Pensionär '75 : en kartläggning med framtidsaspekter : huvudresultat

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

fromflsospekfer en med kortldggnung

Pensuoncjrsunderscbkningen

Statens offentliga utredningar

WE? 1977: 98

§1 Socialde artementet

P

Pensionär 75

En kartläggning

med framtidsaspekter

Huvudresultat

liensioniirsunderséknin gen

Stockholm 1977

Omslag Lars-Erik Forslund Jernström Offsettryck AB ISBN 91-38-03648-7 ISSN 0375-25OX Norstedts Tryckeri Stockholm 1978

SOU 1977: 98

Till Statsrådet och chefen för

Socialdepartementet

Genom beslut den 28 juni 1974 bemyndigade Kungl. Majzt chefen för Socialdepartementet, statsrådet Sven Aspling, att tillkalla en utredningsman för att göra en undersökning angående åldringsvården m. m. Med stöd av detta tillkallades såsom utredningsman kanslibemyndigande rådet i Socialdepartementet Birger Forslund. Utredningen har antagit namnet pensionärsundersökningen. Såsom experter har departementschefen tillkallat departementssekreteraren Willi Barenthin, budgetdepartementet (fr. 0. m. den 1 september 1977), departementssekreteraren Birgitta Bratthall, Socialdepartementet, sekreteraren Valter Ekberg, Pensionärernas riksorganisation, numera överdirektören Svante Englund, statens förhandlingsnämnd (t. o. m. 31 augusti 1977), f. kommunalrådet Gustav Larsson (avliden den 22 mars 1977), sekreteraren Kerstin Petersson, Svenska kommunförbundet, förste sekreteraren Douglas Skalin, Landstingsförbundet, professorn Alvar Svanborg, avdelningschefen Henry Sälde, socialstyrelsen samt socialassistent Mona Widman, socialförvaltningen i Berg. Vid förfall för Skalin har sekreteraren Göran Berleen, Landstingsförbundet, medverkat. Sekreterare har varit departementssekreteraren Bernt Hedin, socialdepartementet och planeringschefen Jan Redgert, socialförvaltningen i Örebro. I sekretariatet har även departementssekreteraren Marja Lundquist, Socialdepartementet, ingått. Vid bearbetningen av enkätmaterial m. m. har fil. kand. Hannelotte Kindlund och fil. kand. Margareta Mannegard medverkat. Avsnitten om befolkningsutvecklingen har utarbetats under medverkan av medicine doktorn Anne-Marie Bolander. Avsnitt av kapitel 15 Åldrandet har utarbetats av fil. lic. Stig Berg och professorn Carl-Gerhard Gottfries. Socialdepartementet har till pensionärsundersökningen överlämnat en skrivelse från Pensionärernas Riksorganisation angående behovet av vårdinsatser för äldre m. m. I föreliggande betänkande redovisar pensionärsundersökningen huvudresultatet av sitt arbete. Utredningen avser att i särskilda rapporter senare lämna en mera detaljerad redovisning av vissa undersökningsresultat.

Stockholm i december 1977

Birger Forslund

/ Bernt Hedin Jan Redgert

SOU 1977: 98

Innehåll

Inledning

Direktiven, arbetets uppläggning m. m. , . . . . . . 1.1 Direktiven . . . . . . . . . . . . . . . . \O 1.2 Arbetets uppläggning m. m. . . . . . . . . . . . .

Översikt över riktlinjer m. m . . _ . _ _ , 15 lagstiftning, 2.1 15 Lagstiftning 2.2 Allmänna . . . . . . . . . . . . . . . . 17 riktlinjer Rekommendationer m. m. 22 2.3

II Utvecklingen perioden 1962-1974

Aktuella befolkningsgrupper m. m . . . . . . . . . . . 23 . . . . . . . . . . 23 3.1 Avgränsning av olika grupper . . 3.2 . . . . . . . . . . . . . . 25 Befolkningsutvecklingen 3.3 Personer med förtidspension eller sjukbidrag . . . . . 41 3.4 Personer med delpension . . . . . . . . . . . . . . 49.

Ekonomisk och trygghet; arbete, ekonomi 51 självständighet 4.1 Förvärvsarbete . . . . . - . . . . . . . . . .. 51 4.2 Inkomst m. m. . . . . . . . - . . . .. .57 . . . . . - . . - . - . . . . u 69 4.3 Pensionssystemet -

5.1 Bostadsräkningarna . . . . . . . . - . . . . . ca 79 5.2 Särskilda stödformer . . . . . . . . . . . . . . . 88

vård och omvårdnad . . . . . . . . . . . 95 Personlig 6.1 Social - för primär-kommunerna 95 omsorg uppgift - 6.2 Den medicinska vården och omvårdnaden en uppgift . . . _ _ . _ . . 113 för sjukvårdshuvudmännen . . _

De samlade resurserna , _ , , , , , , _ , 127 7.1 Allt färre i arbete - . . _ , . . 127 pension ger trygghet 7.2 Bättre bostäder . . . . . - . . . . . . . . u a 131

SOU 1977: 98

7.3 Allt större andel får hjälp och vård . . . . 131 7.4 Samspel och samverkan i samhällets 133 åtgärder 7.5 Ökad andel av arbetskraften i verksamhet för pensionärer 136 7.6 Allt större andel av bruttonationalprodukten till pensionärerna 137

III Pensionärcrnas situation i dagens samhälle

Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 141 8.1 Undersökningens m. m. uppläggning 141 8.2 De icke kommunicerbara . . . . . . . 143 8.3 Resultatet av undersökningen . . 144 8.3.1 Ålder, kön, civilstånd . 144 8.3.2 Anledningen till förtidspension 145 8.3.3 Hälsa 146 8.3.4 Utbildning . . . . . . . 154 8.3.5 Sysselsättning . . . 155 8.3.6 Bostad och bostadsmiljö . . . . . . 158 8.3.7 Ekonomi 166 8.3.8 Sociala relationer , , _ , . _ , 170 8.3.9 Aktivitet . . . . . . . . . . 172 8.3.10 Politiska resurser . . . . . . . . . . . . . . 174 8.3.11 Behov av hjälp . . . . . . . . . . . . . . . 176 8.3.1-2 Utnyttjande av kommunal service . . . . 177 8.3.13 Förberedelse för livet som pensionär och upplevelsen av pensionstiden . . . . . . . . . . 179

Kommunenkäten _ _ _ _ _ - . . . . . 183 9.1 Uppsökande verksamhet m. m. 183 9.2 Social jourtjänst m. m. 186 9.3 Social , , , . , hemhjälp , 187 9.4 Kompletterande service till hemtjänst 198 9.5 Färdtjänst . . . . . . 200 9.6 Dagcentralverksamhet _ . _ , _ , . , . , _ _ _ _ . 204 9.7 Anordningar för sysselsättning, deltagande i kulturliv, rekreation m. m. _ _ _ _ , , _ _ _ _ _ 207 9.8 samarbetsorgan pensionärer-kommuner . . . . . . . 208 9.9 Kommunalt stöd till pensionärs- och handikapporganisationer , _ , . , . . . . . . . . . 209 9.10 Särskilda bostadsåtgärder 209 9.11 Ålderdomshem 228

10 Sjukvården _ , _ _ _ , _ _ 251 10.1 Den somatiska långtidssjukvården . . 251 10.2 Den psykiatriska vården 273 10.3 Hemsjukvården . . . . . . . . 10.4 o . . . . . . . . .

SOU 1977: 98

. . . . . . . . . . . . 321 11 Hjälpmedel för handikappade aktiv reformverksamhet under 11.1 Snabb utveckling genom . . . . . . . . . . . 322 1960- och 1970-talen . . . . , . . . . 327 -11.2 Individuellt förskrivna hjälpmedel

Förberedelser till livet som pensionär . . . . . . 334 12 m. m. . . . . . . . . . 334 12.1 Direktiven 335 12.2 PU:s intervjuundersökning . . . . . . . 338 12.3 Utvecklingen

Enskilda verksamhet, inriktning, omfattning 345 13 organisationer, 346 13.1 Pensionärsorganisationer . . . . . . , . . . . . . 350 13.2 Handikapporganisationer för 355

13.3 Rikskommittén pensionärsgymnastik

Personal _ . _ . . . . . 357 14 och personalutbildning Ålderdomshemmen . . . . . 357 14.1 m. m. . . . . . . . 363 14.2 Social hemhjälp 14.3 Vissa andra . . . . . . 367 yrkeskategorier . . . . . . . 369 14.4 Utbildning inom högskolan . .

IV Forskning, prognoser, planering

15 Åldmndet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 373 15.1 Åldrandet utifrån allmänna medicinska utgångspunkter . 376 15.2 Åldrandet och dess psykiska sjukdomar . . . . . . . 387 15.3 och socialpsykologiskt åldrande . . . . . 398 Psykologiskt 15.4 . . . . . . . . . 405 Sammanfattning

16 och utvecklingsverksamhet , _ , , , , . . 407 Forskning 16.1 . . . . . . . . . . . . . . . . 407 Utvecklingen 16.2 . . . . . . . . . . . . . . . . 413 Inventeringar 16.3 aktuella forskningsprojekt . . , , . . 426 Några

17 Prognoser . . . . . . . . . . . . . . . . . . 430 17.1 Befolkningsprognos för åren 1976—2000 . . . . . . . 430 17.2 Arbetskraften , , _ , _ _ , _ _ , _ _ 440 17.3 , , _ , , _ , _ , , _ _ , 449 Pensionssystemet

18 , _ , , _ 453 Planeringen 18.1 Kommunernas , , . , _ , , _ _ , _ _ 453 planering 18.2 för sjukvården . . . 460 Planering

V Framtidsaspekter

19 Sammanfattning av utvecklingstendenser 469 19.1 Mål och inriktning , _ _ _ , , _ _ _ , _ _ _ _ , 469 19.2 Förberedelse till en meningsfull pensionstid , _ _ , _ , 471

SOU 1977: 98

19.3 Uppsökande verksamhet, information, m. m . _ . _ . . _ 476 19.4 Ekonomisk självständighet och trygghet . . . . . . . 479 19.5 God bostad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 484 19.6 Personlig vård och omvårdnad . . . . . . . , . _ , 492 19.6.1 Trygghet, kontakt m. m. . . . . . . . . . . . 492 19.6.2 Social hemhjälp . . . . . . . . . . . . . . . . . . 494 19.6.3 Serviceinsatser som kompletterar social hemhjälp , , , _ 498 19.6.4 Servicebostäder . . . . . . . . . . . 502 . . . . . . . 19.6.5 Ålderdomshem . . . . . . . . . . . . . . . . . . 507 19.6.6 Hälso- och sjukvård . . . . . . . . . . . . . . . . 512 19.6.7 Hjälpmedel för handikappade . . . . . . . . . . . . 522 19.7 Handikapp och hjälpbehov , _ , _ _ _ _ , _ _ _ _ _ 524 19.8 Samhällsservice inom olika

åldersgrupper _ , , _ _ _ _ 527

19.9 Prognoser och planering . . . . . . . . . . . . . . 531 19.9.1 . .

Befolkningsutvecklingen . . . . . . . . . . . . 531

19.9.2 Forskning och utvecklingsverksamhet , , , . _ , _ , 532 19.9.3 Arbete och pension , , _ , . . . . _ . . . . _ , . 537 19.9.4 Framtida behov och krav på resurser . , , _ , _ _ _ 542 19.9.5 Planering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 553 19.10

Sammanfattning , _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 556

T abellförteckrzing . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 563

SOU 1977: 98

I

Inledning

arbetets

uppläggning

m.m.

1 Direktiven,

1.1 Direktiven

enligt bemyndigande den 28 Pensionärsundersökningen (PU) tillkallades åldringsvården m. m. juni 1974 för att göra en undersökning angående hade samtidigt i en proposition lagt fram förslag om en lag- Regeringen av den allmänna pensionsåldern och om betydande stadgad sänkning av Dessa pensionsreformer inne-

förbättringar folkpensionsförmånerna.

ekonomiska som till sin ombar förbättringar av pensionäremas trygghet saknade sedan ATP-reformen. Vidare planerades fattning motsvarighet vid denna tidpunkt förslag om ökade möjligheter till en rörlig pensions-

ålder, vilken sedermera genomförts den 1 juli 1976, varvid även möjlig-

het till delpension infördes. att en annan av stor betydelse för de I direktiven framhålls, fråga insatser för vård och service och andra åtgärder för äldre är samhällets I direktiven anförs vidare bl. a. att ge de äldre goda levnadsbetingelser.

följande. ställer stora krav på vårdinsatser och olika for- Det ökande antalet åldringar mer av serviceåtgärder. Samtidigt framstår det som angeläget att samhället

medverkar till att underlätta övergången och anpassningen till livet som pensionär och till att de äldres tillvaro får ett sådant innehåll att pensionstiden och positiv. Utbyggnaden av samhällets ekonomiska tryggblir meningsfull får därför kompletteras med olika insatser för en god social hetsanordningar omvårdnad i vid mening. Här görs insatser som med beaktande av de äldres och önskemål skall ge tillfälle till meningsfull aktivitet och egna erfarenheter till goda sjukgemenskap, hjälp i hemmet när så behövs och nära tillgång bakvårdsresurser. De frågor som här berörts måste givetvis bedömas mot förbättrade ekonomiska förhållanden och samhällets grund av pensionärernas resurser. Utvecklingen på åldringsvårdens område under den senaste tioårsperioden utbyggnad som har i hög grad påverkats av det program för åldringsvårdens innebar en på regeringens förslag antogs vid 1964 års riksdag. Programmet för att därmed göra kraftig satsning på utbyggnad av de öppna vårdformerna bo kvar i sin invanda miljö. det möjligt för de äldre att så länge som möjligt

10 Direktiven, arbetets m. m.

uppläggning SOU 1977: 98

För att underlätta för kommunerna att bygga ut sin verksamhet infördes statsbidrag till kostnaderna för social hemhjälp samtidigt som ökade åtgärder sattes in för att rusta upp de äldres bostäder. För att underlätta en snabb utbyggnad av långtidssjukvården infördes ett temporärt statligt lån till byggande av sjukhem. Till grund för detta åtgärdsprogram låg en riksomfattande kartläggning av vårdbehov och vårdmöjligheter som genomfördes av socialpolitiska kommittén (SOU 1963: 47). 1964 års åldringsvårdsprogram har medverkat till att antalet äldre och handikappade som får social hemhjälp fördubblats från ca 145 000 år 1965 till över 300000 år 1973. Denna utbyggnad fortsätter. Dessutom har genomförts en betydande utbyggnad av andra åtgärder inom kommunernas öppna åldrings- och handikappvård, t. ex. färdtjänst, varudistribution, matservice, badservice, fotvård, hobbyverksamhet och andra former av sysselsättning för personlig aktivering och meningsfull samvaro. Omkring 120 000 åldringsbostäder har rustats upp med hjälp av statliga räntefria förbättringslån. Samtidigt har nya boendeformer vuxit fram i form av servicehus och liknande anläggningar, där en trygg omvårdnad förenas med stor personlig frihet och oberoende. För de äldre som har behov av större vårdinsatser har tillkommit omkring 15 000 nya platser vid sjukhem för långtidssjukvård. En särskild arbetsgrupp har nyligen fått i uppdrag att ta upp frågan om personalutvecklingen inom bl. a. långtidssjukvården. Vårdmöjligheterna ökar också genom att vi fortsättningsvis får ca 1 000 nya läkare om året. Utbyggnaden av samhällets insatser i fråga om vård och service m. m. för de äldre måste fortsätta för att svara mot de behov som följer av befolkningsutvecklingen och för att tillförsäkra de äldre en social omvårdnad som är anpassad till samhällsförändringar, standardutveckling och pensionärernas förbättrade ekonomiska förhållanden. Det gäller här en av vår tids stora sociala frågor. Insatserna bör planeras och genomföras så att de på bästa sätt anpassas till den faktiska behovsutvecklingen och tillgängliga resurser. För att ge ett underlag för den framtida utformningen och inriktningen av dessa samhällets insatser bör nu genomföras en ny kartläggning av de äldres situation. Jag finner det lämpligt att en särskild utredningsman får i uppdrag att genomföra en sådan kartläggning. Kartläggningen skall ge en bild av de äldres situation i dagens samhälle. Undersökningarna härom skall göras mot bakgrund av den utveckling som skett i fråga om samhällets vård- och serviceinsatser och beträffande pensionärernas förbättrade ekonomiska förhållanden. Det bör undersökas hur den ökade ekonomiska tryggheten genom förbättrade pensioner inverkar på pensionärernas livsmönster och på behovet av samhällets insatser i fråga om vård och serviceåtgärder för de äldre. Studierna av pensionärernas livsmönster bör även belysa utvecklingen av sådana faktorer som sparande, fritidsverksamhet, resor osv. Även det forsknings- och utvecklingsarbete av betydelse för de äldres situation som utförts i olika sammanhang bör uppmärksammas. En analys av de framtida utvecklingstendenserna skall göras med hänsyn till bl. a. befolkningsutvecklingen. Kartläggningen skall vidare - med beaktande även av pensionäremas förstärkta ekonomi - innefatta en undersökning av olika vägar då det gäller att tillförsäkra de äldre goda levnadsbetingelser. Den bör utöver ålderspensionärernas förhållanden också omfatta förtidspensionäremas situation i de avseenden det här gäller.

Direktiven, arbetets uppläggning m. m. 11 SOU 1977: 98

1.2 Arbetets m. m.

uppläggning

direktiven har PU huvudsakligen tre uppgifter, nämligen att Enligt O mot bakgrund av socialpolitiska kommitténs kartläggning belysa utvecklingen och följa upp effekterna av 1964 års åldringsvårdspro-

gram kartlägga pensionäremas situation i dagens samhälle

göra en analys av de framtida utvecklingstendenserna med hänsyn

till bl. a. befolkningsutvecklingen.

1.2.1 Utvecklingen

sedan 1960-talets början har PU sökt att belysa och ana- Utvecklingen av tillgängligt material i form av löpande statistik, spelysera med hjälp cialundersökningar m. m. En genomgång av materialet har visat, att de uppgifter som sammanställts av olika myndigheter och organisationer, inte alltid är tillräckliga för att ge en helhetsbild av utvecklingen. Bl. a. saknas i stor utsträckning uppgifter om åldersfördelning för de pensiosamhällets olika Befintlig statistik har lagts närer som utnyttjar åtgärder. och med skilda syften, varför det inte alltid är upp vid olika tidpunkter att genom en sammanfogning av de olika verksamhetsgrenarna möjligt av utvecklingen på riks-, region- och kommunnivå. gc en helhetsbild Brister och ofullständighet i materialet har fått godtas. Några kompletterande undersökningar har inte gjorts och har inte heller kunnat göras retroaktivt.

1.2.2 Pensionärernas situation i dagens samhälle

En kartläggning av pensionärernas situation i dagens samhälle bör enligt PU som väsentliga beståndsdelar innefatta dels uppgifter från pensionäönskemål och deras egen syn rerna själva om deras levnadsförhållanden, om samhällets insatser, verksamhetens ompå sin situation, dels uppgifter PU har i sin kartläggning sökt att närfattning och utnyttjandegraden. vilka som utnyttjar erbjuden service samt mare belysa åldersgrupper, verksamhetens närmare innehåll, regionala och kommunala skillnader. Vidare har PU sökt göra jämförelser mellan verksamheter av olika slag, - servicehus och ålderdomshem.. t. ex. social hemhjälp och hemsjukvård

I nterv juundersökning

rörande pensionärers levnads- Under årens lopp har olika undersökningar förhållanden, vård- och hjälpbehov m. m. gjorts i Sverige. 1952 års åldi februari 1954 om ringsvårdsutredning gjorde en intervjuundersökning levnadsförhållanden? Därefter har ytterligare några ålderspensionärernas undersökningar gjorts. Under senare år har levnadsförhållandena undersökts av låginkomstav denna undersökning gjordes år utredningen år 1968. En replikation 1974 av institutet för social forskning (Sofi). Fr. o. m. hösten 1974 driver 1 Redovisad i Åldringsprojekt Undersökning rörande vård (SOU 1956: 1). statistiska centralbyrån (SCB) ett löpande

12 Direktiven, arbetets m. m.

uppläggning SOU 1977: 98

levnadsförhållanden i samhället (ULF).9 De nu nämnda undersökningarna avser befolkningen t. o. m. 74 år. En undersökning speciellt inriktad på pensionärernas situation måste med hänsyn till denna grupps särskilda förhållanden och behov delvis ges en annan inriktning och utformning än de allmänna undersökningarna. Av speciellt intresse när det gäller pensionärerna är bl. a. hjälpoch vårdbehov, möjligheterna att få dessa behov tillgodosedda, utnyttjandet av samhällets anordningar, kontaktmöjligheter. PU har därför genom SCB gjort en särskild undersökning om pensionäremas levnadsförhållanden. Till stora delar har samma frågor som i de nyss nämnda undersökningarna kunnat användas. Härigenom har det också blivit möjligt att göra vissa jämförelser mellan pensionärernas och hela befolkningens levnadsförhållanden. Intervjuundersökningen som utfördes under maj-juni 1975 omfattar följande grupper, utvalda med hänsyn till bl. a. behov av samhällets insatser av olika slag,

förtidspensionärer blivande ålderspensionärer (60-64 år) ålderspensionärer 60-69 år (nyblivna ålderspensionärer) 70-79 år (i viss grad i behov av hjälp och vård) 80— år (de mest vårdbehövande).

Kommunenkät

Centralt insamlade i form uppgifter av löpande statistik från socialsty-

relsen, riksförsäkringsverket, statistiska Svenska kommun-

centralbyrån, förbundet m. fl. om bl. a. kommunernas verksamhet för pensionärer lämnar i många avseenden värdefull information. Uppgifterna har dock vid en genomgång inte visat sig tillräckliga för den vidgade och fördjupade bild PU behöver för sin redovisning och analys. PU tillställde därför i april 1975 samtliga kommuner en omfattande enkät. I enkäten tas upp frågor om bl. a. speciella boendeformer för pensionärer, såsom pensionärshem, temporära servicehus och bostäder, ålderdomshem. Enkäten innehåller också om individuell frågor och kollektiv service till pensionärer, som bor i vanliga bostäder samt vissa frågor om planeringen av kommunernas verksamhet för pensionärer. Stor vikt har lagts på en fördelning efter ålder och antal hjälptimmar för dem som får social hemhjälp samt en åldersfördelning av personer med färdtjänst. Genom enkäten ges bl. a. möjlighet till jämförelser med den tidigare nämnda utförd kartläggningen av socialpolitiska kommittén i april 1962.

2 Fram till den 1 juli Hemsjukvårdsenkät 1977 har SCB i Sveriges officiella statistik (SOS) Hemsjukvården utgör en viktig del av omsorgen om pensionärerna. Oliinom serien Levnadsförhållanden publicerat ka landsting har i skilda sammanhang gjort vissa undersökningar om sju rapporter. hemsjukvårdens omfattning m. m. Sjukvårdens och socialvårdens pla-

arbetets uppläggning m. m. 13 SOU 1977: 98 Direktiven,

och rationaliseringsinstitut (Spri) har gjort en undersökning neringspublicerad i rapporten Hemsjukvård ——sjukhemsvård (Spri rapport 17/ - idébeskrivning av framtida inne- 74), följd av rapporten Hemsjukvård håll och former 2/76). PU har ansett angeläget att få en (Spri rapport relativt av hemsjukvårdens innehåll och funktion i ingående belysning olika delar av landet. PU tillställde i december 1975 därför landstingen

en enkät. Enkäten rörande som vårdas i sina tar upp en rad frågor patienter hem och till vilka huvudmannen lämnar någon form av ersättning. Frågorna gäller bl. a. vårdens innehåll, åldersfördelning av patienterna, hemsjukvårdens organisation och kostnader.

Enkäter rörande långtidssjukvården

Sjukvården intar en central ställning när det gäller omsorgen om pensionärerna. PU har så långt möjligt den information som finns utnyttjat i form och för att

tillgänglig av löpande statistik specialundersökningar

belysa pensionärernas sjukvårdsbehov och utnyttjande av sjukvårdsresurserna. Tillgänglig information om sjukvården är emellertid som regel

inte inriktad på redovisning för olika åldersgrupper. Socialpolitiska kommittén gjorde vid sin kartläggning bl. a. en riksomfattande patientsom lämnade information om patienternas ålder och om inventering, lämplig vårdform. PU har inte ansett sig kunna göra en så omfattande undersökning som den socialpolitiska kommittén gjorde. för pensionärerna är långtidssjukvården, både den Av stor betydelse enkäter har i samarbete med PU somatiska och psykiatriska. Särskilda

gjorts av socialstyrelsen. En enkät angående den somatiska långtidssjukvården skickades i sep-

tember 1975 av socialstyrelsen ut till landets samtliga sjukvårdsinrättför långvarigt kroppssjuka. Undersökningen, som avsåg förhålningar landena den 1 oktober 1975, har syftat till att ge en allmän bild av situationen Av särskild betydelse för PU är den del av på vårdområdet. enkäten som avser patienternas situation inom denna gren av sjukvår-

den. i februari un- Vidare har socialstyrelsen 1976 gjort en motsvarande inom vården. Enkäten omfattar förutom dersökning den psykiatriska om patienternas aktuella levnadsförhållanden även andra uppuppgifter av den framtida vården. gifter av betydelse för planeringen psykiatriska

av utredningsverksamhet m. m. Inventering forskningsprojekt,

det forsknings- och utvecklingsarbete av PU skall även uppmärksamma för de äldres situation som utförts i olika sammanhang. PU betydelse har därför i samarbete med karolinska institutets laboratorium för klisom med bidrag från Socialdepartementet bedriver nisk stressforskning, ett forskningsprojekt rörande bl. a. reaktioner på pensionering, genomm. m. fört en inventering av forskningsprojekt, utredningsverksamhet inom området åldrande och de äldres situation åren 1970~—1975.

14 Direktiven, arbetets uppläggning m. m. SOU 1977: 98

1.2.3 Framtiden - olika att vägar tillförsäkra pensionärerna goda

levnadsbetingelser

Mot bakgrund av en redovisning och analys av utvecklingen samt de olika som undersökningar ingår i kartläggningen av pensionärernas situation i dagens samhälle har PU sökt att på grundval av befintliga planer och prognoser bedöma utvecklingen i framtiden. direkti- Enligt ven skall PU också redovisa en undersökning av olika vägar då det gäller att tillförsäkra pensionärerna goda I sistnämnda levnadsbetingelser. fråga har PU samverkat med socialutredningen, vilken haft i uppdrag att göra en allmän översyn av hela den sociala vårdlagstiftningen. På grundval av material från bl. a. PU redovisar i sitt socialutredningen slutbetänkande Socialtjänst och socialförsäkringstillägg (SOU 1977: 40) riktlinjer för den framtida äldreomsorgen.

1.2.4 Redovisningen av PU:s uppdrag Det är ett omfattande material, som genom PU:s arbete samlats in och bearbetats. Huvudresultaten redovisas i detta betänkande. I särskilda bilagor redovisas dels diagram och tabeller (Bilaga A), dels intervjuundersökningen belysande de äldres och de pensionerades levnadsförhållanden (Bilaga B). I betänkandet hänvisas till diagram och tabeller i bilagorna med bilagebeteckningen (A resp. B) före diagram- och tabellnummer.

SOU 1977: 98 15

2 Översikt över lagstiftning, riktlinjer m.m.

Socialpolitiken syftar allmänt till att ge den enskilde trygghet i olika situationer och därvid tillgodose såväl materiella behov som behov av personlig vård och omvårdnad. Samhällets insatser speciellt för pensionärer syftar till att bereda ekonomisk självständighet, en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad. Den ekonomiska tryggheten för den enskilde pensionären garanteras genom lagstiftning. Det allmännas insatser för vård och omvårdnad, som inte i lika stor utsträckning grundar sig på lagstiftning, har byggts upp och utvecklats på två från varandra av tradition skilda områden, dels socialvård, dels hälso- och sjukvård. För socialvården svarar primärkommunerna. Det direkta ansvaret för sjukvården åvilar landstingen och kommuner utanför landsting. Genom statsbidrag deltar staten i socialvårdens och sjukvårdens finansiering.

2.1 Lagstiftning

2.1.1 Ekonomisk självständighet och trygghet Genom framför allt lagen om allmän försäkring har medborgarna tillförsäkrats ekonomiskt skydd, bl. a. vid arbetsoförmåga på grund av handikapp och vid ålderdom. Ålders- och förtidspension omfattar folkpension och allmän tilläggspension. Från den 1 juli 1976 föreligger möjlighet till delpension för anställda i åldern 60-65 år. Vid samma tidpunkt sänktes den allmänna pensionsåldern från 67 till 65 år. Som tillägg till folkpension kan bl. a. utgå hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. Från den allmänna försäkringen utgår också handikappersättning till handikappad för vårdkostnader m. m. Vid sidan av det allmänna pensionssystemet tillförsäkras stora grupper särskilda pensionsförmåner (tjänstepension) genom avtal mellan arbetsmarknadens parter.

16 Översikt över lagstiftning, riktlinjer m. m. SOU 1977: 93

I det ekonomiska skyddet ingår också socialhjälpen som en allmän, kompletterande hjälpform för de fall då de generella åtgärderna visar sig otillräckliga. Enligt socialhjälpslagen (12 §) har bl. a. personer som på grund av ålderdom, sjukdom och handikapp inte kan försörja sig rätt till socialhjälp. Härutöver ger socialhjälpslagen kommunerna möjlighet att lämna s. k. frivillig socialhjälp.

2.1.2 God bostad Bostäder för äldre utgör en del av den allmänna för bostadsförsörjningen vilken kommunerna bär ansvaret enligt bostadsförsörjningslagen. Eventuella särskilda behov skall beaktas vid den kommunala av planeringen bostadsbyggandet. Bostadsplaneringslagen föreskriver vissa skyldigheter för kommunerna när det gäller behovet av saneringsåtgärder. Här bör även nämnas de ändrade föreskrifter i byggnadsstadgan, vilka trädde i kraft den 1 juli 1977 och bl. a. går ut på att nyproducerade bostäder skall göras handikappanpassade. Speciella statliga stödformer finns, särskilda lån och bidrag utgår för och i vissa fall för förbättring uppförande av bostad för pensionärer m. fl. Vidare finns för statsbidrag anpassning av bostaden med hänsyn till handikapp. Verksamheten med bostadsförbättringslån och bostadsanpassningsbidrag är reglerade genom särskilda bestämmelser.

2.1.3 Personlig vård och omvårdnad Socialvård Av grundläggande betydelse för personlig vård och omvårdnad är socialhjälpslagens bestämmelser (1 och 6 §§) om uppsökande verksamhet. Varje kommun skall -tillse att den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Socialnämnden har att göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett. Den uppsökande verksamheten gäller i främsta rummet de äldre och de handikappade som kan vara i behov av samhällets speciella omsorger. Socialhjälpslagen (18 §) föreskriver skyldighet för kommunerna att anordna och driva ålderdomshem. innehåller också bestäm- Lagen melser om hemmens utformning och utrustning, om plan för ålderdomshem samt om befattningshavare och avgifter vid sådana hem (19, 19 a, 20 §§). Landstingen är skyldiga att dra försorg om att den som på grund av sitt beteende inte kan vara i ålderdomshem får erforderlig vård och tillsyn (21 §). Kommunerna har enligt socialhjälpslagen (14 §) ålagts ett förstahandsansvar för hjälpsökande som behöver vård. Socialnämnden är ansvarig för att den hjälpbehövande erhåller den vård som är erforderlig. Vården skall företrädesvis lämnas i det egna hemmet. Socialnämnden har således, om förutsättningarna i 12 § är uppfyllda, en skyldighet att tillgodose föreliggande vårdbehov. Rätten till vård är med andra ord

Översikt över lagstiftning, riktlinjer m. m. 17 SOU 1977: 98

beroende av sådana ekonomiska och personliga förhållanden som anges i 12 §.

Sjukvård Den del av samhällets verksamhet, som avser medicinsk vård och omvårdnad, regleras av sjukvårdslagen. Den har sin tyngdpunkt i den sjukhusanknutna verksamheten och innehåller också en relativt omfattande har dock inom ramen för lagdetaljreglering. Sjukvårdshuvudmännen stiftningen stor frihet att utveckla och bygga ut sina resurser. landstingskommunerna att ombesörja såväl sjukvårdslagen ålägger som sluten vård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån öppen inte annan drar härom (3 §). Öppen sjukvård bedrivs bl. a. i försorg och vårdcentraler samt i anslutning till sjukhus eller vid läkarstationer hem. Bl. a. läkare och distriktssköterskor medverkar ockpatienternas Den slutna vården bedrivs i olika av så i den öppna sjukvården. typer sjukhus och sjukhem. är inrättat bl. a. för vård av långvarigt kroppssjuka, vilka Sjukhem är i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel, och för vård av lättskötta psykiskt sjuka.

2.2 Allmänna riktlinjer

2.2.1 Omsorgen om de äldre 1 95 7 års riktlinjer Samlade beträffande om de äldre fastställdes av riktlinjer omsorgen statsmakterna år 19571 på grundval av 1952 års åldringsvårdsutrednings betänkande Åldringsvård (SOU 1956: 1). 1957 års riktlinjer är i stora drag fortfarande grundläggande för utformningen av äldreomsorgen. Riktlinjerna kan sammanfattas enligt följande. Samhällets äldreomsorg bör avse den efterfrågan, som grundas på behov i fråga om bostäder, omvårdnad och service. åldersbetingade Denna efterfrågan bör tillgodoses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval. Samhällets åtgärder får dock inte bindas till vissa bestämda och en gång för alla fastställda handlingsmönster. Full sysselsättning är ett mål inte endast i fråga om de fullt arbetsföra utan även beträffande de endast delvis arbetsföra i olika åldrar, som kan och vill arbeta. Allt bör göras för att så många äldre som möjligt skall kunna få leva kvar i sina invanda Det är en väsentlig uppgift för kommumiljöer. nerna att utveckla hemtjänsten i de former den fått. Frivilliga organisationer som verkar på området är värda samhällets uppmuntran och stöd. Värdet av verksamhet för att bereda de äldre förströelse understryks. Sjukvården bör byggas ut så att det blir möjligt att ge alla sjuka äldre en vård som syftar till att så långt våra kunskaper räcker återföra dem 1 Prop‘ 1957: 38, till hälsa eller relativ hälsa. Även i fråga om sjukvården bör olika for- su 170, [sky 333,

18 Översikt över lagstiftning, riktlinjer m. m. SOU 1977: 98

mer av öppen vård uppmuntras. En kvalificerad öppen vård kräver väl utbildad personal. Ålderdomshemmen är inte avsedda för akuta eller långvarigt sjuka personer. Ansvaret för sjukvården är inte en primärkommunal angelägenhet. Man måste räkna med att ålderdomshemmen i stigande grad beläggs med äldre som präglas av ålderssvaghet och skröplighet. Man måste därför kunna bereda en viss sjukvård på hemmen. Ålderdomshemmen skall inte behöva lämna en aktiv sjukvård men väl sådan sjukvård, som kan betecknas som god hemsjukvård. Vården av de sjuka vid ålderdomshemmen bör bedrivas i intimt samarbete mellan vederbörande kommunala organ samt landstingens för sluten och organ öppen sjukvård. Då det gäller ålderdomshemmens storlek, utrustning och standard måste kommunerna lämnas stor frihet att bygga ut hemmen med beaktande av de lokala vårdbehoven. I fråga om anordningar avsedda att underlätta och förbättra skötseln av sjuka som vistas på ålderdomshemmen, bör landstingens och sjukvårdsmyndigheternas sakkunskap utnyttjas. Redan år 1947 uttalades, att en pensionär som så önskade i regel skulle kunna få eget rum och att därför minst hälften av platsantalet borde vara förlagt till enkelrum. I riktlinjerna understryks även att sysselsättningsverksamheten bör utvecklas. I 964 års program Med socialpolitiska kommitténs kartläggning och förslag som grund framlade regeringen? ett av riksdagen sedermera antaget program för utbyggnaden av äldreomsorgen. Departementschefen konstaterar i propositionen att samhällets insatser syftar till att åt de gamla bereda ekonomisk självständighet, en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad. Programmet innehöll följande. -- främst pensioneringen Den allmänna försäkringen har gjort det möjligt för de äldre att i ekonomiskt avseende nå större oberoende och större valmöjligheter. I framtiden förändras förhållandena genom den allmänna tilläggspensioneringen. En fortsatt successiv standardhöjning av folkpensionerna är av grundläggande betydelse för att de äldre skall få del av välståndsutvecklingen. Bostäder för de äldre utgör en del av den allmänna bostadsförsörjning för vilken kommunerna bär ansvaret. De äldres bostadsbehov skall därför beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet. Programmet underströk vidare att de stora olikheterna mellan kommunerna beträffande äldreomsorgen framstår som mindre tillfredsställande. I fråga om sjukhemmen framhölls som väsentligt att främja byggandet av sjukhem med en miljö som har så litet sjukhusprägel som möjligt. Sjukhemmet blir för många patienter deras hem för mycket lång tid, kanske för återstoden av deras liv. Utan att ge avkall på sjukvårdsresurserna torde det vara möjligt att inrätta hemmen så att patientrum och dagrum får en betydligt mer hemliknande och trivsam miljö än vad som finns på många håll. 2 Det av statsmakterna beslutade åtgärdsprogrammet innefattade föl- Prop. 1964: 85, SU 106, rskr 245. jande.

SOU 1977: 98 Översikt över lagstiftning, riktlinjer m. m. 19

O Åtgärder för att skapa bättre bostadsförhållanden. Åtgärderna avsåg bl. a. en inventering av de äldres bostäder, en intensifierad bostads- - med inriktning enkla anförbättringsverksamhet också på relativt — och inom ramen för denna anordnande av temporära ordningar bostäder. O till kommunernas kostnader för hemhjälp för att under- Statsbidrag lätta en sådan utbyggnad av verksamheten att den över hela landet bättre svarar mot det verkliga behovet. O Ett tidsbegränsat statligt lånestöd till byggandet av sjukhem för lång- Lånen var ränte- och amorteringsfria under fem år. tidssjukvården. således till dels en kraftig satsning på bättre bo- Programmet syftade städer och en utbyggnad av särskilda serviceinsatser för att därmed göra det möjligt för de äldre att så länge som det går bo kvar i sin invanda miljö, dels en snabb utbyggnad av långtidssjukvården.

Riktlinjer från socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet Socialstyrelsen har i Utvecklingstendenser inom den sociala åldringsvården (Socialstyrelsen redovisar 1972: 26) behandlat utvecklingstendenser och mål inför 1970-talet. Som diskussionsunderlag för kommunal programutformning har Svenska kommunförbundet år 1972 gett ut skriften Kommunala insatser för pensionärer under 70-talet. Socialstyrelsen och och i olika former - bl. a. kommunförbundet tar i olika sammanhang och rekommendationer i utredningar och undersökningar, cirkulär som direkt eller indirekt berör omsorgen om äldre och upp frågor, handikappade.

2.2.2 Omsorgen om de handikappade Handikapp är följden av en skada eller en sjukdom hänförlig till en persom leder till svårigheter -— ibland sons fysiska eller psykiska utrustning, hinder - och deltagande i samhällsgemeni den dagliga livsföringen är ett förhållande mellan individen och den omskapen. Handikappet givande miljön. Åtgärderna på handikappområdet avser att undanröja eller i varje fall minska de svårigheter som handikappet innebär. Insatserna för handikaptill integration och normalisering, vilket i reformer och riktpade syftar linjer under 1960- och 1970-talen kommit till klarare uttryck än tidigare. Åtgärderna gäller alla områden; bostäder och personlig hjälp, arbete och ekonomisk trygghet, skola och annan utbildning, kommunikationer och kulturliv m. m. Primärkommunerna har genom den aktiva, uppsökande verksamheten ett grundläggande ansvar för att handikappade får tillgång till de anordför trygghet som finns och skapas. Det kommunala ansvaret beningar gränsar sig inte till anordningar av typen färdtjänst och social hemhjälp. Kommunerna har också att göra sig förtrogna med människornas behov inom andra områden och förmedla kunskaper därom till den som är huvudman på dessa områden.

20 Översikt över lagstiftning, riktlinjer m. m. SOU 1977: 98

sysselsättningen har en central betydelse. Arbete inte bara betyder möjlighet till försörjning utan också till social gemenskap, till integration. Samhället har därför byggt upp ett system av åtgärder i syfte att undanröja de svårigheter som handikappade har att få arbete. Till dessa åtgärder hör särskild service på arbetsplatsen för att klara arbetet. Staten betalar arbetsgivaren för arbetsbiträde och för särskilda anordningar på arbetsplatsen. Bidrag kan också beviljas för anskaffning av arbetstekniska hjälpmedel. Vidare finns möjligheter till bidrag för köp av bil för handikappade som behöver sådan för att komma till och från arbetsplatsen. Det statliga stödet till halvskyddad sysselsättning är en annan insats för att integrera handikappade på den öppna arbetsmarknaden. Stödformen innebär att arbetsgivaren som anställer handikappade kan få ekonomisk med till ersättning upp 75 % av de avtalsenliga lönekostnaderna. Anpassningsgrupperna på arbetsplatserna skall bl. a. finna lämpliga arbetsuppgifter, anpassa arbetsplatser och främja anställning av handikappade. Vidare finns olika former av skyddat arbete såsom arkivarbete, beredskapsarbete, hemarbete och arbete i skyddade verkstäder. Var och en bör ha rätt till ett eget boende. Ingen skall bo i institution, om det inte föreligger ett medicinskt eller därmed jämförligt skäl. Det bostadspolitiska programmet innebär att alla skall få rymliga, välplanerade och ändamålsenliga bostäder som motsvarar deras särskilda behov. Kommunerna ansvarar som tidigare nämnts för bostadsförsörjningen. De har också ansvar för att bostadsområdena utformas väl och ger invånarna god miljö, service och kommunikationer. Den fortgående höjningen av den allmänna bostadsstandarden gör bostäderna också mer ändamålsenliga för handikappade. Genom de betydelsefulla tilläggen år 1976 i byggnadsstadgan, som trädde i kraft den 1 juli 1977, säkerställs tillgänglighet för handikappade i alla och omnytillkommande byggda bostadslägenheter. Bestämmelserna i byggnadsstadgan föreskriver att bostäder, lokaler, som allmänheten har tillträde till, och arbetslokaler skall utformas så att de blir tillgängliga för personer som på grund av handikapp, ålder eller sjukdom har nedsatt rörelseförmåga eller orienteringsförmåga. För svårare rörelsehindrade och andra svårt med kvalihandikappade ficerade behov i boendet finns det tidigare Omnämnda bostadsanpassningsbidraget. Bidraget som utgår oavsett handikappets orsak avser åtgärder som behövs för att tillgodose de primära bostadsfunktionerna att i bostaden kunna sova och vila, sköta sin hygien, laga mat och äta samt förflytta sig. Bidraget har ingen fixerad övre gräns. För att erbjuda svårt rörelsehindrade och andra svårt handikappade bra bostäder med service anordnas särskilda servicebostäder. Sådana förekommer numera i ett stort antal kommuner. En rekommendation från Svenska kommunförbundet om mellankommunal ersättning i de fall då hyresgästerna kommer från andra kommuner har stor betydelse för utbyggnaden av dessa enheter. Även det kommunala bostadstillägget (KBT) och kommunalt bostadstillägg för handikappade (KBH) har stor betydelse för handikappades möjligheter att bo bra. Personlig hjälp lämnas av kommunerna genom den sociala hemhjälpen. Genom denna lämnas i ökande omfattning också personlig service

SOU 1977: 98 Översikt över lagstiftning, riktlinjer m. m. 21

såsom assistans vid promenader, besök på kulturinstitutioner och i andra situationer i syfte att bryta handikappades isolering. Verksamheten med tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade har stor betydelse för deras möjlighet att leva normalt och oberoende. är att handikappade skall få de hjälpmedel som de behöver med Syftet handikappet. Hjälpmedlen är kostnadsfria för hänsyn till det individuella den enskilde. De tillhandahålls utan inkomstprövning och också utan kostnad. Även reparation och underhåll sker övre gräns för hjälpmedlets utan kostnader för den handikappade. Sjukvårdshuvudmännen har ansvar för verksamheten. Till verksamheten hör också tillhandahållande av för samtal mellan döva och hörande. Handikappades behov av tolktjänst vissa förbrukningsartiklar tillgodoses genom apoteken och betalas av

sjukförsäkringen. En förutsättning för att förverkliga kravet på integration och normaär möjligheten till goda kommunikationer. Prilisering för handikappade märkommuncr eller landsting anordnar särskild transportservice (färdsom har svårt att anlita allmänna kommunikatjänst) för handikappade, tioner eller förflytta sig på egen hand. Enligt förarbetena till statsbidragsbestämmelserna skall en bra färdtjänst betjäna alla vars handikapp motiverar att de har tillgång till denna särskilda transportservice. Vidare skall färdtjänsten få anlitas efter behov och inte begränsas med hänsyn till antalet färdmål eller tidpunkten för resan. Resenärens behov av resor, vid färden skall tillgodoses och färd kunna påkallas lätt personlig hjälp inom en viss kommun skall och utan omgång. Rätt att anlita färdtjänsten innebära rätt att använda den i alla andra kommuner. Avgiften för färdskall motsvara avgiften för färd med allmänna kollektiva komtjänsten munikationer. Handikappade har samma rätt som andra till undervisning och skall Särskilda för i princip delta i den reguljära undervisningen. anordningar individuella behov i form av personella, tekatt tillgodose handikappades niska och andra stödåtgärder har fortlöpande införts i utbildningsverksamheten. Utvecklingen på undervisningsområdet har medfört att vissa föråldrade anordningar, t. ex. vanföreanstalterna, har avvecklats. En liknande utveckling pågår inom omsorgerna för psykiskt utvecklingsstörda. Skolinternaten ersätts av integrerat boende i elevhushåll och undervisskolor. Speciella bondeformer som är nödvändiga för vissa ning i vanliga och anordnas i vanlig bebyggelse, bostadshandikappade ges hemmiljö lägenheter eller villor. En rad åtgärder har vidtagits för att kulturlivet skall vara tillgängligt för handikappade. Framställning av talböcker och böcker i punktskrift finanför synskadade samt lättlästa böcker för psykiskt utvecklingsstörda sieras med statliga medel. För kurser, studier, bl. a. i studiecirkelform, information och annan kulturell verksamhet bland handikappade utgår likaså statligt stöd. Riksdagen har nyligen beslutat om ytterligare åtgärder och ökade resurser Som mål för insatserna uttalas att på området. handikappade skall ha tillgång till samma kultur som andra och att särär uteskilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av handikapp stängda från viss kulturell verksamhet.

22 Översikt över lagstiftning, riktlinjer m. m. SOU 1977: 98

2.3 Rekommendationer m. m.

2.3.1 Samverkan mellan åldringsvård och långtidsvård Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet beslöt i november 1969 att gemensamt rekommendera primärkommuner och landsting att på grundval av vissa-riktlinjer i en framlagd rapport vidareutveckla samarbetet mellan den kommunala åldringsvården och långtidssjukvården. Samverkan mellan huvudmännen skall ske genom särskilda organ (SLAKO) dels på länsnivå, dels på lokalnivå. Vidare rekommenderade de båda förbunden viss lokalmässig samordning av långtidssjukvårdens och åldringsvårdens resurser samt samplanering av den halvöppna och öppna åldringsvården samt långtidssjukvården. Beträffande de ekonomiska mellanhavandena mellan landsting och primärkommuner i fråga om vård av äldre m. fl. har vissa rekommendationer utfärdats. Sålunda har de båda kommunförbunden gemensamt 1 februari 1968 utfärdat en rekommendation till landsting och primärkommuner att använda ett förslag till principavtal i de fall landstingskommunerna önskar anlita den primärkommunala hemsamaritorganisationen för timinsatser inom hemsjukvården. De båda kommunförbunden har vidare gemensamt i juni 1973 utfärdat en rekommendation om ersättningsnormer för vård av långtidssjuka på ålderdomshem, den s. k. ELÅ-överenskommelsen. I förarbetena till rekommendationen understryks att ålderdomshemmen inte skall vara substitut för institutioner direkt avsedda för vård av långtidssjuka och att landstingens institutioner inte skall vara substitut för bristande kommunala resurser såsom platsbrist på ålderdomshem, avsaknad av bostad för patienten, bristande hemhjälpsservice. Det har förutsatts att ålderdomshem endast tillfälligtvis skall ge vård åt långtidssjuka.

2.3.2 Samverkan inom handikappvârden Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet rekommenderade i skrivelser våren 1971 kommunerna resp. landstingskommunerna att bilda kommunala handikappråd resp. länshandikappråd. Förslag härom hade

lagts fram av handikapputredningen i betänkandet Bättre socialtjänst

för handikappade (SOU 1970: 64).

SOU 1977: 98

II 1962-1974

Utvecklingen perioden

3 Aktuella befolkningsgrupper m. m.

3.1 Avgränsning av olika grupper

Den kartläggning som PU har att utföra avser skilda åldersgrupper och olika insatser av vård och service. Kartläggningen skall belysa förberedelse för samt förtids- och ålderspensionärernas levpensioneringen nadsförhållanden. Förberedelse till livet som pensionär kan påbörjas i relativt tidig ålder. Efter de senaste pensionsreformerna får den antas vara särskilt aktuell för personer i åldern 55-64 år. Beträffande kartläggningen rörande de äldre och ålderspensionärerna har i direktiven inte angivits några speciella åldersgrupper. Det biologiska åldrandet och därmed behovet av hjälp, vård och omvårdnad inträder inte vid uppnåendet av en viss levnadsålder. kommittén räknade vid kartläggningen år 1962 som Socialpolitiska åldring den som uppnått pensionsåldern, dvs. 67 år. Åldringsvården avsåg åtgärder för och vården av personer, som fyllt 67 år. Handikappvården avsåg personer, som ännu inte fyllt 67 år. En sådan avgränsvara befogad och acceptabel. Den allmänna ning kunde på den tiden pensionsåldern var 67 år, även om vissa grupper blev ålderspensionärer vid tidigare år. Genom lagen om allmän försäkring infördes år 1963 en möjlighet till viss valfri pensionsålder och genom de reformer som sedan dess genomförts har förhållandena helt förändrats. tillförsäkrade - med fullt ikraftträ- Stora grupper arbetstagare sig dande den — vid sidan 1 januari 1975 genom pensionsanordningar av den allmänna pensioneringen en lägre pensionsålder än 67 år. Den allmänna pensionsåldern sänktes den 1 juli 1976 till 65 år och samtidigt trädde nya regler om rörlig pensionsålder i kraft. De nya reglerna ger olika att förlägga pensioneringen till mellan 60 och 70 års möjligheter ålder. för rörlig pensionsålder innefattar följande tre för- Systemet månsformer. 1) Förtidspension från folkpensioneringen och ATP. 2) Förtida från folkeller uppskjutet uttag av hel eller halv ålderspension pensioneringen eller ATP. 3) En helt ny pensionsförsäkring för delpension i kombination med deltidsarbete.

24 Aktuella befolkningsgrupper m. m. SOU 1977: 98

Det är således numera inte möjligt att avgränsa ålderspensionärerna till en befolkningsgrupp som uppnått en viss ålder. Av praktiska skäl, bl. a. för beräkningen av relationstal, måste emellertid de gruppen äldre och ålderspensionärerna avgränsas. Statistiken för tidigare år beträffande olika åtgärder för äldre utgår från åldersgruppen 67 år och däröver vid jämförelser etc. PU räknar som ålderspensionärer generellt åldersgruppen 65 år och däröver. Av speciellt intresse är de äldsta åldersklasserna där frågor om hjälp och vård i olika former dominerar alltmer desto högre upp i åldrarna man kommer. Utvecklingen av de olika åldersklasserna över 70 år ägnas därför särskild uppmärksamhet. Det föreligger givetvis inga klara gränser mellan de olika åldersklasserna när det gäller behov och olika former av hjälp, vård och omvårdnad. För åldersklassema mellan 70 och 80 år torde förebyggande, servicebetonade och rehabiliterande insatser vara aktuella, för grupperna däröver olika vårdinsatser. Som tidigare nämnts har PU inhämtat uppgifter om åldersfördelningen för de personer, som anlitar samhällets anordningar av skilda slag. PU har därmed försökt att få material för att kunna belysa i varje hur stor andel av olika åldersgrupper, som

fall

nu får del av dessa anordningar. Utvecklingen av befolkningen i s. k. produktiv ålder kan vara av intresse för att belysa samhällets resurser att klara av sina åtaganden gentemot framför allt barn och pensionärer. Genom utbyggnaden av utbildningssystemet med bl. a. den längre grundutbildningen, vuxenutbildning, återkommande utbildning har det blivit allt svårare att avgränsa gruppen i s. k. produktiv ålder. Systemet med rörlig pensionsålder och delpension ökar dessa svårigheter. Generellt torde som hittills till gruppen få räknas åldrarna mellan barnbidragets upphörande och pensionsålderns inträdande, fr. o. m. den 1 juli 1976 åldersgruppen 16- 64 år. Med hänsyn till den allt längre utbildningstiden har dock i det följande gränsen nedåt satts till 18 år i stället för 16. Eftersom kartläggningen har gjorts vid en tidpunkt, som nära sammanfaller med viktiga reformer inom pensioneringen, är olika åldersgrupper aktuella för belysning av utvecklingen före den 1 juli 1976 och utvecklingen för tiden därefter. Speciellt är följande åldersgrupper av intresse.

Fram till den Fr.o.m. den l juli 1976 l juli 1976

S.k. produktiv ålder 18-66 18-64 Förtidspensionärer 16-66 16-64 Förberedelser till livet som pensionär

Uppgifterna om olika åldersgrupper behövs som underlag för dels relationstal för olika jämförelser och analyser av utvecklingen, dels beräkningar av framtida vårdbehov m. m.

SOU 1977: 98 Aktuella befolkningsgrupper m. m. 25

3.2 Befolkningsutvecklingen

behandlas huvudsakligen under I detta avsnitt befolkningsutvecklingen

den beräkåren 1960-1975. I ett följande avsnitt (kap. 17) behandlas

nade framtida som underlag för behovsberäkbefolkningsutvecklingen

åren. ningar m. m. för de närmaste

3.2.1 F ruktsamheten och befolkningsfbriindringarna

Fruktsamheten i Sverige har varierat kraftigt under de senaste decen-

fram till mitten av 1960-talet, avspeglad sånierna. En snabb uppgång

födda som i det summerade fruktsamhetstalet, följdes av väl i antalet

vilket framgår av tabell 3.1. en brant nedgång under resten av decenniet,

i födelsernas antal har sedan i stort sett fortsatt under 1970- Nedgången i början av decenniet. Det talet med undantag för en viss återhämtning

summerade fruktsamhetstalet, definierat som det antal barn som 1 000

kvinnor i genomsnitt föder under hela sin reproduktionsperiod enligt den

eller aktuella fruktsamheten, följer i stort sett under året perioden

År 1975 skedde en kraftig nedgång till värdet 1 779 samma utveckling.

lågfruktsamhetsåren under 1930-talet uppfrån 1 887 året innan. Endast

under åren 1976 och 1977 visar lägre värden än detta år. Utvecklingen

tyder på en fortsatt kraftig nedgång.

En översikt över övriga förändringar som påverkar befolkningsut-

lämnas också i tabell 3.1, som redovisar den naturliga folkvecklingen

Tabell 3.1 Översikt över befolkningsförändringar och fruktsamhetstal åren 1960-1975

Utrikes omñyttning Hela folkökningen Summe- År Naturlig folkökning rad

Döda Överskott Immi- Emi- Överskott Totalt Perl 000 frukt- Levande av me- samhet“ födda grantcr granter delfolk- per 1 000 mäng- kvinnor

den

75 093 27 126 26 143 15 138 11 005 35 827 4,79 1960 102 219 1961 104 501 73 555 30 946 29 619 15 019 14 600 44 061 5,86 76 791 30 493 25 084 14 928 10 156 39 120 5,17 1962 107 284 15 340 11 610 46 359 6,10 .. 1963 112 903 76 460 36 443 26 950 38 334 15 705 22 629 67 693 8,84 2 474 1964 122 664 76 661 46 003

49 586 15 977 33 609 77 306 10,00 2 413 1965 122 806 78 194 44 612 46 970 19 730 27 240 70 582 9,04 2 367 1966 123 354 78 440 44 914 29 983 19 979 10 004 49 686 6,32 2 280 1967 121 360 79 783 41 577 35 978 23 162 12 816 42 222 5,34 2 086 1968 113 087 82 476 30 611 64 503 20 360 44 143 68 495 8,60 1 942 1969 107 622 83 352 24 270

77 326 28 653 48 673 79 034 9,83 1 937 1970 110 150 80 026 30 124 31 767 42 615 39 560 3 055 34 731 4,29 1 977 1971 114 484 82 717 29 894 41 579 -11 685 15 691 1,93 1 926 1972 112 273 84 056 28 217 1973 109 663 85 640 24 023 29 443 40 342 - 10 899 12 089 1,49 1 879

37 430 28 352 9 078 31 876 3,91 1 887 1974 109 874 86 316 23 558

44 133 27 249 16 884 31 704 3,87 1 779 1975 103 632 88 208 15 424

a Det antal barn som 1 000 kvinnor i genomsnitt föder under hela sin reproduktionsperiod enligt den under att ingen dödlighet förekommer to m året eller perioden aktuella fruktsamheten och under förutsättning

49 år.

Källa: Befolkningsförändringar 1975, del 3. SCB.

26 Aktuella befolkningsgrupper m. m. SOU 1977: 98

ökningen, dvs. skillnaden mellan antalet födda och döda, och invandringsnetto, som anger skillnaderna mellan antalet immigranter och emigranter. Även den totala redovisas folkökningen såväl i antal som per 1 000 av medelfolkmängden. De länsvisa befolkningsförändringarna och fruktsamhetstalen visar stora olikheter, vilket framgår av tabell A år 3.1, som återger läget 1975. Vid jämförelser länen emellan måste man även ta hänsyn till den inrikes omflyttningen, där överskott och underskott genomgående tycks utjämna inverkan av skillnaderna mellan antalet födda och döda, den s. k. naturliga folkökningen. Befolkningsförändringarna påverkar emellertid åldersstrukturen i län och kommuner, vilket är av en mycket större betydelse ekonomiskt och regionalpolitiskt sett än en summarisk översikt låter påskina.

3.2.2 Medellivslängd Den återstående medellivslängden uppgår i Sverige enligt dödligheten åren 1971-1975 till 72,1 år för män och 77,7 år för kvinnor. Motsvarande värden var perioden 1941-1945 67,1 år för män och 69,7 år för kvinnor. Livslängden har således ökat mera för kvinnor (8,0 år) än för män (5,0 år). Som framgår av tabell 3.2 har den återstående medellivslängden för män ökat betydligt för yngre åldrar, medan ökningen varit obetydlig efter 50-årsåldern. Dödligheten har således minskat successivt i yngre åldrar men har i stort sett hållit sig på samma nivå från medelåldern och uppåt under de tre senaste decennierna. För kvinnorna har en betydande nedgång i dödligheten skett över hela åldersskalan, vilket kan avläsas i markanta ökningar av den återstående medellivslängden ända in i ålderdomen.

Tabell 3.2 Återstående medellivslängd vid 0, 1, 50, 65, 75 och 85 års ålder enligt dödlighetsförhållandena under perioderna 1941-1945, 1951-1955, 1961-1965 och 1971-1975

A 3.1 hänvisar till 85 år Män 4,0 4,0 4,2 4,4 tabell 3.1 i bilaga A Kvinnor 4 2 4,3 4,6 5,1 till betänkandet. I det

följande används

beteckningen A för Ett annat sätt att belysa dödlighetsutvecklingen med hjälp av livsdiagram och tabeller i denna bilaga. längdstabeller är att ange andelen kvarlevande vid olika åldrar av en

SOU 1977! 98 Aktuella befolkningsgrupper m. m. 27

I diagram 3.1 har man utgått från 60 års viss utgångspopulation. ålder och beräknat kvarvarande vid olika åldrar för män och procenten kvinnor dödligheten 1951-1955 och 1971—1975. Av kurvorna enligt framgår att procenten kvarlevande vid stigande ålder ökat helt obetydför kvinnorna, om man jämför de ligt för männen men mycket kraftigt vilket även haft till att glappet mellan kvarbåda perioderna, följd levandekurvan för män och för kvinnor blivit avsevärt större för den Den manliga visar således en ökande senare perioden. överdödligheten trend även i de högre åldrarna.

3.2.3 Dödsfalls- och dödsorsaksstatistik lämnas en översikt dels över dödlighetsutvecklingen, dels I det följande över dödsorsaksfördelningen från medelåldern och uppåt under perioden

90-

80‘ Kvinnor \ \\ s

k_

70*

60-*

50-

40-*

30-

20-

10-

O l l

710 Diagram 3.1 Kvar-

50 55 75 glo 8T5 81 CO_ U‘ 8 ?

levande vid stigande A de ålder från och med _ A _ 60 år enligt dödligheten

1975 P’°°”’

28 Aktuella m. m.

befolkningsgrupper SOU 1977 98

:H ____________________ __

VHIH lll Hnñn m.-. .. , .o

K’

a,“’m‘.8.?88$8%’8£8%i38*29mo_O

;I ll

H g

IH

w

--_ ;V I l _________________ __

i O

I

E _____ __ _ ______

SOU 1977: 98 Aktuella befolkningsgrupper m. m. 29

1971-1975. Någon mera markant förändring i dödsorsaksmönstret har inte skett under de senare decennierna inom detta åldersintervall, bortsett från att dödligheten minskat avsevärt för kvinnorna men hållit sig mera konstant för männen. Statistiska centralbyrån redovisar dödsorsaksstatistik i den årliga publikationen Dödsorsaker (i serien Sveriges officiella statistik), i vilken flertalet tabeller gäller fördelningar av huvuddödsorsaken eller den s. k. underliggande dödsorsaken, redovisad enligt WHOs internationella statistiska (ICD, International Classification of klassifikationssystem Diseases, lnjuries and Causes of Death). Detta system är indelat i 17 huvudgrupper och en fyrsiffrig detaljkod, som i huvudsak överensstämmer med socialstyrelsens klassifikation av sjukdomar, vilken används för patientstatistiken. En omläggning av dödsorsaksredovisningen genomfördes fr. o. m. år 1969, föranledd dels av ändrade rutiner för dödsfallsaviseringen, dels av en ny revision av klassifikationen (ICD, 8e revisionen). Dödsorsaksstatistik för tiden 1951 1968 är därför inte helt jämförbar med motsvarande uppgifter fr. o. m. år 1969.

A ntalet dödsfall I diagram 3.2 belyses fördelningen av antalet döda efter kön och ålder i 5-årsklasser i form av dödsfallsprofiler för åren 1900, 1925, 1950 och 1975. Antalet dödsfall för män och kvinnor för de olika åren finns angivna på diagrammen. Den starka tillbakagången i antalet dödsfall i spädbarns- och barnaåldrarna liksom i tidigare aktiv ålder är det mest påfallande draget i dödlighetsutvecklingen. Förskjutningen av dödsfallen mot allt högre åldrar är emellertid den förändring som i detta sammanhang bör påkalla den största uppmärksamheten. En siffermässig jämförelse mellan åren 1960 och 1975 visar att 79 % av dödsfallen bland män och 84 % bland kvinnor var i åldern 60 år och däröver år 1960. År 1975 hade dessa procenttal stigit till 83 resp. 89, medan procentandelen dödsfall i SO-årsåldern och däröver var 27 resp. 34 % år 1960 och 29 resp. 42 % år 1975. De årliga dödstalen under åren 1960-1975 för män och kvinnor i femårsklasser från 60 år och däröver redovisas i diagram 3.3. En trendnedgång av dödstalen för i det närmaste samtliga ålmässig successiv dersklasser kan konstateras. Dödstalet för t. ex. kvinnor i åldern 70-74 år har sjunkit från ca 40 till strax under 30 per 1 000 av medelfolkmängden. De enda undantagen utgörs av män i åldersklasserna 65-69, 70--74 och 75-79 år vars dödstal ligger kvar på i stort sett oförändrad mva.

Dödsorsaksfördelningar I en serie diagram för perioden 1971--1975 (Diagram A 3. 1-4) redovisas dödsorsaksmönstret i stora drag från 45-årsåldern och uppåt. För-

30 Aktuella befolkningsgrupper m. m. SOU 1977: 98

Per 1000

300 I00000°... ...* och ...0000-000000 200

85-89 år 0000000°9a .__,

80-84 90 80 70 60 000000000.. 50 ‘ 0000000-0... 40

20 65-69 år

000. 00000000000000ç000.,

60-64 är 10 0;. .. II oo|.0o 9 8 Diagram 3.3 Årliga dödstal för män och A r 1960 5 1970 1975 kvinnor i 5-årsåldersj MEN klasser från 60 år och däröver 1960-1975 0000 00000000 KViflT|Of

delningar efter ålder och kön av genomsnittliga antalet dödsfall årligen på de mera betydande dödsorsaksgrupperna visar vilka sjukdomar som dominerar dödligheten i olika åldrar. Den procentuella fördelningen av dödsorsakerna, redovisad i stapeldiagrammen A 3.3 och 4, ger samma mönster i andra dimensioner. Dödstalen för åren 1971——1975 är här återgivna över resp. stapel i denna dödsorsaksfördelning. Dessa dödstal avspeglar tydligt den manliga överdödligheten utefter hela åldersskalan. Cirkulationsorganens sjukdomar börjar få betydelse redan i övre medelåldern bland männen och svarar för mer än hälften av dödsfallen från ÖO-årsåldem och uppåt, medan tumörsjukdomarna orsakar mellan vart fjärde eller femte dödsfall ända upp i sena ålderdomen. Respirationssjukdomarna, såsom bronkit, lunginflammation och astma spelar säker-

SOU 1977: 98 Aktuella befolkningsgrupper m. m. 31 Män 1960 Kvinnor

20 10 1950 O 1960 1000-tal 70 60 50 40 30 20 10 0 10 20 30 40 50 60 70 Män 1975 Kvinnor

0 1000-tal 70 60 50 40 30 20 10 0 10 20 30 40 50 100 000 Inv. Gifta Förut gifta

E Ogifta -

Diagram 3.4 Folkmängden fördelad efter civilstånd, kön och ålder i ettårsklasser åren 1960 och 1975

32 Aktuella befolkningsgrupper m. m. SOU 1977: 98

ligen en större roll i dödlighetsmönstret än vad som framgår av fördelningar av huvuddödsorsakerna, då de ofta bidrar till den försvagning i cirkulationsapparaten, som blir registrerad som s. k. underliggande dödsorsak. I högre åldrar är dödsorsaken sällan så entydig som statistiken avspeglar. Brott på lårbenshalsen, klassificerad såsom skada till följd av fall, leder ofta till döden på grund av att cirkulationsapparaten inte klarar av påfrestningarna av sängbundenhet och av att lunginflammation tillstöter. Detta är förklaringen till att gruppen skador och olycksfall bland kvinnor snarare tilltar än avtar med stigande ålder. Mera tillförlitlig är statistiken, då det gäller tumörsjukdomar. Dess dominerande roll bland medelålders kvinnor avspeglar säkerligen verkligheten med genital- och bröstcancrarna som de mest betydande dödsorsakerna. Om man vill jämföra den orsaksspecifika dödligheten bland män och kvinnor, ger tabell A 3.2 ett säkrare underlag, eftersom hänsyn här har tagits till åldersfördelningen även i befolkningen. Av dessa dödstal från skilda treårsperioder kan man även avläsa trenderna i dödsorsaksmönstret.

3.2.4 Åldersfördelningen i befolkningen

Befolkningspyramiden ändrar form

Folkmängden, fördelad efter civilstånd, kön och ålder redovisas i ettårsklasser i form av befolkningspyramider för åren 1960 och 1975 (diagram 3.4). Skalan anger antalet män och kvinnor i 1 000-tal. Konturema i pyramidema återger tydligt tidigare variationer i antalet födda. Särskilt framstår 1920 års stora födelsekohort i båda pyramidema. De låga födelsetalen på 1930-talet avspeglas som urgröpningar i pyramiderna, vilka delvis fyllts ut av den kraftiga immigrationen i yngre arbetsför ålder under 1960- och 1970-talen, om man jämför 1960 och 1975 års pyramid. Det stora antalet födda under 1940-talets mitt har åstadkommit markanta utbuktningar på pyramiden. Den ständiga minskningen av dödligheten i så gott som alla åldrar och särskilt bland kvinnorna har bidragit till allt stabilare konturer hos pyramidema, vilka endast

ändrar läge allteftersom åren går och födelsekohorterna successivt för-

skjuts uppåt. Pyramidens bas bestäms av storleken av de födelsekullar som kommer till och genom den sjunkande nativiteten blir dess form alltmera instabil. Andelen barn och ungdom i befolkningen minskar, medan allt större andelar utgörs av personer i medelåldern och högre åldrar. Folkmängden efter kön, ålder (i femårsklasser) och civilstånd i slutet av år 1975 redovisas närmare i tabell A 3.3. Den totala folkmängden i landet ökade från 7,5 miljoner år 1960 till 8,2 miljoner vid slutet av år 1976 eller med 9,8 %. Antalet personer i åldern under 18 år var i stort sett oförändrat under perioden. Åldersgruppen 18-64 år ökade från 4,6 miljoner till drygt 4,9 miljoner (+8,5 %). Samtidigt ökade gruppen 65 år och däröver med 386 000 (+43,5 %) till 1 274 000. (Tabell 3.3) Ser man till befolkningsförändringarna länsvis mellan folkräkningarna åren 1970 och 1975 ökade folkmängden relativt sett mest i Upp-

SOU 1977: 98 Aktuella befolkningsgrupper m. m. 33

Tabell 3.3 Folkmängden den 31 december 1960, 1965, 1970, 1975 och 1976

År Hela folk- Därav i åldern *yo mängden (1 000-tal) 0-17 18-64 65-W 0-17 18-64 65-W Total

1960 7 498 2 046 4 564 888 27,3 60,9 11,8 100 1965 7 773 l 984 4 796 992 25,5 61,7 12,8 100 1970 8 081 2 007 4 961 1 113 24,8 61,4 13,8 100 1975 8 208 2 013 4 945 1 251 24,5 60,2 15,2 100 1976 8 236 2 010 4 952 1 274 24,4 60,1 15,5 100 Procemuell förändring från âr 1960

sala län, 6 För hela riket var ökningen 1,6 %. Sju län uppvisar en negativ befolkningsutveckling med Västernorrlands län som det län där var mest markant, nära 2 %. Gruppen 65 år och äldre minskningen uppvisar en ökning i samtliga län med - om man bortser från Hallands län — Norrbottens län i ledningen med en ökning av drygt 17 % och Västernorrlands län med den svagaste ökningen, drygt 8 %. För hela riket var befolkningstillväxten i denna befolkningsgrupp drygt 12 %. (Tabell A 3.4)

Å lderssegregation I de centrala och äldre delarna av de större tätorterna är ålderspensionärerna i allmänhet kraftigt överrepresenterade. I t. ex. Stockholms kommun var de i innerstaden 30 % av hela befolkningen vid slutet av år 1975, medan andelen för hela kommunen utgjorde 20 %. I de centrala delarna av Göteborg och Malmö var ålderspensionärerna något mer än 25 % av befolkningen, medan de totalt i dessa kommuner utgjorde 15 % resp. 16 %. I förortsområden är däremot andelen ålderspensionärer låg. Ju kraftigare inflyttningen under senare år varit till en kommun, desto lägre andel pensionärer har i allmänhet kommunen. I sex kommuner (Bot-

kyrka, Haninge, Järfälla, Tyresö, Upplands-Bro och Upplands Väsby)

i Stockholms län var andelen pensionärer vid slutet av år 1975 mindre än 5 %. Dessa sex kommuner har haft den kraftigaste folkökningen av kommunerna i länet under de senaste 25 åren.

C ivilståndsfördelningen bland ålderspensionärer att en av makarna dör. Varje år upplöses ca 35 000 äktenskap genom 25 000 blir änkor och 10 000 änklingar. Att det blir så många fler änkor än änklingar beror dels på att dödligheten är större bland män än kvin- 2 För Hallands och Jämtlands län redovisas nor, dels på att mannen som regel är några år äldre än hustrun. en ökning med 14 resp. Civilståndsfördelningen bland pensionärer påverkas kraftigt av att så 7 % beroende på många blir änklingar och änkor årligen. Bland kvinnorna är de ensam- ändrade länsgränser.

34 Aktuella befolkningsgrupper m. m. SOU 1977: 98

Oo_ om on om Ov Om o

Emooi

- . . : I

ow---»

8.1-}

I I I I

om||||

OTIII

I I 1 I I

Sim .9.c Sumo 5:53. .occSx

I I I I

2:0

I | I I I

Fm -mm

å om å

S_

-mn mn

mm_

«Ton

.ocEv.

mmm

mode

v98

:å

. . u I I I

› x I I

m8_

ullll :ul:

a I I I

|I|II

|

.mm:__xc

I I I

:x I I I

n-

I

om -mm

vm

öm å

_o_

-mn

E:

AK

:må

mom

3-8

H_M~.OOO~ ..

.

.En

3=:.§«

.

Nta;

omm »utgå .båten

l åäö

.Blom

bc:mEx_ou_

:om

«£32.

..

hm

=mm:..=~uu$\. € .=..a:

EDEN

,

G 2.:

u :E:

en

Emuoi EEMEQ :Cost §23.. arwnnul

:om -om :S {om -om -om iom -9

o

:§4 YES

ö..

oo_ CF...

SOU 1977: 98 Aktuella befolkningsgrupper m. m. 35

stående i majoritet redan i 75-årsåldern, bland männen först i 85-årsåldern. (Diagram 3.5)

3.2.5 De äldsta åldersgrupperna

Femton av 100 över 65 år Som tidigare framhållits är gruppen 60 år och däröver i detta sammanhang av speciellt intresse i olika avseenden. Gruppen som år 1960 totalt omfattade ca 1,3 miljoner personer, motsvarande 17 % av befolkningen, ökade med 449 000 till 1,7 miljoner, 21 % av befolkningen, till slutet av år 1975. Antalet i åldern 65-66 år ökade mellan åren 1960 och personer 1975 från 139 000 till 185 000 (33 %). sammanlagda antalet personer i åldern 65 år och däröver ökade under samma period från 888 000 till l 251 000 eller från 12 % till 15 % av folkmängden.

Var femte pensionär har fyllt 80 år När det gäller sjukvård, omvårdnad, hjälp och stöd i olika former är de allra äldsta åldersgrupperna av särskilt intresse. Relativt sett är ökningen störst i dessa åldersgrupper. Antalet personer i åldern 75 år och däröver, 312 000 år 1960, ökade med nära 155 000 (ca 50 %) till 466 000 år 1975. Gruppen i åldern 80 år och däröver uppgick till 141 000 år 1960 och till 225 000 år 1975, en ökning med 59 %. Utvecklingen i olika åldersklasser under perioden 1960-1975 framgår närmare av tabell 3.4. Befolkningen i åldern 65 år och däröver redovisas på ettårsklasser för åren 1960, 1970 och 1975 i tabell A 3.5 a-c. Av personer fyllda 67 år var år 1960 19 % i åldern 80 år och däröver, år 1970 drygt 20 % och 1975 21 %. Av antalet personer i åldern 65 år och däröver i hela riket den 31 december 1975 var nära 7 400 eller drygt en halv procent icke svenska medborgare. Ca 900 (12 %) av dem var 80 år eller äldre, vilket motsvarar 0,4 % av samtliga i den åldern i hela riket.

Tabell 3.4 Antalet personer (l 000-tal) i åldern 67 år och dâröver fördelade på olika åldersklasser den 31 december 1960, 1965, 1970 och 1975 Ålder 1960 1965 1970 1975 Antal ‘X, Antal ‘X, Antal /,, Antal ‘X,

67-69 186 24,8 207 24,7 231 24,4 254 23,8 70-74 252 33,6 277 33,0 310 32,8 345 32,4 75--79 170 22,7 191 22,8 214 22,6 242 22,7 80-84 95 12,7 107 12,8 123 13,0 141 13,2 85-89 36 4,8 44 5,2 51 5,4 62 5,8 90—w 10 1,3 13 1,5 16 1,7 21 2,0 Samtliga 749 100 839 100 945 100 1 065 100

36 Aktuella befolkningsgrupper m. m. SOU 1977: 98

Mest kvinnor i de äldsta åldersgrupperna Andelen kvinnor överväger i de äldsta åldersgrupperna. I åldersgruppen 67 år och däröver utgjorde kvinnorna 57 % år 1975, i åldersgruppen 80 år och däröver 62 % (tabell 3.5). Andelen kvinnor var större år 1975 än år 1960 beroende på att dödligheten bland kvinnor minskat mer än bland män. Andelen kvinnor i åldersgruppen 90 år och däröver var 61 % år 1960 och 66 % år 1975. (Tabell A 3.6)

Tabell 3.5 Befolkningen i de äldsta åldersgrupperna åren 1960, 1965, 1970 och 1975 fördelad på män och kvinnor. Procent

Ålder 1960 1965 1970 1975 67-w 80-w 67-w 80—w 67—w 80-w 67-w 80—w

Män 45,5 43,9 44,8 42,5 44,1 40,6 43,3 37,9 Kvinnor 54,5 56,1 55,2 57,5 55,9 59,4 56,7 62,1 Samtliga 100 100 100 100 100 100 100 100

3.2.6 De äldres geografiska fördelning

Var sjätte i glesbygd, var nionde i tätort älderspensionär Uppgifter om olika åldersgruppers fördelning på tätort och glesbygd finns tillgängliga endast genom folkräkningarna. Av personerna i åldern 67 år och däröver var år 1975 över tre fjärdedelar bosatta i tätorter, dvs. i samhällen med mer än 200 invånare. En knapp fjärdedel bodde i den egentliga glesbygden. År 1960 bodde två tredjedelar i tätort, en tredjedel i glesbygd. I absoluta tal är antalet personer i åldern 67 år och däröver nu mer än tre gånger så stort i tätortema som i glesbygden. De äldres relativa betydelse är dock betydligt större i glesbygden. Av hela befolkningen utgjorde personer fyllda 67 år ca 9 % i tätortema och 13 % i glesbygden år 1960. Motsvarande procenttal var år 1975 för tätortema 12 och för glesbygden 18. Inflyttningen till tätortema berör huvudsakligen de yngre åldersklasserna. Denna tendens märks än tydligare om gruppen 67 år och däröver ställs i relation till gruppen 18-66 år. I glesbygden uppgick år 1960 antalet i den äldre gruppen till 21 per 100 personer i åldern 18-66 år, i tätorterna till 14. År 1975 hade antalet stigit till 30 i glesbygden och 19 i tätortema.

Relativt sett mest pensionärer i Kalmar och Värmlands län, minst i Norrbottens, Stockholms och Västmanlands län Hela folkmängden i landet uppgick den 31 december 1975 till 8 208 000. Av dessa var 1,7 miljoner (21 %) i åldern 60 år och däröver, drygt 1,2 miljoner (15 %) 65 år och däröver. Gruppen 75 år och däröver utgjorde 466 000 (5,7 %). Befolkningen är främst koncentrerad till Stockholms län, där 18 % av befolkningen bor, Malmöhus län (9 %), Göteborgs och Bohus län

SOU 1977: 98 Aktuella befolkningsgrupper m. m. 37

(8,7 %) samt Älvsborgs län (5 %). Av antalet personer i åldern 65 år och däröver bor 16 % i Stockholms län, 9 % i Malmöhus län, 8 % i Göteborgs och Bohus län samt 5 % i Älvsborgs län. (Tabell A 3.7) I förhållande till sin andel av befolkningen den 31 december 1975 hade följande län ett stort antal personer i åldersgruppen 65 år och däröver.

Län Andel av hela Andel av ålderslandets be- gruppen 65 år folkning ‘Z, och däröver ‘Z,

Antalet personer i åldern 65 år och däröver per 1 000 av hela folkmängden uppgick den 31 december 1975 till 152 för riket. Ser man till antalet personer i samma ålder per 1 000 av hela folkmängden länsvis är antalet högst i Jämtlands (182), Kalmar (177) och Värmlands län (175), lägst i Norrbottens (122), Stockholms och Västmanlands län (132). Andelen äldre i länen varierar i betydande grad. Antalet personer i åldern 70 år och däröver per 1 000 av befolkningen är högst i Jämtlands län (122) och lägst i Norrbottens län (77). Andelen av de allra äldsta - 80 år och däröver - är särskilt stor i Jämtåldersgruppen

Tabell 3.6 Antal personer i åldrarna 70 år och däröver per l 000 av folkmängden i resp. län den 31 december 1975

Län 70-74 75-79 80-84 85-89 90-w 70-w

Högst

Lägst

38 Aktuella befolkningsgrupper m. m. SOU 1977: 98

lands län (35) och Kronobergs län (33). Minst andel har Norrbottens (19), Västmanlands (22) och Västerbottens län (23). I tabell 3.6 redovisas de län, som har den högsta resp. lägsta andelen personer i åldern 70 år och däröver per 1 000 invånare i länet.

Antalet yngsta och äldsta relativt störst i Gotlands och Skaraborgs län, minst i Stockholms, Göteborgs och Bohus län Åldersgrupperna 0-17 år samt 65 år och däröver utgjorde tillsammans den 31 december 1975 per 1000 av hela folkmängden i riket 398. Bland länen hade Gotlands län det högsta talet (423), närmast följt av Skaraborgs län (421). Lägsta tal hade Stockholms län (370) samt Göteborgs och Bohus län (382). De åtta länen med högsta och lägsta tal är följande.

Variationerna än större mellan kommunerna l de enskilda kommunerna framträder än större variationer i fråga om antalet äldre i förhållande till befolkningen. Den 31 december 1975 utgjorde åldersgruppen 0 17 år 245 per 1000 av hela folkmängden i riket, gruppen 18-64 år 602 och gruppen 65 år och däröver 152. För de enskilda kommunerna varierar den sistnämnda gruppens andel av befolkningen i kommunen mellan lägst 37 per 1000 för Tyresö i Stockholms län och högst 255 för Sotenäs i Göteborgs och Bohus län. Medianvärdet för kommunerna i hela riket var 167. I 30 kommuner uppgick antalet personer i åldern 65 år och däröver per 1000 av samtliga invånare i kommunen till 210 eller mera (tabell A 3.8). Exempel på befolkningssammansättningen den 31 december 1976 i åtta kommuner av olika typ lämnas i diagram 3.6. I tabell A 3.9 redovisas kommunerna med högsta och lägsta tal i varje län den 31 december 1975. Tabellen innehåller även motsvarande redovisning för antalet i åldern 65—w år per 1 000 av antalet invånare i åldern 18-64 år. Följande tio kommuner i riket har den högsta resp. lägsta andelen personer i åldern 65 år och däröver per 1000 av samtliga invånare i kommunen.

SOU 1977 :98 Aktuella befolkningsgrupper m. m. 39

om om

coo oas

ow 0.0

:mm

.o::.x

.m8

5:53.

o... o_.. m_ o:

om

omm O

ioeios

mu:mI

w o

om om

ow ov

:m2 :mao:

ow om

pm coo Om coo

Ow

.omm

.o::_x

OV 3 ON

O

mmcwöw

oo~o..8om

.m8 .mä

:m2 3 we

.$=:SE$\.=$tkm

om

ooo

om.

.ån Så :En

.orESx

,7 _ _ 4 ,_ 7 _

.O:c.x

ov .. m_ mm.

E9.

ONO

m. o_ o mm ON m_ O.. m O

9_..:om

3 m» on m. om mm om mc oc mm on mu om Om mm om wk E mo 8 mm om m.. cv mn om

EDENH O

xueåmuwv

om om

.mmm .mmm ow o.. ä.

cos. m_ :så mn.

_. H n W . Om

zoo

Om

W _ Om coo Om coo

+

om Om

86 8.6

O om

?om

=w.m:.E:.5.=cEEc.2M=.:t=e\mm

5:23. .occsx

o.. m. v:

om

_ O

oo..o~ooo~o.o_wo_m

m: m. 9 m o

mi) om om E mm oo mm om mv o.. mn om nu om . m

ma., ON

_, 5a_ cd

_mm_ ow

:ms- m. :så m:

7 Om

E5%EQ

T , _ w coo om coo

40 Aktuella m. m. SOU 1977: 98 befolkningsgrupper Högst Lägst

3.2.7 Gruppen 18-64 år Antalet personer i gruppen 18-64 år, s. k. produktiv ålder, uppgick, som framgår av tabell 3.3, år 1960 till 4,6 miljoner, motsvarande ca 61% av befolkningen. År 1965 hade antalet stigit till 4,8 miljoner (62 %) och år 1970 till 4,96 miljoner (61 %). Mellan åren 1970 och 1975 sjönk antalet till 4,95 miljoner och motsvarade då 60 % av totalbefolkningen. Antalet personer i åldern 65 år och däröver per 1 000 personer i åldern 18-64 år var den 31 december 1975 störst i Jämtlands (310) och Kalmar län (305), lägst i Norrbottens (202) och Stockholms län (210). Ser man till de enskilda kommunerna i hela riket låg Sotenäs i Göteborgs och Bohus län högst (463), närmast följd av Tanum (459) i samma län. Därefter kom Högsby (445) i Kalmar län och Årjäng (439) i Värmlands län. Lägst låg Tyresö (63), Järfälla och Upplands-Väsby (65) samt Botkyrka (71), samtliga i Stockholms län. I 197 av landets 278 kommuner uppgick antalet personer i åldern 65 år och däröver till minst 250 per 1 000 av antalet i de s. k. produktiva åldrarna. I 53 kommuner varierade antalet mellan 350 och 463. I sju kommuner, alla belägna i Stockholms och Uppsala län, understeg antalet 100 med variationer mellan 63 och 91. Samtliga sju kommuner är förortskommuner till Stockholm under stark utveckling. (Tabell A 3.10) Antalet personer i åldersgrupperna 0-17 år samt 65 år och däröver tillsammantagna var 660 per 1000 i åldern 18-64 år för hela riket den 31 december 1975. Bland kommunerna varierade talet mellan lägst 444 (Solna) och högst 865 (Tanum). En närmare fördelning av kommunerna redovisas i tabell A 3.11. I 19 kommuner är talet 800 eller däröver. Bland dessa finns Tanum samt Orust, Ydre, Dals-Ed, Aneby, Askersund, Högsby, Årjäng och Bräcke. I två kommuner är talet under 500, nämligen Solna (444) och Sundbyberg (452). Medianvärdet för samtliga kommuner i riket var 732.

3.2.8 Äldre ;flyttar mindre än andra De från kommunerna redovisade under år 1974 utflyttade personerna uppgick för hela riket till sammanlagt 424 000, varav 12 800 (3 %) hade

SOU 1977: 98 Aktuella befolkningsgrupper m. m. 41

65 år eller mera. Antalet utflyttade varierade för kommunerna fyllt mellan lägst tre personer per 1 000 i samma ålder för fem kommuner (Mörbylånga, Dals-Ed, Årjäng, Åsele och Överkalix) och högst 38 för kommun. Deras procentuella andel av samtliga utflyttade va- Botkyrka rierade för kommunerna mellan lägst 0,7 % för Upplands Väsby och högst 9 % för Strömstad. Som jämförelse med flyttningsfrekvensen bland de äldre kan nämnas att antalet från kommunerna under år 1974 utflyttade personer i samtliga åldrar i genomsnitt motsvarade 52 personer per 1 000 invånare. För kommunerna varierade talet mellan lägst 21 för Gotland och högst 129 för Botkyrka kommun.

3.3 Personer med eller sjukbidrag förtidspension

Den som har fyllt 16 år och är varaktigt sjuk eller handikappad kan få förtidspension. För äldre förvärvsarbetande och äldre arbetslösa gäller numera särskilda regler. Man kan få förtidspension från både folkpensioneringen och ATP. Tilläggspensionärerna med förtidspension har sin inom folkpensioneringen så när som på ett mindre antal grundpension icke svenska medborgare, som inte hunnit kvalificera sig för folkpension, innan det blivit aktuellt med förtidspension eller sjukbidrag inom ATP (ca 1 100 personer i januari 1976).

3.3.1 Antalet fördubblat sedan år 1960 Antalet personer med förtidspension (tidigare invalidpension) eller sjukbidrag har ökat kraftigt sedan år 1960, framför allt under 1970-talet till följd av reformerna på områdets* Under 1960-talet ökade antalet förtidspensionärer inom folkpensioneringen med 31 % - från 143 100 i januari 1960 till 187 900 i januari 1970 - i genomsnitt med 4 500 per år. Fram till januari 1975 hade antalet ökat med ytterligare 101000 (71 %) till 288 900, en fördubbling sedan år 1960. Den årliga ökningen på 1970-talet har uppgått till i genomsnitt 20 000. Ökningen var krafti-

Tabell 3.7 Antal folkpensionärer med förtidspension/sjukbidrag i januari åren 1960-1975

nn-

ii

“I fortsättningen

annat anges.

42 Aktuella befolkningsgrupper m. m. SOU 1977: 98 Tabell 3.8 Antalet personer med förtidspension/sjukbidrag i januari 1964 och 1975; köns- och åldersfördelning. Absoluta tal

55-59 12 557 13 976 26 533 25 211 24 894 50 105 60-64 19 326 19 450 38 776 51 464 40 774 92 238 65-66 9 864 9 005 18 869 29 776 19 740 49 516

16-66 73 012 73 486 146 498 154 319 134 564 288 883

Tabell 3.9 Ökningen från år 1964 till år 1975 av antalet folkpensionärer med förtidspension/sjukbidrag i olika åldersgrupper. Procent

gast, nära 25 000, under år 1970. Åren 1971 och 1972 var ökningen ca 24000 årligen, men har sedan minskat. År 1974 Ökade förtidspensionärerna med ca 11 000. Även antalet personer med sjukbicrag har ökat sedan början av 1960-talet. (Tabell 3.7)

3.3.2 De äldsta har ökat mest Sedan år 1964 har samtliga förtidspensionärer i åldern 16-66 år ökat med 142 400 (97 %) fram till år 1975, männen med 81300 (111 %) och kvinnorna med 61 100 (83 %). (Tabell 3.8) Ökningen var minst, 14 %, i den yngsta åldersklassen (16-19 år) och störst (162 %) bland de äldsta (65-66 år). Antalet nän i denna åldersklass ökade med 202 %, kvinnorna med 119 %. (Tabe/l 3.9) Bland förtidspensionärerna i de äldsta åldrarna ökade 65-åringarna mest, 166 % (204 % för männen och 124 % för kvinnorm). Ökningen var lägst, 125 %, bland 61-åringarna (148 % för männei och 103 % för kvinnorna). (Tabell 3.10)

SOU 1977: 98 Aktuella befolkningsgrupper m. m. Tabell 3.10 Ökningen från år 1964 till år 1975 av antalet folkpensionärer i åldrarna 60-66 år med förtidspensionlsjukbidrag. Procent

3.3.3 Nära 80 % 50 år och äldre Av var år 1964 70 % i åldern 50 år och däröver, förtidspensionärerna andelen i åldern 50 år och äldre 8 % yngre än 30 år. År 1975 utgjorde 78 %, medan 6 % var yngre än 30 år. Motsvarande inom tilläggspensioneringen var beträffande procenttal 50 år och däröver 87 % år 1964 och 86 % år 1975. Yngre än gruppen 30 år var 2 % år 1964 samt 1,2 % år 1975. (Tabell 3.11)

Tabell 3.11 Personer med förtidspension/sjukbidrag i januari 1975, fördelning efter ålder. Procent

3.3.4 Var femte i åldern 60-66 år förtidspensionär

År 1964 var 102 personer per 1 000 av samtliga i åldern 60-66 år förvarav 9 hade tilläggspension. Fram till år 1975 hade tidspensionärer, motsvarande antal till 211, varav 148 med tilläggspension. Av stigit 1 000 60-åringar hade 74 förtidspension år 1964, varav 7 med tilläggs- År 1975 hade antalet stigit till 149, varav 98 med tilläggspenpension. sion. Högsta antalet per 1 000 i åldersgruppen hade båda åren 65-åringarna, 128 år 1964, varav 12 med tilläggspension, samt 273 år 1975, varav 196 med tilläggspension. Diagram 3.7 (Tabell A 3.12)

3.3.5 Allt ;flera män Antalet män med förtidspension eller sjukbidrag mer än fördubblades mellan åren 1960 och 1975 (ökning från 70 400 till 154 300 eller med

44 Aktuella befolkningsgrupper m. m. SOU 1977: 98

119 %). Ökningen för kvinnorna var under samma tid 85 % (från 72 600 till 134 600). Mer än hälften (51 %) av förtidspensionärerna var kvinnor år 1960. Sedan slutet av 1960-talet och hittills under 1970-talet har männen dominerat allt mer. De utgjorde 53 % av förtidspensionärerna år 1975. (Tabell 3.12)

3.3.6 Tilläggspension till tre fjärdedelar av männen År 1964 hade 10 % av de manliga folkpensionärerna tilläggspension. Av kvinnorna var det 2 %. Andelen förtidspensionärer med tilläggspension hade år 1975 för männen ökat till 75 % och för kvinnorna till 44 %. I

°/ oo 280- $ Folkpensionärer

260*

240-

220-

200-

180-

160-

140-

——--- _._—- In--I‘. IICD-I—-I- :— 00 11.._“ 20-10010010:1001001000100; ..golIOIlOIOtI 1 - Diagram 3.7 Antal . T u u P folkpensionärer med 1964 1967 1970 1973 1975 År

lörtidspensionlsjukbi- -‘-3--65-66 å! -313--016-66 å ‘-‘j30-34 år

drag i januari resp. ar -60-64 år 45-49 år —————--25-29 år efter ålder per I 000 av samtliga i resp. ålders- å; 20010014044 år . . . . , . . . . . . . år HWPP- a..._._.-.50_54 å; ounce 000035-39 at fir

SOU 1977: 98 Aktuella befolkningsgrupper m. m. 45 Tabell 3.12 Folkpensionärer med förtidspension/sjukbidrag i januari åren 1960- 1975; fördelning efter kön

åldersgruppen 60—-66 år bland förtidspensionärerna hade 15 %‘ av männen och 3 % av kvinnorna tilläggspension år 1964. År 1975 var motsvarande andel för män 86 % och för kvinnor 49 %. (Tabell A 3.13) Trots den kraftiga ökningen av antalet kvinnliga förtidspensionärer med tilläggspension sedan år 1964, dominerar männen starkt bland tillläggspensionärerna, även om dominansen minskar allt eftersom åren går. År 1964 utgjorde de manliga förtidspensionärerna med tilläggspension i åldern 16-66 år 82 % av samtliga mot 66 % år 1975. Av åldersgruppen 60-66 år var 85 % män år 1964 och 70 % år 1975. (Tabell 3.13)

Tabell 3.13 Tilläggspensionârer med förtidspension/sjukbidrag i januari åren 1964-1975, fördelning efter kön Ålder och år Män Kvinnor Båda könen Antal ‘X, Antal ‘X,

16-66 år

60-66 år

3.3.7 Orsaker till förtidspension och sjukbidrag Tidigare förekom en redovisning av förtidspensionärerna efter orsak till pensioneringen. De senast tillgängliga redovisningarna avser januari 1961 och januari 1966. Orsaksregistreringen upphörde i slutet av 1960talet. Fr. o. m. år 1971 registrerar riksförsäkringsverket emellertid fortför nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag. Nålöpande diagnosgrupper total redovisning av nuvarande förtidspensionärer efter orsak till gon pensioneringen finns inte.

46 Aktuella befolkningsgrupper m. m. SOU 1977: 98

Totalredovisning i januari åren 1961 och I 966 Den mest förekommande invaliditetsorsaken bland de 145 000 förtidspensionärerna i januari 1961 var mentala rubbningar (psykoser, psykoneuroser, mentala defekter o. d.), 58 900 personer (41%). Därnäst kom skelettets och rörelseorganens sjukdomar som den mest framträdande orsaken, 22 700 personer (16 %). Cirkulationsorganens sjukdomar angavs som orsak i 17 400 fall (12 %). De övriga ca 46 000 förtidspensionärerna (32 %) var fördelade på 14 skilda diagnosgrupper, bl. a. nervsystemets sjukdomar (14 500 personer; 10 %) samt infektionssjukdomar och parasitära sjukdomar (10 300 personer; 7 %). De mest förekommande invaliditetsorsakerna var i stort sett desamma för de 160900 förtidspensionärerna i januari 1966 som motsvarande månad år 1961. (Diagram 3.8)

13 övriga diag- Mental rubbmng nosgrupper 40,3 % 30,9 %

Cirkulationsorganens sjukdomar Skelettets 1 1,5 % och rörelse- Diagram 3.8 Förtids- organens sjukpensionärerna i januari domar 1966 fördelade efter 17,3 % diagnosgrupp.

SOU 1977: 98 Aktuella befolkningsgrupper m. m. 47

I tabell A 3.14 har drygt 149 000 (93 %) av förtidspensionärerna i januari 1966 fördelats på diagnosgrupp. Till mentala rubbningar, som angetts som diagnosgrupp för 64 800 förtidspensionärer i januari 1966, räknas som nyss nämnts bl. a. psykoser (26 100), psykoneuroser (8 600) och mentala defekter (27 900). Diagnosgruppen mentala rubbningar omfattar något fler män (33 000, 51%) än kvinnor (31 800, 49 %). Fördelningen på åldersgrupper av förtidspensionärer med mentala rubbningar som diagnosgrupp framgår av diagram 3.9 (Tabell A 3.15)

45 Antal l 1 000-tal g

Samtliga 40 E] Antal med mentala rubbningar Ö

35- F: ?E

z»

3o~ g :S E; .w 3,

;s

25-

g

, ,W

e Er

å “å

-;-f a .z

?i ?r g

15-

i;

t. å . :z at. a.

at

10- 1» s? 2

eg n ‘.

ax 3- \ i.: 2 B _ g

i;

5 - *å J

1‘. i ‘E Diagram 3.9 Hela an-

?i -.=. tale! /örtidspensiønärer samt förtidspensionärer

3 ‘3: i

*i* u. Va med mentala rubb- Ålder 16- 20- 25- 4 ningar som orsak till O- 65förtidspension, januari 19 24 29 34 39 4 4 66 1966.

48 Aktuella befolkningsgrupper m. m. SOU 1977: 98 Tabell 3.14 Andelen förtidspensionärer i januari 1966 med mentala rubbningar i olika åldersgrupper

Andelen förtidspensionärer med mentala rubbningar är, som framgår av tabell 3.14, tre gånger så stor för åldersgrupperna 16-19 och 20-29 år (76 resp. 75 %) som för gruppen 60-66 år (25 %).

Orsaker till nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag Som tidigare nämnts registrerar riksförsäkringsverket fr. 0. m. år 1971 fortlöpande diagnosgrupper för nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag. PU har fått ta del av uppgifterna för åren 1971-1974. Den mest förekommande diagnosgruppen är för samtliga år, både för män och kvinnor, skelettets och rörelseorganens sjukdomar, numera benämnda sjukdomar i muskuloskeletala systemet och bindväven. Därefter kommer för männen cirkulationsorganens sjukdomar och för kvinnorna mentala rubbningar (tabell A 3.16). År 1972 tillkom en ny grupp, de s. k. A-fallen, dvs. förtidspension på grund av arbetsmarknadsskäl. År 1972 beviljades nära 2 100 (4 %) och år 1974 2500 (5,5 %) samt under perioden 1972-1974 totalt 7 323 personer förtidspension på grund av arbetsmarknadsskäl, vilket motsvarade ca 5 % av sammanlagda antalet nybeviljade förtidspensionärer. Fördelningen efter ålder och kön framgår av tabell 3.15. (Se även tabell A 3.17)

Tabell 3.15 Beviljade förtidspensioner av arbetsmarknadsskål under åren 1972- 1974; efter ålder och kön

Hela antalet under åren 1971-1974 nybeviljade förtidspensioner/ sjukbidrag har i tabell A 3.18 fördelats efter ålder och diagnosgrupp. När det gäller de yngsta åldersgwppema dominerar diagnosgruppen

SOU 1977: 98 Aktuella m. m. 49 befolkningsgrupper

mentala rubbningar medan diagnosgruppen sjukdomar i muskuloskeletala systemet och bindväven samt cirkulationsorganens sjukdomar är mer framträdande i de äldre åldersgrupperna. (Diagram 3.10) 3.3.8 F örtidspensionärerna i kommunerna Uppgifter beträffande antalet förtidspensionärer finns tillgängliga kommunvis för juni månad varje år. För att tidsmässigt komma tiden för PU:s kommunenkät, april 1975, så nära som möjligt har antalsuppgifterna för juni 1975 använts av PU. Antalet förtidspensionärer har satts i relation till samtliga invånare i åldern 18-66 år trots att förtidspensionärerna omfattar åldrarna 16—66 år. Uppgifter om antalet invånare i åldrarna 16 och 17 år finns inte tillgängliga på kommunnivå. Av samtliga invånare i åldern 18-66 år i hela riket var 5 % förtidspensionärer år 1975. Genomsnittet för länen varierade mellan lägst 4 (Malmöhus och Skaraborgs län) och högst 9 % (Jämtlands län). För kommunerna varierade procenttalet mellan lägst 2 i 9 kommuner och högst 12 i 7 kommuner. l 78 kommuner var procenttalet 5, dvs. detsamma som riksgenomsnittet, för 67 kommuner 2-4 och för 133 kommuner 6-12. Det är främst i de nordligaste länen kommunerna med de högre talen är belägna, medan kommunerna med de lägre talen finns i Syd- och Mellansverige. (Tabell A 3.19) De nio resp. sju kommunerna med två resp. tolv förtidspensionärer per 100 i åldern 18-66 år är följande.

2 förtidspensionärer 12 förtidspensionärer Kommun Län Kommun Län

Ekerö AB Ljusdal X Järfälla Berg Z “ ’ Tyresö Bräcke Gnosjö F Ragunda Bara M Sorsele AC Burlöv Överkalix BD Lomma Övertorneå ” Staffanstorp ” Vellinge

3.4 Personer med delpension

Delpensionsförsäkringen trädde i kraft den 1 juli 1976. Delpensionen ger möjlighet för anställda att stegvis reducera arbetsinsatsen mellan 60 och 65 års ålder. Behovet av nedtrappning av förvärvsarbetet är skiftande och därför har reglerna för delpensionen utformats så att individuella behov kan tillgodoses. l juli 1976 utbetalades delpension till 3054 delpensionärer. I januari 1977 var antalet 18058, i juli 25 574 och i oktober 29 558. Det utbetalade beloppet (brutto) 3,7 milj. utgjorde kr. i juli 1976, 23 milj. kr. i januari 1977 och 41 milj. kr. i oktober. Det genomsnittliga delpensionsbeloppet var 1 206 kr. i juni 1976 och 1388 kr. i oktober 1977. Under budgetåret 1976/77 utbetalades sammanlagt 243 milj. kr. i delpension.

50 Aktuella befolkningsgrupper m. m. SOU 1977: 98

16-19 år

15 övnga dIag~ nosgrupper 1 23,0 %

Menlala rubbmngar Sjukdomar i muskuloskeletala 73.5 % systemet och bmdväven

60-66 år

14 övnga diagnosgrupper 31,5% Spukdomar a muskulor skeletala systemet och bnndvaven 33,6 %

Curkulatnonsorganens sjukdomar Diagram 3.10 Antal 26,9 % nybeviljade förtidspensioner/siukbidrag under år 1974 med fördelning. efter diagnosgrupp i åldrarna 16- /9 år och 60-66 år Inklusive cirkulatnonsorganens sjukdomar, 0,3 %

5l

4 Ekonomisk och

självständighet trygghet;

arbete, ekonomi

4.1 Förvärvsarbete

Uppgifter som belyser utvecklingen beträffande olika åldersgruppers förvärvsarbete finns främst i folkräkningarna, den senaste 1975 års ännu inte publicerad i dessa delar, samt i de regelbundet återkommande arbetskraftsundersökningarna (AKU). Även i andra sammanhang kan man få vissa mått på förvärvsintensiteten, t. ex. i inkomststatistiken, där bl. a. inkomst av förvärvsarbete redovisas, i pensions- och sjukförsäkringen. De löpande undersökningar om levnadsförhållandena (ULF), som statistiska centralbyrån genomför sedan hösten 1974, omfattar bl. a. sysselsättningenl. Som tidigare nämnts avser undersökningen befolkningen t. o. m. 74 år. Det är svårt att ställa samman befintligt statistiskt material från olika källor till tidsserier. Definitioner av begrepp, avgränsningar av populationer etc. är olika eller ändras. Vid jämförelser över långa tidsperioder med hjälp av exempelvis data från olika folkräkningar, AKU eller inkomst- och förmögenhetsstatistiken bör stor försiktighet iakttas vid tolkningen av förändringar. Tyngdpunkten får läggas i den visade trenden.

4.1.1 F olkräkningarna I folkräkningarna redovisas den förvärvsarbetande befolkningen efter kön, ålder, yrke, yrkesställning, näringsgren samt anställningens art (statlig, kommunal eller annan tjänst).

S uccessiv minskning av andelen förvärvsarbetande bland äldre sedan år 1 930 Andelen förvärvsarbetande män i de äldre åldrarna har successivt minskat sedan år 1930 enligt folkräkningarna. Begreppet förvärvsarbetande har dock givits en något olika definition i skilda folkräkningar. Andelen 1 Sysselsättning och förvärvsarbetande i åldern 60--69 arbetstider 1975. Rapår uppgick år 1930 till 77 %, år 1970 port ingående i serien till 56 %. I åldern 70 år och däröver minskade andelen förvärvsarbe- Levnadsförhållanden. tande under perioden från 38 till 3 %. Stockholm 1977.

52 Ekonomisk självständighet och trygghet; arbete, ekonomi SOU 19771 98

Utvecklingen har i viss mån varit en annan för kvinnorna. Andelen förvärvsarbetande i åldern 60-69 år var i stort sett densamma åren 1930 och 1970 (17,5 resp. 17,4 %). I åldersgruppen 70 år och däröver var andelen förvärvsarbetande 9 % år 1930 och 2 % år 1970. Utvecklingen vad gäller förvärvsarbetande bland de högre åldersgrupperna belyses närmare i tabell 4.1. Tabell 4.1 Andelen förvärvsarbetande i åldersgrupperna 60-69 år samt 70 år och däröver. Procent

Källa: Levnadsförhållanden Årsbok 1975 SCB.

Kraftig minskning under 1960-talet Av speciellt intresse är förvärvsintensiteten i åldersgrupperna 65-69 år och 70--74 år. Andelen förvärvsarbetande i dessa åldersgrupper framgår av tabell 4.2. Andelen förvärvsarbetande män i åldern 60-64 år minskade medan andelen förvärvsarbetande kvinnor ökade något. I åldersgruppen 65-69 år minskade andelen förvärvsarbetande män rätt kraftigt. För kvinnorna minskade andelen mellan åren 1965 och 1970. l de två högsta åldersklasserna kan en successiv minskning av andelen förvärvsarbetande konstateras för både män och kvinnor. Tabell 4.2 Andelen förvärvsarbetande i de äldsta åldersgrupperna åren 1960, 1965 och 1970. Procent

Ålder Män Kvinnor Båda könen 1960 1965 1970 1960 1965 1970 1960 1965 1970

60--64 82,5 82,4 75,7 21,1 24,7 25,7 50,7 52,6 53,1 65-69 50,6 45,7 32,3 9,6 9,7 7,7 28,8 26,6 21,0 70-74 20,3 16,8 7,9 2,8 2,8 1,6 10,8 9,2 5,3 75—w 7,3 5,7 2,5 1,0 0,8 0,4 3,8 2,9 1,6

Källa: Folkräkningarna SCB.

Antalet arbetstimmar minskar med åldern Enligt 1970 års folkräkning arbetade hälften av de förvärvsarbetande i åldern 60 år 35 timmar eller mera per vecka. För 65-åringarna var andelen 30 %, för 67-åringarna 12, för 68-åringarna 7 och för 75-åringarna 2 %. Andelen förvärvsarbetande bland männen i åldern 65 år och däröver var större för gifta än för ogifta. För kvinnorna i samma åldersgrupp var däremot andelen förvärvsarbetande större för ogifta än för gifta.

SOU 1977: 98 Ekonomisk och trygghet; arbete, ekonomi 53 självständighet

Allt flera i servicenäringar

Av de förvärvsarbetande männen i åldern 65 år och däröver var 40 % m. m. mot 27 % år 1970. Andelen år 1960 sysselsatta inom jordbruk i servicenäringar ökade från 22 % år 1960 till 35 % år 1970. sysselsatta Andelen arbetande inom industrinäringar var i stort sett oförändrad

(38 resp. 40 %). Andelen kvinnor i åldern 65 år och däröver sysselsatta inom jordbruk m. m. var 12 % år 1960 och 16 % år 1970. Största andelen, 68 %, ar- Andelen sysselsatta inom indubetade båda åren inom servicenäringar. strinäringar minskade mellan de två angivna åren från 20 till 16 %.

andelen i åldern 65 år och däröver i Största förvärvsarbetande Stockholms län fanns 221 000 icke förvärvsarbetande i ål- Enligt 1970 års folkräkning dern 60-64 år och 315 000 i åldern 65-69 år. Andelen förvärvsarbetande i åldern 65 år och däröver varierar avsevärt mellan länen. Den högsta andelen förvärvsarbetande män (20 %) redovisades i 1970 års folkräkning för Stockholms län, den lägsta (8 %) för Norrbottens län. I fråga om kvinnorna var den högsta andelen förvärvsarbetande 6 % (Stockholms län), den lägsta 1,4 % (Norrbottens

län).

4.1.2 A rbetskraftsundersökningarna (A K U)

Genom som omfattar åldrarna 16-74 år, får man aktuell infor- AKU, mation om såväl arbetslöshet som sysselsättning uttryckt i både antal och antal arbetstimmar. Uppgifter finns fördelade på bl. a. personer AKU täcker dvs. kön och ålder. praktiskt taget hela arbetsmarknaden, som inte kommer med i annan arbetsmarknadsstatistik. även grupper AKU kan man också få information om befolkningsgrupper i Genom vuxen ålder som inte är förvärvsarbetande eller arbetssökande, bl. a.

äldre arbetskraft, men som kanske kan och vill ta ett arbete. AKU en gång i kvartalet. Urvalet be- T. o. m. år 1969 genomfördes Fr. o. m. år 1970 utförs understod av ca 12 000 personer per kvartal. månad med ett utökat urval, fr. o. m. år 1976 med sökningarna varje ett urval av ca 23 000 intervjupersoner per månad. När det gäller sysselsättning m. m. är definitionerna i AKU andra än i folkräkningarna?

Allt mindre del av de äldre i arbetskraften

I AKU anges bl. a. det relativa arbetskraftstalet, dvs. antalet personer i arbetskraften (= sysselsatta och arbetssökande) i procent av befolk- 2 AKU definitionen ålders- och civilståndsgrupper. Av återfinns b1_a_ i Lev_ ningen. Uppgifterna anges för olika nadsförhållanden, Arsmännen i åldern 65-74 år tillhörde 43 % år 1963 arbetskraften. Av ej - ~ - a - bok 1975 (utgiven av kvinnor l det %, av de gifta 9 %.

.Ar

gifta 1975

alder var .13

1975)

samrna

SCB, Stockholm hade procenttalet for man minskat till 20 och procenttalet for ogifta samt i De svenska

kvinnor till 7 %, för gifta till 5 %. Motsvarande tal för år 1976 var a§b € lSkFaflSUd € TS5k-

° ° “g“”“‘ av O” J°S kl d 1963 - 15 för män oc h 7 resp. 5 f or k vinnor. Ut vec ingen un er aren (Serie Pmmemorior av diagram 4.1. från SCB, 1977: 6). 1976 framgår närmare

54 Ekonomisk självständighet och trygghet; ekonomi SOU 1977: 98 arbete,

gifta man

ogifta män

Diagram 4.1 Relativa ogifta kvinnor tzrbetskra/tstal för åldersgruppen 65—74 år gifta kvinnor (årsmedeltal) enligt arbetskraftsundersökningarna, fördelning I 4; 7 efter kön och civil- l

stånd. Procent 1965 19175 År

Regionala skillnader

Det relativa arbetskraftstalet för åldersgruppen 65-74 år är i lägst skogslänen (S, W, X, Y, Z, AC och BD). Det minskade för män från 38 år 1963 till 12 år 1976 och för kvinnor från 10 till 4. Storstadslänen (AB, M och O) har högre tal, för männen 42 och 14, för kvinnorna 16 och 7 resp. år. Utvecklingen belyses närmare i tabell 4.3.

Tabell 4.3 Relativa arbetskraftstal (årsmedeltal) för åldersgruppen 65—74 år i olika regioner

År Skogslänen Storstadslänen Övriga Syd- och Mellansverige

och trygghet; arbete, ekonomi 55

SOU 1977: 98 Ekonomisk självständighet

Ökad andel arbetslösa bland de äldre

arbetslöshetstalet - antalet arbetslösa i I AKU anges också det relativa i arbetskraften. Det var år 1963 för åldersprocent av befolkningen år eller detsamma som för samtgruppen 65-74 1,7 % genomsnittet Under 1963 1976 var det relativa arbetsliga åldersgrupper. perioden löshetstalet för gruppen 65-74 år högst år 1971, 3,9 %. Genomsnittet för var samma år 2,5. Arbetslöshetstalet var genomgående samtliga för 16-24 år än för gruppen 65-74 år. Utvecklingen högre gruppen i tabell 4.4. belyses närmare

65-74 år. Procent av befolkningen i Tabell 4.4 Arbetslöshet i åldersgruppen arbetskraften - relativa arbetslöshetstalet 1963-1976; årsmedeltal

Nedtrappning fram mot pensionsåldern

AKU redovisar relativa arbetskraftstal även för olika åldersår bl. a. för var och en av årsklasserna 60-67. Förändringarna mellan åren 1963 och 1976 framgår av diagram 4.2. För män kan båda åren konstateras en successiv nedtrappning av förvärvsintensiteten fram mot pensionsåldern. Förvärvsintensiteten ligger år 1976 betydligt lägre än år 1963. kan för åldrarna 60 och 61 år konstateras en I fråga om kvinnorna förvärvsintensitet år 1976 än år 1963. För åldrarna däröver är högre densamma som för männen. Förvärvsintensiteten är beutvecklingen tydligt lägre år 1976 än år 1963. Även relativa arbetslöshetstal redovisas för var och en av årsklasserna 60-67 mellan åren 1963 och 1976 visar att det år. En jämförelse relativa arbetslöshetstalet med undantag för några årsklasser genomår 1976 än år 1963 för både män och kvinnor. gående ligger högre Detta gäller framför allt åldrarna 64, 65 och 66 år.

56 Ekonomisk självständighet och trygghet; arbete, ekonomi SOU 1977: 98

90- % År 80- 1963 1976 70- K V I N N O R

60-

50*

40‘

10-

70 91159

60- mu).

“II

50‘

-M.I\

i

\ ‘an’-I

53 1:’ 30 In; 5

I.lZn(

20* i i

Diagram 4.2 Relativa K I v6.

10arbetskrafmal (årsme- 0 ‘V delta!) för åldersklasser- L__J n na 60-74 år samt 16- 74 år åren 1963 och Ame, 60 61 62 63 64 65 66 57 65- 7o- 16- 1976. år år år år år âr år år 69 74 74 år är år

Många äldre står inte till arbetsmarknadens förfogande

Fr. o. m. år 1975 innehåller AKU också uppgifter om personer som velat ha arbete mätveckan och om orsaken till att man inte var resp. ej kunde vara förvärvsarbetande. Vidare redovisas som inte vepersoner lat ha arbete mätveckan. Av såväl männen som kvinnorna i åldern 65- 74 år uppgav ett par procent annan orsak än att de inte ville ha arbete. De vanligaste skälen var att lämpliga arbetstillfällen saknades på orten, att möjligheterna att få arbete bedömdes som små samt hinder på grund av sjukdom m. m.

SOU 1977: 98 Ekonomisk självständighet och trygghet; arbete, ekonomi 57

Tabell 4.5 Befolkningen i åldern 65-74 år efter huvudsaklig verksamhet år 1963, 1975 och 1976; årsmedeltal. Procent

Huvudsaklig Män Kvinnor Båda könen verksamhet 1963 1975 1976 1963 1975 1976 1963 1975 1976

l arbetskraften 43,3 19,9 15,0 10,9 6,1 5,9 25,9 12,5 10,1

Ej i arbetskraften: Arbete i eget hushall 5,4 21,5 22,0 64,6 72,9 73,9 37, 49,1 49,9 - —— —- Studerande 0,0 0,1 0,0 0,0 0,0 0,0 intagna för anstaltsvård 3,0 2,3 2,9 3,3 2,6 2,2 3,1 2,5 2,5 arbetsoförmögna 12,9 12,3 9,1 8,4 6,9 5,4 10,5 9,4 7,2 /_5_.ndra Ovriga 35,4 44,0 50,8 12,8 11,5 12,5 23,3 26,5 30,3

Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100 100

I AKU redovisas även antalet personer, som varit arbetsoförmögna av långvarig sjukdom, anstaltsvård, m. m. För år 1976 redopå grund visas drygt 10 % av antalet personer ”ej i arbetskraften” i åldern 65--74 år som arbetsoförmögna. I fråga om kvinnorna rör det sig om ca 8 % och i fråga om männen ca 14 %.

Allt större andel arbetar i eget hushåll

Beträffande personer ej i arbetskraften finns uppgifter i AKU om huvudsaklig verksamhet, uppdelad på arbete i eget hushåll, studerande, värnpliktstjänstgöring, intagna för anstaltsvård, andra arbetsoförrnögna och Som intagna för anstaltsvård räknas personer som under övriga. mätveckan var för vård på. sjukhus, sjukhem etc. på grund av intagna Som sådana räknas också intagna på vårdanstalt långvarig sjukdom. inom nykterhetsvården eller kriminalvården. Befolkningen i åldern 65-74 år procentuellt fördelad (årsmedeltal) efter huvudsaklig verksamhet åren 1963, 1975 och 1976 framgår av tabell 4.5. av antalet i arbetskraften motsvaras huvudsakligen i ök- Minskningen arbete i eget hushåll och Den sistning av gruppen gruppen övriga. nämnda inkluderar till stor del pensionärer. Männen uppger gruppen ofta som enda orsak till att de inte utfört förvärvsarbete och pension förs då till ”Övriga”. Kvinnorna däremot redovisas vanligen i gruppen Arbete även om de i själva verket också är gruppen i eget hushåll,

pensionärer.

4.2 Inkomst m. m.

4.2.1 Inkomst- och förmögenhetsstatistiken

Den årliga inkomst- och förmögenhetsstatistiken grundas på de allmänna Eftersom grundmaterialet till statistiken självdeklarationerna. utgörs av ett taxeringsmaterial, påverkas den av förändringar i taxe- I stort sett visar statistiken över åren således enringsbestämmelserna. dast utvecklingen av den skattepliktiga inkomsten. Något mått på fak-

58 Ekonomisk självständighet och trygghet; ekonomi SOU 1977: 98 arbete,

tisk och disponibel inkomst och av denna är inte statistiutvecklingen ken. Fr. o. m. inkomståret 1974 är dock läget förbättrat i och väsentligt med att vissa sociala förmåner, såsom blivit sjukpenning, skattepliktiga. Det kan nämnas, att SCB sedan inkomståret 1973 på stickprovsbasis

gör inkomstfördelningsundersökningar, inom vilka bl. a. disponibla in-

komster för olika kategorier redovisas. inkomststatistiken omfattar samtliga som lämnat allmän personer självdeklaration eller skönstaxerats av taxeringsmyndigheterna. Fr. o. m. inkomståret 1971 ingår dessutom över 15 år som inte samtliga personer lämnat självdeklaration. För dessa finns dock endast om vissa uppgifter basdata såsom kön, ålder och civilstånd. Fr. o. m. inkomståret 1974 finns också möjlighet att i grundmaterialet erhålla om uppgifter pensioner även för icke deklarerande Det innebär personer. en väsentlig förbättring av inkomststatistiken för pensionärer, i synnerhet som deklarationsplikten för dem alltmer har använts begränsats. Uppgiften i den specialbearbetning av inkomststatistiken för pensionärer, som redovisas i det

följande. De senast tillgängliga inkomst- och avser förmögenhetsuppgifterna inkomståret 1975, dvs. taxeringsåret 1976. Uppgifterna finns publicerade i Statistiska Meddelanden serie N (1976: 23 och 24).

Tre fjärdedelar i åldern 67 år och däröver deklarerade inkomst år I 973

År 1961 (taxeringsåret 1962) redovisades nära 600 000 personer i åldern 67 år och däröver som i inkomststatistiken mot nära inkomsttagare 450 000 år 1951. Antalet hade år 1971 ökat till 892 000 (407 000 män och 485 000 kvinnor), motsvarande ca 87 0/: av samtliga i åldersgruppen. För år 1973 uppges antalet till 779 000 (381 000 män och 398 000 kvinnor) eller ca 72 ‘7( av samtliga i åldersgruppen”. En kraftig förskjutning har ägt rum mellan åren 1961 och 1973 till

högre inkomstklasser. Utvecklingen belyses närmare i tabell 4.6, som visar den procentuella fördelningen av inkomsttagarna på inkomstklasser. Förskjutningen mot högre inkomster torde bero på ändringar i de- 3 Fr. 0. m. år 1974 har klarationsplikten, förbättrade pensionsförmåner, bl. a. genom ATP. samt 67-årsgränsen slopats i statistiken. den allmänna pris- och löneutvecklingen.

Tabell 4.6 lnkomsttagarna i åldern 67 år och däröver efter inkomst. Procent

lnkomstklass kr. i åldern 67 år och Inkomsttagare Samtliga inkomsttagare år däröver år

1961 1966 1971 1973 1961 1966 1971 1973

100 100 100 100

Ekonomisk och trygghet; arbete, ekonomi 59 SOU 1977: 98 självständighet

Nära tre fjärdedelar av kvinnorna i de lägsta inkomstklasserna

än männen. År 1961 Kvinnorna är i allmänhet i en lägre inkomstklass i åldern 67 år och därredovisades 71 % av de kvinnliga inkomsttagarna mot 46 % av de manliga. År 1973 reöver i den lägsta inkomstklassen i den näst lägsta inkomstklassen mot 30 % dovisades 53 % av kvinnorna av männen. efter kön för åren 1961, Fördelningen på inkomstklasser 1971 och 1973 framgår av tabell 4.7.

i åldern 67 år och däröver efter inkomst och kön. Tabell 4.7 Inkomsttagarna Procent

Inkomstklass kr. Män Kvinnor

1961 1971 1973 1961 1971 1973

4 999 46 2 l 71 4 2 1- 9 999 30 49 30 20 69 53 5 000- 18 29 40 7 19 31 10 000-19 999 999 4 11 15 1 6 9 20 000-29 999 l 5 6 0 2 3 30 000-39 1 4 6 0 l 2 40 000-99 999 0 1 l 0 0 0 100 000- 100 100 100 100 100 100 Summa

Inkomstökningen relativt större för kvinnor än för män

av medelinkomsten (i löpande mellan åren 1961 och Ökningen priser) 1971 var för samtliga inkomsttagare 103 % (108 % för män och 124 % för För inkomsttagare i åldern 67 år och däröver var ökningkvinnor). en 84 % (83 % för män och 96 % för kvinnor). till mellan de båda åren av medianinkomsten var Ser man ökningen 107 % för samtliga inkomsttagare. Ökningen var denna högre, nämligen för kvinnor (137 %) än för män (110 %). För personer betydligt högre i åldern 67 år och däröver var ökningen 106 %. Även här var ökningen

för kvinnor (135 %) avsevärt högre än för män (83 %). av medel- och medianinkomsten (i 1973 års priser) be- Utvecklingen i tabell 4.8. lyses närmare

Tabell 4.8 Medel- och medianinkomster (i 1973 års priser)

Inkomst/âr lnkomsttagare i åldern Samtliga inkomsttagare 67 år och däröver

Män Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda könen könen

Medelinkomst 1961 14 900 8 900 11 900 24 300 11 500 19 300 10 600 13 500 29 000 14 300 22 900 1966 16 600 17 400 11200 14 000 32 300 16 500 25100 1971 18 800 12 500 15 000 32 800 17 600 25 900 1973

Medianinkomst 1961 9 700 6 300 7 600 22 200 8 800 16 500 11000 7 900 9100 26 900 11300 19 800 1966 1971 11300 9 500 10100 29 700 13 300 21800 1973 14800 9500 11900 31000 15300 23000

60 Ekonomisk självständighet och trygghet; arbete, ekonomi SOU 1977: 98

Minskad inkomst vid pensioneringen

För senare år finns inkomsttagarna i de högre åldrarna uppdelade på

åldersgrupperna 65-66, 67-74 samt 75 år och däröver. Fördelningen på olika ålders- och inkomstklasser åren 1971 och 1973 av framgår tabell 4.9. Åldersklassen 65-66 år utmärks av en större spridning av inkomsterna än de två övriga klasserna.

Tabell 4.9 I inkomststatistiken åren 1971 och 1973 redovisade personer i åldern 65 år och däröver fördelade på inkomstklasser m.m. Procent

Inkomstklass m.m. 1971 1973

65-66 67-74 75- 65-66 67-74 75-

1- 4 999 15 4 2 12 2 l 5 000- 9 999 22 51 52 16 33 26

Inkomst av tjänst och av kapital vanligare bland äldre

De äldre inkomsttagarna har som tjänst huvudsaklig inkomst i större grad än inkomsttagarna i allmänhet. Detsamma gäller också inkomst av kapital. Inkomst av jordbruksfastighet och rörelse förekommer däremot som huvudsaklig inkomst i mindre bland i åldern grad personer 67 år och däröver än bland i allmänhet. inkomsttagarna Männen i angiven ålder har inkomst av kapital, och rörelse som huvudjordbruksfastighet saklig inkomst i större än kvinnorna. För både män och utsträckning kvinnor har andelen med kapital som huvudsaklig inkomst minskat mellan åren 1971 och 1973 (Tabell 4.10).

Tabell 4.10 Inkomsttagarna efter huvudsaklig inkomst åren 1971 och 1973. Procent

Inkomstslag Inkomsttagare 67 år och däröver in- Samtliga komsttagare 1971 1973 1971 1973 Män Kvin- Båda Män Kvin- Båda

Tillfällig förvärvs-

Ekonomisk och trygghet; arbete, ekonomi 61 SOU 1977: 98 självständighet

1974 har slopats i statistiken. År Fr. 0. m. inkomståret 67-årsgränsen och 97 % av kvinnorna i åldern 65 år och 1975 hade 94 % av männen av kapital var motsvadäröver inkomst av tjänst. I fråga om inkomst om inkomst av rörelse 1,6 rande procenttal 1,4 resp. 1,8 och i fråga är således obetydliga, om man räknar med grupresp. 0,3. Skillnaderna pen 65 år och däröver eller gruppen 67 år och däröver. i åldern 67 år och däröver år Av närmare 800 000 inkomsttagare (år 1971 ungefär samma andel). 1973 var ca 88 % ej förvärvsarbetande redovisades båda åren ca en tredjedel som Av de förvärvsarbetande rörelseidkare och övriga som anställda.

Ca en tredjedel av pensionärerna har skattepliktig förmögenhet

De i statistiken redovisade förmögenhetsuppgifterna avser den skatteförmögenheten, dvs. värdet av den skattskyldiges skatteplikpliktiga utöver värdet av hans avdragsgilla skulder. Bl. a. skall tiga tillgångar, Gränsen för skattskyldighet var fastighet tas upp till sitt taxeringsvärde. år 1967 100000 kr. och under åren 1971-1973 150 000 kr. Därefter har gränsen gått vid 200000 kr. Liksom i fråga om inkomststatistiken vid 67 år fr. o. m. inkomståret 1974. slopades avgränsningen i skatteplikten är det svårt att göra På grund av bl. a. ändringarna mellan olika år i fråga om förmögenhetsinnehav bland penjämförelser som deklarerat skattesionärer och bland befolkningen i övrigt. Antalet under åren 1967, 1971 och 1973 framgår av tabell pliktig förmögenhet 4.11.

Tabell 4.11 Antal personer, som deklarerat skattepliktig förmögenhet

År Samtliga med Därav personer

Den procentuella fördelningen av 67-åringarna efter förmögenhetens är nästan exakt densamma som för samtliga personer med skatstorlek

tepliktig förmögenhet. som nyss nämnts till Gränsen för skattepliktig förmögenhet höjdes 200 000 kr. inkomståret 1974. Samtidigt slopades 67-årsgränsen i statii åldern 65 år och däröver efter skattestiken. Fördelningen av personer inkomståret 1975 framgår av tabell 4.12. pliktig förmögenhet med skattepliktig år 1975 var ca Av samtliga personer förmögenhet 1/3 i åldern 65 år och däröver. De ägde också 1/3 av den samlade skat- (87 miljarder kr.). Medelförmögenheten var, tepliktiga förmögenheten av tabell i åldern 65 år och däröver som framgår 4.13, för grupperna lägre än genomsnittet för samtliga i gruppen.

62 Ekonomisk .självständighet och trygghet; arbete, ekonomi SOU 1977: 98

Tabell 4.12 Personer i åldern 65 år och däröver med skattepliktig förmögenhet år 1975 efter förmögenhets-

storlek

Förmögenhet Ensam- Ensam- Samtaxerade Samtliga (l 000-tal kr.) stående stående -—j———j——— fysiska män kvinnor Båda En personer deklarerat deklarerat

207 400 Utan skattepliktig förmögenhet 134 307 267 807 299 473 21 908 3 800 927

Tabell 4.13 Medelförmögenhet år 1975

Medelförmögenhet (1 000 kr.) 65 år och Samtliga däröver

Ensamstående män 397,6 400,0 Ensamstående kvinnor 415,6 429,4 Samtaxerade. Båda har deklarerat 416,8 429,8 Samtaxerade. En har deklarerat 354,0 371,2

4.2.2 Specialbearbetning av inkomststatistiken inkomståret 1974 I samarbete med PU har SCB gjort en specialbearbetning av inkomststatistiken inkomståret 1974 för att närmare söka belysa pensionärernas inkomstförhållanden. Bearbetningen grundar sig på ett 10 %-igt urval på riksnivå. Grundmaterialet utgörs av de taxeringsband som SCB erhåller för framställning av inkomst- och förmögenhetsstatistiken. I registret finns fr. o. m. inkomståret 1974 samtliga pensioner avier från taxeenligt ringsmyndigheterna med, oavsett om pensionären deklarerat eller ej. Förutom uppgift om total pension finns folkpensionen särredovisad. I registret finns också fr. o. m. samma år de sociala förmåner som då blev skattepliktiga (sjukpenning, förmåner vid arbetslöshet och arbetsmarknadsutbildning) såväl för personer vilka deklarerat som för sådana som ej deklarerat.

SOU 1977: 98 Ekonomisk självständighet och trygghet; arbete, ekonomi 63

födda 5, 15 eller 25 i varje månad samt samtliga Urvalet är personer vars sammanräknade inkomst 100 000 kr. De redovisade sifföverstiger rorna för urvalsdelen har erhållits genom uppräkning till totalsiffror. Materialet har bearbetats för följande populationer 1) personer med enbart folkpension som pensionsinkomst 2) personer som har f0lkpension+annan pension 3) personer med folkpension (alltså 1+2) 4) personer som har pension men ej folkpension 5) personer som har pension över huvud taget (alltså 3 +4). räknas som under året uppburit pension Som pensionär varje person oavsett hur utgått under året. Detta innebär länge pensionsförmånen som varit förvärvsarbetande under större delen av att även personer medräknas som avlidit under året. året ingår. Vidare personer räknas tilläggspension och Som pension skattepliktig folkpension, I folkpension innefattas ålderspension, förtidspension tjänstepension. familjepension (änke- och barnpension) samt tilläggs- (inkl. sjukbidrag), förmåner i form av barntillägg, hustrutillägg och pensionstillskott. Kommunalt samt invaliditetstillägg och invaliditetsersättning, bostadstillägg vilka inte är skattepliktig inkomst, ingår inte. för inom folkpensioneringen var 67 år Åldersgränsen ålderspension under inkomståret 1974, vilket uppgifterna avser.

Hälften av ålderspensionärerna hade folkpension jämte annan pension årsskiftet 1974/75 var 1 milj. i åldern 67 år och däröver Vid drygt med SCB:s undersökning kunde folkpensionärer ålderspension. Enligt inkomståret 1974 ca 540000 beräknas ha enbart folkpension och 550000 jämte annan pension. Vid nyssnämnda tidpunkt folkpension beräknades antalet med tilläggspension till 420 000. ålderspensionärer Över 100 000 skulle således ha annan pension än ATP som komplement Andelen med enbart folkpension stiger helt naturtill folkpensionen. med ökande ålder. De äldre har inte samma ligt ålderspensionärerna som de yngre till kompletterande pensioner. Fördelningen möjligheter efter förekomsten av andra än folkpension för olika grupper pensioner ålderspensionärer framgår av tabell 4.14.

Tabell 4.14 Ålderspensionärer med folkpension jämte annan pension

Ålders- Antal med Totalt Därav (1 000-tal) enbart grupp Enbart Folkpension folkpension, V., folkpen- jämte annan

64 Ekonomisk självständighet och trygghet; arbete, ekonomi SOU 1977: 98

Ett mindre antal personer i åldern 67 år och däröver beräknas ha pension men ej folkpension. Ett litet antal redovisas utan pension. Det torde här vara om fråga dels uppskjutna pensionsuttag, dels brister i grundmaterialet. Ålderspensionärema bildar en relativt homogen grupp. Gruppen i åldern under den allmänna 67 år år av pensionsåldern, 1974, består personer med olika slags pensionsförmåner. Som räknas här, pension förutom förtidspension, änkepension, och hustrutillägg barnpension inom den allmänna försäkringen, också olika och privata egenpensioner familjepensioner. Personer i åldern upp till och med 66 år som enligt inkomststatistiken hade pension över huvud taget i angivna bemärkelse, uppskattas enligt SCB:s undersökning till totalt ca 585 000. Av dessa beräknades 500 000 ha folkpensionsförmån, därav 207 000 (40 %) med enbart folkpensionsförmån. Antalet med enbart annan pension uppskattas till 85 000. Gruppen förtidspensionärer kan inte ur det särskiljas redovisade materialet. Sammanfattningsvis fördelar sig pensionstagarna efter ålder och pension på sätt framgår av tabell 4.15.

Tabell 4.15 Pensionstagare fördelade efter ålder och pension

Ålder Antal (1 000-tal) med Sta Antal Totalt 1-—--j-—— folk- (l 000-tal)

Större delen av kvinnorna hade enbart folkpension Nära 60 % av männen, men endast 43 % av kvinnorna i åldern 60-66 år var helt utan pension. Av männen hade 4 %, av kvinnorna ca 30 % enbart folkpension. I åldern 67 år och däröver hade av männen 30 % enbart folkpension och 70 % både folkpension och annan Motpension. svarande procenttal var för kvinnorna 65 resp. 35. (Diagram 4.3). I fråga om den äldsta åldersgruppen (80 år och däröver) var procenttalen i stort sett desamma för män och kvinnor (ca 80 % enbart folkpension, nära 20 % folkpension och annan pension).

Mer än var femte hade över 20 000 kr. i inkomst

Antalet personer i åldrarna 60 år och däröver med någon form av skattepliktig folkpension uppgick till 1359000. Av dessa var 1092000 67 år och äldre. Av personer med enbart folkpension hade drygt 3/4 mindre än 10 000 kr. i Sammanräknad inkomst. Av personer med folk-

och trygghet; arbete, ekonomi 65 SOU 1977: 98 Ekonomisk självständighet

100-i

90*

80-

70-

60-*

50-

40-

30-

20*

10*

60-66 år 67-69 år 80- år 67- är

utan pension

D

enbart folkpension Diagram 4.3 Förekomsfolkpension och annan pension ,en m, pen“-on ,- tilde”

E

. gruppen 60 år och däröver år 1974_ pension men e) folkpension

annan var det ca 13 %. Omkring 23 % av samtpension jämte pension hade inkomster som översteg 20 000 kr., av penliga folkpensionärer sionärer med folkpension och annan pension ca 40 %. Tabell 4.16, som oavsett visar den procentuella fördelavser samtliga pensionärer ålder, efter av och Sammanräknad inkomst i inkomstningen slag pension klasser. En mera detaljerad fördelning lämnas i diagram 4.4. förtids- och utgjorde pensionen den För samtliga ålderspensionärer inkomsten. Totalt pensionen till 80 % av inhuvudsakligaste uppgick komsten. Andelen var för män (82 %) än för kvinnor något högre när man ser till olika utgör pensionen för (76 %). Även åldersgrupper en betydligt mindre andel. I de kvinnor en mindre andel, i yngre åldrar andel av inkomsten dock större äldsta åldersgrupperna är pensionens för kvinnorna än för männen.

Tabell på inkomstklasser och olika slag av 4.16 Samtliga pensionärer fördelade pension. Procent

Samtliga

66 Ekonomisk .självständighet och ekonomi SOU 1977: 98 trygghet; arbete,

Personer som har folkpension Personer som har pension Personer som har pension me ei 1‘0|kDension 40_ % överhuvudtaget r_

35-

30~

i i 20*

T

|—-I r 10-

j 5..

F_ r-

°_°’_°’.°’.°’.°.°’.°’.°7.°? °°.°?°’.°?°l°7.°5oanc mcn°7.cno3oaVoVo3mm qmvmvmvmmm ro<ra>va;¢‘g-,‘a§g§ {a,‘¢¢-;q‘g;.,‘a;°,~°,~

:IT:°:'°»”?‘7‘:?. IITT°:'°.‘°?,,'“.’,

QQQQQQQQQQO ::TT“.“‘.“?‘?‘,‘.’.

Pmomomomooo‘ QgQQQoooooo - Qoooooooooo

-—NNmmrLn<o oLnom‘o‘*¢;o‘o‘ —uid..n‘o‘..n‘¢5m‘*“ -‘—Nmmc53rm<o *-v-NNmmOr88 Inkomstklass Diagram 4.4 Pensionärernu fördelade på inkomstklasser efter mmmunriikmzd inkomst år 1974. Procent.

Arbetsinkomsten uppgår totalt till ca 20 % av inkomsten (17 % för män, 23 % för kvinnor). Inkomst av annan och förfastighet tillfällig värvsverksamhet utgör endast ett par procent av totalinkomsten. Exempel på inkomstens sammansättning (procent) för olika åldersgrupper redovisas i tabell 4.17.

Männen större inkomst än kvinnorna

Medelinkomsten för en person med enbart folkpension till uppgick 10 400 kr. år 1974. För pensionärer med både och annan folkpension pension var medelinkomsten 21 800 kr. Männen hade större medelinkomst än kvinnorna. (Tabell 4.18).

SOU 1977: 98 Ekonomisk självständighet och trygghet; arbete, ekonomi 67 Tabell 4.17 Inkomstens sammansättning för olika åldersgrupper med pension år 1977. Procent

Samtliga Tabell 4.18 Pensionärerna fördelade efter kön, ålder och medelinkomst Ålder Medelinkomst (1 000-tal kr.) Samtliga

Därav över 67 år 11,8 9,9 22,9 18,3 10,4 21,1

Större spridning bland männen än bland kvinnorna

var femte med folkpension jämte annan pension i åldern Drygt person 60 år och däröver har en total pension som understiger 10 000 kr., 40 % en total pension på mellan 10 000 och 15 000 kr. (Tabell 4.19).

Tabell 4.19 Pensionärer i åldern 60 år och däröver fördelade efter total pension. Procent

Total Män Kvinnor Båda könen pension kr. 60-66 67-79 80- 60-66 67-79 80år år år år år år

1- 9 999 18,2 23,2 7,1 21,0 22,8 7,4 21,2 10 000-14 999 24,8 38,9 19,0 50,9 47,5 40,0 40,3 15 000-19 999 24,7 14,9 14,2 16,2 12,6 22,5 15,8 20 000-29 999 22,2 15,7 41,1 9,4 13,4 25,8 16,3 30 000-39 999 7,2 4,0 9,6 2,1 2,9 3,2 4,0 40000- 30 33 90 06 0,9 12 2,4

100 100 100 100 100 100 100 Samtliga

68 Ekonomisk självständighet och trygghet; arbete, ekonomi SOU 1977: 98

Av kvinnorna hade ca 90 % i åldersgrupperna 60——66 och 67—~79 år en total pension som understeg 20 000 kr., i åldersgruppen 80 år och däröver 70 %. Spridningen är större bland männen. Av åldersgruppen 60-66 år är det 68 %, av åldersgruppen 67-79 år 77 % och av åldersgruppen 80 år och däröver 40 %, som hade en total pension på mindre än 20 000 kr.

Var femte ålderspensionär hade arbetsinkomst Av personer i åldern 67 år och däröver hade 216 000 (ca 20 %) arbetsinkomst över 1 000 kr. Av dem med enbart folkpension hade endast ca 10 % inkomst av arbete med 1000 kr. eller mera. Inkomst av “annan fastighet och tillfällig förvärvsverksamhet med 1000 kr. eller mera hade 28 000 personer i åldern 67 år och äldre. Den procentuella fördelningen i olika åldersgrupper i inkomstklasser efter arbetsinkomstens och kapitalinkomstens storlek framgår av tabell 4.20.

Tabell 4.20 Pensionärer i åldern 67 år och däröver fördelade efter arbetsinkomst och kapitalinkomst. Procent

Folkpension Enbart folkpension 67-79 80- 67-79 80år år år år Arbetsinkomst

Kapitalinkomst

5,5

Omkring 20 miljarder i pensioner De sammanlagda under år 1974 pensionerna avser både personer med enbart folkpension, med folkpension jämte annan pension och personer med annan pension än folkpension uppgick till omkring 20 miljarder kr. Beloppet delades ungefär lika mellan män och kvinnor, medan antalet kvinnor var nära 250 000 fler än antalet män. Ca 13 miljarder (66 %) gick till personer i åldern 67 år och däröver, som närmare framgår av tabell 4.21.

Drygt 7 miljarder i arbetsinkomst Pensionärema de med enbart folkpension, de med folkpension jämte annan pension samt de med enbart annan pension —— hade sammanlagt drygt 7 miljarder i arbetsinkomst. 60 % av denna hade intjänats av män-

Ekonomisk och trygghet; arbete, ekonomi 69 SOU 1977: 98 självständighet

Tabell 4.2l De sammanlagda pensionerna i åldersgruppen 67 år och däröver

Ålders- Pensioner (1 000 milj. kr.) till Antal pensionärer grupp (1 000-tal) ————--—-:- Män Kvinnor Båda °/,, könen (län Kvin- Båda nor könen

2 042 1 432 3 474 26 119 133 252 67-69 2 297 2 043 4 340 32 158 190 348 70-74 1 304 l 480 2 784 21 107 141 248 75-79 80-84 681 960 1 641 12 60 91 151 289 440 729 5 27 43 70 85-89 90-94 85 128 213 2 8 13 21 95-w 14 25 39 2 1 3 4

6 712 6 508 13 220 100 480 614 l 094 Samtliga

-60 1 210 1 557 2 767 101 153 254 2 257 1 939 4 196 135 195 330 60-66 Totalt 10179 10 004 20183 716 962 1 678

i åldern 67 år och däröver hade totalt 2,4 miljarder i arnen. Personer betsinkomst. Det är huvudsakligen i de yngre åldersgruppema man har om att även personer, som arbetsinkomst (Tabell 4.22). Det bör erinras blivit pensionärer under året, räknas som pensionärer. Inkomst av annan fastighet och tillfällig förvärvsverksamhet uppgick kr. för samtliga Den största andelen (ca 70 %) till 365 milj. pensionärer. kom på åldersgruppen 67 år och äldre.

Tabell 4.22 Total arbetsinkomst i åldersgruppen 67 år och däröver

Ålders- Summa arbetsinkomst (milj. kr.) °/., grupp Män Kvinnor Båda könen

780 221 1 001 41 67-69

80-84 46 32 78 3 85-89 ll 9 20 1 90-94 95-w 2 2 4 .

1 788 646 2 434 100 Summa

4.3 Pensionssystemet

4.3.1 Allmän pension Vid 1962 års riksdag fattades beslut, som innebar en genomgripande och reform av Socialförsäkringens tre viktigaste grenar, nämligen sjukmoderskapsförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. om dessa tre socialförsäkringsgrenar samman- Huvudbestämmelserna

70 Ekonomisk självständighet och trygghet; ekonomi SOU 1977: 98 arbete,

fördes i ett lagverk, lagen om allmän som trädde i försäkring (AFL), kraft den 1 januari 1963.

Enligt AFL var den allmänna pensionsåldern för både folkpension och tilläggspension 67 år. Den var emellertid rörlig så tillvida att uttag

kunde börja när som helst mellan 63 och 70 års ålder med viss minsk-

ning av pensionsbeloppet vid pension före 67 år och med viss ökning

vid pension efter 67 år.

För rätt till förtidspension krävdes att skulle vara arbetsförmågan nedsatt med minst hälften - inte som med — tidigare 2/3 och att nedsåttningen kunde anses varaktig. Kunde inte anses nedsättningen varaktig men antas bli bestående avsevärd minst tid, ett år framåt, hade den försäkrade rätt till sjukbidrag.

Inkomstprövningen inom den allmänna pensioneringen begränsades - bortsett från -vissa änkepensioner till att gälla de kommunala bo-

stadstilläggen och hustrutilläggen, som reglerades i en särskild lag.

Rätten till allmän tjänstepension (ATP) grundades på intjänade pensionspoäng, beräknade så att den pensionsgrundande inkomsten (inkomst av förvärvsarbete) dividerades med vid årets basbeloppet ingång. Basbeloppet var 4 000 kr. i 1957 års penningvärde och det skulle där-

efter genom anknytning till ett prisindex den allmänna följa prisnivåns utveckling. Under 1960-talet har folkpensionsförmånerna vid olika tillfällen an-

knutits till basbeloppet. försvann år 1967. Indextilläggen därigenom Vad som framför allt kännetecknar under folkpensioneringen det senaste decenniet är standardförbättringarna, som först kom vartannat år,

men blev årliga fr. 0. m. år 1964.

1958 års riksdag satte upp ett mål för standardförbättringar av folk-

pensionerna tio år framåt. Ett nytt och fastare beslöts tioårsprogram vid 1969 års den riksdag. Samtidigt vidtogs principiellt viktiga förändringen att dessa standardförbättringar - kallade pensionstillskott -

inte som de tidigare skulle alla som har gälla folkpension utan begränsas till dem som inte hunnit in ATP eller som har tjäna en låg ATP. Pensionstillskottet .den började utgå 1 juli 1969 med belopp motsvarande 3 ‘Z2 av basbeloppet och det skulle öka så att det årligen var 30 ‘./( av basbeloppet år 1978. beslut av 1974 års Enligt riksdag är den årliga fr. o. m. den höjningen 1 juli 1976 emellertid 4% av basbeloppet till dess garantinivån 45 % av den basbeloppet uppnås l juli 1981. Pensionstillskottet för en ålderspensionär är under budgetåret 1977/78 29 % av basbeloppet.

Förtidspensionärer med ingen eller får fr. o. m. den låg ATP 1 juli 1976 dubbla pensionstillskott utöver folkpensionens grundbelopp. De årliga pensionstillskottshöjningarna för dessa förtidspensionärer blir 8 % till dess garantinivån 90 % av basbeloppet uppnås den 1 juli 1981. Pensionstillskottet för en förtidspensionär är under budgetåret 1977/78 58 % av basbeloppet. Det dubbla har pensionstillskottet särskild betydelse för den som blivit arbetsoförmögen i unga år och därför inte kunnat tjäna in rätt till ATP.

Möjligheterna att erhålla förtidspension från och folkpensioneringen

Ekonomisk och trygghet; arbete, ekonomi 71 SOU 1977: 98 självständighet

ATP fr. 0. m. den 1 juli 1970 för äldre förvärvsarbetande. De vidgades bestämmelserna som inte orkade med sitt arbete nya tog sikte på dem som friställdes utan att kunna få annat lämpligt arbete. 1972 års eller beslöt vissa ändringar i fråga om förtidspensioneriksdag ytterligare för äldre förvärvsarbetande. Fr. o. m. den 1 juli 1972 kan den ringen som blivit utförsäkrad från arbetslöshetsförsäkringen eller uppburit kontant arbetsmarknadsstöd under längsta möjliga tid erhålla förtidspension i form av folkpension eller ATP, om han är varaktigt arbetslös. En rad har genomförts under sebetydelsefulla pensionsreformer nare år. höjdes den 1 januari 1975 från Folkpensionens grundbelopp 90 till 95 % av basbeloppet för ensamstående pensionärer och från 140 till 155 % av basbeloppet för makar sammanlagt. Från samma tidpunkt infördes för hustrutillägg och komgenerösare inkomstprövningsregler munalt Den 1 juli 1975 omvandlades de särskilda folkbostadstillägg. invaliditetsersättning och invaliditetstillägg till en pensionsförmånerna förmån, handikappersättning, som ger fler handikappade möjlighet ny till för vårdinsatser och merkostnader på grund av handiersättning kappet. Den allmänna pensionsåldern sänktes från 67 till 65 år fr. 0. m. den med infördes ökade 1 juli 1976. Samtidigt pensionsålderssänkningen och förbättrade till mellan 60 och 70 möjligheter rörlig pensionsålder års ålder. Till den som av medicinska eller arbetsmarknadsmässiga skäl inte kan arbeta fram till 65 års ålder utgår liksom tidigare förtidspension. Efter individuell kan förtidspension utgå mellan 60 och prövning 65 års ålder dessa grunder. Förtidspensionens nivå är densamma enligt som ålderspension vid 65 års ålder. En annan viktig nyhet i pensionssystemet är den nya delpensionsförsäkring som gäller sedan den 1 juli 1976. Delpensionen ger möjlighet för anställda att reducera arbetsinsatsen mellan 60 och 65 stegvis års ålder. kan den som så önskar få en mjuk övergång från Därigenom arbete till Behovet av nedtrappning av förvärvsarbetet ålderspension. är skiftande och därför har reglerna för delpensionen utformats så att individuella behov kan Delpensionen reducerar inte ålderstillgodoses. pensionen från folkpensioneringen och ATP vid 65 års ålder. Delpensionen räknas som pensionsgrundande inkomst för ATP.

4.3.2 Olika former av särskild tjänstepension

Vid sidan om de allmänna pensionerna finns olika former av tjänsteinom avtalsområdet, dvs. pensionssystem om vilka i huvudsak pension arbetsmarknadens träffar överenskommelser. Det gäller bl. a. parter statlig tjänstepension, kommunal tjänstepension, privat tjänstepensionering och särskild tilläggspension inom SAF-LO-området. Bestämmelserna om de statliga tjänstepensionerna finns i statens allmänna som sedan år 1974 har formen av tjänstepensionsreglemente, kollektivavtal. Pensionsrätt föreligger för alla tjänster för vilka allmänt tillämpas och vissa andra tjänster. Pensionernas storlek avlöningsavtal bestäms av antalet tjänsteår och pensionsunderlaget. För hel pension

72 Ekonomisk självständighet och trygghet; ekonomi SOU 19771 98 arbete,

krävs i regel 30 tjänsteår. Pensionsunderlaget utgörs i princip av den anställdes slutlön. Pension i form av ålderspension är i huvudsak uppdelad i tre olika pensioneringsperioder (60-63, 65-66 63-65, år). Hel ålderspension utgör i princip 65 % av månadslönedelar till upp 104 % av basbeloppet och 32,5 % av månadslönedelar däröver upp till 167 % av basbeloppet. Om den anställde avgår på grund av sjukdom

utgår sjukpension. Förtidspension kan utgå om den anställde har minst 20 tjänsteår och det dessutom återstår högst fem år till pensionsåldern. Förtidspension som börjar utgå före pensionsålderns inträde reduceras på visst sätt. Reduktionen kvarstår även efter den aktuella ålderspensioneringstidpunkten. Vidare utgår familjepension. samt Kompletterande delpension egenoch familjelivränta kan också utgå inom den statliga tjänstepensioneringen. Pensionerna är samordnade med utgående förmåner från den allmänna försäkringen (folkpension och ATP). Sedan 1975 är de statliga pensionerna värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. De statliga tjänstepensionerna administreras genom statens personalpensionsverk. De kommunala pensionerna regleras i normalpensionsreglemente för arbetstagare i primär- och sekundärkommuner. Pensioneringen överensstämmer i allt väsentligt till sin uppbyggnad med den statliga tjänstepensioneringen. År 1976 träffades ett femårigt kollektivavtal om normalpensionsreglementet. Förmånerna utgörs av ålderspension, garantipension, visstidspension och familjepension, kompletterande delpension samt egen- och familjelivränta. är värdesäkrade Utgående pensioner genom anknytning till basbeloppet. Kommunernas pensionsanstalt (KPA) handhar till övervägande del administrationen. Vid slutet av år 1976 var 1490 huvudmän (kommuner, och kommuförsamlingar, landsting nalförbund m. fl.) anslutna. Genom kollektivavtal mellan tjänstemannaförbunden och Svenska arbetsgivareföreningen har tjänstepensioneringen för tjänstemän inom den privata sektorn lösts i en enhetlig pensionsplan, den s. k. ITP-planen. ITP omfattar ålderspension, kompletterande ålderspension, sjukpension, familjepension till änka/änkling och barn, särskild änkeresp. änklingspension. I planen ingår även delpension och garanti om viss minipension. Ålderspension och familjepension kan tjänas in från 28 års ålder. För hel pension krävs i princip att den pensionsgrundande anställningstiden till pensionsåldern kan beräknas till minst 30 år. Penuppgå sionsåldern är normalt 65 år. Gällande avtal förutsätter successiva förbättringar av pensionerna under åren 1976-1981. Genom s. k. kompletterande ålderspension kan pensionen höjas eller under ett livsvarigt begränsat antal år. Storleken är beroende Vidare lämpå löneförloppet. nar ITP-planen möjligheter till delpension under i princip samma förutsättningar som gäller enligt lagen om delpensionsförsäkring. Utgående ITP-pensioner reduceras på visst sätt med utgående belopp från den allmänna försäkringen. ITP bekostas av arbetsgivarna och finansieras genom ett premiereservsystem. Ålderspensionerna kan säkras på två sätt, antingen genom försäkring i Svenska samt personalpensionskassan (SPP) någon av de 19 s. k. ITP-kassoma eller genom avsättning i bokslut enligt

och trygghet; arbete, ekonomi 73

SOU 1977: 98 Ekonomisk självständighet

PRI = (FPG = Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, FPG/PRI-systemet vilket innebär att arbetsgivaren under

Pensionsregistreringsinstitutet),

den som åvilar ”Avsatt till pensioner” redovisar pensionsskuld posten kreditförsäkras hos FPG men förvalthonom. Det skuldförda beloppet

handhas av PRI som i sin tur förvaltas av SPP. ningen åren 1971-1972 mellan Svenska arbets- Genom överenskommelser i Sverige (LO) har (SAF) och Landsorganisationen givareföreningen arbetstagare inom SAF-L0den särskilda tilläggspensionen (STP) för

Rätt till STP har den som är född i juni 1911 eller området tillkommit.

65 år och kan tillgodoräkna sig pensionssenare, uppnått pensionsåldern anställningstid. För grundande tid samt fullgjort viss pensionsbevarande

den som är född 1906-1911 finns särskilda Övergångsbestämmelser.

med i den anställdes inkomster STP:s storlek beräknas utgångspunkt

under de år han fyllt 55-59 år. Hel STP utgör 10 % av pensionslönen

30 STP-år. Vid och utges om den anställde kan tillgodoräkna sig minst

kortare anställningstid reduceras pensionen på visst sätt. STP är avsedd

till från den allmänna försäkatt vara en komplettering ålderspension

och den anställde en viss livsvarig pensionsnivå. ringen garanterar (AGS) mellan SAF och LO har till- Genom avtalsgruppsjukförsäkringen till från den kommit ett komplement bl. a. förtidspension (sjukbidrag)

För att få ersättning från AGS krävs att man allmänna försäkringen. av olycksfall eller yrkesblivit arbetsoförmögen på grund sjukdom, under förtidspensionstid varierar med skada till minst 50 %. Ersättningen

till den försäkrades sjukpenningsgrundande inkomst och graden hänsyn STP och AGS finansieras av arbetsgivarna och beav arbetsoförmåga.

räknas med vissa procent på lönesumman. Båda försäkringsformerna

administreras av särskilda försäkringsbolag, Arbetsmarknadsförsäkringar,

och AMF sjukförsäkringsbolag, som bil- AMF pensionsförsäkringsbolag

dats av SAF och LO. Inom de här i korthet redovisade tjänstepensions-

totalt under år 1975 vid sidan av

systemen utgick pensionsförmåner

den allmänna till 480 000 pensionsförsäkringens pensionsförmåner

Tabell 4.23 Pensionsförmåner och pensionstagare under år 1975 vid sidan av den allmänna försäkringen

Antal pensionsta- Utbetalt belopp, Genomsnittlig pen- Pensionsanstalt gare i resp. pen- milj. kr. sion per pensions-

sionärskategori tagare, kr.

Egen- Familje- Egen- Familje- Egen- Familje-

pension pension pension pension pension“ pension

Svenska personalpensionskassan 113 000 33000 952° 112 8 400 3 364 m. fl. —- —— 470 — 7 4600 Arbetsmarknadsförsäkringar 63 000

107000 4011 514 10 753 4083 Summa 373 000

inom den u Genomsnittsbeloppen innefattar bl. a. ålderspension före resp. efter 67 års ålder, pensionsåldern

allmänna pensioneringen var 67 år. har approximerats från 0 Fördelningen av det totala beloppet l 064 milj. kr. på egen- resp. familjepension

tidigare material. under endast en del av året är betydande, 25-30 ‘X, av totala CAndelen pensionärer som fått pension

antalet pensionärer.

74 Ekonomisk självständighet och trygghet; arbete, ekonomi SOU 1977: 98

tagare om 4 525 milj. kr. l tabell 4.23 lämnas om beräknade uppgifter utgående pensionsförmåner och antalet pensionstagare under år 1975, avrundat.

4.3.3 Pensioner inom den allmänna försäkringen och tjänstepensioner

Under år 1975 utgick från den allmänna olika av försäkringen slag folkpensionsförmåner till totalt närmare 1,6 milj. Därav pensionstagare. var drygt 1,4 milj. ålders- och förtidspensionärer m. m. (egenpension). Av dessa uppbar nära 42 % också ATP. Vid sidan av och inom den allmänna försäkringens förmånssystem fanns också 373 000 pensionstagare med tjänstepension i form av och 107000 med egenpension familjepensionsförmåner. (Tabell 4.24)

Tabell 4.24 Antalet personer med egenpension inom den allmänna försäkringen och med tjänstepension

Antal pensionärer med

Folkpension ATP Tjänstepension

Egenpensionärer

familjepensiønårer

Under år 1975 utgick från den allmänna försäkringens folkpensionsanslag totalt 14 241 milj. kr. i olika slag av folkpensionsförmåner. Härtill skall läggas 1663 milj. kr. i kommunala varför bostadstillägg, det sammanlagda beloppet blir 15 904 milj. kr. i folkpension och kommunala bostadstillägg. Under samma år utbetalades i ATP-pensioner 5006 kr. och milj. som tidigare nämnts 4525 milj. kr. i tjänstepensionen Det totala utgående pensionsbeloppet blir därmed 25 435 milj. kr. Relativt sett svarade folkpensionskostnaderna för 62 %, ATP-kostnaderna för nära 20 % och tjänstepensionskostnaderna för nära 18 % av de utgående totala pensionerna under år 1975. (Tabell 4.25)

4.3.4 Kommunalt bostadstillägg

Kommunalt bostadstillägg (kbt) kan enligt lagen om och hustrutillägg bostadstillägg utgå till folkpensionärer med ålderspension, förtidspen-

SOU 1977: 98 Ekonomisk självständighet och trygghet; arbete, ekonomi 75 Tabell 4.25 Kostnader för egen- och familjepensioner under år 1975, milj. kr.

Ålderspension 2 660 l 830 - 4 490 Förtidspension 616 — — 616 Övrigt

13 221 4 280 —— 17 501 Summa 1 663 —— — 1 663 Kommunalt bostadstillägg

14 884 4 280 4 Oll 23 175 Summa egenpensioner

Familjepensioner

Summa familjepensioner Summa totalt 15 904 5 006 4 525 25 435 Procent av utgående totalt 62,5 19,7 17,8 100 pensionsbelopp

sion och eller kvinna som uppbär hustrutillägg. Kommuänkepension, nerna bestämmer själva grunderna för bostadstillägget men är bundna till vissa bestämmelser om inkomstprövning. Sedan år 1963 utgår kbt i samtliga kommuner och finansieras helt av kommunerna. med kbt är att stimulera pensionärerna att söka skaffa sig Syftet lättskötta och moderna bostäder och ge största möjliga grupp folktäckning av den verkliga bostadskostnaden. Dessutom bör pensionärer att bo kvar i kbt vara så konstruerat att det ger pensionären möjlighet sin invanda miljö. av grunderna för bostadstillägget varierar, tre alterna- Utformningen tiv förekommer, vilka i korthet innebär följande: 1. med ett generellt belopp oberoende av bostadskost- Tillägget utgår nad. 2. Bostadstillägget är knutet till den verkliga bostadskostnaden. (Eventuellt till ett visst belopp och/eller maximerat till bostadsstorupp lek). 3. En kombination av 1 och 2 dvs. dels ett generellt belopp och dels med ytterligare ett belopp motsvarande hela eller del av bostadskostnaden som överstiger det generella beloppet. Sedan kommunförbundet år 1968 utfärdade normalgrunder för konstruktionen av kbt har en kraftig förskjutning ägt rum från alternativ 1 till alternativ 2 och 3. Som exempel härpå kan nämnas att år 1968 70 % av kommunerna alternativ 1 medan endast 4 % (10 tillämpade kommuner) gjorde det år 1976. I tre av dessa kommuner var kbt-beloppet maximerat till 1 200 kr./år. Alternativ 2 tillämpades i 79 och alternativ 3 i 188 kommuner. I juni 1977 hade 255 kommuner fastställt maximibelopp. I 22 kommuner var detta ej fallet. Av administrativa skäl hade dock försäkringskassan fastställt ett s. k. fiktivt maximibelopp för dessa kommuner. I det följande redovisas dessa kommuner som om maximibelopp hade

76 Ekonomisk självständighet och trygghet; ekonomi SOU 19771 98 arbete,

fastställts. Två makar hade tillsammans samma som enmaximibelopp samstående i 257 kommuner. I övriga kommuner hade makar ett högre belopp. De kommuner som tillämpade den senare regeln låg i huvudsak i Stockholms, Göteborgs och Bohus län samt i Norrlandslänen.

Maximibeloppet för ensamstående varierade från 1200 till 16 000 kr./år. Beloppet översteg 10 000 kr./år i nio kommuner. Av dessa hade

Stockholms, Sundbybergs och Solna kommuner mer än 12000 kr/år. .Tio kommuner hade under 3 000 kr./år. maximibelopp Lägst låg Gullspångs kommun med 1 200 kr./år. I drygt hälften av kommunerna låg maximibeloppet för ogifta under 6000 kr./år. av kom- Fördelningen munerna och befolkningen över 65 år efter för enmaximibeloppet samstående i juni 1977 framgår av följande tablå.

än 80 % av samtliga med kbt. I länen varierade andelen folkpensionärer med kbt mellan lägst 42 % (Stockholms län) och högst 53 % (Gävleborgs län). I kommunerna varierade andelen mellan 64 % högst (Överkalix) och lägst 12 % (Danderyd).

Med utgångspunkt i de faktiska kostnaderna under första halvåret 1977 kan de totala kbt-kostnaderna för hela året beräknas till (2916 milj. kr.) = 1 833 milj. kr. Detta motsvarar i genomsnitt ca 2 350 kr./år

och kbt-berättigad pensionär. Det har högsta genomsnittet Stockholms län (3120 kr./år/person) och det Värmlands län lägsta (1650 kr./år/ person). Den kommun som år 1977 beräknas ha det högsta kbt-beloppet per

kbt-berättigad pensionär och år är Botkyrka (3 675 kr.). Lägsta genomsnittsbeloppet (808 kr./år) beräknas utgå i Gullspångs kommun. Av de 17 kommuner som beräknades ha genomsnittligt kbt överstigande 2 800 kr./år låg 14 i Stockholms län, tre kommuner var övriga Helsingborg, Göteborg och Örebro. I Gotland, och Blekinge, Skaraborgs Värmlands län låg genomsnittsbeloppen i samtliga kommuner under 2100 kr./år/

person.

ekonomi 77 SOU 1977: 98 Ekonomisk självständighet och trygghet; arbete,

Antalet som har blivit berättigade till kbt har under en pensionärer av det ökande antalet och följd av år ökat. På grund ATP-pensionärer med har dock bostadstilläggen relativt sett pensionärer tjänstepension 61 % av pensionärerna kbt. minskat i betydelse. År 1960 uppbar drygt Detta relativtal minskade successivt under 1960- och 1970-talen och

uppgick år 1975 till 48 %. mellan åren 1975 och 1977 visar, som framgår av föl- En jämförelse tablå, att andelen (%) pensionstagare med kbt minskat. jande

I två län, Uppsala och Älvsborgs, har däremot andelen ålderspensionärer som erhållit kbt ökat under åren 1975--1977. I fem län har andelen med kbt ökat, i Uppsala, Östergötlands, Krisförtidspensionärer tianstads, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. Ökningarna är dock, med av Uppsala län där det var ca 5 % ökning marginella undantag för båda grupperna. Med ledning av riksförsäkringsverkets statistik över det beräknade antalet och kbt-kostnader under juni åren kbt-berättigade pensionärer 1975 och 1977 har det utbetalda kbt-beloppet beräknats öka mellan de båda åren med minst 310 milj. kr. (20 %). Variationerna mellan länen är stora. Ökningen är störst i Uppsala län med närmare 50 % och lägst län (9 %). Genomsnittligt kbt-belopp per kbt-berätligger Skaraborgs har ökat med ca 25 % i Uppsala, Blekinge och Kristiantigad pensionär, stads län. De två sistnämnda länen hade låga genomsnittsbelopp år 1975. Den minsta ökningen hade Stockholms och Kronobergs län (6 %). I 240 av kommunerna hade det genomsnittliga kbt-beloppet ökat under perioden, i 37 hade det minskat. De län som hade de flesta kommuner med kbt-belopp år 1977 per kbt-berättigad var Skaralägre län (5 kommuner) samt Malmöhus och Västerbottens län (4 borgs kommuner).

4.3.5 Statskommunalt bostadsbidrag Den även för utan 1 januari 1978 öppnas möjligheter folkpensionärer barn att få statskommunalt bostadsbidrag när reglerna för dettager utfall för kbt. För dem som har rätt också till gynnsammare än reglerna kbt kommer det statskommunala bostadsbidraget att utgå som ett ut- Enligt beräkningar gjorda inom bostadsdepartementet fyllnadsbidrag. kommer 100 000 pensionärer att beröras av reformen. Helårskostdrygt har beräknats till kr. varav 79 milj. kr. beräknas falla naden 110 milj. och kr. kommunerna. av kostnapå staten 31 milj. på Fördelningen

78 Ekonomisk självständighet och trygghet; ekonomi SOU 1977: 98 arbete,

derna kommer att ske enligt samma som för statskomgrunder gäller munala bostadsbidrag till och hushåll utan barn. Det innebarnfamiljer bär att staten kommer att svara för 72 ‘7( av kostnaderna och kommunen för 28 ‘7c. Ett särskilt kommunalt till bostadstillägg handikappade (KBH) utgår i många kommuner. Sv. kommunförbundet har utarbetat normalgrunder för KBH. Drygt hälften av kommunerna har infört KBH. Antalet bidragsmottagare var 2 940 enligt en undersökning den 1 januari I974.

5 Pensionärernas boendeförhållanden

Uppgifter om utvecklingen på bostadsområdet erhålls genom folk- och bostadsräkningarna. Utvecklingen av särskilda stödformer kan belysas med uppgifter om beviljade anslag, bidrag m. m. I olika sammanhang har undersökningar gjorts om pensionärers boendeförhållanden. Bl. a. har med anledning av 1964 års program särskilda bostadsinventeringar gjorts ute i kommunerna.

5.1 Bostadsräkningama

Genom bostadsräkningarna har man bl. a. tillgång till uppgifter om bostädernas storlek, kvalitet och utrustning. Socialpolitiska kommittén grundade sin kartläggning av pensionärernas bostadsförhållanden på 1960 års bostadsräkning och specialbearbetningar av denna. Särskilda _ folk- och bostadsräkningar har därefter gjorts åren 1965 och 1970. Bostadsstyrelsen har i skrifterna Åldringars boendeförhållanden år 1965 och Åldringars boendeförhållanden år 1970 sammanställt uppgifter från dessa) En folk- och bostadsräkning gjordes också år 1975. Resultat från denna, som kan läggas till grund för en mera ingående belysning av de äldres boendeförhållanden, finns inte redovisade ännu. I det följande redovisas dock vissa preliminära uppgifter. Vidare innehåller PU:s intervjuundersökning uppgifter för år 1975 om de äldres boende (kapitel 8). Förtidspensionärernas boendeförhållanden kan inte belysas med uppgifter från folk- och bostadsräkningarna. PU:s intervjuundersökning redovisar emellertid uppgifter om deras boendeförhållanden.

5.1.1 95 % av åldersgruppen 65 år och däröver mantalsskrivna i bostadshushåll Folk- och bostadsräkningarna grundar sig på mantalsskrivningen. En person kan därför redovisas som boende i viss bostad, fastän han i prak- 1 Publicerade i styrelsens skriftserie Statistik/ tiken bor på annat håll. Personer som vistas på vårdinstitution skall inte Utredningar/Informamantalsskrivas där. Person som bor t. ex. i ålderdomshem kan vara mantion (SUI) som nr 1969: talsskriven i sin tidigare bostad. Bostadsräkningama ger således inte en 3 och 1973: 32.

80 Pensionärernas boendeförhållanden SOU 1977: 98

helt säker bild av de faktiska boendeförhållandena. Detta rör inte minst de äldre. Enligt både 1965 och 1970 års bostadsräkningar var 95 % i åldern 65 år och däröver —— det gäller såväl män som kvinnor - mantalsskrivna i bostadshushåll och 3 % i kollektivhushåll (t. ex. ålderdomshem). Övriga 2 % (bl. a. på församlingen skrivna, utan känd hemvist”) redovisas under beteckningen andra privata hushåll. (Tabell 5.1 .)

5.1.2 Omkring 65 % bodde tillsammans med andra Av antalet personer i åldern 65 år och däröver bodde ca 42 % år 1970 (ca 41 % år 1965) i bostadshushåll med äldre och 23 % (27 % år 1965)

Tabell 5.1 Antalet personer i åldern 65 år och däröver efter kön och hushållstyp (l 000-tal)

Andra privata hushåll 9 11 20 10 12 22 Totalt i åldersgruppen 452 549 I 001 501 622 1 123

i bostadshushåll med även yngre personer. Som nämnts bodde 3 % i kollektivhushåll. De flesta äldre hade således i hushållet gemenskap med andra, yngre eller äldre, vilket i sig kan utgöra en viss trygghet. Omkring 280 000 (28 %) var ensamboende år 1965 mot 340 000 (30 %) år 1970. (Tabell A 5.1; diagram A 5.1.) Andelen äldre, som bodde i hushåll med hushållsföreståndare som ej fyllt 65 år minskade mellan de båda räkningstillfällena. Andelen ensamboende äldre ökade, likaså andelen hushåll, där det bodde två eller flera äldre tillsammans. Drygt en fjärdedel av bostadshushållen hade minst en person i åldern 65 år och däröver både år 1965 och år 1970.

5.1.3 Två tredjedelar av de äldre hade eget hushåll Antalet hushålls-(bostads-Möreståndare i åldern 65 år och däröver var 651 000 år 1965 och 741 000 år 1970. Omkring två tredjedelar av samtliga i åldersgruppen redovisades vid båda tillfällena som hushållsföreståndare. År 1965 bodde i sådana hushåll 1 171 000 personer eller 15 % av totalbefolkningen. Av dessa var 304 000 (26 %) ej fyllda 65 år, bland dem 19 400 barn under 15 år. Ungefär samma andel av befolkningen (16 %) eller 1 263 000 personer bodde år 1970 i hushåll med föreståndare i åldern 65 år och däröver. Av dessa var 285 900 (23 %) under 65 år, varav 19000 under 17 år. Andelen yngre i äldrehushållen minskade mellan åren 1965 och 1970.

Pensionärernas boendeförhållanden 81

5.1.4 Drygt var tredje i åldern 75-84 år ensamboende Som tidigare nämnts var år 1965 ca 280 000 (28 %) ensamboende, år 1970 ca 340 000 (30 %). Andelen ensamboende i var och en av de äldsta åldersgrupperna framgår av tabell 5.2. Andelen ensamboende ökade relativt sett mera i de äldre åldersgrupperna än i de yngre. Ökningen kan bl. a. vara en följd av samhällets insatser, när det gäller förbättring av bostäderna och den sociala omvårdnaden av de äldre i deras hem genom bl. a. social hemhjälp.

Tabell 5.2 Ensamboende i de äldsta åldersgrupperna

Åldersgrupp År 1965 År 1970 Totalt i Därav ensam- Totalt i Därav ensamålders- boende ålders- boende i- --?-gruppen gruppen (1 000- Antal ‘X, av (l 000- Antal °/., av tal) (1 000- ålders- tal) (1 000- ålders-

medlemmar i hushållet Av samtliga hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver bodde 54 % år 1970 (57 % år 1965) tillsammans med någon annan över huvud taget, ca 23 % tillsammans med enbart personer ej fyllda 65 år, 31 % tillsamsammans med en eller flera äldre. sammansättningen av hushåll med hushållsföreståndare i de äldsta åldersgrupperna belyses i tabell 5.3 och tabell A 5.2. Även om förändringarna inte är så markanta, kan man som redan

Tabell 5.3 sammansättningen av hushåll med hushållsföreståndare i de äldsta åldersgrupperna (l 000-tal)

Hushålls- År 1965 År 1970 förestånda- Totala Därav Totala Därav rens antalet antalet ålder hus- Ensam- Bor tillsammans med hus- Ensam- Bor tillsammans med T i? hålls- boende hålls- boende före- Enbart En an- 2 el. fl. före- Enbart En an- 2 el. fl.

82 Pensionärernas boendeförhâllanden SOU 1977: 98

framhållits se en tendens till viss minskning av samboendet med yngre och en ökning av hushållen, där flera äldre bor tillsammans.

5.1.6 Bostadskvalitet — standard

Bostäderna indelas i bostadsräkningarna i sju kvalitetsgrupper. Definitionerna varierar något mellan de olika bostadsräkningarna. Det gäller kvalitetsgrupperna 1 och 2, de modernaste bostäderna. Kvalitetsgrupperna 3-7 har behållits oförändrade. avser före- Kvalitetsgrupperna komsten av vissa utrustningsdetaljer (va = vatten, av = avlopp, wc, år 1970 eget, cv = centralvärme, bad = bad- eller duschrum, år 1970 eget, sp = el- eller gasspis med ugn, kyl = kylskåp):

Nära 70 % av personer i åldern 65 år och däröver bodde i högsta kvalitetsgrupperna år I 970 mot ca hälften år 1965 År 1965 bodde nära hälften av befolkningen i åldern 65 år och däröver i bostäder hänförda till kvalitetsgrupperna 1 och 2. År 1970 var andelen 66 %. (Tabell 5.4.) Antalet i kvalitetsgrupp 7 var 103 000 år 1965 (11 %) och 56 900 år 1970 (5 %), en minskning med nära hälften (Diagram 5.1).

Tabell 5.4 Boende i hushåll med minst en person i åldern 65 år och däröver efter bostadens kvalitetsgrupp år 1970

Av antalet personer i åldern 65 år och däröver saknade ännu år 1970 363 000 eller inte fullt en tredjedel bad eller dusch i bostaden. Ca 14 % (158 000) var utan wc och 12 % (136 000) utan centralvärme. Av de ensamboende (340000) hade 140000 (41 %) inte bad eller dusch och 57 000 (17 %) saknade wc. 46 000 (13 %) var utan centralvärme.

En väsentlig förbättring av bostadsstandarden även för de äldre kan

konstateras för femårsperioden. Relativt sett var förbättringen större än för totalbefolkningen. Trots förbättringen var år 1970 fortfarande något ‘— Kvalitetsgrupp över 5 % (50 ä 60 000) mantalsskrivna i bostäder som saknade inte bara 1 = va+av+wc+cv+ centralvärme, bad och wc utan även vatten och/eller avlopp. Motsva- +bad+sp+kyl 2 = va+av+wc+cv+ rande procenttal var för totalbefolkningen 2 % och något över 1 % för +bad befolkningen under 65 år. 3 = va+av+wc+cv 4 = va+av+wc 5 = va+av+cv Väsentligt förbättrad standard för hushåll med hushållsföreståndare 6 = va+av 65 år och däröver 7 = saknar va och/eller av Andelen hushållsföreståndare ökade i åldersgruppen 65 år och däröver

Pensionärernas boendeförhållanden 83 SOU 1977: 98

Antal i 1 1000-taI

100W

1 ooo~

Därav 65-w a:

g

900 —

800-*

700 —

600-

500-

IA

\r|

400 v

Iç/J

I

300 7 ‘I/‘\\ 4x44

\~

S’,

CD“

r\.I\/n./l/\//1

_. l i Diagram 5.1 Totala an- - talet boende i bostads- \, hushåll med minst en I person i åldern 65-w år fördelat på boxtäder Kvali- 1-2 4 5 i olika kvalitetsgruptets- per åren 1965 och 1970. År 1965 grupp

från 63 till 66 % mellan åren 1960 och 1970. En ökad andel hade alltså och de hade fått en väsentligt bättre bostadsstandard. egna bostäder (Tabell 5.5)

Förbättrad bostadsstandard främst i tätort

Bostadsstandarden för alla hushållstyper är bättre i tätort än i glesbygd. i åldern 65 år och däröver ökade andelen med Av hushållsföreståndarna 1 och 2 från 42 till 72 % i tätort mellan bostäder i kvalitetsgrupperna var motsvarande procenttal 12 åren 1960 och 1970. För glesbygden med bostad i kvalitetsgrupp 7 var för tätort 7 % år resp. 40. Andelen var andelen 40 % år 1960 och 1960 och 1 % år 1970. I glesbygden hushållsföreståndare med bostäder i olika kva- 19 % år 1970. Andelen - frånsett 7 —- relativt litetsgrupper var i glesbygden kvalitetsgrupp konstant åren 1960 och 1965. Förbättringarna har främst ägt rum mel-

84 Pensionärernas boendeförhâllanden Tabell 5.5 Hushåll med hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver efter bostadens kvalitetsgrupp

Antalet personer i åldern 65-w 897 200 1 001 400 1 123 300 Andel hushållsföreståndare % 63 65 66

lan åren 1965 och 1970. Här kan bl. a. den år 1964 reformerade bostadsförbättringslåneverksamheten ha haft betydelse. Utvecklingen belyses närmare i diagram A 5.2.

De äldsta bodde sämst Det finns även uppgifter om bostadens kvalitet för hushåll med hushållsföreståndare i de äldsta åldersklasserna. De visar att de äldsta bodde sämst. Detta gällde framför allt glesbygd. Som bodde framgått tidigare sannolikt en del av de äldre inte i bostäder där de var mantalsskrivna utan i institution av något slag. Av hushållsföreståndare i åldern 85 år och däröver var 60 % år 1960 i glesbygd mantalsskrivna i bostäder utan vatten och/eller avlopp (kval. 7) mot 8 % i tätort. 1965 års grp Enligt bostadsräkning var procenttalet 47 resp. 6 och enligt 1970 års bostadsräkning 32 resp. 3. Av hushållsföreståndare i åldern 65-69 år hade år 1960 i glesbygd 35 % bostad i kvalitetsgrupp 7 och i tätort 6 %. Andelen hade år 1970 minskat till 16 resp. 1 %. Uppgifter för hushåll med hushållsföreståndare i de olika åldersgrupperna redovisas i tabell A 5.3.

Bostäder utan vatten och/eller avlopp År 1960 fanns nära 100 000 hushåll med hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver med bostad i kvalitetsgrupp 7. Antalet hade år 1965 sjunkit till 72 000 och var år 1970 nere i 41 000. Samtliga hushåll med bostäder i kvalitetsgruppen var 160 000 år 1965 och 82 800 år 1970. År 1965 hade således 45 % av hushållen i lägsta kvalitetsgruppen hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver samt 50 % år 1970. Totala antalet boende i bostäder i kvalitetsgrupp 7 var 343 000 år 1965 och 154 000 år 1970. Av dessa var 103 000 resp. 57 000 (30 resp. 37 %) i åldern 65 år och däröver. Bostäderna i kvalitetsgrupp 7 fördelade efter hushållsföreståndarens ålder i de äldsta åldersgrupperna framgår av tabell 5.6.

SOU 1977: 98 Pensionärernas boendeförhållanden 85 Tabell 5.6 Bostäder i kvalitetsgrupp 7 efter hushållsföreståndarens ålder Ålders- Hela riket I glesbygd --_grupp

År 1965 fanns 56 600 eller ca 79 % av bostäderna i kvalitetsgrupp 7 i glesbygd. År 1970 hade antalet i glesbygd minskat till 34 000. En större andel, 83 %, kom emellertid på glesbygden.

Ensam i dålig bostad i glesbygd Största 85 år och däröver, mantalsskriven i bodelen av åldersgruppen stad i kvalitetsgrupp 7, redovisades som ensamboende. År 1970 var det 65 %. Av hushållsföreståndarna i åldersgruppen 65-69 år var det ca 50 %. (Tabell 5.7) ensamboende 65 år med bostad i kvalitetsgrupp 7 Av samtliga fyllda bodde 76 % år 1965 i glesbygd och 81 % år 1970. Andelen ensamboende ökade något mellan de båda åren bland de två äldsta åldersgrupperna. Ensamboende i åldern 65 år och där-över - 34 300 år 1965, 22 600 år 1970 - 7 utgjorde mer än hälften av det i kvalitetsgrupp något totala antalet ensamboende i landet i denna kvalitetsgrupp. Ensamboende är när det gäller eventuellt behov av i enfamiljshus av särskilt intresse. Av de ensamboende i åldersgruppen 65 år hjälp och däröver år 1965 bodde 28 500 (83 %) i enfamiljshus, 23 500 av dem dessutom i glesbygd. (Tabell 5.8)

Tabell 5.7 Ensamboende hushållsföreståndare i åldrarna 65 år och däröver med bostad i kvalitetsgrupp 7

“I ‘Z, av samtliga hushållsföreståndare i resp. åldersgrupp.

86 Pensionärernas boendeförhållanden

Tabell 5.8 Ensamboende i enfamiljshus kvalitetsgrupp 7 i de äldsta åldersgrupperna

Ålders- Hela riket l glesbygd ETUPP

Av ensamboende äldre i enfamiljshus (kval.grp 7) bodde 82 ‘/r i glesbygd år 1965, 85 % år l97().

De äldre i storstadslän bodde bäst Andelen personer i åldern 65 år och däröver, redovisade som hushållsföreståndare år 1970, var störst i storstadslänen (Stockholms län 71 %, Malmöhus län 69 %, Göteborgs och Bohus län 68 %). Den lägsta andelen registrerades i Gotlands län (56%), Västerbottens län (60%) och Norrbottens län (61 %). (Tabell A 5.4 a och b.) Den högsta andelen bostäder i kvalitetsgrupperna l-3 fanns i Stockholms län (92 %) samt i Norrbottens (89 %) och Västmanlands län (88 %). Genomsnittet för riket var 81 %. Den största andelen bostäder i kvalitetsgrupp 7 redovisades i Gotlands län (18 %), Blekinge län (12 %), Kalmar (12 %) och Kronobergs län (11 %). Den lägsta andelen i denna hade Stockholms kvalitetsgrupp län (1,5 %), Malmöhus län (3 %), Södermanlands län (3 %) och Västmanlands län (4 %). Genomsnittet för riket var 6 %. För de tre storstäderna var andelen hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver högre än genomsnittet för samtliga län i sin helhet. För Stockholm var andelen 74 %, för Malmö 72 % och för Göteborg 70 %. För de tre länen exkl. storstäderna var andelen 65, 67 resp. 64 %. Andelen av de äldre hushållsföreståndarna med bostäder i kvalitetsgrupp 1-3 var 94 % för Stockholm, 91 % för Malmö och 86 % för Göteborg medan andelen för de tre länen exkl. storstäderna var 86, 79 resp. 70. De till antalet flesta bostäderna i kvalitetsgrupp 7 med hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver (totalt 41 200 i riket) fanns år 1970 i Älvsborgs län (3 500), Kalmar [än (2 900) samt i Göteborgs och Bohus län (2 600). Det lägsta antalet redovisades i Södermanlands (700), Västmanlands (700) och Västerbottens län (800). Andelen bostads- (%) hushåll med minst en person i åldern 65-w år som bodde i omoderna lägenheter (kvalitetsgrupp 4—7) i de olika länen åren 1965 och 1970 framgår av diagram A 5.3.

Pensionärernas boendeförhållanden 87 SOU 1977: 98

5.1.7 Stora variationer mellan kommunerna

I fem kommuner (1 %), fördelade på Stockholms län, Blekinge län, Göoch Bohus län. Älvsborgs och Västerbottens län hade minst teborgs i åldern 65 år och däröver bostäder hän- 30 % av hushållsföreståndarna 7. I 25 kommuner (5 %) var procenttalet mellan förda till kvalitetsgrupp låg i Älvsborgs län (6), Kalmar 20 och 30. De flesta av dessa kommuner län (5) och Skaraborgs län (4). 1 119 kommuner (26 %) var procenttalet under 5. De fanns spridda i de flesta län, 15 i Stockholms län, 13 i Södermanlands och Västerbottens län. Malmöhus län och 9 i vardera (Diagram A 5.4; tabell A 5.5) för en kommun var 46 (Holmön), Det högsta redovisade procenttalet det lägsta 0 (Smögen). Antalet kommuner i landet har förändrats genom kommunreformer- 1029 år 1960 och 464 år 1970. Det är därför svårt att na. Det fanns mellan de båda åren. Kommuner med höga göra direkta jämförelser var år 1960 koncentrerade till Stockholms skärgård, sydöstra procenttal Blekinge, norra Bohusdelen av Jönköpings län, Kalmar län, Gotland, län, sydvästra Värmlän, Dalslandsdelen av Älvsborgs län, Skaraborgs samt den nordligaste delen av Norrbottens län. land, Jämtland

5.1.8 1975 års bostadsräkning

Under 1970-1975 ökade antalet personer i åldrarna över 65 perioden eller med 12 % till 1262000 personer. år med nära 139 000 personer ur 1975 års folk- och bostadsräkning ökade Enligt preliminära uppgifter antalet hushållsföreståndare i samma ålder med drygt 102 000 eller med 14 % till drygt 843 000. Av befolkningen över 65 år var år 1975 alltså 66,8 % hushållsföreståndare mot 65,9 % år 1970. har inneburit en fortsatt påtaglig förbättring av bostads- Utvecklingen standarden för I bostäder kvalitetsdessa ålderskategorier. tillhöriga 4 7 dvs. bostäder med lägre standard bodde år 1970 drygt grupperna 135 000 hushållsföreståndare 65 år och äldre (18 %) mot 86 000 (10 %) år 1975. På motsvarande sätt har andelen hushållsföreståndare boende 1-3) ökat från i bostäder med högre standard (kvalitetsgrupperna 81% år 1970 till 89 %. Enligt föreliggande material från 1975 års för omkring av husfolk- och bostadsräkning saknas uppgifter 0,6 % hållsföreståndarna 65 år och äldre. tablå redovisas hushållsföreståndarna 65 år och äldre för- I följande delade efter kvalitetsgrupperna 1-3 och 4-7 åren 1970 på bostäder och 1975. Av tablån bl. a. den nyss nämnda utvecklingen mot framgår en bättre bostadsstandard för hushållsföreståndarna över 65 år. Under har spännvidden mellan länen minskat. femårsperioden över 65 år År 1975 bodde dock drygt 17 % av hushållsföreståndarna i Jämtlands län i bostäder tillhöriga kvalitetsgrupperna 4-7, endast 4 %

gjorde det i Stockholms län.

2 95-100 1 1 35-39 l - Summa 24 24 24 24

Görs en fördelning av 1975 års material på tätort resp. glesbygd för hushållsföreståndare över 65 år visar det sig att glesbygdsbefolkningen har lägre bostadsstandard än tätortsbefolkningen. Som ovan framgått bodde 10 % av hushållsföreståndarna 65 år och äldre i riket i bostäder tillhöriga kvalitetsgrupperna 4-7, motsvarande siffror för tätorter var 4 % och i glesbygd 32 %. PU har med stöd av bl. a. tidigare folk- och bostadsräkningar kunnat konstatera att i synnerhet ålderspensionärer har lägre bostadsstandard än den aktiva delen av befolkningen. Så tycks vara fallet också enligt 1975 års folk- och bostadsräkning. Detta år bodde 87 % av samtliga hushållsföreståndare i bostäder hänförliga till 1-2. kvalitetsgrupperna Motsvarande andel för hushållsföreståndare under 65 år var 90% medan 78 % av hushållsföreståndare 65 år och däröver bodde i bostäder i dessa kvalitetsgrupper.

5.2 Särskilda stödformer

Statligt stöd i särskilda former till pensionärers bostäder har lämnats sedan slutet av 1930-talet. Under perioden 1939-1958 lämnades statsbidrag till uppförande av pensionärshem. Till uppförandet av hus med enbart pensionärsbostäder utgår numera bostadslån i samma ordning som för andra bostäder. Fr. o. m. år 1958 utgick löpande pensionärsbostadsbidrag till pensionärslägenheter. Detta avskaffades år bidrag 1965. Staten har sedan år 1948 lämnat stöd till förbättring av bl. a. pensionärers bostäder, s. k. Vidare infördes med verkan förbättringslån. fr. o. m. år 1959 statsbidrag för specialinredning av bostäder för handikappade. Dessa båda låne- och bidragsformer har sedermera förbättrats och är de två enda kvarvarande stödformerna direkt avsedda för äldres och handikappades bostäder.

5.2.1 Situationen i april 1962

Enligt socialpolitiska kommitténs kartläggning bodde i april 1962 i hela

Pensionärernas boendeförhållanden 89

riket utom städerna Stockholm, Göteborg och Malmö 50 000 av personerna i åldern 67 år och däröver, dvs. ca 8 %, i vad kommittén benämnde specialbostäder (pensionärshem, lägenheter med pensionärsbo- - —— samt bostäder mostadsbidrag insprängda pensionärslägenheter derniserade med stöd av förbättringslån). Samtidigt med kartläggningen av åldringsvården gjorde socialpolitiska kommittén av handikappvården. De kommuner som en kartläggning lämnade redovisade knappt 1500 pensionärslägenheter som uppgifter disponerades av handikappade. Totalt disponerades av handikappade med hjälp av förbättringslån. Kom- 433 lägenheter som iordningställts munerna redovisade vidare 265 specialinredda lägenheter.

5.2.2 Stödet till bostadsförbättring Som tidigare framhållits beslöt statsmakterna med verkan fr. o. m. den l juli 1964 att intensifiera förbättringslåneverksamheten för äldre och för handikappade. En inventering skulle göras i syfte att skapa klarhet om vad som snabbt behövdes för att få bättre bostäder för dem som bodde sämst. Förbättringslån skulle utgå även till relativt enkla förbättringar av bostaden. Enligt bestämmelserna kunde förbättringslån beviljas kommuner villkor för och allmännyttiga bostadsföretag på gynnsammare i flerfamiljshus som bebos av pensionärer och förbättring av lägenheter med dem jämställda kategorier. I vissa utpräglade glesbygdsområden, främst i Norrlands inland, västra Svealand och nordvästra Götaland där behov av bostäder för äldre till följd av väntade förändringar i åldersstrukturen bedömdes vara av mera tillfällig art, kunde kommunerna nu få förbättringslån för uppförande av s. k. temporära bostäder. till vissa för sanering avsedda År 1973 utvidgades lånemöjligheterna flerfamiljshus som enligt beslut av kommunen skulle bestå ett visst antal inte krav på att lägenheterna skulle bebos av år. I dessa fall uppställdes vissa kategorier. Utvidgningen avsåg främst lâginkomsttagare.

Ca 136 000 bostäder förbättrade sedan 1964 De förbättrade lånemöjligheterna år 1964 jämte kommunernas och länsbostadsnämndernas insatser i samband med inventeringsarbetet resulte- Under rade i en kraftig ökning av förbättringslåneverksamheten. budgetåret 1964/65 beviljades sålunda förbättringslån med ca 97 milj. kr. för 12 000 lägenheter, vilket innebar en ökning med nära 52 milj. kr. resp. 5 600 lägenheter i jämförelse med närmast föregående budgetår. Budgetinnebar av långivningen till året 1965/66 en ytterligare kraftig ökning Därefter har långivningen mins- 153 milj. kr. och ca 18 200 lägenheter. kat med undantag för en mindre ökning mellan budgetåren 1967/68- 1968/69. Under 1964/65--1975/76 rustades drygt 135 900 budgetåren på 1 576 milj. kr. En överlägenheter upp med stöd av förbättringslån av långivningen efter budgetåret 1963/64 lämnas sikt över utvecklingen A 5.5 och tabell A 5.6 och en redovisning länsvis över låni diagram givningen under budgetåret 1975/76 i tabell A 5.7. Av lånebeloppet 107 milj. kr. beviljades 49,4 milj. kr. (46 %) i de

90 Pensionärernas boendeförhållanden SOU 1977: 98

sex nordligaste länen. De lägsta beloppen avsågUppsala län (1,1 milj. kr.) samt Jönköpings och Västmanlands län (vardera ca 1,4 milj. kr.). De högsta lånebeloppen var 13,4 milj. kr. (Norrbottens län) och 9.4 milj. kr. (Kopparbergs län).

Närmare 6 000 lägenheter i s. k. temporära bostäder Under år 1966 beviljades sammanlagt 211 förbättringslån till kommuner för ett totalt belopp av 24,5 milj. kr. Av de 717 lägenheter för vilka kommunerna beviljats lån, utgjordes 415 av temporära som bostäder, uppfördes i 48 kommuner. Under år 1967 ökade antalet lån till kommuner till 375 med ett totalt belopp av 54,2 milj. kr. Den totala förbätttill kommuner var under ringslångivningen år 1968 av ungefär samma omfattning som år 1967. Antalet temporära bostäder ökade dock till drygt 1 000 och antalet kommuner med lån till sådana bostäder utgjorde 94. Under perioden 1966-1975 beviljades totalt 254 milj. kr. till s. k. temporära bostäder med sammanlagt 5 900 lägenheter. Lån till temporära bostäder framgår närmare av diagram A 5.6 och tabell A 5.8a och b.

Bostadsanpassningsbidrag

År 1958 tillkom invalidbostadsbidragen, som syftade till att täcka kostnaderna för den specialutrustning i och utanför som kunde bebostaden, hövas för rörelsehindrade personer. Under 1960-talet tillutvidgades lämpningsområdet till att avse även personer som hade nedsatt rörelseförmåga i armarna samt synskadade personer. Den sistnämnda kategorin blev behörig att få invalidbostadsbidrag fr. o. m. den 1 juli 1969. I samband med ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet fr. 0. m. den 1 juli 1973 ändrades bidragets benämning till bostadsanpassningsbidrag. Numera utan begränsning utgår bidraget i fråga om handikappets art, vilket innebär att bidrag kan utgå för bl. a. personer som lider av allergi, psoriasis, epileptiska anfall eller är psykiskt utvecklingsstörda.

Ca 28 000 lägenheter under perioden 1 963/1 964--1 975 / 76 Under tiden fr. o. m. januari 1959, då bidraget infördes, t. o. m. budgetåret 1962/63 anpassades sammanlagt 397 lägenheter med stöd av invalidbostadsbidrag för en kostnad av totalt drygt 1,8 milj. kr. Antalet beviljade bidrag har därefter stigit kraftigt. Under 1963/64perioden 1975/76 beviljades bidrag för sammanlagt ca 28 000 varav lägenheter, 170 under budgetåret 1963/64 och 5 600 under 1975/76. Det totala bidragsbeloppet under de 13 budgetåren uppgick till 221,2 milj. kr., varav nära 1,1 milj. kr. under 1963/64 och 42,0 milj. kr. under 1975/76. (Tabell A 5.9, 5.10 och diagram A 5.7)

Personkretsen, bidragsbelopp, åtgärder m. m.

En kartläggning av bidragsgivningen innefattande bl. a. uppgifter om de

Pensionärernas boendeförhållanden 91 SOU 1977: 98

som uppburit invalidbostadsbidrag gjordes av bostadsstyrelsen personer vintern 1970/71.3 En motsvarande undersökning gjordes av bostads-

styrelsen år 1975.4 framhåller i SUI 1976: 44 bl. a. att antalet under Bostadsstyrelsen med 1970-talet beviljade bostadsanpassningsbidrag per år i jämförelse mer än fördubblats. Under 1975/76 uppgick antalet tidigare budgetåret under de senaste åren berodde sannolikt till stor till 5 600. Ökningen om handikappanpassning av bostäder och del på den livliga diskussionen inte minst inom Däremot syntes den bostadsmiljö, nyproduktionen. fr. 0. m. år 1973 utvidgade handikappdefinitionen inte ha spelat någon av antalet Nära 90 % av bidragsavgörande roll för ökningen bidrag. var rörelsehindrade. För de flesta andra handikapp torde enligt tagarna tekniska hjälpmedel och rehabilitebostadsstyrelsen sjukvårdsåtgärder, anordningar i bostaden. ring spela en större roll än särskilda konstaterade att genomsnittsbeloppet för bidragen Bostadsstyrelsen 1969/70. Denna berodde på att hade sjunkit sedan budgetåret nedgång att man gjorde en viss handikappanpassning, i alldet blivit allt vanligare mänhet relativt små åtgärder såsom handtag i badrum, handikappvän-

liga kranar, bredare dörrar etc., i alla eller i ett stort antal lägenheter i samband med nybyggnad av flerfamiljshus. hus var skillnaderna mellan de båda I fråga om åtgärder i befintliga undersökningarna liten, dock har andelen låga belopp ökat. När det gäldäremot var förändringarna avsevärda. I nära 60 % av ler nybyggnad till mindre än 5 000 kr. per lägenhet under år fallen uppgick bidraget 1975, medan så låga belopp var sällsynta under 1969/70.

Belopp högre än maximibeloppet beviljades ganska sällan och förekom i ungefär samma utsträckning vid båda undersökningstillfällena. Bidrags- 15 000 kr. beviljades budgetåret 1969/70 för sambelopp överstigande varav 41 i befintliga hus. År 1975 var motsvamanlagt 56 lägenheter, rande antal 178 resp. 163. Bostadsstyrelsen har gjort en särskild genomi befintliga hus för vilka bidrag under år gång av de 163 lägenheterna 80 % av bidra- 1975 beviljats med belopp som översteg maximibeloppet. 15 000 och 30000 kr. och ca 4 % låg över 50000 kr. gen låg mellan (Tabell 5.9)

Tabell 5.9 År 1975 beviljade bostadsanpassningsbidrag högre än maximibeloppet (befintliga hus)

Bidragsbelopp, kr. Lägenheter

Antal ‘Z,

15 000-19 999 36 22 20 000-24 999 69 42 3 Invalidbostadsbidrag 25 000-29 999 27 17 beviljade under budget- 30 000-34 999 18 1 l året 1969/70 (SUI 1971: 35 000-—39 999 4 3 11) samt i handikapp- 40 000-49 999 2 l utredningens betän- 50 000-59 999 2 1 kande Bostadsanpass- 60 000-69 999 2 l ningsbidrag (SOU 1972: 70 000-79 999 l l 30). 80 000-89 999 2 l 4 Bostadsanpassningsbidrag beviljade år 1975 Samtliga 163 100 (SUI 1976:44).

92 Pensionärernas boendeförhållanden SOU 1977: 98

Ansökan om

bostadsanpassningsbidrag kan göras dels av enskilda

personer som bor i lägenheten i egenskap av ägare, hyresgäster eller bostadsrättshavare, dels av hyresvärd (bostadsföretag eller annan fastighetsägare). Av bidragstagarna under år 1975 var 3 400 eller 70 % enskilda Vid 1969/70 personer. års undersökning var motsvarande

andel]

53 %. j Hela antalet ärenden med enskild sökande var 3400 år 1975, men å antalet handikappade i dessa lägenheter var ca 3 500. Nära två tredjedelar av dem var gifta/samboende. Ca en tiondel var barn eller ungdomar under 20 år, som praktiskt bodde taget samtliga hos sina föräldrar. Vid 1969/70 var 16 % undersökningen av de handikappade under 30 år medan 39 % var 60 år och äldre. Uppgifterna avsåg samtliga som då beviljats bidrag. Undersökningen år 1975 visade att 15 % var under 30 år, hälften var 60 år eller mera. Dessa uppgifter avsåg emellertid samtliga berörda handikappade. Vid båda undersökningstillfällena utgjordes den näst största åldersgruppen av personer mellan 50 och 60 år. (Tabell 5.10)

Tabell 5.10 De handikappades ålder

a Uppgift saknas för 22 personer.

När det gäller handikappets art dominerar rörelsehinder av olika slag starkt. Nära 3 000 personer eller 86 % av samtliga, som fått bidrag under år 1975, var rörelsehindrade. Därefter följer personer med nedsatt syn eller med flera handikapp, i båda fallen omkring 4 %. Om de flerhandikappade fördelas på olika handikappgrupper, ökar de rörelsehindrade till 88 %, de synskadade till 5 % och de psykiskt handikappade (huvudsakligen utvecklingsstörda) till 3 %. (Tabell 5.11). De vanligaste kombinationerna av handikapp är rörelsehinder och synsvårigheter samt rörelsehinder och psykiskt handikapp. I gruppen ”övriga handikapp” kan nämnas blödarsjuka, extremt kortväxta, svåra mag- och tarmbesvär m. m. Av de 1 057 handikappade i undersökningen 1969/70 var 591 (56 %) rullstolsbundna, 385 (36 %) i behov av käppar, 19 (2 %) hade armeller benprotes eller armar, händer skadade, 38 (4 %) inte angivet rörelsehinder samt 24 (2 %) synskadade.

SOU 1977: 98 u Pensionärernas boendeförhållanden 93 , Tabell 5.11 De handikappade fördelade efter handikappets art, undersökningen Öår 1975

C_ystisk fibros

Uppgifter om anpassningsâtgärder finns i undersökningen år 1975 och avser enskilda sökande (tabell A 5.11). Bearbetningen av materialet har till vartannat ärende, dvs. omkring 1 700 lägenheter. Både i p begränsats flerfamiljshus och småhus, vid nybyggnad och i befintliga hus, är anpassning av bad- och toalettrum den vanligaste åtgärden, och den förekom i 60-70 % av lägenheterna. Därnäst följer i befintliga hus anpassning av köket i 21 % av småhusen och i 25 % av flerfamiljshuslägenheterna. Vid nybyggnad, där uppgifterna gäller endast småhus, förekom hårdgöring av mark i mer än hälften av fallen. Även anordning av ramper etc. förekom i nära en femtedel av fallen. Bidrag för extrayta beviljades lika ofta. I befintliga hus däremot var tillbyggnader o. d. betydligt mera sällsynta. I en tredjedel av nybyggnadsfallen anpassades köket och i lika många fall anordnades automatisk dörr- eller garageöppnare. I befintliga hus uppgick andelen lägenheter där halkfri golvbeläggning lagts in eller där heltäckningsmattor tagits bort till ca 10 %; i nybyggda småhus till 16 %. Halkfri beläggning avsåg både rörelse- och synhandikappade, medan mattbyte gällde allergikerna. Byte till tvättbara tapeter samt anordnande av luftrenare var andra åtgärder som vidtagits för personer med allergiska besvär. Extra lägenhetsyta/tillbyggnad förekom i många fall beträffande utvecklingsstörda, där man ofta hade behov av att kunna ge den handikappade ett mera avskilt rum. Bland de s. k. ”övriga” sökandena, dvs. bostadsföretag och andra fastighetsägare, rörde det sig vid nybyggnad dels om mindre omfattande handikappanpassning i samtliga eller i ett stort antal lägenheter, dels om genomgripande anpassning av ett mindre antal lägenheter, som var avsedda för svårt rörelsehindrade personer. I vissa fall var hyresgästen till dessa lägenheter utsedd, i andra fall inte. I befintlig bebyggelse var det däremot regel att lägenheten anpassades med hänsyn till den som redan bodde i lägenheten, och att man endast vidtog sådana åtgärder som var nödvändiga i det aktuella fallet.

95 SOU 1977: 98

6 vård och omvårdnad

Personlig

—- för

6.1 Social omsorg uppgift primärkommunerna

Den del av samhällets verksamhet för personlig vård och omvårdnad, har att svara för, är med undantag av socialsom primärkommunerna bestämmelser om uppsökande verksamhet och ålderdomshjälpslagens i lag och författning. Verksamheten hem i liten utsträckning reglerad under fria former efter har utvecklats och byggts ut i kommunerna allmänna riktlinjer och rekommendationer. Det har gjort att verksamheten blivit starkt skiftande i fråga om både art och omfattning.

6.1.1 Social hemhjälp Den sociala hemhjälpsverksamheten startades i början av 1920-talet på initiativ. År 1943 införprivat Den avsåg i första hand barnfamiljerna. som stimulansbidrag. Genom ändrade des statsbidrag regler år 1948 bereddes även för ensamboende att få hjälp. För att de äldres

möjlighet

behov av hemhjälp bättre skulle kunna tillgodoses startades, också på enskilt år 1950, en särskild hemhjälp för dem heminitiativ, omkring tjänst eller hemsamaritverksamhet. Verksamheten korn snart i gång på Det särskilda statsbimånga håll och kom att avse även handikappade. i det s. k. lärarlönebidraget. Den draget upphörde år 1960 och uppgick - med 35 % av kommunernas 1 juli 1964 infördes på nytt statsbidrag nettokostnader. Vid sidan av den sociala hemhjälpsverksamheten har i flertalet kommuner successivt under 1960-talet vuxit fram andra former för stöd och såsom matdistribution, fotvård, hårvård, dagcentraler, färdtjänst, i hjälp syfte att underlätta för de äldre att bo kvar i sina hem och bidra till att deras liv som pensionärer blir meningsfullt. Samtidigt har även hemsjukvård-en utvecklats och byggts ut. Den 1975 infördes för social hem- 1 januari nya statsbidragsregler hjälp. De nya reglerna innebär att statsbidrag utgår med 35 % av kommunernas bruttokostnader för hemhjälpsverksamheten. Bidragsunderlatill att även gälla kostnader för hår- och fotvård, badserget utvidgades vice, matdistribution, snöröjning och hemhjälpsledare. Bidrag utgår

96 Personlig vård och omvårdnad SOU 19773 93

också när serviceinsatser erbjuds äldre och i servicehus. handikappade Statsbidraget utgår vidare till färdtjänsten.

Ökning av antalet hjälpta med 230 000 perioden 1960-1974

Enligt socialpolitiska kommittén förekom hemhjälps- eller hemsamaritverksamhet i april 1962 i alla de då 1 029 kommunerna utom 26. I tio län drevs sådan verksamhet i samtliga kommuner. De kommuner, som inte redovisade tillhörde verksamhet, huvudsakligen de lägre tätortsgraderna, men de hade i några fall över 500 personer i åldern 67 år och däröver. Det totala antalet personer i åldern 67 år och däröver i hela landet, som var aktuella hjälpfall, uppskattades till ca 46 300, motsvarande 6 % av samtliga i åldersgruppen. Av 34 400 aktuella hjälpfall utanför storstäderna betecknades tre fjärdedelar som varaktiga fall och en fjärdedel som kortvariga. Under 1960- och 1970-talet har den sociala hemhjälpsverksamheten byggts ut i rask takt och förekommer sedan flera år i samtliga kommuner. Under år 1960 fick 79000 och handikappade ålderspensionärer hemhjälp. Antalet hjälpta som var 252 000 år 1970 ökade till 310 000 år 1974 och till 319 400 år 1975. (Tabell A 6.1) Räknat för helt år uppgick antalet i åldern 67 år och däröver hjälpta per 100 invånare i åldersklassen till 24 för år 1972 samt till 26 för vart och ett av åren 1973 och 1974. för år finns inte Uppgifter tidigare tillgängliga.

Antalet hjälpta under en mätvecka ökade 27 000 från år J 960 till 194 000 år 1974

Sedan år 1955 finns uppgifter om omfattningen av hemsamaritverksamheten, mätt i antal hjälpta personer och antal hemsamariter sysselsatta under en vecka i början av året. I mitten av 1960-talet började även hemvårdarinnornas verksamhet bland äldre och handikappade att belysas. Antalet hjälpta under mätveckan var 26 800 år 1960 och 193 600 år 1974. För år 1976 har registrerats 214 000 hjälpta personer — äldre och handikappade. (Tabell A 6.2) Fr. o. m. år 1966 finns antalet hjälpta under mätveckan fördelade på äldre och handikappade. År 1966 uppgick antalet äldre till 66 200 och år 1974 till 171800. År 1975 hade antalet ökat till 182 700, en ökning från år 1966 med 116 500 (176 %). Andelen äldre av de hjälpta uppgick båda åren till ca 90 %. Antalet handikappade, som fick social ökade från 8 000 år hemhjälp 1966 till 25 000 år 1975. År 1966 erhöll 79 0/00 av antalet i åldern personer 67 år och däröver hjälp den redovisade veckan. Andelen hade år 1975 stigit till 176 0/00. (Diagram 6.1 och tabell A 6.3)

Antalet hjälptimmar ökade perioden 1960-1974 från 8 miljoner till 48 miljoner

Det sammanlagda antalet för äldre hjälptimmar och handikappade var

Personlig vård och omvårdnad 97 SOU 1977: 98

år 1960. Det steg till 17,2 miljoner år 1965 och till 47,9 mil- 8,4 miljoner år 1974. Det är för åren före 1972 oklart om hjälptimmar, för joner vilka landstingen ersätter kommunerna är inräknade eller ej. Hemsjukvårdstimmarna till ca 6 miljoner vart och ett av åren 1973 och uppgick 1974. Antalet hjälptimmar, som kom på primärkommunerna, var 41,7

miljoner år 1974. (Tabell A 6.1) specificerade på de två grupperna, de äldre och de handi- Uppgifter finns antalet kappade, att tillgå endast för vissa år. Det genomsnittliga timmar för helt år räknat framgår av tabell 6.1. En per hjälpt person minskning av genomsnittet kan konstateras från år 1972 till år 1973 beträffande fortsatte år såväl de äldre som de handikappade. Minskningen 1974 för de handikappade men inte för de äldre. En jämförelse med år av statistiken (ändring av 1975 går inte att göra på grund av omläggning åldersgränsen från 67 till 65 år).

Antal i 1 000-tal resp. antaI/1 000 ll

220-

200-

180-

160-

140-

120-

100-

:OCO 20-‘ i o:ofé.—. t ’c$O:u:a:o$|1‘ 20:07”-- Diagram 6.1 Antal äldre och handikappade I I I I I I 1 I som erhållit hjälp ge- 71 72 73 74 75 År 66 67 68 69 70 nom den sociala hem- ---- hjiilpen under en vecka m Äldre Hjälpte äldre per 1000 av åren i januari-februari --—-—- samtliga i åldern 67-0; år 1966-1975 Handikappade

98 Personlig vård och omvårdnad SOU 1977: 98 Tabell 6.1 Antalet hjälptimmar i genomsnitt År Samtliga Äldre Handikappade lnkl.“ Exkl.“ Inkl. Exkl. Inkl. Exkl. 1969 152 1970 160 . . 1971 165 147 . . . . . .

I De av landstingen bekostade arbetstimmarna

Handikappade under 67 år fick, inkl. arbetstimmar bekostade av landstingen, hjälp under längre tid i genomsnitt än personer i åldern 67 år och däröver. Förhållandet var det omvända i fråga om hjälptimmar helt bekostade av primärkommunerna. Antalet arbetstimmar i genomsnitt per hjälpt under en vecka person januari--februari redovisas sedan år 1971. Genomsnittet har rört sig omkring 4 timmar för äldre och 5 timmar för handikappade, men ökade till 5 resp. 6 timmar år 1975.

Stora variationer i län och kommuner i fråga om antalet hjälpta Antalet hjälpta personer i åldern 67 år och däröver i förhållande till samtliga i åldersgruppen var i fråga om länen enligt socialpolitiska kommitténs relativt störst i Västmanlands kartläggning län (9 %) samt i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Gävleborgs och Västernorrlands län (ca 7 %). De lägsta procenttalen redovisades i Hallands, Jönköpings, Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län. När det gäller storstäderna hade Malmö det högsta procenttalet, 10 %. För Göteborg redovisades 9,5 och för Stockholm 8 %. Antalet hjälpta personer fyllda 67 år i förhållande till samtliga i åldersgruppen i kommunen varierade mellan 0 (170 kommuner) och 28 % (en kommun i Kronobergs län). I en tredjedel av kommunerna var hjälpfallen mellan 0,1 och 4 % av åldersgruppen, i likaledes en tredjedel av kommunerna mellan 4 och 8 %. Av de 974 kommuner som hade kommit in med uppgifter rörande handikappade hade 437 redovisat handikappade som aktuella hjälpfall inom hemhjälpsverksamhetenJ saknades bl. a. Fullständiga uppgifter från storstäderna. Antalet redovisade var nära hjälpfall sammanlagt 3 500. Någon med socialpolitiska kommitténs undersökning jämförbar statistik finns inte tillgänglig för de närmaste åren därefter. Fr. o. m. år 1972 har man emellertid fördelat de hjälpta på äldre (fyllda 67 år, fr. o. m. år 1975 65 år och däröver), handikappade samt övriga. Uppgifter finns länsvis om bl. a. antalet hjälpta och antalet arbetstimmar per hjälpt person samt i fråga om de äldre antalet hjälpta per 1 000 invånare i åldersklassen. Förändringar i statistiken försvårar jämförelser mellan olika år. 1 Social omvårdnad av Andelen hjälpta äldre (67—w år) per 100 invånare i samma ålder handikappade (SOU 1964: 43). har även under 1970-talet visat stora variationer mellan länen. (Tabell A

SOU 1977: 98 Personlig vård och omvårdnad 99

för länen år 1974 hade Norrbottens, Väs- 6.4). De högsta genomsnitten terbottens och Jämtlands län (36, 36 resp. 32 %), de lägsta Hallands, Kristianstads och Blekinge län (17, 19 resp. 20 %). Variationerna var än större mellan kommunerna. Det högsta talet den av landstingen bekostade hemsjukvården) re- (56 %) år 1974 (inkl. dovisades för Luleå och det näst högsta (54 %) för Arvidsjaur, båda i Norrbottens län. De lägsta talen redovisades för en kommun i vardera Kristianstads och Kalmar län (10 resp. 11 %). (Tabell A 6.5) Antalet arbetstimmar per hjälpt person var som tidigare nämnts något för år 1973 redolägre år 1973 (151) än år 1972 (156). Lägre genomsnitt visades för 15 län, högre för sju län och oförändrat för två län. I förhållande till år 1973 redovisades för år 1974 en minskning av antalet arbetstimmar per hjälpt person i åtta län. I fråga om de handikappade (personer under 67 år) var både ökoch minskningar av genomsnittet mellan åren 1972 och 1973 ningar kraftigare. Några län visade en ökning av genomsnittet för de handikapbeträffande de äldre. De handikappade hade i pade men en minskning allmänhet mera hjälp än de äldre. Antalet arbetstimmar per hjälpt handikappad var för hela riket 197 år 1972 och 184 år 1973. För år 1974 redovisades för de flesta län en ökning av antalet arbetstimmar per hjälpt handikappad.

Ökad andel hemsjukvård, mest för handikappade Systemet med hemsjukvården verkställd på fältet genom primärkommunerna har genomförts i allt flera kommuner. Enligt hemhjälpsstatistiken för år 1973 var antalet kommuner som verkställde hemsjukvård bekos- 394 (mot 407 år 1972). Av de 462 kommunerna inom tad av landstinget landsting bedrev 60, bl. a. Stockholm och Örebro, inte någon hemsjukvård betald år 1973. Av de 276 kommunerna år 1974 av landstinget bedrev 16 ingen sådan verksamhet. År 1975 hade antalet minskat till 13. Det sammanlagda antalet hjälptimmar (för grupperna äldre, handioch övriga) under år 1972 uppgick till 46,4 milj., varav 5,4 kappade arbetstimmar avsåg landstingens hemsjukvård. Totalantalet milj. (12 %) timmar sjönk år 1973 till 45,9 milj. Minskningen hänför sig helt till den sociala Antalet hemsjukvårdstimmar ökade med egentliga hemhjälpen. 363 000, vilket medförde att andelen hemsjukvårdstimmar steg till 13 %. År 1975 uppgick totala antalet hemhjälpstimmar till 53,0 milj., varav 6,8 milj. (13 %) avsåg hemsjukvårdstimmar. Den egentliga sociala ökade med drygt 6 milj. timmar (13 %) och antalet hemhemhjälpen

sjukvårdstimmar med drygt 1 milj. (17 %). (Tabell A 6.6)

Andelen hjälptimmar ersatta av landstinget var i fråga om de äldre 9 % under åren 1972, 1973 och 1974. Beträffande de handikappade rörde det sig om ca 40 %. (Tabell 6.2) Det högsta antalet timmar ersatta av landstinget relativt sett har redovisats för Jämtlands län. Ca en tredjedel av arbetstimmarna har där ersatts av landstinget, omkring 30 % av arbetstimmarna för äldre och 55 â 60 % av timmarna för handikappade. (Diagram 6.2)

100 Personlig vård och omvårdnad SOU 1977: 98

Tabell 6.2 Antal arbetstimmar (l 000-tal) inom sociala hemhjälpen; äldre (67-w år) och handikappade År Äldre Handikappade Totalt Därav Totalt Därav

Bortsett från Gotlands län, där speciella förhållanden gäller, eftersom kommun och län sammanfaller, redovisas ett litet antal arbetstimmar, ersatta av landstinget, av Västernorrlands län, som hade egen fältorganisation med hemsamariter.

under 67 personer l åldern 67 år och daröver

E] handikappade år

% 100- F

80-

60-*

Diagram 6.2 Arbets- 20 timmarna inom den sociala hemhjälpen, bekostade av landstingen under I974, fördelade på äldre och handikap- Län ABCDE F GHIKL M N OP R S T UWX Y ZACBDHeIa pade. Procent. riket

Egentlig social hemhjälp

För åren 1973 och 1974 har för varje kommun i landet fram antatagits let arbetstimmar, bekostade av kommunerna den själva, egentliga sociala hemhjälpen. I diagram A 6.1 redovisas länsvis antalet arbetstimmar för äldre (67-w år) - timmar bekostade av kommunerna (egentlig social och timmar ersatta hemhjälp) av landstinget (hemsjukvård) var för sig - fördelade på samtliga i nämnda ålder den 31 december 1974 i resp. län. Variationerna är stora mellan länen i fråga om både den egentliga sociala hemhjälpen och hemsjukvården.

SOU 1977: 98 Personlig vård och omvårdnad

Även de äldres andel av den egentliga sociala hemhjälpen varierade mellan kommunerna. Variationerna framgår närmare av fölavsevärt jande tablå.

De äldres andel av redovisade arbetstimmar (den egentliga sociala hemhjälpen)

40,0-49,9 2 - 50,0-59,9

i Uppgifter saknas för Örebro.

Minskning av hemhjälpen åren 1972--1973 Mellan åren 1972 och 1973 minskade, som tidigare framhållits, på sina håll relativt sett den sociala hemhjälpsverksamheten. 1 syfte att söka belysa hur förändringarna mellan de två åren verkat har inom PU gjorts en särskild av uppgifterna för de 37 kommunerna i Söderbearbetning manlands, Kalmar och Blekinge län. Mellan åren 1972 och 1973 minskade antalet arbetstimmar i de tre länen med ca 7 300 (-0,2 %). Antalet timmar avseende de äldre ökade med 78 000 (+3 %), medan antalet beträffande de övriga hjälptagarna minskade med 85 300 (——17 %). Antalet arbetstimmar minskade i 19 av de 37 kommunerna och ökade i 18 kommuner. För de äldre minskade antalet timmar i 16 kommuner men ökade i 21. För övriga hjälpta minskade antalet timmar i 17 kommuner, medan antalet ökade i 19; i en kommun var antalet oförändrat. Det är svårt att ange anledningen till variationerna kommunerna emellan, när det gäller förändringarna mellan åren 1972 och 1973 i omav den sociala hemhjälpen. Orsaker till en minskning kan exfattningen empelvis ha varit brist på arbetskraft eller en strävan att sänka kostnaderna för den sociala hemhjälpen. En förskjutning mellan de äldre och de övriga hjälpta kan ha berott på en medveten satsning att inom tillgängliga resurser förbättra hjälpen till de mest behövande eller på en förändring av hjälpbehovet.

6.1.2 Andra former för öppen vård än social hemhjälp

Kartläggningen år I 962 kommittén inhämtade uppgifter från kommuner och Socialpolitiska landsting även om andra former för öppen vård än social hemhjälp. Ett 50-tal av landets l 029 kommuner redovisade anordningar för fot-

102 Personlig vård och omvårdnad SOU 19771 98

vård för pensionärer. Sjukgymnastik i öppen vård, distriktssjukgymnastik, hade ordnats av ett antal landsting. Sex landsting hade inrättat tjänster som sjukgymnast särskilt för den öppna vården. Annan gymnastik än sjukgymnastik förekom på sina håll i kommunal regi eller anordnades genom enskilda sammanslutningar t. ex. pensionärsföreningar. Ett 30-tal kommuner redovisade verksamhet av detta slag. Distribution av lagad mat till pensionärer i deras bostäder förekom i 53 kommuner (bortsett från Stockholm, Göteborg och Malmö) fördelade på flertalet län. I de 53 kommunerna distribuerades vid undersökningstillfället mat till 678 hushåll. De flesta bestod av ensamboende personer. Den kommunala sysselsättningsverksamheten var i första hand inriktad på icke rörelsehindrade pensionärer. Ambulerande sysselsättningssamariter, som besökte i deras hem pensionärer engagerades i stigande omfattning. Kommunalt anställda arbetsterapeuter var vanligen knutna till ålderdomshem. I någon utsträckning deltog de i öppen åldringsvård. I kommunerna var 195 sysselsättningssamariter verksamma. Sysselsättningen bland pensionärerna underlättades förekomsten av lokaler genom för hobbyverksamhet o. d. På sina håll disponerade pensionärerna ungdomsgårdarna som klubblokaler under dagtid. Klubblokal-er för de äldres fritidsverksamhet förekom iett 50-tal kommuner. Fritidsverksamhet för pensionärer vid ålderdomshem stod ofta öppen även för pensionärer utanför ålderdomshemmet. Bland fritidsanordningarna för pensionärer var resor I åtvanliga. minstone 241 kommuner hade pensionärerna att en eller flera möjlighet om året delta gånger i utflykter eller resor. Resorna ordnades dels av kommunerna, dels av pensionärsföreningar eller andra föreningar. I 43 kommuner förekom s. k. Väntjänst, en verksamhet som i första hand företräddes av enskilda sammanslutningar (39 kommuner).

Tabell 6.3 Kommuner med även annan verksamhet inom den öppna vården för äldre och handikappade än social hemhjälp

Hårvård . . . . 56 88 73 73 Badservice . . 224 168 201 170 155 Snöröjning . . .. . . . . . . 121 Pensionärsgymnastik 237 454 315 353 259 259 Studiecirklar . . 471 307 329 254 254 Sysselsâttnings- och övrig fritidsverksamhet . . . . 324 330 248 244 Färdtjänst 81 258 239 317 258 267 Telefontjänst jourtjänst . . . . . . 16 36 36 telefonservice (organiserad telefonkedja) . . . . 20 59 89 92

Samtliga kommuner i riket 995 848 464 464 278 278

SOU 1977: 98 Personlig vård och omvårdnad 103

Utvecklingen åren 1962-1976 Sedan mitten av 1960-talet har socialstyrelsen och statistiska centralbyrån i ökande omfattning årligen inhämtat uppgifter om kommunernas av anverksamhet inom den öppna vården för äldre och handikappade Som framgår av tabell 6.3 har verksamhet nat slag än social hemhjälp. av olika slag vuxit fram i varierande omfattning över landet. Verksamhetens omfattning under en vecka åren 1974-1976 framgår av tabell 6.4. Verksamhet med matdistribution, matservering, fotvård, hårvård och badservice har bedrivits huvudsakligen i kommunal regi. Detsamma gäller sysselsättningsverksamheten och övrig fritidsverksamhet. Helt i enskild och studieorganisationer) har regi (pensionärsföreningar studiecirkelverksamhet bedrivits. Pensionärsföreningar har i stor utsträckning haft hand om pensionärsgymnastik. Under senare år har allt flera kommuner börjat anordna s. k. dagcentraler där olika aktiviteter för äldre och för handikappade samlas, ofta i anslutning till ålderdomshem, pensionärshem o. d. Någon enhetlig definition för begreppet dagcentral har inte funnits. De uppgifter om och deras utveckling, som finns tillgängliga torde därför dagcentraler vara försedda med vissa brister. År 1971 fanns 143 dagcentraler i 58 av landets då 464 kommuner. Antalet hade år 1973 stigit till 220, anordnade i 91 av de 464 kommunerna. År 1974 redovisades 247 dagcentraler i 89 av de då 278 kommunerna i landet. (Tabell A 6.7) om besök på dagcentralerna finns sedan år 1971. Antalet Uppgifter besökande var då 9 000 varav 8 100 (91 %) ålderspensionärer. För år 1974 redovisades 41 500 besökande. Av dessa var 29 400 (86 %) ålderspensionärer. (Tabell 6.5) Färdtjänsterz har utvecklats successivt sedan mitten av 1960-talet. År 1972 hade 276 av landets dåvarande 464 kommuner färdtjänst. Antalet personer med tillstånd att använda färdtjänst uppgick till 66 500 i 259

Tabell 6.4 Omfattningen av öppen vård (exkl. social hemhjälp) under en vecka åren 1974-1976

Verksamhet Antal deltagare totalt Därav i verksamhet i regi av kommunen 1974 1975 1976 1974 1975 1976

Snöröjning . . . . 2154 .. .. 2 154 Pensionärsgymnastik 27 663 30 505 26 132 10 944 13 841 8 731 51 846 36 860 —— — — Studiecirklar 38 343 Sysselsättningsverksamhet och övrig fritidsverksamhet 54 153 51 855 46 638 36 458 32 591 33 397

104 Personlig vård och omvårdnad SOU 1977: 98

Tabell 6.5 Antal besök på dagcentral i början av året

År Totalt Därav personer

I åldern 67-w Handikappade Övriga år under 67 år

Antal /O Antal ‘Z, Antal °/0

1971 9000 8100 91 800 9 .. .. 1972 20 500 17 300 85 1 700 8 1 400 7 1973 29 600 25 100 85 2 300 8 2 200 7 1974 41 500 29 400“ 86“ 2 900” 9” 1 800 5“ 1975 58 000 40 200° 80“ 4 900“ 9” 5 200“ 9”

4 Uppgifter från Malmö kommun saknas.

av de 276 kommunerna. År 1975 hade 267 av landets 278 kommuner färdtjänst. I 263 av de 267 kommunerna hade tillstånd att använda färdtjänsten meddelats sammanlagt 159 300 personer, därav 115 800 (73 %) fyllda 67 år. (Tabell A 6.8 och 6.9) Antalet personer i åldern 67 år och äldre, som hade tillstånd att använda färdtjänsten, uppgick till 100 per 1000 invånare i samma ålder i hela riket år 1974. År 1975 hade detta antal stigit till 118. Bland länen varierade antalet de båda åren mellan lägst 35 resp. 44 (Kalmar län) och högst 231 resp. 258 (Stockholms län). Bland de övriga länen var det endast ett år 1974 och fyra år 1975 där antalet översteg 100. (Tabell A 6.10) Statistiska centralbyrån sammanställer sedan hösten 1974 en årligen omfattande statistik beträffande färdtjänsten?

6.1.3 Ålderdomshem Färre hem men större I april år 1962 hade 956 av landets 1029 kommuner egna ålderdomshem, 37 kommuner drev hem i kommunalförbund, 25 hade avtal om disposition av platser på andra kommuners ålderdomshem. Totalt redovisades i landet 1 345 ålderdomshem i 973 kommuner. Vid sluförlagda tet av året hade antalet minskat till 1327. Antalet hem minskade därefter successivt och uppgick vid slutet av år 1974 till 1 164. (Tabell 6.6) De minsta hemmen med 10 å 20 platser minskade avsevärt i antal. Hem med över 30 platser ökade däremot under perioden, de större hem-

Tabell 6.6 Antal ålderdomshem fördelade efter platsantal

,. SOU 1977: 98 Personlig vård och omvårdnad 105

i

L i men — hem med mer än 50 platser —— med 309 (över 200 %). År 1962 E hade nära 3 % av hemmen mer än 100 platser, 9 % mellan 50 och 100. Motsvarande procenttal för år 1974 var 8 resp. 31. (Diagram A 6.2) Det genomsnittliga antalet vårdplatser per hem var 31 år 1960 och 52 år mot större enheter under perioden 1974. En förskjutning ägde rum l960-1974.

Platsdkning med över 40 % År 1960 fanns 42 300 vårdplatser, fördelade med 37 100 sammanlagt platser på avdelning för normalt åldrande, 300 på avdelning för psykiskt sjuka, 1 300 på avdelning för långvarigt sjuka samt 3 500 platser på annan sjukavdelning. Antalet vårdplatser ökade fram t. 0. m. år 1974 till 60 090. Avdelningar för och annan sjukavdelning har mentalsjuka helt försvunnit. för långvarigt sjuka finns däremot kvar. Avdelningar (Tabell 6.7)

Tabell 6.7 Platsantalet på ålderdomshemmen åren 1960-1974

År Antal Därav i avdelning för platser Normalt Psyk. Långvarigt Annan

År 1965 fanns 6 364 (ca 13 %) av vårdplatserna i Stockholms stad och län. Platsantalet där minskade år 1974 till 4 717 (ca 8 % av platserna i landet). Minskningen beror bl. a. på överförandet av ålderdomshem i Stockholms kommun på landstinget som sjukhem. I övrigt visade länen en ökning av platsantalet. Störst var ökningen i Malmöhus län (från 3 425 till 4 902), Gävleborgs län (från 1 842 till 2 621) och Älvsborgs län (från 2 816 till 3 907).

Liten ökning i förhållande till de äldre Antalet i förhållande till antalet personer i åldern 67 år och . platser däröver eller 70 år och äldre ökade något under 1960-talet. Under senare år har platsantalet inte ökat i takt med ökningen av antalet personer i de nämnda åldrarna. Antalet platser i förhållande till antalet invånare fyllda 70 år ökade från 7,3 år 1965 till 8,3 % år 1970. För år 1974 motsvarade 7,6 av antalet personer i åldern 70 år och platsantalet däröver, alltså en minskning sedan år 1970. (Tabell A 6.11)

1947-1960 .. .. 372 32 1961- . . . . 494 42

Äldre hem försvinner Av de ålderdomshem, som fanns i december 1962, hade 10 % tagits i bruk före år 1900 och 37 % år 1947 eller senare. 1 december 1974 var som framgår av ovanstående tablå motsvarande procenttal 3 resp 74. Av de hem, som fanns i januari 1962 och som tagits i bruk före år 1947 var 73 % byggda av trä. Motsvarande andel var i december 1974 33 %.

Bestånd år 1962 (jan.) 1974 (jan.) Antal f’/0 Antal ‘X,

Ålderdomshem som tagits l bruk före år 1947 837 100 298 100 Därav byggda av trä 610 73 98 33 trä och annat 50 6 84 28 enbart av annat byggnadsmaterial 177 21 1 16 39

Från 50 till 90 % enkelrum Den procentuella andelen vårdplatser i enkelrum fördelade på egentligt ålderdomshem, avdelning för psykiskt sjuka, avdelning för långvarigt sjuka och annan sjukavdelning ökade åren 1962-1974. Totalt fanns ca 50 % av platserna i enkelrum år 1962, nära 90 % år 1974. (Tabell 6.8)

Tabell 6.8 Antalet vårdplatser i enkelrum i olika avdelningar på ålderdomshem åren 1962-1974. Procent

vård och omvårdnad 107 SOU 1977: 98 Personlig

Allt äldre boende i ålderdomshem

kommitténs i aprii 1962 var totalt Vid socialpolitiska kartläggning 67 år och däröver. Andelen yngre 91 % av ålderdomshemmens gäster i länen mellan 5 och 14 %. Majoriteten av dem var än 67 år varierade 60 och 66 år. Att mindre än en tiondel var under 67 år innebar mellan i förhållande till år 1950. En undersökning som då en kraftig minskning att 20 % var yngre än 67 år? gjordes av socialstyrelsen visade, drygt 55 681 av ålderdomshemmens totalt 58136 boende eller År 1974 var 96 % 67 år och däröver. år 1962 var 4,5 % av personer i åldern 67 år och Vid kartläggningen i ålderdomshem. Procenttalet varierade i länen mellan lägst däröver och 6,9 % (Västernorrlands län). År 1,1% (Stockholms stad) högst nämnda åldersgruppen i ålderdomshem. Bland 1974 var 5,2 % av den län den högsta andelen (7,1 %), Stockholms län länen hade Skaraborgs I kommunerna varierade andelen från lägst 0,9 % den lägsta (2,6 %). kommun) till högst 9,8 % (Kungsör, Västmanlands län). (Stockholms (Tabell 6.9)

Tabell 6.9 Kommunerna fördelade efter andelen (°/.,.,) personer i åldern 67 år och däröver i ålderdomshem åren 1971, 1973 och 1974

Andel i Antal kommuner ålderdomshem 1971 1973 1974 (°/.,.,)

40,0-49,9

l00,0—

För kommun

Högst 136,4 136,0 97,6 Lägst 9,5 9,1 9,2

Enligt den tidigare nämnda undersökningen år 1950 av socialstyrelsen

hade 22,6 % av gästerna int-e fyllt 67 år. År 1974 hade andelen minskat 3 mderdomshemmen

Och

till 4,2 %. Andelen inte fyllda 60 år var 12,4 % år 1950 och 1,0 % år deras_ Våädiagare_

år 1950 (1 semen Sven‘ 1974. Andelen i åldern 80 år och däröver var 39 % år 1950 och 63 % år statistik) ges officiella _ 1953_ 1974. (Dzagram 6.3 och tabell 6.10) Stockhom,

108 Personlig vård och omvårdnad SOU 1977: 98

\ a 90—w år 60-66 år ä; 80-w år resp. “59 ä 80-89 är 67-79 är

mo % :a: - _ \ I ° f ,i (‘I /_\ , ‘ 9o~ -‘ 7-

80-

Diagram 6.3 Ålderdomshemmens gäster den 15 maj 1950, den 12 april 1962 samt den 31 december 1971 och 1975 procentuellt fördelade på åldersgrupper (år 1962 omfattar den äldsta gruppen

a Gruppen 80 år och däröver 52,3.

Källor: 1950 års undersökning, Åldringsvårdens läge (SOU 1963: 47). Socialvården SCB.

SOU 1977: 98 Personlig vård och omvårdnad 109

En allt mindre andel av pensionärerna i ålderdomshem

Av i landet i åldern 67 år och däröver var år 1950 samtliga personer 4 % i ålderdomshem, av personer i åldern 67—79 år ca 3 % och i åldern 80 år och däröver 12 %. (Diagram 6.4) År 1962 var 2 % av ålders- 67—79 år och 13 % av gruppen 80 år och däröver i åldergruppen domshem. År 1974 var det 2 % resp. 17 %. (Tabell 6.11)

350-?

O/°°

l

90-w år / 300-

l

/

/

200“

150“

1oo—/

Diagram 6.4 Andelen 67—w år av åldersgruppen 67 år

50-/

och däräver i ålderdomshem den 15 maj -____------"-"""'“"----67-79 år 1950, den I2 april 1962 samt den 31 december I970-I975. (År I962 l I I 1 omfattar den äldsta ål- 1 I l 1950 1962 1970 1971 1972 1973 1974 1975 År dersgruppen 80—m år).

Tabell 6.11 Andelen i resp. åldersgrupp-i ålderdomshem. Procent

l l0 Personlig vård och omvårdnad SOU 1977I 98

Andelen personer i olika åldersgrupper, som var i ålderdomshem, har således i stort sett minskat. Gäster i hemmen tillhörde i allt större utsträckning de äldsta åldersgrupperna men andelen av dessa grupper som var gäster i hemmen minskade något. Av ålderdomshemmens gäster år 1950 var 49 % män och 51 % kvinnor. Andelen män har därefter minskat till 39 % år 1974.

Å lderdomshemmen allt öppnare Vid kartläggningen år 1962 uppgavs organiserad och sysselsättningshobbyverksamhet förekomma i drygt en fjärdedel av hemmen. Verksamheten stod i 5 % av hemmen öppen även för pensionärer, som bodde utanför hemmet. Särskild arbetsterapeut anlitades i 17 % av hemmen. Uppgifter om förekomsten av handledd finns sysselsättning tillgängliga för vissa år under 1960-talet. År 1963 förekom sådan verksamhet vid 552 (41 %) av de 1336 ålderdomshemmen. Verksamheten var öppen även för pensionärer utanför hemmet i 65 fall (5 %). År 1966 fanns verksamhet vid 802 (62 %) av de totalt 1 300 hemmen. Sedan år 1970 finns mera specificerade uppgifter om verksamhet vid ålderdomshemmen. (Tabell A 6.12) Vanligt förekommande verksamhet under 1970-talet har varit servering av mat på hemmet för pensionärer boende utanför hemmet samt distribution av mat. Bland verksamhet i övrigt, avsedd för sådana pensionärer, kan nämnas fotvård och s. k. hobbyverksamhet.

Ökad personal I slutet av år 1951 fanns 1 384 ålderdomshem med 36 460 vårdplatser. Vid hemmen arbetade totalt 7086 heltidsanställda och 836 deltidsanställda. Antalet vårdplatser per heltidsanställd var 5,1. befattningshavare I april år 1962 fanns 1 345 hem med 39 759 vårdplatser. Personalen utgjordes av sammanlagt 9 509 heltidsanställda och 2 584 deltidsanställda. Antalet vårdplatser per heltidsanställd var 4,2. För senare år kan personaltätheten inte närmare anges eftersom statistiken inte innehåller uppgift om personalen fördelad på heltid och deltid. (Tabell 6.12) Mellan åren 1951 och 1962 ökade den egentliga vårdpersonalen (föreståndare, bitr. föreståndare, sköterskor, undersköterskor och vårdbiträden) från ca 6 200 till ca 7 600, den ekonomiska personalen (ekonomiföreståndare, kokerskor, ekonomibiträden) från 600 till 2 600. Annan per-

Tabell 6.12 Personal vid ålderdomshemmen åren 1962-1974

SOU 1977: 98 Personlig vård och omvårdnad l l l

sonal (sysslomän, terapipersonal m. fl.) var år 1951 drygt 1 100, år 1962 ca 1 900. (Tabell 6.13)

Tabell 6.13 Personal, efter funktioner, vid ålderdomshemmen åren uppdelad 1962-1974. Antal

personalen till och 15 % till annan personal. År 1974 var procentekonomipersonal talet för 65, ekonomipersonal 18 % och annan personal vårdpersonal 17 %. Antalet föreståndare har helt naturligt minskat, medan antalet bitr. föreståndare och vårdbiträden ökat kraftigt. Relativt sett visar även antalet sjuksköterskor och undersköterskor en kraftig ökning. (Tabell 6.14)

Tabell 6.14 Vårdpersonalen fördelad på olika kategorier åren 1962-1974

År Före- Bitr. Sjukskö- Vårdbi- Antal ståndare före- terskor/under- träden platser/ ståndare sköterskor heltidsanställt Heltid Deltid Heltid Deltid vårdbiträde

1962 1 339 421 125 48 4 854 846 8 1331 631 - - 7125 3 044 7 1965 1971 1 200 1 586 256 93 9 011 7 448 7 1972 1 188 l 697 295 121 8 893 7 837 7 1973 1 189 1735 296 163 8 950 8 312 7 1974 l 174 1 800 308 218 8 805 9 355 7

För senare år finns tillgängliga beträffande antalet hem med uppgifter fotvårdsspecialist, arbetsterapeut, extra personal för enbart sjukgymnast, samt bland ekonomipersonal anställda för enbart städning. baduppgifter (Tabell 6.15) Under 1970-talet har särskilt antalet hem med sjukgymnaster ökat. I om övrig med specialuppgifter har antalet hem med fotfråga personal vårdsspecialister ökat.

Ökad utbildning Vid olika tillfällen har inhämtats om personalens utbilduppgifter ning. (Tabell 6.16)

Tabell 6.16 Föreståndarnas och bitr. föreståndarnas utbildning åren 1962--1974

År 3-årig l-årig Sjuk- Under- Hem- Men- Annan Ingen Toutb. utb. sköt. sköter- vårda- tal- utb. ang. talt examen ska re skötare utb. ?ma 1962 551 74 —— 107 — 600 7 1 339 1971 840 207 549 317 140 205 417 111 2 786 1972 904 256 598 333 126 221 359 88 2 885 1973 922 273 620 356 113 215 329 96 2 924 1974 960 300 650 368 99 211 291 95 2 974

Andelen föreståndare med 3- eller 1-årig särskild förestândarutbildning var år 1974 i stort sett oförändrad i förhållande till år 1962 eller ca 42 %. Andelen med sjuksköterskeexamen ökade däremot från 5,5 % år 1962 till 22 % år 1974. Andelen med minskade hemvårdarutbildning från 8 till 3 %. Av de 15 882 vårdbiträdena år 1971 hade 1 454 (9 %) genomgått 23veckorskurs och 3 053 (19 %) en 7- eller 8-veck0rskurs. Av de 18 160 vårdbiträdena år 1974 hade 1701 genomgått 23-veckorskurs, varjämte 269 genomgått gymnasieskolans vårdlinje. Längre utbildning hade således 11 % av vårdbiträdena. Den kortare hade 6 441 utbildningen (35 %). År 1974 hade 46 % av vårdbiträdena särskild vårdbiträdesutbildning mot 28 år 1971. (Tabell A 6.13)

Ökat medinflytande för pensionärerna Under senare år har i allt större omfattning inrättats förtroenderåd vid ålderdomshemmen, genom vilka pensionärerna fått möjlighet att aktivt delta i behandlingen av frågor rörande hemmets och skötsel. ledning Fast organiserade förtroenderåd fanns år 1970 vid 355 (ca 30 %) av de 1 219 ålderdomshemmen. År 1973 hade antalet stigit till 764 (ca 65 %) och år 1974 till 854 (ca 73 %). Av de 98 hemmen med mer än 100 vårdplatser hade 92 förtroenderåd. Under senare år har samarbete börjat utvecklas mellan ålderdomshem, barnstuga och skola. Samarbete med barnstuga förekom år 1971 vid 113 hem, med skola vid 220 hem. Motsvarande antal var 234 resp. 324 för år 1974.

vård och omvårdnad l 13 SOU 1977: 98 Personlig

A vgiftsnormer differentierade efter pensionärens ekonomiska System med avgifter, tillämpades år 1971 vid 486 (41 %) av ålderdomshemmen, möjligheter, år 1974 vid år 1972 vid 832 (70 %) hem, år 1973 vid 945 (80 %) och 1 ()53 (90 %) av hemmen. Den kraftiga ökningen senare år beror på de av differenmöjligheter, som genom lagstiftning skapats för tillämpning tierat avgiftssystem. - totalt 39 618 - i ålder- År 1960 erlade 3 527 (9 %) av gästerna domshemmen avgifter enligt ett differentierat system. Av de 52 652 gisavgifter. Enligt PU:s terna år 1968 erlade 9 260 (18 %) differentierade betalade ca hälften år 1975 en vårdavgift motsvarande kommunenkät folkpensionen minskad med garantibeloppet.

-

6.2 Den medicinska vården och omvårdnaden en upp-

gift för sjukvårdshuvudmännen

har inom ramen för lagstiftningen relativt stor Sjukvårdshuvudmännen frihet att utveckla och bygga ut sina resurser. Det gör att också sjukvården —— liksom socialvården — präglas av variationer i fråga om huvud-

männens sätt att lösa problemen. mellan Bl. a. på grund av förändringar i fråga om avgränsningen skilda vårdformer och sjukhustyper och strukturförändringar i övrigt är över tiden beträffande sjukvårdens utveckdet svårt att göra jämförelser får ändrade funktioner inom vårdsektorn och i förling. Vårdområden till andra vårdområden, vilket leder till annan fördelning av rehållande surserna leder också till att det är svårt på öppen och sluten vård. Det mellan de olika resurser att göra jämförelser sjukvårdshuvudmännens och deras utveckling. Jämförelser över tiden försvåras även av förändringar i huvudmanunder 1960-talet. Distriktsvården fördes över från staten till naskapet år 1963, mentalsjukvården år 1967. T. o. m. år landstingskommunerna också skolorna för psykiskt ut- 1966 innefattade sjukvårdsstatistiken vecklingsstörda (särskolorna). kommer När det gäller utvecklingen på hälso- och sjukvårdsområdet, verksamhet av särskild betydelse för pensionärerna och deras levnadsförhållanden, främst långtidssjukvården, att behandlas i det följande. Såväl landsting som kommuner utan-för landsting innefattas i begreppet

sjukvårdshuvudmän.

6.2.1 Kartläggningen i april 1962

Enligt socialpolitiska kommitténs kartläggning, som i fråga om sjukvårför de äldre och därför unden främst avsåg vårdformer av betydelse dantog bl. a. förlossningshem och vård av psykiskt utvecklingsstörda, fanns (inkl. primärkommunal och enskild vård) inom kroppssjukvården och inom ca sammanlagt närmare 61 000 vårdplatser mentalsjukvården

1 14 Personlig vård och omvårdnad SOU 1977: 98

37 000. Av platserna inom hänfördes i runda tal kroppssjukvården 42 000 (68 %) till akutsjukvården och drygt 19 000 till långtidssjukvården. Inom fanns mentalsjukvården ca 31 000 vårdplatser (83 %) på mentalsjukhus och lasarettskliniker, 6 000 på sjukhem. De drygt 19 000 platserna inom den somatiska långtidssjukvården fördelade sig efter huvudman och vårdform enligt följande.

Landstingen Kliniker:

Socialnämnder

Totalt 19 213

Vårdplatsantalet inom långtidssjukvården räknat i promille av hela befolkningen uppgick till 2,6 för hela riket. Räknat i promille av antalet personer fyllda 70 år var antalet vårdplatser 33,9. Promilletalet var högst för Uppsala län (54,6) samt för Norrbottens (46,0) och Örebro län (45,8), lägst för Kristianstads län (16,9) och Jämtlands län (18,6). Inom den somatiska akutsjukvården var 31 % av patienterna 65 år och däröver, inom långtidsvården 81 %. Av patienterna inom mentalsjukvården var på sjukhusen 31 % 65 år och däröver samt på sjukhemmen 42 % (Tabell 6.17)

Tabell 6.17 Patienternas fördelning efter ålder (april 1962). Procent

De i patientinventeringen redovisade patienterna utgjorde sammanlagt 1,2 % av befolkningen enligt folkräkningen den 1 november 1960. Av alla i åldern 67 år och högre redovisades 4,6 % totalt (offentlig och

SOU 1977: 98 Personlig vård och omvårdnad 1 l 5

privat sjukvård) som patienter i patientinventeringen, 3,9 % på statens institutioner. Andelen i och landstingens patienter på dessa institutioner olika åldrar i procent av samtliga personer i resp. åldersgrupp framgår av tabell 6.18.

Tabell 6.18 Andel patienter (exkl. patienter i primärkommunal och privat sjukvård) i april 1962 i ‘X, av samtliga personer i resp. åldersgrupp

Ålder Vårdform Akut Vård av Mental- Mental- Totalt kropps- långvarigt sjukhus sjukhem sjukvård kroppssjuka

akutsjukvården sammanlagt 13 °/00 och inom långtidsvården 19 0/00 av samtliga personer i åldern 67 år och däröver. Variationema mellan sjukvårdsområdena låg i fråga om akutvården mellan lägst 9 och högst 20 °/00 (Västerbottens län). I fråga om långtidssjukvården låg relationstalet för 10 områden mellan 10 och 15 0/00 samt för 11 områden mellan 16 och 20 0/00. Ovanför promilletalet 20 återfanns Uppsala, Örebro och Norrbottens län samt de landstingsfria städerna (utom Gävle). Beträffande mentalsjukvården kunde liknande beräkningar inte göras på grund av mentalsjukvårdens organisation med staten som huvudman.

6.2.2 Den slutna sjukvårdens utveckling efter år 1962

Ökning av vårdplatsantalet totalt inom sjukvården med drygt 15 000 Antalet i sjukvårdsstatistiken redovisade inrättningar minskade från 924 vid slutet av år 1962 till 880 vid slutet av år 1975.4 Det fastställda vårdplatsantalet ökade däremot totalt från nära 121 000 till 136 400 eller med ca 13 %. Före år 1967 ingick, som nämnts, även särskolorna i uppgifterna. (Tabell A 6.14) Av det totala platsantalet kom år 1960 ca 58 % och år 1975 ca 64 % på kroppssjukvården. Inom kroppssjukvården ökade antalet platser, räkfrån 907 år 1960 till 1 064 år 1975. *Allmän och nat per 100000 av folkmängden, hälsominskade motsvarande tal från 459 till 441. Sjukvård (i Sem - i För den psykiatriska vården ff‘ m 11 a

(Tabell 6.19; tabellA 6.15) fáüêâfâf)

l 16 Personlig vård och omvårdnad SOU 1977: 98

Tabell 6.19 Sjukvårdsresursernas fördelning på olika vårdformer

År Kroppssjukvård Psykiatrisk vård

Fast- Per Fast- Per Special- Samtliga vårdformer ställt 100 000 ställt j??? 100 000 sjukhus plats- av folk- plats- av folk- plats- Fast- Per antal mängden antal mäng- antala ställt 100 000 den plats- av folkantal mängden

1960 67 986 907 34 408 459 14 287 116 681 l 557 1965 73 472 945 36 400 468 15 795 125 667 l 617 1970 82 636 l 023 37 038 458 13 970 133 644 l 654 1975 87 345 1 064 36 232 441 12 816 136 393 l 662 a Till specialsjukhus hänförs institutioner för vård av utvecklingsstörda (exkl. särskolor) samt för epileptiker.

Platsantalet inom den somatiska långtidssjukvården mer än fördubblat Den största förändringen inom kroppssjukvården mellan åren 1960 och 1975 har ägt rum inom vården av långvarigt kroppssjuka, där platsantalet mer än fördubblats (ökning med 116 %) som följd av den prioritering som gjorts sedan år 1964. Platsantalet inom lasarettsvården har ökat med något mer än 8 %. Sluten somatisk långtidssjukvård bedrivs företrädesvis vid sjukhem, men också vid lasarett och vid långvårdskliniker knutna till lasarett. För vården av långvarigt kroppssjuka svarar i första hand sjukvårdshuvudmännen. Sjukhem drivs också av socialnämnder och av enskilda. År 1962 (april) svarade socialnämnder och enskilda för sammanlagt 5 926 sjukhemsplatser, motsvarande nära en tredjedel av totala antalet platser inom långtidssjukvården. Andelen minskade fram till år 1975 till inte fullt en tiondel av det totala platsantalet. (Tabell A 6.16) Antalet vårdplatser inom långtidssjukvården i sjukvårdshuvudmännens regi, som år 1962 (dec.) uppgick till 14 100, ökade år 1975 till något mer än 36 700. På kliniker eller avdelningar för långvarigt kroppssjuka vid lasarett ökade platsantalet från drygt 5 000 år 1962 till nära 14 600 år 1975 eller med 177 %. Antalet platser vid sjukvårdshuvudmännens sjukhem ökade från ca 9 000 år 1962 till 22 200 år 1975 motsvarande 150 %. (Diagram 6.5; tabell A 6.17) Antalet vårdplatser vid ålderdomshem minskade i Stockholms län från 7 330 år 1970 till 4 619 år 1971, alltså med 2 711 platser beroende på en överföring av sjukhem i anslutning till ålderdomshem inom Stockholms kommun till landstinget. Den kraftiga ökningen av antalet platser vid de av sjukvårdshuvudmännen bedrivna sjukhemmen mellan åren 1970 och 1971 är således delvis beroende på överflyttningen. Totalantalet platser inom vården av långvarigt ökade kroppssjuka med i genomsnitt 1 530 platser per år perioden 1962-1975. Under åren 1965-1969 ökade platsantalet med drygt 10 000 eller med över 2 000 vårdplatser per år. Ökningen under senare år har gått i minskad takt (ca

SOU 1977: 98 Personlig vård och omvårdnad l 17

1 800 år 1974, l 800 platser år 1971, ca 1 400 år 1972, ca l 000 år 1973, 756 år 1975).

Antal I

(l 1 O00Ial

22-

18-

16* .f‘ 1.10 $

~2$$QC$3“- . 2-____-__---------o I I I I I I I I I I I I: 1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 År Ii-Sjukvårdshuvudmännens c a u.. u Socialnämnders sjukhem

¢?rzi::zgIr(»::2nr¢;5jarI::»1ft;:3i:[[I

Sjukhem/vårdhem ---- Enskilda Siukhem - ---0- åMZVWiR kmPP-Ysfükü Sjukvårdshuvudmännens den 31 december åren knngker ene, avd» vid [asaren

antalet primärkommunala och Det fastställda vårdplatser (landstings-, enskilda) Allmän hälso- och sjukvård räknat per 1 000 av anenligt år 1975. talet personer i åldern 70 år och däröv-er var 35 år 1962 och 50 (Diagram 6.6) behovstal, 55 /00 av antalet personer i ål- Läkarprognosutredningens dern 70-w år, som var riktmärke för utbyggnaden under längre tid, av Stockholms (72 /00), Göteborgs och Bohus hade år 1975 uppnåtts län (57 0/00) samt Västernorrlands län (56 0/00). De lägsta talen redovisa- (36 0/oo) och Jämtlands län des för Skaraborgs (34 0/oo): Malmöhus (37 °/00). En jämförelse mellan promilletalen för varje sjukvårdsområde för åren 1965 och 1974 finns i diagram 6.7. Beräknat i promille av antalet personer i åldern 70 år och däröver var platsantalet lägre år 1975 Promilletalet var oförändrat i två än år 1974 i 13 sjukvårdsområden. län, medan det hade ökat i nio. (Tabell A 6.18)

l I8 Personlig vård och omvårdnad SOU 1977: 98

0/ oo

I}

50*

O

45 C ’,o-‘—-a’

,G

40-

30~

Diagram 6.6 Anm] vårdplatser fär läng- I I f I I I I I I I I I

ti

varigt kroppssjuka den 1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 7 31 december åren 1963 —I975 per I 000 av Samtliga vårdplatser amulet personer i ål- ----- I vårdplatser i sjukvårdshuvudmännens dern 70 år och diiröver och socialnämnders regi

ÅO/oo 80- 1965 1974

70-N

N N N 60—N N

[K N

N

5o—~E1Ef

\\\\ :T~NN 1

Nufk: ü 40_“:~N

\N:N

lIlIfIIIIIIIIIIIIII1IIlI7H

::N:

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT

1Il1lI(I1I11111I11II11I7l

N~\N

IIIIIIIIIIIIIIIIITIIIIIIIIII

IIIIIIIIIIIIIIII/lllff] IITTIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIITI 1II1I11II1r1IlI1I1IiT1

30-::::

LITIIJIIIIIIIIIIIIIIIIII IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIITI

:E::

20-Eiis

IDGUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUGGI DICQICCCCICSCCCCQZCQ

NNNN ::N~ ~:E: 10~:~N~ N3‘: Na N

LänAB C D E n O I I K r MNVOP R

srüwxv ZACBDHeIa

riket Diagram 6.7 Antal vårdplatser för långvarigt kroppssjuka per I 000 personer i åldern 70 år och därfiver, åren 1965 och I 974, Iänsvis

SOU 1977: 98 Personlig vård och omvårdnad l 19

Ca 3 000 flera platser inom den psykiatriska vården

Den vården överfördes som tidigare nämnts år 1967 till psykiatriska och har därefter alltmera integrerats med den somatiska landstingen vården. Det fastställda antalet vårdplatser inom den psykiatriska vården var år 1960 totalt ca 34 000, varav 1 300 (ca 4 %) i kliniker. År 1975 hade det totala platsantalet ökat till drygt 36 000. Klinikerna hade då inte fullt 3 000 (8 %) vårdplatser. Lasaretten för psykiatrisk vård (menminskade under samma tid från ca 27 000 vårdplatser till talsjukhusen) ca 15 000. Platsantalet vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka ökade från 6 000 år 1960 till inte fullt 9 000 (ca 40 %) år 1975. För Vuxenpsykiatri fanns i övrigt 5 000 vårdplatser år 1970 och 9 000 år 1975. Eftersom staten tidigare hade huvudansvaret för den psykiatriska vården, främst mentalsjukhusen, med upptagningsområden som sträckte sig över flera sjukvårdsområden, kan utvecklingen inom varje sjukvårdsområde inte belysas på samma sätt som i fråga om den somatiska vården. Psykiatriska kliniker och sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka har drivits av landsting. Psykiatriska kliniker saknades år 1960 i 11 sjukvårdsområden. År 1975 saknades sådana kliniker i 3 områden, nämligen Kronobergs, Gotlands och Blekinge län. Där fanns emellertid lasarett för psykiatrisk vård (mentalsjukhus). Antalet vårdplatser vid psykiatriska lasarettskliniker var nära 3 000 år 1975. Av dessa fanns 463 (16 %) i Stockholms, 401 i Kristianstads län, 366 i Hallands och 253 i Norrbottens län. Hälften av vårdplatserna vid psykiatriska kliniker fanns således i de fyra angivna länen. Lägsta antalet platser redovisades i Skaraborgs län (24) samt Göteborgs och Bohus län (34). (Tabell A 6.19) Av de drygt 6 000 sjukhemsplatserna år 1960 fanns närmare 1 200 (ca 20 %) vid enskilda sjukhem. Antalet enskilda sjukhemsplatser hade år 1975 ökat till drygt 2 900. Platsantalet vid sjukhem drivna av sjukvårdshuvudmännen ökade samtidigt med 700.

De äldre och den slutna sjukvården Som resultat av patientinventeringen i april 1962 redovisade, som tidigare framgått, socialpolitiska kommittén att 38 % av patienterna på sjukhus var i åldern 67 år och däröver. På lasarett och mentalsjukhus var drygt fjärdedelen pensionärer. Inom långtidssjukvården för kroppssjuka utgjorde de nära 80 %. Någon liknande hela landet omfattande patientinventering har därefter inte gjorts. Genom socialstyrelsens försöksverksamhet sedan år 1964 med en individbaserad patientstatistik från kroppssjukhusen (PAKRO) i Uppsala sjukvårdsregion har vissa uppgifter erhållits om de äldres sjukvårdskonsumtion. Resultat av verksamheten har publicerats i Patientstatistik i serien Socialstyrelsen redovisar. På ett individanknutet tiondelsurval från socialstyrelsens patientstatistik vid Uppsala-regionens kroppssjukhus under fyraårsperioden 1965-

120 Personlig vård och omvårdnad SOU 1977: 98

1968 har inom en undersökning Spri gjorts med syfte att belysa hur olika personer utnyttjar sjukhusvård över längre rid.“ Undersökningen omfattade ett urval på totalt 71 207 vårdtillfällen. I materialet studeras särskilt en grupp storkonsumenter av sluten kroppssjukvård, definierad som personer med minst 90 vårddagar och/eller minst 5 vårdtillfällen under fyraårsperioden. Storkonsumenterna utgjorde 3 096 personer motsvarande 7,4 % av samtliga vårdade personer. De svarade för 22 % av samtliga vårdtillfällen och 55 % av alla vårddagar. Inom storkonsumentgruppen dominerade kvinnorna. 45 % av storkonsumenterna var 65 år eller äldre medan motsvarande siffra för samtliga vårdade var 19 %. Långvårdskvoten, definierad som andelen vårddagar i långtidsvård av totalantalet vårddagar, var för storkonsumentgruppen som helhet 68 %. En liten grupp storkonsumenter med minst två års vårdtid utgjordes till största delen av gamla personer som framlevde de sista åren av sitt liv på långvårdssjukhus. I rapporten framhålls, att studien endast omfattat sluten kroppssjukvård. För att få en fullständigare bild av vilka sjukvårdsinsatser som görs för olika patientgrupper krävs utvidgade studier omfattande även sluten psykiatrisk vård och öppen vård. Inom socialstyrelsen sammanställs en individbaserad diagnosstatistik grundad på uppgifter från sjukvårdshuvudmännen. Uppgifter registreras för varje utskriven patient. Samtliga huvudmän lämnar inte uppgifter. Statistiken avser kroppssjukvård vid lasarett och sjukhem samt vård vid psykiatrisk klinik såväl inom lasarett där huvudsakligen somatisk vård meddelas som inom lasarett för psykiatrisk vård (mentalsjukhusen). Fr. o. m. år 1973 täcks samtliga psykiatriska kliniker, lasarett och sjukhem av socialstyrelsens statistik. På grundval av socialstyrelsens individbaserade diagnosstatistik för år 1970 har inom Landstingsförbundet gjorts en undersökning, som omfattar närmare 700 000 utskrivna patienter från kroppssjukvård vid lasarett och sjukhem för långvarigt kroppssjuka samt vård vid psykiatriska kliniker.° har haft Undersökningen till syfte att på ett riksomfattande statistiskt material - konsumtionen belysa av sluten vård 1970 fördelad på klinikblock m. m. - konsumtionen jämföra av sluten vård mellan olika grupper sedan hänsyn tagits till vissa faktorer, exempelvis ålder - beräkna vissa demografiska förändringars betydelse under perioden 1960-1972 för konsumtionen av sluten vård. I fråga om konsumtionen av sluten vård per 10 000 invånare inom olika tätortsklasser konstateras att ju högre tätortsgrad desto större konsumtion av sluten vård. En jämförelse mellan den rena exempelvis 5 Sjukhusvårdens konlandsbygden och Stockholms kommun visar att skillnaden till ca sumenter (Spri-rapport uppgår 18/72). två vårddagar per invånare (3,5 resp. 5,6 vårddagar per invånare). “Konsumtion av sluten Resultaten vad gäller konsumtion av sluten sjukvård i olika ålderssjukvård 1970 samt statiav vissa grupper sammanfattas så att ca 50 % av den slutna vården ges åt den stikberäkning demografiska föränd- tiondel av befolkningen som är äldst. Den procentuella andelen av konringars betydelse under sumtionen hos gruppen 70 år och äldre uppgår till ca 25 % inom somaperioden 1960-1972 tisk akutvård medan den procentuella andelen (april 1974). av befolkningen utgör

Personlig vård och omvårdnad 121 SOU 1977: 98

Motsvarande andelar inom somatisk långvård, psykiatrisk vård 8,7 och samtlig vård är ca 75 %, 30 % och 40 %. Resultatet redovisas schematiskt i diagram 6 a-d. av undersökningen

6.2.3 Hälso- och sjukvård utanför sjukhus Den del av hälso- och sjukvård utanför sjukhus, som är av särskild betyär distriktsvården - distriktsläkarnas och didelse för pensionärerna striktssköterskornas verksamhet —— samt hemsjukvården. År 1963 trädde i kraft, likaså en ny allmän läkarinsjukvårdslagen struktion samt ändringar i hälsovårdsstadgan. Den 1 juli 1963 blev huvudmän för 1 juli 1962 landstingskommunerna provinsialläkarna. 1 dess ställe trädde den av upphörde förste provinsialläkarinstitutionen. 1961 års höstriksdag antagna länsläkarorganisationen, som bl. a. har att utöva vårdhem och privatläkare. Från den 1 viss tillsyn över enskilda 1968 överfördes stadsdistriktsläkartjänsterna i städer under landsjuli ting till landstingen. Genom ändring av sjukvårdslagstiftningen den 1 januari 1973 har sjukvårdshuvudmännen fått de formella förutsättningarna att föra ut mer kvalificerade vårduppgifter till den öppna sjukvården. År 1972 gjordes en allmän översyn av de bestämmelser som behandlar läkartjänsterna. Benämningen provinsialläkare ersattes av distriktsläkare. Även beteckningen stadsdistriktsläkare slopades. Distriktsläkare (ordinarie, biträdande, extra) är numera den generella benämningen på läkardistriktens läkare. Läkartjänsterna i läkardistrikten var fram till år 1973 avsedda för allmänläkarvård. Numera tillåter sjukvårdslagen även distriktsläkartjänster inom specialistvård. Allmänläkarens tidigare speciella funktion som ”tjänsteläkare” är nu avskaffad. De uppgifter som tidigare låg i detta begrepp fördelas numera mellan alla läkare i offentlig tjänst beroende på lägligheten och tillkommer inte specifikt allmänläkare. De sjukvårdspolitiska målen har i allt högre grad gällt en förändrad struktur av den svenska sjukvården. Den viktigaste utvecklingslinjen är att bygga ut den decentraliserade öppna sjukvården och långtidssjukvården. En betydande utbyggnad av vårdcentraler och andra former av närhetsservice inom distriktsvården har också kommit igång på olika håll i landet.

Ökad andel av läkarna till distriktsvården Den 1 januari 1961 fanns 24 förste provinsialläkartjänser, 24 tjänster för biträdande förste (en i varje län) och 611 tjänster för provinsialläkare provinsialläkare. Antalet provinsialläkardistrikt var 602. Av de 611 provinsialläkarbefattningarna var 117 vakanta med eller utan insatt vikarie. Antalet provinsialläkare var alltså 494. Stads- och distriktsläkartjänsterna var 264, varav 37 vakanta. Köpings- och municipalläkartjänsterna 3, därav en vakant. År 1974 fanns 25 länsläkare, 15 bitr. länsutgjorde

122 Personlig vård och omvårdnad SOU 1977: 98

Antal vårddagar per 10 000 inv. 80 000 Män

z 2:0 Kvinnor 70 000- —-?’ Man och kvinnor

60 000-

50 000*

40 000‘

30 000-

20 000-

10 000* Diagram 6.8 a Vårddagar per 10 000 invånare efter ålder och L kön år 1970. Samatisk

akutvård é 1b 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 55 fo!?

Antal vårddagar per 10 000 inv. 180 000 å I 170 000 I 1:11 Kvinnor 160 000- I I 150 000 I I 140 000‘ I 130 0004 I I 120 000- I 110 000- I I 100 000- I I 90 000- I 80 000- I I 70 000- I 60 000-

50 000-

40 000-

30 000-

20 000* Diagram 6.8 b Vårddagar per 10 000 invå- 10 000* nare efter ålder och kön år 1970. Somatisk Iångvård

SOU 1977: 98 Personlig vård och omvårdnad 123

A Antal vårddagar per 10 000 inv.

60 ooooooooo —--— Kvinnor 50 000- .. _ c-_1 Man och kvmnor

40 000-

30 000-

20 000

10 0001 Diagram 6.8 c Vårddagar per 10 000 invå› nare e/Ier ålder och , I , I , , , 1 . , kön år 1970. Psykia- 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 —- År :risk vård

A Antal vårddagar per 10 000 inv. I

200 000-4 ooo oo u oo Man

G- -I — II Kvinnor

Man och kvinnor

150 000

100 000-

50 000-

Diagram 6.8 d Vårddagar per 10 000 invånare efter ålder och 1 I I I | u I 1 kön år I970. Samtlig I I 1 I 1 5 1015 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70~ År vård

124 Personlig vård och omvårdnad SOU 1977: 98

läkare samt 2 förste stadsläkare. l distrikten fanns 1 409 läkartjänster år 1971, 1 357 år 1972 samt 1463 år 1973. Antalet läkartjänster (distriktsläkare, överläkare, bitr. distriktsläkare, bitr. överläkare, avdelningsläkare, underläkare) i öppen vård utanför sjukhus uppgick hösten 1974 till sammanlagt 1 877, fördelade enligt följande.

Antal tjänster

Antalet läkarstationer ökade i betydande grad under perioden 1962- 1973. De uppgick år 1973 till 713, fördelade på följande sätt. Drygt 60 % var l-läkarstationer.

på grund antal enläkarstationer upphört. År 1975 fanns sammanlagt 680 läkarstationer, varav 348 (51 %) var 1-läkarstationer. Antalet tjänster för samtlig personal inom distriktsläkarväsendet inkl. vårdcentraler uppgick år 1973 till 4 636, år 1974 till 5 376 samt år 1975 till 6 170. Mellan åren 1960 och 1974 ökade antalet yrkesverksamma läkare i landet i såväl sluten som öppen vård från 6 700 till 12 800, en ökning med 91 %. Antalet läkare per 100 000 invånare var 90 år 1960, 134 år 1971 och 156 år 1974. Omvänt var antalet invånare per läkare 1050 år 1960, 720 år 1971 och 640 år 1974. En arbetstidsförkortning m. m. för läkarna har genomförts under perioden. År 1960 var ca 12 % av läkarna i distriktsvården. År engagerade 1974 var det ca 15 %.

Mindre ökning av antalet distriktssköterskor Distriktssköterskorna, vilkas verksamhet ursprungligen var förlagd till landsbygden, hade att svara för dels sjukvård i hemmen, dels hälsovård, nämligen spädbarnsvård, skolhygienisk verksamhet, dispensärarbete och bostadstillsyn. I städerna motsvarades distriktssköterskorna av stadssköterskor, sjuksköterskor vid barnavårdscentraler, dispensärsköterskor m. fl.

SOU 1977: 98 Personlig vård och omvårdnad 125

Distriktssköterskornas verksamhet regleras numera i normalinstruktion för distriktssköterska (MF 1964:86) och innefattar bl. a. hälsouppoch medverkan inom förebyggande vård, såsom barnhälsovård lysning och skolhälsovård. Sjukvård i hemmet och på egen mottagning upptar en stor del av verksamheten. Antalet distriktssköterskor uppgick år 1960 till 1548. De gjorde 825 och 304 i hälsovård. Antalet stadshembesök per sköterska i sjukvård sköterskor m. fl. var ca 1 150 år 1957. Antalet distriktsskötersketjänster har därefter ökat och uppgick hösten 1974 till 2 050, varav l 804 var besatta. Distriktssköterskornas hembesök uppgick år 1974 till 1 101 per sköterska i sjukvård och till 173 i hälsovård. Antalet sjuksköterskor i landet uppgick år 1965 till yrkesverksamma nära 24 000. l distriktsvården fanns totalt ca 3 800 (ca 16 %). Andelen sköterskor i distriktsvården var ungefär densamma år 1972. Motsvarande procenttal för enbart distriktssköterskorna var ca 8 resp. 5 %. Räknas endast besatta distriktsskötersketjänster blir procenttalen ca 7 resp. 4 %. I fyra sjukvårdsområden var antalet distriktsskötersketjänster mindre år 1974 än år 1960 (Jönköpings, Blekinge, Hallands och Västernorrlands som visat ökning, är ökningen i en del fall län). l de sjukvårdsområden. obetydlig, endast en eller annan tjänst. (Tabell A 6.20). Vid bedömningen av dessa uppgifter bör dock uppmärksammas att distriktssköterskorna kan ha avlastats arbetsuppgifter genom att tjänster som barnsjuksköterskor och barnmorskor m. fl. inrättats. Antalet personer i åldern 70 år och däröver per distriktssköterska i sjukvårdsområdena har ökat sedan år 1960. Varje distriktssköterska har att svara för ett allt större antal äldre. Ökningen är betydande i de sjukvårdsområden för vilka redovisats ett minskat antal distriktsskötersketjänster. (Tabell A 6.21). Antalet hembesök per distriktssköterska har dock som nyss nämnts ökat. Ett visst bistånd har distriktssköterskorna fått genom den ökade hemsamaritverksamheten. Distriktssköterskorna gjorde 1,4 miljoner hembesök år 1966. Av dessa var ca 17 % att hänföra till långtidsvård. Av de 1,2 miljoner besöken vid distriktssköterskornas mottagning var ca 2 % att anse som långtidsvård. År 1974 var antalet hembesök drygt 2 miljoner, av vilka ca 15 % avsåg långtidsvård. Av de nära 2,3 miljoner mottagningsbesöken gällde något mer än 1 % långtidsvård. (Tabell A 6.22).

Ökning av antalet personer med hemsjukvårdsbidrag Socialpolitiska kommittén fann vid sin kartläggning i april 1962 att det var svårt att få fram uppgifter om hemsjukvårdens omfattning m. m. bl. a. beroende att skilja mellan sjukvård och annan på svårigheterna hjälp i hemmen. Med hemsjukvård avsåg kommittén inte endast sjukvård, som bedrevs genom sjukvårdsutbildad personal, främst distriktssköterskor, i enskilda bostäder utan även de vårdåtgärder genom anhöriga och andra för vilka ersättningar lämnas för att de tog hand om och

126 Personlig vård och omvårdnad SOU 1977- 93

övade tillsyn över sjuka personer, vilka annars skulle vistats på sjukvårdsanstalter. Sjukvårdshuvudmännen redovisade 8 189 äldre och handikappade, för vilka hemsjukvårdsbidrag vid utgick undersökningstillfället. Omkring 60 % beräknades vara ålderspensionärer. Drygt 2 % av ålderspensionärerna beräknades få hemsjukvårdsbidrag i Västernorrlands och Västerbottens län, knappt 2 % i Stockholms län. l övriga län utgjorde antalet i allmänhet mindre än 1 %. I 20 % av fallen beräknades make eller maka och i ungefär lika många fall en hemmadotter vara vårdare, i drygt 30 % någon annan anhörig och i återstående nära 30 % en icke

anhörig. Löpande statistik beträffande hemsjukvården finns inte tillgänglig förrän under de senaste åren. Antalet personer med hemsjukvårdsbidrag (vårdade) uppgick enligt tillgängliga uppgifter år 1973 till sammanlagt drygt 36 000 motsvarande 448 per 100 000 invånare (47 per 1 000 invinare 70 år och äldre). Antalet var 36 600 år 1975 (445/100 000 invånareeller 45/1 000 70 år och äldre). Den 31 december 1974 redovisades enligt LKELP 35 435 bidragstagare (vårdade), varav 18 493 (52 %) vårdad av anhörig, 11 662 (33 %) av hemsamarit och 2 345 (ca 7 %) av både anhörig och hemsamarit. Verksamheten varierar mellan olika Största sjukvårdsområden. antalet med hemsjukvårdsbidrag absolut sett fanns år 1975 i Stockholms län (6 671) och i Kalmar län (1816), lägsta antalet i Gotlands län (254). (Tabell A 6.23). Även om nära hälften av de vårdade beräknas vara under den allmänna pensionsåldern, brukar ibland antalet vårdade i förhållande till antalet personer i åldern 70 år och däröver användas som mått på verksamhetens omfattning. Största andelen vårdade per 1 000 i åldern 70 år och däröver år 1975, 89 0/00, redovisades för Jämtlands län. Närmast följde Västerbottens Norrbottens (80/00), län 79 /00 och Kalmar (65 /00). De lägsta promilletalen hade Uppsala, Älvsborgs och Gävleborgs län (vardera ca 23 0/00) samt Kristianstads län (32 /00). Totalt för riket uppgick promilletalet till 45.

SOU 1977: 98 127

7 De samlade resurserna

I kapitel 4-6 har utvecklingen på områden av väsentlig betydelse för pensionärerna under 1960- och fram till mitten av 1970-talet belysts på olika sätt. Det gäller främst de för levnadsförhållandena betydelsefulla och i de allmänna riktlinjerna prioriterade komponenterna ekonomisk och trygghet, arbete och ekonomi, bostad, vård självständighet och omvårdnad, innefattande social och medicinsk vård såväl i öppna som slutna former. Det kan konstateras, att verksamheter av olika slag ökat i stor omfattning och att samhället alltmera engagerat sig. I de nämnda kapitlen främst med uppgifter om utvecklingen mätt i har utvecklingen belysts exempelvis antalet pensionärer som fått del av olika anordningar. I förevarande kapitel görs ett försök till sammanfattning av utveckbl. a. med utgångspunkt i kostnadssidan, som inte berörts i så lingen stor utsträckning i det föregående. Som framhållits i kap. 1 är de uppav olika myndigheter och organisationer, bl. a. gifter som sammanställts i form av löpande statistik, inte alltid tillräckliga för att ge en helhetsbild av utvecklingen för pensionärer. Det gäller inte minst kostnadssidan. PU vill trots detta försöka ge en helhetsbild av utvecklingen under perioden även om den är grov och måste omges med många reservationer. Framställningen är i huvudsak koncentrerad till utvecklingen under perioden 1960-1975.

7 .1 Allt färre i arbete -

pension ger trygghet

I fråga om arbete kan, som framgår av kap. 4, konstateras, att de äldre åldersgrupperna i allt större utsträckning slutar förvärvsarbeta eller trappar ner sitt förvärvsarbete. Detta har skett jämsides med och - det torde man kunna -- till stor del på grund av förutgå från bättringar av socialförsäkringarna. Allt flera har fått ATP som tillägg till folkpensionen. För dem som inte har fått eller får liten ATP har standardförbättringarna -- och framför allt pensionstillskotten haft stor betydelse för den ekonomiska självständigheten och tryggheten. Vid sidan av förbättrade socialförsäkringsförmåner har också arbetsmarknadens parter träffat avtal om kompletterande pensionssystem (tjänstepension) vilka kommit att omfatta allt fler arbetstagare samtidigt som dessa pensioner förbättrats för den enskilde. I sammanhanget

128 De samlade resurserna SOU 1977: 93

förtjänar det nämnas att vid sidan av den allmänna försäkringens pensionsförmåner utgick tjänstepension till ca 480 000 pensionstagare under år 1975. Under samma år utbetalade berörda pensionsanstalter sammanlagt 4525 milj. kr. för olika slag av kompletterande tjänstepensionsförmåner till pensionärer vid sidan av och inom den allmänna pensioneringen. Efter år 1975 har betydelsefulla reformer skett inom den allmänna pensioneringen. Den allmänna pensionsåldern har sänkts från 67 till 65 år, folkpensionens grundbelopp liksom också pensionstillskotten har höjts. Vidare har rörlig pensionsålder mellan 60 och 70 år införts i form av förtida eller uppskjutet uttag av hel eller halv ålderspension. Samtidigt har bestämmelserna om förtidspension vidgats för personer mellan 60 och 65 år som inte kan arbeta p. g. a. medicinska eller arbetsmarknadsmässiga skäl fram till den allmänna pensionsåldern 65 år. Slutligen har en ny pensionsförsäkring för delpension i kombination med deltidsarbete införts. Delpension ger den enskilde mellan 60 och 65 års ålder möjlighet att trappa ner sin arbetsinsats under de sista yrkesverksamma åren. Kostnaderna för ålders- och förtidspension exklusive kommunalt bostadstillägg inom den allmänna försäkringen ökade i runda tal från 2 380 milj. kr. år 1960 till 16 885 milj. kr. år 1975. Omräknat i 1975 års priser steg pensionsutbetalningarna från 5 186 milj. kr. år 1960 till 16 885 milj. kr. år 1975 för dessa pensionärskategorier. (Tabell 7.1) Ökningen skall bl. a. ses mot bakgrund av ökat antal pensionärer, ett ökande antal ATP-pensionärer med successivt högre ATP samt successiva förbättringar av folkpensionsförmånerna.

Tabell 7.1 Folkpensions- och ATP-kostnader åren 1960-1975 i 1975 års priser, milj. kr.; ålders- och förtidspension

År Folkpension ATP Folkpension + ATP Ut- Ökning från Ut- Ökning från Ut- Ökning från betald föreg jäm- betald föreg jäm- betald föreg jämpen- förelseär pen- förelseår pen- förelseår sion ------ sion e sion e mkr. i% mkr. i% mkr. 1%

Ålderspensiøn 1960 4362 - —— —- — — 4362 — — 1965 5 757 1 395 32 104 —- — 5 861 1 499 34 1970 7615 1858 32 823 719 691 8438 2 577 44 1975 9945 2330 31 2450 1627 198 12395 3957 47 Färtidspension 1960 824 - - — — — 824 — — 1965 1 056 232 28 86 — — 1 142 318 39 1970 l 528 472 45 528 442 514 2 056 914 80 1975 2660 1132 74 1830 1302 247 4490 2434 118

En viktig del i pensionärernas förbättrade standard är de successivt höjda kommunala bostadstilläggen (kbt) som komplement till pensionerna. Till följd av bl. a. kommunsammanläggningama har beloppen ökat och normerna gjorts mera enhetliga. Kostnaderna för kbt var

De samlade resurserna l29 SOU 1977: 98

kr. år 1975. Omräknat i 1975 års 275 milj. kr. år 1960, 1663 milj. ökade kostnaderna från 599 till 1 663 milj. kr., en ökning med priser 178 %. Under samma ökade antalet pensionärer med kbt från period 538 000 till 739 000 eller med 37 %. 1960-1975 för folkpensionerna to- Under perioden steg utgifterna talt med i genomsnitt 5,3 % per år räknat i fasta priser. Samtliga pensionsförmåner i form av folkpension, ATP och kbt ökade med i gekan jämföras med en ökning av nomsnitt 7,2 % per år. Dessa siffror hela den privata konsumtionen under samma period med i genomsnitt hänsyn till att antalet pensionärer under 3,2 % per år. Tas emellertid perioden ökade med 3,1 % per år medan den totala befolkningstillendast annorlunda. Penväxten var 0,6 % utfaller jämförelsen något sionsförmånerna från den allmänna försäkringen per pensionär ökade med ökningen av under perioden med 4,1 % per år, vilket kan jämföras reallönen vilken uppgick till i genomsnitt 4,3 % per år per sysselsatt under samma period.

Miljarder kr

B Folkpension

Diagram 7.1 Pensionskostnader åren 1960-1975 i 1975 1975 År 1960 1965 1970 års priser

l30 De samlade resurserna SOU 19773 93

De sammanlagda kostnaderna för ATP folkpension, och kbt uppgick räknat i fasta priser år 1960 till 6219 milj. kr. och år 1975 till 20 910 milj. kr., en ökning med 236 %. (Diagram 7.1). Till år 1975 kan även läggas utbetalda om sammanlagt tjänstepensioner 4 525 milj. kr. och frivilliga pensioner över riksförsäkringsverket om 26 milj. kr. Det totala utbetalda pensionsbeloppet utgör därmed 25 461 milj. kr. under år 1975. Som jämförelse kan nämnas att de utbetalade pensionsunder år 1975 utgjorde 8,9 % av bruttonationalprodukten. beloppen En fördelning av pensionärerna efter faktiskt utbetald i de pension enskilda fallen finns inte tillgänglig. Även om genomsnittstal har många brister och måste förses med reservationer, kan de dock ge en viss uppfattning om utvecklingen av pensionsbeloppen. En ålderspensionär med enbart folkpension fick, omräknat i 1975 års priser, 5 904 kr. i genomsnitt år 1960, vartill kan läggas kbt på i genomsnitt 610 kr. Den totala

pensionen (folkpension inkl. kbt) var således 6 514 kr. År 1975 var genomsnittet för folkpensionen 9 367 kr., vartill kom kbt med 1175 kr. och ATP med 2 308 kr. Genomsnittlig folkpension, ATP och kbt uppgick till sammanlagt 12 850 kr., en ökning med ca 97 % jämfört med år 1960. Beloppen för förtidspensionärerna var år 1960 i stort sett desamma som för ålderspensionärerna. Det gällde också år 1975 i fråga om grundpensionen jämte kbt. Förtidspensionärerna hade emellertid detta år ett betydligt högre genomsnittligt ATP-belopp, 6 334 kr. mot 2 308 kr. för ålderspensionärerna. (Tabell 7.2.)

Tabell 7.2 Genomsnittlig utbetald pension per pensionstagare åren 1960-1975, folkpension, ATP och kbt i 1975 års priser

År Folkpen- ATPa Kbtb Folkpension + ATP + Kbt sion kr. kr. kr. Kr. Ökning från föreg jämförelseåri ‘X,

Ålderspensian 1960 5 904 0 610 6 513 0

12 850 30 Förtidsperzsion 1960 5 758 0 670 6 428 0

16 462 37

I Den genomsnittliga ATP-pensionen har beräknats på hela kollektivet ålders-

pensionärer resp. förtidspensionärer. Den faktiskt utgående genomsnittliga ATP-pensionen till personer med ATP var i 1975 års priser resp. år för ålderspensionärer 0, 2 027, 3 664, 5 835 kr. och för förtidspensionärer 0, 4 886, 7 511, 10 535. bDet genomsnittliga kbt har beräknats på hela kollektivet ålderspensionärer resp. förtidspensionärer. Utgångspunkten är kostnadsfördelningen av kbt på olika pensionärskollektiv år 1973, då närmare 75 ‘Z, av kbt-kostnaden utbetalades till ålderspensionärer och närmare 16 ‘Z, till förtidspensionärer; samma år uppbar 52 ‘X, av ålderspensionärerna och 40 ‘X, av förtidspensionärerna kbt.

SOU 1977: 98 De samlade resurserna 131

7.2 Bättre bostäder

Den allmänna höjningen av bostadsstandarden och ökningen av bostadsbeståndet har givetvis även kommit pensionärerna till del. I kap. 5 har dock kunnat konstateras, att trots detta många pensionärer ännu år 1975 hade en relativt sämre bostadsstandard än befolkningen i övrigt. I stort sett förbättrades bostadsstandarden för ålderspensionärerna avsevärt under 1960-talet. Förbättringen torde bl. a. kunna härledas från det av statsmakterna fastlagda mark- och bostadspolitiska programmet från år 1966. Vidare torde de höjda kommunala bostadstilläggen verksamt ha bidragit till möjligheterna för pensionärerna att skaffa sig bättre bostad. Även de åtgärder som ingick i 1964 års program för utbyggnaden av äldreomsorgen torde i icke ringa grad ha medverkat härtill. Mer än 135 000 bostäder har förbättrats med stöd av förbättringslåneverksamheten. Denna reform har också gjort det möjligt att i glesbygderna bygga s. k. temporära bostäder för pensionärer. Förbättringslåneverksamheten visade dock under senare delen av perioden tendenser till viss minskning. (Tabell 7.3.)

Tabell 7.3 Bostadsförbâttringslån budgetåren 1960/6l—-1974/75

Antal Lånebelopp milj. kr. i Genomsnittligt låne- Budgetár lägenheter 1975 års priser belopp per lägenhet i e??? 1975 års priser Totalt oärav räntefri stående del

Bostadsanpassningsbidragen är också av stor betydelse för pensionärerna. Genom detta bidrag underlättas handikappade pensionärers att klara sig själva genom olika anpassningsâtgärder i det vanförmåga liga bostadsbeståndet. Beviljade bidrag uppgick i 1975 års priser budgetåret 1960/61 till knappt 1 milj. kr. och budgetåret 1974/75 till 32 milj. kr.

7.3 Allt större andel får hjälp och vård

I fråga om vård och omvårdnad har olika åtgärder i syfte att underlätta för pensionärerna att bo kvar i sin invanda miljö haft effekt. Den sociala hemhjälpen har byggts ut kraftigt. Härvid torde det år 1964 införda statsbidraget ha haft stor betydelse. Sedan mitten av 1960-talet har även andra former av hjälp och stöd byggts ut inom kommunernas vård och omvårdnad av de handikappade och de äldre. Av störst betydelse är här färdtjänsten. Under 1975 hade färdtjänst införts i 268 kommuner och 159 000 personer hade tillstånd

132 De samlade resurserna SOU 1977: 98

att anlita färdtjänst. Under samma år uppgick kostnaderna för färdtjänsten till 179 milj. kr. Vidare kan nämnas fotvård, hårvård. hobbyverksamhet och andra former av sysselsättning för personlig aktivering och meningsfull samvaro. Kostnaderna för social hemhjälp till äldre och handikappade räknat i 1975 års priser uppgick år 1960 till 185 milj. kr. Kostnaden var år 1975 1279 milj. kr. Genomsnittskostnaden per hjälpt var pensionär 2 342 och 3 899 kr. resp. år i fasta priser. (Tabell 7.4.)

Tabell 7.4 Social hemhjälp åren 1960-1975

Antalet platser på ålderdomshem ökade från 42 300 år 1960 till 60 600 år 1975, en ökning med drygt 40 %. De redovisade driftkostnaderna ökade i fasta priser från 512 milj. kr. till 2 254 milj. kr. eller med 340 % (från 12 100 till 37 200 kr. per plats). (Tabell 7.5.)

Tabell 7.5 Ålderdomshem åren 1960-1975

Antal platser och driftkostnader i 1975 års priser

a Enskilda ålderdomshem inberäknade.

Om man ser till antalet av sjukvårdshuvudmännen beviljade hemsjukvårdsbidrag, har hemsjukvården ökat i betydande grad under perioden. Under år 1965 uppgick antalet personer med hemsjukvårdsbidrag till drygt 20 O00 och hade år 1975 stigit till nära 37 000. Kostnaderna för bidragen, som i fasta priser var 29 milj. kr. år 1960, var år 1975 289 milj. kr. Verksamheten med tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade är av stor betydelse inte minst för möjligheterna att kunna bo kvar i sitt hem och sin invanda miljö. Denna verksamhet utvecklades kraftigt under 1960-talet, men också under tiden därefter. Kostnaderna i fasta priser beräknas till 18 milj. kr. budgetåret 1960/61 och till 228 milj. kr. budgetåret 1974/75. (Tabell 7.6.)

SOU 1977: 98 De samlade resurserna 133

Tabell 7.6 Handikapphjälpmedel 1960/61-1974/75 Budgetår Utgift milj. kr. Ökning från föregående jämförelseår 1975 års priser Milj. kr. 1 V, 18 — — 1960/61

I I beloppet ingår även kostnader för enklare hjälpmedel och s.k.förbrukningshjälpmedel.

vården för har kommit till mer än Inom långvarigt kroppssjuka sedan kommitténs kartläggning i 15 000 nya vårdplatser socialpolitiska av 1960-talet. Den låneform som innefattades i 1964 års början statliga åldringsvårdsprogram och som utgick temporärt för byggande av sjuktorde ha stimulerat till den kraftiga utbyggnaden. Under senare hem, år kan konstateras en viss avmattning i utbyggnaden. De driftkostnaderna har i 1975 års priser ökat från sammanlagda 403 milj. kr. år 1960 till 3 330 milj. kr. år 1975 eller med 726 %. (Tabell somatisk långtidssjukvård och psykiatrisk vård 7.7.) I uppgifterna ingår vid sjuk- och vårdhem.

Tabell 7.7 Långtidssjukvård 1960--1975

Antal vårdplatser Driftkostnader milj. kr. Genomsnittskostnad per i 1975 års priser plats kr. Somatisk Psykia- Totalt trisk vård Somatisk Psykia- Totalt Soma- Psykia- Båda vård vård trisk vård tisk trisk vårdvårdsjuk-l vårdhem sjuk-l vård sjuk-l formervårdhem vårdhem na

1960 18 600 6 200 24 800 334 69 403 17 957 ll 129 16 250 23 300 6 700 30 000 562 132 694 24120 19 701 23 133 1965 33 600 8 500 42 100 1 222 266 1 488 36 369 31 294 35 344 1970 40 400 9 000 49 400 2 987 343 3 330 73 947 38 111 67 598 1975

7.4 och samverkan i samhällets åtgärder

Samspel

har i de nämnda med de uppgifter, som Utvecklingen kapitlen belysts finns beträffande omfattningen av olika åtgärder, främst tillgängliga om antal och antalet personer som fått del av uppgifter vårdplatser dem annat sätt samt i viss utsträckning uppgifter om perpå ett eller sonal. Som framhållits är tillgänglig statistik inte uppbyggd så tidigare att de olika delarna kan sammanfogas till en totalbild av pensionärernas behov vård och omvårdnad och mot dessa behov svaav hjälp, stöd, rande anordningar från samhällets sida. Det är inte att på detta sätt mäta effektiviteten eller graden möjligt av behovstäckning.

134 De samlade resurserna SOU 1977393

Vårdbehoven kan tillgodoses på olika sätt. Stor aktivitet på ett område kan kompensera en mindre verksamhetsgrad på ett annat. Både behoven och möjligheterna att tillgodose dem växlar från ort till annan och från tid till annan. Hur hjälpbehov blir tillgodosedda sammanhänger med samhällsstrukturen, hushålls- och familjestruktur, vårdutbudets för-

delning på olika former, såväl öppna som slutna. Avgiftssättning kan verka styrande liksom allmänhetens till olika inställning vårdformer, institutionstyper etc. Varje vårdområde och vårdform utgör en integrerad del av vårdsektorn, både socialvård och sjukvård. Vårdområdena kompletterar och går delvis in i varandra. Tillgången till stora resurser på ett område, ställer mindre krav på andra områden, brist på resurser ökar tvärtom trycket vårdområden. De olika på andra vårdområdena och vårdformerna, deras funktion och utformning är således beroende av varandra. Det är därför angeläget att söka nå fram till en totalbild av verksamheten i fråga om vård och omvårdnad. Det skulle närmast vara fråga om att belysa O antalet i olika åldersgrupper som utnyttjar anordningar för pensionärer, främst social hemhjälp, färdtjänst, ålderdomshem, långtidssjukvård O resurser inom sluten vård mätt i vårdplatsantal O insatta personalresurser. För att söka få en totalbild av insatta åtgärder för ekonomisk trygghet, bra bostad, god personlig vård och omvårdnad kan man också utgå från kostnadssidan. Då det är svårt att få fram uppgifter om inbetalade avgifter, rör det sig i allmänhet om bruttokostnaden. För en belysning av hur stor del av olika åldersgrupper, som utnyttjar anordningar för pensionärer, finns för gångna år bristfälliga och för olika verksamhetsgrenar oenhetliga uppgifter. I fråga om social hem-

hjälp och färdtjänst finns vissa uppgifter om antalet i åldern

personer 67 år och däröver, som fått social hemhjälp eller som fått tillstånd att

utnyttja färdtjänsten. Beträffande pensionärer i ålderdomshem finns en mera detaljerad åldersfördelning. Uppgifter finns för senare år beträffande antalet hjälpta under en vecka (jan/febr.) i åldern 67 år och däröver inom sociala hemhjälpen pcr l 000 i samma ålder. Vidare finns motsvarande om antauppgifter

Tabell 7.8 Personer i åldern 67 år och däröver med social hemhjälp och i ålderdomshem. Antal (i l 000-tal) och andel (i %o)

År Hela be- Därav Andelen (%,,) tolkningen Med I ålder- Totalt Med I ålder- Totalt 67-w år social domshem social domshem

SOU 1977: 98 De .ramlade rasu:.s'erziz1 l 3 5

let pensionärer i ålderdomshem den 31 december årligen. En grov bild av andelen som utnyttjar de angivna vårdformerna är alltså pensionärer att få. Uppgifter för både social hemhjälp och ålderdomshem möjlig finns först fr. o. m. år 1970. Uppgifterna för riket har ställts samman i tabell 7.8. En redovisning länsvis lämnas i diagram 7.2 och tube/l A 7.I. att socialpolitiska kommittén räknade Som jämförelse kan nämnas, i åldern 67 år och därövcr var med att 61 /.,., av antalet personer aktuella inom sociala hemhjälpen i april 1962 och att 45 /.,., fanns i ålderdomshem. Det var alltså 106 ”/.,.,, som fick hjälp i sammanlagt någon av dessa former. Utvecklingen under 1970-talet har varit den att en allt större andel av personer i åldern 67 år och däröver får hemhjälp, medan en minskande andel utnyttjar ålderdomshemmen. borde kompletteras med uppgifter om pensionärer med Uppgifterna hemsjukvård, som inte räknats in i sociala hemhjälpen, och med pensionärer, som är patienter inom långtidssjukvården. Uppgifter om åldersfördelningen för dessa grupper finns emellertid inte tillgängliga.

°loo BÅr 1971 DÅr 1975 320-

300* 280-

260- 240- 22o— l . . *j 200- 1 j 180-

11!!TIIIIIIIIIITIIIIJIIIIIII

140-

T20

100- 80- 60 40- 20-

LénArBrCKD E F G HI KLiM|\VJOPiRSTUWXYZACBDHel

rike

Diagram 7.2 Anm] personer i (åldern 67 år och däröver med .rociul Iiemlzjälp under en vecka i januari-februari eller [)()(’}1([£’ i ålderdumxlzc/n den 3/ december åren I971 och 1975 par I ()0!) av xaml/iga i samma alder liinsvis

136 De samlade resurserna SOU 1977193

Av antalet personer i åldern 67 år och däröver hade 10 % tillstånd att använda färdtjänst år 1974, nära 12 % år 1975. För tidigare år finns inga uppgifter. De färdtjänstberättigade återfinns bl. a. i stor utsträckning i gruppen med social hemhjälp. Utvecklingen beträffande resurser inom sluten vård kan belysas med antalet vårdplatser i ålderdomshem och inom långtidssjukvården. lnom denna är främst den somatiska vården av intresse, eftersom patienterna inom denna till största delen utgörs av ålderspensionärer. Det gäller främst sjukhemmen. Utvecklingen av antalet platser i ålderdomshem och i vården av somatiskt långtidssjuka framgår av tabell 7.9. En redovisning länsvis lämnas i rubel] A 7.2.

Tabell 7.9 Antal platser i ålderdomshem och somatisk långtidssjukvård

År Antal platser I %° av antalet personer i åldern 70 år och däröver Ålder- Somatisk Totalt

Enskilda ålderdomshem inräknade.

Det sammanlagda platsantalet uppgick år 1965 till 71 634 och ökade därefter till 102400 år 1975. Ökningen sedan år 1969 var nära 13 000 platser (3 000 på ålderdomshem och närmare 10 000 på sjukhem m. m.). Räknat i förhållande till antalet personer i åldern 70 år och däröver har dock en viss minskning av det totala under platsantalet ägt rum 1970-talet. Samtidigt som en relativ minskning inträtt beträffande den slutna vården har som tidigare framgått antalet i öppen vård ökat. hjälpta Ökningen av den sociala hemhjälpen kan dock delvis bero på att hemsjukvården alltmera genom avtal mellan kommuner och landsting kommit att ingå som en del av den sociala hemhjälpen.

7.5 Ökad andel av arbetskraften i verksamhet

för pensionärer

Det är inte möjligt att få fram exakta uppgifter om antalet personer. som är sysselsatta i verksamhet med hjälp- och vårdarbete för pensionärer. Uppgifter finns om antalet sysselsatta i ålderdomshem och social hemhjälp. Vissa uppgifter finns också beträffande sysselsatta inom lång-

tidssjukvården. Även om man således inte kan få en total redovisning.

1977: 98 De samlade resurserna 137 SOU

inom kommunal socialvård för vård och omvårdnad av Tabell 7.10 Personal äldre samt inom sluten somatisk långtidssjukvård

Anställda inom Totalt År

Kommunal socialvard Långtidssjukvård

Ålder- Social Summa Vård- Annan Summa

doms- hemhjälp perso- personal hem Hemvår- nal

darinnor -1- Hemsama-

riter

12 093 20 140 32 233 5 149 1 624 6 773 39 006 1962 15 423 27 075 42 498 7 034 1 951 8 985 51 483 1965 26 703 84497 111200 12416 3620 16036 127 236 1971 31584 83 881 115465 13659 4038 17697 133162 1972 32712 82917 115629 14597 4232 18829 134458 1973 1974 33323 82587 115910 15701 ,. .. ..

I [?I()(‘(‘IIf av samtliga .\y.s.w/wlla i åldern I6? 74 år

Exkl. läkare. l °,, av antal sysselsatta ur 1963.

kan en sammanställning av tillgängliga uppgifter ändå ge en viss bild

av förhållandena. inom kommunal l tabell 7.10 redovisas uppgifter om personalresurser socialvård och social hemhjälp) och somatisk långtids- (ålderdomshem Antalet har satts i relation till totala antalet syssjukvård. sysselsatta selsatta enligt arbetskraftsundersökningarna. inom sociala Genom Den största andelen är sysselsatt hemhjälpen. den snabba av denna verksamhet har antalet sysselsatta utbyggnaden från 20000 år 1962 till 83 000 år 1974, motsvarande 0,6 resp. ökat som arbetar i ålderdomshem, har ökat 2 ‘J? av arbetskraften. Andelen, från 0,3 till 0,8 V: och långtidssjukvården från 0.2 till 0,5 %.

Allt andel av till

7.6 större bruttonationalprodukten

pensionärerna

ekonomiska Att söka belysa hur stor andel av samhällets sammanlagda resurser för stöter på .stora som går till särskilda åtgärder pensionärer statistik är bristfällig och oenhetlig. Kostnader svårigheter. Tillgänglig för samt kostnader för social hemhjälp och ålderpensionsförmåner finns relativt tillfredsställande redovisade. l fråga om bodomshem och bostadsförbättringslån saknas uppgifter om stadsanpassningsbidrag och Här torde man dock fördelningen på pensionärer övriga grupper. kunna att största delen avser pensionärer. Detsamma gäller gå ut ifrån

138 De samlade resurserna SOU 1977: 98 Tabell 7.11 Kostnader för pensionärer i absoluta och relativa tal för respektive sektor milj. kr. i 1975 års priser 1960-1975 Sektor 1960 1965 1970 1975

Summa pensionsför-

28 620 100

Anmärkningar: rt Beloppet avser 1971 års budgeterade kostnader. I Beloppen avser budgetåren 1960/61, 1965/66. 1970/71, 1974/75.

kostnader för hemsjukvård, och handikapphjälpmedel färdtjänst. När det gäller sjukvård kan pensionärernas andel av den öppna vården och akutsjukvården inte belysas. Beträffande såväl den långtidssjukvården, somatiska som den psykiatriska, torde man kunna ifrån att den utgå till största delen anlitas av pensionärer.

En del tillgängliga redovisas kostnadsuppgifter kalenderårsvis, andra budgetårsvis. Även detta bidrar till svårigheterna att få en totalbild av

kostnaderna och kostnadsutvecklingen.

En sammanställning av tillgängliga uppgifter i syfte att så gott det går ge en totalbild av verksamheten för pensionärer lämnas i tube/I 7.1 l. Den avgjort största delen av kostnaderna avser den ekonomiska tryggheten, folkpension, ATP och andra pensionsförmåner inom den allmänna pensioneringen. De år 1960 till 83 % uppgick drygt av totalkostnaderna och år 1975 till ca 73%. över 15 Utvecklingen årsperioden 1960-1975 har således inneburit att det allmänna pensionssystemet relativt sett minskat i betydelse trots ett ökat antal pensionärer och successiva förbättringar av förmånerna. Den relativa ökningen faller på olika slag av vård- och omvårdnadsinsatser för Vid pensionärer. sidan av det allmänna har som pensionssystemet framgår av kap. 4 systemet med tjänstepensioner som kompletteringspensioner byggts ut. Den i kap. 4 redovisade specialundersökningen ger viss belysning av verksamheten. Till uppgifterna i tabell 7.11 skall även läggas 4 525 milj. kr. i kompletterande tjänstepensionsförmåner och över riksfrivilliga pensioner försäkringsverket med 26 milj. kr. Totalsumman blir då 33171 milj. kr. för år 1975. Av tabellen bl. a. att framgår näst efter pensionerna har långtidssjukvården tagit en något ökande del av kostnaderna. År

SOU 1977: 98 De samlade resurserna 139

Miljarder kr 3

1960 1965 1970 1975 Å

Långtidssjukvård Ålderdomshem B0st.anp.bidrag w- Bostförblán *i* Färdtjänst i Handikapphjälpmedel I

3;g,gara,::)sZ;l:1dsuppgif,er

Social hemhjälp .l- Hemsjukvård

Folkpension 4- ATP KBT för pensionärer 1_960-

I 1975 z 1975 ars priser

1960 utgjorde kostnaderna för långtidssjukvården drygt 5 % av totalkostnaderna och år 1975 ca 12 %. Social hemhjälp och hemsjukvård har ökat sin kostnadsandel från 3 till något mer än 5 %. Utvecklingen belyses närmare också i diagram 7.3. l tabell 7.12 har kostnaderna för ålders- och förtidspensionärer satts i relation till bruttonationalprodukten (BNP) i fasta priser. Av tabellen kan bl. a. utläsas att de här redovisade kostnadernas andel av BNP år 1960 uppgick till ca 5 % och att andelen fram till år 1975 hade ökat till 10 %. l fasta priser har de genomsnittliga kostnaderna för ålders-

140 De samlade resurserna SOU 1977: 98

Tabell 7.12 Kostnader för ålders- och förtidspensionärer i relation till bruttonationalprodukten (BNP) i 1975 års priser

År BNP i 1975 års priser Kostnader för pensionärer i 1975 års priser

Miljoner Ökning från Miljoner Ökning från Kostna- Genomsnitt för ålders- och kr. föregående kr. föregående nader förtidspensionärcr jämförelseår jämförelseår i ‘X, av -j-——:-—-—-j ——j-—- ———-j— BNP Kr. Ökning från Milj. kr. Procent Milj. kr. Procent föregående jämförelseår

Kr. I procent

1960 150 001 —— — 7 457 — — 8 456 — - 4,9 1965 197 053 47 052 31,4 ll 199 3 742 50,2 5,7 11 453 2 997 35,4 1970 250 613 53 560 27,2 18 140 6 941 61,9 7,2 15 989 4 536 39,6 1975 286 944 36 331 14,5 28 620 10 480 57 8 10,0 21 268 5 279 33 0

och förtidspensionärer ökat successivt under 15-årsperioden från ca 8 500 till ca 21300 kr. Denna ökning var under de första fem åren relativt sett något större än BNP-tillväxten och under 1965perioden 1975 avsevärt större än tillväxten av BNP. Som framgått av den lämnade redogörelsen innehåller de redovisade uppgifterna inte samtliga kostnader för pensionärer p. g. a. ofullständig statistik eller att uppgifter saknas.

l4l SOU 1977: 98

situation i

lll Pensionärernas dagens

samhälle

8 Undersökning pensionärernas

om

levnadsförhållanden

m. m.

8.1 Undersökningens uppläggning

8.1.1 Medverkan av pensionärerna själva För att få en allmän bild av pensionärernas situation har PU som nämnts i kap. 1 genom statistiska centralbyrån (SCB) gjort en intervjuundersökning. PU har ansett det angeläget att pensionärerna på detta att medverka i en kartläggning som har sätt själva bereddes möjlighet till syfte att belysa just deras levnadsförhållanden och hur de själva upplever sin situation. Undersökningen omfattar därför både objektiva fakta och subjektiva omdömen. I viss mån är avsikten att söka mäta välfärd och livskvalitet. av metoder och resultat lämnas i Bi- En mera detaljerad redovisning laga B (SOU 1977: 100).1 Här lämnas en redogörelse för undersökningens huvudresultat. I redogörelsen hänvisas till olika tabeller i rapporten.‘-’

Tabell 8.1 Urvals- och populationssiffror för olika strata Ålder Populations- Urvalsstorlek storlek 16-30 14 215 240 1 Även publicerad av Förtidspensionärer

tabellnummer.

142 Undersökning om pensionärernas SOU 1977? 93 levnadsförhållanden

8.1.2 Två - och äldre huvudgrupper förtidspensionärer (60 år och däröver)

Undersökningen planerades att omfatta 3000 intervjuer, fördelade på två Den ena bestod huvudpopulationer. av förtidspensionärer (16-66 år), den andra (betecknad äldre personer) av dels blivande pensionärer (60-66 år), dels ålderspensionärer i åldern 60 år och däröver. Såväl förtidspensionärerna som de övriga grupperna har delats upp i olika åldersklasser i syfte att söka belysa förhållandena för sådan klass. varje Det bör erinras om att den allmänna vid pensionsåldern undersökningens genomförande var 67 år. (Tabell 8.1)

8.1.3 Undersökningens genomförande

I datainspektionens godkännande av undersökningen fanns ett förbehåll - indirekta intervjuer fick inte göras med mindre än att urvalspersonen själv gav sitt tillstånd till att någon anhörig eller annan närstående person kunde få svara på vissa av om bointervjufrågorna. Uppgifter stadsstandard, omvårdnad och tillsyn etc. kunde härav inte inpå grund hämtas för personer, som var allvarligt sjuka eller hade vissa grava han- De svårast dikapp. sjuka och många med ålderssvaghet ingår därför inte i undersökningspopulationen. Fältarbetet startades den 28 april 1975 och avslutades efter en uppföljning under sommaren i september 1975. Då hade 2 192 intervjuer avlämnats. Den äldsta intervjuade var 99 år. Bortfallet personen kom att uppgå till 17,7 % för urvalet av personer 60 år och äldre samt till 16,9 % för förtidspensionärerna. I fråga om d-e äldre fördelade sig bortfallet på personer som vägrat delta (vägrare”; 13,4 %), ej anträffade (1,1 %), sjuka i hemmet (2,8 %), sjuka på institution samt öv- (0,2 %) riga (0,2 %). Andelen vägrare bland förtidspensionärerna var lägre (9,4 %), andelen sjuka i hemmet (3,1 %) och på institution (0,5 %). Andelen ej anträffade var högre (3,8 %). (Tabell B 2.1) Andelen vägrare är lägst bland ålderspensionärerna i åldern 80 år och däröver (8,3 %) och bland i åldern förtidspensionärerna 16-45 år (6- 7 %). Bland de sistnämnda är i stället andelen bortfall på grund av sjuk- -— ett rimligt dom större än bland övriga resultat. Många av de yngre förtidspensionärerna har allvarliga, medfödda eller handisjukdomar kapp.

8.1.4 Tre delgrupper

Resultaten redovisas på tre delgrupper:

Förtidspensionärer Blivande ålderspensionärer

Ålderspensionärer

F örtidspensionärer

Som förtidspensionärer definieras här personer med hel förtidspension eller fullt sjukbidrag enligt riksförsäkringsverket.

SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 143

Blivande ålderspensionärer Den allmänna pensionsåldern var som nyss nämnts vid undersökningens genomförande 67 år. Med blivande (ålders-) pensionärer avses i undersökningen personer 60-66 år som sagt sig inte ha någon form av pension eller sagt - dock ATP och liksig ha pension ej ålderspension, tjänstepension, nande — eller hel förtidspension. De som inte uppbar någon av nämnda pensioner men däremot änkepension, mindre än hel förtidspension eller någon annan form av pension räknas här som blivande pensionärer. Vilka personer som betecknats som blivande pensionärer beror alltså delvis (förutom ålderskriteriet) på vad intervjupersonen svarat på frågan om man har pension; 18 % har uppgivit att de har någon form av pension. Vanligast är änkepension. Flera har verkat osäkra på vilken typ av pension de egentligen har.

Å lderspensionärer Klassificeringen av personerna som ålderspensionärer har åtminstone delvis grundats på intervjupersonernas egna utsagor. Som ålderspensionärer räknas i undersökningen dels alla personer 67 år och äldre, dels personer i åldern 60-66 år som själva sagt sig ha hel eller halv ålderspension, tilläggspension eller ATP. Av 60-åringarna hade 19 % pension, av 63-åringarna 44 % och av 65-åringama 62 %. En redovisning av antalet ålderspensionärer efter ålder och slag av pension lämnas i tabell B 4.1.

8.1.5 Jämförelser med hela befolkningen Jämförelser med resultat av undersökningar som belyser hela befolkningens situation i visst avseende görs för de tre grupperna. Genomhar resultaten från ULF -- SCB:s nämnda undersökgående tidigare ning rörande levnadsförhållanden i samhället - använts. Det bör dock uppmärksammas, att, även om frågelydelserna är helt identiska, resultaten härrör från något olika tidsperioder.

8.2 De icke kommunicerbara

8.2.1 Nära 7 % icke kommunicerbara Eftersom indirekta intervjuer inte fick göras med mindre än att urvalspersonen själv gav sitt tillstånd har ett antal personer över huvud taget inte kunnat intervjuas. Det är de svårast handikappade, de svårast sjuka och de ålderssvaga vars situation därför inte kunnat belysas. Genom undersökningen har man emellertid fått en uppfattning om gruppens storlek och dess sammansättning i vissa avseenden såsom ålder, kön, civilstånd och institutionsboende. Det bör emellertid påpekas att det är intervjuarnas bedömning och inte en medicinsk bedömning, som ligger till grund för klassificeringen icke-kommunicerbara.

144 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 19771 98

Det var 12 % av förtidspensionärerna och 5 % av de äldre (blivande ålderspensionärer och ålderspensionärer), som inte kunde intervjuas och inte heller kunde lämna medgivande till intervju. (Tabell B 2.3) När det gäller de äldre (åldern 60 år och däröver) stiger andelen ej intervjubara med ökande ålder. Bland de allra äldsta - 80 år eller äldre — kan var sjunde (14 %) över huvud taget inte intervjuas, varken direkt eller indirekt. Härtill kan läggas 5 % som inte kunnat intervjuas på grund av sjukdom. Det är således 19 % som på grund av sjukdom eller sitt tillstånd i övrigt inte kunnat intervjuas. Det är närmare 50 000 av de 257 000 i åldern 80 år och däröver som befinner sig i denna situation. Detta resultat kan sedan jämföras och (ev-entuellt) adderas till andelen personer med allvarliga hälsobesvär bland de intervjuade. Bland förtidspensionärerna sjunker andelen med ålder. Av stigande de yngsta (16-30 år) har 21 % ej kunnat intervjuas. Bland de yngre förtidspensionärerna dominerar männen. l fråga om ålderspensionärerna är kvinnorna dominerande i de äldsta åldersgrupperna -- kvinnorna lever längre än männen.

8.2.2 De flesta icke kommunicerbara på institutioner

Av förtidspensionärerna som inte kunnat var intervjuas så gott som samtliga ogifta. Hälften var omyndigförklarade, kvinnorna till mer än 50 %. Av de äldre (åldern 60 år och däröver) var däremot endast en tiondel omyndigförklarad (14 % av männen och 8 % av kvinnorna). Drygt 80 % av förtidspensionärerna och något mer än hälften av de äldre hade inte någon taxerad inkomst. Ca en fjärdedel av förtidspensionärerna bodde på hem för utvecklingsstörda. Över 80 % av dem, som bodde i sådana hem, var i åldern 16-45 år, samtliga omyndigförklarade. En bodde hemma. fjärdedel Nästan alla var i åldern 16-45 år och en tredjedel av dem var omyndiga eller omyndigförklarade. Av de äldre fanns omkring 60 % på sjukvårdsinrättning och en fjärdedel i ålderdomshem. Drygt en tiondel befann sig i sina hem.

8.3 Resultatet av undersökningen

De i det följande redovisade resultaten avser den intervjubara delen av förtidspensionärerna och de äldre (åldern 60 år och däröver).

8.3.1 Ålder, kön, civilstånd Uppgifter om ålder, kön, civilstånd, regional fördelning m. m., hämtade huvudsakligen från befolkningsstatistiken och statistiken för den allmänna försäkringen, har redovisats i kap. 3 för här aktuella befolkningsgrupper. I detta avsnitt redovisas endast vissa uppgifter beträffande förtidspensionärerna, uppgifter som inte finns tillgängliga i annat sammanhang och som kan vara av speciellt intresse.

SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 145

Ingen av dc yngsta förtidspensionärerna (16-24 år) är gift. Detta kan jämföras med siffror rörande hela befolkningen i motsvarande ålder i dcccmbcr 1974. Här är l0 7a gifta. Andelen ogifta är genomgående större bland förtidspensionärerna än bland den övriga befolkningen. Speciellt stor skillnad i andelen gifta framkommer för åldersgruppen 25-—-14 ar —- cndast 24 70 av befolkningen år I974 var ogift jämfört med 64 ‘Yr av förtidspensionärerna.

8.3.2 Anledningen till förtidspension Som framgått av kap. 3 finns inga aktuella uppgifter tillgängliga om samtliga förtidspensionärers fördelning efter anledningen till förtidspension. Uppgifter finns däremot om diagnoser beträffande nytillkomna förtidspensionärcr. l intcrvjuundersökningen ställdes frågan: “Vilken var d-en huvudsakliga anledningen till att Ni har förtidspensionerats? Det är alltså intervjupersonernas egen uppfattning om anledningen, som kommit fram. En viss bild av samtliga förtidspensionärers fördelning efter orsaken till förtidspension får man härigenom.

Psykiska sjukdomar eller handikapp vanligast för de yngre, fysiska för de äldre Fysisk sjukdom, skada, handikapp är enligt de intervjuade den totalt sett vanligaste anledningen till förtidspensionering. Detta gäller framför allt något äldre (över 44 år). Bland de yngsta förtidspensionärerna utgör psykisk sjukdom eller handikapp (hit får räknas bl. a. psykisk utvecklingsstörning) dock en oftare angiven pensioneringsorsak (Tabell B 3.5). Bland de yngsta dominerar personer med medfödda skador och handikapp. Bland de äldre är det i stället personer som haft förvärvsarbete men som av olika anledningar inte längre kan arbeta som utgör en dominerande grupp. Antalet förtidspensionärer med medfödda handikapp i olika åldrar torde vara tämligen konstant. Andelen förtidspensionärer med medfödda handikapp minskar med ökande ålder - med ökande ålder tillkommer allt fler med förvärvade handikapp/ohälsa.

Ett fåtal har angett arbetsmarknadsskäl Pensionering på grund av arbetsmarknadsskäl är ovanligt. Endast 1 % har angett detta som den huvudsakliga anledningen. Den låga andelen förtidspensionärer på grund av arbetsmarknadsskäl i olika undersök- 3 SCB redovisar t. ex. ningar och offentlig statistik har kommenterats ungefär likartat i olika att 4,9 % av befolkningen mellan 16-66 sammanhangf* Äldre är genomsnittligt mer sjukdomsbelastade än yngre. år var förtidspensionä- I de fall man vid bedömningen av frågan om förtidspension funnit me- rer år 1975, varav 0,2 % dicinskt var det på grund av fel torde detta ha angetts som orsak även om huvudvikten vid arbetsmarknadsskäl. bedömningen i samband med beviljandet legat på de arbetsmarknads- Levnadsförhållanden mässiga faktorerna. Man kan förmoda att även förtidspensionärerna Rapport nr 7 Sysselsättning och arbetstider själva anger medicinska skäl som svar på frågan om pensioneringsanled- 1975. Stockholm 1977, ningen. sid. 147.

146 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 1977: 98

8.3.3 Hälsa

Sjukdom, handikapp m. m. l intervjuundersökningen har använts samma metod och i stort sett samma frågor som ULF.4 De resultat som redovisas i det följande bygger på de intervjuades egna uppgifter och kan därför inte jämställas med medicinska Det är således diagnoser. här fråga om intervjupersonens egna svar på frågorna om hälsotillstånd m. m. Enligt ULF har ca 60 % i åldern 55-64 år och 74 % i åldern 65-74 år besvär av sjukdom, handikapp etc. l ULF har sjukdomar och symptom fördelats på vissa sjukdomsgrupper och åldersgrupper på sätt framgår av rubeII 8.2. Bland de äldre (65-74) dominerar cirkulationsorganens sjukdomar samt skelettets och rörelseorganens sjukdomar. Kvinnorna har oftare än männen uppgivit sjukdom detta gäller för alla åldersklasser.

Tabell 8.2 Sjukdomar och symptom på vissa sjukdomsgrupper enligt ULF. Antal tillstånd per l 000 personer i resp. åldersgrupp.

t Till mentala rubbningar räknas bl.a. psykiska sjukdomar och psykiska defekter.

En förutsättning för förtidspension är i mer eller mindre utsträckning handikapp eller nedsatt hälsa. I åldersgruppen 45-54 år har samtliga, såväl män som kvinnor, uppgivit sig ha långvarig sjukdom (handikapp, besvär, svaghet etc.). Bland männen är andelen hög också i åldersgruppen 55-64 år (98 %). I fråga om kvinnorna är andelen särskilt hög i åldersgruppen 25-44 år (99 %). (Tabell B 3.6). En liten grupp (3 %) av förtidspensionärerna, huvudsakligen i de yngsta åldrarna, har inte uppgivit långvarig sjukdom eller handikapp. Andelen personer med långvariga sjukdomsbesvär, handikapp etc. är dock underskattningar. Om man tar hänsyn till bortfall på grund av sjukdom och antalet icke kommunicerbara blir andelen större - framför allt bland de yngsta. 4 Levnadsförhållanden. Hälften av de blivande pensionärerna har långvariga besvär av sjuk- Rapport 1. Hälso- och dom, handikapp eller svaghet av något slag, de äldre (53 %) något mera sjukvårdskonsumtion än de yngre (48 %). (Tabell BB 21). 1974, SCB, Stockholm 1976. Drygt tre fjärdedelar av ålderspensionärerrzu uppgav sig ha långvariga

SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 147

sjukdomsbesvär, handikapp, svaghet av något slag. Andelen ökar helt naturligt med stigande ålder. Männen verkar genomgående mer friska - andel män än kvinnor som i samtliga åldersgrupper är det en större anser sig inte vara sjuka, handikappade etc. (Tabell B 4.4). Andelen med långvariga sjukdomsbesvär bland samtliga ålderspensionärer 80 år eller äldre är 86 %. Det rör sig emellertid även här om en underskattning, eftersom man vid en skattning gällande samtliga äldre också bör ta hänsyn till andelen icke intervjubara och bortfall på grund av sjukdom. Andelen med långvariga sjukdomsbesvär, handikapp etc. bland 80 år och äldre kan skattas till 89 %. Liknande skattningar kan göras också för övriga åldersgrupper. De frågor som använts för att få fram fördelningen på sjukdomsgrupper, orsaken till handikapp etc. är desamma som använts i ULF. Flera sjukdomsgrupper kunde anges. För de män, som ansåg sig ha långvariga besvär, redovisades för förtidspensionärerna i genomsnitt 2,2 tillstånd per person och för kvinnorna 2,4. Bland de ålderspensionerade männen som uppgivit långvariga sjukdomsbesvär rapporterades i genomsnitt 1,3 tillstånd, bland kvinnorna 1,8 tillstånd. För närmare hälften (46 %) av samtliga intervjuade förtidspensionärer kan besvären hänföras till cirkulationsorganen. Ungefär lika stor andel har besvär som kan hänföras till skelettets och rörelseorganens sjukdomar. En fjärdedel har mentala - elrubbningar psykiska sjukdomar ler handikapp. Bland kvinnorna förekommer detta oftare än bland männen. Männen-har däremot bl. a. högre andel med hjärtsjukdomar och ryggbesvär. (Tabell B 3.8). De flesta (85 %) av dem som uppgivit att de förtidspensionerats på grund av psykisk sjukdom eller handikapp har också angett att de har besvär av denna typ. En fjärdedel hade besvär som kunde hänföras till cirkulationsorganens sjukdomar. Bland dem som pensionerats på grund av fysisk sjukdom hade hälften (55 %) besvär hänförliga till skelettets och rörelseorganens sjukdomar. Knappt hälften (49 %) hade besvär som kunnat hänföras till cirkulationsorganens sjukdomar speciellt hjärtsjukdomar. Skelettets och rörelseorganens sjukdomar är avsevärt vanligare bland de äldre än bland de yngre förtidspensionärerna. För närmare 60 % av åldersgruppen 55-64 år har angetts cirkulationsorganens sjukdomar, för de yngsta (16-24 år) endast 5 %. Mentala rubbningar anges däremot främst för de yngre. I åldersgruppen 16-24 år var andelen 44 %, i åldern 25-44 år 47 %. Detta gäller även nervsystemets och sinnesorganens sjukdomar, framför allt epilepsi. I fråga om den äldsta åldersgruppen angavs för 19 % mentala rubbningar och för 20 % nervsystemets och sinnesorganens sjukdomar. (Tabell B 3.9). Bland de blivande pensionärerna dominerar cirkulationsorganens sjukdomar (29 % i åldersgruppen 60-63 år och 41 % i åldersgruppen 64-66 år). Det är främst högt blodtryck (16 å 17 %). I den yngre gruppen har 8 % hjärtsjukdomar, i den äldre 11 %. Ungefär var femte har besvär av skelettets och rörelseorganens sjukdomar. Ca 8 % av de yngre och 12 % av de äldre har ryggvärkssyndrom (inkl. diskbråck). (Tabell BB 22). Drygt hälften av samtliga intervjuade ålderspensionärer har besvär

148 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 19773 98

hänförliga till cirkulationsorganen. Kvinnorna uppger i större utsträckning än männen sådana besvär, liksom de äldre i större utsträckning än de yngre (60-69 år) uppger detsamma. Högt blodtryck är vanligare bland kvinnorna än bland männen. l fråga om hjärtsjukdomar är skillnaden mellan könen däremot inte speciellt stor. Jämförelser mellan åldersgrupperna visar att andelen personer med hjärtsjukdom stiger med ökande ålder medan motsvarande samband inte föreligger vad gäller högt blodtryck. (Tabell B 4.6). mer än en femtedel - kvinnorna i större än män- Något utsträckning nen - har besvär som kan hänföras till skelettets och rörelseorganens sjukdomar. De yngre har oftare än de äldre angivit sådan sjukdom. Var tionde ålderspensionär har uppgivit skador genom yttre våld, 4 % frakturer. För åldersgruppen 60-69 år uppgick frakturer till 2 %, för åldersgruppen 80 år och däröver till 7 %. Med rärelsehandikappade avses i detta sammanhang personer som har långvariga besvär av sjukdom och handikapp och som behöver hjälpmedel (kryckor, käppar, rullstol etc.) vid förflyttning och/eller personlig hjälp för att kunna förflytta sig utanför bostaden. En fjärdedel av förtidspensionärerna och drygt en femtedel av ålderspensionärerna är rörelsehandikappade i den mening som här avses. En stor del av förtidspensionärerna behöver hjälp vid förflyttning. Tekniska hjälpmedel använder 16 % (ca 40 000 personer). Käppar är det vanligast använda hjälpmedlet. För åldersgruppen 16-44 år är rullstol det oftast uppgivna. Var tionde i den åldern använder rullstol. Av gruppen 16-24 år är det 8 och av gruppen 45-54 år nära 9 %. Av de äldsta (55-65 år) är det endast 1 %. (Tabell B 3.7). Andelen sängbundna (inkl. personer boende i institution) är låg - totalt 2 %. Det rör sig emellertid om ca 5 000 personer. De är huvudsakligen i åldern 25-54 år. De är endast delvis bundna vid - helt sängen sängbunden var endast en av de intervjuade. Av de blivande pensionärerna använde 2 % vid käppar förflyttning. Av de äldre använde 1 % kryckor. Det var endast de äldre som behövde personlig hjälp vid förflyttning utanför bostaden. (Tabell BB 21). Av ålderspensionärerna använde 18 % för att hjälpmedel förflytta sig. är det vanligaste - Käppar hjälpmedlet 13 % av pensionärerna i åldern 70-79 år använder det och hela 32 % av dem över 79 år. Av de äldsta använder 7 % rullstol (ca 20000 person-er), av de två andra åldersgrupperna 2 %. (Tabell B 4.5). Totalt 4 % (ca 40 000) av ålderspensionärerna, de institutionsboende inräknade, är helt eller delvis sängbundna. Andelen är större bland de äldsta -- här är en tiondel (ca 20 000 personer) mer eller mindre sängbundna. En tiondel av de intervjuade förtidspensionärerna och 11 % av samtliga ålderspensionärer säger sig behöva hjälp av annan person för att förflytta sig utanför bostaden. Andelen är bland förtidspensionärerna störst i de yngre åldersgrupperna. I fråga om ålderspensionärerna är det de äldsta - 30 % (ca 75 000 personer) i åldern 80 år och däröver - som behöver sådan hjälp. I vad avser syn och hörsel belyser undersökningen i vilken omfatt-

SOU 1977: 98 149 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden

man med att läsa vanlig text i dagstidning (= nedning har svårigheter med att höra samtal mellan flera personer satt syn) eller har svårigheter = nedsatt hörsel). Inget avseende fästes i detta sammanhang vid om man använde glasögon resp. hörapparat. Personer, som blev tillfredsställande med dessa hjälpmedel redovisades alltså vara utan svåhjälpta righeter med syn och hörsel. Hur mycket av redovisade syn- och hörselsom beror åldrande eller på sjukdom är inte nedsättningar på normalt att avgöra av undersökningen. Frågorna som ställmöjligt på grundval des finns, identiskt formulerade, med i ULF. Enligt undersökningen hade 8 % (ca 20 000 personer) av förtidspen- .vionärerna att läsa tidningstext. Omkring l % av de intersvårighet vjuade saknade helt ledsyn. 17 % (ca 45 000 personer) hade nedsatt hörsel. Närmare 2 %, huvudsakligen i åldern 55-64 år, hörde inte alls. (Tabell B 3.10). Nedsatt syn eller hörsel är betydligt vanligare bland förtidspensionärer än bland befolkningen i allmänhet. I jämförelse med den övriga betolkningen gäller det främst den yngsta åldersgruppen förtidspensionärer. l ULF-materialet ökar andelen personer med syn- eller hörselnedsättmed ökande ålder - ett resultat. Andelen med ning rimligt personer synnedsättning minskar med ökande ålder bland förtidspensionärerna. Förklaringen ligger här väl närmast i att andelen personer med grava från födelsen - och som därmed har svårt att över huvud handikapp taget kunna läsa - blir relativt mindre i högre åldersgrupper. Nedsatt hörsel är vanligare bland förtidspensionärer än bland befolki allmänhet - utom 45-54 år (där dock skillnaden ningen för gruppen inte är stor och kan förklaras av slumpfel). Den höga andelen förtidspensionärer i åldern 55-64 år med nedsatt hörsel, 21%, förklaras framför allt av männens dåliga hörsel. Av männen i åldern 55-64 år anger 28 % att de har svårt att höra samtal mellan personer. Motsvarande andel för kvinnorna är 13 %. ULF redovisar ett liknande resultat - 25 % av männen och 13 % av kvinnorna i åldern 55-64 år har nedsatt hörsel. En liten del, 1 %, av de blivande pensionärerna kunde inte läsa vanlig text i en dagstidning. Några kunde dock läsa med svårighet; 1 % hade ledsyn men inte mer. Ingen saknade helt ledsyn. (Tabell BB 23). En större andel var hörselskadade än synskadade. Av de yngre kunde 13 % inte alls eller endast med svårighet höra vad som sägs i samtal mellan flera personer, av de äldre 16 %. Med viss svårighet kunde 11 % av de yngre och 15 % av de äldre höra sådana samtal. Närmare 2 % kunde knappast höra alls. Av ålderspensionärerna hade 9 % nedsatt syn och 30 % nedsatt hörsel. En obetydlig del saknade helt ledsyn och 2 % hörde inte alls, främst i den äldsta åldersgruppen (6 %). (Tabell B 4.7). Enligt ULF har 3 % i åldern 55-64 år och 5 % i åldern 65 74 år nedsatt syn. Nedsatt hörsel redovisas för 13 % i åldern 55-64 år och 19 % i åldern 65-74 år mot 23 % bland ålderspensionärerna. Andelen personer med nedsatt syn och hörsel ökar starkt med stigande ålder. Bland ålderspensionärerna har kvinnorna något större an-

150 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 1977: 93

del med nedsatt syn än männen i motsvarande Männen äri åldersgrupp. stället överrepresenterade när det gäller nedsatt hörsel, vilket stämmer med antagandet att männen i större utsträckning än kvinnorna varit utsatta för buller. Mer än en fjärdedel av pensionärerna i åldern 80 år och däröver kan inte läsa bildtexter från meters håll. på TV fyra l åldersgruppen 70-79 år är det var tionde och i den yngsta gruppen 5 %. att läsa Svårighet tidningstext hade 22 ‘7/1 av den förstnämnda åldersgruppen mot 7 % av den sistnämnda. Mer än 5 7c av de äldsta pensionärerna (80 år och däröver) hör inte alls vad som sägs i samtal mellan flera personer. Nära 16 % hör knappast vad som sägs och 30 % med viss svårighet. Motsvarande tal för de yngsta är 2, 3 resp. l6%. Många hade hörapparat men använde den inte. Nära 2 % av förtidspensionärerna hade hörapparat men blev ej med tillräckligt hjälpta denna. De hade ändå nedsatt hörsel. Den största andelen fanns i åldersgruppen 16-24 år (4 %) och bland de äldsta Av (2 %). de mellanliggande grupperna (25-44 och 45-54 år) var det l %. Ca l % av förtidspensionärerna har hörselsvårigheter trots att man alltid eller nästan alltid använder sin hörapparat 16-24 (3 % i gruppen år, 2 % i gruppen 55-64 år). Det var främst personer i åldersgrupperna 25-44 år och 45-54 år som sällan eller aldrig använde B hörapparaten. (Tabell 3.10). Bland de blivande hade pensionärerna 3 % av de yngre och 4 % av de äldre trots hörselsvårigheter att de hade hörapparat i bostaden. Omkring l % hade hörselbesvär och använde hörapparaten alltid eller nästan alltid, 2 % ibland. Mindre än 1 % hade hörselbesvär och använde sällan eller aldrig hörapparat. (Tabell BB 24). Totalt hade 9 % av ålderspensionärerncz med hörselsvårigheter hörapparat, i den äldsta var femte. Nära åldersgruppen 4 % av ålderspensionärerna använde sin hörapparat alltid eller nästan alltid men hade ändå hörselsvårigheter, bland de äldsta ungefär 9 %. Ca 4 % (bland de äldsta 8 %) har hörselbesvär och använder sin hörapparat ”ibland”. Totalt sett var det nära l % som har hörselbesvär och som sällan eller aldrig använde sin hörapparat, av de äldsta nära 4 %. (Tabell B 4.7).

Tandstatus Mindre än hälften (44 %) av förtidspensionärerna har enbart egna tänder”. Två procent (5 000 personer) har varken löständer eller egna tänder. Något mer än hälften har löständer - enbart eller i kombination med egna tänder. (Tabell B 3.11). Totalt sett är skillnaden mellan könen inte särskilt stor - männen har i något större utsträckning enbart egna tänder medan kvinnorna något oftare har löständer. Däremot är skillnaderna stora för åldersgrupperna mellan 25-54 år. Det är en markant högre andel bland kvinnorna än bland männen som har löständer. Liknande tendens föreligger även i ULF-materialet. En jämförelse mellan och ULF visar förtidspensionärerna att förtidspensionärerna genomgående har en mindre andel personer med enbart tänder. egna

SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 151

Bland förtidspensionärerna har man oftare enbart löständer än i ULFmaterialet. Av de blivande pensionärerna hade 40 % (44 % av de yngre och 29 W: av de äldre) helt enbart egna tänder. Enbart löständer hade 29 % av de yngre och 40 % av de äldre. Drygt en fjärdedel hade både löständer och egna tänder. Helt utan tänder var mindre än 1 %. (Tabell BB 25). Mindre än en fjärdedel (22 %) av samtliga ålderspensionärer har enbart egna tänder, 52 % enbart löständer; 4 % har varken löständer -eller cgna tänder. Nästan tre fjärdedelar har löständer enbart eller i kombination med egna tänder. Andelen med enbart egna tänder minskar med stigande ålder. Männen har i större utsträckning än kvinnorna egna tänder. Kvinnorna har i högre grad enbart löständer. Speciellt framträdande är skillnaden bland de allra äldsta. Hälften av männen har enbart löständer mot hela tre fjärdedelar av kvinnorna. (Tabell B 4.8). En annan skillnad mellan könen bland de allra äldsta är att männen i större varken eller - 13 % av männen utsträckning har egna tänder löständer och 5 % av kvinnorna saknar både löständer och egna tänder.

Sjuk värdskonsumtion Av de intervjuade förtidspensionärerizcl hade en dryg fjärdedel inte haft kontakt med sjukvården under de senaste tre månaderna före intervjutillfället. 14 % låg eller hade legat på sjukhus och 55 % hade haft kontakt med läkare. 12 % hade haft kontakt med distriktssköterska. (Tabell B 3.12). Skillnaderna mellan könen är små. Kvinnorna, särskilt de äldre, verkar dock i något större utsträckning än männen ha haft kontakt med distriktssköterska. I åldersgrupperna upp till och med 54 år har männen i högre grad än kvinnorna haft någon kontakt med sjukvård de senaste månaderna. För gruppen 55-64 år är det i stället kvinnorna som något oftare varit i kontakt med sjukvården. De angivna siffrorna är sannolikt underskattningar. Av gruppen icke kommunicerbara vistas många stadigvarande på sjukhus eller sjukhem. De som vårdas i sina hem och inte kunnat intervjuas står sannolikt också till stor del under någon form av tillsyn av läkare eller distriktssköterska. I vilken utsträckning kan dock inte belysas genom undersökningen. hälften - Omkring av de intervjuade förtidspensionärerna hade de äldre i något större utsträckning än de yngre under de senaste tre månaderna varit hos läkare, en (27 %) eller flera gånger (23 %). En obetydlig del, mest bland de äldsta, hade haft hembesök av läkare. Nära 30 % av de intervjuade hade haft telefonkontakt med läkare. Förtidspensionärerna anlitade mest läkare vid sjukhus (30 %), distrikts/provinsialläkare (19 %) samt privatpraktiserande läkare (15 %). Ca 2 % uppgav sig anlita företagsläkare. De rörelsehandikappade har i något större utsträckning än de med långvariga sjukdomsbesvär utan rörelsehandikapp haft kontakt med distriktssköterska. Däremot synes de rörelsehandikappade i mindre utsträckning ha haft kontakt med läkare. Av de rörelsehandikappade har 43 % varit på personligt besök hos läkare mot 53 % av de ej handikap-

152 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 1977: 98

pade (men sjuka). När det gäller telefonkontakt med läkare eller hembesök av läkare skiljer sig grupperna inte nämnvärt åt. Av de blivande pensionärerna hade 6 % under de tre senaste månaderna legat på sjukhus. (Tabell BB 26). Andelen var nästan dubbelt så stor bland de äldre (9 %) som bland de yngre (5 %). En relativt stor andel, 43 %, hade under de tre senaste månaderna varit hos läkare, 15 % flera gånger, 28 % en gång. De äldre hade besökt läkare flera gånger (18 %) i större utsträckning än de yngre (14 %). Ingen hade haft hembesök av läkare. Nära 18 % hade talat med läkare ca 8 % per telefon, flera gånger och en tiondel en gång. Nära två tredjedelar vänder sig till en bestämd läkare. En femtedel anlitade då privatpraktiserande läkare, 17 % distrikts-/provinsialläkare, 14 % företagsläkare/anvisningsläkare samt ca 10 % läkare vid sjukhus. De äldre anlitar mera distrikts-/provinsialläkare än de yngre. Dessa anlitar i sin tur företagsläkare (18 %) mera än de äldre (4 %). En mindre del, 7 %, hade de senaste tre månaderna haft kontakt med 2 % flera och distriktssköterska, gånger 5 % en gång. En större andel av de äldre än av de yngre kontaktade sköterska en gång (8 resp. 4 %). Över hälften av ålderspensionärerna hade haft kontakt med sjukvård i någon form. Andelen personer som på något sätt haft kontakt med sjukvården ökar med stigande ålder. Detta förklaras till största delen av dem som vårdades eller någon vårdats eller under gång på sjukhem sjukhus de senaste tre månaderna. Bland under 70 år var anålderspensionärer delen 5 % och bland dem i åldern 80 år och däröver 15 % (drygt 7 % låg och lika stor andel hade legat på sjukhus eller sjukhem). Totalt vårdades 3 % och 6 % hade någon gång under tremånadersperioden vårdats på sjukhus eller sjukhem. Hur många som legat på sjukhem eller sjukhus under hela 3-månadersperioden inte av undersökframgår ningen. (Tabell B 4.9). Totalt hade nära 45 % besökt läkare de senaste tre månaderna, 24 % en gång och 13 % flera gånger. Högsta andelen (46 %), som besökt läkare, fanns i åldersgruppen 70-79 år. Av pensionärerna i åldern 80 år och däröver hade 43 % besökt läkare. En mindre andel (3 %) hade haft hembesök av läkare. Av de äldsta hade 8 % haft hembesök flera gånger, närmare 2 % en gång. Av åldersgruppen 70-79 år hade 1 % besökts i hemmet av läkare flera gånger. Av de yngsta hade 1 % haft hembesök någon gång under 3-månadersperioden. Var femte ålderspensionär hade talat med läkare per telefon, 9 % flera gånger, 13 % en gång. Nästan två tredjedelar (63 %) av ålderspensionärerna vänder sig till en bestämd läkare, de äldre (70 år och däröver) i större än utsträckning de yngre (65 resp. 60 %). De äldre anlitar i allmänhet distriktsläkare, de yngre privatpraktiserande läkare eller läkare vid sjukhus. Företagsläkare/anvisningsläkare anlitas av 1 %, huvudsakligen i åldersgruppen 60- 69 år. Kvinnorna har i större utsträckning (50 %) än männen haft (38 %) kontakt med läkare. ULF 1974 redovisar samma resultat - kvinnorna 5 Levnadsförhållanden. Rapport nr 1 (1976), har i högre grad än männen haft kontakt med läkare. Detta inte gäller sid. 83. bara de äldre utan samtliga mellan åldersgrupper 16-74 fir.“

153 SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden

är totalt 21 % av ålderspensionärerna rörelse- Som framgått tidigare Dessa har i större utsträckning än övriga haft kontakt handikappade. med sjukvård de Senaste tre månaderna. Andelen som vårdas på sjukhus eller sjukhem eller som legat på sjukhus är större än för de övriga grup- B 4.12). Av de rörelsehandikappade vårdades vid underperna. (Tabell nära 2 % på sjukhus och närmare 3 % på sjukhem. sökningstillfället Dessutom vårdades 3 % på institution typen av institution framgick inte klart. 12 % hade legat på sjukhus någon gång under de senaste tre månaderna. Av samtliga ålderspensionärer var det ca 6 %.

Tandvärdskonsumtion Totalt hade 36 % av förtidspensionärernrl varit hos tandläkare det senaste året. 19 % säger sig ha haft kontakt de senaste tre månaderna. Andelen som haft kontakt sjunker med stigande ålder. Tendensen är densamma i ULF-materialet. Kvinnorna har totalt sett i något större utsträckning än männen varit hos tandläkare senaste året. Andelen kvinnor som haft kontakt det senaste året är genomgående högre än andelen män utom i fråga om de allra äldsta, 55-64 år (Tabell B 3.14). Förtidspensionärerna har i mindre utsträckning än befolkningen i motsvarande ålder enligt ULF haft kontakt med tandläkare. (Enda undantaget till detta genomgående resultat för olika köns- och åldersgrupper är kvinnor i åldern 16-24 år där förtidspensionärerna i något större utsträckning haft kontakt.) Förtidspensionärer med rörelsehandikapp skulle kunna tänkas besöka tandläkare i väsentligt mindre utsträckning än övriga. Resultaten ger - 35 % av de rörelsehandiinte något stöd för ett sådant resonemang kappade har haft kontakt det senaste året mot 37 % av de ej rörelsehandikappade. En tredjedel av de blivande pensionärerna hade senast besökt tandläkare för fem år sedan eller längre tillbaka i tiden. En femtedel hade besökt tandläkare för mindre än tre månader sedan och en något mindre andel för tre månader sedan men mindre än ett år sedan. (Tabell BB 29). Totalt hade 28 % av ålderspensionärerna varit hos tandläkare under de senaste tolv månaderna. Andelen sjunker med stigande ålder. Bland ålderspensionärer mellan 60-69 år har kvinnorna i något större utsträckning än männen haft kontakt med tandläkare. (Tabell B 4.13).

Egen bedömning av hälsotillståndet Av förtidspensionärerna bedömde 17 % sitt allmänna hälsotillstånd som gott. I den yngsta åldersgruppen (16-24 år) var det 61 % som gjorde en sådan bedömning, i åldersgruppen 25-44 år 28 %, i gruppen 45-54 år 11 % och i den äldsta gruppen (55-64 år) 15 %. Nära 40 % ansåg sitt allmänna hälsotillstånd som dåligt. Den lägsta andelen (7 %) återfanns här bland de yngsta, den största (47 %) i gruppen 45-54 år. För åldersgruppen 25-44 år redovisades nära 30 %, för den äldsta gruppen

154 Undersökning om pensionärernas SOU 19771 98 levnadsförhållanden

39 %. Ungefär 45 % bedömde sitt allmänna hälsotillstånd som något mellan gott och dåligt (33 % i den yngsta, 46 % i den äldsta och 42 % i de båda mellangrupperna). (Tabell B 3.15). I intervjun ställdes också en fråga hur man bedömde sitt allmänna hälsotillstånd jämfört med andra i samma ålder. Mer än två tredjedelar (70 %) uppgav hälsa. Av sig ha sämre de yngre var det 38 %, av grupperna 25--44 och 55-64 68 resp. 79 % samt av den äldsta gruppen 69 %, som gjorde denna bedömning. En fjärdedel ansåg sig ha ungefär likadant hälsotillstånd som andra i samma ålder (varierande mellan 54 % i den yngsta gruppen och 19 % i gruppen 45-54 år). Av de blivande pensionärerna bedömde 54 % (58 % av de yngre och 43 % av de äldre) sitt allmänna hälsotillstånd som gott. Av de äldre betecknade 17 % hälsotillståndet som dåligt, av de yngre 6 %. Mer än en tredjedel (36 % av de yngre, 40 % av de äldre) ansåg hälsotillståndet vara något däremellan. Jämfört med andra i egen ålder ansåg en tredjedel sig ha ett bättre hälsotillstånd, 11 % ett sämre och 56 % ungefär likadant. Av de äldre betecknade 15 % sitt hälsotillstånd som sämre, av de yngre 9 %. (Tabell BB 30). Det allmänna hälsotillståndet ——när man inte relaterar till andra — är gott anger nästan hälften av de intervjuade ålderspensionärerna. De yngre anser sitt hälsotillstånd gott i något större utsträckning än de äldre. När det efter gäller fördelningen sjukdom och eventuellt rörelsehandikapp finns givetvis ett starkt samband mellan intervjupersonernas egen allmänna uppfattning om sin hälsa och uppgivna hälsobesvär. En femtedel av de rörelsehandikappade anser att deras hälsotillstånd är gott. Motsvarande andel för ålderspensionärer med sjukdomsbesvär men utan är 37 %. Endast rörelsehandikapp en liten andel ans-er att deras hälsotillstånd är sämre än andras i samma ålder. De allra flesta anser att hälsotillståndet är bättre än eller ungefär lika med andras. De äldsta anser i större utsträckning än övriga åldersgrupper att de har bättre hälsa än andra. Totalt anser sig 13 % ha sämre hälsa än andra i samma ålder. (Tabell B 4.14)

8.3.4 Utbildning

Vid intervjun efterfrågades såsom skolutbildning folkskola, yrkesutbildning utöver folkskola, realexamen, utöver yrkesutbildning realexamen, studentexamen, utbildning därutöver, examen från universitet och högskola. Det är således i huvudsak genomgången utbildning i det allmänna skol- och undervisningsväsendet som redovisas. Utbildning vid sidan om detta och, i varje fall i fråga om ålderspensionärerna, många års yrkeserfarenhet har inte registrerats. Det är således ett relativt mått begränsat på utbildning som används här. Totalt har 4 % av färtidspensionärerna alls eller ingen utbildning enbart utbildning lägre än folkskolenivå. Framför allt är det de yngsta för-

som inte har någon egentlig utbildning tidspensionärerna - 36 % av åldersgruppen 16-24 år och 15 % av gruppen 25--44 år. Andelen allvarligt handikappade och utvecklingsstörda är störst bland de yngsta grupperna. (Tabell B 3.16).

SOU 1977: 98 om pensionärernas levnadsförhållanden 155 Undersökning

av - 7 % —- har utbildning En liten andel förtidspensionärerna Skillnaden mellan olika åldersgrupper är högre än realskola/grundskola. inte stor. 5 % av de yngsta (16-24 år) och av de äldsta (55-64 år) har över medan 12 % av gruppen 25-44 utbildning real-/grundskolenivå, år har det. större skillnader i utbildningshänseende mellan män och kvin- Några nor föreligger inte. De kvinnliga förtidspensionärerna har något oftare enbart folkskola, medan männen i något större utsträckning har yrkesutbildning utöver folkskola. De förtidspensionärer som är rörelsehandihar i något större omfattning yrkesutbildning utöver folkskola kappade än de ej rörelsehandikappade. Nära tre fjärdedelar av de blivande pensionärerna (72 % av de yngre, 76 % av de äldre) hade folkskola som skolutbildning. En tiondel (10 % och 12 % av de äldre) hade utöver folkav de yngre yrkesutbildning skola. 6 procent (5 % av de yngre, 8 % av de äldre) hade realexamen, 9 % utöver realexamen. Av de yngre var grundskola, yrkesutbildning det var tionde, av de äldre 4 %. Av de yngre hade 2 % studentexamen. från universitet och högskola. (Tabell BB l % av de yngre hade examen 31). Några enstaka av de intervjuade ålderspensionärerna har ingen utbildning alls eller enbart utbildning lägre än folkskolenivå. Fyra femtedelar av samtliga ålderspensionärer har enbart folkskola. Bland pensionärer i åldern 60-69 år är andelen något lägre (ca 3/4) - detta gäller såväl män som kvinnor. l åldersgruppen 80 år och däröver är andelen ca 83 %. Andelen ålderspensionärer med utbildning högre än realskola är 9 %. Männen har i något större utsträckning än kvinnorna sådan utbildning. Både för män och kvinnor minskar andelen med utbildning utöver realskola med stigande ålder. (Tabell B 4.15).

8.3.5 Sysselsättning

F örtidspensionärer Personer med hel förtidspension eller helt sjukbidrag förvärvsarbetar inte. Många av förtidspensionärerna har emellertid en gång haft förvärvsarbete. Totalt har 16 % aldrig haft stadigvarande förvärvsarbete. Åldersgrupperna skiljer sig avsevärt. Hela 84 % av de yngsta (16--24 år) har aldrig haft förvärvsarbete mot 8 % av de äldsta, 55-64 år. (Tabell B 3.18). Siffrorna för de yngre grupperna över andelen som aldrig haft förvärvsarbete är höga, men är sannolikt ändå underskattningar med avseende på samtliga förtidspensionärer i Sverige. Andelen icke kommunicerbara är stor - mellan 17-21 % - i åldersgruppen 16-45 år. Bland dem är troligen andelen som aldrig arbetat högre än bland dem som kunnat intervjuas. Antas att samtliga av dem aldrig haft förvärvsarbete skulle andelen som aldrig förvärvsarbetat för t. ex. gruppen 16--24 år bli 88 %. Nära två tredjedelar av förtidspensionärerna i åldersgruppen 55-64 år slutade förvärvsarbeta år 1965 eller senare. Det var närmare 60 % av

156 Undersökning om pensionärernas SOU 1977: 98 levnadsförhållanden

dem i åldern 45-54 år som slutade förvärvsarbetet inom samma tidsperiod. Av de äldsta hade något mer än en fjärdedel inte förvärvsarbetat sedan något av åren 1965-1969. Det är alltså sannolikt många i den åldersgruppen, som varit pensionärer i 5 år eller mera. Av de äldsta förtidspensionärerna hade en tredjedel före pensioneringen haft förvärvsarbete i 40 år eller mera. Det fanns även några i åldern 45-54 år, som hade arbetat så lång tid drygt 2 %. Det rör sig här givetvis om de äldsta i åldersklassen. Mellan ca 40 och 50 % av förtidspensionärerna i åldrarna 25-64 år hade arbetat med produktions- eller distributionsarbete utan krav på utbildning efter folkskola/grundskola eller krav på utbildning mindre än två år. Omkring 15 % mellan 45-64 år har haft produktions-/distributionsarbete med yrkesutbildningskrav på två år eller mer. Andelen f. d. lantbrukare och företagare är störst i de äldsta åldersgrupperna. 9 % av de intervjuade förtidspensionärerna i åldern 55-64 år har varit lantbrukare. Ca 30 % av förtidspensionärerna hade förvärvsarbetande make/maka. Högsta andelen, 35 %, hade åldersgruppen 45-54 år. Var femte pensionär hade förvärvsarbetande make/maka hela eller del av på heltid året. (Tabell BB 3).

Blivande pensionärer

Av de blivande pensionärerna var två tredjedelar förvärvsarbetande vid undersökningstillfället. Av de yngre (60-63 år) förvärvsarbetade 72 %, av de äldre (64-66 år) 42 %. Två procent av de yngre sökte arbete. Som orsak till att de ej förvärvsarbetade angav 2 % (1 % av de yngre, 3 % av de äldre) arbetslöshet samt 5 % vårduppgifter i det egna hemmet. ”Annan” orsak angav 16 % (13 % resp. 25 %). (Tabell BB 33). Av intervjupersonerna hade 40 % (42 % av de yngre, 36 % av de äldre) förvärvsarbetande make/maka. Ca en fjärdedel att make/ uppgav maka hade heltidsarbete under hela året, 3 % uppgav heltid del av året, 9 % uppgav deltid hela året och 2 % deltid del av året. (Tabell BB 34).

Å lderspensionärerna

Totalt har 13 % angivit att den varit huvudsakliga sysselsättningen ”hemarbetande hemmafru. En del av dessa har under sitt yrkesverksamma liv aldrig förvärvsarbetat, medan andra haft förvärvsarbete men ändå angivit ”hemarbete” som den huvudsakliga sysselsättningen. (Tabell B 4.16). Av ålderspensionärerna i åldern 60-69 år hade hälften slutat arbeta år 1970 eller senare. Av pensionärerna i åldern 70-79 år hade 31 % slutat under 1965-1969 perioden och 13 % perioden 1970-1974. Av de äldsta slutade 18 % åren 1955-1959, 19 % åren 1960-1964 och 19 % senare. Av de äldsta hade närmare 40 % förvärvsarbetat 50 år eller mera. Av gruppen 70-79 år var det ca 35 % och av de yngsta närmare 30 %. Andelen hemarbetande är störst bland de äldsta. Bland de äldre är

SOU 1977: 98 157 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden

andelen lantbrukare markant större (25 %) än bland de yngsta ålders- (7 %). De yngre har under sitt yrkesverksamma liv i pensionärerna större utsträckning än de äldre arbetat inom yrken med krav på speciell och med normal LO-anslutning samt inom kontors- och utbildning tjänstemannayrken. 5 % av de intervjuade hade aldrig haft förvärvsarbete. Det är nästan uteslutande kvinnor, endast några enstaka män som aldrig haft förvärvsarbete. (Tabell B 4.17). - av männen och 6 % av kvinnorna - Nästan en tiondel 12 % arbetade vid intervjutillfället. Andelen är givetvis högst (14 %) bland de yngsta ålderspensionärerna (60--69 år). Andelen förvärvsarbetande bland dessa är högre bland männen än bland kvinnorna (18 resp. 14 %). Nästan hälften av kvinnorna hade haft förvärvsarbete men slutade arbeta före pensioneringen. En dryg femtedel av kvinnorna slutade arbeta i samband med pensioneringen. Andelen var större bland de yngre än bland de äldre. Bland männen är det vanligast att man slutar förvärvsarbeta i samband med pensioneringen (48 %). 20 % har slutat efter pensioneringen. Lägger man samman denna andel med dem som arbetade vid intervjutillfället finner man att 32 % av männen förvärvsarbetar/förvärvsarbetade efter sin pensionering. Motsvarande andel för kvinnorna är 17 %. De flesta som hade förvärvsarbete vid intervjutillfället arbetade mindre än 35 timmar per vecka. Intervjupersonerna fick ta ställning till olika skäl för förvärvsarbetet. Flera skäl fick anges. De oftast uppgivna skälen är att man arbetar för att ha något att göra och ”för att det är roligt och intressant”. Ekonomiska skäl kommer först på tredje plats bland uppgivna orsaker. Det är framför allt de yngsta som uppgivit att de förvärvsarbetar av denna anledning. En mindre andel uppgav att de arbetade för att träffa andra människor. (Tabell B 4.18). Andelen personer 80 år eller äldre som förvärvsarbetar (samtliga på deltid) är liten. Ingen säger sig ha gjort det av ekonomiska skäl. Som skäl till att de slutade förvärvsarbeta uppgav 65 % av åldersgruppen 80 år och däröver pensioneringen. Samma skäl uppgav 63 % av gruppen 70-79 år samt 58 % av den yngsta gruppen. Vårduppgifter i hemmet åberopades av 3 % av de båda yngsta åldersgrupperna och av 1 % av den äldsta. Arbetslöshet angavs av närmare 2 % av den yngsta gruppen. (Tabell BB 11). Det var främst pensionärer i åldern 60-69 år som hade förvärvsarbetande make/maka. Något mer än 18 % av dem hade make/maka med förvärvsarbete (70-79 år 5 %, 80- 1 %). 10 % av de yngsta hade make/maka med deltidsarbete (8 % hela året, 3 % del av året). Närmare 7 % av de yngsta hade make/maka med heltidsarbete hela året och 1 % med heltidsarbete del av året. (Tabell BB 12).

158 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 19771 98

8.3.6 Bostad och bostadsmiliö

Samboende Totalt är 32 % av fi)’rtidspensiomzrerna ensamboende. 5 % bor stadigvarande på institution (sjukhus, sjukhem, ålderdomshem) och är där ”ensamboende”, dvs. bor där -ej tillsammans med någon familjemedlem. Andelen ensamboende på institution är minst bland de äldsta (2 %) mot 10-15 % bland dem i åldern 16-54 år. 26 % är ensamboende utanför institution. (Tabell B 3.19). De olika samboendeformerna följer åldern. Andelen samboende stiger med ökande ålder. Andelen som bor tillsammans med föräldrar minskar (naturligt nog) med ökande ålder. Andelen som bor tillsammans med barn stiger (något) med ökande ålder. Totalt var 53 % samboende i äktenskap eller äktenskapsliknande former. 6 % bodde tillsammans med föräldrar och 5 % tillsammans med barn. Andelen övrigt samboende” (4 %) dvs. personer som bor tillsammans med både föräldrar och barn, som bor hos syskon eller mor/farföräldrar samt några som är ”samboende” är störst bland på institution, de yngsta och minst bland de äldsta förtidspensionärerna. De yngre männ-en, l6——44 år, bor i markant högre utsträckning än kvinnorna i samma ålder tillsammans med föräldrar. Kvinnorna i åldern 25-44 år är i större än männen samboende utsträckning i äktenskap eller under äktenskapsliknande former”. Av de blivande pensionärerna var 78 % samboende i äktenskap eller äktenskapsliknande former. Närmare 2 % bodde tillsammans med föräldrar eller barn. l åldersgruppen 60-63 år var ca 19 % ensamboende, i gruppen 64-66 år ca 14 %. (Tabell BB 36). Totalt är 40 % av ålderspensionärerncz ensamboende. en tred- Drygt jedel är ensamboende utanför institution (40 % i den äldsta och 28 % i den yngsta åldersklassen). Sex procent bor stadigvarande på institution och är där ensamboende. Av de äldsta (80 år eller mer) bor en femtedel ”ensamboende” på institution. En större andel av de äldsta kvinnorna bor på institution jämfört med de äldsta männen. (Tabell B 4.25). De olika samboendeformerna följer åldern. Andelen samboende ålderspensionärer minskar med ökande ålder. Andelen som bor tillsammans med barn stiger något med ökande ålder. Kvinnorna bor i markant större utsträckning än männen ensamma. Männen bor i stor omfattning (68 %) i äktenskap eller under äktenskapsliknande former”. Detta hänger troligen samman med männens och kvinnornas olika Eflivslängd. tersom männen dör tidigare än kvinnorna resulterar det i att många samboende par splittras och kvar blir efterlevande (och ensamboende) kvinnor. Många rörelsehandikappade är ensamboende. Av de förtidspensionärer, som har långvariga besvär av sjukdom, handikapp etc. och är rörelsehandikappade, bor var tionde utanför institution och är ensamboende. (Tabell B 3.20). En jämförelse mellan de på olika sätt rörelsehandikappade med dem som inte är rörelsehandikappade men har någon form av långvarig sjukdom etc. visar att de i större utrörelsehandikappade ‘air samboende —— under sträckning antingen äktenskapsliknande for-

SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 159

mer eller samboende med barn - än de ej rörelsehandikappade. Bland de rörelsehandikappade bor en relativt stor andel - 11 % — stadigvarande på institution, jämfört med 4-5 % av övriga förtidspensionärer. En förhållandevis stor andel (64 %) av de rörelsehandikappade förtidspensionärerna var samboende i äktenskap eller under äktenskapsliknande former. Bland de ålderspensionärer som ej har sjukdom eller handikapp är 63 % samboende i äktenskap eller under äktenskapsliknande former. Andelen är mindre bland dem med sjukdom och framför allt bland dem med sjukdom och rörelsehandikapp. Bland dessa är i stället andelen ensamboende större. Av de rörelsehandikappade var mer än en tredjedel (36 %) ensamboende utanför institution. 34 % var ”samboende under äktenskapsliknande former. Närmare 8 % bodde tillsammans med barn. Nästan var femte bodde på institution. (Tabell B 4.26).

U trymmesstandard För beräkning av utrymmesstandarden har använts svaren på intervjufrågor rörande dels antal rum i bostaden, dels antalet personer som faktiskt bor i bostaden. Som rumsenhet räknas utrymme om minst 6 m2 med direkt dagsljus. Med trångboddhet avses två eller fler boende per rum, kök samt vardagsrum oräknat. Totalt är 8 % av de intervjuade förtidspensionärerna att betrakta som trångbodda. Andelen trångbodda är störst i åldersgruppen 25-44 år - 6 % - återfinns i ålders- (13 %). Den lägsta andelen trångbodda gruppen 55-64 år. Andelarna avviker inte nämnvärt från siffrorna för hela befolkningen enligt ULF. (Tabell B 3.2I—22). Förtidspensionärer med långvariga sjukdomsbesvär och rörelsehandikapp är i störst utsträckning trångbodda (12 %). Detta har dock att göra med att d-e mer än övriga är samboende på olika sätt. Totalt är 7 % av de intervjuade ålderspensionärerna trångbodda. Som jämförelse kan nämnas att det av de blivande pensionärerna är 3 %. Ålderspensionärerna bor i något mindre utsträckning trångbott och har i något större omfattning mer än normal utrymmesstandard jämfört med befolkningen i övrigt. 60 % av ålderspensionärerna har normal standard. Andelen är emellertid räknad på samtliga ålderspensionärer, alltså även de institutionsboende. Bland de ålderspensionärer som bor utanför institutioner blir andelen med normal standard därför större —— ca 64 %. (Tabell B 4.27). Skillnader som finns bland ålderspensionärerna mellan olika åldersgrupper och grupper med eller utan sjukdom och handikapp är inte större än att de kan förklaras av variationen mellan grupperna, när det gäller andelen institutionsboende: 23 % av de äldsta bor på institution mot 5 % av pensionärerna i åldern 70-79 år och endast ett fåtal av de yngsta.

Boendeform

Av förtidspensionärerna bodde 39 %, av de blivande pensionärerna nära 59 % och av ålderspensionärerna 43 % i småhus (villa, radhus

160 Undersökning om pensionärernas SOU 1977193 levnadsförhållanden

etc.) och 53 % av förtidspensionärerna, 40 % av de blivande pensionärerna samt 45 % av ålderspensionärerna i flerfamiljshus. (Tabell B 3.23, 4.28, BB 38). Andelen av förtidspensionärerrza, som bor i flerfamiljshus ökar med stigande ålder (39 % i åldern 16-24 år, 55 % i åldern 55-64 år). Totalt redovisas i pensionärshem 2 %, huvudsakligen äldre förtidspensionärer. Drygt 1 % av de yngsta och lika stor andel av dem i åldern 25 44 år bodde i servicehus. Något mer än 3 % var på sjukhem och 2 % på sjukhus. Totalt bor 88 % av ålderspensionärerna i vanliga bostäder - till i stort sett lika delar uppdelade på småhus och flerfamiljshus - och 5 % i bostäder speciellt avsedda för pensionärer (pensionärshem, servicehus, pensionärshotell o. d.). Bland de yngsta ålderspensionärerna bor endast ett fåtal (3 %) i annat än vanliga bostäder. Andelen stiger med ökande ålder - 11 % av pensionärerna i åldern 70-79 år och 31 % av de äldsta bor i pensionärshem, servicehus, pensionärshotell eller på institution (ålderdomshem, sjukhem, sjukhus). 23 % av de äldsta bor på institution (ålderdomshem, sjukhem, sjukhus) mot 5 % av pensionärerna i åldern 70--79 år och endast ett fåtal av de yngsta. I ålderdomshem bodde nära 20 % av de äldsta, i sjukhem närmare 3 %. Drygt 1 % var på sjukhus. (Tabell B 4.28). Var femte förtidspensionär med rörelsehandikapp (19 %; ca 10 000 personer) bor en trappa eller högre upp från bottenplanet i hus som saknar hiss, därav mer än en tredjedel tre eller flera trappor upp. Totalt bor 29 % av förtidspensionärema en eller flera trappor upp från bottenvåningen i hus som saknar hiss. (Tabell B 3.24). Det kan erinrasi om att med rör-elsehandikappade avses personer med långvariga sjukdomsbesvär eller handikapp som behöver hjälpmedel (kryckor, käppar, rullstol etc.) vid förflyttning och/eller för att kunna förpersonlig hjälp flytta sig utanför bostaden. Som framgått tidigare använder 16 % (ca 40000 tekniska personer) hjälpmedel för förflyttning. En tiondel (ca 25 000) behöver hjälp av annan person för att förflytta sig utanför bostaden. Det rör sig således om ett stort antal personer, som är tvingade att med tekniska hjälpmedel och/eller med personlig hjälp förflytta sig i trappor för att komma ut. Totalt bor 22 % eller ca 250 000 av ålderspensionärerna -en eller flera trappor upp från bottenvåningen i flerfamiljshus som saknar hiss. Bland de rörelsehandikappade är andelen något lägre - 15 % bor en trappa upp eller högre upp från bottenplanet i hus som saknar hiss. Dessa 15 % motsvaras av ca 35 000 pensionärer i befolkningen, som alltså är rörelsehandjkappade och inte har hiss. (Tabell B 4.29). Även av de blivande pensionärerna bor ca 22 % en trappa upp eller högre i hus utan hiss.

U trustningsstandard Andelen personer som bor modernt dvs. har rinnande vatten, avlopp, centralvärme, wc och bad/dusch, är lägre bland förtidspensionärerna än befolkningen i övrigt. De person-er som stadigvarande bor på institution

SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 161 Tabell 8.3 Förtidspensionärer - Modern bostad. Fördelning efter ålder. Procent

är dock ej medräknade. Om man jämställer att bo på institution med att bo modernt försvinner skillnaden mellan förtidspensionärer och hela befolkningen i samma ålder utom för åldersgruppen 55-64 år, där 83 % av förtidspensionärerna bor modernt (inkl. institutionsboende) jämfört med 91 % av befolkningen. (Tabell 8.3 och B 3.25). Tre procent (omkring 7 000) av förtidspensionärerna saknade vatten eller avlopp. Nära 14 % (35 000) saknade dusch eller bad, 6 % (15 000) wc och lika många centralvärme. (Tabell BB 4). Många förtidspensionärer, däribland rörelsehandikappade saknar alltså moderna bekvämligheter, vilka de i sin dagliga livsföring är lika beroende av eller mera beroende av än andra. Totalt har 6 % tillgång till såväl diskmaskin, tvättmaskin som frys. Den yngsta pensionärsgruppen, 16——24 år, är genomgående den som i störst utsträckning har tillgång till dessa former av extrautrustning. Detta hänger sannolikt samman med att åldersgruppen i stor utsträckning bor tillsammans med föräldrar och därigenom har tillgång till bekvämligheter i en omfattning som knappast vore möjlig om de skulle ha eget hushåll. För övriga åldersgrupper, 25 år och äldre, är andelarna mindre. En jämförelse med ULF-resultat visar också att dessa åldersgrupper genomgående i mindre utsträckning har tillgång till denna extrautrustning än hela befolkningen i motsvarande ålder. När det gäller olika utrustningsdetaljer i bostaden har 90 % kylskåp, 58 % frys och 75 % tvättmaskin. Diskmaskin redovisas för 6 %. I fråga om mediautrustning har 91 % radio, 84 % telefon och 81 % TV. Tre fjärdedelar har daglig tidning. (Tabell B 3.25, BB 5). En jämförelse mellan olika åldersgrupper av förtidspensionärer när det gäller mediautrustningen ger inte samma entydiga resultat som beträffande ”extrautrustningen”. I fråga om tillgången till TV uppvisar de yngsta dock en större andel än övriga. Tillgången till telefon och daglig tidning skiljer sig inte nämnvärt mellan de olika åldersgrupperna. En jämförelse med ULF-resultat visar att de yngsta förtidspensionärerna (16-24 år) inte avviker mycket (eller systematiskt) från motsvarande åldersgrupp i befolkningen. Övriga åldersgrupper bland förtidspensionärerna har genomgående i mindre utsträckning tillgång till telefon, TV resp. daglig tidning än motsvarande åldersgrupper i befolkningen. En jämförelse mellan de icke rörelsehandikappade med långvariga sjukdomsbesvär och de rörelsehandikappade visar inte på någon större genomgående skillnad. Bland de rörelsehandikappade har en större an-

162 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 1977: 98

del än bland de ej rörelsehandikappade tillgång till frys och TV. l något större utsträckning har man också tillgång till diskmaskin. De blivande bor något bättre än förtidspensionärerna och ålderspensionärerna. Så gott som samtliga (98 %) har vatten och avlopp, 93 % varmvatten, likaledes 93 % wc samt 91 % bad eller dusch. Något över 96 % har centralvärme. När d-et gäller extra utrustning i bostaden har 97 % kylskåp, 77 % frys och 86 % tvättmaskin. Diskmaskin redovisas för 8 %. l fråga om mediautrustning har 98 % radio och 96 % telefon. Något mer är 92 % har daglig tidning. (Tabell BB 41) Fyra femtedelar av ålderspensionärerna bor modernt, dvs. har tillgång till rinnande vatten, avlopp, centralvärme, wc och bad/dusch. Det är en lägre andel än för befolkningen i åld-ern 16-64 år. De ålderspensionärer som stadigvarande bor på institution är dook inte medräknade i andelen som bor modernt. Om man jämställer institutionsboende med att bo modernt blir skillnaden mellan och övrig befolkålderspensionärer ning mindre. Den största andelen personer som ej bor modernt finns bland de äldsta, 16 % av ålderspensionärerna 80 år och äldre bor ej modernt. (Tabell B 4.30). En fjärdedel av gruppen 80 år och däröver saknade något av vatten,

avlopp eller wc. Ca 15 % av samtliga ålderspensionärer hade inte varm-

vatten och nära 20 % var utan dusch/bad. (Tabell BB 14). Totalt har 4 % tillgång till såväl diskmaskin, tvättmaskin som frys. Den yngsta pensionärsgruppen, 60-69 år, har i störst utsträckning tillgång till dessa former av extrautrustning. (Tabell B 4.30). För övriga åldersgrupper är andelarna mindre. En jämförelse med ULF-resultat visar också att ålderspensionärerna genomgående i mindre omfattning har tillgång till denna extrautrustning än befolkningen i åldern 16-64 år. Detta gäller även när man tar hänsyn till andelen institutionsboende. Ålderspensionärerna har i mindre grad än övrig befolkning tillgång till TV och då framför allt färg-TV. När det gäller tillgång till telefon och daglig tidning är d-et de äldsta och de rörelsehandikappade som mest avviker från den övriga befolkningen. Av åldersgruppen 60-69 år had-e 95 % telefon, av gruppen 70--79 år 90 % och av de äldsta 71 %. Enligt ULF har 94 % av befolkningeni ålder 16-74 år telefon. Av de rörelsehandikappade ålderspensionärerna var det 73 %, som hade telefon.

Handikappanpassad bostad Totalt är det 6 % av förtidspensionärerna som bor i handikappanpassad bostad. De äldsta bor i minst utsträckning (3 %) i bostad som är handikappanpassad jämfört med övriga åldersgrupper, där andelen är 8— 11 %. Även ålderspensionärerna bor till 6 % i handikappanpassad bostad. Av de blivande pensionärerna hade 3 % (2 % av gruppen 60-63 år och 4 % av gruppen 64-66 år) handikappanpassad bostad. Framför allt har de rörelsehindrade tillgång till en *bostad som är handikappanpassad. I vilken utsträckning andra än rörelsehindrade har en bostad anpassad efter handikappet kan inte belysas genom undersökningen. Inte heller kommer behov-et av handikappanpassad bostad fram.

SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 163

Av med rörelsehandikapp är det 18 % som har en förtidspensionärer bostad. Totalt 29 % av förtidspensionärer med röhandikappanpassad relsehandikapp bor i sådan bostad eller på institution ——71 % gör det inte. I hur hög grad dessa 71 % av de rörelsehandikappade behöver en bostad som är anpassad för det/de handikapp man har är svårt att uttala sig om med den allmänna utformning frågan fått. Av ålderspensionärerna med rörelsehandikapp bor 12 % i handikappanpassad bostad. En tredjedel bor i handikappanpassad bostad eller på institution. Motsvarande andel för de allra äldsta, 80 år och däröver, är 30 % (7 % i handikappanpassad bostad, 23 % i institution).

Balkong och uteplats Totalt sett hade något mer än hälften av förtidspensionärerna balkong och 45 % egen uteplats. Största andelen fanns i den yngsta och äldsta åldersgruppen. Nära 60 % av de blivande pensionärerna hade egen uteplats och 58 % balkong. Mer än hälften (55 %) av de yngsta ålderspensionärerna hade balkong. l gruppen 70-79 år var det 46 % och i den äldsta åldersgruppen 30 %. Hälften av de yngsta och 41 % av de äldsta hade egen uteplats. Det framgår inte av undersökningen, om balkonger och uteplatser kunde utnyttjas av handikappade.

Tillgång till olika slags service m. m. Inte minst för pensionärerna har bostadsmiljön, tillgången till rekreationsområde och service av olika slag, stor betydelse för goda levnadsförhållanden och den dagliga livsföringen. I intervjuundersökningen ställdes några schematiska frågor härom. De flesta har nära till grönområde, som är viktigt för rekreation och hälsa. Ca 2 % av förtidspensionärerna och 1 % av ålderspensionärerna har emellertid 5 km eller längre till närmaste grönområde. En del har mer än 1 mil. I allmänhet hade man nära till station/busshållplats. Omkring 2 % av såväl förtids- som ålderspensionärer hade mer än 1 mil. Förtidspensionärerna had-e det något sämre - 9 % av dem hade mer än 3 km mot ca 7 % av ålderspensionärerna. Många hade längre till postkontoret. Omkring 8 % av samtliga hade mer än 1 mil. Mellan 3 km och 1 mil hade 14 % av förtidspensionärerna, 11 % av ålderspensionärerna och 16 % av de blivande pensionärerna. Äldre hade längre än yngre. Omkring en tiondel av samtliga hade mer än 1 mil till bibliotek. Av förtidspensionärerna hade 18 % mellan 3 km och 1 mil, av ålderspensionärern-a 14 %. Av de blivande pensionärerna var det nästan var fjärde som hade så långt. Förtidspensionärerna är i en något sämre situation än ålderspensionärerna när det gäller tillgången till livsmedelsaffär. 9 % av dem — mest i de äldsta - har mellan 3 km och 1 mil till affär mot ca åldersgrupperna 8 % av ålderspensionärerna och 12 % av de blivande pensionärerna. Närmare 3 % av samtliga har mer än 1 mil till affär. Av de rörelsehandikappade förtidspensionärerna hade en tredjedel ca 1 km och längre

164 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 1977: 98

till livsmedelsaffär. Drygt hälften använder bil vid En tiondel inköpen. handlar inte själva. En femtedel överhuvudtaget av ålderspensionärerna är rörelsehandikappade och har 1 km eller längre till affär. Merparten av dem handlar inte själva.

De äldsta har längst till läkare och sjuksköterska En femtedel av de intervjuad-e har mer än 1 mil till närmaste läkare. Bland förtidspensionärerna var det främst åldersgruppen 55-64 år (23 %) och bland ålderspensionärerna grupperna 70-79 (22 %) och 80 år och däröver (21 %.) Förhållandet är ungefär detsamma i fråga om närmaste apotek. Flera had-e närmare till sjuksköterska. Det var endast omkring en tiondel av samtliga som hade mer än 1 mil till sjuksköterska, även här främst de äldre Av förtids- och ålåldersgrupperna. derspensionärerna hade 18 % och av de blivande pensionärerna 23 % m-ellan 3 km och l mil till sjuksköterska.

Sammanfattande mått på bostadsstandard

I folk- och bostadsräkningarna används som framgått av kap. 5 en indelning i kvalitetsgrupper för att beskriva bostädernas standard i fråga om fasta Antalet utrustningsdetaljer. kvalitetsgrupper är 7 (grupp l+2 avser fullt modern bostad med vatten, avlopp, wc, cv, bad/dusch; grupp 7 avser lägsta standard, utan vatten och avlopp). Av förtids- och ålderspensionärerna bor 80 % i fullt moderna lägenheter, av de blivande pensionärerna 90 %. I lägsta kvalitetsgruppen bor drygt 3 % av förtids- och ålderspensionärerna och 2 % av de blivande pensionärerna. Av dessa bor dock de i åldersgruppen 64-66 år till 3 % i lägsta kvalitetsgruppen. Av förtidspensionärerna bor 4 % i åldern 55- 64 år och av ålderspensionärerna i åldern 70-79 år likaså 4 % i lägsta kvalitetsgruppen. (Tabell BB 4, 13 och 40). 6 % av förtids- och 5 % av ålderspensionärerna har bostad med vatten, avlopp, wc och cv (kval.grp. 3), 3 % har bostad med vatten, avlopp, wc (kval.grp. 4) eller vatten, avlopp, cv (kva1.grp. 5). Omkring l % har endast vatten och avlopp (kval.grp. 6). Vid redovisningen av ULF-resultaten tas hänsyn till ——förutom bostadens fasta utrustning trångboddhet, extrautrustning (tvättmaskin, diskmaskin, frys) och mediautrustning (daglig tidning, telefon, TV samt fritidshus). Tre mått har konstruerats: l) rymlig och modern bostad (varken eller i avsaknad av vattrångbodd tenledning, avlopp, centralvärme, bad eller dusch); 2) rymlig, modern och utrustad bostad (utöver 1 finns extrautkomplett rustning, dvs. tillgång till tvättmaskin, diskmaskin och frys); 3) rymlig, modern, fullt utrustad bostad samt fritidsbostad (utöver 2 komplett mediautrustning och fritidshus). Andelen som har förtidspensionärer en rimlig bostadsstandard de är ej trångbodda och de bor modernt ——är mindre än motsvarande andel i befolkningen. De som stadigvarande bor på institution är dock inte medräknade. Om man jämställer institutionsboendet med att bo rymligt

SOU 1977: 98 165 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden

och modernt - försvinner skillett kanske inte självklart antagande naderna mellan förtidspensionärerna i åldern 16-44 år och hela befolkningen i samma ålder. Däremot kvarstår skillnaderna för de äldre, 45- 64 år. Åtminstone de äldre förtidspensionärerna bor sämre — omodernt och/eller - i större än hela befolkningen trångbott utsträckning i samma ålder. Ungefär en femtedel av förtidspensionärerna bor omodernt och/eller trångbott (om de institutionsboende inte räknas dit). Totalt är det 6 % som bor rymligt, modernt och har tillgång till tvättmaskin, diskmaskin och frys. 2 % har dessutom tillgång till fritidshus och fullständig mediautrustning (tidning, telefon och TV). Bland förtidspensionärer med sjukdomsbesvär är det de rörelsehandisom är sämst lottade - 63 % bor modernt mot kappade och rymligt 77 % bland de ej rörelsehandikappade. Bland dem som bor rymligt och modernt har dock de rörelsehandikappade den största andelen med diskmaskin, tvättmaskin och frys. Andelen ålderspensionärer som har en rimlig bostadsstandard de är ej trångbodda och de bor modernt är också mindre än för den övriga befolkningen. De som stadigvarande bor på institution är dock inte medräknade. Om man jämställer institutionsboendet med att bo rymligt och modernt blir skillnaden mindre. Den försvinner dock inte. När det gäller extrautrustning har ålderspensionärerna sämre standard än övrig befolkning i åldern 16--64 år. Endast 1 % av ålderspensionärerna bor modernt, rymligt och har tillgång till fritidshus, diskmaskin, tvättmaskin, frys samt fullständig mediautrustning (tidning, telefon, TV) jämfört med 8 % av den övriga befolkningen.

Önskemål om flyttning Totalt önskar nästan en fjärdedel av förtidspensionäreriza flytta till en annan bostad. Av des-sa har ungefär hälften också vidtagit någon åtgärd för att få en förändring till stånd. Den grupp som i störst utsträckning (37 %) säger sig vilja flytta är de ensamboende som inte bor på institution. De har också till 17 % vidtagit särskild åtgärd. (Tabell B 3.31- 33). Det är de som bor omodernt som vill flytta. 35 % av dem vill flytta jämfört med 21 % av dem som bor modernt. Bland dem med långvariga sjukdomsbesvär är det de ej rörelsehandikappade som oftast vill flytta och som också i störst utsträckning vidtagit någon åtgärd. De oftast uppgivna orsakerna till att man vill flytta är önskan att få större eller modernare bostad och att komma till områden med bättre service. Inga stora skillnader mellan olika åldersgrupper förekommer. Var tionde förtidspensionär ville flytta till lågt flerfamiljshus (1--3 vån.), 6 % till villa eller radhus. Av de äldsta ville 2 % flytta till pensionärshem. Av de blivande pensionärerna ville 15 % flytta. (Tabell BB 48, 49, 50). Ca 5 % hade vidtagit särskilda åtgärder. En viss skillnad föreligger mellan de yngre och de äldre. Av de senare hade 3 % vidtagit omfattande åtgärder och 5 % vissa åtgärder (motsvarande tal för de yngre 1 resp. 3 %). Närmare 5 % av de yngre och 6 % av de äldre ville flyt-

166 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 1977! 98

ta av ålders- och hälsoskäl. Lika stor andel (6% av de yngre och 3 % av de äldre) ville ha en mindre bostad. 2 % av de yngre och knappt 1 % av de äldre ville bo någon annanstans i Sverige. Behov av mera hjälp angavs som skäl för 2 % av de äldre och l % av de yngre. I fråga om önskad boendeform har ett fåtal uppgivit sig vilja flytta till pens-ionärshem eller pensionärshotell. Något mer än 8 % ville flytta till flerfamiljshus och 5 % till villa eller radhus. Totalt önskar 14 % av ålderspensionärenzcz flytta till en annan bostad. (Tabell B 436-38) Mindre än hälften av dessa säger sig ha gjort något för att få en förändring till stånd. Bland de allra äldsta och bland dem som stadigvarande bor (ensamboende) på institution är andelen som vill flytta låg. Bland de ensamboende utanför institution samt bland dem som bor omodernt och dem som är sjuka utan att vara rörelsehandikappade är andelen som vill flytta något större än bland övriga. Även andelen som vill flytta och vidtagit någon åtgärd är här något större än i övriga grupper. De oftast uppgivna orsakerna till att man önskar flytta är ålders- eller hälsoskäl”, för att få mod-ernare bostad” och ”för att komma till ett område, där det är bättre ordnat med service. Inga större skillnader mellan åldersgrupperna förekommer. De flesta, som vill flytta, vill ha bostad i lågt (l 3 vån.) eller högt flerfamiljshus (4——vån.). Det gäller 6 resp. 2 % av ålderspensionärerna. Av särskilt intresse är emellertid de pensionärer, som efterfrågar bostäder speciellt avsedda för äldre. Närmare 2 % vill bo i servicehus eller pensionärshotell. Största andelen (2 %) finns i åldersgruppen 70--79 år och i den yngsta. l den äldsta åldersgruppen rör det sig om mindre än 1 %. Av de yngsta och de äldsta vill drygt 1 % flytta till pensionärshem och av mellangruppen 2 %. Inte fullt 1 % vill flytta till ålderdomshem. Här dominerar de äldsta. Nära 2 % av gruppen 80 år och däröver vill flytta dit.

8.3.7 Ekonomi Av betydelse för de intervjuade gruppernas ekonomiska standard är dels skattepliktig inkomst såsom inkomst av förvärvsarbete, folkpension, tillläggspension, dels skattefri inkomst (här enligt de bestämmelser som gällde år 1974) t. ex. bostadstillägg, invalid-itetstillägg. Att på något enkelt sätt summera olika typer av inkomster för att få ett mått på en persons ekonomiska förhållanden är svårt. När det gäller studier av pensionärernas inkomstförhållanden under ett visst år, måste också beaktas, att pensioneringen kan ha inträffat någon gång under året. Inkomst av förvärvsarbete kan då ha föregått pensioneringen och upphört i samband med denna. De inkomstuppgifter som redovisas här är av begränsat slag. Siffrorna kan ge en ofullständig bild av de intervjuades ekonomiska situation. Deras disponibla inkomst redovisas inte här. Många har säkerligen inkomster och/eller hjälp i olika former utöver de redovisade. Ett exempel är de unga förtidspensionärerna som i så stor utsträckning bor hos sina föräldrar. I många fall står sannolikt deras egna personliga inkomster i

SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 167

form inte i relation till den ekonomiska stanav pension och dylikt dard de befinner sig i. Den ekonomiska standarden kan mätas även på andra sätt än med inkomsten. Vad har man för bekvämligheter i bostaden (redovisat ovan i avsnitt 8.3.6)? Har man tillgång till bil, båt eller fritidshus? Har man kunnat göra någon semesterresa det senaste året? Kan man på kort tid skaffa fram pengar för en oförutsedd utgift?

Inkomst I kap. 4 har en specialundersökning rörande pensionärernas inkomster år 1974 redovisats. I detta avsnitt lämnas en redovisning av de interinkomster byggda på uppgifter av samma slag vjuade pensionärernas som specialundersökningen. Totalt har tre fjärdedelar av såväl förtidssom ålderspensionärerna lämnat självdeklaration för inkomster under år 1974. För dessa redovisas som inkomst deras taxerade inkomst. För dem som inte lämnat deklaration har summerats de belopp som riksförsäkringsverket (RFV), Kommunernas Pensionsanstalt (KPA) och statens personalpensionsverk (SPV) betalat ut till resp. person under år 1974.5 De förtidspensionerade männen har genomgående i de olika åldersgrupperna en högre skattepliktig inkomst än de förtidspensionerade kvinnorna. De högsta inkomsterna finns bland de äldre —- 45 år och äldre -- framför allt i gruppen 55--64 år. I denna äldsta grupp har samtliga personer noterats för en beskattningsbar inkomst under år 1974 jämfört med gruppen 16-44 år där över hälften ej kunnat noteras för någon beskattningsbar inkomst. Skillnaden mellan åldersgrupperna är mest markant för männen. Bland kvinnorna har över hälften i samtliga åldersgrupper en beskattningsbar inkomst som är mindre än 10 000 kr. per år och över 80 % i samtliga grupper har en inkomst lägre än 20 000 kr. per år. (Tabell B 3.34) Även bland ålderspensionärerna har kvinnorna lägre taxerade inkomster än männen. Hälften av kvinnorna hade en inkomst med mindre än 10 000 kr. för år 1974, mot 21 % av männen. 38 % av männen hade 20000 kr. eller mer i inkomst år 1974 mot 16 % av kvinnorna. De yngre hade högre inkomster än de äldre. Skillnaden mellan åldersgrupperna är dock större bland männen än bland kvinnorna. (Tabell B 4.39) “ Det finns ytterligare Till de blivande pensionärerna ställdes frågan hur stor månads- eller institutioner som betaveckoinkomsten var av förvärvsarbete före skatteavdrag. lar ut pensioner till ungefär Grupålders- och förtidspenpen 60-63 år hade högre inkomster än gruppen 64-66 år. Av de sionärer. Dessa belopp yngre hade ca 40 % en månadsinkomst mellan 2000 och 4000 kr., kommer till viss del inte fram här varför av de äldre ca 18 %. (Tabell BB 51) det kan bli en viss De som aldrig haft förvärvsarbete har de lägsta beskattningsbara in- underskattning av inkomsterna. Av som aldrig förvärvsarbetat, hade komsten. Denna underförtidspensionärerna, skattning har bedömts 84 % år 1974 en inkomst under 10000 kr. Produktions/distributionsvara av endast liten anställda med krav på utbildning i 2 år eller mer samt kontorsanställda, betydelse i relation till tekniker det merarbete som m. fl. har de högsta inkomsterna. Av dessa hade omkring 60 % fordras för att få fram en beskattningsbar inkomst på 20 000 kr. eller mer år 1974. Bland de fåsamtliga pensionstaliga f. d. företagarna bland förtidspensionärerna var andelen ännu nå- belopp.

168 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 1977: 98

got högre medan bland lantbrukarna nära tre fjärdedelar hade en inkomst under 20 000 kr. Den lägsta taxerade genomsnittsinkomsten år 1974 bland ålderspensionärerna hade de som aldrig haft något förvärvsarbete - 58 % hade under 10 000 kr. De högsta inkomsterna återfinns också här inom gruppen kontorsanställda, tekniker m. fl.”. Av dessa var det endast 17 % som hade under 10 000 kr. i inkomst, medan 58 % hade 20 000 kr. eller mer i taxerad inkomst för år 1974. Icke skattepliktiga förmåner, såsom bostadstillägg, invaliditetstillägg, utgick till mindre än hälften av ålderspensionärerna under år 1974. 18 % fick 1200 kr. eller mindre, medan 12 % fick mer än 2 400 kr., högst 7 200 kr. De yngsta ålderspensionärerna, 60-69 år, fick i mindre utsträckning än de äldre bidrag. (Tabell B 4.40) Kvinnorna fick i större grad än männen skattefria De kvinnor bidrag. som fick bidrag fick också större än männen. Detta i samtbidrag gäller liga åldersgrupper bland ålderspensionärerna. Det är de ålderspensionärer som aldrig haft förvärvsarbete och de som arbetat med produktions-/distributionsarbete, dvs. arbeten vilka normalt är LO-organiserade, som i störst fick skattefria utsträckning bidrag år 1974. Tjänstemännen var de som i minst utsträckning fick sådana bidrag. Eftersom icke förmåner som skattepliktiga regel är inkomstprövade, finns det givetvis ett positivt samband mellan inkomst och skattepliktig erhållna skattefria bidrag. De ålderspensionärer som hade den största skattepliktiga inkomsten hade inte alls -eller i endast mycket begränsad utsträckning fått skattefria bidrag. Bland dem med den lägsta skattepliktiga inkomsten hade två tredjedelar fått bidrag. (Tabell B 4.41)

Tillgång till vissa kapitalvaror Något över en fjärdedel av förtidspensionärerna har tillgång till fritidshus, 45 % till bil och 9 % till båt. De yngsta har oftare tillgång till både fritidshus, bil och i någon mån även motor- eller segelbåt. Detta kan åtminstone delvis förklaras av att de yngsta bor hemma och därmed har tillgång till föräldrarnas standard i dessa avseenden. (Tabell B 3.35) Totalt är det 46 % av förtidspensionärerna som inte har tillgång till vare sig fritidshus, bil eller båt. Av de yngsta förtidspensionärerna är det 29 %. En jämförelse med ULF-siffror visar att andelen som inte har tillgång till någon av de redovisade kapitalvarorna är större bland de förtidspensionerade än i befolkningen som helhet. De rörelsehandikappade har i större utsträckning tillgång till bil än de ej rörelsehandikappade. Däremot har de rörelsehandikappade i mindre utsträckning än övriga med långvariga sjukdomsbesvär tillgång till fritidshus. Nära 30 % av de blivande pensionärerna har på annat sätt äger eller tillgång till fritidshus. De äldre äger fritidshus i något större utsträckning än de yngre. 13 % äger eller har på annat sätt tillgång till motoreller segelbåt. Två tredjedelar av de yngre och 54 % av de äldre äger bil. (Tabell BB 52) Över hälften av ålderspensionärerna har inte till vare tillgång sig fritidshus, bil eller båt. Bland de äldsta och bland de rörelsehandikappade

169 SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden

är andelen omkring tre fjärdedelar. Det är framför allt de yngsta (60till de kapitalvaror som 69 år) och de friska som äger eller har tillgång här redovisas. (Tabell B 4.42) mer än en femtedel har tillgång till fritidshus (31 % i den Något l0 % i den äldsta åldersgruppen), 16 % i egenskap av ägare. yngsta, Drygt 30 % har bil (46 % av de yngsta, 13 % av de äldsta) och 7 % båt (9 % av de yngsta, 4 % av de äldsta). De bland som aldrig haft förvärvsarbete har i ålderspensionärerna minst utsträckning tillgång till bil, båt och fritidshus. 68 % har inte till- Även bland dem som varit lantgång till någon av dessa kapitalvaror. brukare och bland produktions- och distributionsanställda är andelen - ca 60 % har inte tillgång till vare sig bil, båt eller fritidshus. De hög största andelarna som har tillgång till dessa kapitalvaror fanns bland dem som varit (och i vissa fall fortfarande var) egna företagare och bland tjänstemannayrken.

K ontantmarginal Ett annat grovt mått på en persons ekonomiska förhållanden är möjligheterna att snabbt kunna få fram pengar för att kunna betala en oförutsedd utgift. Av förtidspensionärerna kan 37 % över huvud taget inte skaffa fram 3 000 kr. för att klara av en oförutsedd utgift. Av hela befolkningen i åldern 16--64 år är det enligt ULF 17 %. De som kan få fram pengar (totalt 57 %) har oftast egna medel - man tar ut från bank eller liknande. (Tabell B 3.36) De äldsta, 55-64 år, kan i störst utsträckning (65 %) skaffa fram pengar, sämst är det för gruppen 25 54 år. Nästan allai den äldsta gruppen som kan få fram pengar har också egna pengar att ta till. Även för övriga åldersgrupper är egna pengar det oftast uppgivna sättet att klara en oförutsedd utgift. Andelen som skulle klara sig genom att låna från anhöriga eller vänner är dock relativt större i de yngre åldrarna. De rörelsehandikappade har i störst utsträckning en kontantmarginal - oftast 69 % av dem kan skaffa fram pengar. genom egna pengar. Blan-d de få som inte har någon långvarig sjukdom är det endast omkning hälften som skulle kunna skaffa fram pengar. Av de blivande pensionärerna var det 85 % (86 % av de yngre och 82 % av de äldre) som kunde skaffa fram pengar. Tre fjärdedelar (76 % av de yngre och 71 % av de äldre) kunde ta dem från eget konto. (Tabell BB 53) Av ålderspensionärerna var det närmare 80 % som uppgav sig ha möjlighet att klana en oförutsedd utgift på 3000 kr. Två tredjedelar kunde ta pengarna från eget konto. 18 % av ålderspensionärerna kan över huvud taget inte skaffa fram pengarna. Bland de äldsta, 80 år och äldre, och bland de rörelsehandikappade var det ungefär en fjärdedel som inte skulle klara av en oförutsedd utgift. (Tabell B 4.44) Nära en fjärdedel av ålderspensionärerna som arbetar/arbetat med produktions- /distributionsarbete och av dem som aldrig haft förvärvsarbete, anger

170 Undersökning om pensionärernas SOU 1977: 98 levnadsförhållanden

att de inte har möjlighet att skaffa fram 3 000 kr. Bland tjänstemän och bland företagare är motsvarande andel 7 %. (Tabell B 4.45)

8.3.8 Sociala relationer

De flesta har nära till granne

Att ha grannar att umgås med och, om så behövs, få hjälp av, underlättar det dagliga livet. De flesta hade mindre än 1 km till Av grannar. förtidspensionärerna hade drygt 1 % och av ålderspensionärerna knappt 1 % 1--3 km. till granne. Ingen förtidspensionär men några ålderspensionärer — i de äldsta åldersklasserna - hade mer än 3 men mindre än 5 km. Bland de intervjuade blivande pensionärerna fanns med någon mellan 5 km-l mil till granne. En fråga om man bytte 0rd med grannar när man möttes, besvarade tre fjärdedelar av förtidspensionärerna med att det är vanligt (mycket eller Andelen vanligt ganska vanligt). som anser att det är ”ganska vanligt varierar inte nämnvärt mellan åldersgrupperna. Däremot varierar andelen som anser att det är mycket vanligt att grannar utbyter ord. De äldsta anser det i största utsträckning ”mycket (Tabell B vanligt. 3.28) Förtidspensionärerna ——utom i den äldsta åldersgruppen — bor dock efter vad som kommer fram vid en jämförelse med ULF i större grad än befolkningen i motsvarande ålder i områden där grannar enligt intervjupersonernas egen utsago inte utbyter 0rd med varandra. Förtidspensionärerna skulle således ha mindre kontakt med grannar än befolkningen i övrigt. De är mer isolerade inom bostadsområdet. En bidragande orsak härtill kan dock vara att de - särskilt de yngre - ofta är svårt handikappade. Av de blivande pensionärerna besvarade 86 % frågan jakande (62 % ”mycket vanligt, 24 % ganska vanligt”). Av ålderspensionärerna 54 % att det var ansåg mycket vanligt att grannar -bytte ord med varandra (enl. ULF 56 % för 16-74 gruppen år) och ca 24 % att det var ganska vanligt. Av de sjuka och rörelsehandikappade var det 40 % som tyckte det var Andelen mycket vanligt. som anser att det är ”mycket att grannar ord varierar vanligt” utbyter mellan de olika åldersgrupperna. De äldsta är de som i minst utsträckning anser det mycket vanligt. (Tabell B 4.33) Totalt säger sig en tredjedel av förridspensionärernrz ha någon person eller familj i bostadsområdet som man med. Av utbyter tjänster de rörelsehandikappade är det endast något mer än en fjärdedel, som har sådana kontakter. Lägsta andelen finns i åldersgruppen 16--24 år (17 %) och i gruppen 25-44 år (27 %). I den äldsta åldersgruppen (55-64 år) är det 38 %. Utbyte av tjänster förekom enligt 38 % av de blivande pensionärerna. De yngre hade något mera kontakter och kontakter med flera än de äldre. Totalt säger sig 30 % av ålderspensionärerna ha någon eller person familj i bostadsområdet som man utbyter tjän-ster med. Av de rörelse-

171 SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden

är det 26 %. l den yngsta åldersgruppen har 31 % konhandikappade takt därav 10 % med flera personer/familjer. För med en person/familj, åldern 80 år och däröver är motsvarande procenttal 25 resp. 7. bor i mindre utsträckning än vad som gäller hela Ålderspensionärerna den i områden där man utbyter tjänster med varövriga befolkningen andra, närmast satt som mått på gott grannskapsförhållande. De synes i detta avseende vara mer socialt isolerade än andra. Detta kan bero på isolerad än den övriga befolkningen eller på att man bor mer geografiskt kontaktlöshet i tätort-er, där de äldre t. ex. vid sanering helt fått byta bostadsmiljö.

Mer än var tionde i åldern 80 år och däröver känner sig mycket ensam dels ”Känner Ni er personligen en- I intervjun ställdes frågan mycket sam, dels frågan ”Tycker Ni att kommunen borde ordna så att någon telefon eller besök hade kontakt”. Det är således inregelbundet per subjektiva upplevelse av sin situation som redovisas tervjupersonernas här. Av kände sig 37 % ensamma (14 % ofta, 23 % förtidspensionärernu någon gång). l den yngsta åldersgruppen kände sig en fjärdedel aldrig ensam, i mellangruppema ca hälften och i den äldsta gruppen (55-64 år) 63 %. Det kan emellertid vara en underskattning eftersom de indirekt intervjuade inte medräknats. (Tabell BB 7) Var femte av de blivande pensionärerna kände sig ofta (4 %) eller nåensam. Närmare 80 % hade aldrig någon sådan gon gång (17 %) känsla. Av ålderspensionärerna känner sig totalt sett 28 % ofta eller någon gång mycket ensamma (8 % ofta, 20 % någon gång). Det är främst de äldsta som känner sig ensamma. Nära 40 % av dem känner sig ofta eller någon gång ensam. Mer än var tionde känner sig ofta mycket ensam. Något över hälften av samtliga har aldrig denna känsla. (Tabell BB 17) Var femte i den yngsta åldersgruppen (60-69 år) och var fjärde i åldern 70-79 år känner sig ofta eller någon gång ensam. Det är dock endast 5 resp. 7 % som ofta har denna känsla.

Umgänge med släkt och vänner Drygt två tredjedelar av förtidspensionärerna umgås ofta med släkt och vänner. Andelen är högre bland de äldre än bland de yngre. De med långvariga sjukdomsbesvär men utan rörelsehandikapp umgås oftare med släkt och vänner än övriga.. (Tabell B 3.38) Fyra procent (ca 10 000 personer) av samtliga förtidspensionärer säger att de inte brukar umgås med barn, annan släkt, vänner eller bekanta. Inga skillnader mellan kan noteras, när det gäller dem som ”inte alls umgås. åldersgrupperna Tre fjärdedelar (74 %) av dem som inte alls umgås med släkt och vänner är också ensamboende. Merparten av dessa synes vara verkligen socialt isolerade. Bland dem som ”umgås ofta är endast 24 % ensam-

172 Undersökning om pensionärernas SOU 1977: 98 levnadsförhållanden

boende och bland dem som umgås ibland är andelen ensamboende 45 %. Två tredjedelar av de blivande pensionärerna umgås ofta och 14 % ”någon gång med barn. en tredjedel Omkring har släktingar och vänner ofta på besök. Ca 28 % besöker ofta släktingar och vänner. l åldersgruppen 64-66 år är det 72 % som ofta umgås med barn. Närmare tre fjärdedelar av ålderspensionärerna ofta med släkt umgås och vänner (80 % i åldersgruppen 60-69 år, 59 % i åldern 80 år och däröver). Härtill kommer 27 % som umgås ibland. Totalt nära umgås 2 % inte alls med släkt och vänner. Det är de två äldsta åldersgrupperna det här gäller (2,5 % i åldern 70-79 Av år, 2,3 % i åldern 80-år). dem med rörelsehandikapp är det 3 % som inte med släkt och umgås vänner. (Tabell B 4.48)

Många vill ha kommunal kontaktverksamhet

Beträffande kontaktverksamhet från kommunens sida var tre fjärdedelar av förtidspensionärerna inte helt avvisande till att kommunen 0rdnade så att någon regelbundet per telefon eller besök hade kontakt. Önskemål om kommunal kontakt ökar med ålder. stigande Av de yngsta svarade 27 % obetingat ja på frågan, av de äldsta 71 %. Närmare 40 % av de blivande pensionärerna ”absolut” att tyckte kommunen skulle ordna med kontak-tverksamhet. Dessutom ansåg 35 % att kommunen nog borde göra det. 12 %var tveksamma och 14 %

negativa. Bland ålderspensionärerna besvarades frågan av 26 % med ja, absolut, och av 30 % med ja, det tycker jag nog. Nära 13 % var tveksamma. Det är främst de yngre som anser att kommunen skall ordna regelbunden kontakt med de äldre. Av i åldern 60-69 år var det pensionärerna 36 % som svarade ja, absolut, av dem i åldern 80 år och däröver 15 % (åldern 70-79 år 24 %). En tredjedel av de äldsta och en femtedel av de yngsta ansåg att kommunen inte skulle ordna regelbunden kontakt.

8.3.9 Aktivitet

Resor

Totalt gjorde en tredjedel av förtidspensionärerna under år 1974 en resa av semester- eller r-ekreationskaraktär. 65 % sådan resa. gjorde ingen Andelen som inte gjort någon resa var större bland de äldre åldersgrupperna än bland de yngre. Det är framför allt i fråga om resor utom Norden som åldersgrupperna en resa enskiljer sig åt. 23 % hade gjort bart inom Sverige. De rörelsehandikappade har i störst varit ute och rest. utsträckning Det är framför allt resor inom man gjort. (Tabell Sverige B 3.37) Av de blivande pensionärerna var det 57 % som inte hade gjort någon resa. I åldersgruppen 60-63 år hade 21 % rest inom Sverige, 6 % inom Norden och 16 % utom Norden. För 64-66 åldersgruppen år var motsvarande procenttal 19, 11 resp. 11. (Tabell BB 54)

SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 173

Av ålderspensionärerna hade 22 % gjort en resa inom Sverige, 4 % en resa inom Norden och 8 % en resa utom Norden. Totalt gjorde 66 % av ålderspensionärerna ingen resa av rekreationskaraktär under år 1974. Andelen som inte gjort någon resa är störst bland de äldsta (80 %) och bland de rörelsehandikappade (82 %). Av de ålderspensionärer som aldrig haft förvärvsarbete och av dem som varit lantbrukare hade endast omkring en fjärdedel gjort någon resa. Det kan hänga samman med att dessa grupper är äldre än övriga. Bland dem som haft tjänstemannayrken, ”kontorsanställda, tekniker m. fl.” har hälften gjort en resa. Hela 21 % av dem har rest utanför de nordiska länderna. (Tabell B 4.46, 47)

Fritidsaktiviteter Att lyssna på radio eller titta på TV kommer högst upp på listan över fritidsaktiviteter för förtidspensionärerna. Promenerar gör omkring 80 % och läser Veckotidningar ca 70 % av förtidspensionärerna. Att göra bilutflykter och läsa böcker är aktiviteter som 60 % ägnar sig åt ofta eller någon gång. Att gå på bio, teater, konserter, restaurang eller liknande är aktiviteter som l4--l7 % uppgivit. Endast en tiondel deltar i någon arrangerad verksamhet speciellt för pensionärer. 8 % har uppgivit jakt och fiske. (Tabell B 3.39) De manliga förtidspensionärerna är mer aktiva när det gäller att promenera eller motionera. Männen läser i större utsträckning böcker än kvinnorna, medan kvinnorna i stället oftare läser Veckotidningar. Kvinnorna sysslar m-ed hobbyverksamhet i markant större utsträckning än männen. De deltar också mera än männen i gudstjänster och i arrangerad verksamhet för pensionärer”. Männen är mer aktiva än kvinnorna vad gäller att sköta trädgård och även beträffande jakt och fiske. Det kommer också fram skillnader mellan olika åldersgrupper. De yngsta (16-24 år) läser i mindre utsträckning böcker än de äldre. Detta hänger delvis samman med den relativt stora andelen (18 %) bland de yngsta som inte utan svårighet kan läsa vanlig text. Andelen som deltar i med ökande ålder - en fjärdedel gudstjänster stiger av de yngsta deltar någon gång eller ofta mot nästan hälften av de äldsta (55-64 år). Motsvarande tendens finns också beträffande andelen som sköter trädgård. Andelen förtidspensionärer som går omkring på gator och i affärer är störst bland de yngsta och sjunker sedan med ökande ålder. Detsamma för bio- gäller och restaurangbesök 58 % av ide yngsta går på bio mot 8 % av de äldsta. Att gå på teater, muséer etc. eller delta -i studiecirklar eller kurser är mindre vanligt bland de äldre förtidspensionärerna (45-54 år) jämfört med de yngre (16-44 år). Även bland de blivande pensionärerna dominerar TV och radio. I båda åldersgrupperna ser 80 % ofta på TV. Något mer än hälften ägnar sig ofta åt trädgårdsarbete och 41 % åt hobbyverksamhet. (Tabell BB 56) Att lyssna på radio eller titta på TV är också bland ålderspensionärerna den oftast uppgivna sysselsättningen. Promenerar och läser veckotidningar gör omkring tre fjärdedelar. 64 % kommer ut på bilutflykter

174 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 19771 98

ofta eller 60 % deltar någon gång. Närmare i gudstjänster. En fjärdedel deltar i någon arrangerad verksamhet för Jakt och speciellt pensionärer. fiske har 4 % uppgivit. (Tabell B 4.49) Kvinnorna var nästan genomgående mer aktiva än männen ——åtminstone vad gäller uppgivna aktiviteter. Framför allt var kvinnorna mer aktiva än männen när det gäller att läsa Veckotidningar, syssla med ”hobbyverksamhet” (inkl. sy och sticka) och delta i gudstjänster. Männen var framför allt mer aktiva än kvinnorna i fråga om motion, trädgårdsskötsel samt jakt och fiske. Man är, kanske helt naturligt, mindre aktiv ju äldre man blir. Åtminstone för de intervjuade ålderspensionärerna detta i gäller påstående stort. De som var 80 år eller äldre var mindre aktiva än de i åldern 70— 79 år, som i sin tur var mindre aktiva än de i åldern 60—69 år. Detta gällde med några få undantag. Andelen som deltar i gudstjänster ökar dock med stigande ålder ——bland de äldsta deltog 66 % (någon gång eller ofta) mot 63 % av de i åldern 70-79 år och 49 % av de yngsta ål-

derspensionärerna. Omkring en fjärdedel av pensionärer i åldern 70 79 år samt 80 år och äldre har att de deltar ofta eller uppgivit någon gång i arrrangerad verksamhet för pensionärer”. Bland de yngsta var det 18 %. Drygt hälften av förtidspensionärerna är int-e medlemmar i någon förening alls. De äldre var i större utsträckning än de yngre medlemmar. Denna tendens framför gällde allt medlemskap i pensionärsförening, politiskt och fackförening. parti Medlemskap i handikappförening var vanligast bland de yngsta förtidspensionärerna. Av tillförtidspensionärerna hörde 10 % pensionärsförening, 8 % politiskt parti, 17 % fackförening, 5 % frikyrka och 8 % handikappförening. 56 % tillhörde över huvud taget ingen förening. (Tabell B 3.40) Av de blivande pensionärerna tillhörde 46 % och en fackförening femtedel politiskt parti. Något mer än en tiondel tillhörde och frikyrka 5 % nykterhetsförening. 8 % var medlem i handikappförening. (Tabell BB 57) Totalt var 39 % av ålderspensionärerna inte medlem i någon förening alls. 30 % var medlemmar i pensionärsförening. De yngre är i något större utsträckning med i någon förening än de äldr-e. Detta framgäller för allt medlemskap i fackförening, De äldre är i högre grad än de yngre medlemmar av någon frikyrka. (Tabell B 4.50)

8.3.10 Politiska resurser

Röstning vid vaiet år 1973

Fyra femtedelar av förtidspensionärerna uppgav röstat i valet sig ha år 1973. Största andelen röstande fanns i åldersgruppen 55-64 år. I åldern 25-44 år röstade 63 %. Av med rörelseförtidspensionärerna handikapp var det 79 % som röstade. (Tabell B 3.41) Så gott som samtliga (97 %) intervjuade blivande pensionärer röstade. (Tabell BB 58) Totalt 89 % av de intervjuade röstade i valet år ålderspensionärerna 1973. Andelen röstande sjunker med stigande ålder. Bland ålderspensio-

SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 175

närerna i åldern 60--69 år säger sig 96 % ha röstat. De rörelsehandikappade har i minst utsträckning röstat (76 %). (Tabell B 4.51)

En fjärdedel av pensionärerna, 27 % av de blivande pensionärerna känner inte till rättigheter och förmåner En fjärdedel av förtidspensionärerna angav att de inte kände till rättigheter och förmåner medan nästan en tredjed-el var tveksamma beträffande sina kunskaper. Det är framför allt de yngsta förtidspensionärerna som säger sig inte känna till rättigheter och förmåner. Endast 60 % har fått frågan ställd till sig. Trots det har 41 % i åldersgruppen 16-24 år sagt att de inte känner till rättigheter och förmåner. (Tabell B 3.42) Kvinnorna säger sig i större utsträckning än männen inte känna till rätoch förmåner - 29 % av kvinnorna och 21 % av männen käntigheter ner inte till rättighet-er och förmåner. 43 % av männen och 30 % av kvinnorna säger sig göra det. Drygt 27 % av de blivande pensionärerna uppgav att de inte kände till rättigheter och förmåner som pensionär. 42 % var tveksamma om sina kunskaper. Knappt en tredjedel (30 %) ansåg sig känna till pensionärernas rättigheter och förmåner. (Tabell BB 58) En knapp fjärdedel av ålderspensionärerna sade sig inte känna till rättigheter och förmåner som pensionär medan en dryg fjärdedel var tveksamma beträffande sina kunskaper. Det är framför allt de äldsta (80 år och äldre) och de rörelsehandikappade som säger sig inte känna till eller är tveksamma beträffande sina förmåner och rättigheter — endast 37——38 % säger att de känner till sina förmåner och rättigheter. (Tabell B 4.51 ) Kvinnorna uppgav sig i större utsträckning än männen inte känna till och förmåner - 27 % av kvinnorna och 20 % av mänrättigheter nen känner inte till rättigheter och förmåner. 50 % av männen och 44 % av kvinnorna säger sig göra det.

Man vänder sig till försäkringskassan Den oftast uppgivna informationskällan bland förtidspensionärerna, om man skulle vilja veta mer om sina rättigheter och förmåner som pensionär, är försäkringskassan. Över en tredjedel skulle vända sig dit. En stor andel skulle även vända sig till socialbyrån. (Tabell B 3.42) Över en fjärdedel av förtidspensionärerna vet inte vart de skulle vända sig. Det är framför allt de som inte känner till sina rättigheter eller är tveksamma som heller inte vet vart de skall vända sig. En fjärdedel av de blivande pensionärerna uppgav, att de inte visste vart man skulle vända sig för att få uppgifter om pensionärernas förmåner m. m. Nära hälften ansåg att man borde vända sig till försäkringskassan (50 % av de yngre, 40 % av de äldre). 15 % skulle vända sig till socialbyrå/socialnämnd och 3 % till kommunen. Av de yngre uppgav 2 % att man kunde få uppgifter hos arbetsgivaren och nästan lika stor andel hos fackföreningen. 3 % av de yngre och 2 % av de äldre uppgav pensionärsförening som informationskälla. (Tabell BB 59)

176 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 1977: 98

Den av ålderspensionärerna oftast uppgivna informationskällan om man skulle vilja veta mer om sina rättigheter och förmåner som pensionär är försäkringskassan. Över en tredjedel skulle vända sig dit. En stor andel skulle vända sig till socialbyrån. Över en fjärdedel av ålderspensionärerna vet inte vart de skall vända sig för att få veta mera. (Tabell B 4.52)

8.3.11 Behov av hjälp

En fjärdedel av färtidspensionärerna, drygt en tredjedel av ålderspensionärerna klarar sig helt utan hjälp En fjärdedel av förtidspensionärerna klarar sig helt utan Den hjälp. lägsta andelen redovisas för de yngsta. Det är i denna åldersgrupp de mest hjälpbehövande finns. Som framgått tidigare är de äldsta förtidspensionärerna inte så handikappade. De yngsta får i störst utsträckning tillräcklig hjälp. Åldersgruppen 25-44 år har största andelen (5 %) som inte får Totalt tillräcklig hjälp. är det 4 % av de intervjuade förtidspensionärerna som varken klarar sig själva eller får tillräckligt med hjälp när det gäller dagliga sysslor. Inga större skillnader mellan åldersgrupper eller om man är rörelsehandikappad eller ej kan konstateras. (Tabell B 3.46) Det är framför allt den rörelsehandikappade gruppen som behöver hjälp. Endast 5 % klarar utan. De allra flesta får sig helt dock tillräckligt med hjälp. Frågorna angående hjälpbehov etc. ställdes även till de blivande pensianärerna i syfte att få belyst, i vilken utsträckning de var i behov av hjälp och i så fall arten av hjälpbehovet. Det är givet att behovet av hjälp inte kan vara så stort bland de blivande pensionärerna. De arbetar i allmänhet och man får förutsätta, att de har sjukbidrag, förtidspension e. d. om de är i behov av hjälp eller vård i den mening som här avses. (Tabell BB 60) Av ålderspensionärerna är det framför allt de äldsta och de rörelsehandikappade som behöver hjälp. Drygt en tredjedel klarar sig utan hjälp totalt sett. Av ålderspensionärerna 80 år eller äldre är det dock endast 8 % och av de rörelsehandikappade 5 %, som klarar sig helt u-tan -— är beroende hjälp övriga av hjälp. De allra flesta får dock tillräckligt med hjälp. (Tabell B 4.56) Totalt är det 3 % av de intervjuade ålderspensionärerna som varken klarar sig själva eller får tillräckligt med när det en eller hjälp gäller flera dagliga sysslor. Inga större skillnader mellan eller åldersgrupper om man är rörelsehandikappad eller ej kan konstateras.

De flesta får tillräcklig hjälp

Andelen förtidspensionärer som inte klarar av olika dagliga sysslor och inte heller får hjälp av någon är liten av livsmedel 2 %, (t. ex. inköp städning 2 %, stortvätt 3 %). Andelen är så liten att materialet inte tilllåter några ytterligare analyser.

SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 177

Andelen ålderspensionärer som inte klarar sig helt och inte får tillräcklig hjälp är också liten (3 %). Andelen är högst i åldersgruppen 60-69 år (4 %) och i den äldsta gruppen (4 %). Bland de rörelsehandikappade är andelen 3 %. Andelarna är även här så små, att materialet inte tillåter några ytterligare analyser.

Mest hjälp av anhöriga, grannar och vänner Den mesta hjälpen får man från hushållsmedlem. Detta gäller alla typer av sysslor. Nära 43 % av förtidspensionärerntz får hjälp dagligen inkl. lördag och söndag av annan hushållsmedlem, grannar eller bekanta, 5 % en gång i veckan och 2 % två gånger i veckan. (Tabell B 3.44) Av ålderspensionärerna får 26 % hjälp av annan hushållsmedlem, grannar eller bekanta dagligen inkl. lördag och söndag. Liksom förtidspensionär-erna får 5 % av ålderspensionärerna hjälp en gång i veckan och 2 % två gånger i veckan. Av de äldsta fick 44 % hjälp, 32 % daglig hjälp inkl. lördag och söndag. (Tabell B 4.54)

En tiondel behöver mera hjälp och tillsyn Totalt är det 12 % (ca 20 000 personer) av förtidspensionärerna och 9 % (ca 95 000) av ålderspensionärerna, som tycker att de skulle rent allmänt behöva mera hjälp. (Tabell B 3.49, 4.59) I fråga om förtidspensionärerna är andelen störst i åldersgrupperna 25--44 och 45--54 år (16 resp. 18 %). Av den första åldersgruppen behöver 3 % mera hjälp i form av daglig hjälp/tillsyn och 9 % regelbunden hjälp/tillsyn, dock ej daglig. I åldersgruppen 45-54 år är det 4 resp. 5 %. Många vill ha hjälp någon gång med storrengöring, stortvätt etc. Största andelen åt-erfinns i åldersgrupperna 45-54 år (8 %) och 55-64 år (5 %). När det gäller ålderspensionärerna är det främst åldersgruppen 70- 79 år som behöver mera hjälp. Totalt är det 11 %; 2 % anser sig behöva mera hjälp i form av daglig hjälp/tillsyn och 6 % regelbunden hjälp/tillsyn, dock ej daglig. Det är framför allt de rörelsehandikappade, som behöver mera hjälp. Av de rörelsehandikappade förtidspensionärerna är det nära 18 % (ca 5 000 personer), av ålderspensionärerna drygt 12 % (ca 25 000 personer). (Tabell B 3.49, 4.59) Andelen förtidspensionärer, som inte får tillräcklig hjälp, visar regionala skillnader. Den högsta andelen (ca 10 %) finns i Västernorrlands och Jämtlands län, den lägsta (ca 1 %) i Värmlands och Örebro län. I fråga om ålderspensionärerna är skillnaderna däremot små.

8.3.12 Utnyttjande av kommunal service Social hemhjälp till 15 % av förtidspensionärerna och I 7 % av ålderspensionärerna Ca 15 % (35 000) av förtidspensionärerna uppger sig ha hjälp av hem-

178 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 1977: 98

samarit. Det gäller framför allt städning och tvätt. Den största andelen (18 %) finns i åldersgrupperna 25-44 år och 45-54 år. De flesta (7 % av pensionärerna) hade hjälp en gång i veckan, 3 % två gånger i veckan, ungefär samma andel 4-6 gånger i veckan. l % fick Drygt hjälp dagligen inkl. lördag och söndag, huvudsakligen de yngre åldersgrupperna (8 % 16-24 år, 5 % 25-44 år samt 2 % 45-54 år). l den äldsta åldersgruppen fanns ingen som fick daglig hjälp. (Tabell 3.45) Av de blivande pensionärerna har 2 % uppgivit av hemsig få hjälp samarit. Det var huvudsakligen äldre (4 %), som fick sådan hjälp. Något mer än 1 % hade hjälp av hemsamarit en gång i veckan. (Tabell BB 61) Totalt fick 17 % av ålderspensionärernzz av hemsamarit. Anhjälp delen är minst i den yngsta åldersgruppen (6 %), störst i den äldsta (39 %). I åldersgruppen 70-79 år är andelen 17 %. Totalt fick 1 % hjälp dagligen inkl. och söndag. lördag l åldersgruppen 80 år och däröver var det 3 %. (Tabell 4.55) De flesta fick hjälp en gång i veckan (totalt 8 %). 3 % hade hjälp 2 gånger, 2 % 3 gånger och 3 % 4—6 gånger i veckan. De äldsta hade mest hjälp (14 0/c en gång, 9 % 2 gånger, 4 % 3 gånger och 9 % 4—6 gånger).

En fjärdedel utnyttjade annan kommunal service En fjärdedel av förtidspensionärerna utnyttjade annan service än social hemhjälp under de senaste tr-e månaderna. Variationerna mellan åldersgrupperna är stora (39 % för den yngsta, 20 % för den äldsta gruppen). Det är framför allt de rörelsehandikappade (47 %) som utnyttjat någon av kommunens anordningar. (Tabell B 3.48) Färdtjänsten är den service man oftast utnyttjat. Därnäst kommer fotvård. Över en tredjedel av de rörelsehandikappade samt en femtedel av de yngsta och en tiondel av de äldsta (55-64 år) hade utnyttjat färdtjänsten. Det är framför allt förtidspensionärerna i Stockholm som utnyttjat den kommunala servicen -var tredje förtidspensionär hade utnyttjat färdtjänsten där de senaste tre månaderna. Nästan var tionde förtidspensionär i Stockholm hade utnyttjat fotvård eller kommit i kontakt med dagcenterverksamhet. Totalt hade 2 % av förtidspensionärerna i dagcenterverksamdeltagit het i landet (5 % av åldersgruppen 16-24 25-44 år, 4 % av gruppen år, 3 % av gruppen 45-54 år och 2 % av den äldsta). Även av ålderspensionärerna är det en fjärdedel som utnyttjat annan kommunal service än social hemhjälp. Det är de äldsta och framför allt de rörelsehandikappade som i störst utsträckning utnyttjar denna service. Fotvård är den service man oftast utnyttjat totalt har en tiondel av ålderspensionärerna fått fotvård (4 % av de yngsta och 18 % av de äldsta). Därnäst kommer färdtjänsten, som 7 % av de utnyttjat (3 % yngsta och 12 % av de äldsta). Närmare 3 % hade deltagit i dagcenterverksamhet (3 % av de yngsta, något mer än 3 % av gruppen 70-79 år och 1 % av de äldsta). Matservering har anlitats av drygt 2 % och

SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 179

hemsändning av måltid av knappt 1 % (framför allt åldern 80 år och däröver, 2 %). De rörelsehandikappade har mest utnyttjat färdtjänst (20 %), fotvård (19 %), dagcenterverksamhet (4 %) och hårvård (3 %). (Tabell B 4.58) Ålderspensionärerna i Göteborg/Malmöregionerna var de som ,i minst utsträckning utnyttjat kommunal service under de senaste 3 månaderna. Så hade t. ex. här 4 % av ålderspensionärerna utnyttjat fotvården jämfört med 14 % av pensionärerna i Stockholmsområdet. Stockholmspensionärerna har genomsnittligt utnyttjat alla här redovisade typer av service i större utsträckning än genomsnittet.

8.3.13 Förberedelse för livet som pensionär och upplevelsen av pensionstiden

Förberedelse för livet som pensionär (blivande pensionärer) De frågor som de blivande pensionärerna hade att svara på rörande sin framtida ålderspensionering speglade åsikter och bedömningar av mer subjektivt slag. Dessa frågor har därför inte ställts vid indirekta intervjuer. Dessutom föreligger ett visst bortfall. Procenttalen har räknats på hela gruppen inte bara på dem som svarat. De här redovisade undersökningsresultaten är därför minjmivärden. (Tabell 5.2) Totalt tycker mellan 28-35 % (ca 150 000 personer) att de är tillräckligt informerade om sin kommande ålderspensionering. Även om skillnaderna inte är stora så är andelen som tyck-er sig tillräckligt informerad störst när det gäller pensionens storlek och minst när det gäller hyresbidrag, bostadstillägg m. m. När det gäller uppdelningen på två åldersgrupper, 60-63 och 64—66 år, kan inga större skillnader iakttas. Bland de äldre - de som är när- - svarat större än mast sin ålderspensionering är andelen som inte bland de yngre. Bland de yngre är andelen som anser sig tillräckligt informerad om hyresbidrag, bostadstillägg, m. m.” och (framför allt) övriga sociala och ekonomiska förhållanden större än bland de äldre. Andelen som anser sig tillräckligt informerad ökar med ökande utbildning. Andelen är lägst bland person-er med enbart folkskola. De som har förvärvsarbete tycker i större utsträckning än de ej förvärvsarbetande att de är tillräckligt informerade om sin kommande ålderspensionering. Bland de förvärvsarbetande är det genomgående kontorsanställda, tekniker, tjänstemän m. fl. som i störst utsträckning anser sig tillräckligt informerade. När det gäller pensionens storlek säger sig 56 % ha tillräcklig information mot 34 % bland dem som arbetar med produktions- och distributionsarbete. Bland de ej förvärvsarbetande är det de som arbetat med produktions- eller distributionsarbete, som i minst omfattning svarar att man anser sig tillräckligt informerad. De som aldrig haft förvärvsarbete tycker i något större utsträckning än de som inte arbetade vid intervjutillfället men tidigare haft arbete, att de är tillräckligt informerade. Man grundar sig emellertid här på endast ett litet antal intervjuer. Personer i åldern 60-63 år säger sig i större utsträckning (26 %) än

180 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 19771 98

personer i åldern 64-66 år (15 %) ha gjort upp speciella planer på vad man skall göra under pensionstiden. Man hade annars kunnat vänta sig att de något äldre som genomsnittligt sett måste ha kortare tid kvar till sin pensionering skulle vara de som mest förberett sig. Männen säger i större utsträckning än kvinnorna (32 resp. 16 %) att de gjort upp planer. Till viss del kan denna skillnad mellan könen bero på att en femtedel av kvinnorna av olika anledningar inte kommit att svara på denna fråga. Många kvinnor har heller inte förvärvsarbete utanför hemmet. Både bland männen och bland kvinnorna är det de förvärvsarbetande som gjort upp planer. Detta verkar rimligt då det framför allt är för de förvärvsarbetande som ålderspensioneringen kommer att innebära en förändring i och med att de flesta då helt slutar förvärvsarbeta. För de ej förvärvsarbetande innebär pensioneringen ingen större förändring beträffande den dagliga tillvaron och därmed förbereder man sig inte heller. Som jämförelse kan nämnas, att av ålderspensionärerna i åldern 60- 69 år totalt 18 % hade gjort upp planer för pensioneringen (26 % av männen och 11 % av kvinnorna). Vid tiden för fältarbetets genomförande förelåg ett utredningsförslag om delpension. Totalt svarade 15 % att de ”troligen” skulle utnyttja möjligheten till delpension. 58 % svarade troligen inte och 14 % vet inte”. 14 % av de blivande pensionärerna svarade inte. Männen svarade i något större utsträckning än kvinnorna att de ”Troligen” skulle utnyttja möjligheten till delpension. Denna skillnad kan dock förklaras av de olika andelarna förvärvsarbetande. Av de förvärvsarbetande kvinnorna var det 29 % som trodde att de troligen skulle utnyttja möjligheten till delpension. 53 % svarade att de troligen inte kom att utnyttja denna möjlighet. Motsvarande andelar för de förvärvsarbetande männen är 18 resp. 62 %. En jämförelse mellan olika grupper av förvärvsarbetande uppvisar inga större skillnader. De personer som arbetar som produktions- och distributionsanställda skiljer sig inte från personer med tjänstemannayrken - tekniker m. fl. kontorsanställda,

Upplevelsen av pensionstiden (ålderspensionärer) De allra flesta (69 %) tycker att de pensionerades vid rätt tidpunkt. Inga större skillnader mellan män och kvinnor eller mellan olika åldersgrupper kan noteras. Den enda grupp som avviker i någon egentlig utsträcki åldern 60-69 ning är männen år som .inte i lika hög grad som övriga anser att de pensionerats vid rätt tidpunkt. (Tabell B 4.19, 20) Kvinnorna är i större utsträckning än männen tveksamma inför denna fråga. De äldre är mera tveksamma än de yngre för vilka den faktiska - och kanske pensioneringstidpunkten funderingar omkring denna — inte ligger så långt till-baka i tiden. De som arbetade vid intervjutillfället är också de som till största delen (19 %) anser, att de pensionerats för tidigt. Hälften av dem som slutade vid pensioneringen skulle absolut inte

SOU 1977: 98 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden 181

ha fortsatt att arbeta om de hade haft möjlighet till det. 18 % skulle ”troligen” inte ha fortsatt. En femtedel skulle ”absolut” eller troligen ha fortsatt att arbeta om möjlighet funnits. (Tabell B 4.21) Andelen personer som arbetade fram till sin pension utgör en tredjedel (ca 370 000 personer) av samtliga ålderspensionärer. 7 % av ålderspensionärerna arbetade fram till sin pension och skulle (troligen eller absolut) ha velat fortsätta att förvärvsarbeta om bara möjlighet funnits. 23 % av ålderspensionärerna slutade förvärvsarbeta i och med sin pension och skulle (troligen eller absolut) inte ha velat fortsätta arbeta även om möjlighet funnits. Eftersom det visat sig att pensioneringen ibland kan innebära vissa problem, tillfrågades intervjupersonerna, vilket problem de upplevde som det största för en pensionär. Vissa svarsalternativ gavs. Ca 60 % uppgav sig inte uppleva några direkta problem. Andelen var något lägre (58 %) i den äldsta åldersgruppen än i de övriga. Ensamheten var ett stort problem. Av de äldsta (80 år och däröver) upplevde 12 % ensamheten som d-et största problemet (5 % för gruppen 6()——69 år, l0 °7c för gruppen 70-79 år). Därnäst kom ekonomiska svårigheter och sysslolöshet. Största andelen med sådana problem fanns i de yngre grupperna. knappt 9 % i den yngsta åldersgruppen hade ekonomiska svårigheter (7 % för åldern 70-79 år, 2 % för åldern 80-0) år). Sysslolösheten kändes svår för 6 C/r av de yngsta. 5 % av gruppen 70—79 år och 3 7a av de äldsta. För att få en bild av i vilken utsträckning ålderspensionär-erna gjort upp några planer före pensioneringen och hur man allmänt upplever pensionstiden i jämförelse med förväntningarna, ställdes några subjektivt hållna frågor. Totalt sade sig 13 % (ca 145 000 personer) i förväg ha gjort upp speciella planer på vad man skulle göra när man blev pensionerad. De yngre säger i större utsträckning (18 % i åldersgruppen 60-69 år, 12 % i gruppen 70-79 år) än de äldre att de gjorde upp planer. Detta kanske kan förklaras av att de mer nyligen pensionerats och därför lättare kom ihåg vad man tänkte på inför pensioneringen. Männen hade i betydligt större utsträckning än kvinnorna gjort upp planer. (Tabell B 4.23) Närmare hälften (mest i åldern 60--69 år, minst i åldern 80 år och däröver) hade med glädje sett fram mot pensioneringen. Drygt 40 % hade varken känt glädje eller tyckt illa om den. Ca 6 % hade direkt tyckt illa om pensioneringen (nära 9 % i åldersgruppen 60-——69år). Totalt 45 % tyckte att pensionstiden blivit bättre än man väntat sig. 39 % ansåg att den blivit som väntat och 6 % att den blivit sämre än väntat. De yngsta ålderspensionärerna (60-69 år) är de som i störst utsträckning tycker att det blivit som man väntat sig. De äldre anser i stället oftare att det blivit bättre än man väntat sig. Om detta resultat beror på att de som nyligen blivit pensionerade har mer realistiska förväntningar inför pensionen eller att det skulle vara så att trivseln med pensionen hänger ihop med hur lång tid som gått sedan man pensionerades är omöjligt att uttala sig om. De som i minst utsträckning hade gjort upp planer inför sin pensionering var de som inte förvärvsarbetade vid pensioneringen. Omkring en

182 Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden SOU 1977: 98

femtedel av dem som arbetade vid intervjutillfället och av dem som slutade i samband med pensioneringen hade gjort upp speciella planer inför pensioneringen. (Tabell B 4.24) De som aldrig haft förvärvsarbete och de som arbetade vid intervjutillfället svarade i störst utsträckning ”vet ej” på frågan om pensionstiden blivit bättre eller sämre än man väntat dem som arbetade sig. Bland är det vanligaste svaret att pensionstiden blivit som väntat, medan det vanligaste bland dem som aldrig haft förvärvsarbete är att det blivit ”bättre än väntat. En fjärdedel (ca 270 000 personer) saknade ofta eller någon gång sitt arbete (7 % ofta, 18 % någon gång). Den största andelen, som ofta saknade arbetet, fanns i åldern 60--69 år (9 %) mot 6 % i gruppen 70-79 år och 7 % bland de äldsta. Andelen som känner saknad någon gång är lika stor (ca 18 %) i de båda yngsta grupperna, 14 % i den äldsta. Totalt sett är det hälften som aldrig saknar sitt arbete. Den största andelen (51 %) fanns i åldersgruppen 70-79 år (de yngsta 48 %, de äldsta 49 %).

9 Kommunenkäten

av PU:s enkät till samtliga kommuner I detta kapitel redovisas resultatet av deras insatser för pensionärerna. Enkäten avsåg i för en kartläggning allt väsentligt förhållandena den 30 april 1975. Redovisningen grundar hämtade ur den löpande socialvårdssig till en del också på uppgifter är baserad ur statistiken. Beskrivningen av färdtjänsten på uppgifter kommunenkäten, SCB:s färdtjänststatistik för år 1975 samt en av Svenska den 15 januari 1976. kommunförbundet gjord enkät avseende situationen

PU:s kommunenkät omfattade beträffande bl. a. nor- O vissa översiktliga uppgifter samt basuppgifter mer för avgifter m. m. för fotvård, hårvård etc., kommunala bidrag och handikapporganisationer, planering av åtgärder till pensionärsför pensionärer O ålderdomshem; varje ålderdomshem redovisades för sig; avdelning

för långtidssjuka, upptagen i socialstyrelsens sjukhusförteckning

skulle ej redovisas här servicebostäder; varje enhet redovisades för sig pensionärshem; varje hem redovisades för sig bostäder i form av gruppbebyggelse; varje gruppbebygtemporära gelse redovisades för sig vars verksamhet i första hand var O dagcentral; självständig dagcentral öppen för pensionärer, vilka bodde på den öppna bostadsmarknaden; varje dagcentral redovisades för sig och kollektiv verksamhet, informa- 0 individuell service; uppsökande social hemhjälp

tion, förberedelse för pensionsåldern, pensionärsråd,

m. m. — om pensionärernas ålders- O social hemhjälp färdtjänst, uppgifter fördelning. dock ofullständigt i vissa Enkäten besvarades av samtliga kommuner, delar av några.

9.1 verksamhet m. m.

Uppsökande

Den i socialhjälpslagen föreskrivna uppsökande verksamheten är betydelsefull för det sociala välfärdssystemet. Den är för den enskilde ga-

184 Kommunenkäten SOU 1977: 98

ranti för personlig vård och omvårdnad. Den uppsökande verksamheten gäller inte minst de äldre och de handikappade. I enkäten tillfrågades kommunerna om de bedrev kontinuerlig uppsökande verksamhet, dvs. fortlöpande höll sig underrättade om pensionärernas behov av omvårdnad m. m. Vidare skulle anges om kommunen under en begränsad tidsperiod kontaktade pensionärerna för en kartläggning av deras sociala situation (s. k. inventering).

9.1.1 Ingen kontinuerlig uppsökande verksamhet i 1/4 av kommunerna

Kontinuerlig uppsökande verksamhet bedrevs inte i 72 kommuner. Nästan hälften av dem hade inte heller genomfört någon s. k. inventering under de senaste åren. Alla kommunstorlekar var representerade. De flesta kommunerna fanns i Jönköpings, Gotlands, Kristian- Blekinge, stads och Gävleborgs län. Omkring 1/4 av landets pensionärer bodde i de 72 kommunerna.

9.1.2 Få hembesök i den uppsökande verksamheten

I 206 kommuner bedrevs kontinuerlig uppsökande verksamhet. Av dessa lämnade 4/5 uppgifter om verksamhetens omfattning. Ca 8 000 pensionärer i dessa kommuner fick hembesök och 3 800 kontaktades per telefon under april månad 1975. Endast i Östergötlands län bedrev samtliga kommuner kontinuerlig uppsökande verksamhet. I övrigt hade Södermanlands, Kalmar, Älvsborgs och Jämtlands län största antalet kommuner med sådan verksamhet. (Tabell A 9.1 ) Något mer än hälften av de 206 kommunerna prioriterade vissa grupper i sin uppsökande verksamhet. De äldsta pensionärerna prioriterades i 2/3 av kommunerna. En fjärdedel prioriterade samt förtidspensionärerna ålderspensionärer med låg bostadsstandard.

9.1.3 Som regel fast anställd personal

Den uppsökande verksamheten sköts till övervägande del av fast anställd personal. Tillfälligt anställda användes vanligen som förstärkning. Det var huvudsakligen hemvårdsassistenter som arbetade med uppsökande verksamhet. Hemvårdare eller hemsamariter liksom socialassistenter och handikappkonsulenter deltog i betydligt mindre omfattning. Förtroendemän svarade helt eller delvis för den uppsökande verksamheten i 14 kommuner. Ca 700 anställda arbetade med uppsökande verksamhet i de 206 kornmunerna. I allmänhet använde de dock en relativt liten del av sin arbetstid till denna uppgift. Deras sammanlagda tid för uppsökande verksamhet kan beräknas motsvara ca 100 heltidstjänster. I kommunerna bodde ca l milj. ålderspensionärer.

9.1.4 Omedelbar hjälp vid uppmärksammade behov

Den personal, som arbetade i uppsökande verksamhet, ansvarade i 3/4

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 185

av de 206 kommunerna för att uppmärksammade behov så långt möjligt avhjälptes. Behov av hemhjälp utreddes i nästan samtliga kommuner av den uppsökande personalen. I 3/4 av kommunerna hade personalen även befogenhet att bevilja sådan hjälp. Det var också vanligt att personalen utredde behovet av plats i ålderdomshem, men mindre vanligt att den hade befogenhet att fatta beslut i sådana ärenden. Utredning om behov av fotvård, färdtjänst och måltidsservice gjordes också i stor utsträckning av personalen med rätt för denna att även bevilja sådan hjälp. Utredning om behov av socialhjälp och annan hjälp förekom också. Det var dock sällan personalen hade befogenhet att bevilja sådan hjälp.

9.1.5 Vanligt med distriktsindelning Av de 203 kommuner, som besvarat en fråga om den uppsökande verksamheten var geografiskt avgränsad i olika distrikt, uppgav 2/5, att verksamheten bedrevs distriktsvis. Samtliga kommuner i Jämtlands län som bedrev uppsökande verksamhet hade delat in kommunen i distrikt. Det var också vanligt i Hallands, Kopparbergs och Gävleborgs län. I Blekinge och Kristianstads län förekom det däremot inte alls. (Tabell A 9.1)

9.1.6 Lantbrevbärarna allt mer engagerade i den uppsökande verksamheten En viss del av den uppsökande verksamheten sköttes genom lantbrevbärare. Det var 60 kommuner, som träffat överenskommelse härom med postverket. I relativt många kommuner planerades ett sådant samarbete. I Blekinge, Örebro och Värmlands län var denna verksamhet mest utbredd. Däremot förekom sådant samarbete inte alls i Gotlands. Hallands. Jämtlands och Norrbottens län.

9.1.7 Behovsinventering i de flesta kommuner

l 2/3 av samtliga kommuner i landet hade en eller flera gånger i hela eller delar av kommunen genomförts s. k. inventering av pensionärernas behov. Sådana inventeringar pågick i ett 50-tal kommuner vid undersökningstillfället. I 1/4 av dessa genomfördes inventeringen i form av en postenkät. Under 1970-talet hade ca 10 % av kommunerna per år genomfört inventeringar. Antalet inventeringar har stigit varje år. Att genomföra dem utan personliga besök synes bli allt vanligare.

9.1.8 Information genom uppsökande verksamhet Direkt till pensionärerna riktad information om sociala förmåner, möjligheter till hjälp av olika slag etc. förekom i 93 kommuner. I samband med uppsökande verksamhet lämnades som regel muntlig information men även skriftlig förekom. Ett 40-tal kommuner sände ut en broschyr

186 Kommunenkäten SOU 19771 93

antingen till samtliga eller enbart till nyblivna pensionärer. I ett 20-tal kommuner lämnades information vid informationsträffar, anordnade av kommunen eller genom pensionärsföreningar. Annonsering i dagspressen förekom också i viss utsträckning.

9.2 Social jourtjänst m. m.

Med social jourtjänst avsågs i kommunenkäten sådan verksamhet, som syftade till att ge samtliga kommuninvånare —-— eller endast áldre och —— handikappade möjlighet att även på icke kontorstid få kontakt med social personal för samtal, rådgivning och eventuellt även direkta hjälpinsatser.

9.2.1 Utbyggd jourtjänst i få kommuner

Enligt kommunenkäten hade 80 kommuner någon form av social jourtjänst. Åtta av dessa kommuner hade dock ingen egentlig jourtjänst och i 49 kommuner avsågs beredskapspersonal, som kunde kontaktas genom polis, brandkår etc. I 1/3 av de sistnämnda kommunerna var beredskapspersonalen i funktion endast under veckoslut och helger. I ett 10-tal av de 80 kommunerna var jourtjänsten avsedd för en begränsad grupp personer, t. ex. de pensionärer som bodde i närheten av ett ålderdomshem, dit jourtjänsten var knuten. Av uppgifterna att döma hade endast 12 kommuner en jourverksamhet som innebar möjligheter att direkt nå kontakt med social personal, som avdelats enbart för denna uppgift. I dessa kommuner kunde omedelbar hjälp även lämnas i bostaden åt dem som var i behov därav. I de flesta av de 80 kommunerna var jourverksamheten avsedd att snabbt kunna ta hand om barn och ungdom. Det förekom emellertid också att verksamheten avsåg enbart pensionärer. Telefonjour förekom i 63 av kommunerna. Den var förlagd till särskild jourbyrå i 7 kommuner, till socialförvaltningen i 15, till ålderdomshem eller servicehus i 12 samt till brandstation i 7 kommuner. I 23 kommuner var jourtjänsten ansluten till telefonnummer 90 000, i 9 kommuner till 90 000 jämte annat nummer och i 40 kommuner till enbart annat nummer. Jourverksamhet redovisades av kommuner i samtliga län utom Blekinge. I fyra län var det fråga om några enstaka kommuner. Av de kommuner som redovisade den mest utvecklade hade de flesta jourtjänsten över 90 000 invånare. Samverkan i fråga om jourtjänsten med annan kommun redovisades av 7 kommuner. Samverkan med landstinget förekom enligt 4 kommuner. Någon väl utbyggd samordnad social och medicinsk jourverksamhet för alla redovisades inte av någon kommun.

9.2.2 Larmsystem för trygghet i bostaden i få kommuner För att ge en viss trygghet används särskilda larmsystem, vanligen kopp-

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 187

-- Med larmsystem avses här teklade till social jourtjänst jourcentral. bestående av sändare, överföringsdel och mottagare. Genisk utrustning nom utlösning av larm får mottagaren en signal om att något inträffat. vilka risk att komma i en akut Systemet är avsett för personer, löper nödsituation och då inte kan påkalla hjälp på konventionellt sätt t. ex. finns i servicehus och andra särskilda bostägenom telefon. Larmsystem der. Det har emellertid börjat införas också i bostäder på den öppna bostadsmarknaden (hyreslägenheter, egna hem m. m.). Det står vanligen i kontakt som arbetar runt och med någon form av jourcentral, dygnet kan bistå den nödställde direkt eller kontakta annan instans för åtgärd. installerat i bostäder på öppna bostadsmarknaden redo- Larmsystem visades av 11 kommuner. Totalt rörde det sig om ca 800 bostäder. Största antalet fanns i Helsingborg (457), Linköping (148) och Lidingö redovisade ett betydligt mindre antal. Av (100). De övriga kommunerna att döma är en stor andel av redovisade larm installerade i uppgifterna olika former av specialbostäder för pensionärer och i mindre utsträckning i vanliga bostäder. Ingen av de kommuner, som hade den mest omfattande sociala jourtjänsten, hade trygghetslarm i vanliga bostäder. Socialstyrelsen har gjort en särskild undersökning, som bl. a. bygger på material från PU:s kommunenkät om larmsystemÄ

9.3 Social hemhjälp

över den sociala hemhjälpsverksamheten, som nu- SCB:s årliga statistik mera bedrivs i alla kommuner, bild av insatserna. Hemger en allmän utveckling och omfattning har redovisats i kap. 6 på grundval hjälpens av årsstatistiken. I denna statistik saknas emellertid uppgifter om bl. a. i vilken utsträckning olika åldersgrupper får social hemhjälp. Uppgifter härom är viktiga för planeringen och utbyggnaden av den sociala hemhjälpen. PU begärde därför i enkäten uppgifter från samtliga kommuner om antalet pensionärer med social hemhjälp fördelade efter ålder, hjälptimmar och hushållstyp (ensamstående, flerpersonshushåll). För att kunmellan omfattning i olika boendeforna göra vissa jämförelser hjälpens för pensionärshem, temporära bostäder mer begärdes särskilda uppgifter och servicebostäder. I kommunenkäten vidare uppgifter om begärdes hemhjälpspersonal, bl. a. åldersfördelning för hemsamariter/hemvårdare, och den sociala hemhjälpens organisation. inräknas även de hemsjukvårdstimmar som I antalet hemhjälpstimmar utföres av kommunernas hemsamariter men bekostas av sjukvårdshuvudmännen. I kommunenkäten skulle anges endast totala antalet hemsjukom hemsjukvården inhämtades vårdstimmar under april 1975. Uppgifter enkät till sjukvårdshuvudmännen, redovisad i kap. 10. genom en särskild Av särskilt intresse när det gäller hemhjälpen, är avgiftssidan, efter vilka normer betalar och hur mycket betalar var pensionärerna avgifter 1 Larm och signalsystem och en. Det var PU:s avsikt att ta upp frågor härom i kommunenkäten. för åldringar och han- Det stod dock snart klart att det inte var möjligt, bl. a. av redovisnings- dikappade (Socialstyrelenkäten och göra jämförelser sen redovisar 1976: 3). tekniska skäl, att få in uppgifter genom

188 Kommunenkäten SOU 1977: 98

mellan kommuner och pensionärsgrupper. Olika normer, inkomst- och förmögenhetsgränser samt olika tekniska betalningssystem i tillämpas kommunerna.

9.3.1 Uppgifter från 250 kommuner

Ca 180 000 fick hjälp

Enligt SCB:s årsstatistik fick totalt 328 553 äldre och handikappade personer social hemhjälp år 1975.2 Av dessa var 285 100 i åldern 65 år och däröver. Vecka 6, år 1975, var det 203 840 personer i åldern 67 år och däröver som fick sådan hjälp. Uppgifter beträffande åldersfördelning m. m. lämnades av 250 kommuner med ca 3/4 av det totala antalet personer i landet i åldern 65 år och däröver. Bland de kommuner, som inte lämnade uppgifter, var Stockholm, Göteborg och Helsingborg. En totalredovisning av hemhjälpsverksamheten, vilket PU eftersträvat kan alltså inte lämnas. De lämnade uppgifterna torde dock ge en tillfredsställande bild av verksamheten och de i det följande redovisade procenttalen för de 250 kommunerna kunna anses representativa för hela landet. Vissa jämförelser bör också kunna de komgöras mellan muner som lämnat uppgifter. Däremot kan jämförelser mellan länen inte göras, eftersom fullständiga uppgifter saknas för många av dem. Enligt PU:s enkät uppgick i de 250 kommuner, som lämnat fullständiga uppgifter, antalet hushåll med social hemhjälp under april 1975 till 143 000. Uppgifter om åldersfördelning och hjälptimmar lämnades som nyss nämnts för enpersonshushåll och flerpersonshushåll. Antalet personer i flerpersonshushåll har vid beräkningarna av antalet personer som fick hemhjälp skattats under antagande att hushållet består av två personer som tillhör samma åldersgrupp (hushållsföreståndarens). Sammanlagda antalet personer som fick hemhjälp under april 1975 i de 250 kommunerna, har på detta sätt uppskattats till 180000. Fördelningen efter hushållsföreståndarens ålder och efter hushållstyp framgår av tabell 9.1. De fick under månaden hjälp i totalt drygt 3,7 miljoner timmar.

Tabell 9.1 Hemhjälpen i olika åldersgrupper och hushållstyper, april 1975 (Uppgifter från 250 kommuner)

Hushålls- Enpersons- Flerpersons- Summa hushåll Skattat antal förestån- hushåll hushåll personer darens ålder Antal % Antal % Antal Antal % %

-64 11 562 11 6 003 17 17 565 12 23 568 13 65-69 9 762 9 4196 11 13 958 10 18154 10 70-74 18 836 18 7 001 19 25 837 18 32 838 18 75-79 27 381 26 8 874 24 36 255 25 45 129 25 80-84 23 731 22 6 849 19 30 580 21 37 429 21 85-89 11 778 11 2 785 8 14 563 10 17 348 10 90-05 3 575 3 776 2 4 351 3 5 127 3 2 Statistiska meddelanden S 1976: 17. Summa 106 625 100 36 484 100 143 109 100 179 593 100

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 189

Den sociala hemhjälpen avsåg till stor del ålderspensionärerna. Endast 13 % av dem som fick hemhjälp under april 1977 hade inte fyllt 65 år. De bildar ingen homogen grupp och är spridda i alla åldrar. Hemhjälpsverksamheten för dessa kan därför inte belysas på samma ingående sätt som verksamheten bland ålderspensionärerna i det följande. Antalet pensionärer med social hemhjälp ökar ganska jämnt upp till 80-årsåldern för att därefter minska till enbart 640 personer i åldersgruppen 95 år och äldre. Ca hälften av dem som fått hjälp var mellan 75 och 84 år. Gruppen 85 år och äldre utgjorde omkring 13 % av det totala antalet med hemhjälp. Ca 30 % var mellan 65 och 74 år. (Diagram 9.1) 50-1000-ta| Personeri:

D Flerpersonshusháll

40-1

s

Enpersonshusháll l

F‘! 30-

S

i:

20 ä 3

\ i

N \ x ä N

//Z//////////////A

\«

i ä

10- \ \ ä ä ä ä

E

\ x

H-,

0 j j = Q Q V \

-19 25- 30- 35- 40- 45- 50- 55- 60- 65- 70- 75- 80-- 85- 95—w

20a 29 34 39 44 49 54 59 64 69 74 79 84 89

“Uppgift saknas los 41 kommuner.

Diagram 9.1 Antal pensionärer och handi- Social hemhjälp till var fjärde pensionär i åldern 80 år och äldre kappade med social hemhjälp i april 1975. I de 250 kommunerna beräknades antalet personer i åldern 65 år och Fördelning efter ålder” däröver med hemhjälp uppgå till 155 000, motsvarande var femte pensionär i den åldern. Nära 90 % var 70 år och äldre. Ca 27 % av samtliga personer i befolkningen i den åldersgruppen hade social hemhjälp. Andelen personer med hemhjälp i olika åldersgrupper framgår av tabell 9.2. Av tabellen framgår att hjälp lämnas i större utsträckning i de yngre åldrarna för ensamstående än för samboende. Andelen hjälpta minskar bland de ensamstående från och med åldersgruppen 85 år och däröver, medan andelen bland de samboende ökar. Förklaringen torde vara att de ensamstående i tidigare ålder tas om hand i ålderdomshem eller inom långtidssjukvården, då deras behov av vård och tillsyn ofta inte kan ordnas på annat sätt. Både vård- och tillsynsbehovet kan vara lättare att

190 Kommunenkäten SOU 1977: 98

tillgodose i hemmet för de samboende, vilket uppskjuter behovet av institutionsvård. En markant ökning av institutionsvård inträder för ensamstående i åldersgruppen 70 74 år. För samboende inträder ökningen först i åldersgruppen 75-79 år.

Tabell 9.2 Personer med social hemhjälp. Procent av befolkningen i resp. åldersgrupp (Uppgifter från 250 kommuner)

Social hemhjälp till varannan i åldern 80 år och äldre utanför institution För att få ett mera exakt mått på behovet av social hemhjälp bör antalet hjälpta i olika åldersgrupper sättas i relation till antalet i varje åldersgrupp, som vistas utanför institution av något slag. Vård i ålderdomshem eller annan institution fördubblas mellan åldersklasserna 80-84 år och 85-89 år och ökar snabbt för följande åldersgrupper. Räknat på antalet personer, som inte bor i ålderdomshem. var det 9 % i åldern 65-74 år som fick social hemhjälp. I åldersgruppen 75-79 år var det 26 % och i åldersgruppen 80 år och däröver 40 %. (Tabell A 9.2) Tas hänsyn också till den grupp som vårdas inom den somatiska och psykiatriska långtidssjukvården är andelen med social hemhjälp än större. Uppgifter om patienternas fördelning på kommuner finns emellertid inte tillgängliga.

Stora variationer mellan kommunerna Kommunerna i Västerbottens och Norrbottens län hade den största andelen pensionärer med social hemhjälp i samtliga åldersgrupper. Även Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs, Örebro och Västmanlands län hade en stor andel kommuner med omfattande hemhjälp. I södra delen av landet redovisades en låg andel, främst i Malmöhus och i Kristianstads län. Även för Blekinge, Hallands, Jönköpings, Skaraborgs, Södermanlands och Kopparbergs län redovisades en låg andel med social hemhjälp i flera kommuner. Kommunerna fördelade efter andelen med social hemhjälp redovisas i tabell 9.3 samt länsvis i tabell A 9.3 a-c för olika åldersgrupper. Andelen pensionärer med social hemhjälp varierade kraftigt i kommunerna. Spridningen var störst i fråga om gruppen 80 år och äldre. När det gäller åldersgruppen 65-74 år hade Tomelilla och Åstorp den lägsta

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 191

andelen (mindre än 3 %) och två kommuner över 25 % (Ragunda 33 %, 25 %). För åldersgruppen 75-79 år redovisade två kom- Nordmaling muner (Nordmaling och Vilhelmina) över 50 %. Tre kommuner (Nyköoch Åstorp) hade mindre än 10 %. I åldersgruppen 80 ping, Strömstad år och äldre var andelen hjälpta mer än 70 % i Nordmaling och Sorsele, under 10 % i Haninge och Ljusnarsberg.

Tabell 9.3 Kommunerna fördelade efter andelen personer (%) med social hemhjälp i olika åldersgrupper (exkl. dem i ålderdomshem) (Uppgifter från 250 kommuner)

Andel personer (%) Antal kommuner utanför ålder- Åldersgrupper domshem med

10,0-14,9

25,0-29,9 30,0—34,9 l 40 41 - 19 36 35,0-39,9 - 10 49 40,0-44,9 - 1 30 45,0-49,9 - 2 20 50,0-54,9 - - 12 55,0-59,9 — — 4 60,0-64,9 — — 8 65,0—

Totalt 250 250 250

Litet antal hjälptimmar per hushåll

För 28 % av de pensionärshushåll som fick hemhjälp uppgick hjälpen

till 6--10 timmar under månaden. 12 % hade fått hjälp mer än 40 tim-

mar. Hushållens efter antal hjälptimmar framgår närmare av fördelning

tabell 9.4.

I de 250 kommunerna fick 56 % av de pensionärshushåll som hade

hemhjälp under april 1975 hjälp högst 15 timmar under månaden. Hem-

hjälpens omfattning var något större i kommuner med över 90 000 in-

vånare. Antalet hushåll med social hemhjälp fördelat efter antal hjälp-

timmari april 1975 för länen redovisas i tabell A 9.4.

Tabell 9.4 Hushållen fördelade efter antal hjälptimmar. Procent

Antal hjälp- Hushåll Antal hjälp- Hushåll —--- timmar j-— timmar

Totalt 100

192 Kommunenkäten

De yngsta och de äldsta fick den mest omfattande hjälpen

Pensionärer i åldern 16-29 år fick nästan dubbelt så många hjälptimmar - i genomsnitt 38 timmar - som hushållen i allmänhet (ca 20 timmar.). Ålderspensionärer fick ett mindre antal hjälptimmar än hjälptagare under 67 år. Hushållen fördelade efter hushållsföreståndarens ålder, hushållstyp och genomsnittligt antal hjälptimmar framgår av tabell 9.5. Av ålderspensionärerna hade gruppen 85 år och äldre den mest omfattande hjälpen, i genomsnitt 25 timmar under månaden. Minst hjälp. i genomsnitt ca 17 timmar. hade pensionärer i åldern 70-74 år.

Tabell 9.5 Hushållen efter hushållsföreståndarens ålder, hushållstyp och genomsnittligt antal hjälptimmar under april 1975 (Uppgifter från 250 kommuner)

Liten andel fick omfattande hjälp

Av samtliga flerpersonshushåll med hushållsföreståndare 65 år och äldre hade totalt 11 % hemhjälp; 6 % fick hjälp högst 15 timmar under månaden, l % mer än 40 timmars omfattande - mer än hjälp. Mycket hjälp 90 timmar under månaden - fick Av de ensamstående i åldern 0,1 %. 65 år och äldre hade totalt 21 % hemhjälp, 12 % hade mindre än 15 timmar under månaden. Mera än 40 timmars hjälp fick 2 %, mer än 90 timmar 0,2 %. (Tabell A 9.5)

Ca 7 % av ålderspensionärerna med social hemhjälp fick hjälp

även lördag/söndag I enkäten skulle uppgifter lämnas om antalet hushåll. som fick social hemhjälp även lördag/söndag, fördelade efter hushållsföreståndarens ålder. Några uppgifter om hjälpens omfattning i dessa fall behövde inte lämnas. Det var i de 250 kommunerna sammanlagt 10 200 hushåll med uppskattningsvis 12400 pensionärer, som fick sådan hjälp. Av dessa var ca 10 000 (80 %) i åldern 67 år och äldre, motsvarande ca 7 % av dem med social hemhjälp. Det var främst åldersgrupperna 75-79 och 80-84 år, som hade hjälp lördag/söndag. Antalet personer med sådan hjälp i åldern 67 år och äldre, fördelade på olika åldersgrupper framgår av tabell 9.6.

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 193 Tabell 9.6 Ålderspensionärer med social hemhjâlp lördag/söndag

Av de 640 i åldern 95 år och däröver, som hade hemhjälp, fick var fjärde (25 € 72) hjälp även lördag/söndag. Av samtliga i åldersgruppen 85-89 år var det ca 10 % och av gruppen 80-84 år ca 7 %.

Var tionde av de yngre fick hjälp även lördag/söndag Antalet personer i åldern mellan 16 och 67 år med social hemhjälp uppgick i de 250 kommunerna till uppskattningsvis 23 500. Av dessa hade ca 2 500, alltså drygt 10 %, hjälp även lördag/söndag. 60 % av dem var ensamstående. Av de närmare 8 000 ensamstående i åldern 60-66 år, som fick hemhjälp, hade drygt 8 % hjälp lördag/söndag. I de yngsta åldersklasserna (16-24 år) var det ca 40 %. Antalet med social hemhjälp i dessa klasser var emellertid litet, drygt 200. Av dem i flerpersonshushåll med social hemhjälp ca 6 400 — hade drygt l 000 (16 %) hjälp även lördag/söndag. Av 4l i åldern 20-24 år hade 13 sådan hjälp.

9.3.2 Mera hemhjälp i servicebostäder Som tidigare nämnts begärdes för jämförelse mellan hemhjälpens omfattning i olika boendeformer särskilda uppgifter för pensionärshem, temporära bostäder och servicebostäder. I april 1975 fanns det uppskattningsvis 46 000 pensionärshushåll i servicehus, pensionärshem och i temporära bostäder. Av dessa hushåll fick ungefär 23 500, något mera än hälften, social hemhjälp. Fast anställd personal förekommer dessutom i framför allt servicebostäder men i viss utsträckning också i pensionärshem utöver hemsamaritpersonalen. Hjälpens omfattning i pensionärshem och i temporära bostäder avviker endast obetydligt från genomsnittet för hjälpta hushåll bland samtliga pensionärshushåll. Hjälpta hushåll i servicebostäder fick naturligt nog i högre grad än andra hushåll hjälp som omfattade mera än 50 timmar under april 1975. Även hjälp under lördag/söndag gavs oftare till hushåll i servicebostäder.

9.3.3 Vakhjälp i 1/3 av kommunerna I vissa situationer kan hjälp behövas även nattetid och dygnet runt. Det

194 Kommunenkäten SOU 19771 98

kan gälla vid akuta sjukdomsfall, avlösning av anhöriga, rädsla att vara ensam etc. I kommunenkäten 115 kommuner uppgav att pensionärer kunde få vakhjälp av hemsamariter under kortare tid. Endast i 30 kommuner utgick sådan hjälp under april 1975. Hjälpen omfattade inte fullt 200 personer. Ersättning för sådan vakhjälp utgick till 1,/3 av kommunerna från landstinget.

9.3.4 l de flesta kommunerna ombesörjde hemsamariter uppgifter inom hemsjukvården

I en gemensam rekommendation från Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har som framgått av kap. 2 sjukvårdshuvudmännen och primärkommunerna rekommenderats att träffa avtal om att den sociala hemhjälpen skall medverka i hemsjukvården mot ersättning härför från sjukvårdshuvudmannen. Sådant avtal hade i april 1975 träffats med 230 kommuner. Ett landsting, Västernorrlands, hade inte träffat sådant avtal med någon kommun. I 13 län hade inte samtliga kommuner träffat avtal. I endast 10 °/( av de kommuner. där samariterna medverkade i hemsjukvården, hade de fått särskild genomgå utbildning. I hälften av dessa kommuner hade landstinget svarat för utbildningen. Hemsjukvårdens innehåll, organisation och omfattning behandlas som tidigare nämnts närmare i kap. 10.

9.3.5 H emhjälpens personal och organisation Vid årsskiftet 1974/75 fanns enligt SCB:s statistik 61 324 hemsamariter i landet (318 på heltid, 1 773 på deltid och 59 233 timanställda). Dessutom redovisades 17 125 anhöriga, avlönade som hemsamariter. Vidare fanns mer än 4 000 hemvårdare. I kommunenkäten begärdes uppgifter om hemsamariter och hemvårdare fördelade efter ålder och kön. också om hur Uppgifter begärdes många hemsamariter (exkl. anhörigvårdare) som under april månad 1975 arbetat 70 timmar och däröver eller mindre än 70 timmar. Personalomsättningen bland hemsamariterna skulle belysas genom den procentuella andelen av personalen som slutat sin anställning under de senaste 12 månaderna. Det skulle även anges om det under samma tidsperiod förelegat svårigheter att rekrytera hemsamariter. Vidare ställdes frågor om utbildning av hemsamariter. Uppgifterna var avsedda att ge viss belysning av personalsituationen inom den sociala hemhjälpsverksamheten. Ett avsnitt i enkäten avsåg hemhjälpens organisation m. m. Det gällde arbetsledning, rätten att bevilja hemhjälp, arbetsledarnas eventuella andra arbetsuppgifter, hembesök och antalet hemsamariter per arbetsledare. Uppgifter lämnades i kommunenkäten av 266 kommuner med sam- 59 106 hemsamariter manlagt och 1 203 hemvårdsassistenter/hemhjälpsledare. Dessutom redovisades 2 757 hemvårdare.

SOU 1977: 98 Kommunenkäten l 95

En tredjedel av hemsamariterna, en fjärdedel av hemvårdarna 55 år och äldre Uppgifter om hemsamariternas fördelning efter ålder och kön den 30 april 1975 lämnades av 255 kommuner. I dessa kommuner arbetade 57 282 hemsamariter. Ca 35 % var i åldern 55 år eller äldre. Inte fullt 1 % var män. I fråga om hemvårdarna lämnade 233 kommuner motsvarande uppgifter. Det fanns sammanlagt 2 757 hemvårdare i dessa kommuner. Hemvårdarna var betydligt yngre än hemsamariterna. Endast l/4 av hemvårdarna var i åldern 55 år och däröver. En halv procent var män. Sextio procent av samariterna, anhörigvårdare ej medräknade, arbetade mindre än 70 timmar i april 1975. Åldersfördelning m. m. redovisas närmare i kap. 14.

Hög omsättning av hemsamariter i de större kommunerna

Enligt de inkomna uppgifterna slutade under perioden maj l974-april 1975 i 11 kommuner inte någon hemsamarit sin anställning. Samtliga kommuner var förhållandevis små, 8 med mindre än l5 000 och ingen med över 21 000 invånare. I hälften av de kommuner, som lämnat uppgift slutade mindre än 5 % av hemsamariterna sin anställning under tolvmånadersperioden. Det var framför allt de större kommunerna som hade hög personalomsättning. De 21 kommuner, som haft mera än 20 % personalomsättning under perioden, hade nästan samtliga över 60000 invånare och/eller Hemsamariterna slutade anlåg i storstadsområdena. främst av att de erhållit arbete eller av åldersställningen på grund nytt eller Trettio kommuner uppgav vidare som skäl brister i sjukdomsskäl. samariternas anställningsförhållanden som orsak. Av de 260 kommuner som lämnat uppgifter har 155 uppgett att de har svårigheter med att rekrytera hemsamariter. I tätorterna uppstod de största svårigheterna i samband med rekryteringen av Semestervikarier och de avsåg således i huvudsak del av året. Där svårigheter förelåg att rekrytera personal i glesbygd var det bara i undantagsfall fråga om till viss årstid begränsade problem. svårigheterna i glesbygden tycks främst orsakas av de långa avstånden och de dåliga kommunikationerna. Utbildningskurser för samariter hade anordnats av 240 kommuner. Av de 149 kommuner som haft kurser under de senaste tolv månaderna uppgav 32 att svårigheter förelegat att få personalen att genomgå utbildningen. Hemsamariternas utbildning redovisas närmare i kap. 14.

Hemvårdsassistent arbetsledare för mer än 500 samariter Den som ansvarade för hemhjälpsverksamheten var till överpersonal vägande del av typ hemvårdsassistent/hemhjälpsledare och således fast anställd. I några kommuner hade socialassistenter och distriktssköterskor ansvar för verksamheten. Arvoderade hemhjälpsledare förekom i mindre kommuner och i större kommuners ytterområden. I enkäten begärdes uppgift om dels för hur många samariter i genom-

196 Kommunenkäten SOU 1977: 98

snitt varje hemvårdsassistent var arbetsledare, dels i hur många hem i genomsnitt samariterna arbetade under april 1975. Det framgår inte om hemvårdsassistenten var heltids- eller deltidsanställd. Det genomsnittliga antalet samariter, som varje hemvårdsassistent var arbetsledare för, varierade från mindre än 20 till över 500. I ll0 kommuner var varje hemvårdsassistent arbetsledare för mer än 100 samariter. I lika många kommuner hade varje hemvårdsassistent ansvar för mer än 250 hjälpfall. Kommunernas fördelning efter antal samariter och hjälpfall per hemvårdsassistent framgår av tabell 9.7. Genomsnittligt antal hemsamariter per hemvårdsassistent samt antalet hem per hjälpta hemsamarit redovisas länsvis i tabell A 9.6.

Tabell 9.7 Kommunerna fördelade efter antal hemsamariter och hjälpfall per hemvårdsassistent

Av uppgifterna att döma måste kontakten mellan hemvårdsassistenten å ena sidan samt samariter och pensionärer å den andra vara ytterst sparsam i många kommuner. Trots detta uppger 239 kommuner att hemvårdsassistenten som regel gör hembesök hos alla personer som ansöker om kontinuerlig hemhjälp. Det sker i undantagsfall i 25 kommuner, nästan aldrig i 6. Frågan har inte besvarats av 8 kommuner.

Hemvårdsassistenterna beslutar som regel själva i hemhjälpsärenden Av enkäten framgår, att hemvårdsassistenterna i nästan alla kommuner själva fattade beslut om social hemhjälp. I 85 % av kommunerna förmedlade de även annan service, t. ex. fotvård, matdistribution, färdtjänst, servicebostad eller ålderdomshemsplats, socialhjälp. Hemvårdsassistenterna ansvarade i de flesta kommuner också för den uppsökande verksamheten och för hemhjälpen till barnfamiljer. I mer än 100 kommuner hade de även andra uppgifter som inte hade samband med omsorgen om pensionärerna. Det var här fråga om t. ex. ärenden rörande barnomsorg, familjebidrag, konsumentupplysning och utredningsarbete.

9.3.6 Hemhjälp m. m. i speciella former

Det förekommer på olika håll speciella former av social hemhjälp. I enkäten ställdes frågor om städning, tvättservice och snöröjning.

SOU 1977: 98 Kommunenkâten 197

Frågor om städning gällde om kommunen helt eller delvis överfört hemsamariternas städuppgifter på en särskild städorganisation, verksamhetens utformning och omfattning. Enligt de inkomna uppgifterna var det 31 kommuner, spridda i 14 län, som hade en sådan organisation. Det var vanligast i Stockholms län (8 kommuner) samt i Kopparbergs län (5 kommuner). 1 21 av kommunerna utfördes städningen av hemhjälpspersonal. Speciella bussar med städutrustning och hemhjälpspersonal var den vanligaste verksamhetsformen men många kommuner använde städpatruller med annat fordon. Speciella former av tvättservice för pensionärer fanns i 20 kommuner. Det vanligaste var kostnadsfri transport eller subventionerade kostnader. Ett 100-tal kommuner hade organiserat särskild snöröjning för pensionärer. Arbetet utfördes vanligen av entreprenörer, i 39 kommuner i kommunernas egen regi. Särskild Snöröjning var vanligast i Uppsala och Kopparbergs län. Något mer än hälften av Norrlandskommunerna erbjöd denna service. Både förtids- och ålderspensionärer var som regel berättigade till hjälp. I l/3 av kommunerna begränsades dock möjligheterna genom ekonomisk behovsprövning eller av att hjälp endast lämnades till pensionärerna i vissa delar av kommunen, främst glesbygden. Det förekom också att andra än pensionärer hade möjlighet att få hjälp (6 kommuner). I 41 kommuner var snöröjningen avgiftsfri för samtliga berättigade. I 13 kommuner togs ut en enhetlig avgift. 3] tillämpade hemhjälpstaxan och 21 annat system.

9.3.7 Matdistribution i I/3, matservering i 3/4 av kommunerna För att underlätta för pensionärerna och samtidigt i viss mån garantera dem en fullvärdig kost har sedan länge färdiglagad mat distribuerats till pensionärshushåll. Verksamheten har dock inte fått någon större omfattning. Vidare har i samma syfte pensionärer i ökande utsträckning beretts möjlighet att inta måltider i ålderdomshem, skolbespisningar etc. Verksamhet med matdistribution bedrevs i 98 kommuner, spridda över alla län. Det var vanligast i Stockholms län (14 kommuner) och Malmöhus län (10 kommuner). I 8 kommuner bedrevs verksamheten av annan än kommunen. Endast i ett 30-tal av kommunerna omfattade verksamheten hela kommunen. Inte sällan begränsades den till centralorten och i många kommuner till pensionärer. som bodde i närheten av ålderdomshem eller skolmåltidslokal. I många kommuner avsåg verksamheten personer, som bodde inom en speciell anläggning, t. ex. ett servicehus. I 85 av kommunerna bedrevs verksamheten under hela året. i 7 endast del av året. Portionspriset uppgick i regel till omkring 5 kr. Någon form av matservering/restaurangverksamhet för pensionärer, med bostad i öppna bostadsmarknaden förekom i 211 kommuner. I 178 av dem serverades mat vid 388 ålderdomshem (34 % av hemmen) även till andra pensionärer än dem som bodde där. 93 friliggande eller till servicebostäder knutna dagcentraler i 44 kommuner erbjöd denna service. I mer än 600 lokaler, huvudsakligen skolbespisningar, i 123 kommuner serverades mat till pensionärer. Det förekom som regel endast under terminerna.

198 Kommunenkäten SOU 19771 98

Den 29 april 1975 intog över 12 000 pensionärer en måltid på någon av de nämnda anläggningarna, nära 10000 av dem på ålderdomshem eller dagcentraler.

9.3.8 Någon form av kontaktverksamhet i 1/3 av kommunerna

Olika former av kontaktverksamhet har prövats i syfte att upprätthålla regelbunden kontakt med pensionärer för att bryta deras isolering i hemmet. Kommunenkäten innehöll om telefonservice frågor och väntjänst. Med telefonservice avsågs i enkäten telefonkontakt med pensionärer genom att någon person, anställd av socialförvaltningen eller enskild organisation, kontinuerligt ringer upp den som anmält sig till denna service. Organiserad telefonservice fanns i 94 kommuner. därav i 75 med kommunen och i 19 med enskild organisation som huvudman. Det var i senare fallet i allmänhet Röda korset eller pensionärsförening som ansvarade för verksamheten. I några kommuner hade hemsamariter till uppgift att hålla regelbunden telefonkontakt med pensionärer som så önskade. I likaledes 94 kommuner bedrevs kontaktverksamhet/Väntjänst i syfte att genom personliga besök m. m. bryta isoleringen i hemmet för äldre och handikappade. Endast ett fåtal kommuner bedrev verksamheten i egen regi med för uppgiften anställd personal. Som regel var det Röda korset, kyrkan eller pensionärsföreningar som svarade för verksamheten. Ca 900 personer fick enligt de lämnade uppgifterna besök under vecka 17 år 1975.

9.4 Kompletterande service till hemtjänst

Vid sidan av den sociala hemhjälpen och annan finns olika hemtjänst slag av kompletterande service för pensionärer boende i den öppna bostadsmarknaden. En översikt över kommunerna fördelade efter före komsten av olika slags service lämnas länsvis i tabell A 9.7. Här avses fotvård, hårvård, badservice, pensionärsgymnastik samt utlåningsförråd för sjukvårdsmateriel. Utlåningsförråden redovisas i kap. lO.

9.4.1 Fotvård i de flesta kommuner, hårvård i ett litet antal

Sammanlagt uppgav 243 kommuner att de bedrev eller ekonomiskt subventionerade fotvård till pensionärer, som inte bodde i servicebostäder eller ålderdomshem. Sådan fotvård bedrevs vid 58 friliggande eller med servicebostäder samordnade dagcentraler samt vid nära hälften av alla ålderdomshem. 213 kommuner bedrev fotvård även utanför servicebostäder och ålderdomshem. Enligt enkäten hade 68 kommuner, varav 8 i Jämtlands län, egna fotvårdskliniker. Det vanligaste var att kommunen hade avtal med privat fotvårdsspecialist. Fotvård gavs vid 349 privata fotvårdskliniker. Fot-

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 199

vård kunde även erhållas i 500 lokaler förlagda till exempelvis pensionärshem, skolor. I 177 kommuner kunde pensionärerna vid behov även få fotvård i bostaden. Det gällde framför allt i Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län. I 24 kommuner anordnades resor för pensionärer till fotvård. Berättigade till kostnadsfri eller subventionerad fotvård var som regel både ålders- och förtidspensionärer. Det förekom dock icke sällan någon form av inkomstprövning, t. ex. att endast pensionärer som hade fullt kommunalt bostadstillägg erhöll subventionerad eller avgiftsfri fotvård. Cirka hälften av kommunerna hade ingen maximering av antalet behandlingar. I kommuner med begränsningar var det vanligast med en behandling per månad. Det förekom också begränsning till högst en behandling varannan månad och ännu strängare begränsning. I 18 kommuner var fotvården helt avgiftsfri. 180 kommuner hade enhetliga avgifter och 40 differentierade. Avgiftens storlek berodde i de flesta fall på var behandlingen utfördes. Pensionärernas inkomst inverkade i ett mindre antal kommuner på avgiftens storlek. Fotvårdsavgifterna var för pensionärerna i genomsnitt ca 10 kr., men varierade mellan 3 och 30 kr. i 90 % av kommunerna mellan 5 och 15 kr. Särskild hårvård för pensionärer som inte bodde i ålderdomshem fanns i 38 kommuner. Sådan verksamhet bedrevs i 123 ålderdomshem, 42 dagcentraler i anslutning till servicebostäder och i 17 friliggande dagcentraler. 13 kommuner bedrev sådan hårvård utanför ålderdomshem och dagcentraler. Sex kommuner uppgav att pensionärerna även kunde få hårvård i sin bostad.

9.4.2 Särskild badservice för pensionärer i många kommuner I 193 kommuner fanns offentliga badanläggningar för bassängbad m. m. Badanläggningar i 79 av kommunerna var öppna enbart för pensionärer och handikappade under vissa dagar och tider. Ett 20-tal kommuner särskilda badresor för pensionärer. Badavgifterna subvenorganiserade tionerades för pensionärerna av 64 kommuner. Ett 10-tal kommuner hade i andra former sökt underlätta för pensionärerna att besöka badanläggningarna. Över 300 ålderdomshem och dagcentraler erbjöd badservice även till pensionärer som hade bostad i öppna bostadsmarknaden.

9.4.3 Pensionärsgymnastik i de flesta kommuner

Särskild gymnastik för pensionärer förekom i 227 kommuner. I 74 av dem drev kommunen verksamheten i egen regi. I övrigt svarade frivilliga bl. a. pensionärs- och idrottsföreningar, för verksamorganisationer, heten. Under vårterminen 1975 bedrevs pensionärsgymnastik uppskatti ca 2000 Därutöver förekom en omfattande verkningsvis grupper. samhet i ålderdomshem och dagcentraler även för pensionärer som bodde i öppna bostadsmarknaden. Enligt Pensionärernas riksorganisation (PRO) bedrevs under år 1976 2 413 gymnastik- och motionsgrupper med 45 555 deltagare.

200 Kommunenkäten SOU 1977: 98

9.5 Färdtjänst

Den kommunala är en trafikservice färdtjänsten för handikappade, som har svårt att anlita allmänna kommunikationer eller förflytta sig på egen hand. Det är en relativt ny företeelse. Den började utvecklas i mera organiserade former under senare delen av 1960-talet och har som närmare framgår av kap. 6 under 70-talet snabbt vuxit ut över landet. Den följande redovisningen bygger i stort sett på SCB:s statistik, som i viss grad specialbearbetats och närmare analyserats för bl. a. PU:s räkning.3 Vissa uppgifter har hämtats ur en undersökning, som har gjorts av Svenska kommunförbundet och avser situationen den 15 januari 1976.4 I PU:s kommunenkät inhämtades endast åldersuppgifter för personer berättigade till färdtjänst den 30 april 1975. Med hänsyn till den ökande andelen äldre i befolkningen, som sannolikt också kommer att medföra ökade krav är det viktigt på färdtjänsten, att som underlag för planeringen få en belysning av vilka åldersgrupper som nu mest anlitar färdtjänsten. Eftersom PU:s kartläggning avser pensionärernas situation år 1975, belyser den följande redovisningen i allmänhet färdtjänsten nämnda ar.

9.5.1 Stor variation i regler och normer

För anlitande av färdtjänsten krävdes i april 1975 i samtliga 268 kommuner — med färdtjänst utom 3 -—— särskilt tillstånd. Läkarutlåtande i samband med ansökan om färdtjänst krävdes alltid i 5 % av kommunerna och aldrig i 16 %. I 208 kommuner krävdes läkarutlåtande som regel endasti speciella fall. Färdtjänsten kunde utnyttjas även av personer med tillfälligt handikapp (1-6 mån.) i 160 kommuner. Enligt SCB:s statistik per den 1 november 1974 fick färdtjänsten i 175 kommuner användas för Skolresor, för utbildning över grundskolenivå. i 196 kommuner för arbetsresor, i 209 kommuner för behandlingsresor och i samtliga kommuner med färdtjänst för övriga resor, t. ex. inköpsoch privatresor. Antalet kommuner där färdtjänsten inte fick användas för arbetsresor minskade från 31 till 22 mellan åren 1974 och 1975. Under samma år ökade antalet kommuner där färdtjänsten inte fick utnyttjas för behandlingsresor från 23 till 95. Enligt kommunförbundets undersökning fick i nära 200 kommuner långvårdspatienterna använda färdtjänsten för s. k. permissionsresor inom kommunen. I ungefär hälften av dessa kommuner kunde permissionsresor även göras utanför kommunen. I 182 kommuner kunde långvårdspatienterna använda färdtjänsten även för andra resor. Utöver de 200 kommunerna fanns ytterligare ett antal kommuner som med vissa begränsningar erbjöd färdtjänst till långvårdspatienter. 29 kommuner fick 3 Statistiska meddelan_ ersättning av landstinget för permissionsresor och 9 kommuner för övriga den (S 1975: 14, S 1976: F6501’- 12: S 19775 15)- I 40 % av de 268 kommunerna fick resor med färdtjänst företas inom ,Kommunförbundets kommungränserna, i 15 % dessutom till centralort eller motsvarande cirkulär H 59. utanför I 88 kommuner kunde kommungränsen. resor med färdtjänsten

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 201

företas till ett visst avstånd från bostaden eller kommungränsen, i 21 kommuner för resor inom hela länet; 20 kommuner hade inga begränsningar. 59 kommuner bekostar färdtjänst för annan kommuns invånare vid tillfällig vistelse i kommunen, 94 kommuner färdtjänst för egen kommuninvånare vid tillfällig vistelse i annan kommun. I 90 % av kommunerna med färdtjänst beställdes resorna som regel direkt hos den som utförde körningen. I 20 kommuner skulle beställningen göras hos tjänsteman inom socialförvaltningen. I mer än 3/4 av de kommuner som hade färdtjänstfordon var förhandsbeställning nödvändig eller önskvärd för resa med sådant fordon. Beställning skulle som regel göras dagen före avresan. Det förekom emellertid i 18 kommuner krav på förhandsbeställning 2-3 dagar före resan. Endast i 2 kommuner kunde förhandsbeställning göras samma dag. För resa med annat fordon (taxi) var det endast i 10 % av kommunerna nödvändigt med förhandsbeställning. Nära 3/4 av kommunerna tog ut differentierade avgifter som i regel utgjorde en viss procent av reskostnaden. Avgifterna varierade mellan lägst 10 och högst 50 % av reskostnaden, vanligast var 20 %. Enhetlig avgift oavsett resans längd togs ut i l/4 av kommunerna. I 14 kommuner var färdtjänsten helt avgiftsfri. I över hälften av kommunerna med färdtjänst fick de färdtjänstberättigade företa ett begränsat antal resor. Ingen begränsning tillämpades i 119 kommuner. Dessa kommuner hade en något lägre andel färdtjänstberättigade både i förhållande till samtliga kommuner med färdtjänst och framför allt till dem som hade begränsning av antalet resor. De hade också en lägre kostnad både per tillstånd och per resa i förhållande till de kommuner som hade begränsningar i antalet resor.

9.5.2 Störst omfattning i storstadslänen Den 1 oktober 1975 bedrevs färdtjänstverksamhet i 268 av landets 278 kommuner, en ökning med 18 kommuner sedan föregående år. Den 1 oktober 1976 fanns färdtjänst i 274 kommuner. Antalet redovisade personer med tillstånd att använda färdtjänst uppgick den 1 oktober 1975 till sammanlagt 160 000 (uppgift från Malmö saknas). Av dessa var omkring 70 % i åldern 67 år och äldre, motsvarande ca 12 % av befolkningen i den åldern. Andelen färdtjänstberättigade i åldern 16-66 motsvarade ca 15 % av förtidspensionärerna. Den 1 oktober 1976 uppgick antalet färdtjänstberättigade till 195 604, varav 149 026 i åldern 65 år och däröver. Färdtjänsten (okt. 1975) mätt i antal resor fördelade på antalet förtidspensionärer samt invånare 80 år och äldre, hade störst omfattning i storstadslänen, menäven Östergötlands, Södermanlands, Jönköpings och Uppsala län hade en omfattande verksamhet. Minst omfattning hade färdtjänsten i Gotlands, Jämtlands, Blekinge och Kristianstads län. Det var större kommuner i storstadsregionerna, som hade den mest omfattande verksamheten.

202 Kommunenkäten SOU 1977: 98

9.5.3 Stora variationer mellan kommunerna

I kommunerna varierade andelen av hela befolkningen i respektive kommun med tillstånd att använda mellan 1 och 63 0/00 och anfärdtjänsten delen av befolkningen 67 år och äldre mellan 2 och 454 0/00. Ett lågt promilletal kan bero på att färdtjänstverksamhet nyligen påbörjats i kommunen. Högsta andelen äldre med tillstånd (454 0/00) fanns i Bara kommun (Malmöhus län). Därnäst kom Stockholms kommun (294 0/00), Örkelljunga (263 0/00) och Kungälv (247 0/oo).

9.5.4 Mer än hälften i åldern 70-84 år; mest kvinnor

En fråga i PU:s kommunenkät om antalet personer med tillstånd att använda färdtjänst fördelade efter kön och ålder den 30 april 1975 besvarades av 257 kommuner som hade färdtjänst. Av de 21 kommuner som inte lämnat uppgifter, återfanns 11 i Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Malmöhus län. Uppgifter saknas från bl. a. Göteborgs och Malmö kommuner. Av det totala antalet färdtjänstberättigade som ingår i enkätmaterialet var 74 % 67 år och äldre. Huvuddelen av dem (53 %) var i åldern mellan 70 och 84 år. (Diagram 9.2) Två tredjedelar av samtliga berättigade var kvinnor. Av ålderspensionärerna var 69 % kvinnor och av förtidspensionärerna ca 60 %. D,-agmm 9_2 pg,-,4- Enligt enkäten var i april 1975 nära 2 % av befolkningen i de redo- Iiänstbefütliâade de visade kommunerna berättigade att utnyttja färdtjänsten. Motsvarande 30 april 1975 förde- .. . . .. .. . procenttal var for alderspensionarer 10 och for lade efter ålder_ Pro_ knappt befolkningen centa under 67 år 0,5 %. Andelen färdtjänstberättigade av befolkningen stiger

20- % r_

15- i_-

10-

0 r i I l 1 I i--q _ i -9 10-15- 20-25-30- 35_ 40-45-50-55- 60- 65-70-—75—80—85-90- 95- Ålder 1419 24 29 34 39 44 49 54 59 64 69 74 79 84 89 94 w ”Uppgift saknas för 37 kommuner

1977;9s Kommunenkäten 203 sou

Män Kvinnor Färdtjänstberättigade [:] Ovriga

;g Tiotu-

kontinuerligt med åldern från 0,07 % för de yngsta (-15 år) till 21,6 %

för befolkningen mellan 90 och 94 år. Andelen färdtjänstberättigade i Diagram 9.3 a Färdtjänstberättigade 65 år åldern 16-66 år i relation till antalet personer med hel eller partiell föroch äldre i olika tidspension utgjorde som tidigare nämnts ca 15 % . (Diagram 9.3 a och b) åldersgrupper i /ör-

Andelen av befolkningen 65 år och äldre i samt- hållande till hela befärdtjänstberättigade folkningen i resp. ålliga redovisade kommuner uppgick till ca 9 %. Lägsta andelen fanns i dersgrupp Kalmar län (3 % ). I Stockholms län var drygt 20 % av åldersgruppen

berättigad att utnyttja färdtjänsten. Näst högsta andelen, 10 %, redo-

visades för Norrbottens län. Diagram 9.3 b Färd- Könsfördelningen avviker starkt från fördelningen för hela befolk- tjiinstberdttigade i

ningen. Andelen kvinnor av de färdtjänstberättigade ligger upp till 25- procent av befolkningen i resp. åldersårsåldern under andelen kvinnor av befolkningen i motsvarande ålder. grupp den 30 april Därefter ökar andelen kvinnor bland de färdtjänstberättigade avsevärt 1975

i|%

10-

1 Alder

204 Kommunenkäten SOU 1977: 98

snabbare än för befolkningen i sin helhet. Först i den högsta åldersgruppen, 95 år och äldre, är andelen kvinnor bland de färdtjänstberättigade densamma som för hela befolkningen.

9.5.5 Mer än 6 milj. resor under 1975 Statistiken rörande antalet företagna resor som mått på vilken grad rätten till färdtjänst utnyttjas är bristfällig. SCB redovisar i sin statistik det totala antalet resor till drygt 6 milj. under år 1975, motsvarande 41 resor per färdtjänstberättigad. Uppgifter saknas emellertid från flera kommuner. För år 1976 räknade SCB med ett något lägre antal resor (40 per färdtjänstberättigad). Antalet resor per färdtjänstberättigad varierar mellan länen och inom dessa mellan kommunerna. För en jämförelse mellan länen och kommunerna har antalet resor satts i relation till antalet pensionärer i åldern 80 år och äldre och förtidspensionärerna tillsammantagna. Uppgifter finns för 240 kommuner. I l1 kommuner uppgick antalet resor per pensionär till 15 eller flera. För 126 kommuner var genomsnittet mindre än 5 resor. (Tabell A 9.8)

9.5.6 Med taxi och särskilt färdtjänstfordon Av de 272 kommuner som i januari 1976 bedrev färdtjänst anlitade 162 både taxi och speciellt färdtjänstfordon, 107 enbart taxi och 3 enbart färdtjänstfordon. I ca 90 % av dessa kommuner utfördes högst l/4 av resorna med specialfordon. I 13 kommuner utfördes över hälften av alla resor med färdtjänstfordon. I fyra kommuner, bl. a. Helsingborg och Höganäs, utfördes nästan samtliga resor med sådana fordon. I 237 av kommunerna kunde taxi användas för färdtjänst alla dagar och hela dygnet. Färdtjänstfordon var tillgängligt samma tid i 62 kommuner. I 100 kommuner med färdtjänstfordon var dessa tillgängliga endast under vissa tider, varigenom många gravt handikappades möjligheter att utnyttja färdtjänsten starkt begränsades.

9.6 Dagcentralverksamhet

Vid sidan av den individinriktade service, som lämnas i den enskildes hem bl. a. i form av hemhjälp, har kommunerna under senare år alltmera utvecklat en kollektiv service, avsedd att komplettera, men också att ersätta vissa delar av hemtjänsten. Dagcentralen ger pensionärerna en möjlighet att träffas. Där kan man få sitt behov av exempelvis fotvård, bad, hårvård och gymnastik tillgodosett. Där finns också möjlighet att tillsammans med andra idka hobbies och studieverksamhet. Ofta finns en matsal eller cafeteria att tillgå. Med dagcentral avsågs i kommunenkäten serviceanläggning vid vilken ålders- och förtidspensionärer hade tillgång till bl. a. mat, fotvård, hår-

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 205

värd, sysselsättning. Lokal som var öppen endast ett par dagar per vecka och där t. ex. enbart sysselsättningsverksamhet bedrevs, skulle inte betraktas som dagcentral.

9.6.1 Dagcentral i de flesta kommuner Någon form av dagcentralverksamhet redovisades av 237 kommuner. Huvudsakligen följande typer av dagcentraler förekommer, nämligen separata (självständiga) dagcentraler, dagcentraler i eller i anslutning till servicebostäder, dagcentraler i eller i anslutning till ålderdomshem, dagcentraler som är gemensamma för ålderdomshem och servicebostäder. Sammanlagt redovisades i kommunenkäten 747 dagcentraler, fördelade enligt följande Antal Separata 61 I eller i anslutning till servicebostäder 45 ålderdomshem 603 Gemensamma för ålderdomshem och servicebostäder _Z:§ 747

9.6.2 Separata dagcentraler mest i storstadslän De 61 separata dagcentralerna, alla utom tre drivna av kommunerna, redovisades av 38 kommuner i 17 län. För vardera Malmöhus och Stockholms län redovisades 16 dagcentraler. Östergötlands län hade 5, Kalmar 4, Gotlands 3, Göteborgs och Bohus län, Värmlands, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län vardera 2 och övriga 7 län vardera 1. Det var endast 4 kommuner, som redovisade mer än 2 dagcentraler av detta slag, nämligen Lund (9), Kalmar (4), Gotland och Hälsingborg (vardera 3). De icke kommunala dagcentralerna fanns i Norrtälje, Norrköping och Bollnäs. Dagcentralen i Norrköping drevs av ABF, de övriga två av Röda korset. Alla dagcentraler var belägna i tätort, den övervägande delen i tätorter med 5 000 invånare och däröver, ett 10-tal i mindre tätorter. Huvuddelen av dagcentralerna hade tillkommit under senare delen av 60-talet och under 70-talet. Av de redovisade dagcentralerna var 10 öppna även för andra än ålders- och förtidspensionärer. En dagcentral i Göteborg var enbart avsedd för handikappade. 4 dagcentraler var i huvudsak avsedda för handikappade. De flesta besökarna gick eller åkte med allmänna kommunikationer till dagcentralerna. De handikappade använde i allmänhet färdtjänst. De flesta dagcentralerna hade föreståndare eller annan ansvarig ledare. Dessutom fanns framför allt personal för ledning av sysselsättnings- och hobbyverksamhet (arbetsterapeut/fritidspedagog och terapibiträde). Vid nâgra dagcentraler fanns vårdbiträde/servicebiträde och fotvårdsspecialister.

206 Kommunenkäten SOU 19771 98

9.6.3 Dagcentraler vid de flesta serviceanläggningar och av

hälften ålderdomshemmen I anslutning till serviceanläggningar och ålderdomshem fanns sammanlagt 686 dagcentraler, som var öppna även för andra än dem som bodde inom anläggningarna. Av serviceanläggningarna hade 45 egen dagcentral och 38 dagcentral gemensamt med ålderdomshem. Den största andelen dagcentraler i anslutning till servicebostäder fanns i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Jämtlands län. Av ålderdomshemmen hade 603 —- mer än hälften —-—dagcentral. Största andelen hem med dagcentralverksamhet fanns i Stockholms, Kopparbergs, Jämtlands, Örebro och Västmanlands län. Det var mindre vanligt i Blekinge, och Bohus län samt Norrbottens Göteborgs län (Tabell A 9.9)

9.6.4 Fotvård, hobbyverksamhet, restaurangverksamhet vanligast

Följande verksamheter skulle redovisas i kommunenkäten i fråga om dagcentralerna Restaurangverksamhet Musik-, teater-, filmunderhållning, Cafeteria föredrag, sång etc. Fotvård Biblioteksverksamhet Hårvård Pensionärsgymnastik Badservice Studiecirkelverksamhet Sjukgymnastik Annan gruppverksamhet l-Landledd hobbyverksamhet Gudstjänst eller andaktsstunder Studie- eller nöjesbesök i grupp Annan verksamhet utanför lokalerna

De tre vanligaste verksamheterna var fotvård, hobbyverksamhet och restaurangverksamhet. Fotvård var vanligast i ålderdomshemmens dagcentraler, minst vanlig i de separata. Hobbyverksamhet förekom i alla fristående dagcentraler, men i endast hälften av ålderdomshemmens. Restaurangverksamhet fanns i 70 % av dagcentralerna i serviceanläggningarna samt i ca 60 % av de fristående och ålderdomshemmens dagcentraler. Sjukgymnastik var minst förekommande. Ålderdomshemmen hade nästan genomgående ett mindre antal verksamheter i dagcentralerna jämfört med de två andra typerna av dagcentraler. Det var endast 7 dagcentraler som bedrev samtliga uppräknade verksamheter och 204 minst fem verksamheter. Av de fristående bedrev 60 % dagcentralerna mellan fem och tio verksamheter. Av dagcentralerna i ålderdomshemmen bedrev 80 % högst fyra verksamheter för pensionärer som bodde utanför hemmet. (Diagram 9.4.) De mest omfattande dagcentralerna, om man ser till antalet verksamheter, fanns i Stockholms län. (Tabell A 9.9) Över hälften av dagcentralerna där hade mer än fyra verksamheter. I sju län, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Gävleborgs hade ca 40 % av dagcentralerna mer än fyra verksamheter. I Uppsala, Kristianstads och Skaraborgs län var det endast 10 %, i Kalmar och Västernorrlands län mindre än 5 %. Pensionärsföreningarna bedrev någon form av verksamhet vid 16 av de separata dagcentra-

SOU 1977: 98 Kommunenkäzen 207

Fristående dagcentraler 80-i %

å Dagcentraler i serviceanlággningar 70-

El

Dagcentraler i ålderdomshem

60- -U

2?.

50- 1 . i; m! 40-

Fr?‘ h ‘

30- . gg ,i 20* v.

10- ?ut “

§33: v

t Diagram 9.4 Dagcen-

- __ ;L traler öppna för alla

0 1--4 5-10 11-15 pensionärer fördelade Verksam- Verksam- Verksam- efter antal verksamheter heter heter heter. Procent.

- framför - vid 11 lerna, andra föreningar allt handikappföreningar och studieförbund vid 24 separata dagcentraler. Vid hälften av dagcentralerna i anslutning till serviceanläggningar och ålderdomshem bedrev föreningar och studieförbund verksamhet, främst studieverksamhet och annan gruppverksamhet. Pensiounderhållning, närsföreningarnas verksamhet avsåg i ungefär samma utsträckning pensionärer som bodde inom anläggningen och sådana som kom utifrån. Studieförbund riktade till och andra föreningar sig i större utsträckning dem som bodde inom anläggningen. för matservering - till- Verksamheten var i regel - med undantag gänglig endast måndag-fredag. En del dagcentraler var inte öppna hela dagen.

för i

9.7 Anordningar sysselsättning, deltagande

kulturliv, rekreation m. m.

I syfte att underlätta för pensionärerna att göra pensionärstiden meningsfull har många kommuner vidtagit speciella anordningar utöver vad som kan erbjudas i ålderdomshem, servicebostäder och dagcentraler. Det gäller sysselsättning, deltagande i kulturliv, rekreation m. m. Bland sysselsättningsverksamhet för pensionärer utanför ålderdomshem och dagcentraler var studiecirkelverksamhet vanligast (256 kommu-

i 208 Kommunenkäten SOU 19771 98

ner), men också olika typer av hantverk och hobbyarbete var vanligt (225). Filmförevisningar, musikprogram och föreläsningar för pensionärer förekom i över hälften av kommunerna. Även uställningsverksamhet var vanlig (89). Utlåning av böcker genom bokbussar eller verksamhet av typ ”Boken kommer förekom i 1/3 av kommunerna. Utöver de här uppräknade typerna av verksamhet förekom dans, sång, simning. bridge. schack, golf, promenader, motion m. m. Biblioteksverksamheten svarade som regel kommunerna själva för, medan övrig verksamhet till övervägande del bedrevs av enskilda organisationer. Det gällde framför allt studiecirkelverksamheten. I 239 kommuner anordnades utflykter för pensionärerna. Endast 54 kommuner bedrev verksamheten i egen regi. I övriga kommuner var det framför allt pensionärsföreningarna som anordnade utflykter, men även handikapporganisationer, Röda korset, kyrkan, Lions club, Rotary. MHF m. fl. svarade för sådan verksamhet. Något mer än 1/3 av kommunerna medverkade på olika sätt till att underlätta en tids rekreationsvistelse för pensionärer. De flesta gjorde det i form av bidrag eller stipendier. 18 kommuner anordnade subventionerad eller kostnadsfri vistelse på kommunalt semesterhem. Lika många kommuner lämnade hjälp i andra former, t. ex. genom att förmedla landstingsbidrag, lämna bidrag ur donationsfonder etc. Genom olika åtgärder underlättade 50 kommuner, fördelade på 18 län, för pensionärerna att besöka teater-, bio- eller andra nöjesförestä/Iningar. I 23 kommuner gavs speciella föreställningar för pensionärer. antingen kostnadsfritt eller till subventionerade biljettpriser: 23 kommuner subventionerade biljettkostnaderna till ordinarie föreställningar. I 2l kommuner organiserades särskilda resor till teater m. m.. i 16 kommuner subventionerades reskostnaderna. Generella subventioner lämnades i 55 kommuner till alla pensionärer för resor med lokala kommunikationsmedel och i 15 kommuner till taxiresor. Bland andra förmåner nämndes rabattering av bussresor, taxiresor till livsmedelsbutik, kompletteringstrafik etc. I 22 kommuner subventionerades hemsändning av varor till personer som bodde i glesbygd och 11 lämnade annan service.

9.8 samarbetsorgan pensionärer-kommuner

I 97 kommuner, fördelade på 22 län, fanns organiserat samarbete mellan pensionärerna och kommunerna genom särskilda samarbetsorgan, s. k. pensionärsråd, eller referensgrupper. I Blekinge och Jämtlands län hade samtliga kommuner pensionärsråd. Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Gävleborgs samt Göteborgs och Bohus län hade vardera endast en kommun med pensionärsråd. I Skaraborgs län saknades pensionärsråd i samtliga kommuner. Ett stort antal kommuner uppgav att pensionärsråd skulle bildas. I ett mindre antal kommuner hade pensionärsföreningarna bildat en samarbetskommitté som sammanträffade med representanter för kommunen.

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 209

I många kommuner samarbetade pensionärsföreningarna och kommunen informellt.

9.9 Kommunalt stöd till pensionärs- och handikapp-

organisationer

l 1975 års budget hade 245 kommuner anslagit medel till pen.sioniirs- och I1andikapporganisutioner. I 9 län gav alla kommuner bidrag. Det för samtliga kommuner budgeterade beloppet uppgick till 12,7 milj. kr.. varav 62 92, gick till pensionärsföreningar och resten till handikapporganisationer. Av totalanslaget (12,7 milj.) utgick 73 % i form av föreningsanslag, 22 % till fritidsverksamhet och 5 % till andra ändamål. Av totalanslaget till pensionärsorganisationerna utgjorde 63% föreningsanslag, 32 % anslag till fritidsverksamhet och 5 % till andra ändamål. Motsvarande siffror för handikapporganisationerna var 88 resp. 5 och 7 %. Eftersom kommunerna kan stödja organisationerna på många andra sätt än genom direkta anslag, ger uppgifterna om anslag inte en fullständig bild av det stöd kommunerna ger. 195 kommuner ställde exempelvis lokaler hyresfritt till pensionärs- och handikapporganisationernas förfogande. Den vanligaste typen av lokaler som föreningarna kunde disponera var möteslokaler. Sådana lokaler upplåts kostnadsfritt av 157 kommuner. Ett något mindre antal kommuner ställde hobby- och studielokaler till föreningarnas förfogande. I 60 kommuner disponerade föreningarna även expeditionslokaler. 2| kommuner upplät också andra lokaler.

9.10 Särskilda bostadsåtgärder

För att tillgodose pensionärernas bostadsbehov har kommunerna i allmänhet vidtagit särskilda åtgärder och skapat i viss mån speciella bostadsformer. Det är främst följande typer av bostäder —— E] s. k. insprängda pensionärslägenheter lägenheter i öppna bostadsmarknaden förhyrda och återuthyrda av kommunen utan särskild service och tillsyn knuten till lägenheterna D - bostadshus för helt utan eller med pensionärshem pensionärer ringa särskild service och tillsyn knuten till fastigheten D s. k. temporära pensionärsbostäder ——bostäder anordnade med statliga bostadsförbättringslån D servicebostäder - kollektiva servicefunktioner sålägenheter jämte som matservice, social hemhjälp och hemsjukvård, annan social service (t. ex. fotvård, hårvård). Uppgifter om förekomsten av olika slag av specialbostäder, deras storlek och standard, antalet boende m. m. lämnas länsvis i tabell A 9.10, A 9.11 och A 9.12.

2 l 0 Kommunenkäten SOU 1977: 98

9.10.1 S. k. insprängda lägenheteri202 kommuner I kommunenkäten skulle redovisas endast antalet lägenheter men inga uppgifter om lägenhetsstorlek, standard etc. Totalt redovisade 202 kommuner 2l 913 sådana lägenheter. Nära hälften av lägenheterna fanns i Stockholms (5 049), Malmöhus (2 718) samt Göteborgs och Bohus län (2 239). Även för Östergötlands och Västernorrlands län redovisades ett stort antal lägenheter (1 131 för båda). I Uppsala, Blekinge, Västernorrlands och Jämtlands län redovisade samtliga kommuner insprängda lägenheter .

9.10.2 Pensiondrshem i 251 kommuner Över 40 000 lägenheter med 36 000 pensionärer I kommunenkäten redovisade 25] kommuner 2 494 pensionärshem med 41297 lägenheter. I dessa bodde uppskattningsvis 36 300 pensionärer. 2329 pensionärshem (95,7 %) hade kommunen som huvudman, 106 hem (4,3 %) enskild huvudman. Stockholms län hade det största antalet lägenheter, 6 635 i 130 pensionärshem, följt av Malmöhus län med 2 588 lägenheter i 122 hem. Jämtlands och Gotlands län hade lägst antal lägenheter (453 resp. 175 lägenheter). Antalet lägenheter per 100 invånare i åldern 70 år och däröver i länet var högst i Norrbottens (12) och Västernorrlands (9), lägst i Jämtlands och Gotlands län (3). Närmare hälften av hemmen (45 %) ligger i tätort med mindre än l 000 invånare eller i glesbygd, 28 % i tätorter med fler än 5 000 invånare. Värmlands län har den största andelen hem i ren glesbygd (35 % ). Blekinge län den lägsta (6 % ).

Vart tionde pensionärshem förlagt i omedelbar närhet av ålderdomshem Många pensionärshem har på ett eller annat sätt anknytning till annan serviceanläggning eller boendeform. Enligt enkäten är 6 hem sammanbyggda med ålderdomshem, 9 med dagcentral och 33 med annat bostadshus. Vidare ligger 328 hem i omedelbar närhet av ålderdomshem. 100 i närheten av läkarstation, 41 i närheten av dagcentral och 49 i närheten av sjukhem. 31 pensionärshem ligger i anslutning till liknande anläggning _ i allmänhet De flesta distriktssköterskemottagning. pensionärshem (1 948) hade nära ankytning till bostadsbebyggelse. Vid 25 % (576 hem) av hemmen fanns möjlighet att få snabb hjälp alla dagar och tider. Hjälp kom för 147 hem från närbeläget ålderdomshem och för 94 hem från annan liknande anläggning. Det var således långt ifrån alla, som hade anknytning till ålderdomshem eller annan anläggning, som kunde få hjälp därifrån. Ett litet antal hem (25) var genom larmsystem anslutna till jourorganisation och 29 hem hade lokal telefon till sådan.

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 2ll

Nära 3/4 av pensionärshemmen byggda före år 1965

Den övervägande delen pensionärshem (l 555) är byggda före år 1965. Mer än 1/4 av hemmen var 25 år och äldre. Endast 195 hem var byggda under 1970-talet. 13 % av hemmen hade varit föremål för genomgripande förbättringar. Pensionärshemmen är som regel små. Räknat på hela riket omfattade hemmen i genomsnitt 18 lägenheter. Mellan länen varierade storleken kraftigt. Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län hade de största hemmen i genomsnitt), Jönköpings län de minsta (57 resp. 42 lägenheter (9 lägenheter i genomsnitt).

De flesta pensionärshem utan hiss

Nästan 3/4 av hemmen har minst två våningar, men endast 3 % av dessa hem har hiss. De flesta pensionärshem med hiss finns i Stockholms län. Åtta län saknade hiss i samtliga pensionärshem. I 4 % av pensionärshemmen kunde en rullstolsbunden person komma in och ut utan hjälp. I 3/4 av hemmen behövde en sådan person omfattande hjälp för att komma in i och ut ur huset. En tredjedel av pensionärshemmen hade en hanmen över 400 hem hade en omgivning som inte dikappvänlig omgivning, alls var handikappvänlig.

Ofta små lägenheter med låg standard

Över 80 % av lägenheterna bestod av ett rum och kök/kokvrå. Av dessa Mer än hälften av alla lägenheter sakhade över 40 % endast kokvrå. nade både bad och dusch. Hyresgästerna i 1/3 av lägenheterna hade tillgång till gemensamt badrum inom pensionärshemmet. 8 % av lägen- 5 De olika kvalitetsheterna saknade wc och 3 % centralvärme. Av samtliga redovisade lågengrupperna redovisas i heter var 18 526 (45 %) att hänföra till kvalitetsgrupp l och 2 (fullt kap. 5 och k-ap. 8. moderna)5. (Diagram 9.5)

45 0/O 45_% Diagram 9.5 Lägenj heter i pensionärshem ‘j 40- fördelade efter storlek 40- ___ r--1 och standard (april 35- 35 1975), procent 30- 30- 25- 25*

20- 20- 15- 15- 10- 10- 5 5“

0 n F ~ G l l r-.I I

1 rum 1 rum 2 rum 2 rum 3 rum Va+ Va* Va+ Va* va* Va+ saknar al” al” al” aV* 3V+ 3V va och/ och och och och och kök WC* WC* WC* WC cv eller kok- kök kok- kök eller Vrå °+ °V+ CV av vrå större bad dusch

2 l 2 Kommunenkäten SOU 1977: 98

Andelen lägenheter som inte når upp till modern standard (kvalitetsklass 1-2) är hög i vissa län. I Göteborgs och Bohus län låg 83 % av lägenheterna i kvalitetsklasserna 3-7, i Västernorrlands län 76 C70. Gotlands län hade det kvalitetsmässigt bästa lägenhetsbeståndet. Över 90 % av lägenheterna var här utrustade med bad eller dusch. Även Kopparbergs län hade hög lägenhetsstandard med 74 % av lägenheterna i kvalitetsklass 1 och 2. En enkätfråga om förekomst av specialinredda lägenheter i pensionärshem besvarades endast för 1 494 hem (61 %). Av dessa hade 224 pensionärshem sammanlagt 1553 sådana lägenheter. I 139 pensionärshem var samtliga lägenheter handikappanpassade genom extra breda dörrar. avsaknad av trösklar etc. I 1 990 hem hade inga åtgärder vidtagits för att underlätta för rullstolsbundna personer. Pensionärshemmen var som regel avsedda enbart för pensionärer. 205 hem (9 %) stod dock öppna även för andra hyresgäster. Många kommuner uppgav att eftersom lägenheterna i många fall var små och av dålig kvalitet samt saknade hiss var det svårt att få dem uthyrda till pensionärer. I dessa fall hyrdes de ofta ut till ungdomar.

Vart femte pensionärshem hade anställd personal

Enligt de inkomna uppgifterna fanns det sammanlagt 1 034 anställda vid 507 hem. Av de anställda var - heltids-, deltids- och timanställda inräknade - 92 föreståndare, 493 vårdbiträden, 440 fastighetsskötare. Av vårdpersonalen, föreståndare och vårdbiträden, fanns 72 % vid pensionärshem i Stockholms kommun, vilka närmast var att jämföra med servicebostäder. I övrigt hade Östergötlands, Malmöhus och Älvsborgs län det största antalet vårdpersonal. I 10 län fanns endast vaktmästarpersonal anställd. Vid 278 pensionärshem (drygt hälften av hemmen med redovisad personal) fanns personal tillgänglig under veckans alla dagar, vid 214 hem endast fr. o. m. måndag t. o. m. fredag.

Nästan hälften i åldern 70—79 år; 60 % kvinnor l enkäten redovisade 204 kommuner som har pensionärshem de i hemmen boende pensionärerna fördelade efter ålder, kön och eventuellt samboende. Uppgifter saknades alltså från 47 kommuner, däribland Stockholm, Göteborg och Malmö. Det totala antalet boende i pensionärshem i hela riket har uppskattats utifrån antalet boende per lägenhet i de kommuner som lämnat uppgifter om såväl antal lägenheter som antal boende pensionärer. Totalt uppskattas ca 36 300 pensionärer bo i pensionärshem. I de kommuner som i enkäten redovisade de boende fanns 28 393 pensionärer i pensionärshem. De fördelade sig efter ålder och kön på sätt framgår av tabell 9.8. Av de nämnda pensionärerna var 19 021 (67 %) ensamboende. Nära hälften (46 %) av dem var mellan 70 och 80 år, något över 30 % 80 år eller äldre. Andelen ensamboende pensionärer i pensionärshem varierade kraftigt mellan länen. Västernorrlands län redovisade 81 %, medan an-

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 21 3 Tabell 9.8 Pensionärer boende i pensionärshem efter ålder och kön

delen i Södermanlands och Älvsborgs län var mindre än hälften (45 resp. 48 %). Om man antar att två pensionärer som uppges vara samboende bildar ett hushåll, utgörs denna grupp av 4 697 hushåll (20 %), medan hushåll med ensamboende pensionärer uppgår till 80 % (19 021 hushåll).

Social Izem/zjälp till hälften I enkäten skulle redovisas uppgifter om den sociala hemhjälp, som utgick till hushållen i pensionärshemmen. Uppgifter saknas från 68 av de 251 kommunerna. I de kommuner som besvarat frågan erhöll 11996 hushåll (51 %) i pensionärshem social hemhjälp under april 1975. Närmare hälften av hushållen hade mindre än 11 timmars hjälp under månaden, motsvarande i genomsnitt 2-3 timmars hjälp per vecka. Mer än 40 timmars hjälp fick ca 9 % av hushållen. Enligt uppgifterna hade 879 hushåll (8 %) hjälp lördag/söndag. Den sociala hemhjälpen lämnades i pensionärshemmen av 5 271 hemsamariter. Varje hemsamarit hjälpte 2-3 pensionärshushåll.

Många pensionärshem försvinner eller förändras För 557 (22 %) av hemmen fanns planer på förändringar. 73 av dem kommer att ändras om till servicehus. Lägenheterna i 433 pensionärshem kommer på sikt att hyras ut till andra hyresgäster än pensionärer och 51 hem skall rivas eller användas för annat ändamål än bostäder.

9.10.3 S. k. temporära pensionärsbostäder Som tidigare framgått ingick som en del i 1964 års program en utvidgning av de statliga bostadsförbättringslånen att gälla lån till glesbygdskommuner för anordnande av s. k. temporära pensionärsbostäder. Bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1964. I kommunenkäten skulle dels anges totala antalet temporära bostäder och lägenheter samt hyresgäster, dels mera detaljerade uppgifter om bl. a. lägenhetsstandard och boende i gruppbebyggelse, dvs. tre eller flera temporära bostäder inom ett och samma område.

214 Kommunenkäterz SOU 1977: 98

1 400- Antal 1 rum och kok

lägenheter E]

1 300- 2 rum och kok

E

eller storre 1 200-

1100-

1 000-

900l 800-

700* ll 600-

500-

/7Z///////////////////////l

400-

//7////////////////////l

300-

200~ Diagram 9.6. Antal 100lägenheter i temporära bostäder fördelade ///////////////J ///////////////////////J efter storlek (april 0 1975), Iänsvis å å S Ovriga

Över 5 000 temporära bostäderi 75 kommuner I enkäten redovisade 75 kommuner totalt 5 300 temporära bostäder, varav 5 034 förlagda i grupp. I bostäderna bodde uppskattningsvis 7 500 pensionärer. Enligt gällande bestämmelser har temporära bostäder byggts huvudsakligen i Norrlandslänen, mest i Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Västernorrlands län samt i kommuner söder därom, som tillhör det s. k. inre stödområdet. I Kopparbergs och Värmlands län redovisades 361 resp. 312 temporära bostäder. De temporära bostäderna i form av gruppbebyggelse fanns i de minsta tätorterna (max. l 000 invånare) eller i glesbygd. Knappt 1/5 låg i tätorter med 3 000 invånare och däröver.

Närmare 1 / 3 i närheten av ålderdomshem De temporära bostäderna låg i stor utsträckning i anslutning till annan anläggning, närmare 1/3 i närheten av ålderdomshem och 1/4i närheten av pensionärshem. Samförläggning med ålderdomshem och pensionärshem förekom mest i Norrbottens och Kopparbergs län. I det senare länet var över hälften av bostäderna förlagda i omedelbar närhet av ålderdomshem, medan det var betydligt mindre vanligt i Värmlands, Väster-

Kommunenkäten 21 5

15- % H -- Män

Q

D Kvinnor 10-

5..

Diagram 9.7 Boende i temporära bostäder (april 1975) fördelade _ _ _ [-—| efter ålder och kön. O

—-54 55-64 65-69 70-74 75-79 80——87485—-—8990—-94 95—w Ålder Procent

norrlands, Västerbottens och Gävleborgs län. Huvuddelen av samtliga bostäder var förlagda i omedelbar närhet av bostadshus.

Över hälften av lägenheterna två rum och kök Mer än hälften (55 %) av lägenheterna i de temporära bostäderna bestod av två rum och kök. Resten bestod av ett rum och kök med undantag av ett fåtal lägenheter cm 3 eller flera rum och kök. Fördelningen på enoch tvårumslägenheter varierade starkt i de olika länen. I Norrbottens län var 3/4 enrumslägenheter, i Västerbottens län l/4. Samtliga bostäder var fullt moderna. Över hälften var utrustade med bad och resten med dusch. (Diagram 9.6)

Nästan hälften av pensionärerna i åldern 70-79 år Av de kommuner som redovisade temporära bostäder hade 7 inte lämnat uppgifter om de boende. I de övriga kommunerna fanns 4 831 bostäder med 5 620 pensionärer. Av dessa var 2500 män och 3126 kvinnor (56 % ). Inte fullt hälften var i åldern 70-79 år. Endast 5 % var 85 år eller äldre. Ca 14 % var 64 år eller yngre. Något mer än hälften var ensamboende. Hyresgästerna var således något yngre än de som bodde i pensionärshem (Diagram 9.7)

Social hemhjälp till nära 40 % I de kommuner som lämnat om hemhjälp till pensionärerna i uppgift — lämnade — erhöll temporära bostäder 12 kommuner inga uppgifter 1 687 hushåll 189 (37 %) sådan hjälp under april 1975. Av dessa erhöll hushåll Nästan hälften av hus- (11 %) hjälp även under lördag/söndag. hållen (46 %) hade mindre än 11 timmars hjälp under den aktuella månaden. Mer än 40 timmars hjälp utgick till 10 % av hushållen. Hyresgästerna i l 238 (25 %) lägenheter hade möjlighet att få mat på närbeläget ålderdomshem och pensionärerna i 289 lägenheter (6 %) i annan serviceanläggning, som regel skolmåltidslokal.

216 Kommunenkâten SOU 1977: 98

Kontinuerlig tillsyn från närbeläget ålderdomshem hade pensionärerna i 283 lägenheter och från annan liknande anläggning i 33 lägenheter. Det kan erinras om att ca 1 500 lägenheter var förlagda i omedelbar närhet av ålderdomshem. Det var således en liten del som hade tillsyn därifrån. Pensionärerna i ca 1000 lägenheter (21 %) hade möjlighet att få snabb hjälp om behov uppstod, hyresgästerna i 443 lägenheter från ålderdomshem, i 49 från annan serviceanläggning och i 553 lägenheter från jourorganisation. I 99 lägenheter fanns särskilt larmsystem. i 216 lokaltelefon. Möjligheterna att få hjälp alla dagar och alla tider på dygnet varierade i länen. I Västerbottens, Jämtlands och Gävleborgs län var det en liten andel av hyresgästerna som hade tillgång till snabb hjälp.

9.l0.4 Servicebostäder

Enligt kommunenkäten skall serviceboende innefatta flertalet av följande komponenter. Hyresgästen skall ha tillgång till egen lägenhet med hyreskontrakt och kunna möblera lägenheten med egna möbler. Följande kollektiva servicefunktioner bör hyresgästen kunna efter utnyttja eget val: snabb hjälp dygnet runt, matservice (servering eller hämtning av mat), möjlighet till samvaro i gemensamma lokaler och social service (t. ex. fotvård, hårvård). Vidare skall hyresgästen kunna utnyttja individuell service i form av social hemhjälp och hemsjukvård.

Lägenheter för 7 200 pensionärer I kommunenkäten redovisade 61 kommuner servicebostäder. I två av dem fanns inga kommunala servicebostäder, men däremot sådana i enskild regi (Botkyrka och Karlskrona). För hela riket redovisades 103 serviceanläggningar med sammanlagt 6 496 lägenheter och 6 852 hyresgäster. Fem anläggningar med 212 lägenheter och plats för ca 250 hyresgäster var färdiga, men ej tagna i bruk i april 1975. Därutöver var ett 50-tal lägenheter i nya serviceanläggningar ännu ej uthyrda. Samtliga redovisade servicelägenhter kunde antas ge plats för 7 200 hyresgäster. Av de 103 serviceanläggningarna var 3 enskilda med 477 lägenheter och 584 hyresgäster. Huvuddelen av servicebostäderna, 93 %, hade, som framgår av tabell 9.9, tagits i bruk under 1970-talet. Den kraftigaste utbyggnaden har varit under de senaste åren.

Huvudsakligen i Mellansverige och i de största kommunerna

Huvuddelen av servicebostäderna, 3 165 lägenheter, fanns i Stockholms län, främst i Stockholms kommun (2 107). (Tabell A 9.12) I fem kommuner i Göteborgs och Bohus län redovisades 681, i två kommuner i Malmöhus län 499 samt i tre kommuner i Örebro län 486 lägenheter. I de övriga 18 länen varierade antalet lägenheter mellan 14 (Hallands och Värmlands län) och 416 (Södermanlands län). Om man bortser från

SOU 19775 98 Kommunenkiiten 217 Tabell 9.9 Servicebostäder fördelade efter år då de tagits i bruk

I T. 0. m. april.

och Malmö var det en stark koncentration till de mellansvenska Göteborg länen. Huvuddelen av serviceanläggningarna låg i de större kommu-

nerna och de större tätorterna. Närmare 80 % av lägenheterna fanns i 19 av de 27 kommuner som hade minst 60 000 invånare. De tre största kommunerna hade inga serför enbart Sådana anläggningar fanns viceanläggningar handikappade. i övriga kommuner med mer än 40000 invånare. Med huvudsakligen av de tre största kommunerna hade kommuner med serviceundantag bostäder som regel också en relativt stor andel ålderdomshemsplatser.

Som regel flervåningshus med hiss

Över 60 % av servicehusen var uppförda i 3 eller flera våningar. Trettio var Ca 2/3 av lägenheterna var inrymda procent enplansbyggnader. i en särskild de övriga utgjorde del av fastighet. Endast två byggnad, (med 23 lägenheter) i två eller flera våningar sakserviceanläggningar nade hiss. 85 % av hissarna rymde bår/sjuksäng och över 60 % hade dörrar. Närmare 40 % av alla anläggningar hade självsjälvöppnande dörr i huvudentrén. I ca hälften av alla anläggningar kunde öppnande en rullstolsbunden person ta sig in och ut utan hjälp. I 5 anläggningar krävdes det omfattande för en sådan att komma in i eller ut ur hjälp byggnaden.

Nära hälften självständiga anläggningar

Av de 103 serviceanläggningarna fungerade 48 som helt självständiga varav 11 enbart för handikappade. Det var i allmänhet stora enheter, anläggningar, men det fanns också sådana med ett litet antal lägenheter, 54 anläggningar var förlagda i anslutavsedda för yngre handikappade. närhet av andra serviceanläggningar. 38 av ning till eller i omedelbar dem var samförlagda med ålderdomshem, hade som regel gemensam dagcentral med ålderdomshemmet och i viss utsträckning gemensam 14 anläggningar var samförlagda med sjukvårdsinstitution varpersonal. av 6 direkt sammanbyggda. Huvuddelen var anknutna till läkarstation/

218 Kommunenkâten SOU 19771 98

vårdcentral. 5 av de 14 anläggningarna var samförlagda med sjukhem/ långvårdsklinik och 3 med både läkarstation/vårdcentral och sjukhem/ långvårdsklinik. Om samförläggningen också innebar samarbete och utbyte av tjänster framgår inte av enkäten. Över 60 % av anläggningarna innehöll högst 50, 1/4 mellan 51 och 100 lägenheter vardera. 21 anläggningar hade var och en mer än 100 lägenheter, därav 2 med mer än 300. De största anläggningarna, bl. a. en med 328 lägenheter, fanns i Stockholms kommun. Anläggningar med ett mindre antal lägenheter var ofta förlagda i anslutning till eller i omedelbar närhet av annan serviceanläggning, vanligen ålderdomshem.

Främst gemensamma hobbylokaler och matsal De vanligaste gemensamhetslokalerna är restaurang/matsal, samlingssal, läsrum/bibliotek och hobbylokaler. Gemensamhetslokalerna finns som regel i huset men i ca l/4 av anläggningarna var hela eller delar av dagcentralen ej direkt sammanbyggd med servicebostäderna. Lokaler och deras förekomst framgår av följande tablå. Enligt uppgift hade 13 anläggningar även andra lokaler” för gemensamt bruk. Av dessa var två läkarmottagningar, två lokaler för sjukgymnastik, en simbassäng, en servicebutik, ett biljardrum samt en syoch vävstuga. Ca 20 % av anläggningarna saknade särskild badavdelning. I de övri ga var 21 badavdelningar utrustade med höj- och sänkbart badkar och 15 med badlyft. I 30 serviceanläggningar var badavdelningen utrustad med såväl höj- och sänkbart badkar som badlyft. Gemensamt sällskapsrum på varje våningsplan fanns i 30 serviceanläggningar. 16 hade gemensam tvättstuga på varje plan och 7 anläggningar uppgavs ha ”andra utrymmen”. Exempel på dessa är matsalar, pentry och gästrum. I 24 anläggningar uppgavs något gemensamhetsutrymme vara försett

Lokal Anläggningar Antal %

Hela antalet anläggningar l-03 100 därav med

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 2 l 9

med bandspelare för t. ex. avlyssning av talböcker. I 39 anläggningar fanns det hörselslingor i radio/TV-rum eller samlingssal.

Restaurang-, hobbyverksamhet och fotvård vanligast

De vanligaste verksamheterna i serviceanläggningarna var restaurangverksamhet, fotvård och hobbyverksamhet. (Diagram 9.8) Av de pensionärer som bodde i anläggningarna besökte 12 % hobbyverksamheten nästan dagligen medan en lika stor grupp av pensionärerna deltog regelbundet någon gång per vecka. bedrevs i 62 av serviceanläggningarna under Restaurangverksamheten veckans alla dagar. Matservice i någon form via serviceanläggningarna 3 585 personer, 52 % av samtliga boende. Av dessa åt fick sammanlagt eller matsal, medan 549 personer fick 3 036 i anläggningens restaurang maten uppsänd till bostaden. Tre serviceanläggningar hade dagcentralverksamheten öppen under veckans alla dagar, 19 anläggningar måndag till fredag. Hobbyverksamhet och fotvård förekom i mer än 80% av anlägg- Diagram 9.8 Anm! Matservice var nästan lika vanlig. Sjukgymnastik förekom i ningarna. serviceanläggningar hälften så stor av olika slag, biblioteks- fördelade efter av utsträckning. Underhållning kommunen bedrivna och studiecirkelverksamhet samt pensionärsgymnastik förekom på över verksamheter (april hälften av alla anläggningar. 1975)

Ame; an_ .Enbart för boende

anlaggnmgen

Iéggningaf inom

Aven för andra 90_

- 80- .. T

70-1 ‘

— T

60-4

50-

40-

s a \

\ 20-

S E S

S Q

N ä x ‘ ‘Q ä i q

m s s s s

S x S S x x S x S S \

\ \ \ \ S x S

S s S S S g

- An- Annan

Res- Cafe- Bad- Fot- Sjuk- Pens. Hár- B Stu Hob- Mu-Guds-S_tu

tau- tena Iio- dre- nan by sik, tjänst dne- verks_er- vård gymn gymn vård Vice teks- cir- grupp-verk- tea- etc, eller samhet fang verk- kel- verk- sam- ter nösam- verk-sam- het etc. jeshet sam-het besök het

220 Kommunenkäten SOU 1977: 98

70- % 70 %

60- 60*

50-* 50*

40- 40-

30- 30-*

20- 20*

10- 10°*

0 I 1 0 J I T_‘

1 rum 1 rum 2 rum 2 rum 3 rum va+ va+ va+ va+ och kok- och och kok- och och kok av* av* av+ av* vrå kök vrá kök eller wc+ wc+ wc+ wc+ större cv+ cv+ cv+ cv bad+ bad dusch balkong

Diagram 9.9 Lägen- Föreningar och studieförbund bedrev verksamhet i hälften av alla heter i serviceanlägg- Denna verksamhet serviceanläggningar. var öppen även för icke medningar fördelade efter lemmar och bestod i stor utsträckning storlek och standard av underhållning. I 1/3 av anlägg- (april 1975), procent ningarna bedrev studieförbund eller föreningar studiecirkelverksamhet.

Små lägenheter, men hög standard Över hälften av lägenheterna (55 %) bestod av ett rum och kokvrå, 13 % av ett rum och kök. En fjärdedel omfattade två rum och kök eller kokvrå. (Diagram 9.9) I hela landet fanns 235 servicebostäder med tre eller flera rum. Stora, som regel självständiga anläggningar i framför allt de största kommunerna hade de minsta lägenheterna. I vissa av dessa anläggningar fanns även bostäder för särskilt vårdbehövande. Andelen lägenheter om två rum och kokvrå har ökat i de serviceanläggningar som färdigställts 1973 eller senare. Lägenheter med tre eller flera rum har däremot minskat. Andelen lägenheter om två rum och kök är ganska konstant. Närmare 70 % av lägenheterna tillhörde l (har va + av kvalitetsgrupp + wc + cv + bad) och hade balkong, 8 % hade samma utrustning men saknade balkong. Sammanlagt 22 % saknade balkong och bad, men hade dusch. Sju anläggningar med ett 100-tal lägenheter hade varken bad eller dusch. Dessa anläggningar omfattade vardera 4--20 lägenheter och fanns i allmänhet i små kommuner. De var som regel någon form av annex till ålderdomshem.

Var tionde lägenhet specialinredd för handikappad Hälften av serviceanläggningarna innehöll specialinredda lägenheter för rullstolsbundna personer. Det fanns 660 sådana lägenheter. 300 av dem

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 221

(i 16 anläggningar) var i första hand avsedda för yngre, handikappade Därutöver fanns ytterligare tre små anläggningar som enbart personer. innehöll specialinredda handikapplägenheter, i första hand avsedda för äldre. Ett 30-tal serviceanläggningar för äldre personer innehöll ett begränsat antal handikapplägenheter. Det totala antalet handikappanpassade lägenheter i servicebostäder utgjorde 10 % av samtliga servicelägenheter. I 79 anläggningar var samtliga lägenheter handikappanpassade genom t. ex. extra breda dörrar, avsaknande av trösklar; 24 anläggningar saknade sådan anpassning.

Trygghetslarm vanligt, likaså dygnet-runt-tillsyn Den helt övervägande delen av servicebostäderna var utrustade med någon form av signalsystem så att hyresgästerna vid behov kunde tillkalla personal. Tolv anläggningar med ca 240 lägenheter saknade trygghetslarm. Den största av dessa anläggningar, med över 100 lägenheter, skulle få ett sådant signalsystem. Elva anläggningar hade även passivt larm som utlöses om t. ex. hyresgästen under en viss tidsperiod inte rör sig i lägenheten. Ett ganska stort antal servicelägenheter hade förutom signalsystem även lokaltelefon. Fyra anläggningar saknade trygghetslarm, men hade lokaltelefon. Hyresgästerna i 53 anläggningar betjänades både dag och natt av i 25 av ålderdomshemspersonal, i 4 av anläggningens egen personal, anläggningens personal på dagen och ålderdomshemspersonal på natten, i 6 av anläggningens personal på dagen och av en central jourorganisakunde nattetid inte tilltion på natten. I en anläggning hyresgästerna kalla personal med hjälp av trygghetslarmet.

Olika typer, grad av standard och service

En del av serviceanläggningarna är, som tidigare framgått, avsedda enbart för gravt handikappade personer, som inte är ålderspensionärer. Övriga anläggningar, i första hand avsedda för ålderspensionärer, är ganska olika inte bara storleksmässigt utan också i många andra avseenden. Om de olika anläggningarna och verksamheten där skall kunna jämföras med varandra, bör därför anläggningar som är relativt liksammanföras i grupper. På grundval av de i kommunenkäten lämvärdiga nade uppgifterna har följande gruppindelning gjorts.

Grupp 1: I huvudsak anläggningar avsedda för yngre, handikappade personer; flertalet tidigare drivna av Stiftelsen Fokus.

Grupp 2.- Servicehus med till övervägande del egen fast anställd vårdpersonal, en personalorganisation liknande den på ålderdomshem; en del av lägenheterna icke fullt kompletta; betalning för vården i en form liknande ålderdomshemmens vårdavgifter.

Grupp 3: Serviceanläggningar med fullt kompletta lägenheter och med möjlig-

222 Kommunenkäten SOU 1977: 98

Tabell 9.10 Servicebostäder fördelade på olika grupper efter anläggningens typ

Anläggningens Antal Antal Antal typ kommu- lägenner Anlägg- Lägen- Hyres- heter i ningar heter gäster genomsnitt

Grupp 1 15 16 298 305 19 2 7 22 3 059 3 255 139 ” 3 20 29 1 975 2 066 68 4 19 24 801 803 33 ” 5 9 12 363 423 30 Totalt 70 103 6 496 6 852 63

het för hyresgästerna att tillkalla personal dygnet runt; dagcentral inom byggnaden där hyresgästerna kan äta, bedriva olika slag av aktiviteter samt få service av olika slag; individuellt anpassad service att utnyttja i mån av behov och för vilken avgift uttas i förhållande till hjälpeans omfattning.

Grupp 4: Servicebostäder med i allmänhet en god näiservice dock i mindre utsträckning än i servicebostäder som hänföras till grupp 3.

Grupp 5: En form av pensionärshem med viss tillgång till service, i allmänhet genom ett närl-iggande ålderdomshem.

De redovisade anläggningarna har fördelats på de olika grupperna enligt tabell 9.10. Drygt tre fjärdedelar av lägenheterna har förts till grupperna 2 (47 %) och 3 (30 %). De 7 kommuner (Stockholm, Göteborg, Norrköping, Eskilstuna, Falun, Ånge och Strömsund) som redovisade servicebostäder i grupp 2 för i första hand ålderspensionärer hade samtliga endast servicebostäder av denna typ. Den minsta anläggningen i gruppen innehöll 13 lägenheter (Falun) och den största 328 (Stockholm). Anläggningarna i grupp 3 innehöll i genomsnitt 68 lägenheter. Den minsta anläggningen hade 4 lägenheter (Örebro), den största 215 (Bollnäs). Av de 15 kommuner som redovisade anläggningar förda till grupp 1 hade 11 enbart sådana servicebostäder. Samtliga var små anläggningar med mellan 6 och 32 lägenheter. De till grupp 4 förda anläggningarna var relativt små. Den minsta hade 4 (Svenljunga), den största 126 (Sundbyberg) lägenheter. Tre kommuner (Malmö, Skara och Örebro) hade även servicebostäder hänförliga till grupp 3. Till grupp 5 har förts en enskild anläggning i Botkyrka med 252 lägenheter. Övriga anläggningar var små, en form av pensionärshem. Servicebostäderna var till två tredjedelar helt fristående. De övriga var förlagda i anslutning till annan typ av serviceanläggning, främst dagcentral, ålderdomshem eller läkarstation. (Tabell 9.11) De anläggningar som var sammanbyggda med ålderdomshem var betydligt större än vad antalet lägenheter anger. Antalet platser på ålderdomshemmet tillsammans med servicelägenheterna varierade mellan 34

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 223

Tabell 9.11 Servicebostäder i anslutning till annan typ av serviceanläggning

Antal lägenheter Totalt

Grupp Antal °/,

1 2 3 4 5

Ej samförlagda med annan serviceanläggning 218 2 642 842 278 294 4 274 65,8 Samförlagda med: Ålderdomshem 6 102 441 430 58 1 037 16,0 21 99 216 — — 336 5,2 Sjukhem 74 331 337 11 - 753 11,6 Läkarstation 32 315 585 302 - 1 234 19,0 Dagcentral Totalt 298 3 059 1 975 801 363 6 496

och 246. I den största anläggningen (Sundbyberg) bodde totalt 270 pensionärer. vid serviceanläggningarna är varierande. En Personalorganisationen del har enbart egen fast anställd personal, som betjänar anläggningar Andra har helt eller delvis gemensam personal med t. ex. hyresgästerna. ålderdomshem. Hemhjälpspersonalen utgörs vanligen av hemsamariter. Variationerna framgår närmare av tabell 9.12. De stora anläggningarna i framför allt Stockholm och Göteborg hade i allmänhet enbart fast övriga självständiga enheter vanvårdpersonal, ligen både egen fast personal och hemhjälpspersonal. De samförlagda anläggningarna betjänades som regel av hemhjälpspersonal tillsammans med personal från t. ex. ålderdomshem. I de större, framför allt med ålderdomshem samförlagda servicehusen betjänades oftast av både hemhjälpspersonal och hyresgästerna egen fast personal, t. ex. under natten av ålderdomshemmens personal. Totalt arbetade 701 hemsamariter/hemvårdare, varav 7 % heltidsanställda, i serviceanläggningarna under april månad 1975. I genomsnitt hade en hemsamarit hand om 2,8 hushåll. Hemhjälpspersonalen i Stock-

holms kommun ingår ej i denna redovisning. I 28 % av serviceanläggningarna leddes hemhjälpsarbetet av anläggföreståndare och i 21 % av hemvårdsassistent som var direkt ningens knuten till I återstående 51% av anläggningarna leddes anläggningen. arbetet i huvudsak av hemvårdsassistenten för det distrikt, inom vilket

anläggningen låg. kateterbyten och mera kvalificerade Sjukvårdsinsatser (omläggningar, insatser) i stor utsträckning av distriktssköterska ensam ombesörjdes eller i samarbete med egen personal. Det förekom endast anläggningens i servicebostäder i grupp 1 och 2 att dessa insatser helt ombesörjdes av

anläggningens egen personal. om hyresgästernas åldersfördelning har lämnats av samt- Uppgifter kommuner utom Stockholms kommun (gäller 2 352 personer; ca liga

224 Kommunenkäten SOU 1977: 98

Tabell 9.12 Personal i servicelägenheter

Personal Antal Antal lägenheter i grupp Totalt an- 1 2 3 4 Antal ‘Z,

lägg-

ningar

Enbart för serviceanläggningen fast anställd personal 24 62 3 039 3 l0l 47,7 Enbart samordnad personal (från ålderdomshem) 20 20 0,3 Fast anställd personal för serviceanläggningen samt hemhjälpspersonal 230 l 666 294 32l 2 511 38,7 Samordnad personal samt hemhjälpspersonal 29 134 402 31 573 8,8 Fast anställd personal, hemhjälpspersonal och samordnad personal 175 77 252 3,9 Uppgift saknas 28 11 39 0,6 Totalt 103 298 3 059 1 975 801 363 6 496 100

36 % av samtliga redovisade hyresgäster i servicebostäder i riket). Enligt de inkomna uppgifterna var tre fjärdedelar av dem som bodde i servicebostäder i åldern 70 år och däröver. Kvinnorna dominerade utom bland de yngsta (gruppen under 40 år). (Diagram 9.10) Eftersom serviceanläggningarna är av så skilda slag, är hyresgästernas åldersfördelning i olika typer av anläggningar varierande. Medelåldern var betydligt högre för anläggningarna i grupp 2 än för övriga. En del anläggningar i grupp 3 och 4 hade också hög procent hyresgäster i åldern 80 år och däröver. I dessa anläggningar var omkring 10 % av hyresgästerna under 65 år. Hyresgäster i den åldern förekom i ringa utsträckning i servicebostäder i grupp 2 och var även relativt få i grupp 5. Åldersfördelningen i de olika grupperna av anläggningar redovisas närmare i tabell 9.13. Variationerna inom grupperna var också betydande. I grupp 1 saknade 13 anläggningar helt ålderspensionärer och tre hade mellan 9 och 13 %. I en anläggning i Norrköping var 27 % under 40 år, medan i en annan

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 225

%

B Män

D Kvinnor

all..

;

40- 45- 50- 55- 60-- es; 70_ 75- 80- 85- 90_ 95-w Ålder

-39 44 49 54 59 64 69 74 79 84 90 94

nästan 80 % var i den åldern. I grupp 2 var hyresgästerna i Diagram 9.10 Boende (Täby) i servicebostäder den åldern 80 år och äldre 80 % i en anläggning, 30 % i en annan. 30 april 1975 förde- 80 år och äldre. Andelen variel grupp 3 var 34 % av hyresgästerna lade efter ålder och 9 % och 72 % I grupp 4 varierade kön. Procent rade mellan (Arboga) (Norrtälje). mellan 7 (Öckerö) och 70 (Skara). I grupp 5 var 27 % procenttalet 80 år och äldre, 7 % under 65 år. Andelen är störst bland de yngsta, huvudsakligen bohandikappade ende i servicebostäder förda till grupp l. I 9 av de 16 serviceanläggning- I genomsnitt för arna i denna grupp var samtliga boende handikappade. hela gruppen var 90 % handikappade. Nästan alla handikappade var gravt rörelsehindrade (85 % ). De flesta (83 %) använde rullstol. Ca 6 % av de boende hade huvudsakligen annat handikapp än rörelsehinder, mest oförmåga att hålla urin. 16% av de boende hade mer än ett handikapp. I grupp 2 var 30 % handikappade, i grupp 5 -endast 6 %. Förekomsten i de skilda grupperna redovisas i tabell 9.14. av olika handikapp

Tabell 9.13 Hyresgästernas åldersfördelning i servicebostäder (exkl. Stockholm). Procent

Ålder Servicebostäder Samtliga Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5

Samtliga

226 Kommunenkäten SOU 1977: 98

Tabell 9.14 Handikappade boende i servicebostäder

Handikapp Andel (%) handikappade i service- Handikappade bostäder grupp totalt

l 2 3 4 5 Antal % av samtliga boende

Gravt rörelsehindrade 84,5 9,6 13,3 5,9 1,9 910 13,3 Helt sängbundna 0,3 0,2 0,1 - 9 0,2 0,1 Oförmåga att hålla urin

Psykiskt störda 1,3 7,8 2,9 1,7 0,7 335 4,9 Störande 0,6 1,0 0,9 0,9 0,5 _ 61 0,9 Totalt 90,2 30,2 23,6 13,3 6,2 l 890 27,5 Därav fierhandikappade 16,1 3,9 3,8 1,3 - 265 3,9

Servicebehovet hos de yngsta, alltså. de boende i servicebostäder. grupp 1, var stort. 38 % var i behov av kontinuerlig tillsyn nästan uteslutande på grund av sitt fysiska tillstånd. Över 50% behövde hjälp med uppstigning och läggning, av- och påklädning samt tvättning. Ca 12 % av de boende måste matas och även övrig hjälp lämnades i relativt stor utsträckning. I grupp 2 uppgavs 7 % ha behov av kontinuerlig tillsyn på grund av sitt fysiska eller psykiska tillstånd. Ca 30 % behövde hjälp med förflyttning och medicinering, omkring 12 % med uppstigning, läggning, av- och påklädning samt tvättning. I grupp 3 behövde endast 3 % kontinuerlig tillsyn. Största hjälpbehovet avsåg medicinering (9 %) och förflyttning (7 %). I grupp 4 fanns behov av kontinuerlig tillsyn hos mindre än l %. Speciella hjälpbehov förelåg endast undantagsvis hos fler än 2 % av de boende. Endast i 7 av de 12 anläggningarna i grupp 5 redovisades särskilt hjälpbehov. Hjälpåtgärderna, främst hjälp med medicinering och med mat till lägenheten, avsåg endast ett 10-tal personer. (Tabell 9.15) Som framgått tidigare fick under april 1975 totalt närmare 60 % av hushållen i servicebostäder social hemhjälp. Andelen var högst i grupp l (83 %) och grupp 3 (71 %), lägst i grupp 5 (40 %). I 5 av anläggningarna i grupp l hade samtliga hushåll social hemhjälp. Antalet hjälptimmar i gruppen varierade mellan 26 (Örebro) och 159 (Norrköping). Även i 3 anläggningar i grupp 3 och 1 anläggning i grupp 4 hade samtliga hushåll social hemhjälp. Antalet hemhjälpstimmar per boende och den fast anställda personalens insatser i de olika typerna av servicebostäder framgår av tabell 9.16.

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 227

Tabell 9.15 Hjälpbehov hos de boende i servicebostäder

Hjälpbehov Andel (%) av boende i servicebostäder Boende med i grupp hjälpbehov totalt

1 2 3 4 5 Antal ‘X,

Tillsyn dag o. natt p.g.a. psykiskt tillstånd 0,3 2,7 0,9 0,3 0,2 110 1,6 fysiskt till- — 307 4,5 stånd 37,7 4,3 2,2 0,5 Mat till rummet 22,8 9,1 3,6 6,0 1,9 807 11,8 Uppstigning 0. läggning 54,1 11,5 6,9 2,0 0,7 707 10,3 Av- och påklädning, tvättning 52,5 12,4 6,1 3,1 1,0 726 10,6 Av- och påklädning, tvättning,

Medicinering 6,3 30,3 9,4 11,5 1,9 1 302 19,0 - 160 2,3 Injektioner 1,9 3,0 2,3 1,3 Omläggning 8,2 4,7 3,1 1,5 0,7 256 3,7 Mera kvaliñcerade in- —~ 0,3 — 11 0,2 satser 1,6 0,2

Tabell 9.16 Social hemhjälp i olika typer av servicebostäder under april 1975

Andel hus- Hemhjälps- Personal- Totala anhåll med timmar timmar talet hjälphemhjälp per boende per boende timmar per boende

Grupp 1 83,3 54,1 31,8 85,9 ” a 51,2 3,2 19,3 17,2 ” 3 71,3 11,0 6,3 17,3 ” 4b 66,4 10,5 1,9 12,4 ” - 5 40,1 5,0 5 0

a Stockholm skattat. ° Uppgift från Huddinge saknas.

Vid 14 serviceanläggningar förekom det att distriktsterapeut, distriktssköterska eller annan person gjorde rutinmässiga besök för utprovning av tekniska hjälpmedel för pensionärerna. Fyra av dessa anläggningar ligger i Stockholms län och tre i Västernorrlands län. Vid 82 serviceanläggningar uppges att sådan befattningshavare endast kommer på kallelse.

228 Kommunenkäten SOU 19771 98

Få helt utan kontakt med anhöriga, m. m. Av samtliga boende i serviceanläggningarna uppgavs 2 % helt sakna kontakt med anhöriga och vänner utanför anläggningen. 51 av serviceanläggningarna uppgavs ha förtroenderåd eller samrådsgrupp för hyresgästerna.

Ett fåtal ville eller behövde flytta I enkäten uppgavs att 146 hyresgäster (2 %) ville flytta, 80 till ålderdomshem, 31 tillbaka till sin tidigare bostad, 28 till annan bostad i den öppna marknaden och 7 personer till sjukhem. Inte någon av hyresgästerna ville flytta till pensionärshem. Enligt personalens bedömning var 112 hyresgäster i behov av att flytta till ålderdomshem; 136 personer ansågs behöva plats på sjukhem eller långvårdsklinik. Under år 1974 hade sammanlagt 350 hyresgäster flyttat från serviceanläggningarna. Den största gruppen, 152 personer, hade flyttat till sjukhem, 51 personer till bostad i öppna marknaden, 44 till ålderdomshem och 4 till bostad i pensionärshem.

Individuell avgift för erhållen service i flertalet servicehus

En fråga efter vilka normer avgifterna för social service togs ut besvarades av 53 kommuner. I 32 kommuner togs individuella avgifter ut som ersättning för erhållen service. I 11 kommuner betalades en generell avgift för grundservicen och individuell avgift för övrig service, t. ex. för mat, hemhjälp. Vid serviceanläggningarna i tre kommuner —— Eskilstuna, -- Strängnäs och Svenljunga tog man ut generell ersättning för all service oavsett utnyttjande. I 7 kommuner hade man andra normer.

9.1 1 Ålderdomshem

Kommun är som tidigare nämnts enligt socialhjälpslagen skyldig att anordna och driva hem för personer, som är i behov av vård eller tillsyn som inte tillgodoses på annat sätt. Lagen innehåller också bestämmelser om hemmens utformning och utrustning, om plan för ålderdomshem samt om befattningshavare och avgifter vid hemmen.

9.11.1 Närmare 60 000 platser i 1 154 kommunala ålderdomshem I kommunenkäten redovisades 1154 ålderdomshem med sammanlagt 58 907 platser och 57 096 pensionärer. Härtill kommer speciella avdelningar för långvarigt sjuka vid 25 av ålderdomshemmen. Dessa avdelningar redovisas i Socialstyrelsens långvårdsenkät, ej i kommunenkäten. Enligt SCB:s statistik för år 1974 (31/ 12-74) uppgick platsantalet på dessa avdelningar till 913 och antalet pensionärer till 883. Utöver de kommunala ålderdomshemmen redovisades i PU:s kartläggning 61 en-

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 229

skilda ålderdomshem med 1 766 platser och ca 1 600 pensionärer. Det totala antalet platser på kommunala ålderdomshem uppgick således till 59 820 (med 57 979 pensionärer) och antalet platser på kommunala och enskilda ålderdomshem tillsammantagna till 61586 (med ca 59600 pensionärer).

9.1 1.2 Stora variationer i län och kommuner Antalet platser i kommunala ålderdomshem (exkl. avdelningarna för långvarigt sjuka) motsvarade 7,5 % av antalet personer i riket i åldern 70 år och äldre samt 27,5 % av antalet i åldern 80 år och däröver. Räknat på antalet personer 85 år och äldre motsvarade platsantalet 74,5 %. Tillskottet av ålderdomshemsplatser var ganska högt under åren 1947-1960 och ökade ytterligare under första delen av 60-ta1et. Under åren 1971-1974 och fram till april 1975 minskade antalet nytillkomna platser för varje år. Under denna period tillkom 5 611 kommunala servicebostäder för uppskattningsvis 6 000 pensionärer. Om antalet platser i kommunala ålderdomshem och servicebostäder ställs i relation till antalet pensionärer i riket i åldern 80 år och däröver kunde 31 % erbjudas plats. Platstillgången varierade dock kraftigt mellan länen. (Diagram 9.11) De två nordligaste länen hade det högsta platsantalet i förhållande till antalet personer 80 år och äldre (Västerbotten 41. Norrbotten 39), men också _Örebro, Västernorrlands och Skaraborgs län hade höga tal, omkring 38_ Diagram 9.11 Anm!

$,::f, € :::,e§ai,,?,l‘1,:;en_

De tre storstadslänen samt Uppsala, Blekinge, Gotlands, Hallands och

Östergötlands län hade de lägsta relationstalen, lägst Göteborgs och Ileteriserviceartlägg-

Bohus län (20 %). Variationerna inom länen var stora. Den kommun

Z;’g(;0(‘§::1"(.1."r‘_"

som hade högst relationstal låg på 85 % (Sundbyberg) och den med g,-,,e,(ap,,-1 1975), 15mlägsta tal 13 % De största kommunerna, framför allt de VIS (Göteborg). 40 _ -1-

‘F

- 1 F* T 30-

20-

10-*

ABCDEFGHIKLMNOPRSTUWXYZACBD

230 Kommunenkäten SOU 19773 93

tre storstadskommunerna, hade i allmänhet betydligt lägre relationstal än genomsnittet. Däremot hade övriga kommuner inom storstadsregionerna som regel höga relationstal. Variationerna var mindre mellan länen om kommuner med mer än 40 000 invånare och storstadsregionernas kommuner inte räknas med. I tre fjärdedelar av kommunerna motsvarade antalet ålderdomshemsplatser och servicelägenheter minst 30 % av antalet invånare som var 80 år och äldre. I 21 kommuner (8 %) var procenttalet högst 25. Bland dessa kommuner fanns alla storlekar representerade bl. a. de tre största. men ingen med mellan 20 000 och 40 000 invånare. Av de 27 kommuner vars platsantal motsvarade 45 % av åldersgruppen hade nästan samtliga mindre än 15 000 invånare eller låg inom storstadsregionerna.

9.11.3 Hög beläggning Beläggningen uppgick till 97 % på de egentliga ålderdomshemsplatserna. 116 hem (10 %) redovisade fler inskrivna än platser. Det procentuellt största antalet sådana hem fanns i Jämtlands län (9 hem; 29 %). Gävleborgs och Värmlands län hade 23 % resp. 20 % och fem län hade över 10 % av hemmen överinskrivna. Stockholms, Örebro och Södermanlands län hade endast vardera ett hem med överinskrivning.

9.11.4 Hälften av alla ålderdomshem byggda under de senaste 15 åren Över 4/5 av alla platser på ålderdomshem hade tillkommit efter år 1947 och över hälften under 1960- och 1970-talet. 5 % var byggda före 1921. Hem och platser fördelade efter år då de tagits i bruk framgår närmare av tabell 9.17. Platser som tagits i bruk före år 1947 förekom mest i Älvsborgs och Blekinge län, minst i Norrbottens och Kronobergs län. Gotland hade inga platser tagna i bruk före år 1947. De äldsta hemmen låg som regel i glesbygd eller i de minsta tätorterna. Under 1960- och 1970-talet har en allt mindre andel hem byggts där.

Tabell 9.17 Ålderdomshem och platser efter år då de tagits i bruk

a T. o. m. april.

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 231

9.11.5 Genomgripande förbättring av hälften av alla hem och platser Antalet nytillkomna ålderdomshemsplatser har som tidigare nämnts minskat under 1970-talet. 1 stället har befintliga hem och platser varit föremål för genomgripande förbättringar. Under åren 1971-1975 (april) hade sammanlagt ca 10000 platser (16%) genomgripande förbättrats. En fjärdedel av hemmen som tagits i bruk under 1960-talet hade förbättrats. Hem med mer än 50 platser. som byggts då, hade i stor utsträckning varit föremål för förbättringsåtgärder. Av de hem som tagits i bruk före år 1960 hade en tredjedel inte förbättrats.

9.1 1.6 De nyaste hemmen störst Över 60 % av hemmen hade högst 50 platser och 30 % mellan 51 och 100 platser. 87 hem (8 %) hade mer än 100 platser. Det genomsnittliga antalet uppgick till 51. De största kommuplatser per ålderdomshem nerna hade som regel stora hem, men det fanns även 6 små kommuner med endast ett hem vardera som hade mer än 100 platser. Fyra av dessa hem låg i tätorter med mindre än 3 000 invånare. De äldsta hemmen var som framgår av följande tablå i allmänhet mindre än de hem som byggts under senare tid.

Hem tagna i bruk -1946 1947-1965 1966-1970 1971-1975

Genomsnittlig storlek (Antal platser) 34 53 64 74

Hem tagna i bruk före år 1902 hade i genomsnitt 43 platser, hem tagna i bruk 1971 eller senare 74 platser. De 82 hem som byggdes år 1973 Platsantalet var mindre i hade det högsta genomsnittliga platsantalet. hem byggda år 1974 och 1975.

9.11.7 Över hälften byggda i två eller flera våningar,

många saknar hiss Över hälften av alla ålderdomshem hade två våningsplan, 30 % endast ett. Något över 200 hem var byggda i tre eller flera våningar. Hem med ett plan var vanligast i de minsta tätorterna, hem med två plan i glesbygd. Nästan hälften av alla hem i tätorter med minst 5 000 invånare hade 3 eller flera våningar. Så gott som samtliga hem med två eller flera våningar i tätorter med minst 3 000 invånare hade hiss. Även hem med endast en våning i sådana orter hade i större utsträckning hiss. Ca 40 % av alla hem med två våningar saknade hiss. De flesta av dessa hem var små och låg i glesbygd eller i de mindre tätorterna. Som regel är det de äldsta hemmen som saknar hiss, men även relativt nybyggda gör det. Sålunda saknade

232 Kommunenkäten SOU 1977: 98

30 hem med två eller flera våningar som tagits i bruk under 1960- och 1970-talet hiss. De flesta ligger i glesbygd eller i de minsta tätorterna. Hissarna i ålderdomshemmen rymmer vanligen bår/sjuksäng. men endast 10 % hade självöppnande dörrar.

9.11.8 Miljön inte alltid handikappanpassad Endast 32 hem hade självöppnande dörr i huvudentrén. Å andra sidan uppgavs beträffande 150 hem att en rullstolsbunden person kunde komma in och ut utan hjälp. I 1/3 av hemmen behövde en rullstolsbunden omfattande hjälp för detta. Det är således många hem som inte är handikappanpassade i detta avseende. Hälften av alla hem hade en helt handikappvänlig omgivning, dvs. den yttre närmiljön medgav god framkomlighet för personer som använde rullstol eller liknande hjälpmedel. Ett 80-tal hem hade en mindre god utemiljö. I närheten av nästan samtliga hem fanns tillgång till promenadvägar, grönytor för t. ex. utomhusspel och sittgrupper. De flesta hem hade således en relativt bra yttre miljö.

9.11.9 Vart femte hem anslutet till annan anläggning

Vart femte ålderdomshem (242 hem) var förlagt i omedelbar närhet av eller i anslutning till annan anläggning. Vanligast förekommande var Samförläggning med läkarstation/vårdcentral (1 19 hem), varav 13 direkt sammanbyggda. Samförläggning med sjukhem var något mindre vanlig (99 hem). En fjärdedel var helt sammanbyggda. Det förekom även att ålderdomshem låg i omedelbar närhet av eller i anslutning till både läkarstation och sjukhem. Samförläggning var vanligast i storstadslänen, Östergötlands län och de nordligaste länen. Samförläggning med servicebostäder är mindre vanlig. Ålderdomshem sammanbyggda med servicebostäder förekom i Lidingö, Sundbyberg, Jönköping, Uddevalla och Örebro.

9.11.10 Rumsstandard m. m. Av totalt redovisade 54 500 rum var ca 90 % enkelrum. Om dubbletterna räknas som två enkelrum stiger procenttalet till över 95. Det fanns 2 657 dubbelrum och 116 flerbäddsrum. Endast 1761 utnyttjades som dubbelrum och 62 som flerbäddsrum. Uppskattningsvis delade 4000 pensionärer rum. Andelen dubbelrum och flerbäddsrum som användes som sådana i april 1975 var högst i Västernorrlands län (12 %). Den lägsta andelen redovisades för Kopparbergs län (2 % ). Riksgenomsnittet var 3,5 %. Ca 4 000 pensionärsrum var utrustade med wc, tvättställ och bad eller dusch. Närmare 36000 hade wc och tvättställ, men saknade bad/dusch. Den närmare fördelningen av rummen efter utrustning framgår av tabell 9.18. En redovisning länsvis lämnas i tabell A 9.13. 3 200 rum (6 %)

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 233 Tabell 9.18 Rummen fördelade efter utrustning Utrustning Kvalitets- Rum klass Antal f’/., WC, tvättställ,

var utrustade med kokplatta, I 250 med kylskåp (2 %), l 460 med balkong (3 ’/(), 670 (l %) med sovalkov och 115 (0,2 %) med särskild matvrå. Enligt de redovisade uppgifterna saknade 2 345 rum, spridda på samtliga län, alla bekvämligheter på rummet. Det var framför allt i Malmöhus, Östergötlands och Älvsborgs län, som det fanns rum med denna standard. Lägst antal sådana rum ( 16) redovisades för Norrbottens län. I Södermanlands, Hallands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län var ca 80 % av pensionärsrummen utrustade med både tvättställ och wc. I Västerbottens, Kronobergs. Östergötlands, Västernorrlands och Jämtlands län var det något över 60 % som hade denna standard. Rumsstandarden var låg i Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Kronobergs och Östergötlands län. Södermanlands, Hallands, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens län hade däremot hög rumsstandard. Trettio % av kommunerna hade genomgående hög och 4 % låg rumsstandard. Dessa kommuner, med hög resp. låg rumsstandard, var som regel relativt små. De större kommunerna hade i allmänhet varken en genomgående hög eller låg rumsstandard. Kommunerna med genomgående hög resp. låg rumsstandard är ganska jämnt spridda över landet. En indelning av ålderdomshemmen har gjorts där de klassificerats som bra, medelgoda eller mindre goda. Rumsstandard samt förekomst och storlek av hiss har använts som kriterier. Som bra hem (kvalitetsklass A) har betecknats hem, som hade wc och tvättställ i mer än 90 % av rummen - som rymde och hiss - till alla våningsplan inkl. källare bår eller sjuksäng. Enplansbyggnader med denna rumsstandard har förts till klass A. Med mindre goda hem (kvalitetsklass B) avsågs i detta sammanhang hem, där mindre än 10 % av rummen var försedda med wc och tvättställ. Övriga hem betraktades som medelgoda (kvalitetsklass C). (Tabell A 9.14) Till kvalitetsklass A har hänförts 422 hem med 27 536 platser (47 % av samtliga platser). Genomsnittsstorleken är 65 platser per hem. Örebro län hade den största andelen (70%) platser i hem i kvalitetsklass A. Kronobergs län den lägsta (28 %). Andelen platser i ålderdomshem i

234 Kommunenkäten SOU 1977: 98

kvalitetsklass A varierade starkt mellan kommunerna. l 36 kommuner (i allmänhet med ett enda hem) fanns samtliga platser i sådana hem. 18 kommuner hade mer än 75 % av platserna i sådana hem. 84 kommuner mindre än 25 % av platserna. Till kvalitetsklass B fördes 219 ålderdomshem med 6405 platser (ll %). Genomsnittsstorleken var 29 platser. län hade den Blekinge största andelen platser i ”mindre ålderdomshem goda” (l9 S12 ). Norrbottens län saknade sådana helt. Övriga 513 ålderdomshem med 24 966 platser (41%) fördes till kvalitets/dass C. Genomsnittsstorleken var 47 platser per hem.

9.11.11 Pensionärerna

Närmare 70 % 80 år eller äldre

Åldersgruppen 80--84 år var störst på ålderdomshemmen. följd av gruppen 85-89 år. (Tabell A 9.15) Inte fullt 2 % eller l 133 personer var under 65 år varav 153 inte hade fyllt 60 år. I tre län var över 70 % 80 år och äldre. Endast 58 % var i denna ålder i Gotlands och Norrbottens län. (Diagram 9.12) I åldern 80 år och däröver var 64 % kvinnor. Den största kvinnodominansen fanns i åldern 80-89 år. Männen dominerade i åldersgruppen under 70 år. (Tabell A 9.16) Andelen pensionärer 80 år och äldre i ålderdomshem varierade i kommunerna. (Tabell A 9.17) I en kommun i Norrbottens län var endast 38 % av pensionärerna i ålderdomshem 80 år eller däröver. Den kommun i Västerbottens län som hade högst andel pensionärer i denna ålder låg på 66 %. I en kommun i Malmöhus län var nästan 90 % av pensionärerna i denna ålder och 8 län hade kommuner med över 75 % i den åldern. Kommunerna i storstadsregionerna hade störst andel pensionärer som var 80 år eller äldre. Kommuner med minst 90 000 invånare hade närmare 70 % pensionärer i denna ålder. De minsta kommunerna (under 20 000 invånare) hade den minsta andelen. Vid en jämförelse mellan stora (70--w platser) och små hem (—20 Diagram 9.12 Andelen platser) visade det sig att 68 % av pensionärerna var 80 år och äldre i de i åldern 80 år och därstora hemmen mot 57 % i de små. Av dem som bodde i ålderdomshem över av de boende i ålderdomshem (april i april 1975, hade 20 % flyttat in under år 1974, därav 63 % i åldern 1975), Iänsvis 80 år eller äldre, 85 % var 75 år eller äldre. (Tabell A 9.18, A 9.19)

75 % 70 65--- ————— ——Riket 60 55 50

ABCDE FGHIKLMNOPRSTUWXYZACBDV

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 235

Náirzi I/5 av de äldsta (80 år och däröver) i ålderdomshem

i åldern 85 år och däröver i landet vistades nära Av samtliga personer 28 ‘/( i ålderdomshem. Av åldersgruppen 80 år och äldre var det 18 %. ([)i¢/gmln 9.13; Tu/wll A 9.20 och 9.21 u-c) Andelen pensionärer i olika åldersgrupper. som bodde i ålderdomshem varierade starkt i olika delar av landet. Den högsta andelen pensionärcr i samtliga åldersgrupper hade övre och mellersta Norrland, den lägsta Syd- och Västsverige. Den lägsta andelen av de yngre (65— 74 år) fanns i östra Mellansverige ooh storstadsregionerna. Däremot hade dessa delar av landet den högsta andelen. med undantag för Norrlandskommunerna. av pensionärerna i åldern 80 år och äldre. Norra samt Småland med Öland och Gotland intar en mellan- Mellansverige beträffande samtliga åldersgrupper. Andelen pensionärer som ställning bodde i ålderdomshem ökade med minskande kommunstorlek. Denna tendens är framför allt markant för pensionärer under 80 år. Andelen pensionärer i åldersgruppen 65-69 år var mellan 2 och 5 gånger större i de minsta kommunerna (-10 000 inv.) än i de största (90 00O—m inv.). Även andelen äldre pensionärer ökade med minskande kommunstorlek. Skillnaden minskade dock med stigande ålder vilket framgår av tabell 9.19. Kommunerna i storstadsregionerna hade som regel en något mindre andel yngre pensionärer i ålderdomshem än övriga kommuner. Däremot var andelen pensionärer 80 år och äldre ungefär densamma. Något samband mellan kommunstorlek och andelen pensionärer fanns som synes inte. Beträffande de tre största kommunerna och kommunerna i storstadsregionerna bör det påpekas att dessa kommuner i stor utsträckning hade servicebostäder liksom en stor del av de övriga stora kommunerna. Det var däremot ovanligt i de små kommunerna.

— 25* % __ ___ -1 i_ _ _

20- _ hl 1 m - T

—- -—»--+—-- -1-— -—— — — — — — :‘---‘--**--~--Riket

15*

10-

5.. Diagram 9.13 Boende i ålderdomshem i åldern 80 år och där» över i procent av sam!- 0 liga i åldersgruppen.

ABVCDEFGHIVKLMNOPRSTUWXYZACBD Länsvis

236 K nmmunenkäten SOU 1977: 98

Tabell 9.19 Boende i ålderdomshem i procent av samtliga i resp. åldersgrupp efter kommunstorlek

Kom. storl. Riket exkl. storstads- Storstadsregionerna (antal in- regioner vånare 1 OOO-tal) 65-74 75-79 80——(o 65-74 75-79 80-m

Att det fanns en sa hög andel av samtliga pensionärer i de minsta kommunernas ålderdomshem beror i icke del förmodligen ringa på att dessa kommuner i stor utsträckning i Norrland. ligger

Drygt 40 % handikappade

Uppskattningsvis var 42% av pensionärerna på ålderdomshemmen relativt gravt handikappade. Ca 8 % av dem hade mer än ett handikapp. Efter arten av handikapp fördelade sig pensionärerna enligt tabell 9.20. Av de helt hade sängbundna 16.5 % individuellt förskrivna specialsängar och 10 % personlyft. Av de gravt rörelsehindrade som (personer dagligen använder rullstol eller liknande hjälpmedel) använde mer något än hälften individuellt förskrivna rullstolar och 3 % pcrsonlyft.

Stora variationer mellan län, kommuner och olika ålderdomshem

Andelen handikappade varierade mellan länen. 1 Gotlands län var endast 15 % handikappade, i Blekinge och Västerbottens län ca 25 %. I Jämt-

Tabell 9.20 Pensionärer i ålderdomshem fördelade efter handikapp. Procent

SOU 1977: 98 Kommunenkiiten 237 Tabell 9.21 Kommunerna fördelade efter andelen handikappade i ålderdomshem Andelhandikappade Kommuner i ålderdomshem ‘}{,

lands, Älvsborgs, Värmlands, Skaraborgs och Uppsala län var över hälften handikappade. (Tabell A 9.22) Även mellan kommunerna varierade andelen handikappade kraftigt. från 7 till 98,6 %. Kommuner med högst andel handikappade låg i regel i omedelbar närhet av de tre största kommunerna. Efter andelen handikappade i ålderdomshem fördelade sig kommunerna enligt tabell 9.21. Ålderdomshemmen i storstadsregionerna hade större andel handikappade än övriga. De största kommunerna (90 O00--w) hade större andel än de mindre. Över hälften av pensionärerna på de stora ålderdomshemmen (70 platser och däröver) var handikappade mot ca 35 % på de små hemmen. En jämförelse har gjorts mellan andelen handikappade i bra (kvalitetsklass A) resp. mindre goda (kvalitetsklass B) ålderdomshem. Något samband mellan andelen handikappade i hem med hög resp. låg standard kunde inte konstateras vid jämförelse mellan samtliga hem i riket. Diagram 9.14 Andelen varierade andelen i Ser man däremot på de enskilda länen handikappade

“d7‘“_PZ“d € 5

i de bra ålderdomshemmen mellan 19 % (Gotlands län) och högst

lägst :;7:£}‘;;;Szee,f,o(3a0

74 % (Hallands län). I hem i kvalitetsklass B hade Gotlands län den april 1975), Iänsvis

U Bra ålderdomshem 80% B Mindre goda ålderdomshem 70 50 *I

50 I :i i

I : n:::i

40 V. l:.Il l.

- n-n .I lI-- ‘u

l3i I:33:-i:'-

:::=E=a.:i::E:=E::::5:

:::=-=:::-::-:=-::::-:

|II::I ulflunluflflnluufin

=ss==is=ss=ss====ssss:s

!nu.|!.Iu!nI!I|!!!!uIun!u

ABCDEFGHIKLMNOPRSTUWXYZACBD

238 Kommunenkäzen SOU 1977: 98

lägsta andelen handikappade (13 %), Älvsborgs län den högsta (63 %). I tio län fanns en större andel handikappade i hem i klass B än i klass A. I Västernorrlands län var exempelvis andelen handikappade 24 % högre i den förstnämnda klassen. I bl. a. Uppsala län var förhållandet det omvända. Där var andelen handikappade i bra ålderdomshem 2l % högre än i de sämre. Andelen hem med mer än 90 % handikappade var större bland de sämre (6 %) än de bra hemmen (2 %). (Diagram 9.14)

Var femte behövde tillsyn dag och natt

Något över ll 000 av pensionärerna behövde tillsyn dag och natt, varav 4 300 på grund av sitt psykiska och 6 800 på grund av sitt fysiska tillstånd. I två län, Uppsala och Hallands, var det närmare 30 % av pensionärerna som bedömdes vara i ständigt behov av tillsyn och i tre län, Södermanlands, Skaraborgs och Värmlands län ca 25 %. I Värmlands län dominerade behovet av tillsyn på grund av psykiskt tillstånd. I Gotlands och Blekinge län var andelen i behov av tillsyn dag och natt mindre än 10 %.

En tredjedel i behov av relativt omfattande personlig hjälp; hälften

utan större omvårdnadsbehov

Utöver mera normal omvårdnad behöver många pensionärer personlig hjälp av olika slag. Ca 27000 pensionärer (46 %) beräknades omfattas av sådana speciella vårdinsatser och då var inte de personer som enbart erhöll hjälp med medicinering och/eller medräknade. injektioner (Tabell 9.22) Minst 50 % var i behov av särskilda vårdinsatser i Östergötlands. Gävleborgs, Kronobergs och Jämtlands län. I Gotlands, Västerbottens, Norrbottens och Blekinge län var det mindre än 40 %. Andelen varie-

Tabell 9.22 Pensionärerna i ålderdomshem fördelade efter hjälpbehov

Av- och pâklädning, tvättning,

Totalantalet som omfattas av hjälpinsatsera 26 770 46,0 a Exkl. medicinering och/eller injektioner.

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 239

rade i kommunerna mellan 5 och 96 %. Storstadsregionernas kommuner hade den högsta andelen pensionärer med behov av särskilda vårdinsatser. Kommuner med minst 90 000 invånare hade därnäst högst andel. (Tabell A 9.23) Med utgångspunkt i ovannämnda uppgifter skulle pensionärerna schematiskt kunna fördelas efter omvårdnadsbehov på följande sätt.

Procent av samtliga pensionärer

Med hänsyn till antalet pensionärer som uppgivits vara i behov av ständig tillsyn, matning och vissa sjukvårdsinsatser har andelen tunga vårdfall uppskattats till ca 15 %.

Uppskattningsvis 8 000 långtidssjuka Kommunerna erhöll ekonomisk ersättning från landstingen för ca 4 600 pensionärer som bedömts vara långtidssjuka. För närmare 900 pensionärer hade bidrag sökts men ännu inte beviljats och för ca l 300 pensionärer skulle bidrag sökas. De hem som uppgivit att landstingsbidrag ej utgår (Gotlands. Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län) redovisade ca 500 pensionärer för vilka man sökt plats inom långtidsvården. Vidare bedömdes ca 750 pensionärer vara i behov av långtidsvård, men för dessa hade ansökan om plats ännu inte ingivits. (Tabell A 9.24) Med ledning av uppgifterna kan antalet långtidssjuka på ålderdomshemmen uppskattas till omkring 8 000 (ca 14 %). Det fanns dessutom ca 1 250 pensionärer som bedömdes vara lika vårdkrävande som de långtidssjuka (samma vårdtyngd). Ca 15 % av pensionärerna bedömdes således som mycket vårdkrävande. Om samtliga som bedömdes vara långtidssjuka eller lika vårdkrävande medräknas blir procenttalet för Jämtlands län 37, för Stockholms 23. för Värmlands 23 och för Västmanlands län 20. I Kalmar och Blekinge län rörde det sig om 7——8 %. Procenttalet för antalet pensionärer för vilka landstingsbidrag utgick varierade kraftigt mellan länen. Jämtlands län hade 29%, Västmanlands, Värmlands och Stockholms län omkring 17 %, medan Gävleborgs och Västerbottens län endast låg på några procent. Av de län där landstingsbidrag inte utgick, redovisade Örebro 16 % långtidssjuka, Skaraborgs och Västernorrlands län ca 10 %. Om även de lika vårdkrävande pensionärerna medräknas blir procenttalet ca 20 % för vardera Örebro och Skaraborgs län.

240 Kommunenkäten SOU 19771 93

En tredjedel av hemmen amrökte inte alltid om plats inom långtidssjukvården Ansökan om plats inom långtidssjukvården (såväl den psykiatriska som den somatiska) ingavs inte alltid, även om det var fråga om klara “lingvårdsfall”. Det uppgav 343 hem (30 %). Något över 60 % av hemmen i Skaraborgs län ingav inte alltid ansökan till långtidssjukvården. Det var även vanligt i Gävleborgs. Jämtlands. Västmanlands och Värmlands låin. (Tabell A 9.25) Som främsta orsak till att ansökan inte gjordes. uppgav 268 av hemmen, att pensionärerna skulle uppleva en överflyttning till långtidssjukvården negativt. Ett annat skäl var att det skulle uppstå ett starkt motstånd från de anhöriga, ett tredje att det bedömdes ganska utsiktslöst att erhålla plats inom långtidssjukvården. Ca 160 av alla hem uppgav de två sistnämnda skälen. De flesta av de län som hade ett stort antal vårdtunga pensionärer på ålderdomshemmen hade också ett stort antal hem som inte alltid sökte plats inom långtidssjukvården för dessa pensionärer. Den främsta orsaken uppgavs vara platsbrist. De län, som hade ett litet antal vårdtunga patienter, hade också som regel ett mindre antal hem som inte alltid sökte plats inom långtidssjukvården. Dessa hem uppgav som främsta orsak att en omflyttning skulle upplevas som mycket svår för pensionärerna. Det kan i detta sammanhang nämnas, att 136 hem (12 %) hade tillsammans 196 avdelningar med 2 462 platser för särskilt vårdkrävande. Västmanlands län hade 284 platser (13 %), Göteborgs och Bohus län 357 (12 %), Värmlands län 274 (10 %). Därutöver hade 8 län över 100 platser. Kalmar och Gotlands län saknade helt sådana platser och Jönköpings, Kronobergs och Jämtlands län hade endast ett litet antal.

l mer än vart tionde hem fick pensionärerna lägga .sig tidigare än de önskade På 154 hem (13 %), i alla län utom Gotlands, förekom det att pensionärer fick lägga sig tidigare än de önskade. På 57 hem hände detta varje dag, medan det på 87 hem endast inträffade ibland. Kristianstads och Skaraborgs län hade största antalet hem där pensionärerna varje dag fick lägga sig tidigare än de önskade.

Mer än var tionde hade dålig kontakt med anhöriga och vänner Över 11 % av pensionärerna hade dålig kontakt med anhöriga och vänner utanför ålderdomshemmet. Drygt 5 200 bedömdes inte ha regelbunden kontakt och ca 1 300 ingen kontakt alls. Över 4 % av pensionärerna i Stockholms och Jämtlands län saknade helt kontakt med vänner och anhöriga utanför hemmet. Pensionärer utan kontakt fanns i alla län. (Tabell A 9.26) I flera av hemmen (13 %) hade mer än 20 % av pensionärerna inte regelbunden kontakt. I några hem var det över 50 % som antingen helt

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 24 l

saknade kontakt med någon utanför hemeller inte hade regelbunden hade i större met. Små hem belägna i glesbygd eller i de minsta tätorterna pensionärer som helt saknade kontakt. utsträckning Över 40 % av ålderdomshemmens pensionärer hade egen telefon. I Stockholms län var det hälften, i Värmlands ca 30 % och i Jämtlands 24 %. I alla hem utom 18 fick pensionärerna ta emot besök när som helst under dag- och kvällstid.

ville flytta; var tionde år 1974 Få pensionärer flyttade önskemål om att flytta från Ca l 300 pensionärer (2 %) hade uttryckt hemmet. Nästan 800 av dem ville flytta tillbaka till den gamla bostaden och ca 400 till annan bostad i den öppna marknaden. Av de sistnämnda ville hälften flytta till servicebostad. Endast något över 100 personer ville flytta till sjukhem. (Tabell A 9.27) Nästan lika många personer som önskade flytta tillbaka till den tidigare bostaden hade under år 1974 flyttat till en bostad i öppna marknaden. hade flyttat till pensionärshem och ca 80 till servicebostä- 150 personer der. Hem med högst 20 platser hade en något större andel pensionärer Minst andel som ville flytta och därnäst kom hem med 71-100 platser. hade hem med 21-50 platser. och hemmen i tätorter med över 5 000 invånare Glesbygdshemmen hade störst andel som ville flytta. Lägst andel hade hem pensionärer belägna i tätorter med mellan 3 000 och 5 000 invånare. Totalt hade 5800 (10%) flyttat från ålderdomshemmen personer under år 1974. I 15 län hade över 10 % flyttat. Den helt dominerande till sjukhem/långvårdsklinik. Det delen, 4 800 personer (83 %), flyttade innebär att över 8 % av pensionärerna i ålderdomshemmen flyttades över till långtidssjukvården under år 1974. Den största procentuella andelen (11 %) som flyttat till sjukhem fanns och Bohus, Väsi Uppsala län. Stockholms, Östergötlands, Göteborgs terbottens samt Norrbottens län hade något över 10 % vardera, medan den lägsta flyttningsprocenten, omkring 6 %, återfanns i Älvsborgs, Skaraborgs och Västernorrlands län. De län som hade många överflyttningar till sjukhem hade som regel också flest långvårdsplatser. och Västernorrlands län hade ett Värmlands, Skaraborgs, Älvsborgs relativt stort antal vårdtunga pensionärer och samtidigt en låg överflytttill sjukhem under år 1974. Västerbottens och ning från ålderdomshem Norrbottens län hade ett litet antal vårdtunga pensionärer men relativt till Stockholms och Östergötlands län många överflyttningar sjukhem. hade ett stort antal vårdtunga pensionärer men också många överflyttningar. Från ca 60 % av alla hem hade högst 10 % av pensionärerna flyttat till sjukhem/långvårdsklinik. Från 98 hem (11 %) hade mer än 20 % flyttats till långtidssjukvården. Det fanns en något högre andel stora hem i denna grupp. Hem med högst 20 platser hade den största andelen pensionärer som flyttat till sjukhem. Hemmen i glesbygd och hemmen i de

242 Kammunenkäten SOU 1977: 98

största tätorterna hade den största andelen hem, varifrån 20 % eller fler av pensionärerna flyttat till sjukhem, hem belägna i tätorter med mellan 3 000 och 4999 invånare lägst andel.

Få rum helt möblerade med egna möbler

Endast 260 pensionärer hade sina rum möblerade helt med egna möbler. Däremot hade över hälften delvis egna möbler, varav ca 30 % helt egna möbler utom sängen. Ca 23 000 (43 %) pensionärer hade enbart hemmets möbler. I Stockholms och Örebro län var det vanligast att pensionärerna hade möblerat sina rum helt med egna möbler eller med egna möbler utom sängen. I dessa två län samt i Västmanlands län hade mindre än 30 % av pensionärerna sina rum helt möblerade med hemmets möbler. I Jämtlands län förekom det i dubbelt så stor utsträckning. Endast ca 13 % av pensionärerna fick posten till rummet genom brev» bäraren. Vanligast förekommande var det i Malmöhus och Västmanlands län, minst vanligt i Norrbottens län. Inte fullt 60 % av pensionärerna uppgavs få vara med och uttala önskemål då deras rum skulle målas och tapetseras. Vanligast var det i Gotlands län (91 %) och minst vanligt i Jämtlands län (38 %).

9.11.12 Verksamheten vid hemmen

Regelbundna ronder nattetid på 3/4 av hemmen

I närmare 850 hem (73 %) besökte nattpersonalen genom regelbundna ronder under natten i stort sett samtliga pensionärer på deras rum. Det var betydligt mindre vanligt att endast de pensionärer fick besök som uttryckte önskemål om att få tillsyn eller var i uppenbart behov av sådan. En femtedel av pensionärerna bedömdes vara i behov av kontinuerlig tillsyn dag och natt. Endast i något över 40 % av hemmen i Stockholms län besökte nattpersonalen samtliga pensionärer, medan däremot över 90 % av hemmen i Jämtlands län tillämpade detta system. Varje natt tjänstgjorde ca l 400 vårdbiträden, 70 undersköterskor och 80 föreståndare/sjuksköterskor. 900 föreståndare låg i beredskap (bakjour) och 160 vårdbiträden fanns också i beredskapstjänst. Den vanligaste formen för tillsyn under natten var någon form av centraljour. Ålderdomshem som betjänades av centraljour hade i allmänhet ett eller flera vårdbiträden i aktiv tjänst på hemmet. När så behövdes kunde denna personal kontakta en centraljour som betjänade flera hem. En föreståndare/sjuksköterska i aktiv tjänst svarade för telefonjour och någon eller några andra med samma utbildning anlitades vid behov av direkta hjälpinsatser. En annan vanlig form var att ett eller flera vårdbiträden tjänstgjorde i hemmet och hemmets föreståndare eller biträdande föreståndare låg i beredskap (bakjour) i sin bostad. Endast ca 15 % av hemmen, i allmänhet de största, hade både vårdbiträden och föreståndare/sjuksköterska i tjänst på hemmet under natten. Ca lO % av hemmen, i huvudsak små

Kommunenkäten 243 SOU 1977: 98

hade endast beredskapsnattvakt i hemmet. hem med högst 30 platser, l 7 hem med över 50 platser fanns endast beredskapsnattvakt.

hem A vtal om läkartillsyn varje vecka för mer än vart tredje

av hemmen hade avtal med läkare om besök regel- Över en tredjedel bundet en gång varannan vecka. Efter en gång per vecka, en fjärdedel förekomsten av avtal med läkare om regelbunden tillsyn fördelade sig hemmen enligt tabell 9.23.

Tabell 9.23 Ålderdomshemmen fördelade efter läkartillsyn

En gång/månad Efter överenskommelse 44 3,8 tillsyn 30 2,6 Ingen regelbunden Endast vid kallelse 3 0,3 l . Ej uppgift Totalt l 154 100

Så gott som alla hem med minst 100 platser och 70 % av hemmen med minst 50 platser fick läkarbesök varje vecka. Endast tio hem med högst län hade den största an- 20 platser fick läkarbesök så ofta. Gävleborgs också delen hem med läkarbesök en gång per vecka (68 %). Det förekom i Stockholms, Malmöhus och Västmanlands län (63, i stor utsträckning 50 resp. 62 %). (Tabell A 9.28) av hemmen i tätorter med minst 5 000 invånare och Sjuttio procent 10 % av hemmen i glesbygd fick besök av läkare varje vecka. Hälften fick läkarbesök en gång i månaden. Om läkarbesök av glesbygdshemmen endast sker efter särskild överenskommelse, endast vid kallelse eller att regelbunden läkartillsyn saknas på grund av läkarbrist synes inte ha något samband med hemmets geografiska läge. I 27 hem hade pensionärerna ingen regelbunden läkartillsyn på grund av läkarbrist. Jämtlands och Skaraborgs län hade flest hem som ej hade regelbunden läkartillsyn av detta skäl (5 resp. 4). hälsokontroll. som besvarats av 1 103 På en fråga om regelbunden förekom. hem, svarade 894 hem att sådan hälsokontroll utövades i störst utsträckning av landstingsanställd lä- Läkartillsynen kare, men privatpraktiserande (enskild) läkare var nästan lika vanligt. Ett mindre antal kommuner redovisade kommunalanställda läkare.

Medverkan av distriktssköterska i ett fåtal hem

Arbete och mer kvalificerade sjukvârdsinmed omläggning, kateterbyte satser utfördes till den helt övervägande delen av hemmens egen personal.

244 Kommunenkäten SOU 1977: 98

Endast i 26 hem utfördes vid undersökningstillfället dessa uppgifter av distriktssköterska. I tio län förekom det inte alls. l övriga lan varierade antalet hem där distriktssköterskan skötte dessa mellan l uppgifter och 4. Mindre än 1/5 (205) av hemmen fick rutinmässigt besök av distriktsarbetsterapeut, distriktssköterska eller annan personal för bl. a. utprovning av tekniska hjälpmedel för pensionärerna. Sådana besök förekom mest i Kalmar och Älvsborgs län (i 45 resp. 41 % av hemmen). minst i Blekinge och Kristianstads län.

Fotvård oc/z Izobbyverksamhet vanligt

Kommunerna bedrev en omfattande verksamhet för ålderdomshemmens pensionärer. Fotvård och hobbyverksamhet bedrevs i nästan samtliga hem. Underhållning förekom också i stor utsträckning. Gudstjänster var

vanliga. Biblioteksverksamhet, pensionärsgymnastik och hårvård förekom i 3/4 av hemmen. Hobbyverksamheten av en relativt liten andel utnyttjades av de pensionärer som bodde i ålderdomshemmen. Studiecirkelverksamhet bedrevs i nästan hälften av hemmen, medan endast 1/3 hade sjukgymnastik. Slagen av verksamhet och omfattningen framgår av diagram 9.15. Av diagrammet framgår också i vilken omfattning verksamheten var öppen även för andra pensionärer. Över hälften av ålderdomshemmen Diagram 9.15. Olika bedrev sådan verksamhet. Tre fjärdedelar av ålderdomshemmen bedrev verksamheter vid kommunala ålderdomshem. minst fem av de uppräknade verksamheterna. hem bedrev Tjugofyra Procent ingen verksamhet.

100_ % D Enbart for boende i hemmet 90 - ? .

r_

.-

Aven för andra

80-

j 60-

50- \\ X 40-* X

30 _ S

g i §

s ”å S s ‘ s

10~§§§§qS\

ä

Fot- Hob- Guds- Mu- Bib- Här- Res- Sjuk- Bad- Annan P_en- Stu- Stuvård bV- tjänst Sik Iio- vård S10- dle- tau- gym-.ser- verkdleverk etc. och teks- närs- och cirkel-rang nastikvice samhet sam- tea verk- gym- nöjes- verkhet ter- sam- nas- besok samverk- het tik het sam

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 245

Störst andel hem som bedrev en omfattande verksamhet fanns i Stockholms, Södermanlands och Östergötlands län, minst andel i Norrbottens, Kalmar, Gotlands, Kronobergs, Gävleborgs och Skaraborgs län. Kalmar och Uppsala län hade en förhållandevis hög andel hem med en mindre omfattande verksamhet. Högst andel hem som saknade verksamhet fanns i Gotlands, Jämtlands och Västernorrlands län. Örebro, Södermanlands och Gävleborgs län hade en hög andel hem som bedrev en omfattande verksamhet som även riktade utanför hemmen. Västersig till pensionärer norrlands, Kalmar och Skaraborgs län hade en liten andel sådana hem. Andelen hem som inte bedrev öppen verksamhet varierade mellan länen. Stockholms, Kopparbergs, Jämtlands, Örebro och Västmanlands och Bohus samt län hade lägst andel sådana hem, Blekinge. Göteborgs Norrbottens län däremot en hög andel. De flesta ålderdomshem som serverade mat till pensionärer som ej bodde i hemmet gjorde det som regel under samtliga veckodagar. Drygt l/ 3 av dessa hem hade verksamheten öppen under hela dagen. De flesta dagcentraler var öppna alla dagar, andra endast måndagfredag. Som regel var de inte öppna under hela dagen.

Föreningar och studieförbund verksamma i ca hälften av hemmen

I 482 (42 %) ålderdomshem bedrev pensionärsföreningar, andra föreningar och studieförbund verksamhet även för andra än sina medlemmar. Den vanligaste formen för verksamhet var underhållning. Därnäst kom studieverksamhet och annan gruppverksamhet. Pensionärsföreningarna bedrev i störst utsträckning underhållning och i något mindre omstudieverksamhet. Andra föreningar bedrev framför allt underfattning hållning. verksamhet riktade sig i ungefär samma ut- Pensionärsföreningarnas till pensionärer som bodde i hemmet som utanför. Studieförsträckning bunden och andra föreningar bedrev i betydligt större utsträckning verksamhet enbart avsedd för dem som bodde i hemmet.

9.11.13 Personal om annan personal än den som tjänstgjorde under natten har Uppgifter inte ingått i kommunenkäten. Personaluppgifter inhämtas av SCB i den löpande ålderdomshemsstatistiken. Svenska kommunförbundet har personalstatistik som innehåller uppgifter om antal årsarbetare. Uppgifter om personalen, dess utbildning m. m., vid ålderdomshemmen redovisas närmare i kap. 14.

9.11.14 Förtroenderåd vid tre fjärdedelar av hemmen

Cirka 75 % av alla ålderdomshem hade förtroenderåd/samrådsgrupper. I sex län hade mellan 90 och 100 % av hemmen företroenderåd. l ett län (Kristianstads) hade endast hälften av hemmen förtroenderåd. Kommunala förtroendemän, hemmens föreståndare och annan personal på hem-

246 Kommunenkäten SOU 1977: 98

men deltog i ungefär samma utsträckning i förtroenderåden. Nästan 90 % hade sådana representanter. I 60 % ingick tjänstemän från socialförvaltningen. Det var mindre vanligt med representanter för pensionärsföreningar (16 %). (Tabell A 9.29)

9.11.15 Differentierade avgifter vid de flesta hem

Differentierade vårdavgifter tillämpades av 88 % av alla kommuner. 33 kommuner tog ut enhetliga avgifter, två av dem avgifter som ej motsvarade folkpensionen minus i dessa två garantibeloppet. Avgifterna kommuner låg något under de övriga 31 kommunernas vårdavgifter. (Tabell A 9.30) Hälften av alla pensionärer betalade en vårdavgift som motsvarade folkpensionen minus garantibeloppet. Tre fjärdedelar betalade en vårdavgift som ej översteg 700 kr. per månad, 95 % en vårdavgift som var mindre än 1 000 kr. per månad. Endast 270 pensionärer betalade mer än l 500 kr/mån. Fördelningen mellan de olika avgiftsgrupperna framgår av diagram 9.16. Den högsta procenten pensionärer som betalade lägsta vårdavgiften (594 kr. per månad för ensamstående) fanns i Jämtlands och Södermanlands län (71 resp. 61 %). I Gotlands och Västerbottens län betalade omkring 90 % högst 700 kr. per månad. I Stock-

60-°/o

50-

40-

30-

20-4

i

O , il |F-1_r*1:- _ i

‘Ea | kr/man. h |8 [8 |8 $3 8 I8 lg lg “.— gm v~ SN 5 61- 500 8.— ...- w-m 50 50 Diagram 9.16 Boende §2 i vx oo m* .- u- F i ålderdomshem för- “Folkpension inkl. pensionstillskott minus garantibelopp (594 kr/mán. for delade efter vårdavgif- ensamstående 1975-04-30) tens storlek (april 1975) h595—70O kr/män.

Kommunenkäten 247

lOOTVo

x x

\ä \ xi

80- \x \ \ \x

ti? §§\ Q §\ x xäx x§\

70- åxå iii x \\ §§\§ x\\ ä x iii §:§\ x \\

\xx \\x

\\\\ \Q\\\\\\ x x\x\x§\\

\\xx\x\\\\x\\ xxx\x\x\\\ se

\\:>\<<\:\<\><>\:\>\>\

\§§\\\\\\‘~\\\§\\\\\§\§\\ \\\\\\§\\§\\\\\\\§\\\\\\ \\. 50* \\\\\\\‘\/\. -\’\J\\‘\\\ \.\’\

\\xx\x\xx\x\\xxxx\x\x\\\ \\xx\ \x\\x\\xxxx\x\x\\\ \\xx\x\\\\x\\xxxx\x\x\\\ \xxx\xx\\äx\\xxx\§x\x§\\

40 x x\ x xx x\\ xx\ x \§§§\\§\\\\\\§\\\§\\\\\\ \\\\§\\\§§\§§\\\\\\§\§\§

w—<<\:\>\\q\\\>><\:\<\>\ x

\x\xx\x\xäx“xx\x\x\\\

x\“xx\x\\\\x\\\xx\\xQx\\\ 20* \\\\\\\\\\\\\\\\\§\\\\\\ \\\\\\\\§\\\\\\\\\\\§\\ \\\\\\\\\\\\\\\\»\\\

§1\\\ xxx\xx\\\\\\x xx\\x\x\\\ \\

10- Nxxx\xx\\ x\\\“xx\\x\x \\\\\\\\\\\\\\\\\ \ \\\\\\ \\\\ \ xx\x \x\ \xx\\x

QM \§\[§§ åxå xxxgxäxäx

O ABCDEFGHIKLMNOPRSTUWXYZACBD Diagram 9.17 Boende i ålderdomshem för- Várdavgifl överstigande 1 000 kr/man. delade e/ter vård- 701-1 000 kr/mán. avgiflens storlek (april 700 kr/mån. 1975), Iänsvis

holms län betalade 8 % av pensionärerna över l 000 kr. per månad. I Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus län var det också ca 8 %, medan det i Västerbottens och Jämtlands län var mindre än 3 %. Diagram 9.17 utvisar avgiftsgruppernas fördelning i samtliga län. (Tabell A 9.31) Ökningen av intäkterna på grund av differentierade vårdavgifter kan beräknas uppgå till ca 12 % vilket för år 1975 motsvarade ca 54 milj. kr. Omkring 22 % av de totala vårdkostnaderna täcktes år 1974 av vårdavgifterna. Avgifternas andel av vårdkostnaden har minskat vilket innebär en ökad skattefinansiering.

9.11.16 Hälften av pensionärerna uppbar inte sin pension själva

Inte fullt hälften av pensionärerna på ålderdomshemmen uppbar sin pension själva. För något över 30 % gick pensionen direkt till kommunen och för 25 % till bank. Av de pensionärer, som själva uppbar sin

pension, betalade 2/3 vårdavgiften på post eller bank och resten genom uppbörd på hemmet. I Stockholms, Uppsala och Kronobergs län uppbar 70-75 % av pensionärerna själva folkpensionen, i Västerbottens och Kristianstads län mindre än 20 %. I Blekinge, Kalmar, Kopparbergs och län uppbar kommunerna pensionerna för över hälften av Gävleborgs alla pensionärer. I Värmlands, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län var detta förhållande I Västerbottens, Hallands och ganska ovanligt. Jämtlands av pensionärerna till län gick pensionerna för över hälften bank. I Södermanlands, Gävleborgs och Blekinge län var det ganska

ovanligt. Av de pensionärer som själva uppbar sin pension betalade över

248 Kommunenkäten SOU 1977: 98 Tabell 9.24 De enskilda ålderdomshemmen fördelade efter ägarkategori Ägare Antal Genom- -j-j-— snittligt

80 % sin vårdavgift genom post och bank i Gävleborgs, Kalmar, Malmöhus och Hallands län. Detta förfaringssätt var ganska ovanligt i Örebro län där över 70 % betalade genom uppbörd på hemmet.

9.11.17 Enskilda ålderdomshem

Utöver de kommunala ålderdomshemmen fanns som nämnts tidigare 61 enskilda hem med 1 766 platser. Av materialet kan vissa slutsatser dras om i vilken de enägarform skilda ålderdomshemmen drivs. Enligt dessa uppgifter kan följande indelning göras. Vissa ålderdomshem som ägs av religiösa samfund och drivs som stiftelse har här förts till samfund. gruppen religiöst (Tabell 9.24) De ålderdomshem som drivs av föreningar eller i stiftelseform var de i genomsnitt största hemmen (37 platser). De privata eller i aktiebolagsform drivna hemmen var hade små, av 18 hem 12 ett platsantal på 10 eller färre. Det minsta hemmet hade endast tre platser. Flera av de enskilda ålderdomshemmen var avsedda för vissa grupper av gäster. Som exempel kan nämnas Borgerskapets gubbhus resp. änkehus, Föreningen Judiska pensionärshemmet, Tyska hemmet, Hemmet för döva och Samehemmet Fjällgård.

Många äldre enskilda ålderdomshem

Av de enskilda ålderdomshemmen var 22 (40%) före år uppförda 1947. Motsvarande siffra för de kommunala ålderdomshemmen var 16 7:. Ca hälften av dessa äldre enskilda ålderdomshem med närmare 600 platser har under tiden därefter varit föremål för genomgripande förbättringar.

Två tredjedelar av plalserna i Stockholms län

Nära hälften av de enskilda ålderdomshemmen med 67 % av platserna fanns i Stockholms län. Övriga hem låg främst i sydliga län med huvudsaklig koncentration till Skåneregionen och Enskilda Västsverige. ålderdomshem förekom inte i nio län. Genomsnittsstorleken för hemmen i Stockholms län var betydligt

SOU 1977: 98 Kommunenkäten 249

9.25 Enskilda och kommunala ålderdomshem fördelade efter storlek Tabell (april 1975). Procent

ålderdomshemmen är alltså betydligt mindre än de kommuenskilda Av de enskilda ålnala som har en genomsnittsstorlek på 51 platser. hade 30 % 10 platser eller färre, medan endast 3 % derdomshemmen av de kommunala ålderdomshemmen var av denna storlek. (Tabell 9.25)

Hög rumsstandard

enskilda ålderdomshem utom 4 hade mer än ett våningsplan. Samtliga Hiss saknades vid 30 av de 57 hemmen som hade mer än en våning. Vid hälften av hemmen behövde rullstolsbundna personer omfattande för att kunna komma ut och in i byggnaden. De enskilda hemmen hjälp är således vid en med de kommunala ålderdomshemmen jämförelse i mindre grad handikappanpassade. mellan enkelrum, dubbletter och dubbelrum var den- Fördelningen samma som för de kommunala ålderdomshemmen. Rumsstandarden var däremot i de enskilda ålderdomshemmen. WC, tvättställ samt högre bad eller dusch fanns i 38 % av rummen jämfört med 7 % i de kommunala hemmen.

Kvinnliga gäster dominerar

De boende i enskilda ålderdomshem var äldre än i de kommunala. Närmare 75 % var 80 år eller däröver. Motsvarande andel för de kommunala ålderdomshemmen var 67 %. En påfallande stor andel, 80 %. är kvinnor. I de kommunala ålderdomshemmen är 61 % kvinnor.

En fjärdedel handikappade

Mindre av de boende i enskilda ålderdomshem än en fjärdedel (23 %) redovisades som handikappade dvs. en betydligt mindre andel än i de kommunala ålderdomshemmen (42 %). Andelen pensionärer på enskilda ålderdomshem som var i behov av olika typer av vård och hjälpinsatser var också lägre (38 %) än i de kommunala hemmen (46 %).

250 Kommunenkäten SOU 1977: 98

Högre vårdavgifter i de enskilda ålderdomshemmen

Vårdavgifter upp till 1000 kr./mån. betalade 60 % av de boende på enskilda ålderdomshem mot 95 % av de boende på kommunala ålderdomshem. I intervallet 1001--2 000 kr./mån. återfinns 23 % av de enskilda ålderdomshemsgästerna mot 5 % av gästerna vid kommunala ålderdomshem. Drygt 18 % av de enskilda ålderdomshemsgästerna betalade mer än 2 000 kr./mån. i vårdavgift. (Tabell 9.26)

Tabell 9.26 Boende i enskilda och kommunala ålderdomshem fördelade efter várdavgiftens storlek (april 1975). Procent

Vårdavgift Boende i kr./mån. Enskilda Kommunala ålderdomshem ålderdomshem

- 700

h-u-AIQ

701- 800 801- 900

Nwwypjpo

901-1 000 l 001W] 100 1 101-1 200

NuwmAmAmm—mqmmm

1 20l—l 300 l 30l——l 400 ... 02

..._V_

‘.."‘.

1 40l—l 500 l 501--1 600 1 601-1 700 1 701--1 800 1 801-] 900 1 901-2 000 2 001- Di .°°.°J.° 0,1

Summa v-A CC 100

4 Uppgift saknas för 385 personer (24 %).

10 Sjukvården

närmare redovisats i kap. 6 utförde socialpolitiska kommittén Som i april 1962 av sjukvården med sikte främst en omfattande kartläggning dels en inventering av antalet vårdpå de äldre. Kommittén gjorde m. m. vid sjukvårdsinrättningar, drivna av sjukvårdshuvudplatser kommuner och enskilda, dels en inventering av antalet patienmän, ter på sjukhus, sjukhem m. m. och planeringsverksamhet m. m. har ut- Statistik, undersökningsut sedan kommittén gjorde sin vecklats och byggts socialpolitiska Det är därför att numera genom löpande statiskartläggning. möjligt tik och undersökningar få en bättre bild av sjukvården än man hade innan socialpolitiska kommittén gjorde sin kartläggning. Den löpande redovisar emellertid inte sjukvårdsverksamheten med sikte statistiken pa de äldres behov och utnyttjande av sjukvården. Några specialundersökningar behandlar dock ämnet. PU har i sitt arbete gått igenom som finns i form av löpande statistik och den information tillgänglig specialundersökningar. Med tanke på det stora arbete en bred kartläggning av sjukvården, av det slag socialpolitiska kommittén gjorde, skulle medföra ute på sin kartläggning till de för pensionärerna vikfältet, har PU begränsat - den somatiska och psykiatriska lângtidssjukvården tigaste sektorerna - områden som också ligger nära den sociala samt hemsjukvården omvårdnaden. Vidare har PU studerat vårdplaneringsstatistiken. Huvudresultaten redovisas i detta kapitel. En samlad redovisning och analys av befintligt basmaterial avseende resurser, behov och planeför hälso- och sjukvård över huvud taget för äldre skall lämnas ring av en inom Socialdepartementet den 24 mars 1977 tillkallad kommitté, avseende vissa frågor rörande hälso- och sjukvård för äldre Utredning (S 1977: 05). Enligt direktiven skall kommittén arbeta skyndsamt. Kommittén kommer att redovisa sitt arbete i januari 1978. enligt uppgift

10.1 Den somatiska långtidssjukvården

I fråga om den somatiska långtidssjukvården började socialstyrelsen under hösten 1974 att i samråd med PU planera en enkät till samtliga sjukvårdshuvudmän m. fl.

252 Sjukvården

Syftet med enkäten var att genom en allmän kartläggning söka belysa patienternas levnadsförhållanden, bl. a. frågor som rör den personliga omvårdnaden av patienterna och förekomsten av stimulerande aktiviteter. Avsikten var att på detta sätt få vidsträcktare informationer rörande patienterna än som tidigare funnits som undertillgängliga lag för reformer pä området. Enkäten genomfördes i oktober 1975. En detaljerad om unrapport dersökningen har publicerats i skriften Långvårdsenkätcn (Socialstyrelsen redovisar 1977: 8).

l0.1.1 Vårdplatsantal m. m.

Ca 38 600 vårdplatser hästen 1975

Den 1 oktober 1975 var det i undersökningen ingående totala antalet vårdplatser i somatisk långtidssjukvård 38 550, varav 35 428 drevs av landstingen, 1 159 av primärkommuner och 1963 av enskilda huvudmän. Riksgenomsnittet motsvarade 47 promille av antalet invånare i åldern 70 år och däröver. Av diagram 10.1 framgår att enligt de lämnade uppgifterna antalet vårdplatser inom de olika sjukvårdsområdena i relation till antalet invånare 70 år och äldre visar stora variationer. De relativa talen har ordnats i storleksföljd med högsta tal för Stockholms län, 66 vårdplatser per 1000 invånare 70 år och äldre, och lägsta för Skaraborgs län, 31 Diagram 10.] Vårdvårdplatser per 1000 invånare i samma ålder. Vid bedömningen av plarser i somatisk långtidssjukvârd 1975- platstillgången i ett sjukvårdsområde måste hänsyn tas till även andra I0-01 i relation till anvårdresurser, t. ex. hemsjukvård och ålderdomshem. De olika vårdomtalet invånare 70 år rådena och vårdformerna, deras funktion och är beroende och äldre, sjukvårds- utformning områdesvis av varandra.

70- V 60-

50‘ .--»—4

40-

30-

Sjukvårds- ABOGY O D E BDACIUWSCHTFNGKZMMXPLMR Omrade

SOU 1977: 98 Sjukvården 253

50-} 0/0

40-

llllll

20-

Lángvárds- Centrala Perifera Blandat kliniker sjukhem el. lokala sjukhem Beräknat pa 38 550 vårdplatser

Diagram 10.2 Fördel- Várdplatser i Iandstingsdrivna enheter ning av vårdplatser i somatisk långtidssjukn primärkommunala enheter vård på olika vårdnivåer och huvudmän ›- enskilda vårdhem i procent

Mest vårdplatser i centrala sjukhem Inom den somatiska lângtidssjukvârden har de olika vârdniváema/ institutionerna indelats enligt följande: K l = lângvârdskliniker K 2 = centrala sjukhem S = perifera och lokala sjukhem Drygt 17 % av långvårdsplatserna var K l-platser, ca 46 % K 2och ca 32 % S-platser. Vid 10 enheter med blandad vårdnivå platser (K l + K 2) uppgick antalet vårdplatser till drygt 4 % av totala vårdplatsantalet. (Diagram 10.2) I läkarprognosutredningen (SOU 1961: 8) föreslogs ett várdplatsantal, som i förhållande till totalantalet uppgick till vid kliniker 5 %, vid centrala sjukhem 30 % och vid perifera eller lokala sjukhem med Splatser 65 %. Fördelningen den l oktober 1975 avviker rätt väsentligt från läkarprognosutredningens förslag. Det kan nämnas att socialstyrelsen i sitt förslag till principprogram för lângtidssjukvárd âr 1974 förutsatt, att en fortsatt utbyggnad av lángtidssjukvârden inriktas på att åstadkomma en sådan dimensionering och lokalisering av sjukhemsresurserna, att hjälpbehoven i största möjliga utsträckning kan tillgodoses inom primärvården. Vårdplatsökningen under den närmaste framtiden kommer under sådana för-

254 Sjukvården SOU 1977: 98

hâllanden främst att gälla platser vid de lokala sjukhemmen i de olika primärvårdsområdena motsvarande ovannämnda perifera och Iokala sjukhem.

Mer än hälften av enheterna hade högst 75 vårdplatser Enkätundersökningen har besvarats av sammanlagt 435 långvårdsenheter (sjukhusklinik eller sjukhem), 1200 avdelningar med 37 039 vårdplatser. Härav var 362 enheter med tillhopa 33 917 vårdplatser landstingsdrivna, 23 enheter med 1 159 vårdplatser primärkommunala och 50 enheter med 1963 vårdplatser enskilda! I undersökningen ingår 59 enheter med sammanlagt 6461 K l-platser, 118 enheter med sammanlagt 17155 K Z-platser, 248 enheter med sammanlagt 11803 S-platser samt 10 enheter med både K 1- och K 2-platser, sammanlagt 1 620. Det fanns förhållandevis rätt många små enheter. Mer än hälften av alla enheter hade högst 75 vårdplatser. Det sammanlagda antalet vårdplatser i dessa omfattade omkring 1/4 eller ca 26 % av totalantalet vårdplatser. Antalet enheter med vårdplatsantal mellan 76 och 200 uppgick till sammanlagt ca 36 % av samtliga enheter och omfattade drygt hälften av hela antalet vårdplatser. För 6 % av samtliga långvårdsenheter översteg antalet vårdplatser 200. Dessa inrymde nära 1/4 eller ca 23 % av hela antalet vårdplatser. Det fanns 18 enheter med 201-300 vårdplatser, motsvarande 12 % av det sammanlagda platsantalet och 9 enheter med 301 vårdplatser eller flera, motsvarande 11 % av det totala platsantalet. Fyra enheter hade vardera mellan 601 och 700 vårdplatser med tillsammans 2561 vårdplatser, motsvarande närmare 7 % av samtliga. Drygt två tredjedelar av vårdplatserna fanns i avdelningar med högst 30 vårdplatser och något mer än en femtedel i avdelningar med 31-50 vårdplatser. Antalet stängda avdelningar uppgick till sammanlagt 39 i hela riket i 22 landstingsdrivna enheter. Antalet vårdplatser i de stängda avdelningarna var 1057. Dessa avdelningar ingår inte i undersökningen. Antalet vårdplatser på stängda avdelningar var störst i Stockholms län (298 vårdplatser), Göteborgs och Bohus län (258 platser) samt Västmanlands län (161 platser).

Gemensamma resurser med vårdcentral/läkarstation eller ålderdomshem -—— Nya utvecklingslinjer för öppen vård - primärvård och för somatisk långtldssjukvård innebär att lokala resurser skapas och samordnas. Enligt socialstyrelsens principprogram för långtidssjukvård planeras ‘ Med landsting avses och byggs de nya sjukhemmen ofta i anslutning till vårdcentral/läkarhär och i fortsätt- station. för och sam- Härigenom skapas förutsättningar samordning ningen även Göteborgs, Malmö och verkan, när det gäller värd och omvårdnad. Gotlands kommuner. Av materialet framgår att 154 lángvårdsenheter hade nära anknyt-

SOU 1977: 98 Sjukvården 255

ning till vurdcentral eller läkarsration. Detta innebär att ca 36 % av sjukhemmens vårdplatser hade tillgång till öppenvårdsresurser. Av de 154 enheterna var 144 landstingsdrivna, 2 primärkommunala och 8 enskilda vårdhem. Gemensamma resurser med vårdcentralen/läkarstationen utnyttjades av totalt 140 enheter varav 133 landstingsdrivna, 2 primärkommunala och 5 enskilda vårdhem. De resurser som främst utnyttjades gemensamt var läkare och viss annan personal t. ex. kurator och sekreterare, sjukgymnastikavdelning, arbetsterapiavdelning, röntgen, laboratorium, EKG och städcentral. Förlagda i anslutning till eller i omedelbar närhet av ålderdomshem var 90 sjukhem, sjukavdelningar vid ålderdomshem och enskilda vårdhem, varav 60 landstingsdrivna, 20 primärkommunala och 10 enskilda vårdhem. Gemensamma resurser med ålderdomshemmet utnyttjade sammanlagt 71 enheter, varav 42 landstingsdrivna, 20 primärkommunala och 9 enskilda vårdhem. Det gällde främst läkare och viss annan personal, t. ex. sjuksköterska, sjukgymnastikavdelning, arbetsterapiavdelning, röntgen, laboratorium, hårvård, fotvård, kök, tvätt, städcentral, samlingssal och underhållning. Två kliniker för långvarigt kroppssjuka vid lasarett uppgav, att ålderdomshem fanns i omedelbar närhet av lasarettet. Ålderdomshemmen utnyttjade i dessa fall vissa av lasarettets resurser. Läkare vid kliniken hade t. ex. hand om sjukvården vid ålderdomshemmet, provtagningar kunde utföras på långvårdsklinikens mottagning och vårdtagare på âlderdomshemmet kunde vara inskrivna vid långvårdsklinikens avdelning för dagsjukvård.

Platsbeläggningen inom den somatiska långtidssjukvården Tre fjärdedelar av avdelningarna (med 27 220 vårdplatser) var belagda till 100-104 %, 20 avdelningar med 556 vårdplatser till 105- 109 % och 27 avdelningar med 696 vårdplatser till 110 % eller däröver. Den största överbeläggningen procentuellt sett förekommer alltså vid avdelningar med litet platsantal. Överbeläggning, mätt i procentuella andelen vårdavdelningar med en beläggning av 100 % eller mera redovisas mest i Gävleborgs (95 %), Jönköpings (94 %) och Kronobergs (93 %) län. Avdelningar med lägre beläggning finns särskilt i Västernorrlands (25 %) och Kristianstads (21 %) län.

Nära 14 000 väntade på plats Antalet patienter, som väntade på plats till och inom långvården den l oktober 1975, uppgick enligt enkätsvaren till totalt 13 904 (tabell A 10.1). Mer än 10 000 av dem var 70 år och äldre. Nära 1 300 väntade på omplacering inom långtidssjukvården, t. ex. från klinik till sjukhem eller tvärtom. Drygt 4 000 eller 30 % var patienter inom somatisk akutvård, därav hälften på medicinklinik. Inom psykiatrisk vård vistades nära 700 patienter och i ålderdomshem drygt 2 100.

256 Sjukvården SOU 1977: 98

40- °/o

T 30

20-

10*

o 7 D i] D D

A B C D E F G H I K L Patienter som vistas på/i A Medicinklinik G Sjukhem för Iangvarigt kroppssjuka Diagram 10.3 Patien- B Kirurgklinik H Ålderdomshem ter uppförda på vänte- C Ortopedklinik I Egenbostad(inkI.servicehus) Iista till somatisk lång- D Lángvårdsklinik K Annat lidssiukvård fördelade E Annansomatiskklinik L Ej angivet efter var de vistades F Klinikellersjukhem 1975-10-01 iprocem för psykiatrisk vård

Den största gruppen, nära 4 800 eller drygt en tredjedel av hela antalet väntande patienter, vistades i sin egen bostad. (Diagram 10.3)

10.1.2 Rumsstandard m. m.

Två tredjedelar av vårdplatserna tagna i bruk 1965-1975 Nära två tredjedelar (64 %) av vårdplatserna togs i bruk under perioden 1965-1975 (t. 0. m. sept.) de flesta under åren 1970-1974. Av de 23 000 nya vårdplatserna åren 1965-1975 var ca 4200 i lasarettsanslutna kliniker (lángvårdskliniker), ca 12 000 i enheter med egen överläkare (centrala sjukhem), återstoden i lokala eller perifera sjukhem. Närmare 800 vårdplatser togs i bruk i enskild regi och något över 100 vårdplatser i primärkommunal regi. Vårdplatserna fördelade efter år när de togs i bruk framgår av tabell 10.1. Observera att uppgifter inte har lämnats beträffande samtliga vårdplatser. Minst 338 avdelningar med närmare 10000 vårdplatser har under perioden 1965-1975 (t. 0. m. sept.) varit föremål för om- eller tillbyggnad. Frågan har emellertid inte besvarats av alla. Sammantaget hade således minst 33000 vårdplatser tagits i bruk under den senaste tioårsperioden eller en stor del av äldre vårdplatser rustats upp under samma tid.

SOU 1977: 98 Sjukvården 257

Tabell 10.1 Vårdplatser i somatisk långtidssjukvård fördelade efter år då de togs i bruk År Antal vårdplatser Lands- Primär- Enskilda Totalt Procent tings- kommudrivna nala

1975 Summa 32 868 990 1 863 35 721 100 Totala platsantalet 1975-10-01 (35 428) (1 159) (1 963) (38 550) 0 T. o. m. 1975-10-01.

Nära hälften av rummen med 4 eller flera sängar

Av de i undersökningen ingående 36 649 vârdplatserna fanns en femtedel i enkelrum, mer än en fjärdedel i 2-bäddsrum, 4 % i 3-bäddsrum, 40 % i rum med 4 sängar och nära 8 % i rum med 5 eller flera sängar. Fördelningen av rummen efter platsantal framgår av följande sammanställning.

Mer än hälften hade endast tvättställ på rummet; 4 % saknade även detta Rummens standard har förutom i antalet sängplatser mätts efter tillgången till wc, tvättställ, bad/ dusch på rummen. Av 36 649 redovisade vårdplatser hade 2105 (6 %) tillgång till samtliga dessa bekvämligheter. De flesta (1 180) fanns i rum med 4 sängar. 8 % av dessa rum var försedda med bekvämligheterna. Nära 40 % av vårdplatserna (minst 14 500) hade wc och tvättställ. Vanligast var det i enkelrummen. Mer än hälften av dem hade sådana bekvämligheter.

258 Sjukvården SOU 1977: 98

Tillgång till enbart tvättställ i rummet var det vanligaste. Det gällde drygt 18 000 vårdplatser (50,3 % av samtliga). Mer än tre fjärdedelar av rum med 3 sängar var försedda med endast tvättställ. En liten del (ca 4 %) av vårdplatserna saknade helt wc, tvättställ osv. på. rummet. Det gällde framför allt rum med l, 2 och 4 sängar. Antal vårdplatser fördelade på rumsstorlek och förekomsten av wc, tvättställ och bad/dusch redovisas i tabell 10.2.

Möjlighet att ta med sig egna tillhörigheter vid 9!) % m avdelningarna Möjligheterna att skapa en hemliknande miljö hänger nära samman med möjligheterna att ha med egna tillhörigheter. Vid drygt 90 70 av avdelningarna, omfattande ungefär samma andel av vårdplatserna, uppgavs patienterna i varierande utsträckning ha möjlighet att ta med sig egna tillhörigheter. Det förekom i något större utsträckning vid dc enskilda vårdhemmen än vid de landstingsdrivna enheterna. Största antalet, sammanlagt ca 21000 patienter eller drygt hälften. hade egna kläder. Egen rullstol hade sammanlagt något över 4000 patienter; radio, TV och bandspelare hade ca 3 000, 1500 resp. 360 patienter. Egna tavlor och möbler hade 2 800 resp. 1 000 patienter. Bortsett från egna kläder var det således endast få patienter som hade med sig egna tillhörigheter. Inemot 21 000 patienter uppgavs vara rullstolsbundna men endast 4 000 hade egna rullstolar. l detta sammanhang bör det observeras att många institutioner är utrustade med rullstolar för patienterna, jfr avsnitt l0.1.4.

Lokaler för sjukgymnastik och arbetsterapi hos de flesta; träningslägenhet hos en tredjedel Av samtliga redovisade enheter hade ca 80 % särskild lokal för sjukgymnastik. Enheterna omfattade sammanlagt drygt 90 % av samtliga vårdplatser. Särskild lokal för arbetsterapi hade nära 90 % av enheterna (mot-

Tabell 10.2 Antal vårdplatser i somatisk långtidssjukvård fördelade efter rumsstorlek och standard

Sjukvården 259 SOU I977: 98

Träningslägenhet hade svarande ca 96 % av hela antalet vårdplatser). enheter (motsvarande 51 % av hela antalet vårdca 33 % av samtliga

platser). mellan de skilda huvudmännen visar, att de lands- En jämförelse hade procentuellt flest Ja-svar tingsdrivna enheterna genomgående vad gäller lokaler för arbetsterapi, sjukgymnastik och träningslägenhuvudmännen uppgav de enskilda vårdhemheter. Av de båda övriga än de primärkommunala enheterna, att särmen i större utsträckning fanns och även träningslägenhet. De skild lokal för sjukgymnastik hade högre frekvens Japrimärkommunala enheterna procentuellt svar än de enskilda vardhemmen i fråga om lokal för arbetsterapi.

fanns inte vid någon primärkommunal enhet. lrtiningsláigenhet att samtliga kliniker och nästan Fördelning pá várdniváer visar, centrala sjukhem hade särskilda lokaler för sjukgymnastik samtliga Vidare redovisades träningslägenhet av 72 % av samtoch arbetsterapi. centrala och ca 14 % av liga kliniker. ca 6-1 ‘/1 av samtliga sjukhem

pcrifera sjukhem.

10.1.3 Paticmerna inom långtidssjukvården

nämnts har ett huvudsyfte med undersökningarna varit Som tidigare som belyser patienternas situation och levnadsförhålatt få uppgifter, inom och hemsjukvård. I enkäten om den landen lângtidssjukvård somatiska inhämtades, förutom vissa basuppgifter långtidssjukvården om bl. a. rätt placering, vårdtider, omsåsom ålder och kön, uppgifter och vårdbehov i övrigt, konvårdnadsbehov, funktionsnedsättningar

takter med yttervärlden, sänggående.

Nära 36 200 patienter redovisade 1975-10-01

redovisades från 1 187 avdelningar med sammanlagt 36 649 Patienterna Antalet var totalt 36182 den l oktober 1975. vårdplatser. patienter De fördelade pâ följande sätt. sig på enheter och vårdniva

Primär- Enskilda Totalt Enhet/ Landstingsvårdnivä drivna kommunala

6 374 — — 6 374 K l

Nära 90 % över 70 år

var 86 % 70 år eller äldre, 55 % 80 år Av de redovisade patienterna och däröver. 10 % var mer än 90 år. Mindre än 2 % var under Drygt 50 år. (Tabell 10.3) Det är således ett förhållandevis ringa antal personer i medelålders och yngre åldrar som vårdas inom lângtidssjukvården. 357 personer

260 Sjukvården SOU 1977: 98

Tabell 10.3 Patienter i somatisk långtidssjukvård den 1 oktober 1975 fördelade efter kön och ålder Ålder Antal Procent Män Kvinnor Båda könen Män Kvinnor Båda könen

eller 1 % är mellan 40 och 50 år, 149 (0,4 %) mellan 30 och 40 år. Kvinnorna dominerar och utgör två tredjedelar av patienterna, sär- Diagram 10.4 Patienter i sonmtisk skilt markant är detta förhållande i de högre åldrarna. Av hela anlångtidsvârd fördelade efter talet 90-âringar och äldre var ca tre fjärdedelar kvinnor. I åldern 80kön och ålder den 1 90 år är kvinnorna mer än dubbelt så många som männen. (Diagram oktober 1975 i procent 10.4) 20 °/o

E

Kvinnor

E Män

10-

5-

mmmmâ-iä-u

o K... i IJ-I

-39 40—— 45- 50- 55- 60- 65~— 70- 75- ,80- 85—— ’90’—— 95—— Ålder

44 49 54 59 64 69 74 79 84 89 94 w

SOU 1977: 98 Sjukvården 261

följer mönstret för hela befolkningen men skill- Könsfördelningen naden i andel mellan män och kvinnor är mera utpräglad i de högsta och de lägsta åldersklasserna inom den somatiska långtidssjukvården.

en av patienterna borde ha annan vård-

Drygt femtedel

eller boendeform En fråga i enkäten gällde om de som vårdades inom långtidssjukvârden kunde anses vara rätt placerade eller om de skulle kunna vistas inom andra vård- och boendeformer och därmed få bättre levnadsvillkor. Totalt ca 22 % av patienterna bedömdes ha en felaktig placering. För ca 12% var det fråga om en omplacering inom (4 500 patienter) Man ansåg en överflyttning från klinik till sjuklångtidssjukvården. hem eller från ett sjukhem till ett annat önskvärd. Av återstående drygt 9 % av hela antalet inskrivna patienter avsåg 3,5 % (l 300) patienter som skulle ha kunnat skrivas ut till egen bostad och 5% (l 800) till ålderdomshem. (Tabell A 10.2) Andelen patienter, som skulle kunna skrivas ut från den vårdform de togs om hand i till en för dem bättre vård- eller boendeform, var högst i Västerbottens län, 37 % av totala antalet inskrivna patienter, lägst i Västmanlands län (6 %). Det procentuellt sett största behovet av omplacering till egen bostad angavs i Stockholms och Kalmar läns landsting samt i Malmö kommun. Flera orsaker angavs till att återplacering i eget hem inte kunnat ske. En tredjedel av patienterna uppgavs sakna lämplig bostad. Andra skäl uppgavs vara otillräcklig hemsjukvård, brist på social hemhjälp samt att patienten inte ville flytta. För högst 135 patienter fanns mer än en orsak till att patienten inte kunde återvända hem.

Hälften av patienterna hade ingen bostad att återvända till Enkäten innehöll en fråga om i vilken utsträckning patienterna hade kvar sin bostad. Frågan besvarades inte av alla. Ca hälften av antalet inom varje sjukvårdsområde och vårdnivå inom området vid patienter de avdelningar, som besvarat frågan, hade ingen bostad kvar. Av patienter på kliniker var det 36 %, på centrala sjukhem 50 % och lokala sjukhem 61 %. (Tabell A 10.3)

Mer än en fjärdedel hade 2-4 års vårdtid Beträffande en fråga om vårdtidens längd inkom redovisning för 36 008 inskrivna patienter, av dessa hade den 1 oktober 1975 108 (0,3 %) en vårdtid på 20 år eller mera. Drygt 600 hade en vårdtid mellan 10 och 20 år, närmare 4 000 en vårdtid på 5-9 år. Patienterna fördelade efter vårdtidens längd redovisas i tabell 10.4. Kvinnorna hade längre vårdtid än männen. 45 % av kvinnorna och 35 % av männen hade en vårdtid på 2 år och däröver. Ett relativt större antal patienter med kortare vårdtider fanns på avdelningar med K l-platser än på avdelningar med S-platser.

262 Sjukvården SOU 1977: 98 Tabell 10.4 Patienter i somatisk långtidssjukvård fördelade efter den senaste vårdperiodens längd Vårdtidens Antal patienter Procent längd

Omvårdnadsbehov Ett försök att mäta patienternas behov av hjälp i vissa avseenden gjordes. Vid mätningen av omvårdnadsbehovet har använts ett system, som utarbetats vid Svartedalens sjukhem i Göteborg i samarbete med Spri. Systemet bygger på sjukvårdsbiträdets arbetsuppgifter med patienten, vars behov av hjälp framför allt avser måltider, personlig hygien, förflyttning och toalettbesök. Omvårdnadsbehovet skulle bestämmas med hänsyn till patientens normala omvårdnadsbehov. Vid undersökningen fördelades patienterna efter graden av omvårdnadsbehov på fyra olika grupper. Patienterna som tillhör 1 krägrupp ver minst omvårdnad, medan patienterna i grupp 4 har det största omvårdnadsbehovet. De fyra grupperna definieras enligt följande. Grupp 4: patienten matas under hela måltiden eller är sängliggande hela dagen Grupp 3: övre eller nedre toalett utföres av 2 sjukvárdsbiträden patienten placeras vid måltid eller assisteras/kontrolleras vid måltid patienten tas upp av 2 sjukvårdsbiträden patienten är inkontinent eller behöver hjälpas till, på och från toalett av 1-2 sjukvårdsbiträden Grupp 2: övre eller nedre toalett utföres av 1 sjukvårdsbiträde eller patienten tas upp av l-2 sjukvârdsbiträden Grupp 1: övriga (minsta omvårdnadsbehovet) Uppgifterna som kommit fram vid tillämpningen av detta system måste bedömas med viss försiktighet. Psykiska faktorer som inverkar på omvârdnadsbehovet har t. ex. inte tagits upp i detta sammanhang. Vidare har redovisningen med utgångspunkt från enkätfrågorna gjorts av skilda befattningshavare på de olika avdelningarna.

Störst omvårdnadsbehov hos de äldsta och de yngsta I denna del av undersökningen klassificerades 35 554 patienter efter

Sjukvården 263 SOU 1977: 98

35 % av patienterna fördes till vardera omvårdnadsbehovsgrupp. Drygt 1. grupperna 4 och 3, till grupp 2 nära 18 % och 11 % till grupp Som framgår av tabell 10.5 hade de äldsta och de yngsta det största Av åldersgruppen 90 år och äldre har 43 % förts omvårdnadsbehovet. 15-24 år 71 % och av åldersgruppen till grupp 4, av åldersgruppen under 15 år 88 %. mellan de olika sjukvårdsområdena finns Några större skillnader andelen patienter i behovsgrupperna inte i fråga om den procentuella 3 och 4. Spännvidden varierar mellan 46 % (Norrbottens län) och 23 % kommun) i grupp 4 samt mellan 44 % (Gävleborgs län) och (Gotlands har mellan 30 31 % (Göteborg) i grupp 3. Flertalet sjukvârdsområden 3 och 4. Större skillnader kan och 40 Ci patienter i vardera grupp 1 och 2. I grupp 1 redovisades som konstateras beträffande grupperna län) och som minst 5 % mest nära 18 72 av patienterna (Stockholms 2 varierar mellan 28 % (Gotlands kommun) (Norrbottens län). Grupp och 10 % (Jämtlands län). En jämförelse mellan olika huvudmän visar, att de primärkommuden andelen och enskilda vårdhem den nala enheterna har högsta minsta andelen patienter i grupp 4 (39 resp. 24 %).

Både somatisk och psykisk funktionsnedsättning för närmare

hälften av patienterna

bero på övervägande eller För 47 % av patienterna angavs vårdbehovet somatisk funktionsnedsättning, för 7 % psykisk funktionsnedenbart (46 %) uppgavs både somatisk och sättning. För många av patienterna psykisk funktionsnedsättning som orsak till vârdbehovet. visar inga märkbara skillnader Fördelningen på sjukvårdsområdena Från enheter redovisades en mellan olika områden. primärkommunala större andel patienter med enbart psykisk funktionsnedsättning (16 %) eller med både somatisk och psykisk funktionsnedsättning (55 %). Vid de enskilda vârdhemmen var förhållandet tvärtom. Där uppgavs funktionsnedsättning i 58 % av fallen, vârdbehovet bero på somatisk funktionsnedsättning i 5 % och på både somatisk och psypå psykisk kisk funktionsnedsättning i 37 % av fallen.

Tabell 10.5 Patienter i somatisk långtidssjukvård fördelade efter ålder och omvårdnadsbehovsgrupp

Procentuell fördelning

290 349 l 029 2l,9

xl-{900

264 Sjukvården SOU 1977: 98

Ca 58 % av patienterna rullstolsbundna

Nära 2l 000 patienter eller ca 58 % av samtliga var rullstolsbundna. Av de rullstolsbundna måste patienterna 18 600 ha hjälp för att komma i och ur rullstolen. Knappt 5 % var svårt synskadade, dvs. blinda eller saknade ledsyn. Ca 3 70 av patienterna hade så grav hörselnedsättning att det inte var

möjligt att med tal kommunicera med dem. Man kan anta att det utöver dessa blinda och döva patienter finns ett stort antal patienter med mindre svåra syn- och hörselnedsättningar. Drygt 14 % av patienterna hade afasi eller liknande talrubbningar som gjorde det svårt att förstå deras tal. Av dessa var det drygt l 100 patienter som behövde för behandling sin talrubbning, men endast 644 av dem fick sådan behandling.

Nära en tredjedel av patienterna relativt matas; få medvetslösa

Av 36 118 patienter, för vilka uppgifter om matning m. m. finns, måste en tredjedel (ll 617) få hjälp med matning. Ett mindre antal (l 442; 4 %) kunde enbart dricka, dvs. inta flytande föda. Relativt få patienter (1,9 %) fick vätska och näringstillförsel enbart via sond och 0,4 % enbart via dropp. samt vätske- och Sondmatning näringstillförsel via dropp förekom mest vid långvårdskliniker. Andelen som fick patienter hjälp på angivet sätt var i stort sett densamma för landstingsdrivna. primärkommunala och enskilda enheter. 386 Sammanlagt patienter uppgavs vara medvetslösa.

Över 80 % behöver hjälp vid sänggående

Ett mätt pä handikapp och vårdbehov är i vilken utsträckning patienterna behöver hjälp vid sänggäende. Av stor för betydelse patienternas levnadsförhållanden är i vilken grad de själva kan bestämma, när de skall lägga sig, och om de har att vila under möjlighet dagen för att senare t. ex. kunna se på TV eller delta i aktivitet av något slag. För att kunna belysa dessa förhållanden inhämtades vissa allmänna uppgifter om patienternas sänggående m. m. Av svaren från l 187 avdelningar med 36 649 vårdplatser framgår att 84 % (30 275) av patienterna inte kunde klara att klä av sig och lägga sig utan hjälp. Ca 10600 (29 %) behövde av en nära hjälp person, 19000 (52 %) av två och personer ca 900 (3 %) av mer än tva personer. (Diagram 10.5)

Vid landstingens enheter behövde sammanlagt ca 28 000 (84 %) av patienterna hjälp vid sänggående, vid de primärkommunala enheterna sammanlagt drygt l 000 (93 %) och vid de enskilda vårdhemmen något fler än l 200 (67 %). En fråga om patienten kunde få hjälp att lägga sig under dagen och sedan vara uppe på kvällstid besvarades jakande av nära tre fjärdedelar av avdelningarna (motsvarande 26 000 vårdplatser). Något mer än en femtedel av avdelningarna svarade undantagsvis (9000 vård-

SOU 1977: 98 Sjukvården 265

0/o 601

50-

40-

30-

20-

10 Diagram 10.5 Patienter i somarisk långtidsvård fördelade efter I’-T antal personer som biträder vid säng- Inte 1 person 2 per- Mer än gåender 1975-10-01 i någon soner 2 personer procent

platser) och 44 avdelningar med drygt l 300 vårdplatser svarade nej”. Enligt personalens uppfattning var det ca 4240 patienter (ca 14 %), som måste läggas till sängs tidigare än som var önskvärt med hänsyn till patienternas tillstånd och egna önskemål. (Diagram 10.6)

Diagram 10.6 Antal Regelbundet varje dag | ] patienter i somatisk långtidssjukvård som Regelbundet men ej varje dag måste lägga sig tidigare än personalen bedömde önskvärt 1975-10-01 ibland men ej regelbundet I I I I r Antal 0 500 1000 1 500 2000 patienter

Det fanns avdelningar där det ofta förekom att patienter som behövde hjälp inte fick komma upp alls under hela dagen, även om personalen bedömde det önskvärt med hänsyn till patienternas tillstånd och egna önskemål. Vid vissa avdelningar som hade patienter som behövde hjälp av mer än två personer vid sänggáendet, fick patienterna inte komma upp alls lördagar och söndagar.

Tre fjärdedelar får inte vistas ute så mycket som önskvärt Det är angeläget ur hälso-, rehabiliterings- och trivselsynpunkt för patienterna att få vistas ute. En fråga ställdes om patienterna med hänsyn till husets eller klinikens utformning och omgivning kunde vistas ute om vädret tillåter. Sá gott som samtliga avdelningar (98 %) besvarade frågan jakande. Lägsta andelen ”ja”—svar (93 %) lämnades

266 Sjukvården SOU 1977: 98

av blandade kliniker. Ett 30-tal avdelningar med 800 vårdplatser besvarade frågan med nej. Även om således husets utformning och omgivning tillät att patienterna fick vistas ute, var det endast en mindre del som kunde utnyttja detta. En fråga ställdes om patienterna fick vistas ute så mycket som personalen bedömde önskvärt med hänsyn till patienternas tillstånd och egna önskemål. Drygt en fjärdedel av avdelningarna (med 9 300 vårdplatser) besvarade frågan med ja. På avdelningar med sammanlagt något mer än 26 000 vårdplatser fick patienterna således inte vistas ute i önskvärd utsträckning. Vidare ställdes en fråga om anledningen till att patienter inte kunnat vistas ute så mycket som personalen bedömt önskvärt. Av 793 avdelningar med 25 500 vårdplatser angavs ”personalbrist” som orsak. Det var främst K 2-kliniker (13 250 vårdplatser). 200 sjukhemsavdelningar med drygt 6000 vårdplatser angav denna orsak. Byggnadens eller omgivningens utformning angavs av 245 avdelningar (7 500 vårdplatser), brist pâ lämpliga kläder, uterullstolar el. dyl. av 65 avdelningar (2100 vårdplatser), annan anledning av 52 avdelningar (1700 vårdplatser).

Stimulerande aktiviteter vid så gott som samtliga avdelningar Kulturella och andra stimulerande aktiviteter är av stor betydelse för livskvaliteten för långvårdens patienter. Frågor ställdes därför om förekomsten av sådana aktiviteter i olika former utöver radio- och TVprogram. Av svaren framgår att stimulerande aktiviteter förekom vid nästan samtliga av de 1 172 avdelningar som besvarade frågan. Tjugotre avdelningar uppgav sig inte ha några stimulerande aktiviteter. Några större skillnader mellan vårdnivâer eller mellan olika huvudmän fanns inte. Förekommande aktiviteter m. m. framgår av tabell 10.6.

Tabell 10.6 stimulerande aktiviteter inom den somatiska långtidssjukvårdens olika avdelningar

Slag av verksamhet Antal avdelningar fördelade efter förekomst av stimulerande aktiviteter Oftare än 2 ggr/mån.- Varannan mån. l gång/halvår- Mera sällan än 2 ggr/mån. varannan mån. -1 gång/halvår 1 gång/år en gång om året Antal % Antal ‘X, Antal % Antal Z Antal %

Studiecirkel 422 30 3 27 ——- — 36,0 2,6 0,3 2,3 Annan gruppverksamhet 412 56 20 17 — — 35,2 4,8 1,7 1,5 Musik, teater, film, föredrag, etc. 393 33,5 533 45,5 393 33,5 288 24,0 4 0.3 Gudstjänster eller andaktsstunder 685 58,4 426 36,3 57 4,9 24 2,0 1 0,1 Studie- eller nöjesbesök i grupp 66 5,6 137 11,7 179 15,3 507 43,2 4 0,3 Annan verksamhet 303 25,8 97 8,3 96 8,2 127 10,8 l 0,1

Anmärkning: Samma avdelningar kan ingâi flera kolumner på samma rad.

Sjukvården 267 SOU 1977: 98

hade till bibliotek, dock i Två tredjedelar av patienterna tillgång vid sjukhem än vid avdelningar inom övriga vårdmindre utsträckning nivåer. Detsamma gällde primärkommunala enheter vid en jämförelse mcd övriga enheter. femtedelar av patienterna hade tillgång till bokvagn. Drygt fyra Även här hade avdelningar med S-platser mindre tillgång än övriga vårdnivåer. En mellan olika huvudmän visar att landsjämförelse hade bäst och enskilda vårdhem sämst tillgång till boktingens enheter vagn. 60% av patienterna till någon I genomsnitt hade inemot tillgång form av annan biblioteksservice, t. ex. talböcker, talband, bandspelare, högläsning och grammofonskivor. Även för bokláda, taltidningar, dessa former av biblioteksservice gällde att sjukhemmen hade sämre än övriga. Landstingens enheter hade bättre service än övriga tillgång huvudmäns enheter.

Personliga tjänster utöver vård och behandling

För att i någon mån få belyst om patienterna kan få personlig hjälp utöver vård och behandling, ställdes några frågor. Av svaren framgår att patient som önskar och behöver får hjälp ofta av personalen med telefonsamtal vid 82% av avdelningarna (motsvarande 30 200 vårdplatser). Det förekom ibland på 17 % och sällan på något mer än 1 % av avdelningarna. I samma omfattning fick patient, som önskade och behövde, hjälp av personalen för att röka. Patienter fick ”ofta” att uträtta mindre ärenden hjälp av personalen inom eller i närheten av sjukhuset vid 60 % av avdelningarna (motsvarande 22 000 vårdplatser). 34 % av avdelningarna uppgav att patienterna fick hjälp ”ibland” och 7 % ”sällan. med högläsning (tidningsläsning etc.) fick patienterna ”ofta” Hjälp vid 20 %, ”ibland” vid 42 % och sällan vid 38 % av avdelningarna. med brevskrivning lämnades inte i samma utsträckning. 42 % Hjälp av avdelningarna uppgav att patienter, som önskade eller behövde, fick med brevskrivning. Vid 41% av ”sällan” hjälp av personalen avdelningarna lämnades hjälp ”ibland”, vid 17 % ofta.

Individuella behandlingsprogram vid mindre än hälften av avdelningarna Individuella för patienter (planer för vården och behandlingsprogram behandlingen en tid framåt, omfattande samordning av vård, sjukm. m.) utformas ”alltid” vid 42 % av avdelgymnastik, arbetsterapi ningarna (motsvarande 14 800 vårdplatser), ibland vid 30% och aldrig vid 28 % av avdelningarna.

Nästan samtliga patienter kan få synskärpe- och hörselkontroll

Så gott som samtliga patienter (96 %) hade möjlighet till synskärpekontroll. Lägre andel redovisades för landstingsdrivna S-platser (92 %)

268 Sjukvården SOU 1977: 98

och enskilda vårdhem (90 %). I stort sett gällde detsamma i fråga om möjligheterna att vid behov få ögonkonsultation. Av l 173 avdelningar med 36189 vårdplatser svarade 94 %, att patienterna vid behov kunde få hörselkontroll av specialist. Även i fråga om hörselkontroll var andelen lägre för landstingsdrivna med sjukhem S-platser och enskilda vårdhem.

Tandvård fär drygt 80 % En fråga om patienterna vid behov kan få tandvård (regelbunden kontroll och behandling) besvarades jakande av drygt 80 % av 1 176 avdelningar (motsvarande 36 255 vårdplatser), som besvarat frågan. Landstingsdrivna sjukhem och primärkommunala enheter låg här lägst (73 resp. 74 % av vårdplatserna). Frågan besvarades nekande av 227 avdelningar med 6 577 vårdplatser.

Behandling av talrubbning En fråga om behandling av talrubbning besvarades av 487 avdelningar med sammanlagt 16 645 vårdplatser. Vid 31 % av avdelningarna utfördes behandlingen av logoped, vid 8 % av logopedassistent. Vid 44 % av avdelningarna (8000 vårdplatser) utfördes behandlingen av arbetsterapeut.

Nära 13 % hade ingen kontakt utanför institutionen I undersökningen skulle anges hur många patienter som bedömdes ha regelbunden (minst en gång i månaden) kontakt (besök, telefonsamtal, brev) med vänner och anhöriga utanför institutionen. Av svaren framkom att nära 13 % av patienterna inte hade sådana kontakter. Största andelen (18 %) redovisades för Göteborgs och Bohus län (exkl. Göteborg), lägsta (6,5 %) för Blekinge län. Förhâllandevis något fler patienter vid långvârdsklinikerna än på övriga enheter bedömdes ha kontakter utanför institutionen.

Ca 5 000 patienter hade haft permission

I enkäten ställdes frågan hur många patienter som haft ”permission” — som termen lyder inom sjukvården - under den fyraveckorsperiod som föregick tidpunkten för besvarandet av enkäten, t. ex. för att komma hem till bostaden över en helg. Undersökningen visar, att ca 5 000 patienter eller 14 % av samtliga haft permission. Vissa skillnader mellan vårdnivåerna fanns, som framgår av följande tablå.

Vårdnivå Antal patienter Procent av hela

SOU 1977: 98 Sjukvården 269

Pâ drygt 90 % av samtliga avdelningar svarade man att ytterligare 10500 patienter skulle ha kunnat beredas permission. Andelen ja-svar var något lägre vid lokala och perifera sjukhem än vid avdelningar med Kl och K Z-platser. Den vanligaste orsaken var, som framgår av följande tablå, att patienten inte kunnat få hjälp av anhörig.

Patienter har inte kunnat beredas permission Antal patienter därför att de inte kunnat få hjälp av anhörig 7 825 hade lämplig bostad 717 kunnat få transport genom landstingets

Som exempel på annan anledning angavs främst att patienterna inte ville eller vågade, att avståndet till anhöriga var för langt, att anhöriga saknades eller att initiativ inte tagits från vare sig patient eller anhörig.

Två tredjedelar av patienterna utförsäkrade Totalt var ca 68 % av patienterna utförsäkrade från den allmänna försäkringens sjukhusvårdsersättning när enkäten gjordes och fick således själva betala avgiften för sjukhusvârden. Med utförsäkrad avses att en pensionär uppburit sjukhusvârdsersättning under längsta möjliga tid, sammanlagt 365 dagar efter pensioneringen. Vid avdelningar med K 1platser var det ca 52 %, vid avdelningar med K 2-platser ca 71 och vid avdelningar med S-platser ca 72 % av patienterna som var utförsäkrade. Andelen utförsäkrade i sjukvârdsområdena varierade mellan högst 78 % (Malmöhus län) och lägst 54 % (Gävleborgs län).

Besökstid veckans alla dagar vid de flesta enheter

Alla enheterna hade besökstid minst tre dagar i veckan. De flesta enheterna (ca 93 %) hade besöksmöjlighet alla dagar i veckan. Vårdplatsantalet i dessa enheter uppgick till 35 038 eller ca 95 % av samtliga de i detta sammanhang undersökta 37 039 vårdplatserna. Av samtliga enheter angav 23 % (motsvarande ca 17 % av hela antalet vârdplatser) en besökstid, som understeg 3 timmar per besöksdag. Mer än 6 timmar per besöksdag uppgav ca 30 % av enheterna (ca 23 % av hela antalet vårdplatser). Ca 36 % av samtliga enheter, motsvarande ungefär hälften av hela antalet vårdplatser, angav besökstider mellan 5 och 6 timmar per besöksdag. 91 % av enheterna hade besökstid på kvällarna. Ca 90 % av samtliga enheter uppgav att det fanns möjligheter till besök utöver fastställd besökstid. Besöksmöjligheter för barn under 12 år fanns vid 83 % av samtliga enheter (motsvarande 86 % av hela antalet vårdplatser).

270 Sjukvården SOU 1977: 98

Inte alltid särskild tillsyn eller övervakning av svårt sjuka eller döende I enkäten ställdes frågan om personal brukar avdelas eller extra personal tillkallas för särskild tillsyn eller övervakning av svart sjuka eller döende patienter när anhöriga ej är närvarande. En tredjedel (motsvarande 12100 vårdplatser) av de 1163 avdelningar som besvarat frågan uppgav att så skedde under dagen ”oftast”. drygt hälften (18600 vårdplatser) svarade ”ibland” och 15% (5 300 vårdplatser) aldrig. Procenttalen var i stort sett desamma för särskild tillsyn eller övervakning under natten. Långvârdskliniker och centrala sjukhem hade en högre andel av personal för särskild tillsyn än avdelningar med S-platser. Primärkommunala sjukavdelningar hade en lägre andel än övriga huvudmän. Avdelningar med patienter på särskilda övervakningssalar fanns i nio län. Det rörde sig om 21 avdelningar med 211 vårdplatser och 212 patienter.

En femtedel av antalet avlidna hade dött inom långtidssjukvården

Antalet patienter som avlidit vid samtliga enheter för långvarigt kroppssjuka drivna av landsting, primärkommuner och enskilda var sammanlagt 18 502 under år 1974. Den procentuella andelen avlidna inom långtidssjukvården av hela antalet avlidna varierar i de olika sjukvårdsområdena mellan lägst 14,4 i Skaraborgs län och högst 30,3 i Uppsala län. (Diagram 10.7)

Dagsjukvård Dagsjukvård är ett viktigt komplement till den slutna vården. Den innebär att en person som behöver viss sjukvård i stället för att vara helt intagen vistas i sin bostad och kommer till lángvârdsenheten en eller flera dagar i veckan för funktionsuppehållande behandling och Diagram 10.7 Antalet En kan i allmänhet användas för två eller träning. dagsjukvârdsplats patienter som under år I975 avlidit vid enhe- flera patienter. ter för långvarigt Dagsjukvård bedrevs vid 81 landstingsdrivna enheter den l oktober kroppsjuka i relation 1975. Antalet vårdplatser för dagsjukvârd var då totalt 1016, antalet till sanztiigtz avlidna -- .sjukvårdsonzrådesvis inskrivna patienter 2184. l-lärav svarade sjukvårdshuvudmännen i de

30 °/o

20 -

0 v sjukvards- CABACIEWKOGFSDLZUTOBDHXNMMGMPYR omrâde

SOU 1977: 98 Sjukvården 271

Antal

700W

500‘

400-

300-

100-

n “Eh

“n m-n n sjukvards- 0 ABCDE FGH |K LMNOPRSTUWXYZACBDMMOGomréde Patienter vårdplatser

l: E

tre storstadsområdena för drygt 51% av antalet inskrivna patienter. Diagram 10.8 Vård- - platser och patienler i dagsjukvârd

(Dmgm_m JOBB) __ _ D _ __ N __

Dagsjukvard ar en relativt ny vardform och 1 allmanhet annu ratt v,d1a,,d5,,-,,gsd,,-,,,,,, i de olika varierade enhet 1975-10-01 — outvecklad. Omfattningen sjukvårdsområdena S’-kvardmmmdems kraftigt. I fyra sjukvårdsområden bedrevs inte någon dagsjukvård alls.

10.1.4 Tekniska hjälpmedel för personal och patienter Enkäten innehöll en fråga om det i de gemensamma utrymmena för - eller - fanns hörselvarje långvârdsenhet samlingssalar dylikt slingor, hörstavar, bandspelare för avlyssning av talband och andra kollektiva hjälpmedel.

Kollektiva hörhjälpmedel saknas på många håll Endast vid en mindre del av enheterna ansåg man att utrustningen var tillräcklig i fråga om hörselslingor (12 %) och hörstavar (11 %). Tillräckligt med bandspelare ansågs finnas på 42 % av enheterna. Hörselslingor saknades helt för 72 %, hörstavar för 77 % och bandspelare för 39 % av samtliga enheter. Det förelåg betydande skillnader mellan olika sjukvårdsområden i fråga om tillgången på nu angivna hjälpmedel.

Tekniska hjälpmedel i varierande utsträckning på avdelningarna Frågorna i enkäten gällde också avdelningarnas tillgång till kollektiva rullstolar, handikappanpassade sittmöbler, bandspelare, hörselslingor och en del andra hjälpmedel. Enligt svar från l 186 avdelningar med 36 619 vårdplatser fanns rull-

272 Sjukvården SOU 1977: 98

stolar för patienterna utom vid 3 avdelningar med sammanlagt 35 vårdplatser. Vid 58 % av avdelningarna ansåg man att antalet rulistolar var tillräckligt, vid 30 % ansågs att antalet inte alltid var tillräckligt. Vid 13 % av avdelningarna ansågs antalet otillräckligt. Det var främst primärkommunala enheter som hade otillräckligt antal rullstolar (26 %). Handikappanpassade sittmöbler (extra höga stolar, coxitstolar m. m.) fanns pá 63 % av avdelningarna (motsvarande 66 % av vårdplatserna). Vid 37 % av avdelningarna med 12 500 vårdplatser (34 %) angavs att sådana möbler inte fanns. Vid 58 % av avdelningarna ansågs att antalet handikappanpassade sittmöbler var tillräckligt, 26 % svarade ”inte alltid. För 16 % var antalet otillräckligt. Vid 73 % av avdelningarna (motsvarande 26000 vårdplatser) saknades helt bandspelare. 21% ansåg att antalet bandspelare på avdelningen var tillräckligt, 7 % att det var otillräckligt. På 13 % av avdelningarna var vissa gemensamhetsutrymmen tillräckligt utrustade med hörselslingor. På 84% (motsvarande 30000 vårdplatser) saknades hörselslingor. Patientlyftar fanns tillgängliga på avdelningar med sammanlagt ca 34500 patienter. Patientlyftar förekom mest vid landstingsdrivna enheter. I primärkommunala enheter hade 80 % av vårdplatserna och i enskilda vårdhem 76% tillgång till patientlyftar. Patientlyftar fanns mest på kliniker. Drygt 15 % av de avdelningar, som besvarat frågan, ansåg att antalet patientlyftar inte var tillräckligt. Det rörde sig om 5 500 patienter. Lika stor andel svarade, att antalet patientlyftar inte alltid var tillräckligt. Vid 60% av avdelningarna (motsvarande 21000 av patienterna) användes patientlyftarna ofta, 36% sällan. En mindre andel, 5% (motsvarande l 500 patienter), använde aldrig patientlyftarna. Det bör här observeras att frågan om användning av patientlyft måste ses mot bakgrund av patientbeläggning och vårdtyngd, vilket inte skett i detta sammanhang.

ABL-hjälpmedel för patienternas aktivering Tillgång till ADL-hjälpmedel för patienterna har stor betydelse för deras möjligheter att klara sig själva och vara aktiva förutsatt att patienterna kan träna sig att använda hjälpmedel. På frågan om patienterna stimuleras till egna aktiviteter t. ex. att äta och klä sig själva, ansåg man sig vid drygt tre fjärdedelar av avdelningarna och vårdplatserna göra detta ofta, vid ca en femtedel ibland och vid ca 3 % sällan. I fråga om tillgången på förflyttningshjälpmedel, hjälpmedel för hygieniska bestyr, på- och avklädning samt intagande av mat och dryck, ansåg mellan 80 och 90 % av avdelningarna att den var tillräcklig. Bland olika huvudmän hade enskilda vårdhem högsta och primärkommunala enheter lägsta andelen som svarade ”tillräckligt”. Beträffande hjälpmedel för läsning, skrivning och fjärrstyrning av

SOU 1977: 98 Sjukvården 273

Tabell 10.7 Tillgång till ABL-hjälpmedel för patienternas aktivering avdelningsvis, somatisk långtidssjukvård

Hjälpmedel Förekomst Tillräcklig Otillräcklig Saknas Avd. 3,”, Avd. /0 Avd. °,,

För förñyttning 995 84,4 182 15,4 2 0,2 För hygieniska bestyr 929 78,5 216 18,2 39 3,3 För pii- och avklädning 1 034 87,9 73 6,2 70 5,9 För intagande av mat och dryck 991 84,4 106 9,0 78 6,6 För läsning 884 75,6 108 9,2 177 15,2 För skrivning 785 68,4 33 2,9 329 28,7 För fjärrstyrning av egen TV 720 63,5 73 6,6 340 30,0

TV var andelen avdelningar som svarade tillräckligt” 76, 68 egen resp. 64 %. Variationerna mellan de olika svaren tillräckligt, ”otillräckligt” eller saknas framgår närmare av tabell 10.7. En förhållandevis stor andel av långvårdsplatserna saknade tillgång till aktivitetsstimulerande hjälpmedel. Det gällde främst läsning, 15 %, skrivning och fjärrstyrning för egen TV, vardera inemot 30 %. hjälpmedel av olika slag för kollektivt eller Tillgången på tekniska individuellt bruk visar genomgående att tillgången i allmänhet är mindre vid de små landstingsdrivna sjukhemmen än i övrigt.

10.2 Den vården

psykiatriska

En enkät om den psykiatriska långtidssjukvården genomfördes i socialregi i början av år 1976. Enkäten avsåg i första hand åldersstyrelsens pensionärer och förtidspensionärer som vårdades inom den psykiatriska vården och utgjorde till stor del samma frågor som användes i den i avsnitt 10.1 redovisade undersökningen om den somatiska långtidssjukvården. Syftet med undersökningen var för PU:s del främst att söka få belyst bl. a. vård och omvårdnad samt miljön för patienterna. Enkäten tillställdes samtliga psykiatriska kliniker, landstingens sjukhem för psykiskt sjuka, enskilda vårdhem för psykiskt sjuka, vissa ålderdomshem samt psykiatriska inackorderingshem (familjevårdsorganisationen). Inledningsvis bör det konstateras att enkäten inte besvarades av alla institutioner. Det föreligger således betydande brister i materialets nuvarande skick. Vidare har bland de enheter som besvarat enkäten på många punkter inga eller ofullständiga uppgifter lämnats. PU utgår från att enkäten blir föremål för vidare bearbetning och analyser inom socialstyrelsen. Av de i undersökningen ingående vårdenheterna har 369 enheter med l 266 avdelningar och tillsammans 33 500 vårdplatser besvarat en-

274 Sjukvården SOU 1977: 98 Tabell 10.8 Enheter som besvarat respektive inte besvarat enkäten om psykiatrisk vård Typ av enhet Besvarade enkäter Obesvarade enkäter Totalt En- Avdel- Vård- En- Avdel- Vård- En- Avdel- Vardheter ningar platser heter ningar platser heter ningar platser Sjukhusklinik 126 914 ca 24 000 27 76 ca 2 000 153 990 ca 26 000 Sjukhem för psykiskt

Familjevårdsorganisationen 18 18 ca l 000 3 3 143 21 21 ca l 000 Totalt 369 l 266 ca 33 500 51 l14 ca 3 100 420 I 380 ca 36 600

käten. Av dessa har 260 avdelningar inte redovisat antalet vårdplatser. Hur enheterna som svarat resp. inte svarat fördelar av sig på olika typer vårdenheter framgår av tabell 10.8.

10.2.1 Vårdenheter och vårdplatser Drygt 36 000 vårdplatser Enligt uppgift från socialstyrelsen var i februari 1976 hela antalet vårdplatser inom den psykiatriska vården drygt 36 000, varav omkring 26000 på sjukhuskliniker ——ca 1500 vårdplatser för dagsjukvård inräknade - 6300 på landstingskommunala sjukhem för psykiskt sjuka, 2700 på enskilda vårdhem och ca l 000 i den som regel till vissa psykiatriska kliniker anknutna familjevårdsorganisationen. Dessutom redovisas i detta sammanhang ca 600 vårdplatser för företrädesvis alkoholmissbrukare intagna på landstingens hem för störande vårdtagare (här kallade ålderdomshem) enligt 21 § socialhjälpslagen.

Ca 70 % av vårdplatserna på sjukhuskliniker Enkätformulär tillställdes sammanlagt 420 enheter med 1380 vårdavdelningar och ca 36 000 vårdplatser. Största delen av vårdplatserna (ca 70 %) fanns på sjukhuskliniker. Nära en fjärdedel av platserna ingår i sjukhem och enskilda vårdhem (17 resp. 7 %).

Ofullstiindiga uppgifter om vårdplaneringslistor Uppgifterna om antalet patienter som är uppförda på väntelista är mycket bristfälliga. Endast 75 (19 %) enheter har redovisat uppgifter om totalt 890 patienter. Det är därför omöjligt att dra några allmängiltiga slutsatser av materialet. Av uppgifterna framgår att den största gruppen (20 %) fanns på sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka, därefter kom patienter på ålderdomshem (19 %). Av patienterna 67 år och däröver fanns den största gruppen (33 %) på ålderdomshem och den därnäst största gruppen (15 %) på sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka.

SOU 1977: 98 Sjukvården 275

10.2.2 Patienterna inom den psykiatriska vården Uppgifter om 24 500 patienter Antalet patienter som redovisats i undersökningen var totalt 24 539. Det motsvarade 73 % av antalet vårdplatser i de 369 enheter som besvarat enkäten. Patienterna fördelade sig på enheter enligt följande.

Av tablan framgår att svarsfrekvensen varierade kraftigt mellan olika typer av vardenheter. I det följande görs en jämförelse mellan redovisat platsantal enligt sjukhusförteckningen 1974 och det redovisade antalet patienter i februari 1976 fördelade på olika typer av vårdinrättningar, tube/I 10.9.

Tabell 10.9 Vårdplatser i psykiatrisk vård enl. sjukhusförteckningen 1.974 och redovisade patienter den 2 februari 1976

Typ av vardinrättning Antal vård- Antal redo- ‘Z; patienter platser visade patien- i förhållande ter till vårdplatser

Sjukhusklinik

n Typ I. Klinik belägen pá sjukhus för huvudsakligen somatisk vård. _ Typ 2. Klinik som är fysiskt och administrativt integrerad med den somatiska vården. Typ 3. Klinik som är administrativt men ej fysiskt integrerad med den somatiska vården. Typ 4. Klinik belägen på sjukhus huvudsakligen för psykiatrisk vård (f.d. mentalsjukhus).

Drygt 40 % i åldern 70 år och däröver

Vid sjukhusklinikerna av typ l och 2 är Svarsfrekvensen så låg att nâgra säkra slutsatser om patienternas âldersfördelning i dessa knappast kan dras. Relativt säkra slutsatser om áldersfördelningen bör

276 Sjukvården SOU 1977: 98

Tabell 10.10 Fördelning av patienter i psykiatrisk vård efter ålder och typ av vårdinrättning. Procent

Ålder Sjukhusklinik Sjukhem Enskilda Ålder- Totalt Antal -á-á-á- Familje- paför psy- vårdhem doms- vârds- tientcr Typ 1 Typ 2 Typ 3 Typ 4 kiskt hem organi-

sjuka sationen

__|4 _ _ _ _ _ _ ._ _ a _- 15-24 2 4 2 2 1 l - 1 2 420 25-49 13 26 15 18 12 15 2 18 16 3812

3459 90- 2 1 2 2 1 0 l - 2 400

Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100 I00 24 539

“ Hem för störande vårdtagare.

kunna dras om samtliga typer av várdinrättningar läggs samman. Andelen patienter 70 år och däröver varierade mellan 19 % i lägst familjevárdsorganisationen och högst 55% i hemmen för störande

vårdtagare. I sjukhuskliniker typ 3 och 4 var ca hälften i den åldern.

I sjukhem för psykiskt sjuka och i de enskilda vårdhemmen var an-

delen mellan 30 och 40 %. (Tabell 10.10)

Vid en jämförelse med åldersfördelningen bland år 1962 patienterna finner man att andelen äldre ökat Andelen 70 år kraftigt. patienter

35- °/o

30-

FT Q 25-

i

§ E

20ä ä x

S

\ ä 15ä ä

ä ä i X X \ X \. 10- \ \.

E ä X \.

i i

X \« \ \4 \ X X X

Q Q X \.

—24 25—49 50-59 60—69 70-79 80-W Ål der Diagram 10.9 Patienter inom psykiatrisk

El

1962 A)

[D1970 B) E 1976

vård fördelade efter åldersgrupp åren 1962, A Åldringsvárdens läge SOU 1963:47 1970 och 1976 B ‘Kommunal utveckling SOU 1976:40

277 u SOU 1977: 98 Sjukvården

och däröver har nästan fördubblats. Uppskattningsvis torde det år 1976 ha funnits omkring 16000 patienter i åldern 70 år och däröver jämfört med 8 000 år 1962. Mer än hälften av patienterna var år 1962 under 60 år. Andelen hade år 1976 sjunkit till 32 %. (Diagram 10.9)

Flera män bland de yngre, flera kvinnor bland de äldre

Materialet visar att det totalt fanns ungefär lika många män som kvinnor bland patienterna. Mellan olika åldersgrupper varierade däremot könsfördelningen. Som framgår av tabell 10.11 fanns det betydligt flera män än kvinnor i de lägre åldrarna medan andelen kvinnor var större i åldersgrupperna 70 år och däröver. Det senare förhållandet kan förklaras av att medellivslängden är högre för kvinnor än för man.

Tabell 10.11 Patienter i psykiatrisk vård fördelade efter ålder och kön

Ålder Antal Procent Män Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda könen könen

Samtliga 12 213 12 326 24 539 49,8 50,2 100

Många patienter skulle kunna skrivas ut En fråga ställdes om hur många patienter som skulle kunna skrivas ut av medicinska skäl. Av de inkomna - besvarades uppgifterna frågan inte av alla avdelningar framgår att 1 177 patienter, varav 62 % vistades i sjukhuskliniker, uppgavs kunna bli utskrivna. Som anledning till att så inte hade skett har uppgivits följande orsaker.

Antal patienter

Enligt inkomna svar hade 5549 patienter kvar sin bostad i öppna marknaden. Uppgiften om eventuellt kommunalt bostadstillägg (kbt) saknas för 2 730 av dessa patienter. Av de övriga hade 55 % kommunalt bostadstillägg, 13 % hade fått kbt indraget och 33 % hade aldrig haft sådant.

278 Sjukvården SOU 1977: 98

Nära hälften med mer än 5 års vårdtid