelmässigt icke varit fallet — kan det med fog sägas, att konsekvenserna äro allvarligare än vid förfoganden. Med hänsyn till detta förhållande anser utredningen det befogat, att riksdagen medverkar vid tillkomsten av krisregleringar av den art som nyss nämnts. Varje tvekan, som kan uppkomma, huruvida detta är grundlagsenligt, häves när man beaktar att Kungl. Maj:t med stöd av den ovan nämnda bestämmelsen i § 89 regeringsformen kan i vad ämne som helst överlämna medbestämmanderätt åt riksdagen. Enligt utredningens uppfattning bör sådan medbestämmanderätt komma till stånd när det gäller handels-, användnings- och transportregleringar på folkförsörjningens område, såvida icke regleringarna avse allenast ingripanden i näringsfriheten av mindre betydelse. I fråga om regleringar av import och export har, såsom framgår av redogörelsen i Bilaga nr 3, utbildat sig en praxis, att Kungl. Maj:t med stöd av § 89 regeringsformen äger vidtaga sådana utan riksdagens medverkan. Under senaste världskriget har riksdagen icke i något fall hörts i ett sådant ärende. Emellertid är Kungl. Maj :ts befogenhet härutinnan icke oomstridd. Regleringar av import och export äro i fråga om ingreppens art och styrka ofta att jämställa med regleringar av handeln inom riket och innebära i allmänhet betydande ingrepp i näringsfriheten. Konsekvensen av vad förut sagts om handelsregleringar skulle alltså kräva, att även import- och exportregleringar borde bli föremål för riksdagens medbestämmanderätt. Särskilda 62

omständigheter, som måste beaktas då det gäller regleringar av nu nämnt slag, leda emellertid till ett annat resultat. Behov av att snabbt vidtaga regleringar av import och export kan uppkomma även under tider, då den krisbetonade fullmaktslagstiftningen icke är i kraft, och betingas ofta av internationella valutaförhållanden. Det är vidare omöjligt att i förväg lämna meddelanden om planerade inskränkningar i importen eller exporten. Kungl. Maj:t måste följaktligen ständigt ha befogenheter att kunna — antingen med stöd av § 89 regeringsformen eller med stöd av särskild fullmaktslag — vidtaga regleringsåtgärder i fråga om import och export. Anledning att bryta den fasta praxis, som utbildat sig på detta område, innebärande att Kungl. Maj:t äger att med stöd av § 89 regeringsformen vidtaga erforderliga ingripanden, föreligger därför icke. Det bör dock påpekas, att i viss mån andra synpunkter kunna anläggas på importregleringar, som ske i rent protektionistiskt syfte. Här göra sig kraven på sekretess och snabb behandling icke på samma sätt gällande. Visserligen ha även sådana regleringar tidigare skett med stöd av Kungl. Maj :ts administrativa lagstiftningsmakt, men då de till sin verkan i vissa hänseenden äro att jämföra med tullar och importavgifter, tala starka skäl för att de komma till stånd under medverkan av riksdagen. Detta har också skett t. ex. vid utfärdandet av förordningen den 8 juni 1951 (nr 379) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. I detta sammanhang vill utredningen även behandla olika slag av avgifter vid import och export samt avgifter, som syfta till att utjämna priserna på inhemska och utländska förnödenheter. Det torde vara klart, att sådana avgifter äro att betrakta såsom allmänna avgifter eller pålagor enligt § § 6 0 och 73 regeringsformen och alltså icke få påläggas eller höjas utan riksdagens medverkan. De ha också under den senaste krisen praktiskt taget undantagslöst behandlats på detta sätt. Vid ett tillfälle har visserligen Kungl. Maj:t ensam beslutat om upptagande av clearingavgifter, men bemyndigande av riksdagen inhämtades året därpå och har sedermera alltid krävts. Kungl. Maj:ts i Bilaga nr 1 omnämnda kungörelse om utjämningsavgift vid utförsel av vissa varor (jordbruksprodukter) kan i detta sammanhang icke åberopas, eftersom den endast avsåg att förhindra att utlandet via exporten fick del av för inhemska konsumenter avsedda subventioner eller stödåtgärder. Under hänvisning till vad ovan anförts utgår utredningen ifrån, att någon ändring icke göres i rådande praxis beträffande Kungl. Maj :ts befogenheter att, såvitt syftet ej är rent protektionistiskt, med stöd av § 89 regeringsformen reglera import och export, och föreslår att riksdagen bör medverka då det gäller handels-, användnings- och transportregleringar samt uttagande av avgifter vid import och export samt clearingavgifter. Eftersom det enligt 63

vad tidigare i detta kapitel anförts i allmänhet icke är möjligt att under krisförhållanden underställa regleringar och åtgärder av nu nämnt slag riksdagens prövning i varje särskilt fall, bör fullmaktslagstiftningen alltså utvidgas att avse — förutom förfoganden — sådana regleringar och åtgärder i den omfattning som krisförhållandena kräva och som närmare angives i kap. X. Den ståndpunkt utredningen sålunda intagit gäller närmast ingripanden under utomordentliga förhållanden. Emellertid är det tydligt, att, om utredningens uppfattning godtages, denna kominer att återverka på praxis även under fredstid. Visserligen förhåller det sig så, att frågan huruvida ett visst ämne hör till området för allmän eller administrativ lagstiftning med verkan för framtiden endast kan regleras genom bestämmelser i grundlagen; den omständigheten, att ett visst ämne reglerats i den allmänna lagstiftningens form, bör dock medföra, att ändringar i eller upphävande av den författning, varigenom regleringen skett, skall ske i samma ordning. Följes utredningens förslag vid utformandet av beredskapslagstiftningen på förevarande område — vilket måste föra med sig, att riksdagen i form av en fullmaktslag lämnar Kungl. Maj :t erforderliga bemyndiganden att under i lagen angivna förutsättningar besluta om ingripanden av nu berörda art — torde därigenom en precisering av Kungl. Maj:ts administrativa befogenheter ske i så måtto, att Kungl. Maj:t i fortsättningen icke på annan grund än med stöd av sådan fullmaktslag, alltså icke med stöd av § 89 regeringsformen, bör vidtaga åtgärder, som omfattas av lagen. Härvid måste dock undantag göras för ingripanden, som äro av mindre betydelse; sådana ingripanden bör Kungl. Maj :t även i fortsättningen få göra med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt. Indirekt torde den föreslagna lagstiftningen komina att påverka praxis på det sättet, att den kommer att understryka den ovan nämnda tendensen att kräva riksdagens medverkan när det gäller svåra ingrepp i enskildas rättssfär.

Kap. I X D e i n t r e s s e n som b ö r a tillgodoses m e d en a l l m ä n f u l l m a k t s l a g s t i f t n i n g a v förfogandelagens n a t u r Första och andra världskrigens förfogandelagar 1914 och 1915 års förfogandelagar avsågo att bereda möjligheter för staten att sörja för den civila befolkningens behov under de utomordentliga förhållanden, som då rådde till följd av första världskriget. Två medel anvisades härför, nämligen förordnande om maximipris och viss rätt till expropriation av lös egendom. I samband med tillkomsten av 1916 års fullmaktslagstiftning vidtogs, som i kap. I omnämnts, den anordningen, att bestämmelserna uppdelades på två särskilda lagar; föreskrifterna om maximipris och därmed sammanhängande tvångsförsäljning intogos således i en författning samt de egentliga förfoganderätts- och expropriationsbestämmelserna i en annan. Samtidigt utvidgades den rätt till expropriation, som genom lagstiftningen tillades Kungl. Maj :t, att avse icke blott den civila befolkningens försörjning utan även rent militära behov. I lagrådet uttalades tvivel om det lämpliga i att på sätt som skett sammanföra bestämmelser om förfoganden för civila ändamål och för krigsbruk. Lagrådet ansåg för sin del, att det borde övervägas huruvida icke de bestämmelser, som avsågo att tillgodose militära syften, borde intagas i den militära rekvisitionslagen. Denna åsikt delades emellertid icke av Kungl. Maj:t och riksdagen. Enligt 1916 års förfogandelag stadgades såsom förutsättning för begagnande av förfoganderätt, att svårighet skulle föreligga att tillgodose allmänt behov genom fri försäljning eller förbrukning av vara, som var erforderlig för krigsbruk eller eljest av betydelse för det allmänna. 1 När 1917 års förfogandelag tillkom behandlades ånyo frågan om en uppdelning av ifrågavarande lagstiftningsområde på sätt 1916 års lagråd ifrågasatt. Det framhölls därvid bl. a., att det stundom kunde vara svårt att skilja mellan det förfogande, som skedde för att tillgodose allmänhetens förbrukningsbehov, och det, som ägde r u m för krigsbruk eller eljest för att fylla ett direkt statsbehov. Samma förfogande kunde ju tjäna båda dessa syften. Förfogande över enskild egendom för krigsbruk stod visserligen nära de >2 § lagen den 9 juni 1916 (nr 187). 5 — 22583

åtgärder för militära ändamål, om vilka stadgades i rekvisitionslagen, men det förelåg dock den skillnaden, att rekvisitionslagen och den där stadgade militära rekvisitionsrätten mera avsåg att fylla krigsmaktens tillfälliga och lokala behov. Den i förfogandelagen reglerade förfoganderätten var icke inskränkt till statsbehov av rent militär art. Men stadganden, som tjänade statsintressen av civil natur, hade icke sin plats i rekvisitionslagen, och det torde svårligen kunna anses lämpligt att uppdela bestämmelserna om förfogande för särskilda slag av statsändamål på olika lagar. Det erinrades jämväl om att samma bestämmelser om förfoganderättens användning och rättsverkningarna därav borde gälla oavsett förfoganderättens ändamål och att dylika med varandra sammanfallande stadganden av ganska vidlyftigt slag skulle behöva införas i olika lagar, vilket skulle giva lagstiftningen i ämnet en olämplig tyngd. 1 1918 års förfogandelag gjorde i nu förevarande avseende ingen ändring i 1917 års lag. 1938 års militära förfogandelag tillgodosåg däremot endast krigsmaktens behov. 1939 års allmänna förfogandelag överensstämmer i fråga om tillämpningsområdet helt med 1918 års förfogandelag. Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap angav ändamålet för förfogandelagen vara att utgöra grundval för en vidare utgestaltad kristidshushållning i den allmänna folkförsörjningens lika väl som i den militära beredskapens eller krigföringens intresse. 2 Av 1939 års lag i dess nu gällande lydelse framgår, att det allmänna syftet är att tillgodose behovet av förnödenhet i den mån detta är av vikt för befolkningen eller produktionen eller att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna. Tillämpning under andra världskriget och därefter I redogörelsen för krisåtgärder (Bilaga nr 1) ha i viss utsträckning angivits de med stöd av förfogandelagen vidtagna åtgärdernas syften. Sammanfattningsvis kan nämnas följande. De krisåtgärder, som vidtagits, ha i allmänhet ytterst syftat till att tillgodose befolkningens och krigsmaktens behov av förnödenheter och vissa tjänstbarheter. Hit höra åtgärder som avsett tillvaratagande av råvaror, hushållning med förnödenheter, främjande av produktion samt dirigering av produktion och konsumtion. Såsom framgår av översikten ha emellertid även andra intressen än det allmänna försörjningsintresset ibland varit den i P r o p . nr 88/1917 s. 12. - P r o p , nr 284/1939 s. 28.

huvudsakliga anledningen till att med stöd av allmänna förfogandelagen åtgärder vidtagits eller bibehållits. Så ha förfogandelagens bestämmelser om förnödenhets avstående använts i rent prisregleringssyfte, t. ex. föreskriften om skyldighet för Aug. Stenman AB att avstå träskruv. Förordnande om beslag har skett i rent priskontrollsyfte, t. ex. kungörelsen den 19 januari 1940 (nr 53) angående beslag å viss koks. Bibehållande av beslag har skett av rent prispolitiska skäl, t. ex. beslagen å hudar och skinn, eller för att möjliggöra uttagande av clearingavgifter, t. ex. beslaget å vissa fettråvaror. Beslag och handelsreglering ha använts i valutapolitiskt syfte, t. ex. kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 81) angående beslag å samt reglering av handeln med kaffe, te och kakaobönor m. m. och kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 119) angående beslag å papp och papper samt vissa därav tillverkade varor. I samband med ransonering av förnödenheter ha uppställts villkor i sysselsättningspolitiskt syfte, som icke varit betingade av regleringen, t. ex. det i industrikommissionens cirkulär den 3 september 1943 nr 27 föreskrivna villkoret för lädertilldelning att arbetet vid fabriken skulle ordnas så, att arbetarna bereddes full sysselsättning.

Önskemål om utvidgningar och inskränkningar 1 samband med den översyn av allmänna förfogandelagen, som verkställdes av förfoganderättskommittén, framfördes i olika hänseenden förslag om att lagens tillämpningsområde måtte utvidgas. Sålunda ifrågasattes, om icke möjlighet borde finnas att med stöd av förfogandelagen vidtaga åtgärder i fråga om den fördelning av råvaror och förnödenheter inom landet, som erfordrades för att stimulera exporten. 1 Vidare föreslog priskontrollnämnden, att allmänna förfogandelagen borde kompletteras på sådant sätt, att åtgärder med stöd av lagen kunde vidtagas i prisreglerande syfte eller eljest för att vinna rättelse i missförhållanden, som sammanhängde med priserna. 2 Å andra sidan framhölls — särskilt med avseende på beslagsinstitutet — att det var angeläget att förfogandelagens möjligheter icke utnyttjades för andra ändamål än de i lagen angivna samt att försörjningssynpunkten alltså måste vara avgörande. I detta sammanhang uttalades också, att i den mån reglerande lagstiftning befanns önskvärd inom ett område utan att försörjningssynpunkten direkt kunde åberopas, regleringen borde ske genom en av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag och icke med utnyttjande av ett för försörjningsbehovet tillskapat institut. 3 " P r o p , n r 210/1949 s. 23. Prop, n r 210/1949 s. 23 och 45. Stockholms h a n d e l s k a m m a r e och Sveriges k ö p m a n n a f ö r b u n d f o g a n d e r ä t t s k o m m : s förslag; se prop, n r 210/1949 s. 36. 2

i y t t r a n d e n över för-

Förfoganderättskommittén uttalade i sitt betänkande, att en utvidgning av de ändamål, för vilka beslag och förfogande kunde användas, borde undvikas med hänsyn till att krisen då befann sig i ett avvecklingsskede. Kommittén anförde vidare beträffande den ifrågasatta utvidgningen av förfogandelagens tillämplighet för att främja export, att såväl principiella som handelspolitiska skäl talade mot en sådan utsträckning. Vad beträffade de av priskontrollnämnden framställda önskemålen ansåg kommittén, att hela frågan om åtgärder för priskontrollen borde upptagas i anslutning till prisregleringslagen eller bli föremål för särskild lagstiftning. 1 I den proposition, som utarbetades på grundval av kommitténs betänkande och som innehöll förslag till ändringar i allmänna förfogandelagen, tog föredragande departementschefen icke ställning till frågan om ändring av de ändamål, för vilka förfogandelagen skulle få tillämpas. Han anförde endast, att de ändringsförslag, som framställts beträffande förfogandelagen, borde prövas vid en mera omfattande revision av lagen. Utredningen Det kan synas vara en fråga av mindre vikt hur man bestämmer kretsen av de intressen, som böra tillgodoses inom ramen för en fullmaktslag av allmänna förfogandelagens art eller inom ramen för en med allmänna förfogandelagen jämförbar ny allmän fullmaktslagstiftning på folkförsörjningens område. Givet är nämligen, att om kretsen fixeras efter snäva principer, måste de berättigade intressen, som falla utanför, tillgodoses genom speciella fullmaktslagar. Göres kretsen av de intressen som skola tillgodoses genom den allmänna fullmaktslagen vid, minskas självfallet behovet av den speciella fullmaktslagstiftningen. Vill man begränsa den speciella fullmaktslagstiftningen, bör alltså ramen för den allmänna fullmaktslagstiftningen göras vid. Mot detta talar emellertid, att ju flera intressen som skola tillgodoses genom en allmän fullmaktslag desto svåröverskådligare bli lagens verkningar och desto mera höljda i dunkel beträffande syftet kunna de åtgärder bli, som vidtagas med stöd av lagen. Det vill därför synas, som om en allmän fullmaktslags syften böra begränsas till ett fåtal för riket eller befolkningen vitala intressen. Ett sådant intresse är att tillgodose befolkningens behov av förnödenheter. Ett annat är att tillgodose försvarets behov av förnödenheter. Huruvida inom ramen för en allmän fullmaktslag utrymme bör lämnas för att tillgodose även andra intressen än de rent försörjningspolitiskt betingade får särskilt övervägas. Härutinnan må först erinras om att ingripanden i form av ransoneringar ibland kunna vara behövliga av valutapolitiska skäl. Uppkommer en bristande jämvikt i betalningsbalansen med uti P r o p . n r 210/1949 s. 24.

landet, kan genom en reglering av det egna landets konsumtion ernås i fråga om exportvaror att den för export tillgängliga varukvantiteten ökas och beträffande importvaror att importen begränsas. I båda fallen äro åtgärderna ägnade att medföra en förbättring av betalningsbalansen. Det kan emellertid göras gällande, att man icke utan tvingande skäl bör anlita en allmän fullmaktslag för dylikt ändamål. Det synes lämpligare att i en sådan situation söka andra utvägar. Med hänsyn härtill torde det icke vara motiverat att inom en allmän fullmaktslags ram medgiva regleringsåtgärder, vilka enbart eller huvudsakligen ha valutapolitiskt syfte. Då m a n har att taga ställning till frågan om en allmän fullmaktslag bör få anlitas såsom instrument för att genomföra åtgärder ägnade att tillgodose den prisreglerande verksamheten förtjänar framhållas, att en försörjningsreglering har, även om den vidtages uteslutande med hänsyn till försörjningsintresset, en prisreglerande effekt i samma mån som den ökar tillförseln av eller minskar efterfrågan på den reglerade varan eller andra varor. På likartat sätt kan en prisregleringsåtgärd få försörjningspolitisk effekt genom att öka eller minska konsumtion eller produktion. Det synes emellertid vara önskvärt, att så långt det är möjligt hålla en allmän fullmaktslag fri från prispolitiska syften. Men den omständigheten, att en av försörjningspolitiska skäl betingad åtgärd som biverkan kan få viss prispolitisk effekt, får givetvis icke hindra åtgärdens genomförande. Såsom förfoganderättskommittén framhållit torde frågan om åtgärder för priskontroll i princip böra upptagas i anslutning till prisregleringslagen eller bli föremål för särskild lagstiftning. Utredningen vill vidare framhålla, att det ej heller bör ifrågakomma att inom en allmän fullmaktslags ram tillgodose vissa andra speciella intressen. Sålunda bör åtgärd, som kan föranledas av önskvärdheten att hindra verksamhet, vilken under rådande förhållanden anses vara farlig av militära skäl, såsom t. ex. förbud mot flygfotografering och försäljning av flygfotografier, eller som betingas av säkerhetsskäl, t. ex. kontroll vid tillverkning av karbidlampor, eller som har till syfte att försvåra sabotage, t. ex. reglering av handeln med vissa kemikalier, eller som eljest betingas av skäl som icke ha samband med landets försörjning, regleras i vanlig ordning, d. v. s. i form av lagstiftning genom samfällda beslut av Kungl. Maj:t och riksdag i sådana fall, då denna lagstiftningsform är erforderlig, och eljest med utnyttjande av Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt. Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att genom en allmän fullmaktslag i huvudsak endast försörjningspolitiska intressen böra tillgodoses. Här får dock uppmärksammas, att i samband med att en av försörjningspolitiska skäl betingad åtgärd vidtages k u n n a uppstå följdverkningar, som kräva motåtgärder. Dessa motåtgärder k u n n a vara behövliga för att tillgodose syften, som sakna direkt anknytning till försörjningsintresset, men med hän69

syn till sambandet böra även dessa syften kunna tillgodoses inom ramen för en allmän fullmaktslagstiftning. Enligt nu gällande allmänna förfogandelag kan föreskrift om förfogande meddelas för att »tillgodose behovet av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna». Skall — såsom utredningen föreslår —- en allmän fullmaktslagstiftning få användas väsentligen endast för att tillgodose försörjningspolitiska intressen, måste lagens syften bestämmas på ett något annorlunda sätt än som skett i nuvarande förfogandelag. Liksom enligt nu gällande förfogandelag böra förfoganden — och andra åtgärder -— få ske för att tillgodose behovet av förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller som är av vikt för befolkningen eller produktionen, men den nuvarande elastiska bestämmelsen, att förfogande kan ske för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för »annat ändamål av betydelse för det allmänna», synes böra ersättas med den mera preciserade föreskriften att förfoganden — och andra åtgärder — få ske för att tillgodose behovet av förnödenhet, som är behövlig för ekonomisk försvarsberedskap. Härmed avses försvarsförberedelser i syfte att trygga folkförsörjningen och försvarets behov av förnödenheter. Med beaktande av vad nu anförts torde det allmänna syftet med en fullmaktslagstiftning av det slag varom här är fråga kunna uttryckas så: lagstiftningen skall avse dels att tillgodose av rådande utomordentliga förhållanden betingade behov av förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som i övrigt är av vikt för befolkningen eller produktionen, dels att möjliggöra en av sådana förhållanden påkallad hushållning med förnödenhet av angivet slag. Vad ovan anförts om att en allmän fullmaktslag bör tillgodose i huvudsak endast försörjningspolitiska intressen har i första hand avseende på andra krissituationer än sådana, då riket befinner sig i krig eller krigsfara. Utredningen är fullt medveten om att, när riket kominer i krig eller krigsfara, de olika intressen, som måste tillgodoses, kunna bli så invävda i varandra, att det i praktiken torde bli mycket svårt att hålla dem åtskilda. I en så extrem situation torde därför det ovan uppställda kravet på försörjningspolitiskt intresse för tillämpning av en allmän fullmaktslag icke alltid kunna upprätthållas med samma stränghet som eljest. Naturligtvis kan det även under förhållandevis lugna krisförhållanden bli förenat med svårigheter att vid tillämpningen av en allmän fullmaktslag hålla det försörjningspolitiska intresset och andra intressen isär, men det är ett angeläget önskemål att kravet härpå i största möjliga utsträckning upprätthålles.

Kap. X

De befogenheter lagstiftningen bör omfatta Utredningen

Såsom angivits i kap. IX bör en fullmaktslagstiftning av den art, varom här är fråga, — inom den allmänna ram som där uppdragits — omfatta befogenheter för Kungl. Maj:t att i kristider vidtaga åtgärder, som äro nödvändiga för att tillgodose försvarets och folkförsörjningens behov av förnödenheter och för att åstadkomma en ändamålsenlig hushållning med sådana. I enlighet härmed bör lagstiftningen främst avse fullmakter för Kungl. Maj:t att i nödig utsträckning förfoga över förnödenheter samt över produktions- och transportmedel för framställning eller distribution av förnödenheter. Gränserna för denna förfoganderätt kunna självfallet diskuteras. Utredningen har funnit, att de befogenheter, som tillkomma Kungl. Maj:t enligt nu gällande allmänna förfogandelag, i stort sett äro nödvändiga och tillfyllest. Den omständigheten att — såsom framgår av den i kap. VI lämnade redogörelsen — vissa av de i allmänna förfogandelagen upptagna befogenheterna icke utnyttjats eller utnyttjats endast i ringa omfattning kan icke åberopas som stöd för ett antagande att dessa befogenheter utan olägenhet skulle kunna undvaras. Dels är lagstiftningen avsedd att utgöra grundval för ingripanden även under krig, dels torde befogenheterna enligt allmänna förfogandelagen ha varit av en viss betydelse, även om de formellt icke använts. Anledningen till det ringa utnyttjandet har i många fall varit, att statliga myndigheter k u n n a t träffa avtal med näringsidkare och jandra, varigenom tillämpning av förfogandelagen icke erfordrats. Åtskilliga av dessa avtal skulle dock m å h ä n d a icke ha kommit till stånd, därest icke förfogandelagens bestämmelser funnits. Näringsidkarna och andra ha känt till att myndigheterna som ett alternativ haft möjlighet att använda befogenheterna i förfogandelagen, och man kan icke bortse från att denna omständighet ofta har påverkat deras benägenhet att ingå avtal. Vid en närmare granskning av de bestämmelser i allmänna förfogandelagen, som konstituera förfoganderätten, har utredningen dock ansett sig böra förorda vissa jämkningar däri, vilka endels utgöra preciseringar av befogenheternas innehåll, endels innebära utvidgningar eller inskränkningar av desamma. Innebörden av dessa jämkningar framgår av det utkast till 71

ny förfogandelag, som fogats vid detta betänkande, samt specialmotiveringen till lagen. De viktigaste jämkningarna äro följande. De behov av förnödenheter, som äro avsedda att tillgodoses med stöd av förfoganderätten, föreslås skola angivas med större exakthet än som skett i nu gällande förfogandelag, vilket torde komma att medföra en begränsning av förfoganderättens tillämpningsområde. Kretsen av den lösa egendom, som skall kunna tvångsvis tagas i anspråk med nyttjanderätt, föreslås utvidgad att omfatta vissa transportabla arbetsmaskiner. Vidare upptager förslaget den utvidgningen, att ägare eller innehavare av lageranläggning skall kunna åläggas att förvara förnödenhet för kronans räkning. Bestämmelsen i nuvarande 6 § om förfogande över byggnad eller annat utrymme för att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring av arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål föreslås skola slopas. Fullmaktslagstiftningen bör vidare, i anslutning till vad som anförts i kap. VIII, omfatta befogenheter för Kungl. Maj:t att besluta om handelsoch användningsregleringar. All erfarenhet bekräftar, att brist på förnödenheter av olika slag uppkommer under en kristid och att det, med hänsyn härtill och till önskvärdheten av att en lämplig och såvitt möjligt rättvis fördelning av bristvarorna kominer till stånd, är nödvändigt att reglera konsumtionen av dessa. Detta sker enklast genom reglering av handeln med varorna, innebärande att överlåtelse endast får ske mot inköpsbevis, som utfärdats av myndighet. I en bristsituation äro regleringar av detta slag ofta förekommande. I ett krisläge med inträdd varuknapphet är det givetvis också angeläget att söka åstadkomma att tillgängliga varor användas för att tillgodose sådana behov, som ur samhälleliga synpunkter framstå såsom de mest angelägna. Härvidlag kan det bli fråga om att förbjuda en normal användning av viss förnödenhet, t. ex. användning av viss förnödenhet för tillverkning av icke nödvändiga varor, eller att förbjuda en onormal användning av viss förnödenhet, t. ex. användning av torvströ såsom bränsle, eller att direkt föreskriva^att viss förnödenhet endast får användas för visst ändamål, t. ex. att carbon black endast får användas för tillverkning av bildäck. Det kan även bli nödvändigt att i varubesparingssyfte giva föreskrifter om att en vara skall vara sammansatt på visst sätt, att inom vissa varugrupper, exempelvis tyger och beklädnadsvaror, endast standardiserade artiklar få tillverkas, eller att andra liknande bestämmelser skola gälla för produktionen av viss vara. Befogenheter för Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder av nu angiven art — användningsregleringar — kunna i ett krisläge icke undvaras. Uppehållandet, i varje fall under en längre tid, av vissa handels- och användningsregleringar gör det nödvändigt att Kungl. Maj :t tillerkännes vissa speciella befogenheter. Vissa ransoneringar kunna sålunda enligt vad erfarenheten visat icke tillfredsställande kontrolleras, utan att kretsen av 72

dem som tillverka, bereda eller driva yrkesmässig handel med varan begränsas. Detta kan sammanhänga med, att det icke är praktiskt möjligt att anordna kontroll på mer än ett begränsat antal platser, att man måste uppställa krav på bokföring och redovisning av den ransonerade varan som icke kunna uppfyllas av vem som helst, att man måste uppställa vissa krav på personliga kvalifikationer hos den som skall ha hand om den ransonerade varan o. s. v. Exempel härpå erbjuda ransoneringar av tvål, tvättmedel, ved, kött, mjöl och spannmål. För att kunna övervaka bestämmelser om köttransonering blev det under senaste kristiden nödvändigt att i kontrollsyfte begränsa rätten att utföra slakt, vare sig denna skedde yrkesmässigt eller ej. Av motsvarande skäl blev det nödvändigt att begränsa rätten att mala spannmål till mjöl, att tillverka tvål och tvättmedel, att driva handel med ved o. s. v. till dem som erhållit särskilt tillstånd härför. Är tillgången på en ransonerad vara mycket knapp, kan det i en kristid innebära avsevärda risker att låta vem som helst etablera sig som handlande med varan. Detta förutsätter nämligen, att vederbörande tilldelas ett ingångslager, svarande mot hans omsättning, och sådan tilldelning kan inte lämnas utan närmare prövning av sökandens allmänna pålitlighet. Det blir alltså i dessa fall erforderligt att införa viss begränsning i rätten att fritt grunda nya företag. Blir bristsituationen ännu mera skärpt, kan det i undantagsfall rent av bli nödvändigt att begränsa rätten att driva handel med varan ytterligare för att hindra att varan sprides för mycket. Vissa förnödenheter, t. ex. skrot, äro vidare av den art, att en hushållning svårligen går att genomföra annat än medelst en auktorisation av handeln. I anslutning till de anförda exemplen förordas, att i lagstiftningen inrymmas befogenheter för Kungl. Maj :t att, när så oundgängligen erfordras för kontroll av en handelsreglering eller en användningsreglering, begränsa kretsen av dem som frambringa, tillverka, bereda eller använda eller yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet. I undantagsfall böra dessa befogenheter få användas även då så är erforderligt för att åstadkomma en av förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet. Fullmaktslagstiftningen bör också inrymma möjlighet för Kungl. Maj :t att vidtaga transportregleringar. Sådana kunna bli nödvändiga för att åstadkomma hushållning med viktiga förnödenheter såsom drivmedel, smörjolja, gummi och fordon samt för att möjliggöra kontroll av andra regleringar. I detta syfte k u n n a transportregleringar genomföras redan med stöd av de befogenheter, för vilka ovan redogjorts. I samband med ransonering av bensin kan t. ex. föreskrivas räjongbegränsningar för bensindrivna fordon. Emellertid kan det, helt oberoende av en sådan bristsituation, bli erforderligt med reglerande föreskrifter för att tillgodose det allmänna transportbehovet på en viss ort, och för detta fall måste en särskild regleringsfullmakt finnas. Betydelsen av sådana föreskrifter har vid samråd med utredningen 73

starkt understrukits av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Den nuvarande allmänna förfogandelagens bestämmelser om transportålägganden, vilka ge möjligheter att tillgodose ett allmänt transportbehov, böra därför bibehållas. Befogenheter att reglera import och export anses ingå, såsom nämnts i kap. VIII, i Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt och skola alltså icke upptagas i fullmaktslagstiftningen. Under den av andra världskriget föranledda kristiden ha i samband med regleringar av utrikeshandeln uttagits clearingavgifter för att utjämna kostnader vid import och prisutjämningsavgifter för att utjämna priser vid export. Man måste räkna med att det kan bli behövligt att uttaga sådana avgifter även under kommande kristider. Enligt utredningens åsikt bör Kungl. Maj:t erhålla befogenhet att vid behov bestämma härom. Avgifter av detta slag kunna — såsom angivits i kap. VIII — icke uttagas utan riksdagens medverkan, och beslut om uttagande i särskilda fall av sådana avgifter bör helst fattas utan att den tilltänkta åtgärden erhåller någon förhandspublicitet. Rykte om blivande clearing- eller prisutjämningsavgifter kan nämligen tänkas få till följd en icke önskvärd tillfällig ökning av importen eller exporten av de varor avgifterna avse. Det kan emellertid diskuteras, huruvida bestämmelser om avgifter av nu nämnda slag böra inrymmas i den lagstiftning, varom här är fråga, eller i en särskild fullmaktslag, eventuellt i en prisregleringslag. Till förmån för det senare alternativet talar att clearing- och prisutjämningsavgifter alltid få vissa prisreglerande verkningar. I åtskilliga fall äro de emellertid helt eller delvis försörj ningspolitiskt betingade. Till närmare belysning härav må anföras följande. Under kristider äro kostnaderna vid import av varor ofta stigande, och kostnadsstegringen kan vara mycket olika vid import från olika områden. Import kommer givetvis icke till stånd, om icke importören får ersättning för sina kostnader vid försäljning på hemmamarknaden. Priset inom landet kan å andra sidan ofta icke tillåtas stiga så mycket som erfordras för att import utan prisutjämning i någon form skall kunna ske från de länder, vilkas export till Sverige belastas med höga kostnader. Äro möjligheterna till import mot låga kostnader begränsade, kan utebliven import från andra länder, där kostnaderna bli högre, giva upphov till varubrist. Genom att lägga avgifter på import, som kan ske till låga kostnader, och använda dessa avgifter för att delvis finansiera import, som kräver höga kostnader, kan försörjningssituationen förbättras utan att priset inom landet behöver bli högre än som motsvaras av det genomsnittliga importpriset. På motsvarande sätt kan man genom att lägga clearingavgifter på de partier av en förnödenhet, som k a n tillverkas inom landet till lägre kostnad än den importerade 74

förnödenheten betingar, möjliggöra en nödvändig import till priser som ligga över det pris som kan medgivas vid försäljning inom landet. Situationen blir givetvis i princip likartad, om kostnaderna för produktion inom landet äro högre än importpriserna och det inhemska behovet endast till en begränsad del kan täckas genom import. Genom att använda clearingavgifter på importerade varukvantiteter till att delvis täcka kostnaderna för den nödvändiga inhemska produktionen kan m a n hålla en jämn prisnivå, som är lägre än som betingas av kostnaderna för produktion inom landet. Ett clearingförfarande kan även tänkas komina till användning för att öka produktionen inom landet av viss vara, som icke eller endast i starkt begränsad omfattning kan importeras. Man kan sålunda lägga clearingavgifter på förnödenheter, som produceras av företag med låga omkostnader, för att med stöd av dessa avgifter möjliggöra produktion vid företag med höga omkostnader utan att prisnivån på förnödenheterna behöver stiga högre än som motsvarar samtliga företags genomsnittliga produktionskostnader. Vid samråd med utredningen har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap uttalat, att hinder för ett sådant clearingförfarande ej bör finnas. Enligt utredningens mening kan ett clearingförfarande för enbart inom landet producerade förnödenheter emellertid vara äventyrligt ur den synpunkten, att det är ägnat att minska benägenheten hos företagen att hålla produktionskostnaderna låga. Risken härför synes utredningen så stor, att riksdagens medverkan till clearing av detta slag bör krävas i varje särskilt fall. Utredningen föreslår under hänvisning till vad nu anförts, att Kungl. Maj:t, såvitt angår förnödenheter av samma eller likartat slag, bör lämnas fullmakt att dels utjämna priserna vid import, dels utjämna priserna mellan importerade partier, å ena, samt inom landet producerade partier, å andra sidan. I fråga om behovet av prisutjämningsavgifter vid export i försörjningspolitiskt syfte kan framhållas följande. Under kristider har såsom tidigare antytts prisnivån på världsmarknaden en benägenhet att stiga. Är exporten fri och den svenska prisnivån icke lika hög som världsmarknadens, blir följden, att varukvantiteter exporteras, och brist på varor kan därigenom uppstå. Denna utveckling kan hindras med ett exportförbud, men om varutillgången inom landet är så stor, att en viss export är möjlig och önskvärd, måste exportkvantiteten på något sätt fördelas. Detta kan ske medelst kvotering. Ett kvoteringsförfarande har emellertid många ogynnsamma verkningar, konkurrensen hindras, gamla företag konserveras o. s. v. Genom prisutjämningsavgifter kan exporten ofta begränsas utan att ett mer eller mindre komplicerat kvoteringssystem behöver tillgripas; och om kvotering icke kan helt undvikas, kan den i allt fall genom prisutjämningsavgifter väsentligt underlättas. Med hänsyn härtill förordas, att den nu avsedda full75

maktslagstiftningen ger möjlighet för Kungl. Maj:t att i försörj ningspoliliskt syfte uttaga sådana avgifter. .Något behov torde icke finnas att i fullmaktslagstiftningen inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att i samband med import eller export upptaga andra avgifter än nyss sagts. Därest Kungl. Maj:ts befogenheter regleras i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan i detta kapitel föreslagits, kommer utrymmet för en tillämpning av beslagsinstitutet att bli väsentligt mindre än som förut varit fallet. Det bör nämligen då icke komma ifråga att, såsom skedde under krisåren, använda detta institut som grundval för ingripanden i handels- och användningsreglerande syfte, enär åtgärder i sådant hänseende skola vidtagas direkt med stöd av författningsbestämmelser. Beslagsinstitutet kan därvid beräknas huvudsakligen komma att användas såsom förberedande åtgärd till beslut om avstående av varor. En fråga är huruvida de befogenheter, som enligt vad ovan förordats böra tillkomma Kungl. Maj :t under krisförhållanden, böra upptagas i en och samma lag eller om en uppdelning bör ske på särskilda lagar. Till belysning av detta spörsmål kan framhållas följande. Vid valet mellan de möjligheter som sålunda stå till buds synes i främsta rummet böra eftersträvas, att lagstiftningen blir så överskådlig som möjligt. Ur denna synpunkt synes ett sammanförande av olika befogenheter i en och samma lag böra ske allenast om i någon större omfattning likalydande bestämmelser kunna gälla för de olika fallen. Bestämmelserna om förfoganderätt skilja sig avsevärt från de bestämmelser, som avse ransoneringsåtgärder av olika slag. Bland annat gäller detta bestämmelserna om ersättningsrätt och straffbestämmelserna. Med hänsyn till det anförda torde det vara lämpligt att uppdela bestämmelserna på två lagar. Av dessa skulle den ena — förslagsvis benämnd allmän förfogandelag — reglera förfoganderätten och därmed sammanhängande spörsmål och den andra — förslagsvis benämnd allmän ransoneringslag — reglera överlåtelse och användning av varor, andra inskränkningar i näringsfriheten samt uttagande av avgifter i samband med import och export. Såsom framgår av redogörelsen i kap. IX diskuterades redan vid tillkomsten av 1916 års förfogandelag, huruvida både civila och militära ändamål skulle tillgodoses genom lagen. Resultatet av diskussionerna blev att så borde ske, och nu gällande allmänna förfogandelag tillgodoser båda slagen av ändamål. Utredningen har icke funnit anledning att föreslå någon ändring i detta hänseende. I stället anser utredningen det kunna ifrågasättas, om icke alla bestämmelser om förfoganderätt under krig, krigsfara eller eljest utomordentliga förhållanden böra sammanföras i en författning. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har vid samråd med utredningen understrukit önskvärdheten av att så sker. För närvarande finnas bestämmelser i ämnet — förutom i allmänna förfogandelagen — i rekvisitionsla76

gen, beredskapsförfogandelagen och civilförsvarslagen. Tillämpningsbestämmelser till lagarna givas i tre olika författningar. Att bestämmelserna rörande förfoganderätt äro uppdelade på flera lagar kan i praktiken medföra olägenheter. Företrädesrätten vid planläggning av ianspråktagande axviss egendom är visserligen reglerad genom bestämmelser i kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 414) med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande m. m., men även vid verkställandet kunna uppkomma konkurrenssituationer, då samma egendom med stöd av de olika lagarna kunna tagas i anspråk av flera myndigheter. Det kan antagas, att om bestämmelserna kunde införas exempelvis i en huvudförfattning och en tillämpningsförfattning, skulle svårigheterna vid tillämpningen minska. För att ett sammanförande skall kunna ske fordras emellertid en genomgång och granskning icke allenast av allmänna förfogandelagen och allmänna förfogandeförordningen utan av hela författningskomplexet. Det uppdrag, som lämnats utredningen, innefattar icke en sådan uppgift, men utredningen anser det angeläget att den nu berörda frågan upptages till övervägande.

Kap. XI

F a k t i s k a b e t i n g e l s e r för lagstiftningens t i l l ä m p n i n g

De faktiska betingelserna för tillämpning av nu gällande allmänna förfogandelag äro »krig eller krigsfara, vari riket befinner sig,» eller »andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». Ett stort antal andra fullmaktslagar fordra för tillämpning samma förutsättningar. 1 Rörande tolkningen av de begrepp, som enligt allmänna förfogandelagen utgöra förutsättningar för lagens tillämpning, må anföras följande. Riket befinner sig i krig, då Sverige mottagit eller själv avgivit krigsförklaring. Jämlikt § 13 regeringsformen äger Kungl. Maj:t rätt att utan riksdagens medverkan förklara krig. Anfalles riket utan att krigsförklaring förut avgivits, torde själva faktum medföra, att förutsättningen för förfogandelagens tillämpning är uppfylld. I varje fall är så otvivelaktigt förhållandet, om Kungl. Maj:t med stöd av § 13 regeringsformen förklarat krigstillstånd rådande. En med krig jämställd förutsättning för att meddela förordnande enligt allmänna förfogandelagen är att riket befinner sig i krigsfara. Sådan fara kan föreligga, då krig mellan andra makter pågår. Att krig mellan andra makter utbrutit kan i rättslig ordning för svensk del konstateras genom tillkännagivande av Kungl. Maj :t i form av neutralitetsförklaring eller på annat sätt. Emellertid kan krigsfara för Sveriges del uppkomma utan att krig mellan andra makter utbrutit. För förordnande om tillämpning av en fullmaktslag i händelse av krigsfara torde det icke erfordras något officiellt konstaterande av att sådan fara föreligger. Ett förordnande om att lagen skall tillämpas torde vara tillfyllest. Som beredskapsåtgärd kan förordnande om att förfogandelagen skall tilllämpas givas i förväg. Därvid kan förordnandet göras beroende av att någon annan av krigsfaran betingad åtgärd vidtages. Så har skett genom beredskapskungörelsen den 22 juni 1950 (nr 404). I denna författning, som angiver att Kungl. Maj:t vid omedelbar krigsfara kan låta tillkännagiva beredskapstillstånd genom beredskapslarm, har stadgats, att, när sådant larm givits, vad i 2—7 §§ allmänna förfogandelagen stadgas omedelbart skall äga tillämpning, därest tillämpningsbeslut icke meddelats tidigare. Förutom vid krig eller krigsfara må förordnande om tillämpning av all1

78 Se kap. I.

manna förfogandelagen och flertalet andra fullmaktslagar meddelas vid »andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». Den närmare innebörden av detta begrepp har varit omtvistad, vilket måste anses förklarligt med hänsyn till den allmänna avfattning som stadgandet har. Nu ifrågavarande förutsättning infördes första gången i fullmaktslagstiftningen i 1915 års förfogandelag på förslag av lagutskottet i anledning av en motion, 1 i vilken föreslagits att lagen skulle kunna tillämpas ej blott vid krig eller krigsfara utan även vid andra tider, då nöd i större omfattning kunde befaras i riket. Utskottet yttrade bl. a.: Det skall visserligen icke förnekas, att lagstiftningsåtgärder av nu ifrågavarande art tilläventyrs kunna visa sig erforderliga jämväl under andra utomordentliga förhållanden än vid krig eller krigsfara. Att emellertid upptaga denna fråga till behandling skulle leda till en utvidgning av lagstiftningen, som otvivelaktigt bör föregås av undersökningar och överväganden, vilka icke kunna av utskottet nu åstadkommas. De i förevarande lagförslag innefattade bestämmelserna äro direkt föranledda av de kritiska förhållanden, som framkallats av pågående världskrig, och det torde vara nog att omsorgerna för närvarande inriktas på de åtgärder, som därav må föranledas. I ett avseende anser dock utskottet, att de omständigheter, under vilka lagen skall äga tillämpning, böra givas en vidare omfattning än den i förslaget upptagna. Så som Kungl. Maj:ts förslag är avfattat, äger Konungen allenast vid krig eller krigsfara att vidtaga de åtgärder, till vilka lagen lämnar honom bemyndigande. Det torde emellertid kunna befaras, att även efter det den direkta krigsfara för vårt land må hava upphört, som det nu pågående kriget innebär, verkningar av det förutvarande tillståndet göra sig gällande, så att de åtgärder, som i lagen avses, fortfarande kunna bliva av behov påkallade. För att bereda utväg härtill anser utskottet den ändring i förevarande paragraf böra vidtagas, att lagen äger giltighet även under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.2 Några uttalanden, som kunna tjäna till ledning för frågans bedömande, finnas icke i förarbetena till 1939 års allmänna förfogandelag. Det kan emellertid nämnas, att vid tillkomsten av 1939 års valutalag, vilken gäller bl. a. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, avvisades tanken på att utsträcka lagens tillämpning till svår penningkris. 3 I vilken mån utomordentliga, av krig föranledda förhållanden föreligga även sedan det krigsläge, som föranlett fullmaktslagens tillämpning, upphört har varit föremål för skilda uppfattningar såväl under åren närmast efter första världskriget som under tiden efter det fientligheterna i samband med andra världskriget upphörde. Sålunda uttalades vid 1920 års riksdag i den proposition, vari föreslogs att giltighetstiden för då gällande allmänna förfogandelag skiille förlängas, att, ehuru världskriget dåmera även formellt avslutats, efterverkningarna därav fortforo, varför man alltjämt måste anse, att »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden» voro för handen. 4 1

Motionen I I : 212/1915 (av hr Persson i Norrköping). sLUrs u t i . n r 43/1915 s. 7. P r o p , n r 290/1939 s. 13. 4 P r o p , n r 40/1920 s. 7.

Å andra sidan framhölls i en motion att, när freden även formellt slutits och krigsfaran var över, förfogandelagen icke längre gällde och att, även om riksdagen medgav förlängning av lagen, densamma lagligen icke kunde tillämpas om icke ny krigsfara eller nytt krig utbröt. 1 Meningsmotsättningarna erhöllo icke någon lösning; lagen förlängdes med den motiveringen, att den i sin helhet icke kunde upphöra att gälla. 2 Vid de framställningar, som under åren 1946 och 1947 gjordes till riksdagen om förlängning av 1939 års allmänna förfogandelag, åberopades att på grund av förhållandena på världsmarknaden knapphet rådde på åtskilliga för folkförsörjningen betydelsefulla förnödenheter. 3 Då enahanda framställning gjordes vid 1948 års riksdag framhölls, att försörjningsläget beträffande vissa varor alltjämt var otillfredsställande. Det anfördes vidare, att orsakerna därtill delvis var torkan under sommaren och hösten 1947 men därjämte och främst det allmänna försörjningsläget i världen, som i mycket stor utsträckning kännetecknades av knapphet på livsviktiga förnödenheter. Vidare åberopades den försämring av landets valutapolitiska läge som inträtt och som framtvingat en väsentlig importbegränsning samt föranlett åtgärder för att stimulera exporten även på bekostnad av den inhemska försörjningen. 4 I ett flertal motioner i anledning av propositionen gavs uttryck för den uppfattningen, att de i allmänna förfogandelagen angivna förutsättningarna för lagens tillämpning icke voro för handen. 5 I vissa av dessa motioner gjordes gällande, att lagen dåmera tillämpades som ett allmänt finans- och handelspolitiskt instrument samt att det icke borde ifrågakomma att enligt den allmänna förfogandelagen vidtaga åtgärder för att motverka en inträdd försämring av det valutapolitiska läget. Andra lagutskottet anförde, att det enligt utskottet visserligen kunde diskuteras, huruvida förutsättningarna för tillämpning av förfogandelagen alltjämt förelågo. Utskottet uttalade emellertid, att det rådde ett mer eller mindre direkt orsakssammanhang mellan det senaste världskriget och de utomordentliga förhållanden, som nödvändiggjorde ransonerings- och regleringssystemets bibehållande tillsvidare, och ansåg, att förfogandelagen borde erhålla fortsatt giltighet. 6 Uttalande av enahanda innebörd angående omfattningen av uttrycket »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden» gjordes av departementschefen i de direktiv, som i juni 1948 utfärdades för förfoganderättskommittén. Olika näringsorganisationer, som under hösten 1948 avgåvo yttranden till kommittén, gjorde gällande, att de rent 1

Motionen 1:213/1920 (av h r Reuterskiöld m.fl.). ALU:s u t i . n r 10/1920 s. 10. 3 Prop, n r 69/1946 s. 4 och 42/1947 s. 4. 4 Prop, n r 54/1948 s. 4. 5 Motionerna 1:252 (av h r r Lundgren och Lundquist) samt 11:383 (av h r r Gustafsson i Lekåsa och Onsjö) och 11:392 (av hr Hjalmarson m. fl.), samtliga vid 1948 å r s riksdag. Jfr även interpellationsdebatt d. 17/4 1948, AK:s prot. n r 15 s. 10 ff. 8 ALUS:s uti. n r 15/1948 s. 4. 2

formella förutsättningarna för allmänna förfogandelagens tillämpning då icke kunde anses vara för handen. 1 1 ett av dessa yttranden framhölls därvid, att man vid förfogandelagens tillkomst med uttrycket »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden» torde ha avsett avspärrning och andra liknande av pågående krigshandlingar förorsakade undantagstillstånd. De centrala krisorganen å andra sidan framhöllo, att de befogenheter, som den allmänna förfogandelagen medgåvo, i allt väsentligt voro nödvändiga jämväl i dåvarande läge för att möjliggöra de regleringar, som förhållandena nödvändiggjorde. 2 Förfoganderättskommittén uttalade i sitt betänkande den 8 januari 1949, att enligt kommitténs åsikt de dåvarande utomordentliga förhållandena till väsentlig del voro föranledda av krig, varför formellt hinder ej torde föreligga att behålla förfogandelagen i tillämpning. 3 Departementschefen anslöt sig till kommitténs åsikt och framhöll, att motsvarande förhållanden, såvitt då kunde bedömas, skulle komma att föreligga jämväl för tiden 1 juli 1949—30 juni 1950.4 Utskottet delade denna uppfattning. 5 Riksdagen lämnade samtycke till att förordnande om tillämpning av förfogandelagen i viss utsträckning fick meddelas under nyss angivna tid. I samband med att förslag vid 1950, 1951 och 1952 års riksdagar framställdes om att riksdagen skulle medgiva, att förordnanden om fortsatt tillämpning av allmänna förfogandelagen fingo ske, gjordes inga uttalanden i frågan, huruvida de formella förutsättningarna för lagens tillämpning vid denna tid kunde anses föreligga. 6 I detta sammanhang kan erinras om att då frågan behandlades vid 1951 och 1952 års riksdagar det utrikespolitiska läget undergått en väsentlig förändring efter det s. k. Koreakrigets utbrott i juni 1950. 1 doktrinen har gjorts gällande, att de förhållanden som vid 1948 års riksdag åberopades icke med fog kunde anses vara föranledda av andra världskriget eller dess efterverkningar utan hade andra orsaker, att förutsättningarna för fullmaktslagstiftningens tillämpning alltså icke förelågo och att någon medverkan från domstolarnas sida för genomförande av dessa lagar därför icke borde kunna lämnas. 7 Vad angår tillämpningen av lämnade fullmakter har i olika sammanhang understrukits vikten av att de ingripanden, som ske med stöd av fullmakterna, skola vara påkallade av sådana utomordentliga förhållanden, som 1 Yttranden av Sveriges lantbruksförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund, se förfoganderättskomm:s bet. s. 56—58" (ej t r y c k t ) . 2 Yttranden av livsmedels-, industri-, bränsle- och trafikkommissionerna samt priskont r o l l n ä m n d e n ; se k o m m : s bet. s. 38—42, 44—47 och 50—51. 3 P r o p , nr 210/1949 s. 41. 4 Prop, n r 210/1949 s. 56. 5 A L U : s uti. nr 29/1949 s. 12. 6 Prop, nr 81/1950, 193/1951 och 80/1952 samt ALU:s uti. nr 25/1950, 26/1951 och 24/1952. 7 Sundberg: F u l m a k t s l a g a r n a s tillämpningsförutsättningar i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1949 s. 66 ff.

6 — 22583

föranletts av krig. Det har sålunda ansetts icke böra ifrågakomma att tilllämpa allmänna förfogandelagen vid en arbetskonflikt för att åvägabringa en reglering av arbetslönerna eller för att förmå arbetsgivarpart att häva vidtagen blockad. 1 Beträffande de förutsättningar, vilka borde gälla för en allmän förfogandelag, framhöll förfoganderättskommittén följande allmänna synpunkter. Enligt kommitténs mening var en förfogandelagstiftning av det slag vi haft under de båda världskrigen och åren närmast efter krigen med vittgående befogenheter för Kungl. Maj :t att ingripa i den enskildes rättssfär nödvändig vid krig eller krigsfara. I en sådan situation torde Kungl. Maj :t böra äga i stort sett de befogenheter, som innefattades i den nu gällande förfogandelagen. Vidare ansåg kommittén, att en fullmaktslagstiftning borde finnas även då andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden rådde, d. v .s. i allmänhet under en övergångstid efter det att kriget eller krigsfaran upphört. Att i förväg angiva längden av en sådan övergångstid var ej möjligt. Det torde få bli beroende på Kungl. Maj :ts och riksdagens bedömande i varje särskilt fall, när förutsättningar ej längre förelågo för förfogandelagstiftningens tillämpning och behov därav ej längre var för handen. Kommittén avvisade däremot tanken, att en förfogandelag skulle inrymmas i rättssystemet även för andra förhållanden än krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, då detta skulle innebära en principiell utvidgning av den extraordinära fullmaktslagstiftningen, som icke kunde anses nödvändig och därför borde undvikas. 2 Departementschefen anslöt sig i princip till förfoganderättskommitténs uppfattning. 3 Utredningen Behovet av handlingsfrihet för Kungl. Maj:t när det gäller att vidtaga åtgärder av de slag, som i kap. X omförmälas, alltså förfogandeåtgärder, handels- och användningsregleringar m. m. varierar med krissituationens art och styrka. Det finns ingen särskild anledning att giva Kungl. Maj:t större befogenheter än vad varje läge kräver. I den mån så är möjligt böra därför förutsättningarna anpassas till de olika lägen, som k u n n a tänkas uppkomma. Så har också skett i nuvarande allmänna förfogandelag. Det är uppenbart, att ett omfattande behov av handlingsfrihet för Kungl. Maj:t oundgängligen erfordras under tid, då vårt land befinner sig i krig eller krigsfara. Någon vidlyftigare motivering härför torde icke behövas. Det räcker med att påpeka, att i ett sådant läge speciella behov i första hand måste tillgodoses, produktionen utsattes för störningar och befolk'AK:s prot. 19/1945 s. 132 ff. Prop, nr 210/1949 s. 19 ff. Prop, nr 210/1949 s. 39.

2 3

ningen gripes av en lättförklarlig oro med hamstringstendenser som följd, vilket allt med nödvändighet kräver, att produktion och konsumtion i vidsträckt omfattning måste läggas under allmän kontroll och kronan tillerkännas en omfattande förfoganderätt. Kommer vårt land i krig eller krigsfara, torde därför Kungl. Maj :t behöva alla de befogenheter, som enligt vad utredningen angivit i kap. X böra ingå i den fullmaktslagstiftning, varom här är fråga, och som närmare preciseras i lagförslagen. När riket icke befinner sig i krig eller krigsfara, framträder behovet av extraordinära befogenheter för Kungl. Maj :t av den art som här avses då det uppstår brist på försörjningsviktiga förnödenheter och denna av ena eller andra anledningen icke kan elimineras genom import. Det synes därför naturligt att för andra fall än krig och krigsfara begränsa tillämpningsområdet för de extraordinära befogenheterna till sådana situationer, där knapphet eller betydande fara för knapphet uppkommit på försörjningsviktiga förnödenheter. Emellertid kan en knapphetssituation vara föranledd av olika orsaker, och det är icke utan vidare klart att alla händelser, som medföra knapphet på viktiga förnödenheter, kunna godtagas som förutsättningar för tillämpning av en allmän krislagstiftning av fullmaktskaraktär. I fråga om vilka situationer som här böra vinna beaktande vill utredningen anföra följande. Krigföringen har i nuvarande tid genomgått en utveckling i riktning mot ett totalt krig. Ett sådant krig kräver, att de krigförandes nationella resurser helt tagas i anspråk, och det medför ofta omfattande förstörelse icke blott av anläggningar och förnödenheter, som direkt avse att tjäna krigföringen, utan även av nyttigheter, som enbart äro avsedda för civilt bruk. Detta får återverkningar för handelsutbytet även med länder, som icke deltaga i kriget. Krig kan också mera direkt förorsaka svårigheter för det internationella handelsutbytet genom att viktiga handelsvägar avspärras. Om krig utbryter någonstans i världen och förorsakar att det i vårt land uppstår knapphet på viktiga förnödenheter, uppkommer därför behov av befogenheter för Kungl. Maj :t att företaga ingripanden i näringslivet, även om kriget är så lokaliserat, att det i och för sig icke kan anses medföra någon krigsfara för vårt lands vidkommande. Erfarenheterna från tiden efter de båda världskrigen giva vidare oförtydbart vid handen, att en knapphet på förnödenheter, vilken föranletts av krig, kan bestå under relativt lång tid efter det att de direkta stridshandlingarna upphört. Särskilt kunna här åberopas förhållandena efter andra världskrigets slut, då förvirringen i Europas ekonomiska liv och förstörelsen var mycket större än efter första världskriget. Med hänsyn till det anförda torde någon tvekan icke föreligga om att i den lagstiftning, varom här är fråga, måste finnas befogenheter för Kungl. Maj :t att företaga nödiga ingripanden för det fall att ett krig, även om 83

detta icke berör eller berört vårt land på sådant sätt att krigsfara därigenom uppkommit, för Sveriges vidkommande dock föranlett knapphet på viktiga förnödenheter. Det av utredningen uppställda kravet på knapphet på viktiga förnödenheter för att lagstiftningen skall k u n n a tillämpas innebär h ä r en avsevärd inskränkning i förhållande till vad som gäller enligt 1939 års allm ä n n a förfogandelag. Man kan uttrycka saken så, att det vaga uttrycket i 1939 års lag »utomordentliga förhållanden» i utredningens förslag fixerats till förhållanden, som förorsakat knapphet eller betydande fara för knapphet på viktiga förnödenheter. Även andra händelser än krig kunna förorsaka knapphet på viktiga förnödenheter och vara av den natur, att de böra inrymmas under en lagstiftning av nu ifrågavarande karaktär. Härvid framstår det såsom naturligt att göra skillnad mellan förhållanden, som direkt ha anknytning till vårt eget land, å ena, samt utom riket inträffade händelser, å andra sidan. Vad först angår de interna förhållanden, som här kunna komma ifråga, torde dessa vanligen vara av sådan art, att de icke böra föranleda ingripanden med stöd av en allmän förfogande- och ransoneringslagstiftning. Det rör sig här ofta om situationer, som äro självförvållade såtillvida att de utgöra följder av exempelvis den förda ekonomiska politiken, omfattande arbetskonflikter eller dylikt, och det torde icke böra ifrågakomma att undanröja eventuella ogynnsamma verkningar härav genom ingripanden i enskildas äganderätt eller näringsfrihet. Förhållandena äro naturligtvis annorlunda då det gäller sådana inom riket inträffade händelser som missväxt; dylika händelser av den omfattning att de medföra avsevärda försörjningssvårigheter äro emellertid så sällsynta, att de med hänsyn till önskvärdheten av att erhålla klara gränslinjer kunna lämnas ur räkningen i detta sammanhang. Regelmässigt synes sålunda böra gälla, att tillämpningen av en allmän förfogande- eller ransoneringslagstiftning icke bör kunna grundas på förhållanden, som väsentligen tillkommit genom inrikespolitiska åtgärder eller som eljest bero av inom landet inträffade händelser. Det kan därvid erinras om att i svensk rätt över huvud taget icke finns någon motsvarighet till den lagstiftning om undantagstillstånd och dylikt vid exempelvis allvarliga störningar av den inre ordningen, som förekommer i vissa andra länder. Vad därefter angår händelser, som inträffa utom riket och beträffande vilka vårt eget land icke i nämnvärd grad kan påverka händelseförloppet, kan först framhållas andra politiska orostillstånd än krig. Därest ett sådant tillstånd kan anses innebära krigsfara för vårt land, utgör det ju enligt vad förut sagts en förutsättning för tillämpning av den allmänna regleringslagstiftningen. Vad nu närmast är av intresse är att undersöka, om sådana politiska orostillstånd även i andra fall böra medföra tillämpning av samma lagstiftning. Världspolitiska spänningar leda ofta till rust84

ningskonjunkturer, som giva upphov till brist på råvaror. Sådan brist eller fara för sådan brist kan få till följd internationella överenskommelser om fördelning eller användning av råvaror, internationella råvaruallokeringar. I synnerhet gäller detta den tunga industriens råvaror såsom kol, järn, stål och dylikt. Är vårt land hänvisat till att helt eller delvis täcka sitt behov av någon dylik råvara genom import, kan det i sådana fall bli nödvändigt att vidtaga inhemska regleringsåtgärder. Ett av politiska skäl betingat deltagande i internationella råvaruallokeringar kan även tvinga Sverige att införa regleringar beträffande råvaror, som Sverige icke importerar, och rent av beträffande råvaror, som Sverige exporterar. För att erhålla t. ex. kol k a n Sverige nödgas biträda en råvaruallokering angående järnmalm. Det är även tänkbart, att andra utom riket inträffade omständigheter än sådana som främst åsyftas i nästföregående stycke kunna göra det nödvändigt att vidtaga regleringsåtgärder. Extraordinära förhållanden, exempelvis inre oroligheter i ett land, från vilket Sverige i normala fall importerar en ur försörjningssynpunkt särskilt viktig vara, kunna medföra stopp i importen. Sådana förhållanden äro ofta svåra att förutse. Äro möjligheterna att anskaffa varan från annat håll begränsade, kan för vårt lands vidkommande uppstå en bristsituation av likartat slag som kan uppkomma genom en avspärrning under krig. De senast redovisade situationerna — världspolitiska spänningstillstånd, internationella råvaruallokeringar och inre oroligheter i främmande länder — och med dem jämställda förhållanden torde ur den synpunkt varom här är fråga, därest de förorsaka knapphet inom riket på viktiga förnödenheter, förete så stora likheter med bristsituationer till följd av krig, vari Sverige icke deltager eller deltagit, att de böra godtagas som förutsättningar för tillämpning av en allmän krislagstiftning. Utredningen har i kap. IX s. 69 anfört, att det icke torde vara motiverat att inom ramen för ifrågavarande fullmaktslagstiftning medgiva vidtagande av regleringsåtgärder, vilka enbart eller huvudsakligen ha valutapolitiskt syfte. En härmed besläktad fråga är, huruvida bristande jämvikt i betalningsbalansen med utlandet, som giver upphov till försörjningsknapphet, bör k u n n a medföra tillämpning av de befogenheter, som inrymmas i lagstiftningen. Enligt utredningens mening bör detta spörsmål bedömas med utgångspunkt från h u r den bristande betalningsbalansen uppkommit. Har denna uppstått till följd av utom riket inträffade utomordentliga händelser, bör — liksom då de utomordentliga händelserna direkt förorsaka varuknapphet — befogenheterna i den allmänna krislagstiftningen få användas för att r å d a bot på varuknapphet, som föranletts av den bristande betalningsbalansen. Om denna däremot är en följd av vårt eget lands ekonomiska politik, bör i enlighet med vad ovan sagts någon tillämpning 85

av nu nämnda lagstiftning icke komma i fråga. Kungl. Maj :t bör icke med stöd av denna allmänna krislagstiftning få möjligheter att komma ur en besvärlig självförvållad situation; sådana svårigheter få lösas genom en särskild lagstiftning. Av vad sålunda anförts framgår, att Kungl. Maj :t bör ha befogenheter enligt en allmän fullmaktslagstiftning av det slag, varom här är fråga, att företaga behövliga åtgärder, då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller då till följd av krig eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse det uppstått knapphet inom riket på viktiga förnödenheter. Med knapphet bör likställas betydande fara för knapphet. En särskild fråga är, huruvida en lagstiftning av det slag, som här diskuterats, i alla lägen bör innehålla möjlighet för det allmänna att förfoga över nyttigheter eller om i vissa fall en lagstiftning, som icke innehåller förfoganderätt, är tillräcklig. Att ett oundgängligt behov av en allmän förfoganderätt föreligger för den händelse riket kommer i krig eller krigsfara har ovan konstaterats. Ett sådant behov gör sig däremot icke gällande med samma styrka under andra utomordentliga förhållanden. I vissa lägen kan det — särskilt med den utvidgning av förutsättningarna för lagstiftningens tillämpning som ovan föreslagits — framstå som obehövligt att tvångsvis förfoga över nyttigheter. Som tidigare nämnts kan emellertid ur försörjningssynpunkt skillnaden mellan den situation, som betecknas som krigsfara, och andra utomordentliga lägen vara obetydlig. Under ett krig mellan andra stater kan vid en viss tidpunkt läget vara sådant, att krigsfara för vårt land måste anses vara för handen, för att därefter lätta så mycket, att någon direkt krigsfara icke längre föreligger, men till följd av kriget har knapphet på viktiga förnödenheter uppstått. Med hänsyn till vad sålunda anförts och till önskvärdheten av att fullmakterna i lagtexten göras så vidsträckta, att de medgiva erforderliga ingripanden då så påkallas, synes möjlighet till förfogande för det allmännas räkning över nyttigheter böra finnas även då riket icke befinner sig i krig eller krigsfara. Huruvida en förfoganderätt i ett visst läge, då knapphet uppkommit, är påkallad eller icke, får bedömas med beaktande av de omständigheter som då föreligga. Denna prövning bör — såsom utredningen närmare utvecklar i kap. XII — ankomma på riksdagen, när denna har att bestämma om och i så fall i vilken utsträckning fullmakt skall lämnas Kungl. Maj:t att tillämpa lagstiftningen.

Kap. XII

G i l t i g h e t s t i d och formella f ö r u t s ä t t n i n g a r för lagstiftningens t i l l ä m p n i n g

Samtliga de förfogandelagar, vilka utfärdades under första världskriget, gällde under viss begränsad tid, icke överstigande ett år. Vid två tillfällen ifrågasattes, att lagstiftningen i ämnet skulle gälla utan tidsbegränsning 1 . Förslagen vunno emellertid icke bifall, och orsaken härtill var närmast, att lagstiftningen ansågs behäftad med viss ofullkomlighet i fråga om regleringen av de rättsliga förhållanden, som ägde samband med tillämpningen av densamma. 2 Det av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap avgivna förslaget till allmän förfogandelag förutsatte, att lagen skulle erhålla temporär giltighet. 3 Såsom tidigare angivits gällde 1939 års allmänna förfogandelag till och med den 31 m a r s 1940. Lagens giltighetstid förlängdes sedermera genom successiva beslut, i regel för ett år i sänder, och lagen gäller för närvarande till och med den 30 juni 1953. Enligt nuvarande allmänna förfogandelag kräves för att bestämmelserna däri skola träda i tillämpning särskilt förordnande. Kungl. Maj :t äger enligt lagens 1 § vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, själv förordna att vad i 2—7 §§ stadgas skall äga tillämpning. Sådant förordnande får dock ej meddelas, därest riksdagssession ej pågår, med mindre Kungl. Maj:t låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom 30 dagar. Blir förordnandet ej av riksdagen gillat inom 30 dagar eller, om förordnandet meddelas då session ej pågår, inom 30 dagar från sessionens början, skall förordnandet efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse. Under andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2—7 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning. Har förordnande som nu sagts meddelats, skola även lagens övriga paragrafer i tillämpliga delar gälla. Förordnanden med riksdagens samtycke ha meddelats den 3 juni 1949, l

P r o p . n r 138/1916 s. 24 och 88/1917 s. 10. Prop, n r 138/1916 s. 38 och 42 samt LU:s uti. nr 27/1917 s. 3 f. 8 P r o p , nr 284/1939 s. 27. 2

den 14 april 1950, den 16 mars och den 1 juni 1951 samt den 25 april 1952. Före den lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1949, ägde Kungl. Maj :t meddela provisoriskt förordnande allenast då riksdagen icke var samlad. Sådant provisoriskt förordnande kunde dock meddelas icke endast vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, utan även eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Lagändringen innebar alltså i denna del bland annat ett slopande av Kungl. Maj:ts möjlighet att »eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden» meddela provisoriska förordnanden. Vidare saknades före den 1 juli 1949 möjlighet att begränsa ett förordnande om förfogandelagens tillämpning; ett förordnande medförde att lagen gällde i sin helhet. De ändringar i allmänna förfogandelagen, som skedde 1949, tillkommo på grundval av ett av förfoganderättskommittén utarbetat förslag. Kommitténs förslag innebar även, att förfogandelagen skulle göras permanent. Till stöd för sitt förslag i de delar varom nu är fråga åberopade kommittén följande synpunkter. En förfogandelag, som var avsedd att tagas i bruk vid krig eller krigsfara, borde gälla utan tidsbegränsning. Anledning saknades att såsom dittills skett varje år ompröva en sådan lags fortsatta bestånd. För att lagen skulle träda i tillämpning borde emellertid meddelas särskilt förordnande utfärdat av Kungl. Maj :t. Dylikt tillämpningsförordnande skulle givetvis för sin fortsatta giltighet utöver viss kortare tid vara beroende av riksdagens godkännande. Under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, d. v. s. under en övergångstid från det kriget eller krigsfaran upphört, borde de möjligheter till extraordinära ingripanden, som jämlikt fullmaktslagstiftningen borde tillkomma Kungl. Maj :t, successivt begränsas, allt efter som förhållandena inom och utom landet stabiliserades. För att en smidig anpassning skulle kunna ske var det lämpligt, att av förhållandena påkallade inskränkningar i Kungl. Maj :ts för krig eller krigsfara avpassade fullmakter vidtogos, när berörda förutsättningar ej längre förelågo, men utomordentliga, av krig föranledda förhållanden alltjämt voro för handen. Om man konstruerade två olika förfogandelagar, en med vidsträcktare och en med mera begränsade fullmakter, fick man ej möjlighet till den successiva anpassning av de i förfogandelagen upptagna fullmakterna som syntes önskvärd. Detsamma blev förhållandet om man konstruerade en förfogandelag med två olika fullmaktsgrader. Förfogandelagen borde vara en enhetlig lag innehållande samtliga vid krig eller krigsfara behövliga fullmakter. Samtliga i lagen upptagna fullmakter borde vid krig eller krigsfara kunna sättas i tillämpning av Kungl. Maj :t. Riksdagens godkännande av sådant tillämpningsförordnande skulle dock vara förutsättning för förordnandets giltighet utöver viss kortare tid. Under 88

utomordentliga, av krig föranledda förhållanden — d. v. s. i allmänhet under en efterkrigstid eller avvecklingstid — borde lagens fullmakter genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen helt eller delvis k u n n a bringas i tillämpning för viss tid, högst ett år åt gången. Riksdagen fick sålunda tillfälle att varje år pröva, huruvida och i vilken utsträckning fullmakter av nu ifrågavarande slag borde tillkomma Kungl. Maj :t under det kommande året. Med detta system uppnådde man, att fullmakterna kunde avpassas efter vad läget ansågs kräva. 1 Ledamoten av förfoganderättskommittén Holmbäck framhöll i en reservation, att det förtjänade övervägas, huruvida icke själva förordnandet om möjlighet att tillämpa fullmaktsbestämmelserna skulle fattas i form av en lag enligt regeringsformen § 87 mom. 1, vilket skulle innebära att lagrådets yttrande skulle inhämtas över den lagtext, i vilken förordnandet gavs. 2 Förfoganderättskommitténs förslag att göra förfogandelagen permanent och tillämplig vid krig, krigsfara och av krig föranledda, utomordentliga förhållanden, varvid i sistnämnda fall förordnande fick meddelas endast med riksdagens samtycke för viss tid samt kunde avse endast vissa av lagens bestämmelser, vann så gott som allmän anslutning från myndigheter och enskilda näringsorganisationer, vilka avgåvo yttranden över förslaget. 3 Under remissbehandlingen framfördes emellertid vissa önskemål beträffande detaljfrågor. Sålunda ifrågasattes, om tillräckliga skäl funnos att bibehålla bestämmelsen om att Kungl. Maj :t icke ägde meddela förordnande med mindre riksdagskallelse samtidigt utfärdades eller riksdagen ändock skulle sammanträda inom 30 dagar, därest Kungl. Maj:ts provisorierätt begränsades till situationer av krig eller krigsfara. Det gjordes gällande, att det föreföll tillfyllest med en bestämmelse att förordnande, som meddelades under tid, då riksdagssession ej pågick, skulle underställas nästföljande riksdag och'för sin fortsatta giltighet vara beroende av att det inom viss tid från sessionens början gillades av riksdagen. 4 I ett annat yttrande ifrågasattes, om det icke borde vara möjligt att inskränka fullmaktsbestämmelserna till att avse ett eller flera försörjningsområden och att frågan i vad mån detta var praktiskt genomförbart borde närmare undersökas. 5 Slutligen ifrågasattes i ett yttrande, huruvida icke den tidsbegränsning, som föreslagits för förordnanden under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, lämpligen borde gälla även vid krigsfara. Därigenom skulle garantier erhållas för att graden av fullmaktsbehov även under en dylik period omprövades efter viss av statsmakterna gemensamt bestämd tid. 6 1

Prop, nr 210/1949 s. 19 ff. Prop, nr 210/1949 s. 29. Prop, nr 210/1949 s. 30. 4 Prop, nr 210/1949 s. 32. 5 Prop, nr 210/1949 s. 31. 6 Prop, nr 210/1949 s. 31. 2

Departementschefen fann grundtanken i förfoganderättskommitténs förslag böra i princip godtagas. Tillika framhölls, att det förordnande om tillämpning av lagen, som meddelades vid krig eller krigsfara, icke borde vara tidsbegränsat men att förordnande i andra fall borde gälla för viss tid, samt att om en tid av krig eller krigsfara övergick till en tid av andra, av krig föranledda utomordentliga förhållanden, Kungl. Maj :t snarast möjligt borde underställa riksdagen frågan, under vilken tid och i vilken utsträckning förordnande på grund av lagen skulle äga tillämpning. Med hänsyn till att förfogandelagen borde bli föremål för ytterligare översyn, ansåg departementschefen, att lagen i avvaktan på en sådan utredning icke borde erhålla obestämd giltighetstid utan endast förlängas till och med den 31 december 1952.1 Vid frågans behandling i riksdagen fann andra lagutskottet, vars utlåtande av riksdagen godkändes, icke anledning till erinran mot de föreslagna ändringarna. 2 Utredningen Det torde knappast råda några delade meningar om lämpligheten av att låta en allmän ransonerings- och förfogandelagstiftning gälla utan tidsbegränsning för det fall att landet kommer i krig eller krigsfara. En permanent lagstiftning på detta område är till stor fördel för det planeringsarbete för den militära och ekonomiska försvarsberedskapen, som måste vidtagas redan i fredstid, och giver de planerande myndigheterna möjlighet att bedöma vilka ingripanden, som lagligen kunna vidtagas, och hur ingripandena skola ske. De tidigare betänkligheterna mot att göra allmänna förfogandelagen permanent torde närmast ha tagit sikte på andra utomordentliga förhållanden än nu nämnts. Frågan har emellertid kommit i ett annat läge genom den förut omnämnda ändringen år 1949 av allmänna förfogandelagen. Denna ändring medförde att riksdagens samtycke alltid erfordras för att förfogandelagen skall träda i tillämpning vid andra utomordentliga förhållanden än krig eller krigsfara, vari riket befinner sig; sådant samtycke kan enligt förfogandelagens nuvarande lydelse givas för högst ett år åt gången. Bibehålies denna konstruktion i den nya lagstiftningen, vilket utredningen finner lämpligt (se nedan), kommer, sett ur riksdagens synvinkel, den reella skillnaden mellan en permanent och en tidsbegränsad lagstiftning att bli mycket liten. Utredningen föreslår av nu anförda skäl, att den nya ransonerings- och förfogandelagstiftningen göres permanent. Utredningen har övervägt att i likhet med vad som gäller enligt lagen den * P r o p . n r 210/1949 s. 39 f. 2 A L U : s u t i . n r 29/1949 s. 11.

30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten låta en allmän förfogande- och ransoneringslagstiftning, för det fall att riket kommer i krig, träda i tillämpning automatiskt utan särskilt förordnande och utan riksdagens godkännande. Denna tanke har emellertid utredningen avstått ifrån av följande skäl. När det gäller en fullmaktslagstiftning av nu ifrågavarande art, torde det vara principiellt riktigt att upprätthålla kravet på att ett förordnande om att lagstiftningen träder i tillämpning skall godkännas av riksdagen. Avvikelse härifrån synes endast böra godtagas för det fall att hinder möter att inhämta ett sådant godkännande. Utredningen är medveten om att vid ett modernt blixtkrig sådant hinder kan uppkomma. Emellertid har denna fråga betydelse långt utöver området för förfogande- och ransoneringslagstiftningen, och utredningen anser därför, att den bör tagas upp i ett större sammanhang och i olika fall lösas efter enhetliga linjer. I utredningens förslag bibehålles alltså kravet på ett särskilt förordnande icke endast för det fall att riket råkar i krigsfara utan även för det fall att riket kominer i krig. Med hänsyn till behovet av snabbt handlande måste Kungl. Maj :t å andra sidan ha befogenhet att utan riksdagens samtycke förordna att lagstiftningen skall tillämpas under viss kortare tid. Denna tid synes dock böra vara längre än i nu gällande förfogandelag. Utredningen föreslår — i överensstämmelse med konstruktionen i lagen den 30 maj 1952 (nr 269) — att förordnande som nu nämnts skall underställas riksdagen inom en månad, vid äventyr att det eljest förfaller, och att förordnandet skall vara förfallet om det icke gillas av riksdagen inom två månader från det underställningen skett. När riket icke befinner sig i krig eller krigsfara kan, som förut anförts, behov av en fullmaktslagstiftning icke anses föreligga i samma utsträckning som vid krig eller krigsfara. Det har också tidigare framhållits, att de omständigheter, som kunna föranleda att lagstiftningen behöver träda i tilllämpning, äro mycket växlande. Det måste anses som en i det närmaste olöslig uppgift att i en lagtext eller på annat sätt i förväg på ett i allo invändningsfritt sätt precisera dessa omständigheter. Ej heller är det möjligt att i förväg angiva i vilken omfattning fullmakter böra lämnas i ett visst läge. Ett bedömande av nämnda spörsmål måste med hänsyn till de skiftande förhållandena ske med utgångspunkt från det läge, som råder då avgörandet skall träffas. Det har tidigare framhållits, att riksdagen i största möjliga utsträckning bör beredas tillfälle att göra sitt inflytande gällande på ifrågavarande område. Med beaktande av nu anförda synpunkter synes den konstruktion som allmänna förfogandelagen numera har, när fråga är om andra utomordentliga förhållanden än krig eller krigsfara, utgöra en riktig och ändamålsenlig lösning av problemet. Denna innebär — som framgått av det föregående — att lagens fullmakter under nyss angivna förhållanden kunna bringas i tillämpning, helt eller delvis, för 91

viss tid, högst ett år åt gången, varvid alltid riksdagens samtycke erfordras. En sådan konstruktion medgiver att, då fullmakterna lämnas, dessas omfattning och den tidrymd varunder de skola gälla kunna bestämmas under behörigt hänsynstagande till det läge som råder vid tillfället. I förstnämnda avseende kunna exempelvis fullmakterna begränsas till att endast avse vissa förfogande- eller ransoneringsåtgärder men icke andra. Bemyndigande att vidtaga clearinganordningar eller att upptaga prisutjämningsavgifter kräves endast under vissa förhållanden. Vidare är det möjligt att föreskriva en begränsning till vissa försörjningsområden, t. ex. bränsle, eller till vissa varugrupper, t. ex. råvaror för industriellt bruk eller förnödenheter av betydelse för rikets försvar, eller till vissa behov, t. ex. militära behov. I vissa fall kan det ifrågakomma att begränsa fullmakterna till att avse vissa angivna varor, exempelvis om det i ett avvecklingsskede kan beräknas att fullmakterna behöva utnyttjas endast därför att redan genomförda regleringar icke omedelbart kunna upphöra att gälla. I fråga om den tid, för vilken fullmakterna skola gälla, kan framhållas, att det för vissa fall måhända kan visa sig lämpligt att bemyndigande lämnas för kortare tid än ett år, exempelvis för tid, då riksdagssession ej pågår, jämte den tid, som beräknas åtgå för att riksdagen skall kunna fatta beslut om förnyat bemyndigande. Utredningen förutsätter, att frågan om i vilken omfattning Kungl. Maj :t må vara i behov av de i lagen angivna fullmakterna blir föremål för en noggrann och ingående prövning från riksdagens sida och att tillämpningsförordnandet icke göres vidare än som vid varje särskilt tillfälle erfordras. Bestämmelsen i nu gällande förfogandelag om att Kungl. Maj :ts rätt att meddela provisoriskt förordnande enligt lagen förutsätter, att riksdagskallelse utfärdas eller att riksdagen ändock skall sammanträda inom 30 dagar, torde utan olägenhet kunna slopas. I sak medför detta ingen större ändring. Förordnande om lagens tillämpning skall j u underställas riksdagen inom en månad vid äventyr att det eljest förfaller. Det torde innebära en onödig omgång att låta ett dylikt förordnande om tillämpning av fullmaktsbestämmelserna, vilket förordnande vanligen icke erbjuder några svårigheter i fråga om den rent författningsmässiga utformningen, bli föremål för granskning av lagrådet. Förordnanden av detta slag torde därför jämväl i framtiden kunna utfärdas i den form som hittills använts eller såsom förordningar.

Kap. XIII E v e n t u e l l m e d v e r k a n a v r i k s d a g e n vid tillämpning av lämnade fullmakter Genom en fullmaktslag överlåter riksdagen bestämmanderätten i en rad olika frågor till Kungl. Maj:t. Anledningen till att så sker är framför allt nödvändigheten av att tillgodose kravet på snabbhet och effektivitet. Det är emellertid angeläget, att man icke går längre än som betingas av detta krav. Fråga uppkommer då, om man ej på något sätt kan bereda riksdagen möjlighet att utöva inflytande även vid tillämpningen av lämnade fullmakter, givetvis utan att kravet på snabbhet och effektivitet eftersattes. Detta spörsmål har betydelse främst då det gäller fullmakter som hänföra sig till andra utomordentliga förhållanden än då riket befinner sig i krig eller krigsfara. Följande vägar för riksdagens medverkan äro tänkbara.

Skyldighet för Kungl. Maj:t att lämna riksdagen redogörelse för tillämnade åtgärder Utredningen En fullmaktslag konstruerad på det sätt utredningen föreslagit i föregående kapitel måste med nödvändighet bli mycket vid, eftersom den skall gälla både under krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, och under andra utomordentliga förhållanden. Behovet av att utnyttja fullmakterna kan emellertid vara mycket varierande. Särskilt gäller detta andra utomordentliga förhållanden än då riket befinner sig i krig eller krigsfara. Det synes då ligga nära till hands, att Kungl. Maj:t i samband med att fullmakterna begäras lämnar riksdagen meddelande om vilka ingripanden som avses skola genomföras med stöd av fullmakterna och därigenom bereder riksdagen tillfälle att närmare uttala sig om dessa. Det är uppenbart, att några mera preciserade uttalanden av nu ifrågasatt slag endast i undantagsfall kunna göras. I regel torde nämligen, som förut framhållits, en tillämnad åtgärd icke kunna offentliggöras i förväg. De skäl som tidigare redovisats för att frågor om regleringar och förfoganden mestadels icke k u n n a göras till föremål för gemensam lagstiftning i varje särskilt fall äro även här tillämpliga. En redogörelse i nu angivet hänseende måste därför i regel begränsas till att innehålla rent allmänna uppgifter. Till och med 93

upplysningar om att vissa åtgärder icke avses skola genomföras k u n n a vara olämpliga, därest av dessa motsättningsvis slutsatser kunna dragas om planerade åtgärder. Härtill kommer att det ofta — särskilt under ett skärpt krisläge — icke är möjligt att vid den tidpunkt, då fullmakten begäres, med någon större grad av säkerhet bedöma vilka ingrepp som komma att visa sig erforderliga inom den närmast följande tiden. Inträffa oförutsedda händelser, kan detta medföra, att regleringar måste vidtagas i en helt annan omfattning än som tidigare antagits. Med beaktande av nu angivna omständigheter synes det som om tillräckliga skäl icke föreligga att i en fullmaktslag såsom förutsättning för dess tillämpning stadga, att riksdagen när fullmakt begäres skall erhålla redogörelse för de åtgärder, som avses skola genomföras med stöd av. det begärda bemyndigandet. 1 Det bör i stället överlämnas åt Kungl. Maj :t att med utgångspunkt från de förhållanden, som råda då bemyndigandet begäres, bedöma huruvida en redogörelse av angivet slag kan och bör lämnas samt vad den bör innehålla. I den mån skadeverkningar av nyss nämnd art icke äro att befara bör redogörelse lämnas. Emellertid är det av vikt, att redogörelsen icke innehåller något som kan giva anledning till rykte att ransonering av någon hamstringsmöjlig vara är förestående. Ett sådant rykte kan, om det får allmän spridning, ha stora skadeverkningar, även om det är felaktigt.

Kungl. Maj:ts befogenheter begränsas till att avse endast provisoriska förordnanden En annan möjlighet är att fullmakterna i lagen begränsas till att giva Kungl. Maj :t befogenhet att provisoriskt förordna om regleringsåtgärd men att frågan huruvida regleringen skall bestå eller icke göres beroende av riksdagens godkännande i efterhand. Förfoganderättskommittén, som behandlade denna fråga, anförde bl. a. följande: Ur principiella synpunkter kan det måhända te sig tilltalande att fullmaktslagstiftningen, i den mån den skall gälla för en efterkrigstid, har den innebörden, att en av Kungl. Maj:t genomförd reglering göres beroende av riksdagens godkännande i efterhand. Här stöter man emellertid på praktiska olägenheter av liknande slag som då fråga är om speciallagstiftning före varje reglerings genomförande. Ur företagarnas och allmänhetens synpunkter skulle det kunna medföra olägenheter och irritation, om en riksdagsmajoritet beslöt omläggning av en reglering, som redan genomförts. Det är att märka, att en sådan omläggning väl kan tänkas gå i skärpande riktning. Under tiden till dess riksdagen prövat den genomförda regleringen skulle denna få karaktär av provisorium, som skulle kunna medföra ovisshet och osäkerhet, överenskommelser, som tillkommit samtidigt med regleringens genomförande, skulle på samma sätt hållas svävande till dess riksdagen fattat sitt beslut. Riksdagen skulle, för att undvika olägenheterna av att kullkasta redan genomförda åtgärder, kunna känna sig nödsakad att taga 1

94 Jfr ang. motsvarande spörsmål vid prisregleringslagen ALU:s uti. n r 32/1951 s. 9.

ansvaret för en reglering, som redan genomförts; ett avslag skulle måhända kunna medföra att regleringen ändock efter någon tid måste genomföras o. s. v.1 I avgiven reservation anmärkte ledamoten av kommittén Hastad, att han väl ansåg det ofrånkomligt att jämväl i det avvecklingsskede, som i januari 1949 var för handen, tillerkänna Kungl. Maj :t en provisorierätt att vidtaga statliga ingripanden för att syftemålet med dem icke skulle äventyras. I reservationen anfördes emellertid vidare bl. a.: Utnyttjar Kungl. Maj :t denna provisorierätt bör beslutet om beslaget eller förfogandet underställas riksdagen så fort ske kan, d. v. s. under löpande session genast och, om regleringen beslutas emellan sessioner, vid riksdagens första sammanträde efter uppehållet. Regleringsåtgärden bör upphöra att gälla, om inte kamrarna inom 30 dagar efter propositionens överlämnande till riksdagen godkänt densamma. Det förutsattes härvid att den förordning, som riksdagen skall pröva, blott innefattar regleringsåtgärdens principiella grunder. Övriga stadganden ha sin plats i tillämpningskungörelser eller tillsynsmyndighetens cirkulär. Härigenom skulle hinder ej resas för ändringar och jämkningar av praktisk art, och endast vid ändring av de principiella grunderna för regleringen påkallas en ny hänvändelse till riksdagen. 1 Spörsmålet om införande av villkorliga fullmakter i förfogandelagen behandlades sedermera vid 1949 års riksdag. Kungl. Maj :t anslöt sig till den av förfoganderättskommitténs majoritet uttalade meningen. I en motion yrkades, att riksdagen måtte dels besluta ett tillägg till förfogandelagen av innebörd att riksdagen skulle äga att göra förbehåll rörande giltighetstiden för av Kungl. Maj :t med stöd av lagen vidtagna tillämpningsåtgärder, dels i anslutning därtill föreskriva, att Kungl. Maj :t endast provisoriskt fick göra regleringar av näringslivet av större räckvidd eller av i den enskildes rättssfär ingripande art och att dessa ingripanden för fortsatt giltighet skulle underställas riksdagen i och för dess godkännande. 3 Andra lagutskottet fann sig icke kunna biträda det i motionen framställda yrkandet. Utskottet uttalade därvid, att utskottet fann bärande skäl föreligga för den av förfoganderättskommittén hävdade meningen. Tillika framhöll utskottet, att om den ifrågasatta ordningen för visst fall skulle befinnas lämplig hinder icke torde möta att riksdagen, oaktat någon bestämmelse därom ej upptagits i förfogandelagen, vid meddelande av fullmakt åt Kungl. Maj :t uppställde villkor av den innebörd som i motionen åsyftades. 4 Utredningen De skäl som sålunda anförts mot att i en allmän fullmaktslag allenast tillerkänna Kungl. Maj:t en villkorlig befogenhet synas väl grundade. Här1

F ö r f o g a n d e r ä t t s k o m m : s bet. s. 62. F ö r f o g a n d e r ä t t s k o m m : s bet. s. 97 f. Motionen 11:412/1949 (av hr H a s t a d ) . 4 ALU:s u t i . nr 29/1949 s. 11 f. 2 3

till kommer att ett underställningsförfarande av ifrågavarande slag åtminstone i ett skärpt läge skulle medföra en avsevärt ökad arbetsbelastning både för Kungl. Maj:t och riksdagen. Till belysning härav kan framhållas, att under månaderna juni och juli 1941 utfärdades tolv kungörelser angående beslag och handelsregleringar rörande tillhopa fler än 75 olika varor. Jämväl bör beaktas, att det i vissa fall kan vara svårt att bedöma räckvidden av ett ingripande. Sådana fall kunna nämligen tänkas, att en reglering när den införes endast kan antagas innebära ett relativt litet ingrepp men att läget därefter försämras så att väsentligt skärpta föreskrifter visa sig erforderliga. Vad sålunda anförts giver otvetydigt vid handen, att det är förenat med praktiska olägenheter att genomföra erforderliga regleringsåtgärder med stöd av en fullmaktslag, som allenast medgiver villkorliga befogenheter för Kungl. Maj :t att göra ingripanden. Skulle i ett visst läge med fog k u n n a antagas att en sådan villkorlig fullmakt skulle erbjuda tillräckliga möjligheter för att ernå de syften som man genom lagen avser att tillgodose, torde — såsom andra lagutskottet angivit — en sådan begränsning, om den anses önskvärd, kunna ske i samband med att. fullmakten gives.

Vid tillkomsten av krisåtgärder representeras riksdagen av ett särskilt organ Vidare finnes den möjligheten, att riksdagen vid tillkomsten av de åtgärder, som skola vidtagas med stöd av lämnade fullmakter, representeras av något lämpligt organ, med vilket samråd sker innan åtgärderna vidtagas. I regeringsformen ha riksbanks- och riksgäldsfullmäktige tillagts vissa uppgifter såsom förtroendemän för riksdagen. Så är fallet i § 50 regeringsformen, enligt vilken vid bestämmande av annan sammanträdesort för riksdagen än rikets huvudstad Kungl. Maj :t skall samråda med n ä m n d a fullmäktige. Vidare kan erinras om att fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret jämlikt § 98 regeringsformen representera riksdagen vid val av ställföreträdare för justitieombudsmannen eller militieombudsmannen under tid, när riksdagen icke är samlad. I vissa fall har såväl i regeringsformen som i den allmänna lagstiftningen förutsatts, att vidtagandet av vissa åtgärder skall ske på initiativ av riksbanksfullmäktige och att, innan åtgärderna vidtagas, samråd även skall ske med riksgäldsfullmäktige. Detta förfarande skall jämlikt § 72 regeringsformen tillämpas därest undantag från skyldigheten att inlösa sedlar med guld skall meddelas under tid då riksdagen icke är samlad. Samma form har valts vid meddelande av föreskrifter jämlikt lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Kungl. Maj :t att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. och enligt valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). Jämväl vid tillämpning av moratorielagen den 3 maj 1940 (nr 96

300) förutsattes viss medverkan av riksbanks- och riksgäldsfullmäktige vid användande av den fullmakt lagen innehåller. Förordnande jämlikt denna lag skall sålunda, när riksdagen icke är samlad, ske efter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret. Även när riksdagen är samlad kan förordnande, dock med en giltighetstid av högst 30 dagar, meddelas utan riksdagens hörande, under förutsättning att det är oundgängligen nödvändigt att förordnandet meddelas omedelbart. I sådant fall skall samråd som nyss sagts äga rum. I lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar stadgades, att förordnande enligt lagen kunde meddelas av Kungl. Maj:t efter hörande av fullmäktige i riksbanken. Förutom riksbanks- och riksgäldsfullmäktige finns ett annat permanent organ som kan anses representera riksdagen, nämligen utrikesnämnden. Denna är avsedd att tjänstgöra som organ för det närmare samarbetet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter. Vidare kan Kungl. Maj :t under tid, då riksdagssession ej pågår, eller inom 10 dygn från sessions början, efter rådplägning med nämnden fastställa förskottsstat. I detta sammanhang bör omnämnas, att 1951 års riksdag behandlade ett i två motioner 1 väckt spörsmål om inrättande av ett organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar i försvarsfrågor. Statsutskottet yttrade i sitt i anledning av motionerna avgivna utlåtande 2 , som godkändes av riksdagen, bl. a. följande: Syftet med de föreliggande motionerna är att i viktiga försvarsfrågor bereda företrädare för de demokratiska partierna inom riksdagen tillfälle att på ett tidigare stadium än som möjliggöres vid den vanliga riksdagsbehandlingen taga del av regeringens avsikter, få tillfälle att framföra sina synpunkter och få dem ventilerade och konfronterade med såväl regeringens som fackmännens uppfattningar. För ändamålet föreslås inrättande av ett med rådgivande befogenheter utrustat särskilt organ för kontinuerliga överläggningar i försvarsfrågor. Utskottet är ense med motionärerna om önskvärdheten av att den utförligare och tidigare information för ledamöter av riksdagen i försvarsangelägenheter, som åsyftas med motionerna, kommer till stånd. Fråga uppstår emellertid, huruvida såsom motionärerna närmast synas ha tänkt sig ifrågavarande kontakter böra förläggas till ett permanent organ. Utskottet är av den meningen, att det knappast kan anses påkallat att för vinnande av det avsedda syftet tillskapa ett dylikt organ utan anser lämpligare att man här prövar sig fram genom av regeringen eller försvarsministern under hand anordnade överläggningar eller samråd. Utredningen Det i praktiken lämpligaste sättet att skapa möjlighet för riksdagen att utöva större reellt inflytande än nu på de åtgärder, som i kristider måste 1 2

Motionerna I : 244 (av hr Svärd) och I I : 326 (av h r H j a l m a r s o n ) . S U : s uti. n r 191/1951.

7 — 225*3

vidtagas på folkförsörjningens område, torde vara att låta representanter för riksdagen medverka vid beredningen av ärendena. I och för sig är det väl tänkbart att pålägga riksbanks- och riksgäldsfullmäktige en sådan uppgift. Detta kan måhända också te sig naturligt i samma mån som tillämnade ingripanden förutom försörj ningspolitisk verkan också ha penningpolitisk eller valutapolitisk innebörd. I den mån en reglering huvudsakligen betingas av försörjningsmässiga skäl kan emellertid mot en dylik anordning invändas, att de problem som därvid uppkomma äro allt för vitt artskilda från dem, som fullmäktige i allmänhet ha att behandla, för att en medverkan skulle innefatta något väsentligt av värde för frågornas bedömande. Motsvarande synpunkter kunna anläggas i fråga om utrikesnämnden. Medverkan av denna nämnd kan sägas ligga nära till hands, då det är fråga om import- eller exportregleringar eller då det är fråga om regleringar som stå i samband med internationella överenskommelser. I övrigt torde de frågor rörande folkförsörjningen, som uppkomma vid tillämpning av en allmän fullmaktslag, till sin natur vara väsensskilda från de spörsmål, med vilka utrikesnämnden i allmänhet har att taga befattning. Det synes med beaktande av de synpunkter, som sålunda anförts, framstå som tveksamt, om en anordning där riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige eller utrikesnämnden representerar riksdagen skulle utgöra någon lämplig form för medverkan från riksdagens sida. Något permanent riksdagsorgan som bättre än de ovan angivna skulle lämpa sig för medverkan i försörjningspolitiska ärenden torde för närvarande icke finnas. Med ett visst fog kan också göras gällande, att behovet av ett dylikt organ för försörjningspolitiska ärenden icke är överhängande. Så länge riket icke befinner sig i krig eller krigsfara, äger riksdagen enligt nu gällande allmänna förfogandelag vid beviljande av fullmakter begränsa deras giltighetstid till kortare tid än ett år. Vidare kan riksdagen göra de inskränkningar i befogenheterna enligt fullmakterna, som riksdagen kan finna behövliga och lämpliga, ävensom göra de uttalanden angående fullmakternas tillämpning i övrigt, som riksdagen finner önskvärda. Tanken att låta representanter för riksdagen medverka vid tillämpningen av lämnade fullmakter synes dock ha så mycket för sig, att det enligt utredningens mening bör närmare undersökas, huruvida icke ett särskilt organ för sådan medverkan bör tillskapas. Denna fråga, som torde kräva grundlagsändring, bör emellertid tagas upp i ett större sammanhang. Inrättandet av ett eller flera sådana organ kan nämligen vara av betydelse på andra områden än folkförsörjningens.

Skyldighet för Kungl. Maj:t att lämna riksdagen meddelande om vidtagna krisåtgärder Även den anordningen kan tänkas, att det vid fullmakternas beviljande uttryckligen föreskrives, att meddelande om åtgärder, som vidtagits med stöd av fullmakterna, skall lämnas riksdagen. Förfoganderättskommittén framhöll, att i det läge som rådde när kommittén avlämnade sitt betänkande (januari 1949) det var ett angeläget önskemål, att Kungl. Maj:t beredde riksdagen tillfälle att uttala sig i regleringsfrågor av större betydelse och att detta syfte i viss mån kunde tillgodoses genom att anmälan jämlikt § 56 riksdagsordningen gjordes. 1 I nämnda författningsrum förutsattes, att Kungl. Maj :t i syfte att främja det närmare samarbetet med riksdagen k a n finna det lämpligt att i ärende av större allmänt intresse muntligen lämna riksdagens kamrar meddelande om viss vidtagen åtgärd. I sin förut omförmälda reservation uttalade ledamoten av kommittén Hastad den meningen, att blotta regeringsmeddelanden enligt § 56 riksdagsordningen icke på ett tillräckligt effektivt sätt tryggade riksdagens behöriga inflytande. Till stöd för nämnda uppfattning åberopades följande synpunkter. Den riksdagsprövning, som i form av en debatt kunde väntas följa på ett regeringsmeddelande, lämnade enligt all erfarenhet från debatter om utrikespolitiska meddelanden föga garanti för grundlighet. Skulle det vara någon reell mening med en efterföljande riksdagsprövning, måste regleringsåtgärderna även underkastas granskning i utskott. Endast genom ett direkt godkännande tryggades båda k a m r a r n a s rätt. En utskottsbehandling skapade säkerligen också bättre förutsättningar för ärendets sakliga behandling; en debatt omedelbart efter ett regeringsmeddelande kunde lätt bli politiskt tillspetsad. 2 I samband med att hemställan om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen gjordes till 1949 års riksdag uttalade dåvarande departementschefen beträffande de begärda fullmakternas tillämpning, att innan nya regleringar infördes frågan därom borde underställas riksdagen, där så utan olägenhet kunde ske, samt att, om nya regleringar infördes utan att frågan i förväg underställdes riksdagen, anmälan enligt § 56 riksdagsordningen borde lämnas. 3 Andra lagutskottet instämde i vad sålunda uttalats angående fullmakternas tillämpning. 4 I samband med att Kungl. Maj :t i proposition till 1951 års riksdag begärde riksdagens samtycke till förordnande om förfogandelagens tillämpning, framhöll departementschefen emellertid, att det sålunda avsedda förfarandet icke borde tillämpas i ett mera skärpt försörjningsläge, enär det innebar en onödig arbetsbelastning såväl ^ r o p . n r 210/1949 s. 42. Prop, nr 210/1949 s. 51. Prop, nr 210/1949 s. 58. 4 ALU:s u t i . n r 29/1949 s. 13. 2 3

för Kungl. Maj :t som riksdagen. 1 I motioner, som väcktes i anledning av propositionen, hemställdes, att riksdagen måtte förklara, att den vidhöll vad vid 1949 års riksdag uttalats om riksdagens medverkan vid nya regleringar med stöd av förfogandelagen samt att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa att handelsregleringar och dylikt icke måtte utan dess samtycke genomföras i den mån de icke stödde sig på förfogandelagen. 2 Andra lagutskottet vidhöll sin tidigare uttalade anslutning till Kungl. Maj:ts år 1949 deklarerade avsikt att underställa riksdagen ransoneringsfrågor i de fall då så utan olägenhet kunde ske samt att i annat fall riksdagen borde erhålla underrättelse i efterhand jämlikt § 56 riksdagsordningen. Vidare uttalades, att utskottet ansåg det lämpligt, att Kungl. Maj:t även inhämtade riksdagens mening i viktigare fall, då en tillämnad reglering skedde utan stöd av förfogandelagen. 3 Under riksdagsdebatten gjordes gällande, att den anordning som utskottet föreslagit var olämplig. Därvid hänvisades bland annat till att § 56 riksdagsordningen enligt sin ordalydelse avsåg ärenden av större vikt. Vidare framhölls, att det fanns andra möjligheter i form av interpellation eller enkel fråga eller i sista hand konstitutionell anmärkning, vilka kunde begagnas för att viss åtgärd på krispolitikens område skulle komma under debatt i riksdagen. Det anfördes också, att det å andra sidan var angeläget att m a n sökte finna former, genom vilka riksdagen kunde medverka i fråga om krisregleringar, och att man borde finna någon annan form för att lämna meddelanden än den i § 56 riksdagsordningen anvisade.' Riksdagen fattade beslut i enlighet med vad utskottet hemställt. Efter den 1 juli 1951 har med stöd av allmänna förfogandelagen genomförts endast en reglering, nämligen av koppar och vissa kopparlegeringar genom kungörelsen den 28 september 1951 (nr 634). Meddelande härom lämnades riksdagen i en proposition med förslag till förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift) m. m.5 I detta sammanhang kan erinras om den anordning, som nu tillämpas när riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta om försäljning av kronan eller allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom. Vid utverkande av försäljningsbemyndigande i dessa fall förutsattes, att riksdagen årligen skall erhålla en redogörelse för de försäljningar, som med stöd av bemyndigandet verkställts under närmast föregående kalenderår. De sammanställningar, vilka upprättas i sådant syfte, överlämnas regelmässigt till vederbörande riksdagsutskott i samband med att framställning om nytt bemyndigande göres. Utskottet 1

Prop, n r 193/1951 s. 7. Motionerna 1:489/1951 (av h r Herlitz) och I I : 626/1951 (av h r H a s t a d ) . ALU:s u t i . n r 26/1951 s. 2. 4 Se FK:s prot. n r 19/1951 s. 63 ff och AK:s prot. nr 19/1951 s. 41 ff. 5 Se prop, nr 220/1951 s. 39.

2 3

anmäler därefter i särskilt memorial till riksdagen att överlämnandet skett. 1 Ett liknande förfaringssätt tillämpas också när riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att pröva frågor om befrielse från skyldighet att återbetala löne- och pensionsbelopp, som felaktigt utbetalats i strid mot bestämmelser vilka tillkommit under riksdagens medverkan, och frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. 2 Vidare kan omnämnas, att det under XIII huvudtiteln upptagna förslagsanslaget för oförutsedda utgifter står till Kungl. Maj :ts förfogande under villkor bl. a. att genast vid nästa riksdags början en särskild specificerad anmälan göres till riksdagen om de utgifter, som Kungl. Maj :t under det senaste året anvisat alt utgå av anslaget. Utredningen Det torde utan närmare motivering vara uppenbart, att meddelanden till riksdagen enligt § 56 riksdagsordningen om vidtagna regleringsåtgärder icke i nämnvärd grad öka möjligheterna för riksdagen att utöva inflytande på sådana åtgärder. Oberoende av sådant meddelande har riksdagen andra möjligheter att få frågor om regleringar av hithörande slag under debatt. Här åsyftas interpellationer och enkla frågor. Dessa möjligheter ha under den gångna kristiden utnyttjats i icke ringa omfattning. Som exempel kan nämnas, att den bensinransonering, som infördes på våren 1948, vid sju tillfällen samma år behandlades i riksdagen med anledning av interpellationer och enkla frågor. 3 Givet är också, att betydelsen av ett sådant meddelande enligt § 56 riksdagsordningen blir jämförelsevis ringa av det skäl, att riksdagens medverkan kommer till stånd först efter det att krisåtgärderna vidtagits, och detta gäller vare sig meddelandet blir föremål för utskottsbehandling eller icke. I ett föregående avsnitt, som behandlade tanken att giva Kungl. Maj:t befogenhet att endast provisoriskt förordna om regleringsåtgärder, erinrades att förfoganderättskommittén som argument mot denna tanke anfört, att riksdagen för att undvika olägenheten att kullkasta redan genomförda åtgärder, skulle kunna känna sig nödsakad att taga ansvaret för en reglering, som redan genomförts. Detta argument kan även åberopas när det gäller meddelande till riksdagen om vidtagna åtgärder. Man torde för övrigt kunna säga, att den riksdagens medverkan, som består däri, att riksdagen efter meddelande enligt § 56 riksdagsordningen får möjlighet alt debattera genomförda krisåtgärder, blott är en uttunnad form av den medverkan, som diskuterats och avvisats i det nyss nämnda avsnittet, med i stort sett samma nackdelar. E n annan sak är att det ur många synpunkter måste anses lämpligt att 1

Se exempelvis prop, nr 87/1949 och J U : s uti. nr 21/1949. Se riksd.skriv. nr 565/1946, prop, nr 145/1949 s. 1 och SU:s uti. nr 76/1949 s. 6 Se riksdagsprot. för år 1948, FK nr 11 s. 6 ff, nr 20 s. 3 ff, nr 23 s. 17 ff och nr 40 s. 11 ff samt AK nr 15 s. 53 ff, nr 18 s. 23 ff och nr 40 s. 76 ff. 2 3

riksdagen i en eller annan form underrättas om åtgärder, som vidtagits med stöd av givna fullmakter. Det faller sig ganska naturligt att Kungl. Maj:t, när Kungl. Maj:t av riksdagen begär en ny fullmakt, lämnar en detaljerad redogörelse för de åtgärder, som vidtagits med stöd av den tidigare fullmakten. Särskild lagföreskrift härom torde icke vara erforderlig. Dessförinnan torde redogörelse för vidtagna åtgärder k u n n a lämnas riksdagen i samband med remissdebatter, allmänna ekonomiska debatter och dylikt eller i samband med framställningar om anslag åt krismyndigheter eller i andra sammanhang.

Kap. X I V

E r s ä t t n i n g s g r u n d e r v i d förfoganden enligt e n a l l m ä n förfogandelag

Enligt 1914 och 1915 års förfogandelagar gällde att ersättning för förnödenhet, som avståtts till kronan, skulle utgå efter fulla värdet. I 1916 års förfogandelag stadgades, att ersättning skulle utgå efter de grunder, varom förmäldes i då gällande rekvisitionslag. I sistnämnda lag föreskrevs, att lokala värderingsnämnder och riksvärderingsnämnden skulle upprätta taxor, efter vilka ersättningsbeloppen skulle beräknas. Vid taxornas upprättande skulle gälla, att pris på arbete och varor som upptogos i taxorna skulle bestämmas till fulla värdet vid tiden för taxornas upprättande. Jämväl vid bestämmande av ersättning i andra fall upprätthölls principen att ersättning skulle utgå efter fulla värdet vid tiden för rekvisitionens utgörande. Motsvarande ersättningsregler inflöto sedermera i de följande förfogandelagarna under första världskriget. Någon reglering av förhållandet mellan inlösenpris vid statliga förfoganden och maximipris gjordes icke i lagstiftningsväg. I praktiken tillämpades emellertid det förfaringssättet, att vid taxesättning iakttogs att fastställda maximipris icke överskredos. 1 I det förslag till allmän förfogandelag, som år 1938 upprättades av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, upptogos i viss mån nya regler för bestämmande av ersättningens storlek. Där stadgades nämligen, att ersättningen skulle utgå med belopp, som prövades skäligt med hänsyn till gällande pris. Kommissionen framhöll därvid, att den ledande principen för ersättningens bestämmande borde vara, att ersättning skulle givas för nödvändiga kostnader men därutöver såvitt möjligt blott innefatta en skälig vinstprocent. Det förutsattes, att ersättning i vissa fall skulle bestämmas med ledning av i förväg upprättade taxor. I förslaget upptogs jämväl en bestämmelse om att möjligheter till jämkning skulle finnas, om tillämpning av taxepris på grund av särskilda omständigheter innefattade synnerlig obillighet. Vidare föreskrevs, att om maximipris åsatts förnödenhet skulle ersättningen ej få fastställas högre än maximipriset. 2 1 2

Jfr prop, nr 100/1918 samt prot., FK nr 25/1918 s. 46 och A K nr 40/1918 s. 92 ff. Prop, nr 284/1939 s. 28 f.

Då förslaget remitterades till lagrådet anmärkte departementschefen, att ersättningsbestämmelserna i kommissionens förslag icke gåvo uttryck åt den innebörd de enligt motiven avsetts skola äga. Det framhölls vidare, att bestämmelserna kunde leda till att den som under fredstid anskaffat ett lager av en viss vara, på vilken sedan stor knapphet uppkom med påföljd att priset för varan starkt gick i höjden, erhöll gottgörelse efter alltför högt pris. Den av kommissionen föreslagna bestämmelsen ersattes med ett stadgande av innehåll, att ersättning vid förfogande skulle utgå med belopp, som prövades skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden. Kommissionens förslag om att göra ersättningens storlek beroende av fastställt maximipris vann ej departementschefens bifall. Som motivering härför anfördes, att erfarenheten ej givit vid handen att tillräcklig anledning förelåg att i lagen intaga en uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd. 1 Lagrådet framhöll, att motiveringen till reglerna om beräkning av ersättning syntes giva rum för den tolkningen, att vid bestämmande av ersättning avgörande vikt skulle fästas vid anskaffningskostnaderna i det särskilda fallet. Enligt lagrådets mening kunde en sådan tolkning icke gärna vara avsedd. Då i stor utsträckning ersättning skulle utgå enligt taxa följde nämligen därav, att för förnödenheter av enahanda slag, som samtidigt togos i anspråk, ersättningen skulle sättas lika, oavsett om vissa ersättningsberättigade, vilkas anskaffningskostnader varit låga, därigenom gjorde större vinst än andra. 2 I anledning av vad lagrådet sålunda anfört uttalade departementschefen, att de i lagförslaget upptagna ersättningsreglerna syntes böra tolkas såsom lagrådet anfört, om ej omständigheterna i särskilda fall föranledde till annat. 3 Vid riksdagsbehandlingen framhölls, att någon fullt tillfredsställande eller uttömmande regel på detta område näppeligen torde kunna uppställas, då förhållandena voro alltför skiftande. Tillika uttalades, att den föreslagna ersättningsbestämmelsen kunde godtagas. Därvid underströks, att undantag från huvudregeln om en enhetlig prissättning oberoende av en individuell kostnadsprövning borde ifrågakomma endast i de fall, då den från vilken förnödenheterna inlöstes i rådande läge kunde anses intaga en faktisk monopolställning. 4 Ersättningsreglerna i allmänna förfogandelagen gåvos sedermera en i viss mån ändrad utformning i samband med tillkomsten av 1941 års prisregleringslag. Med ändringarna åsyftades att åvägabringa en samordning mellan den prissättning, som skedde enligt förfogandelagen, och den pris1

Prop, n r 284/1939 s. 35 f. Prop, n r 284/1939 s. 63. Prop, n r 284/1939 s. 68. 4 F L U : s uti. n r 36/1939 s. 17. 2

sättning, som avsågs skola ske med stöd av prisregleringslagen. Det framhölls därvid att, då förfoganden jämlikt allmänna förfogandelagen icke blott skedde för att tillgodose speciella krav utan för att trygga och tillgodose hela befolkningens behov av ifrågakommande förnödenheter, det uppenbarligen var av vikt att den prissättning beträffande till kronan avstådda förnödenheter, som skedde enligt förfogandelagen, samordnades med den av allmänna prispolitiska synpunkter betingade prissättning, som genomfördes med stöd av prisregleringslagen. 1 Vidare gavs uttryck för den meningen, att statens ledande ställning i fråga om prispolitiken under alla förhållanden borde vara tryggad samt att det dåvarande skärpta läget i förhållande till det läge, som rådde vid förfogandelagens tillkomst på våren 1939, kraftigt understrukit prisregleringens betydelse över huvud. Det framhölls också, att med stöd av prisregleringslagen utövad prisreglering kunde avse ej blott att fastställa ett i och för sig skäligt pris på viss vara utan även att via priserna åstadkomma en önskad avvägning av produktionen eller konsumtionen av vissa varor. Slutligen uttalades, att det temporära prisstopp, som infördes år 1941, borde vara utan inflytande på den prissättning, som skedde enligt förfogandelagen, eftersom föreskriften icke innebar prövning och fastställande av visst pris utan endast ett tillfälligt förbud för envar handlande att höja det tillämpade priset. 2 Den samordning mellan prissättningen enligt förfogandelagen och enligt prisregleringslagen som sålunda ansågs önskvärd föranledde, att i allmänna förfogandelagen intogs en bestämmelse av innehåll att därest visst pris fastställts enligt prisregleringslagen, vilket icke fick överskridas eller fick överskridas endast efter tillstånd, skulle det anses som om priset varit upptaget i sådan taxa som omförmäldes i lagen. Med visst undantag, som numera saknar intresse, bibehölls möjligheten att bestämma högre ersättning för det fall att tillämpning av det såsom taxa gällande priset skulle på grund av särskilda omständigheter innefatta synnerlig obillighet. Någon ändring i ersättningsbestämmelsernas huvudgrunder gjordes i övrigt icke, utan ersättning för förnödenhet eller tjänst, som icke var föremål för priskontroll, skulle fortfarande utgå med belopp som prövades »skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återför sälj ning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden». Dessa grunder gälla fortfarande. Hur ersättningsreglerna under andra världskriget tillämpats i praktiken framgår av ett av riksvärderingsnämnden den 25 februari 1949 avgivet yttrande över förfoganderättskommitténs förslag, däri del bl. a. heter: Rörande de grunder, efter vilka ersättning enligt allmänna förfogandelagen skall 1 2

P r o p . nr 217/1941 s. 30. Prop, nr 231/1941 s. 5 f.

utgå, föreslås ingen ändring. Riksvärderingsnämnden vitsordar riktigheten av den tolkning av stadgandena, som kommittén med stöd av uttalanden under förarbetena givit. Riksvärderingsnämnden vill dock i detta sammanhang framhålla att dessa uttalanden på sätt framgår av förarbetena tillkommit med tanke på det fall att anskaffningskostnaden är låg i förhållande till varans värde vid tiden för förfogandet, vilket torde vara det normala omedelbart efter ett krigsutbrott. Man ville med andra ord förhindra uppkomsten av obehöriga kristidsvinster. Numera kan det emellertid såsom utvecklingen i vårt land gestaltat sig efter krigets upphörande tänkas att marknadspriset närmat sig eller rent av nedgått under anskaffningskostnaden. Skulle förfogandelagen likväl anses böra tillgripas beträffande en dylik vara lärer med nu gällande ersättningsregler även i sådant fall anskaffningspriset böra läggas till grund för ersättningens bestämmande och varuägaren alltså erhålla ett högre pris än marknadspriset. Dessa fall måste dock antagas bliva sällsynta. Riksvärderingsnämnden har i allmänhet sökt intaga den ståndpunkten, att överensstämmelse bör i möjligaste mån råda mellan den prissättning, som sker enligt allmänna förfogandelagen, och den prissättning, som av statens prisreglerande organ verkställes med stöd av prisregleringslagen. Riksvärderingsnämnden har därvid särskilt beaktat att den enligt prisregleringslagen utövade prisregleringen avser icke blott att fastställa ett i och för sig skäligt pris, utan man åsyftar härmed även att genom prisreglerande åtgärder söka upprätthålla kronans köpkraft samt åstadkomma en önskad avvägning av produktionen eller konsumtionen av vissa varor. I enlighet med denna uppfattning har riksvärderingsnämnden i de hittills fastställda taxorna angivit att, därest priset å förnödenhet, som upptagits i taxa, skulle i annan ordning regleras, vad sålunda kan varda föreskrivet skall lända till efterrättelse vid bestämmande enligt förfogande- och rekvisitionslagstiftningen av ersättning för förnödenheter. Riksvärderingsnämndens uppfattning härutinnan synes hava vunnit statsmakternas gillande (se prop, nr 231 till 1941 års riksdag). Det är uppenbart att med angivna utgångspunkt kollision kan uppstå mellan å ena sidan det allmännas intresse att bevara en viss prisnivå och å den andra den enskilda sakägarens berättigade anspråk att få skälig ersättning för sin vara, en intressekollision, som mången gång kan te sig olöslig. Självfallet bör s. k. kedjehandel eller annat spekulationssyfte icke få påverka ersättningens storlek. Den ledande principen för riksvärderingsnämnden har varit att när dylikt illojalt syfte icke kunnat påvisas och omständigheterna i övrigt därtill föranleda medgiva skälig förhöjning av det fastställda priset där så lagligen kunnat ske.1 Vid den översyn av allmänna förfogandelagen, som verkställdes av förfoganderättskommittén, tilldrog sig frågan om ersättningsreglerna särskilt intresse. Vad först angår förhållandet mellan ersättningreglerna i allmänna förfogandelagen och prisregleringen jämlikt prisregleringslagen framhöll livsmedelskommissionen följande. Grunderna för den allmänna prispolitiken borde enligt kommissionens mening i högre grad än vad då var fallet få vara bestämmande vid värdering enligt allmänna förfogandelagen. De principer, som lågo till grund för fastställande av normalpriser, borde sålunda tillmätas betydelse även vid bestämmande av ersättning enligt all*Jfr prop, nr 210/1949 s. 33. 106

manna förfogandelagen för sådana varor, som ej voro åsatta normalpriser. Beträffande de grunder, efter vilka normalpris skulle fastställas, meddelades i prisregleringslagen inga andra anvisningar än att priset skulle prövas skäligt (3 § första stycket). Kommissionen hade tillämpat den principen, att i den kalkyl, som lagts till grund för normalpriset, inräknats även ränteoch lagringskostnader ävensom risk för försämring eller fördyring av varan under den tid som, då normalpriset fastställdes, skäligen kunde beräknas åtgå till dess varan kunde antagas vinna avsättning. Om det senare visade sig att varan ej kunde avsättas inom den beräknade tiden, hade detta ej ansetts böra få föranleda någon höjning av normalpriset. Någon särskild gottgörelse för lagringskostnader och dylikt hade ej medgivits, vare sig kostnaderna varit en följd av en för näringsidkarna i allmänhet inträdd förlängning av omsättningstiden eller sammanhängt med speciella avsättningssvårigheter för någon viss näringsidkare. Det var önskvärt, att nu berörda princip på något sätt kom till uttryck i allmänna förfogandelagen eller i motiven till denna. 1 Priskontrollnämnden betonade, att det var ett vitalt intresse ur prisregleringssynpunkt, att samordningen mellan prisregleringslagens och förfogandelagens priser upprätthölls. Eljest skulle en företagare, som ej ville följa givna prisföreskrifter, kunna sätta sig i ett gynnsammare läge än andra företagare i branschen genom att framtvinga en tillämpning av förfogandelagen. Ansatser därtill hade förekommit. 2 Förfoganderättskommittén fann för sin del, att de grundläggande stadgandena om ersättning i allmänna förfogandelagen i sin dåvarande form och med den tolkning, som fastställdes vid bestämmelsernas tillkomst, torde lämna rum för en tillämpning som i det särskilda fallet tillgodosåg såväl det allmännas intresse som den enskildes rätt. Enligt kommitténs mening torde det få ankomma på riksvärderingsnämnden att inom ramen för de allmänt hållna bestämmelserna utbilda en praxis, som kunde anses skälig. En omarbetning av ersättningsgrunderna i dåvarande läge borde icke företagas utan att starka skäl anfördes därför. 3 Förutom samordningen mellan prisregleringslagens prisbestämmelser och förfogandelagens ersättningsgrunder var det väsentligen två frågor som vid översynen tilldrogo sig särskilt intresse. Den ena av dessa var, vilken betydelse som borde tillmätas det allmänna prisstoppet vid beräkning av ersättning enligt allmänna förfogandelagen, och den andra, vilken ersättning som borde utgå vid produktionsåläggande. Priskontrollnämnden uttryckte på ett förberedande stadium av kommitténs arbete det önskemålet, att samtliga med stöd av prisregleringslagen x

J f r prop, nr 210/1949 s. 25. F ö r f o g a n d e r ä t t s k o m m : s bet. s. 53. 3 P r o p , n r 210/1949 s. 26. 2

utfärdade prisbestämmelser — således även prisstopp — skulle innebära taxesättning enligt förfogandelagen. Vissa reservanter i nämnden ansågo det emellertid tveksamt, huruvida en bestämmelse om att stoppriser skulle betraktas som taxepriser var förenligt med § 16 regeringsformen. De förklarade, att en tillämpning av stoppriser vid produktionsålägganden enligt förfogandelagen i vart fall icke stod i överensstämmelse med näringslivets berättigade krav på rättssäkerhet. 1 Förfoganderättskommittén

anförde:

Vad beträffar innebörden av begreppet taxepris skall såsom sådant anses visst pris, som fastställts enligt prisregleringslagen. Enligt kommitténs mening torde även ett av priskontrollnämnden fastställt stoppris falla under samma begreppsbestämning. Som taxepris kan däremot ej anses ett stoppris, som ej varit föremål för nämndens prövning. Kommittén har dock hyst stor tveksamhet inför frågan, om det i princip kan vara riktigt att låta individuellt fastställda stoppriser betraktas som taxepriser. Den som tvångsvis ålagts att avstå eller producera en vara till ett pris, som fastställts lägre än för andra producenter, kan måhända med visst fog uppfatta denna för honom oförmånliga differentiering av prisqrna som ett utslag av godtycke och rättsosäkerhet. När kommittén likväl, med hänsyn till stopprisernas betydelse för hela den nuvarande statliga priskontrollen, ansett sig ej böra i bestämmelserna om taxepriser göra något undantag för individuellt fastställda stoppriser, har det skett, därför att lagen ger möjlighet för riksvärderingsnämnden att i de fall där det befinnes skäligt verkställa jämkning enligt 15 § tredje stycket. För att riksvärderingsnämnden skall äga en friare prövningsrätt i detta hänseende anser kommittén att uttrycket »synnerlig obillighet», på sätt priskontrollnämnden föreslagit, bör ersättas med »obillighet». I samband därmed torde motsvarande ändring böra företagas i 15 § rekvisitionslagen. I 15 § förfogandelagen förutsattes att överensstämmelse i princip bör föreligga mellan grunderna enligt 14 och 15 §§. Den jämkningsmöjlighct, som riksvärderingsnämnden har enligt 15 § tredje stycket, visar emellertid, att man räknat med att en ovillkorlig tillämpning av taxepriserna kunde komma i strid med grunderna i 14 § på ett sådant sätt att jämkning ur billighetssynpunkt borde ske. Det torde få ankomma på riksvärderingsnämnden att i tillämpningen finna grund för en sådan avvägning i det särskilda fallet, att å ena sidan betydelsen av enhetlig tilllämpning av taxepriserna ej eftersattes och å andra sidan den enskilde exempelvis ej tvångsvis ålägges förlustbringande produktionsskyldighet. Med den begränsade tillämpning av tvångsförfaranden, som kommittén i nuvarande läge förutsätter, torde det i vart fall ej innebära någon olägenhet att överlåta denna avvägning åt praxis. 2 I de yttranden, som avgåvos över kommitténs betänkande, uttalades olika meningar om kommitténs förslag att låta individuellt fastställda stoppriser gälla såsom taxepriser. Livsmedelskommissionen ]

P r o p . nr 210/1949 s. 25 f. - J f r prop, nr 210/1949 s. 26.

ansåg för sin del, alt individuellt fastställt

stoppris i princip icke borde betraktas såsom taxepris, då sådant pris icke alltid innefattade skälig ersättning för varan eller prestationen. 1 Vissa reservanter i priskontrollnämnden samt vissa näringsorganisationer- avstyrkte att individuellt fastställda stoppriser skulle få gälla som taxepriser. I yttrande av Stockholms handelskammare framhöllos bl. a. följande synpunkter. Stoppriserna voro individuella; de varierade från företag till företag och hade redan därigenom en helt annan innebörd än man vanligen inlade i begreppet taxepris. Enligt de den 21 juli 1948 utfärdade provisoriska direktiven för priskontrollen kunde nämnden avslå ett företags framställning om höjning av ett stoppris, även om detta pris var uppenbarligen förlustbringande, blott företagets lönsamhet i övrigt var tillfredsställande. En konsekvens av priskontrollnämndens, av kommittén biträdda ståndpunkt rörande taxeprisets innebörd skulle bli den, att ett företag, som nedlade sin verksamhet på grund av priskontrollnämndens vägran att godkänna en för täckande av tillverkningskostnaderna nödvändig prishöjning eller till följd av nämndens beslut att sänka tidigare stoppriser, skulle kunna få tillverkningen beslagtagen och tvångsinlöst av kronan till det av priskontrollnämnden fastställda, måhända direkt förlustbringande stopppriset. Ett sådant förfaringssätt måste stå i strid med hittills gängse rättsgrundsatser, att man icke skall vara skyldig avstå något till det allmänna utan att därför tillerkännas full ersättning. 3 Å andra sidan framhöll priskontrollnämndens majoritet, att det var ett vitalt intresse ur prisregleringssynpunkt, att samordningen mellan prisregleringslagens och förfogandelagens priser upprätthölls. Nämnden var dock beredd att godtaga kommitténs åsikt, att såsom taxepris ej kunde anses stoppris, som ej varit föremål för nämndens prövning. Med hänsyn till de prisjustcringar, som sedan prisstoppets tillkomst skett i fråga om viktigare förnödenheter, saknade nämligen detta spörsmål egentlig betydelse. 4 Kommerskollegium anförde, att då stoppriserna voro av väsentlig betydelse för priskontrollen, individuellt fastställda stoppriser icke borde undantagas från bestämmelserna om taxepriser, därest den enskildes berättigade intresse i fråga om ersättningen kunde tillgodoses. Detta syntes kollegium, där så påkallades, kunna ske genom den riksvärderingsnämnden enligt lagen tillkommande befogenheten att i vissa fall bestämma högre ersättning. Riksvärderingsnämnden torde vid tillämpningen av ersättningsreglerna få tillse, att den enskilde icke genom tvångsvis ålagda prestationer tillfogades rättsförlust och att denne sålunda exempelvis, såsom kommittén förordat, ej tvångsvis ålades förlustbringande produktionsskyldighet. Till skydd för n

P r o p . nr 210/1949 s. 35. - Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och Stockholms h a n d e l s k a m m a r e . 3 Jfr prop, n r 210/1949 s. 34. 4 P r o p , nr 210/1949 s. 35.

den enskildes rätt syntes detta böra uttryckligen angivas i motiveringen till den föreslagna ändringen i ersättningsbestämmelserna. 1 Departementschefen anslöt sig till förfoganderättskommitténs uttalande, att av priskontrollnämnden prövade individuella stoppriser borde utgöra sådana med stöd av prisregleringslagen fastställda priser, vilka skulle anses såsom taxepriser, men att detta icke skulle anses vara fallet i fråga om priser, som allenast grundade sig på Kungl. Maj :ts beslut om allmänt prisstopp. 2 Den andra frågan, som vid översynen tilldrog sig särskild uppmärksamhet, rörde ersättning vid produktionsåläggande. Beträffande denna fråga framfördes följande synpunkter. Vissa reservanter i priskontrollnämnden ansågo, att det vid produktionsåläggande icke kunde accepteras, att den ersättningsberättigade hade bevispresumtionen emot sig, när det gällde att styrka taxeprisets obillighet. I sådana fall borde huvudregeln tillämpas, och ersättningen torde böra fastställas med utgångspunkt från vederbörande tillverkares egna tillverkningskostnader utan hänsyn till om dessa överstego andra fabrikanters eller inom branschen gängse priser. 3 Livsmedelskommissionen uttalade, att det syntes rimligt, att ersättning vid produktions- eller forslingsåläggande bestämdes efter skälighetsprövning efter de i förfogandelagen angivna allmänna grunderna även om ersättningen därvid skulle komma att överstiga normalpris eller fastställt stopppris. Kommissionen ansåg nämligen, att då det gällde att framtvinga en nytillverkning eller en arbetsprestation det alltid måste anses obilligt, om vid förfoganden av förevarande slag skälig ersättning för kostnaderna ej lämnades. 4 Departementschefen fann sig böra förorda den av förfoganderättskommittén föreslagna ändringen i fråga om riks värderingsnämndens möjligheter att vid bestämmande av ersättning frångå taxepris samt uttalade därvid bl. a. följande. Visserligen borde ett nära samband råda mellan den av priskontrollnämnden med stöd av prisregleringslagen tillämpade prissättningen och den prissättning, som skulle äga rum vid bestämmande av ersättningar jämlikt allmänna förfogandelagen. Man kunde dock icke bortse från att förstnämnda prissättning ofta bestämdes av intressen, som — i och för sig fullt berättigade — icke borde få inverka vid bestämmande av ersättning jämlikt förfogandelagen. 5 i P r o p . n r 210/1949 s. 34 f. 2 P r o p , n r 210/1949 s. 41. F ö r f o g a n d e r ä t t s k o m m : s bet. s. 54. 4 Prop, n r 210/1949 s. 33. 5 P r o p , n r 210/1949 s. 40 f. 3

Vid lagförslagets behandling i riksdagen framkommo inga från departementschefen skiljaktiga meningar beträffande nu förevarande frågor. 1 Under förfoganderättskommitténs arbete med ersättningsspörsmålen behandlades också vissa förslag om ändringar i fråga om vissa detaljer i ersättningsbestämmelserna. Sålunda anmärkte priskontrollnämnden, att uttrycket »normal handelsvinst», som ingick i det grundläggande stadgandet angående ersättning, borde utbytas mot »skälig vinst», eftersom förstnämnda uttryck var svårt att fastställa till sin innebörd, samt att de i stadgandet ingående orden »andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden» borde utgå, enär de voro svårförståeliga. Nämnden framhöll därvid, att vinst borde beräknas efter skälighetsbedömning, samt ansåg, att ordet »handelsvinst» rent språkligt endast syftade på mellanhandens vinst. 2 De av priskontrollnämnden framförda önskemålen fann sig förfoganderättskommittén icke kunna förorda huvudsakligen av det skälet, att någon ändring icke för det dåvarande borde göras utan att starka skäl motiverade en sådan åtgärd och sådana skäl i nu förevarande avseenden icke kunde anses föreligga. 3 Industrikommissionen ifrågasatte, om icke i förfogandelagen borde införas bestämmelse av innebörd, att möjlighet skulle beredas myndighet, som övertagit beslaglagd vara, att träffa överenskommelse med ägaren om ersättning. 4 Förslaget avvisades av förfoganderättskommittén, som förklarade att den icke fann sig övertygad om lämpligheten därav. 5 Priskontrollnämnden, som fann förslaget värt beaktande, anförde, att dylika överenskommelser borde ingås av vederbörande försörjningskommission i samråd med nämnden. 6 Departementschefen ansåg, att ifrågavarande ändringsförslag icke voro av den beskaffenhet att de behövde upptagas i dåvarande sammanhang utan att det var lämpligare att de prövades vid en framtida mera omfattande revision av förfogandelagens bestämmelser. 7 Av det föregående har framgått, att en viss samordning ansetts böra finnas mellan ersättningsbestämmelserna i allmänna förfogandelagen samt den prisreglerande verksamheten enligt prisregleringslagen. Det torde med hänsyn härtill vara av intresse att i nu förevarande sammanhang något beröra frågan om de nuvarande riktlinjerna för den prisreglerande verksamheten. Dessa, som fastställdes genom beslut av Kungl. Maj:t den 12 januari 1951, ha följande innehåll. 1. Målet för den prisreglerande verksamheten skall vara att, där så är möjligt, 1

ALU:s uti. nr 29/1949 s. 11. Prop, n r 210/1949 s. 25 och 35. Prop, nr 210/1949 s. 26. 4 Prop, n r 210/1949 s. 27. 5 Prop, n r 210/1949 s. 27. 9 Prop, n r 210/1949 s. 37. 7 Prop, n r 210/1949 s. 41. 2

förhindra eller eljest i största möjliga utsträckning begränsa prisstegringar samt att främja prissänkningar. Inom ramen för denna allmänna målsättning böra de prisreglerande myndigheterna anpassa sina åtgärder så, att en av den prisreglerande verksamheten föranledd snedvridning av produktion och distribution i möjligaste mån motverkas och en ändamålsenlig inriktning i dessa hänseenden sålunda främjas. 2. Det allmänna prisstoppet avses skola bibehållas tills vidare med oförändrad prisstoppsdag. Där tillräcklig säkerhet föreligger beträffande visst varuslag, viss grupp av varor eller viss tjänst, att ett upphävande av prisregleringen icke kommer att medföra prisstegring, bör prisregleringen i fråga om varuslaget, varugruppen eller tjänsten upphävas. De prisreglerande myndigheterna böra vid bedömning härav taga vederbörlig hänsyn till det förhållandet, att en branschförening lovar verka för eller ett enstaka företag försäkrar att prishöjning icke skall äga rum. 3. Förutsättning för att prishöjning för visst varuslag eller viss tjänst skall kunna medgivas skall alltid vara, att det föreliggande priset enligt en av den prisreglerande myndigheten vederbörligen granskad kostnadskalkyl visas icke medföra täckning av produktions- eller anskaffningskostnaderna jämte skälig handelsvinst. Produktions- och anskaffningskostnaderna beräknas därvid med tillämpning av återanskaffningsprisprincipen. 4. Även om en dylik kostnadskalkyl i och för sig skulle motivera en prishöjning bör en sådan i allmänhet icke medgivas i annat fall, än att verkställd lönsamhetsberäkning giver vid handen, att verksamheten inom företaget eller branschen såsom helhet, om prishöjning icke genomföres, kommer att ge en avkastning, som med hänsyn till föreliggande förhållanden uppenbarligen måste betecknas som för låg. Är så icke fallet, bör dock prishöjning kunna medgivas, om kompenserande prissänkning genomföres på någon annan av företagets eller branschens produkter eller eljest särskilda omständigheter föreligga. 5. Vid bedömande av de under 3 och 4 angivna förutsättningarna skall till utgångspunkt tagas pris- och kostnadsläget hos rationellt arbetande företag inom vederbörande bransch. Härvid böra beaktas de skillnader i fråga om varusortiment och kvalitet m. m. som kunna föreligga. 6. I kalkyler och lönsamhetsberäkningar, som komma att läggas till grund för bedömningen av prisfrågorna, bör, såvitt angår kostnadsökningar beroende på löneförhöjningar, endast få medräknas sådan kostnadsökning som svarar mot skillnaden mellan senast faktiskt utbetald lön och lön som för 1951 eller däremot svarande tid antingen bestämts i kollektiv överenskommelse eller genomsnittligen utgår för arbetstagare, som icke omfattas av kollektivavtal. 7. I de fall, att för visst företag eller bransch övernormala vinster eller marginaler föreligga, böra de prisreglerande myndigheterna vidtaga åtgärder för att åstadkomma prissänkningar. Särskild uppmärksamhet bör härvid ägnas de fall, där anledning till antagande finnes, att prissättningen är monopolistiskt bestämd. 8. De prisreglerande myndigheterna skola upprätthålla fortlöpande god kontakt med näringslivet och dess organisationer. I p r o p o s i t i o n e n n r 82 till 1952 å r s r i k s d a g h a r f ö r e d r a g a n d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n u t t a l a t , a t t en s k ä r p n i n g av d i r e k t i v e n för p r i s r e g l e r i n g e n b o r d e g e n o m f ö r a s i f r å g a o m b e h a n d l i n g e n av l ö n e k o s t n a d s s t e g r i n g a r av d e n i n n e b ö r d , a t t k o s t n a d s ö k n i n g a r s o m u p p k o m m a p å g r u n d av s t ö r r e l ö n e s t e g r i n g a r ä n v a d s o m ä r förenligt m e d de r i k t l i n j e r , s o m i n n e f a t t a s 112

i en mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer träffad uppgörelse, icke behöva accepteras såsom skäl för prishöjning. Utredningen Av den lämnade redogörelsen framgår, att i olika sammanhang givits uttryck för den uppfattningen, att en samordning bör ske av grunderna för ersättningar i anledning av förfoganden samt reglerna för den allmänna priskontrollen, sådana dessa utformats i prisregleringslagen. Denna uppfattning synes väl grundad. Behovet av en sådan samordning är särskilt påfallande i vissa fall. Om en vara, som åsatts normalpris, blir föremål för förfogande enligt förfogandelagen, kan tydligen ersättning för varan icke gärna få utgå med högre belopp än normalpriset. En sådan ordning skulle kunna få en ofördelaktig inverkan på varuinnehavarnas benägenhet att genom frivillig försäljning avyttra varan till gällande normalpris. Att å andra sidan fastställa lägre ersättningar i samband med förfoganden än som i enlighet med gällande normalpris kan erhållas vid frivillig försäljning, kan icke komma i fråga. Nu gällande allmänna förfogandelag har också — med vissa jämkningsmöjligheter vid obillighet — accepterat principen att de priser, som fastställts enligt prisregleringslagen, skola tillämpas även vid förfoganden. Det måste antagas att i en kristid, som kräver tillämpning av en förfogandelag, det övervägande antalet förnödenheter är föremål för prisreglering i en eller annan form. I varje fall torde så vara fallet under ett skärpt krisläge; i början och i slutet av en kris kunna förhållandena vara annorlunda. I en allmän förfogandelag måste emellertid även finnas bestämmelser om grunder för fastställande av ersättning för sådana nyttigheter, som icke direkt omfattas av priskontrollen. I krisens första skede intagas förnödenheter av olika slag ofta successivt under priskontrollen, och det kan bero på tillfälligheter vilka varor som vid en viss tidpunkt äro underkastade priskontroll. Det synes därför med rättvisa och konsekvens mest överensstämmande, att då nyttighet tages i anspråk enligt förfogandelagen i huvudsak samma grunder för ersättning tillämpas vare sig nyttigheten är föremål för priskontroll eller icke. Vad ovan anförts borde närmast leda till, att de allmänna grunderna för ersättning enligt förfogandelagen givas i stort sett samma utformning som reglerna för fastställande av priser enligt prisregleringslagen. Enligt 3 § sistnämnda lag skall skäligheten vara avgörande vid bestämmande av normalpris. I anslutning härtill skulle i förfogandelagen endast behöva stadgas, att ersättning vid förfoganden skall utgå med belopp, som prövas skäligt. Till ledning för prövningen skulle i övrigt då tillämpas de direktiv, som vid varje tillfälle gälla för den allmänna priskontrollen. Emellertid torde vissa olägenheter kunna uppstå av en så allmän formu8 — 22583

lering som förekommer i prisregleringslagen. Det angivna systemet för bestämmande av ersättning skulle förutsätta antingen att den prisreglerande myndigheten blir representerad i den eller de nämnder, som skola handlägga ersättningsfrågor enligt förfogandelagen, eller att dessa nämnder fortlöpande informeras om priskontrollens direktiv. Ett sådant arrangemang kan genomföras utan större svårigheter, när ersättningarna enligt förfogandelagen skola bestämmas av ett enda centralt organ, men frågan kommer i ett annat läge därest — såsom utredningen föreslår — bestämmandet av ersättningarna överlämnas åt ett flertal lokala organ som första instans. Med hänsyn till vad nu sagts finner utredningen det önskvärt, att grunderna för ersättning enligt förfogandelagen såsom nu är fallet närmare preciseras i lagtexten. Enligt nuvarande direktiv för priskontrollen gäller principiellt — här bortses alltså från punkt 4 i Kungl. Maj :ts beslut den 12 januari 1951 — att normalpris för förnödenhet skall beräknas så, att priset täcker produktions- eller anskaffningskostnaderna jämte skälig handelsvinst, varvid produktions- och anskaffningskostnaderna beräknas med tilllämpning av återanskaffningsprisprincipen. Dessa grunder synas i förfogandelagen kunna uttryckas på det sätt, att ersättning för förnödenhet, som ställes till kronans förfogande, eller tjänst, som utföres för kronans räkning, skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återanskaffning av sådan förnödenhet eller vid utförande av sådan tjänst. Med nödvändiga kostnader bör här förstås icke kostnaderna i det särskilda fallet utan kostnader hos rationellt arbetande företag. Till kostnader vid produktion av förnödenhet böra räknas kostnader för råvaror, arbetslöner — däri inbegripet skälig ersättning till företagaren för hans egen arbetsinsats — avskrivning på byggnader och inventarier enligt grunder som gälla för den statliga priskontrollen, för närvarande återanskaffningsprisprincipen, allmänna förvaltningskostnader och andra omkostnader samt skälig förräntning av det i företaget investerade kapitalet, värderat efter nyssnämnda grunder. I kostnaderna ingår även vad som i nuvarande lag oegentligt benämnes handelsvinst; förslaget innebär alltså i denna del icke någon saklig ändring i förhållande till vad som nu gäller. Vad ovan sagts om kostnader vid produktion bör i tillämpliga delar även gälla distribution och dylikt. Regeln att vid beräknande av ersättning hänsyn skall tagas till förnödenhets återanskaffningsvärde ger icke någon direkt ledning i de fall, då förnödenheten icke kan återanskaffas. I sådana fall torde man få använda återanskaffningsvärdet vid den tidpunkt, då förnödenhet av här avsett slag senast anskaffats. Nu gällande förfogandelags bestämmelser om upprättande i förväg av taxor, efter vilka ersättning bör utgå, böra bibehållas. Liksom nu böra jämlikt prisregleringslagen fastställda priser gälla vid förfoganden som om de varit upptagna i taxa. 114

Som framgår av historiken har det varit diskussion om vilken verkan som bör tillerkännas stoppris vid bestämmande av ersättning i samband med förfoganden. Denna fråga kan ses ur två synpunkter. Man kan uppställa kravet att med taxepriser endast skola jämställas priser, som äro lika för alla inom visst område; då kan endast normalpris användas som taxepris. Man kan hålla på kravet att ersättning enligt förfogandelagen bör överensstämma med det pris, som skulle erhållits vid fri försäljning; då böra alla priser som gälla på grund av bestämmelser i prisregleringslagen — även individuella stoppriser — likställas med taxepriser. Ur nu angivna synpunkter finns ingen skillnad mellan stoppriser, som prövats av priskontrollnämnden, och stoppriser, som icke blivit föremål för sådan prövning. Den kritik mot att använda individuella stoppriser som taxepriser, för vilken redogörelse lämnats i historiken, torde icke vara berättigad. Individuella stoppriser torde, vare sig de blivit prövade eller ej, oftast bättre överensstämma med de faktiska kostnadsförhållandena än vad normalpriserna göra. Detta gäller i varje fall under tiden närmast efter prisstoppsdagen. Det står också varje säljare fritt att när som helst få individuellt stoppris prövat efter skälighetsprincipen, och den anmärkningen, att de individuella stopppriserna under en krisperiod med stigande priser icke hinna med utan bli föremål för eftersläpning, gäller även normalpris och särskilt fastställda taxepris. Även praktiska skäl tala för att samtliga enligt prisregleringslagen gällande priser, alltså även stoppriser, godtagas som taxepris. Den nuvarande ordningen att som taxepriser godkänna av priskontrollnämnden prövade individuella stoppriser — hit räknas även stoppriser i sådana fall då priskontrollnämnden generellt medgivit höjning av priserna med viss procent eller visst belopp — men icke stoppriser, som allenast grunda sig på Kungl. Maj :ts beslut om allmänt prisstopp, förefaller högst irrationell. För närvarande torde praktiskt taget samtliga stoppriser tillhöra den förra kategorien. Utredningen föreslår på förut anförda skäl att samtliga enligt prisregleringslagen gällande priser skola anses som taxepris. I de sannolikt fåtaliga fall då tillämpningen av taxepris leder till obillighet bör liksom i nu gällande förfogandelag möjlighet finnas att bestämma ersättningen till högre belopp än taxepriset. Frågan om ersättning vid åläggande för enskild person att frambringa förnödenheter eller att verkställa forsling kräver särskild uppmärksamhet. För svensk rätts del synes det icke stå i överensstämmelse med gällande rättsgrundsatser att tvinga någon att utföra viss prestation med förlust för honom själv. Enligt de direktiv, som för närvarande gälla för den priskontrollerande verksamheten, får emellertid prishöjning i allmänhet icke medgivas i annat fall än att verkställd lönsamhetsberäkning giver vid handen, att verksamheten inom företaget eller branschen såsom en helhet, om 115

prishöjning icke genomföres, kommer att ge en avkastning som med hänsyn till föreliggande förhållanden uppenbarligen måste betecknas som för låg. Vidare skall till utgångspunkt för prissättningen tagas pris- och kostnadsläget hos rationellt arbetande företag i branschen. Tillämpningen av nu angivna principer medför uppenbarligen, att vissa företagare icke utan förlust kunna frambringa förnödenheter till taxepris. Med beaktande härav synas reglerna om ersättning vid åläggande enligt en allmän förfogandelag icke böra låsas fast vid prisregleringslagens priser och av motsvarande skäl ej heller vid de särskilt fastställda taxepriserna. Vid utformandet av ersättningsbestämmelser vid åläggande enligt förfogandelagen k a n man välja mellan flera alternativ. En möjlighet är att låta de allmänna reglerna för bestämmande av ersättning formellt gälla även för nu förevarande fall men medge den ersättningsberättigade att efter särskild prövning erhålla högre ersättning i den mån så erfordras för att han skall undgå förlust. Man kan exempelvis föreskriva att högre ersättning skall utgå, om detta kan anses skäligt med hänsyn till de kostnader den ersättningsberättigade visar sig ha haft. Vidare kan en specialregel för dessa fall anknyta till den allmänna jämkningsregeln i nu gällande förfogandelag, vilken innehåller att jämkning kan ske när en tillämpning av huvudregeln skulle innefatta obillighet. Utredningen förordar, att denna fråga om ersättning vid produktionsålägganden och därmed likställda förfoganden löses på så sätt, att till den nyss omnämnda jämkningsregeln vid obillighet fogas en bestämmelse av innehåll, att tillämpning av taxepris — som förut anmärkts ingå här även prisregleringslagens priser •—- alltid skall anses innefatta obillighet, därest den som drabbats av förfogandet icke erhåller ersättning för sina nödvändiga kostnader. Beträffande ersättning vid förfogande, som innebär att egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, stadgas i nu gällande förfogandelag, att ersättning skall lämnas för förlorad avkastning eller nytta efter enahanda grund som vid övriga förfoganden. Vidare gäller, att om inredning eller utrustning, som tillhör, egendom som tagits i anspråk med nyttjanderätt, ändras eller förflyttas genom upplåtarens försorg, skälig ersättning kan utgå för kostnad, som upplåtaren fått vidkännas. Har egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, lidit skada eller avsevärt försämrats, skall skälig ersättning likaledes lämnas. I övrigt stadgas, att skälig ersättning skall utgå för vårdnad eller forsling som i samband med avstående åligger vederbörande enligt lagen. Beträffande ersättning i det sist nämnda fallet gäller i tillämpliga delar reglerna om ersättning vid transportåläggande. I en ny allmän förfogandelag böra införas ersättningsregler i nu angivna hänseenden av i stort sett samma innehåll som de nu gällande. Grunderna för ersättning i anledning av rekvisition enligt rekvisitionslagen äro för närvarande desamma som för ersättning vid förfogande enligt 116

allmänna förfogandelageh. Därest utredningens förslag godtages, torde ersättningsreglerna i rekvisitionslagen böra bringas i överensstämmelse med de nya bestämmelserna i förfogandelagen. De ersättningsregler, som ovan behandlats, ha avsett ersättning för förnödenhet som tagits i anspråk, tjänst som utförts och egendom som upplåtits ävensom ersättning för skada på egendom som upplåtits. Härmed är emellertid icke hela frågan om ersättning vid förfoganden löst. Genom en förfogandeåtgärd kan t. ex. en näringsidkares verksamhet helt lamslås och näringsidkaren tillfogas förluster långt utöver ersättningen för den egendom som blivit föremål för åtgärden. Ersättningsfrågor av denna art behandlas i kap. XV.

Kap. XV

O m b e a k t a n d e a v enskilds i n t r e s s e vid försörjningsregleringar m . m .

När det gäller att avgöra vilka garantier som finnas till skydd för den enskildes rätt vid handels- och användningsregleringar, bör man skilja mellan regleringar, som uttryckligen angivits grunda sig på allmänna förfogandelagen, och regleringar, för vilka nämnda lag icke åberopats som grund. När regleringar av den förra typen införts, har den reglerade varan lagts under beslag. Det måste antagas, att regleringar av den senare typen grundat sig på Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89 regeringsformen. I fråga om denna typ kan man skilja på de fall, då regleringarna avsett förnödenheter, som varit föremål för beslag, och andra fall. Uppmärksammas bör, att uppdelningen i de två huvudgrupperna i viss mån blir teoretisk, eftersom det ofta icke är möjligt att med säkerhet avgöra om Kungl. Maj:t utfärdat regleringsbestämmelserna med stöd av förfogandelagen eller med stöd av § 89 regeringsformen. För regleringar, som angivits grunda sig på allmänna förfogandelagen, gälla förfogandelagens bestämmelser om inlösenrätt. Dessa innehålla att, därest förordnande om att beslagtaget varuparti skall avstås till kronan ej meddelats inom 30 dagar från det beslaget blev gällande, ägaren eller innehavaren av varupartiet kan till länsstyrelsen ingiva ansökan att beslaget skall hävas. Förpliktas han icke inom 30 dagar från det sådan ansökan ingavs att avstå varan, upphör beslaget på varupartiet att gälla. Varuägaren eller -innehavaren har härigenom givits rättslig möjlighet att tvinga fram en inlösen av varan vid äventyr att, om så icke sker, han ånyo får fullt fri dispositionsrätt över varan. Eftersom varuregleringen grundas på beslaget, är det i förevarande fall icke möjligt för Kungl. Maj :t att föreskriva att ett varuparti skall vara kvar under regleringen, oaktat beslaget på partiet hävs. Bestämmelserna om inlösenrätt tillkommo i samband med att beslagsinstitutet infördes i förfogandelagstiftningen genom 1916 års förfogandelag. Såsom tidigare i kap. V angivits tillskapades beslagsinstitutet för att utgöra en förberedande åtgärd till en eventuell expropriation av varan och utformades som ett förbud för den beslagtagna varans ägare eller inneha118

vare att utöver husbehov förfoga över varan. Inlösenrätten, som närmast betingades av att beslaget hade karaktär av ett totalt användningsförbud, avsåg ursprungligen att tillgodose två intressen: det allmänna intresset av att beslaget icke skulle medföra ett »ändamålslöst förlamande» av näringslivet och det enskilda intresset av att få undanröjt den ovisshet angående förnödenhetens framtida disponerande som beslaget innebar för förnödenhetens innehavare. Beslaget var ju som nyss nämnts avsett att utgöra inledningen till en förestående expropriation. De första beslagen över industriella råvaror m. m., som skedde med stöd av 1916 års förfogandelag, fullföljdes på så sätt att, sedan uppgifter på de beslagtagna förråden inkommit, expropriation verkställdes av sådana varupartier, vilka ansågos lämpliga att överföra i det allmännas ägo, varefter beslaget hävdes på övriga partier. Ett dylikt tillvägagångssätt medförde, att det för innehavaren av beslagtagen vara under tiden närmast efter det att beslag skett måste framstå såsom ovisst, om han i framtiden skulle få behålla varan eller nödgas avstå den till kronan. Uppenbarligen var det då ett ur den enskildes synpunkt berättigat intresse att inom en icke alltför lång tid få den ovissheten undanröjd. Möjligheter härtill gåvos genom förfogandelagens stadgande om inlösenrätt. Av redogörelsen i kap. V framgår, att beslagsinstitutet redan under första världskriget fått en annan användning än från början varit avsett. Härigenom har den ursprungliga meningen med beslaget bortskymts. Med den ändrade karaktär beslagsinstitutet fått ha vidare de ursprungliga motiven för inlösenrätten — farhågorna för att beslaget skulle medföra ett »ändamålslöst förlamande» av näringslivet och ovissheten om förnödenhetens framtida disponerande — bortfallit. I och med att beslaget huvudsakligen kommit att begagnas i handels- eller användningsreglerande syfte har inlösenrätten blivit av betydelse för att bereda den enskilde ett ur rättssäkerhetens synpunkt påkallat skydd. Den möjlighet att framtvinga inlösen av beslagtagen vara, som sålunda finnes, har dock endast i mycket ringa utsträckning tagits i anspråk. Orsakerna härtill kunna antagas vara flera. Lojalitet och hänsynstagande irån näringslivets sida samt bristande kännedom om rätten att begära inlösen ha säkerligen medverkat. Även den omständigheten, att det i allmänhet fölen näringsidkare, som för sin näring är i behov av viss vara, måste framstå som ett långt större ingrepp att avhändas den för rörelsen behövliga varan än att använda den i enlighet med utfärdade föreskrifter, kan antagas ha medverkat till att man icke velat begagna sig av lagens möjligheter att få varan inlöst. Sker en reglering med stöd av beslag, gäller också vad i allmänna förfogandelagen föreskrives därom, att kronan skall gälda skälig ersättning för skada som en beslagtagen förnödenhet lidit till följd av beslaget, därest 119

detta häves eller eljest upphör att gälla utan att förnödenheten avstås. Ersättningsanspråk på denna grund synes emellertid icke ha framställts under den tid 1939 års allmänna förfogandelag tillämpats. Vad beträffar de regleringar, som måste antagas ha tillkommit med stöd av § 89 regeringsformen, sakna de författningar, som ligga till grund för dessa regleringar, i allmänhet bestämmelser om inlösenrätt för ägare eller innehavare av de reglerade varorna. Någon rätt att få varorna inlösta av staten —- här bortses tills vidare från det fall att regleringarna avse varor som äro föremål för beslag — föreligger ej. I tre särskilda fall ha emellertid bestämmelser meddelats till skydd för innehavare av handelsreglerad vara, nämligen vid de regleringar som skett av handeln med ägg, vissa torvbränslen samt ved. 1 I fråga om ägg samt ved avsågo bestämmelserna endast producenter av dessa varor men icke dem som drevo handel med varan i senare led.2 Vid regleringen rörande torvbränslen gällde föreskrifterna förutom producenter jämväl den som yrkesmässigt idkade handel med varan. 3 Även i ett annat avseende har inlösenrätten konstruerats olika i de tre fallen. I författningen angående äggransoneringen stadgades endast, att den, som ej vann avsättning för av honom producerade ägg, ägde få dem inlösta i den ordning och enligt de närmare föreskrifter, som vederbörande försörjningskommission meddelade. I de båda andra fallen åter ha bestämmelserna fått en utformning, som närmare ansluter sig till motsvarande bestämmelse i allmänna förfogandelagen, i det att i regleringsförfattningarna uttryckligen utsagts, att den inlösningsberättigade fick överlåta det varuparti som hembjudits utan att iakttaga bestämmelserna i regleringsförfattningen, därest partiet icke inlöstes. 4 Den särskilda anordning, som i de tre nämnda fallen valts, torde framför allt ha betingats av att man velat avvärja risken för att regleringen skulle komma att verka hämmande på produktionen. 5 Avser en handels- eller användningsreglering, som meddelats med stöd av § 89 regeringsformen, vara som är föremål för beslag, har varuägaren eller innehavaren, även om beslaget hävs, ansetts kunna förfoga över varan endast i den ordning som medgives enligt de rörande handeln med varan och användningen av denna meddelade bestämmelserna. 6 Riktigheten härav har dock ifrågasatts. Det har sålunda gjorts gällande, att om ett beslagtaget varuparti icke inlöstes, det ville synas som om jämlikt grunderna för den *KK 19/9 1941 (nr 757) ang. reglering av handeln med ägg m. m., KK 17/4 1942 (nr 213) ang. reglering av handeln med bränntorv m. m. och KK 17/12 1943 (nr 906) ang. reglering av handeln med ved och träkol m. m. 2 Se 2 § sista stycket KK 19/9 1941 (nr 757) och 5 § KK 17/12 1943 (nr 906). 3 Se 3 § KK 17/4 1942 (nr 213). 4 Se 3 § KK 17/4 1942 (nr 213) och 5 § KK 17/12 1943 (nr 906). 5 Lindeli: Statliga krisregleringar på v a r u m a r k n a d e n i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1944 s. 17. 6 Se Kungl. Maj :ts beslut 18/4 1941 (FoD), n r 1, enligt vilket en f r a m s t ä l l n i n g om h ä v ande av beslag å ett p a r t i ljus bifölls, därvid dock erinrades att sökanden var underkastad meddelade bestämmelser om reglering av förbrukningen av ljus.

bestämmelse i allmänna förfogandelagen, som stadgar att beslag häves om icke inlösen sker, borde följa icke endast att partiet blev fritt från beslaget utan även att Kungl. Maj :t lämnade medgivande till att partiet fick användas eller försäljas utan hinder av utfärdade regleringsbestämmelser. I varje fall borde denna princip gälla i sådana fall, där regleringsbestämmelserna medförde ett mera betydande ingrepp i den ekonomiska friheten. Därvid har också framhållits, att i den mån principen icke följdes, den i förfogandelagen givna säkerhetsföreskriften kom att omintetgöras av de i administrativ ordning givna regleringsbestämmelserna, vilket kunde synas betänkligt ur konstitutionell synpunkt. Emellertid har även påpekats, att det säkerligen skulle k u n n a leda till praktiska olägenheter av allvarlig beskaffenhet att låta principen gälla över hela linjen. Vidare har uttalats, att det ur saklig synpunkt förelåg ringa fog för inlösenrätt, där det ej var fråga om någon mera påtaglig inskränkning i den fria näringsutövningen, samt att rimlig anledning ofta saknades att i förevarande avseende behandla en handlande, vars lager — måhända av en tillfällighet — låg kvar under beslag, annorlunda än de handlande, för vilka så icke var fallet. 1 Det kan emellertid i detta sammanhang framhållas, att det finns en skillnad mellan de båda sist åsyftade fallen. För att en vara, som finns hos en handlande, icke skall vara under beslag, måste varan regelmässigt ha förvärvats sedan regleringen infördes. I det senare fallet har den som förvärvat varan haft kännedom om de begränsningar, som gällde för förfoganderätten beträffande varan. Här må anmärkas, att i ett fall i ransoneringsförfattningen intagits uttryckligt stadgande om att, därest beslag på visst varuparti på grund av vägrad inlösen upphört att gälla, innehavaren av partiet fick överlåta detta utan iakttagande av bestämmelserna i regleringsförfattningen. 2 Endast för ett specialfall gives i kristidslagstiftningen ytterligare exempel på att inlösenrätt medgivits, nämligen enligt lagen den 5 juni 1942 (nr 298) om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor. Enligt denna lag kan den som handlar med ransonerade varor under vissa förutsättningar förbjudas att saluhålla eller överlåta sådan vara. I lagen stadgas tillika, att den, som drabbas av handelsförbud, är berättigad att få de partier av de förbjudna varorna, som han innehar vid delgivningen av förbudet, inlösta mot skälig ersättning genom vederbörande centrala krismyndighets försorg i enlighet med de närmare bestämmelser myndigheten meddelar. Om enighet icke kan uppnås om vilken ersättning som skall utgå, skall denna bestämmas av riksvärderingsnämnden. Ersättningen bör enligt uttalande av 1 L i n d e l i : Statliga krisregleringar på v a r u m a r k n a d e n i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1944 s. 18 f. 2 Se 5 § 2 st. KK 17/12 1943 (nr 906) ang. reglering av handeln med ved och träkol m.m.

lagrådet bestämmas efter varornas normala inköpspris vid övertagandet och således utan tillägg av handelsvinst. 1 Vid handels- eller användningsregleringar eller vid import- eller exportregleringar ha icke givits några bestämmelser om ersättning för den skada, som kan komma att vållas av det intrång i den ekonomiska friheten som regleringen medför. Detsamma gäller vid de ingrepp i näringsfriheten, vilka under kristiden förekommit i form av begränsningar i rätten att driva näring. Emellertid har man ofta genom andra åtgärder än utgivande av ersättning sökt förhindra att menliga följder uppkomma genom en statlig reglering. Detta har exempelvis skett i den formen, att statsmakterna givit avsättnings- och prisgarantier för den reglerade varan — den reella skillnaden mellan sådana garantier och inlösenrätt torde vara obetydlig — eller genom att vid fastställande av högstpriser för de varor, med vilka näringsidkaren handlar, hänsyn tagits till de merkostnader som kunna ha uppkommit till följd av regleringarna. Utredningen Genom krisregleringar kunna avsevärda förluster tillfogas enskilda. En rad olika exempel härpå kan angivas. Genom bestämmelser om användningsreglering av en viss förnödenhet kan t. ex. en fabriksidkare nödgas inställa driften och bli urståndsatt att ekonomiskt utnyttja råvaror, halvfabrikat och det i fabriken nedlagda kapitalet. Användningsreglering av bensin och därmed jämförliga drivmedel kan medföra att motorfordonsägare icke alls eller endast i begränsad omfattning kunna använda sina fordon. Handelsreglering av en förnödenhet kan medföra sänkning av handlandenas omsättning. Bestämmelser om auktorisation av slakt medför att slakteriidkare, som icke erhålla slakteritillstånd, måste upphöra med sin verksamhet o. s. v. Förlust som följd av en krisreglering kan uppstå icke blott för den som direkt drabbas av regleringen utan även för andra. Ett förbud mot tillverkning av viss vara kan sålunda indirekt på ett mer eller mindre påtagligt sätt beröra ett flertal personer, såväl näringsidkare som andra. Till belysning härav må anföras följande. Ett förbud mot att använda tenn för tillverkning av tuber kan medföra förlust såväl för den som fabricerar tuberna som för den producent som tillverkar den vara, för vilken tuberna skulle tjäna som förpackning. Åtgärden kan vidare tänkas ha ekonomiska verkningar för den grossist, som avsetts skola försälja tuberna i form av emballage, samt för den grossist och detaljist, som saluföra den förpackade varan. Användningsförbudet kan även komma att få sådana verkningar för konsumenter av den förpackade varan. Särskilt påtagligt blir detta i de fall, J

P r o p . n r 172/1942 s. 30.

då varan användes i näringsverksamhet. Slutligen kunna även andra drabbas av ekonomiska följder. Exempelvis kunna i näringsverksamheten anställda bli arbetslösa till följd av att driftsinskränkningar bli nödvändiga. Såsom närmare utvecklas i Bilaga nr 4 torde det icke föreligga någon rättslig skyldighet — av sådant slag som kan göras gällande vid domstol — för staten att till enskilda lämna ersättning för skador som uppkomma till följd av krisregleringar i form av handels-, produktions- eller användningsreglering, import- eller exportförbud eller begränsningar i rätten att bedriva handel eller annan inskränkning av yrkesutövning. Utredningen har att taga ställning till om en sådan ersättningsskyldighet för staten bör tillskapas och om enskilda medborgares berättigade intressen vid ingrepp av nu nämnt slag, som betingas av krisförhållanden, kunna tillgodoses på annat sätt. Vad först angår frågan om ersättning för skada eller förlust, som vållas av ingripanden av nu förevarande art, kan med ett visst fog rent principiellt hävdas, att om staten i samtliga medborgares intresse företager ingrepp, som medför skada för någon medborgare, bör ingreppets skadeverkningar bäras av samtliga medborgare. Ett realiserande av en sådan princip stöter emellertid på oöverstigliga svårigheter och leder till för staten oöverskådliga ekonomiska konsekvenser. Det är sålunda ofta svårt att avgöra, om en krisreglering är till skada eller ej. En konsumtionsbegränsning i form av en handelsreglering medför väl i regel, att den som handlar med varan icke kan vinna avsättning för den i samma takt som eljest, och under normala tider innebär en minskad omsättning förlust. Situationen kan emellertid vara — och är regelmässigt — den, att på grund av den allmänna bristen på varan — här förutsattes alltså att regleringen skett på grund av brist på varan — en minskad omsättning skulle ha uppstått även om handelsreglering av varan icke hade kommit till stånd. Regleringen har då icke förorsakat någon allmän omsättningsminskning utan endast en fördelning mellan handlandena av den totala omsättningen av förnödenheten och en utsträckning av försäljningstiden. Det är svårt att avgöra om för viss handlande denna reglering varit till skada eller nytta. För handeln i sin helhet blir regleringen till nytta, eftersom en fri handel i en knapphetssituation ovillkorligen leder till kaos. I vissa fall torde för övrigt viss kompensation för den minskade allm ä n n a omsättningen erhållas därigenom att de prisreglerande myndigheterna medgiva ökade vinstmarginaler. I den mån handelsregleringar medföra ökat arbete för handlandena, t. ex. i form av kupongredovisningar, tages vidare vid bestämmande av marginalerna regelmässigt viss hänsyn till detta arbete. Förhållandena bli i stort sett enahanda vid användningsregleringar beträffande förnödenheter, på vilka det råder brist. Däremot äro 123

förhållandena annorlunda i fråga om regleringar, vilka icke äro föranledda av brist eller befarad brist på förnödenheter; här blir det lättare att konstatera att förluster uppstått. Men även om det i visst fall kan konstateras, att skada eller förlust uppkommit i samband med en krisreglering, kan det vara tveksamt om denna vållats genom det statliga ingreppet eller om det icke är helt andra omständigheter, ibland även de betingade av krisförhållanden, som förorsakat densamma. En konstaterad nedgång i omsättningen av en ransonerad vara kan sålunda bero på minskad köpkraft eller andra liknande orsaker. Eller, för att nämna ett annat exempel, viss produktion som förbjudits skulle ändå icke ha kommit till stånd på grund av att arbetskraft eller en icke ransonerad råvara, som är behövlig för tillverkningen, icke hade kunnat anskaffas i erforderlig utsträckning. Vidare kan framhållas, att ekonomiska förluster på grund av statliga krisregleringar ofta i viss utsträckning kompenseras av andra statliga åtgärder. Sålunda kunna genom statliga ingripanden i form av stödåtgärder för viss produktion — även stödåtgärder för produktion av ersättningsmedel — eller statliga beställningar eller på annat sätt skapas förutsättningar för att viss näringsverksamhet skall kunna fortgå även under krisförhållanden. Det bör även anmärkas att, ehuru en krisreglering vanligen är av generell beskaffenhet, de ekonomiska verkningarna därav icke desto mindre kunna vara av mycket växlande storleksordning för olika medborgare och t. o. m. för olika näringsidkare inom samma bransch. En konsumtionsbegränsning i fråga om viss förnödenhet måste således betyda mera för en näringsidkare, vilken så gott som uteslutande har sin rörelse baserad på den reglerade varan, än för en näringsidkare, som huvudsakligen driver rörelse med andra, icke reglerade varor. Även andra individuella faktorer såsom varulagrets storlek, då regleringen träder i kraft, möjligheterna att ersätta den reglerade förnödenheten med annan vara, möjligheterna att övergå till annan näringsverksamhet o. s. v. kunna öva inflytande på omfattningen av den verkan som en krisreglering har. I vissa fall är det alldeles ogörligt att bestämma något ekonomiskt värde för den förlust eller skada, som må uppkomma såsom följd av en krisreglering. Så torde det exempelvis icke vara möjligt att fastställa det ekonomiska värdet av den skada, som vållas enskilda hushållsmedlemmar av ett förbud mot användande av elektriska apparater för uppvärmning av bostadslägenheter. De inskränkningar av olika slag, som genomföras i form av krisregleringar, äro betingade av alldeles särskilda omständigheter, såsom krig, krigsfara och därmed jämförliga förhållanden. Sådana omständigheter medföra även i åtskilliga andra avseenden ingrepp i enskilda medborgares frihet med 124

förskjutningar i deras ekonomiska läge som följd. Som ett exempel härpå kan nämnas militärtjänstgöring. Skall regelmässigt ersättning utgå för förluster i anledning av krisregleringar på näringslivets område, kan konsekvensen sägas kräva, att ersättning även bör utgå för andra ingrepp under kristider i enskilda medborgares frihet. Det säger sig självt, att ett system med fullständig ersättning för statliga ingrepp under kristider kommer att lämna möjlighet till ersättningstalan mot staten i en omfattning, varom hittills varje erfarenhet saknas. I extrema kristider kommer praktiskt taget varje medborgare att kunna resa ersättningsanspråk mot staten. Ett bedömande av dessa ersättningsanspråk skulle komma att kräva en omfattande och dyrbar apparat, och det blir med hänsyn till svårigheten att beräkna de ekonomiska skadornas storlek omöjligt att ens tillnärmelsevis åstadkomma full rättvisa; en del medborgare skulle få för hög ersättning, andra för liten. Resultatet av ett så omfattande ersättningssystem kunde befaras bli, att en genom ingreppen orättvis fördelning av krisens bördor utbytes mot en annan orättvis fördelning. Med beaktande av de ovan anförda synpunkterna finner utredningen det ofrånkomligt, att de enskilda medborgarna i regel själva måste bära de ekonomiska förluster, som krisregleringarna kunna föra med sig. Att tillskapa en rätt till ersättning för sådana förluster kan därför icke komma i fråga. Detta understryker vikten av att myndigheterna vid meddelande av regleringsföreskrifter och vid tillämpningen av sådana föreskrifter verkligen tillse, att största möjliga rättvisa skipas de enskilda medborgarna emellan och att icke någon lider större förfång än som föranledes av omständigheterna. I ransoneringslagen synes — i huvudsaklig överensstämmelse med 8 § första stycket nuvarande allmänna förfogandelag — böra intagas en bestämmelse härom. Undantagsvis k u n n a emellertid förhållandena vara sådana, att det framstår såsom orimligt att begära att den som drabbats av viss förlust genom ett statligt ingripande av kriskaraktär ensam skall bära den. Här åsyftas sådana fall, då enstaka medborgare drabbas särskilt hårt i förhållande till andra medborgare. I dessa fall bör Kungl. Maj :t efter ansökan kunna medge ersättning efter vad billigheten anses kräva. Ett stadgande av denna innebörd föreslås skola inrymmas i fullmaktslagstiftningen. Huruvida ersättning jämlikt detta stadgande skall utgå och storleken av ersättningen måste bedömas under hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet. Det torde icke vara lämpligt eller möjligt att i förväg närmare angiva de riktlinjer, efter vilka dessa ersättningsfrågor skola lösas. Det är emellertid uppenbart, att ersättning enligt denna bestämmelse knappast kan komma i fråga vid generella konsumtionsregleringar. Med det sålunda föreslagna stadgandet tages givetvis icke ståndpunkt 125

till frågan, huruvida möjligen i enstaka fall grund må finnas för talan inför domstol om ersättning. Såsom antytts i kap. XIV kunna vid förfoganden uppkomma ersättningsspörsmål av samma natur som de ersättningsfrågor, vilka behandlats i förevarande kapitel. Så kan t. ex. en näringsidkares rörelse lamslås lika väl på grund av att kronan förfogar över hans lager av en viss förnödenhet av nyckelkaraktär, vilken icke kan återanskaffas, som på grund av att användhingsförbud utfärdas beträffande förnödenheten med likartade ekonomiska konsekvenser för näringsidkaren, de i företaget anställda, o. s. v. Dessa ersättningsspörsmål vid förfoganden — här avses alltså icke ersättning för förnödenheter eller tjänster, vilken fråga behandlades i kap. XIV — måste enligt utredningens mening lösas efter samma linjer som utredningen angivit för förluster vid krisregleringar. Detta leder till att, om kronan t. ex. förfogar över en fabrik och till följd härav vissa halvfabrikat bli värdelösa, halvfabrikatens ägare icke har någon lagligt skyddad rätt till ersättning för halvfabrikaten utan blir hänvisad till Kungl. Maj:ts bedömande av ersättningsfrågan. Vid samråd med utredningen har riksvärderingsnämnden och civilförsvarsstyrelsen framhållit, att ett sådant resultat förefölle obilligt och att frågan om ersättning för sådana fall borde ytterligare övervägas. Utredningen delar riksvärderingsnämndens och civilförsvarsstyrelsens uppfattning att resultatet i exemplet med halvfabrikaten kan te sig obilligt, men enligt utredningens mening kan frågan icke utan oöverskådliga ekonomiska konsekvenser lösas efter andra linjer än utredningen ovan angivit. Skulle en ovillkorlig ersättningsrätt tillerkännas ägaren av halvfabrikaten i det ovan angivna exemplet, måste för likformighetens skull motsvarande ersättningsrätt tillerkännas t. ex. ägare av motorfordon, som blivit oanvändbara därför att kronan tagit däcken i anspråk eller därför att restriktioner utfärdats beträffande rätten att använda flytande drivmedel, o. s. v. Det inses lätt, att detta kommer att leda till för statsverket orimliga konsekvenser. Då det alltså icke kan bli tal om att konstituera någon rätt till ersättning av statsmedel för förluster till följd av krisregleringar, blir nästa fråga om regleringarnas ogynnsamma verkningar kunna mildras på annat sätt. Närmast till hands ligger därvid att pröva, huruvida detta kan ske genom att den princip om inlösenrätt, som nu gäller enligt allmänna förfogandelagen, gives utsträckt tillämpning. Detta skulle innebära, att vid all krisreglering varans ägare skulle kunna påkalla att varan inlöstes av kronan och om så icke skedde, få överlåta eller använda varan utan hinder av regleringsföreskrifterna. Motiven för en sådan inlösenrätt äro särskilt starka när en reglering medför, att de förväntningar i fråga om möjligheten att utnyttja varan, som knutits till varuinnehavet, icke alls eller endast i begränsad omfattning kunna realiseras. Med utgångspunkt härifrån finner 126

sig utredningen böra förorda, att en begränsad rätt till inlösen av varor, som äro föremål för krisreglering, införes. Vid inlösenrättens utformning synas till en början två synpunkter böra beaktas: inlösenrätten får icke äventyra regleringarnas genomförande och inlösningen måste vara försvarbar ur statsfinansiell synpunkt. Kravet på att inlösningen måste vara försvarbar ur statsfinansiell synpunkt omöjliggör att medgiva inlösenrätt för alla förnödenheter som bli föremål för regleringar. Det kan sålunda icke komma i fråga att föreskriva inlösenskyldighet för kronan beträffande förnödenhet, som blivit föremål för reglering av a n n a n orsak än brist eller befarad brist på förnödenheten. Vid handelsregleringar av exempelvis levande djur eller mjölkskumningsmaskiner kan det alltså icke bli tal om att medgiva rätt för förnödenheternas ägare att få förnödenheterna inlösta i de fall, då regleringarna endast tillkommit såsom ett nödvändigt komplement till bristregleringar. Ej heller kan det ifrågakomma att, om i syfte att spara bränsle och elektrisk kraft ett allmänt förbud stadgas mot att använda central varmvattenberedare och mot att bruka elektriska apparater för uppvärmning av bostadslågenheter, föreskriva rätt att få sådana föremål inlösta av kronan. Av samma skäl kan det icke gärna bli tal om att medgiva inlösen av bilar, därför att förbud utfärdats mot att använda bilar på söndagar i syfte att spara på bensin och andra flytande drivmedel, vara brist råder. Folkhushållningen har i den situationen ingen användning av dylika föremål. En inlösen med statsmedel får då ren ersättningskaraktär, och tanken på att medgiva en allmän ersättningsrätt för förluster vid krisregleringar har av utredningen tidigare avvisats. Beträffande de angivna exemplen är att märka, att förbud av nämnda slag i allmänhet kunna ske i den formen, att förbuden riktas mot användningen av den vara, på vilken det råder knapphet. Således kan i de angivna exemplen det med ingreppen avsedda ändamålet ernås genom att förbud stadgas mot att använda bränsle för drift av central varmvattenberedare, elektrisk energi för drift av apparater för uppvärmning av bostadslägenheter och flytande drivmedel för framförande av bilar under söndagar. Av det sagda framgår, att inlösenrätten vid krisregleringar måste begränsas till förnödenheter, på vilka det råder knapphet eller på vilka knapphet k a n befaras. Nästa fråga blir huruvida ytterligare förutsättningar för rätt att påkalla inlösen böra uppställas. Man kommer här in på spörsmålen huruvida inlösenrätten bör vara beroende av storleken av det intrång som regleringen medför för varuinnehavaren, huruvida tidsbegränsning av inlösenrätten bör föreskrivas och huruvida inlösenrätten bör omfatta varupartier som förvärvats efter regleringens tillkomst. Dessa spörsmål äro delvis avhängiga av varandra. Behovet av en inlösenrätt vid krisregleringar och en varuinnehavares in127

tresse av en sådan rätt är givetvis starkare ju större intrånget är. Det k a n därför synas mest följdriktigt att medgiva inlösen endast vid svåra intrång. [ detta sammanhang kan anmärkas, att motsvarande spörsmål knappast kan sägas komma upp vid den inlösenrätt, som regleras i allmänna förfogandelagen: beslag innebär som förut nämnts ett praktiskt taget fullständigt användningsförbud och utgör således alltid ett svårt ingrepp. Vad angår handels- och användningsregleringar k a n framhållas, att regleringarna i vissa fall medföra en relativt obetydlig inskränkning i den fria förfoganderätten över varan men i andra fall praktiskt taget äro att likställa med totalt förbud mot att använda den. Sålunda k a n det inträffa, att en producent, som uteslutande tillverkar viss produkt, helt betages möjligheten att använda det råvarulager han förfogar över, därför att tillverkning av produkten förbjudes. Äro dessutom överlåtelser av råvaran reglerade, kan varuinnehavaren ej heller överlåta varupartiet annat än i den därför stadgade ordningen, vilket kan innebära att överlåtelse av varan måste ske i mycket långsamt tempo. Att en varuinnehavare under dylika omständigheter bör tillerkännas en inlösenrätt synes motiverat ur skälighetssynpunkt. Det ligger också i det allmännas intresse att varulager, som icke kunna utnyttjas av varuinnehavaren inom regleringens ram, inlösas. Då knapphet råder på viss vara, är det givetvis angeläget att alla tillgängliga förråd kunna utnyttjas för de ändamål, som anses böra ifrågakomma. I sådana fall åter, när den införda regleringen endast i mindre mån ingriper i den fria förfoganderätten, framstår inlösenrätt såsom mindre påkallad. Det synes exempelvis icke med fog kunna göras gällande, att enbart ett förbud mot att använda flytande bränsle för att köra bil på söndagar bör förbindas med en rätt att påkalla inlösen av det förråd av flytande bränslen, som en bilägare innehar och som kan komina till användning vid andra bilkörslor som han har rätt att företaga. Då det gäller att bestämma hur starkt det intrång som ingreppet vållar bör vara för att inlösenrätt skall föreligga, äro flera alternativ tänkbara. Sålunda kan det tänkas att begränsa inlösenrätten till sådana fall, då den fria förfoganderätten helt omintetgöres genom att ägaren till följd av ingreppet varken kan använda eller överlåta egendomen. Detta torde emellertid innebära en alltför snäv begränsning av inlösenrätten. Om inlösenrätten skall få praktisk betydelse, måste den finnas även vid sådana ingrepp, som icke innebära totalt användnings- eller överlåtelseförbud. Som förutsättning för inlösenrätt kan enligt utredningens mening lämpligen föreskrivas, att regleringen medfört en betydande begränsning i ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och att det men regleringen medfört icke är ringa. En så angiven förutsättning för inlösen innebär emellertid en flytande gränsdragning mellan fall, då inlösenrätt föreligger, och fall, där sådan rätt icke kan komma i fråga. Självfallet måste 128

det under sådana förhållanden överlämnas åt myndighet att pröva och avgöra, huruvida rätt att få förnödenheten inlöst föreligger eller ej. Med hänsyn till de praktiska olägenheterna av ett sådant förfarande ligger det nära till hands att vilja slopa kravet på att ingreppet skall vara betydande och medgiva inlösenrätt vid alla regleringar beträffande förnödenheter, på vilka knapphet råder eller k a n befaras. En så omfattande inlösenrätt skulle emellertid i vissa lägen k u n n a leda till icke önskvärda resultat. Man måste räkna med att näringsidkare och andra varuinnehavare med stöd av sina organisationer kunna uppträda enhetligt och på en gång begära statsinlösen av stora partier av en viss förnödenhet. De statliga myndigheterna skulle då kunna ställas inför valet att slopa en nödvändig men jämförelsevis föga ingripande reglering eller att för kronans räkning inlösa stora kvantiteter av förnödenheter. Härigenom skulle nödvändiga regleringars genomförande kunna äventyras eller försvåras. Olägenheten härav är enligt utredningens mening allvarligare än olägenheten av att frågan om rätt till inlösen göres beroende av myndighets prövning, och varuinnehavarna torde knappast ha något berättigat intresse att få varorna inlösta, om de reglerande föreskrifterna innebära endast ringa begränsning av förfoganderätten. Utredningen förordar alltså, att rätten att få förnödenhet inlöst göres beroende av ingreppets svårhetsgrad och det men ingreppet orsakar förnödenhetens ägare. Som ovan nämnts måste då frågan huruvida inlösenrätt föreligger eller ej prövas av myndighet. Det är givetvis nödvändigt att den myndighet, hos vilken begäran om inlösen göres, får viss tid att fatta ståndpunkt till framställningen. I likhet med vad som nu gäller enligt allmänna förfogandelagen torde denna tid kunna bestämmas till 30 dagar. Nästa fråga som utredningen har att taga ställning till är, huruvida rätten att påkalla inlösen bör begränsas till viss tidrymd efter regleringens genomförande. Om på sätt utredningen ovan föreslagit rätten att begära inlösen av förnödenhet endast skall avse fall, då regleringen medfört betydande ingrepp i ägarens möjlighet att förfoga över förnödenheten, finns enligt utredningens uppfattning icke något behov att därutöver stadga en tidsbegränsning av ovan n ä m n t slag. Utredningen finner därför icke anledning att närmare gå in på detta spörsmål men vill likväl i detta sammanhang framhålla, att -— om rätten till inlösen skall tidsbegränsas — vissa svårigheter uppkomma att bestämma utgångspunkten för tidens beräkning. Ehuru de rättsliga verkningarna av en reglering inträda i och med att regleringsförfattningen träder i kraft, är det icke alltid möjligt för varuinnehavaren att vid den tidpunkten kunna bedöma, vilka verkningar regleringen för hans vidkommande kan komma att få i framtiden. Det kan nämligen icke så sällan förekomma att under den tid regleringen varar nya åtgärder vid ett skärpt försörjningsläge måste vidtagas inom regleringens ram, vilka kunna medföra avsevärt större inskränkningar i förfoganderätten än som följde 9 — 22583

av de föreskrifter som utfärdades i samband med regleringens införande. Sålunda kan exempelvis, om i samband med att en reglering införts förbud meddelats att tillverka vissa varor, det under regleringens gång befinnas nödvändigt att utsträcka förbudet till att omfatta åtskilliga andra varor. Att medgiva ny tidsberäkning för varje skärpande regleringsföreskrift vore givetvis mycket vanskligt, och det kan naturligtvis också göras gällande, att sedan en regleringsförfattning utfärdats det måste framstå för varuinnehavaren som så osäkert, huruvida han i fortsättningen kan komma att få förfoga över varan på sådant sätt, som han kalkylerat med, att han rättsligen icke kan hysa några berättigade förhoppningar i detta avseende. Det måste självfallet undvikas, att genom inlösenrätten möjlighet skapas för enskild att spekulera på det allmännas bekostnad. Sålunda får det icke förekomma, att enskilda varuinnehavare genom att framtvinga inlösen kunna bereda sig ersättning för förlust, som uppkommit därigenom att den vara som är föremål för reglering fallit i pris under den tid regleringen bestått. För att komma till rätta med detta spörsmål behövs emellertid icke någon tidsbegränsning av inlösenrätten; grunderna för bestämmande av ersättning för inlöst förnödenhet kunna utformas på ett sådant sätt att spekulationsmöjlighet uteslutes. De begränsningar utredningen ovan föreslagit beträffande inlösenrätten medföra, att behov saknas att från rätt till inlösen undantaga varupartier, som förvärvats efter respektive reglerings tillkomst. Enligt allmänna förfogandelagen gäller, att förordnande kan meddelas om att förnödenhet skall avstås icke endast till kronan utan även åt annan och att, om den som satts i kronans ställe icke fullgör honom åliggande ersättningsskyldighet, kronan är pliktig att gälda ersättningen. Motsvarande bestämmelser synas böra gälla beträffande inlösenrätt vid krisregleringar. När det gäller att bestämma de grunder, efter vilka ersättning bör utgå vid ett inlösenförfarande, måste beaktas, att omständigheterna vid ett sådant förfarande icke äro desamma som då egendomen avstås enligt allmänna förfogandelagen. Sistnämnda fall innebär ju, att varuinnehavaren mot sin vilja berövas en förnödenhet genom att det allmänna förfogar över den. Ett inlösenförfarande däremot avser endast att förhindra att varuinnehavaren tillfogas en ekonomisk förlust på grund av sitt varuinnehav, och det står varuinnehavaren fritt att påkalla eller icke påkalla inlösen av varan. Det synes därför rimligt, att ersättning för förnödenhet vid ett inlösenförfarande bestämmes efter snävare grunder än som av utredningen föreslagits vid förfoganden. Ersättningen bör sålunda enligt utredningens mening icke omfatta utebliven vinst för förnödenhetens ägare u t a n enbart avse dennes självkostnader, d. v. s. de faktiska kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet. Häri bör dock inräknas även ersättning för ägarens eget arbete. Bestämmes ersättningsgrunderna på detta 130

sätt, finns icke något utrymme för tillämpning av prisregleringslagens priser eller för jämkningsregeln i förfogandelagen vid obillighet i vidare mån än att för undvikande av spekulationsmöjligheter som en subsidiär regel bör stadgas, att ersättning vid inlösen av förnödenhet icke i något fall får överstiga den ersättning, som skulle ha utgått om kronan med stöd av förfoganderättsbestämmelserna exproprierat förnödenheten. Om ersättningen bestämmes i enlighet med vad ovan föreslagits uppmuntras därigenom förnödenhetens ägare att själv söka finna avsättning eller användning för förnödenheten inom regleringens ram i den mån han därigenom kan tillgodoföra sig vinst.

Kap. XVI

O m f o r m e r n a för b e s t ä m m a n d e a v e r s ä t t n i n g Värderingsnämnder

Enligt 1914, 1915 och 1916 års förfogandelagar skulle handläggning av ersättningsfrågor ske i den ordning som stadgades i då gällande rekvisitionslag. Värderingsfrågor enligt denna lag prövades av lokala värderingsnämnder bestående av tre ledamöter, av vilka landstinget respektive stadsfullmäktige hade utsett en, tillika ordförande, vederbörande militärbefälhavare en (intendent eller officer) och länsstyrelsen en (civil tjänsteman). De lokala myndigheternas beslut kunde överklagas hos Kungl. Maj :t. Den nu beskrivna organisationen ansågs otillfredsställande främst av två skäl, nämligen att den icke behörigen tillgodosåg kravet på enhetlighet i värderingen och att den innebar olägenhet genom den tidsutdräkt som åtföljde själva förfarandet. 1 Genom år 1916 gjorda ändringar i då gällande rekvisitionslag tillskapades därför ett särskilt centralt organ för värderingsfrågor, riksvärderingsnämnden. 2 Av uttalanden under förarbetena framgår, att m a n syftade till att få ett fullt fristående organ, som förenade verklig sakkunskap med yttre auktoritet och fullkomlig oväld. 3 Riksvärderingsnämnden skulle bestå av ordförande och fyra ledamöter. Ordföranden och två ledamöter jämte ställföreträdare till nödigt antal utsagos av Kungl. Maj :t. övriga två ledamöter jämte ställföreträdare för dem utsagos för varje särskilt ärende, på därom av ordföranden gjord framställning, av kommerskollegium eller lantbruksstyrelsen. Därvid skulle iakttagas, att erforderlig sakkunskap erhölls för varje särskilt ärende. De lokala värderingsnämnderna kvarstodo alltjämt, men deras befogenheter ändrades i väsentlig mån. Efter lagändringen hade de att som första instans pröva ersättningsanspråk, vilka icke överstego 2 000 kronor, över de lokala nämndernas beslut kunde besvär anföras hos riksvärderingsnämnden. Ärenden, vari ersättningsanspråken uppgingo till högre belopp än 2 000 kronor, skulle prövas direkt av riksvärderingsnämnden. Riksvärderingsnämndens beslut fingo icke överklagas. Även 1917 och 1918 års förfogandelagar hänvisade beträffande formerna ^ r o p . n r 153/1916 s. 16. Se lagen 11/7 1916 (nr 298). 3 Prop, nr 153/1916 s. 13.

för ersättningens bestämmande till vad i rekvisitionslagen stadgades för rekvisition. I det förslag till allmän förfogandelag, som rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap avgav år 1938, föreslog kommissionen ändrade föreskrifter i fråga om formerna för bestämmande av ersättning enligt lagen. Enligt detta förslag skulle, i samband med att förfogandelagen trädde i tillämpning och vissa kristidskommissioner — bland dem en industrikommission och en folkhushållningskommission — tillsattes, riksvärderingsnämnden ersättas av en central nämnd kallad statens värderingsnämnd. Denna nämnd skulle bestå av tre av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter samt därutöver två ledamöter, den ene utsedd av industrikommissionen och den andre av folkhushållningskommissionen. Enligt rekvisitionslagen den 31 mars 1938 bestod riksvärderingsnämnden av fem ledamöter, av vilka tre utsagos av Kungl. Maj :t. Övriga två ledamöter utsagos för varje ärende av nämndens ordförande inom förslag, som årligen upprättades av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen var för sig. Lokal värderingsnämnd bestod av tre ledamöter, av vilka en ledamot, tillika ordförande, valdes av landsting eller stadsfullmäktige, en ledamot utsågs av arméfördelningschefen och en av länsstyrelsen. Enligt 1938 års lag hade de lokala värderingsnämndernas kompetens utvidgats så, att allenast sådana ärenden, i vilka nämnden fann skälig anledning antaga att ersättningen borde skattas till högre belopp än 20 000 kronor, skulle hänskjutas till riksvärderingsnämndens omedelbara avgörande. Rikskommissionens förslag om inrättande av en statens värderingsnämnd, vilket utgick från att det av nämnden utarbetade förslaget till allmän förfogandelag icke skulle föreläggas riksdagen förrän en krissituation inträtt, genomfördes icke. I stället ändrades rekvisitionslagens bestämmelser om riksvärderingsnämndens sammansättning till huvudsaklig överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit beträffande statens värderingsnämnd, och riksvärderingsnämnden bibehölls såsom centralt organ. Ändringen i rekvisitionslagen innebar, att av de båda ledamöter i riksvärderingsnämnden, vilka enligt 1938 års lag icke utsagos av Kungl. Maj:t, den ene skulle utses av kommerskollegium och den andre av lantbruksstyrelsen, där ej Kungl. Maj:t bestämde att de eller någon av dem skulle utses av andra centrala myndigheter med sakkunskap inom industriens och folkhushållningens område. Det förutsattes att Kungl. Maj :t, sedan industrikommissionen och folkhushållningskommissionen tillsatts, skulle i administrativ väg förordna, att dessa ledamöter skulle utses av kommissionerna. I den proposition, varigenom ändringsförslaget förelades riksdagen, uttalade departementschefen, att genom de föreslagna nya grunderna för sammansättningen av den centrala värderingsnämnden denna kom att erhålla en fastare uppbyggnad än den dåvarande riksvärderingsnämnden, vilket var 133

ägnat att medföra ett mera enhetligt bedömande av ersättningsfrågorna. Genom att de centrala organ, som enligt den uppgjorda planen för förvaltningssystemet under en kristid närmast skulle handha krisförvaltningen på industriens och folkhushållningens område, skulle utse två ledamöter i nämnden, ökades även möjligheterna för en önskvärd samverkan mellan nämnden och ifrågavarande krisorgan. Departementschefen uttalade vidare, att det syntes lämpligt, att de lokala värderingsnämndernas befattning med prissättningen under en kristid icke avsåg ersättning i anledning av förfoganden enligt allmänna förfogandelagen. Det framhölls därvid, att de lokala värderingsnämnderna endast i mycket ringa mån tagits i anspråk i fråga om ersättningar enligt kristidens förfogandelagar. 1 Vid frågans behandling i riksdagen framhöll första lagutskottet, att det syntes vara av särskild betydelse, att folkhushållningskommissionen och industrikommissionen kommo att vara representerade i riksvärderingsnämnden. 2 1942 års rekvisitionslag, som ersatte 1938 års rekvisitionslag, medförde ingen ändring i fråga om riksvärderingsnämndens sammansättning. Något förordnande om att annan myndighet än kommerskollegium och lantbruksstyrelsen skall utse ledamot i riksvärderingsnämnden har icke meddelats. Såsom rikskommissionen förordat blevo de lokala värderingsnämnderna icke behöriga att taga befattning med värderingsfrågor enligt allmänna förfogandelagen. Frågor om ersättning, som icke skall utgå efter taxa, skola enligt 1939 års förfogandelag uteslutande handläggas av riksvärderingsnämnden. I två likalydande motioner vid 1948 års riksdag yrkades, att riksvärderingsnämndens beslut om ersättning enligt allmänna förfogandelagen skulle kunna överklagas hos högsta domstolen. Det framhölls därvid bl. a., att utvecklingen på expropriationsrättens område gick i riktning mot att beslut om bestämmande av expropriationsersättning skulle kunna överklagas. 3 Vissa synpunkter på formerna för ersättnings bestämmande enligt allmänna förfogandelagen framfördes också vid det arbete med revision av lagen, vilket ledde till de ändringar, som år 1949 gjordes däri. Priskontrollnämnden framhöll sålunda, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke i betraktande av att ersättningsfrågorna ofta voro av stor ekonomisk betydelse riksvärderingsnämndens beslut borde kunna överklagas. 4 Vidare ansåg priskontrollnämnden det vara lämpligt, att riksvärderingsnämnden med hänsyn till de vittomfattande komplex av prisfrågor, som kunde komma att underställas denna, fick en med hänsyn till sina uppgifter mera allsidig sammansättning. 5 Även ett flertal näringsorganisationer J

P r o p . n r 284/1939 s. 37. F L U : s u t i . nr 36/1939 s. 17. »Motionerna I : 244/1948 (av h r r Elon Andersson, Holmbäck m. fl.) och I I : 390/1948 (av hrr Ohlin och Mosesson). 4 Förfoganderättskomm :s bet. s. 53. 5 Prop, nr 210/1949 s. 37. 2

uttalade sig för att frågan om rätt att överklaga riksvärderingsnämndens beslut borde omprövas. I ett yttrande framhölls, att skäl kunde anföras för att särskilt värderingsfrågor av principiell natur skulle kunna underställas domstols prövning. 1 Riksvärderingsnämnden anförde, att förslaget att nämndens beslut skulle kunna överklagas hos högsta domstolen uppenbarligen var ogenomförbart. Ej heller kunde nämnden förorda, att en värderingsinstans över nämnden inrättades eller att ersättningsfrågorna skulle kunna prövas av domstol eller att rätt att klandra värderingsnämnds beslut vid domstol infördes. Detta skulle icke innebära någon fördel för sakägarna. Värderingsnämnderna hade sakkunskap på olika områden till sitt förfogande, vilken bekostades av allmänna medel, och de hade förvärvat stor förtrogenhet med de olika problem, som uppstodo vid prövning av ersättningsfrågor. Att märka var också, att proceduren inför värderingsnämnd var helt kostnadsfri. Riksvärderingsnämnden ifrågasatte, om icke proceduren vid tillämpningen av allmänna förfogandelagen borde ändras till överensstämmelse med rekvisitionslagen, d. v. s. att ersättningen, där taxa ej fanns, i första hand bestämdes av lokal värderingsnämnd, vars beslut sedan kunde överklagas hos riksvärderingsnämnden. Härigenom skulle vinnas den för sakägaren icke betydelselösa fördelen, att han städse kunde få sina yrkanden prövade i två instanser och därigenom erhålla möjlighet att i besvären och vid handläggningen inför riksvärderingsnämnden komplettera sin utredning med hänsyn till utgången i den första instansen. Riksvärderingsnämnden fann för sin del de ytterligare garantier för rättssäkerheten, som kunde vara påkallade, bli tillgodosedda genom en sådan anordning. 2 Förfoganderättskommittén ansåg, att frågan om rätten att överklaga riksvärderingsnämndens beslut borde få anstå till en eventuell senare överarbetning av förfogandelagen. Tillika framhöll kommittén, att i samband därmed borde behandlas frågorna om riksvärderingsnämndens natur av värderingsnämnd eller domstol, om nämndens sammansättning, om ett eventuellt inkopplande av lokala värderingsnämnder som instans vid ersättningsprövning även enligt förfogandelagen m. m. 3 Ledamoten av kommittén Holmbäck framhöll i en reservation, att frågan om rätt att överklaga riksvärderingsnämndens beslut var svårlöst och fordrade längre överväganden än kommittén haft möjlighet till. Han ansåg sig emellertid böra understryka angelägenheten av att under det arbete på förfogandelagen, som komme att företagas, en möjlighet till överklagande skapades. Tillika framhölls, att beslut innefattande värdering av egendom, som togs i anspråk, fick överklagas t. ex. enligt vattenlagstiftningen, och 1 2 3

F ö r f o g a n d e r ä t t s k o m m : s bet. s. 56 ( y t t r a n d e av i n d u s t r i f ö r b u n d e t ) . P r o p , n r 210/1949 s. 37. P r o p , n r 210/1949 s. 27.

att en tendens att medgiva överklagande av dylikt beslut gjorde sig gällande inom expropriationsrätten. Slutligen uttalades, att överklagande av riksvärderingsnämndens beslut borde medgivas i rättssäkerhetens intresse. 1 Gällande ordning för bestämmande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen De i allmänna förfogandelagen meddelade bestämmelserna om ordningen för bestämmande av ersättning skilja mellan de fall, då ersättning skall utgå efter taxa, och andra fall. Det åligger som förut nämnts riksvärderingsnämnden att, i den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning bör utgå, upprätta taxor på nämnda pris. Har enligt prisregleringslagen fastställts visst pris, skall detta vara att anse som taxepris. Gäller taxepris för den förnödenhet eller nyttighet förfogandet avser, skall ersättning utgå efter nämnda pris och till beloppet fastställas av den myndighet, som Kungl. Maj :t därtill bemyndigar. Ändring i myndighetens beslut kan sökas hos riksvärderingsnämnden. Riksvärderingsnämnden kan, om tillämpning av taxepriset på grund av särskilda omständigheter skulle innefatta obillighet, bestämma ersättning till högre belopp än det i taxan angivna. Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av riksvärderingsnämnden som första — och enda — instans. Förfarandet vid ersättnings bestämmande och utbetalande regleras närmare i allmänna förfogandeförordningen. Därvid gäller bl. a. följande. Sedan förfogande skett, skall räkning å ersättning insändas till länsstyrelsen eller, om Kungl. Maj :t så bestämt, till statskommission eller annan särskild myndighet. I de under kristiden utfärdade beslagsförfattningarna föreskrevs regelmässigt, att insändandet skulle ske till vederbörande försörjningskommission. Skall ersättning utgå efter taxa, åligger det den myndighet, som mottagit räkningen, att pröva och fastställa ersättningens belopp. Sedan så skett skall myndigheten genast utbetala eller översända beloppet till den ersättningsberättigade. Betalning kan ske kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet, eller också, om så är lämpligt, medelst check. Ersättning för förnödenheter och tjänster bör såvitt möjligt utbetalas i den mån de tagas i anspråk. Över myndighets beslut om ersättning enligt taxa kan sakägare anföra besvär hos riksvärderingsnämnden inom 20 dagar från det han fått del av beslutet. Sakägare kan också inom samma tid hos nämnden göra anspråk på ytterligare ersättning, om han anser, att det tillämpade taxepriset är obilligt. Innan riksvärderingsnämnden meddelar beslut i anledning av framställning i nu angivna fall, inhämtar nämnden regelmässigt yttrande från den myndighet som meddelat ersättningsbeslutet, ^ r o p . nr 210/1949 s. 29.

Är taxa icke tillämplig äger den myndighet, som mottagit räkningen, icke att bestämma ersättningsbeloppet utan prövningen ankommer då på riksvärderingsnämnden. Ärendet anhängiggöres hos nämnden därigenom att den myndighet, som mottagit räkningen, sedan erforderlig besiktning ägt rum, insänder räkningen jämte eget utlåtande samt övriga handlingar i ärendet till nämnden. Kronans rätt i ärende angående ersättningsanspråk bevakas inför riksvärderingsnämnden av ombud. Enskild sakägare äger själv eller genom ombud föra talan inför nämnden samt är skyldig att på kallelse infinna sig inför nämnden för att meddela muntliga upplysningar. Enskild sakägare kan i vissa fall erhålla ersättning för egna utgifter. Sedan riksvärderingsnämnden avgjort ersättningsfråga, överlämnas protokollsutdrag över beslutet till vederbörande länsstyrelse. Denna tillställer därefter den ersättningsberättigade honom tillkommande belopp. Riksvärderingsnämnden har även att på framställning av enskild sakägare pröva om och i vilken omfattning förskott å ersättning för egendom, som tages i anspråk med nyttjanderätt, skall utgå i sådana fall, då ersättningen icke bestämts att utgå på vissa tider. I detta sammanhang kan också erinras om att under en kristid viss betalningsspärr ifråga om ersättningsbelopp för ianspråktagna förnödenheter av penningpolitiska skäl kan vara erforderlig. Under den senaste kristiden gällde i viss utsträckning sådan spärr. Genom olika fullmaktslagar, senast genom lagen den 22 juni 1945 (nr 384), bemyndigades Kungl. Maj :t bl. a. att, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, i den mån det befanns erforderligt, förordna om viss betalningsspärr i fråga om ersättningsbelopp som kronan hade att utbetala, då kronan tog i anspråk förnödenhet jämlikt bl. a. allmänna förfogandelagen och rekvisitionslagen. Betalningsspärren avsåg ersättningsbelopp som översteg 1 000 kronor och innebar, att beloppen skulle insättas å kapitalräkning i riksbanken eller å särskilt konto i postgirorörelsen för den ersättningsberättigades räkning och mot ränta innestå högst sex månader efter insättningen. I fråga om ersättningar för annat än förnödenhet ägde Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t därtill bemyndigade i sådana fall, där det med hänsyn till beloppets storlek fanns erforderligt, föreskriva enahanda betalningsspärr. 1945 års lag gällde, efter förordnande om fortsatt giltighet genom lag den 3 maj 1946 (nr 170), t. o. m. den 30 juni 1947 och har därefter icke förnyats. Med stöd av i lagarna givna bemyndiganden har Kungl. Maj :t genom olika kungörelser — första gången genom kungörelse den 30 december 1939 (nr 954) — för tiden fr. o. m. den 15 januari 1940 t. o. m. den 30 juni 1945 förordnat, att ersättningsbelopp överstigande 1 000 kronor, som kronan hade att gälda för fartyg, motorfordon och vissa andra fortskaffningsmedel, vilka tagits i anspråk jämlikt bl. a. rekvisitionslagen, skulle för den ersättningsberättigades räkning insättas å särskilt konto i postgirorörelsen och innestå sex 137

månader efter insättningen. Från insättningsskyldighet skulle, om den ersättningsberättigade så påfordrade, undantagas högst 1 000 kronor. Något motsvarande förordnande avseende förnödenhet eller annat som tagits i anspråk med stöd av allmänna förfogandelagen har icke meddelats.

Gällande ordning för bestämmande av ersättning enligt rekvisitionslagen, beredskapsförfogandelagen och civilförsvarslagen Förutom enligt allmänna förfogandelagen kan såsom tidigare nämnts egendom och tjänstbarheter tagas i anspråk med stöd av rekvisitionslagen den 30 juni 1942, beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 och civilförsvarslagen den 15 juli 1944. Anspråk på ersättning för rekvisition enligt någon av de tre sistnämnda lagarna skall prövas i en och samma ordning. Närmare bestämmelser angående prövningen finnas i 8—22 §§ rekvisitionslagen samt i 2—8 kap. rekvisitionsförordningen den 30 j u n i 1942 i dennas lydelse enligt förordningen den 20 april 1951 (nr 255). Förfarandet är i huvudsak följande. För ersättningsärendenas handläggning finnas dels lokala värderingsnämnder, dels riksvärderingsnämnden. De lokala nämnderna äro av fyra slag, nämligen hästvärderingsnämnder, bilvärderingsnämnder, allmänna lokala värderingsnämnder och fartygsvärderingsnämnder. De tre förstnämnda inrättas länsvis till det antal och med de verksamhetsområden, som länsstyrelsen, efter förslag av militärbefälhavaren, bestämmer. Fartygsvärderingsnämnder inrättas i varje marindistrikt. Kungl. Maj:t fastställer antalet nämnder i varje distrikt samt arbetsfördelningen emellan dem. De lokala värderingsnämnderna bestå av tre ledamöter samt suppleanter. I allmän lokal värderingsnämnd finnas två suppleanter för varje ledamot och i övriga nämnder en suppleant för varje ledamot. Av ledamöterna i hästvärderingsnämnd, bilvärderingsnämnd och allmän lokal värderingsnämnd utses två, därav ordföranden, av länsstyrelsen samt den tredje av militärbefälhavaren. Ledamöterna i hästvärderingsnämnd skola äga sakkunskap om hästar och deras brukbarhet, och en av ledamöterna skall dessutom äga ingående erfarenhet om värdering av hästar. Ledamöterna i bilvärderingsnämnd skola vara förtrogna med motorfordons och motorredskaps konstruktion och skötsel. En av ledamöterna skall tilllika äga ingående erfarenhet av värdering av motorfordon och motorredskap. Ledamöterna i allmän lokal värderingsnämnd skola äga allmän erfarenhet i praktiska värv. Av ledamöterna i fartygsvärderingsnämnd utses två, därav ordföranden, efter förslag av kommerskollegium, av länsstyrelsen i det län, där chefen för marindistriktet har sitt säte, samt den tredje ledamoten av chefen för marindistriktet. Sistnämnde ledamot skall vara mariningenjör eller, om sådan icke finnes att tillgå, annan lämplig ingenjör, övriga leda138

möter i nämnden skola äga ingående kännedom om värdering av fartyg och om sjöfartsförhållanden. Lokal värderingsnämnd är beslutmässig endast då samtliga ledamöter äro tillstädes (personligen eller genom suppleanter). Suppleant kan tillkallas, även om nämnden är fulltalig, men då äger suppleanten icke deltaga i besluten. Värderingsnämnd äger höra sakkunnig, om så anses erforderligt. Har nämnden att pröva fråga, för vars bedömande fordras särskild sakkunskap, är nämnden skyldig att höra sakkunnig, om icke sakkunskap är företrädd inom nämnden. Lokal värderingsnämnd kan hos länsstyrelsen få anvisning på lämplig sakkunnig. Då allmän lokal värderingsnämnd skall bestämma ersättning för förnödenhet, skall i regel värdering av tre gode män ske. Av dessa utse avlämnaren och mottagaren vardera en och de sålunda utsedda den tredje. Vid bestämmande av ersättning för rekvirerat fartyg skall besiktning äga rum för att utröna dess värde och beskaffenhet. Sådan besiktning skall förrättas av en fartygsbesiktningsnämnd, i de fall Kungl. Maj :t i kommandoväg så förordnar, men eljest av gode män. Fartygsbesiktningsnämnd skall bestå av fem ledamöter, av vilka fartygets mottagare utsett två, varav den ene skall vara officer av kaptens eller högre tjänstegrad och den andre mariningenjör, samt länsstyrelsen två. Den femte ledamoten är förste eller andre fartygsinspektören i det fartygsinspektionsdistrikt, inom vilket nämnden skall sammanträda. Gode män skola vara tre till antalet, av vilka avlämnaren och mottagaren utse vardera en, varefter de sålunda utsedda tillkalla en tredje. Det åligger riksvärderingsnämnden att lämna lokal värderingsnämnd erforderliga instruktioner och anvisningar för dess verksamhet. Riksvärderingsnämnden skall fastställa riktprislista till ledning för häst- och bilvärderingsnämnderna. I denna lista skola för olika värdeklasser angivas det högsta och lägsta belopp, varmed ersättning i allmänhet bör utgå för förnödenhet. Det åligger vidare riksvärderingsnämnden att vid mobilisering eller eljest då Kungl. Maj:t så förordnar upprätta taxor till ledning för bestämmande av ersättning. I viss utsträckning äga även de allmänna lokala värderingsnämnderna uppgöra sådana taxor. Det åligger riksvärderingsnämnderna att uppgöra förteckning över de förnödenheter och tjänstbarheter, som de allmänna lokala värderingsnämnderna, var för sitt område, äga prissätta i taxa. Taxa, som upprättas av den lokala värderingsnämnden, skall översändas till riksvärderingsnämnden, som sedan alla taxorna kommit in prövar och gör de ändringar i taxorna som erfordras samt fastställer dessa. I fråga om vilken myndighet som har att bestämma ersättningen gäller i huvudsak följande. Ersättning som utgår efter taxa bestämmes av den rekvirerande militära eller civila myndigheten inom ramen för taxan. 139

Arbetsfördelningen mellan de lokala värderingsnämnderna av ärenden angående icke taxesatt ersättning är — med vissa smärre undantag reglerad på följande sätt. Ersättning för hästar och hästfordon samt för motorfordon m. m., som tagas i anspråk med äganderätt, bestämmes av häst- respektive bilvärderingsnämnd. Fartygsvärderingsnämnd bestämmer ersättning för fartyg jämte utrustning och bemanning, oavsett om fartyget tages i anspråk med äganderätt eller nyttjanderätt. I övrigt handläggas ärenden angående ersättning, som icke kan bestämmas med ledning av taxa, av allmän lokal värderingsnämnd. Allmän lokal värderingsnämnd är även besvärsinstans i fråga om ersättning som bestämts enligt taxa. Enskild sakägare — men däremot icke kronan — äger nämligen hos nämnden överklaga beslut om ersättning enligt taxa, som fattats av den rekvirerande myndigheten. Besvär skola anföras inom 20 dagar från det klaganden erhållit del av beslutet. Vill sakägare göra gällande att taxans tillämpning framstår såsom synnerligen obillig, kan ansökan om ytterligare ersättning göras hos riksvärderingsnämnden. Häst- och bilvärderingsnämnderna behandla enligt den ordning som numera gäller — liksom övriga värderingsnämnder — ersättningsfrågorna i efterhand. Rekvirerade hästar, hästfordon och motorfordon skola besiktigas på avlämningsplatserna av en genom militär myndighets försorg förordnad mottagningsförrättare i närvaro av en god man, som förordnas av länsstyrelsen. Mottagningsförrättaren skall med biträde av gode mannen i viss utsträckning föreslå ersättning som bör utgå i anledning av rekvisitionen. Allmän lokal värderingsnämnd och fartygsvärderingsnämnd pröva ersättningsfrågor, sedan den ersättningsberättigade samtidigt med att det rekvirerade överlämnas tillställt mottagaren räkning och denne i sin tur översänt räkningen och andra handlingar till länsstyrelsen, som har att vidarebefordra handlingarna till den lokala nämnden. Kronans rätt bevakas inför allmän lokal värderingsnämnd av ombud, som förordnas av länsstyrelse, och inför fartygsvärderingsnämnd av ombud, som förordnas av marinförvaltningen. Enskild sakägare äger att själv eller genom ombud bevaka sin rätt. Han är skyldig att tillhandahålla nämnden erforderliga handlingar och upplysningar. Vidare åligger det enskild sakägare att, om nämnden finner det behövligt, inställa sig inför nämnden. Lokal värderingsnämnd kan, om särskilda skäl tala därför, tillerkänna enskild sakägare ersättning för kostnader för inställelse inför nämnden. Mot lokal värderingsnämnds beslut kunna parterna å ömse sidor — såväl kronan som den enskilde — fullfölja talan genom besvär hos riksvärderingsnämnden. Besvären skola anföras inom 20 dagar från det klaganden erhöll del av beslutet. Av uttalanden vid tillkomsten av rekvisitionslagen framgår, att kronans besvärsrätt avsetts skola utnyttjas för att bevaka kro140

nans rätt i fråga om den allmänna prissättningen, exempelvis om en lokal nämnd genomgående tillämpat en alltför hög ersättningsnorm, men att däremot överklagande i övrigt endast borde ske, om särskilda skäl talade därför.1 Beträffande tidpunkten för ersättningens utbetalande gäller som regel, att ersättning utbetalas, då beslutet därom vunnit laga kraft mot kronan, eller alltså tidigast 20 dagar från det beslutet delgivits kronan. I fråga om ersättning för inlösta hästar och fordon gäller dock, att den ersättningsberättigade utfår två tredjedelar av ersättningsbeloppet vid den tidpunkt, då besvärstiden för kronan utgår, oaktat kronan anför besvär mot beslutet. Ersättningsbeloppen utbetalas av länsstyrelsen. Ersättning för transport och inställelse, som föranledes av rekvisitionen av hästar samt av häst- och motorfordon, utbetalas dock av mottagningsförrättare, när förnödenheten avlämnas, om avlämnaren befinnes vara i omedelbart behov av medel för att bestrida kostnaderna för transport och inställelse. Förutsättning härför är dock, att förrättningen icke avsevärt fördröjes genom ett sådant förfarande. Ersättningsfrågor, närbesläktade med dem som ovan behandlats, uppkomma även vid tillämpning av lagen den 17 juni 1932 om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov. Enligt denna lag är ägare eller innehavare av förnödenheter, transportmedel, r u m för personal, hästar och fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforderligt för polisverksamhetens uppehållande och som icke kan tillräckligt skyndsamt anskaffas på annat sätt, skyldig att på anfordran av polischefen i orten eller annat polisbefäl tillhandahålla vad som erfordras. Ersättning kan betalas av vederbörande polisbefäl. Om så icke sker kan ansökan om ersättning göras hos länsstyrelsen, som skall utbetala vad som finnes skäligt. Får icke den ersättningsberättigade vad han fordrat, kan han klaga över länsstyrelsens beslut i vederbörlig ordning. I sista hand kan han hos domstol föra talan i ersättningsfrågan. Ersättningsfrågor av sistnämnda slag torde hittills ha varit mycket få, och länsstyrelserna torde därför icke ha vunnit någon större erfarenhet av hithörande spörsmål. Utredningen Ersättning enligt nuvarande allmänna förfogandelag bestämmes, där den icke skall utgå efter taxa, av ett centralt organ, riksvärderingsnämnden, såsom enda instans. Ehuru denna ordning under den senaste kristiden fungerat i stort sett tillfredsställande, kunna enligt utredningens mening starka skäl åberopas för att överföra avgörandet av dessa ersättningsfrågor till 1

P r o p . n r 201/1942 s. 35.

lokala organ. Möjlighet bör dock finnas att få dessa organs beslut prövade av en central överinstans. Genom en sådan anordning skulle i viss mån de önskemål kunna tillgodoses, som framförts att beslut i ersättningsfrågor enligt allmänna förfogandelagen skulle kunna överklagas med rätt för klaganden att i överinstansen förebringa ny utredning beträffande anspråk, som i första instansen icke blivit till fullo styrkta. Dessa önskemål, som icke kunna frånkännas berättigande, kunna svårligen tillgodoses i annan ordning. Att såsom ifrågasatts låta dessa ersättningsfrågor prövas av de vanliga domstolarna torde icke vara lämpligt. Ett domstolsförfarande skulle bli alltför omständligt och tidsödande. All erfarenhet visar, att under kristider domstolarna äro mycket arbetstyngda, och de ordinarie domstolarnas personalorganisationer k u n n a icke utan svårighet utbyggas för den ytterligare belastning, som de ersättningsspörsmål, varom här är fråga, skulle innebära. Härtill kommer att ersättningsfrågorna i allmänhet icke äro av juridisk natur utan rena värderingsspörsmål, som de vanliga domstolarna sakna särskild erfarenhet av. De nu anförda skälen kunna även åberopas mot tanken på att låta riksvärderingsnämndens beslut bli föremål för prövning av högsta domstolen. Såvitt utredningen erfarit, har ej något missnöje försports över riksvärderingsnämndens handhavande av sin uppgift. Något behov av en instans över riksvärderingsnämnden synes med hänsyn härtill och till den ändrade sammansättning av nämnden, som utredningen föreslår, icke föreligga.' Som ytterligare skäl för att låta nu ifrågavarande ersättningsspörsmål bli prövade av lokala organ kan åberopas, att därigenom lokalt betingade omständigheter lättare kunna vinna beaktande än om ersättningsfrågorna direkt skola avgöras av en central värderingsnämnd. Även ur andra synpunkter synes en ändring av antytt slag vara motiverad. Av den redogörelse, som ovan lämnats om behandlingen av ersättningsärenden vid förfogande jämlikt rekvisitionslagen, beredskapsförfogandelagen och civilförsvarslagen, framgår, att beslutanderätten i dessa ersättningsfrågor i stor utsträckning tillkommer lokala värderingsnämnder. Då de förfoganden, som kunna ske med stöd av nyssnämnda lagar, i allt väsentligt avse samma slags förnödenheter och tjänstbarheter, som k u n n a tagas i anspråk jämlikt allmänna förfogandelagen, torde det kunna förutsättas, att de lokala nämnderna äro skickade att även pröva ersättningsanspråk enligt sistnämnda lag. Det kan även framhållas, att det icke finns någon bestämd gräns mellan förfogandelagstiftningen och rekvisitionslagstiftningen. Detta kan medföra, att exempelvis en byggnad vid en viss tidpunkt kan tagas i anspråk med stöd av rekvisitionslagen och vid en annan tidpunkt jämlikt allmänna förfogandelagen. Olikheten i förfarandet vid bestämmande av ersättning kan medföra, att ersättningsfrågan i de båda fallen enligt nu gällande ordning behandlas på skilda sätt. Detta är 142

uppenbarligen föga rationellt, och det bör eftersträvas att proceduren vid ersättningens fastställande göres så lika som möjligt, oavsett om förnödenheten tagits i anspråk efter den ena eller den andra lagen. Råkar vårt land i krig tillkommer ytterligare ett skäl för överflyttande av ersättningsfrågornas avgörande till lokala organ. I ett sådant läge föreligger risk för att förbindelserna med den centrala värderingsnämnden bli så försvårade, att systemet icke fungerar. Vid förbindelsesvårigheter blir det därför, för att undvika oskäligt dröjsmål med ersättnings utbetalande, helt enkelt nödvändigt att överflytta avgörandet till lokala organ. Möjlighet härtill har Kungl. Maj:t nu enligt den i kap. XVII omnämnda lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheter och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. Därest utredningens förslag genomföres, kommer nu ifrågavarande intresse att tillgodoses redan genom den i förfogandelagen föreskrivna proceduren. På grundval av de ovan anförda skälen anser utredningen, att sådan ersättning vid förfoganden, som icke skall utgå efter taxa, bör i första instans bestämmas av de lokala värderingsnämnder, som omförmälas i rekvisitionslagen, med rätt för vederbörande sakägare att överklaga lokal värderingsnämnds beslut hos riksvärderingsnämnden. Bestämmelser om de olika lokala värderingsnämndernas kompetensområden synas böra utformas i så nära anslutning till rekvisitionslagen som möjligt. När det gäller ersättning, som skall utgå efter taxa, kan den i rekvisitionslagen för motsvarande fall gällande ordningen icke användas vid förfoganden. Anledningen härtill är att rekvisition alltid verkställes av underordnade myndigheter under det att — både enligt nu gällande förfogandelag och enligt utredningens förslag — beslut om förfoganden äro, med bortseende från i nästföljande kapitel omförmälda delegationsrätt, förbehållna Kungl. Maj :t. Enligt rekvisitionslagen bestämmes ersättning för taxesatt nyttighet av den rekvirerande myndigheten, vars beslut sedan kan bli föremål för prövning av allmän lokal värderingsnämnd och riksvärderingsnämnden. Samma ordning kan givetvis icke tillämpas, om Kungl. Maj:t förfogat över en taxesatt förnödenhet. Med hänsyn härtill anser utredningen, att då ersättning skall utgå efter taxa, det enligt allmänna förfogandelagen nu gällande systemet bör bibehållas. Ersättningen bör alltså bestämmas av myndighet, som Kungl. Maj :t därtill bemyndigat, med rätt för enskild sakägare att hos riksvärderingsnämnden påkalla ändring av beslutet. Ersättning för förnödenhet, på vilken försörjningsreglering införts och som enligt vad utredningen föreslagit i kap. XV inlöses av kronan på framställning av förnödenhetens ägare, synes i likhet med vad som förordats i fråga om ersättning jämlikt allmänna förfogandelagen för icke taxesatt förnödenhet böra bestämmas av lokal värderingsnämnd som första instans med 143

klagorätt hos riksvärderingsnämnden. De ersättningsgrunder, som skola tilllämpas vid sådan inlösen, avvika emellertid enligt utredningens förslag i kap. XV från ersättningsgrunderna vid förfoganden, och det torde endast rent undantagsvis kunna bli tal om inlösen av hästar, motorfordon och fartyg. Tillräckliga skäl saknas därför att koppla in de speciella lokala värderingsnämnderna på hithörande värderingsfrågor, utan dessa synas lämpligen böra i första instans handhavas allenast av allmän lokal värderingsnämnd. Utredningen har icke funnit anledning att föreslå ändrad sammansättning av de lokala värderingsnämnderna. För närvarande består, såsom tidigare nämnts, riksvärderingsnämnden av fem ledamöter, varav en utses av kommerskollegium och en av lantbruksstyrelsen. Med hänsyn till det nära sambandet mellan prisregleringslagen och de av utredningen föreslagna ersättningsbestämmelserna vid förfoganden ligger den tanken nära till hands, att i riksvärderingsnämnden borde ingå någon av priskontrollnämndens ledamöter. Utredningen har avvisat denna tanke, enär det kan framstå som mindre välbetänkt att låta statliga prisintressen på detta direkta sätt bli företrädda i nämnden. Av motsvarande skäl har utredningen avvisat tanken på att låta några ledamöter i riksvärderingsnämnden utses av försörjningskommissioner. Utredningen finner det lämpligast, att samtliga riksvärderingsnämndens ledamöter utses av Kungl. Maj :t. Detta innebär ett slopande av den nuvarande bestämmelsen, att en ledamot skall utses av kommerskollegium och en ledamot av lantbruksstyrelsen. Riksvärderingsnämndens ordförande bör ha förvaltat något av rikets högsta domarämbeten, och en annan ledamot bör ha förvaltat domarämbete. I övrigt synes Kungl. Maj:t böra ha fria händer vid val av ledamöter. I de fall då enligt nu gällande allmänna förfogandelag vederbörande sakägare har möjlighet att draga ersättningsfråga under riksvärderingsnämndens prövning, är klagotiden angiven till 20 dagar från det klaganden erhållit del av beslutet. För att erhålla bättre överensstämmelse med besvärstider i modernare författningar föreslår utredningen, att klagotiden bestämmes till tre veckor från erhållen del av beslutet. Detta kräver motsvarande ändring i rekvisitionslagen. I rekvisitionsförordningen stadgas, att när det gäller ersättningsbelopp som fastställts av hästvärderingsnämnd eller bilvärderingsnämnd två tredjedelar av det fastställda beloppet skall utanordnas i förskott, så snart besvärstiden gått till ända, oavsett att kronan anfört besvär över ersättningsbeslutet. I övriga fall skall utbetalning ske först då ersättningsbeslutet vunnit laga kraft. För att den ersättningsberättigade icke skall behöva vänta alltför länge på sin ersättning synes följande anordning rimlig: då vid förfoganden och inlösen tiden för överklagande av lokal värderingsnämnds eller myndighets 144

ersättningsbeslut gått till ända, men den ersättningsskyldige, d. v. s. i allmänhet kronan, överklagat beslutet, bör den del av den fastställda ersättningen, som icke omfattas av överklagandet, genast utbetalas till den ersättningsberättigade. En annan fråga, som får lösas i särskild ordning, är att det av penningpolitiska skäl kan bli nödvändigt att anordna en betalningsspärr.

10 — 22583

Kap. XVII

O m d e l e g a t i o n a v K u n g l . Majrts b e f o g e n h e t e r

Kungl. Maj:ts delegationsrätt enligt nu gällande allmänna förfogandelag Den nu gällande allmänna förfogandelagen innehåller endast få bestämmelser angående rätt för Kungl. Maj :t att delegera beslutanderätt till underordnad myndighet. I 7 § stadgas, att Kungl. Maj:t kan föreskriva skyldighet för ägare eller innehavare av elektrisk starkströmsanläggning att på anfordran av den Kungl. Maj:t därtill bemyndigat tillhandahålla elektrisk kraft från anläggningen samt vidtaga härför erforderliga åtgärder eller upplåta anläggningen eller del därav. Enligt 10 § kan Kungl. Maj:t delegera viss befogenhet till myndighet, men detta stadgande är i förevarande sammanhang av mindre intresse. I övrigt finnas inga direkta bestämmelser om att Kungl. Maj:t kan till underordnad myndighet överföra sina befogenheter enligt lagen. Detta förhållande är i och för sig ganska märkligt, särskilt som Kungl. Maj :t i andra fullmaktslagar tillagts rätt att på underordnade myndigheter överlåta vittgående befogenheter. På grund av uttryckliga stadganden tillkommer sålunda rätten att göra rekvisition enligt rekvisitionslagen den 30 juni 1942 de militära myndigheter, åt vilka Kungl. Maj:t meddelar sådan rätt. Rätten att göra anfordran enligt beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 tillkommer i stor utsträckning de militära myndigheter, som bestämmas av Kungl. Maj :t i kommandoväg. Rätten att förfoga över egendom enligt civilförsvarslagen den 15 juli 1944 tillkommer civilförsvarschef eller civilförsvarsmyndighet. I praktiken har Kungl. Maj :t delegerat sina befogenheter enligt allmänna förfogandelagen i större utsträckning än man av lagens formulering skulle vara benägen att förmoda. I kungörelser angående beslag har i allmänhet stadgats, att innehavare av beslagtagen vara, vilken vägrade att på villkor, som bestämdes av vederbörande försörjningskommission, sälja varan till av kommissionen anvisad köpare, var pliktig att, i den mån kommissionen det föreskrev, avstå förnödenheten till kronan enligt allmänna förfogandelagen. Kommissionen ägde att i fråga om sådant avstående meddela de föreskrifter, som avsågos i 2 § allmänna förfogandelagen. Motsvarande bestämmelser ha någon gång meddelats utan samband med beslag, t. ex. 146

i den i kap. V omnämnda kungörelsen den 6 november 1942 (nr 895) angående inventering av landets förråd av mjölkflaskor av visst slag m. m. Kungl. Maj:t förordnade vidare den 17 maj 1950 att företag, som fanns upptaget i krigsindustriregistret, skulle efter industrikommissionens bestämmande jämlikt 5 § allmänna förfogandelagen vara pliktigt att för kronans räkning tillverka vissa förnödenheter. På motsvarande sätt har i kungörelsen den 22 juni 1951 (nr 551) med vissa bestämmelser om utnyttjande av landets transportmedel under krig eller krigsfara m. m., vilken kungörelse utfärdats med stöd av allmänna förfogandelagen, stadgats, att ägare eller innehavare av transportmedel är för ändamål, som i 4 § allmänna förfogandelagen avses, pliktig att, på anfordran av vissa i kungörelsen angivna myndigheter, ej mindre till kronan eller annan upplåta transportmedlet eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller utrustningen. Vidare är enligt samma kungörelse ägare eller innehavare av transportmedel pliktig att på anfordran av vissa angivna myndigheter och för ändamål, som i 5 § allmänna förfogandelagen avses, ombesörja att forsling verkställes åt kronan eller annan samt att vidtaga därför erforderliga åtgärder. Enligt kungörelsen den 22 juni 1951 (nr 552) med vissa bestämmelser om förfogande över fastigheter under krig eller krigsfara, som utfärdats med stöd av allmänna förfogandelagen, är ägare eller innehavare av fastighet pliktig att, för ändamål som i 4 § allmänna förfogandelagen sägs, på anfordran av vederbörande länsstyrelse ej mindre till kronan eller annan upplåta fastigheten jämte tillhörande inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller utrustningen. Dessa bestämmelser i de båda kungörelserna (nr 551 och 552) skola dock träda i tillämpning allenast i den mån Kungl. Maj :t under krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, förordnar därom eller beredskapslarm gives. Det kan emellertid här framhållas, att betänkligheter framförts mot att Kungl. Maj:t delegerat spörsmål av fundamental betydelse till försörjningskommissioner. Så skedde i en reservationsvis framförd anmärkning i samband med konstitutionsutskottets granskning vid 1941 års riksdag av de i statsrådet förda protokollen. 1 Delegation av rätten att utfärda bestämmelser om handelsreglering m.m. I kungörelser om reglering av handeln med eller förbrukningen av förnödenheter av olika slag har Kungl. Maj :t — vare sig kungörelserna grundat sig på allmänna förfogandelagen eller ej — regelmässigt överlämnat åt vederbörande försörjningskommission att bestämma den ordning 1

K U : s memorial n r 12/1941 s. 20 ff.

och de villkor, under vilka förnödenheter fingo avyttras, förvärvas eller användas. Huvudgrunderna härför ha dock i allmänhet bestämts av Kungl. Maj:t, sedan vederbörande försörjningskommission framlagt en plan. Stundom torde planen ha underställts Kungl. Maj :t utan att Kungl. Maj:t fattat något formellt beslut. Beslut om införande av nya regleringar ha i allmänhet meddelats av Kungl. Maj:t. I ett fåtal fall har emellertid Kungl. Maj:t delegerat sina befogenheter även i detta hänseende till försörjningskommission. Som exempel härpå kan nämnas kungörelsen den 6 november 1942 (nr 882) angående lokala regleringar av handeln med livsmedel. Genom denna kungörelse erhöll statens livsmedelskommission bemyndigande att — därest inom visst område på grund av tillfälligt hinder för tillförseln eller distributionen eller på grund av annan omständighet av övergående natur särskilda åtgärder voro erforderliga för att åstadkomma en ändamålsenlig fördelning av eller hushållning med tillgängliga förråd av livsmedel — förordna att inom området yrkesmässig överlåtelse av visst eller vissa slag av livsmedel fick ske endast mot handling, som enligt föreskrift av livsmedelskommissionen tjänade till bevis om rätt till förvärv av varan, eller eljest i den ordning och under de villkor kommissionen bestämde. Vidare kan nämnas kungörelsen den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av charkuterivaror, m. m. Kungl. Maj :t bemyndigade här statens livsmedelskommission att, i den mån försörjningsläget det påkallade, meddela föreskrift om sammansättningen av visst eller vissa slag av sådana till människoföda avsedda varor, i vilka såsom beståndsdel inginge kött. Ett ytterligare exempel var kungörelsen den 1 mars 1946 (nr 51) med vissa bestämmelser angående användningen av kärl av glas eller plåt m. m. Kungl. Maj :t föreskrev här, att i den mån statens industrikommission så förordnade skulle gälla, att kärl av glas eller plåt, smidbart järn eller stål eller visst eller vissa slag av sådana kärl icke fingo användas för inläggning eller emballering av varor av visst eller vissa slag till avsalu och att, om industrikommissionen meddelat sådant förordnande, kommissionen tillika ägde föreskriva förbud mot att yrkesmässigt saluhålla eller försälja vara, vilken förvarades i kärl som enligt förordnandet ej fick användas för inläggning eller emballering av densamma.

Generellt bemyndigande för Kungl. Maj:t att delegera sin beslutanderätt Enligt 1 § lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. äger Kungl. Maj :t vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda 148

förhållanden förordna, att bestämmelserna i 2—13 §§ i lagen skola tilllämpas. Förordnande må dock ej meddelas med mindre Kungl. Maj:t låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom 30 dagar. Blir ett meddelat förordnande ej gillat av riksdagen inom 30 dagar från riksdagens början, skall förordnandet efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse. Under tid, då riksdagen är samlad, kan förordnande som nu nämnts meddelas allenast med riksdagens samtycke. Från lagens tillämpning har i 1 § gjorts vissa undantag, som dock sakna intresse i detta sammanhang. I 2 § nämnda lag stadgas, att Kungl. Maj :t, då det är påkallat på grund av förhållande, som avses i 1 § äger förordna bl. a., att uppgift, som tillkommer Kungl. Maj :t, skall i fråga om visst slag av ärenden övertagas av underordnad myndighet, och att de uppgifter, som tillkomma viss statsmyndighet, skola helt eller delvis övertagas av annan statsmyndighet eller kommunalmyndighet. Förordnande om att bestämmelserna i lagen skola träda i tillämpning har hittills icke meddelats. Utredningen Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att Kungl. Maj:t i praktiken i avsevärd utsträckning delegerat sina befogenheter i krisförsörjningsfrågor till underordnade myndigheter. Erfarenheten har visat, att detta varit oundvikligt. Av praktiska skäl måste meddelandet av största delen av de beslut, som grunda sig på förfogande- och ransoneringslagstiftningen, av Kungl. Maj:t överlåtas på underordnade myndigheter, i första hand de centrala försörjningskommissionerna. Överflyttas icke handläggningen av huvuddelen av dessa ärenden från Kungl. Maj:t, blir följden en sådan arbetsanhopning hos Kungl. Maj :t, att ärendena bli föremål för mindre noggranna överväganden eller att deras faktiska avgöranden komma att ligga hos underordnade departementstjänstemän. Till stöd för den praxis som uppkommit kan vidare åberopas, att kommissionerna inom sina respektive områden ofta ha mera ingående kännedom om försörjningsläget än Kungl. Maj :t. I den mån delegation sker till lokala myndigheter, vilket under senaste världskriget förekommit i stor utsträckning, kunna också lokalt betingade förhållanden och omständigheterna i det särskilda fallet lättare vinna beaktande än om ärendena avgöras centralt. En delegation till lokala myndigheter medför emellertid en viss risk för att gällande bestämmelser icke tillämpas enhetligt. Denna fara kan dock reduceras genom att en central myndighet utfärdar råd och anvisningar till de lokala myndigheterna och meddelar vägledande beslut i 149

ärenden, som dragits under den centrala myndighetens prövning. Vid krigstillfällen, när landets kommunikationer lätt kunna bli avbrutna och snabba beslut i lokala frågor ofta äro nödvändiga, är det ofrånkomligt att i mycket stor utsträckning överlämna avgörandena till lokala myndigheter. Utredningen anser sig alltså k u n n a fastslå, att en viss rätt för Kungl. Maj :t att delegera sina befogenheter till underordnad myndighet under kristid måste finnas. Omfattningen av denna rätt bör dock enligt utredningens mening uttryckligen regleras i lag. Därvid bör uppmärksammas, att vissa avgöranden i nu avsedda frågor innebära ett så utomordentligt starkt ingrepp i befolkningens livsföring och kräva så allmänpolitiska ställningstaganden, att bestämmanderätten icke gärna bör tillkomma annan än Kungl. Maj :t. Det bör i detta sammanhang observeras, att möjligheten att draga en underordnad myndighets beslut under Kungl. Maj:ts prövning i många fall är av ringa betydelse. Om exempelvis en försörjningskommission förordnat om ransonering av en hamstringskänslig vara, och Kungl. Maj :t vid prövning av beslutet skulle finna, att ransonering av varan icke bort ske, kunna förhållandena med hänsjm till hamstringsrisken vara sådana, att ett upphävande av kommissionens beslut icke är möjligt. Den omständigheten att rätt för Kungl. Maj :t att delegera vissa befogenheter till underordnad myndighet finnes, innebär givetvis endast att delegation bör ske, då så är erforderligt. Och utredningen förutsätter att, i de fall delegation sker, Kungl. Maj:t fastställer huvudlinjerna för de underordnade myndigheternas arbete. Detta fastställande bör ske genom ett formellt beslut av Kungl. Maj :t. Tillämpningen bör däremot helt ankomma på myndigheterna. Enligt utredningens mening krävas bestämmelser om delegationsrätt både i förfogandelagen och ransoneringslagen. När det gäller att bestämma delegationsrättens omfattning, synes som huvudregel böra gälla, att de stora avgörandena och de principiella ställningstagandena — exempelvis införandet av nya ransoneringar — böra tillkomma endast Kungl. Maj :t, under det att Kungl. Maj:t bör ha rätt att i betydande utsträckning på underordnade myndigheter överföra detaljregleringar. Detta innebär, sett i belysning av erfarenheterna under andra världskriget och därefter, att Kungl. Maj :t bör få rätt att delegera alla de befogenheter, som tillkomma Kungl. Maj :t enligt 3—11, 15 och 27 §§ i förslaget till allmän förfogandelag. I allmänna ransoneringslagen torde däremot Kungl. Maj:ts delegationsrätt i stort sett böra begränsas på sätt framgår av den föreslagna lagtexten till detalj föreskrifter enligt 2 och 3 §§, beslut enligt 8 och 9 §§ i anledning av ansökningar om inlösen av förnödenhet samt beslut enligt 14 § om uppgiftsskyldighet. Kungl. Maj :t bör alltså icke ha befogenhet att på underordnad myndighet överlåta avgörandet av sådana frågor som att införa handelseller användningsregleringar, att föreskriva sådana näringsrättsbegrän150

sande bestämmelser som avses i 3 § eller att föreskriva grunder för uttagande av clearingavgifter eller prisutjämningsavgifter. Såvitt angår införandet av nya regleringar innebär utredningens förslag snävare regler för delegationsrätten än som faktiskt tillämpats under krisåren. Såsom framgår av vad ovan nämnts har nämligen Kungl. Maj:t i några fall till försörjningskommission delegerat rätten att införa nya regleringar. Något ovillkorligt behov av delegationsrätt torde emellertid icke ha förelegat för dessa fall, och utredningen har därför icke ansett det behövligt att medgiva undantag från huvudregeln. När riket befinner sig i krig eller i krigsfara kan behov föreligga av en mera omfattande delegationsrätt än den utredningen föreslagit. Detta särskilda behov torde kunna tillgodoses med stöd av 1942 års lag med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

Kap. XVIII

Uppgiftsskyldighet m. m.

1914 och 1915 års förfogandelagar innehöllo icke några bestämmelser, som ålade enskilda att lämna uppgifter. Däremot stadgades straff för den, som vid förfrågan av vederbörande myndighet lämnade vilseledande uppgifter om sitt innehav av reglerad vara. Först i 1916 års förfogandelag intogos bestämmelser, som direkt ålade vederbörande varuinnehavare uppgiftsskyldighet. Enligt dessa bestämmelser skulle envar vid förfrågan av länsstyrelse eller på dess uppdrag av kronobetjänt vara pliktig att lämna upplysning om sitt innehav av vara, som avsågs i lagen, och om dennas myckenhet. Dessutom föreskrevs, att om någon vid sådan förfrågan vägrade att lämna upplysning eller sökte vilseleda, så hade länsstyrelsen rätt att låta verkställa undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, som innehades av varuinnehavaren, och därvid även taga del av handelsböcker och andra dylika handlingar. Motsvarande bestämmelser inflöto sedermera i 1917 och 1918 års förfogandelagar. I en av kanslichefen Karl Åmark i oktober 1933 utarbetad promemoria angående förfogandelagstiftningen såsom rättslig grundval för genomförande av en krigstidshushållning fanns utkast till lag om uppgiftsplikt. Lagen var av fullmaktskaraktär och bemyndigade Kungl. Maj :t att förordna om skyldighet för envar att i enlighet med därom av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter till offentlig ämbetsmyndighet avgiva uppgift rörande ekonomiskt förhållande av betydelse för det allmänna. I lagförslaget föreskrevs även, att myndighet skulle ha rätt att verkställa undersökning av kontor, lagerlokaler eller annan lägenhet, varöver näringsidkare förfogade, samt taga del av handelsböcker och därmed jämförliga handlingar. I det förslag till allmän förfogandelag, som rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap avgav, reglerades emellertid icke frågan om uppgiftsskyldigheten på det sätt som föreslagits i Åmarks promemoria utan i huvudsaklig överensstämmelse med de bestämmelser i ämnet, som givits i 1918 års förfogandelag. Bestämmelserna om uppgiftsplikt i 1939 års förfogandelag utformades på sätt rikskommissionen sålunda föreslagit. 1 Enligt x

P r o p . n r 284/1939 s. 44.

dessa bestämmelser, vilka — med ett år 1942 gjort tillägg — alltjämt gälla, åligger det envar att vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet eller av kristidsmyndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehar sådan förnödenhet, varöver det allmänna kan förfoga. Vidare föreligger skyldighet att lämna uppgift beträffande produktion av dylik förnödenhet och av elektrisk kraft. Förutom nu berörda stadganden i allmänna förfogandelagen föreskrives även viss uppgiftsskyldighet i allmänna förfogandeförordningen. I denna stadgas, att därest förordnande om beslag meddelas, skall det åligga envar som beröres av förordnandet att lämna uppgift om hur mycket av förnödenheten, som han innehade, då förnödenheten kom under beslag. I överensstämmelse med detta stadgande har i de under kristiden utfärdade beslagsförfattningarna regelmässigt föreskrivits, att uppgift om de förråd av beslagtagen vara som finnas, då beslagsförordnandet träder i tillämpning, skall lämnas inom viss kortare tid därefter. Uppgift åter om varor, som sedermera tillverkas eller importeras och som innefattas under beslaget, har vanligen skolat lämnas på sätt och inom tid som vederbörande försörjningskommission ägt föreskriva. I allmänna förfogandelagen givas också vissa bestämmelser, som avse att möjliggöra för myndigheterna att öva kontroll på enskildas innehav av de förnödenheter, som avses i lagen. Sålunda stadgas, att undersökning kan verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar. Vidare föreskrives i lagen, att den uppgiftsskyldiges handelsböcker och affärshandlingar kunna granskas. För att undersökning och granskning som nyss nämnts skall få ske förutsattes, att den uppgiftsskyldige vägrat att lämna uppgift som avfordrats honom eller att det finns skälig anledning misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande något varom upplysning begärts. I de författningar med föreskrifter angående regleringar av olika slag, som under senaste världskriget och under tiden därefter utfärdats med stöd av Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsmakt, ha ofta intagits vissa bestämmelser om uppgiftsskyldighet. Vanligen har föreskrivits, att näringsidkare, som yrkesmässigt framställer eller försäljer en reglerad vara eller använder sådan vara för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu, skall vara skyldig att på anfordran lämna vederbörande försörjningskommission uppgifter angående sin rörelse samt, i den mån kommissionen så föreskriver, även regelbundna sådana uppgifter. Vidare skall näringsidkare föra de anteckningar, som erfordras för kontroll av regleringen. Det stadgas också, att näringsidkare på anfordran skall tillhandahålla försörjningskommissionen eller dess ombud handelsböcker med därtill hörande handlingar samt sådana anteckningar som nyss sagts. Jämlikt kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser 153

angående handeln med ransonerade varor, m. m. gäller vidare, att central kristidsmyndighet eller ombud för sådan myndighet äger verkställa undersökning för att kontrollera efterlevnaden av föreskrifter, som givits med stöd av ransoneringsförfattningar. Undersökning kan sålunda ske hos den, som yrkesmässigt tillverkar, framvinner eller försäljer ransonerad vara eller som använder dylik vara för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu, vidare hos den, som idkar restaurang-, pensionat- eller kaférörelse, samt hos den, som uppföder eller yrkesmässigt köper eller slaktar nötkreatur, hästar, får, getter, renar eller svin. Undersökning kan verkställas i fabrik, butik, serverings- eller lagerlokal, ladugård eller annan lägenhet, som innehaves av näringsidkare som förut sagts. I kungörelsen den 17 juni 1943 stadgas vidare, att central kristidsmyndighet äger förelägga näringsidkare vite, om han vägrar att lämna uppgifter eller tillhandahålla handelsböcker eller anteckningar. Vitesföreläggande kan också användas, om näringsidkare söker förhindra att undersökning som förut nämnts kommer till stånd. Under det senaste världskriget och under tiden därefter ägde även omfattande inventeringar av förnödenheter och annat r u m med stöd av särskilda kungörelser. Sålunda verkställdes på jordbruks- och livsmedelsområdena kvartalsvis inventeringar av livsmedel 1 samt årligen inventeringar angående åkerarealer och djurbestånd 2 . Även beträffande andra konsumtionsvaror och i fråga om industrivaror företogos inventeringar; i vissa fall utan att vara som inventeringen avsåg var reglerad då inventeringen gjordes. Vid några tillfällen skedde sålunda allmänna inventeringar av landets förråd av textilvaror och av metaller. 3 Också på bränsleförsörjningens område ägde ett flertal inventeringar rum 4 . I några fall förordnades om inventering av produktionsmedel såsom kolugnar och anläggningar för framställning av gengasved samt sågverksanläggningar 5 . På livsmedelsområdet föranstaltades vid ett tillfälle om en särskild ransoneringsinventering beträffande handelns innehav av samtliga ransonerade varor, som kunde inköpas på de inköpskort, vilka tillhandahöllos allmänheten (på ett undantag när) samt av inköpsbevis för dylika varor 6 . Denna inventering avsåg att utgöra grundval för en skärpt övervakning av handelns lager- och kupongredovisning. En betydande uppgiftsplikt föreskrives i lagen den 28 juni 1948 (nr 390) om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap. Det åligger enligt denna lag ägare eller innehavare av industriell anläggning och annan näringsidkare att på 1

Se t. ex. KK 3/9 1943 (nr 674). Se t. ex. KK 2/4 1948 (nr 159). 8 Se t. ex. KK 5/12 1947 (nr 932) och KK 31/5 1940 (nr 399). *Se t. ex. KK 25/5 1945 (nr 223). 5 Se t. ex. KK 28/7 1944 (nr 562). 9 S e KK 19/12 1947 (nr 934). 2

särskild anfordran av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap eller annan myndighet, som Kungl. Maj :t förordnar, beträffande anläggningen eller rörelsen lämna de uppgifter om personal, lokalförhållanden, maskinpark och annan utrustning, produktion och produktionsförmåga, förbrukning av elektrisk kraft, bränsle, råvaror eller andra förnödenheter, lagerhållning, inköp, leveranser och dylikt, vilka myndigheten finner erforderliga för planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap.

Utredningen För att i ett krisläge kunna genomföra erforderlig krishushållning är det nödvändigt, att framför allt näringsidkare i jämförelsevis stor utsträckning lämna uppgifter av olika slag. Detta påkallas främst därav, att myndigheterna måste ha tillgång till uppgifter, som göra det möjligt att beräkna landets förråd av försörjningsviktiga varor och få kännedom om var varorna finnas. Sålunda gjorda beräkningar kunna sedan tagas till utgångspunkt vid uppgörande av planer för konsumtionsregleringar samt för den närmare utformningen av sådana regleringar, bl. a. när det gäller att avgöra vilken tilldelning som bör lämnas. Men en uppgiftsskyldighet är även erforderlig för att erhålla möjligheter att kontrollera hur utfärdade regleringsbestämmelser efterlevas. Ur kontrollsynpunkt kan det också vara nödvändigt att ålägga näringsidkare att föra anteckningar angående sin rörelse. Detta kan vara särskilt behövligt, om näringsidkaren icke är bokföringsskyldig. Vidare måste i kontrollsyfte granskning av handelsböcker och andra affärshandlingar samt inventering av lager kunna äga rum. Både enligt förfogandelagen och ransoneringslagen bör det därför åligga en var att i den mån så föreskrives lämna uppgift om huruvida och i vilken myckenhet han innehar försörjningsviktig förnödenhet. I förfogandelagen synes sådan skyldighet böra föreligga även i fråga om den myckenhet av förnödenheten som frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts. Har med stöd av ransoneringslagen reglering föreskrivits beträffande en icke försörjningsviktig förnödenhet, måste uppgiftsskyldighet kunna föreskrivas även för sådan förnödenhet. För kontroll av lämnade uppgifter bör myndighet ha rätt att verkställa erforderliga undersökningar i lokaler och dylikt, varjämte näringsidkare bör vara skyldig att för sådant ändamål tillhandahålla handelsböcker och affärshandlingar. Som förut nämnts är det ur kontrollsynpunkt i vissa fall erforderligt, att näringsidkare kan åläggas att föra anteckningar angående sin rörelse. De myndigheter, som ha att svara för regleringarnas genomförande, måste vidare för kontrolländamål beredas tillgång till handelsböcker och andra 155

affärshandlingar samt möjlighet att låta verkställa inventering av lagerlokaler och dylikt. Underlåter någon att fullgöra deklarations- eller uppgiftsskyldighet eller vägrar någon att lämna myndighet eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll, bör möjlighet finnas att förelägga vite. Allmänna bestämmelser om uppgiftsskyldighet och kontrollmöjligheter som här sagts torde — särskilt med hänsyn till att åtgärder för sistnämnda ändamål i vissa fall kunna innebära kännbara ingrepp i den enskilde medborgarens frihet — böra intagas i fullmaktslagarna. Bestämmelserna torde emellertid icke böra givas karaktären av fullmakter utan — liksom i den nu gällande allmänna förfogandelagen — utformas såsom komplement till de fullmakter som givas i lagarna. Det bör dock överlämnas åt Kungl. Maj :t att utfärda detaljföreskrifter angående uppgiftsskyldighet och kontrollåtgärder.

Kap. X I X

O m straff och a n d r a påföljder m . m . Gällande bestämmelser

Allmänna förfogandelagen I den allmänna förfogandelagen stadgas som straff för åsidosättande av föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, dagsböter eller fängelse. Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, är straffet fängelse eller straffarbete i högst två år. Förutom straff skall enligt allmänna förfogandelagen även ådömas förverkande, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda. Lagen innehåller därjämte straffbestämmelser för brott mot i lagen stadgad tystnadsplikt. övriga bestämmelser om straff m. m. I de författningar angående regleringar av olika slag, som under de första åren av andra världskriget tid efter annan utfärdades med stöd av Kungl. Maj :ts administrativa lagstiftningsmakt, infördes straffbestämmelser i varje särskild författning. I regel stadgades därvid straff i form av dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Till en början kunde däremot icke förverkande ådömas vid överträdelse av bestämmelserna i de särskilda ransoneringsförfattningarna. Sanktionssystemet utbyggdes emellertid genom att i särskilda med stöd av Kungl. Maj :ts administrativa lagstiftningsmakt utfärdade författningar stadgades förverkandepåföljd 1 . Vid en översyn av ransoneringsbestämmelserna, som sedermera verkställdes, gjordes försök att sammanföra alla bestämmelser om straff och om förverkandepåföljder i en författning. Detta lyckades icke helt, men det befanns möjligt att i en gemensam författning stadga straff- och förverkandebestämmelser, som voro gemensamma för flertalet ransoneringsförfattningar. Dessa bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser angående handeln med ransonerade varor, m. m., vanligen kallad straffkungörelsen, vilken ännu gäller. Straff kungörelsen Kungörelsen innehåller straffbestämmelser för ett flertal brott i samband med ransoneringar. Sålunda straffbeläggas olovlig överlåtelse och olovl

Se KK 20/12 1940 (nr 1032) och KK 5/6 1942 ( n r 308).

ligt förvärv av ransonerad vara samt olovlig förbrukning eller användning av sådan vara. Vidare stadgas straff för brott mot villkorsbestämmelser, som knutits till rätt att förvärva förnödenhet eller till annat tillstånd eller medgivande. Jämväl straffbeläggas obehöriga förfaranden vid utfående eller begagnande av inköpsbevis m. m., bl. a. lämnande av oriktiga uppgifter i ärende angående utfående av inköpsbevis eller bevis om rätt till förbrukning eller användning av ransonerad vara samt överlåtelse av sådant bevis i strid mot gällande föreskrifter. Därjämte stadgas i straffkungörelsen straff för förseelse rörande antecknings- och uppgiftsskyldighet, som ålägges med stöd av bestämmelser i ransoneringsförfattning eller med stöd av föreskrift som meddelas på grund av sådan författning. Slutligen straffbelägges även vårdslöshet vid omhänderhavande av ransonerade varor eller av inköpsbevis för sådana varor. Strafflatituden är i regel dagsböter eller fängelse i högst sex månader. I några fall stadgas fängelse upp till två år. I straffkungörelsen finnas också bestämmelser om förverkandepåföljd. Sådan påföljd skall ådömas vid flertalet av de i kungörelsen nämnda brotten, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda. Tillämpningen av straffkungörelsen är i stort sett subsidiär i förhållande till förfogandelagen. Som förut nämnts var strafflatituden i de särskilda ransoneringsförfattningarna och i straffkungörelsen i regel dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Emellertid har genom lagen den 5 juni 1942 (nr 302) om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar införts möjlighet att utdöma väsentligt strängare straff för vissa ransoneringsbrott. Denna lag — vanligen kallad straff skärpningslagen — är alltjämt i kraft.

Straff

skärpningslagen

Lagen är utformad såsom en fullmaktslag i det att den giver Kungl. Maj :t bemyndigande att förordna om att de i lagen givna bestämmelserna skola äga tillämpning. Sådant förordnande har meddelats i straffkungörelsen. I lagen stadgas att för vissa däri närmare angivna brott fängelse eller straffarbete i högst två år kan ådömas, om brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt. Det framhålles, att vid bedömande av huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen avsett betydande myckenhet av varan eller av ransoneringsbevis eller avsett ett flertal legitimationskort, som utfärdats för kontroll vid utdelning av inköpskort för ransonerade varor. Straff enligt straffskärpningslagen kan ådömas bl. a. för olovlig överlåtelse eller olovligt förvärv av ransonerad vara samt för uppsåtlig underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyldighet eller att införa uppgifter i anteckningar, som skola föras jämlikt ransoneringsförfattning. Vidare kan 158

sådant straff utdömas för den som obehörigen förskaffar sig eller annan inköpsbevis eller i sådant syfte lämnar oriktiga uppgifter till myndighet. I det system av sanktioner, som under andra världskriget uppbyggdes till skydd för de intressen ransoneringslagstiftningen avsåg att tillgodose, märkes också det s. k. handelsförbudet. Bestämmelserna härom återfinnas i lagen den 5 j u n i 1942 (nr 298) om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor. Lagen, som i det följande benämnes handelsförbudslagen, är fortfarande gällande. Handelsförbudslagen Vid lagens tillkomst framhölls bl. a., att det icke syntes tillfredsställande att en handlande, som genom upprepade överträdelser av ransoneringsbestämmelserna eller på annat sätt visat sig olämplig att handha försäljningen av ransonerade varor, ändock skulle få fortsätta att idka handel med sådana varor. Redan vetskapen om att det förelåg möjlighet att avstänga en handlande från rätten att handla med ransonerade varor skulle komma att i avsevärd grad öka respekten för ransoneringsförfattningarnas bestämmelser. En sådan lag torde vara till gagn för de lojala handlarna. Enligt lagen kan, som titeln angiver, förbud utfärdas för handlande att handla med ransonerad vara. 1 Förutsättningarna för att sådant förbud skall k u n n a meddelas angivas i lagen vara dels att handlande i väsentlig mån åsidosatt meddelad ransonerings- eller prisbestämmelse beträffande vara, med vilken han idkar handel, dels att åtal väckts för den gärning, på vilken förbudet grundas. Ogillas åtalet eller upphäves fällande dom av högre rätt, skall förbudet hävas. 2 Handelsförbud meddelas av central krismyndighet, som därvid avgör huruvida handelsförbud skall gälla allenast viss eller vissa varor eller samtliga de ransonerade varor som falla inom myndighetens verksamhetsområde. I första hand avses förbudet skola omfatta den vara, som beröres av det begångna brottet. Myndigheten kan emellertid också, om särskilda förhållanden därtill föranleda, meddela förbud för handlande att saluhålla eller försälja eller eljest överlåta andra till myndighetens verksamhetsområde hörande varor. Det förutsattes vidare, att om en central kristidsmyndighet meddelat handelsförbud beträffande viss eller vissa varor, äger annan central kristidsmyndighet, i den mån särskilda förhållanden föranleda därtill, utsträcka förbudet att gälla även ransonerade varor som höra till sistnämnda myndighets verksamhetsområde. Så kan exempelvis en handlande, som olagligen försålt socker och av vederbörande centrala kristidsmyndighet meddelats förbud att handla med socker, av annan central krismyndighet förbjudas att handla med linolja. Förbud, som meddelas av central kristidsmyndighet, kan överklagas hos regeringsrätten. Hand1 Handelsförbud 2

har meddelats juridisk person, se Regeringsrättens årsbok 1943 s. 95. Handelsförbud kan dock meddelas den som blivit förklarad fri från ansvar jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen, se Regeringsrättens årsbok 1943 s. 135.

lande, som drabbats av handelsförbud, är berättigad att få de förråd av de av förbudet omfattade varorna, som han vid delgivningen av förbudet äger, inlösta genom vederbörande centrala kristidsmyndighets försorg. Vinnes ej enighet om ersättningen för de inlösta varorna, skall denna bestämmas av riksvärderingsnämnden. Vidare kan nämnas, att vissa straffbestämmelser av mera speciell karaktär finnas i några ransoneringsförfattningar. Specialförfattningar I kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 200) angående särskilda legitimationskort för erhållande av inköpskort för ransonerade varor, m. m. samt i kungörelsen den 16 januari 1942 (nr 10) angående återkallande av inköpskort m. m. stadgas straff för lämnande av oriktiga uppgifter m. m. I kungörelsen den 5 april 1940 (nr 189) med vissa bestämmelser om straff för förseelser i samband med avlämnande av uppgifter till statens handelskommission och statens livsmedelskommission, vilken kungörelse utsträckts genom kungörelsen den 7 november 1941 (nr 858) till statens industrikommission, straffbelägges lämnandet av medvetet oriktiga uppgifter angående förhållande som är av betydelse för ärendets avgörande. Straffsatsen är dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Därjämte finnas bestämmelser om tystnadsplikt och om straff för åsidosättande därav.

Utredningen Vid utformningen av en ny förfogande- och ransoneringslagstiftning har det synts önskvärt att i görligaste mån söka sammanföra bestämmelserna om straff och andra påföljder för överträdelser av sådana föreskrifter, som anses böra straffsanktioneras. Den uppdelning av lagstiftningen i en allmän förfogandelag och en allmän ransoneringslag, som utredningen förordar, medför att straffbestämmelser måste införas i båda lagarna. En sådan uppdelning synes — även med beaktande av att vissa bestämmelser av i stort sett enahanda innehåll komma att inflyta i båda lagarna — medföra att bestämmelserna kunna göras överskådligare. De bestämmelser om straff och andra påföljder, som utredningen föreslår, ansluta sig i stort sett till nu gällande bestämmelser i ämnet. Utredningen har emellertid eftersträvat att göra bestämmelserna mera överskådliga än de nu gällande. För att tillgodose detta önskemål och för att ernå en viss förenkling av bestämmelserna ha de olika brotten indelats i vissa huvudgrupper med enhetliga straffskalor. Indelningen har väsentligen skett efter två huvudgrunder. Sålunda har med några undantag genomförts en indelning av brotten dels efter brottsfallets svårighetsgrad dels efter huruvida brottet begåtts 160

uppsåtligt eller av oaktsamhet. Förslaget upptager i likhet med den nyare strafflagstiftningen tre brottsgrader, den normala brottsgraden, ringa brott och grovt brott. Att utredningen föreslagit en särskild brottsgrad för ringa brott beror främst på att det synts önskvärt att bestämmelserna om åtalseftergift i rättegångsbalken skola vara tillämpliga på sådana brott. Det måste nämligen ur många synpunkter anses mindre lämpligt att åtal anställes, då fråga är om bagatellartade överträdelser av ransoneringsbestämmelserna. För att åtalseftergift skall kunna meddelas fordras emellertid, att brottet icke förskyller högre straff än dagsböter. För ovarsamhetsbrott, som icke är grovt, upptager förslaget allenast böter, varför bestämmelserna om åtalseftergift bli tillämpliga på sådana brott. Det kan emellertid förekomma, att även ett uppsåtligt brott är bagatellartat, och det kan då förefalla onödigt strängt att väcka åtal för brottet. Det har för sådana ringa brottsfall ansetts lämpligt att införa en särskild brottsgrad, vara endast kan följa dagsböter. Härvid ha emellertid vissa begränsningar ansetts böra göras. Brott, som förövats vid utövning av yrkesmässig verksamhet, ha sålunda undantagits från denna brottsgrupp. Så är även fallet om den brottslige utfört brottet i syfte att därav bereda sig vinning. Framhållas må även att genom att en särskild straffskala införes för vissa ransoneringsbrott, innefattande endast dagsböter, sådana brott k u n n a beivras genom strafföreläggande. Det får enligt utredningens mening anses vara en fördel att denna möjlighet finnes. En annan grund för uppdelningen är den skillnad i fråga om straffbarhet som regelmässigt bör råda mellan uppsåtliga brott och gärningar som begåtts av oaktsamhet. Enligt förslaget straffas med visst undantag gärningar, som begås av grov oaktsamhet, medan vanlig oaktsamhet allenast straffbelagts i ett särskilt fall. Såsom i specialmotiveringen till 35 § i förslaget till ransoneringslag närmare framhålles har det ansetts påkallat att straff i vissa fall kan ådömas näringsidkare, som åsidosätter den omsorg som skäligen kan påfordras vid omhänderhavande av ransonerade varor eller ransoneringsbevis i rörelsen. Vid utformningen av brottsbeskrivningarna har i största möjliga utsträckning eftersträvats att använda de formuleringar, som brukas i allmänna strafflagen. Vissa fördelar vid rättstillämpningen torde härigenom vinnas. I förslaget ha straffskalorna för de olika brottstyperna — med visst undantag — utformats på följande sätt. För normalfallen av uppsåtliga brott har straffet bestämts till dagsböter eller fängelse i sex månader. För grova fall har uppställts en straffskala bestående av fängelse eller straffarbete i högst två år. För ringa brottsfall av uppsåtliga brott upptager straffskalan allenast dagsböter. Såsom straff vid normalfallen av oaktsamhetsbrotten 11—22583

angives dagsböter. För de grova fallen av oaktsamhetsbrott har fängelse införts i straffskalan. De sålunda föreslagna straffskalorna äro vid jämförelse med de som nu gälla för brott av ifrågavarande slag i stort sett lindrigare. Bestämmelserna om förverkande ha utformats i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande föreskrifter. Förslaget till ransoneringslag upptager vidare en bestämmelse om att förbud kan meddelas för näringsidkare att i sin rörelse saluhålla, överlåta eller använda förnödenhet, som reglerats med stöd av lagen. Förutsättningarna för att sådant förbud skall kunna meddelas samt övriga bestämmelser i ämnet ha utformats i nära anslutning till de stadganden som nu gälla beträffande handelsförbud. I förslaget har emellertid icke medtagits åsidosättande av prisbestämmelse såsom förutsättning för att förbud skall k u n n a meddelas. Enligt utredningens mening bör en bestämmelse av detta slag, om den anses erforderlig, införas i prisregleringslagen. Förslaget innebär å andra sidan en utvidgning i förhållande till vad som för närvarande gäller i det att förbud för näringsidkare föreslås skola kunna meddelas icke blott att idka handel med vara som reglerats utan även att använda sådan vara i rörelsen. Till stöd för att förbudet givits en sådan vidgad omfattning m å anföras följande. Förbud enligt handelsförbudslagen kan endast avse handel. I begreppet handel innefattas varje yrkesmässigt bedriven verksamhet, vari varor anskaffas i försäljningssyfte och därefter avyttras i väsentligen samma skick, vare sig verksamheten bedrives i parti eller minut och oberoende av om den sker för näringsidkarens egen räkning eller i kommission. Under begreppet handel torde också böra inbegripas en yrkesmässig avyttring av varor, som säljaren tillverkat eller berett, med undantag för försäljning av sådana lantmannaprodukter och råvaror, vilka säljaren utvunnit från en honom tillhörig eller av honom brukad fastighet. 1 Med den innebörd som sålunda givits åt begreppet handel har handelsförbud icke ansetts kunna meddelas för jordbrukare. Ej heller kan handelsförbudslagen anses vara tillämplig å person eller företag som idkar restaurant-, pensionats- eller kaférörelse. Jämväl i ett annat hänseende saknas möjligheter att med stöd av ingripande jämlikt handelsförbudslagen avstänga en näringsidkare från att i sin rörelse använda ransonerade varor. Handelsförbudslagen medgiver nämligen endast att förbud meddelas att idka handel med ransonerad vara men däremot icke att handla med en sådan icke ransonerad vara, vartill den ransonerade varan utgör råvara. Sålunda kan exempelvis en tillverkare av konfityrer, även om han grovt åsidosatt gällande bestämmelser om reglering av sockerförbrukningen, förbjudas handla med sådana varor endast för det fall att handeln med konfityrer är reglerad. Ehuru nu angivna in2

P r o p . nr 58/1939 ( u r t i m a riksdagen) s. 32 och nr 172/1942 s. 21.

skränkningar i handelsförbudslagens tillämplighet inedfört, att förbud för vissa näringsidkare icke kunnat meddelas med stöd av lagen, har man emellertid i annan ordning sökt tillgodose syftet med lagen, nämligen genom att näringsidkare, som grovt åsidosatt gällande regleringsbestämmelser, icke tilldelats ransonerade varor. Sålunda har enligt tillämpad praxis livsmedelskommissionen beslutat att tilldelning av ransonerad vara icke längre skall lämnas, då sådana omständigheter förelegat att, om vederbörande varit handlande, handelsförbud skulle ha kunnat meddelas. Förutom ingripanden av nyss angivet slag har i sådana fall, då brottet icke varit av den art, att vederbörande ansetts böra helt avstängas från tilldelning av ransonerade varor, men dock av mera allvarlig natur, i vissa fall uppställts såsom villkor för fortsatt tilldelning, att näringsidkaren skall låta en av försörjningskommissionen godkänd kontrollant övervaka rörelsen. Regelmässigt ha i sist angivna fall liksom i mindre allvarliga fall av överträdelser de varukvantiteter, som näringsidkaren obehörigen förskaffat sig, avdragits från den fortsatta tilldelningen. Ingripanden av här förevarande slag ha endast i undantagsfall reglerats genom författningsbestämmelser. 1 Sådant beslut som förut sagts, vilket inneburit att en näringsidkare avstängts från fortsatt tilldelning av en reglerad vara, får för näringsidkaren mestadels samma verkan som om han förbjudits använda varan ifråga. Av central kristidsmyndighet meddelat beslut om avstängning från tilldelning av reglerad vara kan liksom beslut om handelsförbud överklagas hos Kunsl. Maj :t. Besvär rörande avstängningsbeslut avgöras genom beslut av Konungen i statsrådet medan besvär i fråga om handelsförbud upptagas i regeringsrätten. Även i ett annat avseende behandlas näringsidkarna olika beroende på om ett handelsförbud meddelas eller om fortsatt tilldelning av reglerad vara vägras. I förra fallet äger näringsidkaren rätt att få de varor förbudet omfattar inlösta, medan motsvarande rätt icke finnes för det fall att fortsatt tilldelning vägras. Mestadels torde väl något behov av inlösenrätt icke finnas i de sist angivna fallen. Undantagsvis kan dock en sådan rätt för näringsidkaren framstå som en fördel, exempelvis om den tillgängliga råvarukvantiteten är alltför liten för att medgiva en rationell tillverkning. Som förut framhållits kan, när fråga är om näringsidkare som använder reglerad vara såsom råvara vid tillverkning av såväl ransonerade som icke ransonerade förnödenheter, under vissa förhållanden ett handelsförbud framstå såsom otillräckligt för att ernå det syfte som skall tillgodoses. För sådana fall måste finnas möjlighet att förbjuda näringsidkaren att använda den reglerade råvaran. 1 Se 5 § lagen 12/12 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas samt 6 § lagen 6/5 1949 (nr 182) om förbrukningen av elektrisk kraft. Jfr § 46 stadgan 8/6 1917 ang. hotell- och pensionatrörelse.

Utredningen finner, vid övervägande av de synpunkter som sålunda anförts, att i ransoneringslagen böra införas bestämmelser icke blott om förbud att driva handel med reglerad vara utan även om förbud att i rörelse använda sådan vara. Ehuru ett sådant förbud blir tillämpligt på alla näringsidkare, bl. a. jordbrukare, kan det antagas att detsamma endast i undantagsfall kommer att meddelas, om förbudet leder till en minskad produktion av en ur försörjningssynpunkt viktig vara. Handelsförbud eller användningsförbud medför givetvis total avstängning från tilldelning av den eller de förnödenheter förbudet avser. Enligt utredningens mening bör för att en näringsidkare skall kunna helt avstängas från tilldelning av viss vara i fortsättningen krävas, att näringsidkaren meddelats förbud att driva handel med eller använda varan. Om näringsidkare, som åsidosatt ransoneringsbestämmelser, icke anses böra helt avstängas från vidare tilldelning, böra givetvis regelmässigt varukvantiteter, som näringsidkaren obehörigen förskaffat sig, avdragas från den fortsatta tilldelningen. Särskild bestämmelse härom har icke ansetts erforderlig. De föreslagna straffbestämmelserna innehålla — bortsett från ett specialfall — inga regler för bedömande av frågor som uppkomma då en gärning är straffbar enligt flera lagar. Dessa spörsmål få avgöras efter allmänna regler.

Kap. X X

Specialmotivering

Förslaget till allmän förfogandelag Inledande

bestämmelser

1 §• Första stycket i denna paragraf motsvarar nuvarande 1 § första stycket. Vissa ändringar ha dock företagits. Enligt förslaget har tiden för riksdagens gillande av ett förordnande om lagens tillämpning ökats från 30 dagar till två månader och det formella kravet på riksdagskallelse slopats. Andra stycket motsvarar nuvarande 1 § andra stycket. Här ha vidtagits ändringar, som innebära både inskränkning och utvidgning av den nuvarande förfogandelagens tillämpningsområde. Ändringarna ha utförligt motiverats tidigare, särskilt i kap. XI och XII. Enligt förslaget kan fullmakt för Kungl. Maj:t enligt andra stycket meddelas även vid vissa utomordentliga förhållanden, som icke föranletts av krig. Såsom tidigare framhållits (kap. XI s. 84—85) kunna politiska orostillstånd — även om de icke äro föranledda av krig eller för riket innebära krigsfara — och andra utom riket inträffade utomordentliga händelser medföra en sådan knapphet på viktiga förnödenheter, att även för sådana fall en fullmaktslagstiftning av förfogandelagens natur bör finnas. Den föreslagna utvidgningen torde, om hänsyn tages till hur nu gällande förfogandelag tillämpats, vara mera av formell än reell karaktär. Som förutsättning för att Kungl. Maj :t skall erhålla bemyndigande enligt andra stycket har uttryckligen angivits, att de utom riket inträffade utomordentliga händelserna skola ha medfört knapphet eller betydande fara för knapphet på förnödenhet. Detta innebär en väsentlig begränsning i förhållande till vad som för närvarande gäller. Den föreslagna konstruktionen av andra stycket antyder, såsom tidigare nämnts (jfr kap. XII s. 91—92), att riksdagens förordnande icke bör givas vidsträcktare omfattning än krissituationen påkallar. Med krig avses i 1 § andra stycket — liksom i motsvarande lagrum i nu gällande förfogandelag — även krig vari riket icke deltagit. Den föreslagna lagen är avsedd att givas obegränsad giltighetstid. Bestämmelsen i fjärde stycket saknar motsvarighet i nuvarande förfogandelag, 165

där en sådan bestämmelse med hänsyn till att lagen är tidsbegränsad är av mindre betydelse. Det ligger i viss mån i sakens natur, att ett förordnande enligt 1 § första stycket icke skall bestå, då förutsättningarna för lagrummets tillämpning upphört. Emellertid torde det bli så, att sedan kriget eller krigsfaran upphört, förordnande enligt första stycket under en måhända ganska lång övergångstid måste ersättas med ett förordnande enligt andra stycket. Av praktiska skäl och för att ett beslut om förordnande enligt andra stycket icke skall behöva forceras, synes det vara lämpligt, att förordnande enligt första stycket får bestå någon tid efter det att kriget eller krigsfaran upphört. Under denna tid får Kungl. Maj :t och riksdag tillfälle att överväga om förutsättningar för förordnande enligt andra stycket föreligga. 2§. I denna paragraf angivas de ändamål, för vilka förfogande får ske. En redogörelse för det i första stycket angivna syftet har lämnats tidigare (kap. IX s. 69—70). Den i förhållande till nu gällande förfogandelag skarpare gränsdragning som gjorts i förslaget när det gäller förnödenheter har icke kunnat genomföras i fråga om transportålägganden. Vid samråd med utredningen har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framhållit nödvändigheten av att nuvarande möjligheter till transportålägganden bibehållas. Med hänsyn härtill har i 2 § andra stycket i förslaget intagits en bestämmelse att föreskrift, som i 8 § omförmäles, kan meddelas även för att tillgodose annat ändamål av betydelse för det allmänna än det som angivits i första stycket. Härmed avses bl. a. transporter i syfte att undanföra värdefull förnödenhet, som kan beräknas icke komma till användning under krig, transporter i samband med utrymning och rent militära transporter. I förslaget har icke upptagits någon motsvarighet till bestämmelsen i 6 § i nuvarande lag om att förfogande kan ske för att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring av arkivalier eller för annat liknande ändamål. Frågan om behov av utrymmen för dessa ändamål torde, i den mån den icke kan lösas med stöd av bestämmelser i civilförsvarslagen, böra bli föremål för speciallagstiftning. Föreskrift enligt 2 § första stycket och 3—9 §§, som grundar sig på förordnande enligt 1 § andra stycket, bör endast meddelas för att tillgodose behovet av förnödenhet, på vilken det uppstått knapphet eller betydande fara för knapphet på grund av sådan händelse som angives i 1 § andra stycket. Sådant förordnande bör alltså icke omfatta 2 § andra stycket. Detta har angivits i lagtexten. Enligt 4 § nu gällande förfogandelag kan fastighet, byggnad och annan egendom tagas i anspråk med nyttjanderätt för sjukvårdsändamål. Behovet av förfoganderätt för detta ändamål kominer att tillgodoses i ett förslag till 166

hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden, som utarbetas av expeditionschefen J. E. O. Montell. Utredningen har därför — efter samråd med Montell — avstått från att särskilt upptaga sjukvårdsändamål i förslaget till allmän förfogandelag. Nu gällande förfogandelag innehåller i 7 § en särskild bestämmelse om elektrisk kraft och elektriska anläggningar med speciella regler i fråga om proceduren för ianspråktagandet. Förslaget saknar direkt motsvarighet till denna särskilda bestämmelse. Med förnödenhet avses i förslaget —- liksom i prisregleringslagen och lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet — icke endast lösöre utan även elektrisk kraft. I fråga om rätten att förfoga över elektrisk kraft och elektriska anläggningar innebär alltså förslaget icke någon saklig ändring i förhållande till vad som nu gäller. Dock föreligger den avvikelsen, att enligt förslaget Kungl. Maj:ts delegationsrätt är snävare än enligt gällande förfogandelag. Delegation kan enligt förslaget endast ske till myndighet. Någon olägenhet härav synes icke behöva uppkomma. En sådan organisation som centrala driftledningen, vilken grundats genom överenskommelse mellan de större kraftföretagen i landet och som etablerat ett samarbete mellan dessa företag, kan exempelvis utan svårighet givas ställning av myndighet. Om

förfogande

3§. Denna paragraf motsvarar — bortsett från vad ovan sagts om begränsning och precisering av syftet — nuvarande 2 §. I sista stycket har — utan att någon saklig ändring avses — uttrycket framvinnas utbytts mot frambringas. Ordet framvinnas användes ej heller på något annat ställe i den föreslagna lagtexten. 4§. Denna paragraf innehåller bestämmelser om vilken egendom, som kronan får taga i anspråk med nyttjanderätt. Motsvarande bestämmelser finnas i 4 och 7 §§ i nu gällande förfogandelag, från vilka förslaget dock i vissa hänseenden avviker. I likhet med vad som för närvarande gäller är enligt förslaget ägare eller innehavare av fastighet, byggnad, järnväg, starkströmsanläggning — uppräkningen har i förslaget kompletterats med lageranläggning — eller annan anläggning, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel skyldig att till kronan upplåta egendomen eller del därav. Med uttrycket lageranläggning avses tankanläggning, lagerhus och annan för lagringsändamål avsedd byggnad eller del av byggnad samt sådana lagerutrymmen som utan att utgöra byggnad äro avsedda för lagring och utrustade med tekniska anordningar för lastning, lossning och dylikt, t. ex. kolgårdar med lastkranar. 167

Redan enligt nu gällande förfogandelag torde gruvor ingå bland den egendom, som kronan k a n taga i anspråk med nyttjanderätt. För att undanröja varje möjlighet till tvekan på denna p u n k t har emellertid i förslaget exemplifieringen kompletterats med gruva. Däremot har det icke ansetts erforderligt att såsom skett i 4 § i nu gällande lag särskilt angiva, att m a r k eller byggnad får tagas i anspråk för upplag. Redan enligt 4 § första stycket första punkten följer, att mark eller byggnad kan med nyttjanderätt tagas i anspråk för upplag av förnödenhet, som i 2 § första stycket sägs. En förutsättning för att föreskrift enligt 4 § första stycket andra punkten om upplåtelse av byggnad, som erfordras till bostad åt driftspersonal, skall kunna meddelas är, att föreskrift meddelas även enligt första punkten i samma stycke. Detta innebär en begränsning i förhållande till vad som nu gäller. Kretsen av den lösa egendom, som kronan kan taga i anspråk med nyttjanderätt, har i förslaget utvidgats att omfatta även gräv- och lastmaskiner samt andra transportabla arbetsmaskiner. Härmed avses en del stora och dyrbara maskiner såsom grävskopor, truckar, kompressorer och transportabla kranar. Vid samråd med utredningen har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap uppgivit, att planläggningsarbetet visar, att denna komplettering med arbetsmaskiner är välbehövlig.

5—8 §§. Första stycket i nuvarande 5 § innehåller bestämmelser om förfoganden av olika slag. För att åstadkomma större överskådlighet ha dessa bestämmelser i.förslaget delats upp på flera paragrafer. Bestämmelsen i 5 § i förslaget avser förnödenhet som utvinnes ur jorden. Den föreslagna lydelsen av 5 § avviker något från motsvarande bestämmelse i nu gällande förfogandelag, där det talas om att från fastighet tillhandahålla "förnödenhet, som där frambringas eller finnes tillgänglig". Med den föreslagna formuleringen har utredningen velat markera, att ägare av fastighet kan åläggas att frambringa även sådan förnödenhet som han vid tidpunkten för åliggandet icke producerar. Detta framgår icke klart av den gamla formuleringen, även om denna torde ha tolkats så. Med stöd av 5 § bör en skogsägare kunna åläggas att för kronans räkning avverka ved, även om ur skogen tidigare endast brukat utvinnas andra produkter, som under normala förhållanden äro värdefullare än ved. Bestämmelsen i 5 § i förslaget avser icke endast jordbruks- och skogsfastigheter utan även andra fastigheter såsom trädgårdar, grustag, stenbrott, torvmossar och dylikt. Bestämmelsen i 5 § — liksom övriga bestämmelser om produktion eller prestation — bör tillämpas med stor varsamhet. En ägare av en torv168

mosse, där torv normalt icke brukar utvinnas, bör således icke åläggas att producera torv, om icke kronan tillhandahåller honom nödig teknisk utrustning och teknisk sakkunskap eller han själv har möjlighet att skaffa sig sådan. 1 Kronan har ju alltid möjlighet att jämlikt 4 § taga torvmossen i anspråk med nyttjanderätt och själv driva torvproduktion. Innehavare av jordbruksfastighet bör vidare som regel icke åläggas att producera andra produkter än som normalt bruka frambringas på jord av det slag fastigheten innehåller. Det ligger i sakens natur, att hänsyn också måste tagas till fastighetens klimatiska läge och andra på produktionen inverkande omständigheter. Enligt 7 § i förslaget kan ägare eller innehavare av lageranläggning åläggas att lagra förnödenhet för kronans räkning. Detta är en nyhet i förhållande till vad som för närvarande gäller. Visserligen har kronan möjlighet att enligt 4 § i förslaget liksom enligt nu gällande bestämmelser med nyttjanderätt taga i anspråk lageranläggningar; i de fall lagring av en förnödenhet kräver arbetsinsats i någon form kan det dock vara behövligt med en möjlighet för kronan att direkt ålägga anläggningens ägare eller innehavare att lagra förnödenheten för kronans räkning. För innehavaren av en lageranläggning kan ofta ett åläggande att lagra förnödenhet för kronans räkning innebära mindre olägenhet än om kronan med nyttjanderätt förfogar över anläggningen. Genom ett lagringsåläggande kunna vidare s. k. överutrymmen på ett smidigt sätt utnyttjas. Bestämmelserna i 8 § i förslaget överensstämma med nu gällande bestämmelser om forsling. Förslagets övriga avvikelser från nuvarande 5 och 7 §§ äro — bortsett från vad ovan under 2 § sagts om syftet — av formell natur. Det måste till exempel anses överflödigt att i lagen särskilt angiva, att den som blivit ålagd att tillverka viss förnödenhet även är skyldig att "vidtaga därför erforderliga åtgärder." Vidare får det anses ligga i sakens natur, att förnödenhet, som frambringas eller tillverkas för kronans räkning, också skall tillhandahållas kronan. 9§. Denna paragraf motsvarar nuvarande 3 §. Såsom tidigare anförts (kap. V) var beslag ursprungligen avsett som en förberedande åtgärd till beslut om förnödenhets avstående till kronan. Bestämmelserna om beslag kommo senare att användas även som grundval för handels- och användningsregleringar. Sådana regleringar föreslås i fortsättningen baserade på bestämmelser i en särskild ransoneringslag. Bestämmelserna om beslag komma därefter att återgå till att avse ett slags skingringsförbud, i realiteten ett förbud att — utöver husbehov— förfoga över den förnödenhet som avses med beslaget. Det i den nuvarande lagen använda uttrycket beslag 1

Jämför vidare motiveringen till 12 §.

är icke fullt lämpligt. Förväxling och sammanblandning kan ske med det beslag, som regleras i 27 kap. rättegångsbalken. Beslag enligt rättegångsbalken har helt annan innebörd och beslutas av andra myndigheter än beslag enligt förfogandelagen. För att undvika olägenheten av förväxling är det önskvärt att utbyta uttrycket beslag i förfogandelagen mot ett annat uttryck. Å andra sidan kan framhållas, att den reella innebörden av beslag enligt förfogandelagen blivit väl inarbetad i folkmedvetandet. Detta skäl förlorar dock i styrka allt eftersom tiden gått utan att beslaget kommit till användning. Utredningen har vägt för- och nackdelarna och stannat för att ersätta uttrycket beslag med uttrycket förfogandeförbud. Detta täcker bättre än ordet beslag föreskriftens reella innehåll och ger därjämte en antydan om dess enligt utredningens förslag ändrade användningsområde. 10 §. Denna paragraf motsvarar nuvarande 3 § första stycket sista punkten, 5 § andra stycket samt 10 § första och andra styckena. Med uttrycket "oundgängligt behov" i andra stycket förstås liksom i nu gällande lag förbrukarens privata husbehov men ej t. ex. en fabriks behov av råvaror. Det är emellertid uppenbart, att i vissa fall en fabriksägare måste få använda bränsle för att icke maskinerna skola frysa sönder; en lantbrukare måste få använda foder för att icke kreaturen skola behöva nedslaktas o. s. v. Det torde dock icke vara lämpligt att giva generella regler för de behov, som sist angivits; de få bli föremål för beaktande i samband med att föreskrift meddelas om att förnödenhet skall vara underkastad förfogandeförbud eller ställas till kronans förfogande. 11 §• Denna paragraf motsvarar nuvarande 13 §. Mot bestämmelserna i paragrafen har anmärkts, att det kan uppstå invecklade juridiska spörsmål, då det är fråga om att åt annan än kronan avstå eller upplåta egendom, verkställa forsling eller utföra annan tjänst. Risken för uppkomsten av dessa civila tvistefrågor skulle minska, om kronan alltid vore part i förhållande till den, gentemot vilken förfogandet företogs, överlåtelsen från kronan till den, för vilken förfogandet i realiteten skedde, blev då en vanlig civilrättslig fråga utan anknytning till förfogandelagen. Den invändning, som sålunda gjorts mot bestämmelserna, torde icke motivera att de slopas. Detta skulle ovillkorligen medföra en avsevärd ökning av de administrativa kostnaderna för kronan, eftersom kronan då skulle komma i ett sådant förhållande till alla dem som avstå förnödenheter, att exempelvis alla reklamationsfrågor skulle få ombesörjas av statliga organ. Bestämmelserna i nuvarande 13 § ha under den senaste kristiden, särskilt på livsmedelskommissionens område, använts i stor utsträckning. Av praktiska skäl är det 170

alltså nödvändigt att bibehålla bestämmelserna. Den jämkning som företagits i lagtexten är — bortsett från delegationsrätten — av formell natur. 12 §. Denna paragraf motsvarar nuvarande 8 § första stycket. I nuvarande 8 § andra stycket finns en bestämmelse av innehåll att, om växande skog tages i anspråk genom förfogande, avverkning må bedrivas av kronan eller åläggas ägaren eller innehavaren utan hinder av de inskränkningar i rätten därtill, som må finnas i lag stadgade, dock att avvikelse från vad som är förenligt med god skogshushållning ej må ske utan tvingande skäl. Någon motsvarande bestämmelse har icke upptagits i förslaget. Undantagsbestämmelser av likartat slag kunna för allmänna förfogandelagens del bli behövliga på ett flertal andra områden än skogsvårdslagstiftningcns. Sådana undantagsbestämmelser ha emellertid betydelse långt utöver förfogandelagens område, och frågan om dessa synes därför böra tagas upp i ett större sammanhang. Det förutsattes att så sker. Spörsmålet är enligt vad som uppgivits föremål för uppmärksamhet inom justitie- och inrikesdepartementen. Givet är att åläggande för någon att producera förnödenhet eller utföra tjänst endast kan komma i fråga om denne har tekniska, personella och ekonomiska resurser att fullgöra åläggandet. Denna omständighet måste beaktas i samband med att föreläggandet gives. Särskild bestämmelse härom i lagtexten torde icke behövas. För att ett åläggande av nu nämnt slag skall kunna ske, torde det i vissa fall bli erforderligt att kronan ställer rörelsekapital, råvaror, arbetspersonal m. m. till vederbörande näringsidkares förfogande. Behovet härav får avgöras från fall till fall. 13 §. Denna paragraf motsvarar nuvarande 9 §. 14 §. Denna paragraf med bestämmelser om vårdnadsplikt motsvarar nuvarande 11 § första stycket. Enligt den föreslagna lagtexten omfattar vårdnadsplikten icke endast egendom, som skall avstås till kronan och som lagts under förfogandeförbud, utan även egendom, som frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts för kronans räkning. 15 §. Denna paragraf motsvarar nuvarande 11 § andra stycket, där dock skyldigheten att avlämna förnödenheten på viss ort är begränsad till »ort inom länet eller angränsande län». Denna begränsning har utredningen ansett obehövlig. På grund av kommunikationsväsendets utveckling medför det numera ingen väsentlig lättnad att få leverera förnödenheten på 171

»ort inom länet eller angränsande län» i förhållande till att leverera den på annan ort; den fördel för avlämnaren beträffande förskjutande av fraktkostnader, som den nuvarande begränsningen innebär, torde icke vara av den storleksordning att den motiverar att begränsningen bibehålles. 16 §. Denna paragraf motsvarar nuvarande 12 §. 17 §. Denna paragraf har föranletts av att Kungl. Maj:t enligt förslaget har större rätt att delegera sina befogenheter än nu gällande lag medgiver. Med hänsyn till önskvärdheten av att de ärenden, varom här är fråga, avgöras snabbt synes beslut av underordnad myndighet böra få underställas Kungl. Maj :ts prövning med förbigående av eventuella mellaninstanser. En begränsad motsvarighet till paragrafens bestämmelser finns för närvarande i 10 § sista stycket. Den där angivna besvärstiden tjugo dagar har i förslaget utbytts mot den numera vanligare klagotiden tre veckor.

Om ersättning

m. m.

18 §.

Första stycket motsvarar nuvarande 14 § första stycket. Beträffande motiveringen hänvisas till kap. XIV s. 113—117. Andra stycket motsvarar nuvarande 14 § andra stycket och 18 § fjärde stycket. Hänvisningen till »enahanda grund» i nuvarande 14 §, varmed avses den i första stycket angivna grunden, har dock utelämnats i förslaget. Den i första stycket angivna ersättningsgrunden giver nämligen knappast någon ledning då det gäller att bestämma värdet av för upplåtaren förlorad avkastning eller nytta. Bestämmelsen att ersättning skall lämnas för den för upplåtaren förlorade nyttan får icke givas en vid tolkning. Det är icke meningen, att rätten till ersättning vid upplåtelse skall sträcka sig längre än då förnödenhet jämlikt 3, 5 eller 6 § ställes till kronans förfogande. Om exempelvis en fabriksägare enligt 4 § nödgas upplåta sin fabrik till kronan och till följd därav vissa halvfabrikat bli värdelösa, skall vid bestämmande av ersättning för nyttjanderätten till fabriken hänsyn icke tagas till halvfabrikaten. Sådan hänsyn hade med den utformning 18 § första stycket har icke kunnat tagas, om fabriksägaren jämlikt 6 § blivit ålagd att producera viss förnödenhet till kronan och halvfabrikaten därigenom blivit värdelösa. Tredje stycket motsvarar nuvarande 18 § andra stycket. Fjärde stycket motsvarar nuvarande 17 §. 172

Vied tillämpningen av fjärde stycket får uppmärksammas, att i kalkyler, som läggas till grund för normalpris, ofta inräknas vissa lagringskostnader. Dublbelersättning för dessa kostnader skall givetvis icke utgå. 19 §. Bestraffande innehållet i denna paragraf hänvisas till kap. XIV. Föirsta stycket motsvarar nuvarande 15 § första stycket. I aandra stycket har upptagits den nu gällande bestämmelsen om att riksvärderingsnämnden skall upprätta de taxor, efter vilka ersättning enligt förfogaindelagen skall utgå. I den mån taxor upprättas enligt rekvisitionslagen är dtet självfallet ett angeläget önskemål, att dessa överensstämma med taxor enliggt förfogandelagen. Trredje och fjärde styckena motsvara de två sista styckena i nuvarande 15 §5, dock är sista punkten i tredje stycket ny. Den har tillagts för att förelbygga att den, som erhåller produktions- eller forslingsåläggande eller anmat åläggande att utföra tjänst, tillfogas ekonomisk förlust. Bestämmelsernta i tredje stycket om högre ersättning, då tillämpning av taxepris skullle innefatta obillighet, komma givetvis att få ökad betydelse om, såsom före:slås, samtliga enligt prisregleringslagen gällande priser likställas med taxemris. Utförliga riktlinjer för tillämpningen av dessa bestämmelser om högire ersättning torde icke kunna givas. I lagtexten har angivits ett fall, då jiämkning bör ske. Ett annat fall föreligger, då ett företag, vilket för en förmödenhet på grund av särskilt förmånliga inköp eller i konkurrens- eller reklamsyfte tillämpat ett lågt pris, som sedan låsts genom prisstopp, ålägges att iavstå förnödenheten till detta låga pris. 20 §.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 16 §. Bestämmelserna ha dock utökats att reglera även annan tjänst än forsling. Fortfarande saknas emellertid tidsbestämmelser för egendom som med nyttjanderätt upplåtes till kronan. Så olikartade som dessa fall kunna vara, torde det icke vara lämpligt att angiva några allmänna riktlinjer härför. Bedömandet får ske med hänsyn till vad sakens natur och övriga omständigheter kräva. 21 §. Denna paragraf motsvarar nuvarande 18 § första stycket. 22 §.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 18 § tredje stycket. 23 §.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 19 §. Innehållet har motiverats i kap. XVI. Enligt den föreslagna lydelsen skall — i motsats till vad som för 173

närvarande gäller — ersättning, som icke skall utgå efter taxa, i första hand bestämmas av de lokala värderingsnämnder, som omförmälas i rekvisitionslagen. All ersättning enligt 18 eller 22 § kommer härigenom att kunna bli föremål för prövning i två instanser. Bestämmelserna om de lokala värderingsnämndernas kompetensområden ha utformats i så nära anslutning som möjligt till motsvarande regler i rekvisitionslagen. Av näst sista stycket framgår, att lokal värderingsnämnds beslut kan överklagas både av kronan och enskild sakägare, under det att beslut av myndighet, som omnämnes i första stycket, endast kan överklagas av enskild sakägare. Med enskild sakägare menas även den som satts i kronans ställe enligt 11 §. 24 §.

Enligt förslaget skall lokal värderingsnämnd bestämma ersättning, när ersättningen icke skall utgå efter taxa. Den lokala värderingsnämndens beslut kan överklagas hos riksvärderingsnämnden även av kronan. För att den ersättningsberättigade icke skall behöva vänta alltför länge på ersättningen är det rimligt att, då tiden för överklagande gått till ända men kronan överklagat nämndens beslut, den del av den fastställda ersättningen, som icke omfattas av kronans överklagande, genast utbetalas till den ersättningsberättigade. Motsvarande synes böra gälla när ersättning skall utgå efter taxa i fall som avses i 11 §, d. v. s. då kronan satt annan i sitt ställe. Enligt 23 § första stycket skall ersättningsbeloppet då fastställas av annan myndighet än lokal värderingsnämnd. I övriga fall bör ersättningen utbetalas, då den blivit till beloppet bestämd. De två sista styckena i 24 § i förslaget motsvara nuvarande 20 §. 25 §. Denna paragraf motsvarar nuvarande 21 §. Andra bestämmelser om tredje mans ersättningsrätt finnas icke i gällande förfogandelag. Ej heller finnas där bestämmelser, som reglera förhållandet mellan ägare och nyttjanderättshavare, då kronan förfogar över egendom som är föremål för nyttjanderätt. Kritik har riktats häremot, och det har framhållits som önskvärt att sådana bestämmelser införas. Man har särskilt pekat på det fall, att förnödenhet sålts på avbetalning, därvid säljaren förbehållit sig äganderätten tills full betalning erlagts. Sistnämnda fråga var föremål för övervägande vid tillkomsten av nu gällande rekvisitionslag. Departementschefen framhöll då, att frågan borde anstå i avvaktan på en blivande reglering av hithörande civilrättsliga frågor. Det här berörda spörsmålet om tredje mans rätt kommer upp vid betydligt flera tillfällen än då egendom tages i anspråk jämlikt rekvisitionslagen eller allmänna förfogandelagen. Av de senare årens lagstiftning kan här nämnas lagen den 21 december 174

1949 (nr 658) om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. och lagen den 31 mars 1950 (nr 104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Det torde icke komma i fråga att i allmänna förfogandelagen lösa spörsmål av denna art i vidare mån än redan skett. Råder tvekan om vem eller vilka som äro berättigade att erhålla ersättning vid förfogande, får ersättningen nedsättas hos överexekutor jämlikt lagen den 24 mars 1927 (nr 56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Tredje man måste emellertid få tillfälle att före ersättningsbeloppets utbetalande göra sin rätt gällande. I förfogandeförordningen bör därför meddelas föreskrift om förebringande av särskild utredning huruvida ersättningsberättigad tredje man finnes. * 26 §.

Motsvarighet till denna paragraf saknas i nu gällande förfogandelag. Motivering till paragrafen har lämnats i kap. XV s. 122—126. Om uppgiftsskyldighet

m.

m.

Motivering till bestämmelserna om uppgiftsskyldighet m. m. har lämnats i kap. XVIII. 27 §. Denna paragraf motsvarar nuvarande 22 § första stycket förfogandelagen och 4 § andra stycket förfogandeförordningen men innefattar en vidsträcktare uppgiftsplikt än nu gällande bestämmelser. 28—29 §§. Bestämmelserna i dessa paragrafer motsvara 22 § andra stycket i nu gällande allmänna förfogandelag och 15 § kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser angående handeln med ransonerade varor, m. m. Vissa skiljaktigheter föreligga dock. För tillämpning av de föreslagna bestämmelserna fordras sålunda icke som i 22 § andra stycket nuvarande allmänna förfogandelag att någon vägrar lämna begärd upplysning eller att det finns skälig anledning misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, varom upplysning begärts. Det är givetvis av vikt att undersökning, som avses i 29 §, sker på ett sådant sätt att den icke onödigtvis väcker irritation hos dem som bli föremål därför. Utredningen utgår från att detta önskemål utan särskild lagföreskrift kommer att beaktas i instruktioner eller dylikt för undersökningspersonalen. 30 §. Denna paragraf har sin motsvarighet i nuvarande 24 §; straffbestämmelse finns i 38 § i förslaget. 175

Om straff m. m. 31 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 23 § första stycket första punkten. Någon särskild bestämmelse rörande ansvar för delaktighet i brott, som upptages i förevarande paragraf, har icke givits. Vid sådant förhållande äro de i allmänna strafflagen meddelade bestämmelserna om medverkan analogiskt tillämpliga. 1 Den som träffar avtal om förvärv av förnödenhet beträffande vilken förfogandeförbud meddelats kan sålunda straffas för medhjälp till det olovliga förfogande som överlåtelsen innebär. Tager överlåtaren godset i besittning eller förfogar han på annat sätt faktiskt över detta, torde han däremot böra straffas såsom gärningsman enligt förevarande paragraf. 32—33 §§. I 32 § har straffbelagts underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet, vilket enligt nu gällande förfogandelag straffas i 23 § första stycket. Straff för lämnande av oriktig uppgift har stadgats i 33 §. Någon direkt motsvarighet till denna bestämmelse finns icke i nu gällande förfogandelag. Förfarandet har där varit att bedöma såsom brott mot 23 §. 34—35 §§. Dessa paragrafer sakna motsvarighet i nu gällande förfogandelag. Beträffande motiveringen hänvisas till kap. XIX. I anslutning till det i 35 § använda begreppet yrkesmässig förvärvsverksamhet kan anmärkas, att för att en verksamhet skall anses ske yrkesmässigt fordras att den företer en viss grad av varaktighet och att den drives i syfte att därav erhålla vinst. 2 36 §. Första stycket motsvarar 23 § första stycket andra punkten i nu gällande allmänna förfogandelag. Av de exempel, som angivas i tredje stycket, återfinnes det första i 23 § nu gällande allmänna förfogandelag. Vid bedömande av huruvida i ett givet fall gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller ej bör hänsyn självfallet tagas till den normala omsättningen av förnödenheten. Sålunda kan en viss mindre kvantitet av en förnödenhet anses betydande medan motsvarande kvantitet av en annan förnödenhet är att anse som *Jfr u t t a l a n d e av straffrättskommittén i SOU 1944: 69 s. 102. Ang. r ä t t s p r a x i s se t. ex. NJA 1945 B 37 och 609—611 samt 1947 B 292. 2 Se Förslag till lag om ä n d r a d lydelse i vissa delar av KF" 4/5 1855 ang. handelsböcker och handelsräkningar, Sthlm 1916, s. 10, Bergendal: Lärobok i r ä t t s k u n s k a p III s. 660 och H u l t : Civilrättsliga spörsmål, Sthlm 1939, s. 77.

ringa. Som exempel kan nämnas, att då det är fråga om kryddor betydande myckenhet får anses föreligga redan när mängden uppgår till några kilogram, medan det i fråga om varor såsom socker eller vetemjöl bör fordras att gärningen avsett väsentligt större varukvantiteter. Vid prövningen bör även beaktas det aktuella försörjningsläget för den förnödenhet gärningen avser. Den omständigheten att stor knapphet råder på viss vara bör regelmässigt föranleda till att en mindre kvantitet av sådan vara anses uppfylla nu ifrågavarande förutsättning. I lagtexten namnes vidare till ledning för tillämpningen att gärningen varit av särskilt farlig art. Detta kan exempelvis vara fallet om en för folkförsörjningen synnerligen viktig produktion lidit avbräck till följd av att en vara olovligen använts för otillåtet ändamål eller eljest undanhållits.

37 §.

Bestämmelsen i denna paragraf, till vilken motsvarighet saknas i nu gällande förfogandelag, överensstämmer med vad som nu gäller enligt 13 § första stycket straff kungörelsen. Liksom i nu gällande förfogandelag upptager förslaget icke någon straffbestämmelse i anslutning till 29 §. Vägrar någon att lämna myndighet eller dess ombud tillträde som påfordras för att utöva den kontroll, som i sistnämnda paragraf avses, kan straff utdömas jämlikt 10 kap. 12 § andra stycket allmänna strafflagen. 38 §. Bestämmelsen i denna paragraf, som motsvarar 24 § i nu gällande allmänna förfogandelag, har utformats i överensstämmelse med 10 § i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m. 39 §. Någon bestämmelse om husbondeansvar finns icke i nu gällande förfogandelag men däremot i 21 § straff kungör elsen. Utredningen har ansett det lämpligt att även i förslaget till förfogandelag stadga sådant ansvar. Anledningen härtill är främst att husbonde får anses vara skyldig att öva tillsyn över att hos honom anställda i sin tjänst ställa sig meddelade föreskrifter till efterrättelse. Härtill kommer att husbonden ofta drager fördel av en överträdelse, som begås av den anställde, och således framstår såsom den, för vars räkning överträdelsen begåtts, ehuru någon medverkan från hans sida till överträdelsen icke kan bevisas. Stadgandet om husbondeansvar har icke ansetts böra göras tillämpligt i fråga om grova brott. 12—22583

Vem som är att anse såsom husbonde får avgöras efter omständigheterna i det särskilda fallet. 1

40 §. Denna paragraf motsvarar 25 § i nu gällande allmänna förfogandelag. Bestämmelsen i förslaget, vars lydelse avviker från den gällande, h a r utformats med ledning av stadgandena i 2 kap. 16 § strafflagen och 19 § straff kungörelsen. Den ändrade lydelsen möjliggör, att bestämmelsen kan tillämpas även om gärningsmannen icke kan ådömas straff exempelvis på grund av minderårighet eller psykisk abnormitet. Förverkandepåföljd kan även ådömas i de fall, där straff för gärningen är förfallet på grund av preskription. För sistnämnda fall torde den i 2 kap. 18 § strafflagen stadgade begränsningen i talerätten dock böra tillämpas. 2 Som framgår av formuleringen av 40 § första stycket första och andra punkterna avses att där angiven påföljd regelmässigt skall ådömas så snart de formella förutsättningarna äro för handen. Det förutsattes vidare, att vid tillämpning av dessa stadganden jämkning i regel icke skall göras beträffande kvantiteten av den förnödenhet, som skall förklaras förverkad, eller beträffande det belopp, som skall utgivas. Vid tillämpning av första stycket tredje och fjärde punkterna skall förverkande ske efter skälighetsprövning i det särskilda fallet. Tillämpning av dessa förverkandebestämmelser avses främst böra förekomma i sådana fall, då det måste antagas att den tilltalade haft för avsikt att undandraga sitt förråd av reglerade förnödenheter, exempelvis genom olovlig överlåtelse eller genom att använda det för en icke tillåten tillverkning. Särskilt då det är fråga om en person, som grovt förbrutit sig mot gällande föreskrifter, torde anledning ofta finnas att tillämpa första stycket tredje och fjärde punkterna. Föreligga förutsättningar för tillämpning av förverkandepåföljd såväl enligt 40 § i förslaget som enligt annat stadgande, exempelvis i prisregleringslagen, skall givetvis icke dubbel påföljd ådömas. I det fall åter att såväl säljare som köpare av förnödenhet olovligen förfogat över förnödenhet bör dels säljaren förpliktas utgiva den mottagna köpeskillingen, dels förnödenheten förklaras förverkad eller, om den icke finns i behåll, köparen förpliktas utgiva dess värde. Äro flera brottsliga skall nu ifrågavarande påföljd ådömas solidariskt. I särskilda fall kan dock undantag göras från denna regel. Sålunda kan det exempelvis, därest både husbonde och anställd fällas till ansvar för en av den anställde verkställd försäljning av förnödenhet, för vilken förfo1 2

Ang. denna fråga se T h o r n s t e d t : Om företagaransvar, Sthlm 1948, s. 232 ff. Jfr NJA 1950 s. 477 och Kungl. Maj :ts dom 8/5 1952, nr 9.

gandeförbud gäller, understundom anses skäligt, att endast husbonden förpliktas utgiva värdet av den mottagna köpeskillingen. Med värde avses i förevarande paragraf marknadsvärdet av varan i den legala handeln. Gäller jämlikt prisregleringslagen visst pris för förnödenheten, bör värdet av denna bestämmas med ledning av detta pris. Förverkandepåföljden skall hänföra sig till den förnödenhet, som gärningen avser, men däremot kan förverkande icke avse förnödenhet som trätt i den förras ställe. Har exempelvis olovligt förfogande skett därigenom att hudar, beträffande vilka förfogandeförbud meddelats, olovligen beretts till läder, kan den sålunda tillverkade varan icke med stöd av 40 § första stycket första punkten förklaras förverkad. I dylikt fall skall i stället ersättning för värdet av hudpartiet utgivas.

41 §. Bestämmelserna i denna paragraf, som motsvara 20 § i straffkungörelsen, ha utformats i anslutning till stadgandet i 7 § 2 mom. lagen den 18 juni 1949 om straff för.olovlig varuutförsel. Med beslag avses i denna paragraf givetvis beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken. 42 §.

Denna paragraf motsvarar 26 § första stycket i allmänna förfogandelagen. Bestämmelsen har utformats i överensstämmelse med 11 § andra stycket lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m. 43 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som sakna motsvarighet i nu gällande allmänna förfogandelag, ha överförts från 14 § och 15 § andra stycket straff kungörelsen.

Särskilda

bestämmelser 44 §.

Motsvarighet till denna paragraf finns i rekvisitionslagen men saknas i nuvarande förfogandelag. Har föreskrift meddelats att förnödenhet skall avstås till kronan eller eljest ställas till kronans förfogande, föreligger en ovillkorlig skyldighet för ägaren eller innehavaren att lämna förnödenheten ifrån sig. Vägrar eller försummar han detta, synes det utredningen vara för alla parter lämpligast och smidigast att förnödenheten utan vidare kan hämtas av polismyndighet. 179

45—49 §§. Dessa paragrafer motsvara 27—31 §§ i nuvarande förfogandelag. Möjligheten att enligt 4 § med nyttjanderätt förfoga över vanhävdad jordbruksegendom torde ha förlorat en del av sin betydelse efter tillkomsten av lagen den 30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk och lagen samma dag (nr 290) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom. Det kan dock i en kommande kristid bli fråga om att med stöd av 4 § förfoga över sådan egendom, och de i 28 § nuvarande förfogandelag —• 46 § i förslaget — för dylika fall givna specialbestämmelserna synas därför böra bibehållas. Ikraftträdande-

och

övergångsbestämmelser

Den nya lagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1953. I flera författningar, t. ex. kungörelsen den 22 j u n i 1950 (nr 404) om vad som skall iakttagas vid beredskapstillstånd m. m. (beredskapskungörelse) samt de i kap. XVII omnämnda kungörelserna den 22 j u n i 1951 (nr 551) och (nr 552), förekomma hänvisningar till nu gällande allmänna förfogandelag. Efter den nya lagens ikraftträdande böra dessa hänvisningar avse motsvarande bestämmelser i denna lag. 2—7 §§ i nu gällande förfogandelag motsvaras av 2—9 §§ i förslaget, nuvarande 2 § motsvaras av 3 § i förslaget, nuvarande 3 § av 9 § i förslaget o. s. v.

Förslaget till allmän ransoneringslag Inledande

bestämmelser

1 §• Denna paragraf motsvarar 1 §, 2 § tredje stycket och 12 § i förslaget till allmän förfogandelag. Om reglering

av handeln

m.

m.

2 §•

Motivering till denna paragraf har i viss utsträckning lämnats tidigare, se kap. X s. 72. Punkt 1) i första stycket i 2 § avser både tillfälliga, kortfristiga handelsförbud i syfte att bereda möjlighet till förberedelser, som äro nödvändiga för en kommande ransonering, och handelsförbud av längre varaktighet i rent hushållningssyfte. Som exempel på det första slaget av handelsförbud kan nämnas försäljningsförbud under kortare tid för att möjliggöra en inventering av en viss förnödenhet. Ett sådant försäljningsförbud var 180

det försäljningsstopp, som under andra världskriget föreskrevs vid införandet av textilransoneringen. I rent hushållningssyfte kan ett försäljningsförbud ifrågakomma, då tillgången på en viss förnödenhet för tillfället är så ringa, att en fördelning av tillgången mellan förbrukarna icke lämpligen kan ske. Ett annat exempel på försäljningsförbud i rent hushållningssyfte är då försäljningsförbud meddelas beträffande viss lagringsduglig förnödenhet för att dirigera konsumtionen mot en annan förnödenhet, som är mindre lämplig att lagra, t. ex. försäljningsförbud för margarin för att temporärt öka konsumtionen av smör. Exemplet är valt från den senaste kristiden, och förbudet motiverades då med att margarinråvarorna ha lång lagringstid under det att smöret måste förbrukas relativt hastigt. Punkt 2) i 2 § första stycket är avsedd att utgöra grundval för vanliga ransoneringar, antingen dessa ske genom kortsystem eller licenser. Uttrycket »i den ordning» syftar härpå. Huvudgrunderna för en sådan fördelning av tillgången på en förnödenhet äro behov och angelägenhetsgrad. När det gäller att bestämma behovet måste speciella grunder ofta tillgripas. Som mått på behovet kan därvid såvitt angår näringsidkare användas t. ex. den aktuella omsättningen eller också förbrukningen eller försäljningen under en tidigare basperiod. Även andra grunder kunna naturligtvis komma i fråga. Angelägenhetsgraden får bedömas efter förhållandena vid den aktuella tidpunkten och några allmänna riktlinjer kunna icke lämnas. Användningsförbud och användningsregleringar av olika slag avses skola meddelas med stöd av p u n k t 3) i 2 § första stycket. Även här bli behov och angelägenhetsgrad av grundläggande betydelse. Som exempel på användningsregleringar k a n n ä m n a s följande förbud: att inkavla matfett vid yrkesmässig tillverkning av bakverk, att vid tvättmedelstillverkning använda ospaltat fett, att använda torvströ som bränsle och att använda ved för framställning av träkol. Föreskrift enligt 2 § första stycket får endast meddelas beträffande förnödenhet, som avses i 1 § andra stycket. Vidare kräves, att det uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet på förnödenheten. I 2 § andra stycket gives emellertid möjlighet att meddela sådan föreskrift även i fråga om andra förnödenheter, om så är erforderligt för att kontrollera en med stöd av första stycket genomförd reglering. Som exempel på regleringar i kontrollsyfte k a n nämnas, att det vid ransonering av nötkött och fläsk kan bli nödvändigt att även ransonera hästkött, vara brist icke råder, för att t. ex. charkuterister icke skola kunna använda kupongfritt hästkött i sina varor och sälja dessa mot inköpsbevis för nötkött eller fläsk, och att det vid ransonering av ost kan vara nödvändigt att handelsreglera ostlöpe för att kunna kontrollera osttillverkningen. Såsom framgår av lagtexten kunna med stöd av punkterna 2) och 3) i 2 § föreskrivas villkor. Dessa villkor kunna ha till syfte att åstadkomma 181

att förnödenheten erhåller önskad användning. De kunna också användas i produktionsdirigerande syfte eller i kontrollsyfte eller i syfte att motverka vissa olämpliga följdverkningar av en reglering. Men villkoren skola vara generella, d. v. s. skola gälla lika för alla, och de få icke ha en personlig eller individuell anknytning. De få alltså icke medföra en förprövning av en persons lämplighet att distribuera eller använda viss förnödenhet. Ej heller få de begränsa rätten att köpa, sälja eller använda förnödenheten på ett sådant sätt att dylik rätt endast tillkommer viss person, viss sammanslutning eller medlemmar av viss sammanslutning. Är en sådan förprövning eller begränsning erforderlig, bör den ske på grundval av bestämmelserna i 3 §. Vidare bör som villkor enligt 2 § icke uppställas krav på att vederbörande skall ställa sig till efterrättelse vissa prisbestämmelser. Ransoneringslagen är icke avsedd att användas i prisregleringssyfte. Självfallet får ej heller som villkor uppställas krav på att vederbörande inbetalar viss avgift. Erfordras exempelvis prisclearing, skall den vidtagas med stöd av 4 §. Vad här sagts om villkor enligt 2 § gäller i tillämpliga delar även de normer, efter vilka fördelning av förnödenhet skall ske. Det är omöjligt att ens tillnärmelsevis giva en fullständig förteckning över de villkor, som skola kunna föreskrivas med stöd av 2 §. Några exempel skola emellertid nämnas. Som villkor för rätt att i rörelsen använda vissa förnödenheter kan t. ex. för restauratörer föreskrivas, att maträtter få serveras endast mot erläggande av det antal kuponger, som föreskrivits för varje rätt, att vid servering av framdukat smörgåsbord antalet assietter skall begränsas på visst sätt, att antalet huvudrätter av kött eller fläsk skall begränsas i särskilt angiven utsträckning, att på matsedeln skall angivas det antal kuponger, som skall avlämnas för de på matsedeln upptagna rätterna, att vid servering av kupongfria kötträtter skall angivas det slag av kött, som ingår i rätterna, o. s. v. Som villkor för användande av fettråvaror kan föreskrivas, att raffinering eller annan förädling av vissa fettvaror icke skall få ske utan särskilt tillstånd av försörjningskommission, att tillverkare av margarin eller tvätt- och rengöringsmedel ställer sig till efterrättelse de föreskrifter angående proportionerna av i varan ingående fettämnen av olika slag, som försörjningskommissionen meddelat eller kan komma att meddela, o. s. v. Som villkor för rätt att använda fisk till konservering kan föreskrivas, att allt fiskavfall skall levereras till person med tillstånd att tillverka trän eller fiskmjöl till avsalu. Med näringsidkare avses i 2 § sista stycket alla som driva näring av något slag, således även exempelvis lantbrukare. 3 §. Motivering till denna paragraf har i viss utsträckning lämnats tidigare, se kap. X s. 72—73. 182

Bestämmelserna i 3 § första stycket avse att möjliggöra en kontroll över efterlevnaden av regleringsbestämmelser, som utfärdats med stöd av 2 §. Enligt andra stycket kunna de i första stycket angivna föreskrifterna meddelas i rent hushållningssyfte. För tillämpning av 3 § första stycket krävs icke att brist råder eller kan befaras på den förnödenhet, som avses med föreskrift meddelad med stöd av lagrummet. Förnödenheten behöver ej heller vara av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket sägs. P u n k t 2) i 3 § första stycket omfattar även befogenhet att meddela föreskrift av det slag som avses i p u n k t 1), och punkt 1) skulle alltså egentligen vara överflödig. Paragrafens konstruktion har motiverats av praktiska skäl. Om i ett visst läge en så vidsträckt fullmakt som innefattas i punkt 2) icke skulle behövas, kan med hänvisning till allenast punkt 1) en mera begränsad fullmakt lämnas. Tillämpning av föreskrift enligt 3 § torde i de flesta fall medföra en viss konkurrensbegränsning. De föreslagna bestämmelserna ingiva därför i och för sig betänkligheter. Det är dock icke möjligt för myndigheterna att undvara de befogenheter som föreslås i 3 §. Det framgår av redogörelsen i Bilaga nr 1, att under den senaste kristiden bestämmelser om auktorisation utfärdats i relativt stor utsträckning. Det är också att märka, att redan knapphet på en förnödenhet har en viss konkurrensbegränsande verkan. Skadan är så att säga till en del redan skedd, när bestämmelserna i 3 § skola börja tillämpas. Vidare får uppmärksammas, att i lagtexten särskilt markerats, att dessa bestämmelser skola användas med stor varsamhet och på sådant sätt att konkurrens och rörlighet icke begränsas i vidare mån än som är oundgängligen nödvändigt. Krisregleringarnas konkurrenshämmande verkan och möjligheterna att minska olägenheterna därav ha närmare belysts i kap. VII. Om särskilda

avgifter

4 och 5 §§. Motivering för dessa paragrafer har lämnats i kap. X s. 74—76. Avsikten med de föreslagna bestämmelserna om clearingavgift är att bereda möjlighet att utjämna prisskillnader dels mellan importerade förnödenheter av samma eller likartat slag, dels mellan importerade förnödenheter samt inom riket frambringade eller tillverkade förnödenheter av samma eller likartat slag. Däremot är det icke meningen, att bestämmelserna om clearingavgift skola användas för att utjämna skillnader i priser på förnödenheter som frambringas eller tillverkas inom riket. Detta innebär, att om clearingavgift skall läggas på viss förnödenhet, som frambringas eller tillverkas inom riket, måste avgiften bli lika hög för alla inhemska producenter utan hänsyn till variationer beträffande framställningskostnaderna. 183

Med "likartat slag" av förnödenheter menas i 4 § sådana förnödenheter som åtminstone delvis kunna ersätta varandra. Kol och koks eller nötkött och fläsk äro t. ex. att anse som likartade förnödenheter men icke t. ex. russin och risgryn eller mandel och kaffe. I första hand bör sådan utjämning av priserna, som föreslås kunna ske med stöd av 4 §, komma till stånd på frivillig väg genom överenskommelse med importörerna. På motsvarande sätt bör uttagandet av prisutjämningsavgifter om möjligt ske i anslutning till överenskommelser mellan staten och vederbörande branschorganisationer. Tvång bör endast tillgripas då det är oundgängligen nödvändigt. Om

inlösen

8 g. Motivering för bestämmelserna i denna paragraf har lämnats tidigare, se kap. XV s. 126—130. Av lagtexten framgår, att 8 § är tillämplig endast beträffande förnödenhet som på grund av knapphet eller fara för knapphet blivit föremål för reglering. Detta medför t. ex. att om, i syfte att stödja en fettransonering, försäljningsförbud utfärdas beträffande mjölkskumningsmaskiner, på vilka det icke råder brist, inlösningsbestämmelserna icke gälla dessa maskiner. 9§. Denna paragraf motsvarar 11 § i förslaget till allmän förfogandelag. 10 §. Motivering till bestämmelserna i denna paragraf har lämnats tidigare, se kap. XV s. 130—131 och kap. XVI s. 143—144. 11 §• Denna paragraf motsvarar 24 § i förslaget till allmän förfogandelag. 12 §. Denna paragraf motsvarar 25 § i förslaget till allmän förfogandelag. Om ersättning

i vissa fall

13 §. Denna paragraf motsvarar 26 § i förslaget till allmän förfogandelag. Motivering har lämnats i kap. XV s. 122—126. Här skall endast ytterligare understrykas, att 13 § är avsedd för undantagsfall och att särskild ersättning av statsmedel för förluster på grund av föreskrifter enligt 2 eller 3 § i allmänhet icke bör förekomma. 184

Om uppgiftsskyldighet

m. m.

14—17 §§. Motivering till bestämmelserna om uppgiftsskyldighet m. m. har lämnats i kap XVIII. Om

ransoneringsbevis

18—20 §§. Paragraferna motsvara 9 § straffkungörelsen och 5 § kungörelsen den 21 mars 1941 i dess lydelse jämlikt kungörelse den 25 februari 1944 (nr 63). Bestämmelserna i förevarande paragrafer avse i främsta r u m m e t sådana ransoneringsbevis som möjliggöra förvärv av ransonerad vara (inköpskort eller inköpslicens). Även lösa kuponger till sådana äro att anse såsom ransoneringsbevis, om kupongerna enligt meddelade bestämmelser gälla såsom bevis om rätt till inköp eller såsom redovisning för försäljning av ransonerad vara. Såsom ransoneringsbevis räknas även bevis om rätt till användning av ransonerad vara, exempelvis förmalningskort. Inköpskort och inköpskuponger, vilka myndighet utfärdat såsom förberedelse till en blivande ransonering eller för att hållas i beredskap och vilka alltså ännu icke gälla för inköp av viss vara, äro också att betrakta som ransoneringsbevis. överlåtelse av ransoneringsbevis föreligger i sådana fall, då den som överlämnar beviset till annan avser att därmed definitivt frånhända sig detta. Med utlämning av ransoneringsbevis för användning åter avses sådana fall, då den som överlämnar beviset vill låta mottagaren använda det för egen räkning (för visst uttag eller tills vidare). Bestämmelserna om utlämnande av ransoneringsbevis och användande av för annan utfärdat inköpsbevis äga givetvis icke tillämpning då någon gör inköp för sin egen räkning genom bud eller dylikt. De avse ej heller sådana fall, då inköp för ett enskilt hushålls eller för någon hushållsmedlems räkning sker på en av hushållsmedlemmarnas inköpskort. Ej heller äro bestämmelserna tillämpliga om någon, som allenast tillfälligt tillhör ett hushåll, i samband med vistelsen låter hushållet disponera hans inköpskort. Lagtexten utgår från att ransoneringsbevis knytes till viss person, fysisk eller juridisk sådan. Om en rörelse byter innehavare, övergå bevis som mottagits i eller för rörelsen alltså icke till den nye innehavaren i andra fall än då vederbörande myndighet i enlighet med 19 eller 20 § — genom generellt beslut eller i det särskilda fallet — medgivit detta. 21—23 §§. Bestämmelserna i dessa paragrafer motsvara 4 § kungörelsen den 21 mars 1941 och 1—3 §§ kungörelsen den 16 januari 1942. 185

24 §.

Innehållet i denna paragraf motsvarar stadganden i 5 och 6 §§, 7 § andra stycket samt 8 § straffkungörelsen. I paragrafen straffbeläggas bland annat olovligt saluhållande av ransonerad vara och olovligt utbjudande av ransonerad vara till avyttring mot vederlag. Saluhållande av en vara anses föreligga, då någon, som är i tillfälle att avyttra varan, på något sätt giver uttryck för en vilja att avyttra varan till vem som helst. Viljan att avyttra varan k a n komma till uttryck på olika sätt, exempelvis genom att varan förvaras i en försäljningslokal, genom förklaring, som på förfrågan avgives till obekant person, att man är villig att försälja varan, genom försäljningsanbud till obekanta personer o. s. v. Utbjudande av en vara åter föreligger vid varje av eget initiativ till en annan riktad offert om överlåtelse av varan mot vederlag. I sådant fall är det likgiltigt, huruvida vederbörande kan anses ha varit beredd att till vem som helst avyttra varan. Vidare straffbelägges olovlig överlåtelse. Beträffande detta begrepp kan anmärkas, att överlåtelse i nu förevarande sammanhang icke avser äganderättsövergång till följd av arv, testamente, bodelning eller skifte. Däremot bör överlåtelse anses föreligga i det fall att någon till annan utlämnar en viss kvantitet ransonerad vara mot löfte att sedermera återbekomma en lika stor kvantitet av samma vara. I andra punkten kriminaliseras i anslutning till bestämmelserna i 3 § bland annat köp och försäljning som sker yrkesmässigt. I fråga om detta begrepp hänvisas till vad ovan sagts i specialmotiveringen till 34 och 35 §§ allmänna förfogandelagen. För att ansvar enligt förevarande paragraf skall inträda fordras att gärningen företagits i strid mot meddelade föreskrifter och villkor. Huruvida så är fallet får bedömas med ledning av de föreskrifter och villkor, som vid varje särskilt fall gälla för den vara gärningen avsett. Därvid skall exempelvis såsom överlåtelse av ransonerad vara i strid mot ransoneringsbestämmelserna givetvis räknas ej blott de fall, då överlåtelsen överhuvud taget ej är tillåten, utan även de fall, då överlåtaren åsidosätter gällande bestämmelser angående ordningen för överlåtelse av varan i fråga. Som ytterligare exempel kan nämnas att, om viss ransonerad vara enligt meddelade bestämmelser tills vidare eller under viss tid icke får försäljas i allmänna handeln, straffbarhet för olovligt saluhållande torde inträda om en detaljhandlare det oaktat förvarar varan på en försäljningsdisk eller eljest på sådan tydligt synlig plats i butiken, där saluhållna varor bruka förvaras, och ej medelst anslag å varan eller eljest på lämpligt sätt anger för kunderna, att varan ej är till salu.

25—27 §§. I dessa paragrafer behandlas brott rörande antecknings- och uppgiftsskyldighet. Anledningen till att dessa brott kriminaliserats i förevarande ordning är att bestämmelserna i 13 kap. 10 § strafflagen om straff för osann försäkran i olika hänseenden icke kunna anses vara tillfyllest. Underlåtenhet att fullgöra anteckningsskyldighet och oriktiga uppgifter i anteckningar äro nämligen icke straffbara enligt nämnda strafflagsstadgande. Tillika bör straff enligt 25 eller 26 § kunna inträda även om den i 13 kap. 10 § strafflagen angivna formen för uppgiften icke iakttagits. Vidare finns i nu förevarande sammanhang behov av att straffbelägga osanna uppgifter även då dessa lämnas muntligen. Bestämmelserna i 25 och 26 §§ motsvara vad som nu gäller enligt 13 § första stycket straffkungörelsen. I 25 § straffbelägges uppsåtlig underlåtenhet att fullgöra antecknings- eller uppgiftsskyldighet som föreskrivits. Bestämmelsen avser såväl sådana fall då någon helt underlåter att föra föreskrivna anteckningar som då någon allenast underlåter att i anteckningarna införa viss uppgift, som skulle införas där. 27 § motsvarar 11 § straff kungörelsen, 5 § kungörelsen den 21 mars 1941 och 5 § kungörelsen den 16 januari 1942. Straff enligt 27 § inträder, om den osanna uppgiften ej föranleder till att ransoneringsbevis utfärdas. Medför den osanna uppgiften att bevis utfärdas, då så ej skulle ske, eller att bevis utställes på för stor myckenhet, inträder straff enligt 28 §. 28—29 §§. I 28 och 29 §§ kriminaliseras olika obehöriga förfaranden med ransoneringsbevis. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 9, 10 och 12 §§ straffkungörelsen, 5 § kungörelsen den 21 mars 1941 samt 5 § kungörelsen den 16 j a n u a r i 1942. I 28 § stadgas straff även för den som på annat sätt än i 18—20 §§ sägs obehörigen förfogar över ransoneringsbevis. Härmed avses bl. a. att straffbelägga de fall då någon, som mottagit ransoneringsbevis till förvaring, vägrar att återlämna beviset till den för vilken det utfärdats. Begagnar innehavaren beviset för det ändamål beviset avser, är han straffbar enligt 29 §. I 29 § stadgas straff bland annat för den som obehörigen begagnar för annan utfärdat ransoneringsbevis. Såsom olovligt begagnande räknas varje fall, då någon använder ransoneringsbevis, som överlåtits eller utlämnats till honom, i strid mot meddelade föreskrifter. Huruvida överlåtaren eller utlämnaren samtyckt till användandet eller ej, saknar i detta sammanhang betydelse. Till olovligt användande hänföras vidare även de fall, då någon 187

i enlighet med av myndighet meddelade föreskrifter utlämnat ett för honom utfärdat ransoneringsbevis till annan för användande, men mottagaren använder beviset i större utsträckning än utlämnaren medgivit eller i strid mot särskilda villkor, som uppställts av myndigheten för rätt till användandet. Straff för olovligt användande inträder vidare för den, som på annat sätt än genom överlåtelse eller utlämnande obehörigen kommit i besittning av ett för annan utfärdat ransoneringsbevis och därefter använder detta. Straff för olovligt användande kan i vissa fall inträda även då överlåtelse eller utlämnande eller obehörigt förskaffande av ransoneringsbeviset ej förekommit. Såsom exempel härpå må nämnas att dödsbodelägare, som jämlikt bestämmelserna i 23 § skulle ha överlämnat beviset, använder beviset efter den tidpunkt, då det skulle avlämnas. 30 §.

I förevarande paragraf straffbeläggas gärningar som begås av grov oaktsamhet. I den straffrättsliga doktrinen antages vanligen att oaktsamhet föreligger om en människa med normal viljebeskaffenhet skulle ha avhållit sig från handlingen för att undvika en sådan skadlig eller farlig verkan därav, som i det föreliggande fallet inträtt. 1 Det straffbara området omfattar däremot icke gärningar, som kunna antagas ha berott på misstag eller förbiseende. Oaktsamheten kan vara antingen medveten eller omedveten, allteftersom gärningsmannen insett eller icke insett men bort inse faran. Huruvida oaktsamheten är grov får bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter vid gärningen. Bestämmelsen i 30 § är tillämplig såväl då gärningen begås vid utövning av yrkesmässig verksamhet som eljest. 31 §• Beträffande motiveringen till denna paragraf hänvisas till kap. XIX. Från paragrafens tillämpningsområde ha undantagits brott, som förövats i yrkesmässig verksamhet eller i vinningssyfte. Beträffande begreppet yrkesmässig verksamhet hänvisas till vad ovan sagts i specialmotiveringen till 34—35 §§ i förslaget till allmän förfogandelag. överlåtelse i vinningssyfte bör icke anses föreligga vid överlåtelse av ransonerad vara från ett hushåll till ett annat, där vederlaget utgöres av annan vara, även om marknadsvärdet av den erhållna varan skulle något överstiga marknadsvärdet av den överlåtna varan, förutsatt att den, som erhåller den värdefullare varan, kan antagas ha för avsikt att använda denna i sitt hushåll. Skulle vederbörande däremot ha för avsikt att sälja den erhållna varan, kan givetvis den första överlåtelsen anses ha skett i vinningssyfte. Försäljning av varor på auktion måste alltid antagas ske i vinningssyfte, 1

Beckman m . fl.: Brott mot staten och allmänheten, Stockholm 1949, s. 42.

oavsett vem som anordnar auktionen och oavsett det ändamål för vilket auktionen anordnas. Som i den allmänna motiveringen i kap. XIX anförts har det synts utredningen önskvärt att bestämmelserna i rättegångsbalken om åtalseftergift vinna tillämpning på överträdelser av ransoneringsbestämmelser. Vid bedömande av huruvida åtalseftergift vid brott av nu förevarande slag skall meddelas bör givetvis främst anläggas de synpunkter som i allmänhet tilllämpas vid prövning av åtalseftergiftsfrågor. Blir det under en kristid aktuellt att mera allmänt tillämpa de föreslagna straffbestämmelserna, är det enligt utredningens mening önskvärt att allmänna riktlinjer till ledning för bedömningen av åtalseftergiftsfrågor för nu berörda brott utfärdas av riksåklagarämbetet i samråd med vederbörade centrala försörjningsmyndigheter. Såsom exempel på fall då enligt utredningens mening åtalseftergift för förvärvaren regelmässigt synes böra ifrågakomma må nämnas, att enskild förbrukare vid något enstaka tillfälle hos handlande förvärvat ransonerad vara mot avlämnande av inköpskuponger för varan, vilkas giltighetstid dock utgått någon eller några dagar före förvärvet eller börjat först någon eller några dagar efter förvärvet. Åtalseftergift synes ock kunna meddelas, då gärningen består i att den enskilde vid något tillfälle hos handlande förvärvat viss ransonerad vara, exempelvis smör, och därvid avlämnat i och för sig giltig kupong, som dock ej gällt för inköp av den förvärvade varan utan annan likartad vara, t. ex. margarin. Som ytterligare exempel på fall där åtalseftergift i regel kan anses motiverad må nämnas, att enskild förbrukare i strid mot meddelade bestämmelser förvärvat ransonerade jordbruksprodukter från producent och sådana omständigheter föreligga, att det k a n antagas, att tillstånd till överlåtelse skulle ha beviljats om ansökan därom gjorts i vederbörlig ordning. Eftergift torde också böra meddelas om förvärv som nyss sagts skett utan vederlag och allenast avsett en ringa kvantitet samt förvärvaren är släkting till eller bekant med överlåtaren. Åtalseftergift torde däremot endast rent undantagsvis böra meddelas om omständigheterna göra det sannolikt att förvärvaren förlett överlåtaren till gärningen. 32 §.

Motivering till denna paragraf har lämnats i kap. XIX och i specialmotiveringen till 36 § i förslaget till allmän förfogandelag. Bestämmelserna i paragrafen överensstämma i huvudsak med vad som för närvarande gäller enligt straffskärpningslagen. Utöver vad i specialmotiveringen till nyss angivna stadgande i förslaget till allmän förfogandelag anförts i anslutning till i lagtexten angivna exempel på omständigheter som skola beaktas vid bedömande, huruvida brottet är grovt, kan n ä m n a s : en gärning, som hänför sig till ransonerings189

bevis, måste anses vara av särskilt farlig art om den föranleder att nya ransoneringsbevis måste utformas. 33 §.

Motsvarande bestämmelse finns i 13 § första stycket straff kungörelsen. Att vid vägran att lämna myndighet tillträde i fall, som i 16 § sägs, straff kan ådömas enligt 10 kap. 12 § andra stycket strafflagen har anmärkts i specialmotiveringen till 37 § i förslaget till allmän förfogandelag. 34 §.

Bestämmelsen, som motsvarar 17 § straff kungörelsen, har utformats i överensstämmelse med 10 § lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m. 35 §. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 16 § straff kungörelsen. En viss utvidgning har dock skett därigenom att bestämmelsen gjorts tillämplig på alla näringsidkare, sålunda även på jordbrukare. Genom bestämmelsen avses främst att möjliggöra att ansvar kan ådömas i sådana fall, där storleken av förefintlig brist i lagret visserligen gör det i hög grad sannolikt, att olovlig avyttring skett av varor eller av ransoneringsbevis, men full bevisning härom icke kan förebringas. Stadgandet har härjämte en självständig betydelse i det att därigenom inskärpes vikten av att i ett knapphetsläge väl vårda för folkhushållet viktiga förnödenheter. Såsom exempel på fall, där bristande omsorg bör anses föreligga, kan nämnas det fall, att en näringsidkare icke vidtager normala försiktighetsmått för att skydda sitt förråd av ransonerade varor och ransoneringsbevis från stöld eller åsidosätter den kontroll över anställdas förfarande med förrådet, som skäligen kan påfordras av honom. För att straff skall kunna inträda fordras ej blott, att näringsidkaren vid omhänderhavandet av rörelsens förråd av ransonerade varor och ransoneringsbevis åsidosatt den omsorg, som av honom skäligen kan påfordras, utan även att denna vårdslöshet föranlett, att han ej kan redovisa varuförrådet eller ransoneringsbevisen i den ordning vederbörande centrala kristidsmyndighet bestämt. En handlande, som låter ett förråd av ransonerade varor ligga på en för tjuvar lätt åtkomlig plats, exempelvis i ett olåst skjul, är sålunda icke i och med denna vårdslöshet förvunnen till straff enligt denna paragraf, utan för att sådant straff skall kunna inträda fordras även, att varor förkommit till följd av vårdslösheten. Brott mot förevarande paragraf får jämlikt 43 § andra stycket endast åtalas efter anmälan eller medgivande av myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer. 190

36—37 §§. Angående motiveringen till dessa paragrafer hänvisas till vad ovan anförts i kap. XIX s. 162—164. Den föreslagna lydelsen av 36 § kräver ändring i 2 § 14:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. 38 §.

Vad i första stycket stadgas motsvarar vad som nu gäller enligt 4 § handelsförbudslagen. Bestämmelsen i andra stycket är ny. Den har införts, enär det synts följdriktigt att det liksom eljest i denna lag bör finnas en särskild straff skala för grovt brott. Någon skillnad mellan uppsåtliga brott och brott av grov oaktsamhet har icke ansetts böra göras beträffande de gärningar, som avses i 38 §. 39 §. Bestämmelsen i första stycket motsvarar 3 § handelsförbudslagen. 40 §.

Beträffande motiveringen till denna paragraf, som motsvarar de bestämmelser om husbondeansvar som finnas i 7 § handelsförbudslagen och 21 § straff kungörelsen, hänvisas till vad ovan anförts i specialmotiveringen till 39 § i förslaget till allmän förfogandelag. 41 §.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvaras av nu gällande stadganden i 5 § handelsförbudslagen och 19 § straff kungörelsen. Angående motiveringen hänvisas till vad ovan sagts i specialmotiveringen till 40 § i förslaget till allmän förfogandelag. Utöver vad där anförts kan anmärkas, att tillämpning av bestämmelserna i första stycket tredje och fjärde punkterna i nu förevarande paragraf ofta kan vara påkallad i fall, då varuförrådet utgöres av varor, som enligt gällande föreskrifter över huvud ej få saluhållas eller försäljas eller som icke få saluhållas eller försäljas i det skick, vari de befinna sig. Som exempel kan n ä m n a s : den tilltalade innehar förråd av ransonerade ersättningsmedel, som ej alls få saluhållas eller ej få saluhållas i de förpackningar den tilltalade använt för varan. Ett annat exempel: den tilltalade innehar charkuterivaror, som till följd av utfärdade bestämmelser om sortimentsbegränsning av dylika varor ej få saluhållas. Bestämmelsen om förverkandepåföljd i första punkten är även tillämplig på ransoneringsbevis. I detta sammanhang kan erinras om att ransoneringsbevis, som äro falska, kunna förklaras förverkade med stöd av 2 kap. 17 § andra stycket strafflagen även om de icke kommit till användning vid brott. 191

42 §. Beträffande motiveringen till denna paragraf, som motsvarar 6 § handelsförbudslagen och 20 § straffkungörelsen, hänvisas till vad ovan anförts i specialmotiveringen till 41 § i förslaget till allmän förfogandelag. 43 §.

Denna paragraf motsvarar 22 § andra och tredje styckena straffkungörelsen. Bestämmelsen i paragrafens första stycke har utformats i överensstämmelse med 11 § andra stycket lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m. Nu gällande bestämmelse i 22 § första stycket straffkungörelsen har icke medtagits i förslaget. Anledning härtill är att något behov av bestämmelsen icke anses finnas, då det huvudsakliga syftet med denna — d. v. s. att i fråga om brott av förvärvare från åtal avskilja bagatellförseelser från mera allvarliga brott — kan tillgodoses genom att begagna den möjlighet att meddela åtalseftergift, som finns enligt förslaget. 44 §.

Denna paragraf motsvarar, såvitt den avser 36 och 37 §§, 9 § handelsförbudslagen. 45 §.

Bestämmelserna i denna paragraf ha hämtats från 14 § och 15 § andra stycket straffkungörelsen. 46 §.

Denna paragraf motsvarar 48 § i förslaget till allmän förfogandelag. Även när det gäller allmänna ransoneringslagen föreligger behov av särskilda tillämpningsbestämmelser.

Ikraftträdande-

och

övergångsbestämmelser.

Ransoneringslagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1953. I den föreslagna lagen ha inarbetats bestämmelserna i lagen den 5 juni 1942 om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor, lagen den 5 j u n i 1942 om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, kungörelsen den 21 mars 1941 angående särskilda legitimationskort för erhållande av inköpskort för ransonerade varor, m. m., kungörelsen den 16 j a n u a r i 1942 angående återkallande av inköpskort m. m. och kungörelsen den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser angående handeln med ransonerade varor m. m. Dessa författningar böra upphävas när den nya lagen träder i kraft. 192

Kap. X X I

Sammanfattning av betänkandets huvudsakliga innehåll

Utredningens uppgift har varit att utreda frågan om revision av allmänna förfogandelagen och därmed sammanhängande spörsmål. I direktiven för utredningen angives, att Kungl. Maj :ts befogenheter att utan riksdagens medverkan genomföra ransoneringar och regleringar icke äro otvetydiga; vidare att en viktig uppgift för utredningen är att fastställa, i vad mån sådana föreskrifter om handels- och förbrukningsregleringar, import- och exportregleringar samt liknande, vilka under kristiden skett utan stöd av allmänna förfogandelagen, böra införas inom förfogandelagens område. Riktpunkten borde enligt direktiven vara att å ena sidan ha en säker formell bas för ett snabbt och effektivt ingripande i de fall, där försörj ningsoch varuutbytesförhållandena det krävde, men å andra sidan sörja för att riksdagens inflytande på dessa utomordentligt betydelsefulla områden kunde komina till sin rätt. Detta problem löses enligt utredningens förslag på så sätt, att vid sidan om en allmän förfogandelag ställes en allmän ransoneringslag av fullmaktslags karaktär. Kungl. Maj :ts befogenheter att vidtaga åtgärder av nu nämnda slag regleras i ransonerihgslagen. Konstruktionen av denna lag lämnar utrymme för ett betydande inflytande från riksdagens sida. Beträffande förfogandelagstiftningen innebär utredningens förslag, att den nuvarande tidsbegränsade allmänna förfogandelagen ersattes med en ny lag i ämnet av permanent karaktär. Bestämmelserna i den föreslagna lagen avvika i flera hänseenden från nu gällande förfogandelag. Befinner sig riket i krig eller krigsfara fordras liksom för närvarande för att lagens bestämmelser skola träda i tillämpning särskilt förordnande av Kungl. Maj :t, men i förslaget har proceduren härför något förenklats. Den nuvarande regeln att förfogandelagen kan bringas i tillämpning under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden har i förslaget ersatts med en bestämmelse av följande innebörd: förordnande om tillämpning av förfogandelagen kan meddelas, om det till följd av krig eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som i övrigt är av vikt för befolkningen eller produktionen; sådant förordnande kräver enligt förslaget riks13 — 22583

dagens medverkan. För att under dylika förhållanden en förfogandeåtgärd skall kunna vidtagas fordras enligt förslaget i regel också, att knapphet eller betydande fara för knapphet uppkommit på den förnödenhet, mot vilken åtgärden riktar sig. Den föreslagna förfogandelagen är avsedd att användas huvudsakligen i försörj ningspolitiskt syfte. I förslaget ha de intressen, som genom lagen skola tillgodoses, preciserats närmare än som skett i nu gällande förfogandelag. Kretsen av den lösa egendom, som skall kunna tagas i anspråk med nyttjanderätt, har i förslaget något utvidgats i förhållande till nuvarande lag; i förslaget har införts möjlighet att ålägga ägare eller innehavare av lageranläggning att lagra förnödenhet för kronans räkning. Däremot har i förslaget icke upptagits någon motsvarighet till nuvarande bestämmelse att förfogande kan ske för att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring av arkivalier eller för annat liknande ändamål. Beslagsinstitutet bibehålles, men termen beslag har utbytts mot det mera adekvata uttrycket förfogandeförbud. Användningsområdet för förfogandeförbudet kommer att bli mindre än för det nuvarande beslaget, eftersom bl. a. ransoneringsåtgärder avses skola vidtagas med stöd av den föreslagna ransoneringslagen. Förfogandeförbud kominer enligt förslaget endast att användas som förberedelse till ett eventuellt förordnande om expropriation av förnödenhet. Möjligheten för Kungl. Maj :t att till underordnade myndigheter delegera sina befogenheter regleras närmare i lagen. För förnödenhet, som ställes till kronans förfogande, och för tjänst, som utföres för kronans räkning, skall enligt förslaget utgå ersättning med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återanskaffning av sådan förnödenhet eller vid utförande av sådan tjänst. Liksom i nuvarande förfogandelag stadgas i förslaget, att i den mån så kan ske särskilda taxor, efter vilka ersättning bör utgå, skola upprättas av riksvärderingsnämnden, och enligt förslaget skola samtliga enligt prisregleringslagen gällande priser — även icke prövade individuella stopppriser — gälla som sådant taxepris. Skulle det i särskilda fall vara obilligt att tillämpa taxepris, kan ersättningsbeloppet liksom nu höjas av riksvärderingsnämnden. Möjligheterna till sådan jämkning ha i förslaget utökats. Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, fastställes för närvarande av riksvärderingsnämnden som första och enda instans. Utredningen föreslår, att de i rekvisitionslagen angivna lokala värderingsnämnderna såsom första instans skola bestämma sådan ersättning med rätt för vederbörande sakägare att hos riksvärderingsnämnden överklaga lokal värderingsnämnds beslut. Riksvärderingsnämnden bibehålles som högsta instans i ersättningsfrågor, och utredningen föreslår en ändrad sammansättning av nämnden. 194

Har till följd av förfogande uppkommit särskild förlust, som icke täckes av de vanliga ersättningsreglerna, kan enligt förslaget den som lidit förlusten göra framställning till Kungl. Maj :t om ersättning. Någon ersättningsrätt föreligger dock icke i detta fall, men Kungl. Maj:t kan — om förlusten är av den art och storlek att det icke rimligen kan fordras att förlusten i sin helhet skall bäras av den som drabbats därav — tillerkänna honom ersättning efter billighetsprövning. I fråga om ransoneringslagstiftningen föreslår utredningen en ny allmän ransoneringslag. Direkt motsvarighet till denna saknas för närvarande. Förutsättningarna för tillämpning av ransoneringslagen överensstämma med dem som enligt förslaget skola gälla för förfogandelagen. Även ransoneringslagen skall användas huvudsakligen i försörjningspolitiskt syfte. Ransoneringslagen är avsedd att utgöra grundval för handels- och användningsregleringar. I lagen regleras också Kungl. Maj :ts befogenheter att uttaga clearingavgifter samt prisutjämningsavgifter i försörjningspolitiskt syfte. Antages ransoneringslagen kommer tvistefrågan angående omfattningen av Kungl. Maj :ts befogenhet att med stöd av § 89 regeringsformen vidtaga handels- och användningsregleringar att, såvitt angår krishushållningen, undanröjas. Om föreskrift enligt ransoneringslagen medfört en betydande begränsning i möjligheten för ägare av förnödenhet att tillgodogöra sig värdet av denna, kan enligt förslaget ägaren begära att föreskriften för hans del skall hävas eller att kronan skall inlösa förnödenheten. I sistnämnda fall bestämmes ersättningen för förnödenheten av lokal värderingsnämnd som första och riksvärderingsnämnden som andra instans. I ransoneringslagen finns en motsvarighet till den ovan angivna bestämmelsen i förslaget till förfogandelag om möjlighet för Kungl. Maj :t att av billighetsskäl besluta om ersättning för särskilda förluster. Bestämmelsen syftar i ransoneringslagen på fall då någon till följd av föreskrift, som meddelas med stöd av lagen, lider förlust av den art och storlek att det icke rimligen kan fordras att förlusten i sin helhet skall bäras av honom. I ransoneringslagen ha inarbetats — och delvis omarbetats — nuvarande bestämmelser i lagen den 5 juni 1942 om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor, lagen den 5 juni 1942 om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, kungörelsen den 21 mars 1941 angående särskilda legitimationskort för erhållande av inköpskort för ransonerade varor, m. m., kungörelsen den 16 januari 1942 angående återkallande av inköpskort m. m. och kungörelsen den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser angående handeln med ransonerade varor, m. m. Handelsförbudet i lagen om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor har i förslaget utökats med förbud att i rörelse använda förnödenhet, som är föremål för reglering. 195

Straffbestämmelserna i förslagen till förfogandelag och ransoneringslag ha utarbetats efter två huvudprinciper: dels huruvida brottet begåtts uppsåtligt eller av oaktsamhet, dels brottets svårhetsgrad. De av utredningen föreslagna lagarna äro s. k. fullmaktslagar, d. v. s. lagarna angiva endast en allmän ram beträffande arten och innehållet i de förordnanden Kungl. Maj :t får meddela med stöd av desamma. För att Kungl. Maj:t skall kunna utnyttja de i lagarna reglerade befogenheterna fordras — bortsett från en viss kortare tid då riket befinner sig i krig eller krigsfara — riksdagens samtycke. Riksdagen har möjlighet att för andra fall än krig eller krigsfara därvid begränsa befogenheterna i olika hänseenden.

Särskilt y t t r a n d e a v herr A n d e r s s o n 1. Enligt utredningens uppfattning skola de föreslagna allmänna förfogande- och ransoneringslagarna användas huvudsakligen endast för att tillgodose försörjningspolitiska syften. Liksom förfoganderättskommittén anser utredningen, att frågor om åtgärder för priskontroll i princip böra upptagas i anslutning till prisregleringslagen eller bli föremål för särskild lagstiftning. Detta innebär, att åtgärder för priskontroll icke skola kunna vidtagas med stöd av de föreslagna lagarna. För att priskontrollen skall kunna göras effektiv bör enligt min mening i vissa lägen de statliga myndigheterna ha möjlighet att i prisregleringssyfte vidtaga sådana åtgärder, som avses i de föreslagna lagarna. Jag kan därför biträda utredningens uppfattning, att lagarna icke skola få användas i rent prisreglerande syfte, endast under förutsättning att i samband med lagarnas ikraftträdande prisregleringslagstiftningen kompletteras med befogenheter för myndigheterna att vidtaga åtgärder av nu nämnt slag. 2. Beträffande riksvärderingsnämndens sammansättning föreslår utredningen, att ordföranden bör ha förvaltat något av rikets högsta domarämbeten och att en annan ledamot bör ha förvaltat domarämbete men att Kungl. Maj :t i övrigt bör ha fria händer vid val av ledamöter. Utredningen avvisar tanken på att i riksvärderingsnämnden bör ingå någon av priskontrollnämndens ledamöter eller att några ledamöter i riksvärderingsnämnden böra utses av försörjningskommissioner. Med hänsyn till det nära sambandet mellan prisregleringslagen och de av utredningen föreslagna ersättningsbestämmelserna vid förfoganden bör enligt min mening garantier skapas för att detta samband kommer att upprätthållas. Detta torde lämpligast kunna ske på så.sätt, att det uttryckligen stadgas, att någon av riksvärderingsnämndens ledamöter skall ha ingående erfarenhet angående den statliga priskontrollen. 3. De av utredningen framlagda lagförslagen innehålla en särskild bestämmelse (26 § i förslaget till förfogandelag och och 13 § i förslaget till ransoneringslag) om ersättning i vissa undantagsfall. Denna ersättning skall enligt utredningens förslag utgå efter billighet och bestämmas av Kungl. Maj :t. Utredningen har tydligt sagt ifrån, att den ersättning, som här avses, endast kan ifrågakomma i extrema undantagsfall. 197

Liksom utredningen anser jag att det kan uppstå fall, som rimligen böra föranleda viss ersättning av statsmedel och som icke täckas av lagarnas övriga ersättningsbestämmelser, men dessa fall måste enligt min mening bli så fåtaliga att de icke motivera särskilda lagbestämmelser. Förekomsten i lagarna av desa speciella ersättningsbestämmelser kan befaras i onödan giva upphov till grusade förhoppningar hos enskilda medborgare samt en omfattande pappersexercis för dem och statliga myndigheter. Härtill kommer att närmare riktlinjer, efter vilka denna särskilda ersättning skall utgå, icke kunnat uppdragas, och det synes mig därför icke tillfredsställande att, även om bestämmelserna skola tillämpas restriktivt, helt överlämna avgörandet till Kungl. Maj :t. Liksom hittills bör i de sällsynta fall, då ersättning kan ifrågakomma, avgörandet träffas av Kungl. Maj :t och riksdag gemensamt. Jag anser på nu anförda skäl, att 26 § i förfogandelagen och 13 § i ransoneringslagen bort utgå ur förslagen.

Särskilt y t t r a n d e av herr Herlitz 1.

Beträffande

lagförslagens

allmänna

grunder

Det är mig angeläget att i korthet angiva de allmänna synpunkter, från vilka jag utgått, då jag i stort sett kunnat ansluta mig till de framlagda förslagen. Då dessa synpunkter här angivas, torde det böra betonas, att de icke torde stå i någon motsättning till vad som anföres i betänkandet. Man måste givetvis, med hänsyn till jämvikten i vårt statsskick, hysa starka betänkligheter mot en förfogande- och ransoneringslagstiftning som gäller även då riket icke är i krig eller krigsfara. Likväl måste man böja sig för behovet av en på förhand noga övervägd och antagen ramlagstiftning, som ger de planläggande myndigheterna fasta hållpunkter för deras arbete och gör illa genomtänkta improvisationer överflödiga. Därvid måste emellertid noga fasthållas — det vill jag något starkare understryka än som skett i betänkandet — att lagarnas uppgift, till den del de ej avse tid då riket befinner sig i krig eller krigsfara, endast är att utgöra en ram, inom vilken Konung och riksdag äga möjlighet att ingripa, när ett vanskligt läge uppkommit, i den omfattning förhållandena vid varje särskilt tillfälle kunna göra erforderlig. Utvecklingen bleve helt snedvriden, om det gjordes till regel att med en eller annan inskränkning sätta lagarna i tillämpning. Lagarna förutsätta tvärtom, att varje förordnande enligt 1 § andra stycket respektive lagar om att någon av lagarna helt eller delvis skall sättas i tilllämpning skall föregås av ett övervägande, lika noggrant som då ny lag stiftas, om huruvida och i vilken utsträckning Konungen bör utrustas med 198

utomordentliga befogenheter. Försummas en sådan prövning — vilken förutsätter noggrann utredning om omständigheterna och behoven — bli lagarna ett medel för en djupgående omvandling av vårt statsskick. Det är synnerligen vanskligt att på ett tillfredsställande sätt angiva förutsättningarna för förordnanden enligt 1 § andra stycket. En stor svårighet ligger däri, att lagstiftningen måste taga sikte på rätt olikartade situationer: å ena sidan den som föreligger, då efterverkningarna av ett läge, där lagarna jämlikt 1 § första stycket varit i tillämpning, göra sig gällande, å andra sidan en utomordentlig situation, som uppkommer av helt annan anledning. En annan svårighet är att, då m a n med rätta tager sikte på andra händelser än krig, definiera dessa. När en händelse skall betecknas som »utomordentlig» är en vansklig bedömningsfråga. Vanskligt är ock att definiera den situation som skall ha uppkommit inom riket: »betydande fara för knapphet» är ett mycket tänjbart kriterium. Jag beklagar ävenledes, att man nödgats uppgiva det traditionella, principiellt betydelsefulla kravet, att »utomordentliga förhållanden» skola ha uppkommit, för att lagarna skola få tilllämpas. Huruvida den av lagarna utpekade situationen inom landet uppkommit »till följd av» händelser utom riket av angiven art, blir med nödvändighet en omdömesfråga; det låter sig i ett komplicerat sammanhang sällan göra att utpeka en enda orsak som avgörande. Slutligen må anföras att jag gärna skulle ha sett en föreskrift som uttryckligen angåve, att förutsättningen för förordnandet vore att den uppkomna situationen gjorde ingripanden i enlighet med lagarna nödvändiga. Synnerligen vanskligt har det också varit att bedöma, hur vidsträckta befogenheter lagstiftningen bör innefatta. På åtskilliga punkter har jag härutinnan hyst tvekan och frågat mig, huruvida de ej kunnat begränsas. Gärna vitsordar jag emellertid, att förslagen i stort sett präglas av strävan att i möjligaste mån begränsa och regelbinda Kungl. Maj:ts maktutövning och att i viktiga hänseenden riksdagens inflytande vidgats. Jag erkänner också svårigheten att i 1 § andra stycket av förslagen åstadkomma mera preciserade bestämningar. Vad beträffar omfattningen av de befogenheter, som genom lagförslagen tillagts Kungl. Maj:t, har jag, bortsett från 5 § ransonerinsglagen (se nedan), övertygats om att de ej gå längre än som med hänsyn till angelägenheten av snabb handling kan vara erforderligt. Då jag sålunda kunnat ansluta mig till förslagen, är det med hänsyn till lagstiftningens ovan berörda karaktär av ramlagstiftning. Vad som i en viss situation skall och kan göras, blir ej genom lagstiftningen bestämt. Endast genom grundlagstiftning kunna statsmakterna för framtiden bindas. Göres ramen i något hänseende vidare än som synes erforderligt, får man lita till att 1 § andra stycket dock ej blir tillämpad med mindre Konung och riksdag finna en sådan situation föreligga, som gör det nödvändigt att utrusta Konungen med utomordentliga befogenheter, och ej heller i större utsträck199

ning än de finna den föreliggande situationen föranleda. Och hur snäv än ramen göres, måste man å andra sidan beakta, att intet hindrar Konung och riksdag att i en viss situation vidga den eller stifta en särskild lag i anslutning till dem som nu föreslås. 2.

Beträffande

5 §

ransoneringslagen

Avgifter med det syfte, som avses i 5 § ransoneringslagen, kunna utan tvivel, såsom i betänkandet framhålles, i vissa lägen vara ändamålsenliga. Där sådana avgifter hitintills förekommit, torde de emellertid ha grundats på av riksdagen för varje särskilt fall givna bemyndiganden. På samma sätt synes man också framdeles kunna förfara. En så vittgående delegation av riksdagens beskattningsmakt, som avses med nämnda stadgande, förefaller mig också, med hänsyn särskilt till vad § 60 regeringsformen stadgar om riksdagens befogenhet att bestämma om tullar, betänklig; jag kan sålunda i denna del ej ansluta mig till förslaget. 3.

Beträffande

motiveringen

s. 62 ff

Uppfattningen, att den för utomordentliga förhållanden avsedda lagstiftningen ej bör behandla utrikeshandelns reglering, har jag kunnat ansluta mig till, enär en sådan reglering erfordras jämväl under andra förhållanden. Däremot kan jag ej underskriva, vad kommittén uttalat om Kungl. Maj :ts grundlagsenliga befogenhet att företaga reglering av utrikeshandeln. Jag kan icke finna att det föreligger en »fast praxis», innebärande att Kungl. Maj:t, såvitt syftet ej är protektionistiskt, äger vidtaga »erforderliga ingripanden». I den mån en fast praxis kan urskiljas, ifrågasätter jag starkt dess förenlighet med regeringsformen, sådan den nu på andra områden tillämpas (se Förvaltningsrättslig tidskrift 1939 s. 233 f, Svenskt författningsliv s. 101 ff, 114 ff m. fl. st., motionen I: 16/1947). I varje fall innebär det, med den fundamentala betydelse som utrikeshandelns reglering numera fått för vårt ekonomiska liv, en äventyrlig rubbning av den konstitutionella jämvikten att utestänga riksdagen från allt inflytande på detta område. Då likväl påtagliga praktiska behov nödvändiggöra, att utrikeshandeln i viss omfattning regleras av regeringen, vill jag förorda en särskild lagstiftning härom, som utgår från riksdagens principiella medbestämmanderätt. Denna lagstiftning torde, liksom förfogande- och ransoneringslagarna, kunna omedelbart tillägga Kungl. Maj :t vidsträckta befogenheter i tider av krig och krigsfara, men i övrigt låta det ankomma på riksdagen att årligen, efter vad förhållandena påkalla, besluta, inom vilka gränser, för vilka syften och på vilket sätt Kungl. Maj :t må stadga import- och exportförbud och vidtaga därmed sammanhängande åtgärder. 200

Förkortningar AK = andra kammaren ALU = andra lagutskottet FK = första kammaren FLU = första lagutskottet FoD = folkhushållningsdepartementet JU = jordbruksutskottet KF = Kungl. förordning KK = Kungl. kungörelse LU = lagutskottet Motionen I: = motionen i första kammaren nr Motionen I I : = motionen i andra kammaren nr NJA = Nytt juridiskt arkiv, avd. I p r o p . = Kungl. Maj :ts proposition riksd. skriv. = riksdagens skrivelse SOU = statens offentliga utredningar SU = statsutskottet SvJT = Svensk juristtidning uti. = utlåtande

Bilaga

nr

1.

Redogörelse för krisåtgärder i samband med andra världskriget Den i föreliggande promemoria lämnade redogörelsen för krisåtgärder under tiden från krigsutbrottet i september 1939 berör icke — med obetydliga undantag — åtgärder på det militära eller civilmilitära området. Då sådana åtgärder undantagsvis nämnas, är det emedan de ha något samband med allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (FL). Tyngdpunkten i framställningen gäller regleringar, som beröra varumarknaden, men redogörelsen är givetvis ej heller inom dessa områden tillnärmelsevis fullständig. En framställning, som fyller alla krav på fullständighet, utgör den kronologiskt ordnade skildring av krisåtgärderna fram till utgången av budgetåret 1949/50, som på offentligt uppdrag successivt lämnats av fil. d:r Karl Åmark i arbetet »Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen» (SOU 1941:18, 1942:25, 1943:25,1944:11, 1945:17, 1946:35, 1947:41, 1948:26, 1949:30 och 1951:11). En sammanfattande redogörelse för krisåtgärderna utarbetas nu under Åmarks ledning och beräknas inom en nära framtid utkomma från trycket. Vad som i första hand åsyftas med denna promemoria är att lämna illustrationer till de olika slag av statliga krisåtgärder, som förekommit på försörjningsområdet. Det har ansetts lämpligt, att redogörelsen i möjligaste mån ansluter sig till det nu framlagda förslaget till lagstiftning. Förslaget innebär, att vissa viktiga befogenheter, som anses böra tillkomma Kungl. Maj:t under krisförhållanden, skola lämnas i två fullmaktslagar, nämligen en ny förfogandelag (NFL) vari förfoganderätten och därmed sammanhängande spörsmål regleras, och en ransoneringslag (RL), vari regleras överlåtelse och användning av varor, vissa andra inskränkningar i näringsfriheten samt uttagande av avgifter i samband med import och export. I enlighet härmed redovisas i denna promemoria — så långt ske kunnat — de olika krisåtgärderna sammanförda i de kategorier som betecknas av de olika huvudstadgandena i de nya lagförslagen. Under särskilda rubriker redovisas sådana krisåtgärder, grundade på Kungl. Maj:ts administrativa befogenheter enligt RF § 89, som icke kunna inordnas under olika stadganden i den nya RL. Detta gäller främst utrikeshandelsregleringen och vissa produktionsreglerande åtgärder. Separat redovisas vidare för frivilliga åtgärder från näringslivets sida, priskontrollen samt användningen av villkorsbestämmelser.

A.

K r i s å t g ä r d e r som avses i N F L

Förfogandebestämmelserna i NFL äro inryckta i 3—17 §§. Då här nedan anges, att ett stadgande i FL motsvarars av visst stadgande i NFL, gäller detta med de modifikationer som framgå av specialmotiveringar till NFL. Avstående

till kronan;

3 § NFL (2 § FL)

I 3 § NFL ha intagits bestämmelser om avstående av förnödenheter till kronan. Motsvarande bestämmelser återfinnas i den nu gällande förfogandelagen under 2 §. Stadgandet i 3 § NFL kompletteras bl. a. dels med 11 § vari anges att föreskrift kan göras om avstående även åt annan än kronan dels med 13 § vari anges att åläggandet kan riktas antingen mot alla eller mot vissa ägare eller innehavare av egendom av avsett slag. Dessa föreskrifter motsvaras av 13 § resp. 9 § FL. Stadgandet i 2 § FL har. i tillämpningen haft två funktioner. Den ena av dessa är att, då allmänt beslag lagts på en vara och ägaren eller innehavaren ej vill underkasta sig att sälja varan i den ordning och på de villkor som bestämts, möjliggöra ett lämpligt förfogande över varan. Den andra funktionen är att möjliggöra ett lämpligt förfogande över ett visst varuparti i fall då allmänt beslag ej lagts på varan. Detta lagrum h a r endast sällan behövt tillämpas. Speciella, mot viss ägare eller innehavare riktade förordnanden om avstående torde sålunda ha varit mycket sällsynta. Som exempel kan nämnas ett förordnande den 10 juli 1941, innebärande att praktiskt taget hela det AB Svenska Shell tillhöriga lagret av white spirit skulle avstås till kronan. Likaså förordnades i ett antal fall om avstående av stråfoderpartier innan ännu i särskild ordning förbudet för arrendator att utan ägarens medgivande bortföra stråfoder blivit avlyftat. — Däremot ha regelmässigt i beslagskungörelserna intagits generella föreskrifter om villkorligt avstående. Den typiska formuleringen är här följande: Innehavare av beslagtagen vara, vilken vägrar att på villkor, som bestämmas av (försörjningsmyndigheten) sälja varan till av (myndigheten) anvisad köpare, vare pliktig att, i den mån (myndigheten) det föreskriver, avstå densamma till kronan enligt allmänna förfogandelagen. Ej heller föreskrifterna om villkorligt avstående till kronan ha behövt utnyttjas annat än i rena undantagsfall. I vissa fall har som alternativ till avstående till kronan stadgats om avstående efter försörjningskommissionens bestämmande till viss branschorganisation eller statligt bolag (exempelvis Foderintressentföreningen, Svenska kolonialvaruimportföreningen, Svenska spannmålsaktiebolaget, Svenska importföreningen för konstgödselmedel, Svenska sockerfabriksaktiebolaget, Fröintressentföreningen, Sveriges sill- och fiskimportförening, Tobaksmonopolet). Sådana stadganden förekomma först från och med halvårsskiftet 1941 och endast på livsmedelskommissionens arbetsområde. Vidare kan anföras, att i samband med utfärdandet av KK 1941:675 om beslag på vissa gummiringar föreskrevs, att ringar, som ej frivilligt erbjödos till kronan, skulle avstås enligt FL och inlevereras till reservförrådsnämnden. I KK 1942:895 h a r förordnats om avstående av mjölkflaskor av plåt, rymmande minst 40 liter, detta utan att beslag förekommit på varan. I något enstaka fall har förordnande om avstående enligt 2 § FL begagnats i prisregleringssyfte. Så skedde våren 1947, då landets ojämförligt största tillverkare

av träskruv, Aug. Stenman AB, Eskilstuna, hotade att nedlägga sin tillverkning som följd av att överenskommelse med priskontrollnämnden icke kunnat ske i prisfrågan. Förordnanden utfärdades om avstående till kronan av de partier träskruv som innehades av bolaget samt de partier träskruv till en sammanlagd kvantitet av högst 3 miljoner gross, som efter delgivningstidpunkten till utgången av år 1947 tillverkades där. Reservförrådsnämnden erhöll i u p p d r a g att omhändertaga och försälja de varupartier, som skulle avstås till kronan. I vissa fall har det med hänsyn till prisförhållandena i utlandet varit nödvändigt att vidtaga åtgärder för att säkra tillförseln av varor till hemmamarknaden. Detta gäller speciellt trävaror och pappersmassa. Vanligen kunde saken ordnas avtalsvis, men i ett fall har leveransåläggande med stöd av förfogandelagen fått tillämpas, nämligen år 1948 mot Versteeghkoncernen beträffande pappersmassa, som skulle levereras till svenska bruk. Upplåtelse

av nyttjanderätt;

4 § NFL (4 och del av 7 %%' FL)

4 § NFL avser upplåtelse med nyttjanderätt av fastigheter samt industri-, transport- och lageranläggningar, däribland starkströmsanläggningar. Motsvarande befogenheter enligt FL ha utnyttjats endast i begränsad omfattning. Något tvångsvis förfogande över fabriksanläggning synes sålunda ej ha skett. Tillämpning av 4 § FL synes i de flesta fall ha skett för militära eller civilmilitära behov. Sålunda ha i åtminstone ett fall tjänstelokaler för militär förvaltning tagits i anspråk med stöd av detta stadgande. Vidare har man i viss utsträckning tillämpat 4 § för förfogande över områden för försvarets räkning. I ett fall h a r fartyg tagits i anspråk för transport av internerade, och ett antal oljetankar och fartyg ha tagits i anspråk för lagring av petroleumprodukter. Vidare kan nämnas, att oljebolagen ha ålagts att ställa järnvägstankvagnar till kronans förfogande. För Aktiebolaget Svensk Torvförädlings räkning har förfogande skett över vissa områden för framdragande av järnvägsspår. Något förfogande över elkraftanläggningar (7 § FL) har icke behövt tillgripas. I detta avseende har speciallagstiftning anordnats, varigenom kraftförbrukningen reglerats. Den första restriktionen ifråga om kraftförbrukningen bestod i införandet av tillståndstvång för användning av elkraft till framställning av ånga (KK 1941:704). Senare föreskrevs tillståndstvång även för användning av elkraft till uppvärmning av byggnad och vissa belysningsändamål (KK 1941:820). Dessa bestämmelser utfärdades med stöd av Kungl. Maj:ts administrativa befogenheter. Kort tid därefter tillkom för beredskapsändamål lagen om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas (1941:925), vilken var en tidsbegränsad fullmaktslag som kom att gälla till utgången av juni 1949. Den beredde möjlighet att meddela föreskrift om ransonering av kraft och gas och om användningen därav. Med stöd av denna lag utfärdades sedermera kungörelser angående gas- och elkraftsransonering. F r å n den 1 juli 1949 har förutnämnda lag ersatts av lagen om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft (1949:182). Denna lag gäller t. o. m. den 30 juni 1954 och är i motsats till den föregående ingen fullmaktslag. Produktionsåläggande

i lantbruket;

5 § NFL (del av 5 % FL)

Stadgandet ger befogenhet att rikta produktionsåläggande mot innehavare av jordbruks- och skogsfastighet. Denna befogenhet torde hittills icke ha utnyttjats. Speciallagstiftning har i stället anlitats, såsom var fallet beträffande lagen om avverkningsskyldighet för skogsägare.

Produktionsåläggande

i industrien;

6 § NFL (del av 5 % och del av 7 § FL)

Detta stadgande ger befogenhet att rikta ett produktionsåläggande mot ägare eller innehavare av fabrik, starkströmsanläggning eller annan anläggning. Produktionsåläggande enligt FL för industrier har i enstaka fall förekommit. Beträffande A/B Bofors utfärdade sålunda industrikommissionen enligt ett av Kungl. Maj:t den 1 mars 1940 med stöd av 5 § FL givet bemyndigande föreskrift om att bolaget skulle tillsvidare utföra beställningar för svenska statens räkning med företräde före andra beställningar. Enligt förordnande av Kungl. Maj:t den 17 maj 1940 skulle företag, som fanns upptaget i krisgindustriregistret, tills vidare efter industrikommissionens bestämmande jämlikt 5 § FL vara pliktigt att ombesörja att krigsförnödenheter, som ej voro att hänföra till livsmedel eller fodermedel, tillverkades för kronans räkning. På denna grund har baserats ett åläggande för Jonsereds Fabriker att framställa brandslang. Något produktionsåläggande för starkströmsanläggning synes icke ha förekommit. Produktionsålägganden äro, då de rikta sig mot större medborgargrupper, av politiskt ömtålig natur, och detta torde vara förklaringen till att fullmakterna i FL i detta avseende icke utnyttjats i några större sammanhang. I stället har stundom speciallagstiftning tillgripits, såsom då man föreskrivit skyldighet att avverka ved eller att odla sockerbetor. Lagringsåläggande;

7 § NFL

Denna föreskrift saknar motsvarighet i FL. För att ernå den åsyftade effekten har man nödgats anlita upplåtelse av nyttjanderätt enligt 4 § FL. Beträffande mineraloljor gäller dock enligt KF 1938:367 i den mån Kungl. Maj:t därom förordnar viss skyldighet för oljeimportörerna att hålla lager. Transportåläggande;

8 § NFL (del av 5 % FL)

Transportåläggande synes endast ha förekommit i fråga om fartyg, huvudsakligen tankfartyg. Den erforderliga dirigeringen av fartygstransporter h a r i huvudsak grundats på speciallagstiftning (Lag 1939:299 om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg, lag 1940:176 med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg). Begleringen av transporter och trafik med motorfordon fick huvudsakligen formen av användningsregleringar. Redogörelse för dessa lämnas längre fram. Förfogandeförbud

(beslag);

9 § NFL (3 § FL)

Detta stadgande i NFL innebär befogenhet för Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, att meddela förfogandeförbud beträffande vara, när det kan antagas att denna kan behöva avstås till kronan. Förfogandeförbudet blir således endast en förberedande åtgärd till beslut om avstående till kronan. Beslag jämlikt 3 § FL har däremot i allmänhet icke utnyttjats som förberedelse till avstående utan som ett hjälpmedel i samband med handels- eller förbrukningsregleringar av olika slag. Exempel från kristiden på beslag som förberedelse till avstående förekommer således endast i det mycket begränsade antal fall där avstående jämlikt 2 § FL varit aktuellt. Se härom ovan under rubriken 3 § NFL. Där namnes bl. a., att

Kungl. Maj:t i kungörelse 1942:895 lämnat föreskrift om villkorligt avstående av vissa icke beslaglagda förnödenheter (större mjölkflaskor av p l å t ) . Redovisningen av beslag enligt 3 § FL som underlag för reglering av olika slag lämnas längre fram.

B.

K r i s å t g ä r d e r som avses i R L

I RL innefattas fullmakter åt Konungen att i krisläge meddela föreskrifter om reglering av överlåtelse och användning av varor, vissa andra inskränkningar i näringsfriheten samt uttagande av avgifter i samband med import och export. Generella fullmaktsstadganden motsvarande de här n ä m n d a ha icke funnits u n d e r kristiden, utan regleringarna i fråga ha baserats på Kungl. Maj:ts administrativa befogenheter, beslagsbefogenheter eller speciella av riksdagen lämnade fullmakter. Försäljningsförbud;

RL 2 § p 1

Försäljningsstopp föreskrevs i vissa fall under kristiden. Så var fallet vid införandet av textil- och skoransoneringarna i en resp. två veckor. Vidare meddelade bränslekommissionen, sannolikt bl. a. i prisreglerande syfte, försäljningsstopp för tiden 16 juli — 7 oktober 1946 i fråga om skog på rot samt massaved m. m. och för tiden den 1 juli—27 oktober 1947 i fråga om vissa slag av virke. I detta sammanhang torde en närmare redogörelse för det av livsmedelskommissionen utfärdade säsongmässiga förbudet mot försäljning av islandssill vara av intresse. Livsmedelskommissionen utfärdade första gången med giltighet från den 5 september 1945 temporärt förbud mot försäljning till förbrukare av islandssill. Förbudet utfärdades med stöd av en kungörelse angående beslag å samt reglering av handeln med salt sill m. m. (1942:959) och hade till ändamål att möjliggöra en jämn distribution av varan. Detta förbud upprepades under höstsäsongerna 1946—1948. Enär försörjningsläget vid sistnämnda tid radikalt ändrats, kunde förbudet ej längre motiveras med någon bristsituation. Detta förhållande föranledde ett par näringsidkare att hos Kungl. Maj:t besvära sig över 1948 års förbud. Man framhöll, att kungörelsen vilade på FL, vilken icke berättigade till åtgärder i protektionistiskt syfte, varför livsmedelskommissionen överträtt sina befogenheter genom att utfärda förbudet. Besvären lämnades utan bifall, men år 1949 utfärdades på livsmedelskommissionens föranstaltande en kungörelse om förbud mot försäljning av islandssill under viss tid av året (nr 179). I de nyssnämnda besvären gjordes även gällande, att livsmedelskommissionen överträtt sina befogenheter vid handhavande av importregleringen för sill. Kommissionen bestred detta men vitsordade, att importregleringen ifråga om saltsillen efter kriget — med Kungl. Maj:ts och riksdagens goda minne •— kommit att tjäna ett annat syfte än som ursprungligen avsetts, nämligen att anpassa importen till behovet på den svenska marknaden med hänsyn bland annat till tillgången på svenskfångad sill. En handlande, som av underrätt fällts till ansvar för försäljning av islandssill i strid mot 1948 års förbud, överklagade domen hos vederbörande hovrätt (hovrätten för Västra Sverige) och anförde då enligt i hovrättsdomen intaget referat: Beslaget å salt sill grundade sig å 3 § allmänna förfogandelagen. Beslag å en vara finge läggas endast för tillgodoseende av behov som avsåges 2 § första stycket nämnda lag. Ifrågavarande beslag kunde med hänsyn till den rikliga tillförseln av sill under år 1948 omöjligen anses hava under n ä m n d a år vidmakthållits för till-

godoseende av sådant behov. Fastmera finge antagas, att ändamålet med beslagets vidmakthållande under nämnda år varit att i förening med andra åtgärder avhjälpa en överskottssituation på sillmarknaden. Därest beslaget vore olagligt, lede det därå grundade försäljningsförbudet av samma brist. Oavsett hur det förhölle sig med beslagets laglighet, vare i vart fall försäljningsförbudet, vilket uppenbarligen utfärdats för att underlätta avsättningen av den svenskfångade s. k. fladensillen, tillkommet i syfte, som strede mot 2 § första stycket allmänna förfogandelagen. Såväl vidmakthållandet under år 1948 av beslaget å sill som utfärdandet av försäljningsförbudet eller i varje fall det sistnämnda vore — såsom åtgärder tillkomna genom illojal maktanvändning — att anse såsom nulliteter. Hovrätten anförde: Även om vidmakthållandet under år 1948 av beslaget å salt sill samt livsmedelskommissionens med stöd härav den 16 juli 1948 utfärdade förbud mot försäljning av viss islandssill icke kunna anses stå i överensstämmelse med det syfte, som avses i 2 § allmänna förfogandelagen, ha dock dessa åtgärder ingått som led i den av statsmakterna förda allmänna ekonomiska politiken, och oavsett det bemyndigande allmänna förfogandelagen lämnar äger Konungen befogenhet att — såsom ock skett genom kungörelse den 6 maj 1949, S.F.S. nr 179 — meddela förbud av det innehåll varom i målet är fråga. Vid sådant förhållande kan det den 16 juli 1948 meddelade försäljningsförbudet icke frånkännas giltighet. På grund härav och på de av häradsrätten anförda skäl prövar hovrätten lagligt fastställa häradsrättens dom. Kungl. Maj:t fann ej skäl meddela prövningstillstånd, till följd varav hoAO-ättens dom stod fast. Här kan även anmärkas, att ett faktiskt försäljningsstopp beträffande en ransonerad vara kan ernås utan att något formellt försäljningsförbud utfärdas, nämligen om regleringsmyndigheten helt enkelt underlåter att utfärda eller utlämna några kuponger eller licenser för den ransonerade varan. Så var i viss mån fallet exempelvis beträffande ris; av denna vara fanns vid vissa tidpunkter lager i landet, som icke ansågos vara tillräckliga för en allmän ransonering året runt. Livsmedelskommissionen lämnade då tilldelning endast för julen. Här ovan avses icke med försäljningsförbud det särskilda straff, som enligt lagen den 5 juni 1942 om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor kunde ifrågakomma vid grövre kristidsförseelser. I vissa situationer kunde emellertid regleringsmyndigheternas makt över »tilldelningen» av ransonerade varor till handlande få en användning, som till sin effekt var snarlik ett ådömt handelsförbud. Om en handlande uppgav sig ha förlorat sitt lager av inköpsbevis exempelvis genom brand, inbrott eller dylikt, och omständigheterna voro sådana, att regleringsmyndigheten icke ansåg sig böra lämna vederbörande en ny uppsättning inköpsbevis, inträdde rent faktiskt en situation som hade stor likhet med ett läge där vederbörande exempelvis till följd av vårdslöshet vid handhavande av inköpsbevis blivit ådömd handelsförbud. En mer eller mindre utpräglad effekt i samma riktning fick även regleringsmyndighetens eventuella vägran att medgiva »lagerökningslicens» i samband med svinn o. d. Handels- och användningsregleringar;

RL 2 § p 2 och p 3

E h u r u handelsregleringarnas syfte i allmänhet är att reglera förbrukningen av en eller flera varor, behandla kungörelserna om handelsreglering vanligen endast överlåtelser. Förbrukningsregleringen ernås genom att inköpsbevisen i förekommande fall även berättiga till förbrukning. Undantagsvis beröres emellertid själva

förbrukningen direkt i kungörelserna. I 2 § RL har en uppdelning gjorts så att p 2 gäller handelsreglering och p 3 användningsreglering. Av motiveringen framgår, att med användning avses icke blott sådan användning som innebär konsumtion utan även användning där någon egentlig konsumtion ej sker, alltså användning exempelvis av trafikmedel, maskiner och andra anläggningar. Här redovisas därför under gemensam rubrik såväl handels- och konsumtionsregleringar som egentliga användningsregleringar. Ej sällan ha produktionsreglerande åtgärder utformats som användningsregleringar; genom att reglera användningen av teknisk utrustning eller råvaror för vissa ändamål har man ernått en åsyftad verkan i fråga om produktionen. På grund härav kommer under denna rubrik även att redovisas åtskilliga produktionsreglerande åtgärder. Handelsregleringar ha under kristiden förekommit såväl i samband med beslag som utan beslag. I sist nämnt fall ha kungörelser härom utfärdats som rent administrativa författningar. Av bilaga 1 a framgår, att antalet beslagskungörelser, innefattande jämväl förordnande om handels- eller liknande reglering, utgör ett femtiotal. I vissa fall ha förordnanden om beslag resp. handels- eller konsumtionsreglering beträffande en och samma vara meddelats i skilda författningar. Så skedde exempelvis i fråga om kaffe och te, som underkastades handelsreglering genom KK 1940:160 och lades under beslag genom KK 1941:86, samt beträffande vissa flytande drivmedel, strötorv, torvmull och torvströ (förbud att använda till bränsle KK 1941:41, beslag KK 1941:821). Handels- eller konsumtionsregleringar utan heslag ha förekommit i ej ringa antal, varvid dock i vissa fall regleringen gällt färdigvaror, vilka framställts av råvaror, som legat under beslag (exempelvis textilransoneringen, tvål- och tvättmedelsransoneringen). Följande exempel kunna anföras på handels- och konsumtionsregleringar utan beslag: KK 1940:160 ang. reglering av handeln med kaffe och te. KK 1940:191 ang. reglering av handeln med socker. KK 1940:320 ang. reglering av handeln med tvål och såpa samt vissa andra tvätt- och rengöringsmedel (beslag förut lagt å vissa r å v a r o r ) . KK 1940:759 ang. försäljning av vissa kaffesurrogat. KK 1940:899 ang. reglering av handeln med sirap. KK 1940:947 ang. handel med mjölkskumningsmaskiner m. m. KK 1941:173 ang. reglering av förbrukningen av köttvaror. KK 1941:652 ang. reglering av handeln med majsstärkelse (majsena), makaroner och vermiceller samt majsflingor m. m. KK 1941:757 ang. handeln med ägg. KK 1941:862 ang. reglering av handeln med grädde. KK 1941:891 ang. tillämpning av bestämmelserna om reglering av handeln med grädde i fråga om fettemulsion. KK 1941:966 ang. reglering av handeln med och förbrukningen av textilvaror (beslag förut lagt å r å v a r o r ) . KK 1942:32 ang. handeln med småvirke (ej ved, massaved och t i m m e r ) . KK 1942:91 med vissa bestämmelser ang. handeln med mjölk. KK 1942:213 ang. handeln med bränntorv. KK 1942:721 om tillämpning å vissa slag av fiskredskap av kungörelsen 1941: 966 ang. reglering av handeln med och förbrukningen av textilvaror. KK 1942:862 ang. reglering av handeln med vissa slag av fisk.

KK 1942:905 om tillämpning å räkor av vissa bestämmelser ang. reglering av handeln med fisk. KK 1943:93 om tillämpning å tågvirke och linor m. m. av kungörelsen 1941:966 ang. reglering av handeln med och förbrukningen av textilvaror. KK 1943:906 ang. handeln med ved och träkol. KK 1945:706 ang. handeln med och användningen av bilgummi. Som exempel på mer eller mindre rena användningsregleringar utan beslag kunna följande nämnas (inledningsvis har nämnts, att vissa av dessa användningsregleringar i själva verket ha produktionsreglerande syfte): KK 1939:699 ang. reglering av försäljningen av bensin och lättbentyl samt sådan varas användning för drivande av vissa fordon. KK 1939:700 ang. reglering av användningen och försäljningen av motorbrännolja och fotogen för drivande av vissa fordon. KK 1940:112 ang. förbud i vissa fall att använda central varmvattenberedningsanläggning. KK 1940:819 med vissa bestämmelser ang. användning av central varmvattenberedningsanläggning. KK 1940:967 ang. förbud i vissa fall att använda ved för framställning av träkol. KK 1941:41 ang. förbud mot användande av strötorv, torvmull och torvströ såsom bränsle. KK 1941:265 ang. förbud i vissa fall att inköpa eller använda ved för framställning av träkol eller gengasved. KK 1941:340 ang. förbud mot användande av växande säd till kreatursbete. KK 1941:389 med vissa bestämmelser angående utsmältning av fett ur däggdjursben. KK 1941:704 ang. inskränkning i rätten att använda elektrisk kraft för ånggenerering. KK 1941:784 och 1946:199 ang. förbud mot inkavling av matfett vid yrkesmässig tillverkning av bakverk. KK 1942:5 ang. användning av potatis för industriellt ändamål. KK 1942:873 ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av b r ä n n b a r a vätskor. KK 1943:627 ang. handeln med glasvaror m. m. samt användningen av kärl av glas och plåt m. m. KK 1945:706 ang. handeln med och användningen av bilgummi. KK 1945:714 ang. inskränkning i rätten att använda textilvaror för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu. KK 1946:51 ang. användningen av kärl av glas eller plåt m. m. KK 1946:630 ang. förbud mot användning av vissa slag av rör av smidbart järn eller stål vid tillverkning av vissa varor. KK 1947:87 ang. ändring i kung. 1945:706 ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi. Den reglering av motorfordonstrafiken, som erfordrades för att nedbringa bränsleåtgången samt slitaget på gummiringar, anordnades i huvudsak i form av användningsregleringar. Redan den 1 september 1939 utfärdades kungörelse om inskränkning i rätten att framföra motorfordon ävensom i försäljningen av bensin och lättbentyl för driU —22583

vande av samma fordon (1939:588). Regleringen innebar att personbilar — utom bilar i yrkesmässig trafik — samt motorcyklar, motorbåtar och luftfartyg icke fingo framföras utan att innehavaren erhållit särskilt tillståndsbevis, i vilket även bestämdes hur stor kvantitet drivmedel som fick inköpas. Den 6 september 1939 kompletterades denna reglering genom kungörelse om inskränkning i rätten att framföra lastautomobil och traktor (1939:627). Även skattehöjning tillgreps i besparingssyfte. I prop. 272/1940 om stegring i beskattningen av bensin och andra brännoljor framhölls att skattehöjning borde samtidigt tillgodose de statsfinansiella intressena och kravet på sträng hushållning med bränsletillgångarna. Regleringen av handeln med smörjmedel (KK 1941:226 m. fl.) begagnades i trafikreglerande syfte på så sätt att som villkor för rätten att använda flytande smörjmedel stadgades, att fordonet icke fick utan särskilt tillstånd brukas på mer än 75 km avstånd från fordonets hemort eller stationsort (räjongbegränsning). Begränsning av körhastighet och maximilast föreskrevs i gummibesparingssyfte genom KF 1942:2. Å andra sidan medgåvos vissa lättnader i gällande föreskrifter om fordons maximilast i syfte att bättre utnyttja lastbilarnas transportkapacitet (KF 1942:41). Sedan normalpriser på virkestransporter fastställts, framträdde ett behov av effektiva medel att säkerställa att transporter verkligen kommo till stånd. Med anledning härav utfärdades förordning om skyldighet att med lastautomobil utföra vissa transporter av ved (1942:427). Där föreskrevs skyldighet för innehavare av gengasdriven lastautomobil med maximilast av minst 2.000 kilogram att enligt kristidsstyrelsens anvisningar och till gällande normalpris frakta ved av olika slag samt råkol. Vid tredska kunde inköpslicens för smörjmedel indragas. Kungörelsen angående auktoriserade lastbilscentraler (1942:908) meddelade vissa föreskrifter i syfte att ernå en rationalisering av den yrkesmässiga lastbilstrafiken och därigenom en bättre hushållning med biltransportmedel. Det föreskrevs, att innehavare av tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran var pliktig att ansluta sig till auktoriserad lastbilscentral, vid äventyr av avstängning från smörjoljetilldelning. I samband med att ett upphävande av oljeransoneringen blev aktuellt uppstod behov av annat hjälpmedel att i viss utsträckning reglera transporterna. Enär försörjningsläget för bilgummi var otillfredsställande, utfärdades en kungörelse angående reglering av handeln med och användningen av bilgummi (1945:706). Konstruktionen var här den, att lastbil eller omnibus, varpå bilgummi var monterat, icke fick framföras utan särskilt körtillstånd. Som allmänt villkor för rätt att framföra sådan bil stadgades iakttagandet av viss räjongbegränsning. Trafikkommissionen kunde meddela särskilda villkor för körtillstånd. Brott mot körtillståndsbestämmelserna straffades som olovlig användning av ransonerad vara. Körtillståndsförfärandet utvidgades genom KK 1947:87 till att gälla även personbilar och genom KK 1947:805 även till motorcyklar. Genom KK 1947:804 stadgades förbud mot söndagskörning med lastbilar, personbilar och motorcyklar. Samtidigt utfärdades förbud mot att anordna tävlingar med motorfordon. Söndagskörningsförbudet fick tekniskt formen av en inskränkning i körtillståndens verkan i avseende å rätten att framföra motorfordon. Genom KK 1947:806 stadgades förbud mot motortävlingar, flyguppvisningar m. m. Transportförbud ha förekommit av olika slag och för skilda ändamål: 1) Kungl. Maj:t förordnade den 14 februari 1941 — i syfte att ge effekt åt det 210

kort tid dessförinnan stadgade förbudet mot att använda strötorv, torvmull och torvströ som bränsle för uppvärmning av byggnad — visst transportförbud för dessa varor. 2) I samband med visst beslag på ved i maj 1941 föreskrevs visst transportförbud för ved (tillståndstvång). 3) I syfte att rationalisera rröA-o/stransporterna föreskrevs i KK 1941:950 förbud mot att utan vederbörligt tillstånd transportera träkol mellan vissa angivna områden av landet. Förbudet utvidgades genom KK 1943:256. 4) I KK 1942:215 stadgades i samband med reglering av handeln med bränntorv förbud i vissa fall att transportera torv med järnväg. 5) Genom KK 1943:633 erhöll trafikkommissionen befogenhet att meddela förbud i vissa fall mot att transportera gods med motorfordon eller traktortåg. Under de tidigare krisåren rådde rätt stor oenhetlighet i fråga om de slag av överlåtelser, som berördes av handelsregleringarna, men en viss tämligen betydande grad av standardisering vanns genom KK 1943:405 (den s. k. straffkungörelsen). Denna kungörelse gällde från början beträffande ett 90-tal s. k. ransoneringsförfattningar och har alltefter tillkomsten av nya sådana författningar fått giltighet även för dem. Efter ikraftträdandet av denna kungörelse har som huvudregel gällt, att handelsregleringarna avse sådana överlåtelser som ske yrkesmässigt eller i vinningssyfte. Avvikelser förekommo dock. Sålunda gällde beträffande flertalet jordbruksprodukter särskilda regler, enligt vilka regleringarna omfattade alla överlåtelser av dylika varor från producent, således även gåvor. Så var även fallet beträffande vissa bilringar. Å andra sidan gällde exempelvis regleringen av handeln med fisk enligt KK 1942:862 i huvudsak endast överlåtelse mot vederlag från fiskare samt överlåtelse mot vederlag till handlande. Handelsregleringsförfattningarnas bestämmelser om reglering av överlåtelser kompletterades med straffkungörelsens föreskrifter om ansvar för förvärvaren. Straffkungörelsen stadgar även att den som yrkesmässigt framvinner eller försäljer eller i yrkesmässigt bedriven verksamhet använder den handelsreglerade varan icke får uttaga varan ur rörelsen annat än i viss föreskriven ordning samt att den som idkar handel med ransonerad vara icke får utan särskilt medgivande använda varan för tillverkning eller beredning av varor till avsalu. Innebörden av regleringen av överlåtelser har vanligen varit den, att sådan överlåtelse som hemfaller under regleringsbestämmelserna endast får ske mot sådan kupong till kort, som enligt bestämmelse av försörjningsmyndighet medför rätt till inköp av varan, eller mot särskilt av myndigheten eller å dess vägnar utfärdat tillståndsbevis (inköpslicens) eller eljest i den ordning och u n d e r de villkor som myndigheten bestämmer. Samtidigt har brukat föreskrivas, att försörjningsmyndigheten äger rätt meddela föreskrifter rörande de villkor, u n d e r vilka varan må förvärvas eller nyttjas. Försörjningsmyndigheterna ha även regelmässigt haft rätt att meddela »de ytterligare föreskrifter, som erfordras för regleringens genomförande» samt att medge vissa undantag från bestämmelserna. Handelsregleringsförfattningarna sakna i regel någon motsvarighet till den i beslagsförfattningarna vanliga föreskriften om rätt att få den reglering underkastade våran inlöst. Undantag finnes dock. Lindell 1 och senare förfoganderättskommittén ha påvisat de tre kungörelserna angående handeln med ägg (1941:757), bränntorv (1942:213) samt ved och träkol (1943:906), av vilka de båda sista I n g v a r Lindell: Statliga krisregleringar på varumarknaden. Uppsats i Förvaltningsg rättslig Tidskrift 1944. 211

lämna en föreskrift om rätt till fri försäljning därest icke på anfordran statlig inlösen sker. Kungörelsen angående handeln med ägg föreskrev rätt för producent att få äggen inlösta genom livsmedelskommissionens försorg därest han icke kunde vinna avsättning för äggen. Lindell framhåller att motiveringen till dylika regler, i den mån de förekomma, måste vara en önskan att avvärja risken för att regleringen skulle — icke minst psykologiskt — verka hämmande på produktionen. I detta sammanhang påpekar Lindell även, att bestämmelserna om avsättningsoch prisgaranti ej sällan givits av Kungl. Maj :t i annan ordning, t. ex. beträffande ved, potatis och oljeväxter, eller tillkommit genom avtal, exempelvis beträffande fisk. Här kan även nämnas, att livsmedelskommissionen genom KK 1942:882 erhöll möjlighet att föreskriva lokala regleringar av handeln med livsmedel vid tillfälligt hinder i tillförsel eller distribution eller om på grund av annan omständighet av övergående natur särskilda åtgärder påkallades. Vidare kan nämnas, att kungörelsen angående viss reglering av förvärv av avverkningsrätt (1942:722) i motsats till övriga omsättningsregleringar riktade sig direkt mot förvärvarna och stadgade tillståndstvång — med vissa undantag — för förvärv av skogsavverkningsrätt mot vederlag. Kungörelsen utgjorde ett led i kontrollen över vedmarknaden. I detta sammanhang torde även böra beröras de produktionsreglerande åtgärder, som under kristiden företagits utan samband med förfogande. RL innehåller visserligen icke något stadgande, som direkt tar sikte på produktionsdirigering. Men en sådan kan i betydande utsträckning etableras på grundval av sådana villkorsbestämmelser, som förutses i 2 § RL p 2 och 3. Under kristiden har även den produktionsdirigering, som grundats enbart på handels-, förbruknings- eller användningsreglering utan förfogande, vanligen skett i form av villkorsbestämmelser från vederbörande försörjningsmyndighets sida i samband med beviljande av förbruknings- eller inköpslicens. Även priskontrollvägen har man i betydande utsträckning — avsiktligt och oavsiktligt — påverkat produktionen. Vidare förekomma åtskilliga tillverkningsregleringar av olika slag, vilka grundats direkt på Kungl. Maj:ts administrativa befogenheter. Dessa redovisas nedan under särskild rubrik. Beslag

som

regleringsunderlag

Beslag enligt FL har huvudsakligen använts som hjälpmedel i samband med handels- och andra regleringar. Denna funktion för beslaget (förfogandeförbudet) försvinner enligt föreliggande förslag till NFL och RL. Med anledning härav redovisas under denna rubrik även för beslagets användning i samband med regleringsåtgärder under kristiden. Totala antalet beslagskungörelser utgör intill den 1 juni 1952 omkring 120, och i en mängd fall omfatta de särskilda kungörelserna ett flertal olika varuslag, varför antalet olika varuslag som legat under beslag varit högst betydande. Drygt 50 av beslagskungörelserna ha även innefattat bestämmelser om handels-, förbruknings- eller användningsreglering. Av beslagsförfattningarna beröra ett 50-tal jordbruk och livsmedel, ett 60-tal industrin (annan än livsmedels-) och de övriga bränsle och smörjmedel. En förteckning över beslagskungörelserna lämnas i bilaga 1 a till denna promemoria. Där angives även i vilka fall beslagskungörelsen jämväl innefattat förordnande om handelsreglering eller liknande. 212

Ifråga om beslagens omfattning kunna urskiljas tre typer, nämligen a) beslag omfattande förråd inom landet vid beslagstillfället. b) beslag omfattande vara som införes till landet efter beslagets ikraftträdande. c) beslag omfattande vara, som efter beslagets ikraftträdande tillverkas, beredes eller framvinnes inom landet (s. k. fortlöpande beslag). I övervägande antalet fall (c:a 85 beslagskungörelser) ha beslagen omfattat a + b + c. Exempel på beslag omfattande endast a) äro: KK 1940:998 om beslag på fodersäd i vissa delar av landet KK 1941:675 om beslag på vissa reservgummiringar KK 1942:65 om utvidgat beslag på gummiringar KK 1943:237 om ytterligare utvidgat beslag på gummiringar KK 1941:174 om beslag på vissa förråd av stenkol KK 1942:136 om utvidgat beslag på spillolja I ett fåtal fall ha särregler gällt beträffande tid eller plats för beslagets inträde. Beträffande spannmål och vissa rotfrukter har sålunda beslaget inträtt i och med att grödan skilts från marken. Beslaget på vissa fröer ansågs inträda sedan fröerna framvunnits genom tröskning. Beslaget på vissa förråd av smör omfattade endast förråd vid mejeri. Beslaget på vissa hudar och skinn gäller endast förråd vid garverier och vara som vid garveri mottages för beredning. Beslaget på vissa spånadsämnen och garner gäller bl. a. förråd hos vissa tillverkare. Beslaget på viss varmvalsad järnplåt m. m. gällde förråd vid varv samt vara som mottagits vid varv. Ofta ha bestämmelser meddelats angående minimistorleken av de förråd, vilka skulle falla under beslag. Det har varit angeläget att icke göra beslagen mer omfattande än nödvändigt. Ifrågavarande bestämmelser ha därför anpassats dels till varans art, dels till försörjningslägets krav. Som exempel kan anföras å ena sidan att det senaste kaffebeslaget omfattade alla förråd, å andra sidan att tegelbeslaget omfattade förråd i handeln om minst 10.000 stenar eller andra förråd om minst 100.000 stenar, att 1939 års beslag på fodermedel omfattade förråd hos handeln överstigande 10 ton, att beslagen på hampa och melass omfattade förråd över 1.000 kg och att 1941 års beslag på vissa fröer omfattade förråd om minst 100 kg. I beslagsförfattningarna föreskrives regelmässigt, att beslaget skall vara hävt, dels i den mån tillstånd till försäljning av varan lämnas av vederbörande försörjningskommission och försäljning sker i den ordning och under de villkor som av kommissionen föreskrives, dels i den mån försörjningskommissionen lämnar tillstånd att på annat sätt förfoga över varan och innehavaren ställer sig till efterrättelse för sådant tillstånd meddelade villkor. Avvikelser från denna mall förekomma dock, innebärande större eller mindre skiljaktigheter mellan de olika beslagsförfattningarna i fråga om den grad av inskränkningar i ägarens eller innehavarens fria förfogande över de beslaglagda varorna, som författningarna föreskriva. I de fall, då beslagskungörelsen även innefattar bestämmelser om handelsreglering eller då handelsreglering redan vid beslagstillfället gäller enligt särskild kungörelse, föreskrives sålunda, alt beslaget skall vara hävt förutom i ovan beskrivna fall, i de fall då överlåtelse sker jämlikt handelsregleringens föreskrifter. På områden, där särskild auktorisation förekommer för förvärv av viss vara, lämnas föreskrift om rätt för ägaren eller innehavaren av den beslaglagda varan att utan hinder av beslaget överlåta varan till auktoriserat företag. Vanligen föreskrives då även, att beslaget genom dylik överlåtelse häves. Vissa modifikationer

i regeln att beslag häves genom överlåtelse i föreskriven ordning ha förekommit. I KK 1942:65 angående utvidgat beslag på gummiringar föreskrives sålunda, att d ä r överlåtelse sker till annan än staten och beslaget därigenom häves, skola varorna åter vara under beslag från det de kommit i den nye ägarens besittning. 1 KK 1943:237 angående ytterligare utvidgat beslag på gummiringar angives, att gummiringar som genom överlåtelse bli fria från beslag och som utgöra utrustning för staten icke tillhörigt fordon, skola åter vara under beslag därest anmälan om fordonets avförande ur automobilregistret göres. KK 1945:138 föreskriver, att om genom överlåtelse av massaved eller props virket blir fritt från beslag, skall det åter vara under beslag från det virket blivit inmätt eller märkt för nye ägarens räkning eller eljest för hans räkning avskilt. Det kan förtjäna att särskilt framhållas, att man sålunda med ytterst begränsade undantag upprätthållit principen att beslag endast skall gälla i ett ägareled. I beslagskungörelserna ha i åtskilliga fall gjorts särskilda medgivanden i fråga om ägares eller innehavares fria förfogande. Genom en dylik begränsning av beslagets verkan har detta ej sällan i realiteten fått karaktären av ett överlåtelseförbud, stundom kombinerat med förbud mot viss speciell användning. Exempel på särskilda inskränkningar i beslagens verkningar äro följande: 1) Medgivande av rätt att förfoga över skrot av smidbart järn annorledes än genom överlåtelse (KK 1940:372). Genom KK 1941:818 har detta medgivande ändrats till att gälla förfogande annorledes än genom användning i yrkesmässig tillverkning eller genom överlåtelse. 2) Medgivande av rätt att tröska brödsäd och fodersäd samt krossa eller gröpa fodersäd, att överlåta brödsäd till innehavare av kvarntillstånd för förmalning mot förmalningskort eller förmalningslicens samt att överlåta spannmål till Svenska spannmålsaktiebolaget eller dess ombud (KK 1940:869, jfr 1940:998, 1941:622, 1942:446, 1943:417). 3) Medgivande av rätt för fårägare resp. linodlare att av ull som klippes från fåren resp. av eget lin framställa varor för eget bruk (KK 1940:752 och 1942:22). 4) Medgivande av rätt att förfoga över spillolja annorledes än genom överlåtelse eller genom att använda den till bränsle (KK 1940:840). 5) Medgivande av rätt att förfoga över stråfoder annorledes än genom överlåtelse (KK 1941:16) resp. för utfodring av egna husdjur (KK 1947:601). 6) Medgivande av rätt att förfoga över vissa fettvaror, över späck från havsdjur och över därav framställd trän annorledes än genom överlåtelse (KK 1940: 1027 och 1941:378). 7) Medgivande av rätt att förfoga över konstull och vissa slag av textilvaror på annat sätt än genom att använda varan för tillverkning av andra produkter eller genom att mot vederlag överlåta varan (KK 1941:44). 8) Medgivande av rätt att förfoga över trätjära m. m. på annat sätt än genom att använda varan som bränsle eller som råvara för tillverkning eller genom att mot vederlag överlåta varan (KK 1941:134). 9) Medgivande av rätt att förfoga över koppar och vissa kopparlegeringar samt vissa andra metaller och metallegeringar samt skrot av icke smidbart järn och krom på annat sätt genom användning i yrkesmässig verksamhet eller genom nedsmältning eller genom överlåtelse mot vederlag (KK 1941:169, 816 och 817, 1942:124). 10) Medgivande av rätt att sortera, upphugga eller kapa ved (medförde ej beslagets hävande) (KK 1941:792). 11) Föreskrift om rätt att använda potatis i eget hushåll, att överlåta potatis där

det ej sker yrkesmässigt samt att till utfodring använda till annat bruk oduglig potatis (KK 1942:806). Av ännu större betydelse än de direkt i beslagsförfattningarna stadgade inskränkningarna i beslagens verkan äro de mer eller mindre generella föreskrifter om fria förfoganden, som försörjningsmyndigheterna med stöd av författningarna meddelat. I detta avseende finnes en rik provkarta på medgivanden av olika omfattning och det har även förekommit att försörjningsmyndigheterna meddelat föreskrifter om helt fritt förfogande över beslaglagda nyttigheter. Angående de olika ändamål, för vilka beslagsinstitutet utnyttjats, kunna vissa iakttagelser göras. Den huvudsakliga praktiska verkningen av beslagen torde ha varit att försörjningsmyndigheterna därigenom (mot bakgrund av hotet om avstående och med utnyttjande av sina möjligheter att föreskriva villkor för förfogande) kunnat dirigera de beslaglagda varornas användning och i viss utsträckning även överlåtelsegång. Möjligheten för försörjningsmyndigheterna att enbart på grundval av beslag påverka den beslaglagda varans överlåtelsegång har i allmänhet varit inskränkt till att i form av villkor för överlåtelselicens föreskriva till vem eller till vad slags företagare överlåtelse får ske. Ej sällan har dylikt villkorsförfarande kunnat kombineras med överenskommelse med organisationer inom förvärvareledet, varigenom en författningsmässig handelsreglering kunnat undvikas. I vissa fall har emellertid — utan föreskrift om förnyat beslag hos förvärvaren — beslagets verkningar genom föreskrift i själva beslagsförfattningen utsträckts till att gälla även i det första förvärvareledet. Detta har ordnats så att i beslagskungörelsen intagits dels föreskrift om rätt att överlåta beslaglagd vara till den som innehar försörjningsmyndighetens särskilda tillstånd till förvärv av dylik vara, dels bemyndigande åt försörjningsmyndigheten att föreskriva villkor för tillgodonjutande av sådant förvärvstillstånd. Denna metod är dock praktiskt användbar endast då varan till sin natur är sådan att kretsen av förvärvare är rätt begränsad. Sådant förordnande har lämnats exempelvis i samband med beslag på järnskrot och vissa fettråvaror. I de allra flesta fall har just möjligheten för försörjningsmyndigheten att påverka de beslaglagda nyttigheternas användning och överlåtelse varit vad som p r i m ä r t åsyftats med beslaget. Emellertid ha även andra motiv för beslagsförordnanden förekommit, och det har även hänt att gjorda beslagsförordnanden kommit att utnyttjas för helt andra ändamål än som ursprungligen avsetts. Priskontrollen har exempelvis varit ett särskilt motiv för förordnande om eller bibehållande av beslag. Så lades beslag på gasverkskoks (KK 1940:53) »för att bringa jämväl den vid gasverken tillverkade koksen in under de statliga prissättningsbestämmelserna» (Ämark). Som exempel på att beslag har fått kvarligga på en vara enbart av priskontrollskäl kan nämnas, att beslagen på vissa textilråvaror fått kvarligga för att lämna industrikommissionen möjlighet att villkorsvägen föreskriva tillverkning av viss andel s. k. standardvara och vissa prisbestämmelser. Vidare kan erinras om ett av industrikommissionen uppställt villkor för tilldelning av bottenläder för skodon, nämligen att viss procent s. k. P-skor skulle tillverkas. Åmark framhåller i sin redogörelse för tiden t. o. m. halvårsskiftet 1941, att i de fall där beslag eller handelsreglering förekommit, har försäljningstillstånd genomgående bundits vid villkor om hållande av fixerat försäljningspris, samt. att beslagsmyndigheterna härvid utövat en betydelsefull prisövervakande verksamhet. — Det anses även att beslagsbefogenheten utgjort visst stöd då bestämmelser utfärdats om prisclearing. 215

Ett speciellt skäl förelåg för beslaget på bl. a. terpentin (KK 1940:744): »Ett särskilt skäl för beslaget har ock ( = förutom försörjningsskäl) legat i den utfästelse ang. export av vissa kvantiteter terpentin, som gjorts i handelsavtalet med Tyskland» (Åmark). Det senaste beslaget (och handelsregleringen) på kaffe var ytterst motiverat av valutaskäl. Kungl. Maj:t har i kungörelsen med vissa bestämmelser om handeln med vete och råg (1951:87) begagnat sig av »grunderna för 3 § allmänna förfogandelagen» (beslagsparagrafen) till att i viss utsträckning föreskriva förbud mot försäljning av vete och råg. Enligt kungörelsen får kvarn eller spannmålshandlare icke utan särskilt tillstånd försälja vete eller råg till annan än spannmålsbolaget, kvarn eller sådan partihandlare, som gentemot bolaget förbundit sig att följa de föreskrifter jordbruksnämnden eller bolaget meddelat eller kan komma att meddela såsom villkor för rätt att från bolaget inköpa fodersäd och fodermedel. Liknande är förhållandet beträffande kungörelsen om tillfällig inskränkning i rätten att förmala vete och råg (1951:223), däri dock icke FL åberopats. Denna kungörelse får ses i samband med kungörelserna om prishöjningsavgift på brödsäd (1951:260 och 604). Syftet med anordningen var bl. a. att eliminera vissa lagervinster i samband med prishöjning. Numera ha de allra flesta beslagen upphävts, och kvar stå nu av äldre beslagsförordnanden endast ett fåtal beslagsförfattningar, varav vissa äro partiellt upphävda. De kvarstående beslagen avse skördegarn, härdat animaliskt och vegetabiliskt fett, vissa vegetabiliska oljor, vissa h u d a r och skinn, ull och bomull (utom konstull och visst avfall), hampa, garn och sytråd av bomull, vissa andra spånadsämnen och garner, vissa slag av tegel och svensk gasverkskoks. Två nya beslag ha på senare tid tillkommit, nämligen beslaget av den 17 februari 1951 på stenkol och stenkolsbriketter och beslaget av den 28 september 1951 på koppar och vissa kopparlegeringar. Beslaget och användningsregleringen å skördegarn (KK 1940:842) ha numera icke något innehåll. Beträffande pappersskördegarn gälla ej längre några restriktioner. Användning av sisal för tillverkning av skördegarn kräver tillstånd, vilket dock med hänsyn till rådande prisrelationer saknar betydelse. Kvarstående beslag och handelsregleringar å fett och vegetabiliska oljor (KK 1940:317, 1941:378 och 1940:1029 m. ändring) äro numera icke motiverade av något knapphetsläge utan torde i huvudsak ha bibehållits som ett nödvändigt hjälpmedel i samband med clearing- och accisförfarandena på området. I fråga om hudar och skinn synes bibehållandet av beslagen på senare tid (KK 1940:366 och 1941:170) helt ha varit betingat av prispolitiska skäl. Den stora skillnaden mellan utlands- och inlandspriserna har nödvändiggjort att de billigare råvarorna förbehållits den försörjningsviktiga produktionen. Numera h a r dock genom på senare tid skedda prisfall i utlandet och höjda priser i Sverige prisnivåerna så gott som helt utjämnats. Beslagen på textilområdet (KK 1940:752, 1940:779, 1941:3 och 1942:22) äro delvis kombinerade med bestämmelser om handelsreglering och kompletteras med föreskrifter om inskränkning i rätten att använda textilvaror för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu (KK 1945:714, ä n d r a d genom KK 1948:29). Handelsregleringen är upphävd och förbrukningsregleringen huvudsakligen formell i det att generella förbrukningslicenser lämnas utan inskränkning. Den reella innebörden i bibehållandet av beslaget och förbrukningsregleringen är att därigenom ansetts föreligga möjlighet för industrikommissionen att vid sin 216

tillståndsgivning anknyta villkor angående tillverkningen av s. k. standardvaror och angående försäljningspriser. Författningarnas bibehållande är sålunda förestavat av priskontrollintresset. Beslaget och handelsregleringen på tegel (KK 1942:977) kvarstår med anledning av att tillverkarna på grund av brist på arbetskraft ha svårt att möta efterfrågan. Beslagen och handelsregleringarna på stenkol och koks (KK 1940:53, 1940:195, 1940:794 och 1951:49) äro motiverade av försörjningsskäl och innebära en fullständig reglering av den yrkesmässiga handeln. Beslaget på koppar och vissa kopparlegeringar (KK 1951:634) är likaså föranlett av försörjningsskäl och gäller förråd hos den som i yrkesmässigt bedriven verksamhet använder sådan vara. Auktorisationer;

3 § RL

Stadgandet innefattar en fullmakt att i kontrollsyfte begränsa rätten att producera, konsumera eller handla med viss förnödenhet, nämligen till 1) den som uppfyller vissa krav i fråga om erfarenhet, redbarhet eller tillgång till speciell utrustning eller 2) den som erhållit särskilt tillstånd. Sådana »auktorisationer» som i denna paragraf avses, ha u n d e r kristiden begagnats i mycket stor omfattning och torde få anses vara ett ofta oundgängligt hjälpmedel då det gäller att upprätthålla kontrollen över en reglering. Då sådan auktorisation knutits till beslag h a r grundbestämmelsen vanligen en lydelse sådan som följande: Ägare eller innehavare av beslagtagen vara må utan hinder av beslaget försälja eller annorledes överlåta varan till person eller företag, som av (försörjningsmyndigheten) erhållit tillstånd att förvärva sådan vara. (Försörjningsmyndigheten) äger meddela föreskrifter rörande de villkor, under vilka sådant tillstånd må tillgodonjutas, så ock återkalla tillstånd när skäl därtill äro. Auktorisation har stundom grundats direkt på regleringsmyndighetens villkorsbefogenhet i handelsregleringsförfattning (utan beslag) (»överlåtelse får endast ske i den ordning och på de villkor, som regleringsmyndigheten bestämmer»). I a n d r a fall har auktorisationen grundats på särskild kungörelse utan samband med beslag eller handelsreglering, varvid stadgats, att verksamheten ifråga endast får ske efter tillstånd av försörjningsmyndigheten och på de villkor, som därvid föreskrivas. Exempel h ä r p å är KK 1941:758 angående tillverkning av trän för avsalu. I vissa fall har förordnandet varit grundat på 5 § prisregleringslagen (tvångskartellering). Tvångskartellering enligt prisregleringslagen h a r någon gång förekommit även där icke priskontrollintresset varit det p r i m ä r a (råkol). Följande exempel på auktorisation kunna nämnas: För h a n d e l : Auktoriserad uppköpare av råister och råtalg » partihandlare med ägg » ägguppköpare » renköttsuppköpare » fröhandlare » stråfoderhandlare » spannmålshandlare » utsädeshandlare » livdjursupphandlare » ulluppköpare » partihandlare med fisk 217

Auktoriserad handlande med glas » skrothandlare » brännvedsuppköpare Innehavare av tillstånd att uppköpa fisk direkt från fiskare Auktoriserad producentförening av fiskare Innehavare av rätt att idka handel med ved » » » » » partihandel med färger, droger och kemikalier » » tillstånd att köpa och sälja råkol » » » för importör att bedriva handel med vissa textilvaror För tillverkning och beredning: Auktoriserad tranberedare » tvättmedelstillverkare » tillverkare av potatismjöl Innehavare av kvarntillstånd » » slakteritillstånd För import: En särställning i auktorisationsväg innebär den monopolrätt till import för vissa varuområden, som lämnats till vissa ekonomiska föreningar. Ensamrätten till import har i sådana fall lämnats föreningen i avtal med vederbörande regleringsmyndighet, vilken genom importregleringsbestämmelserna eller särskilt Kungl. brev haft denna befogenhet i sin hand. I vissa fall har som auktorisationsvillkor uppställts sådana krav som omnämnas i RL 3 §, p 1 (yrkeserfarenhet, redbarhet, ordentlighet, innehav av lämplig utrustning). Även där sådana krav icke uttryckligen uppställts, kan man utgå ifrån att den auktoriserande myndigheten tillämpat vissa dylika normer vid meddelande av auktorisation. Ett exempel på försörjningsmyndighetens krav på personlig lämplighet och innehav av utrustning utgör föreskrifterna i livsmedelskommissionens cirkulär nr 3012 om slakteritillstånd. Där föreskrives, att »såsom ovillkorlig förutsättning för erhållande av slakteritillstånd skall gälla, att sökanden kan förväntas noggrant ställa sig till efterrättelse gällande bestämmelser angående reglering av förbrukningen av köttvaror och angående priser på sådana varor». Vidare stadgas, att »slakteritillstånd kan endast beviljas den som dels förfogar över lokaler för rörelsens bedrivande vilka kunna godkännas av livsmedelskommissionen och vederbörande veterinärmyndighet, dels bedriver sin rörelse under sådana förhållanden med avseende å slakt, vägning och redovisning, att en effektiv övervakning av rörelsen utan svårighet kan anordnas». I samband med den skärpning av auktorisationsvillkoren för slakt, som ägde rum 1948, aktualiserades i riksdagen frågan om gränserna för Kungl. Maj:ts befogenheter att utan riksdagens hörande föreskriva inskränkningar i näringsfriheten. Resultatet blev en reservationsvis framställd anmärkning i konstitutionsutskottet (KU:s memorial nr 23/1948 p. VI). Reservanterna framhöllo, att den synnerligen kännbara inskränkning i näringsfriheten, som skett genom skärpning av slakteritillståndsvillkoren, icke ägde något stöd i FL och under sådana förhållanden icke borde ha verkställts av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande. Man framhöll vidare, att föreskriften om att slaktarna själva i stor utsträckning skulle bestrida kontrollkostnaderna syntes innefatta intrång i riksdagens makt över skatter och pålagor. 218

Prisclearing;

4 § RL

Någon motsvarighet till det i 4 § RL föreslagna stadgandet om bemyndigande för Kungl. Maj:t att anordna prisclearing har icke förut funnits. Kungl. Maj:t har emellertid förskaffat sig riksdagens tillstånd att »så länge nu rådande utomordentliga förhållanden bestå» (prop. 228/1942) vidtaga åtgärder för prisclearing. Rörande clearingen under kristiden kan följande nämnas. Behovet av att utjämna priserna inom landet i förhållande till de mycket varierande priserna på importvaror föranledde tillgripande av clearingförfaranden i ett stort antal fall. Dessa voro till en början baserade på frivilliga överenskommelser, men fingo efterhand även genomföras tvångsvis, särskilt där avtalsvägen icke var framkomlig på grund av intressenternas stora antal. Följande exempel på i början av kriget genomförda frivilliga clearinganordningar kunna nämnas. 1) Genom avtal mellan järngrossisterna skedde från år 1940 en prisutjämning ifråga om vissa slag av smidda rör och tuber samt gjutna rör. Samma skedde ifråga om armeringsjärn. Dessa clearingförfaranden avsågo utjämning mellan importpris och pris på svensk produkt. Enbart inhemska produkter berördes av en avtalsvis genomförd clearing mellan järnbruken ifråga om handelsjärn. 2) För bomull och cellull inrättades år 1941 en privat clearingkassa inom Svenska bomullsfabrikantföreningen. 3) För kolonialvaror skedde import efter västspärrens tillkomst endast genom Svenska kolonialvaruimportföreningen. Prisutjämning skedde här på det sätt att priskontrollnämnden träffade avtal med föreningen om tillämpning av ett vägt genomsnittspris för sådana partier som inkommit inom en viss kortare tidrymd. 4) Ett liknande utjämningsförfarande skedde inom Svenska garveriidkarnas råvaru- och importförening för import av hudar. Tvångsvis genomfördes clearing första gången då bränslekommissionen med stöd av kungörelsen angående reglering av importpriserna på stenkol och koks m. m. (1940:650) anordnade clearing för stenkol, koks och kolbriketter. Den tämligen omfattande tvångsclearing av priser, som i övrigt ägt rum, har i allmänhet icke baserats på särskilda kungörelser utan på särskilda Kungl. brev till regleringsmyndigheterna ifråga, varigenom dessa bemyndigats att inrätta clearingkassor för olika ändamål. Sålunda har inom livsmedelskommissionen enligt Kungl. Maj:ts beslut inrättats en rad clearingkassor för olika ändamål. Den första var clearingkassan för utjämning av import- och hemmamarknadspriser beträffande förnödenheter för jordbrukets behov, följd av clearingkassorna för fettvaror, kolonialvaror, ägg och äggprodukter, fisk, ost samt kaffe. Inom industrikommissionen inrättades år 1942 en clearingkassa för smörjmedel, avseende såväl importerade smörjmedel som inhemsk tjärsmörjolja. Sedermera inrättades där clearingkassor även för flytande harts, för raka gjutna tryckrör och för mjukfibrig hampa. Inom bränslekommissionen redovisas dels tre kassor för kolhandeln — kolsubventionskassan, kolclearingkassan och krigsriskkassan, dels vedclearingkassan, dels clearingkassan för flytande bränsle. Även reservförrådsnämnden har omhänderhaft vissa, clearingkassor, nämligen för acetylsalicylsyra, för hårdfibrig hampa och för aluminium. Inom handelskommissionen inrättades ett antal clearingkassor av speciell typ. 219

Dessa kassor avsågo icke bestämda varor utan avsikten var att befordra handelsutbytet med visst land. Clearingen bestod i att av exportörer till visst land uttogos prisutjämningsbidrag som begagnades till att nedbringa priserna på vissa från samma land importerade varor. Clearingkassorna ha med undantag för de med priskontrollnämndens medverkan upprättade frivilliga kassorna förvaltats av vederbörande krisorgan. Beträffande disponerandet av eventuellt uppkommande slutliga överskott i kassorna har i allmänhet från början bestämts att detta skall inlevereras till statsverket. Enligt av priskontrollnämnden på Kungl. Maj:ts uppdrag efter samråd med övriga krisorgan i juni 1946 framlagt förslag skulle dock clearingkassornas överskott överföras till särskilda vid de centrala krisorganen inrättade fonder för åtgärder i prisutjämnande syfte. I december 1951 har tillsatts en särskild utredning om den slutliga dispositionen av överskottsmedlen i vissa clearingkassor. I direktiven har angivits, att priskontrollnämndens förslag av år 1946 numera får anses inaktuellt samt att bl. a. av praktiska skäl någon återbetalning till de ursprungliga inbetalarna icke torde kunna ifrågakomma annat än möjligen i undantagsfall. Uppdraget berör icke de till jordbruksnämndens verksamhetsområde hörande kassorna. Enligt 4 § RL skall clearingfullmakten kunna utnyttjas för att utjämna priserna på förnödenheter av samma eller likartat slag. Denna gränsdragning är naturlig med hänsyn till clearingens syfte, men det kan bemärkas att den innebär en viss inskränkning i förhållande till hittillsvarande praxis. Begränsningen till varor av »samma eller likartat slag» innebär att man icke som exempelvis hittills skett kan utnyttja clearingöverskott på te, kryddor m. m. samt medel som influtit genom en av livsmedelskommissionen pålagd exportavgift för torrmjölk för att nedbringa priserna på kött och tarmar. En annan sådan sammanblandning utgör den gemensamma clearingen av konstgödsel och foder. Som exempel på andra hittills praktiserade förfaranden, som torde falla utom ramen för clearingen enligt RL, kunna nämnas de clearingavgifter som uttagits på importerade tvätt- och rengöringsmedel för att skydda den svenska tvättmedelsindustrien. Ett speciellt slag av clearing har ägt rum i samband med de internationella s. k. kompensationsaffärerna. Clearingen innebar där exempelvis att en svensk köpare av en utländsk produkt erlade en viss avgift, vilken en svensk exportör av en svensk produkt tillgodogjorde sig som pristillägg. Denna clearing har skett under medverkan av handels- och industrikommissionen och har i allmänhet varit frivillig men i vissa fall har erläggande av sådan avgift gjorts till villkor för erhållande av importlicens. Denna clearing har helt naturligt i allmänhet rört varor av sins emellan helt olikartat slag. Enligt RL 4 § skall icke någon clearing av enbart inhemska varor äga rum. Exempel på en helt inhemsk clearingavgift är clearingavgiften för ost. Denna har upptagits i syfte att man skall erhålla medel till att utbetala bidrag för lagring av ost, således ett slags prisutjämning mellan lagrad och olagrad ost. Att osten skulle lagras för försäljning var önskvärt bl. a. ur dryghetssynpunkt. Det p r i m ä r a syftet är således här icke ett prisutjämningssyfte utan ett ransoneringsintresse. Andra exempel på helt inhemsk clearing äro följande. Livsmedelskommissionens clearingkassa för fisk har förutom för vanlig importclearing även använts på följande sätt: För fisk som fångats av svenska fis-

käre har uttagits en särskild avgift i anslutning till överenskommelser, som träffats med fiskarnas organisationer angående garanti- och normalpriser på vissa slag av saltvattensfisk. Dessa avgifter ha inbetalats av de partihandlare som av fiskarna mottagit fisken. Syftet med avgiften har varit att erhålla medel till täckande av förluster, som uppkommit för livsmedelskommissionen på grund av kommissionens åtagande att till fasta garantipriser övertaga överskottsfisk. År 1941 anordnades i bränslekommissionens regi ett clearingförfarande beträffande ved i syfte att utjämna de prisskillnader, som kunde föranledas av olika långa transporter. Clearingen gällde ved för hushållsändamål och småindustrier i tätorter i zon 3 och innebar, att den ved, som tillfördes vederbörande ort genom brännvedsuppköparna, skulle debiteras förbrukarna till det fastställda återförsäljningspriset och avräknas i uppköparnas redovisningar gentemot kommissionen; i de fall där uppköparens verkliga kostnader överstege återförsäljningspriset, skulle skillnaden gottskrivas honom, medan vid motsatt förhållande skillnaden gottskrevs kommissionen. År 1944 genomfördes en clearing av ved och torv på kolets och koksens bekostnad. De förluster, som genom den då införda allmänna clearingen för ved och torv drabbade vedclearingkassan, skulle nämligen enligt statsmakternas beslut gottgöras denna från kolclearingkassan. (Clearing av stenkol, koks och kolbriketter hade införts redan år 1940 med stöd av KK 1940:650). En kombination av clearing och importreglering genomfördes år 1944 av industrikommissionen i fråga om acetylsalicylsyra i syfte att underlätta avsättningen av svensk vara. En svensk tillverkning av denna vara hade igångsatts och priset på de första 200 tonnen av den svenska produkten hade bestämts avsevärt högre än det pris den importerade varan betingade. På grund härav stadgades införselförbud, därvid importreglering skulle tillämpas på sådant sätt att all import av acetylsalicylsyra koncentrerades till reservförrådsnämnden, som vid utförsäljning fick följa noteringen på den svenska produkten. Uppkommen vinst skulle användas som bidrag till den svenska produkten av acetylsalicylsyra för att man tidigare än vad som eljest skulle bli fallet skulle kunna nedbringa priset på denna vara i nivå med importpriset. Prisutjämningsavgifter;

5 § RL

Följande författningar kunna här n ä m n a s : Kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168) angående allmänt exportförbud innehöll i sin 3 § följande bestämmelse: »Vid meddelande av exportlicens må licensmyndigheten u p p b ä r a särskild exportavgift av sökanden, i den mån Kungl. Maj:t därom meddelar bestämmelser, så ock föreskriva de särskilda villkor för exporten, som må anses erforderliga.» Då denna kungörelse år 1950 ersattes med en ny kungörelse om allmänt exportförbud (nr 324), bortföll föreskriften om särskilda exportavgifter och kvar står endast en rätt att, där så finnes befogat, meddela särskilda villkor för exporttillstånd. Under den tid 1941 års kungörelse gällde, uttogs icke med stöd därav i något fall exportavgift. Enligt förordningen den 25 maj 1945 (nr 256) ang. prisutjämningsavgift kan Kungl. Maj:t »när behov därav ur prispolitiska synpunkter prövas föreligga» förordna att prisutjämningsavgift skall erläggas för vara, som utföres ur riket. I förordningens ingress angavs att Kungl. Maj:t, »sedan riksdagen anmält sitt beslut (skr. n r 287/1945) i anledning av proposition nr 255/1945, funnit gott

förordna» — •— —. I propositionen hemställdes om bemyndigande för viss begränsad tid att meddela föreskrifter om uttagande av utjämningsavgifter. Syftet var att stödja prisstabiliseringen genom att förhindra att exportprisstegringarna föranledde höjningar av den inhemska prisnivån. Med stöd av förordningen har utfärdats kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 257) angående prisutjämningsavgift å vissa trävaror. Numera gäller i stället kungörelsen den 3 november 1950 (nr 586) om prisutjämningsavgift å vissa trävaror, pappersmassa av trä samt vissa slag av papp och papper. Dessa bestämmelser ha kompletterats genom överenskommelser med trävaru-, pappersmasse- och pappersindustrierna om inbetalning till särskilda fonder (exempelvis Stiftelsen Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond och Stiftelsen Trämasseindustriens konjunkturutjämningsfond) av viss del av inflytande exportlikvider. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion gjordes från år 1947 beviljandet av exportlicens för pappersmassa beroende av att vederbörande tillverkare ställt sig ifrågavarande avtalsbestämmelser till efterrättelse. Enligt kungörelsen angående utjämningsavgift vid utförsel av vissa varor (1950:156) skall, i den mån livsmedelskommissionen så beslutar, utjämningsavgift uttagas vid utförsel av viss vara och av produkt, vid vars framställning varan använts såsom råvara. Syftet med avgiften är att utjämna de bidrag, som utgå av allmänna medel vid försäljning inom landet av vissa till livsmedelskommissionens verksamhetsområde hörande varor. Som allmänna medel räknas härvid icke endast direkta statsmedel utan även medel, som tillhöra av Kungl. Maj:t inrättade clearingkassor eller som tillförts spannmålsbolaget eller sockerbolaget till täckande av förluster vid dessa bolags verksamhet.

C. A n d r a krisåtgärder, g r u n d a d e p å K u n g l . Maj:ts a d m i n i s t r a t i v a befogenheter enligt R F § 89 Tveksamhet råder på åtskilliga punkter rörande omfattningen och innebörden av Kungl. Maj:ts administrativa befogenheter enligt RF § 89. Att mera exakt fixera dessa befogenheter torde ej heller låta sig göra, bl. a. med hänsyn till den successivt skeende delegation av befogenheter, som haft till resultat att riksdagens medbestämmanderätt kommit att gripa över allt större områden. Svårigheterna att ange Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter ökas ytterligare genom det förhållandet att den nyss nämnda utvecklingen mot allt större medbestämmanderätt för riksdagen visat sig bli förbytt i sin motsats under kristider, ett i och för sig ganska naturligt förhållande. Här skall alltså icke göras något försök att n ä r m a r e ange Kungl. Maj:ts administrativa befogenheter; frågan måste emellertid något beröras som en förklaring till den i denna promemoria verkställda grupperingen av de olika slagen av regleringsåtgärder. En central fråga är då till en början rubriceringen av handels- och användningsregleringarna. Författningarna härom ha utfärdats som kungörelser i administrativ ordning, men det har gjorts gällande att författningarna stödde sig på beslagsbefogenheterna i FL, nämligen på sådant sätt att denna befogenhet måste anses inrymma möjlighet för Kungl. Maj:t att vidtaga den i jämförelse med ett beslag mindre omfattande åtgärd som en handels- eller användningsreglering utgör. Detta betraktelsesätt har emellertid avvisats i den nu föreliggande utredningen. Handels- och användningsregleringarna få enligt detta utredningens

ståndpunktstagande anses vara grundade på de administrativa befogenheterna i RF § 89. Utredningens förslag innebär emellertid, att i RL skola inrymmas särskilda fullmakter för Kungl. Maj:t att vidtaga handels- och användningsregleringar. Med anledning härav har redogörelse för dessa regleringar lämnats ovan i anslutning till ifrågavarande stadganden i RL. Även rörande rättsgrunden för prisclearingsförordnandena kan viss tvekan råda. Å ena sidan utfärdades det första förordnandet om tvångsclearing som en administrativ författning (KK 1940:650 ang. reglering av importpriserna på stenkol och koks). Men det torde å andra sidan få anses klart att riksdagen anser frågan om tvångsmässig prisclearing falla under sitt avgörande, åtminstone så tillvida att riksdagen önskar angiva under vilka allmänna omständigheter en sådan inskränkning i den enskilda friheten skall ifrågakomma. Likaså synes Kungl. Maj:t ha accepterat denna uppfattning genom att begära riksdagens godkännande till åtgärderna ifråga. Detta skedde genom prop, nr 191/1941 och p r o p , nr 228/1942. För prisclearingen har redogjorts ovan i anslutning till det stadgande i RL, som inrymmer fullmakt för Kungl. Maj :t att anordna prisclearing. Under nu förevarande rubrik falla emellertid ganska tydligt två större grupper av regleringar, nämligen dels utrikeshandelsregleringen och dels åtskilliga produktionsreglerande åtgärder. Utrikeshandelsregleringen I fråga om utrikeshandelsregleringen har Kungl. Maj:t sedan länge ingripit med stöd av sina administrativa befogenheter. Sålunda utfärdade Kungl. Maj :t under 1930-talets gång ett ej obetydligt antal kungörelser angående reglering av import och export. Importregleringarna gällde i allmänhet jordbruksprodukter, medan de viktigaste objekten för exportregleringen voro varor avsedda för direkt krigsändamål. Rörande regleringen av utrikeshandeln under och efter det senaste världskriget kan följande noteras. Importregleringen Redan före kriget funnos vissa importförbud, varav de flesta voro betingade av jordbrukspolitiken. I samband med krigsutbrottet utfärdades en kungörelse (1939:571) angående importförbud för vissa varor. Den gällde i huvudsak kaffe, te, kakao, peppar och kardemumma. Härefter tillkommo i jämn följd fram till juli 1945 ett fyrtiotal nya kungörelser om importförbud eller importreglering. I början av krisen, då det främsta ändamålet med importregleringarna i allmänhet var att skydda vår valuta, hade författningarna vanligen formen av absoluta importförbud, från vilka undantag kunde meddelas när särskilda skäl därtill föranledde. Beträffande åtskilliga av de något senare tillkomna importregleringarna hade syftet i första hand varit att ernå en viss reglering inom landet i fråga om de importerade varorna. I sådana fall angavs i författningens rubrik att den gällde reglering av importen av varan ifråga och författningen talade icke om förbud mot import utan angav att import icke finge ske utan tillstånd av viss myndighet. Denna distinktion har dock ej uppehållits alldeles konsekvent. Ett exempel på importreglering i avsikt att ernå en inrikes handelsreglering är KK 1941:667 om reglering av införseln av bensol m. m. Avsikten med denna var att förbinda meddelade importlicenser med villkor om utfästelse från importörernas sida att endast sälja de importerade varorna mot av industrikommissionen utfärdad inköpslicens samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse industrikommissionens bestämmelser angående varorna ifråga. Liknande var fallet i fråga

om importregleringarna för sytråd och nickel. Syftet med importregleringen för mineraloljor var att utgöra stöd för förbrukningsregleringen på området. Prisregleringsändamålet var särskilt framträdande i fråga om vissa importregleringar. Så var exempelvis fallet beträffande regleringen av importen av sill (KK 1941:4) och av smörjmedel (KK 1941:857). Syftet med regleringen av importen av färsk fisk (KK 1942:101) var bl. a. att genom samverkan mellan importörerna kunna ernå fördelaktigaste importpriser. Kungörelsen om reglering av införseln av tvätt- och rengöringsmedel m. m. (1942:27) tillkom för att underlätta införandet av prisclearing å importerade fettvaror och fettråvaror. Enbart motiverad av behovet av clearing var regleringen av införseln av vissa gjutna rör (KK 1944:792). Vid genomförandet av importregleringen för aluminium (KK 1945:469) föreskrevs, att som villkor för beviljat införseltillstånd skulle gälla, att importören deltoge i prisclearingen. Ett mera säreget syfte hade KK 1941:658 om förbud mot import av vissa hudar och skinn. Detta tillkom nämligen för att skänka effektivitet åt de någon tid därefter vidtagna åtgärderna för standardisering av färgerna i ovanläder. Önskvärdheten av en skärpt kontroll ur kvalitetssynpunkt av importen till Sverige utav produkter av lin och hampa föranledde en kungörelse (1943:91) om reglering av importen därav. En särskild konstruktion tillgreps, som förut nämnts, i samband med regleringen av importen av acetylsalicylsyra m. m. (KK 1944:672). Denna anordnades för att skydda den svenska kristillverkningen av acetylsalicylsyra. Importförbud närmast förestavade av valutapolitiska skäl stadgades beträffande guld och platina genom KK 1944:694 o. 695. Ovan angavs, att fram till juli 1945 ett fyrtiotal separata importregleringar anordnats. Vid denna tid genomfördes en revision av importregleringsbestämmelserna med utgångspunkt från att icke blott de försörjningsmässiga utan även priskontroll- och valutapolitiska hänsyn skulle vinna beaktande. Resultatet blev två kungörelser (1945:582 och 1945:583) berörande varuinförseln på handelskommissionens resp. livsmedelskommissionens arbetsområden, vilka trädde i kraft den 1 augusti 1945. Samtidigt upphävdes 34 äldre importregleringsförfattningar. Denna omläggning innebar att åtskilliga importförbud bortföllo samtidigt som åtskilliga nya varor lades under reglering. Det föreskrevs i kungörelserna, att licensmyndigheten vid beviljande av importlicens ägde meddela föreskrifter om de villkor, under vilka licenser fick tillgodonjutas. Importregleringarna avvecklades därefter i stora delar successivt fram till år 1947, då den 14 mars utfärdades en kungörelse (nr 82) om allmänt importförbud. Denna skärpning var som bekant föranledd av valutaläget. Ytterligare skärpningar skedde senare genom inskränkningar i den vid kungörelsen fogade s. k. frilistan, d. v. s. förteckningen på de alltjämt importtillåtna varorna. Denna gällde sålunda i februari 1948 endast tryckalster och klichéer samt is. I april 1947 tillsattes ett särskilt centralorgan, importberedningen, i september samma år ersatt av export- och importberedningen, vilken fick till uppgift att utarbeta förslag till riktlinjer för den fortsatta export- och importpolitiken. Importplanerna företedde fram till och med år 1949 successiva nedskärningar. Under tiden från den 1 november 1949 har därefter underhand en ökning av frilistningen skett i överensstämmelse med de internationella strävandena till ökad frihandel samtidigt med att en uppmjukning skett i den stela bilateralism, som karakteriserat efterkrigstidens handelsavtal och som inneburit svåra rubbningar i de normala handelsvägarna.

Importföreningar I samband med importregleringen bör något närmare omnämnas importföreningarna, vilkas medverkan ofta varit av den största betydelse för krisregleringarnas genomförande. Åmark anför h ä r o m : Allt eftersom importen till landet försvårats och som följd h ä r a v m å s t bringas under allt starkare statligt inflytande h a r behov f r a m t r ä t t för vederbörande krisorgan att vinna organiserad samverkan från näringslivet självt vid handläggningen av frågor såväl r ö r a n d e själva importens h a n d h a v a n d e som rörande de importerade varornas fördelning och i viss m å n även vid utövande av erforderlig kontroll i prishänseende. Början till bildandet av importföreningar i angivna syfte gjordes redan under krigets första skede, men i större omfattning h a sådana organisationer t i l l k o m m i t först efter det avspärrningen västerut inträffat. Betydelsen av deras verksamhet h a r tilltagit i samma m å n som u t n y t t j a n d e t av de ä n n u tillgängliga starkt begränsade importmöjligheterna påkallat en skärpning av kontrollen, i sista h a n d genom formlig importreglering. Vid början av år 1941 hade u n d e r medverkan av industri-, livsmedels- och bränslekommissionen eller dessa kommissioners föregångare bildats ett stort a n t a l importföreningar, vilka representerade så gott som samtliga slag av i m p o r t v a r o r av större betydelse för folkförsörjningen och de m i l i t ä r a behoven. Vissa av dessa föreningar h a tillkommit genom ombildning av redan existerande b r a n s c h s a m m a n s l u t n i n g a r . Till fören i n g a r n a h a r i regel a n s l u t i t s det stora flertalet av de h a n d e l s - och industriföretag, som före kriget normalt h a n d h a d e införseln av ifrågavarande varor.

I bilaga 1 b har förtecknats de under kriget arbetande importföreningarna.

Exportregleringen Vid krigsutbrottet år 1939 utfärdades en kungörelse (nr 570) om exportförbud, vilken gällde ett tämligen stort antal varor. Denna kungörelse följdes fram till mars 1941 av ett tjugutal exportförbudskungörelser, då en kungörelse (nr 168) om allmänt exportförbud utfärdades, vilken kom att med vissa ändringar gälla till den 9 juni 1950, då ny kungörelse (nr 324) om allmänt exportförbud utfärdades. Licensmyndigheten äger enligt denna kungörelse föreskriva de särskilda villkor för exporten, som kunna anses erforderliga, såväl vid utfärdande av licens som vid medgivande av licensfri export. Exportregleringen har på samma sätt som nämnts beträffande importregleringen på senare tid uppmjukats i samband med internationella överenskommelser i frihandelsbefrämjande syfte. I detta sammanhang böra nämnas vissa speciallagar på utrikeshandelsområdet. Krigshandelslagen Lagen angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. (1939:951) var en tidsbegränsad fullmaktslag, som u p p h ö r d e att gälla med utgången av juni 1947. Kungl. Maj:t ägde enligt denna lag förordna, att utfästelse, som innebar inskränkning i friheten att till riket införa eller ur riket utföra eller inom riket förfoga över varor eller att fortskaffa eller eljest befordra vara skulle, där inskränkningen kunde antagas vara av beskaffenhet att tjäna främmande makts intresse, icke vara gällande med mindre tillstånd till utfästelsen lämnats. F ö r o r d n a n d e jämlikt lagen meddelades omedelbart av Kungl. Maj :t. 15 — 22583

Krigsförsäkringslagen Lagen om statlig krigsförsäkring (1939:68) gav Kungl. Maj :t fullmakt att förordna om statlig transportförsäkring under vissa omständigheter. Lagen utvidgades senare att omfatta även risk för att egendom lägges under embargo eller på annat dylikt sätt anhålles av främmande makt. Förordnande om lagens tillämpning meddelades första gången den 3 september 1939 (nr 597) och u p p h ö r d e att gälla med utgången av år 1946. Här kan även nämnas lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer (1937:348) samt kungörelsen angående statsgaranti för exportkredit (1950:321). Produktionsreglering Vad slutligen gäller produktionsreglerande åtgärder med stöd av Kungl. Maj:ts administrativa befogenheter kan följande noteras. (Här bortses alltså dels från produktionsålägganden på grundval av FL eller speciell lagstiftning, dels från den mycket omfattande produktionsdirigering som förekommit med stöd av villkorsbestämmelser i samband med beviljande av förbruknings- och inköpslicenser för varor liggande under beslag" eller handelsreglering, dels från den faktiska och mer eller mindre avsiktliga produktionsdirigering som skett priskontrollvägen. Vidare bortses här dels från de förut redovisade användningsregleringar, som haft till syfte att påverka produktionen, dels från den omfattande produktionsreglering, som ägt rum inom ramen för den årliga jordbruksregleringen; denna produktionsreglering torde få anses ha kommit till stånd genom gemensamt beslut av statsmakterna och är för övrigt endast delvis av kriskaraktär.) Syftet med Kungl. Maj:ts ingripanden på produktionsplanet har varierat. Ett huvudsyfte har givetvis varit att befrämja produktionen på områden där brist förelegat. Andra intressen som åberopats äro intresset av sparsamhet med råvaror samt befrämjandet av kvalitetskontroll. Följande exempel kunna här anföras: 1) Kvalitetskontroll (ofta kombinerat med intresset av p r i s k o n t r o l l ) : Bestämmelserna om standardisering av charkuterivaror (KK 1943:61). » » tillverkning och försäljning av ersättningsmedel för livsmedel (KK 1942:147) och för tobaksvaror (KK 1942:732). Kontroll över tillverkningen av trän (KK 1941:758). Bestämmelser om tillverkning och försäljning av kraftfodermedel. » » försäljning av ersättningsmedel för läder eller gummi (KK 1943:673). 2) Hushållning med r å v a r o r : Bestämmelserna om mjölkstandardiseringen (KK 1942:91). » » begränsning av fetthalten i grädde och ost (KK 1940:903 och 904). Förbud mot tillverkning av hushållsmargarin (tillfälligt, i syfte att bereda åtgång av smörlager KK 1941:233; jfr KK 1946:135). Bestämmelser om inmalning av råg m. m. i vete (KK 1941: 550). Skyldighet för innehavare av vassbärande område, vilken icke själv skördat sin vass, att upplåta området för vasskörd (KK 1941:674). Skyldighet att lagra ost viss tid före försäljning (KK 1941:545). Skyldighet att installera fettavskiljare för utvinning av fett ur avloppsvatten (K Cirk. 1941:685 och villkor för råvarulicens resp. för slakteritillstånd). Tillståndstvång för tillverkning av tvätt- och rengöringsmedel (KK 1942:718). Standardiseringen av chokladvaror (KK 1943:167).

D.

Frivilliga regleringsåtgärder

Den föregående framställningen har tagit sikte på statliga tvångsåtgärder, som vidtagits i samband med krisen. En redogörelse för krisåtgärderna är emellertid mycket ofullständig om den icke tar hänsyn även till den mycket betydelsefulla sektor, som täckes av de från näringslivets sida reellt eller formellt frivilliga åtgärderna. Med formellt frivilliga åtgärder avses här sådana åtgärder som visserligen faktiskt genomförts utan statligt tvång men där tvångsåtgärder utgjort ett alternativ. /.

På produktionens

och lagerhållningens

område

a) Tvångsfria Vad gäller de produktionsbefrämjande åtgärderna utan tvångsföreskrifter kan till en början nämnas, att väsentliga delar av den årliga s. k. jordbruksregleringen varit direkt inriktad på planering och anpassning av jordbruksproduktion allt efter försörjningslägets växlingar (t. ex. livsmedelskommissionens årliga växtodlingsplaner). Dessa planer ha genomförts huvudsakligen med prispolitiska medel, d. v. s. produktionen har styrts genom anpassning av produktpriserna, prisgarantier, produktpremier, bidrag och avgifter av olika slag. I vissa fall har statlig långivning förekommit i produktionsbefrämjande syfte. Även andra incitament ha begagnats, såsom ökad tilldelning av den vara produktionen avser. Som exempel på speciella produktionsbefrämjande åtgärder inom livsmedelskommissionens arbetsområde kan följande anföras: 1) Lån till anläggningar för artificiell torkning av vallskördarna (KK 1939:922). 2) Rörelsekapital och förlustgaranti till vederbörande producentförening för lagring av svensk frukt. 3) Extra tilldelning av oljekaksfoder åt rapsodlare. 4) Rabatt till jordbrukare vid inköp av utsädesspannmål. 5) Odlingspremie för brödsäd. 6) Leveranspremie för fodersäd. 7) Inköpsgaranti till Sveriges stärkelseproducenters förening för potatismjöl. 8) Lån, bidrag och prisgaranti till odlingar av lin och hampa. 9) Låneunderstöd till fiskare som avspärrats från storsjöfiske. 10) Prisgaranti för torkade köksväxter. 11) Körlinjebidrag till mejerier. 12) Lättnader i fråga om krigskonjunkturskatt för fiskare (KK 1942:843). 13) Prisgaranti åt potatisodlare. 14) Prisgaranti åt oljeväxtodlare. 15) Transportbidrag åt avsides boende potatisodlare. 16) Avsättningsgaranti för fisk. 17) Avtal med enskilda företag och organisationer om beredskapslagring av livsmedel och av brännolja för jordbrukets behov. Här bör framhållas, att åtskilliga av de ovannämnda anordningarna även ingå i den reguljära jordbruksregleringen och alltså i denna mån icke ha karaktären av krisåtgärder. Vidare kan påpekas, att även en sådan åtgärd som lämnande av bidrag eller premier får ett inslag av ekonomiskt (indirekt) tvång för mottagaren. Även inom de övriga försörjningskommissionernas områden finnas talrika exempel på rent produktionsbefrämjande åtgärder utan inslag av rättsligt tvång. Följande kunna nämnas.

Industrikommissionen En form för produktionsbefrämjande åtgärder från industrikommissionens sida har varit utfärdande av premier för viss tillverkning (exempelvis för tillverkning av tegel vintertiden och för tillverkning av flytande h a r t s ) . En annan form är utbetalandet av lån (exempelvis för framställning av röntgenfilm) . Huvudtypen är dock produktionsavtal, uppgjorda enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande mellan industrikommissionen och särskilda industriföretag. Sådana avtal ha förekommit till stort antal och torde, i den mån de avse nyanläggningar eller annan kapacitetsutbyggnad, få anses vara helt fria från inslag av tvång. I den mån produktionsavtalen innefatta överenskommelse om viss produktion inom ramen för redan befintliga anläggningar, falla avtalen däremot — med hänsyn till FL:s föreskrifter om produktionsålägganden — in under den grupp av åtgärder, där tvång kan sägas ha utgjort ett alternativ. I samband med produktionsavtalen har staten lämnat olika förmåner i form av direkt subvention eller statliga beställningar, garanterad avsättning, prisfallsgaranti, befrielse från eller eftergift från krigskonjunkturskatt m. m. Avsättningsgarantin har vanligen förknippats med rätt för kronan att frånträda avtalet genom att erlägga visst belopp. Stundom innehöllo avtalen bestämmelse om förhandsrätt för kronan till inköp av de varor avtalen avse. En förteckning över produktionsavtal på industrikommissionens arbetsområde lämnas i bilaga 1 c. Bränslekommissionen 1) Lån och förskottering av kostnader samt statsgaranti för skogsavverkning och vedproduktion (KK 1939:843 m. fl.) 2) Fraktnedsättning för bränsleved. 3) Lån från industrilånefonden för torvproduktion (KK 1940:866). 4) Lån till anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg (KK 1940:1018) och för motordrift. 5) Lån och subventioner för anskaffande av gengasaggregat för traktorer. 6) Statsbidrag till anläggning av kolugnar. 7) Statsgaranti åt tillverkare av bränntorv (KK 1941:409). 8) Avsättningsgaranti för stubbugns- och kolugnstjära. 9) Produktions- och framkörningspremier till vedproducenter. 10) Premier till skogsarbetare. 11) Premier för maskintorvproduktion. b) Som alternativ till tvångsföreskrifter. Enligt 5 § FL kan produktionsplikt föreskrivas såväl inom jordbruket som inom industrien. Vad beträffar jordbruket torde emellertid detta förhållande icke ha haft någon direkt eller indirekt inverkan på produktionens storlek eller inriktning. Inom livsmedelsindustrien samt på industrikommissionens och bränslekommissionens arbetsområden få däremot FL:s föreskrifter om produktionsplikt anses ha varit en (potentiell) realitet på ett helt annat sätt. I allmänhet torde det därför vara riktigt att betrakta de i produktionsbefrämjande syfte träffade frivilliga uppgörelserna på detta område mot denna bakgrund. Ett viktigt moment har emellertid även i dessa fall varit de förmåner av skilda slag, som lämnats från statens sida. Under denna rubrik höra främst sådana produktionsavtal som kunnat fullgöras

inom ramen för befintliga anläggningar. Sådana ha förekommit inom samtliga försörjningskommissioners områden (exempelvis avtal om tillverkning av konserver, fisklevertran, pappersskördegarn, tomtunnor, fodercellulosa, rör och fönsterglas samt omraffinering av oljeprodukter). //.

På varuomsättningens

och konsumtionens

område

a) Tvångsfria. Helt tvångsfria åtgärder på detta område torde höra till sällsyntheterna med hänsyn till det i så gott som alla sammanhang förefintliga hotet om beslag och handels- eller användningsregleringar. Fullt frivilliga åtgärder torde endast kunna tänkas föreligga beträffande varor av ren lyxkaraktär, enär sådana icke omfattas av FL:s bestämmelser. b) Som alternativ till tvångsföreskrifter. Området för de godvilliga uppgörelser, som träffats angående konsumtions- och omsättningsregleringar under mer eller mindre starkt inflytande av den alternativa möjligheten av statliga tvångsföreskrifter, är betydande. Särskilt framträdande är detta inom industrikommissionens arbetsområde. Karakteristiskt för utvecklingsgången har varit att regleringar, som från början upplagts som godvilliga, så småningom under trycket av ökad knapphet kompletterats med eller ersatts av tvingande föreskrifter. Exempel finnas dock på godvilliga regleringsanordningar, som fungerat hela krisen igenom, såsom den s. k. järnprioriteringen. Naturligt är, att möjligheterna att anordna och upprätthålla godvilliga regleringsanordningar varit störst i de fall där antalet företagare inom branschen varit litet eller där branschen varit starkt organiserad. Här avsedda uppgörelser ha ofta samtidigt tillgodosett intresset av priskontroll. Följande exempel kunna anföras på godvilliga regleringsanordningar i fråga om varuomsättningen och konsumtionen. På livsmedelskommissionens arbetsområde: 1) Avtal hösten 1939 mellan statens jordbruksnämnd och foderintressentföreningen, varigenom föreningen förband sig att ombesörja import av oljekakor och mjöl av oljekakor och att i den utsträckning nämnden bestämde inköpa u n d e r beslag (KK 1939:677) liggande varor till priser och på villkor i övrigt som nämnden föreskrev, samt att försälja dylik vara allenast efter tillstånd av nämnden samt i den ordning och till de priser ävensom på de villkor i övrigt, som bestämdes av nämnden. 2) Förbindelse våren 1940 från konservfabrikanterna att icke använda bleckplåt annat än för vissa särskilda inläggningar. 3) överenskommelse september 1940 med bryggeriindustrien om minskning av bryggeriernas inköp av korn. 4) Lokal frivillig ransonering av fisk, bl. a. i Ystad och Lund hösten 1942. På industrikommissionens arbetsområde: 1) Avtal i oktober 1939 mellan vederbörande branschsammanslutningar om reglering av handeln med inhemska h u d a r och skinn. Dessa avtal inneburo att handeln skulle gå i gamla banor och till fastställda priser. Avtalen kompletterades med överenskommelse mellan industrikommissionen och hudgrossistfirmorna om att dessa skulle leverera sina varor till garverierna efter kommissionens anvisningar. 229

2) överenskommelse i början av år 1940, på vilken grundades industrikommissionens prioritering av järnverkens leveranser av handelsjärn. 3) Reglering våren 1940 av handeln med andra metaller än aluminium genom avtal med sammanslutningen »metallsektionen». Avtalet innebar åtagande från köparna-förbrukarnas sida att för inköp utöver fastställd minimikvantitet inhämta tillstånd av industrikommissionen. 4) Avtal i maj 1940 mellan garvämnesfabrikerna och garverierna angående barkuppköpens ordnande. 5) Frivillig begränsning från september 1940 av användningen av höglegerat rostfritt material. 6) Avtal hösten 1940 (till komplettering av beslagsbestämmelser) med hudgrossisterna, varigenom dessa förbundo sig att icke försälja vid slakt inom landet fallna h u d a r och skinn annat än i enlighet med av kommissionen lämnade anvisningar samt att lämna regelbundna omsättningsrapporter. 7) Avtal i slutet av 1940 eller början av 1941, innebärande att all försäljning av stenkolstjära skulle ske genom gas- och koksverkens ekonomiska förening (Gokef). Kvotsystem upplagt för tilldelning till olika förbrukare. 8) Avtal med Gokef om ordnandet av försäljningen av bensol och andra bensololjor. 9) Avtal i mars 1940 mellan ylleindustrien och råvarugrossisterna angående handeln med lump och vissa dylika råvaror. 10) Frivillig ransonering på silvermarknaden från årsskiftet 1940/41 genom föreningen Industrisilver. Avtal i juni 1947 med importörerna om försäljning endast till gamla kunder. 11) Avtal med tillverkare av kärnbindemedel för gjuteriändamål om att icke sälja dylika annat än mot av industrikommissionen utfärdat tillståndsbevis. 12) Frivillig reglering på tackjärnsområdet sedan hösten 1941 genom överenskommelse med importörer och tillverkare av tackjärn. 13) överenskommelse våren 1943 med fönsterglasbruken om tillverkning och försäljning av fönsterglas, innebärande att tillverkning av tjockare glas än enkeltjockt fick ske endast efter tillstånd och försäljning av svenskt fönsterglas endast mot industrikommissionens inköpstillstånd. 14) överenskommelse i juli 1945 om förtursrätt vid leverans av värmeledningspannor, spisar och elektrisk installationsmateriel. 15) Avtal i juni 1945 med Svenska pappersbruksföreningen om förseende av den svenska marknaden med tillräckliga kvantiteter p a p p och p a p p e r till fastställda priser. 16) överenskommelse mellan medicinalstyrelsens materielnämnd och droghandelsfirmorna om frivillig handelsreglering av vissa läkemedel m. m. 17) Avtal hösten 1946 med tillverkarna av lättbetong, varigenom dessa förbundo sig att vid sin försäljning iakttaga vissa villkor. 18) Avtal hösten 1948 med cementförsäljningsbolagen, varigenom dessa förbundo sig att icke överlåta standardcement annat än mot av industrikommissionen utfärdad inköpslicens samt att avgiva månatliga redovisningar. 19) En avtalsvis genomförd åtgärd av i viss mån protektionistisk karaktär gällde avsättningen av svenska tryckrör. Sedan kronan tillförsäkrat A/B Centrifugalrör avsättningsgaranti för vissa kvantiteter av bolaget tillverkade tryckrör, hade kronan blivit nödsakad övertaga icke obetydliga kvantiteter av de svensktillverkade rören, vilka voro dyrare än importrören. Avsättningsfrågan löstes då så att industrikommissionen i juli 1948 träffade avtal med bolaget och med lan-

dets rörgrossisters centralorganisation därom att försäljning av t r y c k r ö r skulle ske endast efter av industrikommissionen erhållen licens, varvid kommissionen ägde föreskriva att minst 60 procent av licenskvantiteten skulle uttagas i svenska rör. Detta licenstvång gällde till utgången av år 1949 och medförde kännbara extra kostnader för konsumenterna. På bränslekommissionens arbetsområde: 1) Avtal hösten 1940, varigenom Föreningen Svenska Trädestillatörer förband sig att till vissa bestämda priser försälja sina produkter (tjärolja för motordrift) till av kommissionen anvisad köpare. 2) Avtal år 1940 med Höganäs-Billesholms AB om sättet och villkoren för försäljning av kol, som bolaget brutit. 3) Avtal november eller december 1947 med Svenska tidningsutgivareföreningen om förbrukningen av tidningspapper. 4) Avtal i början av 1950, varigenom oljeföretagen förbundo sig att, därest oljehandeln frigåves, uppfylla vissa villkor syftande till att trygga licensinnehavarnas oljebehov under år 1950.

E.

Priskontroll m . m .

Maximiprislagen

(1939:349)

Denna var en tidsbegränsad fullmaktslag, varigenom Kungl. Maj:t erhöll befogenhet att, om priset på förnödenhet av vikt för befolkningen eller produktionen kunde väntas visa en stegring, vilken ensam eller i förening med prisstegring för andra förnödenheter kunde medföra en fortgående försämring av den svenska kronans köpkraft inom landet eller en avsevärd nedsättning av befolkningens levnadsstandard föreskriva, att visst av Kungl. Maj:t som skäligt bedömt pris (maximipris) icke finge överträdas. Vidare uppställdes i viss omfattning förbud mot kombinationsförsäljningar, alltså mot uppställande av sådant villkor för försäljning av en förnödenhet som innebar att jämväl annan förnödenhet måste inköpas. Länsstyrelse ägde viss rätt att tvångsvis försälja förnödenhet, som åsatts maximipris, därest ägaren vägrade att sälja till detta pris. Lagen sattes i tillämpning den 6 september 1939 (nr 625). Prisregleringslagarna F ö r att öka möjligheterna för myndigheterna att öva inflytande på prisbildningen kompletterades maximiprislagen med lagen den 8 december 1939 (nr 838) med vissa bestämmelser rörande regleringen av den inhemska prisbildningen (prisregleringslagen). Denna lag var i likhet med sina efterföljare en tidsbegränsad fullmaktslag. Den gav Kungl. Maj:t befogenhet att i den mån så befanns erforderligt för ernående av fortlöpande kontroll över den allmänna prisutvecklingen meddela föreskrifter i de avseenden, som nedan angivas. 1) Viss inskränkning av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet (tvångskartellering). Denna rätt kunde inskränkas till att gälla den som vore medlem i viss sammanslutning eller förbunde sig att åtlyda de villkor som i anledning av lagen uppställts för medlems rätt att köpa eller sälja sådan förnödenhet. Då särskilda skäl funnes kunde denna rätt inskränkas till att gälla endast 231

den, som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet (nyetableringsspärr). 2) Skyldighet för den, som yrkesmässigt köpte eller sålde förnödenhet eller dreve transportrörelse att på anfordran lämna vederbörande myndighet begärda uppgifter för prövning om den tillämnade prissättningens skälighet eller för bedömning av den allmänna prisutvecklingen samt att för kontroll av lämnade uppgifter förete sina handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten. 3) Föreskrift att visst som skäligt bedömt pris (normalpris) skulle gälla vid frivillig försäljning eller transport av viss förnödenhet, med skyldighet för den som överskred normalpriset att på anmodan avge förklaring. Denna lag trädde i tillämpning den 15 december 1939 (nr 851). Prisregleringslagen den 13 juni 1941 (nr 370) ersatte de båda sistnämnda lagarna och hade i huvudsak samma innehåll, dock att normalpriset genom denna lag blev bindande och sålunda icke fick överskridas utan tillstånd av vederbörande myndighet. I lagen intogos även bestämmelser om prisstopp och prisocker. Prisstoppet innebar skyldighet att anmäla det pris som tillämpats på viss förnödenhet den dag prisstoppet meddelades samt förbud mot höjning av pris på vara vara prisstopp gällde förrän en vecka efter det vederbörlig anmälan om den tilltänkta prishöjningen skett. Prisockerbestämmelsen innebar förbud mot tagande eller betingande av vederlag som bort inses vara uppenbart oskäligt. Prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459) innebar, att prisregleringen utsträcktes till att omfatta varje yrkesmässig tjänst, bestående i framställning av viss förnödenhet eller verkställande av ändrings-, underhålls- eller rengöringsarbete eller verkställande av transport. Vidare infördes bestämmelser om s. k. utfästelsepris, innebärande att om utfästelse till myndighet lämnats angående iakttagande av visst högsta pris, finge priset icke överskridas utan särskilt tillstånd. Bestämmelserna om tvångskartellering utvidgades genom ett stadgande att i den mån så funnes erforderligt för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel eller att undanröja onödigtvis prisfördyrande missförhållanden inom näringslivet som uppkommit till följd av krisen, kunde Kungl. Maj:t meddela ytterligare föreskrifter om begränsning av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet eller att åt annan yrkesmässigt utföra tjänster såsom företagare. Förbudet mot kombinationsköp erhöll en mer allmän utformning. Bestämmelserna om maximipris och tvångsförsäljning slopades såsom onödiga. — Lagen ändrades vid skilda tillfällen i olika avseenden. År 1943 (nr 309) utvidgades dess tillämpningsområde till att avse alla slag av yrkesmässiga tjänster såsom företagare ävensom hotell- och pensionatsrörelse. Prisstoppet fick den innebörden, att pris, som tilllämpades viss dag, eller som då var gängse, icke finge utan tillstånd överskridas. Vidare infördes viss möjlighet att föreskriva försäljningsstopp. År 1945 (nr 203) blev lagen tillämplig även på icke yrkesmässiga tjänster och på upplåtelser av rätt att nyttja förnödenhet eller immateriell förmögenhetsrättighet samt på upplåtelse av skogsavverkningsrätt m. m. Samtidigt infördes möjlighet att förordna om sänkning av stoppris. Prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303) är den ännu gällande. Dess sakliga innehåll överensstämmer nära med den närmast föregående lagens, men den har erhållit en ny uppställning. En speciallag huvudsakligen i prisregleringssyfte är lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. De författningar, för vilka ovan redogjorts, taga i första hand sikte p å priskontroll i inskränkt mening, d. v. s. en övervakning av prisutvecklingen. De prisreg-

lerande åtgärderna ha emellertid endast till en begränsad del bestått i ren priskontroll. Sålunda ha i stor utsträckning förekommit prisregleringsåtgärder i syfte att stimulera eller dirigera produktionen såväl på jordbrukets och skogsbrukets som på industriens område. De prisreglerande åtgärderna på jordbrukets och fiskets område ha även i viss utsträckning fått ett socialt ändamål, nämligen att tillföra jordbrukare och fiskare en rimlig inkomststandard. I denna del äro åtgärderna i allmänhet icke att betrakta som krisåtgärder. Vidare förekommo prisregleringar i syfte att styra efterfrågan. De nu avsedda prisregleringsåtgärderna skedde delvis med anlitande av prisregleringslagarnas bestämmelser om normalpriser m. m. men även i stor utsträckning medelst utfästande av allehanda subventioner, bidrag, pristillägg och premier, genom avsättnings- eller prisgarantier eller med anlitande av olika slag av avgiftsbeläggning. I dessa sammanhang ha olika slag av villkorsbestämmelser kommit till användning. Tydligt är även att åtgärder, som haft till p r i m ä r t syfte att påverka produktionen eller konsumtionen, haft inverkan på prisbildningen dels direkt genom villkorsvis fastställda priser och dels indirekt genom att tillgång och efterfrågan påverkats. Ej heller på prisområdet bestå dock regleringsåtgärderna helt av ensidigt statliga åtgärder. Tvärt om h a r h ä r funnits utrymme för en hel rad av avtalsmässiga uppgörelser, vilka inom sina områden fungerat ensamma eller i kombination med tvångsföreskrifter. Att lämna en uttömmande skildring av alla de olika slag av tvångsmässiga eller avtalsmässiga ingripanden som skett faller utanför ramen för denna framställning. Här skall endast ånyo framhållas, att de prisreglerande åtgärderna haft en mycket djupt gående inverkan på produktion, varuomsättning och konsumtion och att man genom prisregleringen i stor utsträckning kunnat ernå samma slags verkan som genom direkta beslags- och ransoneringsåtgärder. I själva verket har också prisreglering i vissa fall fått ersätta andra mera direkt verksamma medel. Liksom man å ena sidan via beslag och ransonering styrt priserna har man å andra sidan via prisreglering styrt produktion, omsättning och konsumtion. Under de första åren av krisen bestod priskontrollen till väsentlig del av ett efter hand väl utbyggt system av frivilliga överenskommelser, varigenom man sökte begränsa prishöjningarna till att motsvara inträffade kostnadsökningar. Härvid medverkade prisbyråerna inom Sveriges Köpmannaförbund genom allmän övervakning liksom även de skilda branschföreningarna. I detta sammanhang kan nämnas avtal inom färghandelsbranschen, textilbranschen och skobranschen samt åtskilliga uppgörelser på trävaruområdet. Särskilt bör nämnas det s. k. kolhandelns statsavtal den 2 september 1939. Denna överenskommelse medförde, att kolhandlarna avstodo från viss vinst på prisstegring å inneliggande kol. Handeln förband sig att följa kolnämndens direktiv för försäljning av kol och koks, medan nämnden förband sig att hålla handeln skadeslös för den förlust, som kunde uppkomma vid fortsatt försäljning till lägre priser än som motsvarade kostnaderna och för förlust på inneliggande lager vid ett fredsslut. Åtskilliga clearinganordningar, avsedda att dämpa verkningarna av prisstegring på importen, tillkommo på frivillig väg. Efterhand som priskontrollen skärptes, inskränktes givetvis möjligheterna att avtalsvis reglera priserna. En kombination av tvingande föreskrifter och avtalsuppgörelse har begagnats i de fall där prisregleringslagarnas bestämmelser om tvångskartellering tillämpats. — Så skedde första gången i juli 1940, då Kungl. Maj:t med stöd av 2 § prisregleringslagen den 8 december 1939 utfärdade en kungörelse (nr 712) med vissa bestämmelser angående handeln med ved, vari angavs att rätt att idka han-

del med ved endast skulle tillkomma medlem av Sveriges skogsägares riksförbund eller den som till bränslekommissionen avgivit förbindelse att ställa sig till efterrättelse de villkor angående rätt till dylik handel, som för medlem i förbundet uppställts i ett mellan förbundet och statens vednämnd slutet avtal. Avtalet innebar förpliktelse för medlem av förbundet att iakttaga vissa priser och att ställa sig till efterrättelse myndigheternas föreskrifter om uppköp och försäljning av ved. Nästa gång tvångskartellering tillgreps var i början av år 1942, då det gällde färger, droger och kemikalier. Syftemålet var att stävja den tilltagande kedjehandeln med dessa förnödenheter och att binda handelsmarginalernas storlek inom branschen. Kungl. Maj:t utfärdade den 27 februari 1942 med stöd av 4 § prisregleringslagen den 13 juni 1941 kungörelse (nr 69) angående begränsning av rätten att bedriva partihandel med färger, droger och kemikalier. Sådan rätt skulle endast tillkomma medlem av Färghandelns leverantörförening eller Kemikaliegrosshandelns importförening u. p. a. eller den som förbundit sig att följa de villkor angående rätt till dylik handel, som för medlemmar av föreningarna uppställts i ett avtal, vilket ingåtts mellan priskontrollnämnden och föreningarna. Avtalet innebar att partihandlare icke fick sälja till annan partihandlare med vinst. Avtalet innehöll också bestämmelser om högsta handelsmarginal vid partihandelsförsäljning. Tvångskartellering tillämpades sedermera, mindre i prisregleringssyfte än för att möjliggöra en viss handelsorganisation och en rationell fördelning av skilda sortiment, beträffande handeln med råkol (KK 1942:717). En anordning liknande den som skett ifråga om handeln med färger skedde slutligen ifråga om handeln med importerade textilvaror genom kungörelsen angående begränsning av rätten för importör att bedriva handel med vissa textilvaror (1943:660) samt ett mellan priskontrollnämnden och tre branschorganisationer slutet avtal.

F.

O m a n v ä n d n i n g e n a v villkorsbestämmelser i s a m b a n d m e d krisregleringar

Villkor i samband med handels- och förbrukningsregleringar ha oftast anknutits till förvärvaren och mera sällan till överlåtaren. Detta förhållande får ses mot bakgrund av standardlydelsen i ransoneringskungörelserna av det stadgande som reglerar överlåtelse eller förvärv. Vara, som i (1 §) avses, må icke mot vederlag överlåtas eller förvärvas annat än mot sådan kupong till kort, som enligt bestämmelse av (vederbörande ransoneringsmyndighet) medför rätt till förvärv av varan eller mot särskilt av (myndigheten) eller å dess vägnar utfärdat tillståndsbevis (inköpsbevis) eller eljest i den ordning och under de villkor (myndigheten) bestämmer. Vid beviljande av inköpslicens må föreskrifter meddelas rörande de villkor, under vilka varan må förvärvas eller nyttjas. Vid överlåtelse och förvärv mot inköpskupong ha således några villkorsbestämmelser icke kunnat förekomma. Vid överlåtelse och förvärv enligt licens ha några villkorsbestämmelser icke kunnat meddelas för överlåtelsen men väl för förvärv eller nyttjande. Vid överlåtelser och förvärv annorledes än mot kupong eller licens kan myndigheten ge föreskrift dels om ordningen, dels om villkoren för överlåtelse och förvärv. Överlåtelse och förvärv av handelsreglerad vara har normalt fått ske mot kuponger och licenser. I alla dessa fall ha alltså enligt ovan citerade stadgande en-

dast kunnat uppställas villkor för förvärv eller nyttjande, icke för försäljning. Att denna begränsning icke alltid iakttagits, belyses av följande exempel på villkorsbestämmelser: Såsom villkor för att mejeri eller partihandlare skall äga försälja smör skall tillsvidare gälla, att för varje vecka minst hälften av det smör, som under veckan av mejeriet eller partihandlaren försäljes till annan än Svenska mejeriernas riksförening u.p.a., skall utgöras av beredskapslagrat smör. (LK cirk. 2799). En sådan villkorsbestämmelse riktar sig enligt sina ordalag mot själva rätten att försälja en viss vara, och kan därför icke grundas på ransoneringsbestämmelserna. Denna bestämmelse har sin huvudsakliga täckning i det förhållandet att smör hos mejeri varit under beslag, samtidigt som partiförsäljningen av smör skett så gott som helt genom mejeriernas försorg. En dylik begränsning får grundas på särskild föreskrift av den typ som föreslås i 3 § RL. Beträffande beslagen är förhållandet det rakt motsatta mot vad som nyss nämnts för handelsregleringarna. Villkorsbefogenheten i samband med beslag riktar sig nämligen — ganska naturligt — enbart mot den som överlåter eller eljest förfogar över varan. Den vanliga lydelsen är h ä r : Beslaget skall vara hävt: 1) i den mån (vederbörande regleringsmyndighet) lämnar tillstånd till försäljning av beslagtagen vara och denna säljes i den ordning och under de villkor, som bestämts av (myndigheten). 2) i den mån (myndigheten) lämnar innehavare av beslagtagen vara tillstånd att på annat sätt än under 1) sägs förfoga över varan och innehavaren av varan ställer sig till efterrättelse för sådant tillstånd meddelade villkor. Ovan har framhållits, att standardstadgandet om villkorsbestämmelser vid handelsregleringar icke har lämnat utrymme för uppställande av villkor för rätten att överlåta en vara mot kupong eller licens. Det synes också naturligt, att ransoneringen som sådan för säljaren icke skall innebära annat än en skyldighet att iakttaga bestämmelserna om kuponger och licenser. Men ganska stora möjligheter att stadga villkorsföreskrifter gentemot en säljare kunna föreligga på andra grundei än ransoneringsbestämmelserna. En vanlig sådan utgöres av de förmåner av olika slag, som kunna erbjudas. Utfående av lagringsersättningar, prisfallsersättningar, subventioner och bidrag av olika slag kan givetvis göras betingat av att vissa villkor iakttagas vid försäljning av varan. Rikhaltiga exempel h ä r p å äro alla de villkor i fråga om priser, transporter, redovisning m. m. beträffande mejeriprodukter, som anknutits till kungörelserna om pristillägg för mjölk m. m. (senast KK 1948:632 och 1949:606). En annan förmån som kan erbjudas, är att vederbörande befrias från det besvär som är förenat med försäljning mot kuponger och licenser och i stället får avge regelbunden redovisning i omsättningsrapporter. Ett sådant system har praktiserats i stor omfattning, men har av praktiska skäl endast kunnat gälla för de större företagen med välordnad bokföring och vilka erbjuda goda kontrollmöjligheter. De villkor, som man knutit till denna förmån, och som huvudsakligen gällt redovisningstekniska förhållanden, ha emellertid kunnat grundas direkt på handelsregleringskungörelsernas föreskrift om rätt att föreskriva villkor för försäljning annorledes än mot kuponger eller licenser (»eller eljest i den ordning och u n d e r de villkor »). Överlåtelse och förvärv mot redovisning i omsättningsrapport torde för övrigt utgöra huvudexemplet på legala avvikelser från den vanliga »ordningen» (kuponger och licenser) vid handel med ransonerade varor. En a n n a n sådan avvikelse är exempelvis försäljningen av ransonerade varor till försvarets olika förband mot kvitto, försett med förbandets expeditionsstäm235

pel. Kvittosystemet har även använts i andra sammanhang, t. ex. vid överlåtelse av levande djur (kor, svin, hästar, får). Legal försäljning av ransonerade varor »vid sidan av ransoneringen» har även förekommit då varupartier, som av någon orsak icke varit lämpade för den allmänna handeln, fått levereras kupongfritt till allmänna inrättningar. Ett speciellt fall av medgivande till »annan ordning» vid försäljning i allmänna handeln kombinerat med villkorsföreskrift föreligger då den centrala ransoneringsmyndigheten föreskriver, att en vara, som enligt handelsregleringskungörelse är ransonerad, det oaktat får överlåtas fritt därest vissa villkor iakttagas. Ett exempel härpå erbjuder livsmedelskommissionens medgivande ifråga om mesost och getost, vilka i likhet med annan ost enligt KK 1941:545 voro föremål för handelsreglering. Kommissionen föreskrev med stöd av sina befogenheter att meddela undantag från ransoneringsbestämmelserna, att dessa varor tillsvidare skulle vara undantagna från den allmänna handelsregleringen. Som villkor för mejeris rätt att fritt överlåta mesost och getost skulle dock gälla att mejeriet iakttoge dessa föreskrifter: a) Annan mesvara än getmesost får överlåtas endast under förutsättning att varans fetthalt i torrsubstansen uppgår till högst 11 procent. b) Mesvara må icke överlåtas under benämning, som anger eller antyder att smör eller grädde av komjölk använts vid tillverkningen av varan, såvida icke denna innehåller minst 9 procent mjölkfett i torrsubstansen samt tillverkaren (förpackaren) äger rätt att för varan begagna Svenska Smörprovningarnas varumärke för mesvaror. I detta fall har man alltså via befrielse från en handelsreglering fått in villkor, som beröra tillverkning och kvalitetsskydd. Ovan nämndes, att handelsregleringskungörelserna regelmässigt innehålla en bestämmelse enligt vilken vid beviljande av inköpslicens föreskrifter må meddelas rörande de villkor, under vilka varan ifråga må nyttjas. Några exempel på användningen av villkor för erhållande eller tillgodonjutande av inköpslicens kunna här nämnas: En omfattande reglering av serveringen på restauranger baserades på villkor för inköpsrätt. Denna reglering omfattade dels själva systemet med restaurantkuponger, dels inskränkningarna i fråga om s. k. allmänt smörgåsbord, begränsning av antalet assietter eller av antalet kötträtter etc. Som villkor för inköpsrätt av råvaror har även stadgats att vederbörande tillverkare skall inbetala viss prishöjningsavgift eller att de i färdigvaran ingående råvarorna skola proportioneras på visst sätt eller att vissa råvaror icke skola begagnas eller att vid tillverkningen uppkommet avfall levereras till vissa handlande. Exempel på prisvillkor för rätt att förfoga över lager av beslaglagd vara utgör den föreskrift som meddelats angående skyldighet för tillverkare av tallolja att vid försäljning till såpfabrikant tillämpa ett visst angivet pris. Iakttagande av denna föreskrift gällde nämligen som villkor för rätt att förfoga över beslaglagd tallolja. Kristidsmyndigheterna ha i betydande utsträckning utnyttjat sina bemyndiganden att uppställa villkor för erhållande eller tillgodonjutande av tillstånd, licenser, auktorisationer etc. En dylik befogenhet för myndigheterna är ofta ett nödvändigt komplement till regleringsförfattningarnas schematiska föreskrifter. Emellertid blir resultatet av villkorsanvändningen ofta, att avgränsningen av regleringarnas omfattning blir oklar och att villkor uppställas för syften som, ehuru i och för sig fullt motiverade, ligga mer eller mindre fjärran från de syften

som åsyftas genom själva regleringsanordningen. Genom villkorsbestämmelserna bildas på så sätt en sammanvävning av de olika regleringsanordningarna. Som exempel på hur man via villkorsanvändningen kan nå långt utanför det primära regleringssyftet kan följande anföras. Byggnadsregleringen har ursprungligen föranletts av brist på byggnadsmaterial. När man som villkor för byggnadstillstånd kräver, att byggherren helt eller delvis avstår från att välja hyresgäster och överlåter detta åt den kommunala bostadsförmedlingen, tillgodoser man alltså därmed i viss mån hyresregleringsintresset, vilket får anses ligga utanför det ursprungliga syftet med byggnadsregleringen. Liknande är läget då man som villkor för byggnadstillstånd kräver, att byggherren skall förbinda sig att upplåta lokal i fastigheten för viss statlig eller kommunal myndighet. Man kan också genom uppställande av villkor för råvarutilldelning ernå önskade verkningar i fråga om sysselsättande av arbetskraft, exempelvis viss sysselsättningsgaranti. Ofta har man uppställt kravet på iakttagande av vissa utförsäljningspriser som villkor för råvarutilldelning. Man har alltså etablerat priskontroll på grundval av en handels- eller förbrukningsreglering. Prisvillkor ha också förekommit i samband med in- eller utförselreglering. Man har t. ex. krävt att lägre försäljningspris skall begäras för en exportvara än som marknadsmässigt kunnat utfås. Ävenså har ofta deltagande i statlig prisclearing utgjort villkor för införsel-, förbrukningseller inköpstillstånd. Rörande villkorsanvändning som stöd för prisclearing föreligger i prop, nr 217/1941 med förslag till prisregleringslag ett uttalande av vederbörande departementschef, vilket av riksdagen lämnats utan erinran och som torde utgöra den egentliga fullmakten åt regleringsmyndigheterna i förevarande sammanhang: Det finnes anledning att i detta sammanhang något beröra frågan om förhållandet mellan priskontrollnämnden, å ena, samt försörjningskommissionerna, å andra sidan, i vad rör prissättningen å sådana varor, som ligga under beslag eller som enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter äro underkastade handels- eller förbrukningsreglering. I såväl ena som andra fallet kan det befinnas önskvärt, att av vederbörande försörjningskommission beviljade försäljnings- eller användningstillstånd kombineras med prisföreskrifter rörande varan eller av densamma framställda produkter. Det sagda har givetvis särskild betydelse i fråga om sådana varuregleringar, där prissättningen ingår som ett viktigt led i själva regleringen. Beträffande vissa redan genomförda beslag eller handelsregleringar ha prisföreskrifter redan meddelats av respektive försörjningskommission. Det synes riktigt att, såvitt angår under beslag liggande varor, erforderliga prisföreskrifter även framgent — efter samråd med priskontrollnämnden — meddelas av den kommission, som administrerar beslaget; föreskrifterna torde böra meddelas med stöd av förfogandelagen och erhålla karaktären av villkor för tillstånd att förfoga över den beslagtagna varan. Vad åter angår de fall, där varan underkastats handelsreglering utan stöd av beslag, torde erforderliga prisföreskrifter böra meddelas under åberopande av prisregleringslagen. Det torde därvid få ankomma på Kungl. Maj :t att, i den mån prisföreskrifter icke meddelas direkt av Kungl. Maj :t, från fall till fall avgöra om priskontrollnämnden eller vederbörande försörjningkommission skall i första hand ansvara för prissättningen; att i ena som i andra fallet samråd bör äga rum myndigheterna emellan torde få anses givet. Skulle prissättningen icke kunna godtagas av den myndighet, med vilken samråd sålunda skett — varvid i regel en konflikt torde föreligga mellan de prispolitiska och försörjningspolitiska intressena — synes ärendet böra underställas Kungl. Maj :ts prövning. Slutligen må tilläggas, att det anförda givetvis icke avses skola äga tillämpning på sådana områden, där speciella, av riksdagen godtagna prisföreskrifter gälla; icke heller har jag med det förut sagda avsett någon inskränkning i den befogenhet att i samband med beviljandet av särskilda licenser eller

tillstånd meddela erforderliga prisföreskrifter, som får anses tillkomma försörjningskommissionerna. Ett annat förhållande, som kan observeras i samband med villkorsanvändningen är den omständigheten att villkorsbefogenheten ej sällan utnyttjats därhän, att vederbörande myndighet utfärdat en generalklausul, innebärande att som villkor för erhållande eller tillgodonjutande av visst tillstånd skall gälla iakttagandet av samtliga de bestämmelser, som äro utfärdade eller kunna komma att utfärdas på regleringsområdet i fråga. Via straffbiidet för åsidosättande av villkorsföreskrifter kriminaliseras på detta sätt varje åsidosättande av regleringsmyndigheternas detaljföreskrifter. Särskilt känslig blir situationen ur konstitutionell synpunkt i de fall, då villkorsbefogenheten utnyttjas till utkrävande av avgifter. Man riskerar här att tangera området för riksdagens beskattningsmakt. Risken för konfliktsituationer mellan beskattningsmakten och av myndigheterna villkorsvis pålagda avgifter berördes i riksdagen i samband med en av livsmedelskommissionen från den 28 februari 1950 påbjuden utjämningsavgift vid utförsel av socker. (Kungörelsen t r ä d d e i kraft först den 1 juni 1950.) Statsrådet Sträng anförde i interpellationssvar i saken (FK prot. nr 18) bland annat följande: Uttagandet av utjämningsavgift vid export av socker torde grunda sig på kommissionens befogenhet att vid prövning av exportlicenansökningar föreskriva vissa villkor för exporten. Att kommissionen har befogenhet att föreskriva villkor står utom allt tvivel, men det är däremot omtvistat, huruvida som villkor kan föreskrivas att någon avgift skall erläggas.

Bilaga nr 1 Ö.

Förteckning över beslagskungörelser I anmärkningskolumnen betecknar a: att beslaget omfattar förråd inom landet vid beslagstillfället. b : att beslaget omfattar vara som införes till landet efter beslagets ikraftträdande. c: att beslaget omfattar vara som efter beslagets ikraftträdande tillverkas, beredes eller framvinnes inom landet (s. k. fortlöpande beslag). Livsmedelshushållningen Bes1 ag

Reglering

Anm.

1939:677

vissa fodermedel

abc

1939:717

ärter

ab

1939:897

skalade och kluvna ärter omalen havre samt råg- och vetekli

ab

1940:302

regi. av kakaoförbrukningen

kakaobönor m. m.

1940:723

omalen råg och omalet vete av 1939 års och äldre skörd melass förbrukn. skördegarn regi. brödsäd och fodersäd m. m.

1940:869

1940:902 1940:905 1940:979 1940:998

ris och risgryn viss ost m. m. vissa oljor fodersäd inom Norrland med undantag av landskapet Gästrikland 1940:1025 vissa förråd av smör

1940:1026 vissa animaliska fettämnen m. m. 1940:1027 råister och råtalg m. m.

Upphävd

1940:44

1950:520 1940:267 1940:676 1940:676 1940:754 (part.) 1950:520

abc

1940:673

1940:753 1940:842

Ändrad

ab (c)

1945:683

1947:81

ab

1943:417

abc abc

1950:520

a (vissa förråd) b abc ab abc a

1943:417

a (vid mejeri) be abc

1949:554

abc

1949:330

1947:36 1941:545 1949:553 1943:417

1949:555

Beslag

Reglering

1941:16 1941:86 1941:378

stråfoder kaffe och te vissa fettämnen

1941:545

kondenserad mjölk handelsregl. och grädde samt torrmjölk och ost till människoföda handelsregi. tjänliga ärter och bönor torkad frukt m. m. handelsregl. vissa kryddor m. m. handelsregl. vissa gödselmedel handelsregl.

1941:546

1941:547 1941:548 1941:549

1941:622

spannmål och vissa rotfrukter av 1941 års skörd

1941:625 1941:626

vissa fröer vissa fodermedel m. m.

1941:627 1941:821

omalen majs m. m. strötorv, torvmull och torvströ torkad fisk

1941:859

1941:880 fodercellulosa 1941:922 potatismjöl m. m. 1941:1001 vissa oljeväxtfröer m. m. 1942:249 nikotin m. m. 1942:250 tobaksvaror

1942:446

vissa slag av spannmål och rotfrukter av 1942 års skörd

handelsregl.

handelsregl. handelsregl.

Anm.

abc ab abc, avloppsfett ac abc

ab

handelsregl. handelsregl.

1942:447 1945:65

sedan grödan skilts fr. marken abc abc

1943:172

abc ab, dock ej monopolets varor. sedan grödan skilts 'r. marken

1947:46 1945:682 1946:658 (part.) 1949:556 (part.) 1946:531 (part.) 1949:557 1947:37

1949:547 1949:543 (part.) 1950:520 1950:520 1947:42 1942:99

abc

abc abc

Upphävd

1946:37 1945:700 1949:549 (part.) 1950:394 1943:417

abc abc

abc abc handelsregl. av torkad fisk m. m. handelsregl. handelsregl. handelsregl.

Ändrad

1944:603

1943:1 1944:41

1947:38 1949:76 1949:548 1947:43 1945:637

1943:417

Beslag

1942:734 1942:788 1942:806

älgkött stärkelsesirap potatis m. m.

1942:868

vissa vitaminhaltiga varor ljungasalpeter m. m. salt sill m. m. vissa fiskkonserver tarmar m. m. viss choklad

1942:859 1942:959 1943:4 1943:59 1943:167

1943:228 1943:417

1945:1 1947:81

1947:601 1947:834

Reglering

Anm.

handelsregl.

abc abc abc

handelsregl.

abc

handelsregl. abc handelsregl. abc handelsregl. abc handelsregl. abc regi. av han- abc deln med kakaobönor m. m. lecitin m. m. handelsregl. abc vissa slag av spannabc mål och rotfrukter m. m. koksalt handelsregl. abc kaffe, te och kakao- handelsregl. abc bönor m. m.

stråfoder m. m. trän

handelsregl.

Ändrad

Upphävd

1947:39 1949:77 1949:551 (part.) 1950:395 1947:41

1944:35

1948:149

abc abc

1949:550 1949:162 1947:40 1949:332 1949:532

1949:558 1949:540 (part.) 1950:396 1945:650 1948:146 (part.) 1949:533 (part.) 1951:601 (part.) 1952:94 1949:542 1949:544

Industrien Beslag

1940:247 1940:290 1940:291

Reglering

Anm.

Ändrad

Upphävd

abc abc abc

1949:590 1949:602 1945:852

1940:317

linolja aluminium m. m. karbolsyra, kresol och bakelit vissa fettämnen

abc

1949:599

1940:366

vissa hudar och skinn

förråd vid garverier m. m.

16 — 22583

1941:171

(part.)

Beslag

Reglering

Anm.

Ändrad

1941:818

Upphävd

1946:93

1940:372

skrot av smidbart järn

abc

1940:714

sulfatharts, majsolja och ricinolja

abc

1940:744

tungbensin m. m.

abc

1940:752

ull och bomull m. m.

1945:716 (part.)

1940:779

hampa och hampblår

ull: abc övr:ab ab abc

1949:559

1940:1063 ljus

förbrukn. regi.

1945:684 (part.) 1949:552 1945:702

1941:3

garn och sytråd av bomull

b

1941:43

avfall och förslitna varor av kautschuk konstull samt vissa slag av avfall m. m.

abc

1946:635

ac delv. abc abc

1945:717

1941:44

1941:68

vissa gummiringar m. m.

1942:65

1943:237 1942:874 abc trätjära och vissa an- förbrukn. dra genom torrdestil- regi. lation av trä framställda ämnen använd, regi. abc 1941:169 koppar och vissa delv. kopparlegeringar ab utvidgat beslag å huförråd 1941:170 dar och skinn vid garverier och varor som där mottagas för beredning abc 1941:186 cement för byggnadsändamål abc 1941:189 vissa hartser m. m. abc 1941:336 glycerin 1942:65 a 1941:675 vissa reservgummi1943:237 ringar

1941:134

1945:840 (part.) 1949:569 1945:705

1949:425

1948:648 1949:72 1945:837 1949:569

Beslag

1941:706

1941:802 1941:815 1941:816

1941:817 1941:992 1942:22

1942:43 1942:65 1942:124

1942:736 1942:789 1942:858 1942:938 1942:964 1942:977 1943:26 1943:204 1943:237 1943:271 1943:628

Reglering

Anm.

Ändrad

Upphävd

regi. av han- abc deln med bleckplåt m. m. vissa gummistövlar handelsregl. abc asfalttakpapp m. m. handelsregl. abc 1946:117 vissa metaller och me- användn. abc tallegeringar m. m. regi. delv. ab skrot av icke smidabc bart järn vissa tryck- och olje- handelsregl. abc färger m. m. vissa spånadsämnen regi. av han- förråd och garner deln med hos tillspånadsämverkanen och re, imkonstsilke port samt visstillverkn. draglim och gelatin- handelsregl. abc lim utvidgat beslag å a 1943:237 gummiringar m. m. krom och vissa krom- handelsregl. abc haltiga material delv. ab oarbetad kautschuk abc (rågummi) m. m. oarbetad platina m. m. ab delv. c träsprit (metanol) abc och formalin vissa sprängämnen handelsregl. abc viss järnplåt handelsregl. abc vissa slag av tegel handelsregl. abc vissa konsthartser handelsregl. abc m. m. kalcinerad soda handelsregl. abc ytterl. utvidg. beslag a å gummiringar m. m. radiatorer och vär- handelsregl. abc meelement vissa natriumfoshandelsregl. .abc fater

1950:124

bleckplåt

1945:718 1946:591 1949:603

1949:279 1949:592

1946:1 1949:569 1945:701

1947:14 1946:19 1945:851 1945:839 1946:236 1945:853 1949:73 1949:569 1952:182 1949:701

Beslag

Reglering

1943:646

viss varmvalsad järnplåt m. m.

1943:756

råtagel samt vissa slag handelsregl. av borst och fiber m. m. vissa slag av fönster- handelsregl. och spegelglas handelsregl. koksalt vissa industrikemi- handelsregl. kalier bensaldehyd, bensoe- handelsregl. syra och natriumbensoat handelsregl. vissa vita pigment vissa trävaror av furu och gran m. m. vissa tomtunnor p a p p och papper samt vissa därav tillverkade varor garn av papper m. m. kinesisk och japansk handelsregl. träolja vissa växer, paraffin handelsregl. och glycerin koppar och vissa kopparlegeringar

1944:192 1945:1 1945:2 1945:3

1945:19 1946:156 1946:180 1947:119

1947:820 1948:7 1948:8 1951:634

244 Anm.

Ändrad

Upphävd

förråd vid varv samt varor som mottagas vid varv abc

1946:66

abc

1949:539

abc abc

1945:650 1949:594

abc

1946:2

abc abc

1949:145 1949:489

abc abc

1949:564 1950:33

ahc ab

1950:34 1949:593

abc

1949:74

aibc

(endast förråd hos den som yrkesmässigt använder varan)

1946:154

Stenkol Beslag

och

Reglering

Anm.

1940:53

viss koks

1940:195

viss stenkol m. m.

1941:174

vissa förråd av stenkol utvidgat beslag å stenkol stenkol och stenkols- handelsregl. briketter

1941:683 1951:49

Ved och träkol;

1941:792

1945:138

Reglering

a

Beslag

1950:346 (part.) 1950:346 1950:346

torv Ändrad

Upphävd

1941:792

1942:330

1943:907

1944:355 (part.) 1948:756 1949:488

albc

bränslen;

Upphävd

abc

Anm.

massaved (pappersved) och p r o p s

1941:683

ac

ved inom vissa orter regi. av han- vissa deln med ved förråd, och träkol viss m. m. import utvidgat beslag å ved atbc m. m.

Flytande

Ändrad

ac sv. gasverkskoks b 1941:683

Beslag

1941:263

koks

ersättningsbränslen

Reglering

Anm.

1940:208

vissa mineraloljor

atbc

1948:50

bensin m. m.

ahc

Ändrad

Upphävd

1940:315 1948:137

1949:566

Ändrad

Upphävd

1940:839 (part.) 1945:816 1945:816

Smörjmedel Beslag

Reglering

Anm.

1940:255

vissa smörjmedel m. m.

abc

1940:840

1940:840

utvidgat beslag å spillolja m. m. vissa smörjmedel utvidgat beslag å vissa smörjmedel m. m.

ac

1941:309

abc a

1942:136

1941:308 1942:136

1945:816 1945:712

Bilaga

nr 1 b.

F ö r t e c k n i n g ö v e r i m p o r t f ö r e n i n g a r m . fl. Förteckningen omfattar föreningar, som bildats intill utgången av juni 1942. (Enl. Ämark.)

Levande

djur och animaliska

ämnen:

Sveriges sill- och fiskimportörförening u.p.a., Stockholm Sveriges viltimportförening u.p.a., Stockholm Ostintressentföreningen u.p.a., Stockholm Sveriges Äggimportörförening u.p.a., Stockholm Sveriges Färskfiskimportörförening u.p.a., Stockholm Vegetabiliska

ämnen:

Fröintressentföreningen u.p.a., Stockholm Svenska importföreningen för brödsäd u.p.a., Stockholm Svenska importföreningen för färsk frukt u.p.a., Stockholm Svenska kolonialvaruimportföreningen u.p.a., Stockholm Svenska garveriidkarnas råvaru- och importförening u.p.a., Stockholm (jfr u n d e r Hudar, skinn och pälsverk samt arbeten därav) Fett, oljor och vax av animaliskt

eller vegetabiliskt

ursprung:

Svenska fettindustriernas råvaru- och importförening u.p.a., Stockholm Margarinindustriens råvaruförening u.p.a., Stockholm Tvättmedels-, tvål- och stearinindustriens råvaruförening u.p.a., Stockholm Produkter

av livsmedelsindustri;

drycker;

tobak;

fodermedel:

Foderintressentföreningen u.p.a., Stockholm Svenska chokladindustriens råvaru- och importförening u.p.a., Stockholm Mineraliska

och fossila

ämnen:

Smörjoljecentralen, importförening u.p.a., Stockholm Fristående smörjoljeimportörers förening, Stockholm Svenska smörjoljeimportörernas förening, Stockholm Förenade svenska oljeimportörers AB., Stockholm Svenska kolimportörers förening 1939 u.p.a., Stockholm Svenska stenkolsimportörernas förening, Stockholm

Kemiska produkter och apoteksvaror; färger och fernissor; vålluktande tvål, ljus och andra produkter av oljor, fett eller vax; lim; klister och sprängämnen; gödselmedel:

ämnen; gelatin;

Svenska råvaru- och importföreningen för kemikalier u.p.a., Stockholm Kemikaliegrosshandelns importförening u.p.a., Stockholm Färg- och fernissindustriens råvaruförening u.p.a., Stockholm Svenska importföreningen för konstgödselmedel u.p.a., Stockholm Tvättmedels-, tvål- och stearinindustriens råvaruförening u.p.a., Stockholm (jfr under Fett, oljor och vax av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung) Svenska förbandsgrossisternas råvaru- och importförening, Stockholm (jfr under Spånadsämnen samt arbeten därav) Hudar, skinn och pälsverk

samt arbeten

därav:

Svenska garveriidkarnas råvaru- och importförening u.p.a., Stockholm Spånadsämnen

samt

arbeten

därav:

Svenska bomullsimportföreningen 1939 u.p.a., Stockholm Svenska lin-, jute- och hampimportföreningen 1940 u.p.a., Stockholm Svenska ullimportföreningen 1939 u.p.a., Stockholm Svenska förbandsgrossisternas råvaru- och importförening u.p.a., Stockholm Svenska Fiskredskapsimportörernas förening u.p.a., Stockholm Ädla metaller

och arbeten

därav;

äkta pärlor

och ädelstenar;

mynt:

Industrisilver, förening u.p.a., Stockholm Oädla metaller

och arbeten

därav:

Svenska importföreningen för järnprodukter u.p.a., Stockholm Järnmanufakturgrossisternas importförening, Göteborg Svenska gjuteritackjärnsimportörers förening u.p.a., Stockholm Svenska valsjärns- och rörimportörers förening u.p.a., Stockholm Sveriges varvsindustriförening, Göteborg Svenska järnbalkgrossisters förening u.p.a., Stockholm Svenska rörföreningen u.p.a., Stockholm Normalrörföreningen u.p.a., Stockholm Sveriges valstrådsimportörers förening u.p.a., Stockholm Svenska järnbruksindustriens råvaru- och importförening u.p.a., Stockholm Svenska ferrolegeringsimportörers förening, Stockholm Svenska martintackjärnsimportörers förening u.p.a., Stockholm Metallsektionen, förening u.p.a., Göteborg Maskiner,

apparater

och elektrisk

materiel:

Sveriges verktygsmaskinaffärers förening, Stockholm Varor, ej annorstädes

upptagna:

Svenska konsthartsindustriens råvaru- och importförening u.p.a., Stockholm

Bilaga nr 1 c. Industrikommissionens produktionsavtal (Enl. Åmark) Varuslag

Järn och järnvaror Tackjärn Järnrör: normalrör

Avtalets arti

År då avtalet slöts

Avtalsslutande företag

g

10 järnbruksföretag

g g g g g g

1943 1944 1944 1944 1944 1946

A.-b. Åkers styckebruk Gjuteri a.-b. normalrör A.-b. Eksjö mekaniska verkstad 9 verkstadsföretag Husqvarna vapenfabriks a.-b. A.-b. centrifugalrör

Legeringsmetaller Nickel

g

Bolidens gruv a.-b.

Volfram (malm)

g

Molybden (malm)

g g g

1943 1944 1942 1943 1944 1945 1942 1942 1942

gjutna tryckrör

Andra metaller Kopparmalm

S

Koppar

g

Bly och silver

g g g g g g g

1941 1943 1945 1940 1943 1941 1944 1944 1945 1943 1945 1944 1944 1941 1941, 1943, 1945 1942 1942 1943

Aluminium

s

g g g Zink

Zink och bly Bly

g

s = subventionsavtal g = garantiavtal (avsättnings- och prisgaranti).

A.-b. Yxsjö gruvor

Säters molybdenbolag Källfallsgruvans molybdenbolag Uddgruvans molybdenbolag Bolidens gruv a.-b. (Avtal om legodrift vid vissa kronan till-1 höriga gruvfyndigheter) Bolidens gruv a.-b. Riddarhytte a.-b. A.-b. Ferrolegeringar A.-b. Svenska metallverken Trollhättans elektrothermiska a.-b. A.-b. Glucksmans metallaffär Stora Kopparbergs bergslags a.-b. A.-b. zinkgruvor Bolidens gruv a.-b. Avesta jernverks a.-b. A.-b. zinkgruvor Svenska ackumulator a.-b. Jungner A.-b. Svenska aluminiumkompaniet

Varuslag

Avtalets art

Är då avtalet slöts

Avtalsslutande företag

Elektroder och elektrodmassa Elektroder

g

1942 Elektrodmassa

g

1943 Skandinaviska a.-b. Wargöns a.-b.

Betongvaror Betongrör (Bonnarör)

g

1944 A.-b. tryckrör

Glas Fönsterglas

g

1943 Oxelösunds järnverks a.-b.

Textilvaror Cellull Skördegarn

g g

1942 1943—1948

Bilcordgarn

g

1945, 1946

Gummi och gummivaror Syntetiskt gummi

S

1943 Konservringar

g

1943 Kemiska produkter Sprit Salpetersyra Kalkkväve Kristallsoda Flytande harts

s s s g g

1941 1940 1942 1943 1943

g

g s

1943 1941

Ättiksyreanhydrid Acetylsalicylsyra Röntgenmateriel och fotografiskt papper

grafitindustri

A.-b. cellull 6, sedermera 5 och slutl. 4 företag A.-b. svenskt konstsilke

Stockholms superfosfatfabriks a.-b. Bankir a.-b. Trägårdh & Co.

Ett flertal cellulosaföretag Stockholms superfosfatfabriks a.-b. Elektrokemiska a.-b. Svenska cellulosaföreningen och Svenska pappersbruksföreningen såsom representanter för ett antal cellulosa- och pappersindustriföretag Stora Kopparbergs bergslags a.-b. A.-b. Bofors A.-b. Ceaverken

Bilaga

nr 2.

Utländsk lagstiftning1 Danmark Då andra världskriget utbröt, gällde en lag från år 1914 som medgav justitieministern att förbjuda utförsel av vissa viktiga varor. Den 2 september 1939 utfärdades en lag om extraordinära åtgärder för att säkra landets försörjning med viktiga varor m. m. Denna lag gav handelsministern och, då fråga var om åtgärder som företrädesvis rörde jordbruk och fiske, jordbruksministern fullmakt att förordna om erforderliga åtgärder för att säkra landets försörjning. Bland de åtgärder, som kunde påbjudas med stöd av lagen, märkes exportförbud samt rasoneringar och andra regleringsingripanden. För lagens tillämpning skulle tillsättas en kommission bestående av representanter för handels- och jordbruksdepartementen och för näringslivet samt åtta av riksdagen valda medlemmar. Lagen lämnade icke några närmare anvisningar för de åtgärder som kunde genomföras med stöd av densamma. Lagen, som gällde till den 31 mars 1940, förlängdes vid flera tillfällen och ersattes sedermera med en lag den 29 m a r s 1943 »om erhvervs0konomiske foranstaltninger, vareforsyning m. v.». Enligt denna lag bemyndigades handelsministern att vidtaga tillfälliga åtgärder med avseende å landets försörjning med nödvändiga varor, konsumtionsreglering, lämplig fördelning av landets varutillgångar samt främjande och reglering av produktionen. Handelsministern medgavs även rätt att för åstadkommande av landets försörjning med nödvändiga varor förfoga över i landet befintliga varulager och varor i utlandet, som tillhöra danska rättssubjekt. Ävenså lämnades i lagen bemyndigande att föreskriva import- och exportförbud och att i samband därmed uttaga vissa mindre avgifter. Om det med hänsyn till den inhemska prisnivån befanns lämpligt, ägde handelsministern vidare efter samråd med en kommitté av näringsidkare föreskriva viss clearing vid export. Vid förfogande över egendom skulle enligt lagen lämnas full ersättning. Denna skulle fastställas av särskilda nämnder, vilkas avgörande kunde överklagas till hovrätterna, i Köpenhamn S0- og Handelsretten. Det förutsattes i lagen att lokala organ skulle upprättas för att handha de olika regleringarna som genomfördes med stöd av lagen. Lagen medgav besvärsrätt över de lokala myndigheternas beslut. Besvär skulle anföras till en särskild n ä m n d bestående av en ordförande och fyra medlemmar, vilka sistnämnda utsagos efter förslag av vissa näringsorganisationer. Nämnden hade att avgiva yttrande över besvären till handelsministern, som hade att besluta i saken. Mot detta beslut fick talan icke föras. I lagen förutsattes också, att det skulle finnas en folkförsörjningsnämnd, som skulle vara rådgivare åt regeringen i frågor som berördes av lagen. Denna nämnd, som skulle tillsättas av handelsministern efter samråd med utrikes- och jordbruksministern, lär i praxis ha fått en mycket allsidig representation av företrädare för närings1

Avser tiden fram till j u n i 1951.

organisationer, statsförvaltning och riksdag. Med stöd av nu nämnda lagar genomfördes de flesta krisregleringarna i Danmark under kriget. 1 1943 års lag, som successivt förnyades för ett år i sänder, gällde i stort sett oförändrad till maj 1948. Genom en lag av den 14 maj 1948 gjordes emellertid en del ändringar. Bland annat infördes i lagen en bestämmelse som angav allmänna riktlinjer för lagens tillämpning. Det stadgades sålunda, att vid lagens tillämpning skulle iakttagas, att andra eller mera vittgående ingrepp i det normala näringslivet icke gjordes än som voro nödvändiga för en lämplig lösning av hithörande spörsmål av väsentlig betydelse. Dessutom framhölls att en återgång till normala förhållanden i näringslivet borde eftersträvas och förberedas i den utsträckning, som det var möjligt, varunder också inbegreps en utvidgning av frilistorna för export och import. I december 1948 tillfogades en bestämmelse av innehåll, att vid importregleringen skulle i görligaste mån tillses att kvoterna för färdigvaror, råvaror, halvfabrikat och investeringsvaror anpassades så att det skapades nödvändig konkurrens. Vidare anmärktes att importen skulle ökas så mycket betalningsbalansen tillät. I samband med lagändringen i maj 1948 tillades också en ny bestämmelse i syfte att möjliggöra en intimare kontakt mellan regering och riksdag rörande de frågor som behandlades i lagen. Det stadgades sålunda, att riksdagen skulle välja ett utskott om 15 ledamöter. Utskottet hade ingen beslutanderätt. Det ålåg emellertid vederbörande statsråd att lämna utskottet redogörelser för mera betydelsefulla åtgärder, som han ämnade vidtaga med stöd av lagen. I lagen infördes dessutom vissa allmänna bestämmelser. Det föreskrevs sålunda, att tillärnade åtgärder av genomgripande betydelse borde genomföras med stöd av en särskild lag om detta kunde ske utan att syftet med åtgärderna äventyrades samt att frågan i tveksamma fall borde föreläggas nyssnämnda utskott. Jämväl stadgades, att frågor om att föreskriva prisutjämningsavgift skulle underställas utskottet, då det icke gällde privata bytesavtal. Beträffande klagorätten över de lokala ransoneringsmyndigheternas beslut genomfördes en ny ordning genom en lagändring den 15 maj 1950. Denna innebar, att i den mån sådant beslut medförde att en näringsidkare fråntogs möjligheten att fortsätta med import- eller exportrörelse, inhemsk handel eller produktion, kunde beslutet överklagas hos hovrätt eller S0- og Handelsretten. Detsamma gällde om beslutet innebar att en näringsidkare icke behandlades lika som andra näringsidkare inom samma område. Lagen har sedermera förnyats senast genom lag den 28 mars 1951 och gäller till den 1 april 1952. I samband med förlängningen skedde en ytterligare begränsning i de befogenheter som lagen gav åt handelsministern. Sålunda stadgades såsom förutsättning för att produktionsregleringar skull? kunna ske, att sådan åtgärd påkallades av inträdd eller rådande knapphet på råvaror. Vidare föreskrevs att nya ransoneringar, produktionsregleringar och dylikt endast kunde genomföras med stöd av en i lags form tillkommen författning eller om det förut omförmälda riksdagsutskottet medgav att regleringen fick införas. Finland I Finland gällde då andra världskriget började en lag den 26 september 1930 om krigstillstånd. Vissa ändringar i lagen vidtogos under hösten 1939 och regeringen erhöll genom lagen vidsträckta fullmakter. Bland annat bemyndigades regeringen 1 En förteckning över krisregleringarna i D a n m a r k finnes i Betsenkning ang. varef0rsyningsloven og prisloven (1949) s. 115—130.

att förordna om beslag och förfogande över allmänna förnödenheter samt att bestämma om den ersättning, som kunde tillkomma innehavaren av den förnödenhet förordnandet avsåg. Vid förordnande om beslag kunde innehavare av beslagtagen vara åläggas att under tiden för beslaget taga vård om varan. Vidare skulle regeringen enligt lagen äga att genom lämpliga åtgärder reglera produktionen, konsumtionen och transporten av samt handeln med livsmedel, foder och bränsle samt råvaror och industrivaror, som voro att hänföra till allmänna förnödenheter, där sådan reglering erfordrades för att åstadkomma en lämplig fördelning av förnödenheterna. Slutligen ägde regeringen med stöd av lagen meddela import- och exportförbud. Lagen om krigstillstånd ersattes sedermera av en lag den 6 maj 1941 om reglementering av näringslivet under undantagsförhållanden, den s. k. maktlagen. Denna lag är konstruerad såsom en fullmaktslag och gällde ursprungligen intill utgången av år 1942. I lagen bemyndigades regeringen att för tryggande av befolkningens utkomst eller landets ekonomiska liv förordna om beslag på produkter, förnödenheter och annan lös egendom, om överlåtelse av sådan egendom till staten eller annan för produktion eller förbrukning samt om vårdnadsplikt för beslagtagen egendom. Regeringen bemyndigades tillika att utfärda föreskrifter om nyttjande av lös och fast egendom, produktionsinrättningar och transportmedel och om deras övertagande i erforderlig utsträckning för statens, samhälles, sammanslutnings eller enskilds bruk. Därjämte uppdrogs åt regeringen att utfärda föreskrifter om förpliktande för samhälle, sammanslutning eller enskild att utföra viss uppgift eller ombesörja viss produktion. Enligt lagen fick regeringen i de hänseenden som nu närmast äro av intresse vidare fullmakt till att för nyss angivet syfte reglera produktion, handel och transport samt export och import av alla slags produkter, förnödenheter och övrig lös egendom samt kraft. Lagen stadgade en principiellt viktig inskränkning i regeringens befogenhet i det att däri föreskrevs, att om med stöd av lagen utfärdades stadganden, vilka enligt regeringsformen erfordrade riksdagens medverkan, skulle de ofördröjligen delgivas riksdagens talman, som hade att lämna riksdagen meddelande härom. Vidare förutsattes att sådana stadganden skulle upphävas om riksdagen så beslutade. Vilken betydelse denna inskränkning i regeringens befogenheter haft i praktiken är det givetvis svårt att göra något uttalande om. Maktlagen förnyades successivt för ett år i sänder. I samband med förlängningarna tillkommo vissa ändringar i lagen såväl i utvidgande som i inskränkande riktning. I förstnämnda hänseende kan anmärkas, att år 1944 i lagen infördes bemyndigande för regeringen att utfärda föreskrifter angående omhändertagande och insamlande av fisk och villebråd samt av alster, som kunde erhållas från fastighet, eller av andra produkter, därest alstren och produkterna voro av mindre värde för ägaren. De begränsningar, som vidtogos i lagen, skedde första gången 1948, då bl. a. nyssnämnda stadgande uteslöts. F r å n och med år 1949 begränsades regeringens befogenheter att beslagtaga och reglera produktionen och omsättningen till viktiga allmänna varor och importvaror. I samband med att lagen förlängdes för år 1950 föreskrevs, att åtgärder av nyss angivet slag i fråga om viktiga förnödenheter, som icke importerades, skulle få vidtagas endast då särskilt trängande skäl det påkallade. Lagen har senast förnyats den 29 december 1950 att gälla till utgången av år 1951. I lagen givas också bestämmelser om i vilka .fall ersättning skall utgå. Som allmän p r i n c i p fastslås, att om någon genom en med stöd av maktlagen genomförd reglering av ovan angivet slag lidit skada eller till annan överlåtit egendom eller till förmån för annan utfört uppdrag eller dragit försorg om produktion, skall han 252

därför erhålla skälig ersättning. Är värdet av den lidna skadan eller den fördel annan erhållit obetydlig, äger regeringen dock bestämma, huruvida ersättning skall utgå. Närmare bestämmelser om enligt vilka grunder ersättning skulle utgå och om förfarandet vid ersättningsfrågornas behandling ägde regeringen utfärda. I lagen föreskrevs emellertid att i sistnämnda hänseende skulle beaktas att den som var missnöjd med ersättningsbeslut skulle ha möjlighet att överklaga sådant beslut hos högre myndighet. Med stöd av maktlagen genomfördes under krigstiden mycket långtgående regleringar. Sålunda stadgades i slutet av år 1942 nyetableringsförbud såväl för industriens som handelns del och i juni 1945 utvidgades förbudet att avse alla grenar av näringslivet. Undantag gjordes dock för bl. a. jordbruket och dess binäringar samt tryckning och utgivning av böcker, tidningar och andra trycksaker. Enligt de utfärdade bestämmelserna erfordrades tillstånd för att starta ett nytt företag, börja ny verksamhet inom en redan befintlig rörelse, flytta eller överlåta en rörelse.

Norge Den rättsliga grundvalen för de ransoneringar av konsumtionsvaror och av råvaror för industriellt bruk, som under andra världskriget och för tiden därefter genomfördes för det norska näringslivet, utgöres främst av en lag den 14 maj 1917, kallad »Lov om foranstaltninger till at sikre og ordne landets forsyning med livsforn0denheter og andre varer». Genom nämnda lag, vars giltighetstid icke är begränsad, medgives, att Konungen för att säkra och ordna landets försörjning med livsmedel, bränsle, foder- och gödselmedel, byggnadsmaterial samt råvaror, halvfabrikat och andra varor, som erfordras för den inhemska industrien och annan näringsverksamhet eller för landets försvar eller som eljest är av allmän betydelse, kan meddela bestämmelser uti åtskilliga i lagen angivna avseenden. Sålunda kan förordnas om beslagtagande och avstående till kronan av fast och lös egendom, elektrisk kraft m. m. Har beslut om avstående av viss vara icke meddelats inom 30 dagar sedan beslagsbeslutet meddelades, äger innehavaren av varan påfordra att beslaget häves. Om icke beslut om att varan skall avstås meddelas inom 14 dagar därefter, är beslaget hävt. Vidare kan med stöd av lagen stadgas produktionsplikt inom jordbruk och skogsbruk samt för industrier och andra företag. Härjämte kan föreskrivas förbud mot framställning av vissa varor ävensom bestämmelser r ö r a n d e lagerhållning samt angående bearbetning, förbrukning och annat utnyttjande av viss vara. Jämväl kan föreskrivas att införsel, försäljning eller annan omsättning av vara skall ske uteslutande genom staten eller statlig institution eller genom särskilt bestämt enskilt rättssubjekt. Slutligen kunna bestämmelser meddelas rörande handel med viss vara. I lagen givas också allmänna regler om ersättning och om sättet för bestämmande därav. I förstnämnda hänseende stadgas, att skada som vållas av föreskrift om beslag eller produktionsplikt eller genom förlängd lagerhållning av vara vid föreskrifter av annat slag skall ersättas. Därest överenskommelse icke kan träffas om ersättningens storlek, skall ersättning bestämmas genom skiljedom. Skiljemän utses av fylkesmannen. Befinnes det emellertid för särskilt fall lämpligt, kan Konungen bestämma, att beslut om ersättning skall meddelas av en skiljenämnd om 5 ledamöter, vilka utses av H0jesteret. Nämndens ordförande och hans suppleant skall uppfylla kraven för utnämning till h0jesteretsdomere. Besvär över nämndens beslut kan anföras hos H0jesteret. I ett speciellt fall ha bestämmelser om ersättning meddelats genom särskild lag 253

av den 5 mars 1948. Ersättningen avsåg valkokerier och valfångstbåtar som rekvirerats samt valolja och andra varor som avståtts till staten under våren 1940. Har föreskrift meddelats om ensamrätt för försäljning av viss vara är den som erhållit sådan rätt skyldig att på anmodan övertaga varor av det slag rätten avser, försåvitt varorna köpts före bestämmelsens ikraftträdande och inköpet icke överstiger köparens normala behov. Skyldighet föreligger också att övertaga varor som på lagligt sätt framställts av den som påyrkar att varorna skola övertagas. Kan icke överenskommelse träffas om ersättning i nu förevarande fall skall ersättning bestämmas genom beslut på sätt ovan sagts. Förutom genom 1917 års lag ha krisregleringarna i Norge genomförts med stöd av åtskilliga särskilda, oftast tidsbegränsade lagar. Som exempel kan nämnas att i slutet av år 1946 infördes en allmän reglering av utrikeshandeln genom två som tillfälliga betecknade lagar den 13 december 1946 om import- respektive exportförbud. Enligt dessa lagar kunde Konungen bestämma om import- och exportavgifter. Lagarna voro icke tidsbegränsade. Vidare kan nämnas en lag den 2 juli 1948 om »regulering av produksjon, omsetning og utf0rsel av fisk og fiskevarer m. v.». Enligt denna lag bemyndigades Konungen att, i den utsträckning så ansågs nödvändigt med hänsyn till varuutbytet med utlandet, giva föreskrifter om reglering av produktionen och exporten av fisk och produkter därav samt beträffande handeln med sådana varor. Det förutsattes att kostnaderna för regleringen skulle täckas genom avgifter på exporterad vara. Några ersättningsregler gåvos icke i lagen. Ursprungligen gällde lagen till den 1 juli 1949 men h a r sedermera förlängts till den 1 juli 1951.

England Den omfattande reglering av näringslivet som under andra världskriget genomfördes i England bygger främst på en fullmaktslag av år 1939 (Emergency P o w e r s [Defence] Act). Förutom denna lag funnos åtskilliga speciella lagar. Med stöd av dessa lagar kunde regeringen meddela tillverkningsförbud och ålägga produktionsplikt. Regeringen kunde även med stöd av lagarna förfoga över privata företag samt för statens räkning driva affärsverksamhet och annan näring. Med krigsslutet upphörde nämnda lagar att gälla och ersattes då av nya fullmaktslagar, bl. a. Supplies and Services (Transitional Powers) Act av den 10 december 1945, vilken ägde giltighet under fem år, och därefter kunde med parlamentets samtycke förlängas för ett år i sänder. Denna lag lämnade regeringen vittgående fullmakter att vidtaga erforderliga åtgärder för tillgodoseende av vissa i lagen närmare angivna syften bl. a. för att säkra tillförsel av livsviktiga varor i erforderlig utsträckning och för att åstadkomma en rättvis fördelning av sådana varor. I princip skulle de befogenheter som gåvos i lagen användas för att omställa näringslivet från krigsekonomi till fredsekonomi. I lagen föreskrevs att parlamentet utan dröjsmål skulle underrättas om reglering som genomfördes med stöd av lagen och att såväl underhuset som överhuset var för sig inom 40 dagar kunde besluta, att regleringen skulle upphävas. Genom en tilläggslag av den 13 augusti 1947, kallad Supplies and Services (Extended Purposes) Act, befullmäktigades regeringen att bestämma om krisregleringar för att främja produktiviteten inom handel, industri och jordbruk samt för att stimulera exporten och minska importen ävensom för att tillse att landets samlade resurser gjordes tillgängliga och användes på ett sätt som var bäst ägnat att tillgodose landets intressen. 254

Bilaga nr 3.

Statliga regleringar av näringslivet ur statsrättslig synpunkt Såväl i rättsvetenskapen som i samband med olika lagstiftningsåtgärder har frågan om tillåtligheten av statliga regleringar på näringslivets område ur statsrättslig synpunkt tilldragit sig stort intresse. Det är därvid framför allt två spörsmål som diskuterats, nämligen för det första i vilken utsträckning ingrepp av förevarande art äro tillåtna ur statsrättslig synpunkt, och för det andra, vilken lagstiftningsform som bör väljas för beslut om åtgärder av reglerande art. I det senare avseendet har frågeställningen varit: skall åtgärden genomföras genom beslut av Konungen och riksdagen samfällt eller kan den beslutas av Konungen ensam. Utgångspunkt för en bedömning av nämnda båda spörsmål ur statsrättslig synpunkt äro bestämmelserna i gällande grundlagar, främst regeringsformen. Bland de grundlagsstadganden, som därvid i första hand äro av intresse, märkas RF § § 4 , 16, 74, 87 och 89. Genom RF § 4 h a r fastslagits att den styrande makten tillkommer Konungen på sätt regeringsformen föreskriver. I RF § 16 heter det bland annat: Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt h i n d r a och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva. Enligt RF § 74 äger Konungen, då enligt beslut av Konungen i statsrådet och efter utfärdande av riksdagskallelse rikets krigsmakt eller någon del därav ställes på krigsfot, i den ordning, på det sätt och på de villkor samt med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmes i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag, låta av kommuner eller enskilda utfordra förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att i orten tillgå och som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses. Områdena för den å Konungen och riksdagen gemensamt ankommande lagstiftningen, å ena, samt den lagstiftningsmakt som tillkommer Konungen ensam, å andra sidan, bestämmas — bortsett från viss speciallagstiftning som i detta sammanhang är utan betydelse — genom stadgandena i RF § § 8 7 och 89. Enligt det förra grundlagsbudet ankommer det å riksdagen att gemensamt med Konungen stifta allmän civil- och kriminallag ävensom kriminallag för krigsmakten. RF § 89 åter behandlar enligt sin ordalydelse bl. a. lagar och författningar, som röra rikets allmänna hushållning.

Innebörden av RF % 16 Rörande tolkningen av RF § 16 — som stundom kallats »Sveriges Magna Charta» — ha i doktrinen mycket skiftande uppfattningar kommit till synes 1 . Sålunda har paragrafen enligt en åsikt ansetts endast binda Konungen som innehavare av den exekutiva makten samt de honom underordnade myndigheterna. Enligt en annan uppfattning binder den Konungen såväl i nyssnämnda avseende som vid utövandet av den ekonomiska lagstiftningsmakten men däremot icke vid sådan lagstiftning som sker gemensamt med riksdagen. En tredje meningsriktning åter hävdar, att paragrafen avser att vara normerande för Konungen även i hans egenskap av lagstiftare samfällt med riksdagen. Därvid h a r den meningen uttalats att stadgandets huvudsakliga innebörd blir ett krav på att de konkreta åtgärderna skola grunda sig på generella normer och ett till sin innebörd mera obestämt anspråk på att dessa normer skola motsvara rättsmedvetandets krav. 2 Sakkunniga 3 som i maj 1941 avgåvo betänkande angående ändrad lydelse av RF § 16 uttalade för sin del, att stadgandet i vad det avsåg att utgöra ett skydd för äganderätten blott var riktat mot regeringsmakten och sålunda icke begränsade möjligheten av en samfälld lagstiftning i strid med de normer som uppställas i paragrafen. 4 Något auktoritativt avgörande av Högsta domstolen i denna fråga finnes icke. Även råda stora meningsskiljaktigheter i fråga om hur grundlagsbudet rätteligen bör tolkas när det gäller frågan om vilket skydd, som RF § 16 utgör för medborgerliga rättigheter på det ekonomiska området. Enligt en åsikt avser nämnda grundlagsstadgande att beskydda bestående rättsställningar över huvud taget. 5 Vidare h a r gjorts gällande, att när fråga är om den näringsverksamhet, som regleras genom 1864 års näringsfrihetsförordning, principiellt vilka skyl1 En s a m m a n f a t t a n d e redogörelse för doktrinen finnes i ett i maj 1941 avgivet b e t ä n k a n d e med förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen (SOU 1941:20 s. 86— 113). Förutom d ä r åberopad litteratur kan hänvisas till Appelberg: Anmälan av N. Herlitz: Om lagstiftning (i SvJT 1932 s. 23 ff). Fahlbeck, Jägerskiöld o. Sundberg: Medborgarrätt (1947). Herlitz: Föreläsningar i förvaltningsrätt III (1949), Kristid och äganderätt (i Förvaltningsrättslig tidskrift (FT) 1943 s. 284 ff), Kvarlåtenskapsskatten och regeringsformen (i Svensk Tidskrift 1947), Äganderättens och näringsfrihetens värn. Föredrag inför Sthlms Köpmansklubb d. 3 okt. 1944, Svenskt författningsliv (1947) och Karakteristiska drag i svensk förvaltningsrätt (i Nordisk Administrativt Tidskrift 1950 s. 38 ff). Jägerskiöld: Statens ersättningsskyldighet vid införande av monopol (1947) och Mot vem r i k t a r sig R F § 16? i Festskrift för Vilhelm Lundstedt (1947) s. 129 ff. Myrberg: Om äganderättsskyddet enligt § 16 regeringsformen (i Statsvetenskaplig tidskrift (StvT) 1941 s. 297 ff) och om rekvisitions- och förfogandelagstiftningens j u r i d i s k a n a t u r (i Statsvetenskaplig tidskrift 1944 s. 12 ff). Reuterskiöld: Om förvaltningsingrepp i näringslivet ur rättslig synpunkt (i Statsvetenskaplig Tidskrift 1943 s. 130 ff). Staedler: Rättsstatsprinciperna och vår rättsordning i Skrifter åt m i n n e t av C. A. Reuterskiöld s. 287 ff. Sundberg: Om expropriations-, rekvisitions- och förfoganderätt (i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1945 s. 321 ff) och Statens ersättningsskyldighet vid ingrepp i näringsrättighet (i Festskrift för Svenska Handelsagenters Förening (1944). 2 Herlitz: Föreläsningar III s. 59. 3 De sakkunniga voro dåvarande professorn Herbert Tingsten, ledamöterna av r i k s dagens första k a m m a r e dåvarande professorn Georg Andrén och redaktören fil. d : r Knut Petersson, ledamoten av riksdagens a n d r a k a m m a r e möbelsnickaren Erik Fast samt godsägaren fil. lic. Ferdinand Nilsson. ' S O U 1941:20 s. 13 o. 30. 5 Sundberg: i FT 1945 s. 324.

digheter som helst kunna föreskrivas rörande ordningen för näringens bedrivande utom skyldighet att fortsätta driften. 1 Enligt en tredje åsikt kan det rent av ifrågasättas i vad mån näringsfriheten över huvud taget beröres i regeringsformen och att även om så är fallet, grundlagsbudet ej lägger hinder i vägen för en i lagstiftningens form åvägabragt inskränkning i näringsfriheten. 2 Den allmänna regleringen av förhållandet mellan staten och näringsidkare gives i Kungl. förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet. Enligt denna förordning är i p r i n c i p varje svensk man och kvinna berättigad att i stad eller å landet idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering, att till utlandet utföra och därifrån införa samt emellan inrikes orter fortskaffa varor ävensom att driva inrikes och utrikes skeppsfart. Vissa inskränkningar gälla för vissa befattningshavare, såsom exempelvis allmän åklagare, samt i fråga om vissa yrken såsom t. ex. apotek, bokhandel, restaurantrörelse. Vilken juridisk karaktär rätten att driva näring har, är icke fullt klart. Enligt en åsikt medför det allmänna berättigandet enligt näringsfrihetsförordningen icke sådan rättighet som är skyddad mot statliga ingrepp. 3 Emellertid har också den uppfattningen hävdats att näringsidkare enligt svensk statsrätt h a r ett skydd för den ställning, som de förvärvat genom näringsrättens utövning, av beskaffenhet att jämställas med äganderätt. 4 1941 års sakkunniga ha givit uttryck för den uppfattningen att exempelvis försäljningsförbud och förbud att nyttja vissa saker indirekt innebära intrång i äganderätten. I anslutning härtill föreslogo de att i R F § 16 skulle — förutom skydd för äganderätten — införas ett stadgande av innehåll, att svensk medborgares frihet i utövande av näring eller yrke skulle få inskränkas endast med stöd av utav Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag. 5

Konungens

lagstiftningsmakt

enligt RF § 89

Frågan om omfattningen av Konungens befogenheter enligt RF § 89 — den s. k. administrativa lagstiftningsmakten — har allt sedan grundlagsstadgandets tillkomst varit mycket omstridd. Ordalagen i RF § § 8 7 och 89 lämna föga vägledning för frågans bedömande. RF § 87 1 mom. avser enligt sin lydelse allmän lag samt RF § 89 lagar och författningar, som röra rikets allmänna hushållning. Sistnämnda uttryck är alltför obestämt för att giva någon säker vägledning för stadgandets tolkning. 6 Av uttalanden vid 1809 års grundlagars tillkomst framgår, att med uttrycket »allmän lag» avsågs 1734 års lag. 7 Enligt stadsfästelsereso1

Reuterskiöld: i StvT 1943 s. 131 f. Herlitz: Föredrag s. 16. 3 Undén: Några ord om näringskoncessioner enligt svensk r ä t t (i Tidskrift for Rettsvidenskap 1913 s. 69 ff). Lundstedt: Utlåtande till n y k t e r h e t s k o m m i t t é n (Bilaga till k o m m i t t é n s bet. del V (1914), Tobakskommitténs b e t ä n k a n d e 1911, del I, s. 52 ff. Jfr också SOU 1934:35 s. 160 o. 170, SOU 1933: 15 o. 1936: 10, 1940: 34 o. 1947: 14. 'Grotenfelt och Winroth i Tobakskommitténs betänkande, del I, s. 361 o. 370. Jägerskiöld: Statens ersättningsskyldighet vid införande av monopol s. 23 och Sundberg: Statens ersättningsskyldighet vid ingrepp i näringsrättighet i Festskrift för Svenska Handelsagenters Förening s. 206. 6 SOU 1941:20 s. 30. 8 Thulin: Om Konungens ekonomiska lagstiftning (1890) s. 10. 7 Thulin: a.a. s. 12 f, Herlitz: Om lagstiftning s. 439 ff, Malmgren: Sveriges grundlagar, 5:te u p p l . (1951) s. 89. 2

17 — 22583

lutionen till 1734 års lag skulle i lagen finnas »alla de nödigste stycken som till det enskilda levernet i ett väl beställt rike höra och uti rättegångs- och utsökningsmål kunna till rättesnöre tjäna, varigenom rätt och rättvisa kan h a n d h a v a s och bibehållas». I resolutionen förklarades tillika, att lagen icke innehöll »vad ekonomie och politie förordningar angår, vilka efter förefallande omständigheter finnas mera förändring vara underkastade». Den anordning som sålunda valdes för att bestämma gränsen mellan allmän och ekonomisk lagstiftning medförde emellertid att någon allmängiltig regel, som kan tjäna till ledning för en gränsdragning mellan de båda lagstiftningsområdena, icke erhölls. Vid grundlagarnas tillkomst synes även ha avsetts att i samband med en revision av 1734 års lag få till stånd en mera bestämd gränsdragning. 1 Under 1800-talet gjordes också skilda försök att bestämma gränsen för Konungens ekonomiska lagstiftning. Spörsmålet behandlades av lagutskottet vid 1809—10 års riksdag, som i betänkande den 1 april 1810 yttrade bl. a., att det är »bland de svåraste problemen» att urskilja lagar och författningar med avseende å RF §§ 87 och 89 »emedan, då civila lagars fullkomlighet och högsta syftemål är att jämte bestämmande och skyddande av varje medborgares rättigheter, befordra enskild flit och hushållning samt därav beroende allmän välmåga, det härigenom bliver vanskeligt att utstaka någon gräns varigenom de från allmänna hushållningslagar skola vara noga skilda». 2 På förslag av utskottet utsagos kommitterade, den s. k. lagkommittén, för att bl. a. utreda, vilka allmänna grunder, som voro lämpligast att följa vid urskiljande av juridiska och ekonomiska lagar. I utlåtande den 12 mars 1811 yttrade kommittén beträffande n ä m n d a spörsmål, att ändamålet för den civila och kriminella lagen var att skydda var och en i ägandet och utövningen av de privaträttigheter, som tillkommo honom, samt att den allmänna lagen därför borde härledas från rättvisans fasta och oföränderliga grunder, som vid tillämpningen och utövningen ej fingo inskränkas eller rubbas av hänsyn till ekonomiska fördelar, vilka kunde ernås genom att samma grunder frångingos. Beträffande de ekonomiska lagarna eller förordningarna framhöllo kommitterade, att ändamålet med dessa voro att genom en klok fördelning och uppmuntran av näringsfången i allmänhet och stadgande av grunderna för deras utövning bereda allmän välmåga. Denna omständighet medförde att de ekonomiska lagarna borde efter olika förhållanden tid efter annan rättas och således vara föränderliga. Kommitterade framhöllo vidare, att de grunder till skillnad mellan civillagen och ekonomisk lagstiftning som sålunda angivits voro obestämda men att de icke ansågo sig kunna göra någon närmare gränsdragning, dels emedan avseende alltid måste göras på den större eller mindre rätt, varmed enskilda kunde innehava den egendom eller det näringsfång, för vårs bruk och utövning ekonomiska föreskrifter funnos nödiga, dels ock av den orsak, att reglering av allmänna hushållningsalster i mer eller mindre mån inskränkte enskildas fria disposition av vad de besutto. 3 Även senare under 1800-talet gjordes i olika sammanhang försök att bestämma en klar gräns mellan den allmänna lagstiftningen och den ekonomiska. Uttalanden i ämnet gjordes sålunda av konstitutionsutskottet vid 1847, 1867 och 1869 års riksdagar. Dessa försök ledde emellertid icke till något resultat. 4 Ej heller lämna de överväganden som gjordes senare under 1800-talet i sam1 Hagström: F r å g a n om Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt i riksdagen efter 1866 (i StvT 1920 s. 183). 2 Thulin: a.a. s. 13 f. 3 Thulin: a.a. s. 16 ff. * Se h ä r o m n ä r m a r e Thulin a.a. s. 21 ff och Hagström a.a. s. 184 ff.

band med de tvistigheter som då förekommo mellan Kungl. Maj:t och riksdagen beträffande frågan om vad som inrymdes under Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt någon lösning på ifrågavarande spörsmål. 1 Under 1900-talet synas några försök icke ha gjorts att genom lagstiftning få till stånd en gränsdragning mellan allmän och ekonomisk lagstiftning. Spörsmålet angående i vilken omfattning riksdagen bör medverka vid lagstiftningsåtgärder har emellertid diskuterats i olika sammanhang. Sålunda uttalade sakkunniga 2 som år 1946 tillkallades för att verkställa utredning av spörsmålet om riksdagens arbetsformer och därmed sammanhängande frågor beträffande riksdagens medverkan vid Konungens ekonomiska och administrativa lagstiftning bl. a., att de helt delade den uppfattningen som uttrycktes i direktiven, att den utveckling, som efter hand inskränkt Konungens makt på berörda område, i och för sig var välgrundad. Vidare framhölls, att den ekonomiska och administrativa lagstiftningen många gånger innebar väsentliga ingrepp i medborgarnas frihet och egendom och att redan av den anledningen riksdagens medverkan var av betydelse. Å andra sidan betonade de sakkunniga, att mindre väsentliga författningar icke onödigtvis borde underställas riksdagen för dess hörande och att ej heller smärre författningsändringar utan någon principiell betydelse borde hänskjutas till riksdagen, även om den författning som ändringarna avsågo utfärdats efter riksdagens hörande. De sakkunniga rekommenderade, att författningar och författningsändringar, vilka icke inneburo egentliga ingrepp i medborgarnas frihet, skulle kunna utfärdas av Kungl. Maj:t ensam även om de tidigare utfärdats efter riksdagens hörande. Däremot ansågo de sakkunniga, att sådana ursprungliga ekonomiska och administrativa författningar som efter delegation från Kungl. Maj:t överförts till den gemensamma lagstiftningens område, alltjämt borde förbehållas Konungens och riksdagens gemensamma beslut. 3 Spörsmålet om Kungl. Maj:ts befogenheter enligt RF § 89 har under 1930- och 1940-talen vid ett flertal tillfällen behandlats i riksdagen. Konstitutionsutskottet vid 1936 års riksdag gjorde sålunda ett allmänt uttalande i frågan. Utskottet anförde, att utskottet vid granskning av statsrådsprotokollen i olika fall funnit, att vederbörande föredragande icke alltid strängt fasthållit vid nödvändigheten att i svensk förvaltning skilja mellan vad som kan vara för det allmänna lämpligt å ena sidan och den rätt, som lagligen tillkom den enskilde medborgaren, även när denna rätt råkade i viss motsättning till det allmänna intresset, å den andra. Om och när vid dylika motsättningar den enskildes rätt ansågs böra vika för det allmännas intresse, ankom det icke på Kungl. Maj:t att godtyckligt härom besluta; den möjligen såsom nödvändig ansedda begränsningen av den enskildes rätt eller frihet måste i dylika fall åvägabringas genom lagstiftning med riksdagen i de former R F § 87 föreskrev. Under hänvisning till de allmänna synpunkter som sålunda kommit till uttryck beslöt utskottet anmärkning jämlikt RF § 107 bl. a. för det att i vissa av Kungl. Maj :t i administrativ ordning utfärdade kungörelser intagits bestämmelser, enligt vilka enskild näringsidkare vid vite eller straffansvar ålagts skyldighet att för clearingnämnden respektive clearingkontoret eller deras ombud tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill h ö r a n d e handlingar. Mot 1

Se härom närmare Hagström a.a. s. 197 ff. De sakkunniga voro ledamöterna av riksdagens första kammare landshövdingen Th. E. N. Bergquist och agronomen I. Persson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare prosten H. M. Hallen, docenten E. W. Hastad, stadsbibliotekarien G. V. Nilsson och tullöveruppsyningsmannen K. E. W. Senander. 3 SOU 1947: 79 s. 24. Jfr särskilda utskottets uti. 1/1948 s. 11. 2

beslutet att framställa anmärkning reserverade sig nio av utskottets ledamöter. 1 Frågan berördes också av andra lagutskottet, när detta hade att behandla ett för 1935 års riksdag framlagt förslag till reglering av arbetsförmedlingsverksamheten, därvid utskottet yttrade bl. a. följande: Departementschefen h a r funnit anledning saknas att förläna de föreslagna bestämmelserna k a r a k t ä r e n av en av Konungen och riksdagen stiftad lag. Departementschefen h a r härvid anfört b l . a. att i likhet med vad som skett vid ä n d r i n g a r i näringsfrihetsföro r d n i n g e n , b e s t ä m m e l s e r n a lämpligen borde s a m m a n f ö r a s i ett förslag till förordning, •över vilket förslag riksdagens y t t r a n d e borde i n h ä m t a s . Utskottet vill h ä r u t i n n a n erinra, att Kungl. Maj:t i prop, nr 41 till 1932 års riksdag föreslog riksdagen att antaga förslag t i l l dels lag om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning, dels ock lag om ändring i näringsfrihetsförordningen, vilken proposition emellertid blev av riksdagen avslagen samt att å r 1924 verkställdes viss ändring i näringsfrihetsförordningen genom en av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad, den 27 j u n i s.å. utfärdad lag. Enligt u t skottets f ö r m e n a n d e innehåller det av Kungl. Maj :t framlagda författningsförslaget bestämmelser av sådan innebörd att riksdagen icke bör i n s k r ä n k a sig till att avgiva y t t r a n d e u t a n b ö r för sin del i ä m n e t fatta beslut. 2

Spörsmålet belyses också av en del uttalanden som i andra sammanhang gjorts av konstitutionsutskottet. I anledning av motioner vid 1947 års riksdag uttalade utskottet, att utskottet var förvissat om att regeringen var beredd att som förut medverka till att riksdagen erhöll medbestämmanderätt beträffande författningar, vilka inneburo väsentliga ingrepp i medborgarens frihet och egendom. 3 Vid 1943 och 1948 års riksdagar framställdes vissa anmärkningar inom konstitutionsutskottet r ö r a n d e åtgärder som av Kungl. Maj:t föreskrivits genom administrativ lagstiftning. Vad som i förra fallet ansågs böra föranleda anmärkning var att lastbilsägare ålagts skyldighet att utföra vissa transporter och att vara anslutna till auktoriserade lastbilscentraler. I det senare fallet gällde anmärkningarna vissa inskränkningar som föreskrivits rörande biltrafiken (bl. a. det s. k. söndagsförbudet) samt regleringen av den yrkesmässiga slakten. Anmärkningarna vunno dock icke majoritet. 4 Att söka avgöra frågan angående omfattningen av Konungens administrativa lagstiftningsmakt med ledning av huru i praxis olika författningar tillkommit synes vara föga givande. Det framstår nämligen som uppenbart att spörsmålet om vilken lagstiftningsform, som i ett givet fall skolat väljas, ofta icke avgjorts efter rent rättsliga normer utan att andra synpunkter ofta fått öva inflytande vid avgörandet. 5 Någon bestämd konstitutionell praxis som kan tjäna till vägledning vid frågans bedömande finnes alltså icke. Praxis giver emellertid vid handen att utvecklingen sedan mitten av 1800-talet otvetydigt gått i riktning mot att medgiva riksdagen allt större inflytande på den ekonomiska lagstiftningens område. 6 Detta ökade inflytande h a r genomförts på olika vägar. Främst kan därvid framhållas anx

K U : s m e m . 34/1936 s. 9 ff. A L U : s u t i . 20/1935 s. 10. »Motionerna 1:16/1947 (hr Herlitz) o. 11:29/1947 ( h r r Nolin o. Ha?ggblom) KU:> uti. 24/1947 s. 2. *KU:s m e m . 8/1943 p u n k t XI o. 23/1948 p u n k t e r n a V och VI. 5 H e r l i t z : Om lagstiftning s. 410 f. och Thulin: a.a. s. 20 f. "Herlitz: Om lagstiftning s. 450 ff o. 488. Malmgren: a.a. s. 96. Reuterskiöld: Sveriges grundlagar (2 u p p l . 1934) s. 166 f. Thulin: a.a. s. 55 och 154 ff. SOU 1931:26 s. 109. 2

vändningen av konstitutionella fullmakter i form av fullmaktslagar. 1 Vidare kan erinras om att riksdagen kommit att medverka vid tillkomsten av vissa författningar, vilka sammanhänga med bevillningarna, utan att något egentligt stöd härför kan erhållas från grundlagarna. 2 Också vill det synas som om begreppet allmän civil- och kriminallag givits ett vidgat innehåll. 3 Även kan framhållas att riksdagen ansetts böra medverka vid tillkomsten av ekonomisk lag då fråga varit om mera kännbara ingrepp i de enskildas förhållanden, ehuru en sådan medverkan med en strikt grundlagstolkning icke varit nödvändig. 4 Vidare kan erinras om att det ibland förekommer att riksdagen medverkar i den formen att dess yttrande inhämtas rörande visst förslag till ekonomisk lag. Som exempel härpå kan nämnas, att Kungl. Maj :t ansett sig böra inhämta riksdagens yttrande över ett förslag till livsmedelsstadga därvid anfördes, att innehållet i denna var av den art, att den torde kunna utfärdas av Kungl. Maj :t med stöd av RF § 89 men att riksdagens yttrande på grund av stadgans allmänna betydelse och ekonomiska konsekvenser borde inhämtas om förslagets huvudgrunder. 5 Undantag från denna utveckling förekom emellertid såväl under världskriget 1914—1918 som under det senaste världskriget. Under dessa tidsperioder användes Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt i ökad omfattning. 6 I den statsrättsliga doktrinen ha olika försök gjorts att bestämma området för Konungens administrativa lagstiftning. Av dessa må återgivas följande uttalanden, vilka belysa Konungens rätt att reglera näringslagstiftningen. Thulin uttalar, att Konungen i kraft av sin ekonomiska lagstiftningsmakt äger att ordna de enskildas förhållanden till varandra och till staten vid särskilda yrken såsom lantbruk, jakt, fiske, skogshushållning, bergsbruk, fabrik, handel och hantverk, kredit- och kommunikationsanstalter, så vitt de nämligen kräva ordning i det offentligas intresse dock utan att något ingrepp får ske i den äganderätt, vid vilken var och en jämlikt den allmänna civila lagen bör bibehållas. 7 Det framhålles vidare att Konungen genom sin ekonomiska lagstiftning kan göra ganska starka såväl offentligrättsliga som privaträttsliga inskränkningar i de enskildas rätt. 8 Herlitz framhåller, alt lagstiftning som reglerar enskildas inbördes förhållanden städse skall ske i den i R F § 87 mom. 1 föreskrivna ordningen. Avser lagstiftningen reglering av förhållandet mellan staten och den enskilde blir den synpunkt som i varje särskilt fall ligger till grund för förhållandet mellan staten och den enskilde utslagsgivande. Anser man att hänsyn för de enskilda intressena böra medföra att dessa tillförsäkras största möjliga säkerhet bör lagstiftningens form väljas för regleringen, ö n s k a r man utrusta en rättssituation med ett rättsskydd någorlunda jämförligt med det som tillkommer äganderätten, bör civillagstiftningens form krävas för dess rubbande. Men även där rättssituationen ej nått denna grad av kon1

Herlitz: FT 1939 s. 232 f. Herlitz: FT 1939 s. 289. 3 Herlitz: Om lagstiftning s. 458 ff. 'Herlitz: FT 1943 s. 292 f. 5 Prop. 63/1951 s. 78. 2

"Herlitz: Några iakttagelser r ö r a n d e Sveriges kristidsförfattning i Festskrift för Nils Stjernberg s. 116. Reuterskiöld: Grundlagar s. 167. Sundén: Krispolitiken och de konstitutionella fullmakterna FT 1939 s. 272 ff 7 Thulin: a.a. s. 200 f. 8 ibid. s. 203.

solidering måste det mången gång, särskilt i fråga om ingrepp av större räckvidd, anses vara bäst överensstämmande med den tankegång, som ligger bakom RF § 87, att civillagstiftningens form användes. 1 Vidare framhålles, att det ä r RF § 87 1 mom. som är det i egentlig mening kompetensreglerande stadgandet, varför om detta stadgande och RF § 89 i ett givet fall visa sig oförenliga med v a r a n d r a sistnämnda stadgande bör vika för det förra. 2 Malmgren anför, att enskildas inbördes förhållanden från grundlagarnas tillkomst och alltjämt skola regleras i civillagstiftningens form men att gränsen mot det administrativa lagstiftningsområdet blivit alltmer obestämd. Orsaken härtill var tvåfaldig: dels hade lagarnas ofta dubbla syften — att på en gång reglera enskildas mellanhavanden och tillgodose det allmännas intressen — tydligare framträtt och dels hade ekonomilagstiftningen för att fullfölja sina syften gjort kännbara ingrepp i de rättigheter, som den allmänna lagen skulle upprätthålla. Vidare framhålles, att svårigheterna att bestämma gränsen mellan allmän lag samt ekonomilag numera icke hade någon större praktisk betydelse, då i tveksamma fall den samfällda lagstiftningens form brukade väljas. 3 Sundberg h a r uttalat den meningen, att monopol utan vinstsyfte äro att hänföra under Konungens ekonomiska och administrativa förordningsmakt enligt R F § 89.4 Huruvida befogenheten att i allmänt intresse reglera utrikeshandeln tillkommer Kungl. Maj:t allena eller om härför fordras riksdagens medverkan är icke helt klart. Den uppfattningen har sålunda gjorts gällande att det ankommer på Kungl. Maj:t att ensam meddela import- och exportförbud, med eller utan licenser för undantag. 5 Riktigheten av denna uppfattning har emellertid ifrågasatts. Det h a r därvid uttalats den meningen, att Kungl. Maj:ts makt över export- och importförbud är avhängig bland annat av det syfte förbudet avser att tillgodose. 6 Vidare har den åsikten uttalats, att åtgärder att genom exportreglering bevara varor inom landet eller i syfte att möjliggöra ett enhetligt svenskt u p p t r ä d a n d e på exportmarknad böra anses falla inom ramen för den ekonomiska lagstiftningen. 7 Jämväl har gjorts gällande, att rätten att till utrikes ort utföra eller därifrån införa varor ingick i näringsfrihetens legala begrepp och att det därför syntes följdriktigt att betrakta en monopoliserad import- eller exporträtt såsom ett monopol fallande under RF § 60, därest förutsättningarna därför i övrigt voro förhanden, d. v. s. av beskaffenhet att inrättas genom en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. 3 De sakkunniga som hade att utreda frågan om en monopolisering av tobaksimporten utgingo från att införandet av ett sådant monopol i vinningssyfte förutsatte antagandet av en lag i den ordning RF § 87 stadgade och sammanförde i en ny lag alla erforderliga stadganden rörande såväl tillverkning som import av 1

Herlitz: Om lagstiftning s. 486 ff. ibid. s. 481. 3 Malmgren: a.a. s. 89 f. * Förhandlingarna å det sjuttonde nordiska juristmötet 1937 s. 247. 5 Reuterskiöld: Grundlagar s. 99 o. P.M. till KU:s uti. 32/1936 s. 5. 8 Herlitz: FT 1939 s. 233 ff. 7 Jägerskiöld: Illojal maktanvändning eller icke? (i FT 1949 s. 133). 8 Sundberg: Förhandlingarna s. 248.

tobaksvaror. 1 I huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag utfärdades sedermera lagbestämmelser i ämnet. 2 1 riksdagen har vid några tillfällen Kungl. Maj :ts befogenhet att utan riksdagens hörande förordna om export- och importförbud ifrågasatts. 3 Under den debatt som under våren 1947 fördes i anledning av att muntligt meddelande lämnades jämlikt RO § 56 om det genom kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) införda allmänna importförbudet gjordes sålunda gällande att den konstitutionella grunden för importregleringen var i hög grad diskutabel. 4 Också i en vid samma riksdag avgiven reservation till det av konstitutionsutskottet avgivna dechargebetänkandet berördes ifrågavarande spörsmål. 5 Reservanterna ansågo, att det är en svårbedömd fråga huruvida och i vilken utsträckning Kungl. Maj :t på RF § 89 kan grunda rätt att reglera utrikeshandeln. Vidare framhölls att det visserligen är uppenbart att export- och importförbud kunna medföra långt kännbarare ingrepp i enskild rätt än de som ansetts kunna företagas på andra områden utan riksdagens medverkan men att en fast praxis utvecklats, enligt vilken Kungl. Maj:t åtminstone i avsevärd omfattning ansetts kunna meddela import- och exportförbud. I reservationen gjordes slutligen gällande att under mellankrigstiden några ingripanden i utrikeshandeln av större betydelse icke ansågos kunna ske utan riksdagens medverkan. En undersökning av praxis i förevarande avseende visar, att under 1930-talet ett flertal import- och exportregleringar utfärdats av Kungl. Maj:t med stöd av RF § 89.6 En särskild fråga som i detta sammanhang påkallar beaktande är om den rätt som kan anses tillkomma Konungen att meddela import- och exportförbud jämväl innefattar befogenhet att föreskriva att i samband med import eller export vissa ekonomiska prestationer skola fullgöras. Bedömandet av detta spörsmål är avhängigt av frågan om Konungens rätt att pålägga allmänna avgifter. Detta behandlas i RF §§ 57, 60 och 73. Enligt förstnämnda grundlagsstadgande utövas svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta av riksdagen allena. Stadgandet kompletteras av bestämmelsen i § 60 som preciserar bevillningsbegreppet att omfatta vissa i lagrummet närmare angivna avgifter samt förbjuder Konungen att utan riksdagens samtycke höja några allmänna avgifter med undantag för spannmålstullen. RF § 57 kompletteras även av stad*SOU 1940:34 s. 237. 2 Se lag den 11 j u n i 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. 3 Herlitz: Svenskt författningsliv s. 75, 101 ff. o. 114 f. 4 F K : s prot. 12/1947 s. 59. 5 K U : s m e m . 16/1947 s. 9 ff. 8 Följande importregleringar h a u t f ä r d a t s u t a n riksdagens h ö r a n d e : kung. n r 30/1933 ang. reglering av införseln av havregryn och havremjöl, k u n g . n r 660/1933 angående reglering av införseln av havre och m a j s samt vissa a n d r a fodermedel, kung. n r 493/1935 ang. reglering av införseln av vete och råg samt d ä r a v beredda p r o d u k t e r och kung. n r 36/1939 ang. förbud mot införsel av druv- och stärkelsesocker m.m. S a m m a ordning vid utfärdandet h a r t i l l ä m p a t s vid följande exportregleringar: k u n g . n r 437/1930 ang. förbud mot utförsel av vissa varor (krut, d y n a m i t , taggtråd, p a n s a r p l å t , vapen, krigsmateriel och a m m u n i t i o n ) , kung. n r 215/1933 ang. utförsel till Tyskland av ägg, k u n g . n r 512/1933 ang. utförsel u r riket av vissa arbeten av sten och kung. n r 68/1938 ang. förbud mot utförsel från riket av levande svin.

gandet i RF § 73, enligt vilket inga nya pålagor må utan riksdagens fria vilja och samtycke påbjudas. I motsats till dessa i grundlagen omnämnda allmänna avgifter stå avgifter av det slag som omförmälas i § 3 av ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter. Sistnämnda avgifter utgöra vederlag till staten för en prestation till den enskildes förmån och äro avsedda att täcka omkostnaderna för det administrativa bestyr, som beviljandet av denna förmån orsakar. Avgifter av sist nämnt slag, exempelvis i form av importlicensavgifter, torde kunna påläggas av Konungen utan riksdagens hörande. Under 1930-talet och början av 1940-talet infördes åtskilliga avgifter vid införsel av jordbruksprodukter. Riksdagen bereddes tillfälle att taga ställning till dessa avgifter i samband med principbeslut angående riktlinjerna för jordbrukspolitiken eller eljest vid behandling av prisreglerande åtgärder på jordbrukets o m r å d e . De författningar, som innehöllo föreskrifter om införselavgifter, utfärdades i form av förordningar eller kungörelser. I vissa av dessa angavs, att de utfärdats »med stöd av riksdagens beslut» eller »i överensstämmelse med riksdagens beslut». I andra författningar gjordes icke någon sådan hänvisning. 1 Nämnda författningar ha numera ersatts av en förordning angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter den 8 juni 1951 (nr 379), vilken tillkommit genom medverkan av Konung och riksdag. Avgifter vid import och export — s. k. clearingavgifter och prisutjämningsavgifter — ha vidare under 1940-talet uttagits i syfte att utjämna marknadspriset på vissa förnödenheter. Första gången skedde detta på grundval av en med stöd av Konungens administrativa lagstiftningsmakt utfärdad författning. 2 I en i samma ordning i mars 1941 utfärdad kungörelse angående allmänt exportförbud föreskrevs, att den licensbeviljande myndigheten ägde rätt att uttaga en licensavgift från 2 kronor till och med 40 kronor. 3 Genom en författningsändring i mars 1943 höjdes avgiften till 1.000 kronor och i vissa fall för generell licens till 5.000 kronor. 4 Vid 1941 års riksdag underställde Kungl. Maj:t riksdagen vissa förslag om uttagande av importavgifter för att åstadkomma utjämning av marknadspriset å vissa förnödenheter. Anledningen till att riksdagen borde beredas tillfälle att i princip yttra sig angående förevarande spörsmål angavs vara, att det avsedda prisutjämningsförfarandet förväntades komma att bliva av stor omfattning och därför få vittgående verkningar på prisbildningen inom landet. 5 I enlighet med av riksdagen uttalat önskemål underställdes frågan ånyo påföljande år. 6 Vid 1945 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att bemyndiga KungL Maj:t att för tiden t. o. m. den 30 juni 1946 meddela föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgifter vid export. 7 Någon motivering för åtgärden att inhämta riksdagens samtycke gavs därvid icke. Riksdagen biföll framställningen, varefter författning i ämnet utfärdades. 8 Sedan Kungl. Maj:t därefter årligen hos riksdagen 1

Förteckning över n u ifrågavarande författningar finnes i prop. 207/1951 s. 6. KK 28/6 1940 (nr 650) ang. reglering av i m p o r t p r i s e r n a å stenkol och koks m.m. S KK 21/3 1941 (nr 168). 4 KK 19/3 1943 (nr 129). 5 Prop. 191/1941 s. 9. " P r o p . 228/1942. 7 P r o p . 255/1945. 8 KF 25/5 1945 (nr 256). 2

hemställt om fortsatt bemyndigande, har giltighetstiden för förordningen förlängts, senast till och med den 30 juni 19534 2 Frågan om Konungens befogenhet att utan riksdagens hörande föreskriva att clearing- eller exportavgifter skola utgå har vid åtskilliga tillfällen behandlats i riksdagen. Vid 1941 års riksdag framställdes sålunda en anmärkning, vilken dock icke vann majoritet, i anledning av förenämnda kungörelse den 28 juni 1940 om införande av clearingavgift. Spörsmålet uppmärksammades också i två motioner vid 1941 och 1945 års riksdagar. I anmärkningen och motionerna gjordes gällande, att riksdagen i kraft av sin makt över beskattningen borde deltaga i avgörande av frågor om åläggande av avgifter vid import och export för att åstadkomma utjämning av marknadspris å vissa förnödenheter. 3 Vid 1943 års riksdag framställde konstitutionsutskottet anmärkning i anledning av den ovan berörda ökningen av exportavgifterna. Utskottet framhöll, att ehuru avgifterna i sak otvetydigt fått karaktären av beskattning något riksdagens bemyndigande varken sökts eller givits, samt uttalade, att beslutet därför stod i strid med regeringsformens stadganden om riksdagens makt över skatter och pålagor. 4 I riksdagen har också i annat sammanhang framförts den meningen, att varken makten att meddela importförbud eller förfogandelagen gav Konungen befogenhet att förskaffa Kronan tillgångar i form av clearingavgifter. 3 Jämväl h a r i en riksdagsdebatt ifrågasatts om Konungen ägde rätt att uttaga exportavgifter. 6 • Frågan om Kungl. Maj :ts befogenheter enligt RF § 89 har också behandlats vid utredningar angående utformningen av kristidslagstiftning. Bland annat berördes frågan under förarbetena till 1939 års förfogandelag i en promemoria upprättad i oktober 1933 av kanslichefen i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap fil. d:r och jur. kand. Karl Åmark. I promemorian förklarades, att det med fog kunde göras gällande, att Kungl. Maj:t under första världskriget vid utfärdande av inskränkande bestämmelser i avseende på rätten att köpa och sälja, att transportera och tillverka särskilda slag av varor tangerade och t. o. m. överskred de i grundlagen uppdragna gränserna för Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt, om samma måttstock skulle i sådant avseende läggas på dessa kristidsåtgärder, som under normala förhållanden kom i fråga. Att här i många fall kunde vara fråga om ett förhållandevis svårt ingrepp i enskild rätt och frihet ansåg Åmark knappast kunna bestridas. Han förordade därför, att Kungl. Maj:t på detta område, där tvekan kunde råda om de konstitutionella befogenheternas räckvidd, utrustades med tillräckliga fullmakter. -Vid promemorian fogades ett utkast till en lag angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden förordna om inskränkning i dispositionsrätten till visst gods m. m. Rikskommissionen upptog dock ej frågan, när kommissionen avlämnade sitt förslag till Kungl. Maj:t.7 I direktiven för de sakkunniga som under år 1948 tillsattes för att biträda med en allmän översyn av allmänna förfogandelagen anfördes bland annat följande. ^ r o p . 237/1946, 285/1947, 269/1948, 178/1949, 124/1950, 167/1951 o. 78/1952. 2 K F 9/5 1952 (nr 205). 3 K U : s m e m . 12/1941 s. 16 f. samt motion 1:221/1941 (hr Herlitz) o. 1:373/1945 (hr A. I. Anderson m . fl.). Jfr även KU:s mem. 23/1952 s. 8 ff. 4 K U : s m e m . 8/1943 s. 7 f. 5 F K : s prot. 41/1945 s. 16. 6 F K : s prot. 18/1950 s. 11 f. 7 P r o p . 210/1949 s. 17.

Kungl. Maj:t h a d e i vissa fall genomfört ransoneringar och regleringar utan beslag. Vidtagande av sådana åtgärder utan beslagsförfarande grundade sig d ä r p å att, då Kungl. Maj:t otvivelaktigt ägt att jämlikt förfogandelagen lägga varorna under beslag, Kungl. Maj:t ansetts befogad tillgripa den mindre långt gående åtgärden att enbart genomföra handelsreglering. Kungl. Maj:ts befogenheter i dessa hänsenden voro dock icke otvetydiga. 1 De sakkunniga, vilka antogo benämningen förfoganderättskommittén, yttrade i betänkande den 8 januari 1949 (otryckt) beträffande nu förevarande spörsmål bland annat följande. 2 Av nyss återgivna uttalande i direktiven framgick, att Kungl. Maj :t, i ovisshet om var gränserna gingo för befogenheterna enligt R F § 89, ansett sig i vart fall kunna utöva dessa befogenheter inom gränserna för fullmakterna i förfogandelagen. Detta innebar att Kungl. Maj :t ansett sig kunna med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt införa handelsregleringar och a n d r a liknande regleringar »vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden» för att tillgodose behovet av »förnödenhet som är av vikt för befolkningen eller produktionen eller för att bereda tillgång till förnödenhet som var behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna». 3 Kommittén anförde vidare. Frågan om Kungl. Maj:ts administrativa befogenheter i fråga om handels-, tillverknings-, användnings- och transportregleringar samt export- och importregleringar hade varit mycket omdiskuterad utan att man kunnat komma fram till allmänt erkända principer. Bedömningen torde bli väsentligen olika för olika förhållanden. Det ville sålunda synas som om man för krig och liknande utomordentliga förhållanden kunde finna vissa anknytningar till principerna i förfogandelagstiftningen, medan befogenheterna under fredsförhållanden i vart fall måste bli mera begränsade. Ett klarläggande huruvida och i vad mån lagstiftning var erforderlig för att komplettera Kungl. Maj:ts befogenheter på detta område under sådana förhållanden som avsågos i förfogandelagen krävde emellertid mycket omfattande undersökningar och överväganden. 4 Ledamoten av kommittén Hastad uttalade i en avgiven reservation i nu förevarande avseende, att riksdagen borde beredas tillfälle medverka vid 1) sådana handelsregleringar, som ej tillkommit på frivillig väg eller som inneburo tvång för utomstående; 2) sådana import- och exportregleringar, som hade ett handelspolitiskt syftemål eller ingingo som ett led i den ekonomiska politiken; 3) regleringar, innebärande att clearingkassor av faktisk beskattningskaraktär inrättades. 5 Ifråga om vilken rättsverkan som för framtiden kan tillmätas den omständigheten att rättslig reglering av viss fråga i ett givet fall ansetts böra ske i lagstiftningens form torde gälla följande. Åtgärden synes icke böra tillmätas den betyi P r o p . 210/1949 s. 10. 2 De sakkunniga voro generaldirektören och chefen för r i k s n ä m n d e n för ekonomisk försvarsberedskap Nils Malmfors, ledamoten av riksdagens första k a m m a r e , professorn Äke Holmbäck, ledamoten av riksdagens a n d r a k a m m a r e , professorn Elis Hastad, byråchefen Olle Karleby, ledamöterna av riksdagens a n d r a k a m m a r e , l a n t b r u k a r e n J o h a n n e s Onsjö i Larv och ordföranden i statens bränslekommission Erik Severin s a m t advokaten Arnold Sölvén. 3 Kommitténs bet. s. 16. 4 P r o p . 210/1949 s. 28. 5 Prop. 210/1949 s. 29.

delsen att det ämne som reglerats kommer att överflyttas till området för allman lag Frågan om ett visst ämne hör till allmän eller ekonomisk lagstiftning kan med verkan för framtiden endast regleras genom grundlagsstiftning. Den omständigheten att visst ämne regleras i lagstiftningens form har däremot ansetts bora medföra att ändringar i eller upphävande av den författning, varigenom regleringen skett, skall ske i enahanda ordning. 1 Denna regel torde emellertid icke gälla undantagslöst. Smärre ändringar utan principiell betydelse i ekonomiska och administrativa författningar torde sålunda kunna ske utan att dessa underställas riksdagen även om den författning ändringarna avse utfärdats efter riksdagens hörande. 2 Även om sålunda ett bedömande av frågan om civillagstiftmngens form är erforderligt vid ifrågasatt reglering av visst ämne principiellt endast skall ske med utgångspunkt från grundlagarnas ordalag och alltså något statsrättsligt tvång icke kan anses föreligga att taga hänsyn till föregående avgöranden, är det emellertid i praktiken ofrånkomligt att taga hänsyn till den konstitutionella sedvana som utbildat sig. Härtill bidrager i icke ringa mån att grundlagsstadgandena ofta lämna ringa vägledning för ett säkert avgörande av hithörande spörsmål samt att uppfattningen om grundlagsstadgandenas innehåll ioke är oföränderlig utan växlar med olika tiders skilda rättsuppfattningar. Det är uppenbart att valet av lagstiftningsform vid sådana förhållanden i praxis i mycket stor utsträckning kommer att bestämmas av om det ämne som skall göras till föremål for reglering är likartat med något som tidigare behandlats och den form så då valdes. Vad an<*år frågan vilka konsekvenser som kunna följa därav att en lagstiftningsåtgärd vidtagits som innebär ett överskridande av den i regeringsformen bestämda lagstiftningskompetensen må anföras följande. Ett sådant överskridande kan medföra konstitutionellt ansvar enligt RF §§ 106 och 107. Åtgärd av angivet slag ar emellertid numera sällsynt. En prövning av viss lagstiftningsåtgärds giltighet ur formell synpunkt kan även tänkas ske av de allmänna domstolarna i samband med tillämpning av lagregeln i ett konkret fall. Frågan huruvida de svenska domstolarna ha en sådan lagprövningsrätt och i så fall i vilken omfattning domstolarna äga befogenhet att pröva lagars och förordningars giltighet ar omstridd. 3 Sammanfattningsvis kan sägas att enligt rättsvetenskapen den åsikten ar forh ä r s k a n d e att en viss sådan prövningsrätt förefinnes. Denna uppfattning har också godtagits i praxis. 4 Det kan emellertid förutses att betydelsen av en sådan p r ö v n i n g i praktiken kommer att visa sig vara ringa, i det att domstolarna knappast kunna antagas komma att åsidosätta en i vederbörlig ordning utfärdad ekonomisk författning på den grund att lagstiftningsformen borde använts i andra fall än då förhållandet framstår såsom alldeles uppenbart. Ännu mindre kan det förutsättas att domstolarna äro benägna vägra tillämpa en i vederbörlig ordning tillkommen lagbestämmelse allenast av det skälet, att det genom bestämmelser gjorda ingripandets överensstämmelse med grundlagsskyddade rättigheter icke ar oomtvistlig.

1 Herlitz: Om lagstiftning s. 242 f. och 402 ff. SOU 1947:79 s. 24. 3 En av docenten Jörgen Westerståhl utarbetad redogörelse för diskussionen rörande denna fråga finnes i SOU 1941: 20 s. 114 ff. Se jämväl: Fahlbeck m i l . : Medborgarskapsrätt s. 32 ff, Herlitz: Äganderättens etc. s. 17 ff och Reuterskiöld: Om förvaltningsingrepp etc. (i StvT 1943 s. 139). 4 Se bl.a. rättsfall i NJA 1934: 515 o. 1951: 39 (I och II). 2

Bilaga nr 4.

Om ersättning vid statliga intrång i äganderätt och ingrepp i näringsrätt I svensk rätt gäller såsom allmän rättsprincip att tvångsavhändelse av enskild egendom som tages i anspråk därför att denna i och för sig är behövlig för ett allmänt andamål icke kan ske utan att ersättning lämnas. 1 Några allmänna rättsgrundsatser som kunna grunda ersättningsrätt i sådana fall när ägarens handlingsfrihet med avseende å den sak som är äganderättens föremål begränsas genom statliga åtgärder utan att äganderätten övergår å det allmänna torde däremot icke finnas. 2 Vad angår frågan om ersättning vid statliga ingrepp i näringsrätt kan erinras om att den svenska näringsrätten i fråga om handel och hantverk till långt in på 1800-talet utmärktes av näringstvång med ett ingående regelbindande av forutsättningarna för att få driva sådan rörelse. Först fram emot mitten av 1800-talet ersattes den ditintills rådande ordningen med det motsatta svstemet den allmanna näringsfriheten. 3 Under den nya ordning som sålunda blev r å d a n d e framväxte till en början föreställningen om att skadeståndsanspråk rättsligen kunde resas vid ingrepp i näring från statsmakternas sida. 4 Denna utveckling synes emellertid ha brutits under innevarande å r h u n d r a d e i samband med den genomgripande ekonomiska och sociala utveckling i vårt land, vilken föranlett en omfattande näringslagstiftning, särskilt med avseende på sättet för näringarnas utförande med hänsyn till de krav samhället av skilda anledningar ansett sig böra ställa på näringsidkarna. 5 Den rättsliga naturen av de ersättningsspörsmål, som kunna uppkomma i samband med statliga ingrepp på näringslivets område, debatterades mycket ingående i samband med den utredning som föregick inrättandet av det statliga tobaksmonopolet. I ett av särskilt tillkallade kommitterade med juris professorn C. G. Björling såsom särskild sakkunnig år 1911 avgivet betänkande angående reglering av tobaksbeskattningen gjordes gällande att någon rätt till ersättning icke förefanns för näringsidkare som genom lagstiftning förbjöds att fortsätta med förut lovlig näring. 6 I proposition till 1914 års senare riksdag om tobaksmonopolets införande riktades icke någon kritik mot den principiella inställ1

Herlitz: Föreläsningar i förvaltningsrätt III (1949) s. 74. Herlitz: Kristid och äganderätt i Förvaltningsrättslig tidskrift (FT) 1943 s. 297 f. 3 Hult: Från näringstvång till näringsfrihet i Minnesskrift ägnad 1734 års lag s. 523. 'Herlitz: Några iakttagelser rörande Sveriges kristidsförfattning i Festskrift för Nils Stjernberg, Sthlm 1940, s. 113 ff. B ,?« ™ tförIi « framställning av gällande svensk rätt finnes i Herlitz: Föreläsningar III s. 119 ff. ° ^Betänkande och förslag angående reglering av tobaksbeskattningen, Sthlm 1911, del I, 2

ning, som kommitterade sålunda intagit. 1 Vid propositionens behandling i riksdagen gjordes varken i utskottets utlåtande eller i riksdagens beslut något direkt uttalande, som kan anses innebära någon gensaga mot den principiella inställning rörande ersättningsspörsmålets natur, åt vilken kommitterade givit uttryck. 2 Den ståndpunkt som sålunda intagits att anspråk på ersättning då staten förbehåller sig att ensam bedriva viss näring, vars utövande förut varit enskilda företagare medgivet, icke kan grundas på någon verklig rättsregel har sedermera så gott som undantagslöst varit vägledande för senare monopolutredningar. 3 Det har ifrågasatts att en avvikande ståndpunkt intagits vid den utredning, som gjordes o m åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet. 4 De sakkunniga uttalade därvid — utan att närmare ingå på prövning på det rättsliga spörsmålet — den meningen, att allmänna rättsregler krävde, att full ersättning lämnades för det värde, som kunde visas ligga i det förmögenhetsobjekt som ägaren genom en ny lagstiftning kunde komina att avstå till staten eller annan, och att detta värde fick anses inbegripa även det ekonomiska värdet av rättigheten att driva järnvägen. 5 Emellertid kan framhållas, att det i sistnämnda fall var fråga om inlösen av vissa förmögenhetsobjekt och att det då och med hänsyn jämväl till att koncession givits var naturligt att de för expropriation vanliga ersättningsreglerna tillämpades. Senast har frågan behandlats i samband med förslag angående omorganisation av apoteksväsendet. 6 Om man bortser från de ingripanden som avsett att inrätta statsmonopol har frågan om statens ersättningsskyldighet för intrång i äganderätt och vid ingrepp i näringslivet endast i undantagsfall behandlats ur principiell synpunkt i samband med att åtgärder av här förevarande slag införts. 7 Emellertid har frågan om skydd för den enskilde vid statliga ingrepp av angivna slag vid några tillfällen behandlats i riksdagen. Sålunda yrkades i motion vid 1942 års riksdag, att frågan om vidgad rätt att påfordra inlösen av varor, som gjorts till förmån för handelsreglering, måtte utredas. Motionen föranledde icke någon åtgärd. Såsom motivering anfördes därvid att något praktiskt behov av sådan vidgad rätt icke gjort sig gällande. 8 Vid 1944 års riksdag väcktes motioner med hemställan, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning av spörsmålet om statens skyldighet att giva ersättning vid intrång i äganderätten och den ekonomiska friheten. 9 Motionerna föranledde icke någon åtgärd. Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande bland annat: Under senare tid h a r såsom m o t i o n ä r e r n a framhållit den ekonomiska friheten genom i n g r i p a n d e n från s t a t s m a k t e r n a s sida i lagstiftningsväg eller annorledes kringskurits i mycket stor omfattning. Egendom måste i betydande utsträckning avstås till det a l l m ä n n a , förfoganderätten över egendom inskränkes på m å n g a olika sätt. I n t r å n g h a r gjorts i näringsfriheten, och även i övrigt h a r s a m h ä l l s m e d l e m m a r n a s r ä t t att förfoga över sin egen arbetskraft i n s k r ä n k t s . Nu berörda företeelser h a i övervägande grad sin i P r o p . n r 254/1914. 2 Särsk. utskottet nr 3 u t i . n r 1/1914. Jfr F K : s prot. 1914 B nr 72 s. 31. 3 Se SOU 1933:15 s. 31 ff. (importmonopol på kaffe), 1933:25 s. 146 ff. (oljemonopol), 1934:35 s. 170 ( a p o t e k s s a k k u n n i g a ) , 1936:10 s. 30 (statligt kaffemonopol), 1940:34 s. 140 ( i m p o r t o. d e t a l j h a n d e l med t o b a k s v a r o r ) , 1947: 14 s. 285 ff (oljemonopol). 4 Jägerskiöld: Statens ersättningsskyldighet vid införande av monopol 1947 s. 94. 5 SOU 1938:28 s. 92 f. °SOU 1951:34 s. 555 ff. •'Herlitz: FT 1943 s. 300. 8 Motion 1:217/1942 ( h r Herlitz) o. FLU:s u t i . 38/1942 s. 20. 8 Motion 1:197/1944 (hr Herlitz m i l . ) o. 11:305/1944 ( h r r Hastad o. Gezelius).

grund i de rådande kristidsförhållandena. Såsom motionärerna framhållit har emellertid denna utveckling i viss mån begynt före kristiden. Fog finnes även för motionärernas antagande, att ifrågavarande företeelser komma att lämna spår efter sig även sedan de nuvarande utomordentliga förhållandena upphört. I motionerna framställes intet yrkande om återgång till tidigare rådande frihet på det ekonomiska livets område. I stället upptages i motionerna spörsmålet om statens skyldighet att utgiva ersättning till den enskilde på grund av de intrång, varom nu är fråga. Rent principiellt kunde det kanske ifrågasättas, huruvida man icke borde uppställa den regeln, att de statliga ingreppen i den enskildes ekonomiska frihet icke skulle medföra någon förskjutning i hans förmögenhetsläge, att staten sålunda skulle utgiva full ersättning för all skada och förlust som ingreppet förorsakade. Vad särskilt beträffar statens förfoganden under en kristid äro dessa dock i många fall av den art, att envar medborgare måste finna sig i att själv bära de förluster som kunna föranledas därav. En bestämmelse om sådan vittgående ersättningsrätt som nu nämnts skulle för övrigt säkerligen medföra oöverkomliga praktiska svårigheter. Följden skulle bliva en förmögenhetsomflyttning av oerhörd omfattning. En dylik generell ersättningsrätt ha motionärerna icke heller ifrågasatt. Om alltså en regel om full ersättning till var och en, som lidit förlust genom de förfoganden som nu avses, icke torde kunna genomföras, är å andra sidan den motsatta ståndpunkten att i princip avvisa alla ersättningsanspråk icke rimlig. Motionärerna bestrida icke, att statsmakterna i stor utsträckning beaktat detta spörsmål. Då det statliga förfogandet tar den formen, att den enskilde tvingas avstå äganderätt till egendom till det allmänna utgives alltid ersättning. Dock är att märka, att förfogande- och rekvisitionslagstiftningen icke föreskriver någon rätt till »full» ersättning utan stadgar, att ersättning skall vara »skälig». Av största praktiska betydelse i förevarande hänseende äro de ingrepp, som utan att medföra överflyttning av äganderätt från den enskilde till det allmänna, begränsa ägarens handlingsfrihet med avseende på egendom, eller som bestå i intrång i näringsfriheten eller i friheten att förfoga över egen arbetskraft. Uppenbart är, att dylika ingrepp kunna vara ekonomiskt mycket kännbara. För rättsmedvetandet vore det ofta synnerligen stötande om väsentliga intrång av dylik art skulle få äga rum utan att staten lämnade vederlag. I många fall har också staten iklätt sig ersättningsskyldighet. Ersättningen utgår dock efter mycket växlande grunder. Principen om full ersättning upprätthålles mera sällan. Åtskilliga exempel givas på att den enskilde får finna sig i intrång i sin ekonomiska frihet utan någon ersättning alls. Motionärerna syfta till att man i lagstiftningsväg skulle försöka uppdraga enhetliga riktlinjer för statens ersättningsskyldighet. Förevarande problem bör enligt motionärernas mening i hela dess vidd underkastas granskning ur principiella synpunkter. Utan tvivel skulle det vara värdefullt om man i lagstiftningen skulle kunna angiva närmare, fasta riktlinjer för statens skyldighet gentemot den enskilde i förevarande hänseenden. Godtyckliga avgöranden efter billighet och skälighet skulle lämna plats för enhetliga lagregler. En mera rättvis fördelning av de bördor som kristiden lägger på samhällsmedlemmarna skulle måhända kunna ernås. Motionärerna framhålla emellertid själva, att det är mycket svårt att fastställa oomtvistliga kriterier för ersättningsfrågornas bedömande. Utskottet kan icke värja sig för den tanken, att dessa svårigheter komma att bliva oöverstigliga. Några närmare riktlinjer för den ifrågasatta lagstiftningen ha motionärerna icke heller uppdragit. En lagstiftning i ämnet skulle beröra lagar och författningar på de mest skilda rättsområden. Med all säkerhet skulle icke kunna uppställas annat än allmänna, mer eller mindre vaga regler om förutsättningarna för rätt till ersättning och om ersättningens storlek. Det ligger då nära till hands att antaga, att, även om lagstiftning i ämnet genomfördes, frågan om i vad mån ersättning skall utgå ändock måste överlämnas åt ett skönsmässigt, efter omständigheterna i det särskilda fallet avpassat bedömande. 1 1

ALU:s uti. 65/1944 s. 5 ff.

Frågan om det allmännas ersättningsskyldighet vid rättsenliga ingrepp i enskilds äganderätt och ekonomiska frihet behandlades jämväl vid 1949 års riksdag. I en motion hemställdes, att riksdagen ville anhålla om utredning angående bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov bland annat genom ökad rätt till ersättning för skada och olägenhet, som vållades genom administrativa myndigheters åtgöranden. 1 I utskottets utlåtande över motionen lämnas en sammanfattande redogörelse för de principer, vilka enligt gällande lagstiftning på olika områden anläggas på förevarande fråga. Härom anfördes i utlåtandet följande: Sammanfattningsvis kunna anföras följande synpunkter på ersättningsfrågan i nu ifrågavarande situationer: a) I de fall, då staten övertar egendom för att nyttiggöra den i statens egen verksamhet eller förbjuder näring för att möjliggöra ett statsmonopol i huvudsakligen statsfinansiellt syfte, utgår som regel ersättning, antingen efter fulla värdet eller med skäligt belopp. b) I de fall, då staten hindrar samhällsfarlig eller ur samhällets synpunkt mindre önskvärd verksamhet eller låter förstöra egendom i ordnings- eller säkerhetssyfte och liknande, utgår som regel icke ersättning. c) I de fall, då hinder i näring följer som en biverkan av ett statligt påbud, utgår ej ersättning annat än i undantagsfall. 2 F ö r egen del anförde utskottet bland annat: Frågan om statens ersättningsskyldighet till enskilda vid rättsenliga ingrepp av olika slag, särskilt i äganderätten och näringsfriheten, tillhör de mest omstridda problemen inom den offentliga rätten. Inom utskottet har företagits en undersökning huru dessa ersättningsfrågor lösts i ett antal olika författningar, där regler finnas. Det har därvid visat sig, att ganska olika principer komma till användning, om ock vissa allmänna tendenser kunna urskiljas. Dessa skiljaktigheter avse såväl spörsmålet, när ersättning skall utgå och efter vilka grunder denna i så fall skall beräknas som frågan vilka myndigheter som ha att avgöra dessa ersättningsfrågor. Utskottet inser till fullo att stora svårigheter möta att finna enhetliga regler för bedömande av dessa spörsmål. Emellertid anser utskottet det vara av stor vikt ur rättssäkerhetssynpunkt att ersättningsfrågorna lösas efter enhetliga linjer. Den praktiska betydelsen härav får icke heller underskattas. Därest det bleve fullt klart att vissa bestämda principer tillämpades på området, kunde medborgarna i sitt handlande inrätta sig härefter och en mängd processer torde bliva överflödiga. Även ur det allmännas synpunkt skulle icke oväsentliga fördelar vara att vinna av ett enhetligt regelsystem. Det torde nämligen icke vara osannolikt att vid en klarare gränsdragning i fråga om det allmännas ersättningsskyldighet det sammanlagda beloppet av ersättningarna skulle nedgå. Till vilka resultat en utredning rörande dessa frågor skulle nå fram, kan icke på förhand överblickas. Så mycket torde dock vara klart att på många områden bliva specialregleringar nödvändiga. Det oaktat skulle det vara värdefullt, om man även vid antagande av dylika särbestämmelser kunde utgå från vissa av statsmakterna godtagna allmänna principer för ersättningsfrågornas lösning.3

I Utskottet hemställde att riksdagen måtte besluta anhålla om utredning i ämnet. I en reservation hemställdes att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd därvid framhölls att en utredning, som skulle draga upp generella regler, 1

Motion I: 160/1949 (hr Herlitz). FLU:s uti. 38/1949 s. 4. 2 ibid. s. 6. 2

endast torde kunna nå fram till obestämda och allmänt hållna p r i n c i p e r , vilka skulle sakna större praktisk betydelse. 1 Riksdagen biföll reservationen. 2 I den offentligrättsliga litteraturen ha olika försök gjorts att lösa spörsmålet om ersättningsskyldighet vid statliga ingrepp i äganderätten och i näringslivet med ledning av allmänna grundsatser. En utgångspunkt har därvid varit att frågan om ersättning rättsligen skall utgå eller icke är avhängig av om det ingrepp som göres berör en subjektiv rättighet eller icke. Såsom i annat sammanhang framhållits råda emellertid delade meningar angående näringsrättens natur." Enligt en åsikt är näringsrätten en rättighet jämställd med äganderätten. Andra hävda däremot, att någon subjektiv näringsrätt icke förefinnes enligt svensk rätt. Också har den uppfattningen kommit till synes att det med hänsyn till den osäkerhet, som sålunda vidlåder det kriterium, som tagits till utgångspunkt för frågans besvarande, icke torde vara möjligt att från denna utgångspunkt finna någon tillfredsställande lösning på problemet om ersättning vid statliga intrång i näringsrätt skall givas eller icke. 4 Problemet har också angripits från den utgångspunkten att ingreppets art borde tillmätas avgörande betydelse för ersättningsfrågans bedömande. Skillnad h a r sålunda ansetts böra göras mellan ingrepp i enskilda fall och åtgärder av generell natur. Härvidlag har framförts den åsikten, att ersättningsskyldighet skulle föreligga vid ingrepp av förstnämnda slag men däremot icke vid normmässiga ingrepp. Emellertid har också framhållits, att en sådan uppdelning knappast låter sig göra samt att man i varje fall icke enbart med ledning av en sådan u p p delning kan ernå en tillfredsställande lösning av ersättningsproblemet. 5 En tredje möjlighet till lösning av frågan har ansetts finnas genom att fästa avgörande vikt vid ingreppets syfte. Vid en uppdelning av statliga ingripanden å näringslivets område ur denna synpunkt har skillnad ansetts böra göras mellan åtgärder som vidtagas till vinning för kronan eller enskilda personer och korporationer, å ena, samt ingripanden, vilka icke äga dylikt syfte, å andra sidan. Vid ingrepp, som påkallas av sist angivna syften har det gjorts gällande att ersattningsspörsmålen borde röna inflytande av huruvida det allmännas och den enskildes intressen voro överensstämmande eller om ingreppet betingades av något förhållande som låg den enskilde till last. Också h a r den tanken framförts att nödrättssynpunkter borde tillmätas betydelse vid avgörande av ersättningsspörsmålen. 0 En annan tänkbar väg att söka lösa frågan om ersättning skall utgå vid statliga ingrepp av nu förevarande slag är att låta avgörandet bestämmas av vilken verkan ingreppet medför. Vid en sådan uppdelning är det tänkbart att låta en åtgäird i form av ett totalt förbud, som medför att ett värde helt tillintetgöres, g r u n d a Mbid. s. 8. 2 F K : s prot. 19/1949 s. 101 o. AK:s prot. 19/1949 s. 103. Ang. ett l i k a r t a t spörsmål vid 1952 års riksdag se FK:s allm. beredningsutskotts u t i . 14/1952 och AK:s allmänna b e redningsutskotts u t i . 22/1952. 3 Bilaga n r 3 s. 257. 1 Herlitz: F T 1943 s. 297 ff o. Jägerskiöld: a.a. s. 94 ff. 5 Herlitz: FT 1943 s. 302 o. Sundberg: Statens ersättningsskyldighet vid ingrepp i mär i n g s r ä t t i Festskrift för Svenska Handelsagenters Förening (1944) s. 216 f. "Herlitz: F T 1943 s. 303.

ersättningsskyldighet medan däremot ingrepp, som allenast begränsa ägaren eller näringsidkaren i hans rörelsefrihet icke skola medföra något ersättningsanspråk. 5 Ehuru sålunda för svensk rätts del någon rättslig grund för anspråk på ersättning icke kan anses förefinnas vid statliga ingrepp i äganderätt och näringsverksamhet som icke innebär en avhändelse av äganderätt, har dock ersättning ansetts böra lämnas i vissa fall för förlust, för intrång i näringsverksamhet och för värdeminskning å egendom som uppkommit genom ingreppet. Detta har regelmässigt skett vid ingrepp som uteslutande avsett att tillgodose statens ekonomiska intressen. Som stöd för att ersättning borde lämnas ha åberopats billighetsskäl. Därvid har framhållits att ersättningsreglerna i flera hänseenden måste få sin säregna karaktär av den princip, som sålunda måste anses ligga till grund för att ersättning beviljas. 2 Ersättning har utgått vid de ingrepp, som skett i tobaksbranschen genom införande av monopol å tobakstillverkningen och å import av tobaksvaror. 3 I fråga om ersättning för förlorad näringsverksamhet har stundom den principen tillämpats, att om den åsamkade förmögenhetsskadan understigit ett visst minimum, någon som helst ersättning icke ansetts böra utbetalas. Vid monopolisering av tobaksimporten bestämdes sålunda, att tobaksagent skulle erhålla gottgörelse endast om han under viss angiven tid erhållit minst en tiondel av hela sin förvärvsverksamhet genom agenturen. 4 Också har i övriga förslag om statliga monopol som framlagts icke ifrågasatts annat än att ersättning i p r i n c i p borde utgå. Med utgångspunkt från den behandling ersättningsspörsmål vid genomförandet av åtgärder, som vidtagits till vinning för kronan, sålunda fått i praxis har i den offentligrättsliga litteraturen framförts den åsikten att det numera enligt svensk rätt vid ingripanden i näringsverksamhet som avses i näringsfrihetsförordningen föreligger rättslig skyldighet för staten att utgiva ersättning för skada, som vållats av åtgärden, därest denna avser att införa monopol till vinning för kronan eller annan. 5 Som grund för att en rätt till skadestånd föreligger i nyssnämnda fall och ersättning sålunda icke allenast skall utgå av billighetsskäl h a r därvid åberopats att en sedvanerätt av angivet innehåll utbildats. 6 Vidare h a r gjorts gällande att denna sedvanerätt icke kan anses vara begränsad till åtgärder som avse införande av monopol utan jämväl äger tillämpning på andra ingripanden, som ha till syfte att giva det allmänna ökade inkomster, exempelvis penningpolitiska åtgärder. 7 Något avgörande av Högsta domstolen som kan åberopas till stöd för att ersättning på grund av statliga ingripanden av förevarande slag kan utgå utan författningsstöd torde icke finnas. 8 Även i några fall har det också ansetts motiverat att giva bestämmelser till skydd för den enskilde vid ingrepp i äganderätt och näringsfrihet även om åtgärden i och för sig icke avsett att skapa ett ekonomiskt utbyte för statsmakten eller annan. Det gives sålunda exempel på att enskilda medgivits rätt att påfordra inlösen av -Herlitz: Föreläsningar III s. 184 o. FT 1943 s. 304 f., Jägerskiöld: ibid. s. 40 o. Sundberg: ibid. s. 217. 2 Tobaksbeskattningskomm:s bet. I s. 63. r Se KF 15/12 1914 (nr 437), 17/6 1916 (nr 212) o. 11/6 1943 (nr 347). 4 Se 13 § KF 11/6 1943 (nr 347). •" Sundberg: ibid. s. 223 och Jägerskiöld: Statens ersättningsskyldigheter vid införande av monopol s. 99. »Sundberg: ibid. s. 221 ff. 7 Sundberg: ibid. s. 224. 8 Herlitz: Föreläsningar III s. 213 o. 235. 18

—22583

«

egendom som genom ingreppet väsentligen förlorat i värde. 1 Jämväl har ersättning ansetts böra utgå vid förbud mot bebyggelse och vid avverkning av skog till hinder för försvaret i sådana fall där förluster eller intrånget icke äro att anse såsom ringa. 2 Ersättning har också i p r i n c i p ansetts böra utgå vid undanförsel av egendom. 3 Vidare har ersättning ansetts böra kunna tillerkännas den som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder som vidtagits för militära ändamål. Frågan om ersättning skall utgå eller icke har därvid bedömts med hänsyn till den skada som vållats i det särskilda fallet. Såsom förutsättning för att ersättning skall utgå har nämligen bland annat stadgats att förlusten i förhållande till sökandens ekonomiska ställning skall ha varit så betydande att den får anses ha medfört en avsevärd rubbning av sökandens ekonomi. 4 Slutligen kan nämnas att ersättning av allmänna medel utgår i samband med att åtgärd vidtagits för bekämpande av vissa husdjurssjukdomar. Förutsättning härför är att åtgärden skall ha förorsakat väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst. 5 Enligt praxis beviljas ersättning endast i undantagsfall, när synnerligen ömmande omständigheter föreligga. 6 I allmänhet ha emellertid begränsningar i äganderätten och i näringsfriheten gjorts utan att ersättning ansetts böra lämnas. 7 Ägares fria förfoganderätt har sålunda i olika hänseenden begränsats av skogsvårdslagstiftning, byggnads- och hälsovårdslagstiftning m. m. 8 Som exempel på att inskränkningar i näringsidkares rörelsefrihet i vad gäller omsättning av varor stadgats utan att ersättning ansetts böra utgå kan nämnas, att försäljning av vissa kartor 9 samt av flygfotografier 10 förbjudits av militära skäl. Vidare kan erinras om att i den allmänna hälsovårdens intresse föreskrivits rätt för hälsovårdsnämnd att förbjuda försäljning av födoämnen eller dryckesvaror, som skäligen kunna misstänkas vara hälsovådliga. 11 Jämväl kan nämnas att för befrämjande av nykterhetsintresset förbud stadgats att försälja exportöl inom riket. 12 Ytterligare må hänvisas till att i den allmänna omsättningens intresse en ingående reglering av handeln med guldoch silverarbeten skett, som bland annat innebär att guld- eller silverarbete, vilket icke uppfyller fastställda fordringar, icke får saluhållas. 13 Slutligen kan erinras om de näringspolitiskt betingade inskränkningar i näringsfriheten som skett genom de under 1930-talet införda importregleringarna på jordbrukets område. 14 1

Byggnadslagen 30/6 1947 (nr 385), 21, 22 o. 48 §§. 5 § i lag 24/3 1942 (nr 128) o. 4 § i lag 30/6 1943 (nr 458). 3 10 § i lag 10/6 1940 (nr 645) o. 67 § i civilförsvarslagen den 15 j u l i 1944 (nr J 3 6 ) . 4 Se prop. 76/1940 U s. 9 f o. s. 21. 6 K K 12/5 1935 (nr 106) med n ä r m a r e föreskrifter angående b e k ä m p a n d e a\ s m i t t s a m m a h u s d j u r s s j u k d o m a r § 9. • S e prop. 76/1940 U s. 16. ''Herlitz: FT 1943 s. 299 f o. Sundberg: ibid. s. 218. S T . ex. 6 § skogsvårdslagen 21/5 1948 ( n r 237), lag 30/6 1943 (nr 444) om til.ståndstvång för byggnadsarbete. 9 K K 6/11 1942 (nr 880) och lag 16/12 1949 ( n r 680). 10 KK 31/8 1940 (nr 802). " H ä l s o v å r d s s t a d g a n 19/6 1919 (nr 566) 45 § o. livsmedelsstadgan 21/12 1951 (nr 824) 91 o . 9 3 §§. 32 KF 1/6 1923 (nr 141). 13 KF 18/10 1912 (nr 366) ang. kontroll å guld- och silverarbeten § 19. 14 Förteckning över h i t h ö r a n d e författningar finnes i prop. 207/1951 s. 6. 2

De ingrepp som sålunda skett av politi-, social- eller ekonomirättsliga skäl äro av mer eller mindre genomgripande art. I vissa fall ha sålunda tillverkning eller försäljning av viss vara 1 eller utövande av viss verksamhet 2 med omedelbar verkan helt förbjudits. I åter andra fall har i samband med att en förut tillåten verksamhet i princip förbjudits viss övergångstid medgivits under vilken rörelsen må fortsättas. 3 Till en annan grupp kunna hänföras sådana åtgärder, vilka allenast medföra viss inskränkning i näringsidkares rörelsefrihet, exempelvis införande av tillståndstvång. 4 I doktrinen har också uttalats den meningen, att någon ersättningsrätt vid ingrepp i näringsverksamhet, vilka uteslutande ha till syfte att undanröja eller förebygga en samhällsfara, icke förefinnes. 5 Framställningar om utfående av ersättning för intrång i näringsverksamhet, som uppkommit till följd av statliga ingripanden utan att ersättningsregler givits ha mestadels icke vunnit bifall. 6 Näringsidkare och andra ha i det allmännas intresse jämväl i olika hänseenden ålagts positiva plikter vid näringsutövning eller med avseende å användningen av egendom. I det stora flertalet fall har detta skett utan att ersättning ansetts böra lämnas. Sålunda har näringsidkare ålagts att avgiva statistiska uppgifter. 7 Näringsidkare har ock ålagts skyldighet att biträda vid planläggning av rikets ekonomiska försvarsberedskap. I detta fall har dock förutsatts att ersättning kan utgå om sådant biträde medför arbete av sådan beskaffenhet att ersättning anses böra påfordras. Ersättningsfrågan skall för sådant fall avgöras av skiljemän enligt skiljemannalagen. 8 Vidare kan hänvisas till att vissa näringsidkare ålagts skyldighet att hålla lager av den vara som saluhålles samt att inköpa vissa med denna närbesläktade varor. 9 1 de fall då ersättningsspörsmålen behandlats vid statliga ingrepp i äganderätten och näringsfriheten ha de överväganden som förekommit icke skett från principiella utgångspunkter utan med beaktande av förhållandena i det speciella fallet.10 Beträffande ersättningens omfattning kan framhållas, att vid indragning av näringsrättigheter har i de fall då ersättning vid monopolisering medgivits sådan beviljats i tre olika hänseenden, nämligen för att ersätta i rörelse utnyttjad fast och lös egendom och för att kompensera förlorad näringsverksamhet samt slutligen för att ersätta förlorad tjänst. Vid bestämmande av ersättning för vara som J

T . ex. fosfortändstickor gm KF 30/3 1900 (nr 17), berberisbuskar gm KK 3/10 1929 ( n r 302), fosterfördrivande medel gm KF 9/9 1938 (nr 569), andels- och vinsträttsbevis for premieobligation gm KK 19/5 1939 (nr 208). 2 T. ex. menagerier gm KF 30/12 1916 (nr 596). 3 Se lag 18/4 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling och lag 29/12 1949 ( n r 722) om pantlånerörelse. 4 Se t.ex. KF 1/7 1918 (nr 508) ang. handel med skattefri sprit. "Sundberg: ibid. s. 224. 6 Se Jägerskiöld ibid. s. 81* 7 KK 16/5 1913 (nr 84) ang. skyldighet för vissa näringsidkare att avgiva statistiska uppgifter samt KK 21/4 1950 (nr 133) ang. avlämnande av vissa företagsstatistiska u p p gifter. s S c lag 26/6 1948 (nr 390). 9 KF 10/6 1938 (nr 367) ang. handel med vissa mineraloljor samt KF 7/6 1934 (nr 230) ang. skyldighet för importörer och tillverkare av bensin att inköpa motorsprit. 10 Herlitz: FT 1943 s. 300.

övertagits h a r inköpspriset för varan varit normerande. 1 Då ersättning medgivits vid intrång i äganderätt har i ett fall ersättning ansetts böra utgå för kostnad som åtgärden åsamkar och som icke motsvaras av nytta ävensom för minskad kapitalavkastning. 2 I andra fall har förutsatts att ersättning skall utgå allenast för kostnad som varuinnehavaren måst vidkännas. Därvid har skillnad gjorts mellan kostnad som föranledes av ett beslut om åläggande för varuinnehavaren att fullgöra viss prestation och andra kostnader som kunna uppkomma till följd av åtgärden. Det har sålunda ansetts att ersättning för kostnader av förut nämnt slag i regel skall utgå medan däremot kostnader av annat slag skola ersättas endast om kostnaden står i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden kan anses medföra. 3 I de fall då ersättning skall utgå i anledning av att vissa åtgärder som vidtagits för militära ändamål har ansetts att i princip hela förlusten d. v. s. jämväl utebliven vinst bör vara ersättningsgill dock med begränsning av ersättningen till visst maximibelopp. 4 När ersättning beviljats i anledning av att inskränkningar i rätten att avverka skog måst föreskrivas, har däremot endast medgivits skälig gottgörelse för kostnad och förlust som därigenom uppkommit."

1 Jägerskiöld: ibid. s. 88. Se 5 § lag 24/3 1942 (nr 128) om förbud m o t bebyggelse till h i n d e r för försvaret. 3 Se 10 § lag 21/6 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd och 67 § civilförsvarslagcn den 15 j u n i 1944 (nr 536). 4 Se p r o p . 76/1940 U s. 10. 5 Se 4 § lag 30/6 1943 (nr 458). 2

Statens offentliga utredningar 1952 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i dep kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Det yngsta fånrvårdsklientelet. [51 Räjongplan för fångvården. [21] Betänkande mtd förslag till allmän förfogandelag och allmän ranscneringslag. [24]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden inom lappmarkerna samt tillgodogörandet av fisket i kronovattnen därstädes och i Jämtlands län m. m. [13]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Löneplan eller kollektivavtal. [3] Betänkande rmd förslag till allmänt resereglemente m. m. [6] Allmän folkomröstning. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredrings betänkande. 2. [7] Bilaga 1. Folkomröstnhgsinstitutet i Schweiz. [8] Bilaga 2. Folkomröstnhgsinstitutet i Förenta staterna. [9] Bilaga 3. Fokomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta staterna. [18]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Barrskogstillgångarna och skogsindustriens råvaruförsörjning. [15]

Industri.

liandel och sjöfart. Kommunalförvaltning. Försrag till kommunallag m. m. Kommunallagskommitténs betäikande. 3. [14]

Statens och kommunernas finansväsen. 1949 års uppbödssakkunniga. 2. Betänkande med förslag till visst ändringar i uppbördsförfarandet. [1]

Kommunikations vitsen. Busslinjeutredningen. 1. Betänkande med förslag till beräknande av tilläggsvärde (goodwill) för bussföretag m. m. [20]

Bank-, kredit- och penningväsen. Förslag till lag om bankrörelse m. m. [2] Foliti. 1944 åra nyktirhetskommitté. 3. Undervisning, folkupplysning o<h forskning på alkoholfrågans område. [12]

>Tatiuialekonomi och socialpolitik. Sjömännens sjikförsäkring. [10] Yttranden m. n. över 1950 åra långtidsutrednings betänkande. Elonomiskt långtidsprogram 1951—1955. [11] Semester åt husmödrar, lantbrukare m. fl. [19]

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Bokutredningen. [23]

Försvarsväseu. Kälso- och sjukvård. Betänkande anjående hälso- och sjukvården vid krig och andra ubmordentliga förhållanden. [22] Allmänt näringsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordisk passfrihet. Betänkande nr 1. [4] Tull- och valutalättnader i resandetrafiken mellan de nordiska länderna. Betänkande nr 2 och 3- [16—17]

Stockholm 1952 Katalog och Tidskriftstryck