Den elintensiva industrin under kärnkraftsavvecklingen

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Den elintensiva

industrin

undefrfiiif1

kérnkraftsavvecklingen

Betänkande från 90 EL SEMI 1990:21 n

Statens

offentliga utredningar

383W 1990:21

@ och

Miljö- energidepartementet

Den elintensiva

industrin under kärn-

kraftsavvecklingen

?Wláa//rpølzrwmx

{Z01

ml & - . r . .I

vé”-—/’_. s :Je-ru: ctr- /z;m:,’fz:.;2* ‘M

Betänkande från EL 90

Stockholm 1990

Allmänna Förlaget har utgivit en bibliografi över SOU och Ds som omfattar åren 1981 - 1987. Den kan köpas från förlagets Kundtjänst, 106 47 STOCKHOLM. Best. nr 38-12078-X.

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 81° - 12°° 08/763 10 05 12°° - 16°° (endast beställare inom regeringskansliet)

GRAPHIC SYSTEMS ISBN 91-38-10531-4 Stockholm 1990 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för industridepartementet

Genom beslut den 22 december 1988 bemyndigade regeringen chefen för miljö- och energidepartementet att tillkalla en särskild utredare för att undersöka hur konkurrensförhållandena för den elintensiva industrin påverkas under kärnkraftsavvecklingen samt redovisa eventuella behov av åtgärder för att bibehålla rimliga internationella konkurrensvillkor för denna industri samtidigt som kärnkraftsavvecklingen genomförs.

Med stöd av detta förordnades samma bemyndigande dag generaltulldirektören Ulf Larsson som utredare.

Utredningen antog namnet EL 90.

Till huvudsekreterare i utredningen utsågs den 1 februari 1989 avdelningsdirektören Sten och Kjellman som biträdande sekreterare kamrern Karin Alm (fr. o. m. den 24 april 1989), kanslisekreteraren Gun Enlund (fr. o. m. den 1 februari 1989) och civilingenjören Hans Ristborg (fr. o. m. den 24 juli 1989).

I sekretariatets arbete har vidare deltagit departementssekreteraren Anders Ahnlid, statistikchefen Urban Aspen, avdelningsdirektören Olle Björk samt departementsrádet Håkan Heden. Genom beslut den 27 april 1989 utredaren i gavs uppdrag att med förtur utreda effekterna av nedsättnings-

inom ett system med mervärdeskatt, punktreglerna skatter och på energi, samt att redovisa miljöavgifter i denna senast den 16 oktober sina överväganden fråga 1989. Denna fråga behandlades i delbetänkandet (SOU 1989:82) Nedsättning av energiskatter.

Särskilda har lämnats av sakkunniga Kjell yttranden Herbert Fritzsche, Claes Hellgren, Sven-Erik Fransson, Orvar och Erik Wångby samt av Malmeblad, Nyquist Anders Ahnlid, Gunnar Balsvik, Tord Eng, experterna Lars Gunnar Lundberg och Hans Christer Engström, Olson.

överlämnar betänkandet ( ) Den Härmed jag elintensiva industrin under kärnkraftsavvecklingen samt en bilagedel (SOU 1990:22).

Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i mars 1990.

Ulf Larsson

/Sten Kjellman

Karin Alm

Gun Enlund

Hans Ristborg

INNEHÅLL

lm p. Q

SAMMANFATTNING

SUMMARY

1 INLEDNING 1.1 Direktiven 1.2 Utredningsarbetet

2 DEN SVENSKA INDUSTRIN: PRODUKTION OCH ELANVÄNDNING 2.1 Källor och definitioner 2.2 En översiktlig beskrivning av industriutvecklingen åren 1971-1987 2.3 Den elintensiva industrin 2.3.1 Gruvindustrin 2.3.2 Massa- och paappersindustrin 2.3.3 Elintensiv kemisk industri 2.3.4 Järn-, stål- och ferrolegeringsverk, samt ickejärnmetallindustri 2 4 Elintensiv produktion i andra branscher 2.5 Den elintensiva industriproduktionens regionala betydelse 105 2.5.1 Den elintensiva industrin 105 2.5.2 Elkrävande arbetsställen 108

(a) BLMARKNADEN, FÖRBRUKNING OCH

... . 5 Kondenskraftverk 131 6 Gasturbiner 132

m»Lnu›u›w

.. . 7 Dieselkraftverk 133 . 8 Vindkraftverk 134 h; á u ktionskapacitet och drift 134

w . o›o . 1 Drift av befintligt produktions-

system 135 .2 Samkörning av elproduktion 138

uu mu .3 Kraftöverföring 142

Koncession 147 3.4.1 Koncessionsvillkor 148 3.4.2 Distributionsplikt 148

PRISSÃTTNING AV EL 149 149 Inledning

5-5-bub www

hos elmarknaden 150 Viktiga särdrag Kostnadsbegrepp och prissättnings- 152 principer 4.3.1 Pris enligt genomsnittskostnad 152 4.3.2 Pris enligt kortsiktig marginalkostnad 154

4.3.3 Pris enligt långsiktig marginalkostnad 155 i Sverige 156 Elprissättningen 4.4.1 Högspänningstariffer 156 4.4.2 Lágspänningstariffer 161

STATENS INFLYTANDE PÅ ELOMRÃDET 167 167 Inledning Beslut om kärnkraften 168

UIUIUIUWU! -l(.~J[\)|-

Beslut om vattenkraften 169

Inflytande på elpriset genom ägandet av Vattenfall 171

5.4.1 Statsmakternas ställningstaganden avseende 172 elprissättningen 4 2 pá Vattenfall 175 Förräntningskravet o o 177 .5.l Nuvarande beskattning 177 5 2 Förslag om miljöskatter, energiskatter och miljöavgifter 181 Kommande 188 förslag . . Utredning om kraftföretagens vinster 189 190 Energiplanering 190 Energiproduktion 190 Elanvändning i industrin 196 . . Elanvändning i bebyggelse 198 tod till och utveckling m. m. 200 forskning

AKTUELLA UTREDNINGAR M. M. 205 Ett energisystem 205 miljöanpassat 6.1.1 Förutsättningar 206 Energisystemet år 2015 207

so Basalternativen 209

UIalt.~)l\)

8c\mo\m

210 Miljöscenarierna 213

l\)l\J}-‘I-‘I-‘I-‘I-‘I-

. Sammanfattning och - en studie av 1 lväxt miljö á konflikter 217 1 för 217

mumä

Förutsättningar analysen 2 Utveckling utan miljöpolitiska restriktioner 220

6.2.3 Effekter av miljöpolitiska restriktioner 223 Reaktoravveckling 1995/96 225 6.3.1 Kostnaderna för samhällsekonomin 226 6.3.2 Modellsimuleringar 229 Beräkningar avseende framtidens elanvändningen 231 6.4.1 Kraftsams prognos för år 2000 232 6.4.2 Vattenfalls planeringsunderlag 234 6.4.3 Sammanfattning 236 Förslag om tváprissystem 238 6.5.1 Förslagets innehåll 238 6.5.2 Synpunkter från statens energiverk 241

INTERNATIONELLA ASPEKTER 245 Handelpolitiska spelregler 245 7.1.1 Inledning 245 7.1.2 EFTA:s regler om statsstöd 247 7.1.3 Regler om statliga stödátgärder i frihandelsavtalen mellan Sverige och EG samt inom EG 249 7.1.4 GATT:s regler om subventioner 254 EG, den inre marknaden och elpris-

;LLnäyNA UTGÅNGSPUNKTER rön UTREDNINGENS

ÖVERVAGANDE 293 Bakgrund 293 8.1.1 Inledning 293 8.1.2 Industrin och elpriser 296

9 ELPRODUKTIONSXOSTNADER OCH DEN ELINTENSIVA INDUSTRI 321 9.1 utveckling 322 Elproduktionssystemets 9.1.1 Aktuella 322 planer 9.1.2 efter åren 1995-1996 326 Utbyggnad 9.1.3 Kraftproduktionsscenarier 335 9.1.4 340 Kalkylresultat 9.1.5 Jämförelser mellan olika 345 utvecklingar 9.2 Den elintensiva industrin vid olika 356 elprisutvecklingar 9.2.1 och elpriser 356 Elproduktionskostnader 9.2.2 Elprisförändringars effekter på 358 elanvändningen 9.2.3 på kort sikt 360 Priskänsligheten 9.2.4 Kortsiktiga struktureffekter 363 9.2.5 Långsiktiga effekter 371

10 ÖVERVÄGANDEN oca FÖRSLAG 377 10.1 Från kostnad till pris 377 10.2 Effekter av höjda elpriser på industrin 382 10.3 i konkurrentländerna 383 Elprisutvecklingen 10.4 Prissättning av el under kärnkrafts- 385 avvecklingen 10.5 Elproduktionssystemets sammansättning och 395 miljöeffekter 10.6 Effekter på sysselsättning och regioner 397 10.7 Sammanfattning av rekommendationer och 400 förslag

Bilagor i separat volym (SOU 1990:22)

Bilaga Utredningens direktiv Bilaga Statistik över elanvándningen i Sverige Bilaga Strukturomvandling och teknikanpassning inom industrin Bilaga Beroendet av elintensiv produktion i lokala arbetsmarknader Bilaga Konkurrentlándernas elmarknader Bilaga Uppskattningar av kapacitetsutvecklingen Bilaga Energienheter m. m.

ll

SAMMANFATTNING

Betänkandets kapitel 1 innehåller en kort redovisning av utredningens arbete.

Kapitel 2 är en beskrivning av den svenska industrin, där syftet främst är att ge underlag för bedömningar av hur olika branschers internationella konkurrensvillkor pâverkas av förändrade elpriser.

Intresset har främst riktats mot den elintensiva industrin. Till den elintensiva industrin räknas ett antal branscher där kostnaderna för el genomsnittligen utgör en stor andel av produktionskostnaderna (elkostnaderna överstiger 3,5 % av saluvärdet): gruvindustrin, massa- och pappersindustrin, den elintensiva kemiska industrin samt järn-, stål- och ferrolegeringsverk och ickejärnmetallindustrin.

År 1987 omfattade den elintensiva industrin 317 av industrins drygt 9 000 arbetsställen. Många av dessa anläggningar var stora. Tillsammans sysselsatte de drygt en tiondel av alla industrisysselsatta (ca 88 000 av totalt ca 750 000). Tabellen nedan visar den elintensiva industrins sammansättning och syselsättningen i olika branscher år 1987.

Av de 317 arbetsställena i den elintensiva industrin var 194 stycken elintensiva. Vid dessa elintensiva arbetsställen arbetade år 1987 omkring 60 000 personer.

Antal arbetstållen och antal sysselsatta i den elintensiva industrin år 1987.

Arbets- Syssel- sysselsatta/ Bransch ställen satta arbetsställe SNI

100 8 467 85 2 Gruvor och mineralbrott och massaindustri 84 39 416 469 3411 Pappers- Elintensiv kemisk industri 45 5 196 115 35111+13 371 Järn-, stål- och 80 31 050 388 ferrolegeringsverk 8 3 937 492 37201-2 Ickejärnmetallindustri industri 317 88 066 278 Summa elintensiv

Det finns elintensiva arbetsställen även utanför den elintensiva industrin. Ca 21 000 personer sysselsattes vid sådana elintensiva arbetsställen (drygt 300

stycken).

industrins - i termer av Den elintensiva produktion - 15 % av den totala dess förädlingsvärde utgjorde För att producera dessa varor industriproduktionen. 60 % av industrins totala elförbrukning i togs drygt anspråk, 31 TWh av totalt 48 TWh.

Den elintensiva industrin är som helhet av stor betydelse för den svenska handeln med utlandet. I många branscher är jämfört med värdet av exporten betydande branschens Detta redovisas i branschöverimport. sikterna i 2. År 1987 svarade de elintensiva kapitel branscherna för ca 21,5 % av den svenska exporten.

Av de ca 88 000 som år 1987 arbetade i den personer elintensiva industrin återfanns ca 32 000 (37 %) i Norrland och ca 26 000 Bergslagslänen. Vad (29 %) i vid elintensiva arbetsgäller sysselsättningen ställen (såväl i som utom den elintensiva industrin) så är även denna koncentrerad till Norrland och

Bergslagen. I 31 av landets kommuner översteg den elintensiva sysselsättningen år 1987 10 % av den totala sysselsättningen i resp. kommun. Omkring 40 000 personer arbetade vid elkrävande arbetsställen i dessa kommuner, och de utgjorde ca 17 % av alla sysselsatta i kommunerna. I 11 av kommunerna översteg andelen sysselsatta vid elkrävande arbetsställen 20 %. 18 av de 31 kommunerna ligger i Bergslagen. I 20 av landets kommuner utgör antalet sysselsatta vid elintensiva arbetsställen mer än hälften av alla industrisysselsatta.

sysselsättningen vid de elintensiva arbetställena har också satts i relation till den totala sysselsättningen i s. k. lokala arbetsmarknader. Denna analys har utförts som en särskild studie och redovisas i bilaga 4.

I kapitel 3 beskrivs den svenska elmarknaden.

Mellan åren 1971 och 1988 mer än fördubblades elanvändningen i Sverige (från 60 TWh/år till 129 TWh/år). Det innebär en genomsnittlig ökningstakt om 4,6 % per år. Under åttiotalet var ökningstakten högre än under sjuttiotalet, ca 5,0 % per år.

År 1988 svarade industrin och hushållen tillsammans

för ungefär tvâ tredjedelar av den totala elanvändningen. Industrins förbrukning ökade med ca 50 % från år 1971 till år 1987. I hushållen ökade elanvändning från 11,7 TWh år 1971 till 33,2 TWh år 1988 (ca 184 %). Framför allt ökade elanvändningen i elvärmda bostäder kraftigt.

I början av 1970-talet var det svenska elproduktionssystemet i princip baserat pá vattenkraft med oljekondens som spets- och reservkraft. Sveriges första

kommersiella kärnkraftverk togs i drift år 1972. successivt har kärnkraften fått en allt större betydelse. Dess bidrag till landets energiförsörjning har blivit av sådan omfattning att behovet av att driva oljekondensanläggningarna blivit allt mindre trots en ökad elanvándning. Ersättningen av oljekondens med kärnkraft har i hög grad bidragit till att elpriserna, trots oljeprishöjningarna, inte ökat realt. Tabellen nedan visar de olika kraftslagens relativa betydelse i elproduktionen.

olika kraftslags procentuella andel av den svenska elproduktionen Kraftslag 1971 1980 1988

Vattenkraft 78,2 61,7 48,7 Kärnkraft 0,1 27,1 46,9 Konv. värmekraft 21,7 11,2 4,4 SUMMA 100,0 100,0 100,0 Total elproduktion (TWh) 66,5 93,6 141,4

Kapitel 4 behandlar prissättningen av el. Prissättningen är av stor betydelse för ett effektivt utnyttjande av produktionssystemet.

Tre principer för elprissättning diskuteras i betänkandet.

Vid qenomsnittskostnadsprissättning sätts tarifferna efter den totala kostnaden för en kWh inom ett kraftbolag eller inom hela elproduktionen. Därvid inkluderas såväl rörliga som fasta kostnader.

Med den kortsiktiga marginalkostnaden avses kraftproducenternas kostnad för att producera ytterligare en kwh inom ramen för den befintliga kapaciteten. Den motsvaras således vid varje tillfälle av den rörliga

energikostnaden (inkl. bristkostnaden) för det dyraste kraftslag som används.

Med långsiktig marginalkostnad menar man den genomsnittliga totala kostnaden per kWh för att ta i anspråk ny kapacitet under en viss tidsperiod. Den långsiktiga marginalkostnaden kan alltså snarare sägas motsvara den beräknade genomsnittskostnaden för en kWh i de tillkommande kraftverken under en viss period.

Statens vattenfallsverk (Vattenfall) är landets största rákraftproducent och svarar för omkring hälften av elproduktionen i landet. Dess prissättning kan därför antas vara vägledande för övriga säljare av högspänd elkraft. I kapitlet redovisas Vattenfalls normaltariff för högspänningsleveranser.

Kapitel 5 innehåller en översikt av statens inflytande på elmarknaden.

En grundläggande utgångspunkt för riksdag och regering är att elmarknaden skall verka utan direkt statlig reglering. Staten påverkar ändå på många sätt elmarknaden.

särskilda beslut har fattats av riksdag och regering angáende kärnkraftavvecklingen samt det framtida nyttjandet av vattenkraft. Efter en rådgivande folkomröstning år 1980 beslöt riksdagen att den sista reaktorn skulle stängas senast år 2010. Vattenkraftens utbyggnad styrs av beslut och lagar fastslagna av riksdag och regering. Dels finns beslut som anger var och i vilken omfattning skall dels utbyggnaden ske, finns lagar som innebär att Vissa älvsträckor skyddas från exploatering.

vidare en översiktlig redovisning av hur Kapitlet ger olika av statligt inflytande på elmarknaden typer utövas. De medel som berörs är av olika karaktär och

har därför sammanförts i fyra grupper: inflytande av Vattenfall, ekonomiska styrmedel, genom ägande administrativa samt stöd till forskning och styrmedel utveckling.

6 sammanfattas tre vars I kapitel utredningar, resultat är av intresse för de frågeställningar EL 90

behandlar:

- Statens energiverks och statens naturvárdsverks om en miljöanpassad svensk utredning energiförsörjning - Tillväxt och miljö - en studie av Utredningen målkonflikter i anslutning till (en specialstudie 1990 års långtidsutredning).

- Reaktoravveckling 1995/96, statens energiverks om de samhällsekonomiska kostnaderna som utredning av att två kärnkraftsreaktorer tas ur drift följer åren 1995 och 1996.

i dessa visar bl. a. att Analyserna utredningar effekten av kärnkraftsavvecklingen på den ekonomiska tillväxten är påtaglig, men att införandet av mångfaldigar dem. miljörestriktioner Struktureffekterna av de aktuella miljörestriktionerna är dramatiska för den elintensiva industrin.

I vidare en sammanställning av olika kapitlet ges av elanvändningens utveckling under de bedömningar närmast årtiondena. Slutligen beskrivs den följande idéskiss om ett s. k. tvåprissystem som utarbetats

inom Svenska elverksföreningen.

svenska elintensiva industrins konkurrenskraft är Den beroende av i omvärlden lika väl som i förändringar Sverige.

I kapitel 7 behandlas olika internationella aspekter.

Det första avsnittet behandlar de handelspolitiska ramarna för svensk industri- och regionalpolitik. Dessa ramar ges av, främst, tre regelverk:

* Konventionen om upprättandet av den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) * Frihandelsavtalen mellan och de Sverige Europeiska gemenskaperna (EG), vars regler i viktiga avseenden ansluter till EG:s interna bestämmelser * Det allmänna tull- och handelsavtalet och dess (GATT) subventionskod.

I det andra avsnittet behandlas integrationsprocessen inom EG och dess betydelse för elpriserna i EG-länderna.

Det tredje och sista avsnittet rör de aktuella och framtida elpriserna i några för den elintensiva industrin viktiga konkurrentländer (se även bilaga 5).

Det material som utredningen tagit fram om den internationella utvecklingen av elpriserna klargör att den utbyggnad som efter hand erfordras i konkurrentländerna i flertalet fall inte kan ske till lägre kostnad än vid utbyggnad med motsvarande kraftslag i vårt land. I alla länder växer också medvetandet om vilka krav som måste ställas på industri, energiproduktion och trafik för att hindra en oönskad miljöpåverkan.

Den internationella övervakningen av subventioner pá energiområdet kan förväntas ske på ett mer aktivt sätt. En avveckling av subventioner kan därför antas leda till en press uppåt på elpriserna för elintensiv industri i andra länder.

vill understryka att det material som Utredningen kommit utredningen till del inte ger något stöd för uppfattningen att utländska kraftföretag i någon större tillämpar specialavtal som inkluomfattning derar subventioner. Av de specialavtal som trots allt existerar har utredningen funnit att ett flertal kommer att löpa ut under tiden fram till sekelskiftet, och att avtal i stor utsträckning kommer att innenya bära elpriser i nivå med dem som i övrigt gäller.

Tre från ovanstående bedömningar bör dock undantag nämnas: Kanada, Frankrike och Norge. I dessa länder för närvarande särskilda villkor till erbjuds nyetablerad industri.

finner således EL 90 att man efter Sammanfattningsvis hand också i våra viktigaste konkurrentländer har att räkna med (bl. a. till följd av stigande elpriser ökade Det kommer dock i allmänhet inte att miljökrav). ske under de närmaste åren, främst beroende på en existerande överkapacitet vad gäller elproduktion i Västeuropa, i första hand i Frankrike. Vidare kommer det också att ta viss tid innan den skärpta discipav - t. ex. via linen rörande subventioner elpriset - kan väntas få effekt. specialavtal

I kapitel 8 redovisar utredningen vissa överväganden och slutsatser inför det fortsatta arbetets inriktning. Där konstateras bl. a. att om de elprishöjningar vilka förutses i de utredningar som redovisats i kapitel 6 realiseras, så är det troligt att delar av den elintensiva industrin skulle läggas ned.

drar slutsatsen att det syfte som anges i Utredningen direktiven, att långsiktigt trygga den elintensiva industrins konkurrensförmåga, inte kan nås vid kärn-

kraftsavvecklingen om de övriga fastlagda miljöpolitiska restriktionerna skall gälla.

Mot denna bakgrund finner utredningen det nödvändigt att se sitt uppdrag ur ett bredare perspektiv och diskutera hur elkostnader och elpriser kan utveckla sig om man under kärnkraftavvecklingen avstår från att till fullo leva upp till de miljöpolitiska restriktionerna vad avser utsläpp av koldioxid och utnyttjande av ytterligare vattenkraft för elproduktion. I ett sådant perspektiv ter det sig naturligt att även behandla vilken effekt avvecklingstakt, produktionssystemets sammansättning och elanvändningens utvecklingen får för elkostnaderna.

I kapitel 9 redovisas scenarier över utvecklingen av den svenska elproduktionskapaciteten. Kostnaderna i kraftsystemet analyseras. Vidare görs en bedömning av de alternativa scenariernas miljöpåverkan.

De uppskattade kostnaderna i kraftproduktionen redovisas vid dels olika tillväxttakter i elförbrukningen, dels olika avvecklingstakter för kärnkraften. Enligt utredningens bedömningar kommer genomsnittskostnaden (vid dagens bränsleprisnivå och en ekonomisk tillväxt om ca 2 % per år) att ligga kring 21-23 öre per kWh under perioden 2000-2010. Den långsiktiga marginalkostnaden, dvs. kostnaden för ny kraft, ligger då på nivån 27-28 öre. Den långsiktiga marginalkostnaden ligger vid en nivå kring 27 öre per kWh under nittiotalet oavsett om kärnkraftsavvecklingen inleds eller ej. Genom de redovisade kostnaderna definieras intervall inom vilka elpriserna kan antas utvecklas i de olika scenarierna. För varje scenario beskrivs också uppskattningar av kraftinvesteringarnas utveckling över tiden fram till år 2010, liksom kraftproduktions-

och miljöeffekter i form av systemets sammansättning koldioxidemissioner.

andra avsnitt behandlar effekten av pris- Kapitlets höjningar på den elintensiva industrin. Undersökningar redovisas av dels de kortsiktiga struktureffekterna på dels de mer konsekvenserna. Den industrin, långsiktiga elintensiva industrin är i hög grad kapitalintensiv, och i utsträckning stordriftsförutnyttjar betydande delar för att nå ett konkurrenskraftigt kostnadsläge. Det innebär att de omedelbara anpassningarna är betill mindre besparingsátgärder inom de gränsade existerande samt till eventuella strukturprocesserna effekter som berör produktionsenheter. De marginella omedelbara produktions- och sysselsättningseffekterna av en kan därför, även om den är av elprishöjning storleksordning, antas bli relativt betydande begränsade.

I ett torde dock konsekvenserna för längre perspektiv industrin av större vara av betydande elprishöjningar omfattning. Enligt en utredning från statens kan en prishöjning till nivån för energiverk längre sikt leda till långsiktig marginalkostnad på av en tredjedel av produktionen i nedläggning ungefär massa- och pappersindustri samt kemisk

gruvindustri,

medan effekten för järn- och stálindustrin industri, skulle innebära en minskning av produktionen i landet

med två tredjedelar.

10 sammanfattas rekommenda- I kapitel utredningens tioner och förslag.

har konstaterat att storleken på de el- Utredningen som kan förväntas under nittiotalet i prishöjningar beror på faktorer som principerna för prishög grad av el och olika restriktioner för utbyggnad sättning

av olika kraftslag. i Kärnkraftsavvecklingen spelar sammanhanget en mindre roll, även om dess förläggning i tiden är av betydelse för vid vilken tidpunkt prisökningarna inträder.

vid bedömningen av måste kärnkraftsavvecklingstakten även andra faktorer vägas in, som möjligheterna att ersätta bortfallande kraftproduktion, investeringssituationen och effekterna för utrustningsindustrin.

Utredningen har studerat de effekter på industrins produktionsstruktur som kan väntas uppkomma vid de elprishöjningar som framkommit enligt de olika scenarierna i kapitel 9. EL 90 avråder från en prissättning av el som leder till priser på nivån för

långsiktig marginalkostnad. En snabb och kraftig pris-

höjning medför risker för onödiga eller förtida nedläggningar av elintensiva arbetsställen med lokalt svärbemästrade arbetslöshetsproblem som följd.

En rimlig prissättningsprincip är enligt utredningens mening att kraftindustrin får en skälig avkastning på sitt samlade investeringskapital, dvs. att tariffniván även fortsättningsvis motsvarar kraftföretagens genomsnittskostnad. Detta torde innebära att samhället genom Vattenfall får bära ett stort ansvar för att ny elproduktionskapacitet skapas. De kraftigt ökade vinster i andra företag med äldre som Vattenkraftverk, skulle uppkomma vid en höjd prisnivå, reduceras också vid en sådan prissättning.

Eltariffer på genomsnittskostnadsnivá kan dock leda till att elhushållningen inte genomförs i önskvärd takt. EL 90 pekar på två vägar för att undvika detta problem. Det ena är att övergå till ett tvåprissystem, det andra att utnyttja punktskatterna el. En på prissättning efter genomsnittskostnad bör enligt utred-

ningen kunna kombineras med att man ställer krav på industrin att genomföra åtgärder för eleffektivisering. Regeringen bör därför ta upp överläggningar med den elintensiva industrin om ökade insatser för energieffektivisering från industrins sida.

Ett alternativ är att genom beskattning av äldre vattenkraftsverk och motsvarande stöd till utbyggnad av nya kraftanläggningar stödja omställningen av produktionssytemet samtidigt som elpriset bibehålls vid genomsnittskostnadsnivån. De eventuella handelspolitiska implikationerna härav har utredningen inte kunnat bedöma.

I likhet med vad miljöavgiftsutredningen och EL 90 (i delbetänkandet SOU 1989:82) uttalat bör inte någon koldioxidskatt läggas på elproduktionen. Utredningen noterar vidare att den s. k. spillvärmeskatten har avförts från dagordningen i samband med skattereformen.

Nedsättning av energiskatter är ett verksamt instrument för att begränsa effekterna för elintensiva företag av sådana elprishöjningar som beror på förändringar av energiskatterna. Nedsättningsreglerna - liksom prissystemet - måste dock utformas så att de inte kommer i konflikt med de handelspolitiska spel-

reglerna. Utredningen bedömer det därför som klart

olämpligt att för svensk del övergå till en subventionslinje i fråga om elpriset; det skulle stå i strid med traditionell svensk handelspolitik. Sverige måste samtidigt uppmärksamt bevaka hur andra länder hanterar t. ex. olika former av specialavtal och verka för att elprissättningen sker enligt internationellt godtagna riktlinjer.

Det är angeläget att så långt möjligt begränsa kraftproduktionssystemets miljökonsekvenser. Utredningen förordar därför en miljömässigt anpassad utbyggnad av vattenkraft och vindkraft av den omfattning som angivits i kapitel 9, dvs. ca 10 TWh vattenkraft och 6 TWh vindkraft. Dessa energikällor har fördelen att de som inhemska och förnybara inte belastar bytesbalansen.

Målsättningen om koldioxidutsläpp pá en oförändrad nivá enligt riksdagens uttalande skulle leda till mycket stora problem för elkonsumenterna, och då främst för de elintensiva arbetsställena.

Utredningen har därav dragit slutsatsen att det inte är rimligt att upprätthålla riksdagsuttalandet, så mycket mindre som nägra operativa medel för hur det skall genomföras i praktiken inte har anvisats vid beslutet.

Enligt EL 90 finns starka skäl att ompröva och omformulera uttalandet i arbetet med det program för att minska utsläppen till vad naturen tål. Enligt EL 90:s mening bör ett av målen i ett sådant program omfatta samtliga växthusgaser och dessutom - mot bakgrund av koldioxidfrágans globala natur - bör programmet ges en internationell profil. EL 90 vill t. ex. peka på den principiella möjligheten att ålägga kraftindustrin att vidta åtgärder för att på annat håll minska bidraget till atmosfären av koldioxid och andra växthusgaser i samband med en utbyggd svensk kraftproduktion.

Mot bakgrund av de rekommendationer som utredningen redovisat i det tidigare har den inte bedömt det vara meningsfullt att lägga fram särskilda program av arbetsmarknads-, regional- eller näringspolitisk natur. Skulle sysselsättningsproblem uppstå - oavsett

skälet härtill - måste enligt utredningens mening insatserna anpassas till bl. a. rådande konjunkturläge och förutsättningarna på de berörda orterna.

SUMMARY

Chapter 1 of these findings contains a brief presentation of the work of the commission.

Chapter 2 is a description of Swedish industry aimed at providing a basis for assessments of how the international competition situation for various sectors is affected by changes in electricity prices.

Interest has chiefly been focused on electricityintensive industry, in which a number of sectors are included where electricity costs on average constitute a substantial share of production costs (electricity costs are more than 3.5 % of the market value): the mining industry, the paper an pulp industry, the electricity-intensive chemical industry, as well as iron-, steel- and iron alloy plants and the nonferrous metals industry.

In 1987, 317 of industrys just over 9 000 work-places belonged to electricity-intensive industry. Many of these plants were large. Together they employed just over a tenth of all those employed in industry (approximately 88 000 of a total of 750 000). The table below shows the composition of electricityintensive industry, as well as employment in the various sectors in 1987.

Number of work-places and employes in the electricity-intensive industry in 1987.

35111+13 Electricity—intensive shami-

Of the 317 places of employment within electricityintensive industry, 194 were electricity-intensive. In 1987 approximately 60 000 people were employed at these e1ectricity—intensive work-places.

There are also electricity-intensive work-places outside electricity-intensive industry. Approximately 21 000 people were employed at such electricityintensive work-places (about 300 in all).

Production within - in electricity-intensive industry terms of value added - made 15 % of total up industrial production. Just over 60 % of industrys total electricity consumtion, or 31 TWh of a total of 48 TWh, was used to produce these commodities.

Electricity-intensive industry is, as a whole, of considerable significance to Swedish foreign trade. within many sectors, exports are significant in comparison with the value of imports. These facts are presented in the sector surveys in chapter 2. In 1987,

electricity-intensive sectors were responsible for o approximately 21.5 s of Swedish exports.

Of the approximately 88 000 people employd in electricity-intensive industry in 1987, approximately 32 000 (37 %) worked in Norrland and approximately 26 000 (29 %) in the Berslagen counties.

In terms of employment at electricity-intensive work-places (both within and outside the electricityintensive industries), the figures are again concentrated to Norrland and Bergslagen. In 31 of the countrys municipalities, employment within electricity-intensive industry made up over 10 % of total employment figures within the municipality. About 40 000 people were employed at electricityintensive places of employment in these municipalities, and they constituted about 17 % of all those employed. In 11 municipalities, the figure for employees at electricity-intensive work-places was over 20 %. 18 of the 31 municipalities are situated in Bergslagen. In 20 of the countrys municipalities, more than half of all those employed in industry were employed at electricity—intensive work-places.

Employment at electricity—intensive work-places has also been related to total employment within so-called local labour markets. This analysis was carried out in the form of a special study and is presented in appendix 4.

Chapter 3 describes the Swedish electricity market.

Between 1971 and 1988, electricity use more than doubled in Sweden (from 60 Twh to 129 TWh per year). This constitutes an average annual increase rate of

4.6 %. During the eighties, the rate of increase was higher than during the seventies, or approximately 5.0 % year.

In 1988, industry and households together accounted for around two thirds of total electricity use. Industrys consumption increased by 50 % between 1971 and 1987. Households increased their electricity use from 11.7 Twh in 1971 to 33.2 Twh in 1988 (about 184 %). It was chiefly consumption in electricallyheated housing that increased substantially.

At the beginning of the seventies, the Swedish electricity-generating system was in principle based on hydro-electric power with oil-fired condensing power stations used for peak— or reserve power. Swedens first commersial nuclear power station went into operation in 1972. Nuclear power has successively become more and more significant. Its contribution to Swedens energy supply has become so substantial that the need for oil-fired condensing plants has decreased in spite of an increase in electricity consumption. The replacement of oil-fired condensing power by nuclear power has to a great extent contributed to the fact that electricity prices have not undergone any real increase, despite increases in oil prices. The table below shows the relative importance in electricity production of the various power types.

share of various power types in Swedish electricity production

Total electricity production (TWh) 66.5 93.6 141.4

Chapter 4 deals with electricity pricing. Pricing is of great importance for the efficient utilization of the production system.

Three principles for the pricing of electricity are discussed in these findings.

Pricing based of average costs means that tarriffs are set in accordance with the total cost of one kWh within a power company or within the entire electricity—generating system. Both variable and fixed costs are included.

Short—term marginal costs reflect the cost to power producers of producing a further kWh within the framework of existing capacity. Thus this corresponds at any one time to the Variable energy costs of the most expensive power type used (including shortage costs).

Long-term marginal costs are the average total cost per kWh for the use of new capacity during a certain

period of time. Long—term marginal costs thus correspond more to calculated average costs during a certain period for one kWh produced in power stations to be taken into use at a later stage.

The Swedish State Power Board (Statens Vattenfallsverk) is Swedens largest power producer, responsible for about half of Swedens electricity production. Its pricing principles may thus be assumed to be used as guidelines by other sellers of high~voltage electricity. Chapter 4 also presents the State Power Boards normal tarriff for high—voltage deliveries.

Chapter S contains a survey of central governments influence on the electricity market.

A basic starting—point for the Swedish parliament (riksdag) and government is that the electricity market should function without direct government regulation. Central government does however have an influence on the electricity market in a number of ways.

Both parliament and government have passed special resolutions on the phasing out of nuclear power and on the future utilization of hydroelectric power. After a consultative referendum in 1980, parliament dicided

that the last nuclear reactor should be shut down in

the year 2010 at the latest. The expansion of hydroelectric power is governed by resolutions and laws passed by both parliament and central government: on the one hand there are resolutions defining where and to what extent expansion should take place, on the other there are laws requiring that certain stretches of river be preserved from exploitation.

Chapter 5 also provides a survey and presentation of the ways in which various types of government influence are exercised on the elctricity market. The nature of the measures in question differs and they have therefore been classified into four groups: influence exercised through ownership of the Swedish State Power Board (Statens vattenfallsverk), economic regulating measures, administrative regulating measures and support to research and development.

Chapter 6 provides a summary of three reports, whose findings are relevant to the issues taken up by EL 90:

— the Swedish Administrations and the Swedish Energy Environmental Protection Agencys (Naturvårdsverket) report on en energy supply for Sweden adapted to the environment.

— the Growth and the Environment report a Study of Conflicting objectives (a special study carried out in connection with the 1990 medium-term survey).

— Reactor shut-downs in the Swedish 1995/96, Energy Administrations report on the economic costs to society of taking two reactors out of operation in 1995 and 1996.

The analysis in these reports show, amongst other things, that the effect of the phasing-out of nuclear power on growth is substantial, but that the introduction of environmental restrictions doubles them many times over. The structural effects of the environmental restrictions in question are dramatic for electricity-intensive industry.

6 also provides an inventory of various Chapter assessments of the development of electricity use over the next decades. Finally the chapter describes an idea outlined the Association of Swedish Electric by Utilities for a so-called two-price system.

The competitiveness of Swedish electricity-intensive on changes in the world at large as industry depends much as within Sweden. Chapter 7 deals with various international aspects.

The first section deals with the trade—policy framework for Swedish industrial and regional This framework is chiefly provided by three policies. sets of regulations:

* The convention on the establishment of the European Free Trade Association (EFTA).

* The free trade agreements between Sweden and the Communities (EEC), the rules of which European conform in aspects to the EEC’s internal important regulations.

* The General Agreement on Tarriffs and Trade (GATT) and its subsidies code.

The second section deals with the integration process within the EEC and its significance for electricity prices in the EEC countries.

The third and final section deals with existing and future electricity prices in some of the electricity-intensive industrys most important competitor countries (see also appendix 5).

The material analyzed by the commission on the international development of electricity prices makes it clear that the expansion required at various stages in competitor countries cannot in most cases be achieved at a cost lower than that incurred by the expansion of the corresponding power type in Sweden. Awareness is also growing in all countries of the demands that must be made on industry, energy production and traffic in order to stop undesirable environmental effects.

International monitoring of subsidies in the energy field may be expected to become more active. The phasing out of subsidies may thus be assumed to press electricity prices upwards for electricity—intensive industry in other countries.

The commission wishes to emphasize that the material available to it does no provide any support for the view that foreign power companies make considerable use of special agreements which include subsidies. Of the special agreements which do exist, the commission has found that most will run out by the turn of the century, and that new agreements to a great extent will mean electricity prices on a par with those applied elsewhere.

Three exeptions to the above should however be mentioned: these are Canada, France and Norway. Special conditions are at present offered in these countries to newly established industry.

In summary, the findings of EL 90 are that our most important competitors will also have to tackle successively rising electricity prices (due amongst other things to increased environmental demands). This

will not, however, generally be the case over the next few years, due mainly to existing overcapacity for electricity generation in Western Europe, chiefly in France. It will also take a certain amount of time for better discipline i relation to subsidies of — electricity prices e.g. through special agreements to take effect.

In chapter 8, the commission presents a number of reflections and conclusions relating to the direction of continued work in this field. One observation, among others, is that if the electricity price—rises foreseen in the reports surveyed in chapter 6 do become a fact, it is liekly that certain sections of electricity-intencive industry will have to be closed down.

The commissions conslusion is that objective set up in the directives given to it, i.e. to secure electricity—intensive industrys competitiveness in the long run, cannot be achieved when nuclear power is phased out if the other environmental restrictions passed by parliament are enforced.

Against this backdrop, the commission has found it necessary to see its task in a broader perspective and to discuss the development of electricity costs and prices if, during a nuclear phase-out, one were to refrain from fully following the environmental restrictions relating to carbon dioxide emissions and the utilisation of further hydroelectric power for electricity generation. Seen in such a perspective, it seems natural also to deal with the effects on electricity costs of the speed at which nuclear power is phased out, of the composition of the production system and of the development of electricity use.

Chapter 9 surveys a number of scenarios relating to the development of Swedish electricity-generating capacity. The costs within the power system are analysed. The environmental effects of alternative scenarios are also evaluated.

The estimated costs for power generation are presented under various assumptions concerning on the one hand different growth rates in electricity consumption, and on the other different phase—out speeds for nuclear power. According to the commissions estimations, the average cost (at todays fuel price levels and with an economic growth rate of around 2 % per annum) will be around 21-23 öre per kWh during the period 2000-2010. The long-term marginal cost, i.e., the cost for new power, then lies at a level of 27-28 öre. The long-term marginal cost will lie around 27 öre per kWh during the nineties, regardless of whether or not the phasing out of nuclear power is begun then. On the basis of the costs presented, intervals are defined within which electricity prices will probably develop in the different scenarios. For each scenario estimations are also made of the development of power investments over the period up until the year 2010, as well as of the composition of the power-generation system and the environmental effects in the form of carbon dioxide emissions.

The second section of this chapter deals with the effect of price increases on electricity-intensive industry. This includes a presentation of examinations of the short-term structural effects on industry on the one hand, and of the more long-term consequences on the other. Electricity-intensive industry is to a considerable extent capital-intensive, and makes

considerable use of continuing returns to scale in order to achieve a competitive cost situation. This means that immediate adjustments are limited to minor savings within existing processes and to the structural effects, if any, affecting marginal units. The immediate effects of an increase production in the electricity price on production and employment may thus be assumed to be relatively limited.

In a more long—term perspective, however, the consequences for industry of substantial increases in the price of electricity are likely to be considerable.

According to a report from the Swedish Energy Administration a price increase to the level of the long—term marginal cost could lead to the closing down of around one third of production in the mining industry, the pulp and paper industry and the chemical industry, while the effects on the iron and steel industry would mean a decrease in domestic production by two thirds.

Chapter 10 summarises the commissions recommendations and suggestions.

The commission was able to observe that the magnitude of the increases in electricity prices expected during the nineties depends largely on factors such as the priciples behind electricity pricing and various restrictions on the expansion of different power types. The phasing out of nuclear power plays a minor role in this context, even if its timing is of importance to the point at which price rises occur.

In assessing the speed at which nuclear should be phased out other factors must also be taken into account. These include the possibilities of replacing lost power generation, the investment situation and the effects on the equipment industry.

The commission has studied the effects on the production structure of industry which may be expected to follow from the increases in electricity prices envisaged in the various scenarios in chapter 9. EL 90 advises against a pricing of electricity that leads to prices on a par with long-term marginal costs. A rapid and substantial prise increase would lead to risks for unnecessary or premature shut-downs of electricityintensive work—places, leading to unemployment problems difficult to cope with locally.

A reasonable pricing principle, in the view of the commission, ensures the power industry a reasonable return on its collective capital, and means a tariff level which continues to correspond to the power companies’ average costs. This means, in effect, that society, through the Swedish State Power Board (Vattenfall), must bear a large share of the responsibility for the creation of new electricity generating capacity. The substantially increased profits which would arise due to a higher price level in other companies with older hydroelectric power stations are also reduced if such a pricing principle is applied.

Electricity tarriffs based on the average cost level may however lead to electricity not being conserved at the rate desired. EL 90 points to two ways of avoiding this problem. One is to switch to a two-price system, the other is to impose specific taxes on electricity.

Pricing based on average cost should, in the view of the commission, be able to be combined with demands on industry that they should take measures to make their electricity use more efficient. The government should therefore open negotiations with the electricityintensive industry concerning increased efforts in the direction of energy efficiency on industrys part.

One alternative would be to support adaptation of the production system while at the same time keeping electricity prices at the level of average costs by taxing older hydroelectric power plants and supporting the expansion of new plants to a corresponding extent. The commission has not been able to assess the trade policy implications, if any, of such a measure.

As the commission on environmental charges and EL 90 (in its partial results, SOU 1989:82) have already said, no carbon dioxide tax should be imposed on electricity generation. The commission also notes that the so-called waste—heat tax has disappeared from view in connection with the reform of the tax system.

The lowering of energy taxes is an effective instrument for limiting the effects on electricityintensive companies of increases in electricity prices caused by changes in energy taxes. The rules for this — like the - should however be such that price system that they do not conflict with trade policy rules. The commission therefore deems it clearly unsuitable for Sweden to switch to a system based on subsidies for electricity prices; such a system would be in conflict with traditional Swedish trade policy. At the same time Sweden must follow attentively the way in which other countries deal for exampel with various forms of special agreements, and must attempt to ensure that

electricity is priced in accordance with internationally accepted guidelines.

It is important to limit the environmental consequences of the power—generating system as much as possible. The commission therefore recommends an environmentally adjusted expansion of hydroelectric power and wind power of the size indicated in chapter 9, i.e., around 10 Twh for hydroelectric power and 6 Twh for wind power. These energy sources have the advantage of being domestic and renewable, and thus do not affect the balance of trade,

The objective of keeping carbon dioxide emissions at an unchanged level in accordance with the statements made by parliament would lead to considerable problems for electricity consumers, and most of all for electricity-intensive work—places.

The commission has therefore come to the conclusion that it is not reasonable to abide by the parliamentary statement. The fact that the decision does not contain any indication of operative measures whereby it should be enforced in practice makes attemts to abide by it seem even less reasonable.

In the view of EL 90, there are strong reasons for reassessing and reformulating the statement in the course of the work being carried out on the programme for reducing emissions to what nature can tolerate. In the opinion of the commission, one of the objectives of such a programme should include all the hot—house gases. Against the background of the global nature of the carbon dioxide issue, the programme should also be given an international profile. EL 90 wishes to point, for example, to the possibility which exists in

principle of imposing certain measures on the power industry, if it wishes to expand Swedish power production, measures which would then decrease the contribution of carbon dioxide and other hot-house gases to the atmosphere in other places.

Against the background of the recommendations presented by the commission above, it has not been deemed necessary to suggest special programmes relating to labour-market or regional issues or of a commercial political nature. If employment problems should arise - regardless of their reason — it is the commissions view that efforts should be adapted amongst other things to the economic situation at the time and to the conditions prevailing in the places affected.

1 INLEDNING

1.1 Direktiven

EL 90 skall undersöka hur konkurrensförhållandena för den elintensiva industrin påverkas under kärnkraftsavvecklingen samt redovisa eventuella behov av åtgärder för att behålla rimliga konkurrensvillkor för denna industri samtidigt som kárnkraftsavvecklingen genomförs. Utredningen skall även kartlägga behovet av särskilda insatser inom arbetsmarknads-, regional- eller industripolitiken i orter och regioner som är särskilt beroende av elintensiv industri. Direktiven återges i bilaga1.

Parallellt med det utredningarbete som EL 90 bedrivit har statens energiverk, statens naturvárdsverk och statens industriverk haft vissa uppdrag, vilka också skall utgöra underlag bl. a. för regeringens energipolitiska proposition i höst. I den utsträckning detta utredningsmaterial blivit klart under EL 90:s arbete, har utredningen tagit del därav. Det gäller t. ex. om industriverkets rapport om vissa konsekvenser för industrin av ökade miljökrav, energiverkets och naturvårdsverkets utredning om ett miljöanpassat energisystem och en rapport till långtidsutredningen om tillväxt och miljö.

1.2 Utredningsarbetet

Under arbetet har utredningen bl. a. besökt vissa elintensiva företag (i Vänersborg, Borlänge, sundsvall, Skellefteå, Luleå och Surte). Vid de fyra förstnämnda besöken har länsstyrelser och kommuner varit representerade. Utredningens sakkunniga samt företrädare för gruvnäringen har även bidragit med information om de elintensiva branscherna. I bilaga 2 återfinns tabeller som belyser elanvändningen m. m. i de aktuella branscherna. Statistiska centralbyrån har bidragit med bl. a. uppgifter härom. Professor Börje Johanssons rapport Strukturomvandling och teknikanpassning utgör bilaga 3.

I direktiven framhålls att en grundläggande uppgift är att bedöma el- och energikostnaderna för den svenska industrins internationella konkurrrenskraft. EL 90 har därför inhämtat - bl. a. med ambassadernas uppgifter - om de konkurrensländernas elmarknahjälp viktigare der samt om utvecklingen inom EG på energiområdet. Besök har genomförts i Paris Vid OECD, IEA, industriministeriet och Electricité de France samt i Bryssel vid kommissionen och svenska EG-delegationen. Redovisningar har skett av bl. a. de handelspolitiska aspekterna på frågor i anslutning till utredningsuppdraget. I bilaga 5 redovisas uppgifter om elpriser i vissa för den elintensiva industrin viktiga konkurrentländer.

De elintensiva arbetställena återfinns främst i Norrland och Bergslagen. Vid de nyssnämnda besöken har också de regionalpolitiska aspekterna belysts. I bilaga 4 återges en rapport av avdelningsdirektör Björn Tegsjö vid statistiska centralbyrån om orters beroende av elintensiv industri.

Hushállningsaspekterna har länge markerats inom energipolitiken. Under arbetet har företrädare för Vattenfall belyst de insatser som där görs inom detta område, bl. a. genom Uppdrag 2000. Utredningen har vidare tagit del av det program för effektivare energianvändning som energiverket svarar för samt av energiforskningsutredningens förslag. Tillsammans med Lunds universitet engagerade sig Vattenfall i projektet Electricity; också detta har redovisats för utredningen.

En faktor som påverkar elpriset är taxestrukturen. Företrädare för Vattenfall och Sydkraft har belyst denna fråga. Tanken på ett s. k. tvåprissystem har tagits upp med företrädare för Vattenfall och Svenska Elverksföreningen.

Till de övriga frågor som behandlats inom ramen för utredningsarbetet hör kraftproduktionssystemet, bl. a. genom föredragningar om verksamheten vid STOSEB och om vindkraftens ekonomi.

I utredningsarbetet har följande personer deltagit:

såsom sakkunniga _ utredningssekreteraren Kjell Fransson, verkställande direktören Herbert Fritzsche, förbundsekonomen Claes Hellgren, direktören Sven Erik Malmeblad, verkställande direktören Orvar Nyquist, ombudsmannen Erik Wångby samt utredaren Peter Åsell (t. o. m. 1990-01-31)

såsom experter departementssekreteraren Anders Ahnlid, avdelningsdirektören Gunilla U. Almqvist, statistikchefen Urban Aspén (fr. o. m. 1989-12-18), departementssekreteraren Gunnar Balsvik, avdelningsdirektören Olle Björk (fr. o. m. 1989-10-01), avdelningschefen Tord Eng, departementssekreteraren Lars Engström, departementssekreteraren Monica Falck, departementsrádet Håkan Heden, departementsrádet Anders Holmgren (fr. o. m. 1989-12-18), marknadschefen Gunnar Lundberg, departementsrådet Hans Christer Olson, samt departementssekreteraren Mats Wadman.

2 DEN SVENSKA INDUSTRIN: PRODUKTION OCH ELANVÄNDNING

2.1 Källor och definitioner

I detta kapitel beskrivs den svenska industrin med särskild tonvikt lagd på de branscher för vilka elkraft är en betydelsefull insatsvara. Syftet är att ge en bild av industrin som skall kunna tjäna som underlag för en bedömning av hur dess internationella konkurrensvillkor påverkas av ändrade elpriser.

Framställningen inleds med en redovisning av huvuddragen i det svenska näringslivets tillväxt och omvandling under sjuttio- och åttiotalen. Därefter följer mer ingående beskrivningar av de elintensiva delarna av industrin. Tyngdpunkten har därvid lagts pa att redovisa branschernas marknadssituation och elberoende. Slutligen beskrivs den elintensiva industrins lokalisering och dess betydelse för sysselsättningen i olika regioner och kommuner.

I texten hänvisas till bilagorna 2 och 4. Bilaga 2 innehåller bl. a. den statistik som utnyttjats som underlag för industribeskrivningarna. Utöver sifferuppgifterna lämnas i bilagan vissa kommentarer till det statistiska materialet, bl. a. vad gäller dess användbarhet och begränsningar. I bilagans avsnitt 3 redovisas och diskuteras vissa definitioner, bl. a. av de i utredningen använda begreppen elintensitet, elintensiv industri och elkrävande arbetsställen.

Industriell anses här vara elintensiv när produktion kostnaderna för elektricitet i branschen, eller vid arbetsstállet, överstiger 3,5 % av saluvárdet. Ibland redovisas dessutom uppgifter för arbetsställen där elkostnaderna överstiger 9,0 % av förädlingsvärdet. Med den elintensiva industrin avses ett antal elintensiva branscher: gruvindustri, massa- och pappersindustri, elintensiv kemisk industri samt järn-, stål- och och ickejärnmetallindustri. Med ferrolegeringsverk elkrävande arbetsställen refereras till samtliga arbetsställen i industrin som är elintensiva.

Mer avgränsningar till dessa och andra detaljerade begrepp, liksom kommentarer till dem, återfinns i bilaga 2.

Bilaga 4, Orters beroende av elintensiv produktion, har utarbetats vid statistiska centralbyrån, avdelningen för arbetsmarknadsstatistik. Den behandlar den elintensiva industrisysselsáttningens betydelse i olika delar av landet. sysselsättningen vid elkrävande arbetsställen sätts där i relation till den totala dels i kommunerna och dels på s. k. sysselsättningen, lokala arbetsmarknader. Avgränsningen av de senare bygger på studier av arbetspendlingsmönster i landet.

2.2 En översiktlig beskrivning av industriutvecklingen åren 1971-1987

I detta avsnitt redovisas översiktligt vissa aspekter av den utveckling som skett inom den svenska industrin under åren 1971-1987.

Några aspekter som lyfts fram nedan, och som utgör viktiga bakgrundsupplysningar för de frågeställningar som utredningen behandlar, är:

- Den elintensiva industrins andel av den totala industriproduktionen har minskat samtidigt som industrisektorn svarar för en minskande andel av samhällets produktion. Den elintensiva industrins andel av den svenska exporten har också minskat. - och i Industrins, än högre grad den elintensiva industrins, betydelse för sysselsättningen i landet har minskat. - Den elintensiva industrins specifika elanvändning (elanvändningen i förhållande till förädlingsvärdet) har ökat.

Från år 1971 till år 1987 ökade näringslivets produktion med ca 33 %, mätt som förädlingsvärdet i fasta producentpriser. De expanderande delarna av näringslivet utgjordes av el- och värmeverk, kommunikationer, handel och tjänster. Industriproduktionen ökade med ca 26 %, varför industrins andel av landets totala produktion minskade något. Jordbrukets och byggnadsindustrins produktionsandelar minskade än mer. Figur 2.1 visar utveckingen för vissa näringar samt för den elintensiva industrin.

I den elintensiva industrin ökade produktionens värde, uttryckt i löpande priser, från ca 9 miljarder kr. till ca 38 miljarder kr., vilket i fast penningvärde innebär en ökning om ca 17 %. Dess andel av den totala industriproduktionen minskade således.

Utvecklingen kan också illustreras med sysselsättningsdata. sysselsättningen minskade från år 1971 till år 1987 i jordbruket, industrin och byggnadsindustrin. Antalet sysselsatta i den elintensiva industrin minskade under samma tid med 20 % från ca 118.000 till ca 94.000. I näringslivets övriga sektorer ökade sysselsättningen. I figur 2.2 visas sysselsättnings-

utveckingen för vissa näringar och för den elintensiva industrin.

2.1 Produktionstillväxten i vissa näringar och Figur i den elintensiva industrin åren 1971-1987. Index (1971 = 100).

130 -. Index Konunumkaüoner

160-

Näringslivet Mo _

mmmm 120- . . . . Ehntensnv mdusm

’~. v 1oo- . ~—-- , _ Jordbmk

‘~\__‘~..___.~ my»

,__---_ø 8° I I I * I I970 I974 I976 I962 1986 År

Källa: tabell 3, bilaga 2.

Av framgår att sysselsättningen i näringen figuren offentlig förvaltning och andra tjänster (SNI 9) har ökat under perioden (i absoluta tal från kraftigt 1,08 milj. personer år 1971 till 1,67 milj. personer år 1988). Denna ökning kan helt hänföras till den och den utgör även offentliga tjänsteproduktionen, huvuddelen av den totala sysselsättningsökningen i näringslivet mellan åren 1971 och 1988 (från 3,86 år 1971 till 4,47 milj. personer år milj. personer 1988).

Den bild av näringsstrukturens förändring som skisserats ovan inbegriper bl. a. en kraftig expansion av den offentliga sektorn, ökande produktionsandelar för handel och kommunikationer samt minskande andelar för och byggnadsindustri. För den industri, jordbruk

elintensiva industrin noteras en i förhållande till hela industriproduktionen minskande andel. Industrins, och särskilt den elintensiva industrins, minskade andel av såväl produktion som sysselsättning är resultatet av en genomgripande omvandling av industristrukturen under åren 1975-85.

Figur 2.2 sysselsättningen i vissa näringsgrenar och i den elintensiva industrin åren 1971-1987. Index (1971:100) .

160- Index _ Offentlig förvaltning MM!” och andra tjänster 140- / Kommunikationer 120- / / IQ Total sysselsättning Handel I00- \\\_‘ ~*.::.’._-‘g-----nun *s* ‘I. ~..-\ inns. a - ° ‘~-_ _.___ ~ . ä . . . . Elmtenslv mdustn ~-‘\ I \§\‘ *s Jordbmk 6 0 V . , . , _ I ]__ 1970 1974 197a 1932 1935 Å,-

Kálla: tabellerna 8 och 9, bilaga 2.

Efter femtio- och sextiotalen som karaktäriserades av en hög och stabil ekonomisk tillväxttakt, en låg arbetslöshet och en med dagens anspråk modest inflationstakt upplevde Sverige under 1970-talets början en kostnadskris. Den förstärktes kring mitten och slutet av årtiondet genom en kombination av olika störningar, bl. a. ökade oljepriser och höjda löneskatter. Under samma period minskade produktivitetstillväxten.

Under åren 1976 och 1977 genomfördes tre devalveringar i att återställa industrins konkurrenskraft och syfte vinstnivå. Den konjunkturuppgång som då följde bröts emellertid av den andra oljeprischocken åren 1979-80 och stagnerade åter. Under åren 1981 och produktionen 1982 devalverades åter den svenska kronan med sammanlagt ca 24 %. Det relativa kostnadsläget sjönk därmed till nivåer under dem som rått i början av 1970-talet. Såväl kapacitetsutnyttjandet i industrin som investeringarna ökade snabbt och därmed också produktiviteten. Arbetslösheten sjönk med viss eftersläpning. Under de senaste åren har industrins kapacitetsuten nivå och arbetslösheten har nyttjande legat på hög varit låg.

utveckling illustreras närmare i Industriproduktionens figur 2.3. Hela industrins (SNI 2-3) förädlingsvärde växte i fasta med ca 26 % mellan åren 1971 och priser 1987. Hälften av denna tillväxt hade dock redan ägt rum år 1974, och samma produktionsnivå nåddes sedan inte förrän år 1984.

Den elintensiva industrins produktion varierade mycket kraftigt under perioden. Åren 1973-75 låg förädlingsvärdet i fasta priser på ungefär samma nivå som åren 1985-1987, medan det åren 1976-78 och 1981-82 låg vid eller under 1971 års produktionsnivå.

Kostnadskrisen innebar att olönsamma och sårbara delar av industrin med tiden lades ned, och att andra delar blev föremål för omstrukturering och rationalisering. Den stagnation för hela industrin under perioden 1974-85 som figur 2.3 beskriver är i själva verket summan av såväl expansion som neddragning i olika branscher. I delar av den elintensiva industrin var omvandlingsprocessen mycket omfattande.

Figur 2.3 Produktionsutvecklingen i hela industrin och i den elintensiva industrin åren 1971-1987. Index (1971 = 100).

130 - Index

Hela industrin O ., I20 - J _..__,°

i’ t_ _.° _.~ Elintensiv industri

I v. ~...“-0‘.

.l .

v . H O.. .

no- Å/ 3 X H j; 5: : 3 $5n gi

-- s x x °--ii ,I

i 9 uni! I 1 — . i:

.6 1oo- ’

Å 5 k“ ;

I . ~ ‘-. ,i u .‘ V 90 . . , . , . _ _ _ fil 1970 I974 I978 I982 I986 Ãu

Källa: tabell 5, bilaga 2.

Omvandlingens effekter Visas på en aggregerad nivå

(SNI:s tvåsiffernivå) i figur 2.4. Mellan åren 1971 och 1988 minskade produktionen i gruv- och textilindustrierna samt i jord- och stenindustrin. I livs-

medels-, och trävaruindustrierna, i järn- och stålindustrin samt i branschen annan tillverkningsindustri ökade produktionen, men ökningen var lägre än genomsnittet för hela industrin. I massa- och

pappersindustrin, den kemiska industrin och verkstadsindustrin ökade däremot produktionen med mellan 32 % och 56 %, dvs. med mer än genomsnittet för industrin.

Vad gäller de elintensiva branscherna minskade således

produktionsandelarna för gruvindustrin och järn- och stálindustrin medan de ökade för massa- och pappersindustrin och den kemiska industrin.

Strukturomvandlingen medförde att produktiviteten ökade i så som hela industrin, såväl i gott som i minskande branscher. Förhållandet expanderande arbetstimmar mellan förädlingsvárdet och antalet dvs. det värde som skapas per arbetstimme - ökade under med ca 68 %. År 1971 låg kvoten mellan perioden och antalet arbetade timmar i förádlingsvärdet flertalet industribranscher under genomsnittet för hela men år 1987 var detta fallet endast näringslivet, för textilindustrin och branschen övrig tillverkningsindustri. Figur 2.5 visar produktivitets— utvecklingen i olika industribranscher.

2.4 Produktion i olika industribranscher åren Figur 1971-1988. Index, 1971 = 100.

150.. Index _ K enus _k_d nn usu1

140 - Verkstadsindustri Massa- och pappersindustri mo- J äm- och stfilindustri 100- ‘ Gmwnmmm 3° Jord- och stenindustri

6° Tbxüünduüñ

40 . Y - , . . . . . . . . . . 1970 1974 I978 I982 I966 År

Källa: tabell 5, bilaga 2.

Till en del motsvaras det minskade arbetskraftsutnyttjandet inom industrin av en ökad energifrämst av elkraft. I hela industrin ökade användning, användningen av el med drygt 50 s från år 1971 till år 1987 (tabell 12, bilaga 2).

Figur 2.5 Produktiviteten i olika industribranscher åren 1971-1987. Förädlingsvärde (tusental kr. i 1980 års priser) per arbetad timme.

140 -. Kr. / arb.timme Gmvindusm Massa- och pappersindustri . . I 120 - samt Irälndusm Kemisk industri

too- _ Verkstadsindustri 80 Järn- och stålindustri Textilindustri 60- I /’ - —’ ..._... *vari 40- ww“

2o Y , . . T . . . . . . . . 1970 I974 I978 I982 I966 Åu

Källa: tabell 11, bilaga 2.

I den elintensiva industrin har elförbrukningen vuxit med endast smärre avbrott från ca 22 TWh år 1971 till ca 31 TWh år 1987. Den ökade således med ca 44 %, vilket betydligt överstiger produktionsökningen. Elanvändningens förhållande till förädlingsvärdet, ggn sgecifika elanvändningen, ökade från 4,1 MJ el per krona förädlingsvärde år 1971 till 5,0 MJ el per krona förädlingsvärde år 1987 (mätt i 1980 års prisnivå). Figur 2.6 visar i indexform förädlingsvärdets och elanvändningens utveckling över perioden 1971-1987 .

Den elintensiva industrin är i stor utsträckning identisk med den energiintensiva industrin. En betydelsefull förklaring till den växande specifika elförbrukningen i den el- och energiintensiva industrin är att elkraft i stor utsträckning fått ersätta andra energislag, vilket i sin tur är en följd

av såväl relativa bränslepriser som höjda stigande krav arbetsmiljön. Samtidigt som den elintensiva på industrins elförbrukning ökade ca 44 % sjönk

med

av bränslen med ca 46 % (mätt förbrukningen inköpta efter bränslenas termiska energiinnehåll).

2.6 i fasta priser samt el- och Figur Förädlingsvärde bränsleanvändning i den elintensiva industrin 1971-87. Index (1971 = 100).

160 - Index

140 - _› Eäanvändning

I20- nu. Foradlmgsvärde

IO0-

80 -

. 50 -u s ___________‘ ~._ Bränsleanvändning

40 . , _ _ _ _ _ I _ I970 1974 I978 I962 I986 Å:

Källa: tabellerna 7, 21 och 22, bilaga 2.

Den ökande kan också till en del elanvändningen förklaras av att den elintensiva industrins kostnader för elkraft under åttiotalet. Från en sjunkit om 3,4 öre/kWh år 1971 steg genomsnittskostnad till öre/kwh år 1979, vilket i fasta elpriset 11,4 är den högsta elkostnaden under perioden priser 1971-87 i 1980 års prisnivå). Därefter (5,3 öre/kwh till 4,5 öre/kwh år 1987, sjönk genomsnittskostnaden mätt i 1980 års penningvärde, eller till 18,2 öre/kwh

i löpande priser (figur 2.7).

Figur 2.7 De elintensiva industrins kostnader för

elkraft åren 1971-87. öre/kWh i löpande

priser och i 1971 års priser.

20- Onmdflh

1a:

Löpande priser

15-

.45

12:

.oi

al

5.

4 j 1971 åxsprisnivå

2.

0 . . . , . , , 70 74 7a 52 ae Å:

Källa: tabell 21, bilaga 2.

2.3 Den elintensiva industrin

År 1987 omfattade den elintensiva industrin 317 av industrins drygt 9 000 arbetsställen. Många av dessa anläggningar var stora. Tillsammans sysselsatte de drygt en tiondel av alla industrisysselsatta (88 066 av totalt 753 558). se tabell 2.1.

Även inom den elintensiva industrin fanns mindre elkrävande arbetsställen. Av de 317 arbetsställena var drygt hälften, 194 stycken, elintensiva. Omkring 60 000 personer arbetade år 1987 vid elintensiva arbetsställen inom den elintensiva industrin.

Det finns fler elintensiva arbetsställen utanför den elintensiva industrin än inom den. År 1987 arbetade omkring 21 000 personer vid mer än 300 elintensiva

arbetsställen utanför den elintensiva industrin. Dessa elkrävande arbetsställen var således genomsnittligen betydligt mindre än de elintensiva arbetsställena inom den elintensiva industrin. Figur 2.8 ger en översikt av sysselsättningen i den elintensiva industrin och i övrig industri år 1987.

Tabell 2.1 Antal arbetställen och antal sysselsatta i den elintensiva industrin år 1987. Arbets- Syssel- Sysselsat ta/

35111 +35113 Elintensiv kemisk industri 45 5 196 115 371 Järn-, stål- och ferrolegeringsverk 80 31 050 388 37201-2 Ickejärnmetallindustri 8 3 937 492

Summa, elintensiv industri 317 88 066 278

Figur 2.8 sysselsättningen i elintensiv industri och vid elkrävande arbetsställen år 1987.

i Elintensiv sysselsättning El Ej elintensiv sysselsättning

Ej elintensiv industri, 665 492 sysselsatta

J äm- och stålindustri, 34 987 sysselsatta

Elintensiv kemisk industri, 5 196 sysselsatta

Massa- och pappersindusni, 39 416 sysselsatta

. 3/7 A Gruvindustri = , / _. :x 5 467 sysselsatta

Andel (%) av sysselsättningen

Den elintensiva industrins - i termer av produktion dess - 15 % av den förádlingsvärde utgjorde drygt totala industriproduktionen. För att producera dessa varor togs drygt 60 % av industrins totala elförbrukning i anspråk, 31 TWh av totalt 48 Twh (se tabell

2.2).

Tabell 2.2 Produktion samt inköp av elkraft i och utom den elintensiva industrin år 1987.

Salu- Förädl. värde värde Inköpt elkraft SNI Bransch Milj.kr. Hi1j.kr. awn Mi1j.kr.

2 Gruvor och mineralbrctt 6 462 3 B08 2 452 432 3411 Massa- och pappersindustri 50 599 19 350 18 177 3 208 3511 +3513 Elintensiv komisk industri 4 610 2 843 3 Z48 520 371 Järn-, stål- och

Källa: tabell 18, bilaga 2.

Massa- och pappersindustrin förbrukar mer elenergi än de övriga delbranscherna tillsammans. Den elintensiva kemiska industrin är dock mer elkrävande än de övriga om branschens elkostnader sätts i relation till dess saluvärde, medan elkostnaderna är högst i förhållande till förädlingsvärdet i ickejärnmetallindustrin. För hela den elintensiva industrin motsvarade elkostnaderna âr 1987 ungefär 6 % av dess saluvärde och 14 1 av dess förádlingsvärde (tabell 2.3).

Tabell 2.3 Elkostnadernas storlek i förhållande till salu- och förädlingsvärdena i och utom den elintensiva industrin.

Elkostnaden i procent av SNI Bransch Saluvärdet Föräd1.värdet

2 Gruvor och mineralbrott 6,68 11,33 3411 Pappers- och massaindustri 6,34 16,58 3511+3513 Elintensiv kemisk industri 11,28 18,29

Källa: tabell 18, bilaga 2.

Den elintensiva industrin är som helhet av stor betydelse för den svenska handeln med utlandet. I många av dess branscher är exporten betydande jämfört med produktionens importinnehåll.

År 1987 svarade de elintensiva branscherna för ca 21,5 % av den svenska exporten. Motsvarande siffra var år 1980 24,6 % (fig 2.9).

I de följande fyra avsnitten ges en mer utförlig beskrivning av den elintensiva industrins olika branscher: gruvindustrin, massa- och pappersindustrin, den elintensiva kemiska industrin, järn- och stålindustrin samt ickejärnmetallindustrin.

Figur 2.9 De elintensiva produkternas andel av den totala exporten under perioden 1980-87. (miljarder kr. i 1980 års priser).

300 Miljarder kr.

E! Övrig industriexport I Elintensiv industriexport 100

I980 1981 I982 I983 1964 I985 I966 I987 År

Källa: tabell 24, bilaga 2.

2 . 3 . 1 Gruvindustrin

Produktion och sysselsättning

SNI-näringen gruvor och mineralbrott innefattar huvudsakligen anläggningar för brytning, sortering, anrikning och grövre bearbetning av mineraliska produkter. För enkelhets skull används i det följande beteckningen gruvindustrin som en kortform för SNI-näringen gruvor och mineralbrott (SNI 2).

I SNI-klassificeringen indelas i tvá gruvindustrin delbranscher som vardera innehåller tvá undergrupper. Indelningen framgår av tabell 2.4 och figur 2.10 där data från 1987 års industristatistik redovisas.

Tabell 2.4 Arbetsställen (h) Och SYSSGJ-Sättning (S) år 1987 i hela gruvindustrin samt i delar med hög elkostnadsandel.

Elkostnndernn större in

2302 Ickcjärnmnlmsgruvor 27 3 297 23 3 037 18 2 549 29 Andra gruvor och mincralbrott 66 1 296 24 772 B 187 2901 Stcnbrott 50 976 20 618 5 44 2909 Övriga gruvor och mincxulbrott 16 320 4 154 3 143 2 Gruvindustxin 100 0 467 54 7 663 31 5 381 2-3 A11 industri 9 112 753 558 539 Bl 373 497 80 305 Gruvindustzin som nndol IV industrin 1,10 1,12 10,02 9,44 6.24 6,70 .) s.v. = saluvirdc, f.v. 2 föridlingsvirde.

Killn: tnboll 17, bilaga 2

Figur 2.10 Fördelningen av gruvindustrins

saluyärde,

förädlingsvärde och elförbrukning pa delbranscher .

Saluvårde Elforbrukning

Föradlingsvärde

3 808 milJ- kr- 2 452 GWh 6 452 milj. kr.

J årnmalnxsgxuvor Ickejammalmsgruvor E stenbrott EJ0vn‘gt

Källa: tabell 18, bilaga 2.

Gruvindustrin svarade år 1987 för 1,5 % av industrins samlade förädlingsvärde (ca 3,8 miljarder kr.) och sysselsatte drygt 1 % av de industrianställda (ca 8 500 personer). Omkring 5 % av industrins elförbrukning gick till gruvindustrin. Totalt använde man 2,5 TWh elkraft till en kostnad av 432 milj. kr.

För den största delen av branschens produktion svarade malmgruvorna (SNI 23). Denna del av branschen brukar indelas i två undergrupper, järnmalmsgruvor (SNI 2301) och ickejärnmalmsgruvor eller sulfidmalmsgruvor (SNI 2302). Sulfidmalmsgruvorna har fått sin benämning av att malmmineralen oftast utgörs av metallsulfider. Dárur utvinns koppar, bly, zink, guld och silver. År 1987 fanns fyra järnmalmsgruvor i drift: Kiruna, Malmberget, Grängesberg och Dannemora. De två sistnämnda beräknas vara tagna ur drift efter år 1991. Industristatistiken redovisar dock fler arbetsställen, 7 stycken, vilket beror på att den totala verksamheten (brytning, anrikning, pelletering) i nâgra fall har fördelats på fler än ett arbetsställe vid statistikredovisningen. Knappt 4 000 personer var sysselsatta vid järnmalmsgruvorna år 1987.

Samtliga sju arbetsställen i denna delbransch var elintensiva. Tillsammans förbrukades 1,45 TWh, i genomsnitt drygt 200 GWh per arbetsställe. Elkostnaderna uppgick genomsnittligen till 8,8 % av saluvärdet eller 12,2 % av förädlingsvärdet vid resp. arbetsställe.

Sulfidmalmsproduktionen domineras av Boliden Mineral AB, som för närvarande har 16 gruvor i drift. Totalt är 20 sulfidmalmsgruvor i drift i Sverige. Industristatistiken anger 27 arbetsställen för år 1987, varvid ett antal anrikningsverk har särredovisats. Drygt 3 O00 personer sysselsattes i denna del av branschen.

vid 23 av de 27 arbetsställena översteg.elkostnaderna 3,5 % av saluvärdet. För delbranschen som helhet motsvarade elkostnaderna 5,5 % av saluvärdet, eller 12,8 % av förädlingsvärdet.

Det samlade produktionsvärdet i malmgruvorna (SNI 23) uppgick år 1987 till ca 5,7 miljarder kr. Exportvärdet för malmprodukter var samma år ca 3,2 miljarder kr., vilket motsvarar omkring 56 % av delbranschens produktionsvärde och ca 1,2 % av den totala varuexporten. är liten i malmproduktionen. År 1980 Importinsatsen var nettoexportandelen av produktionen nästan 40 % (se tabell 25, bilaga 2).

i huvudsak till västeuropeiska länder med Exporten går de nordiska länderna och Västtyskland som dominerande köpare. I malmexporten dominerar järnmalmsprodukterna. Sulfidmalmen förädlas till stor del inom landet.

I den del av gruvindustrin som inte är malmproducerande, andra ruvorna och mineralbrott, ingår stenbrott, brytning av andra bergarter samt upptagning av torv. Många arbetsställen i denna del av branschen är små. Ca 1 300 personer sysselsattes år 1987 vid 66 arbetsställen, vilket ger ett genomsnitt om ca 20 personer per anläggning jämfört med drygt 200 personer per anläggning vid malmgruvorna. Förbrukningen av elkraft uppgick till 83 GWh. Delbranschen var år 1987 inte elintensiv enligt något kriterium, men vid 20 stenbrott och vid 4 andra gruvor eller mineralbrott översteg elkostnaden 3,5 % av saluvärdet. Dessa elkrävande arbetsställen sysselsatte en majoritet av de anställda i delbranschen.

År 1987 var exportvärdet för delbranschens produkter ca 560 milj. kr. vilket är ca 76 % jämfört med delbranschens saluvärde. Importvärdet för denna

produktkategori var samma år ca 1,36 miljarder kr., vilket innebar en nettoimport om ca 797 milj. kr. Importinsatsen är dock liten i den svenska produktionen, dess andel av produktionen var ca 6 % år 1980 (tabellerna 24 och 25, bilaga 2).

Produktions- och marknadsutvecklinq

Under stor del av 1980-talet rådde överkapacitet hos världens gruvindustri. Detta berodde delvis på alltför optimistiska prognoser för metall- och mineralkonsumtion; en minskad förbrukningsintensitet, substitution av metaller med andra material liksom en ökad andel skrotbaserad stáltillverkning är faktorer som innebar att efterfrågan pâ stål och andra metaller utvecklades svagare än väntat. som följd härav har av finansiering nya gruvprojekt avskräckts eller fördröjts.

Denna internationella har medfört marknadsutveckling genomgripande strukturrationaliseringar som resulterat i nedläggningar eller av särskilt avställning gruvor, i industriländerna. För de svenska järnmalmsgruvorna innebar utvecklingen stora svårigheter att hävda sig pá marknaden.

Redan under 1960-talet bröts Sveriges dominans den på internationella järnmalmsmarknaden. Fram till mitten av 1970-talet ökade dock konsumtionen så snabbt att Sverige, trots en krympande marknadsandel, kunde öka malmexporten. År 1974 var Sveriges toppår med en export på 33,2 Mt, dvs. nästan den dubbla nuvarande exportvolymen.

År 1975 kollapsade järnmalmsmarknaden. Under åren 1975-76 hölls produktionen uppe genom lageruppbyggnad. Lagren kunde sedan reduceras under konjunkturuppgángen åren 1978-79. År 1980 försämrades marknaden och ånyo

man produktionen till en lägre tvingades anpassa samt till en längre driven produktproduktionsnivá utveckling.

Under de senaste två åren har dock järnmalmsmarknaden från att vara en utpräglad överutbudsmarknad övergått till att vara en marknad nära ett balansläge. År 1989 nådde världens stálkonsumtion en ny rekordnivå på över 780 Mt ca 4 Mt än år 1988. Enligt bl. a. råstál, högre EG-kommissionen kommer tillväxten inom de stålkonsumerande branscherna inom EG att fortsätta i något förminskad takt under år 1990.

Den svenska saluvärde år 1987 järnmalmsproduktionens var ca 2,8 miljarder kr. jämfört med ca 1,6 miljarder kr. år 1971. Detta är, mätt i fasta priser, en med mer än hälften från år 1971 till år minskning 1987. Även antalet anställda minskade kraftigt under samma frán ca 8 600 år 1971 till knappt 4 000 period, personer år 1987.

Efter av år 1991 kommer det att finnas två utgången kvar: Kiruna och Malmberget. Dessa järnmalmsgruvor tillsammans 18-20 Mt järnmalmsprodukter, av producerar vilka ca 90 % exporteras. För närvarande nyttjas vid dessa anläggningar fullt ut och man kapaciteten räknar med att kommer att vara kapacitetsutnyttjandet högt även under de närmaste åren.

För sulfidmalmsgruvorna har utvecklingen varit mer än för järnmalmsgruvorna, främst beroende på positiv att efterfrågeutvecklingen varit något gynnsammare. Under den besvärliga tiden för järnmalmsgruvorna har hela tiden ökat sin produktion. År sulfidmalmsgruvorna 1983 översteg, för första gången i modern tid, mängden behandlad sulfidmalm mängden järnmalmsprodukter.

Sulfidmalmsproduktionens värde ökade från ca 350 milj. kr. år 1971 till ca 2,0 miljarder kr. år 1987. I fasta priser motsvarar detta en ökning med nästan 50 %. Antalet anställda ökade från drygt 3 100 år 1971 till knappt 4 100 personer år 1987.

Marknadsbilden är en annan än för järnmalmsgruvorna. Dels vidareförädlas det mesta av gruvornas produkter inom landet och dels innehåller av många gruvorna s. k. komplexmalmer ur vilka alla tre basmetallerna utvinns. De olika metallernas prisvariationer är ofta inte i fas, vilket medför en viss av utjämning intäkterna över tiden. Flertalet komplexmalmsgruvor innehåller dessutom silver och guld, vilka under perioder med gynnsamma priser svarar för väsentliga andelar av produktionsvärdet. Svavlet i sulfidmalmerna utgör en betydande del av rávaran vid tillverkningen av svavelsyra i Sverige.

Figur 2.11 visar hur malmgruvornas saluvärde och exportvärdet för malmprodukter förändrats under åttiotalet. Exportvärdet låg under perioden mellan 65-80 % av branschens produktionsvärde, med högre andelar under de senaste årens högkonjunktur.

Gruvindustrin har idag ett antal problem som det gör svårt att bedöma hur branschen kan komma att utvecklas t. o. m. på kort sikt:

- Den nuvarande balansen på järnmalmsmarknaden kan bli kortvarig. - Underjordsbrytning som är förknippad med höga kostnader jämfört med konkurrentländerna som utvinnér järnmalm i dagbrott. Gruvorna i Sverige ligger i genomsnitt på 300-400 meters och djup varje år sänks nivån med 10-15 meter. - Behov av stora för fortsatt investeringar gruvdrift.

Bland de aspekterna kan man urskilja: positiva

- Ökad mekanisering som har mángfaldigat per anställd. produktionen - är ett av de ledande länderna vad Sverige beträffar teknisk utveckling i underjordsbrytning.

- kostnader internationellt sett för Låga Det beror att de framställning av pellets. på svenska magnetitmalmerna har ett högt eget varför behovet av externt tillförd energiinnehåll energi blir mindre.

Branschen påverkas i hög grad av metallprisernas liksom valutakursernas fluktuationer.

2.11 salu- och exportvärden under Figur Malmgruvor: åren 1980-87.

Milj.kr.

eooo-1

swo-

4000-

3000- El Saluvärde - E ponvärd x e V 7

z

2000 -

1000 á

I980 I9B| I982 I983 I984 I985 I986 I987 Ål

Källa: tabellerna 6 och 24, bilaga 2.

Elanvändningens utveckling

Statens energiverk redovisade i en rapport (Elpriser och svensk industri, STEV 1988:7) nedanstående av fördelning på olika uppställning elförbrukningens ändamål år 1985. Det är processer och i gruvindustrin som i princip malmgruvornas förbrukningsmönster

beskrivs eftersom de o svarar för 96 5 av branschens totala elförbrukning.

GWh % El i processer

övrig elanvändning Pumpar och fläktar 400 17 Tryckluftsanläggningar 120 5 Övriga motordrifter 1 195 49 Belysning 130 5

Summa övrigt 1 845 76

Elpannor för lokalvärme 70 3

TOTALT 2 420 100

Den specifika har ökat i elanvändningen gruvindustrin. År 1971 användes ca MJ el krona 2,1 per förädlingsvärde (i 1980 års med ca MJ el prisnivå) jämfört 3,4 år 1987. Den specifika bränsleförbrukningen sjönk under samma tid, men endast i mindre utsträckning (frán 1,2 till 0,7 MJ per krona förädlingsvärde). Figur 2.12 visar hur den specifika energianvändningen förändrats under perioden 1971-87.

Utöver den växande trenden i den elförbrukspecifika ningen resp. den avtagande trenden i den specifika bränsleförbrukningen kan man notera variationer från år till år som beror på förädlingsvärdets förändringar till följd av prisvariationer. Dessa förändringar beror främst på när konjunkturförändringar, priserna sjunker vid lågkonjunktur måste samma el- och bränsleförbrukning relateras till ett lägre förädlingsvärde.

Figur 2.12 Gruvindustrin: förädlingsvärde 1980:1) samt den specifika el- (index, och bränsleförbrukningen (MJ per krona

förädlingsvärde).

4- MJ/kr

Specifik elförbrukning

Förâdlingsvärde

Specifik bränsleförbrukning

I I |978 |982

Källa: tabellerna 7, 21 och 22, bilaga 2.

orsaker till den långsiktigt stigande Några viktiga specifika elförbrukningen är:

från dieseldrift till eldrift på övergång gruvmaskiner och fordon

av från oljeuppvärmning till konvertering sligtorkar el

ökad ventilation av ökat djup samt ökade på grund krav pá bortförsel av spränggaser

för berg och vatten stegrade uppfordringshöjder

gående förädling av färdigprodukter längre

2.3.2 Massa- och pappersigdustrin

Produktion och sysselsättning

I tabell 2.5 och figur 2.13 redovisas data för massaoch pappersindustrin (SNI 3411). År 1987 fanns i branschen 84 arbetsställen med sammanlagt 39 000 anställda.

Tabell 2.5 Arbetsställen (A) och sysselsättning (S) år 1987 i hela massa- och pappersindustrin samt i delar med hög e1kostnadsande1.*)

Elkostnaderna större än Totalt 3,5% av s.v. 9,0% av f.v.* SNI Bransch A S A S A S

34111 Massaindustri 21 9 120 18 7 836 19 7 976 341111 Ind. för mekanisk el. halvkemisk massa 5 807 5 807 5 807 341112 Sulfatmassaindustri 13 6 658 10 5 374 11 5 514 341113 Sulfitmassaindustri 3 1 655 3 1 655 3 1 655

34112 Pappers- och pappindustri 56 29 126 43 23 148 44 24 337 341121 Tidnings- och journalpappersind. 7 6 099 7 6 099 7 6 099 341122 Kraftpapper- och -pappindustri 14 9 735 11 8 536 13 9 423 341129 Övrig pappors- och pappindustri 35 13 292 25 8 513 24 8 815

34113 Tritiborplattind. 7 1 170 7 1 170 7 1 170

3411 Massa- och pappersindustrin 84 39 416 68 32 154 70 33 483

2-3 All industri 9 112 753 558 539 81 373 497 80 305

Massa- och pappetsindustrin som andel av industrin 0,92 5,23 12,62 39,51 14,08 41,69

.) s.v. = saluvärde, f.v. = förädlingsvärde.

Källa: tabell 17, bilaga 2.

Figur 2.13 Fördelning av massa- och pappersindustrins saluvärde, förädlingsvärde och elförbrukning på delbranscher.

Saluvärde Förädlingsvärde Elförbrukning 50 599 milj.kr. 19 350 miIj.kr. 18 177 GWh

å Massaindustri E Pappers— och pappindustri CI Trafiberplattindustri

Källa: tabell 18, bilaga 2.

I genomsnitt arbetade 469 personer vid varje arbetsställe. Branschen består dock av såväl stora med l 000 - 2 000 anställda integrerade pappersbruk som mindre massaindustrier och specialiserade pappersbruk som sysselsätter mellan 50 och 200 personer.

Massa- och pappersindustrins förädlingsvärde uppgick år 1987 till drygt 19 miljarder kr., vilket motsvarar ungefär 8 % av industrins samlade förädlingsvärde. Totalt användes drygt 18 Twh elkraft, vilket utgjorde omkring 38 % av industrins totala elförbrukning. Branschens samlade elkostnad uppgick till 3,2 miljarder kr. För branschen som helhet gäller att elkostnaden uppgår till 6,34 % av dess saluvärde resp. 16,58 s av dess förädlingsvärde. Vad gäller enskilda arbets-

ställen så är omkring 70 av de redovisade 84 arbetsställena elintensiva enligt de kriterier som används.

Massa- och pappersindustrin indelas vanligen i tre delbranscher: massaindustrin (SNI 34111), pappersoch pappindustrin (SNI 34112) samt träfiberplattindustrin (34113). Samtliga är elintensiva.

Industristatistikens näringsgrensindelning speglar en äldre industristruktur än den nuvarande. Strukturovandlingen under de senaste årtiondena har inneburit att en merpart av massa- och pappersindustrins produktion koncentrerats till ett mindre antal större anläggningar, där man utnyttjar de ekonomiska och tekniska fördelar som ligger i att integrera massaproduktion och pappersproduktion. Tillkomsten av de integrerade anläggningarna har medverkat till att en allt större del av massaproduktionen används för pappersproduktion inom Sverige. Andelen avsalumassa i produktionen har minskat frán ca 60 % år 1965 till drygt 35 % år 1988. Vid årsskiftet 1987/88 tillverkades massa i anläggningar som är helt integrerade med pappers- och pappfabriker på 22 platser, medan massaproduktion delvis integrerad med papperstillverkning skedde på 10 orter. Vid 17 anläggningar producerades enbart torkad massa för avsalu.

I industristatistiken förs de integrerade massa- och pappersbruken till någon av delbranscherna massaindustri eller pappers- och pappindustri, eller också fördelas verksamheten på båda delbranscherna.

Till massaindustrin hörde år 1987, enligt industristatistiken, 21 arbetsställen med drygt 9 000 anställda. Produktionen uppgick år 1988 till 10,3 milj. ton, varav avsalumassa svarade för 3,7 milj. ton. Samtliga anläggningar för produktion av mekanisk eller halv-

kemisk massa (SNI 341111) och sulfitmassa (SNI 341113) var elintensiva. Elintensiteten var lägre inom sulfatmassaindustrin (SNI 341112), där merparten av massaoch pappers- industrins mottryckskraft genereras. Elkostnaderna översteg 3,5 % av saluvärdet vid 10 av de 13 arbetsställena. Totalt inköptes 4,1 TWh elenergi för 761 milj. kr. inom massaindustrin.

av blekt sulfatmassa har stigit från Tillverkningen 1,3 milj. ton år 1965 till 4,1 milj. ton år 1988, och svarar därmed för 40 % av den totala massaproduk— tionen. En kraftig produktionsökning har också noterats för mekanisk massa inkl. halvkemisk massa, från 1,4 ton år 1965 till 3,2 milj. ton år 1988. milj. o Andelen av uppgår därmed till 31 6. massaproduktionen

Det är framför allt de mest elintensiva delarna av mekanisk massa, TMP och CTMP, som vuxit. Dessa har i stor utsträckning utvecklats i Sverige processer och branschen har därvid haft ett försprång i den internationella konkurrensen. TMP-processen introducerades vid de svenska tidningspappersbruken under andra hälften av 1970-talet. Fördelarna är bl. a. att styrkeegenskaperna är bättre än för slipmassa. Behovet av kemisk massa vid framställning av tidningspapper har därför kunnat sänkas. TMP kan vidare blandas in i flera än vad som varit möjligt med med den pappersslag traditionella slipmassan. Den högre energiförbrukningen motverkas till del av att en stor andel (50-60 %) av den insatta elenergin kan återvinnas i form av ånga, som utnyttjas för torkning av papperet. TMP/CTMP svarade år 1988 för hela 65 % av produktionen av mekanisk massa.

Pappers- och pappindustrin bestod år 1987 av 56 arbetsställen med drygt 29 000 anställda. Till produktionen 13,8 Twh el, som inköptes för 2,4 milåtgick

jarder kr. 7 arbetsställen i och tidnings- journalpappersindustrin (SNI 341121) svarade för nästan hälften av pappers- och pappindustrins elförbrukning och för 20 % av dess Här återfinns sysselsättning. större integrerade mekaniska massa- och pappersbruk vilka tillhör branschens mest elintensiva anläggningar.

Kraftpapper- och kraftpappindustrin (SNI 341122) sysselsatte knappt 10 000 personer vid 14 arbetsställen. Produktionen är i stor utsträckning integrerad med produktion av som är mindre sulfatmassa, elkrävande än produktionen av mekanisk massa. Elintensiteten är därför mindre i denna Av de näringsgrupp. 14 arbetsställena var 11 elintensiva. Totalt användes 4,6 Twh elkraft till en kostnad av 777 kr. milj.

I delbranschen övrig pappers- och pappindustri (SNI 341129) återfinns anläggningar som tillverkar flera olika kvaliteter papper och t ex papp, finpapper, mjukpapper, fluting och kartong. Drygt 13 000 personer arbetade år 1987 vid 35 arbetsställen. Den heterogena produktsammansättningen gör att elintensiteten varierar mellan olika arbetsställen. Den är främst hög vid den tillverkning av mjukpapper och kartong som är integrerad med tillverkning av mekanisk massa. Elkostnaderna översteg 3,5 % av saluvärdet vid 25 av de 35 arbetsställena. Totalt átgick 2,9 TWh el som inköptes för 577 milj. kr.

Produktionen av papper och papp uppgick år 1988 till 8,2 milj. ton, jämfört med 3,1 milj. ton år 1965. Pappersproduktionen har således ökat starkt under senare år. Integrationsgraden av den totala (andel massakapaciteten som utnyttjas för produktion av papper och papp) uppgick år 1988 till ca 65 %, vilket vid en internationell är jämförelse lågt. Marknads-

och på vedrávara anses medge förhållanden tillgången av i en fortsatt väsentlig ökning pappersproduktionen

Sverige.

svarade år 1988 för 25 %, eller Tidningspapper 2,1 milj. ton, av den totala papperstillverkningen. redovisar också den största produk- Tidningspapper Under 1965-1988 har tidningstionsökningen. perioden med 1,4 milj. ton. Andra pappersproduktionen stigit är träfritt som svarar viktiga kvalitéer tryckpapper, 15 % av och kraftför nästan pappersproduktionen, som svarar för nästan 20 %. liner,

fanns 1 170 anställda vid 7 I träfiberplattindustrin har sedan dess

arbetsställen (en produktionsanläggning

Alla var elintensiva, och tillsammans avvecklats). de TWh el till en kostnad av förbrukade 0,3 59 milj. kr.

Produktions- och marknadsutveckling

2.14 visar branschens under åren Figur produktion mätt som förädlingsvärde i 1980 års priser 1971-87, och fördelad tre delbranscher. Totalt ökade på med ca 30 varvid av massa produktionen %, produktionen minskat medan produktionen av och träfiberplattor och ökat. Minskningen av massaproduktionen papper papp förklaras som nämnts ovan, av den ökade dock,

av massa- och papperstillverkningen.

integrationen Nämnas kan att Sverige är den tredje största produavsalumassa i världen och den åttonde i centen av vad papper och papp. ordningen gäller

Merparten av massa- och pappersindustrin produktion (figur 2.15). År 1987 uppgick exportvärdet exporteras för branschens produkter till ca 36 miljarder kr., vilket motvarade ca 13 % av landets totala industri-

varuexport. Importinnehállet är mycket lågt i branschens produktion; år 1980 var nettoexportandelen i produktionen över 50 % (tabell 25, bilaga 2). Branschens betydelse för landets handelsbalans gentemot utlandet är därför större än vad enbart exportsiffrorna visar .

Figur 2.14 Förädlinqsvärdet 1971-87 i massa- och pappersindustrins delbranscher (milj. kr. i 1980 års priser).

12000 Milj. kr.

10000 v1; .-. _- .M u. __ __ m w - aooo ,,_ .,. ’ ,, Träñberplattindustri 5°°° D Pappers- och pappindustri I Massaindustri 4000

0 7I 7273747576777879808! 828384858687 År

Källa: tabell 7, bilaga 2.

Sverige är den tredje största exportören av såväl massa som papper. Merparten av exporten levereras till den västeuropeiska marknaden. År 1987 var de mest betydande avnämarlánderna Västtyskland (20 %), Storbritannien (18 %) och Frankrike (10 %) Ytterligare 34 % av produktionen levererades till andra västeuropeiska länder.

och salu- och

Figur 2.15 Massa- pappersindustrin:

under åren 1980-87. exportvärden

eoooo - Milj. kr.

40000 -

3oooo- El Saluvärde Exportvärde 1: 20000.

10000 -4

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 I987‘ Åu

tabellerna 6 och 24, bilaga 2. Källa:

konkurrentländerna på den västeuropeiska De viktigaste och tidningspapper), USA marknaden är Kanada (massa Portugal (massa) samt (massa och liner), Finland, Västtyskland och Frankrike.

med ökad andel Den hittillsvarande utvecklingen och stagnerande avsalumassaprodukpappersproduktion Branschens bedömning av tion beräknas fortsätta. är att tillväxten kommer att efterfrågans utveckling men liksom för bli kraftig för lättare styvare papper tunnare med förbättrade tryckegenskaper. tryckpapper dessa krävs ökad inblandning För att uppnå egenskaper massa. Vidare förutser man att marknaden av mekanisk alltmer kommer att försörjas från för kemisk massa ved som är Väl lämpad för ändaregioner med billlig målet Latinamerika, Australien) (Sydeuropa,

Elanvändninqens utvecklinq

Elanvändningen har stigit från 10,5 TWh år 1971 till 18 Twh år 1987. Den nästan fördubblade förbrukningen beror inte bara på att produktionsvolymen ökat, utan speglar dessutom bl. a. att de mer energikrävande produkterna ökat sin relativa andel av produktionen.

De senare förändringarna i energiförbrukningsmönstret illustreras i figur 2.16 som visar den specifika eloch bränsleförbrukningens utveckling under åren 1971-87. över perioden har elförbukningen per krona förädlingsvárde (i 1980 års priser) ökat från 4,8 till 6,3 MJ/kr, medan den specifika bränsleförbrukningen sjunkit frán 3,0 till 1,0 MJ/kr. Liksom för gruvindustrin kan man också här vid sidan av de långsiktiga förändringarna notera kortsiktiga variationer som beror på prisförändringarnas inverkan på förådlingsvärdet.

§igg;_g;;§ Massa- och pappersindustrin: förädlingsvärde (index, 1980:1) samt den specifika el- och bränsleförbrukningen (MJ per krona förädlingsvärde). 7-RU/h ______,-- Speciñk elförbrukning 5 ____ -_’o ..- ”____» 5 .--\ I’ \ I \ I \‘ I 4 _ ‘\ I 3 - ‘\ Specifik bränsleförbrukning

Förädlingsvärde

V I 1 u v v I I 1970 I974 I978 I982 I986 Ål

Källa: tabell 7,15 och 22, bilaga 2.

Elkostnadens andel av saluvärdet för olika produkter

har under 1980-talet uppgått till ungefär följande:

mekanisk massa för avsalu 14 - 17 procent 4 — — blekt sulfatmassa för avsalu 2 — 13 - 17 - tidningspapper 4 - 6 - finpapper 7 - 10 - sáckpapper 7 - kraftliner 5 - 8 - falskartong 5 -

I Statens energiverks rapport redovisades

elförbrukningen i massa- och pappersindustrin

fördelad på olika (exkl. träfiberplattindustrin),

ändamål år 1985:

TWh %

El i processer 4,9 29 Malning, raffinering

Övrig elanvändning och fläktar 7,9 47 Pumpar motordrifter 2,6 16 Övriga 0,5 3 Belysning

Summa övrigt 11,0 66

m. m. 0,9 5 Elpannor

TOTALT 16,8 100

Närmare hälften av elförbrukningen åtgick till pumpar

och fläktar, med tyngdpunkten på pumpar för vätske-

transport. Denna elförbrukningsprofil kännetecknar

kemisk medan elektricitet för malning massaproduktion,

och raffinering dominerar förbrukningen i mekanisk

massatillverkning.

uppställning visar den specifika elförbruk- Följande

ningen vid produktion av massa- och pappersprodukter.

Nettobehov från elnätet (kWh Der ton):

blekt sulfatmassa (torkad) 200 - 300 slipmassa 1300 — 1800 termomekanisk massa (TMP) 2200 - 2500 CTMP för kartong 1700 - 1900 CTMP för fluff (torkad) 1500 tidningspapper av TMP 2400 - 2600 - - med - 45 % returfiber 1600 1800 obestruket journalpapper (exkl. 1500 - 1800 sulfatmassa) falskartong (exkl sulfatmassa) 1200 - 1400 vätskekartong 1300 säckpapper 1100

En fortsatt förändring av branschens produktinriktning mot virkessnála i baserade pappersslag, hög grad på mekaniska massor, kommer att medföra en stigande specifik elförbrukning för branschen som helhet.

2.3.3 Elintensiv kemisk industri

Produktion och sysselsättning

Till den kemiska basindustrin räknas av tillverkning oorganiska och organiska kemikalier, industrigaser, basplaster samt halvfabrikat därav. De elintensiva delbranscherna i den kemiska industrin - (SNI 35) återfinns inom den kemiska basindustrin under beteckningarna industri för oorganiska kemikalier (SNI 35111) och industri för oxygen och andra industrigaser (SNI 35113). Tillsammans sysselsatte de två delbranscherna ca 5 200 personer år 1987 och svarade för drygt 1 % av industrins samlade och förädlingsvärde för knappt 7 % av den totala

industrielförbrukningen.

Tabell 2.6 och figur 2.17 ger information om denna del av den kemiska som här kallas den industrin, elintensiva kemiska industrin.

Tabell 2.6 Arbetsställen (A) och sysselsättning (s) år 1987 i hela den elintensiva kemiska industrin samt i delar med hög elkostnadsandel

Elkostnaderna större än Totalt 3,5% av 5.v. 9,0% av f.v.* SNI Bransch A S A S A S

35111 Industri för Oorganiska kemikalier 23 4167 14 2384 12 2277 35113 Industri för oxygeno. a. industrigaser 22 1029 11 299 11 299

3511 Elintonsiv +3513 kemisk industri 45 5196 25 2683 23 2576

2-3 All industri 9 112 753 558 539 81 373 497 80 305

Den elintensiva kemiska industrin som andel av industrin 0,49 0,69 4,64 3,30 4,63 3,21

.) s.v. = saluvärde, f.v. = förädlingsvärde.

Källa: tabell 17, bilaga 2.

2.17 Fördelning av den elintensiva kemiska Figur industrins saluvärde, förädlingsvärde och elförbrukning på delbranscher.

- Saiuvärde Förädlingsvärde Elförbmkning 4 610 milj. kr. 2 843 milj. kr. 3 248 GWh

Industri för oorganiska kemikalier Industri för industri gaser

E

Källa: tabell 18, bilaga 2.

I industrin för tillverkningen av oorganiska kemikalier fanns år 1987 23 arbetsställen med ca 4 200 anställda. Till denna delbransch hör bl. a. den mycket elkrävande produktionen av klor/alkali och klorater. Totalt förbrukades 2,7 TWh elkraft, och elkostnaderna motsvarade drygt en tiondel av det samlade saluvärdet.

Industrin för tillverkning av industriqaser sysselsatte omkring 1 000 personer vid 22 arbetsställen. Elintensiteten var även i denna delbransch mycket hög; kostnaderna för elkraft motsvarade 15 % av saluvárdet. Totalt förbrukades ca 0,5 TWh.

År 1987 exporterades varor för ca 2,4 miljarder kr., vilket motsvarar ungefär 42 % av den elintensiva kemiska industrins produktionsvärde. Ungefär tre fjärdedelar av exporten levererades till europeiska länder.

Produktions- och marknadsutvecklinq

Figur 2.18 visar den elintensiva kemiska industrins produktion under åren 1971-87, mätt som förädlingsvärde i 1980 års priser och fördelad på de tvâ delbranscherna. Produktionen av oorganiska kemikalier ökade med ca 67 % och produktionen av industrigaser ökade med ca 21 % under perioden.

De elintensiva kemiprodukterna är till del övervägande bulkvaror för vilka prisläget bestäms internationellt. Den växande internationella handeln har lett till mer internationaliserade marknader också för kemiprodukter. Marknadsvillkoren styrs till stor del, på såväl den internationella som på hemmamarknaden, av stora ofta multinationella - Det i kemiföretag. gäller särskild grad för baskemikalier med generellt likartade prestanda. Med små variationer härrörande

och liknande frán transportkostnader, knapphetsvärden faktorer råder för dessa varor internationellt Denna marknadssituation har medfört bestämda priser. inom kemiindustrin i allt större utsträckning att man söker sin ett speciellt tilläggsvärde genom ge produkt renhet (finkemikalie) eller genom antingen hög

utpräglad funktionsspecifikation (specialkemikalie).

1971-87 i den el- Figur 2.18 Förädlingsvärdet intensiva kemiska industrins delbranscher (milj. kr. i 1980 års priser).

2000 Mi1j.kr.

I500

fl Indusm för industrigaser 1000 E Industri för oorganiska kenükaüer

628384658687 Ål 7| 72737475767776796081

Källa: tabell 7, bilaga 2.

den senaste tioársperioden har svenska Särskilt under

kemiföretag tillämpat denna specialkemikaliestrategi.

den storleksnackdel som Man söker därigenom uppvága deras verksamhet mätt med internationella kännetecknat mått. av standardkemikalier (bulkkemi- Tillverkningar eller lagts ned och kalier) har omstrukturerats kunnat tas ut och nischer uppsökts, där bättre priser tillåtit en exploatering av kunskadär tilläggsvärden

per genom utveckling hos användaren av kemikalierna. De svenska har detta sätt kemiföretagen på i viss mån kunnat minska sin för känslighet internationell priskonkurrens.

Utvecklingen har sålunda med få delbranschundantag (som klor/alkaliindustrin) lett fram mot en stadigt ökande av

internationalisering kemiindustrin. Flera

företag har numera mer än 70 % av sin försäljning utanför Sverige. I 2.19 figur jämförs produktions- och exportvärdenas utveckling under åttiotalet. Värdet av branschens export låg under mellan 30 och perioden 40 % av produktionsvärdet. Den svenska importen av produkter hörande till denna delbransch är större än motsvarande export. Detta i viss mån den speglar nämnda internationella specialiseringen.

Figur 2.19 Den elintensiva kemiska industrin: saluoch exportvärden åren 1980-87.

3000 E] Saluvärde Exportvärde 2000

I980 I98! I982 I983 I984 I965 I986 1987 ÅI

Källa: tabellerna 6 och 2. 24, bilaga

och då spe- Kemibranschens utvecklingsmöjligheter, delarna av den kemiska basciellt de elintensiva branschens bedömningar i hög grad industrin, är enligt

ekonomiska tillväxttakten i industriavhängig den av insatsvaror till andra länderna. Som producent i hög grad av avnämarbranscher styrs utvecklingen

branschernas tillväxt.

Elanvåndninqens utveckling

från TWh år 1971 till Elanvändningen har stigit 2,3

Twh år 1987. Det innebär, eftersom produktionen 3,5 att den specifika elanvåndökat förhållandevis mer, 2.20). Denna minskning ningen minskat något (se figur

förklaras sannolikt av två faktorer:

- i den kemiska de mindre elintensiva produkterna har varit föremål för en större basindustrin än de elintensivare och har därigenom efterfrågan

visat en snabbare produktionsutveckling.

- elrationaliseringar och elsparåtgärder.

Elkraft är emellertid ofta den enda möjliga

i branschens tillverkningsprocesser, energikällan till elhushållningsåtgärder är varför möjligheterna

En betydande del av elkraftanvändningen begränsade. kemikalier sker vid vid tillverkningen av oorganiska elkostnaderna en elektrolys. I denna produktion utgör

totala Vid

stor del av de produktionskostnaderna.

är elkostnadsandelen drygt en av klorat produktionen den vid produktionen av av saluvärdet, medan tredjedel en av saluvärdet. kloralkali utgör omkring fjärdedel

Vid tillverkningen av industrigaser åtgår mycket

elkraft till kompressordrift.

Figur 2.20 Den elintensiva kemiska industrin: förädlingsvärde (index, 1980:1) samt den specifika el- och bränsleförbrukningen (MJ per krona förädlingsvärde).

NU/kr 10-

~..._/“‘ specifik elförbmkning

6 -1

4 -1

2 /\. Förädlingsvärde ----------------- v “=-..____ Speciñk bränsleförbrukning o . . V . les

1970 1935 1930 1935 Å:

Källa: tabellerna 7, 21 och 2. 22, bilaga

Den elintensiva kemiska industrin karaktäriseras således av en mycket elintensiv produktion där en stor andel av elförbrukningen är processrelaterad. Dessutom är elkraften ofta en ej På utbytbar produktionsfaktor. kort till medellång sikt kan därför endast mindre förändringar i branschens elförbrukning beräknas uppstå till följd av i den elförbrukförändringar specifika ningen. Eftersom elkraften redan i nuläget utgör en så betydande kostnadspost är dessutom större delen av

rationaliseringsmöjligheterna uttömda.

2 . 3 . 4 Järn- , stál- och ferrolegeringsverk,

samt ickejärnmetallindustri

Produktion och sysselsättning

delbranscher innefattar hela Dessa elintensiva 37 Järn- stål- och metallverk utom SNI-bransch och av ickejärn-

halvfabrikats- gjutgodstillverkningen

Data för dessa elintensiva metall (SNI 37203-4). i 2.21 och tabell 2.7. delbranscher redovisas figur

fanns år 1987 i dessa delbranscher 88 Sammanlagt arbetsställen med närmare 35 000 anställda. Omkring - 14 % av industrins totala 7 TWh elkraft drygt - Kostnaden för denna elkraft elförbrukning inköptes. till ca 1,3 miljarder kr. uppgick

2.21 av järn-, stâl- och ferro- Figur Fördelning legeringsverkens samt ickejärnmetallförädlingsvärde och industrins saluvärde, delbranscher . el förbrukning på

Saluvärde Förädlingsvärde Elförbrukning 12 307 milj. kr. 6 966 GWh 33 365 milj. kr.

J äm- och stålverk Ferrolegeringsverk Jäm- och stålgjuteder Ickejämmetallindustri

Källa: tabell 18, bilaga 2.

1gQ§ll_g41 Arbetsställen (A) och sysselsättning (S) år 1987 vid järn-, stål- och ferrolegeringsverk och i ickejärnmetallindustri samt i delar med hög e1kostnadsande1.*

Elkostnaderna större än Totalt 3,5% av s.v. 9,0% av f.v. SNI Bransch A S A S A S

371 Järn-, stål- och ferrolegeringsverk 80 31 050 39 16 293 34 16 598 37101 JHrn— och stålverk 40 27 197 12 12 829 17 13 918 37102 Feroleqerinqsverk 3 504 3 S04 3 504 37103 Järn- och stålgjuterier 37 3 349 24 2 960 14 Z 176

37201 Ickejärnmetall- +372o2 industri a 3937 3 1081’ 3 1151

371+ Järn-, stål- och 37201 farroleqeringsverk, +372o2 ickejärnmetallind. se 34937 42’ 17374) 37 17749

2-3 All industri 9 112 753 558 539 81 373 497 80 305

Järn-, stål- och ferrolegerzngsvork samt ickejärnmetallind. som andel av industrin 0,97 4,64 7,79 21,35 7,44 22,10

) s.v. = saluvärde, f.v. = förädlingsvärde. ‘t’ Inkl. delbransch 37203, valsverk, dragerier o dyl för ickejärnmetall.

Källa: tabell 17, bilaga 2.

Järn- och stálverk

stål är samlingsnamnet för legeringar med järn som basmetall. Ur framställningssynpunkt man skiljer pá malmbaserat och skrotbaserat stål. Det malmbaserade stålet framställs genom reduktion av järnmalm med koks och kol i masugn. Det skrotbaserade stålet framställes genom omsmältning av recirkulerat stål och skrot i elektrostálugnar. Allt efter den kemiska sammansättningen brukar man dela in i handelsstál stáltyperna och specialstál.

stålet används huvudsakligen för

- (byggnader, anläggningar, infrastrukturuppbyggnad vägar) - (bilar, fartyg, tåg) transportmedel Den svenska stålindustrin har under de senaste decennierna genomgått en omfattande omstrukturering. Från ett där alla gjorde allt har stáltillverkläge ningen specialiserats hårt. Handelsstålstillverkningen har koncentrerats till två företag. Specialstålstillsker vid ett fåtal företag med långt driven verkning vad gäller stálkvaliteter och produktspecialisering former.

Mellan åren 1974 och 1985 sjönk råstålproduktionen från 6,0 till 4,8 milj. ton. Denna produktionsvolym representerar mindre än 0,7 % av världsproduktionen som år 1985 uppgick till ca 725 milj. ton. Omstruktuhar dock medverkat till en höjd effektivitet. reringen Detta i att det trots den minskade râstålsavspeglas producerades samma kvantitet färdigproduktionen produkter år 1987 som år 1974.

Mätt som förädlingsvärdet i fasta priser var produktionen år 1987 något större än år 1971, medan den har minskat något jämfört med år 1974 (se figur 2.22).

Antalet anställda i järn- och stålverken minskade från 51 000 år 1974 till genom omstruktureringen ca 27 000 år 1987. Delbranschen bestod av 40 personer arbetsställen år fanns vid vart 1987, genomsnittligen och ett av dem knappt 700 anställda.

Figur 2.22 Förädlingsvärdet 1971-87 hos järn-, ståloch ferrolegeringsverk samt ickejärnmetallindustrin (milj. kr. i 1980 års priser).

10000 - Milj. kr.

ä / 6000 ’/ / / / / 4000- // á / E Ickejämmetallverk 2°°° á I Jäm- och stålgjuterier å Z Järn-, stål- och á o I / / ferrolegeringsverk 717273747576777879808l828384858687 Ål

Källa: tabell 7, bilaga 2.

Den svenska rástålsproduktionen fördelade sig år 1988 enligt följ ande:

Handelsstál 3,5 milj. ton varav: malmbaserat 2 , 5 skrotbaserat 1,0

Specialstál 1 , 3 milj . ton varav skrotbaserat 1 , 3

År o 1985 exporterade de svenska stålföretagen 71 6 (3 milj. ton) av producerat tonnage. Samtidigt tillgodoságs den inhemska stålförbrukningen till 62 %

(1,7 milj. ton) genom import. Exportvärdet ökade under åttiotalet mätt i löpande priser (figur 2.23), men har i fasta priser varit ungefär oförändrat. År 1980 var branschens importinsats ca 45 % av dess export, vilket gav en nettoexportandel om ca 29 % (tabell 25,

bilaga 2).

Järn- och stålindustrinz salu- och Figur 2.23 exportvärden åren 1980-87.

30000 -1 Milj. kr.

20000 -

15000 -

10000 -

E] Saluvärde Exportvärde

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 Ål

tabellerna 6 och 24, bilaga 2. Källa:

ökat med 40 % sedan år Räknat i ton har exporten drygt För svarar framför allt handels- 1980. denna ökning som av Motsvarande stålet utgör 2/3 exportvolymen. specialstál är ca andelar för rostfritt resp. övriga man i stället till exportens värde 10 resp. 15 %. Ser den svenska stálexporten på 14 så förändras bilden. Av kr. svarar handelsstál för drygt 40 %, miljarder ca 35 % och specialstál för rostfritt för övriga med den totala världsknappt 25 %. I jämförelse handelsstål svarar för omkring 90 %, har handeln, där ett med relativt

den svenska exporten produktinnehåll

annat land har så hög högt förädlingsvärde. Inget andel stål i sin produktion som Sverige. legerat

av den svenska går till Ungefär hälften exporten Norden är en stor mottagare av svenskt EG-området. handelsstål medan USA och Kanada är stora importörer Av den svenska stålimporten, som av vårt specialstál. kommer ca 75 % frán EG. domineras av handelsstál,

Under efterkrigstiden fram till mitten av 1970-talet växte den kvantitativa efterfrågan stål i OECDpå länder i ungefär samma takt som bruttonationalprodukten. Därefter bröts sambandet och minskade efterfrågan (se nedan). Den kvantitativa minskningen har varit större än den värdemässiga.

Årlig procentuell förändring av BNP resp. stålkonsumtion i OECD-länder

1960-1973 1973-1979 1979-1984 BNP 5,0 2,7 1,9 Stål (ton) 5,3 -1,4 -3,1

Av världens stålproduktion kommer en ökande andel från de s. k. nya stålproducenterna, till vilka räknas utvecklings- och NIC-länder (Newly Industrialized Countries) som Korea och Brasilien. Tillsammans med öststatsblocket kan dessa på längre sikt bli betydande konkurrenter till stålverken i Västeuropa, Japan och Nordamerika. Under överskådlig framtid torde dock inte konkurrenshotet vara så stort. De västliga länderna har ett betydande försprång när det gäller högförädlat stål och det potentiella konkurrenshotet finns framför allt på områden för enklare handelsstâlkvalitéer.

Prognoserna avseende stålkonsumtionens utveckling framdeles förutser i stort sett nolltillväxt inom de närmaste tio åren och att industrialiserade länder kan räkna med en minskning på nägra procent per år. Undantag kan finnas i form av vissa begränsade nischer där efterfrågan kan växa betydligt.

faktorer som påverkar stálefterfrågans Viktiga utveckling är att:

- BNP växer långsammare än tidigare.

- mellan sektorer med olika efterfrågan förskjuts infrastrukturbyggande till stálbehov (frán och som är mindre elektronik tjänster stålkrävande).

- blir bättre (mindre vikt ger produkternas kvalitet samma prestanda).

- material ersätter stål i vissa konkurrerande ex. aluminium och betong) applikationer (t. plast,

- och konstruktioner blir bättre (rationellare system hos användare ger mindre produktionssystem materialåtgång).

stålindustrins situation är i dagsläget Den svenska stark. Lönsamheten är högre än någon gång relativt 80-talet. Strukturen är väl balanserad tidigare under

i förhållande till marknaden. Marknadspositionerna särskilt kvalificerade och snabbväxande bedöms, på och produktomráden, vara goda. segment

att klara högre elpriser så kan Vad gäller förmågan att vissa som t. ex. nischinriktade det antas företag, åtminstone på sikt har

delar av specialstålindustrin,

ökade kostnader med höjda möjligheter att kompensera Andra med produktion av lågförädlade priser. företag, handelsstålkvalitéer, kan däremot få betydande svårig-

efter små förändringar av relativheter redan mycket el. Möjligheterna att bemöta prisförändpriset på byte av ringar med stora besparingar och/eller av tekniska och ekonomiska energislag är begränsade

skäl.

Järn- och stålverk: elanvändningens utveckling

och stålverken 3,8 TWh År 1987 färbrukades järnmotsvarande ca 8 % av industrins totala elkraft,

elförbrukning. Delbranschens produktion var inte till sin helhet elintensiv, knappt hälften av de 80 arbetsställen som redovisas i delbranschen är att betrakta som elintensiva enligt de definitioner som nyttjas. De elintensiva arbetsställena återfanns bland de skrotbaserade stålverken (se tabell 2.8).

Tabell 2.8 sysselsättning samt el- och bränslekostnadernas andel av salu- och förädlingsvärdet i olika delar av stålindustrin år 1987.

Antal Elkostnad/ Elkostnadl sysselsatta /saluvärde /förädlingsvärde Z Z Malmbaserade handelsstålverk 3 940 1,65 5,43 skrotbaserade handelsstålverk 5 887 4,18 10,50 skrotbaserade specialstålverk 17 370 3,51 8,91 Järn- och stålverk, totalt 27 197 3,20 8,60 Källa: Statistiska centralbyrån.

En betydande del av järn- och stálverkens elförbrukning âtgár vid skrotsmältning i ljusbågs- eller induktionsugnar (ca 30 % år 1988). Den specifika elförbrukningen för smältning av skrot är ca 580 kWh per ton rástál. Motorkraft, belysning m. m. svarar för mer än hälften av elförbrukningen, medan en tiondel åtgår i värmnings- och värmebehandlingsugnar.

I uppställningen nedan redovisas elanvändningen i olika delar av stálindustrin år 1988. Av denna kan utläsas att större delen av delbranschens elförbrukning sker i de skrotbaserade stålverken (i de malmbaserade verken är kol den primära energibäraren).

Elanvändningen i olika delar av stålindustrin år 1988, GWh

Malmbaserade Skrotbaserade Järn- och ver - stálverk _ _ _ ial- (handelsstal) stalverk stalverk

Skrot- - 540 770 1 310 smältning

och

Värmning värmebe andling 20 40 340 400

Motorkraft, belysning m.m. 900 500 1 100 2 500

- - 90 90 Ångalstring

TOTALT 920 1 080 2 300 4 300

Källa: Jernkontoret

Figur 2.24 visar att den specifika elanvändningen

(inkl. ferrolegeringsverkens elförbrukning) sjunkit

med ca 20 % under åren 1971-87. Den specifika bränsle-

minskade under samma period med omkring användningen 40 %. Detta utvecklingen mot en ökande andel speglar

elkrävande specialstålproduktion.

Figur 2.24 Järn-, stål- och ferrolegeringsverk: (index, 1980:1) samt den förädlingsvärde specifika el- och bränsleförbrukningen (MJ per krona förädlingsvärde).

4 MJ/kr T , -~.‘ I K

v- 3 _ ___~~~~ ”,»~-,‘ s. --—v

x -\’{,s‘

‘ ------------ -- Speciñkelförbrukning ~.\ ‘~---- -~--—*“*-- 2. Specifik bränsleförbrukning

Förädlingsvärde I _

0 . , . . . . I I I970 I974 I976 1932 I986 Am

Källa: tabellerna 7, 21 och 22, bilaga 2.

Ferrolegeringsverk

Ferrolegeringsverk (SNI 37102) är den mest el- och energikrävande delbranschen. Där används nästan enbart kol och elkraft ungefär hälften av vardera i termer av energiinnehåll.

Tre arbetsställen - samtliga elintensiva med tillsammans ca 500 anställda redovisades är 1987. Vid verken användes detta år ca TWh elkraft. 0,8

År 1987 var emellertid ett omställningsár för den svenska ferrolegeringsindustrin. Ett av som verken, tidigare hade en betydande produktion av främst ferrokrom med låg kolhalt, avvecklade denna del av verksamheten under året. I Malmö startades ett nytt ferrolegeringsverk och i Vargön övergick ferrolegeringsverket från schweiziska till svenska ägare. Verket i Malmö inställde i av produktionen början år 1990. Våren 1990 finns det således i branschen ett arbetsställe där det produceras ferrokrom ferrokisel, och ferrokiselkrom.

Strukturförändringarna återspeglas också i industristatistikens uppgifter för år 1987 som skiljer sig markant från andra år genom och låga produktionstal relativt produktionsuppgifterna kostnader. höga

Uppställningen nedan visar industristatistikens uppgifter för år 1987 tillsammans med som uppgifter inhämtats direkt från för åren 1988 och 1989 företagen (prognos i september För de senare åren 1989). utgör elkostnaderna 17 % resp. 16 % av saluvärdet och 36 % resp. 31 % av Motsvarande förädlingsvärdet. andelar var betydligt högre under det exceptionella året 1987.

elkraft Elkostnad i procent av: Salu- Förädl. Inköpt År värde värde GWh Mkr salu- förädlingsmkr. mkr. värde värde

537 120 793 129 24,0 107,6) (1987 1988 1 160 561 1 198 199 17,2 35,5 1989 1 335 684 1 165 212 15,9 31,0

delen av är knuten till den Största elförbrukningen elektrotermiska Möjligheterna att ersätta processen. den elkraft som i denna process med annat åtgår är obefintliga. Delbranschens elförbrukning energislag beror därför liksom framdeles, i huvudsak på nu,

produktionvolym och produktsammansättning (beroende på

varierar elförbrukningen från 4,0 till 9,0 legering Mwh per produktton).

används i huvudsak i Ferrolegeringsverkens produkter stâlindustrin (vid framställningen av specialstál). Delbranschens således i hög grad utveckling påverkas inom och stålindustrin. Större av utvecklingen järndelen av produktionen vid de svenska ferrolegeringsverken avsätts på exportmarknaden (figur 2.25).

2.25 salu- och Figur Ferrolegeringsindustrin: exportvärden åren 1980-87. moo Milj. kr.

E] Saluvärde Exponvärde i 0 - - . 1980 1981 I982 1983 1984 1985 1986 1987 År Källa: tabellerna 6 och 24, bilaga 2.

Importinsatsen är relativt låg i produktionen. År 1980 var produktionens nettoexportandel ca 42 %. Samtidigt sker en import av ferrolegeringsprodukter som under åttiotalet motsvarat eller överstigit exporten. Vid en eventuell vikande efterfrågan från den svenska stålindustrin antas ferrolegeringsindustrins exportandel öka i motsvarande utsträckning.

Järn- och stålqiuterier

Gjuteribranschen är uppdelad på två delbranscher, järn- och stálgjuterier samt gjuterier för ickejärnmetall (metallgjuterier). Det är dock enbart den förra delbranschen, järn- och stålgjuterier (SNI 37103), som är elintensiv. År 1987 redovisades där 37 arbetsställen med tillsammans 3 349 anställda.

I delbranschen finns både större och mindre arbetsställen, varav en del är kopplade direkt till större verkstadstekniska företag. Delbranschen är heterogen vad gäller företagsstorlek, produktionsmetoder samt energianvändning.

År 1987 förbrukade järn- stálgjuterierna sammanlagt 0,3 TWh elkraft. Elkostnaden uppgick till 5,94 % av delbranschens saluvärde (10,48 % av förädlingsvärdet). Variationen kan dock vara betydande mellan olika anläggningar beroende på gjutgodsets förädlingsgrad och verksamhetens automatisering. Av de 37 arbetsställena hade 24 stycken en elkostnadsandel som översteg 3,5 % av saluvärdet. De elintensiva arbetsställena sysslsatte närmare 90 % (2 960 stycken) av det totala antalet anställda i delbranschen.

Järn och stålgjuterierna är en importkonkurrerande hemmamarknadsindustri. Liksom för järn- och stålindustrin, finns en internationell överkapacitet.

Produktionen av uppgick år 1985 till gjutgods 295 000 ton. Delbranschen är konjunkturkänslig då att för lager är små. möjligheterna producera

av den inhemska produktionen gick år 1980 Drygt 3/4 till verkstadsindustrin. större gjuterier ägs av Många och har som huvuduppgift att säkra verkstadsföretag den koncernens försörjning av gjutgods. Dessa egna s. k. svarar för huvuddelen av den interngjuterier svenska men en stor del av deras gjutgodsproduktionen, också pá den öppna marknaden. De produktion säljs är dock fristående och dessa är av flesta gjuterier stor för mindre och medelstora verkstadsbetydelse företag.

av den inhemska produktionen är låg, Exportandelen medan importandelen av den inhemska gjutgodsförär högre. Figur 2.26 visar brukningen betydligt branschens och exportvärden under produktions- 1980-talet. Den gäller dock endast låga exportandelen av halvfabrikat. Av den svenska gjutgodsdirektexport 60-70 som i förbrukningen går % på export komponenter

färdiga produkter.

mot färre arbetsställen och färre En utveckling har ägt rum sedan 1950-talet. Produktionen sysselsatta ökade emellertid ända fram till mitten av 1960-talet, då utvecklingen vände och även produktionssiffrorna minska. Produktionsminskningen har dock började avstannat en bit in på 1980-talet.

För närvarande är utvecklingen positiv för gjuterierna. tillverkningsmetoder har ut- Nya gjuteritekniska vecklats och material lämpade för gjutnya högvärdiga ning har kommit fram.

Figur 2.26 Järn- och stålgjuterierna: salu- och exportvärden åren 1980-87. 1500 Milj. kr.

I000

soo El Saluvärde M Exportvärde 1980 1981 I982 I983 I984 1985 |986 I967 År Källa: tabellerna 6 och 24, 2. bilaga

Elanvändningen i järn- och stålgjuterierna fördelades år 1985 enligt följande:

Figur 2.27 visar den specifika el- och bränsleanvändningens förändring åren 1971-87.

Figur 2.27 Järn- och stålgjuterierna: förädlingsvärde (index, 1980:1) samt den specifika el- och bränsleförbrukningen (MJ per krona förädlingsvärde) .

Speciñk elförbrukning

Förädlingsvärde

Speciñk bränsleförbmkning o I I r v v I ‘I

1970 1974 197a 1932 I986 A;

Källa: tabellerna 7, 21 och 22, bilaga 2.

Den del av elförbrukningen som relativt enkelt kan ersättas med andra energislag är liten, endast 4-5 %. från till med En övergång elsmältning smältning fossila bränslen fordrar stora nyinvesteringar. Av den elanvändningen kan en viss produktionsrelaterade ske effektivare elanvändning. Denna reducering genom eventuell torde dock motverkas av ökade minskning kvalitets- och förädlingskrav som bedöms innebära en ökad el användning .

statens bedömde i rapporten Elpriser och energiverk svensk industri, STEV 1988:7, att en del mindre gjuterier skulle få svårigheter att klara högre och eventuellt komma att läggas ned. Större elpriser med till verkstadsindustrin antas gjuterier anknytning kunna klara bättre även på längre sikt. sig

Ickejärnmetallindustri

Ickejärnmetallindustrin (SNI 37201-2) innefattar industrier för ickejärnmetaller ur malm (primärmetall) och ur skrot (omsmältning).

Delbranschen domineras av de tvâ företag som är verksamma inom primärmetallindustrin (SNI 37201). Dessa två företag sysselsatte år 1987 ca 3 300 av de knappt 4 000 som arbetar i delbranschen. De svarade vidare för nästan 90 % av delbranschens totala elförbrukning på ca 2 Twh. Vid de övriga 6 arbetsställena produceras ickejärnmetaller ur skrot. En särredovisning av de intäkts- och kostnadsuppgifter för malm- resp. skrotbaserade arbetsställen som finns i industristatistiken kan inte av göras på grund sekretessreglerna.

Primärmetallframställningen vid de två nämnda anlägg-

ningarna är inriktad på aluminium resp. och koppar bly. Primäraluminiumproduktionen svarar, pá grund av den smältelektrolysprocess som för större används, delen av elanvändningen i industrin. ickejärnmetall- Elkostnaden utgör ca 19 % av saluvärdet. Vid koppar och blyframställningen utgör den mest elsmältning elkrävande posten.

Omsmältverkens energiförbrukning är mycket lägre per produktton, omsmältningen kräver endast 5 % av den elenergi som går åt i elektrolysprocessen. Vid omsmältverken används också i flera fall andra energikällor än elkraft. De sex arbetsställena svarar därför för en mindre del av delbranschens elförbrukning.

Aluminium används inom byggnadsindustrin för profiler, i förpackningar, folie m. m. används burkar, Koppar i elledningar på grund av sina goda ledningsegenskaper

och inom det bilelektriska området för batterier bly m. m. Med för bly, kan man säga att det pågår undantag en viss konkurrens såväl mellan delbranschens som med andra produkter. På förpackningsprodukter sidan finns alternativ såsom papper, glas och plast. På konkurrerar koppar med aluminium. elledningssidan konkurrerar också med stål i byggnads- och i Aluminium viss mån i verkstadsindustrin (bilmotorer).

av uppgick år 1987 till Produktionen primäraluminium 80 000 ton, produktionen av sekundäraluminium drygt År 1988 utökades kapaciteten för var något lägre. till ca 95 000 ton. Den årliga aluminiumprimärmetall kring 150 000 ton. förbrukningen ligger

av i Sverige är idag 110 000 ton. Förbrukningen koppar 85 000 ton och 25 000 ton Man producerar primärkoppar av skrot. Produktionen av raffinerat bly uppgår koppar 000 å 70 000 vartill kommer 30 000 å till 60 ton, 35 000 ton sekundärbly från omsmältning av blyskrot, till största delen ur återvunna blybatterier.

För dessa råder överkapacitet på världsprodukter marknaden. Trots det har efterfrågan utvecklats mer normalt än för t. ex. stålprodukterna. Branschens struktur har inte ändrats nämnvärt. På tio års sikt beräknas i aluminumindustrin bli volymtillväxten mellan 1 och 3 % per år i västvärlden. världsmarknadstillväxten beräknas för koppar till mellan 1 och

2 % per år.

Med för aluminium, för vilken man importerar undantag insatsvarorna, bryts och bearbetas de flesta övriga metallerna i Närheten till gruvorna är en Sverige. viktig faktor med tanke på de höga transportkostnaderna för såväl råvaror som färdiga produkter. Dessutom har man sig på att genom smältspecialiserat

reduktion nyttiggöra de komplexa malmer som finns i Sverige. samspelet mellan gruvorna och smältverken är här mycket viktigt.

Framställningen av aluminium, som dominerar delbranschens elförbrukning, är baserad på elenergi. Elenergin är att betrakta som en råvara i produktionen, varför ersättningsmöjligheterna bedöms som obefintliga. Däremot är det möjligt att ersätta en del av elenergin vid framställning av koppar och bly. En möjlighet till minskad elförbrukning är vidare att andelen av omsmält aluminiumskrot ökar. Användningsområdena är dock mer begränsade för sekundäraluminium på grund av dess lägre renhet. En ytterligare begränsning är tillgången på aluminiumskrot lämpat för omsmältning.

Liksom ferrolegeringsindustrin är alltså ickejärnmetallindustrins elförbrukning i mycket hög grad processrelaterad. Besparingspotentialen bedöms vara liten, ökad automatisering och högre förädlingsgrad torde snarare innebära en ökning av den specifika elförbrukningen i branschen.

2.4 Elintensiv produktion 1 andra branscher

Tabell 19 i bilaga 2 innehåller uppgifter om elintensiva arbetsställen i andra delar av industrin än den elintensiva industrin. Ar 1987 fanns 345 sådana arbetsställen med drygt 21 000 anställda. Det innebär att omkring 25 % av de sysselsatta vid elintensiva arbetsställena återfanns utanför den elintensiva industrin.

I tabell 20 (bilaga 2) återfinns bland uppgifterna om de olika delbranscherna även deras genomsnittliga

elkostnadsandel av saluvärdet och förädlingsvärdet. I två delbranscher, industrin för gödselmedel, ogräsoch 3512) och cement- och bekämpningsmedel (SNI kalkindustrin (SNI 3692), är produktionen genomelintensiv. I den första av dessa delsnittligen branscher är två arbetsställen med 500 anställda elintensiva delbranschens totalt fem arbetsställen (av med ca 1200 I cement- och kalkindustrin är anställda). 8 arbetsställen med 1 019 anställda elintensiva medan 3 arbetsställen med 64 anställda inte når gränsen för elintensitet.

En förhållandevis hög elintensitet, mätt efter elkostnadsandelen av saluvärdet, finns också i den kemiska industrin (SNI 35112), konstfiberorganiska och (SNI 3513) och de tidigare ej plastindustrin nämnda delbranscherna i jord- och stenvaruindustrin 36 utom Med elkostnadsandelen av för- (SNI 3692). som kriterium gäller detta också för ädlingsvärdet fodermedelsindustrin 3122) och industrin för (SNI (SNI 37203-4). I dessa ickejärnmetallprodukter delbranscher finns 40 000 anställda, av vilka omkring ca 6 400 arbetade vid elintensiva arbetsställen.

I är de elintensiva arbetsställena fördelade övrigt över hela industrin. 400 personer arbetade vid Omkring elintensiva arbetsställen i livsmedelsindustrin, ca 1 000 i textilindustrin, ca 1 000 personer i personer den kemiska industrin och ca 9 500 personer i övriga verkstadsindustrin. I verkstadsindustrin finns de flesta elintensiva arbetsställena i metallvaruindustrin 4 000 maskinindustrin (ca 2 000 (ca personer), elektroindustrin (ca 3 000 personer) och personer), transportmedelsindustrin (ca 1 000 personer).

2.5 Den elintensiva industriproduktionens regionala betvdelse

2.5.1 Den elintensiva industrin

Tabell 2.9 visar den elintensiva industrins länsvisa lokalisering år 1987. Dess geografiska spridning skiljer sig från hela industrins fördelning i landet.

Industrisysselsättningen har störst betydelse (sysselsätter mer än 15 % av befolkningen i åldern 18-64 år) i de södra östkustlänen från Kristianstads län upp till Gävleborgs lån (utom Stockholms och län) i de södra inlandslänen från Älvsborgs län till upp Kopparbergs län. I västkust- och Norrlandslänen (utom

Gävleborgs län) samt i Stockholms och Gotlands län

utgör de industrisysselsatta en mindre andel av befolkningen i åldrarna 18-64 år.

Av de ca 88 000 personer som år 1987 arbetade i den elintensiva industrin återfanns ca 32 000 (37 %) i

Norrland och ca 26 Q00 (29 %) i Bergslagslänen

(Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län). 66 % av alla sysselsatta i den elintensiva industrin återfanns i dessa områden, dock endast ca 28 % av landets industrisysselsatta.

Den elintensiva industrin utgör en betydande del av industrins sysselsättning i flera av de nämnda områdena. Det gäller framför allt i Norrland där ca 35 % av alla industrisysselsatta år 1987 arbetade i den elintensiva industrin. I och Norr- Gävleborgs bottens län var detta fallet för 40 % av alla omkring industrianställda.

Tabell 2.9 sysselsättning och elanvändning 1 den elintensiva industrin år 1987. Fördelning på län.

Antal Inköpt 01 Andel av Elintona., 8 av awn 1000 kr industri- salu- töridl. syaaals. syssals. värde virda

Stockholls lin 2241 1342 223336 2,8 9,5 19,8 2014 575 102407 12,3 4,7 12,2 Uppsala lin S3dorI|n1Inds lin 3902 438 107953 14,4 2,1 6,2 lin 3042 1869 339300 6,6 8,6 22,5 Östergötland: lin 1967 186 45562 4,5 2,9 5,7 Jönköpings

1486 168 41386 6,9 4,3 9,2 Kronobarqs lin

Kristianstads lin 1420 386 76922 5,1 4,7 11,4

Hullöhus lin 2442 504 109064 3,9 4,5 8,1 Ha11ands lin 2390 1414 276278 12,4 8,7 24,0 1468 364 63776 2,3 4,2 9,2 G3t0bgs o Bohus lin Älvsborgs lin 3925 1913 310644 7,4 8,6 19,6 1166 116 21892 3,6 3,0 5,3 Skaraborgs lin

10318 2806 553237 37,3 4,6 12,5 Kopparbarga län Givlaborga lin 11903 2653 511528 39,0 5,3 11,8

Vistornorrlands lin 7108 6667 1035892 31,9 9,6 25,4 Jiltlands lin 124 4 855 2,2 8,4 25,1 Vistarbottans län 5137 1518 253543 28,0 4,3 12,0 Norrbottens lin 8051 3064 528148 48,3 5,6 12,7

HELARIKET 88066 30844 5521209 11,7 5,8 14,4

Killa: Statistiska contralbyrån.

industrins andel av

Bland Bergslagslänen har den elintensiva industrin störst för industrisysselsättningen i betydelse Kopparbergs län, där den svarade för ca 37 % av I genomsnitt arbetade 22 % av industriarbetsplatserna. industrisysselsatta i den elintensiva Bergslagslänens industrin.

I de industriintensiva södra östkustlänen och i västkustlänen spelade sysselsättningen i elintensiv

industri en mindre roll. Den var dock av större betydelse i Upplands, Södermanlands och Hallands län där fler än 10 % av de industrisysselsatta kunde hänföras till den elintensiva industrin.

Den elintensiva industrins specifika elförbrukning är mycket hög i Norrland där den svarade för ca 29 % av landets totala industrielförbrukning. I Bergslagslänen svarade den elintensiva industrin för ca 14 % av industrins elanvândning.

2.5.2 Elkrävande arbetsställen

I detta avsnitt redovisas den geografiska fördelningen av elkrävande arbetsställen, inom såväl som vid sidan av den elintensiva industrin. Definitionen på elintensiv industriproduktion har vidgats något genom att här innefatta samtliga arbetsställen vid vilka elkostnaden översteg 3,5 % av saluvärdet eller 9,0 % av förädlingsvärdet. Det totala antalet sysselsatta i elkrävande produktion blir med detta kriterium ca 99 000.

I likhet med den elintensiva industrin skiljer sig den elkrävande industrins lokalisering från industrins som helhet tabell 2.10). Ca 30 000 (31 %) av de nästan (se

100 000 personer som arbetade vid elkrävande arbetsställen år 1987 återfanns i Norrland och ca 28 000 (29 %) i Bergslagslänen (Värmlands, Örebro, Västman-

Värmlands

Arbetsställen där elkostnaden överstiger 3,5 Z av saluvärdet eller 9,0 Z av förädlingsvärdet.

Lokaliseringsmönstret är således likt det som gäller för den elintensiva industrin, men sysselsättningens koncentration till Norrlands- och Bergslagslänen är något mindre uttalad.

I Norrland arbetade år 1987 ca 33 % av alla industrisysselsatta vid elkrävande arbetsställen. I Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbotttens län gällde detta för 38 %, 37 % resp. 42 % av de industrian— ställda. Bland Bergslagslänen var den elkrävande sysselsättningen av relativt sett störst betydelse i Kopparbergs län, där den svarade för ca 36 % av industriarbetsplatserna. I genomsnitt arbetade 24 % av Bergslagslänens industrisysselsatta vid elkrävande arbetsställen. I Södermanlands, Hallands och Älvsborgs län gällde detta för 20 %, 19 % resp. 10 % av de industrisysselsatta. Av de ca 2 800 industrisysselsatta på Gotland arbetade var femte vid elintensiv produktion, men industrin som helhet var där av mindre betydelse.

I tabell 2.11 redovisas de kommuner där andelen sysselsatta vid elintensiva arbetsställen utgör mer än 50 % av antalet industrisysselsatta.

Statistiska centralbyrån har utfört en mer ingående undersökning av den elintensiva industriproduktionens betydelse för den totala sysselsättningen i olika regioner (kommuner och lokala arbetsmarknader). Undersökningen redovisas i sin helhet i bilaga 4.

som ett mått på den elkrävande produktionens betydelse för regionernas sysselsättning har använts förhållandet mellan antalet sysselsatta i elkrävande produktion och det totala antalet sysselsatta. Det bör påpekas att detta mått alltid i större eller mindre utsträckning innebär en underskattning. En viss underskattning

lll

sker genom att inköp från utomstående (tjänster, transporter, etc.), som kan vara relativt nära bundna till den elkrävande verksamheten, inte räknas in i statistiken. I vissa fall kan dessutom mindre elkrävande arbetställen vara nära kopplade till och helt beroende av den elkrävande produktionen som leverantörer eller kunder till elintensiva anläggningar. Inte heller den sysselsättningen kan påvisas med hjälp av statistiken.

Tabell 2.11 Kommuner där antalet sysselsatta vid elintensiva arbetsställen utgör mer än so % av antalet industrisysselsatta

Hagfors Hällefors Örebro 1 277 85,4 - - 365 69,0 Ljusnarsberg Askersund - - 1 081 81,6 Skinnskatteberg Västmanlands 268 55,3 Smedjebacken Kopparbergs 1 125 71,2 Hofors Gävleborgs 2 248 81,8 Sandviken - - 4 374 63,5 Timrå Västernorrlands 1 045 85,9 Lycksele Västerbottens 543 61,2 Arjeplog Norrbottens 380 87,0 Gällivare - - 1 490 80,5 Kiruna - - 2 072 80,4

Summa: 25 118

I bilaga 4 redovisas förhållandet mellan sysselsättningen vid de elkrävande arbetsställena och den totala sysselsättningen i samtliga kommuner. Resultatet sammanfattas i figur 2.29.

Figur 2.29

Andel i

sysselsatta

elintensiv industri

Redovisning per kommun är 1987

KOMMUNERNA I STOR—GOlEBORG

KOMMUNERNA I STOR-STOCKHOLM

KOMMUNERNA I STOR-MALMO

Procentuell andel av samtliga sysselsatta boende i kommunen - 0.99 X 1.00 Å - 4.99 2 5.00 ‘Z —- 9.99 7a 10.00 Z - 19.99 Z

I 20.00 ./3 —

Tabell 2.12 visar de 31 kommuner i landet i vilka den elintensiva sysselsättningen år 1987 översteg 10 % av den totala sysselsättningen i resp. kommun. Omkring 40 000 personer arbetade vid elkrävande arbetsställen i dessa kommuner, och de utgjorde ca 17 % av alla sysselsatta i kommunerna. I 11 av kommunerna anöversteg delen sysselsatta vid elkrävande arbetsställen 20 %. Ca 21 000 personer arbetade vid dessa arbetsställen, och de utgjorde ca 24 % av alla sysselsatta i kommunerna. 18 av de 31 kommunerna i och ligger Bergslagen, i dessa kommuner återfanns den större delen (ca 70 %) av de 40 000 elintensivt sysselsatta i kommunerna.

Kommungränser är i många fall inte nágra naturliga avgränsningar av arbetsmarknader. En elintensiv industrianläggning i en bruksort där alternativa sysselsättningar i stort sett saknas spelar naturligtvis en betydligt större roll för den lokala sysselsättningen än vad den skulle göra om den låg i en storstadskommun. För att också inkludera denna aspekt har kommunerna aggregerats till totalt 123 lokala arbetsmarknader.

Vid avgränsningen har statistik över de faktiska arbetspendlingsströmmarna utnyttjats. Metoden beskrivs ingående i bilaga 4, där också uppgifter om andelen sysselsatta vid elkrävande arbetsställen redovisas för samtliga lokala arbetsmarknader. Figur 2.30 sammanfattar undersökningen, och i tabell 2.13 räknas de lokala arbetsmarknader upp som enligt undersökningen är mest beroende av elintensiv industriproduktion.

Tabell 2.12 Kommuner där antalet sysselsatta i elkrävande industriproduktion utgjorde mer än 10 % av alla sysselsatta år 1987.

Elintensiv industriproduktion* Antal Andel av total- Kommun Län sysselsatta sysselsättningen

Andel 20 X:

Andel 10 X:

eller 9,0 Z av förädlingsvärdet.

riga: 2.30

Andel i

sysselsatta

elintensiv industri

Redovisning per lokal arbetsmarknad. Indelningen bygger pá pendlingsstrommar över kommungráns ar 1987.

i: Procentuell andel av samtliga sysselsatta boende i regionen

[3 - 0.99 X

1,002 — 4.992 ä; aooz — 9.99%

I 1o.oo z - 19.99 2

. 20.00 Z -

Tabell 2.13 Lokala arbetsmarknader där antalet sysselsatta i elkrävande industriproduktion utgjorde mer än 10 % av alla sysselsatta år 1987.

Elintensiv industrigroduktion Lokal Ingående Antal Andel av totalarbetsnarknad kommuner aysselsatta sysselsittningen

Andel › 20 \:

Hagfors Hagfors 1 723 22,9

§ndo1 10 8:

Smedjebacken Ludvika Gävle Älvkarleby 7 345 10,6 Ockelbo Sandviken Gävle

k’ Arbetsställen dir elkostnaden överstiger 3,5 t av aaluvärdet eller 9,0 t av toradlingsvärdet.

I fyra lokala arbetsmarknader (Hofors, Hällefors, Hagfors och Arjeplog) är mer än var femte person på arbetsmarknaden sysselsatt vid ett elkrävande arbetsställe. Var och en av dessa lokala arbetsmarknader utgörs av endast en kommun. De har alla förhållandevis

få invånare och är av bruksortskaraktär. Den sammanlagda sysselsatta befolkningen i dessa regioner utgör endast ca 0,4 % av rikets sysselsatta i åldrarna 20-64 år. En sysselsättningsminskning vid de elkrävande arbetsställena skulle sannolikt få allvarliga följder i dessa kommuner. Utpendlingen till andra kommuner var där lägre än 10 %, vilket indikerar praktiska svårigheter att få alternativ sysselsättning utanför resp. kommun.

Bland de åtta lokala arbetsmarknader där den elintensiva sysselsättningen utgör 10-20 % av den totala sysselsättningen återfinns sex kommuner av bruksortskaraktär (Hylte, Säffle, Lindesberg, Avesta, Gällivare och Kiruna). De båda övriga lokala arbetsmarknaderna (Ludvika och Gävle) omfattar tillsammans sju kommuner med sammanlagt ca 90 000 sysselsatta. Trots dessa arbetsmarknaders storlek arbetar mer än var tionde av de sysselsatta vid ett elkrävande arbetsställe. En minskande sysselsättning vid de elkrävande arbetsställena skulle där innebära större kvantitativa problem, samtidigt som arbetsmarknadernas storlek torde innebära större anpassningsförmåga och större möjligheter att skapa ersättningssysselsättning.

Drygt fyra procent av landets sysselsatta (ca 180 000 personer) arbetar och bor inom de 12 lokala arbetsmarknader där mer än 10 % av de förvärvsarbetande arbetar vid elkrävande arbetsställen.

Inom 32 lokala arbetsmarknader arbetar mer än 5 % av de sysselsatta vid elkrävande arbetsställen (se bilaga 4). Knappt 600 000 personer, 14,5 % av den förvärvsarbetande befolkningen, är sysselsatta i dessa regioner.

3 ELMARKNADEN: FÖRBRUKNING, PRODUKTION OCH DISTRIBUTION

3.1 Blförbrukning

Under perioden 1971-1988 mer än fördubblades elanvändningen i sverige, från 60 TWh/år till 127 TWh/år (överföringsförluster orâknade). Det innebär en genomsnittlig ökningstakt om 4,6 % per år. Under åttiotalet var ökningstakten högre än under sjuttiotalet, i genomsnitt 5,0 % per år.

År 1988 var samlade - inkl. sveriges elförbrukning förluster - TWh. Jämfört med pá överföringsnätet 138,8 år 1987 innebar detta att förbrukningen steg med knappt 1 %. Om korrigering görs för de olika temperaturförhållandena under åren 1987 och 1988 så ökade elförbrukningen med 2,4 % mellan åren.

Elförbrukningens utveckling i Sverige under perioden 1975-1988, inkl. förluster på överföringsnätet men exkl. egenförbrukningen inom kraftstationerna, visas i tabell 3.1. I tabellen anges även toppbelastningen, med en timmes varaktighet, i elförsörjningen sedan år 1975. Den 12 januari 1987 nåddes den hittills högsta belastningen, 26 200 MW.

År 1988 svarade industrin och hushållen tillsammans för ungefär två tredjedelar av den totala elanvändningen (figur 3.1). Tjänstesektorns andel (inkl. handel och kommunikationer) var ca 22 % och i sektorn

samhällssektorer

I Jordbruk, skogsbmk mmmm

III El-. gas-, varme- och vattenverk

Byggnads- och anläggningsverksaumet

IIDIN

Panda Kommunikationer

Övriga tjänster, service

Elin

Gatu- och vågbelysning Enskilda hushåll

Källa: Tabell 12

Totalt ökade elanvändningen med ca 113 % under perioden 1971-1988. Figur 3.2 visar i indexform elanvändningens utveckling fördelad på sektorer.

Figur 3.2 Elanvändningen i sektorer 1971-1988. Index (1971:100).

E1-, gas-, värme- och vattenverk 1988 = 1135 Ovriga tjänster, service 300 ___ Hushåll

° ---° Handel 200 Jordbmk, skogsbruk -- Kommunikationer Byggnads- och anläggningsverksamhet Industri

0 I I | l 1970 1974 197a 1982 I986 År Källa: Tabell 12

Den största ökningstakten (i genomsnitt ca 15,4 % per år) redovisas för sektorn el-, gas-, värme- och vattenverk. Det är förbrukningen av el i avkopplingsbara elpannor som står för den stora tillväxten under perioden.

I tjänste- och hushállssektorerna ökade elanvändningen snabbt över hela perioden (med 6,9 % resp. 6,3 % per år). Förbrukningen ökade relativt långsamt i den offentliga förvaltningen (4,3 % per âr), medan den växte med 6-9 % per år inom andra områden (figur 3.3). Fastighetsförvaltningen (inkl. anslutna värmecentraler) svarade för en betydande andel av elanvändningen,

ca 30 % eller 5,7 Twh år 1988. Sektorerna tjänster, bank- och försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltm. m. 8-9) förbrukade sammanlagt 18,9 TWh ning, (SNI el är 1988.

3.3 Elanvändningen i sektorerna tjänster, bank- Figur och försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltning, m.m. (SNI 8-9) fördelad på ändamål 1971-1988.

I988 I987 I986 B Bank- o. förs.verks. I985 E Fastighetsférv. E Offentlig förv. 1954 Avlopps- o. reningsv. 933 D Undervisn.,f0rskn. I982 I Hälso- o åldxzvård E Övr. samhällsservice Övriga tjänster

I 0 10000 20000

Källa: Statistiska centralbyrån, SM E 11

Hushållens ökade från 11,7 TWh år 1971 elanvändning till 33,2 TWh år 1988. Fördelningen pá olika bostadsav 3.4. Framför allt ökade elantyper framgår figur vändningen i elvärmda bostäder kraftigt. För gruppen småhus med elvärme steg elförbrukningen med i genomsnitt ca och i flerbostadshus med el- 12,2 % per âr, värme med ca 7,8 % per år. Dessa hushålls elkonsumtion är varför den var högre åren mycket klimatberoende, 1985-1987 än år 1988. En jämförelse mellan elanvändår 1971 och år 1985 en genomsnittlig förningen ger om ca % per år. Den kraftiga ökbrukningsökning 15,0 kan framför allt förklaras med en fortgáende ningen av antalet bostäder med eluppvärmning under ökning

hela perioden. Antalet elvärmda lägenheter femdubblades mellan áren 1972 och 1987.

Figur 3.4 Elanvändningen i hushållssektorn fördelad på ändamål 1971-1988.

I988 I987 1986 1 905 I Elvärmda småhus 1984 B Elvårmda flerbost.hus 1983 Bostäder utan elvärme fl 1982 Fritidshus 1961 1976 1971 I I 0 10000 20000 30000 40000 GWh

Källa: Statistiska centralbyrån, SM E 11

Elanvändningen i fritidsbostäder ökade från ca 0,9 Twh år 1971 till ca 2,2 Twh år 1988. Det innebär en genomsnittlig ökning av förbrukningen om ca 5,6 % per år. I hus som inte har el som huvudsaklig värmekälla var förbrukningsökningen måttlig, ca 1,3 % per år i genomsnitt eller från ca 7,7 TWh år 1971 till ca 9,6 TWh år 1988.

I handeln och i jord- och skogsbruket låg elanvändningens tillväxttakt nära den genomsnittliga för hela samhället, ca 4,6 % resp. ca 3,7 % per år. Elanvändningen för kommunikationer, industri samt byggnadsoch anläggningsverksamhet ökade inte lika mycket. De genomsnittliga årliga ökningstakterna låg kring 2,9 %, 2,7 % resp. 1,9 %. Elanvändningen i industrin behandlas närmare i kapitel 2.

3.2 Elgroduktion

I början av 1970-talet var det svenska elproduktionsi princip baserat på vattenkraft med oljesystemet kondens som spets- och reservkraft. Vid denna tidpunkt hade Sverige, bortsett från försöksanläggningen kärnkraft. första komi Ågesta, inte någon Sveriges mersiella kärnkraftverk startades i Oskarshamn år 1971; detta block var dock inte i full drift förrän år 1972. Efter oljeprischockerna åren 1973 och 1979 har kärnkraften fått en allt större betydelse. Dess till landets energiförsörjning har blivit av bidrag sådan omfattning att behovet av att driva oljekondenssuccessivt har sjunkit, trots att elananläggningarna har ökat. Ersättningen av oljekondens med vändningen kärnkraft har i hög grad bidragit till att elpriserna, trots oljeprishöjningarna, inte ökat realt.

Den svenska elbalansens tillförselsida, inkl. nettofrån för åren 1971, 1980 samt importen grannländerna, 1988 redovisas i tabell 3.2.

Tabell 3.2 Tillförsel av el, Gwh 1971 1980 1988 PRODUKTION, NETTO , INOM LANDET 65 359 93 840 141 453

Vattenkraft 51 391 57 967 69 O93 - - 7 Vindkraft Kärnkraft 73 25 331 66 274 varav: mottryck ( 20) ( -) ( -) kondens ( 53) (25 331) (66 274) Konventionell värmekraft 13 895 10 542 6 271 varav: mottryck, fjärrvärme (2 665) (5 431) (2 727) mottryck, industriellt (2 819) (4 025) (2 925) kondens (8 354) ( 910) ( 377) gasturbin, diesel m. m. ( 54) ( 176) ( 50) 535 - 2 607 NETTOIMPORT 1 631 SUMMA 66 990 94 375 138 846

Källa: Statistiska centralbyrån, SM E 11

Förändringen av de olika kraftslagens betydelse för kraftförsörjningen framgår tydligt av tabell 3.3. Där kan utläsas att såväl vattenkraftens som den konventionella värmekraftens relativa andelar har minskat under perioden 1971-1988 med ca 30 resp. 17 procent— enheter. Dessa minskningar motsvaras av kärnkraftens ökade andel; från att år 1971 ha svarat för 0,1 % av den svenska elproduktionen så uppgick motsvarande siffra är 1988 till 46,8 %. Vattenkraften svarar, trots dess relativt sett minskade andel, ännu vid periodens slut för närmare hälften av den svenska kraftproduktionen. Den konventionella värmekraftens relativa betydelse har successivt minskat; från att ha svarat för 21,7 % av tillförd kraft år 1971 till att år 1988 svara för 4,4 %.

tionen för huvuddelen av den svenska elkraftproduktionen. Vattenkraftproduktionen under 1980-talet framgår av tabell 3.4.

Tabell 3.4 Vattenkraftproduktionen, (inkl. pumpkraft) åren 1980-1988

År : 1980 1981 1982 1983 1984 TWh: 58,0 58,8 54,1 62,6 66,9

År : 1985 1986 1987 1988 TWh: 69,8 59,9 70,7 69,0

Den totala installerade effekten i vattenkraftstationer uppgick vid årsskiftet 1987/88 till ca 16 000 MW. Med denna effekt kan vattenkraftproduktionen under ett år med normal vattentillrinning antas bli ca 63,5 Twh. De senaste åren har emellertid nederbörden varit större än normalt, vilket givit en onormalt stor vattenkraftproduktion. År 1988 överstegs exempelvis normalársproduktion med 13 % vilket gav en elproduktion av 69 Twh. Det innebar dock en minskning jämfört med 1987 års rekordproduktion som uppgick till närmare 71 TWh.

Totalt finns i Sverige ca 1 000 Vattenkraftverk med över 1 000 kW effekt. Av dessa har 197 över 10 000 kw effekt. Sammantaget produceras i dessa ca 60 Twh per år.

De största utbyggda älvarna och deras produktionsförmåga redovisas i följande tabell:

ÅLV NORMALÅRSPRODUKTION, NETTO . TWh Lule älv 1 s Skellefte älv s Ume älv s Ångermanälven s Faxälven

Hr--nwwnøwsnsnww U1U|P-‘\D(»JO\O\-l\lmO'\

s Indalsälven s Ljungan s Ljusnan s Dalälven s Klarälven s Göta älv s

3.2.2 Kärnkraft

I Sverige finns (hösten 1988) tolv kärnkraftblock fördelade på fyra kraftstationer: Barsebäck (ca 1200 MW), Forsmark (ca 3000 MW), Oskarshamn (ca 2100 MW), och Ringhals (ca 3400 MW). Totalt finns således ca 9700 MW installerad effekt i de svenska kärnkraftverken.

Det första kommersiella kärnkraftverket, Oskarshamn 1, togs i drift år 1972. Mellan åren 1981 och 1985 togs de sista sex reaktorerna omfattande ca 5 900 MW i drift, dvs. knappt 1 000 MW per år.

Kärnkraftverken används för s. k. basproduktion Vilket innebär att den årliga utnyttjningstiden är lång; mellan 6 500 och 7 000 timmar. Kärnkraftverken svarar för ungefär hälften av den totala svenska kraftproduktionen.

Den potentiella kraftproduktionen i ett kärnkraftverk bestäms av anläggningens maxeffekt och dess tillgänglighet. Medeltillgängligheten har successivt ökat och uppgår nu till ca 93 %. Maxeffekten bestäms i princip vid konstruktionen av verket men viss effektökning kan ske på befintliga reaktorer. Hittills har effekten

höjts med sammanlagt ca 240 MW i Barsebäck 1 och 2, Oskarshamn 2 samt Forsmark 1 och 2 under 1980-talet. Ytterligare effekthöjningar planeras i Ringhals 1, Ringhals 2, Forsmark 3 och Oskarshamn 3. Dessa reaktorer skulle då få effekterna ca 780 MW, ca 860 MW, 1 140 MW resp. 1 140 MW, dvs. en sammanlagd ökning med ca 240 MW (tabell 3.5).

Kostnaden för de hittills genomförda effekthöjningarna uppskattas till mellan 100 och 200 kr./kW. Detta kan jämföras med investeringskostnaden för ny kolkondenskraft som är i storleksordningen 10 O00 kr./kW.

I Sverige används lättvattenreaktorer. Dessa kräver avställning för bränslebyten och revision. Revision innebär inspektion och service på kraftverket. Revisionsavställningarna tar normalt mellan 4 och 8 veckor och förläggs till sommaren då elbehovet är lägst. Samtidigt med revision utförs bränslebyte, dvs. normalt en gång per år. Avställningstiden innebär att energitillgängligheten minskar.

Tabell 3.5 Kärnkraftens kapacitet (hösten 1988) Planerad Reaktor Eleffekt effekthöj- ( MW ) ninq_1MW)

Kärnkraftblocken planeras av ekonomiska skäl för driftcykler där effektnivån under en viss tid före kommande revision tillåts sjunka under nominell nivå. Detta medför en minskad bränslekostnad i storleksordningen 15-25 milj. kr. per block och år. Den sjunkande reaktiviteten under driftcykelns sista fas före revision medför dock produktionsbortfall och därmed sammanhängande merkostnader för alternativ produktion. Den resulterande vinsten av driftformen, coast downdriften, reduceras därmed beroende på kostnadsnivån för ersättande produktion. För år 1988 ligger merkostnadsvärdet i storleksordningen 5-15 milj. kr., vilket medför en blockvis totalekonomi av denna driftform på ca 10 milj. kr. Med bränsleoptimering avses enligt ovan en för kärnkraften optimal avvägning mellan möjlig bränslekostnadsvinst och därav förorsakad merkostnad för utebliven elproduktion. Coast down-driften medför en medveten begränsning av möjlig elproduktion i kärnkraft om totalt ca 3,0 TWh per år (ca 3,7 TWh år 1988).

Under vissa perioder är kraftbehovet mindre än vad kärnkraften och ännu billigare kraftslag kan producera. Då regleras effekten i kärnkraftverken ned. År 1988 minskades produktionen med sammanlagt ca 0,9 TWh genom sådan nedreglering.

Om 0,9 resp. 3,7 TWh för nedreglering och coast down samt effektökningar motsvarande ca 1 TWh läggs till den faktiska produktionen på 66 TWh år 1988 kommer man upp i en möjlig produktion pá ca 72 TWh. Det är dock inte lämpligt att planera för en så hög årlig produktion under längre perioder eftersom en allvarlig

driftstörning på en reaktor kraftigt sänker den årliga

produktionen.

3.2.3 Kraftvärme och fjärrvärmeunderlag

I ett kraftvärmeverk produceras både elkraft och värme Värmen används i fjärrvärmesystem, som i samtidigt. allmänhet är kommunägda. Ett behov av värme är en förutsättning för kraftvärmeproduktion. I Sverige finns ca 20 kommuner med kraftvärmeverk. Kraftvärmeverken finns i storlekar från ca 5 Mwel i Hallsberg till ca 580 Mwel i Västerås.

År 1988 producerades ca 2,7 TWh el i kraftvärmeverk. Året dessförinnan uppgick elproduktionen till ca 3,2 TWh och år 1986 till ca 3,4 TWh. En anledning till att var lägre åren 1987 och 1988 var den produktionen mycket goda tillgången på vattenkraft. Detta kraftslag 71 resp. 69 TWh vilket ska jämföras med en producerade normalårsproduktion pá ca 63,5 TWh. Den billiga Vattenkraften trängde därmed undan en viss del kraftvärme i kraftbalansen.

För närvarande finns möjlighet att producera ca 1 100 MW mottryckskraft baserad på olja och ca 800 MW mottryckskraft baserad på fasta bränslen i kraftvärmeverk. Flera kraftvärmeverk är utrustade med áterkylare eller s. k. kondenssvans. På så sätt kan kondenskraft produceras även när värmebehovet är litet men elbehovet stort. Totalt kan ca 1 200 MW oljebaserad och ca 230 MW fastbränslebaserad kondenskraft produceras i kraftvärmeverk.

Möjlig produktion från kraftvärmeverk år 1988

Eleffekt i mottrycksdrift: 1 100 MW oljeeldat 800 MW fastbränsleeldat Eleffekt i kondensdriftl): 1 200 MW oljeeldat, 230 MW fastbränsleeldat 1) Kapaciteten för mottrycksproduktion och för kondenskraftproduktion är ej tillgängliga samtidigt och kan således ej adderas

3.2.4 Industriell kraftproduktion

Industriell mottrycksproduktion har förekommit i Sverige sedan början av 1940-talet. Elproduktionen är här kopplad till ett behov av processánga vid tillverkningen.

Idag finns över 80 mottrycksturbiner installerade inom industrin motsvarande en effekt på ca 900 Mwel. Av dessa finns ca 800 Mwel installerade inom massa— och pappersindustrin. Mer än 90 % av den årliga mottrycksproduktionen sker inom denna bransch.

Den hittills största industriella mottrycksproduktionen av el skedde år 1979 då ca 4,3 TWh genererades. Under 1980-talet har den årliga produktionen pendlat mellan 2 och 3 TWh. Upp till denna nivå är produktionen relativt okänslig för förändringar i kraftbalansen då den till största delen baseras på bränslen för vilka en alternativ användning saknas eller innebär en kostnad. Dessa bränslen är främst bark och lutar. Produktionen därutöver beror på rådande el- och bränslepriser.

Inom industrin finns också ett antal fabriker med egna kondensturbiner. Totalt finns ca 20 stycken i storlekar mellan 2 och 35 MW. Flertalet anläggningar är byggda mellan år 1950 och början pá 1970-talet. Den sammanlagda effekten är ca 215 MW. Den maximala årliga elproduktionen från de industriella kondensturbinerna uppskattas till knappt 1 TWh.

3.2.5 Kondenskraftverk

Oljekondenskraftverk används huvudsakligen i två syften i Sverige. För det första utgör dessa kraftverk

en reserv vid torrár samt då kärnkraftens tillgänglighet är låg.

i oljekondenskraftverken är dock av- Kraftproduktion sevärt dyrare, framför allt jämfört med vattenkraft. Det andra syftet med oljekondenskraftverken i dagens elsystem är att klara effektbalansen under höglasttid, framför allt vintertid och vid sen várflod.

I Sverige finns ett antal stora oljekondenskraftstationer med blockstorlekar mellan ca 20 MW och ca 340 MW. Flertalet är byggda mellan år 1950 och början på 1970-talet. Den årliga drifttiden för oljekondenskraftverken är relativt kort. År 1988 producerades endast ca 0,4 TWh i dessa anläggningar.

statens energiverk uppskattar den möjliga ársproduktionen i befintliga kondenskraftaggregat till ca 20 Twh. Vid denna skattning har man dock inte beaktat existerande och kommande miljörestriktioner. Skulle kondenskraftverken nyttjas i högre grad än nu förutsätter detta att betydande investeringar görs i reningsutrustning. Sådana investeringar har hitintills inte gjorts i någon större utsträckning.

3.2.6 Gasturbiner

Gasturbinkraftverk används i det svenska elsystemet huvudsakligen som reservkraft ifall ett kraftverk eller en överföringsledning skulle haverera samt som spetslast, t. ex. under kalla vinterdagar. Det finns också möjligheter att använda gasturbiner för viss produktion av elenergi under extremt torra år. Starttiden från kall maskin till dess att den levererar full effekt är mycket kort, ned till ca 5 minuter. Verkningsgraden är relativt låg för gasturbiner. De

befintliga gasturbinkraftverken i Sverige har en verkningsgrad pá ca 28 %. Verkningsgraden i nya anläggningar ligger strax över 30 %.

För gasturbinproduktion har hitintills gällt att utnyttjningstiden varit mycket låg på grund av god tillgång på billig basenergi samt relativt goda effektmarginaler under högbelastningstid. Gasturbiner har hittills endast utnyttjats vid tillfälliga extrema belastningstoppar eller bortfall av kärnkraftaggregat vintertid. År 1988 producerades mindre än 0,1 TWh med gasturbiner.

I Sverige finns för närvarande knappt 40 gasturbiner fördelade på ca 25 kraftstationer. Storleken på gasturbinerna varierar mellan ca 10 MW och ca 90 MW. Tillsammans kan de producera ca 1 680 MW, eller ca 3,3 Twh i termer av energi. Huvuddelen av gasturbinerna är byggda på 1960- och 1970-talen. Flertalet gasturbiner återfinns i syd- och mellansverige där behovet av produktionsreserver är störst.

Det vanligaste bränslet för gasturbinerna är eldningsolja 1, men även gas och fotogen förekommer.

3.2.7 Dieselkraftverk

I Sverige finns tre stora dieselkraftstationer, i

Visby och i Slite på Gotland samt i Skultuna utanför

Västerås. Anläggningarna i Visby och Skultuna är konstruerade som kraftvärmeverk. Anläggningen i Slite är en konventionell kraftstation som bl. a. används som reservkraftverk för Gotland. I samtliga används tung eldningsolja som bränsle.

Förutom dessa tre stora dieselkraftverk finns ett stort antal mindre aggregat som huvudsakligen används

som reservkraftverk på sjukhus, flygplatser etc. Storleken på dessa är normalt mellan 100 kW och 1 MW.

3.2.8 vindkraftverk

Installerad vindkraft i Sverige inskränker sig idag till tre försöksanläggningar (Maglarp, Näsudden och Göteborg) samt ett antal mindre vindkraftverk, totalt ca 8 MW.

Vindkraftproduktion är beroende av vindförhállandena vilket medför varierande årsproduktionssiffror. Under år 1988 producerade de svenska vindkraftverken 7 GWh. Den sammanlagda medelársproduktionen beräknas dock uppgå till 11 GWh.

3.3 Produktionskagacitet och drift

Kapaciteten i det svenska elproduktionssystemet år 1988 framgår av tabell 3.6. I denna tabell redovisas installerad effekt (MW) i olika kraftslag. För de väderberoende kraftslagen anges även medelårsproduktionen (TWh).

Tabell 3.6 Elproduktionskapacitet år 1988 Installerad Medelárs-

varav: mottryck, fjärrvärme (2 531) mottryck, industriellt ( 989) kondens (2 641) gasturbin, diesel m. m. (1 700) TOTAL INSTALLFRAD EFFEKT 33 681

3.3.1 Drift av befintligt produktionssystem

Den absolut övervägande delen av elenergin produceras av ca 15 större företag och kommuner. Statliga Vattenfall är klart störst och svarar för omkring hälften av produktionen.

När en produktionsanläggning tagits i drift bortser man ur produktionsekonomisk synpunkt från vad den kostat att bygga. Endast de rörliga kostnader som uppstår vid produktionen beaktas, eftersom det i detta skede endast är dessa som kan påverkas.

De kraftslag, som ingår i det svenska kraftproduktionssystemet, har sinsemellan väsentligt olika kostnadsstruktur. Den rörliga kostnaden, dvs. huvudsakligen kostnader för bränsle, uppgick i februari 1988 till ungefär de belopp som anges i tabell 3.7.

I kärnkraftens rörliga kostnader ingår kostnaden för hantering av utbränt kärnbränsle och slutförvaring av radioaktivt avfall.

Tabell 3.7 Rörlig kostnad för olika kraftslag

Vattenkraft mindre än 1 öre/kWh Kärnkraft 4 - 5 öre/kWh Kolmottryck 6 - 8 öre/kWh Oljemottryck 8 - 12 öre/kWh Kolkondens 11 - 13 öre/kWh 15 - 20 Oljekondens öre/kWh Gasturbiner 25 - 40 öre/kWh

Vattenkraftens rörliga drift- och underhállskostnad är mycket lág, ca 0,5 öre/kWh, men tillgången på vatten är begränsad. En viss vattenkvantitet, som vid något tillfälle används för kraftproduktion i stället för att sparas i magasin, måste i allmänhet ersättas med

alternativ vid ett senare tillfälle. Kostproduktion naden för denna alternativa produktion ger ett värde vattenkvantiteten i fråga, det s. k. vattenvärdet. pá Detta vattenvärde varierar med nederbörd, temperatur och Vattenvärdet är av fundamental konjunkturläge. för driften av produktionssystem, som i likbetydelse het med det svenska innehåller vattenkraft med längtidsmagasin. Det gör det nämligen möjligt att för vattenkraften ange ett marginalvärde, som kan jämföras med motsvarande för värmekraften. Den vid varje tillfälle bästa fördelningen mellan de olika kraftslagen kan därmed bestämmas.

I 3.6 visas ungefär hur mycket som, med nuvaranfigur de produktionskapacitet, maximalt skulle kunna produceras med resp. kraftslag och vilken rörlig kostnad kWh produktionen betingar. I praktiken används per inte den fulla kapaciteten annat än under korta tidsperioder.

Figur 3.5 Produktionskapacitet och rörliga produktionskostnader för de olika kraftslagen

Kostnad öre/kWh , A Gasturbin

Kondens 20 Kranvärme ‘° - Kärnkraft Vanenkrafl 5° 10°

TWh är Enerfimängd

Källa: Vattenfall

Vattenkraft - som har kostnad lägst rörlig används, som nämnts, inte bara som basproduktion utan också som regulator i elsystemet. Därmed utjämnas de marginella produktionskostnaderna över hela året. De totala rörliga kostnaderna för ett år blir lägre ju mer utjämnad produktionen med kärnkraft och konventionell värmekraft blir. Detta beror pá att kostnadsskillnaderna för de olika produktionsslag som utnyttjas är större under vintern än under sommaren.

Kárnkraften har den näst lägsta rörliga produktionskostnaden. Den används därför som basproduktion så länge som möjligt under ett ár. säkerhetsskäl talar också för att man bör driva kärnkraften så jämnt som möjligt under året. När inte vatten- och kärnkraft räcker för att täcka elefterfrágan får därefter allt dyrare kraftslag tas i bruk. Beroende pá hur välfyllda vattenmagasinen är kan viss konventionell värmekraft användas före den reglerbara vattenkraften. Mottryckskraften, där den tillförda bränsleenergin utnyttjas både till fjärrvärme eller industriella processer och till elproduktion är, jämfört med annan produktion av elkraft som baseras på samma bränsle, relativt billig eftersom en stor del (uppemot 90 %) av energin i det tillförda bränslet utnyttjas.

Oljekondensen är mycket dyrare eftersom ca 60 % av energin i det tillförda bränslet släpps ut som spillvärme. Oljekondens utnyttjar tung eldningsolja till skillnad från gasturbiner där man oftast utnyttjar lätt eldningsolja. Dessutom har oljekondens högre verkningsgrad än gasturbiner. Detta gör att de senare får de högsta rörliga kostnaderna.

De kortsiktiga marginalkostnaderna för hela elproduktionssystemet bestäms av de rörliga driftskostnaderna för det dyraste kraftslaget som för tillfället an-

vänds. I det svenska systemet med mycket reglerbar vattenkraft bestäms de kortsiktiga marginalkostnaderna ofta av det ovan beskrivna vattenvärdet.

En rangordning enligt den fasta kostnaden, dvs. i huvudsak kapitalkostnaden men även de drift- och underhállskostnader som inte varierar med elproduktionens storlek, ger helt motsatt ordningsföljd. Vattenkraft- och kärnkraftverk är alltså dyra att bygga men billiga att driva, medan motsatsen gäller för oljeeldade anläggningar.

I ett utbyggnadsskede eftersträvas naturligtvis att de totalt sett, beaktande såväl kapital- som bygga drifts- och bränslekostnader, billigaste anläggningarna .

3.3.2 samkörning av elproduktion

samkörning av elproduktionen sker i såväl Sverige som Norden (utom Island). I Sverige samkörs praktiskt taget all elproduktion. Målsättningen för samkörningen är att hela produktionssystemet skall utnyttjas optimalt. Därigenom minimeras átgången av bränsle (uran, olja, kol m. m.) och tillrinningen till vattenkraften utnyttjas på mest effektiva sätt.

Hela elnätet i de nordiska länderna utom Island är sammankopplat.

samkörning inom landet

Inom Sverige förekommer samkörning både mellan större elproducenter samt mellan de större elproducenterna och vissa av deras kunder som täcker en del av sina elbehov med egen produktion (industrier, kommuner).

All samkörning är frivillig och överenskommelser om villkor träffas så snart två eller flera parter blir överens om att inleda samkörning. Eftersom man sällan vill åta sig stora och långvariga fasta kostnader för att arrangera samkörning förutsätter sådana överenskommelser att man redan har fysiska möjligheter att utbyta kraft med varandra. Alla har dock kontakt med minst ett annat företag varför alla kan samköra med någon annan.

Företag kan samköra även med avlägsna företag om det finns egna eller hyrda ledningar emellan dem. Att hyra delar av andras ledningar för att transitera kraft är vanligt på näten med de högsta spänningarna men transitering förekommer även på andra spänningsnivåer.

Den samkörning som de större producenterna deltar i regleras av ett gemensamt avtal, samkörningsavtalet, och hanteras enligt avtalet av en nämnd, Samkörningsnämnden, SKN. Företagen tillsammans kallas samkörningsföretagen eller SKN-företagen. De företag som direkt ingår i Samkörningsgruppen är: Vattenfall, Bålforsens Kraft AB, Graningeverkens AB, Skellefteå Kraftverk, Uddeholms Kraft AB samt Krångedegruppens Samkörnings AB (KGS). I KGS ingår flera företag vilka således indirekt är anslutna till Samkörningsgruppen. Dessa kraftföretag är: Gullspångs Kraft AB, Krångede AB, ASEA AB, Stockholm Energi Produktion AB, Stora Kraft samt Sydkraft AB. Vattenfall och KGS svarar för ca 50 % resp. 35 % av landets totala kraftproduktion. Omfattningen av kraftutbytet emellan de olika parterna i Samkörningsgruppen framgår av tabell 3.8.

Tabell 3.8 Utbyte av kraft år 1988

Vattenfall - KGS 1 525 GWh Vattenfall - 1 711 GWh övriga KGS - övriga 593 GWh Mellan övriga företag 293 GWh

Summa 4 122 GWh

Det samkörningsavtal som företagen i gruppen undertecknat innehåller bl. a. bestämmelser efter vilka utbyte av tillfällig kraft skall ske, samt en överenskommelse om gemensam produktionsreserv.

Samarbetet syftar till att utjämna de rörliga produktionskostnaderna mellan elproducenterna. En producent kan vid en viss tidpunkt behöva använda t. ex. dyr oljekondens för att klara sina kunders behov medan en annan klarar sig med kärnkraft med låga rörliga kostnader. I detta fall säljer den senare el till den förra. för prissättningen är att vinsten ska Principen delas lika. Betalningen sker ofta (om inte startkostnader, garantier etc. behöver beaktas för vinstdelningen) till ett pris som ligger mitt emellan resp. producents kortsiktiga marginalkostnader (mittpris), eller vid ett lägre takpris ifall skillnaden överstiger ett fastlagt belopp. I princip innebär detta att det i varje ögonblick produceras el på det för stunden billigaste sättet.

Ett krav som ställs pâ aktörerna i Samkörningsgruppen är att man har erforderlig leveranssäkerhet för både energi och effekt. Givetvis kan man inte med fullständig säkerhet garantera leveranssäkerhet under alla tänkbara omständigheter. Det blir i stället frågan om att klara rimliga intervall för vattentillrinning,

konjunktur- och temperaturförhállanden samt produktionsbortfall. I stället för fullständig leveranssäkerhet diskuterar man leveranssäkerheten med en viss sannolikhet.

Samkörning med grannländerna

I Norden har samkörning över gränserna förekommit sedan år 1915.

Villkoren för samkörningen avhandlas i stor utsträckning bilateralt mellan de aktuella svenska och utländska företagen. Ett kompletterande forum är samarbetsorganisationen Nordel och dess kommittéer. Alla länder i Norden är anslutna till Nordel. Av dessa är Danmark, Finland, Norge och Sverige hopkopplade för att man ska kunna överföra tillfällig och fast kraft mellan länderna. Genom dessa förbindelser kan stordriftsfördelarna i hela Nordel-systemet utnyttjas och därmed de totala produktionskostnaderna sänkas för deltagande länder.

Den totala Överföringsförmågan från Sverige till de andra länderna är drygt 5 000 MW. Till Sverige kan knappt 4 700 MW överföras.

Årsvärdena för sveriges utbyte med grannländerna åren 1971, 1980 samt 1988 framgår av tabell 3.9.

Tabell 3.9 sveriges utbyte av elkraft med grann länderna, Gwh

NETTOIMPORT TILL SVERIGE l 630

3.3.3 Kraftöverföring

Större delen av den svenska kraftproduktionen sker, såsom nämnts tidigare, i vatten- och kärnkraftverk. Vattenkraft produceras huvudsakligen i Norrland medan kärnkraftverken är lokaliserade till mellersta och södra Sveriges kuster. Eftersom elkraften normalt inte används i direkt anslutning till kraftstationerna måste kraften överföras till elkonsumenterna.

Diskrepansen mellan produktion och förbrukning inom olika områden i Sverige framgår av tabell 3.10.

Tabell 3.10 Produktion och förbrukning inom olika elområden 1988, TWh

Vatten- Värme- Total Elför- Elomráde kraft kraft prod. brukning

övre Norrlands elomráde 29.4 0.8 30.2 16.6 Nedre Norrlands elomráde 27.0 0.6 27.6 12.1 Bergslagens elomráde 6.4 0.4 6.8 15.1 Östra elområdet 2.6 23.5 26.1 38.9 Västra elområdet 2.8 22.2 25.0 23.1 Södra elomrâdet 1.5 24.6 26.1 24.3

Elnätet

Överföringen sker dels Via högspänningsledningar som överför kraft mellan olika delar av landet och dels genom region- och lokalnät med lägre spänning som för ut elkraften till kunderna.

Kraftledningar 30-400 kV indelas efter sin betydelse i två kategorier, nämligen stamledningar och regionalledningar.

Enligt särskilt riksdagsbeslut bygger och driver Vattenfall stamnätet för 400 och 220 kV. Alla stora kraftproducenter som utnyttjar stamnätet har långfristiga transiteringsavtal med transiteringsrätt, i princip baserade på självkostnaden för elöverföringen.

stamnätet består av Vattenfalls ledningsnät för 220 och 400 kV söder om skellefteälven med tillhörande stationsanläggningar, samt ett fåtal anläggningar tillhörande andra företag. samkörningsförbindelserna

med ingår inte i stamnätet men kostnagrannländerna derna för dessa bestäms och fördelas mellan berörda enligt stamnätsavtalets principer. stamnätet företag består av ca 950 mil 400 kV-ledningar och ca 750 mil 220 kV- ledningar.

Överföringsbehovet är störst från mellersta Norrland till Mellansverige. Däremellan finns för närvarande sju stycken 400 kV-ledningar och sex stycken 220 kV-ledningar

Den maximala överföringsförmågan från norra Sverige är för närvarande ca 6 300 MW. Genom påbörjad resp. planerad utbyggnad beräknas överföringsförmågan öka till ca 6 900 MW. När denna utbyggnad skett kan en viss ökning av vattenkraftproduktionen ske, t. ex. under vår och höst.

Planering och drift handhas av Vattenfall, men även andra företag (transitörer) har möjlighet att utnyttja stamnätet för kraftöverföring. Bestämmelser gällande transitering på stamnätet regleras i ett avtal - 1981 års stamnätsavtal - mellan Vattenfall och ett antal kommunala och enskilda kraftföretag. Avtalet gäller t. 0. m. 31 december år 2004.

Till 1981 års avtal har också knutits vissa allmänna bestämmelser - SNAB-81 - liksom anvisningar för och ekonomi. I SNAB-81 behandlas bl. a. abonnemang följande: organisation av stamnätsverksamhet, regler för abonnemang, driftledning, kostnader och avgifter, överföringsförluster, datatransmissionsnät, störningar och skador.

Samråd i drift- och ekonomifrågor sker i planerings-, Stamnätsnämnden, där de parter som utnyttjar stamnätet är företrädda. Efter nämndens hörande fattar Vatten-

fall beslut i alla frågor utom sådana som gäller åtgärder i anläggningar som hyrts från andra företag.

När det gäller Vattenfalls planering av stamnätets utbyggnad har varje företag som önskar överföra kraft på nätet att göra anmälan minst fem år i förväg. Abonnemang träffas normalt för hela den resterande avtalsperioden, dvs. t. 0. m. år 2004. På motsvarande sätt får Stamnätsnämnden också besked om Vattenfalls beräknade överföringsbehov. För kortfristiga abonnemang tillämpas vanligen särskilda regler med förhöjda transiteringsavgifter.

Då utrymme finns på stamnätet kan Vattenfall, förutom de kortfristiga abonnemang till förhöjt pris som medges i SNAB-81, även sälja tillfälliga abonnemang. Dylika abonnemang kan t. ex. förekomma vid tillfälliga överföringsbehov i samband med ombyggnads- eller underhållsarbeten och medges för en vecka i taget.

Eftersom det svenska stamnätet utgör en central del i det samkörande Nordel-systemet föreligger ett ömsesidigt beroende mellan kopplingsåtgärder i stamnätet och produktionsförhâllanden i Nordel-systemet. De nordiska länderna har i samråd fastställt kriterier för nätets stabilitet och frekvensreglering. Utifrån dessa kriterier och efter behandling i Stamnätsnämnden bestämmer Vattenfall bl. a. den erforderliga momentana störningsreserven i Sverige.

I Vattenfalls driftledande funktion ingår även mätning och avräkning av Överförd elenergi, överföringsförluster och resulterande kraftleveranser mellan kraftföretagen.

I transformatorstationer sänks spänningen från 400 och 220 kV till 30-130 kV (regionalledningar). Vid denna

försörjs större kunder. Inför leverans till spänning hushållskunder och övriga mindre kunder sker ytterligare nedtransformering.

Den kraftöverföringen från kraftverk och regionala från uttagspunkter på stamnätet (stamstationer) till storkonsumenter och återdistributörer ombesörjs av såväl Vattenfall som kommunala och privata kraftföretag.

Förluster

De totala förlusterna vid överföring och distribution uppgår för närvarande till ca 10,7 TWh vid en årlig elproduktion på ca 130 TWh.

I storkraftnätet, 400 och 220 kV, motsvarar förlusterna ungefär 2 % av nettoelproduktionen. Inom regionoch distributionsnäten pågår ett fortlöpande arbete med att sänka förlusterna till den ekonomiskt optimala nivån. För närvarande uppgår förlusterna i regionnäten (130-30 kV) till ca 1,8 % av nettoproduktionen. I distributionsnäten (frán 20 kV och ned till 0,4 kV) uppgår de till ca 4,4 % av nettoproduktionen.

Leveranssäkerhet

Det är Viktigt både för kunder och leverantörer att elleveranserna kan ske med lagom säkerhet. För låg säkerhet blir dyrt för kunden genom avbrottskostnader i industri, service etc. För hög säkerhet leder till onödigt höga elkostnader.

För att optimera säkerheten görs analyser av kostnader för avbrott (samhällsekonomisk värdering) samt kostnader för att bygga ut elproduktion och elnät. Dessa vägs sedan mot varandra i beräkningar vars resultat

formuleras som optimerade bristrisker, en för effekt och en för energi. Riskerna uttrycks som sannolikheten för att brist skall uppstå.

För de företag som utnyttjar stamnätet och för SKNföretagen görs årligen kontroller av leveranssäkerheten.

3.4 Koncession

För att dra fram eller begagna en elektrisk starkerfordras tillstånd - koncession - av strömsledning regeringen eller den regeringen bemyndigar. Regeringen har bemyndigat statens energiverk att fatta beslut i flertalet koncessionsärenden. Verkets beslut kan överklagas hos regeringen.

Koncession kan lämnas för viss ledning med en i huvudsak bestämd sträckning, linjekoncession, eller för ledningsnät inom ett visst område, områdeskoncession.

Linjekoncession beviljas för stamledning (220-400 kV), regionledning (20-130 kV) och fördelningsledning (3-20 kV).

Omrádeskoncession beviljas för hög- och lågspänningsledningar och andra närdistributionsledningar inom ett geografiskt begränsat område. Med stöd av en områdeskoncession kan koncessionsinnehavaren dra fram de högoch lågspänningsledningar inom omrâdet som är nödvändiga för att förse området med erforderlig kraft.

3.4.1 Koncessionsvillkor

Enligt 2 § 2 mom. ellagen må koncession ej meddelas med mindre anläggningen är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering. Ifråga om omrádeskoncession för yrkesmässig distribution skall dessutom tillses att området utgör en med hänsyn till eldistributionens ändamålsenliga anordnande lämplig enhet.

omrádeskoncession innebär i princip ensamrätt till distributionen inom visst område. Detta hindrar dock inte att exempelvis ett industriföretag med stort kraftbehov kan få linjekoncession för en ledning genom området, om företagets kraftbehov inte kan tillgodoses från de ledningar som omfattas av områdeskoncessionen.

Koncession får icke överlåtas utan tillstånd av koncessionsmyndigheten. Den meddelas för viss tid. Vanligen beviljas koncession för mellan 5 och 10 år.

3.4.2 Distributionsplikt

Den som innehar omrádeskoncession för yrkesmässig distribution är skyldig att tillhandahålla ström åt envar som inom området har behov därav om det inte finns särskilda skäl till undantag.

Den som innehar linjekoncession är skyldig att leverera ström till innehavare av omrádeskoncession för att denne skall kunna fullgöra sina leveransförpliktelser.

4 PRISSÄTTNING AV EL

4.1 Inledning

Prissättningen är av grundläggande betydelse för ett effektivt utnyttjande av produktionskapaciteten inom en bransch. Detta gäller i hög grad för elmarknaden. Ett primärt krav på effektiva priser är att jämvikt erhålls mellan utbud och efterfrågan. Ett för högt pris på en marknad leder till att kapaciteten inte utnyttjas medan ett för lågt pris leder till överkonsumtion eller köer. Eftersom konsumenter inte kan ställa sig i kö för att få elenergi är motsvarigheten till köer på elmarknaden en lägre leveranssäkerhet och periodvis överbelastning och kraftiga störningar på elnätet.

I det närmast följande avsnittet karaktäriseras elmarknaden genom en uppräkning av skillnader mellan denna marknad och flertalet övriga varumarknader. Dessa skillnader har sin grund i varans speciella egenskaper och är en nödvändig bakgrund för att förstá diskussionen angående prissättningen av el.

Prissättning kan dock baseras på olika principer; detta gäller i synnerhet vid prissättning av elkraft. I kapitlets senare avsnitt redogörs för vissa begrepp som är av grundläggande betydelse vid diskussion om olika prissättningsprinciper: genomsnittskostnad samt

kortsiktig resp. långsiktig marginalkostnad. Dessa används inte alltid entydigt. EL 90 anser det begrepp vad som därför vara angeläget att närmare precisera åtminstone i denna utredning - avses med dem. Ambitionen är dock inte att göra en fullständig analys. För en mer heltäckande genomgång av den teoretiska grund- Valen för på energi hänvisas till betänkprissättning andet 1981:69) Pris på energi från kommittén om (SOU principerna för taxe- och prissättning inom energiområdet.

Kapitlet avslutas med en översikt av det prissättningssystem som för närvarande tillämpas i Sverige.

I denna utredning används begreppet elpris för att beteckna summan av alla avgifter som kunden betalar dividerat med den förbrukade volymen. Detta måste påeftersom man i andra sammanhang, t. ex. i det pekas ovan nämnda betänkandet SOU 1981:69, med elpris avser tariffens rörliga energiavgift.

4.2 Viktiga särdrag hos elmarknaden

Elmarknaden skiljer sig i många avseenden från andra_ marknader. Dessa gör att man ofta kan vänta särdrag att förväntningar slår fel och att perioder med sig överskott eller underskott på kapacitet periodvis uppstår förutom de kortsiktiga variationer i kapacisom beror på klimatvariationer, artetsutnyttjandet betstider, etc.

Följande uppräkning av vad som i hög grad karaktäriserar elmarknaden och som skiljer den från många andra marknader har i huvudsak hämtats från Hjalmarsson,

Veiderpass: Den svenska elmarknaden (Nationalekonomiska institutionen, Göteborgs universitet 1986).

Viktiga karaktäristika är:

1. Stora kapitalintensiva och ofta irreversibla investeringar på såväl produktions- som på distributions- och användningssidan.

Anläggningarna har en lång förväntad livslängd.

Produktionssystemet består av en blandning av olika anläggningar med olika nivå på de rörliga kostnaderna.

Osäkerheten om tillgängligheten vid en viss tidpunkt hos olika anläggningar är betydande. Variationer i nederbörd mellan olika år påverkar vattenkraftens produktionsförmåga medan tekniska fel påverkar tillgängligheten hos alla kraftslag.

Eftersom både produktions- och distributionsanläggningar innebär omfattande miljöpåverkan är koncessionsförfarandet omständligt vilket leder till långa planeringstider.

Stora produktionsanläggningar tar lång tid att bygga vilket ytterligare bidrar till långa ledtider.

Konsumenterna efterfrågar både effekt och energi Varför både effektkapacitet och energikapacitet måste beaktas. Prissättningen ska således balansera dels effektkapacitet och effektefterfrågan vid olika tidpunkter, dels energikapacitet och energiefterfrágan under året.

När elenergin väl är producerad kan den inte lagras. Samtidigt bestämmer konsumenterna själva inom vida gränser tidpunkt och omfattning av sin elkonsumtion. Det är således en form av självbetjäningssystem där konsumenterna inte kan ställa sig i kö. Elsystemet tål inte heller någon överbelastning. Om inte konsumenternas efterfrågan håller sig inom ramen för tillgänglig kapacitet i produktion och överföring bryter systemet samman med ofta höga samhällsekonomiska kostnader som följd. Varken teknik eller institutionella förhållanden medger att oväntade efterfrágeökningar momentant kan mötas med högre pris utan eltarifferna fastställs för längre tidsperioder och förändras van-

en år. Om systemet har en beligen högst gång per måste priset på effekt gränsad effektkapacitet en tillräckligt hög nivå under högbelastligga på ningsperioder.

10. Även om i fysikalisk mening är en homogen elenergi är som tjänst betraktad flerdiprodukt elenergi mensionell. För en viss energimängd som konsumeras under en viss tidsperiod måste man således skilja

mellan:

a) spänningsnivå b) effektuttag vid olika tidpunkter c) leveranssäkerhet lokalisering av konsumtion. d) geografisk

är således mycket komplicerat och Produktbegreppet i kan man betrakta elenergi med olika princip som olika varor. Eftersom kostnaegenskaper a)-d) den för att elenergi varierar med dessa producera bör detta reflekteras i prissättningen. egenskaper Detta kan förefalla vara en gigantisk uppgift. Å andra sidan känner man inte till något alternativt som ett effektivt sätt skulle kunna försystem på dela elenergin mellan olika samhällsbehov.

slutsatser som man kan De om prissättning på elenergi

dra från diskussionen ovan är att en effektiv tariff

bör variera över tiden både mellan delar av dygnet och

mellan årstider och över rummet med hänsyn till varia-

tioner i överföringskostnader och överföringskapacite-

ter. Den bör innehålla både ett effektled och ett

Priset bör också variera med hänsyn till energiled.

graden av leveranssäkerhet.

4.3 Kostnadsbegrepp och grissättningsprinciper

4.3.1 Pris enligt genomsnittskostnad

Genomsnittskostnad, självkostnad eller medelkostnad

används ofta Därmed avses den på något sätt synonymt. beräknade totala kostnaden för en kWh inom ett kraft-

eller inom hela elproduktionen. Genomsnittskostbolag naden inkluderar såväl rörliga som fasta kostnader.

Det är därför ett tillbakablickande kostnadsbegrepp, eftersom kapitalkostnaderna gäller förbrukning av resurser i förfluten tid. Kapitalkostnaderna för en verksamhet kan beräknas på olika sätt. De kan t. ex. baseras på historiska investeringskostnader eller avskrivningar till återanskaffningsvärde. Räntenivå och avskrivningstid blir därmed viktiga faktorer bakom kapitalkostnaden.

En prisnivå baserad på självkostnad är således ingen entydigt bestämd prisnivå utan kan variera beroende på hur kapitalkostnaderna beräknats.

Vid renodlad prissättning enligt genomsnittskostnad är således elpriset kopplat till summan av såväl fasta som rörliga produktionskostnader. Ur samhällsekonomisk synpunkt innebär det att det pris konsumenterna får betala kan bli såväl för högt som för lågt. Om kostnaderna för nyproduktion av el har stigit ger genomsnittspriset incitament till ett alltför högt elutnyttjande. Å andra sidan kan genomsnittspriset vara för högt och leda till ett underutnyttjande av kraftproduktionssystemet (t. ex. om kraftproducenterna investerat fel och dragit på sig stora kapitalkostnader).

Ett till genomsnittskostnaden kopplat elpris, som ger konsumenterna en mer korrekt information än ett renodlat genomsnittskostnadspris, får man genom att dela upp elpriset/tariffnivån i en rörlig och en fast del. Energiavgifterna kan sättas på nivån för de kortsiktiga marginalkostnaderna, medan den fasta avgiften utnyttjas för att täcka gapet mellan marginalkostnad och genomsnittskostnad - om genomsnittskostnaden är högre än den kortsiktiga marginalkostnaden. Om däremot den kortsiktiga marginalkostnaden överstiger genomsnitts-

- åtminstone i teokostnaden skulle det kunna utgå rin - fasta negativa avgifter.

Genom energiavgifterna får kunderna med denna prisinformation om variationer i resursåtsättningsmetod inom Genom prisnivån snedvrids gången elproduktionen. såsom beskrivits ovan, informationen om kostnadock, derna för att expandera produktionssystemet.

4.3.2 Pris enligt kortsiktig marginalkostnad

Med den företaqsekonomiska kortsiktiga marginalkostnaavses kostnad för att produggg kraftproducenternas cera ytterligare en kWh inom ramen för den befintliga Den motsvaras således vid varje tillfälle kapaciteten. av den för det dyraste kraftrörliga energikostnaden slag som används.

Den varierar mellan kortsiktiga marginalkostnaden olika säsonger, veckor, dagar och t. o. m. timmar. Variationerna beror dels på variationer i kraftsystemets belastning, dels på att produktionens sammansättning ändras under året (t. ex. då tillgången på magasinerad vattenkraft varierar eller då kärnkraftverk ställs av för översyn). Ofta bestäms de kortsiktiga av vattenvärden, dvs. vattenkraftmarginalkostnaderna ens alternativvärde då den sparas för senare produktion.

Den samhällsekonomiska kortsiktiga marginalkostnaden kan i vissa fall innehålla ytterligare kostnader som utanför men som är kostnader för samligger företaget hället. De samhälleliga merkostnader som uppstår vid och distribution av el är framför allt produktion och Med de förra miljökostnader kapacitetskostnader.

avses störningar och effekter på miljön, t. ex. luftföroreningar till följd av förbränning av fossila bränslen som inte beaktas i företagsekonomiska kalkyler. Kapacitetskostnader kan uppstå om efterfrågan stiger så att den existerande kapaciteten blir otillräcklig. En överbelastning av produktions- eller överföringskapaciteten kan medföra höga kostnader för enskilda kunder.

En renodlad prissättning enligt kortsiktig marginalkostnad innebär att elpriset/tariffnivån vid varje tillfälle sätts lika med den samhällsekonomiska marginalkostnaden för att producera ytterligare en kWh inom den existerande produktionskapaciteten. Konsumenten får då genom priset information om alla kostnaderna i det befintliga produktions- och distributionssystemet.

4.3.3 Pris enligt långsiktig marginalkostnad

Med långsiktig marginalkostnad menar man den lägsta möjliga kostnaden för att producera ytterligare en kWh när alla produktionsfaktorer är variabla (dvs. när även produktionskapaciteten kan ändras. Den långsiktiga marginalkostnaden för en kWh inkluderar således både energikostnaden för en utbyggnad samt den av utbyggnaden beroende kapacitetskostnaden.

I praktiken har begreppet fått ett något annorlunda innehåll. Normalt avses med den långsiktiga marginalkostnaden den totala genomsnittliga kostnaden per kWh för att ta i anspråk ny kapacitet under en viss tidsperiod. Den långsiktiga marginalkostnaden kan alltså snarare sågas motsvara den beräknade genomsnittskostnaden (beräknad i fast penningvärde och med real

ränta) i de tillkommande kraftverken under en viss period.

Tariffnivå/elpris enligt långsiktig marginalkostnad innebär med denna terminologi att energiavgifterna sätts på nivån för den kortsiktiga marginalkostnaden medan övriga tariffelement utnyttjas för att uppnå en tariffnivå som motsvarar de fasta kostnaderna i tillkommande anläggningar. Konsumenterna får information om energikostnaderna i det befintliga produktionsmen också - de fasta - insystemet genom avgifterna formation om den långsiktiga kostnadsutvecklingen. En sådan prissättningsprincip anses vara av stor betydelse för korrekta investeringsbeslut hos användarna.

4.4 Elprissättningen i sverige

4.4.1 Högspänningstariffer

En beskrivning av det nuvarande prissättningssystemet kan ske med utgångspunkt från högspänningstarifferna, som är de tariffer som har den högsta detaljeringsgraden. Lågspänningstarifferna kan betraktas som olika grader av förenklingar av högspänningstarifferna.

Högspänd elenergi säljs till industrier, áterdistributörer och andra storförbrukare av el, vilka i allmänhet har starkt varierande belastningsförhállanden. Köparna tecknar abonnemang för längre tidsperioder. Kontraktstiden kan vara ett eller flera år. Kraftproducenterna erbjuder försäljning efter ett system av tariffer, varvid skilda tariffer tillämpas för olika leveransspänningar och för olika geografiska områden.

Vattenfall är landets största råkraftproducent, och därför kan dess prissättning antas vara vägledande för övriga säljare av högspänd elkraft. Vattenfalls normaltariff för högspänningsleveranser består av följande tariffelement:

En fast avgift som utgår i kronor per år, och som avspeglar de kostnader som är oberoende av elkonsumentens förbrukning (mätning, debitering, kundtjänst, etc.).

En årlig abonnemangsavgift som utgår i kronor per kW, och som skall täcka den del av effektkostnaden som motsvarar den lokala effektberoende nätkostnaden.

En högbelastningsavgift som också utgår i kronor per kw. Den skall täcka effektkostnaden i produktionen och i det centrala nätet Den tas ut under de fem månader och under den del av dygnet som på grund av effektsituationen bedömts kräva högre avgift (dvs. vardagar kl. 06-22 under tiden november-mars). Debiteringsgrunden är för de större kunderna medelvärdet av de tre högsta effektvärdena (per timme) från skilda dagar under en månad.

En energiavgift som utgår i öre per kWh och skall täcka den levererade energins produktionskostnader, dvs. den kortsiktiga marginalkostnaden, samt överföringsförluster. Energiavgiften varierar således med förbrukningen, men avgiften per kWh varierar också under årets och veckans delar. Avgiften för en kWh är högst på vardagar kl. 06-22 i månaderna november till mars, och är lägst under nätter och helger i månaderna maj till augusti.

Eftersom tariffen är beräknad för ett visst kostnadsläge, men kan gälla över en längre tidsperiod, tillfogas ett par prisregleringselement.

En indexklausul, som är kopplad till konsumentprisindex, kompenserar kraftproducenten för allmänna kostnadsstegringar genom ett procentuellt tillägg pá samtliga tariffelement, medan energiprisklausuler som kopplats till uran- och oljeprisutvecklingen, kompenserar för bränslekostnadsförándringar genom tillägg/ avdrag på energiavgifterna.

Tabell 4.1 visar den högspänningstariff (normaltariff) som Vattenfall under perioden 1989-1991 erbjuder högspänningskunder i Mellansverige.

Tabell 4.1 Vattenfalls normaltariff för högspänning i Mellansverige åren 1989-1991 vid leveransspänningen 130 eller 70 kv.

1989 1990 1991

Fast avgift (kkr.) 600 600 600 Abonnemangsavgift (kr./kv) 40 45 45 Högbelastningsavgift (kr./kv) högpristid nov.-mars 145 190 205 Energiavgifter (öre/kvh) nov.-mars vardag 06-22 23,0 23,0 23,6 övrig tid 16,0 16,0 16,4 april, sept.,okt. vardag 06-22 14,5 14,5 14,8 övrig tid 12,0 12,0 12,3 maj-aug. vardag 06-22 9,0 9,0 9,2 övrig tid 8,0 8,0 8,2

Indexklausul (Procentuellt tillägg till ovanstående avgifter): 0,46(K-175)

Energiprisklausuler hela året - 0,55(U-4,3) nov.-mars, 06-22: - 0,21(C-6,0) vardag

K = medelvärdet av konsumentprisindex året före lev. U = - - kärnbränslekostnaden - - C = - - - oljepriset

Utöver normaltarifferna, som är uppbyggda enligt den struktur som beskrivits ovan, har Vattenfalls större högspänningskunder också möjlighet att välja den s. k. PLUS-tariffen. Den skiljer sig huvudsakligen från normaltarifferna genom att högbelastningsavgiften baseras på effektuttaget under de dagar då elsystemet är högt belastat.

Inför varje sådan dag varslas kunden senast kl. 14 dagen innan. Medelvärdet av de högsta medeleffekterna timmarna mellan kl. 06 och kl. 22) under de vars- (för lade dagarna är avgiftsgrundande. Varsel kan ske för lägst 4 och högst 40 Vardagar per år. Högbelastningsavgiften är ca 3 % lägre än för motsvarande normaltariff, medan kunden erlägger en högre fast avgift per âr.

Om kunden kan minska sin effektförbrukning under de varslade dagarna kan kostnaderna reduceras. Tariffen är främst tänkt för kunder som har möjlighet att flytta sin belastning i tiden, eller som har möjlighet att tillfälligt starta egen elproduktion.

De flesta andra kraftföretagen tillämpar tariffer som i stor utsträckning liknar Vattenfalls. I tabell 4.2 redovisas vad elkostnaden skulle bli för ett stort integrerat massa- och pappersbruk enligt kraftföretagens tariffer för år 1989.

Kolumnen längst till höger i tabell 4.2 anger företagens elkostnader och de motsvarande tariffniváerna. Det framgår av tabellen att elkostnaden för ett mycket stort massa- och pappersbruk ligger pá 17-18 öre/kWh i Mellan- och Sydsverige och ett par öre lägre i Norrland.

Tariffnivån varierar ganska lite mellan kraftföretagen. Vattenfalls tariffnivå ligger dock något under de andra företagen i Syd— och Mellansverige. Tariffernas uppbyggnad varierar mellan företagen. Vattenfall har den lägsta energiavgiften men tar ut något högre fasta avgifter än de andra kraftföretagen.

brukning har schablonmässigt antagits vara jämn över året. 2’ I mellersta Norrland och i Mellansverige. Norrbotten är Vattenfalls priser ca 10 Z resp. 20 Z lägre.

Energiavgifterna i eltarifferna är baserade på de kortsiktiga marginalkostnaderna i kraftproduktionen, inkl. överföringsförlusterna. En utgångspunkt för effektavgiften i högspänningstaxan är den långsiktiga marginalkostnaden för effekt i produktions- och nätutbyggnad. De fasta avgifterna skall täcka mätnings- och administrationskostnaderna. Tariffernas intäktsnivå stäms av mot medelkostnaden. Man anpassar i första hand den avgift som antas minst påverka kundernas elanvändning.

4.4.2 Lågspänningstariffer

Eltarifferna för lågspänningsleveranser bestäms av varje enskilt distributionsföretag. Inom Svenska Elverksföreningen (SEF) sker dock ett samarbete i syfte att åstadkomma en såvitt möjligt enhetlig tariffstruktur.

Lågspänningstariffer för större lágspänningsleveranser vid vilka mätning av effekten förekommer kallas effekttariffer och har en uppbyggnad som liknar högspänningstariffen. För flertalet lágspänningskonsumenter är tariffen däremot förenklad. Den fasta avgiften och abonnemangsavgiften är då sammanslagen till en avgift, baserad på huvudsäkringens storlek, och högbelastningsavgiften inkluderas i energiavgiften. Effektmätning förekommer således inte, utan i stället tilllämpas en stegvis effektbegränsning genom mätarsäkringens dimensionering. Tarifftypen kallas därför vanligen säkringstariff.

Från effektivitetssynpunkt är det önskvärt att säkringsavgiften täcker distributörens kostnader för mätning, debitering etc. samt delar av kostnaderna för det egna distributionsnätet, medan energiavgiften skall täcka råkraftkostnaden samt övriga kostnader för det egna distributionsnätet. Det förekommer dock att vissa distributörer tillämpar en säkringstariff som har en högre energiavgift och en lägre säkringsavgift jämfört med vad som vore motiverat av kostnadsskäl.

Till skillnad från högspänningstarifferna har lågspänningstariffer vanligen inga indexklausuler. Därför finns heller ingen fastställd kontraktstid, utan leverantören kan med kort varsel införa nya tariffer.

Som ett exempel visas i tabell 4.3 Vattenfalls aktuella lågspänningstariffer för regionerna Östoch Norrbotten, för vilka energiavgifterna är sverige högst resp. lägst inom Vattenfalls distributionsomrâden.

Tabell 4.3 Vattenfalls lågspänningstariffer (säkringstariffer gällande från 1 januari 1989 inom regionerna Östsverige och Norrbotten.

Energiavgift (öre/kWh) Tariff Öst- Norrsverige botten T4 - Tidstariffen

D4 - Dubbeltariffen dag kl 06-22 37,0 31,0 natt kl 22-06 18,5 15,5

Säkringsavgift (kr/år) Mätarsäkring (A) 161’ 163’ 20 25 35 50 63 80 100 125 160 200 Tariff T4 540 1050 1500 1750 2100 2900 3700 4600 5800 7000 8700 11000 E4 340 850 1300 1550 1900 2700 3500 4400 5600 6800 8500 10800 M4 1020 1620 2100 2600 3300 4700 6300 8100 10400 13200 17300 22000 D4 540 1050 1500 1750 2100 2900 3700 4600 5800 7000 8700 11000 T7 Lägenhet 2’ Småhus

Förutom avgifterna debiteras kunden energiskatt om 9,2 öre/kWh i Östsverige och 8,2 öre/kWh i Norrbotten. (fr. 0. m. den 1 mars 1990 7,2 öre/kWh resp. 2,2 öre/kWh).

Mellantariffen har högre säkringsavgift och lägre energiavgift än enkeltariffen, och är därför lönsam för kunder med högre årsförbrukning. Dubbel- och tidstarifferna passar kunder som kan förskjuta en betydande del av elförbrukningen till natten.

Prisnivån skiljer sig betydligt bland landets detaljdistributörer. Det finns flera orsaker. Distributionskostnaderna kan skilja sig beroende på exempelvis kundtätheten i distributionsomrádet. En annan orsak kan ligga i kraftanskaffningskostnaderna som t. ex. kan vara lägre för distributörer med egen kraftproduktion.

Tabell 4.4 är en jämförelse av eltarifferna för vissa distributörer.

För den kommunala eldistributionen tillämpas taxeutjämning mellan tätorter och omgivande landsbygd. Även om eldistributionen inom en kommun är uppdelad mellan flera distributörer sker ibland en utjämning genom höjning till gemensam nivå eller genom kommunala bidrag till den del av distributionen där kostnaderna är högst.

Det är ovanligt att eldistributörer tillämpar högre taxor än Vattenfall, även om kostnaderna på grund av ogynnsam kundstruktur skulle motivera det.

Prisnivån påverkas också av priset vid överlåtelse av anläggningar. Många producenter och distributörer av el tillämpar avskrivningar på áteranskaffningsvärdet. Detta innebär att kunderna genom de årliga avgifterna bidrar till en successivt ökad självfinansiering av investeringarna. Svenska Elverksföreningen rekommenderar i normerna för värdering av eldistributionsanlägg-

ningar att värdet reduceras med finansieringsbidrag

Yngetedsfors

1’ vid 15 000 kWh/år för 16 A. Blockning 2) Min 20 A mätarsäkring. Källa: Svenska Elverksföreningen, Tariffboken 1989.

Vid nyanslutning eller ökning av abonnemang tar Vattenfall ut en engângsavgift som bestäms av kostnaden för anslutningen, dock lägst enligt uppställningen nedan. Det förekommer betydande variationer mellan de engángsavgifter som tillämpas av olika leverantörer.

Mätarsäkrings- Enqándsavqift intervall, A Grundavgift Tilläggsavgift

16 - 25 7 500 kr. a - 16 000 kr. 35 - 63 10 800 kr. a - 32 000 kr. 80 - 125 15 500 kr. a - 53 000 kr. 160 - 200 21 500 kr. a - 85 000 kr. 200 A 108 x S kr. a - 425 x S kr. (effektmätning) a = beräknad genomsnittlig anläggningskostnad inom resp. säkringsintervall S mätarsäkring i A

Elkonsument eller blivande kund kan begära prövning av elprisets skálighet hos Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

Statens pris- och konkurrensverk (SPK) följer kontinuerligt prisutvecklingen och informeras av de större kraftföretagen om planerade prisändringar på såväl hög- som lågspänd elenergi.

Vad gäller kommunala elverk finns besvärsrätt beträffande kommunala beslut om t. ex. eltariffer.

5 STATENS INFLYTANDE PÅ ELOMRÅDET

5.1 Inledning

En grundläggande utgångspunkt för riksdag och regering är att elmarknaden skall verka utan direkt statlig har - liksom reglering. Undantagsvis elpriserna priserna andra marknader - som ett på temporärt reglerats led i den allmänna stabiliseringspolitiken.

Staten påverkar ändå på många sätt - direkt eller indirekt - konsumtion och produktion, prisbildning på elmarknaden. I detta avsnitt ges en översiktlig redovisning av hur olika typer av inflytande på elmarknaden utövas. De medel som berörs är av olika karaktär och har därför sammanförts i fyra grupper:

Inflytande genom ägande av Vattenfall

Ekonomiska styrmedel

Administrativa styrmedel

Stöd till forskning och utveckling

Inledningsvis redovisas de beslut som fattats av riksdag och regering angáende kärnkraftsavvecklingen samt det framtida nyttjandet av vattenkraft.

5.2 Beslut om kärnkraften

De fem riksdagspartierna enades år 1979 om en rådgivande folkomröstning rörande kärnkraftens roll i den framtida energiförsörjningen. Folkomröstningen hölls den 23 mars 1980. En majoritet av de röstande uttalade sig för att kärnkraften skulle avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd. Folkomröstningen medförde klarhet om kärnkraftsprogrammets omfattning. Tolv aggregat skulle utnyttjas under sin tekniska livslängd, vilken bedömdes vara ca 25 år från idrifttagningen. I 1980 års riksdagsbeslut (prop. 1979/80:170, NU 70, rskr. 410) slogs fast att den sista reaktorn skulle stängas senast år 2010.

Avvecklingstidens längd hade aktualiserats redan före folkomröstningen. I förslaget från den linje som erhöll flest röster, Linje 2, (Förslag till avveckling av det svenska den kärnkraftsprogrammet, publicerat 13 februari 1980) fanns således ett program för energiförsörjningen under avvecklingsperioden. För åren 1990-2000 angavs bl. a. att Kärnkraftverken börjar avvecklas mot slutet av perioden och för perioden 2000-2010 angavs att De sista kärnkraftreaktorerna tas ur bruk. Slutligen angavs i en sammanställning över energiproduktionen under avvecklingsperioden att år 2010 är kärnkraften avvecklad. I 1980 års riksdagsbeslut framhölls också att avvecklingen förutsatte att 1980- och 1990-talen skulle nyttjas till att utveckla energisystemet så att uthålliga energikällor i framtiden kunde svara för huvuddelen av energiförsörjningen. Säkerhetsaspekter skulle vara avgörande för i vilken ordning kärnkraftverken skulle tas ur drift.

Enligt riksdagens beslut år 1988 (prop. 1987/88:90, NU 40, rskr. 375) skall kärnkraftsavvecklingen inledas genom att en första reaktor tas ur drift år 1995 och en andra år 1996 - en i Barsebäck och en i Ringhals. Enligt beslutet skall riksdagen år 1990, på förslag av regeringen, bestämma vilka två reaktorer som skall tas ur drift och i vilken ordningsföljd det skall ske.

I samband med 1988 års beslut begärde riksdagen en redovisning är 1990 av vilka åtgärder för energitillförseln som mäste vidtas för att inte den tidigarelagda avvecklingen av de två kärnkraftsreaktorerna skall resultera i elbrist eller osäker tillförsel av el vid mitten av 1990-talet. Vidare borde regeringen för riksdagen redovisa en bedömning av de samhällsekonomiska kostnaderna för avvecklingen på grundval av ett så aktuellt material som möjligt.

Vid behandlingen våren 1989 av frågor om energipolitiken avslog riksdagen ett antal motionsyrkanden om ändring av 1988 års beslut om kärnkraftsavvecklingens inledning (1988/89:NU 25, rskr. 273). Näringsutskottet anförde därvid bl. a. att det fäste stor vikt vid att avvecklingen i sin helhet genomförs pá basis av en planering på lång sikt.

5.3 Beslut om vattenkraften

Vattenkraftens utbyggnad styrs av beslut och lagar fastslagna av riksdag och regering. Dels finns beslut som anger var och i vilken omfattning utbyggnaden skall ske, dels finns lagar som innebär att vissa älvsträckor skyddas från exploatering.

År 1986 antog riksdagen en lag om hushållning med naturresurser (prop. 1985/86:3, BoU 1986/87:3,

rskr. 34, SFS 1987:12). I denna lag fastslås bl. a. att ett antal älvsträckor skall skyddas från vattenkraftsutbyggnad. Vattenkraftverk, vattenreglering eller vattenöverledning för kraftåndamál får inte utföras i de fyra huvudälvarna (Torneälven, Kalixälven, Piteálven och Vindelälven) samt i ett antal mindre vattenområden.

Riksdagen lade åren 1984 och 1985 fast en plan för vattenkraftsutbyggnad (prop. 1983/84:l60, BoU 30, rskr. 364, prop 1984/85:120, BoU 25, rskr. 364). Planen innehåller projekt m. m. motsvarande 3,8 Twh/år och syftar till att säkerställa en utbyggnad av vattenkraft omfattande minst 2,5 TWh till mitten av 1990-talet då en produktionskapacitet om 66 TWh/år vid normal nederbörd skall nås.

Av de preciserade projekten hade vid årsskiftet 1989/1990 projekt om 371 GWh/år tagits i drift och projekt om 597 GWh/år börjat byggas. Tillstånd hade givits för ytterligare projekt om totalt 245 GWh/år. sammanlagt hade alltså projekt om 1,2 TWh genomförts eller fått tillstånd. För fyra projekt i planen om sammanlagt 314 GWh har regeringen avslagit ansökan, och ett par projekt beräknas av andra anledningar ej bli genomförda.

Vid samma tidpunkt hade ansökningar inlämnats, men ej behandlats, för projekt om ytterligare 217 GWh/år. Vidare redovisas projekt motsvarande 239 GWh/år som varande under planering. Om alla projekt som har tillstånd eller planeras genomförs nås nivån 1,8 Twh.

Läget kan för närvarande vad gäller de i planen preciserade projekten sammanfattas: Antal GWh/år

tveksamt om målet för en utbyggnad motsvarande minst 2,5 Twh/år till mitten av 1990-talet kommer att kunna nås.

5.4 Inflytande på elpriset genom ägandet av Vattenfall

Ramarna för statsägda Vattenfalls verksamhet utformas av riksdag och regering i enlighet med regeringens proposition (prop. 1987/88:87, NU 41, rskr. 376) om ny ekonomisk styrning av Vattenfall m. m.

Vad gäller prissättningen så har riksdag och regering i olika sammanhang angett riktlinjer för hur denna skall ske. Vattenfall producerar omkring hälften av all el i Sverige och är därigenom prisledande på den svenska elmarknaden. Staten kan, genom att påverka Vattenfalls prissättning, påverka elpriserna på hela marknaden.

Indirekt påverkas Vattenfalls prissättning även genom att dess investerings- och finansieringsplaner (rullande, treåriga) årligen skall fastställas av riksdagen. Med utgångspunkt från dessa planer fastställer sedan regeringen bl. a. det förräntningskrav som skall gälla för Vattenfall.

5.4.1 Statsmakternas ställningstaganden avseende elprissättningen

I prop. 1987/88:87 lämnas följande beskrivning av de tillämpade prissättningsprinciperna hos Vattenfall (sid 10):

Vattenfalls prissättning baseras enligt Vattenfall på marginalkostnader. För att åstadkomma ett samhällsekonomiskt effektivt utnyttjande av tillgänglig kapacitet tillämpas kortsiktig marginalkostnad, dvs. energiavgifterna skall i princip motsvara den förväntade genomsnittliga marginalkostnaden för elproduktion. Tarifferna utformas enligt denna princip med varierande energipriser under olika perioder. Tariffnivån i stort skall dock möjliggöra att statens förräntningskrav för verksamheten totalt sett alltid kan tillgodoses. Uppfyllandet av kravet utgör följdaktligen en restriktion. Vid málkonflikt mellan avkastningskrav och tillämpad prissättningsprincip förutsätter Vattenfall att tariffniván kan anpassas till kravet genom fasta avgiftselement. Sådana höjningar har mycket begränsade styreffekter på energiefterfrågan. Eftersom Vattenfall har en prisledande roll påverkar avkastningskravet elpriset för hela landet.

I regeringens proposition (1987/88:90) om energipolitik inför 1990-talet görs inga direkta uttalanden om prissättningsprinciperna. I propositionen konstateras bl. a. att kärnkraftsavvecklingen innebär att en del av eltillförseln mäste ersättas med annan elproduktion. Behovet av ny elproduktionskapacitet kommer att medföra ökade samhälls- och företagsekonomiska kostnader. Det är önskvärt att dessa ökade kostnader tillåts

påverka prisnivån. Endast då ges, enligt propositionen, ekonomisk stimulans till en ökad energihushållning.

Vidare konstateras att den svenska elmarknaden karaktäriseras bl. a. av frånvaron av statliga regleringar av priset. Sverige skiljer sig i detta avseende från flertalet andra länder. I ett internationellt perspektiv anses den svenska elmarknaden fungera väl när det gäller att effektivt utnyttja de sammanlagda produktions- och distributionsresurserna. Elmarknaden levererar el med god säkerhet till kunderna. Det finns därför, enligt miljö- och energiministern, inga skäl att ändra på elmarknadens grundläggande funktionssätt.

Näringsutskottet underströk i sitt betänkande (NU 1987/88:40) bl. a. att höjningar av elpriset på sikt är ofrânkomliga när ny produktionskapacitet med högre produktionskostnader tas i drift. Den framtida elprisutvecklingen beror på flera faktorer, varav kärnkraftsavvecklingen är en. Vidare är elprisutvecklingen enligt utskottet beroende av de prissättningsmetoder som tillämpas. Utskottet framhöll att principerna för prissättning bör underordnas övriga övergripande samhällsmål. Detta gäller enligt utskottet även tillämpningen av det höjda förräntningskravet på Vattenfall.

Utskottet anförde även att elpriserna skall möjliggöra ett effektivt utnyttjande av befintliga investeringar på såväl produktions- som användningssidan. De skall också ge förutsättningar för nya investeringar. I likhet med vad som anfördes i propositionen ansåg utskottet att det inte finns skäl för regering och riksdag att inför den förestående omställningen av energisys-

temet ändra på elmarknadens grundläggande funktionssätt. Direkta statliga regleringar av priset bör följaktligen undvikas som styrmedel i denna omställning. Principen om prissättning enligt långsiktig marginalkostnad bör enligt utskottet underordnas andra samhällsmâl, exempelvis att den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft skall bevaras.

Elanvändningsdelegationen tog i sitt betänkande (SOU 1987:68) Elhushállning på 1990-talet upp frågan om Vattenfalls taxesättning och kontraktsformer. Delegationens expertgrupp för elintensiv industri ansåg att prissättningen på el knappast kan sägas ske på en fri marknad. Det pris som de stora förbrukarna betalar sätts i och för sig efter förhandlingar med kraftproducenterna. Vattenfall och de övriga stora kraftproducenterna har dock enligt expertgruppen en monopolliknande ställning. också mycket stora elförbrukare och kunder upplever sig vara i underläge gentemot kraftproducenterna i prisförhandlingarna. Med hänsyn till Vattenfalls monopolställning ansåg expertgruppen att det är skäligt att den kostnadsstruktur som ligger till grund för Vattenfalls tariffer redovisas mer öppet. Detta gäller bl. a. avvägningen mellan effektoch energiavgifter i tarifferna.

Expertgruppen föreslog att statsmakterna för Vattenfall markerar ett ansvar för att erbjuda kunderna flexibla kontraktsformer. Den typ av specialavtal som enligt expergruppen förekommer i vissa länder på kontinenten och i Nordamerika bör även kunna slutas i Sverige.

Elanvändningsdelegationen underströk att kostnadsanpassade taxor är en grundläggande förutsättning för en rationell elhushállning. så länge den förutsätt-

ningen är uppfylld bör enligt delegationen största möjliga flexibilitet eftersträvas av Vattenfall när det gäller kontraktsformer och avtal. Vattenfall bör eftersträva stor öppenhet i taxeförhandlingarna bl. a. avseende den grundläggande kostnadsstrukturen. Elanvändningsdelegationen föreslog att regeringen i instruktionen för Vattenfall skulle föreskriva att kunderna skall erbjudas avtal som anpassas till kundens behov inom ramen för kostnadsanpassade taxor.

I regeringens proposition (prop. 1987/88:90) om energipolitik inför 1990-talet instämde miljö- och energiministern i delegationens bedömning att Vattenfall likom den övriga kraftindustrin inom ramen för kostnadsanpassade taxor bör eftersträva största möjliga flexibilitet när det gäller kontraktsformer och avtal. Miljö- och energiministern konstaterade att Vattenfall genom sin nuvarande instruktion har ålagts ett ansvar för att inom sitt verksamhetsområde verka för en avveckling av kärnkraften till senast år 2010. Det bör därför åligga Vattenfall att inom detta område pröva möjligheterna att genom nya typer av avtal åstadkomma en bättre anpassning till olika kundkategoriers behov, om kärnkraftsavvecklingen härigenom kan underlättas. Miljö- och energiministern ansåg därför att det inte föreligger något behov av en instruktionsändring enligt delegationens förslag.

5.4.2 Förräntningskravet på Vattenfall

Riksdagen har, som nämnts ovan, lagt fast ett nytt förräntningskrav på Vattenfall. Kravet innebär att en avkastning skall lämnas på realtillgángarna. som en följd av det nya avkastningskravet kommer Vattenfall att, utöver inflationen, höja elpriset med 2-3 öre/kwh

under treârsperioden 1989-1991. Höjningen tas främst ut i effektavgifterna (se avsnitt 4.4).

I en tariffstruktur som inkluderar såväl fasta som rörliga element, där de senare speglar den kortsiktiga marginalkostnaden, kommer avkastningskravet att påverka de fasta avgifterna. Det kan också uttryckas som att ett högre förräntningskrav höjer genomsnittskostnaden men inte påverkar den kortsiktiga marginalkostnaden.

I propositionen om ny ekonomisk styrning av statens vattenfallsverk m. m. anförde miljö- och energiministern när det gäller prissättningsprinciperna bl. a. att Vattenfall tillämpar en marginalkostnadsprissättning och att denna princip bör tillämpas även framgent. Vidare bör eltarifferna i ökad utsträckning spegla de olika produktionskostnaderna vid olika tider på dygnet, veckan och året.

Genom tariffernas konstruktion kommer enligt propositionen det nya förräntningskravet, i den mån det inte kan uppnås genom en höjd effektivitet, innebära att eventuella prishöjningar inte blir lika stora för den elintensiva industrin som för andra elanvändare.

Näringsutskottet anförde i sitt betänkande (NU 1987/88:41):

När det gäller de prishöjningar som trots en ökad effektivitet hos Vattenfall blir följden av det höjda förräntningskravet bör enligt utskottets uppfattning särskild uppmärksamhet ägnas åt konsekvenserna för den elintensiva industrin. I prop. 1987/88:90 pekas på de effekter som skulle uppstå inom den svenska elintensiva industrin om elkostnaderna i förhållande till den internationella elkostnadsutvecklingen ökade kraftigt. Utskottet tar fasta på vad som sägs i prop. 1987/88:87 (s. 33) om elprishöjningar och den elintensiva indu-

strin. Det finns sålunda skäl att räkna med att, till följd av eltariffernas konstruktion, elprishöjningarna inte blir lika stora för den elintensiva industrin som för andra användare. Utskottet räknar med att regeringen noga följer hur den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft och sysselsättningen inom denna industri utvecklas. Vid den kontrollstation år 1990 som regeringen räknar med bör särskilt mot bakgrund av utvecklingen i den elintensiva industrin övervägas om förräntningskravet på Vattenfall är väl avvägt och tarifferna lämpligt utformade i förhållande till övergripande samhällsmål och utvecklingen på energimarknaderna.

Regeringen uppdrog år 1989 åt statens energiverk att utreda de samhällsekonomiska kostnaderna som följd av att två kärnkraftsreaktorer tas ur drift åren 1995 och 1996. I uppdraget ingick även att göra en analys av de frågeställningar som näringsutskottet tog upp avseende förräntningskravet på Vattenfall. Statens energiverks rapport refereras i kapitel 6.

5.5 Ekonomiska styrmedel

5.5.1 Nuvarande beskattning

Hela energiområdet, med undantag för flygfotogen, flygbensin och värme producerad i fjärrvärmeverk, beläggs med mervärdesskatt fr. o. m. den 1 mars år 1990 (prop 1989/90:50, SkU 10, rskr. 95, SFS 1989:1027l031). Fjärrvärme har undantagits från mervärdesbeskattning till utgången av år 1990 i avvaktan på en samordnad reform på energiskatteomrádet.

större delen av energiområdet beskattas också med punktskatter. Elkraft som importeras eller produceras inom landet och som distribueras inom landet är i princip skattepliktig enligt lagen (1957:262) om allmän energiskatt (EL). Vissa undantag finns; skatte-

plikt föreligger t. ex. inte för elkraft som förbrukas i en s. k. avkopplingsbar elpanna. Skatten tas ut av den som förbrukar egenproducerad elkraft eller av den som distribuerar kraften. Antalet registrerade skattskyldiga uppgick år 1988 till 522 stycken. Statens inkomster från den allmänna energiskatten uppgick samma år till 6,3 miljarder kr.

För att undvika dubbelbeskattning vid bränslebaserad elproduktion tillämpas vissa avdragsregler vid beräkningen av energiskatt. Bestämmelserna finns i 24 och 25 §§ EL. Enligt huvudregeln medges avdrag för bränsle som används för elproduktion, medan elkraften beskattas. För egenproducerad mottryckskraft som används i egen industriell verksamhet får i stället avdrag göras för skatten på elkraften medan bränslet beskattas. Det innebär att beskattningen sker pá olika sätt för olika typer av anläggningar .

Ett kraftvärmeverk producerar både elkraft och värme. Energiskatt utgår på det bränsle som används för värmeproduktion, medan det bränsle som anses åtgá för elproduktion undantas från beskattning. Vid produktion i ett kondenskraftverk, där den värme som uppstår inte nyttiggörs, anses allt förbrukat bränsle ha använts för elproduktionen. Kondenskraftverket belastas därför i princip inte med någon bränsleskatt utan skatt betalas på den levererade elkraften (en liten del av bränslet, ca 5 % beskattas eftersom det anses åtgá för att producera el som används internt i kraftverket).

Ett undantag från denna beskattningsprincip gäller för elkraft som produceras i en s. k. mottrycksanläggning och förbrukas i egen industriell verksamhet. För sådana anläggningar gäller att även det bränsle som förbrukas för produktion av elkraft beskattas, medan

avdrag får göras för skatten på elkraften. Särskilda bestämmelser gällande detta finns i 24 § första st. g) och i 25 § första st. d) EL.

Vid deklaration för energiskatt på elkraft får enligt EL avdrag göras i ytterligare ett antal fall. Det gäller bl. a. skatt på elkraft som levererats till järnvägar, spårvägar, 0. d., och skatt på elkraft som förbrukats eller försålts för förbrukning för annat ändamål än energialstring. Den senare avdragsbestämmelsen har stor betydelse för vissa typer av industriell produktion. Det gäller framför allt elektrolysprocesser och elektrotermiska processer.

Fr. o. m. den 1 mars 1990 gäller skattesatsen 5 öre/kwh för el som förbrukas i industriell verksamhet. För övrig förbrukning är skattesatsen 7,2 öre/kWh utom vid förbrukning i vissa glesbygdskommuner i Norrland och Bergslagen där skattesatsen är 2,2 öre/kWh.

Energiintensiv industri har idag möjlighet till en särskild nedsättning av den allmänna energiskatten enligt lagen (1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt (NEL). Bl. a. kan regeringen enligt 2 § andra st. NEL besluta om nedsättning. Regeringens beslut har för åren 1988-1990 inneburit att den sammanlagda energiskatten för elkraft och bränslen begränsats till 1,7 % av de tillverkade produkternas faktiska eller beräknade försäljningsvärde fritt fabrik. Enligt regeringens beslut får hela energiskatten för elkraft, kolbränslen, gasol och naturgas beaktas. För olja får dock endast 291 kr. per m3 beaktas. Denna nedsättningsregel är aktuell för den energiintensiva industrin, främst cement-, kalk- och tegelindustrin, massa- och pappersindustrin, järn- och

stålindustrin samt kemi- och gruvindustrierna. För år 1988 beviljade regeringen 115 industriföretag nedsättning.

Även växthusnäringen medges, enligt 1 § NEL, nedsättning av energiskatten till en skattesats som motsvarar 15 % av den skattesats som gäller för elkraft eller aktuellt bränsle. För en mer utförlig beskrivning av det aktuella nedsättningssystemet se EL 90:s delbetänkande (SOU 1989:82) Nedsättning av

energiskatter.

Elkraft som inom landet framställs i ett vattenkraftverk med en installerad generatoreffekt av minst 1 500 kW är skattepliktig enligt lagen (1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft (Vattenkraft) (SEL). Skatten är 2 öre/kwh om elkraften produceras i ett Vattenkraftverk som har tagits i drift före år 1973 och 1 öre/kWh om vattenkraftverket har tagits i drift under åren 1973-1977. Viss reduktion av skatten gäller för el från kraftverk med en ársproduktion som är mindre än 21 milj. kWh. Elkraft som framställs i ett Vattenkraftverk som har tagits i drift år 1978 eller senare är i princip skattefri.

Enligt bemyndigande i 9 § SEL kan regeringen medge dispens från vattenkraftskatten för kraft som förbrukas i en industriell verksamhet som drivs av den skattskyldiga eller ett av honom närstående företag. Enligt förarbetena kan dispens ges till förbrukare av s. k. processkraft. Med processkraft har vid tillämpningen förstátts elektrolytiska och elektrotermiska processer.

Antalet skattskyldiga är 86 stycken. Skatteuppbörden uppgick under är 1988 till 1 miljard kr.

Särskild skatt skall enligt lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från kärnkraftverk LLAEL erläggas för elkraft som framställs i ett kärnkraftverk inom landet. Skatten är 0,2 öre/kWh. Antalet skattskyldiga är 4 stycken. Under år 1988 uppgick skatteuppbörden till ca 134 milj. kr.

För kärnkraftsproducerad el utgår även en avgift för att täcka kommande kostnader för slutförvaring av kärnbränsleavfall m. m. Avgiften uppgick under år 1988 till i genomsnitt 1,9 öre per producerad kWh el.

5.5.2 Förslag om miljöskatter, energiskatter och miljöavgifter

Regeringen har under januari och februari i två lagrådsremisser redovisat förslag till miljöskatter och miljöavgifter inom energiområdet. Man har vidare föreslagit förändrade punktskatter på energi. Förslagen i lagrädsremissen överensstämmer i stort sett med de förslag avseende miljöavgifter och andra ekonomiska styrmedel inom energi- och trafikområdena som har redovisats av miljöavgiftsutredningen (MIA) i delbetänkandet (SOU 1989:83) Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. De förslag som MIA lämnat omfattar främst utsläpp av svavel, kväveoxider och koldioxid.

MIA har i uppdrag (Dir.1988:44) att analysera förutsättningarna för att utnyttja ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken och lämna förslag till utformningen av sådana styrmedel.

MIA:s arbete skall ses mot bakgrund av bl. a. de gällande miljöpolitiska målen. Enligt dessa skall, relativt utsläppsniván år 1980, utsläppen av svavel

minska med 80 % till år 2000 och utsläppen av kväveoxider minska med 30 % till år 1995. Vad gäller koldioxid har riksdagen uttalat att utsläppen inte bör öka över den nuvarande nivån.

I lagrådsremissen om reformerad mervärdesskatt m. m. föreslås bl. a. koldioxidskatt, skatt pá svavel i bränsle och förändrade punktskatter på energi.

Koldioxidskatt En koldioxidskatt införs. Det skattepliktiga området bör i första hand omfatta de bränslen som vid förbränning tillför fossilt bundet kol till kretsloppet mellan atmosfären och biomassan. Detta medför att de bränslen som är skattepliktiga enligt lagen (1957:262) om allmän energiskatt, EL, dvs. kol, fotogen med tillsats som möjliggör drift av snabbgáende dieselmotorer, eldningsolja, motorbrännolja, naturgas och gasol också skall beläggas med koldioxidskatt. Skatt tas inte ut på biobränslen, avfall, torv samt metanol och etanol.

Koldioxidskatten bör regleras i en särskild lag om koldioxidskatt.

Koldioxidskatten bör motsvara 25 öre per kg utsläppt koldioxid. skatten blir för oljeprodukter 720 kr. per

m3, för kol 620 kr. per ton, för naturgas 535 kr. per

1000 m3, för gasol som används för drift av motorfor-

don 40 öre per liter, för gasol som används för annat ändamål än drift av motorfordon 750 kr. per ton samt för bensin 58 öre per liter.

Vid uttagande av koldioxidskatt på bränsle eller bensin är bestämmelserna om skatt- och registreringsskyldighet, skattskyldighetens inträde, avdrag i de-

klaration m. fl. desamma som gäller vid uttagande av allmän energiskatt och bensinskatt.

Har utsläppet av koldioxid begränsats genom reningsátgärd eller bindning i någon produkt i samband med förbrukning av visst skattepliktigt bränsle, får riksskatteverket efter ansökan av den skattskyldige medge återbetalning av betald koldioxidskatt i förhållande till hur mycket utsläppet har minskat. För den som utan att vara skattskyldig har belastats med skatt och som har begränsat utsläppet av koldioxid på nämnda sätt ges en möjlighet till kompensation för betald koldioxidskatt. Återbetalning sker inte med belopp som understiger 1 000 kr. per kalenderkvartal.

Återbetalnings- eller kompensationssystemet gäller inte för koldioxidskatt på bensin eftersom det inte finns möjligheter att individuellt mäta koldioxidutsläppen vid användningen.

Den särskilda skatten för oljeprodukter, kol och bensin Den särskilda skatten för oljeprodukter, kol och bensin slopas och omvandlas till allmän energiskatt resp. bensinskatt.

Den allmänna energiskatten Den allmänna energiskatten på kol, fotogen med tillsats som möjliggör drift av snabbgáende dieselmotorer, olja, naturgas och gasol för annat ändamål än drift av motorfordon sänks med 50 %. Energiskatten på gasol som används för drift av motorfordon och bensinskatten sänks också.

Den allmänna energiskatten på motorbrännolja och eldningsolja differentieras i tre miljöklasser beroende

på innehållet av svavel och aromatiska kolväten samt oljans kokintervall. Motsvarande föreslås gälla för fotogen med tillsats som möjliggör drift av snabbgáende dieselmotorer.

Industriell kraftvärmeproduktion För kraftvärmeproduktion som används i egen industriell verksamhet skall finnas möjlighet att välja mellan att göra avdrag för skatten på bränsle eller skatten på elkraft. Samtidigt slopas den nuvarande anknytningen till mottrycksteknik. Avdraget blir därmed oberoende av produktionsteknik.

Spillvärmeskatt En s. k. spillvärmeskatt som föreslagits av kommittén för indirekt beskattning (KIS) men som såväl MIA som EL 90 avrått från införs ej.

skatt på svavel i olja, kol och torv Svavelskatt skall erläggas på svavel i olja, kolbränsle och torvbränsle.

Svavelskatten skall betalas med 27 kr. per m3 olja för varje tiondels viktprocent svavel i oljan. Skatt tas bara ut för olja som innehåller mer än 0,1 viktprocent svavel. Vidare skall skatt betalas med 30 kr. per kg svavel i kolbränsle och torvbränsle.

Reglerna om vem som är skatt- och registreringsskyldig, när skattskyldigheten inträder samt vilka avdrag för svavelskatten som får göras i deklaration m. m. följer i huvudsak vad som är gängse vid uttagande av allmän energiskatt. Något avdrag för svavelskatt tillåts dock inte för svavelskattepliktiga bränslen som används för elproduktion. Undantag från skatten görs tills vidare för metallurgiska processer för

framställning av mineraliska ämnen. Likaså undantas raffinaderibränsle och bränsle som används i sodapannor.

Har svavel avskilts genom reningsåtgärd eller genom bindning i någon produkt eller i aska i samband med förbrukning av skattepliktigt bränsle, får RSV efter ansökan av den skattskyldige medge återbetalning med 30 kr. per kg svavel i förhållande till hur mycket utsläppet har minskat. En möjlighet till kompensation för betald svavelskatt ges för den som utan att vara skattskyldig har belastats med skatt och som har avskilt svavlet på nämnda sätt. Återbetalning eller kompensation sker inte för belopp som understiger 1 000 kr. per kalenderkvartal.

Skattebelastning på vissa bränslen Med beaktande av förslagen om koldioxidskatt, om omvandlingen av den särskilda skatten och om sänkta punktskatter blir den totala punktskattebelastningen av koldioxidskatt och allmän energiskatt resp. bensinskatt som följer av nedanstående tabell. Till detta kommer för vissa bränslen en ökad belastning till följd av svavelskatten. Denna varierar och beror på bränslets svavelinnehåll. Dessutom tillkommer den mervärdesskatt som införs den 1 mars 1990 och som beräknas på energipriset inkl. punktskatter.

Energiskatten har således beräknats så att summan av den allmänna energiskatten och den särskilda skatten har reducerats 50 %. sänkningen av den allmänna energiskatten på gasol som används för drift av motorfordon är däremot inte procentuell utan sker med 7 öre per liter. Eftersom motsvarande sänkning av bensinskatten inte heller är procentuell utan sker med

24 öre per liter höjs bensinskatten med hela den omvandlade särskilda skatten 6 öre per liter.

Punktskattebelastningen på bensin ökar däremot inte

nu, eftersom skatten höjdes redan den 1 januari 1990.

Tabell. 5.1 Punktskattebelastninq på vissa bränslen

Bränsleslag/ Energiskatt Koldi- Total skatteenhet inkl.omvand- oxid- belastning lad särskild skatt kr. kr. kr. öre/kwh

oljeprodukter/ m3 - 1 190 720 910 9,5 miljöklass - 2 390 720 1110 11,6 miljöklass

- 3 540 720 1260 12,01

miljöklass

Kol/ ton 230 620 850 11,4

Naturgas/1o0om3 175 535 710 6,6

Gasol - för drift av

Bensin/liter oblyad 2,40 0,58 2,98 34,2 - 35,8 blyad 2,64 0,58 3,22

1) 12 öre/kWh avser en genomsnittlig beskattning för

tunna och tjocka eldningsoljor. Skatteintervallet ligger inom 11,8-12,7 öre/kWh.

Nedsättning av allmän energiskatt -Industriell tillverkning Koldioxidskatten på andra bränslen än bensin skall ingå i underlaget för industrins nedsättning av skatt. Detta överensstämmer med såväl MIA:s som EL 90:s förslag.

-Yrkesmässig växthusodling Koldioxidskatten på andra bränslen än bensin skall ingå i underlaget för nedsättning av skatt på bränsle som används för växthusuppvärmning. Förslaget överensstämmer med EL 90:s förslag.

Såväl MIA som EL 90 menade att olika skäl kan anses tala för en mer genomgripande förändring av nuvarande nedsättningssystem. EL 90 ansåg att en sådan förändring bör föregås av ett särskilt utredningsarbete. I lagrâdsremissen uttrycker finansministern att det finns starka skäl för att göra en fullständig översyn av den energiintensiva industrins skattenedsättningsregler, och föreslår att en särskild utredare tillkallas för detta ändamål.

Miljöavgift på kväveoxid I lagrådsremissen om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion redovisas förslag om avgift på utsläpp av kväveoxider från stora pannor som används för energiändamâl. Avgiften föreslås utgå med 40 kr. per kg utsläpp, räknat som kvävedioxid. Avgiftssystemet föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.

De pannor som skall omfattas av avgiftssystemet är sådana som används för byggnadsuppvärmning, för elproduktion eller i industriella processer och som har en installerad effekt på minst 10 MW och en energiproduktion som överstiger 50 GWh per år. Avgift skall dock inte tas ut för utsläpp från skogsindustrins sodapannor.

Vidare föreslås att avgiftsmedlen årligen tillgodoförs de avgiftsskyldiga. Det belopp som skall tillgodoföras fördelas på varje avgiftsskyldig beroende på dennes

andel av den totala energiproduktionen hos samtliga avgiftsskyldiga. Härigenom undviks att energiproduktionen i stora pannor, främst inom fjärrvärmesektorn, missgynnas.

5.5.3 Kommande förslag

Utöver de förslag som återfinns i lagrådsremisserna lämnade MIA vissa andra förslag gällande stöd till miljövänlig energiproduktion; dessa förslag bereds för närvarande inom regeringskansliet.

MIA hade också, genom regeringsbeslut i juni 1989, i uppdrag att utreda förutsättningarna för införande av skatt på uran som används i kärnkraftverk. Detta uppdrag redovisades i det nämnda betänkandet.

Motivet för en beskattning av den primära energirávaran för kärnkraftverk, uran, är att man härigenom skulle träffa även svinn och överföringsförluster med skatten, och därmed stimulera till en höjning av verkningsgraden.

MIA fann att en eventuell beskattning bör utformas som en skatt på kärnkraftproducerad el. Den enda väsentliga styreffekt som därmed kan uppnås är att kärnkraftproduktionen blir relativt sett dyrare och därför kan förväntas minska som andel av den totala elproduktionen. För att kunna bedöma om kärnkraftproduktion bör träffas av en övervinstbeskattning måste, enligt MIA, ytterligare utredas om det finns skäl för en sådan beskattning.

I MIA:s pågående utredningsarbete behandlas bl. a. frågan om miljöavgifter på de utsläpp av svavel och kväveoxider som sker i samband med industriella pro-

cesser. Denna typ av utsläpp sker främst från massaindustrin, den kemiska industrin samt från järn-, stål- och metallverk. MIA:s övervägande och förslag gällande bl. a. dessa avgifter skall redovisas senast den 1 juli 1990.

5.5.4 Utredning om kraftföretagens vinster

Under kärnkraftsavvecklingen kommer ny produktionskapacitet att behöva tas i drift. Investeringar kan i betydande utsträckning antas ske i relativt dyra I en sådan situation - där kraftslag. nya anläggningar har - el högre produktionskostnader stiger priserna på och därmed också värdet av äldre kraft med lägre produktionskostnader, t. ex. vattenkraft. Detta kommer att medföra höga vinster i delar av den existerande kraftproduktionen.

Även av andra skäl kan och vinster inom elpriser kraftindustrin komma att justeras uppåt; exempelvis kan det nya föräntningskravet på Vattenfall innebära en press uppåt på eltaxorna.

Mot bakgrund av vad som nämns ovan har en särskild utredare tillkallats för att utreda frågan om kraftföretagens vinster (Dir. 1989:63).

Utredaren skall bedöma storleken av de vinster som kan uppkomma i kraftindustrin som helhet eller inom vissa typer av kraftföretag. Om utredaren finner att dessa vinster blir betydande bör denna redovisa lämpliga åtgärder för att vinsterna i ökad utsträckning skall kunna komma hela samhället till del.

Utredaren skall redovisa sina överväganden före utgången av år 1990.

5.6 Administrativa styrmedel

I detta avsnitt redovisas vissa lagar/regler som påverkar produktionen, distributionen eller användningen av elkraft.

5.6.1 Energiplanering

Enligt laqen (1977:439) om kommunal enerqiplanerinq skall fr. o. m. den 1 januari 1986 i varje kommun finnas en plan för tillförsel, distribution och användning av energi i kommunen.

5.6.2 Energiproduktion

Den direkta regleringen av de miljöstörningar som tillåts från anläggningar för energiproduktion sker främst genom miljöskyddslagstiftningen.

Miljöskyddslagen (1969:387, omtryckt 1989:363) och mil ösk ddsförordnin en (1989:364) är de författningar som har störst betydelse för begränsningen av miljöfarliga utsläpp frán produktionsanläggningar i energisystemet. Koncessionsnämnden för miljöskydd eller länsstyrelsen fastställer för anläggningar som är tillståndspliktiga individuella maximivärden för vissa miljöfarliga utsläpp. På energiproduktionsomrádet krävs tillstånd bl. a. för anläggningar för förgasning eller förbränning med en tillförd effekt överstigande 10 MW.

Miljöskyddslagstiftningen innehåller inte några bestämmelser om utsläppsniváer, utom vid ett fall som saknar betydelse i detta sammanhang.

När det gäller svavelutsläpp finns dock tvingande regler i den särskilda svavellagstiftningen (se nedan). Riksdagen har även vid flera tillfällen beslutat om riktlinjer för de utsläppsniváer som kan tillåtas. Riktlinjerna är formellt inte bindande vid tillstándsprövningen. strängare eller lindrigare krav kan tillämpas om det i enskilda fall finns tekniska, ekonomiska eller andra skäl för avvikelser. Det som sägs i riktlinjerna om framtida skärpningar av kraven kan dock antas vara styrande för valet av teknik m. m. i kommande investeringar.

Ett tillstånd enligt miljöskyddslagen kan under vissa Villkor omprövas. Givna villkor kan härigenom ändras eller upphävas. Nya villkor kan även meddelas. Möjligheterna till omprövning har utvidgats fr. o. m. den 1 juli 1989. En fortlöpande omprövning sker av äldre tillstånd. Riktlinjerna får således effekt även på villkoren för befintliga anläggningar.

Reglerna om svavelutslägp finns i lagen (1976:1054) och förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle. Från och med den 1 januari 1989 gäller att svavelutsläpp vid förbränning inte får överstiga 0,19 gram per megajoule (g/MJ) tillfört bränsle. För nya koleldade anläggningar gäller gränsvärdet 0,05 g/MJ som årsmedelvärde.

Riksdagen har fastställt riktlinjer för svavelutsläppen från befintliga koleldade anläggningar. Enligt riktlinjerna bör utsläppsvärden i intervallet 0,05-0,10 g/MJ tillämpas för stora och 0,10-0,17 g/MJ

för mindre anläggningar (prop. 1984/85:127, JoU 28, rskr. 275).

I propositionen (1987/88:85) om miljöpolitiken inför 1990-talet aviseras ytterligare skärpningar av bestämmelserna i förordningen om svavelhaltigt bränsle, så att utsläppsgränser för svavel införs vid förbränning av samtliga bränslen. Enligt propositionen bör gränsvärdena sättas till 0,05 g/MJ för de stora anläggningarna och till 0,10 gr/MJ för de mindre. Kraven bör införas successivt med början i storstadslänen och i sydvästra Sverige från år 1993.

Riktlinier för kväveoxidutsläppen beslutades våren 1988 av riksdagen (prop. 1987/88:85, JoU 23, rskr. 373). Därvid angavs för nya stora anläggningar bl. a. att utsläppskraven för kväveoxider (NOX) bör fastställas inom intervallet 0,05—0,10 gram NOX per megajoule tillfört bränsle. För nya anläggningar som är större än 10 MW men som släpper ut mindre än 300 ton Nox per år är riktvärdet 0,10—0,20 g/MJ. Utsläppsnivån för kväveoxider vid kolförbränning i nya anläggningar bör dock sättas till 0,05 g/MJ.

För befintliga anläggningar skall de här redovisade värdena för kväveutsläppen tillämpas fr. o .m. den 1 januari 1995 med undantag för anläggningar i vissa län.

Riklinjerna för kväveutsläpp sammanfattas i tabell 5.2.

Fastbränslelagen (1981:599) syftar till att minska landets oljeberoende genom att större eldningsanläggningar skall utföras så att de kan eldas med fast bränsle och mindre anläggningar så att de kan eldas

med fast inhemskt bränsle, utan omfattande ombyggnadsarbete eller kompletteringar. Lagen kompletteras av fastbränsleförordningen (1981:972). Enligt lagen gäller tillstándsplikt för anläggningar avsedda för huvudsaklig eldning med kol. Sådant tillstånd ges endast om det är förenligt med av riksdagen antagna energipolitiska riktlinjer för introduktion av kol i Sverige.

Lagen omfattar flertalet eldningsanläggningar för byggnadsuppvärmning, elproduktion eller användning i industriella processer.

Hos statens energiverk görs för närvarande en utvärdering av fastbränslelagens effekter.

:g9gll_§;g_ Riktlinjer för tillåtna utsläpp av kväveoxider (gram kväveoxider,råknade som N02, per megajoule bränsle) UTSLÃPP BRÄNSLE Från 1/7 Från l/1 1988 1995

Kol

Övriga bränslen -Befintliga anläggningar 600 ton - (stora, Nox/år) 0,05-0,10 150-600 ton - (mindre, NOX/år) 0,10-0,20 -Nya anläggningar (stora, 300 ton Nox/âr) 0,05-0,10 0,05-0,10 (mindre,300 ton Nox/ár,l0MW) 0,10-0,20 0,10-0,20

För industriella och andra verksamheter av väsentlig

betydelse för hushållningen med landets samlade markoch vattentillgángar krävs lokaliseringstillstánd en-

ligt 4 kap. la en 1987:12 om hushállnin med natur-

resurser m. m., naturresurslagen (NRL). Bestämmelserna i denna lag skall tillse att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt används så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Beslut meddelas av regeringen.

Tillstånd krävs bl. a. för vissa industrianläggningar samt för anläggningar för eldning med fossilt bränsle om anläggningen har en tillförd effekt om minst 200 MW. Tillståndet avser främst anläggningens loka-

lisering. Beslutet om lokalisering kompletteras med

miljövillkor för anläggningen som fastställs genom regeringsbeslut och i detalj vid den efterföljande prövningen enligt miljöskyddslagen.

Enligt nu gällande regler får regeringen lämna tillstånd till en sådan anläggning endast om den berörda kommunen har tillstyrkt en lokalisering. Kommunens inflytande i detta fall brukar kallas den kommunala vetorätten.

Vid behandlingen av förslaget till naturresurslag ansåg riksdagen att det i vissa undantagssituationer måste finnas en möjlighet för regeringen att mot en kommuns avstyrkan lämna tillstånd till en lokalisering.

När naturresurslagen utformades och antogs ansåg bostadsutskottet (BoU 1986/87:3) bl. a. att det fanns behov av ytterligare överväganden om det kommunala Vetot och att regeringen därefter borde lägga fram ett nytt förslag. Riksdagen biföll bostadsutskottets hemställan (rskr. 1986/87:34).

Vid regeringssammanträde den 25 maj 1989 beslöts att en kommitté skulle tillkallas för att överväga och precisera det kommunala inflytandet vid regeringens tillåtighetsprövning av vissa industrianläggningar m. m. enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m.

En utgångspunkt för kommitténs arbete borde enligt direktiven vara att kommunen liksom idag bör ha ett mycket starkt inflytande även över tillkomsten av etableringar som är av stor betydelse för landet.

Kommittén som tog namnet vetokommittén presenterade sitt betänkande (SOU 1989:105) Prövning av industrilokalisering enligt naturresurslagen den 4 december 1989.

Kommittén föreslår att lokalisering av anläggningar med uppgift att från hela landet ta hand om miljöfarligt avfall skall prövas enligt 4 kap. naturresurslagen. Detta innebär att regeringen skall pröva lokaliseringen av sådana anläggningar.

Vidare föreslås att regeringsprövningen beträffande anläggningar för energiförsörjningen utvidgas så att även andra anläggningar med stor påverkan på omgivningen än sådana som är avsedda för fossilt bränsle och har en tillförd effekt om minst 200 MW omfattas av prövningsplikten enligt NRL.

Den kommunala vetorätten skall finnas kvar. Endast i vissa noggrant definierade situationer och för vissa särskilt angivna anläggningar skall regeringen få meddela tillstånd utan att kommunen tillstyrkt etableringen. Det kan vara fallet om det är av stort nationellt intresse att en anläggning kommer till

stånd, om en etablering inom landet är nödvändig och om de lokala miljöeffekterna kan godtas. De anläggningar som kommittén föreslår skall kunna undantas från den kommunala vetorätten är sådana som krävs för omhändertagande av kärnavfall eller miljöfarligt avfall samt anläggningar som är av särskild betydelse för den framtida energiförsörjningen.

En nyhet är att företaget i kontroversiella lokaliseringsärenden måste redovisa flera lika väl utredda lokaliseringsalternativ i olika kommuner i sin ansökan.

En annan nyhet är kravet på att det sökande företaget redovisar en s. k. miljökonsekvensbeskrivning för var och en av de platser man anser kan komma i fråga för lokalisering.

5.6.3 Elanvändning i industrin

Till skillnad från bostadssektorn är industrins anläggningar så heterogena att någon allmän reglering inte varit aktuell. Prövning av energihushållningsaspekter förekom däremot under åren 1975-1987 för enskilda projekt i enlighet med 136 a § byggnadslagen (1947:385). Prövningsskyldigheten omfattade bl. a. alla nyanläggningar i de mest elförbrukande branscherna. Något avslagsbeslut på grund av hög eller olämplig elförbrukning meddelades inte under perioden.

Sedan den 1 juli 1987 har etableringsprövningen enligt 136 a § byggnadslagen ersatts med prövning enligt 4 kap. i naturresurslagen (NRL). De generellt prövningspliktiga nyanläggningarna inom de mest elförbrukande industribranscherna överensstämmer i huvudsak med

de som fanns upptagna i 136 a § byggnadslagen. Undantag från tillståndskravet kan medges av regeringen, om det finns särskilda skäl härtill. Hushállning med energi utgör inte någon självständig prövningsgrund men regeringen skall dock enligt förarbetena kunna väga in även andra allmänna intressen än dem som avhandlas i naturresurslagen, t. ex. energi- och industripolitiska mål.

statens energiverk fick i mars 1986 i uppdrag av regeringen att utreda vissa frågor om användningen av el. Särskilt skulle möjligheten att reglera elförbrukningen i större energiförbrukande industrier undersökas. verkets ställningstagande redovisades år 1987 i rapporten styrmedel för att reglera särskilt elkrävande industriföretag. I direktiven till EL 90 anges bl. a. att utredaren bör ta del av nämnda rapport och göra de ytterligare överväganden som detta material ger anledning till.

Statens energiverks slutsats var att någon ny reglering eller myndighetsprövning i fråga om tillkomsten av speciellt elkrävande industri inte är erforderlig. Till stöd för slutsatsen anfördes följande.

- Nya industrianläggningar med mycket stor elförbrukning kommer i regel att prövas av regeringen enligt reglerna i 4 kap. naturresurslagen. - för elkraft kan väntas motverka Prisutvecklingen ineffektiv elanvändning inom industrin. - Kraftindustrin kan utifrån eget intresse antas söka förhindra en i förhållande till den framtida produktionskapaciteten alltför hög elförbrukning.

I syfte att öka kraftindustrins och statens energiverks möjligheter att främja en samhällsekonomiskt effektiv elanvändning föreslog verket en viss modifie-

ring av den leveransskyldighet som nu enligt ellagen gäller för innehavaren av en linjekoncession och som innebär att den blir Villkorlig. Som villkor för leveföreslås - förutom att förransskyldigheten gälla brukarens verksamhet är av större betydelse för det allmänna - att ett av eländamålsenligt utnyttjande energi skulle åstadkommas genom den aktuella kraftleveransen eller transiteringen. Genom den föreslagna ändringen av leveransskyldigheten skulle statens energiverk få möjlighet att väga in samhällsekonomiska motiv vid prövning av meningsskiljaktigheter mellan koncessionsinnehavare och förbrukare. Mot denna del av förslaget reserverade sig en ledamot i verkets styrelse.

5.6.4 Elanvändning i bebyggelse

Vissa regler har tillkommit för att styra utformningen av nya elförbrukande anläggningar. Det är främst byggnationen av bostadshus som reglerats på detta sätt.

I riksdagens beslut (prop. 1979/80:l70, NU 70, rskr. 410) efter folkomröstningen slogs fast att åtgärder skulle vidtas för att förhindra direktverkande elvärme i ny permanentbebyggelse. På grundval av regeringens förslag (prop. 1980/81:90 och 1980/81:133) beslutade riksdagen därefter att en- och tvåbostadshus som är avsedda för annat än fritidsändamål inte utan särskilda skäl får utföras för uppvärmning med direktverkande el. Enligt de riktlinjer som riksdagen godkände (NU 1980/81:60, rskr. 381) borde dock bl. a. särskilt uppvärmningssnåla byggnader undantas från förbudet mot uppvärmning med direktverkande el.

I den nya plan- och bygglagen (1987:10), PBL, är kraven på byggnaders energiegenskaper i huvudsak oförändrade i förhållande till motsvarande bestämmelser i den tidigare byggnadsstadgan. Nya tillämpningsbestämmelser vad gäller nybyggnad har dock antagits till PBL. De krav som tidigare gällde för direktelvärmda småhus tillämpas nu för alla bostäder, oavsett uppvärmningssätt och hustyp.

När förslaget till ny byggnorm förelåg framfördes farhågor att användningen av direktverkande el åter skulle öka, eftersom all ny bostadsbebyggelse till följd av de nya normerna skulle komma att uppfylla kraven för direktverkande eluppvärmning.

Plan- och bostadsverket fick regeringens uppdrag att i samverkan med bl. a. statens energiverk komma med förslag till ändringar vad gäller den generella dispensen för uppvärmning med direktverkande el, så att långsiktiga bindningar till detta uppvärmningssätt undviks.

Plan- och bostadsverkets redovisade sina överväganden och förslag till ändringar i PBL i en skrivelse den 21 november 1989, och regeringens förslag till ändringar av PBL har presenterats i 1989/90 års budgetproposition (prop.1989/90:100).

Regeringen har funnit det lämpligt att ändra ifrågavarande regler i PBL i huvudsak i enlighet med planoch bostadsverkets förslag.

Enligt PBL skall byggnader medge god hushållning med energi. I PBL ställs också krav på flexibilitet i uppvärmningssystemet. I dessa delar föreslås inga förändringar.

I budgetpropositionen föreslås bl. a. att

- direktverkande elvärme bör få installeras i byggnader - med undantag för fritidshus - endast om det finns särskilda skäl. Regeringen framhåller här att det är viktigt att prövningen av huruvida särskilda skäl föreligger bör vara restriktiv. - den restriktiva hållningen mot installation av direktel bör gälla även i fråga om befintliga byggnader. I befintlig bebyggelse kan det dock finnas större anledning att undantagsvis godta direktverkande elvärme. - för att kunna motverka att direktverkande elvärme installeras, bör det i PBL införas ett generellt krav på bygglov för att installera direktel i alla byggnader utom fritidshus med högst två bostäder och tillhörande komplementbyggnader. - de nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1990.

5.7 Stöd till forskning och utvecklinq m. m.

Staten söker påverka utbudet och efterfrågan på elkraft genom stöd till forskning och teknisk utveckling, etc. Häri inbegrips både stöd för hushållningsåtgärder, som beräknas få en snar inverkan på elkraftsefterfrágan, och stöd till grundforskningsinriktade projekt vars effekter kan vara mer långsiktiga.

En viktig del av energipolitiken inför kärnkraftsavvecklingen är det elhushállningsprogram som startade sommaren 1988. Inom programmet har inrättats ett stöd till utveckling av ny elsnål teknik, som syftar till att stimulera upphandling av eleffektiva och elersättande produkter, processer och system genom att tekniska och kommersiella risker hos beställaren reduceras. De statliga insatserna för att främja forskningen inom de områden som är av speciell betydelse för den

elvärmda bebyggelsen intensifierades genom omprioriteringar inom energiforskningsprogrammet.

År 1988 inrättades en ny fond, energiteknikfonden. Stöd ur fonden skall kunna ges till projekt, vilkas ändamål är att utveckla eller förbereda kommersiell introduktion av ny energiteknik. Medel motsvarande den särskilda skatten pá olja på 10 kr. per m3 tillförs fonden, vilket ger ett inflöde av medel om knappt 100 milj. kr. per âr. I och med fondens inrättande avslutades bränslemiljöfonden och programmet för utveckling och introduktion av ny teknik inom energiområdet.

De statliga FoU-insatserna som berör elproduktion och elanvändning kanaliseras främst genom energiforskningsprogrammet. Fem beslut om energiforskningsprogram har fattats fr. o. m. år 1975; nuvarande program löper till den 30 juni 1990. I löpande penningvärde har ca 4,85 miljarder kr. anslagits till det statliga energiforskningsprogrammet under perioden.

I regeringens forskningsproposition som presenteras våren 1990 föreslås att energiforskningsprogrammet för 1990/91 skall uppgå till totalt 372,4 milj. kr. Anslaget kommer fortsättningsvis att skrivas upp årligen.

I propositionen lämnas även förslag gällande utveckling och kommersialisering av ny energiteknik, bl. a. föreslås att totalt 400 milj. kr. anslås till teknikupphandlingsprogrammet och att Vattenfall får 370 milj. kr. år 1990 för utveckling och demonstration.

Vissa föreslås. Dessa syftar organisationsförändringar allmänt sett till att dels stärka samordningen inom energiforskningsprogrammet, dels underlätta samverkan mellan när det gäller att utveckla och kraftföretagen kommersialisera ny energiteknik. Bl. a. föreslås att statens ges ett samordnande ansvar för energiverk planeringen av framtida stöd i samverkan med övriga myndigheter.

I (1987/88:90) erinras om att energipropositionen regeringen i instruktionen (1987:351) för Vattenfall betonat verkets roll som energitjänstföretag. Vidare framhålls att Vattenfall arbetar aktivt med elanvändoch effektiviseringsfrågor bl. a. inom ramen ningsför projektet 2000.

Enligt de riktlinjer Vattenfalls koncernledning

fastslog 1989 skall Vattenfall bl. a.

- mer än tidigare arbeta för en bättre energihushållning - mer aktivt driva forskning och utveckling av ny energiteknik. Vattenfall driver arbetet med energihushållning bl. a. inom det nämnda projektet Uppdrag 2000. Detta projekt påbörjades för att bättre kunna bedöma möjligheterna att utbyggnadsplaneringen med insatser komplettera inom området rationell elanvändning, dvs. hushållning, konvertering och laststyrning. Målsättningen med är att uppskatta de på ekonomiska grunder projektet motiverade verkliga möjligheterna att begränsa landets elanvändning i framtiden.

2000 att i första hand via demonstra- I Uppdrag ingår tionsprojekt Visa på hushállningseffekten av olika tekniska och beteendeanknutna insatser. Samtidigt

identifieras de möjligheter som kan underlätta ett förverkligande av motiverad hushállningspotential och föreslås medel för att öka dessa möjligheter. En viktig åtgärd för Vattenfalls del är att som energitjänstföretag i samarbete med kunden kartlägga och initiera rationella energilösningar.

I Vattenfalls treársplan för perioden 1990-1992 redovisas de satsningar som kommer att göras på olika områden.

Närmare 1000 milj. kr. kommer att avsättas under den närmaste femårsperioden i syfte att uppnå en effektiv energiförsörjning och inom ramen för denna en effektiv elanvändning. Hushållning ska prioriteras så länge det är billigare än att bygga ut ny produktion.

Erfarenheterna från utvecklingsarbetet inom Uppdrag 2000 kommer att utnyttjas för marknadsföring av energihushållning som kommersiell affärsidé. Satsningen innebär bl. a. att erbjuda kommersiella investeringar i kundernas anläggningar.

På utvecklingsomrádet kommer Vattenfall att satsa 1000 milj. kr. under de kommande fem till tio åren för att klarlägga biobränslenas praktiska möjligheter för främst elförsörjningen. Projektet ska bl. a. omfatta en studie av tillgångar, transportsystem, ekonomi, ekologi och teknik för förbränning liksom anläggningar för kraftvärme och elproduktion.

6 AKTUELLA UTREDNINGAR M. M.

Inför de energipolitiska beslut som skall fattas senare i år genomförs ett stort antal utredningar angáende den framtida elförsörjningen i Sverige. Tre sådana utredningar, vars resultat är av intresse för EL 90:s arbete, har avrapporterats och beskrivs kortfattat i detta kapitel. Kapitlets fjärde avsnitt är en sammanställning av olika bedömningar av elanvändningens utveckling under de närmast följande årtiondena. Slutligen beskrivs den idéskiss om ett s. k. tváprissystem på elmarknaden som utarbetats inom Svenska elverksföreningen.

Utredningarna kommenteras senare i betänkandet, främst i kapitel 8.

6.1 Ett miljöangassat energisystem

Statens energiverk och statens naturvårdsverk har haft regeringens uppdrag att klarlägga hur en miljöanpassad svensk energiförsörjning kan utformas och att redovisa ett antal scenarier för hur utvecklingen av det svenska energisystemet fram till år 2015 kan utformas.

Det omfattande utredningsmaterialet som redovisades i december 1989 innefattar ett stort antal rapporter. De följande avsnitten är en kort sammanfattning som kon-

centrerats kring utredningens slutsatser gällande och den elintensiva industrins situaenergisystemet tion. och resultat återfinns i Väsentliga antaganden komprimerad form i tabell 6.5.

6.1.1 Förutsättningar

Ett miljöanpassat energisystems miljöeffekter ryms inom de ramar som ges av lokala, regionala och globala Det övergripande miljömålet innebär att miljömål. halterna av skall vara så låga att de luftföroreningar inte människors hälsa eller ger upphov till påverkar andra olägenheter.

För utsläppen av svavel, kväveoxider och flyktiga ämnen har målsättningen preciserats som en organiska reduktion av dessa till år 2015 med 80, 50 utsläpp 50 % relativt 1980 års utsläppsnivá. Den angivna resp. reduktionen av svavel- och kväveoxidutsläpp motsvarar det av formulerade målet för år 2010. riksdagen

I man också från riksdagens uttalanden analysen utgår vad koldioxidutsläppen. Utsläppen skall således gäller till 1987 års nivå. Detta mål lyckas man begränsas dock uppnå endast i det miljöscenario som baseras på en ekonomisk tillväxttakt (mer därom nedan). låg

I ett miljöanpassat system skall vägar, ledningar m. m. inte intrång i områden som är särskilt göra värdefulla för naturvården, kulturminnesvården och friluftslivet. I områden bör de utformas med övriga till och djurliv m. m. samt hänsyn geologi, vegetation med hänsyn till kulturminnes- och friluftsintressen. Nämnda även vid uttag av energi, exemhänsyn gäller

pelvis vid lokalisering av vindkraftverk, uttag av biobränslen och brytning av torv.

I rapporten pekar man på några grundläggande förutsättningar som gäller vid en övergång till ett miljöanpassat energisystem i Sverige.

Införandet av ett miljöanpassat energisystem underlättas av att Sverige är ett industriland med avancerat tekniskt kunnande och är glest befolkat. Det finns stora skogar som kan ge bränsle. Det finns plats för vindkraftverk, energiskog och andra utrymmeskrävande alternativa energislag.

Samtidigt finns faktorer som försvårar en omställning. De hänger i stor utsträckning samman med att Sverige anpassats till en situation med god tillgång på billig energi, särskilt elenergi. Det avspeglar sig exempelvis i den svenska industrins sammansättning.

6.1.2 Energisystemet år 2015

De scenarier som presenteras utgör ögonblicksbilder av år 2015. Vägen dit beskrivs inte. För att teckna bilderna har man studerat olika utvecklingsmöjligheter för det svenska energisystemet.

Det energisystem som finns år 2015 kommer till största delen att vara uppbyggt mellan år 1990 och år 2010. För uppbyggnaden kommer man att kunna tillgodogöra sig teknikutvecklingen under de närmaste 10-15 åren, men inte mer. Energisystemet kan därför om 25 år i allt väsentligt antas bygga på teknik som idag är kommersiell eller under utveckling.

I samtliga fall utgår man från att de orörda älvarna bevaras och att kärnkraften avvecklas. I Qgg; alternativen antas att risken för klimatförändring inte påverkar samhällsutvecklingen varför inga åtgärder vidtas för att påverka koldioxidutsläppen. I miljöscenarierna utgår man från att utsläppen av koldioxid inte får öka från 1987 års nivå.

Det finns två basalternativ och två miljöscenarier, vardera återspeglande olika tillväxttakter i ekonomin. I basalternativen antas BNP växa med 2,4 resp. 1,1 % per år. I scenarierna med oförändrade koldioxidutsläpp antas tillväxten bli en tiondels procentenhet lägre, dvs. 2,3 resp. 1,0 % per år.

Elpriset antas i samtliga scenarier avspegla den långsiktiga marginalkostnaden i elproduktionssystemet.

Givet förutsättningarna har man sökt det energisystem som till lägsta kostnad klarar energiförsörjningen. Man har således försökt räkna fram optimala energisystem vid givna miljökrav och andra förutsättningar. Ett viktigt undantag görs när man i miljöscenarierna undantar den energiintensiva industrin från de elprisökningar som följer av koldioxidbegränsningarna. Industrin får betala ett elpris motsvarande kostnaden för elproduktion i kondenskraftverk, dvs. den långsiktiga marginalkostnaden utan koldioxidrestriktioner.

Arbetet med scenarierna har krävt antaganden om möjligheterna att effektivisera energianvändningen inom industrin, bostäderna och transportsystemet. Vid en låg ekonomisk tillväxt sker merparten av energi- och elsparandet genom strukturförändringar i industrin.

I de redovisade scenarierna förutsätts att miljömotiverade restriktioner för energianvändingen inte införs i andra länder.

6.1.3 Basalternativen

I basalternativen ersätts kärnkraften till stor del med naturgas- och kolbaserad kondensproduktion. Även kraftvärme - baserad kol och - ut. på naturgas byggs Elpriset i producentledet stiger från dagens ca 15 öre/kWh till närmare 30 öre/kWh.

Vissa elintensiva branscher, främst gruvindustrin, metallverken samt järn- och stålverken, kan få svårt att upprätthålla produktionen på 1987 års nivå till följd av det höjda elpriset. En minskad tillväxt i de elintensiva branscherna förutsätts bli kompenserad av en ökad tillväxt inom bl. a. verkstadsindustrin.

I basalternativets högfall ökar utsläppen av koldioxid med 160 % och i lågfallet Ökar de med 70 %. Vad gäller koldioxidutsläppen har alltså inte målsättningen för scenarierna kunnat uppfyllas. Mängden utsläppt koldioxid och dess fördelning mellan olika källor visas i tabell 6.1.

svaveldioxidutsläppen hålls tillbaka av de skärpta krav som beslutats. Man har dock inte kunnat bedöma utvecklingen av svavelutsläppen från processerna i denna utredning. I fallet med hög tillväxt ökar ändå svavelutsläppen frán fasta energiproducerande anläggningar jämfört med år 1987.

Tabell 6.1

Raffinaderier, egenförbrukning 4,3 3,5 2,9 3,2 0,6 TOTALT 61,4 158,0 104,9 77,4 61,7 Procentuell ökning 157 71 26 O

från vägtrafiken kommer att minska Kväveoxidutsláppen under 1990-talet och början av 2000-talet till följd av skärpta avgaskrav. Effekterna av den förbättrade motverkas emellertid av trafikökningen. avgasreningen Kväveoxidutsläppen från de energiproducerande anläggningarna väntas - med utgångspunkt i nu gällande samt nu beslutade miljökrav - öka obetydligt i fallet med låg tillväxt men med drygt 50 % i fallet med hög tillväxt.

I tabell 6.2 nedan visas de utsläpp som beräknas ske av svaveldioxid och kväveoxid i basalternativen resp. Av tabellen framgår även utsläppsmiljöscenarierna. värdena för år 1987 samt de uppsatta målen vad gäller utsläppsreduktioner.

6.1.4 Miljöscenarierna

I miljöscenarierna antas kraftiga styrmedel sättas in för att bibehålla konstanta koldioxidutsläpp. De representeras i beräkningarna av höga koldioxidavgifter.

Tabell 6.2 Utsläppl av svaveldioxid och kväveoxider, 1000 ton Mål År År 2015 Utsläpp år 1987 Basalternativ Miljöscenario 2015 Hög Låg Hög Låg Svaveldioxid 66 120 140 95 90 68 förändring från år 1980 -80% -63% -57% -71% -73% -79% Kväveoxider 49 72 111 74 78 60 förändring från år 1980 -50% -26% +14% -24% -20% -38% 1) avser utsläpp vid förbränning av olja, gas samt fasta bränslen vid energiproduktion

I alternativet med hög ekonomisk tillväxt sätts koldioxidavgiften till 1 kr. per kg koldioxid och i lågtillväxtfallet till 35 öre per kg. Vid den högre tillväxten krävs starkare styrmedel eftersom koldioxidut- - utan - då ökar mer. släppen åtgärder betydligt

Avgifterna innebär att kostnaderna för fossila bränslen ökar kraftigt. I högfallet ökar kol- och oljepriserna med ca 30 öre/kWh, i lågfallet är motsvarande ökning ca 10 öre/kWh.

Samtliga scenarier förutsätter att 50 Twh naturgas tillförs landet. Priset på naturgas för elproduktion antas sättas så att naturgasbaserad elproduktion får samma totala kostnader - inkl. - som koldioxidavgift det billigaste alternativet.

Elpriserna påverkas mer än bränslepriserna av en koldioxidavgift när man förutsätter att de bestäms av kostnaden på marginalen för att producera mer el. Om t. ex. gaseldade kondensverk används i den marginella elproduktionen är verkningsgraden ca 50 %. En koldioxidavgift på bränslet slår därför igenom kraftigt

I utredningen antas att elpriset i produpå elpriset. centledet höjs med 75-90 öre/kWh i högfallet och med 40-55 i lágfallet. Detta gör det lönsamt att öre/kWh bygga ut kraftvärmen kraftigt och även att utnyttja vindkraft i stor omfattning.

De som förutsätts i de olika scenarierna elpriser framgår av tabell 6.3 nedan.

Tabell 6.3 ELPRI SER (öre/kWh)

Elint. Lätt E1- Hus- Serindu- indu- värme håll vice stri stri m.m.

1987 Elpris 16 23 28 40 23 Skatt ca 3 5 7 7 7 Elpris

Elpris inkl. skatt 31 42 49 61 44

Hiljöscenario, hög Elpris 28 98 103 115 98 Elpris inkl. moms (23,46Z) 28 98 127 142 98-121

Miljöscenario, låg Elpris 28 63 68 80 63 Elpris inkl. moms (23,46Z) 28 63 84 99 63-78

1’ Energibeskattning fr. o. m. 1989-07-01

industrin - särskilt den elinten- Den energiintensiva siva - ställs inför kostnadsökningar om kolbetydande får slå på de energi- och eldioxidavgiften igenom den betalar. Om Sverige ensamt begränsar kolpriser kan kostnadsökningarna endast till dioxidutsläppen

obetydlig del vältras över på exportpriserna. Stora omställningar inom industrin kan då bli fallet. I beräkningarna skiljs mot denna bakgrund mellan två fall - ett där den energiintensiva industrin undantas frán avgiften, ett där den betalar avgift. I tabell 6.4 jämförs miljöalternativens industriproduktion och dess sammansättning år 2015 med 1987 års produktionssiffror .

Tabell 6.4

Petroleum- o

- Energianvändningen minskar med 20-25 % jämfört med basfallen. I lágfallet används totalt sett ungefär

lika som idag, i högfallet mer än mycket energi idag.

- minskar också med basfallen, Elanvändningen jämfört men i mindre än energianvändningen. I lágfallet grad används 30 TWh mindre el än idag, i högungefär fallet knappt 10 TWh mer.

- baseras på industriellt mottryck, Ny elproduktion kraftvärme och vindkraft.

- av biobränslen fördubblas i högfallet Användningen jämfört med idag. I lågfallet blir ökningen mindre.

- Koldioxidutsläppen förblir ungefär på dagens nivå i I högfallet ökar utsläppen med ca 25 %. lágfallet. Den avgiften på en krona per kg koldioxid antagna år alltså otillräcklig i det fallet.

- fördubblas i högfallet i för- Industriproduktionen hållande till 1987 års nivå. Eftersom de energioch elintensiva branscherna undantas från den tänkta kan även de elintensiva branscherkoldioxidavgiften na - med några undantag - komma att expandera. Låg-

fallet av avmattningen i ekonomin. För flera präglas branscher väntas minska under 1987 års produktionen nivå. Totalt växer dock industriproduktionen med

25 % jämfört med år 1987.

- Industristrukturen liknar basfallets både i hög-

fallet och i lágfallet.

- I tätare som är lämpade för gemensam uppområden, elvärmen ut. I glesare områden effekvärmning, byts tiviseras den och installation av genom sparande värmepumpar.

om även den energiintensiva industrin belastas med

- antas vara ensamt om koldioxidavgift och om Sverige

sådana - sker inom industrin som åtgärder förändringar

är dramatiska med det redovisade scenariet. jämfört

Produktionen minskar i alla de energiintensiva

branscherna, framför allt i massa- och pappersindu-

strin. För att sysselsättningen skall kunna upprätt-

hållas måste i verkstadsindustrin öka produktionen

ännu mycket kraftigare än i de tidigare nämnda miljö-

inriktade scenarierna.

De båda verkens slutsats av de höga koldioxidutsläpp som beräknats i scenariet med hög ekonomisk tillväxt är att ett - i form av t. ex. generellt styrmedel en koldioxidavgift - är otillräckligt. Det behövs ett bredare åtgärdsprogram för att klara koldioxidmålet.

Vad gäller de beräknade effekterna för den energiintensiva industrin drar man följande slutsatser

- I ett långt perspektiv är det ytterligt svårt för ett enskilt land att ensamt vidta långtgående åtgärder för att begränsa koldioxidutsläppen. - I ett kortare perspektiv kan enskilda länder behöva gå före bl. a. för att påverka andra länder. I sådana fall kan det vara befogat att undanta den energiintensiva industrin från avgifter eller andra styrmedel. - från en Undantag koldioxidavgift eller liknande hämmar el- och energieffektiviseringen inom de berörda branscherna och därmed möjligheterna att klara koldioxidmålet.

Det sistnämnda talar för att man bör försöka hitta system för nedsättning av skatter och avgifter som ger bättre incitament till energihushållning än i dag, samtidigt som den finansiella belastningen hålls på en låg nivå.

Sammanfattningsvis anger rapporten följande krav för att de miljömål som ställts upp för det svenska energisystemet skall kunna klaras i perspektivet till år 2015.

- ett kraftigt ökat elsparande, utnyttjande av betydande mängder vindenergi och andra utsläppsfria tekniker för elproduktion, - av utbyggnad ett decentraliserat kraftsystem med kraftvärme och mottryck,

- en ändrad inom transportsektorn, utveckling - en omfattande användning av biobränslen i stället för fossila bränslen.

Sådana förändringar inom energisystemet resulterar bl. a. i betydligt högre energipriser och en ändrad industristruktur.

Tabell 6.5 Tabell 6.5. SCENARIER UYARBETADE AVSTATENS ENERGIVERK, DEC.1989

BASALYERNATIVI år 2015 HILJÖALTERNATIV år 2015 SEKTOR/PARAHETER lr Högekon. Lågekon. uögekon. Lågekon. Hbgekon. 1987 utv. urv. utv. utv. utv. (ind. (industrin skxddasfl skxddas“e} ANVÄNDNING (THU!)

TILLFÖRSEL (THh)

) industrin betalar ej resp. betalar koldioxidavgift

6.2 Tillväxt och - av miljö en studie målkonflikter

Tillväxt och - en studie av målkon- Utredningen miljö flikter är en specialstudie i anslutning till arbetet på långtidsutredningen 1990. Den har utförts av professor Lars Bergman och har publicerats som bilaga 9 till LU 90. I utredningen analyseras effekterna på den svenska ekonomin av kärnkraftsavvecklingen och av de mål som riksdagen lagt fast med avseende på utsläpp av koldioxid, kväve och svavel. Speciellt söker man i kvantitativa termer belysa möjligheterna att realisera de miljöpolitiska målen samtidigt som en ekonomisk tillväxt om ca 2 % per år upprätthålls i den svenska ekonomin.

6.2.1 Förutsättningar för analysen

Analysen är i stor utsträckning modellbaserad. Den modell som utnyttjats är en s. k. numerisk allmän jämviktsmodell där kapitalbildning, arbetskraftsutbud och teknologisk utveckling bestäms utanför modellen, medan man med modellens hjälp kan identifiera den sektorvisa fördelningen av tillgängliga resurser som vid en framtida tidpunkt gör att ekonomins samtliga produkt- och faktormarknader samt bytesbalansen är i jämvikt. För att ett jämviktsläge skall nås i modellen krävs bl. a. att lönerna är rörliga, såväl nedåt som uppåt.

Modellekonomin består av nio produktionssektorer och en aggregerad slutanvändningssektor. Produktionen sker

med fem produktionsfaktorer: arbetskraft, kapital, skogsråvara, el och bränsle.

I analysen söker man även belysa miljöpolitikens inverkan på industristrukturen genom att de mest el- och utsläppsintensiva delarna av basindustrierna särskiljs. Hela den elintensiva industrin inkluderas i modellen i de två produktionssektorerna skogsindustri resp. Stål och baskemi. I dessa sektorer arbetar industrin under internationell konkurrens och har en stor nettoexport i förhållande till förädlingsvärdet. De antas i modellen vara pristagare och därmed sakna möjlighet att övervältra inhemska kostnadsökningar framåt på produktpriserna. Produktionstekniken är i båda sektorerna genomsnittligen elintensiv och medför ofta höga utsläpp av svavel, kväveoxider och koldioxid.

En väsentlig skillnad görs i modellen mellan de två sektorerna. Den inhemska skogsråvaran antas huvudsakligen avsättas inom landet, och någon omfattande import kommer inte heller i fråga. Under dessa betingelser bestäms priset på skogsråvara av den inhemska efterfrågan och det inhemska utbudet. I sektorn skogsindustri har producenterna därför i viss mån möjlighet att övervältra kostnadsökningar bakåt på priset de betalar för skogsråvaran. Någon sådan möjlighet antas inte finnas för producenterna i sektorn stål och baskemi.

I övrigt är verkstadsindustrin i modellen exportinriktad, medan exporten är betydligt lägre för övriga sektorer. Genomgående förutsätts att svenska produkter är nära, men inte perfekta, substitut till motsvarande produkter tillverkade i andra länder. Det innebär att en exportökning förutsätter sänkta exportpriser.

Elsektorn har delats i två delar. I en del kan vid varje tidpunkt produceras en viss mängd elenergi från vatten-, kärn- och vindkraftverk samt från kraftvärmeverk. Denna mängd är i praktiken till stor del bestämd av politiska beslut och utbudet är helt oelastiskt. För år 2000 har tre alternativa nivåer för tillgången på el från denna del av elsektorn studerats: 155 Twh, 145 Twh och 105 TWh. De medger (exkl. överföringsförluster) en elanvändning om ca 139 Twh, 130 Twh resp. 94 Twh.

Modellens konstruktion är sådan att elanvändningen alltid anpassas till rådande prisrelationer så att ytterligare elbesparing på marginalen kostar lika mycket som ytterligare elproduktion.

Om det oelastiska utbudet av el vid ett tillfälle är fullt utnyttjad kan ny kapacitet tillföras. Priset bestäms då av kostnaden för nyproduktion. Fyra alternativ för ytterligare produktion behandlas i utredningen: ny kärnkraft, kolkondenskraft, naturgaskombi och biobränslekondens.

För år 2000 har sex kombinationer av basproduktion av el och alternativa kraftslag för ny elproduktionskapacitet studerats:

IA 155 Twh basel samt tillskott med kärnkraft IIB 145 TWh basel samt tillskott med kolkondens IIC 145 TWh basel samt tillskott med naturgaskombi IIIB 105 TWh basel samt tillskott med kolkondens IIIC 105 TWh basel samt tillskott med naturgaskombi IIID 105 Twh basel samt tillskott med biobränslekondens

Fallet IA blir således ett scenario utan kärnkraftsavveckling, medan fallen IIIB, IIIC och IIID närmast kan ses som snabbavvecklingsalternativ.

6.2.2 Utveckling utan miljöpolitiska restriktioner

I tabell 6.6 redovisas den beräknade nivån för BNP och elanvändningen år 2000 samt den genomsnittliga procentuella förändringen av dessa storheter mellan åren 1985 och 2000. Tabell 6.7 visar de kalkylerade faktor- (uppgifter som betecknas med R prisförändringarna behandlas i det följande avsnittet). BNP- och elanvändningsniváerna skall jämföras med 1985 års BNP om 920,7 miljarder kr. resp. 1985 års elanvändning (exkl. förluster och export) om ca 120 TWh.

I samtliga fall stiger elpriserna med mellan 45 % och 88 %. Denna kraftiga ökning är ett uttryck för att och säkerhetskrav höjt kostnaderna för skärpta miljöny kraft, men är också en konsekvens av att den svenska elprisnivån var mycket låg vid mitten av 1980-talet. Även i fallet IA, där kärnkraft utnyttjas, stiger elpriset påtagligt beroende på att kraftligger betydligt över den systemets marginalkostnad rådande elprisnivån. Resultatet blir ett förtidigare lopp med stigande elpriser och långsam ökning av elanvändningen. Så småningom når dock elpriserna en nivå som i tillkommande kraft lönsamma. I gör investeringar samtliga fall erhålls ett liknande utvecklingsmönster, vilket leder till att tillskotten av kraft utöver basproduktionen är små.

Skillnaden vad BNP-utveckling i fallen IA och gäller IIID leder till en skillnad på ca 30 miljarder kr. (i 1985 års i BNP år 2000. Mellan fallen IA och priser) fallen IIB och IIC blir skillnaden ungefär en tredjedel så stor. Dessa belopp kan ses som en varaktig skillnad mellan de olika fallen, dvs. den kan ej hänföras till övergående anpassningssvårigheter.

Tabell 6.6 Beräknad utveckling av BNP och elanvåndning.

BNP år 2000 1985-2000 El år 2000 1985-2000 Miljarder kr. Z per år TWh Z per år

0,00 Tabell 6.7 Beråknade faktorpriser (1985=1,00).

pâverkas nämnvärt. som framgår av tabell 6.8 växer

verkstadsindustrin i samtliga fall med 3,7-3,8 % per år. I fall minskar produktionen i de två samtliga elintensiva sektorerna.

Dessa resultat att tiden fram till sekeltyder på oavsett kärnkraftsavveckling och ytterligare skiftet, av olika kan innebära en beskärpningar miljökrav, tydande omstrukturering av näringslivet.

Tabell 6.8 Beräknad produktion i vissa sektorer år 2000 (miljarder kr. i 1985 års priser) samt produktionsföråndringar 1985-2000 (Z per âr).

SKOGSINDUSTRI STÅL & BASKEHI VERKSTAD

avkastningskrav sektorer och om alla elanvändare skall betala ett pris som svarar mot marginella kostnader. elproduktionens

I fallet IIID antas att tillkommande el med produceras biobränslebaserad kondenskraft. Skogsindustrins produktion sjunker därvid med ca 8 % per år, vilket förklaras av konkurrensen mellan denna sektor och elproduktionssektorn om skogsråvaran. Resultatet är dock osäkert emedan det empiriska underlaget för fallet IIID är bristfälligt. Utredningen har därför inte vidare analyserat detta fall.

6.2.3 Effekter av miljöpolitiska restriktioner

I samtliga ovan refererade överutvecklingsförlopp stiger de beräknade utsläppen år 2000 de formulerade målen med bred marginal. De uppgfter i tabellerna 6.6-6.8 som betecknats med R anger att kalkylförutsättningarna också innefattar en av de miljöpolitiska målen given restriktion på utsläppen av SOX, NOX och CO2 .

Utsläppen av SOX, NOX och producerad enhet kan CO2 per begränsas genom bränslebyte, tekniska åtgärder och ändrad produktionsinriktning. I modellekonomin representeras de direkta tekniska åtgärderna av tjänster producerade i sektorn Rening. Producenter i de övriga sektorerna köper således reningsátgärder från denna sektor. Den marginella reala för att resursåtgángen begränsa utsläppen av en viss förorening antas vara konstant och oberoende av utsläppsbegränsningens omfattning. Representativa skattningar har gjorts av de marginella kostnaderna för utsläppsbegränsningar av SOX och NOX. Kostnaderna för dessa tjänster har satts till ca 35 kr./kg ca 45 kr./kg 1985 års SOX och NOX i priser. För C02 har ingen motsvarande kostnad kunnat fastställas.

I samtliga fall medför de miljöpolitiska restriktionerna minskningar av BNP innebärande en 57-77 miljarder kr. lägre BNP-nivå år 2000 än i motsvarande utveckling utan utsläppsrestriktioner. Tillväxttakten i BNP sänks med 0,3-0,5 % per år.

Tabell 6.7 visar att miljörestriktionerna leder till en reduktion av både reallöner och kapitalavkastning jämfört med motsvarande utvecklingsförlopp utan restriktioner.

struktureffekterna av de aktuella miljörestriktionerna ter sig dramatiska. Det gäller särsilt sektorn Stål och baskemi där minskningen jämfört med 1985 års nivå uppgår till mellan 57 % och 77 %. Effekterna på produktionen i sektorn Skogsindustri dämpas av att kostnadsökningarna delvis övervältras på rávarupriset. För Verkstadsindustrin rör det sig i stället om en kraftig ökning av export och produktion.

Analysen visar således att effekten av kärnkraftsavvecklingen på den ekonomiska tillväxten är påtaglig, men att införandet av miljörestriktioner mångfaldigar dem. En slutsats av rapporten är att miljörestriktionerna inte är förenliga med en ekonomisk tillväxt av ca 2 % per år.

Det bör slutligen påpekas att de redovisade skillnaderna mellan olika utvecklingsförlopp endast illustrerar de oundvikliga kostnader som en avveckling av kärnkraften och införandet av utsläppsrestriktioner leder till. En annan typ av kostnader kan kallas anpassningskostnader. De har att göra med dels som accentueras vid en snabb flaskhalsproblem omvandling av industristrukturen, dels trögheter i anpassningen av produkt- och faktorpriser. Modell-

ekonomin når alltid en jämviktssituation, men förutsättningarna att realisera denna jämvikt kan vara mycket olika. De utvecklingsförlopp som utredningen demonstrerar innefattar omfattande omstruktureringar av industrin och låga löneökningstakter. Därtill pekar resultatet på att två grupper i samhället i särskilt hög grad får bära anpassningskostnaderna. Det gäller de anställda i de mest el- och utsläppsintensiva delarna av basindustrierna, samt de hushåll som använder direktverkande elvärme. Det är därför sannolikt att de omställningar i samhället som indikeras också medför stora anpassningskostnader.

6.3 Reaktoravvecklinq 1995/96

Statens energiverk redovisade den 1 februari 1990 ett regeringsuppdrag att utreda de samhällsekonomiska kostnaderna som följd av att två kärnkraftsreaktorer tas ur drift åren 1995 och 1996. I uppdraget ingick att uppskatta kostnaderna för samhällsekonomin av de två reaktorernas avveckling i såväl ett medellångt som ett långsiktigt perspektiv, att analysera effekter på olika samhällssektorer och befolkningsgrupper, samt att analysera om förräntningskravet på Vattenfall är väl avvägt och tarifferna lämpligt utformade i förhållande till övergripande samhällsmål och utvecklingen på energimarknaderna.

Utredningen ägnas i stort sett åt den första av dessa frågor. De övriga frågorna berörs endast översiktligt.

Vad gäller avkastningskravet på Vattenfall och Vattenfalls tariffsåttning konstateras att det fastställda avkastningskravet snarare kan ses som ett sätt att garantera rimlig lönsamhet för övriga elproducenter på

marknaden (eftersom Vattenfall är prisledande) än som ett medel att främja effektiviteten inom Vattenfall. Det är enligt utredningen viktigt att finna nya former för hur den interna effektiviteten ska kunna garanteras, inte minst i en situation då ökade marginella produktionskostnader successivt påverkar elprisnivån och därmed företagets vinster.

I utredningen diskuteras också det förslag till ett s. k. tváprissystem som utarbetats inom Svenska elverksföreningen. verkets synpunkter i denna fråga sammanfattas i avsnitt 6.5.2 nedan.

6.3.1 Kostnaderna för samhällsekonomin

I utredningen har man identifierat tre slag av kostnader som uppstår till följd av avvecklingen av de två reaktorerna:

- Direkta dvs. kostnader för alternativ kostnader, elproduktion och/eller anpassning på efterfrágesidan - till av i Miljökostnader följd förändringar elproduktionssystemet - Indirekta till av kostnader, exempelvis följd trögheter i omställningen till en högre elprisnivá

De två första slagen av kostnader kvantifieras i utredningen utifrán antaganden om elförsörjningssystemets framtida utveckling. Man räknar pá två fall av tillväxt i elanvändningen. I ett fall (högalternativet) krävs att hela den kapacitetsreduktion som uppstår vid avvecklingen måste ersättas med ny produktionskapacitet. Denna kalkyl är i själva verket tilllämplig i samtliga fall när elanvändningen år 1997 bedöms överstiga 142 TWh.

Lågalternativet är specificerat mer i detalj. I korthet innebär det en högre elprisnivå, varvid elanvändningen blir lägre än i högalternativet. Med tolv reaktorer i drift utnyttjas dá inte den befintliga elproduktionskapaciteten fullt ut. När tvá reaktorer avvecklas kan 4 TWh tidigare outnyttjad kapacitet tas i bruk. Ny kapacitet om 3 TWh förs in i systemet och 3 TWh sparas genom dämpad efterfrågan till följd av ytterligare prishöjningar.

Tabell 6.9 Samhållsekonomiska avvecklingskostnader för olika tekniker år 1995 (öre/kWh).

Kostnad för ny kapacitet Produktions- Miljö- Kärnkrafts Samhällsek. Kraftslag kostnad + kostnad - kostnad = kostnad

Kondens: 27,7

53,9 Kraftvärme: Flis (50 MV) 46,3 1,0 8,2 39,1 Naturgas (50 MV) 33,3 7,0 8,2 32,1

De beräknade samhällsekonomiska kostnaderna för att ersätta kärnkraft med ny kraft anges i tabell 6.9. När befintlig överkapacitet kan utnyttjas blir kostnaderna lägre än när ny kapacitet måste byggas. Även ersättning genom sparande uppskattas innebära lägre kostnader.

På längre sikt antas bränslepriserna utvecklas i enlighet med de förlopp som antagits i energiverkets

och statens naturvárdsverks utredning rörande ett miljöanpassat energisystem.

Miljökostnaderna har kvantifierats genom att applicera de av miljöavgiftsutredningen föreslagna miljöavgifterna på utsläpp av koldioxid, svavel och kväveoxider.

Tabell 6.10 redovisar de uppskattade avvecklingskostnaderna per år i högalternativet.

Tabell 6.10 Beräknade samhällsekonomiska kostnader. Högalternativet.

Samhällsekonomisk Samhällsekonomisk årskostnad per kWh kostnad (Mkr) för 10 Twh Totalt Miljökostn.

Kondens:

Kraftvärme: Flis 39,1 3 910 100 Naturgas 32,1 3 210 700

I tabell 6.11 summeras den framtida árskostnaderna när 10 TWh kärnkraft för att vid olika tidpunkter ersätts med olika kraftslag. Kostnaderna är beräknade med 6 % ränta. Man har i utredningen antagit att kärnkraftsreaktorernas livslängd är 40 år, vilket innebär attde i kalkylerna beräknas ha kunnat fortsätta producera el till år 2015.

I lågalternativfallet blir kostnaderna för att ersätta

10 Twh ca 2,5 miljarder kr. vilket kan per år, jämföras med 3-5 miljarder kr. i Om högalternativet. árskostnaden diskonteras erhålls en total avvecklingskostnad i lágalternativet kr. på 21,4 miljarder

Tabell 6.11 Samhällsekonomiska avvecklingskostnader för två reaktorer vid olika tidpunkter. Högalternativet. Nuvärde år 1990 i 1987 års penningvärde. kr. miljarder

Avveckling år Alternativ 1995 2000 2005 2010 2015

Kondens:

Kraftvärme:

Flis 33,5 21,2 12,0 5,1 Naturgas 27,5 17,4 9,8 4,2

6.3.2 Modellsimuleringar

Till utredningen har fogats ett antal modellsimu1e— ringar. Här berörs några som utförts med av hjälp ENMARK-modellen, en partiell jämviktsmodell som maximerar summan av producent- och konsumentöverskotten på elmarknaden och fem andra energimarknader för ett simulerat år. Modellen anger också totala av utsläpp svavel, kväveoxider och koldioxid, samt möjliggör

kostnadsuppskattningar när restriktioner läggs på dessa utsläpp.

av den samhällsekonomiska avveck- Nuvärdesberäkningar modellkalkylerna visas i lingskostnaden enligt tabell 6.12. I detta fall har två beräkningar gjorts, dels en utan restriktioner beträffande utsläpp av kväveoxider och koldioxid, dels en där svavel, i energisystemet inte får överstiga utsläppen utsläppen med tolv reaktorer i drift.

Tabell 6.12 Nuvärdet år 1990 (i 1987 års priser) av den samhällsekonomiska kostnaden för avveckling av två reaktorer (miljarder kr).

Högfall Láqfall Ekonomisk utan med utan med livslängd restr. restr. restr. restr.

25 år 5,2 9,3 4,2 7,4 40 år 14,2 25,4 11,4 20,2

I detta fall redovisas även beräkningar av den samhällsekonomiska kostnaden för avveckling av två reaktorer när deras ekonomiska livslängd bedöms vara 25 år. Det att såväl livslängdsantagandet som framgår starkt påverkar kostnadens storutsläppsrestriktionen lek.

Livslängdsantagandet om 40 år får i dessa simuleringar effekten att i det närmaste treavvecklingskostnaden med kostnaden när livslängden antas dubblas, jämfört vara 25 år. Den största kostnadsposten för en avveckefter 25 år skulle således av värdet av ling utgöras de aktuella reaktorernas fortsatta

produktionsmöjligheter.

6.4 Beräkningar avseende framtidens elanvändnina

I detta avsnitt sammanfattas ett antal bedömningar av elförbrukningens utveckling. De studier som behandlas är:

- Kraftsams för år elprognos 2000 — Statens energiverks basalternativ i utredningen om ett miljöanpassat energisystem - med till Beräkningsexempel anknytning Vattenfalls senaste treársplan

Utredningen om ett miljöanpassat energisystem har redan presenterats ovan i avsnitt 6.1. Den berörs därför endast vid jämförelser med de två övriga studierna.

De olika framtidsbedömningarna skiljer sig betydligt i flera avseenden. Medan man i Kraftsams elprognos mer renodlat försöker förutse utvecklingen i framtiden, har de tvâ andra beräkningarna mer karaktären av planeringsunderlag där scenarier beräknas utifrân olika antaganden. Ofta framhävs därvid nâgra strategiska variabler genom att värdena för dessa varieras. I prognoserna betonas att dessa inte skall ses som förutsägelser om framtiden utan snarare har till syfte att visa tänkbara utvecklingsbanor och därmed skall kunna utgöra en del av ett underlag för politiska beslut och planering av t. ex. produktionskapacitet.

Figur 6.1 visar elanvändningens utveckling i diagramform enligt de alternativa framtidsbedömningar som studerats.

Figur 6.1

°°_Ivvh/m

170- 160- ---- Kmñmm 150- Statens energwerk 140 _ 130- ------ -- Vattenfall 1 120- | | I 110- I I . 100 . . , . I , , 1 . . 1988 1992 1996 2000 2004 2008 2012 År

6.4.1 Kraftsams prognos för år 2000

Kraftsam räknar i med ett prognosintervall för elanvändningen år 2000 om 140-160 Twh. Redovisningen som sammanfattas i tabell 6.13, avser i nedan, huvudsak referensalternativ A.

Tabell 6.13 Kraftsams elprognos år 2000 (Twh)

Övrigt Förluster 9,5 11 1,5

Totalt 131,0 153 1,3

förutsätts i detta alternativ öka med ca Elpriserna 30 % till år 2000, och BNP antas växa med i genomsnitt % under samma Industriproduktionen och den 1,9 period.

privata konsumtionen ökar då med % resp. 1,8 2,0 % per år, medan den offentliga konsumtionen växer långsammare, med 1,4 % per år.

Industrins elförbrukning ökar med ca 10 TWh från år 1988 till âr 2000, dvs med ca 1,4 % per ár. Det innebär ett trendbrott i den specifika som elanvändningen antas minska med 0,4 % per är jämfört med en trendmässig ökning om 1,0 % per år under den senaste 20årsperioden. Orsaken därtill antas vara dels ökad elhushállning dels minskad produktionstillväxt i viss elkrävande industri.

Elvärmen ökar med 2 TWh, varav hälften antas ske i småhus. Elhushállningen blir relativt inom blygsam bostads- och lokalvärmeomrádet beroende lönpå dålig samhet för mer omfattande investeringar i hushållning.

Hushâllselökningen blir blygsam, ca l TWh, trots ökande folkmängd samt fler hushåll och Här apparater. bedöms den tekniska utvecklingen bidra till en kraftig elhushállning; man räknar med drygt 20 % effektivare apparater i bostadssektorn.

I servicesektorn beräknas öka med ca elanvändningen 8 Twh. Ett ökat behov av lokaler med förbättrad maskinell standard och arbetsmiljö leder till ökade elbehov.

Totalt räknar man med att år 2000 elhushållning givit besparingar på ca 10 TWh. Hälften av dessa hänförs till bostadssektorn, medan de i industrin till uppgår ca 4 TWh.

Den ekonomiska utvecklingens inverkan elanvändpå ningen ger prognosintervallets spridning. Med en

BNP-tillväxt 1,4 % per år når man år 2000 den lägre på elförbrukningen (140 TWh), med den högre tillväxtår blir 160 Twh. takten på 2,5 % per elförbrukningen

6.4.2 Vattenfalls planeringsunderlag

I arbetet med Vattenfalls treårsplanering diskuteras även elmarknadens utveckling. De beräklångsiktiga som därvid genomförs har det särskilda syftet ningar att osäkerheten vad gäller den framtida efterbelysa elkraft. Man söker konstruera ett intervall frågan på med stor spridning vad gäller framtidens elanvändning, för att därigenom definiera ramarna för den lång-

siktiga planeringen.

Man har åstadkommit denna belysning av osäkerheten att sammanställa två alternativ. Hög- och genom därvid rimliga extremlågscenarierna representerar värden som man kan komma fram till vid bibehållande av nuvarande samhällsinriktning men med en större variation av grundförutsättningarna.

ekonomiska tillväxten antas i högscenariet bli Den Industritillväxten blir 2,8 % per år vilket är god. mer än för 1967-1987 då den var 2,0 % per år perioden men mindre än de 3,2 % per år som vi har haft 1982-1987. Strukturomvandlingen och den specifika inom industrin antas avvika kraftigt elanvändningen från tidigare trender. En del av den elintensiva industrin slås ut.

Elvärmen ökar något. Nytillkommande småhus förutsätts till del bli elvärmda men energisnåla. Kvarbetydande varande småhus övergår successivt till oljevärmda och kombidrift. Ett relativt sett kombisystem

förmánligt elpris och ej obetydligt ökande inkomster medför ett mindre intresse för hushållning och för övergång från elvärme.

Den goda ekonomiska tillväxten antas även medföra en fortsatt ökning av lokalstandarden och elapparatutrustningen. Insatser för arbetsmiljön såsom bättre ventilation och luftkonditionering ökar den specifika elanvändningen. Hushållningsåtgärder som effektivare och behovsstyrd belysning och ventilation reducerar ökningstakten.

I lágscenariet antas den ekonomiska tillväxten bli avsevärt lägre än i omvärlden. Industriproduktionen ökar med endast 1,0 % per år vilket skulle motsvara en blandning av medelgod period och längre krisperiod liknande den efter 1973/74 års oljekris. Den elintensiva industrin läggs i relativt stor omfattning ner, eller stagnerar vad gäller massa och pappersindustrin. Genom den låga tillväxten (av ny icke-elintensiv industri) minskar den specifika elanvändningen inte så snabbt som i högscenariet.

Ett relativt högt elpris kombinerat med en dålig köpkraftsutveckling och låga oljepriser antas leda till större intresse för hushållningsåtgärder samt övergång från el till olja (fjärrvärme, naturgas) i delar av beståndet med elpannor och direktel. Fortfarande utnyttjas dock el som komplement under sommarhalvåret. De stora värmepumparna ersätts till större delen av andra energialternativ.

Den lägre ekonomiska tillväxten leder till en mindre ökning av aktiviteten inom servicesektorerna. Mindre resurser för förbättringar av arbetsmiljön och apparatstandarden antas även bli följden. Detta till-

sammans med en ökad motivation för elhushállning via av driftel sparkampanjer ger en stagnerande användning och hushållsel.

Ovanstående förutsättningar leder till ett osäkerhetsintervall för om 120-150 TWh för 1997 elanvändningen och 120-170 TWh för år 2010. se tabell 6.14.

Tabell 6.14 Osäkerhetsintervall för elanvåndningen på lång sikt

FÖRUTSÄTTNINGAR Parameter Hög Låg

BNP 2,5 Z /år 1,5 Z /år _ Industriproduktion 2,8 Z /år 1,0 Z /år Konsumtion 2,4 Z /år 0,8 Z /år Lokalvolym Hög Låg Högt Lågt

0Ljepris

Elpris Lågt(+3OZNät) Högt(+100ZNät) Elskatt Nu Nu Industripolitik Ej spec. utslagn. Utslagning Elpolitik Marknaden styr Satsning på hushållning Teknisk utveckling Som tidigare Elbespar.tekn. slår igenom

6.4.3 Sammanfattning

De redovisade bedömningarna skiljer sig i många avseenden. Det såväl med resp. studie som de gäller syftet som beaktats vid beräkningarna. Gemensamt för aspekter dem alla är dock att energisektorn antagits förbli opáverkad av restriktionerna för koldioxidutsläpp medan målen för svavel- och kväveoxidutsläpp uppfylls. antas också i framtiden vara ungefär skattesystemet som utom vid Vattenfalls beräkningar där elidag, skatterna förutsätts vara lägre i lágtillväxtalternativet, medan de ökar i högalternativfallet.

Den framtida ekonomiska tillväxt som antagits i de olika scenarierna, och den tillväxt i elförbrukningen som beräknats, framgår av nedanstående översikt.

Ekonomisk Elanvändningens tillväxt tillväxt, % per år % per år Totalt Industri

Kraftsam 11988-2000)

STEV 1987-2015

Det finns ett starkt samband mellan den ekonomiska tillväxt som antagits i de olika scenarierna och den utvecklingstakt för elanvändningen som beräkningarna resulterat i. Vid tillväxttakter kring 2,5 % per år ökar den totala elanvändningen med ca 1,5 á 2 % per år i perspektivet fram till år 2000 enligt Kraftsam. Enligt samma bedömning blir elökningen 0 ä 0,5 % per år vid låg ekonomisk tillväxttakt (1,5 % per år eller lägre). I de mer långsiktiga bedömningarna för vilka osäkerheten ökar har man räknat med att omstrukturering av industrin och effektivare elanvändning skall minska elbehovsökningen ytterligare dvs. till ca 1 á 1,5 % per år vid hög ekonomisk tillväxt och oförändrad eller ca 0,5 % minskning per år vid låg ekonomisk tillväxt. scenarierna från energiverkets utredning om ett miljöanpassat energisystem visar något lägre

tillväxttakter i elförbrukningen än de övriga, vilket kan förklaras av att deras perspektiv sträcker sig till år 2015. Man räknar därför med större möjligheter till vilket inverkar på den energihushållning, tillväxttakten över hela perioden. genomsnittliga

6.5 Förslag om tvåprissystem

6.5.1 Förslagets innehåll

i kombination med en eventuell Kärnkraftsavvecklingen ökande elanvändning medför behov av ny produktionskaunder de närmaste årtiondena. Kostnaderna för pacitet denna tillkommande kapacitet är väsentligt högre än medelkostnaden för den befintliga kapacitet som även kommer att ingå i systemet. En enhetfortsättningsvis baserad på genomsnittskostnad eller lig prissättning kan väntas innebära stora vinster för marginalkostnad vissa som främst vattenkraft. En kraftbolag producerar baserad på genomsnittskostnaden innebär prissättning vidare dels bristande incitament för tillskapande ny dels bristande incitament till produktionskapacitet, elhushållning.

Mot av vad som nämns ovan har Svenska Elbakgrund en idéskiss gällande utverksföreningen presenterat formningen av ett framtida tariffsystem. Föreningens ambition har varit att utforma ett system genom vilket kunden skall få rätt prissignal från samhällsekonomisk Det innebär att det pris som kunden betalar synpunkt. skall motsvara kostnaden för på marginalen ungefär att försörja kunden med el baserad på ny elproduktion. är att eltariffen skall innehålla två Grundprincipen vilka var och en skall beakta separata prisdelar kostnadsskillnader under olika tider av dygnet, veckan

och året. Den ena prisdelen skall till sin nivå och struktur anknyta till kostnaden för ny elproduktion, dvs. den långsiktiga marginalkostnaden. Denna prisdel benämns tilläggsprisde . Den andra prisdelen skall ha en nivå och struktur så att den totala nivån för båda prisdelarna tillsammans motsvarar medelkostnaden för produktion och distribution av el. Denna prisdel benämns grundprisdel.

I Elverksföreningens förslag har även formulerats vissa huvudregler som man anser bör tillämpas om systemet införs.

Omfattning och undantag Prissystemet bör tillämpas för såväl engrosförsäljning som för försäljning till detaljkunder med undantag för kunder i bostäder utan elvärme och för kunder med mindre elanvändning än 10 000 kWh per år.

De undantagna grupperna omfattar mer än hälften av alla kunder medan deras andel av elanvåndningen endast uppgår till ca 10 %.

Individuella grundprisandelar Storleken av varje kunds andel el som skall debiteras efter grundprisdelen fastställs med utgångspunkt från respektive kunds elanvändning under fem år före leveransåret.

Femårsregeln har valts för att påverkan genom slumpmässiga förändringar under enskilt år skall dämpas. Regeln får till följd att en kund som markant ökar sin användning får betala en stor del av elanvändningen till högt pris omedelbart vid investeringstillfället för att i ett längre perspektiv komma i åtnjutande av en högre bas för grundprisdelen.

På motsvarande sätt får en kund som markant minskar sin elanvändning stor gottgörelse första året som sedan successivt minskar under de nästkommande åren till dess ett nytt fortfarighetstillstánd inträder efter fem ár.

Relationer mellan prisdelar Den relativa andel el som skall debiteras efter grundprisdelen bör vara fast och inte förändras periodvis. En ansats till grundprisdel kan vara t. ex. 80 % av femársmedelvärdet enligt ovan. Detta leder till att skillnaden mellan priserna som baseras pá marginaloch medelkostnader successivt minskar i takt med att andelen nya produktionsresurser ökar inom systemet. Om skillnaderna i ett längre perspektiv blir tillräckligt små kan tváprissystemet avvecklas.

Kunder som flyttar För en ny kund som förvärvar en rörelse eller fastighet anser elverksföreningen det vara mest naturligt att den nya kunden får överta den grundprisandel som den tidigare kunden haft på samma anläggning. Detta leder till att tilldelningen av elanvändning till grundpris bör följa anläggningen och inte kunden.

Nya kunder Femársregeln enligt ovan tillämpas även för nya kunder på så sätt att all el första året betalas efter marginalpris, dvs. tilläggsprisdelen, eftersom medelvärdet av tidigare års förbrukning är noll. År två ingår det föregående âret i medelvärdesbildningen osv. till år sex då förutsättningarna sammanfaller med förutsättningarna för övriga kunder.

Elverksföreningen påpekar att detta kan ha en konserverande effekt, i och med att äldre byggnader,

industrier etc. får en konkurrensfördel på grund av lägre elpris. Det framhålls dock att en sådan strikt av - att tillämpning tváprissystemets grundidé ny elanvändning skall prissättas efter långsiktig marginalkostnad - innebär ett starkt incitament för mycket eleffektivitet vid investeringstillfället vilket är önskvärt och nödvändigt då det är investeringstillfallet som kommer att styra elanvändningen under lång tid framöver.

6.5.2 synpunkter från statens energiverk

Statens energiverk har i sin rapport angående konsekvenserna av en avveckling av två kärnkraftsreaktorer även behandlat förslaget om tvåprissystem.

Man ser tvâ möjliga motiv för för ett tvåprissystem. Det säkerställer kraftföretagens övergripande ansvar för elprissättningen och samtidigt bidrar det till effektivare elanvändning och elhushållning, där eventuella överskott tillgodogörs befintliga elkunder.

Energiverket anser att man ur en teoretisk synvinkel delvis förefaller ha med denna lyckats målsättning åtminstone på kort sikt. Ur samhällsekonomisk effektivitetssynpunkt skulle tváprissystemets konstruktion kunna vara förenlig med rationell hushållning med knappa resurser. En viktig förutsättning härför är emellertid att den s. k. tilläggsprisdelens marginalpriser baseras på kortsiktiga marginalkostnader i det befintliga kraftsystemet och inte på sådana kostnader i ett framtida system. En andra väsentlig förutsättning, är att redan etablerade elkunder inte grundar sin elanvändning på genomsnittliga energiavgifter, utan på marginella resonemang.

I ett anser dock verket att längre tidsperspektiv kommer att leda till samtvåprissystemet knappast hällsekonomisk effektivitet - än mindre rättvisa. Incitamenten att hushálla med elkraft är alltför Det är endast under det första året, i anslutringa. till en av elförbrukningen, som en ning förändring kund skulle komma att vidkännas hela den marginella kostnads- eller besparingseffekten. Om tváprissystemet införs kommer det att bidra till att den befintliga samhällsstrukturer blir bestående och mer eller mindre konserveras.

Energiverkets bild av tváprissystemet blir något annorlunda då det betraktas med utgångspunkt från förhållanden och jämförs med en, i allt praktiska eltariff. väsentligt, genomsnittskostnadsbaserad anser verket att intrycket förstärks vad Visserligen gäller systemets snedvridning av konkurrensbetingelserna för företag, som bedriver samma eller likartad verksamhet. Men i övrigt anser man att tvåprissysteur en förefaller ligga mer i met, praktisk synvinkel, linje med långsiktig än kortsiktig samhällsekonomisk effektivitet. På kort sikt torde anpassningsförmágan bland flertalet industriföretag vara alltför begränsad för att man skall kunna reagera på varierande energiutan att t. ex. riskera produkters kvalité. avgifter, I ett längre tidsperspektiv föreligger större utrymme för företagen att effektivisera sin elanvándning.

Man pekar på tre kostnadsposter i det tvåprissystem som presenteras i idéskissen.

har en konserverande verkan på 1) Tváprissystemet samhället. ska nya kunder fullt ut Enligt förslaget betala elpriser medan marginalkostnadsbaserade etablerade kunder endast betalar genomsnittsbaserade I och med den föreslagna femårsregeln ovan priser.

sker dock en successiv anpassning av elkostnaderna jämfört med etablerade kunder.

2) Kraftsystemet tenderar att bli överdimensionerat eftersom vinsten respektive kostnaden av den förändrade elanvändningen, efter fem âr, baseras på de genomsnittliga produktions- och distributionskostnaderna.

3) De administrativa kostnaderna kan bli höga. För elleverantörerna behövs nya administrativa rutiner; detta är dock sannolikt den mindre kostnaden. Ett tvâprissystem kan användas mycket godtyckligt om det inte finns ett omfattande regelverk som anger hur de två prisniváerna skall belasta olika kunder. För att övervaka att reglerna efterlevs kommer det att behövas någon form av statlig övervakning.

Sammanfattningsvis betyder detta att ett tvâprissystem medför ökade samhällsekonomiska kostnader jämfört med en marginalkostnadsbaserad prissättning. Kostnaderna kan vidare bli både högre och lägre än de merkostnader som fås om elpriserna enbart bestäms av de genomsnittliga kostnaderna.

7 INTERNATIONELLA ASPEKTER

Den svenska elintensiva industrins konkurrenskraft påverkas av förändringar i omvärlden lika väl som i Sverige. I detta kapitel behandlas vissa internationella aspekter. Det första avsnittet är en sammanfattning av internationella överenskommelser, framför allt angående begränsningar av stöd och subventioner till exportkonkurrerande industri. I det andra avsnittet behandlas integrationsprocessen inom EG och dess betydelse för elpriserna i EG-länderna. Det tredje avsnittet rör de aktuella och framtida elpriserna i nâgra för den elintensiva industrin viktiga konkurrentländer. Avslutningsvis ges en sammanfattning.

7.1 Handelsgolitiska spelregler

7.1.1 Inledning

Detta avsnitt behandlar de handelspolitiska ramarna för svensk industri- och Dessa ramar regionalpolitik. ges av, främst, tre regelverk:

* Konventionen om upprättandet av den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)

* Frihandelsavtalen mellan och de Sverige Europeiska gemenskaperna (EG), vars regler i viktiga avseenden ansluter till EG:s interna bestämmelser

* Det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) och dess subventionskod.

som undertecknare av dessa avtal har Sverige åtagit att vissa discipliner vad gäller bruket av sig följa subventioner och andra statliga stödåtgärder. EFTA och frihandelsavtalen med EG innehåller förhållandevis för ett begränsat antal länder i långtgående regler GATT ställer något vidare ramar för en Europa. upp stor mängd länder-i hela världen.

subventioner kan påverka, och minska, handel på samma sätt som t. ex. tullar. Därmed kan subventioner också användas i protektionistiskt syfte. Mot denna bakgrund de tre till att förhindra att subsyftar regelverken ventioner och andra stödåtgärder används så att förutsättningarna för internationell handel snedvrids och handel hämmas. För att nå detta huvudmål andärigenom dels, mer eller mindre precist, vilken ger regelverken av stöd som anses tillåten resp. otillåten, dels typ vilka motåtgärder eller sanktioner som kan användas mot stater som bryter mot reglerna.

I det följande beskrivs gällande regler. Tillämpningen diskuteras i syfte att ringa in det utrymme för åtgärder som reglerna medger. Härutöver berörs den förväntade framtida utvecklingen inom resp. område. Tonvikten vid som är av direkt relevans för läggs regler EL 90. Specialavtal mellan elleverantörer och elintensiv industri diskuteras särskilt under avsnitten om EG- resp. GATT-reglerna.

7.1.2 EFTA:s regler om statsstöd

Regler

Enligt de grundläggande bestämmelserna om statsstöd i EFTA—konventionens artikel 13 är stöd till export av varor till andra medlemsländer förbjudet. Enligt huvudregeln är även andra stödåtgärder förbjudna i den mån de motverkar de fördelar som andra medlemsländer är berättigade till under avtalet. Om reglerna överträds kan EFTA-rådet auktorisera sanktioner.

År 1988 antog EFTA:s råd nya och mer precisa riktlinjer för hur artikel 13 ska tolkas. Beslutet fattades dels som ett led i en ökad stöddisciplin inom EFTA, dels för att närma EFTA:s regler till de regler för statsstöd som gäller inom EG. Således ansluter nytolkningen av artikel 13 till EG:s tolkning av motsvarande bestämmelser i Romfördraget.

Med statsstöd avses, enligt riktlinjerna, åtgärder som, direkt eller indirekt, resulterar i en nettoöverföring av medel från stat till mottagare. Exempel på åtgärder som ryms inom definitionen är subventioner till och skattelättnader för specifika företag eller branscher.

som stöd räknas ej krediter och lån på marknadsmässiga villkor eller tillskott av ägarkapital om avkastningen kan väntas motsvara den statliga uppláningskostnaden samt inte heller allmänt tillgängliga och likformigt implementerade skatteátgärder.

Stöd som inte anses snedvrida konkurrensen inom EFTA tilläts enligt reglerna. Riktlinjerna säger att stöd till bl. a. FoU, regionalstöd, smáföretagsstöd, stöd till miljöskyddsinvesteringar och tidsbegränsat stöd

till på vissa villkor normalt är strukturanpassning med artikel 13. Däremot anses bl. a. stöd förenligt för och till sektorer förlusttäckning produktionsstöd med normalt inte vara förenligt med överkapacitet artikeln.

som en komponent i EFTA:s stödregim har ytterligare regler om ökad transparens avseende statsstöd implementerats. Enligt dessa informerar medlemsländerna varandra i särskilda notifikationer om vilka stödde vidtagit eller planerar. Notifikationerna åtgärder underkastas därefter granskning.

Tillämpning och framtida utveckling

och övervakningen av EFTA:s regler om Tillämpningen statsstöd har under senare år, och kan väntas skärpts skärpas ytterligare i framtiden.

om statsstöd står på agendan för förhandling- Reglerna arna mellan EG och EFTA om upprättandet av European Economic Space (EES). Målet för dessa förhandlingar är att komma överens om gemensamma regler för hela EES. Utgångspunkten är därvid EG:s gällande regelverk (lacquis communautaire).

som ett led i förberedelserna för EES har EFTA-länderna arbetat fram ett nytt system för att övervaka stödåtgärder och förhindra att medlemsoffentliga länderna använder stöd som snedvrider konkurrensen.

Den stödordningen är än så länge endast politiskt nya sanktionerad. Det formella antagandet har skjutits upp i avvaktan pá utgången av förhandlingarna om statsstöd med EG. De ansluter dock nära till motnya reglerna svarande regler inom EG och har flera relativt långtgående inslag. Transparensen avses ökas ytterligare

genom att medlemsländerna och EFTA-sekretariatet ges ökad möjlighet att skaffa information om stödprogram. Ett panelinstitut och en detaljerad procedur för granskning av stödprogrammens och enskilda stödåtgärders förenlighet med EFTA-konventionen ska införas. Verkställighetsförbud ska råda så länge granskningen pågår. Majoritetsbeslut i fråga om förenlighet med konventionen avses införas. Rådet ska dessutom ges rätt att föreskriva att en ska stödåtgärd antingen slopas eller modifieras för att bringas i överensstämmelse med konventionens regler eller, i sista hand, att illegalt stöd ska återbetalas.

EFTA-ordningen beaktar relevanta EG-regler på flera viktiga punkter. Detta gäller exempelvis reglerna om slopande eller modifiering av illegalt stöd, verkställighetsförbud och återbetalning.

Härutöver kan nämnas att EFTA och EG redan har pábörjat ett samarbete i syfte att undvika offentliga stödåtgärder som snedvrider konkurrensen. EG och EFTA-länderna har enats om att sinsemellan öka transparensen på området. Detta sker bl. a. genom utväxling av notifikationer. Parterna således utveckföljer lingen beträffande statsstöd inom varandras områden.

7.1.3 Regler om statliga stödåtgärder 1 frihandelsavtalen mellan Sverige och EG samt inom EG

Regler

Huvudregeln i såväl EG:s interna regelverk om statsstöd som frihandelsavtalen mellan

Sverige och EG är

ett allmänt förbud mot som snedstatliga stödåtgärder vrider konkurrensförhållanden mellan medlemsländer

Reglerna ställer således upp relativt resp. parter. snäva ramar för statlig stödpolitik. Vissa undantag dock från det allmänna förbudet. medges

De interna och tolkningen av dem, är av EG-reglerna, vikt dels av EES-förhandlingarna, dels därför pá grund att EG förklarat att man vid en eventuell tvist under frihandelsavtalet med Sverige avser tillämpa sina

interna regler.

EG:s avseende statsstöd återfinns i artikgrundregler larna 93 och 94 i Romfördraget, som ligger till 92, grund för den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). artikel 92 är statliga stödåtgärder av vad Enligt det vara må som förvanskar eller hotar att slag förvanska konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion oförenliga med den gemensamma marknaden och därmed om de påverkar handeln förbjudna mellan EG-medlemmar.

Förbudet är till företags- eller branschbegränsat specifika åtgärder. Allmänna, generellt tillgängliga, stödformer omfattas inte. Stöd som inte påverkar handeln inom ligger också utanför reglergemenskapen nas täckning.

vidare vilka typer av stöd som dels EG-reglerna anger anses dels kan tillåtas efter godkännande av tillåtna, kommissionen. Till den senare kategorin hör bl. a. och stöd till som bedöms vara av regionalstöd projekt intresse för hela eller som syftar till gemenskapen att rätta till störningar i ett medlemsallvarliga lands ekonomi.

EG:s medlemmar är skyldiga att notifiera nya stödát-

liksom i åtgärder, till komgärder, ändringar gamla missionen. Kommissionen prövar därefter om åtgärden

står i överensstämmelse med Romfördraget. Sá länge denna prövning pågår får åtgärden inte verkställas.

Romfördraget stadgar härutöver att kommissionen, tillsammans med medlemsstaterna, kontinuerligt ska granska alla stödåtgärder inom gemenskapen. Om kommissionen finner att en viss åtgärd är oförenlig med den gemensamma marknaden kan den besluta att medlemsstaten ska avskaffa, eller ändra, åtgärden. Om ett sådant beslut ej följs kan den subventionerande medlemmen stämmas inför EG-domstolen.

Hárutöver har EG:s råd beslutat om ett flertal föreskrifter som närmare utvecklar EG:s stödregler.

Särskilda regler gäller för stöd till stålindustrin enligt fördraget om den Europeiska kol- och stålgemenskapen (CECA). Även här gäller, enligt huvudregeln, förbud mot statligt stöd. Detta förbud undergrävdes dock i praktiken då de nationella subventionerna till stålindustrin ökade kraftigt från mitten av 1970talet. Mot denna bakgrund utfärdade kommissionen år 1980 en första s. k. stödkod. Denna preciserade vilka stödátgärder som skulle accepteras under en övergångsperiod. I senare koder har möjligheterna till nationellt statsstöd successivt skurits ned. I den kod som gäller t. o. m. år 1991 är endast visst stöd i samband med nedläggningar, stöd till miljöskydd samt forskning och utveckling tillåtet. Dessa åtgärder undgår CECA:s huvudregel om förbud genom att klassas som s. k. gemenskapsstöd.

Frihandelsavtalen mellan Sverige och EG innehåller regler som nära ansluter till dem som gäller inom EG. I frihandelsavtalet mellan Sverige och EEC stadgas således förbud mot offentliga stödåtgärder som förvanskar eller hotar att förvanska konkurrensen genom

att vissa företag eller viss produktion. För gynna att omfattas av förbudet ska en åtgärd påverka handeln mellan Sverige och EG-länderna.

Om en av avtalets parter anser att motparten ger statsstöd kan ärendet tas upp inför en regelvidrigt s. k. blandad kommitté som ställs upp av parterna. Kommittén kan, om den är enig, utfärda rekommendationer och fatta beslut. Om påtalad åtgärd inte undanröjs kan den klagande parten vidta skyddsåtgärder. Bl. a. kan tullmedgivande átertas.

EEC har en ensidig förklaring gällande frigjort handelsavtalets om stödåtgärder. Enligt denna regler avser vid en eventuell tvist med Sverige, att EEC, tilllämpa sina interna, mer utarbetade, regler. Sveriges avtal med CECA är, beträffande statsstöd, utformat samma sätt som avtalet med EEC. pá ungefär

Tillämpning och framtida utveckling

inom EG mot en mer strikt tillämpning och Utveckling av regler om statsstöd är övervakning gemenskapernas Som framgått har utvecklingen inom EFTA gått entydig. i samma riktning. Riktlinjerna för det gemensamma arbetet mot EES är också att strikta discipliner avseende statsstöd ska vidmakthállas.

EG-kommissionen har vid upprepade tillfällen betonat vikten av att medlemsländerna följer gällande stöddiscipliner inom ramen för arbetet med att fullborda EG:s inre marknad till utgången av år 1992.

Den ekonomiska integrationen leder till ökad konkurrens mellan inom gemenskapen. Kommissionen har företag på risken för att medlemsländer, genom stödátpekat gärder, söker kompensera företag som drabbas negativt

av denna ökade konkurrens. Kommissionen har framhållit att en sådan utveckling är oacceptabel och att man är beredd att använda sina befogenheter för att vidta åtgärder mot medlemsländer som bryter mot gällande regler.

Under senare år har kommissionen också visat att man varit beredd att gå från ord till handling avseende övervakningen av EG:s regler om statsstöd. Ökad vikt har således fästs vid kraven angáende notifikation och verkställighetsförbud. I några fall har stödmottagare tvingats betala tillbaka utbetalade medel.

Även om stöddisciplinen har skärpts väsentligt använder EG:s medlemsländer fortfarande allmänna, regionala och sektorvisa stödátgärder inom många områden. Bil-, varvs-, och tekoindustri, kol- och stålindustri hör till mottagarna av statsstöd inom gemenskapen.

specialavtal

som en del av genomförandet av den interna marknaden ska även energimarknaderna, inkl. elmarknaden, integreras. Ett prioriterat delmål härvid är att öka transparensen vad gäller priset på el till stora kunder. Detta som ett led i strävan att komma till rätta med de snedvridningar av konkurrensen som dessa s. k. specialavtal kan ge upphov till.

Det s. k. Pechiney-fallet i Frankrike gav en fingervisning om EG-kommissionens ambitionsnivá och färdriktning vad gäller specialavtal. Fallet gäller ett avtal som tecknats mellan den statliga elleverantören Electricité de France (EdF) och aluminiumtillverkaren Pechiney. Avtalet gav Pechiney rätt att köpa el på fördelaktiga villkor. Pechineys konkurrenter hävdade att de avtalade priserna snedvred konkurrensförhállan-

dena ett sätt och uppmärksammade kompå otillbörligt missionen på fallet. Hösten 1989 slog kommissionen fast att priserna under en period av det 25-åriga avtalet låg under vad som kunde bedömas vara kommersiellt befogat. EdF och Pechiney álades att ändra villkoren i avtalet, vilket de också, enligt uppgift, har gått med på att göra.

7.1.4 GATT:s regler om subventioner

Jämfört med EG- och EFTA-reglerna kan GATT:s subnågot vidare ramar för statventionsregler sägas ge GATT-reglerna omfattas av ett liga stödåtgärder. större antal länder än de hittills diskubetydligt terade Närmare hundra länder är anslutna regelverken. till GATT. Bland dessa återfinns flertalet stora handelsnationer, exkl. Sovjetunionen och Kina (vars ansökan om dock för närvarande är under anslutning behandling).

Regler

GATT:s om subventioner finns i avtalets huvudregler artiklar VI och XVI. Enligt dessa förbjuds, för det första, subventioner till export av industriprodukter. För det andra länder rätt att tillgripa motåtges i form av s. k. om en inhemsk gärder utjämningstullar industri skadas av andra subventioner än på grund exportsubventioner i andra länder.

i GATT:s s. k. subventions- Huvudreglerna preciseras kod, som har undertecknats av 25 stater, däribland inkl. EG, Förenta staterna och Sverige, OECD-länderna, samt flera större u-länder som Brasilien, Indien och

Sydkorea.

Jämfört med EG- och EFTA-reglerna är GATT och subventionskoden mer oprecisa vad gäller subventionsbegreppet. Reglerna tolkas emellertid så att åtgärder som är generellt tillgängliga anses tillåtna, medan åtgärder som specifikt riktar sig till ett enskilt företag eller en viss bransch kan mötas med utjämningstullar. Härutöver ger subventionskoden viss ytterligare vägledning genom att ange exempel på såväl exportsubventioner som andra subventioner.

Enligt GATT är det förbjudet att vare sig direkt eller indirekt, bevilja exporten av annan vara än råvara någon form av subvention, som gör exportpriset lägre än priset på hemmamarknaden. I subventionskoden ges exempel på förbjudna exportsubventioner. Bland dessa märks direkta statliga subventioner till ett företag eller en sektor som är knutna till exportutvecklingen, stöd till transport av exportvara samt befrielse från direkta eller indirekta skatter eller sociala avgifter för produktion av exportvaror.

Andra subventioner än exportsubventioner, ofta kallade interna subventioner, är tillåtna, men kan under vissa villkor mötas med utjämningstullar.

subventionskoden framhåller att interna subventioner är legitima medel för att nå sociala och ekonomiska mål. Exempel på sådana mål är regional utjämning och omstrukturering av en industribransch under socialt acceptabla former. Exempel ges också på subventioner som kan användas för att nå dessa mål. Bland dessa märks statlig finansiering av, eller tillskjutande av kapital till, affärsdrivande företag samt skattelättnader som ges till enskilda företag.

I nästa steg betonar subventionskoden att interna, specifika subventioner kan skada producenter i andra

länder och negativt påverka normala konkurrensvillkor. GATT-signatärer ska undvika att ge upphov till sådana verkningar. Då åtgärder övervägs åläggs signatärer att, förutom att bedöma de centrala interna mål som skall uppnås, även såvitt görligt och med beaktande av det särskilda fallets art väga in möjliga negativa verkningar på handeln.

Om en subvention ändå ges så att den i GATT-kodens mening skadar producenter i andra länder har dessa rätt att begära skydd mot skadevállande import.

Sådant skydd får ges i form av en tull som utjämnar skillnaden mellan förhållandena för den subventionerade producenten i exportlandet och den drabbade producenten i importlandet. Införandet av utjämningstull är kringgärdat av bestämda regler. Ett särskilt undersöknings- och konsultationsförfarande krävs. Härutöver måste tre villkor uppfyllas för att tull ska få införas. För det första måste förekomsten av subvention konstateras. För det andra måste den inhemska industrin ha lidit skada, vilket påvisas genom undersökning av dels import- och prisutveckling, dels inverkan på inhemsk industri. För det tredje måste skadan ha orsakats av den subventionerade importen.

Utjämningstullens storlek får inte överstiga subven-

tionsmarginalen.

GATT och subventionskoden innehåller slutligen särskilda regler för dels notifikation av stödåtgärder, dels lösande av tvister.

Tillämpning och framtida utvecklinq

Av GATT:s signatárer är det, främst, Förenta Staterna som utnyttjar möjligheten att införa utjämningstullar

på subventionerade varor. I mindre utsträckning förekommer utjämningstullar även i EG, Kanada och Australien.

Svenska företag har varit föremål för tre subventionsundersökningar i Förenta Staterna. I ett fall, som gällde specialstål, hade den inhemska industrin inte lidit skada, varför undersökningen lades ned. I två fall - beträffande rayonfiber och kallvalsad tunnplåt - har utjämningstullar dock införts. Dessa är i kraft sedan år 1979 resp. år 1985.

I den nya amerikanska handelslagen från år 1988 ges administrationen ökade befogenheter att ingripa mot subventionerad import.

GATT:s regler om subventioner är föremål för i översyn den pågående handelsförhandlingen inom ramen för GATT, den s. k. Uruguay-rundan, som ska vara avslutad i december 1990. Förhandlingarna om subventioner syftar till att dels skärpa subventionsdiscipliner för att minska de negativa effekterna på den internationella handeln, dels skärpa reglerna för hur utjämningstullar får införas.

I förhandlingarna diskuteras att i GATT:s möjligheten subventionskod uttryckligen precisera tre kategorier av subventioner: förbjudna, tillåtna men utjämnbara samt tillåtna subventioner. Bl. a. har att föreslagits olika typer av stöd för strukturanpassning och energisparande samt miljöförbättrande åtgärder ska bli tillåtna, dvs. inte kunna medföra att utjämningstullar införs. nordiska länderna står bakom dessa

pe förslag.

Främst Förenta staterna har dock bestämt motsatt sig regler som tillåter denna typ av åtgärder. Härutöver diskuteras bl. a. mer precisa definitioner av subventionsbegreppet.

Det är svårt att bedöma hur förhandlingarna kommer att sluta. Ett slutresultat som stramar upp subventionsär dock mer sannolikt än ett resultat som disciplinen innebär större utrymme för subventionering i framtiden än vad som i dag är fallet.

specialavtal

har, såvitt EL 90 kunnat utreda, Utjämningstullar hittills inte införts i något land mot elpriser som subventionerats via som förhandlats fram specialavtal mellan elintensiva och statliga säljare av el. företag av staters subventionspolitik i GATT Övervakningen tenderar dock att Risken för framtida inskärpas. mot specialavtal kan därför inte uteslutas. gripande

Förenta Staterna har infört utjämningstullar mot föresom el från offentligt ägda leverantörer till tag köpt subventionerade men under andra former än rena priser, Producenter av dels kimrök i Mexiko specialavtal. dels i Thailand (1989) har (1983), stålrörsfattningar drabbats av av detta skäl. I dessa utjämningstullar fall har det varit fråga om elrabatter på 30 resp. 20 % - som av skäl resp. i getts regionalpolitiska att främja export. De uppmätta subventionssyfte har dock varit förhållandevis små, under marginalerna en procent av produkternas resp. försäljningsvärde.

AV avgörande betydelse vid besluten om utjämningstullar i fallen ovan var att subventionerna ej var allmänt som är allmänt tilltillgängliga. Åtgärder t. ex. för prissättning av el som gängliga, system kommer alla till godo på lika villkor, producenter medger normalt inte införande av utjämningstull.

Av ovan följer, sammanfattningsvis, att resonemanget ett mellan en statlig elleverantör och specialavtal

ett visst företag, som innehåller en subvention av elkostnaden, sannolikt kan innebära risk för utjämningstullar enligt GATT-reglerna. Hur stor denna risk är bestäms bl. a. av till vilket land exporten går, hur stor subventionen är, inriktningen på övrig stödpolitik och rådande ekonomiska läge.

7.2 EG, den inre marknaden och elprisutvecklinqen

Den pågående integrationsprocessen inom EG har flera möjliga konsekvenser som utifrån utredningens utgångspunkter och uppdrag är värda att beakta.

Utvecklingen inom EG och det närmande som nu sker mellan EG- och EFTA-länder är betydelsefull för den elintensiva industrins internationella konkurrensvillkor. Särskilt betydelsefullt är hur integrationsprocessen, öppnandet av den inre marknaden, påverkar elprisutvecklingen i dessa länder. Mot bakgrund av en mycket kortfattad historik redovisas i det följande hur den aktuella situationen när det gäller prissättning på el kan komma att påverkas av den inre marknadens tillkomst.

Den europeiska gemenskapen EG har sitt ursprung i koloch stålunionen (CECA), som reglerar och samordnar medlemsländernas aktivitet på dessa områden.

I Romfördraget år 1957, som utgör grunden för den europeiska ekonomiska gemenskapen, förutsägs ingen gemensam energipolitik. Euroatom-avtalet från samma år reglerade dock samarbetet beträffande kärnkraftens utnyttjande. Sjuttiotalets oljekriser ledde till att allmänna men föga förpliktande riktlinjer för EG-ländernas energipolitik formulerades. År 1975 an-

ett direktiv om begränsning i användningen av togs olja och naturgas för elproduktion. överskottssituation och under senare år har på gas- oljemarknaderna emellertid medfört att detta direktiv kommit att ifrågasättas då dess funktion är konkurrensbegränsande. Åtminstone sikt skulle ett undanröjande av på direktivet påverka elpriset neråt.

Efter 1960- och 1970-talens avveckling av tullar inom EG-området, har ambitionsnivån under 1980-talet höjts till att i högre grad än tidigare omfatta även icketariffära handelshinder. Genom avregleringar och harmonisering av konkurrensbetingelser syftar man nu till att tillvarata de effektivitetsvinster som står att vinna ökad rörlighet för varor, tjänster, arbete genom och kapital.

för dessa strävanden är den s. k. enhets- En plattform akten år 1985 som utvidgade ramen för EG:s målsättning och även effektiviserade dess beslutsprocesser.

Dessa mål formulerades bl. a. i den s. k. vitbok som antogs år 1985, vilken angav en detaljerad tidsplan för av återstående handelshinder före 1992 utjämnandet års utgång.

Energiområdet omfattades inte direkt av vitbokens Medlemsländernas energiministrar gav därför program. kommissionen i uppgift att inventera och föreslå erforderliga åtgärder mot betydelsefulla hinder för av en inre marknad på energiområdet. Kommisskapandet sionen redovisade sitt resultat år 1988 och har under år 1989 framlagt förslag till direktiv, vilka avses bli bindande för medlemsländernas lagstiftning.

Enligt kommissionens bedömning fordras främst åtgärder på gas- och elområdena. I det följande begränsas diskussionen till elområdet.

7.2.1 EG-ländernas elförsörjning och elanvändning

Högspänningsnäten i EG:s medlemsländer är redan förbundna med varandra. Ett intressant kuriosum är Östdanmark som är förbundet med Västdanmark, och därigenom med Västtyskland, via Sverige. Vissa av Italiens förbindelser går via EFTA-länderna Schweiz och Österrike. Även Grekland är förbundet till övriga EG-länder via dessa länder och Jugoslavien. Irland har förbindelse endast med Nord-Irland.

Graden av horisontell och vertikal integration i elförsörjningen varierar betydligt mellan länderna. Flertalet EG-länder uppvisar av historiska skäl betydande statligt eller annat samhälleligt inflytande över elsektorn. Inslaget av offentligt ägande har varit i huvudsak dominerande. Helt nyligen har bl. a. den planerade privatiseringsprocessen i Storbritannien emellertid inneburit ett brott i denna trend. De monopol- eller oligopolsituationer som delvis av

naturliga skäl existerar, kontrolleras till en del

genom offentliga regelbundna prissättnings- och/eller leveransprinciper. På det hela taget har den kontroll och insyn som medlemsstaterna kunnat utöva betraktats som tillräcklig för att förhindra ett otillbörligt utnyttjande av transmission- och distributionsföretagens monopolställning.

En schematisk översikt av marknadsstrukturen med avseende pá ägande och koncentrationsgrad återges nedan.

strukturen och ägande hos EG-ländernas elsektorer år 1989

struktur/ Ägande Centraliserad Decentraliserad

Offentligt Irland, Frankrike, Nederländerna Grekland, Italien, Portugal, Storbritannien Blandat - Danmark, Västtyskland, Luxemburg, Spanien, Belgien - - Enskilt

I exempelvis Frankrike, Italien och Spanien domineras av stora och till stor del vertikalt inelsystemet tegrerade nationella företag. I andra länder, t. ex. 4 Västtyskland, Nederländerna och Danmark, förekommer en betydande andel självständiga företag i produktionsoch transmissionsledet. Geografiskt avgränsad distributionsplikt och leveransrätt är ett genomgående drag i EG-ländernas avsättningsled. Utöver dessa regionala eller lokala monopol förekommer en betydande egenproduktion av el hos stora industriföretag, vilka ibland avsätter överskottsproduktion till näten.

De olika EG-länderna uppvisar betydande skillnader sinsemellan när det gäller såväl avsättningens fördelning på sektorer som produktionens fördelning på energislag.

7.2.2 Efterfrågan

Graden av industrialisering och näringsstrukturen utgör de främsta bestämmelsefaktorerna på efterfrågesidan. Den totala elanvändningen varierar från

2 000 kwh per invånare och är i Portugal till nästan det tredubbla i Frankrike och det femdubbla i Luxemburg. För industrin noteras t. ex. 10 Twh/år i Portugal och drygt 100 Twh/år i Frankrike och 160 Twh/år i Västtyskland.

Efterfrágestrukturen är av betydelse för effektbehov och dimensionering av reservkapacitet. Huvuddragen i efterfrågemönstrets säsongsvisa variationer är likartade, medan EG-ländernas dygnsvisa svängningar är mer varierade.

Efterfrägeutvecklingen har i ett längre tidsperspektiv ägt rum i samspel med ett kontinuerligt tillvaratagande av stordriftsfördelar, effektivare produktionsmetoder och realt fallande bränslepriser. Denna utveckling ledde till en produktions- och användningsökning på 8 % per år under 1960-talet. Stordriftsfördelar i produktionen kom under sjuttiotalet att balanseras av nackdelar när det gäller leveranstryggheten. Samtidigt steg bränsle- och oljepriserna och den ekonomiska tillväxten avtog. Elpriserna upphörde att falla; tillväxten avtog i elanvändningen, 3 % per år under 1970talet och 1980-talet. Kapacitetsutbyggnaden fortsatte emellertid, vilket dämpade prisutvecklingen och i slutet av åttiotalet föll elpriserna i flera länder realt som en följd av fallande bränslepriser och viss överkapacitet i elproduktionen. I vilken mån detta skeende återspeglas i förändrade villkor i de s. k. specialavtalen för stora industrikunder kan man inte med säkerhet yttra sig om. Två allmänna tendenser i elmarknadens utveckling inom EG-omrâdet kan dock beläggas, dels att realpriserna fallit, dels att spridningen EG-länderna emellan avtar med tilltagande leveransstorlek.

7.2.3 Produktion

På produktionssidan kan inledningsvis noteras att elproducenternas andel av primärenergianvändningen i flertalet EG-länder uppgår till mellan 30 och 40 %.

I figur 7.1 redovisas hur elproduktionskapaciteten fördelade sig pá olika kraftslag i de viktigaste EG-länderna år 1988. Stora skillnader kan urskiljas mellan produktionsstrukturen för olika länder. I Frankrike och Belgien dominerar kärnkraften, i Nederländerna gas medan andelen kolkraft är hög i Danmark, Västtyskland och Storbritannien.

Figur 7.1 Elproduktionskapaciteten fördelad på energislag i EG-länderna år 1988 (GW)

mmmnmmm gag

SPANEN PORTUGAL. I NEDERLÄNDERNA ITALEN IRLAND GREKLAND_ VÃSTTVSKLAND V//áj FRANKRIKE V///A DANMARK BELGIEN . . , . , . 60 80 100 120 VATTENKRAFT, m1. GW NETTO ÅR 1988

Eli

KÄRNKRAFT KOL

Eill OLJA

E] NATURGAS

Den största diversifieringen mellan olika energislag har Italien och Spanien medan Danmark är nästan fullständigt beroende av importerat kol för sin elproduktion.

7.2.4 Internationell elhandel

Fluktuationer i efterfrågan och kostnadsskillnader ger upphov till elhandel över gränserna. Denna varierar betydligt över árstiderna och mellan olika âr.

I tabell 7.1 nedan redovisas den internationella handeln år 1987. Även om de års- och säsongsvisa variationerna kan vara betydande rör sig i flertalet fall den internationella handeln kring cirka tio procent av resp. lands elanvändning.

Italien är det främsta importlandet och Frankrike det största exportlandet. EFTA-länderna Schweiz och Österrike svarar för en betydande transitering.

I samband med förverkligandet av den inre marknaden har diskussionen kring dess för- och nackdelar vuxit i styrka. Härtill har förutom EG-kommissionens strävanden att effektivisera EG-ländernas elsystem genom en ökad integration även enskilda länders bilaterala avtal bidragit. Några exempel är den nya högspänningskabeln mellan Storbritannien och Frankrike (som ger det statliga franska Electricité de France en betydelsefull försörjningsroll i Storbritannien), västtyska RWE:s export till Luxemburg samt den planerade italienska importen av sovjetisk el.

X 6

T w une. 1 7. 1

nn

.5 m2. oS 2.0 an. S. :n .nu S.. one .2 3a nu» Su 2a

u v a v u u n

toe;

h

?gon

3 5 2 v:

I I I I I

2: I. S. man can

| | §2 22

23+

I I

33 I I | I I I l I I

o: :nu

I | l nä. 2.3

:C SKI

.n:u.

I I | I | I | I I |

I I | ...

.m3 «$2

~33 ma!?

I I | I | I I I

I I | :u a: vow .3

.NC I IT

nga.

:!..x¢o«-oxuo.n._.

I I I I I I I

ma... acc »S

:3 I I I S.. 23 22 ST

H4

I I I I I I I I I

acc

I I I I S2 nun

22?

3.3 S?

I I I I I I I I m

cowcmnan

aa; m5

.4._ou:u

I I I

ä. å: 3?

I I I I I I I I l 3

I u.: can

om: 2.3 ~33

38+

3.

.v:u.—xuuunw

H

m I I I I I I I

can .3 man

I 2: I 33 :än

33+

S..

I I I | I I I I I I

nun-dnqu

can

coon 33

I

.5005:

32 I

So?

.3

I I I | I I I I I I

2.

u: I I :nu

33 Sv?

.3

. I I I I I I I I £3.25

can

I I 33

un.: Su.: :på

:än:

. ä:

I I I l I I 5 I I .canal

aannourdnuuuln

2h acc um. Sa an: mo: S3

2:a

.3

unna

.nouunausn

| I I I I 2 3

acc I an.

I :än 2.3 33 S:

:m: 2:7

.3

ova-nouuonlu

I I I I I I I I I I I I

ca: 33 33

v2?

...can-AZ

S: $3

u

nova:

:logon ...Scan ...Sagan :Såna 125.3 an-3.5 ...annan .§25 32.1

ovaauouaomnu

Stå

~...SoAcu uuonuoouuo:

3 .N .n 3 .m .o C. .a 3

. . _ . . . . . . S: S: .NC .m3 .v3 S: ..

Den internationella elhandeln omfattar även en betydande försäljning från t. ex. Norge och Sverige till Danmark inom ramen för NORDEL - de nordiska ländernas samarbetsorganisation pá elområdet. Hittills har den - med några handeln - av europeiska undantag utgjorts kortsiktiga lastutjämningar mellan ett litet antal företag som har tillgång till det europeiska högspänningsnätet. Framför allt den omfattande utbyggnaden av kärnkraft i Frankrike har vidgat frågan till att omfatta även mer varaktiga leveranser. EG-kommissionen har agerat pådrivande för att den inre marknaden skall fungera även på detta centrala område medan medlemsstaterna ställer sig mer avvaktande.

Preliminära uppgifter för åren 1988-89 visar att handeln fortsätter att öka och i högre grad än tidigare präglas av mer långsiktiga åtaganden.

Den internationella elhandeln inom EG har hittills i huvudsak skett inom ramen för de stora elproducenteras internationella samarbetsorgan. Dessa är:

UCPTE: tolv länder i Mellan- och Sydeuropa UFPTES: Frankrike, Spanien, Portugal SUDEL: Österrike, Italien, Jugoslavien NORDEL: Norden

Den största organisationens, UCPTE, syfte är att genom samarbete - ställa effektreserver till förfogande vid kortsiktiga effektbrister - tillvarata stordriftfördelar genom mer ekonomisk utbyggnad - avtal om fastkraftleveranser främja som möjliggör bättre resursutnyttjande

Trots detta samarbete kännetecknas Europas elförsörjningssystem av en betydande grad av nationell autarki, vilken medför en betydande ineffektivitet sett från en europeisk utgångspunkt. Varje land söker övergripande optimera sitt eget elsystem.

Det mera långtgående nordiska samarbetet inom NORDEL framstår vid en jämförelse som ett eftersträvansvärt men ännu avlägset ideal för EG-länderna.

7.2.5 Den inre marknaden

EG:s politik på energiområdet har tidigare inriktats formulering av gemensamma planer och målsättningar på avseende exempelvis oljeersättning, energieffektiviseoch Strävandena mot en inre ring självförsörjning. marknad har inneburit en betydelsefull omorientering av EG:s energipolitik. Från kvantitativt formulerade mål har EG-kommissionen nu gått mot en politik som i inriktas på att få marknader och resurshushögre grad hállning att fungera effektivt. Centrala inslag i denna politik är att upphäva vissa av de nationella distributions- och produktionsmonopolens konkurrenssnedvridande förutsättningar samt att utjämna skillnader i beskattning, finansiering, subventioner, säkerhetsföreskrifter och miljökrav. Genom att så långt ensartade ekonomiska förutsättningar för möjligt skapa medlemsländernas elproduktion och distribution vill EG åstadkomma en ökad internationell handel och en för hela Gemenskapen kostnadseffektiv elförsörjning. Olika förutsättningar på efterfráge- och utbudsidorna länderna emellan ger upphov till prisskillnader och en för handelsutbyte och därigenom lägre kostpotential nader.

Detta illustreras av följande uppställning som visar till - icke elpriser elintensiv industri i EGländerna år 1988 (öre/kWh). Priserna avser representativa leveranskontrakt med en abonnerad effekt på 2,5 MW och en årlig utnyttjningstid på 3 500 timmar (årsförbrukning 8 750 MWh).

5.) Kostnadsskillnaderna - vilka uppgår till 150 % i förhållande till genomsnittet - härrör till betydande del från olika avgiftsystem. För Sverige uppgick kostnaden enligt Vattenfall till 25 öre för närmast jämförbara kundkategori.

Vidare förekommer betydande skillnader i produktionskostnader och priser t. ex. för bränsle:

Kolkostnad (US-dollargton) Västtyskland Frankrike UK Italien Spanien Nederl. 123 42 84 50 40 55

Skälen till att dessa skillnader i pris och kostnader består är bl. a. de restriktioner som nationellt läggs på elsektorn:

* Politiskt reglerade priser och prisdiskriminering

* Olika miljökrav

* Bundenhet till vissa energislag främst inhemsk kolproduktion av * Begränsningar av utnyttjande eller omläggning kärnkraft

Särskilt de krav som föreligger främst i Västtyskland men även i andra länder, exempelvis Spanien och när det användningen av in- Storbritannien, gäller till kostnader utgör en hemskt ángkol producerat höga svår stötesten för EG:s strävanden.

Hänsyn till sysselsättningen och försörjningstryggheten motiverar uppfattning att elenligt västtysk sektorn den s. k. Kohlepfennig subventionerar genom den inhemska kolindustrin som svarar för omkring hälften av till denna sektor. primärenergileveranserna Subventionens och framtid är dock omstridd omfattning och har ifrágasatts av bl. a. EG-kommissionen.

Även i och Storbritannien subventioneras Spanien av inhemskt kol genom övervältring av användningen höga produktionskostnader på elpriserna.

I samband med Storbritanniens privatisering av elsektorn har även om att subfrågan uppkommit ventionera den brittiska kärnkraften. Det har visat att kärnkraftsverken måste förbli i statlig ägo då sig intresse saknas för att överta därmed förprivat knippade kostnader och risker.

EG-kommissionen har tagit initiativ till en gradvis av de Jahrhundertvertrag och avveckling västtyska delvis en viss från tysk sida. En uppnått anpassning av eventuella åtgärder mot det spanska granskning förutses nu komma att ske. subventionssystemet

EG-kommissionen har i sin analys av betydelsen av en inre marknad på elområdet sökt beräkna de ekonomiska vinster som skulle kunna uppnås genom en ökad integration och avskaffandet av olika nationella restriktioner för produktionsteknik, m. m. bränsleanvändning

Dessa beräkningar pekar på att EG-länderna sammantaget skulle kunna reducera kostnaderna för sin elanvändning med £ 3,5 miljarder per år vid sekelskiftet eller att genomsnittskostnaderna för elgenerering skulle bli ca 16 % mindre vid en med fullständig integration jämfört ett bevarande av dagens struktur, konkurrens- och kostnadsförutsättningar. Beräkningarna bygger naturligtvis på långtgående förenklingar och får blott ses som grova och osäkra uttryck för de fördelar en fullständig integration och optimering av EG:s elsystem i teorin skulle innebära. Det bör noteras att de beräknade vinsterna avser total och optimering samkörning.

I sitt arbete med att söka realisera en inre marknad och därmed uppnå något av dessa beräknade vinster har EG-kommissionen valt en utpräglat ekonomisk ansats även om en utbyggnad av transmissionsnätet också nämnts som en viktig för den inre elförutsättning marknaden.

subventioner av bränslen - t. ex. kol - eller investe- - t. ex. ringar kärnkraft från staten bör undanröjas.

Prissättningsprinciper och kostnadsberäkning bör liksom avgifter, skatter m. m. harmoniseras.

För att säkra och stimulera till en fri likabehandling konkurrens när det gäller elhandel med oberoende producenter och avnämare bör de vertikalt elintegrerade företagen bli skyldiga att tillhandahålla överförings-

utan för transitering av kapacitet prisdiskriminering el från till andra distributörer eller stora producent slutanvändare inom exempelvis elintensiv industri.

s. k. common - Särskilt det senare målet, carriage dvs. tillgång till näten för tredje part -, har blivit föremål för omfattande kritik från elföretagen som pekar på en rad tekniska svårigheter och speciellt frågan om leveranssäkerhet i en mer utbredd elhandel.

EG har bl. a. mot bakgrund av denna kritik valt att söka realisera de långsiktiga målsättningarna gradvis.

År 1989 framlade kommissionen direktivförslag rörande s. k. pristransparens, transitering av el och informationsplikt beträffande investeringar.

1. Pristransparens

Det föreslås att beräknade genomsnittspriser även för större förbrukare av el (och gas) skall insamlas och publiceras. syftet är att undanröja omotiverad prisdiskriminering och genom att stärka avnämarnas förhandlingsposition förbättra marknadens funktion. De största kontrakten skulle dock det föreliggande förslaget undantas. Förenligt slaget innebär att den övre gränsen för publicerade uppgifter höjs från 25 MW till 75 MW.

2. Investeringsdirektivet

För att söka åstadkomma en förbättrad koordination av kapacitetsutbyggnaden inom EG och därigenom lägre behov av reservkapacitet och lägre produktionskostnader föreslås informationsplikt utan tvingande regler. Förslaget förutsätter att kommissionen sig över investeringsplanerna och yttrar

kan ses som ett försök att genom s. k. indikativ planering pá längre sikt åstadkomma en för hela Gemenskapen optimal produktionsstruktur.

3. Transitdirektivet

Förslaget innbär att de företag som äger delar av det europeiska högspänningsnätet skall ha rätt och skyldighet att transitera el under vissa villkor. Rätten begränsas till internationell handel kraftproducenter och transmissionsföretag och omfattar således varken distributörer eller stora slutanvändare. Därmed kan förslaget uppfattas som ett försiktigt första steg mot common carriage.

Kommissionens direktivförslag har behandlats i EG:s ministerråd. Förslaget om pristransparens mötte minst motstånd och kan komma att genomföras inom de närmaste åren.

Investeringsdirektivet mötte ett betydande motstånd. Direktivet för transiteringsrättigheter mötte endast begränsat gensvar. Särskilt Västtysklands motstånd mot mer omfattande transithandel med el är markerat, vilket får ses mot bakgrund av den västtyska kolbrytsituation. Kraftindustrin - hitningens argumenterar tills - för att olika för bl. a. framgångsrikt regler investeringar, beskattning och upphandling skulle försätta dem i en mycket kringskuren situation utan möjlighet att klara konkurrens från andra utländska företag. Flera länder motsätter sig att förslaget uppfattas som ett första steg mot common carriage. Transitförslaget synes även ha stimulerat en ökning av de frivilliga samarbetssträvandena mellan de berörda företagen.

En utbredd bedömning är dock att svårigheterna är betydande att i en nära framtid förverkliga de kostnadssänkningar som en fullständigt fri elhandel inom EG teoretiskt skulle innebära.

Kort sammanfattat kan man säga att Storbritannien och Frankrike varit de länder som i EG starkast förespråkat common carriage-principen. Storbritannien, som avmonopoliserar sin elproduktionsindustri har sett detta som en betydelsefull princip. Frankrike har sett hur dess effektiva, kärnkraftbaserade elproduktion skulle kunna ge goda exportmöjligheter till exempelvis Västtyskland, Spanien och Portugal om dessa marknader öppnades genom common carriage. De två senare länderna, som ser samma sak från motsatt häll, motsätter sig naturligtvis att få sina äldre, mindre rationella kraftverk utkonkurrerade av utländska producenter. Den tyska elverksföreningen har med eftertryck avvisat common carriage-principen, som man menar skulle sätta leveranstryggheten för kunderna i fara. Den elintensiva industrin och dess organisationer har däremot i de flesta fall ställt sig bakom en princip som de hoppas skall ge lägre elpriser. I början av år 1990 synes Frankrike dock ha kommit att inta en mer avvaktande eller t. o. m. avvisande hållning gentemot common carriage.

Även i länder vilka i huvudsak ansluter sig till principen om ökad transitering är motståndet till en långtgående liberalisering bland statliga myndigheter och företag markerat. Detta gäller t. ex. franska EdF, även om det nu föreliggande direktivförslaget är direkt anpassat till det franska intresset visavi Spanien och Portugal, men även Italien och Nederländerna. Att Spanien nu accepterat transitering av fransk el till Portugal kan ha bidragit till Frankrikes förändrade hållning.

Frankrike motsätter sig vidare en ökad offentlighet beträffande kostnader och finansiella transaktioner mellan staten och elproducenterna dvs., i detta fall EdF. En sådan öppenhet betraktas allmänt som en förutsättning för realiserandet av en fri och effektiv elhandel inom EG.

Flera länder pekar pâ hur transitering utanför den krets som redan samarbetar inom befintliga organisationer kan förorsaka merkostnader på grund av försämrad nättillgänglighet och leveranssäkerhet, vilket försvårar nationell samkörning och samtidigt ställer krav pá ökad reservkapacitet.

7.2.6 Det längre perspektivet

Framtida användning

Elefterfrågan ökade inom EG år 1989 med 3,2 % och väntas år 1990 enligt aktuella prognoser öka ytterligare 4,5 %.

På längre sikt väntas ökningstakten bli lägre, drygt 2 % per år under de kommande tjugo åren, men under 1990-talet förutses (i EG:s studie Energy 2010) en ökning med ca 3 % per år med en nästan konstant andel för industrin, från 36 % år 1987 till 35 % år 2010.

Framtida produktionskapacitet

För att tillgodose den efterfrågeökning som 2010studien anger måste produktionen öka med ytterligare 1 000 TWh från 1987 års produktion på 1 650 TWh. I det kortare tidsperspektivet antas denna produktionsökning i huvudsak komma till stånd genom ökat kapacitetsutnyttjande. Flertalet EG-länder har för närvarande en

Källa: Energy 2010

Produktionen kommer även i det längre tidsperspektivet att domineras av kol- och kärnkraft, vilka sammantaget antas stå för ca 85 % av kapaciteten år 2010, varav kolkondens nära 60 %.

Åtminstone under nittiotalet kan den marginella produktionsökningen huvudsakligen komma att baseras på kolkondensanläggningar, vilka har att uppfylla allt strängare utsläppsrestriktioner. Gaskraften, vars relativa betydelse kommer att öka kraftigt, kommer sannolikt att prissättas i paritet med kolbaserad elproduktion.

Även nytillkommen kärnkraft kan, där den är aktuell, väntas komma att bli dyrare än befintlig genom höjda säkerhetskrav och öppet redovisad finansiering på marknadsmässiga villkor.

För att en effektiv common carriage skall komma att förverkligas med tillgång till transitering för stora användare, fristående producenter och distributionsfordras dels att frågan om reservkapacitet kan företag lösas, dels att de nationella och regionala vertikalt integrerade företagen delas upp i fristående transmissions-, produktions- och i förekommande fall distribu-

tionsled. Särskilt fordras att den tyska kolindustrins ställning får en politisk godtagbar lösning. Även om vissa framsteg har antytts i tysk-franska förhandlingar synes dock en allmän bedömning vara att ett utvecklat common carriage-system knappast kan förverkligas före sekelskiftet.

Dess verkningar på elhandeln skulle då enligt vissa bedömningar komma att bli begränsade.

Transitpotentialen härrör ju till stor del från skillnader i rörliga kostnader, vilka kan skilja sig åt mellan olika länder på grund av exempelvis olikheter i kapacitetsutnyttjandet.

Lángsiktiga transitavtal bygger snarare på skillnader i totala kostnader, vilka särskilt om den inre marknaden förverkligas, kommer att utjämnas.

Vidare talar leveranssäkerhetsskäl och försörjningstrygghet för att potentiella importländer undviker att i alltför hög grad bli beroende av t. ex. fransk kärnkraft. Ett sådant ensidigt beroende skulle öka behovet av reservkapacitet och därmed kostnaderna.

7.2.7 slutsatser

Priserna på el för elintensiv industri i för Sverige viktiga konkurrentländer bestäms av en rad olika faktorer

prissättningsprinciper bränslepriser: i synnerhet kolpriser - och specialavtal statliga subventioner

Den aktuella integrationen inom EG och den s. k. inre marknaden omfattar även elsektorn där utbytet av el

över gränserna har en begränsad men kortsiktigt viktig funktion. EG-kommissionen strävar efter att utvidga handeln och bereda utrymme för fler aktörer på marknaproduktions- och transden, varigenom genomsnittliga missionskostnader skulle kunna minska och ge utrymme för en elprisnivå. Dessa strävanden möter tilllägre motstånd från sida varför de tagande elproducenternas ekonomiska vinster som integrationen medför sannolikt blir mindre än beräknat och förverkligas först längre fram i tiden.

EG-kommissionen är i sitt arbete med att genomföra den inre marknaden även inriktad på att medlemsländerna skall avveckla statliga subventioner där dessa hämmar eller förhindrar rimliga konkurrensförhållanden. Det gäller dels de förmånliga villkor som elintensiv industri erhåller i vissa länder, dels de subventioner inhemskt - till som användningen av ångkol producerat världsmarknaden - innebär i kostnader högt över framför allt Västtyskland och Spanien.

De senare åtgärderna kan i sig väntas innebära en kostnadsminskning för elproduktionen i dessa begränsad länder. Ökad efterfrågan på importkol jämte tidigare oförutsedda produktionsminskningar och kostnadshöjningar i öststaterna (främst Sovjetunionen och Polen) kan komma att reducera denna kostnadssänkande effekt.

För den elintensiva industrin i EG-länderna strävar EG-kommissionen att undanröja den särbehandling som inte har sin grund i reella kostnadsskillnader. De som förekommer inom EG-länderna kommer specialavtal vad inhämtat att gradvis avvecklas enligt utredningen eller åtminstone inte förnyas. Huruvida den relativa kostnadsökningen, som utländska konkurrenter härigenom utsätts för i absoluta termer överstiger vad som kan

bli aktuellt i Sverige går att om knappast yttra sig med någon högre grad av säkerhet.

7.3 Internationella elpriser

7.3.1 Aktuella priser och specialavtal

I syfte att skapa en överblick av den svenska elintensiva industrins konkurrenssituation har utredningen studerat elpriserna i ett antal viktiga konkurrentländer. Resulatet sammanfattas i detta avsnitt, och redovisas i sin helhet i bilaga 5. Figur 7.2 är en sammanställning av officiella eltariffer som gällde den l januari 1989 för industrileveranser i de aktuella konkurrentländerna (utom Förenta staterna). Alla avgiftselement är inkluderade, även de fasta och effektberoende. I jämförelse med Sverige är beskatt- ningen av el i flertalet här aktuella länder mycket låg eller obefintlig.

Det lägsta priserna som redovisas Quebec i gäller Kanada, vilket torde vara den kanadensiska där provins elpriserna ligger lägst, samt Ardal i Norge. I Finland och Sverige är priserna 15-30 % högre, i de övriga länderna 180-275 % högre.

Det bör observeras att ofta är stor prisspridningen mellan olika områden och inom samma land. kraftföretag Prisskillnaderna kan bl. a. hänföras till lokala produktionsöverskott i kombination med ett otillräckligt överföringsnät.

I Förenta staterna skiljer sig elpriserna mycket mellan olika delstater. torde el- Genomsnittligen priserna i Förenta staterna ligga något över den

västeuropeiska medelnivån, men med stora variationer mellan olika delstater. Den relativt höga prisnivån har till en växande elimport från Kanada. givit upphov Figur 7.2 officiella elpriser den 1 januari 1989 (25 MW, 175 GWh).

Ore/kWh so - 45-

40:

35-1 30-

25-:

20-

15-.

10-

Väst- Fin- Frank- Norge Stor- Sverige Kanada tysk- land rike britanland men

Källa: UNIPEDE Economics and Tariffs study committee.

7.3.2 Elkostnader för storanvändare

Storförbrukare, som flertalet elintensiva företag, betalar priser som ligger något under det genomgående som redovisas i tabellerna i lägsta industripris 5. Utredningen har däremot inte kunnat påvisa bilaga att stora elkonsumenter regelmässigt erhåller priser som kraftigt underskrider de officiellt redovisade. Det finns dock exempel på elintensiv industri i andra länder som har speciella villkor för sina kraft-

leveranser, vilket gör att elkostnaderna blir betydligt lägre än vad de officiella tarifferna indikerar.

För storkunder är avtalet med elleverantören vanligen betydligt mer detaljerat än för småkunder. För den förra kategorin innehåller sådana kontrakt, utöver uppgifter om leveransstorlek, som regel detaljerade villkor för hur elförbrukningen tidsmässigt skall vara fördelad över år och dygn. Vidare innefattas ofta elkundens uppskattade framtida elbehov samt härmed sammanhängande optioner till framtida förändringar i elabonnemanget. Olika leveransvillkor för kunder inom samma leveransomráde kan resultera i vitt skilda genomsnittspriser per levererad kWh.

Kunder med hög abonnerad effekt i kombination med lång utnyttjningstid har vanligen lägre genomsnittspriser än andra.

Elpriset är också beroende av bl.a. leveransspänningen och kundens geografiska belägenhet i förhållande till produktionen. Andra viktiga faktorer är leveranssäkerheten och kundens möjligheter att fritt variera sina förbrukning över tiden. En industrikund kan också, mot viss rabatt, medge avkoppling eller själv minska sin förbrukning vid tillfällen då det är dyrt för leverantören att upprätthålla leveransen.

Dessutom förekommer avtal av en helt annan art, vilka ibland kan ge kunden mer fördelaktiga villkor. I vissa fall har en del av kostnaderna för elleveranserna betalats som ett engángsbelopp, t.ex. när kraftföretaget förvärvat en elproduktionsanläggning av kunden och i samband därmed gjort vissa förpliktelser angående den framtida elprissättningen. Samma förfarande kan tillämpas även i andra fall då kunden köpt in sig i en kraftproduktionsanläggning. Det finns

också att kraftföretaget tar ut ett lågt exempel på mot att det i får del i kundens vinst. elpris, gengäld Detta förfarande förekommer i aluminiumindustrins elkontrakt.

de mycket som En vanlig orsak till låga elpriser, noteras i flera länder, är förekomsten av mycket leveransavtal. Under 1950- och 1960-talet långsiktiga en kraftig utbyggnad av industriländernas pågick Genom att speciellt gynna elintensiv elproduktion. industri i långsiktiga leveransavtal, erhölls en baslastefterfrágan, vilket gjorde det möjbetydande för att nå skalfördelar som ligt kraftproducenterna annars inte hade varit att utnyttja. En bimöjliga faktor i var sannolikt också att dragande sammanhanget den elintensiva industrins produkter (metaller, ansågs vitala för den ekonomiska kemikalier, papper) utvecklingen.

Detta mönster kan ha varit giltigt fram till den sägas första oljekrisen 1973/74. I och med att energi plötsblev en bristvara förändrades inställningen, och ligt accentuerades vid den andra oljekrisen i

yförändringen

slutet av 1970-talet. Förnyade kontrakt och kontrakt om utökade leveranser prissattes närmare normala villkor. Kontrakten fick också kortare löptider och mer

verkningsfulla, marknadsmässiga priseskaleringsklausuler.

Fortfarande finns dock kontrakt som slöts under sextiotalet eller början med för kunden sjuttiotalets villkor och med 20-25 års återmycket fördelaktiga stående löptid.

I vissa fall söker man främja nyetablering av industri att erbjuda elleveranser till mycket fördelakgenom villkor. Åtgärder av detta slag kan, som framgått tiga

av avsnitt 7.1, strida mot det handelspolitiska regelsystemet. Gynnsamma villkor förekommer bl. a. i Norge, där staten föreskriver hur mot vissa prissättningen kundkategorier skall ske, samt i Frankrike och Kanada där kraftföretagen ger tidsbegränsat stöd till nyetablerade storkunder.

Mot bakgrund av vad som ovan sagts framstår tydligt problemen med att jämföra de kostnadsuppgifter gällande industrins elanvändning som är offentligt tillgängliga.

I det följande redovisade prisuppgifter, som utredningen erhållit från Vattenfall, får alltså ses mot bakgrund av de förbehåll som nyss nämnts. Uppgifterna belyser aluminium- och ferrolegeringsindustrin och är baserade på förhållanden år 1986.

För varje land avser de lägsta kostnaderna

industrier

med stor andel egen kraftproduktion och de högsta industrier utan egen sådan produktion. Industrin i Sverige redovisas på samma sätt.

Uppskattad kraftkostnad: Land öre/kwh

Sverige Förenta staterna Kanada Australien

w\Ju14w|-aoowmuuoo

Västtyskland Frankrike Storbritannien Norge Island Brasilien Venezuela

Massa- och pappersindustrin, järn- och stálindustrin samt gruvindustrin i de undersökta länderna har ofta inte samma förmånliga specialavtal med elproducenterna som ferrolegeringsverk och elicke-järnmetallverk, intensiva kemiska basindustrier. De förras elpriser ligger i stället ofta i närheten av de officiella elpriserna för stora elanvändare.

7.3.3 Elpriser under nittiotalet

Elprisutvecklingen i de länder som utredningen studerat är i många fall svår att förutspå på kort occh medellång sikt.

Olika ger också upphov till och prissättningsprinciper för vissa prisskillnader mellan länderna, likutrymme som graden av beskattning i resp. land. I bilaga 5 redovisas för varje land vilken prissättningsprincip som där i allmänhet tillämpas. Man kan dock notera att trots dessa skiljaktigheter mellan länderna svarar skillnaderna mellan elprisnivåerna i de olika länderna mot kostnadsskillnader för nyinvesteringar i ungefär produktion och distribution. Det kan tolkas så att prissättningen i sista hand bestäms av företagsekonomiska krav.

I de flesta fall kan faktorer identifieras som páverkar kostnads- och prisutvecklingen i olika riktning. Nedan ges en kort sammanfattning för vardera av de aktuella länderna av sådana páverkansfaktorer. I det avsnittet diskuteras elprisutvecklingen i följande ett mer övergripande och långsiktigt perspektiv.

I Finland genomförs för närvarande inte något större kraftutbyggnadsprojekt. Mindre anläggningar byggs för torvkondens, naturgas och torvmottryck (fjärrvärme), oljekondens. En relativt kraftig användningsökning

under nittiotalet kan väntas bli tillgodosedd med utbyggnad av kondenskraft och elimport. Ökade investeringskostnader för ny produktionskapacitet pá grund av skärpta miljökrav gör att realpriset på el kommer att stiga, dock förväntas inga kraftiga ökningar.

De norska elpriserna har från sin mycket låga nivå ökat betydligt under åttiotalet. Samtidigt har den norska regeringen medvetet agerat för att hålla tillbaka prisökningarna för den elintensiva industrin, och sökt utnyttja landets goda vattenkraftstillgångar som ett industripolitiskt medel. Detta gäller särskilt under de senaste åren då den dämpade industriella aktiviteten minskat elförbrukningens tillväxt.

För närvarande föreligger ett potentiellt utbudsöverskott av kraft i Norge som förväntas bestå till nittiotalets mitt. I Norge är förutsättningarna mycket goda jämfört med flertalet andra länder för ett fortsatt lågt elpris för elintensiv industri, även när nu gällande extremt fördelaktiga kontrakt löpt ut.

En stor andel av Frankrikes elkraft produceras med hög fast och låg rörlig kostnad, och man har en omfattande överkapacitet i produktionssystemet. Det omfattande utbyggnadsprogrammet fortlöper åtminstone till mitten av nittiotalet. Exporten av elkraft har också, till följd av lägre inhemsk efterfrågan än förväntat, ökat snabbt.

Under senare hälften av nittiotalet väntas elmarknaden bli balanserad. Samtidigt inleds avställningen av de första kärnkraftsverken, vilket kan komma att påverka de franska elproduktionskostnaderna. Efter realt svagt sjunkande priset under åttiotalet och nittiotalets första hälft väntas priserna då åter börja stiga.

Nuvarande för den elintensiva industrin i elpriser anses vara orealistiskt låga. Det är en Västtyskland av bedömningar vid upprättandet av följd felaktiga kontrakt i början av 1970-talet. Den allmänna prisnivån el är i mycket hög i Västtyskland. För på övrigt den elintensiva industrin måste kraftiga reala höjförväntas då de långa kontrakten med låga ningar löper ut under de närmaste åren. priser

Även om efterfrågan förväntas öka mycket sakta måste en viss ske. Den antas, främst på grund av utbyggnad de i kärnkraftsfrågan, komma politiska motsättningarna att ske med kondenskraft. Ökade miljökrav bidrar till reala En påverkan på elytterligare prishöjningar. i motsatt skulle uppkomma om det priserna riktning kraftiga stödet till inhemsk kolproduktion upphör, varvid kol kan användas i kraftbilligare importerat och utbyggnaden ske med gaskraft. Om och produktionen när subventionsprogrammet avskaffas är dock osäkert.

Till osäkerheterna måste också läggas landets framtida relationer till Östtyskland, vars elförsörjning är

bristfällig.

I Storbritannien bidrar ett flertal faktorer till osäkerheten om i den närmaste elprisutvecklingen framtiden. Bland dessa faktorer finns den pågående av Det är svårt att privatiseringen kraftproduktionen. förutse hur den kommer att påverka elpriserna för olika av kunder. De långsiktiga elprisavtal med typer som innehåller efter brittiska förmetallindustrin, hållanden mycket låga priser, väntas bli kraftigt En har i början av år 1990 aktuahöjda. prisreglering liserats. som hittills varit Prissättningsprinciperna, mycket komplicerade, har vållat problem.

Den omvärdering av kostnaderna för kärnkraft som skett till följd av privatiseringen medför att tidigare utbyggnadsplaner mäste revideras. Vad gäller kondenskraftproduktionen, i huvudsak med kol, krävs stora investeringar i reningsutrustning för att Storbritannien skall kunna nå de mål som satts upp inom EG.

I Kanada finns goda möjligheter till omfattande utbyggnader av vattenkraft i vissa provinser. En allmän uppfattning är att elpriserna fram till är 1995 kommer att realt sjunka något för att sedan åter sakta öka. Ny vattenkraft måste byggas ut och en växande export till Förenta staterna ökar konkurrensen om elkraften.

För Förenta staterna som helhet gäller att behovet av ny elproduktionskapacitet bedöms vara litet. Det är, tillsammans med möjligheten till ökad import från Kanada, orsaken till att man i Förenta staterna allmänt anser att elpriserna för den elintensiva industrin kommer att kunna förbli ungefär realt oförändrade fram till 1990-talets mitt.

De insatser mot luftföroreningar som kommer planeras sannolikt att under nittiotalet öka kostnaderna inom den amerikanska elproduktionen, särskilt i de delstater där kol är det dominerande bränslet. Prisökningar på 15-20 % har förutspâtts. I de mest industrialiserade delstaterna väntas på grund av elproduktionens decentraliserade struktur ökningarna bli kraftigast.

7.3.4 Elprisutvecklingen sikt på längre

Den internationella elhandeln är ännu utvecklad. föga I Europa har dock de tidigare kortvariga belastningsutjämnande transiteringarna i växande omfattning

kommit att kompletteras med mer långsiktiga leveransavtal. Det är emellertid ännu alltför tidigt att tala om ett enhetligt europeiskt elpris.

EG strävar efter harmonisering av skatter och avgifter och avskaffande av statliga subventioner till elvilket leder till en begränsad utjämning av sektorn, och eventuellt också till mer produktionskostnader likartade prissättningsprincciper.

På utbudssidan kan noteras att i det något längre perspektivet, när nu installerade kapacitetsöverskott tagits i anspråk i de länder där sådant existerar, kommer nya produktionsanläggningar att behöva byggas och ersättning av gamla anläggningar att ske. De som då kan komma i fråga är främst vattenkraftslag kärnkraft samt kol- och gaskraft. För kontinenkraft, tala Europa torde främst de senare komma ifråga eftersom den billigare vattenkraften i huvudsak är utnyttjad.

Ländervisa av produktionskostnader är dock jämförelser av flera skäl svåra att genomföra särskilt gäller detta kanske kapitalkostnaderna. I en nyligen publicerad baserad på faktiska projekt redovisar jämförelse IEA/NEA följande beräknade kostnadsförhâllanden bränslepriserna förutsätts vara lika). (varvid

vid 5 % diskonteringsränta visar fyra länder en kostnadsfördel för kärnkraft, fyra länder en ungefärlig likhet och ett land en fördel för kolkondens. Flera betydelsefulla länder tillämpar en högre diskontevarför även kalkyler genomfördes med 10 % ringsränta diskonteringsränta. Kolkraft blir då det billigaste alternativet i flertalet länder. IEA-studien anger även att gaskraft inte är konkurrenskraftig, men att gaskombiverk blir ett alternativ vid lägre antagna

gaspriser. Såväl drifts-, kapital- som bränslekostnader varierar naturligtvis beroende på lokala förhällanden.

En slutsats som torde kunna dras är att politiska förhållanden i hög grad kommer att vara avgörande vid valet av tillkommande produktionskapacitet, snarare än de rent ekonomiska. Vid en jämförelse med svenska förhållanden torde vidare kunna konstateras att de genomsnittliga elproduktionskostnaderna i andra länder i högre grad kommer att påverkas uppåt av ökade krav på säkerhet och utsläppsreduktioner i de fall kol och/eller kärnkraft är de dominerande produktionsmetoderna.

När det gäller fossilbränslebaserad elproduktion kan noteras att en dominerande uppfattning synes vara att de internationella kolpriserna fram till mitten av nittiotalet kommer att öka med kanske 10-15 % från dagens nivå, vilket skulle kunna betyda en ungefär hälften så stor ökning av den totala produktionskostnaden för el. Prissättningen på naturgas för elproduktion väntas i huvudsak komma att indexeras till kolprisutvecklingen (ett möjligt undantag är eventuellt inhemskt norsk gasanvändning för gaskraftproduktion).

I de fall elproduktion från vatten- eller naturgasbaserade anläggningar saknar alternativa avsättningsmöjligheter på grund av avsaknad av lokala marknader eller begränsade elller obefintliga överföringsmöjligheter kan elintensiv industri erhålla kraft till mycket låga kostnader. Detta kan dock på längre sikt endast bli fallet vid lokalisering utanför Europa och Nordamerika, i t. ex. Sydamerika eller Mellanöstern. Länder som Norge, Island och Kanada har dock möjlighet att erbjuda sådana villkor under en begränsad tid.

Befarade effekter på klimatet, den s.k. växthuseffekten, kan begränsa användningen av fossila bränslen och då särskilt kol. De metoder som nu diskuteras för att omhänderta koldioxidutsläpp kan komma att höja elproduktionskostnaderna med 50 %, men blir sannolikt aktuella först i ett mycket långt perspektiv.

I sammanhanget kan dock noteras att medan industrins elanvändning i flertalet här aktuella länder är jämförelsevis lågt eller ej alls beskattad, har dock frågan om koldioxidavgifter under senare tid aktualiserats i några fall.

Den aktuella utvecklingen i Östeuropa ger upphov till

många frågor; kapacitets- och säkerhetsproblem kan påverka såväl priser som tillgången på kärnkraftsbaserad el i det korta perspektivet. På längre sikt är utvecklingen mer svårbedömd.

7.4. Sammanfattning

sammanfattningsvis kan konstateras att de elpriser som elintensiv industri i för Sverige viktiga konkurrentländer betalar är betingade av flera olika svårbedömda faktorer. Flera av dessa är av politisk natur. E1skatterna är i flertalet fall för här aktuella kundobetydliga eller obefintliga. Frågan om en kategorier motiverad - t. ex. koldioxidav miljöskäl beskattning - kan dock aktualiseras i vissa fall. Till avgifter och svårbedömda faktorer hör även förverkpolitiska av den inre marknaden och de strävanden och ligandet hinder som motverkar de intentioner som EG-kommissionen har. Det dels avvecklingen av öppna eller gäller dolda subventioner av kraftproduktionen eller den elintensiva industrin i sig, dels de integrations-

vinster som s. k. common carriage har beräknats ge upphov till.

Utredningen gör bedömningen att dessa kostnadsreduktioner blir mindre och kan komma att uppnås senare än vad EG-kommissionen ursprungligen avsett.

EG:s politik när det gäller avvecklingen av subventioner kan däremot möjligen få effekter i ett något kortare tidsperspektiv.

Såväl EFTA:s som EG:s regler om statsstöd har undergått en skärpning under senare år. Denna restriktiva hållning mot subventioner väntas komma att skärpas ytterligare i framtiden. Även inom GATT tenderar övervakningen av statlig subventionspolitik att skärpas.

Pâ längre sikt väntas elproduktionskostnaderna för nya anläggningar i flertalet industrialiserade konkurrentländer ungefär motsvara varandra. Till denna utveckling bidrar bl. a. en förväntad internationell utjämning av allt mer restriktiva regler när det gäller elproduktionens säkerhet och miljöpåverkan. De förhållandevis små kostnadsskillnaderna mellan fossiloch kärnkraft gör att valet mellan olika utbyggnadsalternativ blir i hög grad politisk betingat. En avvägning får då ske mellan fördelar och befarade risker förknippade med olika elproduktionsmetoder.

De för industrin om viktiga frågorna prissättningsprinciper och är utomlands - liksom prisdiskriminering i - en där Sverige fråga politiska överväganden spelar stor roll. Man torde dock kunna konstatera att i takt med att ökar produktionskostnaderna exempelvis på grund av - minskar för stigande bränslepriser utrymmet prisdiskriminering. Särskilt gäller detta i länder som

redan i stora prisskillnader för olika dag uppvisar kundkategorier.

har vidare funnit att många av de förmån- Utredningen som utländsk industri av olika liga specialavtal, historiskt betingade skäl nu har, under det närmaste decenniet kommer att löpa ut.

För flertalet länder talar således mycket för att för el och även den elintensiva produktionskostnaderna industrins kostnader kommer att stiga under senare delen av 1990-talet. Viktiga undantag är länder med förutsättningar såsom Kanada och gynnsamma naturliga Norge.

samtidigt kan noteras att Sverige och våra traditionella konkurrentländer i växande grad kan komma att utsättas för konkurrens från ny industri, vars elbaseras billiga men hittills till stor produktion på del energiresurser i t. ex. Mellanöstern outnyttjade och Sydamerika.

I det kortare dvs. innan den svenska perspektivet, kärnkraftsavvecklingen inleds vid 1990-talets mitt, väntas flera viktiga konkurrentländer ha överkapacitet när det elproduktion, varför endast begränsade gäller är att vänta. Mer betydelsefull men kostnadsökningar också svárbedömd är i detta perspektiv utvecklingen när det gäller pris- och subventionspolitik.

e ALLMÄNNA UTGÅNGSPUNKTER FÖR UTREDNINGENS ÖVERVÄGANDEN

8.1 Bakgrund

8.1.1 Inledning

I mars 1980 ägde den fjärde folkomröstningen i Sverige rum. De röstberättigade hade då att ta ställning till frågan om kärnkraftens plats i det framtida svenska energisystemet. Ingen av de tre linjer som deltog förespråkade en ytterligare utbyggnad av kärnkraft utöver de tolv aggregat som vid denna tidpunkt hade beslutats. Två av linjerna satte upp en tidsgräns inom vilken kärnkraften skulle vara helt avvecklad. Flest röster samlade Linje 2 med 39,1 % av rösternal. Enligt denna linje skulle avvecklingen ske i den takt som bedömdes vara möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av och sysselsättning välfärd. I ett förslag till avveckling redovisade rikskommittén för Linje 2 att de tolv aggregaten skulle få användas under längst sin tekniska livslängd, vilken bedömdes vara ca 25 år. De sista kärnkraftsreaktorerna skulle därmed tas ur bruk under perioden 2000-2010.

I_Ãven Linje 1 hade samma inriktning som Linje 2 beträffande avvecklingstakten men hade ej preciserat någon bortre gräns; denna linje samlade 18,8 % av rösterna. Linje 3, som fick 38,7 %, innebar avveckling inom högst tio år av de sex reaktorer som fanns i drift. Andelen blankröster var 3,3 %.

Under riksdagsbehandlingen samma år beslöts, på grundval av en motion från Olof Palme m. fl., att den sista reaktorn i vårt land skall stängas senast år 2010.

Enligt ett riksdagsbeslut år 1988 skall kärnkraftsavvecklingen inledas genom att en första reaktor tas ur drift år 1995 och en andra är 1996. I samband med detta beslut begärde riksdagen en redovisning av de åtgärder som måste vidtas för att den tidigarelagda av de två reaktorerna inte skall resulavvecklingen tera i elbrist eller osäker eltillförsel vid mitten av 1990-talet. Särskilt begärdes förslag till åtgärder med syfte att vidmakthålla rimliga arbetsvillkor för den elintensiva industrin.

I december 1988 tillkallade regeringen EL 90, med att undersöka hur konkurrensförhállandena för uppgift den elintensiva industrin påverkas under kärnkraftsavvecklingen samt att redovisa eventuella behov av åtgärder för att behålla rimliga internationella konkurrensvillkor för denna industri då avvecklingen genomförs.

Av direktiven framgår särskilt:

- skall underlätta en till de Förslagen anpassning som mot av högre kostnader i elprishöjningar bakgrund elproduktionen är nödvändiga och önskvärda av samhällsekonomiska skäl.

- får inte innebära förändringar i de grund- Förslagen läggande funktionssätt med bl. a. prisbildning utan som kännetecknar den svenska elmarkstatlig reglering naden.

- skall incitament till en effektiv an- Förslagen ge vändning av el och energi.

- får inte Förslagen leda till att en industristruktur baserad på förhållandevis låga elpriser konserveras.

- Principen om prissättning enligt långsiktig marginalkostnad bör underordnas andra samhällsmál, t. ex. bevarande av den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft.

- En redovisning skall göras av regioner, orter och arbetsställen som skulle kunna påverkas av höjda elpriser enbart i Sverige. Behovet av särskilda insatser inom arbetsmarknads-, regional- och industripolitiken skall kartläggas.

- får inte Förslag läggas som står i strid med Sveriges grundläggande frihandelslinje.

- Regeringens direktiv om utredningsförslags inriktning och EG-aspekter i utredningsverksamheten skall beaktas.

Dessutom har uttalat - i samband med behandriksdagen av - att det lingen prop. 1987/88:87 bör övervägas om förräntningskravet på Vattenfall är väl avvägt och tarifferna lämpligt utformade i förhållande till övergripande samhällsmál och utvecklingen på energimarknaden.

Riksdagen har vidare lagt fast vissa restriktioner för hur energiförsörjningen skall ske. Elproduktionen skall, av miljöskäl, underkastas vissa villkor. Endast en obetydlig utbyggnad får ske av vattenkraften;

bl. ai är de fyra outbyggda huvudälvarna och Ráneälven

i lag skyddade från utbyggnad. Internationella åtaganden har gjorts om minskning av av svavel och utsläppen kväveoxider. Riksdagen har uttalat att de svenska utsläppen av koldioxid inte bör öka. Bakom dessa ställ-

vilka skett vid skilda tillfällen, ningstaganden, ligger bl. a. insikten om energiförsörjningens, produktionens och trafikens inverkan på vår miljö. Utav alla innebär ingrepp i naturen nyttjande energislag och när det fossila bränslen och kärnkraft av gäller fall - som då det ändliga resurser. I vissa gäller biomassa - råder fortfarande osäkerhet om effekterna av en storskalig användning.

8.1.2 Industrin och elpriser

I betänkandet har centrerats till de uppmärksamheten branscher som brukar sammanfattas under begreppet elintensiv dvs. pappers- och industri, gruvindustri, massaindustri, elintensiv kemisk industri, järn-, stål- och ferrolegeringsverk samt icke-järnmetal1industri. Det totala antalet sysselsatta i dessa branscher till knappt 90 000 vid drygt 300 uppgår arbetsställen. Alla arbetsställen är dock inte elintensiva kriterierna härför. Antalet anställda enligt vid de arbetsställen som är elintensiva (inemot 200) ca 60 000. Härtill skall dock läggas 345 arbetsutgör ställen med drygt 21 000 anställda vid elintensiva arbetställen inom andra delar av industrin. Dessa återfinns inom olika branscher, bl. a. livsmedels- och verkstadsindustrin, och är geografiskt inte koncentrerade till särskild del av landet. I den allmänna någon debatten har intresset främst riktats mot den elintensiva industrin, men en elprishöjning kan naturligtvis till konsekvenser även för de ge upphov betydande elintensiva utanför den egentliga elintenföretagen siva industrin. Utredningen har redogjort mer ingående för industrin och de elintensiva arbetsställena i kapitel 2.

Den elintensiva industrin använder mer än 30 Twh något el; det är nästan 2/3 av hela industrins elkonsumtion.

Denna industris betydelse i vår samhällsekonomi är stor, även om dess andel av den totala produktionen minskat något under 1980-talet. Dess andel av den svenska exporten uppgår till något över 20 %.

Den elintensiva industrin är företrädesvis lokaliserad i Norrland och Bergslagen, dvs. delar av landet som haft stora omställningsproblem till av följd förändringar i industristrukturen under 1970- och 1980-talen.

Under den senaste tiden har flera utredningar lagts fram som belyser konsekvenserna av olika riksdagsbeslut på energi- och miljöområdet. Statens industriverk utreder på regeringens konsekvenser för uppdrag industrin av ökade miljökrav. En delrapport redovisades i december 1989. Statens och statens energiverk naturvårdsverk redovisade i december sitt gemensamma uppdrag att kartlägga förutsättningarna för ett miljöanpassat energisystem. I samma månad redovisades också en bilaga till lángtidsutredningen (Tillväxt och miljö - en studie av målkonflikter), som har författats av professor Lars Bergman. Resultaten i såväl LU-rapporten som i utredningen om ett miljöanpassat energisystem är, som tidigare beskrivits, att de restriktioner som lagts på kraftproduktionssystemet i samband med kärnkraftsavvecklingen medför betydande konsekvenser för samhället. Det gäller för hela samhället i form av en lägre ekonomisk tillväxt och särskilt för vissa regioner och hushåll.

Det kan tilläggas att vid en strikt av tillämpning prissättning efter marginalkostnaden, vilket nämnda utredningar grundar sina ställningstaganden på, höjs

avsevärt. Därmed ökar också kostnaderna för elpriserna den elintensiva industrin, för vilken elkostnaden i o utgör nästan 6 6 av saluvârdet (i övrig genomsnitt industri ca 1 %).

I LU—rapporten, som avser perioden fram till år 2000, dock att med de förutsättningar som där klargörs ställts upp kommer - oavsett kärnkraftsavveckling och skärpta miljökrav - en omfattande omstrukturering att ske av det svenska Skälet hártill är att näringslivet. den konkurrensfördel som de låga elpriserna inneburit ;nte kan bibehållas när ny kraftproduktionskapacitet tas i om alla elanvändare skall betala ett pris bruk, som svarar mot elproduktionens marginella kostnader. Av rapporten framgår också att de fastlagda miljömålen - - i form av restriktioner på utsläpp av koldioxid inte kan nás även om kärnkraften skulle bevaras; också då behövs ytterligare utsläppsbegränsande åtgärder.

Den studie om ett energisystem som miljöanpassat och naturvårdsverket har presenterat är energiverket det första genomarbetade försöket att bedöma effekterna av de nämnda miljömålen. Låter man dessa slå igenom fullt ut, kommer elpriset att höjas mycket kraftigt. studie till långtidsutredningen visar att Bergmans nålen endast kan nås genom uppoffringar i den ekononiska tillväxttakten; en kraftig reduktion skulle ske av produktion och sysselsättning i den elintensiva industrin.

måste man vara medveten om att ett företags Samtidigt konkurrenskraft beror av många faktorer, däribland lönekostnader, forsknings- och utvecklingspotential, kapitalförsörjning, ägarnas krav på kapitalavkastning och samhällets infrastruktur. Elpriserna (och energiockså en olika stark roll i de olika priserna) spelar branscherna och inom dessa.

Anpassningsmöjligheterna varierar därför självfallet mellan olika företag. Svensk industri i allmänhet är dock, genom de rationaliseringar som skett sedan 1970-talets mitt, nu bättre rustad att möta framtida förändringar.

Under 1970- och 80-talen har BNP ökat med i genomsnitt 2 % per år; var dock produktivitetsutvecklingen markant högre under den förstnämnda tioårsperioden (27,9 mot 9,5 %). I årets finansplan konstateras att produktiviteten i näringslivet är av central betydelse för tillväxten. Regeringen gör bedömningen att det, med hänsyn till skattereformen och andra produktivitetsfrämjande åtgärder, bör finnas förutsättningar att nå en högre tillväxt än under de senaste åren.

Av stor betydelse blir därvid förmågan att anpassa den inhemska pris- och kostnadsutvecklingen till omvärldens. En fortsatt försämring av konkurrensförmågan medför en avsevärt sämre Under 1990-talet utveckling. kommer det dessutom, betonar finansministern, att ställas höga krav på strukturomvandlingen, bl. a. beroende på konsekvenserna som följer av kärnkraftsavveckling, skärpta miljökrav och en ökad grad av internationalisering.

I finansplanen erinras om olika åtgärder som vidtagits för att förbättra produktiviteten liksom om kommande förslag med detta syfte, bl. a. ifråga om näringspolitik, forskning och regionalpolitik. På grundval av den kommande långtidsutredningen avses en proposition bli framlagd om den ekonomiska politiken på medellång sikt.

Den elintensiva industrins produkter avsätts till mycket stor del utomlands. Det internationella beroendet är således stort och industrins konkurrensmöjlig-

heter är bl. a. beroende av hur elpriserna utvecklar sig i vår omvärld.

I 7 har utredningen redovisat uppgifter om kapitel ggl§ den förväntade elprisutvecklingen i ett antal konkurrentländer, dels EG:s energipolitik. Där viktiga konstateras att i flertalet länder kan kostnaderna för beräknas förbli ungefär lika höga eller elproduktion än i Vad gäller strävandena inom EG högre Sverige. bedöms de faktiska effektivitetsvinsterna inom elsektorn av integrationen i EG:s inre marknad bli mindre än vad man tidigare räknat med. Kommissionens strävanden att avveckla subventioner kan i vissa fall, t. ex. i Västtyskland och Spanien, innebära att produktionskostnaderna faller något. Ett minskat utbud av från öststaterna motverkar dock denna exportkol effekt. Av större betydelse för den elintensiva industrins elkostnader och konkurrensvillkor blir sannolikt strävandena inom EG att avveckla statliga subventioner och icke kommersiellt motiverade specialavtal med De historiskt betingade sárvillkor låga elpriser. som delar av den elintensiva industrin har arbetat under i tilltagande utsträckning av bl. a. ifrågasätts EG-kommissionen. Enligt utredningens bedömning torde detta i fall leda till ökade elkostnader för många dessa industrier. Även om materialet enligt utredningens mening nyanserar den bild av konkurrenssituationen som i svensk debatt, skulle de framtida eluppvisats som redovisats i de ovannämnda utredprisförändringar ningarna likväl leda till en klart försämrad konkurrenssituation för den svenska elintensiva industrin.

8.1.3 EG- och GATT-aspekter

I direktiven till EL 90 anges bl. a. att förslag som strider mot Sveriges grundläggande frihandelslinje inte får läggas fram. Vidare skall innehållet i regeringens direktiv angáende EG-aspekter i utredningsverksamheten beaktas.

Utredningen har därför funnit anledning att ägna uppmärksamhet åt frågan om hur långt man kan gå i prisdifferentiering mellan olika kunder, sett ur det nyssnämnda perspektivet.

som framgår av kapitel 4 tillämpar Vattenfall och andra kraftbolag priser i storleksklassen 16-18 öre/kWh för en stor elintensiv industri. Taxorna enligt Vattenfalls lågspänningstariffer är väsentligt högre, enbart energiavgiften vanligen den dubbla. Skillnaden mellan det pris som elintensiv industri betalar och lågspänningstarifferna uppges vara motiverad av de högre distributionskostnaderna vid försäljning vid lågspänning samt uttagets fördelning över året. Den prisdifferentiering som förutsätts i energiverkets och naturvårdsverkets studie går dock väsentligt längre än vad som är motiverat av kostnadsskäl.

som av 7 är - inför av framgår kapitel genomförandet den interna marknaden - den övergripande ambitionen inom EG att även energimarknaden, inkl. elmarknaden, skall integreras. Ett mål är därvid ökad transparens vad gäller stora kunders elpriser. Detta mål följer av kommissionens strävan att komma till rätta med snedvridningar av konkurrensen. En tvistefrága har varit hur långt transparenskravet ska sträckas. Flera EGländer har ställt sig tveksamma till att kravet, förutom öppenhet vad gäller enskilda prisuppgifter, också

ska kostnadsstrukturer och prissättning i ett gälla bredare perspektiv.

Det är svårt att redan nu bilda sig en uppfattning om värdet av notifikationssystemet. Klart står dock att om enskilda kontrakt inte kommer att publiuppgifter ceras .

Huruvida man inom EG, i nästa steg, också kommer att om att undanröja vissa typer av lyckas skapa regler som redovisats i kapitel 7 är svårt att specialavtal Det finns dock starka krafter som strävar efter säga. att bevara möjligheten att ingå specialavtal.

också inom GATT måste uppmärksammas. Ett reglerna mellan en statlig elleverantör och en specialavtal viss industri som innehåller subventioner av elkostnaderna kan innebära risk för utjämningstullar. Flera faktorer inverkar på om detta kan ske, men man bör allmänt sett varna för en sådan risk. EL 90 har i sitt första betänkande förordat att nuvarande system för nedsättning av energiskatter ändras för att undgå problem på denna punkt.

som ett litet, utrikeshandelsberoende land är efterlevnad av handelsregler av stor betydelse för gällande För att vår eventuella kritik mot andra Sverige. som tummar reglerna, ska vara trovärdig, är länder, på det av stor vikt att vi följer dem. Detta är själva ett viktigt rättesnöre för svensk handelspolitik.

Mot denna bakgrund är det av stor vikt att eventuella framtida på den svenska elmarknaden utspecialavtal formas enligt strikt affärsmässiga principer. Inbyggda subventioner måste undvikas, eftersom de kan medföra komplikationer. Denna slutsats underhandelspolitiska dels av EG:s hållning vad gäller subvenbyggs skärpta

tionsdisciplin, dels av möjligheten att vidta handelspolitiska motåtgärder med stöd av GATT. Sverige har samtidigt anledning att noga följa utvecklingen i syfte att klarlägga om subventioner ges till industrier i t. ex. EG- och EFTA-områdena.

8.2 överväganden

8.2.1 Inledning

I energiverkets och naturvárdsverkets utredning har man i scenarierna sökt bibehålla den elintensiva industrins konkurrenskraft genom att förutsätta ett väsentligt lägre elpris för dessa branscher. Man har dock inte berört hur en sådan prisdifferentiering skulle kunna genomföras.

De redovisade synpunkterna på de handelspolitiska spelreglerna har än större giltighet om det är fråga om så stor prisdifferentiering som de båda myndigheternas rapport förutsatt.

statsmakterna har vissa möjligheter att mildra verkningarna på den elintensiva industrin av stora elprishöjningar. Man kan nedsätta energiskatterna för den energikrävande industrin vilket vid ett totalt borttagande skulle innebära en skattelättnad på ca 3 miljarder kr. per år med dagens energiskatter. Även om nedsättningen skulle bli total, motsvarar den dock inte de elprishöjningar som förutsatts i nämnda utredningar om övriga miljömål skall nås och elpriset skall sättas enligt långsiktig marginalkostnad.

Skulle de elprishöjningar som antas ske i bl. a. energiverkets utredning realiseras så är det troligt att delar av den elintensiva industrin skulle läggas

ned. Som nämnts i det tidigare sysselsätter de elintensiva arbetsställena ca 80 000 anställda. Till viss del är dessa belägna i de tättbefolkade delarna av landet där ett diversifierat näringsliv medför att möjligheterna att klara av eventuella sysselsättningsmássiga konsekvenser får anses vara tämligen goda. Många arbetsställen finns dock på orter där förutsättningarna vad gäller alternativa sysselsättningsmöjligheter är betydligt mer begränsade; företrädesvis gäller detta i Bergslagen och i Norrland.

Sannolikt uppstår också följdeffekter i andra näringar, t. ex. i sådana som levererar varor och tjänster till de elintensiva industrierna. I en promemoria till utredningen, som utarbetats inom Asea Brown Bovery (ABB) anges att närmare 30 % av några av dess svenska dotterbolags försäljning sker till den elintensiva industrin. Även om utredningen inte kan bedöma dessa uppgifters representativitet, bör man likväl vara medveten om att nedläggning av elintensiva företag även kan medföra konsekvenser för andra företag.

De instrument som näringspolitiken och regionalpolitiken kan förväntas förfoga över torde inte heller, under den tidsrymd det är fråga om, medge att de betydande omställningarna kan klaras av.

I detta sammanhang bör man också beakta att vissa delar av den exportinriktade elintensiva industrin, nämligen den som bygger på svenska råvaror, har ett relativt lågt importinneháll och därmed genererar ett betydande nettoexportöverskott. Det förefaller inte sannolikt att verksamheter som kan komma att ersätta bortfallande elintensiva företag kan nå upp till samma nivå. En successiv försämring av handelsbalansen kan således komma att ske.

Utredningen har dragit slutsatsen att det syfte som anges i direktiven, att långsiktigt trygga den elintensiva industrins konkurrensförmåga, inte kan nås vid kärnkraftsavvecklingen om de övriga fastlagda miljöpolitiska restriktionerna skall gälla.

Utredningen har mot denna bakgrund funnit det nödvändigt att se sitt uppdrag ur ett bredare perspektiv och diskutera hur elkostnader och elpriser kan utveckla sig om man-under kärnkraftsavvecklingen avstår från att till fullo leva upp till de miljöpolitiska restriktionerna vad avser utsläpp av koldioxid och utnyttjande av ytterligare vattenkraft för elproduktion. I ett sådant perspektiv har det tett sig naturligt att även behandla prissättningsfrågor. Det har då blivit ofrånkomligt att inte uteslutande, men likväl främst, se på frågan ur den elintensiva industrins synvinkel. Även från övriga elkonsumenters - främst de som bor i synpunkt eluppvärmda bostäder är det nämligen viktigt att så långt möjligt begränsa elprishöjningar.

EL 90 har således valt att gå igenom de olika instrument som står statsmakterna till buds att under de följande årtiondena, när kärnkraften skall avvecklas, påverka elkostnader och elpriser, nämligen

* för kärnkraften avvecklingstakten * elproduktionskapaciteten * elhushållning * prissättningen * energibeskattningen

8.2.2 Avvecklingstakten

som nämnts i avsnitt 7.1 har riksdagen för ett par år sedan fattat beslut om att kärnkraftsavvecklingen, under vissa villkor, skall inledas år 1995.

I den allmänna debatten har mycket skilda meningar framförts om hur avvecklingen skall genomföras. För en i tiden utsträckt avveckling har anförts att man därmed bättre förutsättningar för tillkomsten av erger sättningskapacitet och att man undviker olika spekulationer om trovärdigheten i de politiska besluten. Andra har talat för en mot periodens slut sammanträngd avveckling med motiveringen att de samhällsekonomiska kostnaderna blir lägre om befintliga kärnkraftverk får drivas så länge som möjligt fram till år 2010.

Nyligen har energiverket lämnat en rapport till regeringen om de samhällsekonomiska kostnaderna för att stänga de två första aggregaten. Den har redovisats i avsnitt 6.3. Utredningen vill i detta sammanhang göra några kommentarer till denna rapport i två avseenden, Vad gäller dels de miljökostnader som förts i kalkylerna, dels antagandet om reaktorernas livslängd.

De beräknade samhällsekonomiska kostnaderna uppgår i rapporten till mellan 30 och 55 miljarder kr. Kostnadens storlek beror på vilket kraftslag som antas ersätta kärnkraften. Om kärnkraften ersätts med kolkondens beräknas den samhällsekonomiska kostnaden uppgå till ca 44 miljarder kr. Av avsnitt 6.3.1 framgår att de avvecklingskostnader som redovisas i hög grad är beroende av de miljökostnader som antagits.

Miljöavgiftsutredningen (MIA) vars förslag till avgifter på vissa utsläpp i rapporten behandlats som

kostnader för att använda de olika kraftslagen, uttalade i betänkandet SOU 1989:83 följande.

Miljöavgifter bör teoretiskt motsvara samhällets kostnader för den miljöstörning som uppstår av t. ex. förorenande utsläpp. En sådan prissättning skulle innebära att den som släpper ut föroreningar bygger in miljöhänsynen i sina ekonomiska bedömningar och beslut om t. ex. investeringar och produktion. Det är dock teoretiskt mycket svårt och i praktiken omöjligt att beräkna dessa kostnader. De samhällsekonomiska kalkyler som gjorts redovisar resultat som ligger inom mycket vida intervall. Kalkylerna kan emellertid inte bli säkrare än de naturvetenskapliga data som de bygger på. Det saknas även allmänt accepterade värderingsprinciper.

De av energiverket antagna miljökostnaderna utgör ungefär hälften av de beräknade samhällsekonomiska kostnaderna. Koldioxidutsläppen svarar för 85-90 % av miljökostnaderna.

Vad gäller avgiften för koldioxid anförde man i MIA:s betänkande att nivån för avgiften bör sättas så att avgiften kan bidra till att miljöpolitiska mål nås. Det kan därför anses tvivelaktigt att betrakta miljöavgifterna som ett mått på miljökostnaderna för att utnyttja de olika kraftslagen. Någon värdering av de miljömässiga fördelar som är förenade med en avveckling av kärnkraften har inte heller tagits med i kalkylen; detta ingick dock inte i regeringsuppdraget.

Energiverket har som framgår av avsnitt 6.3.2 utgått från en livslängd för kärnkraftsaggregaten om 40 år. Vid riksdagsbeslutet efter folkomröstningen utgick man som nämnts från en avvecklingstid om 25 år. Näringsutskottet anför i sitt betänkande 1987/88:40 bl. a. följande.

Inför utskottet har, som tidigare redovisats, företrädare för kraftindustrin med instämmande av statens kärnkraftsinspektion hävdat att de svenska kärnkraft-

verken svarar mot konstruktionsförutsättningen av en teknisk om 40 år. Avskrivningsperioden är livslängd däremot 25 är. Det beslut som riksdagen har fattat om en bortre tidpunkt för kärnkraftsavvecklingen fâr, menar utskottet, inte ses som en ren framräkning på bedömningar om reaktorernas sannolika livsgrundad längd. Grundläggande för beslutet var att utifrån folkomröstningens resultat skulle anges en väl anpassad tidsram inom vilken omställningen av energisystemet skulle kunna äga rum.

EL 90 har för sin del inte anledning att gå in på en av vilken tidsperiod som bör användas i det värdering sammanhang som energiverkets rapport avser att belysa. Skilda meningar torde finnas härom. Som framgår av de modellsimuleringar vilka fogats till rapporten skulle alternativa beräkningar med kortare livslängder än 40 år gett andra resultat rörande avvecklingskostnaderna.

EL 90 har för sin del valt en annan metod för att avvecklingstaktens inverkan på kostnaden för belysa (såväl genomsnittskostnad som långsiktig elproduktion marginalkostnad). Härvid har även kraftproduktionssystemets sammansättning och omfattning samt de erinvesteringarnas omfattning och tidsförforderliga läggning behandlats. Fyra olika alternativ redovisas.

Det första alternativet tar sin utgångspunkt i vad som kan sägas vara den inriktning som följer av nu gällande riksdagsbeslut, nämligen en lagfäst, successiv avveckling som börjar år 1995.

Det andra alternativet har konstruerats så att avveckstartar först år 2000 och därefter genomförs i lingen snabb takt.

Det alternativet innebär att signaler om inledd tredje avveckling kombineras med en i övrigt sent genomförd avstängning.

Det fjärde alternativet innebär en mycket sammanträngd avveckling efter år 2005. Detta svarar närmast mot deras synpunkter vilka förordar ett utnyttjande under avvecklingsperioden så länge som möjligt. Av praktiska skäl måste dock en viss utspridning ske under de sista åren.

8.2.3 Elproduktionskapaciteten

Vattenkraft och kärnkraft svarar för vardera ungefär hälften av den svenska elproduktionen. I samband med kärnkraftsavvecklingen kommer ny produktionskapacitet att behöva tas i drift i betydande utsträckning. De ersättningsinvesteringar som kan bli nödvändiga kommer till stor del att ske i relativt dyra kraftslag. Kostnaderna för ny kraft är därmed en begränsande faktor för utbyggnaden. Därtill kommer vissa miljörestriktioner som begränsar utbyggnadsmöjligheterna och som kan höja kostnaderna för den tillkommande produktionskapaciteten.

De mest betydande restriktionerna berör vattenkraften och användningen av fossila bränslen i bl. a. elproduktionen.

Genom naturresurslagen är de fyra outbyggda huvudälvarna samt ett antal älvsträckor skyddade från vattenkraftsutbyggnad. Den utbyggnad som är tillåten anges i den plan för vattenkraftens utbyggnad som antagits av riksdagen.

För de fossila bränslena är det främst riksdagens uttalande att de svenska utsläppen av koldioxid inte bör öka som kan begränsa utbyggnadsmöjligheterna. De málsatta begränsningarna och de beslutade riktlinjerna

när det av svavel och kväveoxider kan gäller utsläppen höja kostnaderna för elproduktionen.

Den svenska kraftindustrin har i olika sammanhang redovisat för ny kraft för att investeringsprojekt möta behovet fram till senare hälften av 1990-talet då två reaktorer har tagits ur drift i enlighet med riksdagens beslut år 1988.

Projekten omfattar anläggningar för kondensproduktion av förgasade oljeprodukter och naturgas, kraftvärmesamt vissa vattenkraftsanläggningar inom anläggningar ramen för vattenkraftsplanen. För att projekten skall kunna genomföras krävs bl. a. lokaliseringstillstånd naturresurslagen eller vattenlagen. Värmeenligt kraftsanläggningarna skall dessutom prövas enligt miljöskyddslagen.

För den senare hälften av 1990-talet finns inte motsvarande konkreta planer. Statens energiverk och statens naturvårdsverk har dock i sin gemensamma studie om en miljöanpassat svensk energiförsörjning redovisat scenarier i vilka kärnkraften ersätts med sådan kraftproduktion som uppfyller de redovisade I dessa scenarier spelar biomassa och miljökraven. vindkraft en stor roll. I likhet med vattenkraften dessa kraftslag det energipolitiska målet tillgodoser om inhemska och förnybara energikällor. De ger i ett jämviktstillstånd inte heller upphov till långsiktigt några nettoutsläpp av koldioxid.

Ett omfattande utnyttjande av vindkraft och biomassa leder dock till kostnader i elproduktionen som ligger avsevärt över de kostnader som man kan räkna med för i nya anläggningar i industrins konkurelproduktion rentländer. Detta gäller under förutsättning att man utomlands har kol- eller gaskondens som främsta ut-

byggnadsmöjlighet. Nya kärnkraftsanläggningar ger el till ungefär samma kostnad som dessa kraftslag; förhållandena kan dock skifta från land till land. EL 90 redovisar i de följande kapitlen scenarier över utvecklingen av den svenska elproduktionskapaciteten. Kostnaderna i kraftsystemet analyseras. Vidare görs en bedömning av miljöpåverkan från alternativa kraftutbyggnader.

Utredningen vill redan här understryka att val av produktionskapacitet inte är den enda faktor som bestämmer kostnaderna i kraftsystemet och kraftsystemets miljöpåverkan. Begränsningar av elanvändningen genom elsparande, effektivisering och konvertering frán elvärme till andra uppvärmningsformer minskar behovet av ny produktionskapacitet. Utredningen har därför arbetat med antaganden om olika elanvändningsnivåer. Givet en viss elanvändningsnivå har dock produktionskapacitetens utformning stor betydelse för produktionskostnaden.

En utgångspunkt har för EL 90 varit att skissera en utbyggnad av kraftsystemet under kärnkraftsavvecklingen där kostnaden för ny produktionskapacitet hålls nere. En faktor som verkar prishöjande hålls därigenom tillbaka. De restriktioner som lagts på kraftutbyggnaden är som nämnts kostnadshöjande. De alternativa sammansättningar av kraftsystemet som redovisas i det följande kapitlet förutsätter att man har gjort avkall på, eller omformulerat, vissa av dessa restriktioner. I detta kapitel redovisas några av utredningens överväganden avseende den framtida produktionskapaciteten.

I stora kraftvärmeverk skulle el kunna produceras med biobränslen till kostnader som är konkurrenskraftiga i förhållande till kolkondens. Det har dock visat sig vara svårt att lokalisera sådana I anläggningar.

mindre kraftvärmeverk och i kondenskraftverk blir biobränslebaserad el avsevärt dyrare.

har mot denna bakgrund valt att i sina Utredningen analyser av de framtida kostnaderna i elproduktionen och de framtida elpriserna utgå från produktionsi vilka biomassa inte utnyttjas i någon större system Biobränslen kan givetvis få stor betydelse omfattning. i även om de inte utnyttjas för elproenergisystemet duktion. En viss utbyggnad av kraftvärmeproduktion med biobränslen kan dock förväntas. I detta sammanhang kan erinras om det utvecklingsprojekt gällande biobränsle som Vattenfall beslutat om; några effekter härav har dock inte beaktats i de alternativa sammansättningarna av eftersom projektet inte bedöms produktionssystemet ge några resultat under den tidsperiod som behandlas.

Vindkraften i dag en helt underordnad roll för spelar elförsörjningen. Möjligheterna att i framtiden utnyttvindkraften har av vindkraftsutredningen i ja belysts betänkandet (SOU 1988:32) Läge för vindkraft och av statens energiverk i rapporten 1989:1, Vindkraftens ekonomi. dessa kan vindkraften ge endast ett Enligt par TWh till kostnader som är rimliga jämfört med kostnaden för kolkondens. En viktig orsak till vindkraftens begränsade potential är de restriktioner avseende lokalisering som företrädare för bl. a. försvarsmakten och naturvården anses komma att lägga. Den stora bedöms kunna ske genom havsbaserade expansionen anläggningar. Produktionskostnaderna för havsbaserad vindkraft torde dock ligga 15-30 % högre än kostnaderna för landbaserade anläggningar i bästa vindklass.

EL 90 anser för sin del att behovet av elproduktionstill rimliga kostnader bör ges stor tyngd i kapacitet avvägningen mellan olika samhällsintressen. Lokalisebör därför inte behöva bli så beringsmöjligheterna

gränsande som antagits i t. ex. vindkraftsutredningen. Utredningen har därför räknat med utbyggnadsmöjligheter motsvarande 6 TWh under mellan år 1996 perioden och år 2010.

Vattenkraften är, liksom vindkraften, en inhemsk och förnybar energikälla. Med nuvarande lagstiftning kan endast ett litet tillskott av ny produktionskapacitet baseras på vattenkraft. Den av fysiska potentialen vattenkraft till rimliga kostnader är dock stor. I de fyra outbyggda älvarna skulle t. ex 20 TWh el kunna tas ut. EL 90 har bedömt att ca 10 TWh skulle kunna byggas ut med en begränsad miljöpåverkan frán 1990talets slut. En sådan utbyggnadstakt förutsätter att beslut och projektering inleds under de första åren under 1990-talet.

EL 90 är medveten om de i som ingrepp naturmiljön följer av en vattenkraftutbyggnad och som har motiverat riksdagens och restriktiva regeringens hållning i denna fråga. Det hävdas dock att det numera är möjligt att i högre grad begränsa effekterna av en vattenkraftutbyggnad än vad som var möjligt under t. ex. 1950- och 1960-talen.

En utbyggnad av vattenkraften har i förhållande till motsvarande elproduktion med fossila bränslen den fördelen att den inte ger upphov till av utsläpp koldioxid eller andra miljöstörande ämnen. Vattenkraft har som inhemsk energikälla dessutom den fördelen att den inte belastar bytesbalansen.

Biobränslen, vindkraft och vattenkraft torde inte helt kunna ersätta kärnkraften. En utbyggnad av fossilbaserad elproduktion är därför Hur stor fossilnödvändig. användningen blir i elproduktionen påverkas bl. a. av

utveckling och avvecklingstakten för elanvändningen kärnkraft.

EL 90 återkommer i kapitlen 9 och 10 till en redoav i nämnda scenarier och visning utsläppseffekterna med sin bedömning härav.

3.2.4 Elhushâllning

Behovet av kan begränsas av åtny kraftproduktion gärder för elsparande och effektiviserad elanvändning. För av en produktionsutbyggnad bör gälla planeringen att med el bör ha företräde så länge som hushållning kan ske till eller samma kostnad som hushållning lägre räknat energienhet. om för ytterligare produktion, per man kan denna minimerar man upprätthålla princip kostnaden för kraftsystemet.

uppskattade den bespa- Elanvändningsdelegationen som är tekniskt och ekonomiskt möjlig ringspotential att nå till mitten av 1990-talet till 10-15 TWh. konstaterade samtidigt att det finns en Delegationen allmän tendens till ökad elanvändning inom industrin och som helt eller delvis kan fastighetsförvaltningen, uppväga besparingen.

Ett ökat behov av elenergi är åtgärder i exempel på s. k. hus. förslag för sjuka Allergiutredningens förbättrat inomhusklimat kan, om förslagen genomförs, ett ökat 15-30 TWh (värme och leda till energibehov på har dock bedömt att el). Byggforskningsrådet (BFR) samma inomhusstandard kan nås med andra åtgärder som kräver mindre energimängder. Enligt BFR betydligt skulle öka med ca 2 Twh värme och 1 TWh energibehovet el för drift av fläktar m. m. Samtidigt framhåller BFR

att det finns en betydande potential för av minskning energianvändningen i bostäder och lokaler.

Det perspektiv som EL 90 har att beakta sträcker sig fram till år 2010. Även i det perspektivet finns bedömningar av möjligheterna till eleffektivisering och utvecklingen av elanvändningen. De bedömningar som gjorts skiljer sig i väsentliga avseenden.

I anslutning till sin senaste treårsplan anger Vattenfall som räkneexempel tre elanvändningsnivåer år 2010. Den lägsta nivån innebär en ca 120 TWh elanvändning på per år och förutsätter betydande hushållningsinsatser. Den högsta nivån uppgår till 170 TWh per år.

I en nyligen publicerad prognos från KRAFTSAM beräknas elanvändningen år 2000 ligga i ett intervall mellan 140 och 160 TWh per år. Intervallets spännvidd beror bl. a. på antaganden om den ekonomiska utvecklingen.

Studien Electricity publicerades våren 1989 inför Vattenfalls internationella konferens om effektiv produktion och användning av el. I Electricity anges som ett referensalternativ en elanvändning år 2010 på 140 TWh per år. Om vad som i studien betecknas som tekniskt och ekonomiskt tillgänglig teknik utnyttjades där så är möjligt, skulle elanvändningen kunna sänkas till omkring 100 Twh per år. I Electricity har man också räknat på ett utfall med sådan teknik som ännu ej är färdigutvecklad. Elanvändningen skulle i detta fall kunna bli lägre än 90 TWh per år. I fall samtliga skulle samma nytta erhållas i form av maskinarbete, ljus, kraft, etc. Electricity-studien redovisar dock inte de styrmedel som skulle krävas för att nå denna låga elanvändningsnivå.

Riksdagen beslutade år 1988 om ett elhushållningsprogram. Ett viktigt inslag i hushállningsprogrammet är ett särskilt stöd för upphandling av eleffektiv och elersättande teknik. Det totala medelsbehovet för beräknades till 400 milj. kr. teknikupphandlingsstödet under en femârsperiod. 150 milj. kr. anvisades inled- Inför 1990 års energipolitiska beslut har ningsvis. initierat flera utredningar i syfte att regeringen belysa hushállningsmöjligheterna inom olika områden. kommer att redovisas senare i vår. Utredningarna Vidare avser statens energiverk att inom kort redovisa en utvärdering av det pågående elhushållningsprogrammet.

Vattenfall har beslutat anvisa 1 miljard kr. för kommersiellt motiverade elhushållningsinsatser under de närmaste fem åren.

I sammanhanget bör också nämnas det statliga energi- Regeringen har nyligen i en forskningsprogrammet. föreslagit att det forskningspolitisk proposition energiforskningsprogrammet för budgetåret statliga skall till drygt 370 milj. kr. EL 90 1990/91 uppgå vill för sin del betona betydelsen av hushállningsáti elanvändningen. Genom en fortgáende effektigärder kan hållas tillbaka så att bevisering elanvändningen hovet av ny produktionskapacitet begränsas. Utredningen har inte haft möjlighet att göra en egen självständig bedömning av den potential som finns på 20 års sikt när det gäller effektiviseringar. Ett centralt område är elvärmens utveckling bl. a. när det gäller konvertering från el till andra uppvärmningsformer. har inte heller funnit anledning att när- Utredningen mare behandla frågan om hushållningsinsatsernas utformning även om statliga insatser för el- och torde få stor betydelse för att energihushållning minska behovet av ny elproduktionskapacitet. Utred-

ningen kommer dock att i de kraftutbyggnadsscenarier som redovisas i nästa kapitel arbeta med tre alternativ när det gäller elanvändningen.

8.2.5 Prissättning på el

I direktiven till EL 90 uttalas bl. a. att de förslag som kan komma att läggas fram inte får innebära förändringar i de grundläggande funktionssätt med bl. a. prisbildning utan statlig reglering som kännetecknar den svenska elmarknaden. Som framgår av kapitel 5 utövar dock staten ett inflytande över prisbildningen på olika sätt.

Staten har som ägare av Vattenfall det yttersta ansvaret även för företagets prissättning. Genom Vattenfalls dominerande roll kan därmed även andra kraftproducenters agerande pâverkas; priserna på el varierar ganska litet mellan de skilda kraftföretagen.

Staten har också genom beskattningsrätten möjlighet att påverka elpriset.

Det torde råda bred enighet om att prissättningen skall utformas så att befintliga investeringar både på produktions- och användningssidan utnyttjas effektivt. Den skall också ge för investeförutsättningar nya ringar.

Man kan dock samtidigt konstatera att varken regering eller riksdag har bundit sig för att ett visst prissättningssystem skall tillämpas; ett sådant uttalande skulle kunna anses strida mot vad som angivits i direktiven till EL 90. I prop. 1987/88:90 (s. 8) gjorde miljö- och energiministern följande bedömning: I praktiken kommer marknadssituationen och förhandlingsstyrkan hos kraftbolagen, eldistributörerna och

elanvändarna att få betydelse för elprisets faktiska

utveckling.

uttalade i anslutning till denna Näringsutskottet proposition att principen om prissättning enligt borde underordnas andra långsiktig marginalkostnad att den elintensiva industrins samhällsmål, exempelvis konkurrenskraft skall bevaras. Detta uttalande är också ett i utredningens direktiv. ingångsvårde

Med härtill har utredningen funnit det lämpligt hänsyn att i de av olika kostnadsutvecklingar som analyser redovisas i kapitel 9 ta med såväl genomsnittskostnad som långsiktig marginalkostnad.

Ett elpris som satts enligt genomsnittskostnaden innebär i åtminstone två avseenden. Incitamenproblem tet till elhushållning blir otillräckligt. Ett pris baserat leder vid stigande på genomsnittskostnaden till en högre elanvändning än vad produktionskostnader som är motiverat mot av den långsiktiga marbakgrund En industristruktur baserad på alltför ginalkostnaden. kan konserveras. Vidare kan låga elpriser därigenom det visa svårt att få till stånd den utbyggnad som sig behövs för att ersätta kapacitet som faller bort genom Staten kan dock i sista hand kärnkraftsavvecklingen. Vattenfall att svara för tillkomsten av det ålägga erforderliga kapacitetstillskottet.

Om man á andra sidan tillämpar ett elpris efter medför detta en kraftig långsiktig marginalkostnad av Den drabbar såväl den elintensiva höjning priserna. industrin som andra elkonsumenter. Det kan även medföra att kapacitet inte nyttjas fullt tillgänglig ut. Dessutom övervinster i kraftföretagen. En uppstår som har tillsatt har till syfte utredning regeringen att utreda att neutralisera sådana möjligheterna

vinster. Det är dock svårt att se att kostnadsökningen för t. ex. den elintensiva industrin genom någon form av återföring av kraftföretagens vinster kan elimineras utan att man kommer i konflikt med det internationella handelspolitiska regelsystemet.

Under år 1989 utformades ett förslag till ett s. k. tvåprissystem inom Svenska Elverksföreningen, förslaget har redovisats i avsnitt 6.5. I ett sådant system söker man förena principerna om prissättning enligt genomsnittskostnad och långsiktig marginalkostnad. Kunden får möjlighet att köpa kraft till genomsnittskostnadspris upp till en nivå som är knuten till kundens tidigare elanvándning. För den eventuella förbrukningen därutöver betalar kunden ett pris motsvarande kostnaden för ny kraft.

Enligt vad EL 90 erfarit pågår en diskussion i denna fråga inom Elverksföreningen och dess medlemsföretag. Något beslut har inte fattats. Utredningen återkommer till prissättningsfrågorna i kapitel 10.

8.2.6 Energibeskattningen m. m.

Staten påverkar direkt elkonsumenternas kostnader genom energibeskattningens utformning. I kapitel 5 har utredningen redovisat både de nuvarande skattereglerna och de förslag till ändringar som regeringen lagt fram i två lagrådsremisser. För dessa förslag synes det finnas en parlamentarisk majoritet.

De ändringar som nyligen gjorts har bl. a. inneburit att hushållens kostnader för energianvändningen ökats genom moms-beläggning; samtidigt sänktes dock punktskatten på el, kraftigast i vissa kommuner i Norrland

och Bergslagen. Den elintensiva industrin påverkas inte av momsbeslutet.

EL 90 har som ett särskilt uppdrag haft att utreda effekterna av gällande nedsättningsregler för de energikrävande företagen inom ett system med mervärdesskatt, punktskatter och miljöavgifter på energi. Ett betänkande härom avlämnades i oktober 1989 (SOU redovisade där beräkningar av 1989:82). Utredningen effekter av alternativa utformningar av nedsättningsreglerna. EL 90 framförde också synpunkter på skatteoch avgiftssystemens effekter i ett längre tidsperspektiv:

- avråder från införandet av spillvärme- Utredningen skatt. - En eventuell bör i sin helhet koldioxidavgift inkluderas i underlaget för nedsättning av energiskatt. Koldioxidavgiften skall inte belasta bränslen för elproduktion. - statsmakterna i det har, genom ändringar gällande regelsystemet för nedsättning av energiskatt, möjlighet att ta hänsyn till den energikrävande industrins situation. En omläggning av systemet kan vara motiverat av bl. a. energihushállningsskäl och handelspolitiska skäl. En eventuell genomgripande förändring bör dock föregås av ett särskilt utredningsarbete. De förslag som regeringen nyligen lagt fram i lagrådsremissen om reformerad mervärdesskatt m. m. överensstämmer med de här redovisade synpunkterna från EL 90. Man har också aviserat avsikten att ta upp nedsättningsreglerna till prövning. En utredare avses tillkallas för uppgiften.

De analyser som redovisas i nästa kapitel tar inte hänsyn till skatteeffekterna. Dessa effekter behandlas i kapitel 10.

9 ELPRODUKTIONSKOSTNADER OCH DEN ELINTENSIVA INDUSTRIN

Detta kapitel behandlar kostnadsutvecklingen i elpro— duktionen och den elintensiva industrins situation vid olika elprisutvecklingar.

Kapitlets första avsnitt ägnas åt kraftproduktionssystemets omfattning och sammansättning under kärnkraftsavvecklingen. Där ges en översikt av elproduktionstekniker som bedöms vara av betydelse för produktionssystemets utbyggnad under de närmaste årtiondena samt uppskattningar av investerings- och produktionskostnader i olika slag av kraftproduktionsanläggningar. Uppgifterna används sedan för att beskriva elproduktionssystemets utveckling i scenarier som skiljer sig beträffande dels produktionskapacitetens tillväxt, dels kärnkraftsavvecklingens förläggning i tiden. Dessa kalkyler blir med nödvändighet ungefärliga, men kan användas för illustrera olika utvecklingsförlopp. De produktionskostnader som kan uppskattas utifrån beräkningarna används för att till varje scenario definiera ett kostnadsintervall inom vilket elpriset torde ligga under kärnkraftsavvecklingsperioden.

I kapitlets andra avsnitt diskuteras den elintensiva industrins situation vid olika elprisförändringar. Till utgångspunkt för resonemanget utnyttjas kalkylerna i kapitlets första avsnitt.

Elprishöjningarnas effekter på industrin betraktas dels utifrån simuleringar med en industristrukturmodell, dels med hjälp av bedömningar av industrins elpriskänslighet som redovisats i olika utredningar.

9.1 Elproduktionssvstemets utveckling

9.1.1 Aktuella planer

Vissa nedskärningar av den nu existerande produktionskapaciteten blir aktuella under nittiotalet.

av kraven beträffande utsläpp av svavel Skärpningar cch kväveoxider som träder i kraft under nittiotalets första hälft medför en minskning av kapaciteten för elkraftproduktion. Den möjliga kraftvärme-, kondensoch gasturbinsproduktionen beräknas bli reducerad med ca 21 TWh/år om inga reningsátgärder företas. Främst berörs äldre som i dag utnyttjas som oljekondensverk torrárs- och spetslastreserv.

Åren 1995-1996 skall enligt riksdagsbeslut två kärnkraftsreaktorer tas ur drift, vilket sammantaget reducerar produktionskapaciteten med ca 10 TWh/år. Därefter skall de övriga kärnkraftsblocken ställas av, senast år 2010. Detta motsvarar ett produktionsbortfall om ytterligare 55-60 TWh/år.

Utöver de kapacitetsreduktioner som följer av ovan redovisade beslut finns möjlighet att vattenkraftsminskas genom omprövningar enligt vattenkapaciteten Omprövningarna får börja år 1994 och huvuddelen lagen. av nu tillstånd kommer att omprövas inom en gällande femtonársperiod. Det är främst ökade minimitappningar i älvarna som kan begränsa årsproduktionen. Minskad

korttidsreglering kan också minska tillgången på effekt under höglasttid.

Genom investeringar i reningsutrustning och genom produktionsökningar i de kvarvarande kärnkraftsverken kan kapacitetsreduktionen motverkas. Produktionskapacitet motsvarande maximalt ca 18 TWh/år skulle kunna utnyttjas i de befintliga fossileldade anläggningarna genom installation av avsvavlingsanordningar och katalytisk rening. En ökning av produktionen till en totalnivá kring 70 TWh/år anses vara möjlig i de befintliga tolv kärnkraftsblocken.

De aktuella kondenskraftverken byggdes under femtiooch sextiotalen eller under tidigt sjuttiotal. Vissa är ineffektiva, och några av dem bedöms inte ens med reningsutrustning kunna drivas över längre perioder. Oljekondensproduktionen blir i en del fall dyr jämfört med produktion i nya anläggningar, varför en annan användning än som torrärs- och spetslastreserv inte är motiverad. All uppgradering av kondenskraftverkens kapacitet som är möjlig kommer därför inte att genomföras.

Vissa beslut om utbyggnad har fattats inför nittiotalet, och hos kraftföretagen finns planer om ytterligare kapacitetstillskott.

Rikdagens vattenkraftsplan (se avsnitt 5.3) innebär en utbyggnad av vattenkraftens årsproduktion med ca 2,5 TWh till år 1995. Totalt innefattar planen projekt motsvarande en produktion av 3,8 TWh/âr, av vilka dock ca 1 TWh/år redan undantagits eller nekats tillstånd. Vattenkraft utanför planen bedöms kunna bidra med produktionskapacitet om ytterligare ca 0,3 TWh/år. Projekt motsvarande 0,4 TWh/år har redan tagits i drift. Utbyggnaden av vattenkraft till mitten av

1990-talet antas kunna ge ett tillskott om ca 1,5 TWh/år.

Nedanstående större kondenskraft- och gaskombiprojekt planeras.

Projekt Företag Eleffekt Årsproduktion MW TWh

NEX Vattenfall/ 280 1,7 /Uddeholm Brofjorden Vattenfall 350 2,1 Barsebäck Sydkraft 300 2,0 Ringhals 5 Vattenfall 350 2,4 Stallbackal) Vattenfall (125) (1,0)

1) Ombyggnad av en gasturbinenhet till gaskombi, nettoeffekttillskott 39 MW, nettoenergitillskott 0,6-0,8 TWh.

För dessa är antingen tillstånden under beprojekt handling eller också har ansökan om lokalisering aviserats. Om inga förseningar uppstår skulle de kunna tas i drift mellan åren 1993 och 1996. Därutöver är en - i Värtan - samt en kraftvärmeanläggning gasturbinanläggning under byggnad. I övrigt finns inga nya projekt som direkt kan påbörjas.

Nya kraftvärmeverk har svårt att komma till stånd på av att värmeförsörjningen i fjärrvärmenäten är grund väl utbyggd med anläggningar som kan drivas med låga rörliga kostnader, t. ex. värmepumpar och fastbränslepannor. Kraftvärmemarknaden har under de senaste åren också präglats av avvaktan beroende på osäkerhet ifråga om energiskatter, miljöavgifter, naturgastillförsel, m. m. Troligen kommer ett stort antal kraftvärmeprojekt att aktualiseras så snart förutsättningarna klarnat. Kraftföretagen räknar dock för närvarande med ett totalt tillskott av endast ca 1,5 TWh

kraftvärme inkl. pågående utbyggnader fram till åren

1995/96.

Tabell 9.1 visar normalárskapaciteten vid mitten av nittiotalet om alla nu aktuella utbyggnadsprojekt realiseras. Den befintliga oljekondenskapaciteten förutsätts minska med ca 25 % på grund av de nya miljökraven. De kvarvarande anläggningarna uppfyller då kraven beträffande svavel- och kväveemissioner.

Tabell 9.1 Befintlig samt produktionskapacitet produktionskapacitet och tåld förbrukning år 1995 (Twh/år normalår).

Kraftslag Befintlig Kapacitet Táld förbruk- Reduktionskapacitet år 1995 ning år 1995 faktor

Vattenkraft 63 65 52 0,8 Kärnkraft 66 65 58 0,9 Kraftvärme,

Anm.: Siffrorna för de enskilda kraftslagen är avrundade och kan därför inte adderas.

För att bedöma systemets leveransförmåga brukar produktionskapaciteten räknas om till s. k. täld förbrukning (se tabellen). Till grund för bedömningen ligger den normala kapacitet som de olika kraftslagen har. Systemet skall med säkerhet kunna klara rimlig variationer i efterfrågan, variationer i vattentillrinning, avställningar för oväntade reparationer, osv. Den normala kapaciteten måste därför reduceras för att få fram systemets tálda Detta sker förbrukning. genom

beräkningar i datorbaserade kraftbalanskomplexa men för en överslagsberäkning kan de redukprogram tionsfaktorer som anges i tabellen användas.

9.1.2 Utbyggnad efter åren 1995-1996

I takt med bedömningarna av elefterfrágans utveckling skall under de närmaste årtiondena ytterligare antas in i produktionssystemet. Här redovisas läggningar och kostnader för de produktionstekniker potentialer som i kan bedömas vara aktuella vid en utbyggnad. dag

som i kapitel 8 har EL 90 valt att här angivits inkludera vars utnyttjande innebär produktionstekniker att man avkall vissa av de restriktioner som gör på lagts på kraftproduktionen.

Det är att exakta kostnader för olika omöjligt ange annat än i samband med projekteelproduktionstekniker I enskilt fall inverkar projektets storringar. varje lek samt lokala förutsättningar såsom terrängföretc. på kostnaderna för hållanden, bränsletillgáng, De kostnadsuppgifter som redovisas elproduktionen. nedan är genomsnittskostnader vid uppskattade nyproduktion.

baseras dels på information som inhämtats Uppgifterna från Vattenfall, dels på olika utredningar angående

elproduktionstekniker.

Vattenkraft

motsvarande ca 1,5 TWh/år, kan Ytterligare kapacitet, efter mitten av nittiotalet beräknas återstå för utbyggnad inom riksdagens vattenkraftsplan. Projekt

utanför utbyggnadsplanen i ej undantagna områden skulle därutöver kunna ge ca 2 TWh.

Sifferuppgifter avseende den totala ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraften (undantaget vissa projekt som berör älvsträckor med mycket höga bevarandevärden, b1.a. älvsträckor i nationalparker) redovisas i tabell 9.2. Uppgifterna om kostnaden per kWh och år avser genomsnittet för olika utbyggnadsprojekt inom resp. älvsträcka. De är grundade på nu tillgängligt underlag, dvs. i huvudsak på kostnadsberäkningar från femtiotalet som räknats upp till dagens prisläge. En mer detaljerad redovisning återfinns i vattenkraftberedningens betänkande (SOU 1983:49) Vattenkraft.

Tabell 9.2 Sammanställning av ekonomiskt utbyggnadsvärd vattenkraft.

Anläqqninqskostnad

1) Svensk andel i produktionen.

Investeringskostnaderna är den största delen av kostnaderna per producerad kWh. Förutom själva kraftverksinvesteringarna krävs vid utbyggnad i Norrland en ökad överföringskapacitet till Mellansverige. För drift och underhåll tillkommer kostnader om 1-2 öre/kWh. En utbyggnad av projekt med kostnader på högst

huvuddelen av i tabellen) 3 kr./kWh,år (dvs. projekten skulle innebära investeringar om ca 3 100 Mkr./TWh,år och skulle inkl. överföring, drift och underhåll innebära en kostnad kring 20 öre/kWh i genomsnittlig Vid kostnadsberäkningen har använts 5 5 Mellansverige. realränta och 60 års avskrivningstid.

Nu anses att en utbyggnad av vattenkraften kan till miljön i högre utsträckning än vad man anpassas räknat med i som redovisats ovan. Det kan i kalkylerna huvudsak ske efter två linjer. För det första kan man modifiera projekten i stort och därmed begränsa ingreppen. Detta kan ske t. ex. genom att omfattande undviks och genom att en utbyggnad delas regleringar flera kraftverk. För det andra kan man, när upp på ingrepp sker, begränsa skadeverkningarna så mycket som och vidta landskapsvárdande åtgärder m. m. som möjligt kan kompensera de nackdelar som ingreppen medför. på sådana åtgärder kan vara erosionsskydd, Typexempel av samt lämplig hantering av anläggande grunddammar överskottsmassor.

av dessa slag innebär dock i allmänhet en Anpassningar lägre produktionsförmåga vid kraftstationerna, och därmed högre kostnader per producerad kWh. Förutsättför sådan utbyggnad är ej definierade utan ningarna måste först fastställas genom studier av aktuella vattendrag. En möjlig utbyggnad med avsevärt mindre miljöingrepp har uppskattats kunna motsvara en av ca 10 TWh/år, varvid två av huvudälvarna produktion och ett antal mindre älvar tas i anspråk för kraft- Investeringskostnaderna för en sådan utproduktion. till ca 40 000 Mkr., dvs. ca byggnad uppskattas 4 000 Mkr./TWh,år, vilket jämfört med de tidigare redovisade inbegriper en kostnadsökning med kalkylerna 30 % för att reducera inverkan på miljön.

Vid en mer omfattande krävs vattenkraftutbyggnad inledningsvis tid för att bygga upp kompetens och resurser i berörda kraft- och samt vid industriföretag myndigheter. Upp till 10 år kan beräknas åtgá från det att projektering tills den första påbörjas anläggningen tas i bruk. En utbyggnadstakt av årskapaciteten med ca 0,5 TWh skulle sysselsätta 1 500 omkring personer/år.

Vindkraft

Den moderna vindkraftsforskningen har sedan pågått mitten av 1970-talet. länder har varit Många engagerade i utvecklingsarbetet men förutsättningarna, liksom omfattningen av de resurser som satsats på utveckling, skiljer sig mellan de olika länderna. Därför kan man t. ex. i dag se ett stort antal mindre anläggningar i Danmark, medan det i endast Sverige finns ett fåtal vindkraftverk i drift. Utvecklingsarbetet har i Sverige koncentrerats till större aggregat i MW-klassen.

Ett grundläggande villkor för av vindkraft utnyttjande är tillgången till områden där man kan få tillstånd att uppföra anläggningar och där är så vindtillgángen god att kraftproduktion blir lönsam. I betänkandet

(SOU 1988:32) Läge för vindkraft bedömde vindkraftsutredningen potentialen för lokalisering på land till en årsproduktion av 3-7 TWh (beroende på nödvändigt skyddsavstånd till bebyggelse). Till havs man såg mindre konflikter med andra intressen och potentialen bedömdes till drygt 20 TWh/år.

I rapporten Vindkraftens ekonomi (Statens energiverk 1989:1) ges följande kostnadsbild (tabell 9.3) för ett mindre resp. ett större vindkraftsaggregat.

Tabell 9.3 Energikostnad för vindkraft.

ca 200 kW 3 MV Aggregatstorlek 6 900 kr/kw 11 170 kr/kV Investering

Årskostnad inkl. underhåll 642 kr/kW 1 O41 kr/kw

Utnyttjn Energi- Utnyttjn Energitim. kostn. tid, tim. kostn. Vindklass tid, öre/kWh per år öre/kWh (Mvh/m2 per år): per år 1 750 37 1 770 59 4 1 950 33 2 110 49 5 2 150 30 2 460 42 6 2 350 27 2 710 38 7

För en om 1 Twh vid lokalisering i ársproduktion vindklasserna 5 och 6 (med lika fördelning i skulle krävas 2 500 vindkraftverk om vindklasserna) 200 146 om 3 MW). Det ger en kW (eller stycken om ca 3 450 Mkr. Kostnaderna för investeringskostnad drift och underhåll per år bedöms utgöra 1,5 % av Med 25 års avskrivningstid och investeringskostnaden. 6 % realränta blir årskostnaden ca 320 Mkr. eller ca

31,5 öre/kWh räknat på uppgifterna för mindre livslängd är dock en ännu aggregat. Anläggningarnas oprövad fråga.

För större ligger kostnaderna högre men aggregat sannolikt kan kostnaderna för nästa generation av sänkas. av vindkraftverk bedöms aggregat Havsplacering innebära en om 5-10 öre/kWh jämfört med kostnadsökning lokalisering på land.

Med det stödet av miljöavgiftsutredningen föreslagna till vindkraft skulle produktion med mindre aggregat bli konkurrenskraftig jämfört med kondenskraftprodukmedan landbaserad produktion med större aggregat tion,

i de bästa vindklasserna skulle nära lönsamhetsligga gränsen. I så fall kan restriktionerna för vindkraftsutbyggnaden sammanfattas i:

lokaliserings-/tillstándsrestriktioner stigande integrationskostnader när vindkraftsproduktionen växer möjligheterna att utnyttja skalfördelar vid tillverkningen av större aggregat

Kraftvärme

Kostnadskalkyler för kraftvärmeproduktion kan skilja sig avsevärt, eftersom lokala förhållanden i hög grad påverkar teknikvalet och kostnaderna för driften. Därvid inverkar bl. a. den lokala bränsle tillgången på samt underlaget för vármeleveranser.

I utredningen Kraftvärme har Vattenfall, Tekniska Verken Eskilstuna, ABB Stal och Götaverken/Generator beräknat lönsamheten för kraftvärmeutbyggnad i Eskilstuna kommun. Kalkylerna innefattar produktionsenheter i olika effektklasser och med olika teknikoch bränslealternativ.

Utredningen har räknat med dagens och med skattesystem bränslepriserna 55 kr./Mwh för kol, 131 kr./MWh för gas och 110 kr./MWh för biobränslen. Kostnaden för elproduktion beror på vilket värde som krediteras vármeeffekten. Värmen har i denna utredning krediterats med ett värde motsvarande kostnaden i konventionell värmeproduktion. För värmedelen av bränsleanvändningen ökar kostnaderna med aktuella skattesatser på samma sätt som i anläggningar för endast värmeproduktion.

Investeringskostnaderna för en 30 MW gasturbin eller en 100 MW kolpulvereldad beräknas ángturbinanläggning

350 Mkr. eller till 3,90 Mkr./MW el till 75 Mkr. resp. 6,70 Mkr./MW el. Investeringskostnaderna skiljer resp. således mellan olika typer av anläggningar. betydligt

9.1 visar elkostnadens beroende av aggregat- Figur storlek och bränsle. Varje effektklass representeras av bästa konventionella teknik för resp. bränsle.

9.1 Kraftvärmeverk, break-even elpris Figur (öre/kWh)

40 q Öre / kWh

II\\ ll I \\ I

Illllll

, -

III/III

I \

\\\\\\\

III/II /III

\\\\\\ D NATURGAS B Km \\\

I/I III BIOBRÄNSLE

1/ \\ II

I 5 Effekt, MW värme

Med bränslepriser och skatte- och avgiftssystem dagens blir kraftvárme lönsam i de högre effektklasserna vid med fossilkondens. Generellt gäller också jämförelse att biobränslen har lägre lönsamhet än fossila framför allt i mindre anläggningar där bränslen, investerings- och driftkostnader väger tyngre.

har en stor del av vármeunderlaget i de största I dag städerna tillvara, dock inte på alla håll tagits ex. i Göteborg). Den totala utbyggnadspotentialen (t. har motsvara en ársproduktion mellan 10 uppskattats

och 20 TWh el. I Elmarknadsrapport 1989 (Statens energiverk 1989-09-29) har sammanställts de planer för utbyggnad av kommunala kraftvärmeverk som nu finns för tiden efter år 1990. Totalt omfattar dessa planer 4,9-6,2 TWh.

Osäkerheten är dock stor eftersom utbyggnaden i hög grad kommer att bero på framtida el- och bränslepriser samt på energiskatte- och miljöavgiftssystemets utformning. Vid de kontakter utredningen haft med Svenska Kommunförbundet har osäkerheten understrukits. I statens energiverks rapport Kommunerna och energin anges flera faktorer som påverkar kraftvärmeutbyggnaden och som uppfattas som hinder av kommunerna.

För närvarande står utbyggnadsverksamheten så gott som stilla.

Miljöavgiftsutredningens förslag till stöd för kraftvärmeproduktion skulle innebära att sådan produktion blir lönsam också i mindre anläggningar, och därmed resultera i att utbyggnaden fortsätter. Det stöd till förnybara bränslen som också föreslagits skulle troligen medföra att andelen anläggningar som eldas med biobränslen ökar. Med nu möjlig teknik innebär dock detta att elproduktionen blir lägre än vid en utbyggnad som baseras på naturgas.

Industriellt mottryck

Någon lönsam utbyggnad av industriellt mottryck väntas idag inte kunna ske. Med stöd för kraftvärmeproduktion och stigande elpriser torde dock ytterligare ett visst underlag framkomma, men dess omfattning är svårt att precisera.

Kondenskraft

Kostnaden för i nya kondenskraftverk som elproduktion kraven för utsläpp av svavel och kväveoxid uppfyller med dagens bränslepriser i intervallet ligger 25-30 öre/kwh. Kostnaden varierar beroende på teknikval, lokalisering och storlek.

Det angivna kostnadsintervallet är baserat pá kalkyler för kolkondensverk med avancerad kolpulvereldning vid ett kring 4 öre/kWh. För att nå intervallets kolpris krävs en mycket stor anläggning med flera lägre gräns kolkondensblock där stordriftsfördelar utnyttjas vid tillförseln av kol och vid handhavandet av restprodukterna. Investeringskostnaderna uppskattas till ca 9-11 Vid kondenskraftverk blir Mkr./MW. gaseldade investeringarna lägre, medan bränslekostnaderna höjs.

Det viktigaste bränslealternativet till kol är natursom har många fördelar jämfört med kol. Det gas, t. ex. beträffande utsläppen av såväl svavel, gäller kväveoxider som koldioxid samt beträffande restprodukterna från förbränningen. Naturgas prissätts inte, till skillnad från olja och kol, på en internationell marknad. säljarna av naturgas söker i stället tillämpa alternativkostnadsprissättning. Det innebär att naturså att kostnaden för att använda gasen prissätts strax under kostnaden för att använda naturgas ligger det närmast liggande bränslealternativet, i praktiken användarnas kostnader för att använda olja eller kol.

Om alternativkostnadsprissättning kan tillämpas fullt ut av och om kraftproducenterna Väljer den säljarna, som minimerar kostnaderna, blir produktionsteknik totalkostnaden ungefär densamma som vid användandet av de närmast alternativen olja och kol. Det är liggande därför rimligt att räkna med en kostnad för kondens-

kraftproduktion som, oavsett bränsleval, styrs av kostnaden för kolkondens.

Avvägningen mellan kondenskraft och kraftvärme i framtidens elproduktionssytem kommer att påverkas av skatte-, miljöavgifts- och bidragssystemens utformning.

9.1.3 Kraftproduktionsscenarier

Några av de framtidsbedömningar som beskrivits i avsnitt 6.4 tas här till utgångspunkt för en diskussion angående olika möjligheter att bygga ut elproduktionssystemet och kostnaderna härför. Diskussionen baseras på översiktliga beräkningar av hur kostnaden för kraftproduktion och produktionssystemets sammansättning påverkas av olika förutsättningar beträffande elförbrukningens tillväxt och kärnkraftsavvecklingens förläggning i tiden.

I tabell 9.4 och figur 9.2 beskrivs de utvecklingsalternativ som valts för diskussionen. H-, M- och L-alternativen svarar ungefär mot en hög, medelhög resp. låg elförbrukning år 2010 enligt de olika bedömningar som redovisas i kapitel 6. H-alternativet är tänkbart i samband med en god ekonomisk utveckling, måttliga bränsleprishöjningar, hög industriell tillväxt och ett relativt förmånligt elpris. L-alternativet kan kopplas till en långsam ekonomisk tillväxt i kombination med höga elpriser, exempelvis som en följd av höga bränslepriser. M-alternativet ligger däremellan; elförbrukningen växer i en långsam takt. Det är en möjlig utveckling vid en god ekonomisk utveckling och mycket aktiva elhushållningsátgärder.

Tabell 9.4 Elförbrukning i olika beräkningsalternativ (TWh). Alternativ

Figur 9.2

1VVh/år zoo.

I80:

H 160bl I40- I2o- L I00aoeo- 40- 20- 0 I .. I |-- . | -v l vv l .uvq 1980 I985 I990 I995 2000 2005 2010 2015 2020 År

Genomsnittskostnaden i Mellansverige för råkraft ligger år 1990 kring 18 öre/kWh vid stamnätsspänning. I detta avsnitt beskrivs kostnadsutvecklingen fram till år 2010 såsom den skulle bli med de tre förbrukningsalternativen i tabell 9.4.0ch med de kostnader som redovisats i avsnitt 9.1.2 ovan. Kalkyler har gjorts för de fyra femársperioderna mellan åren 1991 och 2010. Skatter, miljöavgifter, etc

har exkluderats. Det är således kostnader och inte priser som beräknats. Endast vid kostnadsuppskattningen för kraftvärme har skattesystemet en inverkan, eftersom en viss vårmekreditering måste antas. Dagens skattesystem har därvid förutsatts.

Varje utbyggnadsalternativ diskuteras i förhållande till ett scenario för kärnkraftsavvecklingen. I ett första scenario (scenario I) tas en kärnkraftsreaktor ur drift år 1995. Därmed minskas kärnkraftproduktionen med ca 5 TWh/år. Följande år ställs ytterligare en reaktor av, och övriga 10 reaktorer avvecklas därefter i jämn takt. Under vardera femårsperioden mellan år 1996 och år 2010 ställs således kapacitet motsvarande 20-22 TWh/år av under varje femársperiod.

I ett andra scenario (scenario II) antas kärnkraftsavvecklingen bli förskjuten till efter år 2000. Under vardera av de två följande femársperioderna skall kärnkraftskapacitet motsvarande 33-35 TWh/år avvecklas.

I scenario III avvecklas två aggregat under åren 1995 och 1996; avvecklingen av resterande 10 aggregaten sker under perioden 2006-2010. I detta scenario skall således kärnkraftskapacitet motsvarande 56-60 TWh/år ställas av under den sista femårsperioden.

scenario IV, slutligen, skiljer sig från scenario III genom att även den inledande avvecklingen av två aggregat skjuts upp till den sista femårsperioden.

scenarierna kan sammanfattas på följande sätt (Twh/år): Avvecklad kärnkraftsproduktionskapacitet i scenarierna (TWh/år) scenario nr

enligt följande.

Tre fjärdedelar av de nu befintliga oljekondensverkens produktionsförmåga utnyttjas efter år 1995. Kvarvarande verk utnyttjas med tiden för baslastproduktion i högre utsträckning än vad som sker i dag, men de beräknas ändå tas i anspråk först när övrig värmekraftskapacitet, förutom gasturbiner, är otillräcklig.

Utbyggnaden av vattenkraft beräknas kunna ske med en årsproduktion av 1,5 Twh under första hälften av n;ttiotalet till en kostnad motsvarande ca 20 öre/kwh. Under den andra hälften av nittiotalet kan produköka med 2 TWh. En årlig utbyggnad med ca tçonsförmågan 800 Gwh kan sedan ske efter sekelskiftet, dvs. sammantaget ett kapacitetstillskott på ca 4 Twh under vardera femårsperioden 2001-2010. Utbyggnaden sker från

år 1996 till högre kostnader för att begränsa verkningarna pá miljön (se avsnitt 9.1.2 ovan).

Effekten i de befintliga kärnkraftsverken kan ökas när så är motiverat med hänsyn till elbehovets utveckling. Den maximala kapacitetsökningen antas motsvara en

ársprodukion av 3,5 Twh, dvs. med 12 kärnkraftsverk

kan en ársproduktion av 69,5 TWh erhållas.

Vindkraftens utbyggnad antas inte kunna ske i större etapper, utan begränsas till 1 TWh under perioden 1996-2000 och därefter till 2 TWh resp. 3 TWh under de två följande perioderna. Kostnaden för vindkraftsproducerad el antas ligga omkring 31 öre/kWh.

Utbyggnadspotentialen för kraftvärme är svårbedömd (se avsnitt 9.1.2 ovan). Här beräknas den uppgå till en årsproduktion av 1,5 TWh under den första femårsperioden och sedan till 5 TWh under vardera av de följande femårsperioderna. Kostnaden för el från nya kraftvärmeverk antas vara ca 26 öre/kWh.

Fossileldade kondenskraftverk antas kunna byggas i den omfattning som är nödvändig för att uppnå den behövliga produktionskapaciteten. Kostnaden för el från sådana anläggningar uppskattas till 28 öre/kWh.

Produktionen expanderas i princip efter produktionskostnaderna per kWh el. Vattenkraft tas först i bruk, därefter kraftvärme, vindkraft och fossileldad kondenskraft i nämnd ordning. Vindkraft bedöms kunna komma i drift i den omfattning som nämnts ovan (trots kondenskraftens kostnadsfördelar) genom ett visst samhälleligt stöd som sänker producenternas kostnader. De följande kostnadsberäkningarna har dock utförts exkl. subventioner.

Möjligheten av en förtida utbyggnad av vatten- och vindkraft samt kraftvärme i de fall utbyggnad inte är motiverad av den aktuella efterfrågan på el har inte beaktats. Utredningen har inte heller räknat med de anspråk som rests angáende ersättning vid avställning av kärnkraftverk.

9.1.4 Kalkylresultat

I figurerna 9.3-9.5 visas för varje femársperiod under åren 1991-2000 de förändringar av elproduktionskapaciteten som mot bakgrund av de ovan angivna förutsättningarna kan förutses i de olika scenarierna. I bilaga 6 redovisas kalkylresultaten i tabellform.

Redovisningen ger en översiktlig bild av alternativa utvecklingslinjer och deras konsekvenser. Avsikten har dock inte varit att definiera hur en optimal utbyggnad eller ett optimalt utnyttjande av produktionskapaciteten skulle se ut. De kostnadsuppskattningar och antaganden som utgör underlag för kalkylerna medger inte bedömningar av denna art. En sådan analys fordrar dessutom ett explicit beaktande av efterfrágesidan och kortsiktiga bristsituationer.

Elproduktionssystemet har behandlats som en enhet. Det understryker kalkylresultatens översiktlighet eftersom det i verkligheten finns flera producenter med skilda kostnadsförhållanden. Det kan bl. a. innebära att ibland expanderas på annat sätt än produktionssystemet vad som här antagits.

Figur 9.3 Kapacitetsförändringar i elproduktionen (TWh/år) I Kondenskraft vid hög tillväxt i elanvändningen (alt. H). Vindkraft

E Kraftvärme l _ _ , _ u Kärnkraft 1991-95 1996-00 2001-05 2006-10 D Vattenkraft

Scenario I

T: Utbyggnad o Scenario Il 0 Avställning -so

_________ __ Utbyggnad o Scenario III __ 1° f Avställning ao

-50

:Z Utbyggnad

o Scenario IV J: Avställning

Figur 9.4 elproduktionen (TWh/år) Kondenskmft

Kfapacitetsfdrandfingari

v1d medelhög tillväxt i elanvändningen (alt. M). Vindkraft

E Kraftvärme

l . . , I Kärnkraft 1991-95 1996-00 2001-05 2006-10 El Vattenkraft

° i Scenario I -10 Avställning .20 -

= Utbyggnad o . 9 Scenario II

° Avställning -ao

Scenario III

Scenario IV

Figur 9.5 Kapacitetsförändringar i elproduktionen (TWh/âr) u Kondenskraft vid låg tillväxtielanvändningen (alt. L). Vindkraft

E Kraftvärme T i Kärnkraft 1991 95 1996 oo . 2001 05 2006 10 - E] Vattenkraft

T: .2». Utbyggnad ° Scenariol -1o Avställning .20 -

T: Utbyggnad o scenario II 4° Avställning -30

=° Utbyggnad o scenario III ° Avställning .ao

-5o

:: Utbyggnad

v: scenario IV

Avställning

Med den höga tillväxttakten i elförbrukningen, H-alternativet, sker under hela perioden till år 2010 en så gott som maximal utbyggnad av vatten- och vindkraft samt kraftvärme oavsett kárnkraftsavvecklingens förläggning i tiden (figur 9.3). De möjligheter som finns att öka kapaciteten i kvarvarande kärnkraftsaggregat utnyttjas. Dessutom byggs kondenskraftsproduktionen med tiden ut till en årskapacitet av ca 85 Twh. Skillnaden mellan scenarierna ligger i kondensutbyggnadens tidsprofil. I scenario I byggs ca S Twh kondenskraft ut under åren 1991-1995 och dårefter drygt 20 Twh under vardera av de återstående femårsperioderna. I scenario II sätts huvuddelen av den nya kondenskraften in under de två sista femårsperioderna med ca 35 Twh under vardera perioden. I scenarierna III och IV koncentreras utbyggnaden till den sista femársperioden då kapacitet motsvarande 60 resp. 70 Twh/år tas i bruk. År 2010 är produktionskapaciteten i kondenskraftverk ungefär densamma i samtliga scenarier.

Med M-alternativets svagare tillväxt i elförbrukningen blir behovet av kapacitetsutbyggnad under de första femårsperioderna mindre (figur 9.4). Följden blir att kraftvärmen och vindkraften inte i något scenario byggs ut till hela potentialen, eftersom utbyggnaden av dessa kraftslag blir lönsam först under de senare femårsperioderna (enligt antagandena om hur kraftsystemet expanderas). Det gäller främst i scenarierna II och IV där kärnkraftsavvecklingens tyngdpunkt förskjutits till den senaste periodea. Den totala kapacitetsutbyggnaden t. o. m. år 2010 motsvarar ca 81 TWh/år, men dess sammansättning blir olika beroende på avvecklingstakten för kärnkraften. I scenario I är andelen kondenskraft i utbyggnaden ca 60 %, medan den i scenario IV är nästan 80 %. I scenarierna II och III ligger andelarna däremellan.

Med den sjunkande elförbrukningen i L-alternativet krävs inget tillskott till produktionskapaciteten under den första femårsperioden (figur 9.5). Under den andra perioden blir utbyggnad nödvändig i scenario I, och under den tredje i scenarierna I och II. Utbyggnaden av såväl vatten- och vindkraft som kraftvärme skjuts därmed olika långt framåt i tiden. De befintliga kärnkraftverken utnyttjas inte heller i full utsträckning i scenarierna III och IV. Den totala kapacitetsutbyggnaden t. o. m. är 2010 motsvarar ca 47 TWh/år. Utbyggnadens sammansättning skiljer sig i större utsträckning mellan scenarierna än i M-alternativet. I scenario I är andelen kondenskraft i utbyggnaden ca 35 %, medan den i scenarierna III och IV är ca 74 %.

9.1.5 Jämförelser mellan olika utvecklingar

I avsnittet ovan jämfördes i kapacitetsförändringarna de olika som definieras av kraftproduktionssystem skilda konsumtionstillväxter och avvecklingsprofiler för kärnkraften. De olikheter som redovisats beträffande kapacitetsutbyggnadens tillväxt och omfattning inverkar på kostnaderna för elproduktion, behovet av investeringar i nya kraftproduktionsanläggningar samt kraftproduktionssystemets sammansättning år 2010. Det senare får i sin tur betydelse för utsläppen av bl. a. koldioxid från elproduktionssystemet.

Figurerna 9.6-9.7 visar variationerna över tiden vad gäller den genomsnittliga kostnaden (per kWh) dels för all elproduktion, dels för det produktionstillskott som sker genom kapacitetsutbyggnaden i resp. period. Den senare kostnaden är ungefär lika med den långsiktiga marqinalkostnaden i kraftproduktionen. I detta kapitel används fortsättningsvis denna term, medan

termen refererar till genomsnittsgenomsnittskostnad kostnaden för den totala elproduktionen.

Det bör att kalkylerna inte är prognoser av påpekas eller bedömningar av hur elpriserna prisutvecklingen borde utvecklas i olika fall. Däremot bör, för varje utvecklingsalternativ, den uppskattade genomsnittskostnaden och ange de långsiktiga marginalkostnaden nivåer mellan vilka torde komma att elpriset etableras.

Vidare bör noteras att en nominell redovisning, åtminstone under inflationstider, medför stora kostnader under en investerings första år och låga kostnader mot slutet. Detta innebär att kostnadsuppskattningar som baseras reala investeringskalkyler har en på tendens att avvika från de bokföringsmässiga kostnaderna.

Med hög tillväxt i elanvändningen stiger genomsnittskostnaden i från dagens ca 18 öre/kWh produktionen till inemot 23 öre/kWh år 2010, dvs. med ca (fig 9.6, se även bilaga 6). Effekten på 4,5 öre/kWh av att senarelägga kärnkraftsproduktionskostnaderna demonstreras I scenario I sker avvecklingen tydligt. ökningen jämnt över tiden, med ungefär 1,5 öre/kWh under vardera I scenario IV sker ingen eller perioden. små ökningar under de tre första femårsperiodmycket erna och därefter en höjning med nästan 4 öre/kWh under den I scenarierna II och III fjärde perioden. kostnadsförändringarna mellan dessa extremer. ligger

Figur 9.6 Genomsnittskostnadenielproduktionen i -—O— SCENARIOI I - olika tillväxt-

scenarfema IV.vid _._..___ SCENARwH

:akter 1 elförbmkmngen. ----o---- SCENARIOIll 25q ore/kw}, --0- SCENARIOrv 24 -4 23 22 2| 20 H-altemaüvet IQ I8 I7 IG 15 1995 2000 2005 2010 År

25- Öre / kWh 24- 23 22 2| i 20 M-altemativet I9 IE I7 I6 15 1995 2000 2005 2010 År

25 Öre l kWh 24 23 22 2! L-altemativet 20 19 I8 I7 16 IS- 1995 2000 2005 2010 År

Figur 9.7 Den långsiktiga marginalkostnaden i elproduk- ——-o-— SCENARIOI tionen i scenariema I- IV vid olika tillväxt- SCENARIOH takter i elförbrukningen. ----o---- SCENARIOIH 3° —-o-- SCENARIOIV Ore /kWh 29 28 27

J|n|1|||llAlAl1lIlIl

25 H-alternativet 25 24 23 22 21 20 I I I I I991-95 I996-00 2001-05 2006-10

3°‘ Ore/kWh

26- M-alternativet

20 I I I I 1991-95 1996-00 2001-05 2006-10

3°“ Ore/kWh 28-

2G L-altemativet

24-

20 I I v r 1991-95 1996-00 2001-05 2005-10

Den långsiktiga marginalkostnaden är efter år 1995 27-28 öre/kWh i samtliga scenarier (fig 9.7). I scenarierna I och III, där kärnkraftsavvecklingen inleds år 1995, stiger den redan under den första perioden till 26 öre/kWh, medan den i de två andra scenarierna är ca 23 öre/kwh. Orsaken är att en utbyggnad av fossil kondenskraft i scenarierna I och III krävs redan under den första femårsperioden.

Med den medelhöga förbrukningsökningen ökar genomsnittskostnaden med ca 4 öre/kWh till år 2010, då den i samtliga scenarier är ca 22 öre/kWh. I scenario III och IV förblir den kring 18 öre/kWh ända till den sista perioden, medan den ökar i jämnare takt enligt scenarierna I och II. Den långsiktiga marginalkostnaden stiger i samtliga fall till 26 öre/kWh eller däröver under den andra perioden och sedan till knappt 28 öre/kWh. Jämfört med H-alternativet är marginalkostnaden lägre under den första perioden eftersom utbyggnaden då sker utan kondenskraft.

Med det lägsta tillväxtalternativet, där den totala elförbrukningen sjunker, ökar genomsnittskostnaden med ca 2,5 öre/kWh till år 2010. I scenarierna III och IV inträder ökningen inte förrän under den sista perioden. Den långsiktiga marginalkostnaden stiger i samtliga fall till ca 27 öre/kWh när utbyggnaden av ny produktionskapacitet tar fart, vilket i scenarierna III och IV äger rum först under den sista femårsperioden.

I figur 9.8 redovisas även kostnadsutvecklingen för en Variant av scenario I med L-alternativets utbyggnadstakt, där kraftutbygganden antas ske med biobränslebaserad kraftvärme- och kondensproduktion samt vindkraft (alternativ IB i bilaga 6). Kostnaderna blir i detta fall mycket osäkra; dagens kostnader för bio-

bränsle ger ingen indikation angående prisutvecklingen v;d ett storskaligt utnyttjande. Produktionskostnaderna har antagits vara ca 40 öre/kWh i kraftvärmeprodukt;on och ca 50 öre/kWh i kondensproduktion.

Figur 9.8

Ore/kWh

5“J O

Långsiktig marginalkosmad 4( j

3(- 4 Genomsnittskostnad .

{Q

2( -

1 995 2000 2005 2010 År

enligt detta alternativ resulterar i ett Utbyggnaden tillskott av 6 TWh vindkraft, 15 TWh kraftvärme samt ca 25 TWh kondenskraft. Genomsnittskostnaden ökar till ca 27 öre/kWh år 2010. Den långsiktiga marginalkostnaden stiger till ca 45 öre/kwh under den senare delen av nittiotalet när kondensproduktionen måste byggas ut.

ovan har utförts under antagande

Kostnadsberakningarna

om konstanta bränslepriser. Om i stället bränsleantas växa över perioden ökar såväl den priserna genomsnittliga kostnaden som den långsiktiga marginal-

kostnaden. Den senare ökar i allmänhet mer än den föregående eftersom andelen kondenskraft i de flesta fall är större i kapacitetstillskotten än i den totala kapaciteten.

Figur 9.9 visar genomsnittskostnadens och den långsiktiga marginalkostnadens utveckling över tiden i scenarierna I och IV (H-alternativen, med bränsleprisökningar pá drygt 30 % till år 2010).

Figur 9.9 —°— scenario I Genomsnittskostnad, Långsiktig marginalkostnad, scenario I 40 i ---0--- Genomsnittskostnad, scenario IV öre l kWh - - 0- - scenario IV Långsiktig marginalkosmad,

30-

20-

I o . . , . . . , . 1995 2000 2005 2010 År

De olika redovisade utbyggnadsprofilerna innebär att produktionskapacitetens slutliga sammansättning skiljer sig mellan scenarierna, även när kapacitetsbehovet är ungefär detsamma år 2010. Det beror på de förutsättningar som ställts upp angáende utbyggnadsmöjligheterna i varje femársperiod. Endast kondenskraft kan enligt antagandena byggas utan restriktioner, medan möjligheterna att bygga ut vatten- och vindkraft samt kraftvärme är begränsade. Vid den höga tillväxttakten för elförbrukningen blir skillnaden

liten mellan scenarierna, eftersom behovet av ny produktionskapacitet är stort i varje femårsperiod oavsett avvecklingstakt för kärnkraften. Med den medelhöga och den låga förbrukningsökningen gäller att ju mer kärnkraftsavvecklingen förskjuts mot år 2010, desto större blir andelen fossileldad kondenskraft i kraftproduktionssystemet år 2010. Tabell 9.5 visar den kondenskraftskapacitet som tillkommit i produktionssystemet under åren 1991-2010 enligt de olika utvecklingsmönstren.

Tabell 9.5 Beräknade tillskott kondenskraft år 1991-2010

[et bör påpekas att dessa resultat beror på förutsättringen att endast den produktionskapacitet som under varje femårsperiod krävs för att tillgodose den antagna förbrukningen förs in i systemet. Möjligheten av en förtida utbyggnad av vatten- och vindkraft samt kraftvärme i de fall utbyggnad inte är motiverad av den aktuella efterfrågan på el har som tidigare nämnts inte beaktats.

[e olika avvecklingsprofilerna medför olika krav vad gäller anläggningsverksamhetens koncentration i tiden. Skillnaderna mellan scenarierna kan illustreras genom att Visa de nödvändiga investeringarnas tidsfördelring. Figur 9.10 visar uppskattningar av de investeringar som krävs i H-, M- resp. L-alternativen för att åstadkomma de beräknade kapacitetstillskotten i varje femårsperiod.

Figur 9.10 Uppskattade investeringskostnader för kapacitets- scenario] u utbyggnad per femårsperiod 1991 - 2010. u Scenario n I Scenario III E Scenario IV 5° Miljarder kr. I 25 I 00 75 H-altemativet

150 Miljarder kr. l 2 5 l OO 7 5 M-alternativet

5 O 25 o v. .: ._ . I 990-95 2 Ål

150 Miljarder kr. 125 100 75 L-altemativet

25 ä 1990-95 1996-00 2001-05 2006-10 År

Det samlade investeringsbeloppet uppgår i H-alternativet till ca 200 miljarder kr., i M-alternativet till 157-163 miljarder kr. beroende på avvecklingstakten för kärnkraften och i L-alternativet till 90-106 kr., allt räknat i dagens penningmiljarder värde.

vid den tillväxttakten krävs i scenario I höga investeringar om ca 15 miljarder kr. för kapacitetsunder första femársperioden och sedan Ltbyggnaden E4-67 miljarder kr. för vardera av de tre följande I scenario IV krävs 7-27 miljarder kr. för perioderna. vardera av de tre första perioderna, och sedan ca kr. för den sista utbyggnad. I 145 miljarder periodens scenarierna II och III är investeringsbehoven fördela- Ce däremellan i enlighet med skillnaderna i kapacitetsutbyggnad.

Ned M— och L-tillväxterna är tidsprofilerna desamma, nen kraven investeringar är lägre under vardera på I M-alternativet krävs investeringar om ca perioden. kr. relativt fördelade över fem- 260 miljarder jämnt mellan år 1996 och år 2010 när kärnársperioderna kraften avvecklas enligt scenario I. Med avveckling scenario IV koncentreras investeringar om ca enligt kr. till den sista I L36 miljarder femársperioden. L-alternativet reduceras investeringarna i scenario I till 18-45 miljarder kr. under vardera av de tre och i scenario IV till ca 90 miljfemårsperioderna, arder kr. under den sista femársperioden.

För att ge en uppfattning om investeringsbehovens omfattning kan nämnas att de samlade bruttoinvestei byggnader och anläggningar i Sverige :ingarna till ca 120 miljarder kr. år 1988. En uppgick koncentration i tiden av investeringarna i ny torde således innebära en elproduktionskapacitet

kraftigt ökning av investeringsvolymen under den aktuella perioden. Därmed blir risken stor att kostnaderna stiger genom att kraftföretagen tvingas konkurrera om kapital, arbetskraft och utrustning.

scenarierna skiljer sig även beträffande de utsläpp av främst koldioxid som uppstår under avvecklingsperioden till följd av olika andelar av kondenskraft och kraftvärme i elproduktionssystemen år 2010 och under tiden före år 2010. De antropogena utsläppen av koldioxid i Sverige uppgick âr 1987 till drygt 60 milj. ton.

Tabell 9.6 Emissioner av C02 vid olika utbyggnadealternativ (milj. ton per år).

Årsgenomsnitt under perioden scenario 1991-95 1996-00 2001-05 2006-10

H-alternativ

M—alternativ

26 L-alternativ I - 1 6 10 II - - 3 12 III - - - 15 IV - - - 15

I tabell 9.6 jämförs scenarierna med avseende på de uppskattade koldioxidemissionerna från nytillskotten till produktionkapaciteten. För uppskattningarna har antagits att kraftproduktion i fossileldade kondensanläggningar ger utsläpp av 0,4 Mt CO2 per TWh, och för kraftvármeanläggningar hälften så stora utsläpp.

Kraftvármen debiteras sáleds med koldioxidutsläppen för elandelen av produktionen, men inte för värmedelen. Dessa värden motsvarar ungefär koldioxideffekten vid gasbaserad produktion; vid kolbaserad produktion ungefär fördubblas emissionerna.

9.2 Den elintensiva industrin vid olika elprisutvecklinqar

9.2.1 Elproduktionskostnader och elpriser

i detta kapitel förs utifrån de an- Resonemanget som beräknats i taganden om elproduktionsförändringar avsnitt. De översiktliga bedömningarna av föregående genomsnittskostnaderna och de långsiktiga marginalkostnaderna i definierar intervall produktionssystemet inom vilka i resp. scenario torde hamna. elpriserna

beskrivs i detta avsnitt nâgra effekter Inledningsvis som kan härledas från de omställpå prisutvecklingen av som scenarierna beningar produktionssystemet skriver.

Det som en kund genomsnittligen betalar över elpris året beror på många faktorer: leveransspänningen, kundens över dygnet och året, m. m. belastningsprofil Tariffsystemet utformas för att elproduktionssystemet skall kunna utnyttjas pá ett effektivt sätt och ge tillfredsställande avkastning på sitt kraftföretagen har behandlats mer ingående i kapital. Prissättningen kapitel 4.

I de flesta scenarierna sker betydande förändringar av produktionskapacitetens sammansättning från period till period. En väsentlig skillnad mellan scenarierna är att kärnkraften med rörliga kostnader fasas ut låga

i olika takt. Ju mindre dess andel är, desto mer måste kraftslag med högre rörliga kostnader utnyttjas.

När den tillgängliga produktionskapaciteten tenderar att bli otillräcklig i förhållande till efterfrågan uppkommer risk för bristsituationer. Till de rörliga kostnaderna kan läggas en bristkostnad som ökar ju större efterfrågan är i förhållande till produktionskapaciteten. Den kan ses som en uppskattning av vad bristsituationerna kostar kunderna, eller närmare bestämt vad kunderna skulle vara villiga att betala för att minska risken för brist till en låg nivå.

Detta kan uttryckas som att den kortsiktiga marginalkostnaden i elproduktionen ökar (se kapitel 4). Vid en strikt prissättning efter den kortsiktiga marginalkostnaden når elpriset så småningom genomsnittligt under året en nivå där det blir lönsamt att bygga nya kraftverk. Det sker när priset är högt nog för att täcka såväl de rörliga som fasta kostnaderna för ny kraft (dvs. på nivån för den långsiktiga marginalkostnaden).

För närvarande ligger den kortsiktiga marginalkostnaden genomsnittligen under genomsnittskostnaden i elproduktionssystemet. Under nittiotalet skulle den kortsiktiga marginalkostnaden, och därmed elpriset vid marginalkostnadsprissättning, börja stiga tidigare ju tidigare kärnkraftsavvecklingen inleds. Om inte efterfrågan på el sänks kraftigt till följd av de höjda elpriserna kommer marginalkostnaden och elpriset att ligga på nivån för kostnaden för ny kraft under en stor del av avvecklingstiden.

Leveranssäkerhetskraven inom samkörningen baseras just på den kortsiktiga marginalkostnaden, inkl. en värdering av kostnaderna för energi- och effektbrist. Om

den beräknas öka till nivåer över såväl rörliga som fasta kostnader för nytillkommande kapacitet är det en indikation för kraftindustrin att det är dags att börja bygga ut produktionskapaciteten.

Den prissättning som nu tillämpas för elkraft (en rörlig avgift som varierar med den kortsiktiga samt en fast del som är hög nog för narginalkostnaden att de totala kostnaderna skall täckas) leder, när ny kraft förs in i systemet, till att prisnivån under allt längre tider av âret kommer att bestämmas av den kostnaden för fossileldad värmekraft som för rörliga närvarande ligger i intervallet 16-20 öre/kWh (med dagens bränslepriser). Det innebär att den rörliga delen av tariffen under allt längre tider av året kommer att ligga nära eller över genomsnittskostnaden i medan perioderna när den produktionssystemet, rörliga kostnaden ligger väsentligt under genomsnittskostnaden blir kortare.

- som kostnads- Detta innebär med en prissättning ger täckning inom elproduktionssystemet - att energiavfår en allt större tyngd i den räkning som gifterna kunden har att betala. Denna förändring, som sker snabbare ju tidigare kärnkraften börjar att avvecklas, får för skilda kundkategorier olika betydelse för deras genomsnittliga elpris.

9.2.2 Elprisförändringars effekter på elanvändningen

En höjning av elprisnivån påverkar elanvändarna och samhället via flera mekanismer. Tre slag av effekter kan särskiljas, en direkt kostnadseffekt och två anpassningseffekter.

1. För det första innebär stigande relativa elpriser, när övriga faktorpriser förblir oförändrade, en allmän kostnadsökning i ekonomin. En större andel resurser måste avsättas för att erhålla samma mängd elkraft. För ett industriföretag ökar produktionskostnaderna i proportion till elkostnadernas tyngd bland de totala kostnaderna, om man inte har möjlighet att skjuta kostnadsökningen bakåt i förädlingskedjan. De ökade produktionskostnaderna förs annars framåt genom höjda produktpriser, och ökar därigenom indirekt kostnaderna i ekonomin i övrigt. För t. ex. större delen av verkstadsindustrin slår förändringar av elpriserna i huvudsak igenom på denna indirekta väg.

Kostnadsökningen minskar således den möjliga produktionen i samhället. Minskningen kan dock motverkas genom anpassningseffekterna nedan.

2. Prisförändringar ger incitament till ändringar av produktionstekniken. En elprisökning gör att vissa effektiviseringar av elanvändningen blir lönsamma, eller att kostnaderna kan minskas genom övergång till någon annan energibärare. Elprisökningen leder därigenom till en sänkt specifik elanvändning.

3. Vidare kan lönsamheten i delar av industrin till följd av kostnadsstegringarna sjunka till en nivå som gör att verksamheten avvecklas. På kort sikt kan detta ske om lönsamheten redan tidigare varit svag. Pa längre sikt förstärks effekterna dock genom att produktionsanläggningar som tjänat ut inte ersätts med nya.

Sammanfattningsvis innebär detta att den totala elanvändningen står i omvänt förhållande till den reala elprisnivån. En förändring av elpriset resulterar omedelbart i en inkomsteffekt enligt 1 ovan,

samt i anpassningsåtgärder enligt 2 och 3. kortsiktiga De två senare anpassningseffekterna motverkar prisökningen genom att efterfrågan på el dämpas. På längre sikt förstärks anpassningsåtgärderna.

9.2.3 Priskänslighet på kort sikt

till omedelbara anpassningar till elprisför- Förmågan är olika stor hos olika elanvändare. Den ändringar elintensiva industrin är i hög grad kapitalintensiv, och utnyttjar i betydande utsträckning stordriftsfördelar för att nå ett konkurrenskraftigt kostnadsläge. Vidare är elkraft en så betydande andel av produktionskostnaderna att uppmärksamheten kontinuerligt är inriktad att effektivisera elanvändningen. Sammanpå innebär detta att de omedelbara anpassningarna i taget allmänhet är begränsade till mindre besparingsåtgärder inom de existerande processerna samt till eventuella struktureffekter som berör marginella produktionsenheter.

Med kort sikt menas här den tid under vilken industrin arbetar med en i huvudsak oförändrad produktionsstruktur. På längre sikt förändras produktionsstrukturen i nya anläggningar och genom investeringar genom att äldre produktionsenheter ställs av.

Elanvändningsdelegationen redovisade i betänkandet (SOU 1987:68) Elhushållning på 1990-talet bedömningar av att relativt kort sikt (ca 10 år) möjligheterna på eller substituera elkraft i olika grenar av den spara elintensiva industrin. De tekniskt möjliga besparingsåtgärderna uppskattades till ca 3 Twh, och substitutill ca 1 TWh (dvs. drygt en tiontionsmöjligheterna del av den elintensiva industrins totala elförbruk- Vid kring 10 öre/kWh under en ning). elprishöjningar

tioársperiod uppskattades den ekonomiskt rimliga potentialen till ca 2 Twh.

De elintensiva branschernas låga priskänslighet på kort sikt har påvisats i ekonometriska undersökningar. Tabell 9.7 visar resultat av en ekonometrisk undersökning av pris- och substitutionselasticiteterna för olika energislag i vissa elintensiva industribranscher samt i hela verkstadsindustrin. har Skattningarna utförts med hjälp av data för åren 1952-1976.

Tabell 9.7 Partiella pris- och substitutionselasticiteter för elektricitet (e), oljeprodukter (o) samt fasta bränslen (F) i svensk industri 1952-76.

Egenpriselasticiteter Substitutionselasticiteter

e o f‘) e—o e-f o-f

Trä-, massa- och -0,12 -0,24 -1,39 0,22 1,00 2,38 pappersindustri (0,03) (0,34) - (0,08) (0,21) (0,33)

Kemisk industri -0,09 -0,15 -1,80 -0,23 1,54 3,29 (0»04) (0.17) — (0.17) (0.33) (1.44)

Icke-järn- -0,12 -0,25 -1,42 -0,24 1,40 1,91 metallverk (0,03) (0,06) - (0,10) (0,41) (0,46)

Järn-, stål- och -0,12 -0,26 -0,14 0,24 0,18 0,39 metallverk (0,06) (0,07) - (0,12) (0,29) (0,20)

Hela tillverk- -0,16 -0,26 -0,60 0,21 0,55 0,96 ningsindustrin (0,03) (0,06) ~ (0,06) (0,17) (O,30)

Standardavvikelser saknas för skattningarna.

Källa: Dargay, J.M., The Demand for in Swedish Energy Manufacturing i Ysander, B.C. (red.) Energy in Swedish Manufacturing, IUI, Stockholm 1983.

Priselasticiteten är ett mått på priskänsligheten. Om priselasticiteten är -0,1 innebär det att en prishöjning på 1 % leder till en minskning av efterfrågan med 0,1 %. Substitutionselasticiteten anger på motsvarande sätt prisförändringens effekt på efterfrågan på en annan vara. Ju högre den år, desto större är efterfrågeförändringen. En positiv substitutionselasticitet tyder på att varorna är substitut, en negativ substitutionselasticitet att de är komplement.

Fasta bränslen erhöll de högsta priselasticiteterna, utom i järn- och stålindustrin där priskänsligheten vad gäller fasta bränslen var låg. Elefterfrågan var genomgående minst priskänslig, med endast omkring hälften så stor priselasticitet som oljeprodukter. I de elintensiva branscherna var priskänsligheten något mindre än i industrin i övrigt.

De största substitutionsmöjligheterna mellan energislag gällde olja och fasta bränslen i pappers- och massaindustrin och den kemiska industrin. För den kemiska industrin och i icke-järnmetallverk visar substitutionselasticiteterna att olja och el är komplement i tillverkningen. överhuvudtaget var substitutionsmöjligheterna mindre mellan olja och el än mellan olja och fasta bränslen.

De redovisade skattningarna visar att priselasticiteterna på energi och framför allt på el antar låga värden, vilket innebär ringa priskänslighet. För olja och bränslen indikeras en något högre priselasticitet. Resultaten skall främst ges en kortsiktig tolkning, dvs. de speglar i huvudsak de elintensiva branschernas situation i ett tidsperspektiv när man inte har möjlighet att anpassa kapitalutrustningen.

9.2.4 Kortsiktiga struktureffekter

De kortsiktiga effekter på produktionsstrukturen som kan tänkas uppkomma vid av olika omelprishöjningar fattning har studerats med hjälp av en flersektors industristrukturmodell, ISMOD. Denna modell har utvecklats vid statens industriverk (SIND) och konjunkturinstitutet (KI).

Modellen är av allmän jämviktstyp och speciellt lämpad att belysa frågor som har med moderkapitalbildning, nisering och strukturomvandling att göra. Jämfört med andra liknande modeller år ISMOD vad mycket detaljerad gäller beskrivningen av kapitalutrustningen i olika branscher. I industribranscherna är den existerande kapitalutrustningen indelad i anläggningsklasser som representerar olika produktionsteknik och genererar olika bruttovinstandelar. Modellen däremot inte fångar in förändringar i företagens beteende som beror på exempelvis ändrade förväntningar.

Det finns 28 produktionssektorer i modellen, varav 20 är industrisektorer. Leveranserna mellan sektorer är specificerade i modellen. Den offentliga sektorns storlek är given, liksom utbudet av arbetskraft. Vidare skall bytesbalansen uppfylla ett krav. givet Anpassningen inom modellen sker genom förändringar av produktionsstrukturen samt genom löne- och prisförändringar.

De strukturella förändringarna uppkommer att det genom minst lönsamma kapitalet slås ut när bruttovinstandelarna i en sektor sjunkit till en viss nivå, exempelvis till följd av ändrade priser eller löner. Omvänt ökas produktionskapaciteten genom nyinvesteringar när en höjd bruttovinstandel det Den gör möjligt. tillkommande produktionskapaciteten en representerar

modernare teknik än den kapacitet som avgår. Till skillnad från de flesta modeller av allmän jämviktstyp bestäms investeringarna inom modellen.

Eftersom anpassningarna i modellen beror på de givna teknikerna (av olika årgångar) lämpar sig modellen bäst för problem med ett kort eller medellángt När modellen utnyttjas för att studera tidsperspektiv. effekter av en elprisförändring är det inkomsteffekter samt vissa strukturella effekter som belyses. De som kan ske genom att ny teknologi blir anpassningar lönsam eller som uppstår genom ändrade förväntningsbilder, kan inte belysas. Modellen tar inte heller hänsyn till möjligheten att flytta produktionsverksamhet utomlands.

Trots detta ger modellen en god bild av de omedelbara effekterna av en prisförändring på olika sektorer. Speciellt värdefullt är att modellsimuleringarna inkluderar de indirekta effekter som uppkommer via leveranser mellan sektorerna.

ISMOD-modellen beskrivs mer ingående i bilaga 1 till Långtidsutredningen 1990 (LU90).

som utgångspunkt för analysen har använts en modellsimulering som tagits fram Vid arbetet med LU90. Med olika givna antaganden beträffande omvärlden (efterfrågan utomlands, arbetskraftstillgång, offentliga sektorns storlek, osv.) ger modellen en BNP-tillväxt över 1990-2000 med ca 2,2 % per år. Den motperioden svarar således en ekonomisk tillväxt som ligger nära H- och M-alternativen i beräkningarna i föregående kapitel.

Kärnkraftsavvecklingen har förts in i modellen genom att i sektorn el och gas ökats så avskrivningstakten

att kapital motsvarande kärnkraftens andel av produktionskapaciteten byts ut över en tjugoársperiod. Vidare har elprisförändringar som motsvarar kostnadsutvecklingen i H-alternativet förts in i modellen. Tre alternativa utvecklingar har jämförts, och för vardera utvecklingen har simuleringarna utförts med konstanta resp. stigande reala bränslepriser. I det senare fallet har bränslepriserna antagits öka med ca 15 % under tioársperioden.

Följande utvecklingsalternativ har jämförts:

A Kärnkraftsavvecklingen inleds under nittiotalet, som i scenarierna I eller III. El prissätts enligt genomsnittskostnaden i elproduktionen. Priset på el ökar då under nittiotalet med ca 10 % och ca 12 %, vid konstanta resp. växande bränslepriser. B Kärnkraftsavvecklingen skjuts upp till 2000-talet. Det överensstämmer med scenarierna II eller IV. El prissätts enligt genomsnittskostnad. Priset ökar med endast ett par procent under nittiotalet. C Kärnkraftsavvecklingen inleds under nittiotalet som i scenarierna I eller III. El prissätts på nivån för den långsiktiga marginalkostnaden. Priset ökar i detta alternativ med ca 53 % resp. ca 60 %.

I tabell 9.8 redovisas resultaten av modellsimuleringarna vad gäller produktionsförändringarna i elintensiva branscher. Här jämförs alternativen A-C vad gäller effekten av det förändrade elpriset för de elintensiva branscherna. De redovisade produktionsökningarna är för sin nivå beroende av olika antaganden beträffande omvärlden, som saknar intresse i detta sammanhang. Endast skillnaderna mellan alternativen berörs därför.

De olika modellsimuleringarna skiljer sig inte på något dramatiskt sätt. I fallet B, där ingen kärnkraft avvecklas före år 2000, växer elproduktionen under

nittiotalet med ett par procent jämfört med fall A (där kärnkraftsavvecklingen har inletts). B-alternativets lägre elpris under nittiotalet resulterar i en högre tillväxt i de elintensiva branscherna. Det är framför allt i gruvindustrin, massa- och pappersindustrin samt den kemiska industrin som skillnaderna i tillväxten blir märkbar. Till år 2000 ökar produktionen i dessa branscher med 0,5-1,0 procentenhet mer än i fallet A.

Tabell 9.8 Resultat av modellsimuleringar

Förändring t.o.m. år 2000 (Z) Produktion

Med stigande bränslepriser.

En jämförelse mellan fallen A och C, dvs. de fall när kärnkraftsavvecklingen inleds under nittiotalet men elprissättningen sker på olika sätt, ger något kraftigare effekter. År 2000 är produktionen i gruvindustrin, massa- och pappersindustrin samt järn- och stálindustrin 1,0-2,3 procentenheter lägre i alternativet med prissättning enligt långsiktig narginalkostnad.

Om vissa bränsleprisstegringar sker indikerar modellen inga skillnader mellan utvecklingsalternativen A och B, medan elprissättningsprincipen i alternativ C åstadkommer en större skillnad vid jämförelse med de övriga alternativen. I gruvindustrin, massa- och pappersindustrin samt järn- och stálindustrin blir då produktionen 1,5-2,7 procentenheter lägre.

I modellen är Sveriges omvärld given. Stigande bränslepriser får därmed samma effekter som vilken annan kostnadsökning hos producenterna som helst. Det innebär t. ex. att exporten minskar på grund av stigande priser på de svenska produkterna.

Bränsleprishöjningarna behöver dock inte innebära en konkurrensförsämring jämfört med utländska producenter av samma varor. Höjda priser på de internationella bránslemarknaderna får liknande effekter på elpriserna i de flesta andra länder, i många länder t. o. m. kraftigare effekter än i Sverige om andelen kondenskraft där är större i elproduktionen. Därför torde den produktionsutveckling som redovisas vid stigande bränslepriser snarast var lägre än resultaten A*), B*) resp. C*) i tabell 9.8.

Enligt modellanalysen är således de kortsiktiga effekterna av en elprishöjning relativt små. En egenskap hos ISMOD-modellen bör dock understrykas. I modellvärlden sker strukturförändringarna smidigt genom att resurser som frigörs i en sektor omedelbart engageras i de andra sektorer där de kan utnyttjas effektivast. Det gäller arbetskraft, kapital, osv. Därför uppstår aldrig anpassningsproblem som att nya verksamheter saknas när andra läggs ned, eller att människor har olämplig utbildning för nya arbeten eller bor pá fel ort, osv.

I bilaga 3 beskriver professor Börje Johansson den svenska industrin under åren 1975-87. Beskrivningen består dels av en redovisning av strukturomvandlingen under åren 1975-87, dels av en analys av industrins känslighet för elprisförändringar vissa år under denna period.

strukturomvandlingen har resulterat i ett mer kunskapshanterande näringsliv. Bakomliggande faktorer är bl. a. industrins ökade internationalisering samt en högre grad av produktkonkurrens, men ccksá den internationella teknologiomvandling som inleddes under dessa år. Förändringarna inbegriper därför en kraftig ökning av antalet tjänstesysselsatta (såväl inom som utom industrin), stigande FoU-investeringar och en kraftig tillväxt av den datorbaserade informationsteknologin. Basindustriernas relativa ketydelse har i stället minskat.

För industrin som helhet resulterade omstruktureringen i en växande grad av kvalificerad konkurrens eller produktkonkurrens, medan den priskonkurrerande produktionen minskade. Med produktkonkurrerande produktion avses de varugrupper för vilka dels exportvärdet vuxit snabbare än importvärdet under perioden 1975-85, dels exportpriset stigit relativt importpriset under samma period. De produktkonkurrerande varornas andel av produktionen ökade under perioden och utgjorde vid nitten av 1980-talet över hälften av industriexporten. Den priskonkurrerande produktionen, dvs. produktionen av standardiserade eller bulkbetonade varor, minskade.

I den priskonkurrerande delen av industrin, där man arbetar under en ihållande kostnadspress, är känsligheten för marknadens prisnivå hög. Den priskonkurrerande exporten, med fallande relativpris, domineras av varor med en stor kostnadsandel för elanvändningen.

Relativpriset på dessa varor sjunker i allmänhet över tiden, och därför har också värdeandelen av denna export successivt minskat. Den svenska exportens råvaruanknytning har därigenom blivit mindre. Den elintensiva industrins andel av den svenska exporten sjönk under åren 1980-87 från 24,6 % till 21,5 % (se kapitel 2).

År 1987 hade industrin en robust lönsamhetsstruktur, dvs. den andel av industrin som hamnar i en förlustposition vid en given kostnadsökning har minskat. I tabell 9.9, som hämtats från bilaga 3, jämförs effekten av en fördubbling av elkostnaderna åren 1975, 1981 och 1987.

Tabell 9.9 Elkostnadseffekt i hela industrin (SNI 2+3 åren 1975, 1981 och 1987.

enheter före en tänkt elkostnadshöjning 16 % 12 % 7 % Elkostnadseffekt: ökat antal sysselsatta i förlustenheter (1000-tal) efter en elkostnadshöjning med 100% 31 26 5 Elkostnadselasticitet 4,0 % 3,6 % 0, 7%

Tabellen visar att en fördubbling av elkostnaderna år 1987 skulle ha medfört att andelen sysselsatta vid arbetsställen med negativ bruttovinst ökat från 7 % till 8 % inom hela industrin. Ar 1975 skulle motsvarande elkostnadsförändring ha medfört en ökning

frán 16 % till 20 % av andelen sysselsatta vid förlustarbetsställen.

Antalet enheter i industrin med bruttovinster över 60 % har ökat. Under sjuttiotalet fanns i genomsnitt 10 % av sysselsättningen i sådana enheter, men andelen har ökat till närmare 20 % under áttiotalets senare del.

Enligt bilaga 3 är alltså de kortsiktiga konsekvenserna av fördubblade elkostnader, givet nuvarande industristruktur, av mindre omfattning. Orsaken är industrins över lag goda lönsamhet under senare år. Den har sin grund i både de gynnsamma internationella konjunkturvillkoren under 1980-talets senare del och en markerad förbättring av den svenska industrins produktivitetsmönster sedan 1970-talet.

Om konjunkturläget skulle försämras markant under L990-talets första hälft blir avgángskonsekvenserna av et: högre elpris starkare än vid slutet av 1980-talet samtidigt som investeringsvillkoren försämras.

På längre sikt är det andra villkor som blir avqörande. Om den produktkonkurrerande industrin kommer att utvecklas tillräckligt snabbt kan den samhällsekonomiska balansen gynnas av en kostnadspress inom andra grenar av industrin. Det stora problemet för svensk ekonomi är - summerar bilagan 3 - att den produktkonkurrerande industrin för närvarande inte ökar tillräckligt snabbt för att kompensera den pågående reduktionen inom priskonkurrerande exportområden.

9.2.5 Långsiktiga effekter

På längre sikt förstärks de effekter som diskuterats ovan inom främst kapitalintensiva branscher. Med tiden ställs produktionsanlággningar av, men till följd av sänkt lönsamhet i den elintensiva produktionen kommer nyinvesteringarna inom dessa branscher att minska.

Det går dock inte att på något enkelt sätt beräkna storleksordningen av sådana effekter. De beror bl. a. på möjligheterna att i resp. bransch föra kostnadsökningarna bakåt eller framåt i förädlingskedjan. Vad gäller de senare möjligheterna i allmänhet gäller att de är mindre för de producenter som verkar i internationell konkurrens, samt att de är mindre ju mer bulkbetonade varorna är.

Investeringsverksamheten är också i hög grad beroende av förväntningarna om framtiden. Effekterna av en prisökning kan förstärkas genom att ge upphov till förväntningar om ytterligare prishöjningar.

Med hjälp av ISMOD-modellen kan man även en ge grov uppfattning om investeringsbenägenhetens betydelse. Tabell 9.10 redovisar simuleringar där investeringsbenágenheten (andelen av bruttovinsten som investeras) jämfört med tidigare simuleringar halverats i de elintensiva branscherna, medan i förutsättningarna övriga är desamma.

Jämfört med tabell 9.8 sjunker gruvindustrins och järn- och stålindustrins produktion i stället för att öka, medan produktionstillväxten halveras i massa- och pappersindustrin. I den kemiska industrin är till- Växtminskningen lägre. Den totala industriproduktionens ökning minskar med ca 3 procentenheter, och man

erhåller en BNP-tillväxt som ligger ca 0,2 procentenheter lägre per år.

Tabell 9.10 Resultat av modellsimuleringar vid minskad investeringsbenägenhet

Förändring t.o.m. år 2000 (Z) Produktion

svårare att undersöka empiriskt än de kortsiktiga effekterna som redovisats ovan. Framtidsbedömningarna måste grundas på ingående branschkánnedom i varje särskilt fall, snarare än på generella undersökningsmetoder.

I tabell 9.11 redovisas en bedömning av effekterna av elprishöjningar pá den elintensiva industrin som gjorts av statens energiverk och redovisas i rapporten (1988:7) Elpriser och svensk industri. Sammanställningen bygger i sin tur på bedömningar av branschförbund, statens industriverk och statens energiverk.

Tabell 9.11 Produktion i elintensiva branscher åren 1997 och 2010. Index, 1985:100.

År 1997 År 1997 År 2010 Bransch Lågt pris Högt pris Högt pris Konst pris Gruvindustri 80 75 45 65 Massa- och pappersindustri 122 121 97 150 Kemisk industri 110 100 90 137 Järn- och

antas öka realt med 20 öre/kWh från år 1985 till år 2010. För år 1997 anges tvá alternativa elprisniváer, en som innebär en ökning med 2 öre/kWh från år 1985 och en som innebär en ökning med 6 öre/kWh. Den senare avsågs spegla utvecklingen när två reaktorer avvecklas i mitten av nittiotalet. Elprisökningarna antogs vara lika stora relativt elprishöjningarna i konkurrentländerna, dvs. i omvärlden antogs elpriserna förbli ungefär oförändrade.

De tvâ ökningstakter för elpriset till år 1997, som man i rapporten arbetar med, ligger båda i intervallet mellan genomsnittskostnadens och den långsiktiga marginalkostnadens utveckling som beräknades i avsnitt 9.1.5 (med H-alternativets ekonomiska tillváxttakt). Det pris som i rapporten antas för år 2010 motsvarar den långsiktiga marginalkostnadsnivån enligt EL 90:s kalkyler när bränslepriserna ökar med ca 30 %.

Den högre elprisniván på nittiotalet innebär en lägre praduktionsnivá i alla elintensiva branscher. I allmänhet blir den totala produktionsökningen 5-10 procentenheter lägre. I massa- och pappersindustrin är skillnaden obetydlig, medan effekten blir betydande i järn- och stålindustrin.

För hela industrin beräknas den genomsnittliga praduktionsökningen uppgå till 2,3 % per år fram till år 1997. För de elintensiva branscherna blir tillväxten allmänt lägre. För massa- och pappersindustrin är utvecklingen bättre än för övriga elintensiva branscher (1,7 % per år). Gruvindustrins praduktion sjunker, medan den övriga elintensiva produktionen växer svagt.

De långsiktiga bedömningarna till år 2010, när elpriserna mer än fördubblats under tiden, innebär ytterligare sänkningar av produktionen i alla elintensiva branscher. Den totala industriproduktionen har ökat med 72 % från år 1985, medan den i den elintensiva industrin genomgående minskar. I massaoch pappersindustrin och den kemiska industrin är minskningen ca 10 %, medan gruvindustrin, järn- och stálindustrin samt icke-järnmetallindustrin mer än halverat produktionen.

som en jämförelse visas också i tabellen bedömningar av produktionsutvecklingen om elpriserna förblivit konstanta från år 1985 till år 2010. De ger ett uttryck för den elpriskänslighet på lång sikt de olika branschbedömningarna resulerat i. Som synes kan produktionsminskningarna till år 2010 inte för någon elintensiv bransch enbart relateras till de stigande elpriserna; ingen elintensiv bransch antas växa i takt med den totala industrin ens vid oförändrade elpriser.

sammantaget är enligt de redovisade bedömningarna de elintensiva branschernas elpriskänslighet påtaglig på längre sikt. En prishöjning med ca 10 öre/kWh skulle över en period på 25 år reducera produktionen inom gruvindustrin, massa- och pappersindustrin samt den kemiska industrin med 30-35 %. För järn- och stålindustrin samt icke-järnmetallindustrin blir effekterna betydligt kraftigare och innebär produktionsnedskärningar med 60-70 %.

För industrin som helhet bedöms elprisökningen resultera i en produktionsminskning på ca 7 %. Här måste åter påpekas att bedömningarna skett med förutsättningen att inga betydande anpassningssvárigheter dämpar den ekonomiska tillväxten, dvs. att de resurser som frigörs från enheter enkelt nedlagda kan överföras till annan produktion.

“V .

m?

10 ÖVERVÃGANDEN ocn FÖRSLAG

10.1 Från kostnad till pris

Konsekvenserna för den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft till följd av kärnkraftsavvecklingen är i hög grad beroende av prisutvecklingen på el. Under kárnkraftsavvecklingen kommer ny produktionskapacitet att behöva tas i drift. De investeringar som blir nödvändiga för att upprätthålla kraftsystemets leveransförmåga kommer i betydande utsträckning att ske i dyrare kraftslag. Kostnaderna för produktion i de anläggningar som ersätter kärnkraftsverken, liksom för elproduktionssystemet i sin helhet, kommer att ha stor betydelse för elprisernas utveckling.

I kapitel 9 har utredningen redovisat ett antal tänkbara utformningar av produktionssystemet för el under perioden fram till år 2010. Produktionssystemen och dess utbyggnad har anpassats till olika antaganden gällande dels takten i kärnkraftsavvecklingen, dels elanvändningens utveckling. Kostnaderna för elproduktion i de olika systemen har uppskattats. Kalkylerna avser dels genomsnittskostnaden, dels den långsiktiga marginalkostnaden under de fyra femårsperioder som återstår till år 2010.

För närvarande ligger råkraftpriserna för el på knappt

18 öre per kWh, vilket motsvarar genomsnittskostnaden i dagens system. Enligt utredningens bedömningar kommer att ligga kring 21-23 öre genomsnittskostnaden per kWh under perioden 2000-2010. Den långsiktiga marginalkostnaden, dvs. kostnaden för ny kraft, ligger då nivån 27-28 öre/kWh. Det bör understrykas att på dessa kalkyler är av översiktlig art.

De förväntade kommer att leda till kostnadshöjningarna prishöjningar på el. En central fråga för utredningen är hur elprisnivån kommer att påverkas.

I kapitel 4 har redovisats hur prisbildningen sker på den svenska elmarknaden liksom de principer för elsom diskuteras i samband med överväganprissättningen den om bl. a. den framtida elprisutvecklingen. I har även för de teoretiska utkapitlet redogjorts gångspunkterna för de olika prissättningsprinciperna.

De svenska elpriserna fastställs av kraftproducenterna. Tarifferna tas fram efter med de överläggningar stora industrikunderna och eldistributörerna. Vattenfall är med sin marknadsandel (50 % av kraftproduk— tionen) Regeringen har undvikit att prisledande. direkt reglera elprissättningen. Statsmakternas inöver och tariffnivåer sker främst flytande elpriser det som fastställts för Vattengenom avkastningskrav falls verksamhet. Riksdagen har vid skilda tillfällen uttalat att den instämmer i regeringens uppfattning att direkta av elpriserna bör undvikas. regleringar Samtidigt har riksdagen framhållit att elprisutveckär beroende av de prissättningsmetoder som lingen tillämpas. Principerna för prissättning bör dock underordnas övriga övergripande samhällsmál. Detta gäller även tillämpningen av det höjda avkastningskravet på Vattenfall.

De principer som Vattenfall tillämpar vid utformningen av sina tariffer har beskrivits i 4. Sammankapitel - och förenklat fattningsvis uttryckt bestäms tariffen av de rörliga kostnaderna i elproduktionen och det avkastningskrav som statsmakterna bestämmer. Det är således en form av genomsnittskostnadstariff. Kostnaderna för ny kraftproduktion kommer successivt att höja tariffniván. Övriga i kraftproducenter följer stort sett den tariffnivå som för Vattenfall. gäller

Som nyss nämnts är prisutvecklingen beroende av de prissáttningsprinciper som tillämpas. I kapitel 8 redovisades argumenten för att låta tariffnivån avspegla den långsiktiga marginalkostnaden i elsystemet. Dessa kan sammanfattas enligt följande.

Kraftsystemet bör utformas och dimensioneras så att de samhällsekonomiska kostnaderna för kraftsystemet blir så låga som möjligt. I planeringen av produktionsutbyggnaden bör därför hushållning med el vara ett alternativ så länge hushållningen kan ske med lägre eller samma kostnad per energienhet som för produktion. När priset motsvarar den långsiktiga marginalkostnaden ger det information om kostnaderna för ny kraft. Genom priset blir det då möjligt för konsumenter och producenter av el att på marknaden husväga hållningsinsatser mot investeringar i nya produktionsanläggningar.

En prissättning som inte kostnaderna för avspeglar ny kraft kan leda till att vi och konserverar skapar t. ex. en industristruktur och ett uppvärmningssystem som inte är anpassade till kostnaderna för kraftutbyggnad. Alltför låga elpriser kan på så sätt leda till en efterfrågan på el som kräver en överutbyggnad

av kraft. Detta skulle innebära samhällsekonomiska merkostnader och en onödig miljöbelastning. att det är först när priset motsvarar Samtidigt gäller är än kostnaden för ny kraft som det finns eller högre incitament för kraftföretagen att entydiga ekonomiska En tariffnivå som investera i nya kraftanläggningar. ligger avsevärt under den långsiktiga marginalkostnaden skulle därför kunna leda till att den privata kraftindustrin inte sig i den framtida engagerar kraftutbyggnaden.

Prissättning efter den kortsiktiga marginalkostnaden den ekonomiska vetenskapen som den ideala betraktas i Med kortsiktig marginalkostnad prissättningsprincipen. kostnaden för det vid varje tillmenas den rörliga i drift, samt tillägg för fälle dyraste kraftslaget för den brist som eventuellt kan uppstå. En kostnaden strikt prissättning efter kortsiktig marginalkostnad rätt incitament till utbyggnad. När elförbrukger ningen ökar stiger den kortsiktiga marginalkostnaden, och därmed priset, så att den så småningom genomsnittåret når en nivå där det blir lönsamt att ligt under bygga nya kraftverk.

Under kärnkraftsavvecklingen kommer elproduktionen sannolikt att ligga nära kapacitetstaket. Elpriset skulle därför under denna tid, vid prissättning enligt komma att etableras på en kortsiktig marginalkostnad, nivå nära den långsiktiga marginalkostnaden.

är mot den ovan

strikt marginalkostnadsprissättning

redovisade bakgrunden principiellt riktig. En prisefter är också en av försättning marginalkostnaden i utredningar som nyligen har utsättningarna nâgra Tillväxt och miljö, Ett publicerats (LU-rapporten från statens energiverk och miljöanpassat energisystem

statens naturvårdsverk samt Reaktoravveckling 1995/96 från statens energiverk). I dessa arbetar man med prisnivåer som vid sekelskiftet motsvarar den långsiktiga marginalkostnaden. Denna prisnivå etableras, i de använda beräkningsmodellerna, oberoende av kärnkraftsavvecklingen. Även de bedömningar av produktionskostnaderna för el som EL 90 utfört visar detsamma; den långsiktiga marginalkostnaden ligger vid en nivå kring 27 öre/kWh under nittiotalet oavsett om kärnkraftsavvecklingen har inletts eller ej.

I dessa modellberäkningar har man dock inte beaktat alla de anpassningskostnader som uppstår i ekonomin vid snabba förändringar av vissa faktorpriser, t. ex. elpriserna, och vilka bl. a. uppstår genom effekterna på den elintensiva industrin.

Genomsnittskostnaden i elproduktionen påverkas av kostnaderna för den nya produktionskapacitet som krävs till följd av dels en ökad efterfrågan på el, dels att kärnkraftverken skall avvecklas. Genomsnittskostnaden uppskattas vid sekelskiftet vara 19 - 21 den öre/kWh; högre nivån gäller då kärnkraftavvecklingen påbörjas vid mitten av 1990-talet.

EL 90 vill understryka att de som kan elprishöjningar förväntas under nittiotalet således i första hand inte beror på kärnkraftsavvecklingen. Denna slutsats gäller vid en ekonomisk tillväxttakt som ställer anspråk på ny elproduktionskapacitet utöver ersättning för de reaktorer som avvecklas. Faktorer som principerna för elprissättning och restriktioner för utbyggnad av olika kraftslag kommer då att vara av större betydelse för elprisets utveckling. Vid en mycket tillväxt i låg efterfrågan på el, eller vid en minskning av elförbrukningen, kommer kärnkraftsavvecklingens effekt på

framåt i tiden - fram mot elpriset att skjutas längre år 2010 nivå elförbrukningen utvecklas emot. ju lägre Problemet med inverkan på elprissättningsmetodens kan då också skjutas framåt, liksom även prisnivån effekterna av de olika restriktionerna som på elpriset gäller för kommande kraftutbyggnad.

EL 90:s överväganden i detta kapitel har gjorts utifrån antagandet om en årlig BNP-tillväxt om drygt 2 %. Denna bedömning av den framtida ekonomiska tillväxten överensstämmer med basalternativet i LU90. bedömer att efterfrågan på elkraft då Utredningen också kommer att öka i Sverige, förutsatt att kraftiga kan undvikas under de närmaste årtionelprisökningar dena.

10.2 Effekter av höjda elpriser på industrin

är kort sikt relativt okänslig för Elförbrukningen på av Det gäller för industrin som förändringar elpriset. helhet såväl som för den elintensiva industrin. Detta - kostnaderna för till synes paradoxala förhållande elkraft är en betydande del av de totala produktionsbranscherna - förklaras kostnaderna i de elintensiva av att man där är bunden vid stora investeringar. Möjtill omedelbara åtgärder i form av elbespaligheterna ringar, substitution eller omläggning av produktionen är ofta mycket små. De ekonomiska modellsimuleringar som utredningen låtit utföra pekar på att en elprisökning på kort sikt skulle leda till en produktionsminskning i dessa branscher på någon eller några jämfört med en utveckling med oförändrade procent elpriser. En höjning av elpriset efter genomsnittskostnaden eller till nivån för den långsiktiga därvidlag inte så stor skillnad. marginalkostnaden gör

När de existerande industrianläggningarna tjänat ut sker nedläggning om inte investeringar företagits. Viljan att investera minskar dock om den förväntade lönsamheten sänkts genom t. ex. ökade kostnader för elkraft. Vid förväntningar om nya kan prishöjningar investeringsviljan dämpas ytterligare. Med tiden ackumuleras effekterna av prishöjningen i form av nedläggningar och uteblivna nyinvesteringar. På längre sikt bedöms därför effekterna av stigande bli elpriser betydande för den elintensiva industrin.

Enligt en utredning från statens energiverk kan en prishöjning till nivån för långsiktig marginalkostnad under tiden för kärnkraftsavvecklingen medföra nedläggning av ungefär en tredjedel av produktionen i gruvindustri, massa- och pappersindustri samt kemiska industri, medan effekten för järn- och stálindustrin skulle bli en minskning med två tredjedelar av produktionen i landet.

10.3 Elprisutvecklinqen i konkurrentländerna

I avsnitt 7.1 har utredningen behandlat de handelspolitiska spelregler som även gäller för energiområdet. Den slutsats som kan dras därav - och detta gäller såväl för EFTA och EG som för - GATT-systemet är att en skärpt uppmärksamhet kan väntas i om fråga subventioner och specialavtal som inte är i överensstämmelse med gällande regler. Utredningen bedömer det därför som klart olämpligt att för svensk del övergå till en subventionslinje i fråga om elpriseti det skulle stå i strid med traditionell svensk handelspolitik. Det finns samtidigt anledning att noga bevaka utvecklingen på detta område i andra länder och verka

för att den sker i enlighet med internationellt god-

tagna riktlinjer.

Det material som utredningen tagit fram om den internationella av elpriserna, och som utvecklingen redovisas i avsnitten 7.2-3 samt i bilaga 5, klargör att den som efter hand erfordras i konutbyggnad kxrrentländerna i flertalet fall inte kan ske till kostnad än vid med motsvarande kraftlägre utbyggnad i vårt land. I alla länder växer också medvetanslag det om vilka krav som måste ställas på industri, och trafik för att hindra en oönskad energiproduktion Elskatterna är i flertalet fall, för miljöpåverkan. här aktuella kundkategorier, obetydliga eller om en av miljöskäl motiverad ooefintliga. Frågan - - kan dock beskattning t. ex. koldioxidavgifter aktualiseras i vissa fall.

Det finns en strävan inom EG-området till integration av elmarknaden. Det är dock osäkert om detta mål kommer att i den takt och omfattning som uppnås EG-kommissionen föresprâkat. De förutsatta kostnadstorde således bli mindre än beräknat. minskningarna

Den internationella övervakningen av subventioner på kan som nämnts förväntas ske på ett energiområdet nyss ner aktivt sätt. En avveckling av subventioner kan därför antas leda till en press uppåt på elpriserna för elintensiv industri i andra länder.

vill att det material som Utredningen understryka kommit till del inte ger något stöd för utredningen att utländska kraftföretag i någon uppfattningen större tillämpar specialavtal som inkluomfattning éerar subventioner. De exempel som framkommit kan förklaras med felbedömningar av den framtida vanligen

kostnadsutvecklingen i produktionen eller med att kraftleveranserna varit del i en mer omfattande affärsuppgörelse. Många av de specialavtal som nu existerar kommer att löpa ut under tiden fram till sekelskiftet.

Tre undantag från ovanstående bedömningar bör dock nämnas: Kanada, Frankrike och Norge. I dessa länder erbjuds för närvarande särskilda villkor till nyetablerad industri.

sammanfattningsvis finner således EL 90 att man efter hand också i våra viktigaste konkurrentländer har att räkna med stigande elpriser (bl. a. till följd av ökade miljökrav). Det kommer dock i allmänhet inte att ske under de närmaste åren, främst beroende på en existerande överkapacitet vad gäller elproduktion i Västeuropa, i första hand i Frankrike. Vidare kommer det också att ta viss tid innan den skärpta disciplinen rörande subventioner av - t. ex. via elpriset specialavtal - kan väntas få effekt.

10.4 Prissättning av el under kärnkraftsavvecklinqen

De utredningar som tagits fram under det senaste året visar, som anges i avsnitt 10.1, pá ökade elpriser om man under avvecklingstiden tillämpar marginalkostnadsprissättning. ökningen blir mycket påtaglig om denna prissättningsprincip förenas med ett ökat användande av biobränslen, vilket torde bli följden om man inom kraftproduktionssektorn söker leva upp till riksdagsuttalandet om oförändrade koldioxidutsläpp. Det bör dock påpekas att även avvecklingstakten är av betydelse (som framhållits tidigare). En senarelagd

avveckling skulle, framför allt vid marginalkostnadsprissättning, dämpa elprisets ökningstakt under nittiotalet. Utredningen vill i detta sammanhang dock framhålla att den inte ser det som realistiskt att under några få år i anslutning till år 2010 bygga ut därmed ersätta kärnkraften med annan elkraft och såväl planerings- som kostnadsskäl talar däremot.

En strikt ekonomisk kalkyl skulle kunna tala för nöjligheten att skjuta kärnkraftens avveckling till år 2010 och att samtidigt under en längre period uppföra den produktionskapacitet som krävs efter år 2010. En sådan förtida utbyggnad av kraftverk som ställs åt sidan till avvecklingstidpunkten, skulle sannolikt vara lönsam i rena bokföringstermer, eftersom man i kärnkraftsverken kan producera el till betydligt lägre rörliga kostnader än i de nybyggda kraftverken med fossila bränslen.

Hot denna möjlighet talar faktorer som är svåra att kvantifiera, men som inte desto mindre är viktiga att beakta. Det kan ifrågasättas om kraftindustrin finner tillräckligt starka motiv att genomföra en omfattande utbyggnad av produktionsanläggningar från vilka Kraften inte kommer att efterfrågas under en längre :id. Detta gäller i synnerhet för andra aktörer på elmarknaden än Vattenfall och de övriga stora kraftbclagen. Utredningen finner det vidare vara mindre :roligt att den utbyggnad av kraftvärme, vattenkraft och vindkraft som annars antas ske skulle genomföras under dessa förhållanden. Utredningen ser därför inte heller detta alternativ som realistiskt.

Effekterna på den elintensiva industrin har belysts i det föregående. På kort sikt kommer de avläsbara effekterna som regel inte att bli påtagliga vad gäller

de kapitalintensiva företagen. Men elprishöjningarna torde omedelbart ta sig uttryck i en minskad investeringsbenägenhet; den långsiktiga effekten härav har belysts tidigare.

Under den omställningsperiod av det svenska energisystemet som nu förestår gäller det således att ta ställning till vilka instrument som kan och bör utnyttjas för att säkra en långsiktig överlevnad av en konkurrenskraftig elintensiv industri. En i förhållande till omvärlden kraftig elprishöjning som sker snabbt medför risker för onödiga, eller i vart fall för tidiga, nedläggningar av elintensiva arbetsställen med lokalt svårbemästrade arbetslöshetsproblem som följd.

Utredningen har redan framhållit att det vore klart - av skäl - att till olämpligt handelspolitiska övergå en subventionslinje.

För utredningen har framhållits att de näringspolitiska medlen inte är avsedda att hantera sådana problem som kan uppstå på grund av så grundläggande förändringar i konkurrensläget för enskilda branscher som en kärnkraftsavveckling.

Ett viktigt element blir därför hur prissättningen av elkraft skall ske under den övergångsperiod som avvecklingstiden innebär.

Tillämpas marginalkostnadsprissättning får man, när ny elproduktionskapacitet måste tillföras, en snabb prishöjning som kan leda till stora omställningsproblem i det svenska samhället. Detta gäller inte minst för den elintensiva industrin om elprishöjningarna i Sverige skulle ske påtagligt snabbare än utomlands. Industrins

strukturomvandling skulle då bli så kraftig och få en sådan styrka och inriktning att det skulle uppstå påtagliga strukturella och regionala obalanser vad gäller produktion och sysselsättning. De samhällsekonomiska kostnaderna till följd av att industrin tvingas anpassa sig till snabba förändringar i elpriset kan bli alltför stora.

Elpriser i nivå med kostnaden för ny kraft skulle innebära kraftigt höjda vinster i äldre kraftproducerande anläggningar med låg rörlig kostnad, främst vattenkraft. Det finns enligt utredningens mening inga bärande skäl för statsmakterna att låta kraftigt höjda elpriser skapa övervinster hos kraftproducenterna samtidigt som delar av den svenska basindustrin - till av samma följd elpriser stagnerar eller läggs ner.

Enligt EL 90:s mening innebär en rimlig prissättningsprincip att kraftindustrin får en skälig avkastning på sitt samlade investeringskapital, dvs att tariffnivån ungefär motsvarar kraftföretagens genomsnittskostnad såsom är fallet för närvarande. Denna syn överensstämmer bl. a. med ett förslag till en anpassad elprisbana under kärnkraftsavvecklingen i statens energiverks rapport (1988:7) Elpriser och svensk industri. vinsterna i vissa kraftföretag med i huvudsak äldre Vattenkraftverk blir då inte heller så höga som vid prisättning efter marginalkostnaden; de elimineras dock inte helt.

En prissättning baserad på genomsnittskostnad innebär sannolikt att Vattenfall måste ges ett stort ansvar för att ny produktionskapacitet skapas. Genomsnittskostnaden för Vattenfalls kraftproduktion torde därför bli avgörande för elprisnivån, snarare än genomsnitts-

kostnaden i hela kraftproduktionssektorn. Andra kraftproducenter kommer sannolikt inte att bidra med omfattande investeringar i anläggningar där produktionskostnaderna överstiger elprisnivån. Detta framstår dock som följdriktigt med hänsyn till vad som uttalades av Linje 2 i samband med folkomröstningen, nämligen att samhället skall ha ett huvudansvar för produktionen och distributionen av elektrisk kraft.

Prissättning enligt genomsnittskostnaden innebär, när priset samtidigt ligger avsevärt under den långsiktiga marginalkostnaden, att priset inte informerar elanvändarna om kostnaden för ny kraft. Det kan innebära en fortsatt hög ökningstakt i elförbrukningen. Det blir t. ex. svårt att stimulera till det sparande och den effektivisering som är nödvändig för att begränsa behovet av ny elproduktionskapacitet. Härigenom uppstår en kostnad för samhället genom att resurser satsas i kraftproduktion som inte skulle efterfrågas om produktpriset motsvarade produktionskostnaden. Denna kostnad måste dock enligt utredningen vägas mot de kostnader i form av anpassningsproblem för elintensiv industri som skulle uppkomma för samhället vid snabbt stigande kostnadsriktiga elpriser. Det är detta val de politiska organen är ställda inför.

Prissättning enligt genomsnittskostnaden i kraftsystemet skulle i de framtida kraftproduktionssystem som skisserats i denna utredning ge en förhållandevis måttlig elprishöjning för industrin. Även jämfört med elpriserna i de nuvarande konkurrentländerna torde höjningarna bli måttliga om man beaktar att priserna förväntas stiga i flertalet av industrins konkurrentländer. Konsekvenserna av kärnkraftsavvecklingen för den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft skulle därigenom - under de förutsättningar som

ngetts om produktionssystemet - kunna bli förhållanevis begränsade.

om ovan nämnts finns en konflikt mellan målet att álla nere industrins energikostnader och målet att stadkomma en effektiviserad elanvändning och ärigenom begränsa utbyggnaden av kraftssystemet.

L 90 vill peka på två vägar att via elprissättningen elvis lösa denna málkonflikt.

tt sätt för kraftföretagen att ta hänsyn till killnaden mellan kostnaden för ny elproduktionsapacitet och genomsnittskostnaden i elproduktionen är illämpandet av ett s. k. tvâprissystem. Idén med ett váprissystem diskuteras för närvarande av kraftindutrin och dess kunder. Systemet är ännu inte utformat alla detaljer. Flera varianter är tänkbara. Prinipen är emellertid att elkunderna betalar ett elpris om motsvarar genomsnittskostnaden för en förbrukning om är kopplad till den tidigare förbrukningsnivån. Om örbrukningen sedan blir större eller mindre görs en vräkning mot ett marginalkostnadspris.

enom ett tváprissystem får kunderna vid ökningar av lförbrukningen möta elpriser som motsvarar den ångsiktiga marginalkostnaden. Användarnas överäganden om t. ex. elkrávande investeringar eller ushállningsåtgärderna kan därigenom göras mot kostaderna för den tillkommande elproduktionen. Samtidigt otsvarar användarnas elkostnader kraftsystemets enomsnittskostnader. Några s. k. övervinster skulle nte behöva uppstå i kraftföretagen.

ågot tváprissystem, med här skisserad utformning, har nnu inte tillämpats i praktiken. EL 90 har erfarit

att man inom kraftindustrin bedömer att det finns ett stort antal principiella och praktiska problem som måste lösas innan systemet kan erbjudas kunderna. Tvåprissystemet har också nackdelar. En påtaglig risk är att tváprissystemet bidrar till att konservera industristrukturen genom att gynna äldre kunder med en stor elanvändning på bekostnad av nya kunder med ett kanske effektivare elutnyttjande.

Eftersom det diskuterade prissystemet inte tillämpats i praktiken kan endast en preliminär bedömning göras av dess förenlighet med de handelspolitiska förpliktelser som Sverige åtagit sig avseende statsstöd och subventioner. Prissystemet skulle möjligen kunna tolkas som statsstöd i EFTA- och EG-reglernas bemärkelse så till vida att det skulle kunna sägas innehålla ett element av indirekt nettoöverföring av medel från statlig källa till mottagare, förutsatt att man skulle ha uppfattningen att marginalkostnadsprissättning är internationellt vedertaget. som tidigare nämnts dock andra länder - liksom tillämpar Sverige för närvarande - vilket genomsnittskostnadspriser, också blir den samlade effekten av tvåprissystemet. Någon direkt subvention av statsmedel är det vidare inte tal om och inte heller motsvarar det den typ av sociala tariffer som finns i vissa andra länder. systemet föreslås vidare vara allmänt tillgängligt och torde därmed, såvitt nu kan bedömas, inte komma i konflikt med EFTA- och EG-reglerna. På grund av systemets generella karaktär torde det inte heller kunna ligga till grund för utjämningstullar enligt GATT:s regler om subventioner, och tillämpningen av dessa.

Det är dock av stor vikt att den internationella och handelspolitiska dimensionen även fortsatt noggrant

beaktas. Detta gäller särskilt mot bakgrund av att aidra länders uppmärksamhet på åtgärder som påverkar i1ternationella konkurrensvillkor har skärpts och att i detta avseende kan väntas i ytterligare skärpningar framtiden.

Åren punktbeskattningen på el kan utnyttjas för att munska den málkonflikt som finns när det gäller prissättningen på el. Genom differentierade punktscatter kan staten höja elpriset (inkl. skatt) för de aqvändarkategorier som möter smá anpassnings- eller onställningsproblem vid höjda elpriser. Staten utdelvis denna metod redan idag genom att ta ut nyttjar differentierade elskatter och genom industrins nedsittningsregler. EL 90 kan konstatera att dagens pinktskatter i stort sett motsvarar den framtida sçillnaden mellan kraftsystemets långsiktiga marginallostnad och dess genomsnittskostnad.

Genom tvåprissystemet har kraftindustrin stora möjligheter att med tariffer på genomsnittskostnadsnivå delvis överbrygga konflikten mellan målen att dels xppnå en effektiv elanvändning och ett effektivt lraftsystem, dels begränsa elprishöjningarna för t. ex. den elintensiva industrin. Även punktskatterna på el kan utnyttjas med samma syfte.

En alternativ metod för staten att samtidigt stödja en prisutveckling enligt genomsnittskostnaden och viljan att investera i ny produktionskapacitet är att beäatta äldre kraftverk med låga kostnader, främst den äldre vattenkraften. Dessa medel kan genom staten äyras till utbyggnad av ny produktionskapacitet. Man lan dock inte utesluta att förfarandet kan komma i lonflikt med det handelspolitiska regelsystemet. Utredningen har inte sett anledning att utarbeta ett

sådant förslag, och har därför inte heller undersökt de handelspolitiska implikationerna närmare. Utredningen vill dock påpeka att t. ex. offentliga bidrag till miljöinvesteringar ges i många länder.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om vad den uttalat i delbetänkandet (SOU 1989:82) om att någon koldioxidskatt inte bör läggas på elproduktionen med hänsyn till konsekvenserna på elpriset; även miljöavgiftsutredningen hade samma uppfattning. EL 90 kan vidare notera att den s. k. spillvärmeskatten har avförts från dagordningen i samband med skattereformen. I delbetänkandet konstaterades också att nedsättning av energiskatter är ett verksamt instrument för att begränsa effekterna för elintensiva företag av sådana elprishöjningar som beror på förändringar av energiskatterna. Reglerna måste dock utformas så att de inte kommer i konflikt med de handelspolitiska spelreglerna.

Den som här har disgenomsnittskostnadsprissättning kuterats innebär att den elintensiva industrin möter elkostnader som från samhållsekonomiska utgångspunkter är alltför låga. Denna kostnadsnivå kan dock motiveras mot bakgrund av de stora omställningsproblem som kan uppstå med högre elpriser under avvecklingsperioden; någon subventionering är det inte heller fråga om. Risken är dock påtaglig att t. ex. energieffektivisering inte kommer att ske i önskvärd omfattning.

Enligt EL 90:s mening bör därför en prissättning efter genomsnittskostnaden kombineras med åtgärder för eleffektivisering. Industrin lägger redan i dagsläget ner betydande resurser på utveckling av eleffektiva produktionsmetoder, m. m. Man kan t. ex. peka på de utvecklingsinsatser som görs inom skogsindustrin för

att bl. a. minska elförbrukningen vid tillverkningen av mekanisk massa.

Det är - särskilt mot av den angeläget bakgrund som förordas av EL 90 - att denna prissättningsprincip typ av utvecklingsarbete fortsätter i stor omfattning. Regeringen bör därför ta upp överläggningar med den elintensiva industrin om ökade insatser för energieffektivisering från industrins sida. En utökad industrisatsning för energieffektivisering bör ses som en motprestation från industrins sida till åtgärderna för att begränsa elprishöjningarna som följer av de ökade kostnaderna i kraftproduktionen. staten bör även kunna bidra med resurser från bl. a. energiforskningsprogrammet till en sådan industrisatsning.

En tänkbar möjlighet att begränsa elanvändningen är att utnyttja administrativa styrmedel vilket också görs inom uppvärmningsområdet. I årets budgetproposition har regeringen bl. a. redovisat förslag till förändringar i plan- och bygglagen som i princip innebär ett förbud om installation av direktverkande elvärme i nya byggnader.

I direktiven till EL 90 anges bl. a. att utredaren bör ta del av statens energiverks rapport styrmedel att reglera särskilt elkrävande industri och göra de ytterligare överväganden som detta material ger anledning till.

EL 90 bedömer att det är förenat med betydande svårigheter att åstadkomma en effektiv tillåtlighetsprövning av den typ som behandlas i energiverkets rapport. Aktiva insatser från industrin för eleffektiviseringsåtgärder undanröjer också behovet av denna typ av reglering.

EL 90 vill avslutningsvis framhålla att insatser för elhushållning är av mycket stor betydelse även utanför den elintensiva industrin. Genom sådana åtgärder kan elanvändningen begränsas vilket minskar behovet av ny produktionskapacitet. Elhushállning är därför av strategisk betydelse när det gäller att hälla tillbaka de kostnadshöjningarna i kraftsystemet som leder till höjda elpriser.

10.5 Elproduktionssystemets sammansättning och miliöeffekter

Riksdagen har uttalat att regeringen bör klargöra energianvändningens effekter på koldioxidhalten i atmosfären och utarbeta ett program för att minska utsläppen till vad naturen tål. Som ett nationellt delmål anges att koldioxidutsläppen icke bör ökas utöver den nivå de har idag. I sammanhanget uttalade riksdagen att koldioxidproblemet är av global natur och att det inte kan lösas genom nationella åtgärder. En internationell reglering är enligt utskottet nödvändig. Det är emellertid nödvändigt att först vinna internationellt erkännande av problemet.

I kapitel 8 framhöll utredningen bl. a. att de kraftiga elprishöjningar, som ett vidmakthållande av riksdagsuttalandet om oförändrat utsläpp av koldioxid ofránkomligen skulle innebära, får mycket allvarliga konsekvenser för bl. a. den elintensiva industrin. Såväl energiverkets och naturvårdsverkets studie om ett miljöanpassat energisystem som Lars Bergmans bilaga till LU ger klara besked på den punkten. Elprisökningarna blir mycket stora vid användning av biobränslen, vilket torde bli följden om man inom kraftproduktionssektorn söker leva upp till

Det kan tilläggas att effekterna i riksdagsuttalandet. olika avseenden av ett storskaligt utnyttjande av biobränslen inte är klarlagda.

Utredningen har mot här angiven bakgrund dragit slutsatsen att det inte är rimligt att upprätthålla den målsättning som följer av riksdagsbeslutet; några operativa medel för att genomföra detta har inte heller angetts.

Kraftproduktionssystemet bör därför under avvecklingen av kärnkraften ges en sådan sammansättning att man, som man söker undvika stora höjningar av samtidigt elpriset, i den utsträckning som är möjlig tillför kraft som är inhemsk och förnybar. EL 90 ytterligare förordar en miljömässigt anpassad utbyggnad av vattenkraft och vindkraft enligt de i kapitel 8 angivna riktlinjerna.

Utredningen är medveten om att dessa förslag har ett Även om en utbyggnad av vattenkraften kan ske pris. med mindre påverkan av miljön än tidigare, blir det likväl bestående ingrepp i naturen.

Även en utbyggnad av vindkraften har i viss mån sådana konsekvenser, särskilt om man sätter åt sidan vissa restriktioner som följer av önskemål från bl. a. försvarsmakten och naturvärden.

Utredningens förslag inbegriper en ökad användning av fossila bränslen i den svenska elproduktionen och därmed en ökning av koldioxidutsläppen. Klimateffekterna av denna ökning kan dock motverkas genom andra åtgärder avseende koldioxid och andra växthusgaser. Effekterna på klimatet av koldioxidutsläppen är oberoende av var utsläppen sker. Energieffektivisering och

skogsplantering i icke industrialiserade länder anses t. ex. vara betydligt mer kostnadseffektiva åtgärder för minskad klimatpåverkan än åtgärder i industriländerna.

Enligt vad utredningen erfarit kommer också i det program för Östeuropa som offentliggörs inom kort att finnas förslag till insatser med sådana effekter.

Enligt EL 90:s mening finns starka skäl att ompröva och omformulera riksdagens uttalande om koldioxidutsläppen i arbetet med det program för att minska utsläppen till vad naturen tål. Enligt EL 90 bör ett sådant program omfatta samtliga s. k. växthusgaser och dessutom - mot bakgrund av koldioxidfrågans globala natur - en internationell ges profil.

EL 90 vill som ett exempel peka på den principiella möjligheten att ålägga kraftindustrin att vidta åtgärder för att minska bidraget till atmosfären av koldioxid och andra växthusgaser i samband med en utbyggd svensk kraftproduktion. Ett sådant system, där utsläppsökningar kan tillåtas under förutsättning att utsläppsbegränsningar genomförs i andra anläggningar eller på annat sätt (s. k. offsets), tillämpas på vissa håll i USA. Enligt utredningens mening bör sådan möjligheter övervägas även i Sverige i samband med prövningen av nya kraftanläggningar. Ett införande av offset-system i Sverige måste dock föregås av ett särskilt utredningsarbete.

10.6 Effekter på sysselsättning och regioner

EL 90 skall enligt sina direktiv göra en redovisning av de regioner, orter och arbetsställen som skulle

kunna påverkas av höjda elpriser enbart i Sverige. Behovet av särskilda insatser inom arbetsmarknads-, regional- och industripolitiken skall också kartläggas. I avsnitten 2.3-5 samt bilaga 4 har utredningens material om de elintensiva arbetsställena samt deras geografiska fördelning redovisats.

Den elintensiva industrin är som ofta pátalas koncentrerad till Norrland och Bergslagen. Vissa kommuner är i hög grad beroende av ett eller ett par elintensiva arbetsställen. De uppgifter om mycket stora elprishöjningar som förekommer i den allmänna debatten, och som också tagits fram i det offentliga utredningsmaterialet som konsekvens av kärnkraftsavvecklingen, har givetvis skapat oro hos människorna vid de berörda orterna. Detta har utredningen kunnat konstatera vid de besök som gjorts i kommuner med stora elintensiva arbetsställen.

En grundläggande uppgift för den ekonomiska politiken i vårt land är sedan länge att upprätthålla full sysselsättning; arbetslösheten är också mycket låg, särskilt vid en internationell jämförelse. Utredningen har tidigare pekat på de konsekvenser som skulle kunna uppstå för t. ex. den elintensiva industrin om man under kärnkraftsavvecklingen även skall genomföra riksdagsuttalandet om koldioxidutsläpp och/eller tillämpa marginalkostnadsprissättning. Strukturomvandlingen skulle sannolikt leda till påtagliga strukturella och regionala obalanser vad gäller produktion och sysselsättning. som angetts torde inte heller de näringspolitiska målen vara avsedda att hantera problem av denna omfattning.

Effekterna påverkas självfallet av konjunktur- och kostnadsläget. Finns det t. ex. en stor efterfrågan på

svenska produkter i övrigt, kan de mildras. Vid det motsatta förhållandet förvärras de.

Utredningen har därför, som framhállits tidigare, kommit till slutsatsen att elprissättningen bör ske enligt genomsnittskostnad och att riksdagsuttalandet om koldioxidutsläpp bör omprövas och omformuleras. Detta skulle ge en förhållandevis måttlig elprishöjning för industrin enligt de framtida kraftproduktionssystem som skisserats. Konsekvenserna av kärnkraftsavvecklingen för den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft skulle därigenom kunna bli förhållandevis begränsade. Elprishöjningarna skulle dessutom ske successivt under en så lång tidsperiod att de bör vara möjliga att möta från berörda företags sida, bl. a. genom energieffektiviseringsåtgärder.

Utredningen har därför inte bedömt det som meningsfullt att redovisa vilka särskilda arbetsmarknads-, regional- och näringspolitiska insatser som skulle behöva sättas in på enskilda orter om likväl minskningar av sysselsättningen skulle ske. Det beror på att insatserna rent allmänt inte kan anges långt i förväg, utan måste anpassas till bl. a. rådande konjunkturläge och förutsättningarna på de berörda orterna. De erfarenheter som finns från stora nedlággningar bör då tas tillvara. Dessa visar att det behövs kraftfulla och samordnade insatser från arbetsmarknads-, regional- och näringspolitiken.

Senare under våren kommer en regionalpolitisk proposition, liksom förslag på näringspolitikens område, att läggas fram.

10.7 sammanfattning av rekommendationer och förslag

Utredningens rekommendationer och förslag kan sammanfattas enligt följande.

Utredningen har konstaterat att storleken på de elprishöjningar som kan förväntas under nittiotalet i hög grad beror på faktorer som principerna för prissättning av el och olika restriktioner för utbyggnad av olika kraftslag. Kärnkraftsavvecklingen spelar i sammanhanget en mindre roll, även om dess förläggning i tiden är av betydelse för vid vilken tidpunkt prisökningarna inträder.

Vid bedömningen av kärnkraftsavvecklingstakten måste även andra faktorer vägas in, som möjligheterna att ersätta bortfallande kraftproduktion, investeringssituationen och effekterna för utrustningsindustrin.

Utredningen har studerat de effekter på industrins produktionsstruktur som kan väntas uppkomma vid de elprishöjningar som framkommit enligt de olika scenarierna i kapitel 9. EL 90 avråder från en prissättning av el som leder till priser på nivån för långsiktig marginalkostnad. En snabb och kraftig prishöjning medför risker för onödiga eller förtida nedlággningar av elintensiva arbetsställen med lokalt svárbemästrade arbetslöshetsproblem som följd.

En rimlig prissättningsprincip är enligt utredningens mening att kraftindustrin får en skälig avkastning på sitt samlade investeringskapital, dvs. att tariffnivån även fortsättningsvis motsvarar kraftföretagens genomsnittskostnad. Detta torde innebära att samhället genom Vattenfall får bära ett stort ansvar för att ny

elproduktionskapacitet skapas. De kraftigt ökade vinster i andra företag med äldre vattenkraftverk, som skulle uppkomma vid en höjd prisnivå, reduceras också vid en sådan prissättning.

Eltariffer på genomsnittskostnadsnivâ kan dock leda till att elhushállningen inte genomförs i önskvärd takt. EL 90 pekar på två vägar för att undvika detta problem. Det ena är att övergå till ett tvåprissystem, det andra att utnyttja punktskatterna på el. En prissättning efter genomsnittskostnad bör enligt utredningen kunna kombineras med att man ställer krav på industrin att genomföra åtgärder för eleffektivisering. Regeringen bör därför ta upp överläggningar med den elintensiva industrin om ökade insatser för energieffektivisering från industrins sida.

Ett alternativ är att genom beskattning av äldre vattenkraftsverk och motsvarande stöd till utbyggnad av nya kraftanläggningar stödja omställningen av produktionssytemet samtidigt som elpriset bibehålls vid genomsnittskostnadsnivån. De eventuella handelspolitiska implikationerna härav har utredningen inte kunnat bedöma.

I likhet med vad miljöavgiftsutredningen och EL 90 (i delbetänkandet SOU 1989:82) uttalat bör inte någon koldioxidskatt läggas på elproduktionen. Utredningen noterar vidare att den s. k. spillvärmeskatten har avförts från dagordningen i samband med skattereformen.

Nedsättning av energiskatter är ett verksamt instrument för att begränsa effekterna för elintensiva företag av sådana elprishöjningar som beror på förändringar av energiskatterna. Nedsättningsreglerna

- liksom prissystemet - måste dock utformas så att de inte kommer i konflikt med de handelspolitiska spelreglerna. Utredningen bedömer det därför som klart olämpligt att för svensk del övergå till en subventionslinje i fråga om elpriset; det skulle stå i strid med traditionell svensk handelspolitik. Sverige måste samtidigt uppmärksamt bevaka hur andra länder hanterar t. ex. olika former av specialavtal och verka för att elprissáttningen sker enligt internationellt godtagna riktlinjer.

Det är angeläget att så långt möjligt begränsa kraftproduktionssystemets miljökonsekvenser. Utredningen förordar därför en miljömässigt anpassad utbyggnad av vattenkraft och vindkraft av den omfattning sam angivits i kapitel 9, dvs. ca 10 TWh vattenkraft o:h 6 TWh vindkraft. Dessa energikällor har fördelen att de som inhemska och förnybara inte belastar bytesbalansen.

Målsättningen om koldioxidutsläpp på en oförändrad nivå enligt riksdagens uttalande skulle leda till mycket stora problem för elkonsumenterna, och då främst för de elintensiva arbetsställena.

Uzredningen har därav dragit slutsatsen att det inte är rimligt att upprätthålla riksdagsuttalandet, så mycket mindre som några operativa medel för hur det stall genomföras i praktiken inte har anvisats vid beslutet.

Enligt EL 90 finns starka skäl att ompröva och omformulera uttalandet i arbetet med det program för att minska utsläppen till vad naturen tål. Enligt EL 90:s mening bör ett av målen i ett sådant program omfatta samtliga växthusgaser och dessutom - mot bakgrund av

koldioxidfrágans globala natur - bör programmet ges en internationell profil. EL 90 vill t. ex. peka på den principiella möjligheten att ålägga kraftindustrin att vidta åtgärder för att på annat håll minska bidraget till atmosfären av koldioxid och andra växthusgaser i samband med en utbyggd svensk kraftproduktion.

Mot bakgrund av de rekommendationer som utredningen redovisat i det tidigare har den inte bedömt det vara meningsfullt att lägga fram särskilda program av arbetsmarknads-, regional- eller näringspolitisk natur. Skulle - oavsett sysselsättningsproblem uppstå skälet härtill - måste enligt utredningens mening insatserna anpassas till bl. a. rådande konjunkturläge och förutsättningarna på de berörda orterna.

SÅRSKILT YTTRANDE

av experterna Anders Ahnlid, Gunnar Balsvik, Lars Engström

Utredaren föreslår i sitt slutbetänkande att priset på elström bör motsvara kraftföretagens genomsnittskostnad för elproduktion. Han konstaterar vidare att detta torde innebära att statens vattenfallsverk får bära huvudansvaret för att ny elproduktionskapacitet skapas.

I direktiven till utredningen konstateras att de föreslagna åtgärderna inte får innebära förändringar i de grundläggande funktionssätt med bl.a. prisbildning utan statlig reglering som kännetecknar den svenska elmarknaden. Vidare konstateras att de åtgärder som föreslås bör vara så utformade att de ger incitament till en effektiv användning av el och energi.

Enligt riktlinjerna för kärnkraftsavvecklingen skall kärnkraften avvecklas utan att samhällsekonomiska, sociala eller miljöpolitiska mål riskeras.

Vår bedömning är att en förutsättning för effektiv användning av el och energi är att priset på el under kärnkraftsavvecklingen speglar kostnaden för nya investeringar i elsystemet. Om kostnaderna för ny kraft inte får slå igenom på elpriset blir följden stora samhällsekonomiska kostnader i form av felallokeringar i ekonomin.

Utredarens - att el bör motsvara förslag priset på - medför att kraftföretagens genomsnittskostnad priset på el kommer att vara lägre än kostnaden för nya investeringar i elsystemet. Konsumenterna får därmed en felaktig signal om de kostnader som deras förbrukning medför. Därigenom försvagas incitamenten för hushållning, effektivisering och omstrukturering av elanvändningen. Således innebär förslaget att en viktig förutsättning för en effektiv användning av energi och el inte uppfylls.

Den nuvarande ordningen innebär att kraftföretagen ansvarar för planering och byggande av ny produktionskapacitet. Det är möjligt endast om priset på el motsvarar kostnaden för ny kraft. En övergång till prissättning efter genomsnittskostnad innebär att nya investeringar inte blir lönsamma. Utredaren föreslår därför att statens vattenfallsverk genom beslut av riksdagen skall åläggas investeringar i ny kraft. Enligt vår uppfattning bör en prisbildningen utformas så att investeringar i ny elproduktion genomförs i takt med kraftproducenternas bedömningar av marknadens efterfrågan och inte efter politiska beslut i riksdagen baserade på centrala bedömningar av det förväntade behovet av el.

Vi kan slutligen notera att utredningen inte belyser hur dess förslag påverkar möjligheterna att följa de av riksdagen uppsatta miljö- och energipolitiska målen. Utredaren bedömer att dessa mål medför sådana restriktioner att han utan vidare utredning avfärdar möjligheterna att uppfylla dem. Inte heller någon av de andra utredningar som EL 90 har studerat belyser till fullo effekterna av att försöka uppnå samtliga av riksdagen beslutade mål på miljö- och energiområdet och på vilket sätt samhällsekonomiska, sociala och

miljöpolitiska mål kan äventyras vid avvecklingen av kärnkraften.

SÄRSKILT YTTRANDE

av sakkunniga Kjell Fransson Claes Hellgren Erik Wángby

EL 90 har haft i uppgift att undersöka hur konkurrensförhållandena för den elintensiva industrin påverkas vid en kärnkrafsavveckling samt redovisa förslag hur ienna industri skall kunna bibehålla rimliga interna- :ionella konkurrensvillkor då avvecklingen genomförs.

Sverige inför 90-talet

Sverige går in i 90-talet med för liten industrisektor :ch för tillväxt. Vi riskerar också att få en dålig ostnadskris av 70-talskaraktär men förutsättningarna att klara industriella strukturförändringar är idag sämre. Vi möter om omvärld som bedriver en väsentligt melt annan ekonomisk politik än på 70-talet. I andra industriländer accepteras hög arbetslöshet för att Jålla nera kostnadsutvecklingen. Denna väg att ontrollera prisutvecklingen är oacceptabel.

Den svenska industrins konkurrensvillkor måste stärkas på andra sätt. Utbildnings-, forsknings-, kommunikations-, miljö- och energipolitiska frågor måste oedrivas så att de främjar en industriell utveckling i Sverige. Visserligen är idag de flesta industriförefinansiellt starkare än under 70-talet men detta tagen är för en industriell utveckling i vårt ingen garanti Land.

Valutaregleringens borttagande har gjort de stora svenska industriföretagen mer oberoende medan det svenska industrisamhället blivit sárbarare. Att klara en industrikris under 90-talet med en ny expansionsdevalvering av tidig 80-talstyp är av flera skäl inte möjligt.

Utredningens utgångspunkt

1. Det går inte att spara bort kärnkraften.

Den svenska kraftindustrin är från industriella utgångspunkter en integrerad del av det svenska industrisamhället. Vi använder mycket el per capita därför att den svenska industrin har en stor andel elintensiv industri. Denna industri är och har i sin tur varit en bas för en stor del av verkstadsindustrin b1.a. som marknad för utveckling och upphandling av ny teknik. Att halvera den svenska kraftproduktionen genom kraftigt höjda elpriser skulle därför få stora konsekvenser långt utanför den elintensiva industrin. Vi instämmer med utredningen att det är nödvändigt att ersätta kärnkraften.

Handelspolitiken hindrar subventioner.

Svensk industri har relativt låga elpriser därför att kostnaderna för att producera el är låga. Däremot subventionerar vi inte - som flera andra länder gör - den elintensiva industrin på bekostnad av hushåll och övrig industri.

Utredningen har noga studerat de regler som gäller för industrisubventioner och avvisar sådana som ett medel att klara den elintensiva industrin vid

en kärnkraftavveckling. Det torde vara väsentligt lättare för ett land att bibehålla subventioner på elomrádet än att införa sådana. Framförallt ståloch skogsindustrin skulle riskera motåtgärder om ett subventioneringssystem infördes.

har haft svårt att få insyn i och Utredningen tillräckliga kunskaper i denna fråga. Vi föreslår därför att detta ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Näringspolitiska medel otillräckliga

Utredningen visar hur beroende de sysselsättav landet - och ningssvaga delarna Bergslagen Norrland - är av den elintensiva industrin. I ett tiotal kommuner är exempelvis den elintensiva industrins andel av den totala industrisysselsättningen mer än 80 %.

I en promemoria, utarbetad inom industrideparte— mentet, framhålls att de näringspolitiska medlen inte är avsedda att hantera de problem som kan uppstå vid grundläggande förändringar i konkurrensläget för den elintensiva industrin. Utredningen har bl.a. av detta skäl avstått från att försöka finna industri-, regional- eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att mildra verkningarna vid en kärnkraftavveckling.

Vi delar bedömningen att de näringspolitiska medlen är otillräckliga men detta innebär inte att de är obehövliga.

Utredningens förslag

Vi finner de ovan redovisade utgångspunkterna för utredningens förslag logiska utifrân utredningsdirektiven. Förslagen till nytt elproduktionssystem och nya principer för prissättning är konsekventa om man vill påbörja en kárnkraftavveckling innan vi fått fram förnybara energikällor till rimliga priser. Utredningens förslag innebär bl.a.

1. Massiv introduktion av fossila bränslen för elproduktion. 64 Twh ny fossilbaserad kondenskraft vid högtillväxtalternativet i samtliga avvecklingsscenarier. 43-54 TWh ny fossilbaserad kondenskraft vid det medelhöga tillväxtalternativet. Detta är en dramatisk förändring i förhållande till nuläget då fossila bränslen används ytterst marginellt i vår elproduktion.

2. Kraftig satsning på vattenkraftsutbyggnad. Utredningens förslag att bygga ut 10 Twh vattenkraft skulle exempelvis motsvara en miljömässigt anpassad utbyggnad av Torne-, Kalix-, Pite- och Vindelälvarna eller att två till tre av dessa älvar byggs ut på traditionellt sätt.

3. Hârdexploatering av det öppna kustlandskapet. 6 Twh vindkraft innebär att en 300-400 meter bred barriär läggs ut på 75 mil öppet kustlandskap i Sydsverige. Bakgrunden till denna hårdexploatering är att utredningen föreslagit det billigaste vindkraftalternativet - 15.000 landbaserade 200 kW-verk i bästa vindläge.

Utredningen har tillsatts med anledning av riksdagens principbeslut om en förtida avveckling. Utredningens

förslag år som tidigare framhållits en logisk följd av utredningsdirektiven.

Utredningens förslag framstår som miljömässigt mycket kontroversiellt. Förslaget om genomsnittskostnader kommer sannolikt också att kritiseras, framförallt av dem som förespråkar andra principer för prissättning på elmarknaden. Det är därför beklagligt att utredningen inte haft tid att belysa vad som skulle hända vid en förtida avveckling 1995/96 om man skulle tillämpa marknadsmässig prissättning.

Det är nu ännu inte visat att genomsnittskostnadsprissättning verkligen kan tillämpas i praktiken utan avsevärda problem då det gäller att få till stånd ny elproduktionskapacitet. Det ligger också en fara i metoden genom att den ger intryck av att omställningen är förhållandevis betydelselös ur kostnadssynpunkt.

Detta gäller framför allt kostnaden för den förtida avvecklingen av två reaktorer som kortsiktigt döljs vid genomsnittsprissättning. Kostnaderna för en förtida avveckling hänger samman med flera faktorer förutom det självklara faktum att en sådan avveckling skulle innebära en kapitalförstöring av flera tiotals miljarder kronor. De samhällsekonomiska kostnaderna av en påbörjad avveckling 1995-96 har nyligen beräknats av Energiverket.

Trots tidsbrist visar det underlag utredningen kunnat ta del av att en förtida avveckling kommer att ha mycket stor betydelse för den elintensiva industrins framtid i Sverige. Idag gynnas denna industris utländska konkurrenter av förmånliga specialavtal och av att det finns överkapacitet på elmarknaden under 90-talet.

så småningom måste flertalet konkurrentländer sannolikt bygga elproduktionssystem som är dyrare än dagens. Det är därför en stor konkurrensmässig nackdel om svensk elintensiv industri drabbas av kraftiga elkostnadshöjningar långt tidigare än konkurrenterna i andra länder. Denna tidsfaktor är i själva verket av avgörande betydelse. Detta måste beaktas när vi skall fatta beslut om att inleda kärnkraftavvecklingen. En senareläggning skulle även ge andra konsekvenser som utredningen inte haft tid att belysa.

När det gäller de förnybara energikällorna behöver dessa få chans att utvecklas. Vi bör använda 90-talet för denna utveckling. Det är av kostnadsskäl logiskt att utredningen avstått från biobränsle i sina scenarier och att endast de små kommersiellt utvecklade vindkraftverken finns med i utredningens förslag.

Utredningens vindkraftsatsning är ett exempel på vad en förtida avveckling skulle kunna medföra. Genom att lägga små 200 kW-verk på de bästa vindlägena blockeras en större satsning på vindkraften senare när större vindkraftverk är kommersiellt lönsamma. Om utredningens förslag på vindkraftutbyggnad genomförs för tidigt innebär detta att möjligheten att senare producera ytterligare ca 20 TWh vindkraft skulle gå förlorad.

Nyligen presenterade Naturvårdsverket och Energiverket utredningen Miljöanpassat energisystem. Denna utredning kompletterar EL 90-utredningen och utredningarna bör behandlas i ett sammanhang.

SÄRSKILT YTTRANDE

av sakkunniga Herbert Fritzsche, Orvar Nyquist, Sven-Erik Malmeblad

Jtredningen har tagit fram ett omfattande bakgrundsnaterial som i stora delar är av värde för bedömningen av energifrágans betydelse för industrin och samhällsakonomin. Konsekvenserna av en förtida avveckling av kärnkraften är dock otillräckligt utredda och belysta. ?öljderna av en forcerad avveckling av kärnkraften är i själva verket ännu allvarligare än vad som framgår av utredningen.

Nuvarande energibeslut leder till investeringsstopp och successiv nedläggning

Av utredningen framgår klart att en förtida avveckling, som genomförs med gällande restriktioner för itbyggnad av vattenkraft och för koldioxidutsläppen leder till påtagliga strukturella och regionala abalanser. Redan hotet om kraftigt stigande elpriser nar lett till stopp för nyinvesteringar i Sverige. Detta leder successivt till nedläggningar inom den elintensiva basindustrin. Härigenom uppstår sysselsättningsproblem i sysselsáttningssvaga regioner. Redan upphörandet av nyinvesteringar får också omedelbar effekt för övrig industri, främst för verkstadsindustrin, som vid en framtvingad omstrukturering förutsätts växa och ersätta den sysselsättning, ie produktionsvärden och de exportintäkter som faller sort i basindustrin. Effekten blir både minskad

sysselsättning och försämrad handelsbalans. En sádan utveckling är helt oacceptabel ur samhällsekonomisk synpunkt.

Mer el behövs för nödvändig tillväxt och förbättrad miljö

Utredningen redovisar ett antal modeller för elproduktionskapacitetens utveckling 1991-2020. H-(hög tillväxt) alternativet överensstämmer i princip med den av Kraftsam nyligen framlagda prognosen för 1990-talet. Kraftsams prognos utgår från en årlig BNP-tillväxt pá 1,9 %. Inom OECD uppskattas den årliga tillväxten under samma period till 3,5 %. För att L Sverige nå uppsatta sysselsättnings- och välfärdsmál erfordras en väsentligt högre tillväxt än Kraftsam angivit. Den förutskickade tillväxten inom OECD är ett uttryck b1.a. för den dynamik i utvecklingen som skapas inom EG. Den senaste tidens utveckling i Europa skapar ytterligare behov av och möjligheter för industriell tillväxt. Detta innebär möjligheter också för tillväxt av svensk industri. Om á andra sidan svensk industri tvingas till stagnation och nedläggningar samtidigt som efterfrågan och tillväxt ökar i omvärlden, får det långsiktiga och irreparabla effekter för Sverige.

Behovet av tillväxt leder till en större ökning av elförbrukningen än utredningen antagit, även om man tar tillvara alla realistiska möjligheter att effektivisera och spara vid elanvändningen. Eltillgången får inte bli en tillväxtbegränsande faktor. En snabbare och större ökning av elbehovet än utredningen antagit i sina modeller går inte att förena med en förtida eller forcerad kärnkraftavveckling, oavsett utredningens förslag i övrigt.

Såväl inom industrin som i övriga samhällssektorer kommer miljöåtgärder av olika slag att öka elförbrukningen. Förändrad sammansättning av kemiska produkter kan leda till ökad elförbrukning hos användarna av de nya produkterna. El för transportsektorn, bättre ventilation på arbetsplatser och i bostäder för att bemästra allergi- och radonproblem m.m. är, liksom ytterligare åtgärder för den yttre miljön, exempel på angelägna och ökande användningsområden för el.

Endast med bibehållande av kärnkraften under anläggningarnas tekniska livslängd kan det ökande elbehovet tillgodoses till rimlig kostnad med acceptabel miljöpåverkan. Utredningen konstaterar också bl.a. att ju tidigare och snabbare kärnkraftavvecklingen sker, desto snabbare och högre stiger ccksá elpriserna. Till detta kan läggas att ju snabbare avvecklingen sker, desto mindre tid finns att utveckla och bygga upp en miljöanpassad kraftproduktion.

Forcerad kärnkraftavveckling ger oacceptabla koldioxidutsläpp

Vi delar utredningens uppfattning att en utbyggnad av vattenkraft med ca 10 TWh kan och bör ske. En sådan utbyggnad är dock nödvändig också med bibehållen kärnkraftproduktion. Utbyggnad kommer emellertid ej att kunna ske så snabbt som utredningens tycks förutsätta.

Vi ifrågasätter möjligheten till en utbyggnad av vindkraft i den omfattning som utredningen föreslår ned hänsyn till såväl naturskydd som andra motstående intressen. Viss utbyggnad av vindkraft är dock

angelägen för att dess tekniska och ekonomiska potential skall kunna utvärderas.

Oavsett den föreslagna utbyggnaden av vatten- och vindkraft är det omöjligt att tillgodose behovet av ny kraftproduktion inom ramen för helt oförändrade koldioxidutsläpp. Vi instämmer i denna del i utredningens synpunkter. Den utbyggnad av kraftproduktionen som skulle erfordras vid en forcerad kärnkraftavveckling skulle emellertid leda till en fördubbling av koldioxidutsläppen eller mer och kan inte accepteras.

Elkostnader och -priser

Svensk elintensiv industri har i dag inte några fördelar framför sina viktiga konkurrenter på världsmarknaden vad avser elpriserna. Detta bestyrkes i allt väsentligt av utredningen. Av utredningen framgår också att en framtida uppgång av elpriserna i de viktiga konkurrentländerna kommer att ske senare och långsammare än vad som kan antas i Sverige. Tillgängligt underlag ger, enligt vår uppfattning, i själva verket vid handen att elpriserna i konkurrentländerna under 90-talet i allt väsentligt kommer att förbli stabila, i vissa länder och på kort eller medellång sikt t.o.m. fallande. Det är såsom också framgår av utredningen, av vital betydelse för utvecklingen av industrin och tillväxten i Sverige, att elpriserna för svensk industri inte stiger snabbare än för de utländska konkurrenterna. En harmonisering av skattebelastningen på energi och energirávaror med de regler som gäller inom EG måste ske snarast.

Vi instämmer i att någon koldioxidskatt inte bör läggas på elproduktionen.

Utredningens förslag att eltariffnivån också framgent skall motsvara kraftföretagens genomsnittskostnad har vårt stöd i nuvarande läge. Det överensstämmer med riksdagens uttalande, att principerna för elprissättningen bör underordnas övriga övergripande samhällsmål. På sikt och när man uppnått en sund tillväxtbaserad samhällsekonomi bör prissättningen på elkraft bestämmas av marknadsförutsättningarna. Detta kan dock endast ske om kraftproducenterna har valfrihet mellan olika produktionsformer inom de ramar som sätts av internationellt gällande miljöhänsyn.

Samhällsekonomin klarar inte resutsförstöring

Den samhällsekonomiska kris som Sverige nu befinner sig i är en effekt av en alltför låg tillväxt och ett otillräckligt resursskapande. Problemen kan lösas endast genom att eliminera tillväxthämmande faktorer och stimulera åtgärder och investeringar som ger högre produktivitet och ökade samhälleliga resurser. Att i ett sådant läge opåkallat inleda en omfattande resursförstöring är oförsvarligt. Kostnaden för samhället kan klart uppskattas till över 200 miljarder, vilket motsvarar den sammanlagda BNP-tillväxten under åren 1980-89.

Det kommer att ta tid att räta upp den nuvarande obalansen i samhällsekonomin. För att lyckas måste man effektivt använda befintliga resurser och skapa förutsättningar för resurstillväxt, inte förstöra vitala delar av de resurser som finns.

sammanfattning

Utredningen har på ett i många avseenden ambitiöst sätt sökt anvisa möjligheter att dämpa elkostnads-

effekterna av en förtida avveckling av kärnkraften. är dock och - särskilt Förslagen otillräckliga såvitt avser förordade alternativ för ny kraftproduktion delvis orealistiska.

Effekterna av en förtida och forcerad av avveckling kärnkraften är så allvarliga för tillgången och priset på el att de inte kan kompenseras med andra åtgärder. De nuvarande problemen i samhällsekonomin skulle allvarligt fördjupas genom en forcerad kärnkraftavveckling.

I folkomröstningen för kärnkraft samlade 1 och Linje Linje 2 58 % av rösterna. Denna absoluta majoritet av väljarna röstade enligt de båda linjernas valsedlar inte för någon tidpunkt för avveckling, utan för en avveckling i den takt som är möjlig med till hänsyn behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. Ett beslut att inleda kärnkraftavvecklingen skulle förvärra den svåra obalansen i samhällsekonomin och dessutom gå stick i stáv mot folkomröstningsresultatet.

Vi kan därför inte ställa oss bakom ett utredningsförslag som utgår från en förtida kärnkraftavveckling.

SÄRSKILT YTTRANDE

av experten Tord Eng

EL 90:5 innebär att elpriset skall sättas lika förslag ned den produktionskostnaden, vilket genomsnittliga innebär att blir olönsam samt att ny kraftproduktion blir för lågt, hushållen och industrin får elsparandet om vad ny kraft kostar. felaktig prisinformation

EL 90 föreslår som motåtgärder mot denna olönsamhet och överefterfrågan att Vattenfall skall åläggas huvudansvaret för ny kraftbyggnad samt att efterfrågan skall hållas tillbaka förhandlingar med industgenom rin och punktbeskattning av hushållen.

Tanken är således att den svenska elmarknaden, som i i stort sett bra, skall regleras som dag fungerar bostads- och Elkraft är emellerjordbruksmarknaderna. tid en handelsvara - den konsumeras i samma speciell stund som den och det tar många år att produceras kraftverk. Det är därför i praktiken omöjbygga nya Liqt att reglera priset. Vad gör man om priset visar för eller med andra ord efterfrågan för hög? sig lågt, Inför ransonering? Förmodligen leder en reglerad - för säkerhets narknad till en kraftig överutbyggnad med stora effekter på miljön som följd. skull, onödigt Efzersom frivilligt bygger olönsamma aninga företag får man antingen tänka sig tvångmässig ut- Läggningar, eller att Vattenfall ensamt står för all byggnad

utbyggnad, efter årliga, uppslitande riksdagsdiskussioner.

Problemen med den elintensiva industrin och de högre kraftkostnaderna kan lösas pá andra sätt, exempelvis genom en tillräckligt lång övergångsperiod, då priset gradvis och förutbestámt får närma sig den kortsiktiga marginalkostnaden i produktionssystemet. Hur man bäst ska gå till väga förtjänar att utredas.

SÄRSKILT YTTRANDE

av sakkunnige Herbert Fritzsche

Utöver vad som anförts i gemensamt särskilt yttrande tillsammans med de sakkunniga Nyquist och Malmeblad vill undertecknad anföra följande.

Kemiindustrin

Många av de företag som påverkas starkast av sviktande elförsörjning och höga elpriser finns inom kemiindustrin. Känsligheten är uppenbart störst för de verksamheter, vilkas elkraftkostnad utgör en stor andel av produktens saluvärde. Hit hör exempelvis klorat- och klor/alkalitillverkningen, där elkostnadsandelen är över 35 % resp 24 % av saluvärdet, liksom aluminium-, kisel-, karbid- och ferrolegeringsindustrierna, där motsvarande andel är ca 20 %. Inom samtliga dessa produktomrâden gäller den internationella marknadens pris, såväl pá hemmamarknaden som vid export. Företagen har således ingen möjlighet att kompensera sig för svenska elprisökningar.

I utredningen redovisas tydligt att de elintensiva företagens förutsättningar att genom egna åtgärder minska elpriseffekterna är mycket små. Möjligheterna till ytterligare vardagsrationaliseringar och elsparande är marginella.

Det är mot denna bakgrund naturligt att dessa industrigrenar redan påverkats av osäkerheten i energipolitiken och av hoten om stigande elpriser. Aluminiumindustrin ser sig tvingad att planera nyinvesteringar utomlands. Detsamma gäller kloratindustrin som allvarligt bemödat sig om att få klara besked, men som nu i brist på positiva sådana också ser sig nödsakad att förlägga sin expansion utanför Sverige. Ett ferrolegeringsverk har redan lagts ned, primärt på grund av svårigheter av annan art, men även för att man ansåg det meningslöst att försöka övervinna dessa svårigheter inför hotande elprishöjningar. Det enda återstående ferrolegeringsverket anser sig vid nuvarande osäkerhet om elpriserna inte kunna besluta om nâgra nyinvesteringar och kommer att tvingas till successiv nedläggning om elpriserna höjs väsentligt. Liknande beslutssituationer kommer att inträffa för allt fler företag.

Gruvindustrin

Gruvindustrin har ett stort och ökande behov av elkraft. Med fortgående drift ökar gruvornas djup och därmed behovet av el för ventilation och länshållning. I strävan att fortsatt förbättra arbetsmiljön införs allt fler eldrivna maskiner och fordon.

Branschens lönsamhet är redan i dagsläget mindre tillfredsställande. För de största företagen, Boliden och LKAB, motsvarar elkraftkostnaden i stort sett det genomsnittliga rörelseresultatet efter planenliga avskrivningar. Redan de elprishöjningar som nu genomförts skapar problem och ytterligare elprishöjningar får besvärande följder. Gruvindustrin genomför för närvarande en stor gemensam FoU-insats för att minska kostnaderna och uppnå en rimlig

lönsamhet. Fortsatta elprishöjningar kan omintetgöra effekterna av denna insats.

skall kunna överleva får Om gruvindustrin långsiktigt, inte märkbart överstiga konkurrenternas. elpriserna

De sammantagna effekterna av upphörande nyinvesteoch av en successiv neddragning av ringar framtvingad verksamheter som här exemplifierats, får snabbt effekter också inom övrig industri. Det är därför av största vikt att förutsättningar skapas för en utav svenska elpriser, som i stort ansluter sig veckling till utvecklingen i de viktigaste konkurrentländerna. En förtida och forcerad kärnkraftavveckling omöjliggör en sådan utveckling.

SÄRSKILT YTTRANDE

av experten Gunnar Lundberg

EL 90 rekommenderar:

— av 10 Twh Utbyggnad vattenkraft, — av Utbyggnad vindkraft, 6 Twh, på bästa lägen - Ekonomiskt inriktad av kondenskraft utbyggnad och kraftvärme med fossila bränslen - efter i Prissättning genomsnittskostnaden kraftsystemet.

Genom dessa rekommendationer avstår EL 90 från att fullt ut ta ställning till betydelsen av kärnkraftens avvecklingstakt för prisutvecklingen. Av det material utredningen grundar sina slutsatser på framgår dock med önskvärd tydlighet att takten i och nivån på prishöjningarna bestäms av

* takten i kärnkraftavvecklingen

* elanvändningens utveckling

* kostnaderna för ny kraft

Olika principer för prissättning och deras tillämpning är naturligtvis en fristående fråga som inte är avhángig vare sig kärnkraftens avveckling eller vilka kraftslag som byggs i framtiden.

I detta yttrande har jämförelser gjorts utifrån de alternativ EL 90 skisserat. Således har inte beaktats de samhällsekonomiska vinster som sammanhänger med ett utnyttjande av kärnkraften under dess tekniska livslängd som bedömts vara minst 40 år.

Det torde vara uppenbart att den elintensiva industrins konkurrenskraft inte kan säkras pá lång sikt, med mindre än att vi i Sverige driver en energipolitik som inte avviker från konkurrentländernas vad gäller kostnadsförutsättningarna för elproduktionen. Därvid är 1990-talet av särskilt intresse, vilket också framgår av betänkandet avsnitt 7.4.4. Vi kan på goda grunder anta att förutsättningarna för elintensiv industri i många konkurrentländer försämras efter år 2000. Det hänger samman med att nuvarande överkapacitet i elproduktionen upphör, ny kraft blir dyrare även i andra länder, förmånliga specialavtal löper ut samt att EG kan hinna få bukt med floran av subventioner genom elpriserna. Om vi kan klara den elintensiva industrin över 1990-talet kan det således finnas möjligheter att den kan överleva även på längre sikt. En reservation måste dock göras för de konkurrensaspekter som hänger samman med utbyggnaden av ny kraft för den skull andra länder möter en accentuerad koldioxidproblematik med utbyggnad av kärnkraft, medan vi i Sverige skulle komma att hantera det genom biobränsleproducerad el och vindkraft.

EL 90 har valt att studera genomsnittskostnader och långsiktig marginalkostnad vid diskreta tidpunkter 1995, 2000, 2005 och 2010. Härigenom missar man den verkliga skillnaden i kostnader och möjliga priser, när kärnkraftavvecklingen inleds 1995 resp när sker så sent som möjligt. EL 90 borde i avvecklingen

stället ha tagit tid på sig att beräkna de kortsiktiga marginalkostnaderna i de olika alternativen. Av en sådan studie skulle framgått att om kärnkraftavvecklingen sker efter år 2000 uppnår den kortsiktiga marginalkostnaden nivån för ny kraft före år 2000 endast i alternativet med hög elanvändning. I alternativen med medel och låg elanvändning når den kortsiktiga marginalkostnaden nivån för ny kraft först när kärnkraften börjar avvecklas år 2005.

Om däremot kärnkraften börjar avvecklas 1995 uppnår den kortsiktiga marginalkostnaden nivån för ny kraft före år 2000 i samtliga studerade elanvändningsniváer. I alternativet med hög elanvändning redan 1995. Det finns således i dessa bedömningar av kortsiktig marginalkostnad stöd för uppfattningen om en relativt måttlig prisutveckling under 1990-talet med de elanvändningsnivåer EL 90 haft som utgångspunkt, förutsatt att kärnkraftavvecklingen inte inleds under 1990-talet.

Går man till beräkningarna av genomsnittskostnader kan man av EL 90:s beräkningar få uppfattningen att alla alternativ är ungefär likvärdiga. så är det naturligtvis inte. Ersätter man 10 TWh kärnkraft, med en i detta sammanhang rörlig kostnad på 8 öre/kWh (bränsle o personal m.m.) med ny kraft som kostar betydligt mer påverkas genomsnittskostnaden. EL 90 har i kalkylen för genomsnittskostnad utgått från 5% realrånta. Eftersom genomsnittskostnad är ett kostnadsbegrepp som utgår från kraftföretagets bokföring är det nominella räntor som måste användas. En ny anläggning kommer då in med mycket högre kostnader än de ca 28 öre/kWh de första åren. Räknat på en avveckling av ett block i Ringhals 1995 jämfört med hela avvecklingen koncentrerad till 2005-2010 1.5 skiljer 5 öre/kWh i

Vattenfalls genomsnittskostnad. Den lägre siffran de första åren efter 1995, den högre åren före 2005. Till 1990 diskonterat nuvärde av en tidigarelagd avveckling av ett block blir för Vattenfalls del ca 15 000 milj kronor.

De kostnader som drabbar i första hand två kraftföretag, Vattenfall och Sydkraft, om avvecklingen inleds 1995 ska rimligen inte bäras av enbart dessa företags kunder. Företagen har därför krävt ersättning av staten för de kostnader avvecklingen förorsakar. Eftersom EL 90 inte varit beredd föreslå en senarelagd kärnkraftavveckling borde man ha uttalat stöd för uppfattningen att ägarna till berörda reaktorer ska ha ersättning. Med den princip för prissättning som EL 90 förordar skulle elpriserna då bli desamma oberoende av om kärnkraftavvecklingen tidigareläggs eller ej.

EL 90 går lättvindigt förbi frågan om de samhällsekonomiska kostnaderna för en förtida avveckling av kärnkraften. De kommentarer som ges till statens energiverks utredning om de samhällsekonomiska kostnaderna synes snarare vara ägnade att misskreditera densamma. För att få en bild av kostnaderna kan följande enkla kalkyl göras. Kärnkraften kostar 8 öre/kWh för bränsle, personal, m.m. Ny kraft antas kosta 28 öre/kWh. Skillnaden är 20 öre/kWh. Avvecklas 2 reaktorer i förtid innebär det att ca 10 TWh årligen därefter produceras på ett dyrare sätt. Kostnaden blir således 2000 milj kronor per år. Energiverket kommer fram till ungefär samma belopp exkl. miljökostnader med betydligt mer sofistikerade metoder. Om miljökostnader ska räknas med får man anta 40-50 öre/kWh för den nya kraften. Kostnaden blir då 3200-4200 milj kronor per âr.

I EL 90:s studerade alternativ, 3 elanvändningsutvecklingar och 4 scenarios för kärnkraftavvecklingen har man lagt in ny produktion under de olika femårsperioderna 1990-95, 1996-00, 2000-05 och 2005-10 för att klara elförsörjningen. Det kan resas flera invändningar mot det sätt på vilket detta har gjorts. Den allvarligaste är att kraftvärme inte invändningen utnyttjas fullt ut i fallen med medel och låg elanvändning och avveckling 2005-10. Skälet uppges vara att det inte skulle gå att kraftvärme bygga koncentrerat under perioden 2005-10. I verkligheten torde det vara precis tvärtom. Under 1990-talet kommer fjärrvärmenäten att vara väl försörjda med fungerande fastbränslepannor och värmepumpar. Det är först när dessa tjänat ut, vilket bedöms ske efter år som 2000, värmesidan kan bidra fullt ut för att täcka sina kostnader i ett kraftvärmeverk. till en Möjligheterna ekonomisk utbyggnad av kraftvärme är således större om man inte behöver göra den i stor skala under 1990-talet.

som en konsekvens av hur man lagt ut den nya produktionen kommer kraftsystemet år 2010 i alternativen med medel och låg elanvändning att bestå av mera kondenskraft i fallet avveckling 2005-10 än i fallet avveckling med start 1995. Det skulle år 2010 till ge upphov större koldioxidutsläpp. Enda orsaken till denna anmärkningsvärda slutsats är det felaktiga antagandet om kraftvärmeutbyggnaden.

Sammanfattningsvis konstateras att det inte går att säkra den elintensiva industrins konkurrenskraft med mindre än att vi i Sverige har lika goda förutsättningar vad gäller elpriser och för den skull även andra produktionsfaktorer, som våra konviktigaste kurrentländer. 1990-talet är avgörande för att lyckas.

En förtida av kärnkraften medför att prisavveckling kommer tidigare i Sverige än i andra stegringarna länder. med olika prissättningsmodeller löser Knep inte detta Kan vi genom att behålla kärnproblem. kraften och effektivisera elanvändningen begränsa under 1990-talet finns en möjlighet elprishöjningarna att konkurrensförhállandena utifrån elprissynpunkt ser bättre ut efter år 2000.

4 3 1

SÄRSKILT YTTRANDE

av sakkunnige Sven-Erik Malmeblad

Undertecknad har tillsammans med de båda sakkunniga Fritzsche och Nyquist lämnat ett gemensamt särskilt yttrande. Jag vill därutöver lämna några ytterligare synpunkter, som till stor del är särskilt relevanta för massa- och pappersindustrin.

Konkurrensláget

Svensk ekonomi befinner sig i kris, som bedöms bli långvarig. Tillväxten utvecklas svagt och ligger under vad som krävs för att bl.a. medge av en uppfyllandet mängd sociala välfärdsåtaganden som riksdagen fattat beslut om. Inflationen är väsentligt högre än i omvärlden. Långsiktiga obalanser i utrikeshandel och regional utveckling blir följden, om inte kraftfulla åtgärder på en mängd områden vidtas. Att genomdriva en omfattande strukturförändring av svensk industri som inte motiveras av marknads- och/eller konkurrensskäl vore olyckligt. Alla åtgärder som förvärrar det ekonomiska läget måste avvisas. En sådan är den förtida avvecklingen av kärnkraften.

Massa- och pappersindustrin exporterar mer än 80% av sin produktion. Därigenom är branschen för känslig förändringar i konkurrenssituationen relativt övriga stora leverantörer av massa och papper: Finland, Norge, Västtyskland, Frankrike, USA, Kanada, Brasilien

och Chile. Efter 1981 och 1982 befann devalveringarna svensk massa— och pappersindustri i ett gynnsamt sig och kunde hävda väl Deläge sig på världsmarknaden. i kombination med den långvariga valveringseffekterna internationella har inneburit att högkonjunkturen branschen under ett antal år kunnat uppvisa god lönsamhet. Den efterfrågan på massa och papper goda som vi av högkonjunkuturen har upplevt på grund emellertid samtidigt dolt den ogynnsamma kostnadsi Sverige jämfört med våra viktigaste utvecklingen konkurrentländer. Kostnaderna för ved, arbetskraft, och kapital har under de senaste bränsle, transporter åren utvecklats Kostnaderna för ved har ogynnsamt. under en stor del av 80-talet legat något under den finska industrins kostnader. Nu har skillnaden ut- I USAs och i östra Kanada är vedjämnats. sydstater kostnaden hälften och i som lágkostnadsländer Brasilien och Chile ännu jämfört med Sverige. De lägre svenska skatterna bränsle, som saknar motstycke i på har drivit på bränsle så att de världen, upp priserna Jämfört med de kontinentala tillär världens högsta. verkarna drabbas svensk industri också av höga trans- Inte heller på elenergi är portkostnader. priset särskilt vid en jämförelse med stora gynnsamt förbrukare utomlands.

Ekonomiska modeller

I de som legat till grund för utredarens utredningar, bl.a. Lars studie Tillväxt och överväganden, Bergmans - en studie av målkonflikter, utnyttjas allmänmiljö för att beskriva konsekvenser av na jämviktsmodeller Modellerna förutsätter bl.a. balans i höjda elpriser. utrikeshandeln och fullständig rörlighet av arbetskraften. Man bör alltså observera, att jämvikt i endast på grund av att modellen bytesbalansen uppnås

förutsätter det, inte på grund av att vår förmåga till produktion för export av verkliga skäl stärkes. Antagandet om arbetskraftens fullständiga rörlighet såväl geografiskt som när det gäller byte av yrken är både orealistiskt och cyniskt.

För att modellen ska gå ihop blir konsekvensen, att när den elintensiva industrins produktion faller som en följd av kraftigt stigande elkostnader måste den icke elintensiva industrin expandera. Sålunda förutsätts verkstadsindustrin växa i en takt och omfattning som saknar realism. Av underlagsmaterial som lämnats till utredningen framgår tydligt att en stor del av verkstadsindustrins utveckling är beroende av en framgångsrik processindustri. Det är också alldeles klart att det sysselsättningsbortfall som uppstår i basindustrierna inte kan täckas av Verkstadsindustrin utan en stor befolkningsomflyttning, kombinerad med byten av yrken. Verkstadsindustrin har hittills inte visat någon särskild benägenhet att etablera sig i Bergslagen eller i Norrland.

Virkesmarknaden

I Lars Bergmans studie framförs synpunkten att massaoch pappersindustrin skulle ha möjlighet att övervältra ökade kostnader bakåt på skogsbruket. Därigenom skulle branschen lättare kunna anpassa sig till elprishöjningar. Detta förutsätter bl.a. en sluten, svensk virkesmarknad, ett förhållande som inte föreligger.

Virkespriserna bestäms i allt väsentligt av kostnaderna för att ta fram virket arbetskraftskostnader, maskin- och transportkostnader samt nödvändig avkastning på kapitalet. Hälften av Sveriges skogsmark ägs

av privatpersoner. De allra flesta av dessa har även andra utkomster än skogsbruket. Sänkta virkespriser skulle medföra sänkt virkesutbud på både kort och lång sikt. Det skulle också medföra sämre möjlighet till skogsvárdsåtgärder som krävs för ett långsiktigt, uthålligt skogsbruk.

Sverige är i dag en nettoimportör av virke. Merparten kommer från östersjöländerna. I en situation där massaindustrin drabbas av försämrad lönsamhet med nedläggningar och stagnation som följd kommer branschens efterfrågan på ved att minska liksom de vedpriser företagen kommer att kunna betala.

Närheten till stora skogsindustriländer som Finland och Norge gör det sannolikt att virkesströmmarna i ett sådant läge vänder och att Sverige blir nettoexportör av virkesrâvara. Den finska och norska industrin kommer att vara beredd att köpa svensk råvara till priser som de i dag betalar. Därigenom kommer den förutsätta övervältringen bakåt knappast att inträffa. Priserna kommer att hållas på den nivå som en expanderande industri i våra grannländer är beredd att betala. Blir priserna för låga minskar avverkningen.

Konsekvenser

Vid utredningens besök vid branschens anläggningar i Kvarnsveden, Ortviken och Vargön har tydligt framgått betydelsen av dessa anläggningar för utvecklingen i orterna Borlänge, Sundsvall och Vänersborg. Det har också framhállits, inte minst från de lokala fackorganisationernas sida, oro för att de kraftigt höjda elpriserna vid avveckling av kärnkraften skall leda till driftsinskränkningar och förlorade arbetstillfällen. Det hade varit värdefullt om utredaren

hade redovisat intrycken och slutsatser från dessa besök i betänkandet.

Basindustrin har stor betydelse för utvecklingen av övrigt näringsliv och samhälle. Branschen sysselsätter direkt ca 40.000 personer och indirekt i skogsbruk, transporter och servicenáringar flerdubbelt detta antal. En neddragning av massa- och pappersindustrin slår därför särskilt hårt mot skogslänen. Skogsindustrin är landets största enskilda transportör och en minskad transportvolym av massa, papper och skogsråvara påverkar också sysselsättningen hos åkerier och andra transportföretag.

I en nyligen (1988) gjord studie vid och Umeå Uppsala universitet har redovisats hur en stor investering i processindustrin påverkar övrigt näringsliv. Det är Ortvikens utbyggnad 1984-86 som har studerats. Investeringsbeloppet uppgick till 1,6 mdr kronor, och man fann att ca 35% av beställningarna placerades hos leverantörer i närområdet och ytterligare 4% i regionen. Man kunde också påvisa bestående effekter på sysselsättning, framförallt hos de verkstadsindustrier som var leverantörer till projektet. Studien visar på ett övertygande sätt betydelsen av en livskraftig basindustri för verkstadsindustrin och övrigt näringsliv. Ett exemplar av studierapporten har överlämnats till utredningssekretariatet.

Branschredovisning

Tillsammans med representanter för de olika branschernas fackförbund har företrädare för elintensiva branscher inför utredningen redovisat nuläge och framtid. Dessa redovisningar har fått mycket litet utrymme i betänkandet. Vad gäller massa-

och pappersindustrin är det värt att särskilt framhålla de mycket positiva framtidsbedömningar som de flesta oberoende bedömare gör avseende världens efterpapper och papp. Årligen väntas konsumtionen frågan på av papper och papp stiga med 6-8 Mton, vilket nästan motsvarar Sveriges nuvarande produktion. Branschföretagens strategi är att anpassa produktionen till den internationella marknaden och att efterfrågan på hushålla med vedrávaran. Det har inneburit en markerad och andra pappers- och satsning på tidningspapper kartongslag med stor inblandning av mekanisk massa.

Branschen har en modern och effektiv produktions- Såväl ur miljö- som energisynpunkt tillhör apparat. svensk massa- och pappersindustri de ledande i världen. Mycket av processer och processutrustning har

utvecklats i Sverige. Exempelvis har svensk industri

varit när det gällt utvecklingen av pionjärer processer och utrustning för tillverkning av termomekanisk massa. Skulle utvecklingen i Sverige leda till att av massa och papper ersätts av tillverkningen motsvarande produktion utomlands, innebure det i ett globalt perspektiv inga vinster vare sig på miljöeller energiområdet, snarare tvärtom.

En ensidig höjning av de svenska elpriserna skulle innebära, att ett av de få områden, där svensk elintensiv industri inte har konkurrensnackdelar, skulle tas bort. Anpassningsmöjligheterna såväl på kort som lång sikt är begränsade.

Användning av returpapper är mindre elkrävande än framställning av mekanisk massa ur ved. Mängden svenskt returpapper begränsas av den tillgängligt inhemska papperskonsumtionen. Insamlingen av returpapper i Sverige ligger redan på en hög nivå och

kan inte öka väsentligt. Importen av returpapper sker i konkurrens med bl.a. de kontinentala bruken som har nära till råvara och marknad.

Svenska bruk kan därför inte räkna med att i stor skala och med ekonomi kunna köpa upp returpapper på kontinenten och i Storbritannien för transport till Sverige för att därefter reexporteras i form av nytt papper. Man bör också ha klart för sig, att även returpappersupparbetning har sina miljöeffekter. För att få en ren fiberråvara måste vid upparbetningen av returpapper en inte obetydlig andel av materialet rejekteras. Det rejekterade materialet ger omhändertagandeproblem.

Det är inte realistiskt att förutse någon omfattande övergång från den elkrävande produktionen av t.ex. massa och tidningspapper till mindre elberoende tillverkning av sulfatmassa och papperskvaliteter baserade på sulfatmassa. De höga virkespriserna, marknad, kapitalbehov och miljöfrågorna talar emot en sådan utveckling.

Avslutning

Utvecklingen av svensk industri skulle stimuleras av positiva signaler från politiskt håll. Ett vidhállande av beslutet om att inleda kärnkraftavvecklingen 1995/96 uppfattas inte som positivt.

dä

SÄRSKILT YTTRANDE

av sakkunnige Orvar Nyquist

Undertecknad har tillsammans med de báda sakkunniga Fritzsche och Malmeblad lämnat ett gemensamt särskilt yttrande. Därutöver vill jag lämna några ytterligare synpunkter, som är särskilt relevanta för stålindustrin.

I utredningen ges stor betydelse át den framtida utvecklingen av verkstadsindustrin. Denna har i hög grad vuxit fram ur den materiallevererande industrin, dvs. framför allt ur den svenska järn- och stálindustrin. Närheten till en konkurrenskraftig stålindustri och samverkan med denna inom materialutvecklingsområdet har verksamt bidragit till att ge svensk Verkstadsindustri dess nuvarande styrka. Även i framtiden torde materialutvecklingen vara av strategisk betydelse för verkstadsindustrin.

Världskonsumtionen av stål är i dag mer än dubbelt så stor som konsumtionen av alla andra industriella konstruktionsmaterial sammantagna. Den mycket snabba utvecklingen av nya stålsorter under den senaste 10-ársperioden kommer av allt att döma att fortsätta och torde innebära att stålets ställning kommer att vidmakthállas även i fortsättningen trots att en mängd icke stálbaserade s.k. nya material utvecklas. Även i framtiden torde sålunda samverkan mellan stålindustrin och verkstadsindustrin vara viktig.

Vårt land har hittills haft och har en internationellt mycket framskjuten position vad det gäller forskning och utveckling, tillverkning och export av specialstål. En krympande stálindustri kommer inte att kunna behålla denna position. Detta innebär således en betydande nackdel för svensk Verkstadsindustri.

Härtill kan läggas att en minskad andel stål från svenska tillverkare måste ersättas med import, ofta från länder med mindre rigorösa miljökrav än Sverige och med sin elförsörjning huvudsakligen från koleller oljeeldade kondenskraftverk. De negativa effekterna innebär att de svenska miljöproblemen exporteras.

De handelspolitiska riskerna med varje form av särbehandling av någon eller några industrisektorer genom statliga stödátgärder, exempelvis genom nedsättning av energiskatt borde ha närmare utretts. En stödátgärd skulle kunna leda till att svensk export belastades med utjämningstull mot subventioner av mottagarlandet. Exempel på sådana handelspolitiska skyddsåtgärder utgör den svenska stálindustrins erfarenheter under 1980-talet.

På senaste tiden har det på amerikanskt initiativ tillkommit en consensus om förbud mot statliga subventioner till stålindustrin mellan USA å ena sidan och EG samt vissa andra länder á andra sidan. Den är för övrigt till stor del baserad på en inom den europeiska gemenskapen för kol och stål (CECA) sedan 1985 existerande kod angående stöd till stålindustrin. Det bör observeras att enligt consensus är skattenedsättningar uttrycklingen förbjudna. När det gäller cECAs stödkod är för övrigt att märka att den ingår i av EG i samband med pågående EES-förhandlingar presen-

terad acquis communautaire, som EG anser att EFTA-länderna i framtiden skall tillämpa.

SÄRSKILT YTTRANDE

av experten Hans Christer Olson

I direktiven till utredaren anges bl.a. följande:

De kommande prishöjningarna på el kan komma att innebära påfrestningar för bl.a. den elintensiva industrin. Detta gäller särskilt om de reala elprishöjningarna blir avsevärt större i Sverige än i våra viktigaste konkurrentlánder. (s.3)

En grundläggande uppgift för utredaren är att bedöma betydelsen av el- och energikostnaderna för den svenska elintensiva industrins internationella konkurrenskraft. Som grund för en sådan bedömning bör utredaren bilda sig en uppfattning om de faktiska elkostnaderna i de viktigaste konkurrentländerna och om utvecklingen av dessa kostnader. (s. 5)

Under utredningens arbete har jag bidragit med synpunkter huvudsakligen i anslutning till ovannämnda frågeställningar.

I utredarens slutbetänkande finns ett omfattande och enligt min mening värdefullt material som beskriver nuläget vad avser bl.a. den elintensiva industrins sammansättning, regionala fördelning och elkostnadsberoende liksom elkostnaderna i konkurrentländerna.

Enligt min bedömning är beskrivningen och analysen inte lika fullständig i fråga om den framtida utvecklingen, speciellt avseende den elintensiva industrins internationella konkurrensförutsättningar under omställningen av energisystemet.

Detta kan synas naturligt med hänsyn till de svårigheter som alltid är förknippade med framtidsbedömningar. Enligt min uppfattning återstår dock betydande oklarhet på några sådana väsentliga punkter som skulle ha kunnat utredas och analyseras ytterligare om tiden medgett detta, men som nu bör beaktas separat. Dessa punkter är följande.

1. I betänkandets avsnitt 10.3, andra stycket, konstateras bl.a. att den utbyggnad som efterhand erfordras i konkurrentländerna i flertalet fall inte kan ske till lägre kostnad än vid utbyggnad med motsvarande kraftslag i vårt land. Denna slutsats är sannolikt giltig i fråga om framtida marginella utbyggnader av kraftsystemen i Sverige och utomlands t.ex. för att möta ökad efterfrågan. För Sveriges del tillkommer i jämförelse med omvärlden de kostnader som är förknippade med utbytet av ungefär halva elgenereringssystemet i samband med kärnkraftsavvecklingen. Dessa merkostnader år bl.a. beroende av kapitalutlágg för ersättningsinvesteringarna (i avsnitt 9.1.5. uppskattade till 90-200 miljarder kr), högre driftskostnader för nya kraftslag samt nedskrivning av restvärden på nedlagda kärnkraftverk.

Enligt min bedömning har utredningen inte tillräckligt klarlagt i vilken utsträckning dessa merkostnader, vid skilda realistiska

prissättningsantaganden, kan väntas komma att belasta den svenska elintensiva industrin i förhållande till utländska konkurrenter.

I betänkandets avsnitt 10.3 nämns bl.a. att man efterhand också i våra viktigaste konkurrentländer har att räkna med stigande elpriser, men att det i allmänhet inte kan väntas ske under de närmaste åren, främst beroende på existerande överkapacitet i Västeuropa. I avsnitt 10.4 påpekas att de scenarier i utredningen som innebär en relativt senarelagd avveckling skulle dämpa elprisets ökningstakt under 1990-talet.

Enligt min bedömning skulle beslutsunderlaget i EL 90 vinna på att kompletteras med en fördjupad analys av den tidsmässiga avvecklingsprofilens betydelse för den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft under perioden fram till 2010.

I betänkandets avsnitt 9.2.3. och 9.2.4. behandlas den elintensiva industrins priskänslighet på kort sikt samt kortsiktiga struktureffekter. Enligt min bedömning är underlaget i dessa avsnitt ej tillräckligt aktuellt eller relevant för att tillåta några bestämda slutsatser i utredningens huvudfrågor.

Av större intresse är behandlingen av långsiktiga effekter i avsnitt 9.2.5. Resultaten av sådana bedömningar är dock sannolikt i hög grad beroende av de ytterligare klargöranden som jag efterlyst ovan.

Statens 1990

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

1. Företagsförvärv i svenskt näringsliv. I. 2. Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten. S. 3. En idrottshögskola i Stockholm - struktur, organisation och resurser för en självständig högskola på idrottens område. U. Transportrådet. K. Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. Fö. Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. UD.

.°°?‘E:“‘

Lagstiftning för reklam i svensk TV. U. Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade bam. Idéskisser och bakgrundsmaterial. S. 9. Kostnader för fastighetsbildning m. m. Bo. 10. Strömgatan 18 - Sveriges statsministerbostad. SB. 11. Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. U. 12. Meddelarrätt. Ju. 13. Översyn av sjölagen 2. Ju. 14.LangtidsuLredningen 1990. Fi. 15. Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. Fö. 16. Storstadstrañk 5 - ett samlat underlag. K. 17. Organisation och arbetsformer inom bilateralt utvecklingsbistånd. UD. 18. Lag om folkbokföringsregister m.m. Fi. 19. Handikapp och välfärd? - En lägesrapport. S. 20. Välfärd och segregation i storstadsregionerna. SB. 21.Den elintensiva industrin under kärnkraftsavvecklingen. ME. 22. Den elintensiva industrin under kärnkraftsavvecklingen. Bilagedel. ME.

Statens 1990

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrâdsberedningen Miljö- och energidepartementet

Strömgatan 18 - Sveriges statsministerbostad. [10] Den elintensiva industrin under karnkraftsavvecklingen. Välfärd och segregation i storstadsregionema. [20] [21] Den elintensiva industrin under kärnkraftsavvecklingen.

Justitiedepartementet Bilagedel. [22]

Meddelarrätt. [12] Översyn av sjölagen 2. [13]

Utrikesdepartementet

Förbud mot tjanstehandel med Sydafrika m.m. [6] Organisation och arbetsformer inom bilateralt utvecklingsbistånd. [17]

Försvarsdepartementet

Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. [5] Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. [15]

Socialdepartementet

Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten. [2] Samhallsstöd till underhallsbidragsberättigade bam. ldéskisser och bakgrundsmaterial. [8] Handikapp och välfärd? - En lägesrapport . [19]

Kommunikationsdepartementet

Transportrâdet. [4] Storstadstrañk 5 - ett samlat underlag. [16]

Finansdepartementet

Lángtidsutredningen 1990. [14] Lag om folkbokföringsregister m.m. [18]

Utbildningsdepartementet

En idrottshögskola i Stockholm - struktur. organisation och resurser för en självständig högskola på idrottens omrâde. [3] Lagstiftning för reklam i svensk TV. [7] Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. [11]

Bostadsdepartementet

Kostnader för fastighetsbildning m. m. [9]

Industridepartementet

Företagsförvärv i svenskt näringsliv. [1]

PCUNGL. sist.

1990 -04-0 6 v.

-

3‘LQ,Q§ € !3.§?!;=M

ALLMÄNNA FÖRLAGET

BEsTÄLLNmCAk: ALLMÄNNA FÖRLAGET,KUNDTJÄNST,10647 STOCKHOLM, TEL: 08-739 96 30, FAX: 08-7399548. . - . j ISIFQRMATIONSBOKHANDELN, MALMTORGSGATAN5 (vm BRUNKEBERGSTORG), STOCKHOLM.