Ett svenskt investerarskydd

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

41%:

Statens offentliga utredningar 1997: 125 Finansdepartementet

Ett svenskt

investerarskydd

Betänkande av Investerarskyddsutredningen

Stockholm 1997

50%/

min

g Statens offentliga utredningar MW 1997:125 §1 Finansdepartementet

Ett svenskt

investerarskydd

Betänkande av Investerarskyddsutredningen Stockholm 1997

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 10647 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen,1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - Broschyren kan beställashos: Regeringskansliet Förvaltningsavdelningen Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 10 10 Telefon: 08-405 10 25

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20695-1 Stockholm 1997 ISSN 0375-250x

SOU 1997: 125

Till statsrådet Erik Åsbrink

Genom beslut den 22 augusti 1996 bemyndigade regeringen chefen för Finansdepartementet att tillkalla en särskild utredare för att utreda hur ett svenskt system för ersättning till investerare bör utformas. Uppdraget skulle vara slutfört före utgången av maj 1997. Efter hemställan från utredningen i mars 1997 utsträcktes tiden för uppdragets slutförande till utgången av september 1997.

Med stöd av regeringens bemyndigande förordnades lagmannen Anders Nordström från och med den 16 september l996 som särskild utredare.

Som sakkunniga förordnades den 22 oktober 1996 verkställande direktören Per-Ola Jansson, jur.kand. Marie Lindstedt och fiLdr. RolfMarquardt. Att som experter biträda utredaren förordnades samma datum verkställande direktören Gunnar Andersson, enhetschefen Margret Inger och kammarrättsassessom Thomas Norling.

Som sekreterare förordnades den l oktober 1996 Lt". rádmannen Carl Olof Nilsson Öhmell.

Härmed överlämnas betänkandet Ett svenskt investerarskydd SOU 1997: 125. Arbetet är därmed avslutat.

Jönköping i september 1997

Anders Nordström

Carl Olof Nilsson Öhrnell

Innehåll

Sida

Sammanfattning 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Lagförslag 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Inledning 31 . . . . . . . . . , . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Investeringsyänstdirelctivet 37 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Insättningsgaratttitt 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Investerarskyddsdirektivet 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Utländska system för investerarskydd 53 . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Belgien 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Storbritannien 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Norge 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Länder som saknar investerarskydd 56 . . . . . . . . . . . . . . .

6 Befintliga säkerhetsarrattgetrtang 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Auktorisation och tillsyn skyddsintressen m.m. 59 . . . . . . . 6.1.1 Allmänt om lagstiftningen 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.2 Auktorisation 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.3 Tillsyn 62 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Kapitalkrav och rörelseregler 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.1 Kapitalkrav 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.2 Rörelseregler 64 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.3 Ansvarstörsäkrin g 6.3.1 Lagkravet 6.4 Ansvar enligt aktiekontolagen 6.5 Säkerheten i handelssystemen

Den svenska värdepappersmarknaden 7.1 Inledning 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Tjänsterna 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.1 Tjänsterna i huvuddrag 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.2 Handel med värdepapper för annans räkning 7.2.3 Likvidhållning 7.2.4 Förvaltning 7.3 Aktörema 7.4 Delmarknadema 7.4.1 Aktiemarknaden 7.4.2 Penning- och obligationsmarknaden 7.4.3 Derivatmarknaden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.4 Värdepappersfonder 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.5 Individuellt pensionssparande 107 7.4.6 Utländsk valuta 109 7.5 Risker för värdepappersmarknaden 110 . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.1 Allmänt 7.5.2 Orion Fondkommission AB 7.5.3 Kostnaderna för förluster i kommissionsaffárer 7.5.4 Kostnaderna för förluster i värdepappersdepâer 7.5.5 Den samlade kostnaden

Ert svenskt invesrerarskydd 8.1 Allmänna utgångspunkter 8.2 Organisationen 8.2.1 Offentlig eller privat regi 8.2.2 Ett eller flera investerarskydd 8.2.3 Investerarskyddsföretaget

SOU 11997:125

8.2.4 Tillstånd och tillsyn 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Finansieringsfrågor 142 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.1 Finansieringens utformning 142 . . . . . . . . . . . . . . . .

8.3.2 Övertagande fordran 147

av . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.3 Beskattning av investerarskyddet 149 . . . . . . . . . . . . . 8.4 Investerarskyddets omfattning 153 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4.1 Ersättningsfall 153 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4.2 Finansiella instrument 155 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4.3 Likvida medel 162 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4.4 Investerama 170 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4.5 Ersättningens storlek 171 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4.6 Förhållandet till ansvarsförsäkring 173 . . . . . . . . . . . . 8.5 Utbetalning av ersättning 174 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.5.1 Utredning av krav 174 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.5.2 Rättslig prövning 175 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.5.3 Tidsfrister 182 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.5.4 Beskattning av utbetalning 185 . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.6 Förhållandet till utländska investerarskydd 186 . . . . . . . . . . . 8.6.1 Allmänt om filialer 186 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.6.2 Svenska filialer utomlands 189 . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.6.3 Utländska ñlialeri Sverige 191 . . . . . . . . . . . . . . . . 8.7 Sekretessfrågor 194 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.7.1 Sekretess hos investerarskyddsföretaget 194 . . . . . . . . . 8.7.2 Sekretess hos Insättningsgarantinämnden 197 . . . . . . . . 8.7.3 Sekretess hos domstol 198 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.7.4 Sekretess hos Finansinspektionen 198 . . . . . . . . . . . .

Förfamzingskommerzrar 201 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Genomförande och kostnadskonsekvetzser 221 . . . . . . . . . . . .

Bilagor

Utredningens direktiv 2. Investerarskyddsdirektivet

SOU 19974125

Sammanfattning

Tillkomsten av ett investerarskydd

Genom EG:s direktiv omisystem för ersättning till investerare 97/9/EG

åligger det Sverige att införa ett investerarskydd. Banker med värdepappersrörelse samt värdepappersbolag och vissa utländska företag som driver värdepappersrörelse från. filial här i landet skall anslutna till vara investerarskyddet. Investerarskyddet skall tillskapas enligt följande. Finansieringen kan bygga på olika lösningar, exempelvis fonderingar av egna medel, försäkringar eller garantier. Den finansiella kapaciteten bör vara tillräckligför att kunna klara även större förluster. I betänkandet har behovet av kapacitet uppskattats till omkring 300 miljoner kronor i normalfallet. Denna uppskattning inrymmer dock stor osäkerhet, bland annat av det skälet attdétlinte finns något historiskt material att utgå från för att värdera riskerna.

Finansinspektionen har att efter prövning ett föreslaget koncept en av tilldela ettzföiviähdamälet särskilt bildat företag, investerarskyddsföretaget, tillstånd att etablera och driva investerarskyddet. Valet företagsform och av ågarkrets eller motsvarande, upprättande av intern organisation för företaget samt att bestämmazfinansieringens omfattning och utformning skall i första hand ligga på dem som åtar sig att starta verksamheten. I alla avseenden skall dock en utförlig plan redovisas för Finansinspektionen, som har att göra en bedömning av om helheten bildar tillfredsställande en administrationsform. .

Ambitionenisbör vara att investerarskyddet skall drivas i nära samverkan med de institut som kommer att anslutna till skyddet. Detta innebär vara

10 Sammanfattning SOU 1997: 125

att instituten inte enbart bör stå i en traditionell kundrelation till investerarskyddsföretaget utan att de mera påtagligt, direkt eller indirekt, har ett visst inflytande över utformningen, driften och utvecklingen av verksamheten .

Förhållandet till investerarna

lag investerarskydd skall det regleras vilka rättigheter investerarna I en om har och hur deras rättigheter skall bevakas. Det skall således framgå att investerarna har direkt rätt till ersättning från investerarskyddsföretaget. en Rätten till ersättning inträder ett institut som är anslutet till investerarom skyddet försätts i konkurs och det vid avvecklingen av institutet inte går att betala likvida medel eller lämna ut finansiella instrument till en investdvs. kund i institutets värdepappersrörelse. Skyddet gäller för erare, en egendom som innehafts av institutet för investerarens räkning, främst i samband med ett förvaltningsuppdrag eller som ett led i förmedlingen av transaktion. Skyddet skall täcka den förlorade egendomens marken nadsvärde på dagen för konkursens inträde. Ersättning betalas utan självrisk med ett högsta belopp per investerare och institut om 250 000 men kronor.

Skyddet gäller inte för tillgångar som ingå i en fond enligt lagen om värdepappersfonder. Däremot skyddas rätten till fondandelen i sig, exempelvis om andelen varit förvaltarregistrerad. Skyddet gäller inte heller för finansiella instrument som ingår i individuellt pensionssparande. Sådana instrument bör i stället skyddas i ett kommande garantisystem för försäkringsfordringar och annat långsiktigt bundet sparande.

Investerarens rätt till ersättning från investerarskyddsföretaget är beroende av att det finns en gällande fordran mot institutet. I den mån investeraren fått ersättning utbetald från investerarskyddet övertar investerarskyddsföretaget rätten gentemot institutet. Investeraren och investerarskyddsföretaget blir därvid jämställda i prioritetsordningen mot institutet.

SOU 1997: 125 Sammanfattning 1 l

Investeraren har att i första hand begära att få ut egendomen med separationsrätt från konkursboet. Om konkursförvaltaren gör bedömningen att detta krav inte går att tillgodose får investeraren begära ersättning från investerarskyddsföretaget. Företaget har då att i mån behov utreda av om investeraren har den påstådda rätten mot institutet, värdera kravets storlek samt betala ut ersättningen. Om investeraren inte är nöjd med företagets ställningstagande kan denne begära att Insättningsgarantinämnden prövar kravet. lnsättningsgarantinämndens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, med början i länsrätt. För prövning i kammarrätt fordras prövningstillstånd.

Driften av investerarskyddet

Under den pågående verksamheten i investerarskyddsföretaget skall Finansinspektionen utöva fortlöpande tillsyn över verksamheten. Denna bör inte vara lika detaljerad och omfattande tillsynen över instituten som själva. Tillsynen bör i huvudsak inriktad på bevakning vara en av att företaget följer de riktlinjer för finansieringen fastlagts vid tillståndssom givningen. Vid behov bör investerarskyddsföretaget eller Finansinspektionen ta upp frågan om revidering riktlinjerna för finansieringen. av Om driften av investerarskyddet ett allvarligt sätt missköts så att finansieringen riskeras bör detta också inspektionen. tas upp av

Formellt sett kan tillståndet att driva investerarskyddet dras in och i stället lämnas till en annan aktör. Samtidigt bör det ligga i både investerarskyddsföretagets och Finansinspektionens intresse att verksamheten kan drivas med lângsiktighet och framförhållning.

Förhållandet till instituten

Förhållanden mellan investerarskyddsföretaget och instituten förutsätts i princip regleras avtalsmässigt. lnvesterarskyddsföretaget skall dock inta en konkurrensneutral hållning till förhållandena på marknaden, såväl när det

12 Sammanfattning SOU 1997: 125

gäller befintliga institut när det gäller möjligheten för nya utländska som eller inhemska institut att etablera sig i Sverige. I detta syftesskall företaget ha fastlagda riktlinjer för fastställandet av avgifter för anslutningen.

Rätten till företagets medel

I princip förutsätts företaget ha full rätt till de medel som kan komma att ansamlas i företagets verksamhet. Detta kan olika följder beroende bland annat på vilken företagsform valts. Verksamheten skall drivas som utan enskilt vinstintresse, vilket innebär att det ekonomiska resultatet inte kan användas för utdelning åt eventuella aktieägare eller andelsägare. I stället skall resultatet användas för konsoliderin g företagets eget kapital.

av

Om verksamheten skall upphöra och det därvid finns ett överskott skall i princip ägarna kunna tillgodogöra sig detta. Finansinspektionen skall dock kunna frysa tillgångarna i avvaktan på att ett nytt investerarskyddsföretag kommit till stånd med en tillfredsställande finansiering. Om sådan finansiering finns saknas skäl att hindra en utdelning till ägarna av överskottet i det avvecklade företaget. Det kan dock antas att i vart fall delar av detta överskott skulle komma att frivillig väg föras till det nya företaget, eftersom detta skulle kunna hålla avgifterna redan från inledningsnere skedet i det nya företaget.

Lagförslag

Lag 1998:000 om investerarskydd

Inledande bestämmelser

l § Denna lag innehåller bestämmelser obligatoriskt skydd för om investerares tillgångar i värdepappersrörelse drivs värdepapsom av persbolag och svenska banker samt, när det krävs enligt 5 kap. 5 § lagen 1991:981 om värdepappersrörelse, för investerares tillgångar värdepappersrörelse som drivs här i landet av filial till företag med säte i ett land utanför EES. Lagen innehåller också bestämmelser om frivilligt skydd för investerares tillgångar i värdepappersrörelse drivs här i landet filialer till som av utländska företag kompletteringsskydd.

2 § För den svenska värdepappersmarknaden skall det finnas ett gemensamt investerarskydd enligt denna lag.

Definitioner

3 § l denna lag betyder institut: värdepappersbolag och svenska banker som enligt lagen om värdepappersrörelse fått tillstånd att driva värdepappersrörelse samt utländska företag driver värdepappersrörelse från filial här i landet, som investerare: den som anlitat ett institut för utförande tjänst i av en värdepappersrörelsen, finansiella instrument: fondpapper och andra rättigheter och förpliktelser som avses i 1 kap. l § lagen 1991:980 handel med om finansiella instrument, 4. investerarskyddsföretag: det företag fått tillstånd att tillsom handahålla investerarskydd enligt denna lag,

14 Lagförslag SOU 1997: 125

5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Investerarens rätt till ersättning

4 § En investerare har rätt till ersättning från investerarskyddet om ett institut är anslutet till skyddet försätts i konkurs och investeraren till som följd detta inte kan få tillbaka sådana likvida medel eller finansiella av instrument från institutet som tillhör denne. Rätten till ersättning gäller bara egendom som innehafts av institutet ett led i utförandet sådan tjänst avses i 1 kap. 3 § eller 3 som av en som kap. 4 § första stycket 2 och 3 lagen 1991:981 om värdepappersrörelse.

5 § Om filial till ett utländskt företag är ansluten till det svenska en investerarskyddet, gäller vad i 4 § sägs konkurs om en myndighet som om i institutets hemland meddelat ett beslut som är direkt föranlett av institutets finansiella ställning och medför att tillgångar som institutet som innehar är indisponibla.

6 § Ersättning för likvida medel skall även omfatta ränta till och med dagen för konkursbeslutet. Ersättning för finansiella instrument skall utgå med belopp som motsvarar instrumentens marknadsvärde vid tidpunkten för konkursbeslutet. Om instrumentet är föremål för marknadsmässig omsättning med regelbundna noteringar avslut skall marknadsvärdet anses uppgå till det om vid tidpunkten för konkursbeslutet senast noterade värdet. Ersättning för krav är angivet i annat lands valuta skall omräknas som till svenska kronor enligt den kurs som gällde vid tidpunkten för konkursbeslutet.

7 § Investeraren har rätt till ersättning för sina krav enligt denna lag med sammanlagt högst 250 000 kronor för varje institut.

8 § Om investeraren anlitat institutet helt eller delvis för annans räkning, skall rätten till ersättning tillkomma den för vars räkning detta har skett. Rätten till ersättning skall i sådant fall prövas som om denna person själv anlitat institutet. Om det inte går att konstatera för vems räkning institutet anlitades, får prövningen i stället ske investeraren anlitat institutet för egen som om räkning.

SOU 1997: 125 Lagförslag 15

9 § Om ett institut utesluts från investerarskyddet eller anledning av annan inte längre är anslutet till skyddet, gäller detta ändå gentemot investerarna

till dess att förhållandet mellan institutet och investerarna har avslutats.

Undantag från investerarskyddet

10 § För banker och för värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap 4 §

första stycket 4 lagen 1991:981 värdepappersrörelse om att ta emot kunders medel på konto omfattar investerarskyddet bara finansiella in-

strument. För sådana institut gäller i övrigt lagen 1995:1571 inom sättningsgaranti.

Investerarskyddet omfattar inte tillgångar ingår i fond enligt som en lagen 1990: 1114 om värdepappersfonder eller tillgångar omfattas som av lagen 1993:931 om individuellt pensionssparande.

11 § Från investerarskyddet skall följande investerare undantagna, vara nämligen

värdepappersbolag och utländska värdepappersföretag, . svenska banker och utländska bankföretag, . kreditmarknadsföretag, . försäkringsföretag, . pensionsstiftelser och andra fonder för pensionssparande, . statliga och kommunala myndigheter, . överstatliga organ, . företag som ingår i koncern institutet, . samma som samt företag som för det senast avslutade räkenskapsåret hade .

a en balansomslutning som översteg tjugofem miljoner kronor

och

b en nettoomsättning översteg femtio miljoner kronor. som

Svenska instituts filialer utomlands

12 § Ett svenskt instituts anslutning till investerarskyddet omfattar även

institutets verksamhet vid en filial i ett annat land inom EES.

En investerare som anlitar ett svenskt instituts filial i ett annat land

inom EES får inte ett förmânligare skydd än vad skulle ha gällt enligt som ett motsvarande skyddssystem i det andra landet.

16 Lagförslag SOU 1997: 125

Utländska företags filialer i Sverige

13 § Ett företag från ett annat land inom EES bedriver värdepapperssom rörelse i Sverige från filial har rätt att ansluta sin verksamhet i filialen en till det svenska investerarskyddet för kompletteringsskydd. Detsamma gäller filialer till företag från andra länder, om filialen inte behöver vara ansluten till det svenska investerarskyddet för att bedriva värdepappersrörelse här i landet. Investerarskyddsföretaget inte för ersättning till investeraren till svarar den del ersättning kan utgå från investerarskyddet i institutets hemland.

Utbetalning av ersättning

14 § Investerarskyddsföretaget är ansvarigt mot investerarna för deras rätt till ersättning från investerarskyddet. I den mån utbetalning skett enligt denna lag övertar investerarskyddsföretaget investerarens fordran mot institutet.

15 § Om ett institut försätts i konkurs skall investerarskyddsföretaget informera investerarna vad de har att iaktta för att ta tillvara sin rätt till om ersättning.

16 § En investerare vill ha ersättning enligt denna lag skall framställa som sitt krav till investerarskyddsföretaget senast tolv månader från dagen för konkursbeslutet. Investerare inte framställt krav inom den tiden som förlorar sin rätt till ersättning. För investerare varit förhindrad att framställa sitt krav inom en som den tid sägs i första stycket, börjar tidsfristen i stället löpa när hindret som upphör.

17 § Om ett institut har försatts i konkurs skall konkursförvaltaren lämna de uppgifter till investerarskyddsföretaget som behövs för att företaget skall kunna ta ställning till investeramas krav på ersättning.

18 § Sedan investerarskyddsföretaget fattat beslut om ersättning till en investerare får denne begära att även Insättningsgarantinämnden prövar frågan. En sådan begäran skall ha getts in till nämnden inom en månad från det att investeraren fick del investerarskyddsföretagets beslut. av Om investerarskyddsföretaget inte har fattat något ersättningsbeslut månader från den tidpunkt då kravet framställdes får investeraren inom sex begära förklaring Insättningsgarantinämnden att ärendet onödigt av

Lagjörslag 17

uppehålls. Om investerarskyddsföretaget inte har meddelat beslut inom tre månader från det att en sådan förklaring avgetts skall det anses som om kravet har avslagits.

19 § Insättningsgarantinämndens beslut rätt till ersättning får verkstälom las enligt utsökningsbalken. Beslutet får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

20 § Investerarskyddsföretaget skall betala ersättning till investerare så möjligt, dock senast tre månader efter det att ersättningen snart som slutligt har fastställts. Om investerarskyddstöretaget bara beslutat om utbetalning del det belopp investeraren har begärt, skall av en av som kravet i den delen slutligt fastställt genom investerarskyddsföretagets anses beslut. Insättningsgarantinämnden får medge att tidsfristen enligt första stycket förlängs med högst tre månader det föreligger synnerliga skäl. om

21 § Om den tagit emot ersättning oriktiga uppgifter eller på som genom annat sätt har orsakat att utbetalning skett obehörigt eller med för högt belopp, skall återbetalning ske av vad som har betalats ut för mycket tillsammans med ränta beräknad enligt 6 § räntelagen 1975:635. Sådan återbetalning skall ske också någon i annat fall har tagit emot om ersättning obehörigt eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett detta. Ränta skall i sådana fall beräknas enligt 5 § räntelagen. Beslut återbetalning enligt första och andra styckena fattas av om Insåttningsgarantinämnden efter begäran från investerarskyddsföretaget och får verkställas enligt utsökningsbalken. Om det finns särskilda skäl, får âterbetalningsskyldighet enligt första och andra styckena efterges helt eller delvis.

Tillstånd

22 § Investerarskydd enligt denna lag får tillhandhållas endast efter tillstånd Finansinspektionen. Tillstånd får lämnas om investerarskyddet av kan antas komma att uppfylla långsiktiga krav på en tillfredsställande finansiering och rimlig betalningsberedskap samt i övrigt bedrivas i en enlighet med denna lag. Finansinspektionen får återkalla ett tillstånd om investerarskyddsföretaget bryter mot denna lag.

18 Lagförslag SOU 1997: 125

23 § Till en ansökan tillstånd skall fogas plan för den tilltänkta om en verksamheten, särskilt avseende organisation, finansiering och hantering av investerares krav på ersättning.

Tillsyn

24 § Investerarskyddsföretaget står under Finansinspektionens tillsyn. Företaget skall lämna de upplysningar sin verksamhet och därmed om sammanhängande omständigheter inspektionen begär. som

25 § Ett beslut ändring i något de förhållanden legat till grund om av som för tillståndet till verksamheten får inte verkställas innan Finansinspektionen har underrättats om ändringen.

Investerarskyddsföretagets verksamhet

26 § Varje institut skall kunna ansluta sig till investerarskyddet på villkor som varken hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen på värdepappersmarknaden.

27 § Investerarskyddsföretaget skall ha en tillfredsställande finansiering och en rimlig betalningsberedskap.

28 § Överskott i investerarskyddsföretagets verksamhet får endast användas till att finansiera investerarskyddet.

29 § Investerarskyddsföretaget får inte driva verksamhet än sådan annan som är av omedelbar betydelse för investerarskyddet. Företaget får därvid inte tillhandahålla investerarskydd på andra villkor för investerarna än vad som följer av denna lag.

30 § Varje institut skall informera sina investerare investerarskyddet. om

Avgifter

31 § Instituten skall bekosta investerarskyddsföretagets verksamhet genom avgifter till företaget. Avgifterna för instituten skall bestämmas efter verksamhetens omfattning. Grunderna för beräkningen avgifterna skall framgå av av en generellt utformad avgiftsplan investerarskyddsföretaget upprättar. som

SOU 1997: 125 Lagförslag 19

32 § Investerarskyddsföretaget skall bekosta Finansinspektionens verksamhet föranledd denna lag genom avgifter enligt de närmare föreskrifter av som regeringen meddelar.

33 § lnvesterarskyddsföretaget skall bekosta Insättningsgarantinämndens verksamhet gäller investerarskyddet genom avgifter enligt föreskrifter som som regeringen meddelar.

Uteslutning av institut

34 § Om ett institut som är anslutet till investerarskyddet inte betalar ålagd avgift till investerarskyddet eller i övrigt underlåter att fullgöra sina skyldigheter mot investerarskyddsföretaget, skall företaget underrätta Finansinspektionen om detta. Om det gäller en filial till ett företag hemmahörande i ett annat land inom EES skall inspektionen underrätta tillsynsmyndigheten i det landet. Investerarskyddsföretaget får förelägga institutet att vidta rättelse. Om föreläggandet inte följs får investerarskyddsföretaget, med Finansinspektionens medgivande, besluta om uteslutning av institutet från investerarskyddet. Ett sådant beslut får verkställas ett år från beslutet om uteslutning, om institutet då fortfarande inte vidtagit rättelse och om Finansinspektionen bekräftar sitt medgivande.

35 §Om investerarskyddsföretaget upphör med sin verksamhet gäller företagets skyldigheter enligt denna lag ändå till dess att ett nytt investerarskydd har anordnats. Tillgångama i det investerarskyddsföretag som upphör med verksamheten får inte utan Finansinspektionens tillstånd disponeras för andra ändamål än nödvändiga kostnader för att upprätthålla investerarskyddet. Tillstånd får ges när investerarskyddet är tillfredsställande anordnat i annan fonn.

Bemyndiganden

36 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad en ansökan om tillstånd att bedriva investerarskyddsverksamhet skall innehålla, 2. vad investerarskyddsföretaget har att iaktta på grund av 24 3. utformningen av information enligt 15 och 30 §§ och

20 Lagförslag sou 1997: 125 4. förhållanden till utländska investerarskydd. Sekretess 37 § lnvesterarskyddsföretagets ställföreträdare eller anställda får inte obehörigen röja förhållanden som rör enskilda investerares ekonomiska eller personliga förhållanden.

Denna lag träder i kraft den l september 1998

Lagförslag 21

Lagen 1991:981 om värdepappersrörelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Andra utländska företag än sådana avses i 1 kap. 3 c och 3 d §§ som får efter tillstånd Finansinspektionen driva värdepappersrörelse från av filial. Tillstånd till ñlialetablering Tillstånd till ñlialetablering skall lämnas om företaget står skall lämnas om under betryggande tillsyn av företaget står under bemyndighet eller något annat tryggande tillsyn av myndighet behörigt i hemlandet och eller något annat behörigt organ organ den planerade verksamheten här i hemlandet,

i landet kan antas komma att filialen omfattas av inve-

uppfylla kraven på en sund sterarskydd enligt vad som anges värdepappersrörelse. i 5 kap. 5 och den planerade verksamheten här i landet kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse. Tillstånd till filialetablering

får inte lämnas om filialen omfattas av ett utländskt investerar-

skydd med en ersättningsnivâ som överstiger den som gäller enligt lagen 1998:000 om investerarskydd. Ersättningen från ett sådant investerarskydd

får inte heller avse fler slag av

tillgångar eller betalas till andra investerare än vad som anges i den lagen.

22 Lagförslag SOU 1997: 125

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

4 §

Svenska värdepappersinstitut skall vara anslutna till ett investerarskydd enligt lagen 1998:000 om in vesterarskydd.

5§

Filial till företag som är hemmahörande i ett land utanför EES som driver värdepappersrörelse här i landet skall för denna verksamhet vara ansluten till det investerarskyddet som avses i 4 om inte verksamheten redan omfattas av ett motsvarande skydd i ett annat land som ger filialens kunder en rätt till ersättning som minst motsvarar de krav som gäller inom EES.

En filial som avses i första

stycket och som enligt vad där sägs inte behöver vara ansluten till det svenska investerarskyddet, skall tillhandahålla in ormation åt kunderna om det skydd som gäller för dem enligt skyddssystemet i det andra landet.

5 § 6 §

Ett värdepappersbolag och ett Ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag utländskt värdepappersföretag skall ha en försäkring för ska skall ha försäkring för ska en

SOU 1997: 125 Lagförslag 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

deståndsskyldighet som de kan deståndsskyldighet som de kan komma att ådra sig vid utförande komma att ådra sig vid utförande av tjänster i rörelsen. Närmare av tjänster i rörelsen. Närmare föreskrifter sådan försäkring föreskrifter om sådan försäkring om får meddelas av regeringen eller, får meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, efter regeringens bemyndigande, ñnansinspektionen. finansinspektionen.

6kap. 8d§

Om ett utländskt ñretag, som är hemmahörande i ett land utanför EES, driver värdepappersrörelse från filial här i landet och därvid överträder en bestämmelse som avses i 7 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att driva värdepappersrörelse, får Finansinspektionen återkalla ñlialtillstândet eller, om det är tillräckligt, meddela varning. Om filialtillståndet återkallas gäller 9 a § andra och tredje styckena i tillämpliga delar. Ett tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 skall återkallas av inspektionen om insättningar hos filialen omfattas av en utländsk garanti som har en högsta ersättningsnivå som överstiger den som gäller enligt lagen 1995: 1571 insättningsgaranti, eller ersättningen avser fler slag om insättningar eller betalas till andra insättare än vad som anges i den av lagen.

Om filialen utesluts från

investerarskydd efter att ha varit ansluten till detta enligt 1 § första stycket lagen om investerarskydd, får inspektionen återkalla tillståndet. Om filialen omfattas av garanti till följd av ett beslut enligt 3 § andra stycket lagen om insättningsgaranti och tillstånd till filialetablering inte skulle ha meddelats utan ett sådant beslut, får inspektionen, om värdepappersföretaget inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen om insättningsgaranti, förelägga värdepappersföretaget att vidta rättelse med förklaring att ñlialtillstândet annars skall återkallas. Har värdepappersföretaget inte vidtagit rättelse inom ett år från föreläggandet får inspektionen återkalla tillståndet.

24 Lagförslag SOU 1997: 125

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om filialtillståtzdet återkallas gäller 9 a § andra och tredje styckena i tillämpliga delar. Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där företaget har sitt säte om åtgärder har vidtagits med stöd denna som av paragraf.

9§

Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett svenskt värdepappersinstitut skall återkallas av Finansinspektionen om: institutet inte inom ett år från beviljande tillstånd har börjat driva av sådan rörelse som tillståndet avser, eller institutet dessförinnan om förklarat sig avstå från tillståndet, 2. institutet under en sammanhängande tid månader inte har av sex drivit sådan rörelse som tillståndet eller avser, institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan rörelse som tillståndet avser. institutet inte längre är anslutet till ett sådant investerarskydd som avses i 5 kap. 4 Ett värdepappersbolags tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 skall återkallas av inspektionen om bolaget inte fullgjort sina skyldigheter enligt lagen 1995:1571 om insättningsgaranti, och inte vidtagit rättelse inom ett år efter det att inspektionen har förelagt värdepappersbolaget att fullgöra sina skyldigheter med förklaring att värdepappersbolagets tillstånd annars kan komma att återkallas. Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om: bolagets kapitalbas understiger det minsta belopp som föreskrivs i 5 kap. 1 § andra stycket och bristen inte har täckts inom tre månader efter det att den blev känd för bolaget, eller 2. någon som ingår i bolagets styrelse eller är verkställande direktör eller dennes ställföreträdare inte uppfyller de krav i 2 kap. l § som anges första stycket 4. I fall som avses i tredje stycket 2 får tillstånd återkallas bara om Finansinspektionen först beslutat att anmärka på ingår i att personen styrelsen eller är verkställande direktör eller dennes ställföreträdare och han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid av högst tre månader

SOU 1997: 125 Lagförslag 25 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller är verkställande direktör eller dennes ställföreträdare.

26 Lagförslag SOU 1997: 125

Bankrörelselagen 1987:617

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 7 §

Ett bankaktiebolag som avser att inrätta filial i ett annat land inom EES skall underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen skall innehålla den information som anges i 6 § andra stycket. Om det inte finns skäl att Om det inte finns skäl att ifrågasätta bankens administrati- ifrågasätta bankens administrativa struktur eller finansiella situa- struktur eller finansiella situava tion, skall Finansinspektionen tion, skall Finansinspektionen inom tre månader från det att inom tre månader från det att underrättelsen mottogs vidarebe- underrättelsen mottogs vidarebefordra den till den behöriga fordra den till den behöriga myndigheten i det land där myndigheten i det land där filialen skall inrättas. Till under- filialen skall inrättas. Till underrättelsen skall inspektionen foga rättelsen skall inspektionen foga uppgift om storleken av bankens uppgift om storleken av bankens kapitalbas och kapitaltäcknings- kapitalbas och kapitaltäckningsgrad samt uppgift om den in- grad samt uppgift den inom sättningsgaranti som gäller för sättningsgaranti och, i förekominsättare i banken. mande fall, det investerarskydd som gäller för bankens kunder. När Finansinspektionen vidarebefordrar underrättelsen enligt andra stycket, skall inspektionen underrätta banken om detta. Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för att vidarebefordra den underrättelse som avses i andra stycket, skall inspektionen meddela beslut om det inom tre månader från det att underrättelsen mottogs.

7b§

Om något av de förhållanden som angetts i bankens underrättelse till Finansinspektionen enligt 7 § skall ändras efter det att filialen inrättats,

Lagförslag 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skall banken underrätta inspektionen och den behöriga myndigheten i det andra landet minst en månad innan ändringen genomförs. Om Finansinspektionen finner att ändringen inte får göras, skall inspektionen meddela beslut om det inom månad från det att underen rättelsen kom in till inspektionen. Den behöriga myndigheten i det andra landet skall genast underrättas om beslutet. Om insättningsgarantin som Om insättningsgarantin eller avses i 7 § andra stycket ändras, investerarskyddet i som avses skall Finansinspektionen under- 7 § andra stycket ändras, skall råtta den behöriga myndigheten Finansinspektionen underrätta i det land där filialen finns om den behöriga myndigheten i det ändringen. land där filialen finns ändom ringen.

28 Lagförslag SOU 1997: 125

Lagen 1995:1571 om insättningsgaranti

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§

I denna lag betyder institut: svensk bank eller ett utländskt bankföretag eller ett en svenskt värdepappersbolag eller utländskt värdepappersföretag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto, 2. insättare: den som har en insättning i ett institut, 3. insättning: nominellt be- 3. insättning: tillgodohavanstämda tillgodohavandet: är den är nominellt bestämda som som tillgängliga för insättarert med och tillgängliga för insättaren kort varsel, med kort varsel samt, om fordringetz härrör från en tjänst inom institutets värdepappersrörelse, andra fordringar på likvida medel, 4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Sekretesslagen 1980: 100

8 kap.

25 § Sekretess gäller i Insättningsgarantinämndens behandling ärenden av enligt lagen 1998:000 om investerarskydd för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos ett institut, det kan antas att om institutet lider skada uppgiften röjs, om 2. ekonomiska eller personliga förhållanden för investerare. en I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

30 Lagförslag

Skatteregler för ersättning från Lagen 1995:1592 om

insättningsgaranti

Lagen 1995:1592 Skatteregler för ersättning från insättningsgaranti om

och investerarskydd

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ersättning betalas Ersättning för insättningar och som ut av Insättningsgararztinäimrzden enligt andra likvida medel som betalas lagen 1995:1571 insätt- insättningsgararztirtämrtdert om ut av ningsgaranti skall vid inkomst- enligt lagen 1995:1571 om beskattningen behandlas insättningsgaranti eller av ett som om ersättningen betalats det investerarskyddvöretag enligt av institut hos vilket insättningen lagen 1998:000 om investerarfinns. Ersättningen skall i första skydd skall vid inkomstbeskatthand utgöra ersättning för ning behandlas som om ersättanses kapitalbelopp. Till den del ningen betalats av det institut insatt ersättningen upplupen hos vilket insättningen eller de avser ränta, skall den vid inkomst- likvida medlen finns. beskattningen behandlas Ersättning som avses i första som inkornstränta. stycket skall i första hand anses utgöra ersättning för kapitalbelopp. Till den del ersättningen upplupen ränta skall den avser vid inkomstbeskattningen be-

handlas som inkomstränta. Vid återbetalning ersättning Vid återbetalning av ersättav enligt 18 § lagen insättnings- ning enligt 18 § lagen om inom garanti skall den del ett åter- sättningsgaranti eller 21 § lagen av betalat belopp inte investerarskydd skall den del som avser om ersättning för det insatta kapital- ett återbetalat belopp som inte av beloppet jämställas med ränteut- ersättning för det insatta avser gift. kapitalbeloppet jämställas med

ränteutgift.

l Inledning

Investerarskyddets betydelse

Denna utredning har haft i uppdrag att med svensk rätt införliva direktivet om ersättningssystem för investerare 97/9/EG, även kallat investerarskyddsdirektivet eller ICS-direktiveU.

Inom EG har genom direktivet tagits ännu ett steg pâ vägen mot en harmonisering av förutsättningarna för att driva finansiell verksamhet i Europa som en enda marknad. Ett de närmast föregående av stegen var antagandet av direktivet om garanti för insättningar, även kallat insättningsgarantidirektivet eller DGS-direktivet2, vilket till omfattning och förutsedd användning kan förväntas vida överstiga ICS-direktivet.

ICS-direktivets tillämpning utgörs i princip det fallet att ett institut av som fått en investerares likvida medel eller finansiella instrument i sin vård försätts i konkurs och därvid inte förmår att redovisa till investeraren. I så gott som samtliga tänkbara situationer föreligger skyldighet för institutet att hantera sådan egendom så att investeraren kan åberopa separationsrätt vid en konkurs. I enstaka situationer kan det emellertid ligga allvarligare

l CS lnvestors-compensalion scheme,den engelskabenämningenför invcsterarskydd. 2 DGS Deposit-guaranlee sceheme,den engelskabenämningenFörinsätlningsgarantisystem.

32 Inledning SOU 1997: 125

fel bakom gör att separationsråtten inte skyddar investeraren. Ett som exempel kan att den egendom det är fråga om helt enkelt inte finns vara i behåll. Dessa situationer kan ha sin orsak i brottsliga förfaranden antingen inifrån institutet eller från dess närhet. En tänkbar orsak annan kan att institutet hanterat egendomen oskickligt och brutit mot vara gällande rutiner. Även den tekniska säkerheten skall vara i praktiken om ofelbar i sådana här sarmnanhang, kan det inte heller uteslutas att orsdaken skulle kunna ett större tekniskt missöde som leder till att det inte går vara att återskapa den situation var före missödet. Med de säkerhetsarrangsom finns både tekniskt, rutinmässig och ekonomiskt säger det sig emang som självt att den typ förluster investerarskyddet skall täcka får antas av som uppkomma i ytterst marginell omfattning. Samtidigt kan man inte bortse från möjligheten större skada i ett enskilt fall. Vad som med av en säkerhet kan konstateras år att bedömningar vilken finansiell nivå ett av investerarskydd skall förberett för blir ytterligt osäkra och att det är vara svårt att grunda sådana några mer fasta utgångpunkter. resonemang

Antalet konkurser på den svenska värdepappersmarknaden har under modern tid inskränkt sig till ett enda fall Denna konkurs förefaller inte leda till annat än försumbara effekter för investerarna när det gäller det att slags förluster investerarskyddet skulle kunna täcka. Det är givetvis som svårt att dra några slutsatser den framtida utvecklingen för den svenska om värdepappersmarknaden i detta avseende. Det framstår dock som ett rimligt antagande att konkursfrekvensen inte kommer att undergå någon dramatisk förändring under de närmaste åren.

3 Konkursen i Orion Fondkommission AB. vilken inträffade 1993. Konkursenär ännu inte avslutad.

SOU 1997: 125 Inledning 33

När det gäller insättningama föreligger inget annat skydd i botten. De insättningar som finns vid ett konkursutbrott är till fullo utsatta för den risk som en borgenär löper vid en konkurs, nämligen att inte få betalt för en i och för sig rättmätig fordran. För investeramas del gäller som regel full separationsrätt till de tillgångar som avses. Investeraren kan därigenom få ut sina tillgångar direkt från konkursboet. För att investerarskyddet skall behöva träda in förutsätts dels den hittills mycket ovanliga situationen av en konkurs i ett värdepappersinstitut, dels att det förekommit någon eller några sådana omständigheter av speciell art som nämnts ovan, brott etc.

Utvidgning av insättningsgarantin

Det skulle kunna te sig naturligt att i första hand överväga att utvidga insättningsgarantin till att även gälla som investerarskydd. Detta skulle visserligen medföra att ett antal nya institut skulle anslutas till garantisystemet. Flera av de institut som i dag är anslutna till insättningsgarantin skulle emellertid också komma att ingå i investerarskyddet. Ser till man avgiftsbehovet skulle det krävas ett mycket litet tillskott jämfört med dagens avgifter till insättniongsgarantin för att också täcka in de risker omfattas av investerarskyddet.

Det kan emellertid även ligga fördelar i ett investerarskydd adminissom reras under andra former än insättningsgarantin. I utredningens uppdrag har också ingått att i första hand finna en lösning för investerarskyddet som går ut på administration i privat regi.

2 17-1194

34 Inledning SOU 1997:: 125

Samordning av olika garantisystem

Samordningen med omvärlden kommer också i blickfånget ur ett annat perspektiv. Samtidigt med att investerarskyddsutredningens arbete pågått har ännu utredning om garantisystem för de finansiella marknaderna en påbörjat sitt arbete, nämligen utredningen om skydd för försäkringsfordringar. Vilket förslag den utredningen kommer att lägga fram kan inte bedömas idag. Med ett statligt administrerat system för insättningsgarantin, ett privaträttsligt administrerat investerarskydd och måhända ett tredje alternativ för ett kommande garantisystem för försäkringsfordringar är det berättigad fråga att ställa huruvida denna uppdelning på olika verksamen hetsfonner kommer att visa sig rationell i framtiden. De gränsdragningfrågor som kan komma att aktualiseras samt de konkurrensfrågor som uppkommer mellan olika branscher, med fortsatt branschglidning som ett inslagen, kan innebära att det efter ett antal år ställs krav på en bättre av samordning systemen, även om varje verksamhet fortfarande skulle av bära sina kostnader fullt ut. En sådan samordning i framtiden försvåras uppbyggandet av flera olika system med helt olika utgångspunkter. genom

Värdepappersfonder

Investerarskyddets tillämplighet på andelar i värdepappersfonder förtjänar särskild uppmärksamhet. Denna sparform har ökat kraftigt under senare år och dragit till sig delar allmänheten som tidigare inte sparade på av värdepappersmarknaden. Fonderna har fått stor betydelse för en bred allmänhet. Trots det innehåller det framlagda förslaget inget egentligt skydd för denna sparform. Man då hålla isär fondandelen som finansiellt instrument och som mått på ett tillgångsvärde. Fondandelen som

SOU 1997: 125 Inledning 35

finansiellt instrument skyddas sätt andra instrument. Detta samma som åskådliggörs bäst genom ett exempel med ett fysiskt papper som representerar andelen. Investerarskyddet träder in om ägaren inte kan återfå själva papperet, men inte om papperet efter áterlämnande visar sig ha förlorat i värde eller blivit värdelöst. Därvid spelar det ingen roll om orsaken i båda fallen skulle vara brottsliga förfaranden från någon haft i uppdrag som att hantera fondandelama respektive fonden.

lCsedirektivets tillämpningsområde inskränks att det företag av avser som år auktoriserade antingen som investeringsföretag enligt investeringstjänstedirektivet eller som kreditinstitut enligt andra banksamordningsdirektiven. Även i övriga delar av direktivet, bland annat dess ingress, finns klara markeringar mot värdepappersfondema eller företag för kollektiva investeringar, som beteckningen är inom EU. Enligt uppgifter från EUkommissionen finns det inte heller några planer på att gâ vidare med ett förslag till direktiv om garantiordning för värdepappersfondema. För dessa koncenteras uppmärksamheten i stället pâ regler ökar genomlysning som och information om verksamheten.

Även ICS-direktivet om inte kräver det skulle det varit möjligt att låta det svenska investerarskyddet inkludera fondandelama. Om skulle skapa man ett verkligt skydd för fondandelars värde skulle detta emellertid systematiskt innebära något väsensskilt från det investerarskydd som ICS-direktivet tar sikte på. Till omfattningen skulle det också bli ett garantisystem som skulle överskugga investerarskyddet. Ett så stort steg ett system till som skydd för innehållet i värdepappersfondema kräver särskilda överväganden och bör, om tiden skulle bli för detta, behandlas i mogen ett eget sammanhang framöver.

36 Inledning SOU 1997: 125

Allmänt

Som synes finns det ur flera aspekter skäl att så småningom utvärdera de olika garantisystemen, inte bara vart för sig utan också deras infördes förhållanden. Man bör då överväga eventuella samordningar systemen av och vilka organisatoriska förändringar som kan bli aktuella. En sådan samordning skulle kunna innebära att man knyter ihop systemen till ett gemensamt för hela det finansiella området, men att man bibehåller principen att varje tjänst skall bära sina kostnader.

2 Investeringstjänstdirektivet

Här lämnas en kortfattad redogörelse för direktivet om investeringstjänster inom värdepappersområdet 93/22/EEG, även kallat investeringstjänstdirektivet". Direktivet motsvarar de båda banksamordningsdirektiven för banksektom5 i den meningen att det övergripande syftet med direktiven är genomförandet av principen om hemlandsauktorisation. Innebörden av denna princip är att ett företag som verkar på en marknad kringgärdad av särskilda tillstånds- och tillsynsregler skall kunna verka fritt i andra medlemsländer än hemlandet med stöd av auktorisationen i hemlandet. Detta förutsätter att det finns vissa minimikrav för att erhålla auktorisation som gäller lika i alla länderna. Dessa minimikrav anges i de nämnda direktiven, kompletterat av vissa direktiv för särskilda frågor exempelvis när det gäller kapitalkravf

När det gäller formerna för att bedriva verksamhet utanför hemlandet kan följande tre alternativ nämnas. Huvudföretaget kan välja att driva verksamheten i värdlandet från ett företag bildat enligt lagstiftningen i det landet,exempelvis genom att köpa in sig i ett befintligt bolag. I så fall gäller att det bolaget skall vara auktoriserat och stå under tillsyn enligt värdlandets regler. Huvudföretaget kan också välja att etablera ett

I vissa sammanhanganvändsden engelska Förkortningen ISD, vilket står för Investor ServicesDirective. 5 Direktiven 77/780/EEG respektive89/646/EEG om samordning av lagar och andra författningar rätten att starta ochdriva verksamheti kreditinstitut,vanligtviskallade första och andra banksamordningsdirckliven. ° Direktiv om kapitalkrav för värdepappersñiretag och kreditinstitut 93/6lEEG.

3 8 In vesteringstjänsldirekti vet SOU 1997: 125

självständigt driftsställe i värdlandet, en filial. Organisatoriskt utgör den en självständig enhet men rättsligt ingår den i huvudföretaget. Slutligen kan huvudföretaget välja att tillhandahålla sina tjänster i ett annat medlenmsland utan att för detta etablera en filial, s.k. gränsöverskridande verksamhet. Tjänsterna kommer då att utföras i hemlandet eller på olika sätt med hjälp av mellanhänder, så att kunder kan utnyttja tjänsterna från värdlandet. Hemlandsauktorisationen gäller både i ñlialfallet och när det är fråga om gränsöverskridande verksamhet.

Utöver de formella krav på kapital och annat som skall prövas vid tillståndsgivningen, och som givetvis skall vara uppfyllda även därefter, skall det nationella regelverket även innehålla dels sundhetsregler, dels uppföranderegler. De förra avser företagens interna organisation, exempelvis avseende kontroll- och säkerhetsfunktioner, medan de senare avser förhållandet till kunderna, exempelvis avseende rättvis behandling och vederhäftig information. Om ett företag från ett medlemsland driver verksamhet från filial eller gränsöverskridande sådan i ett annat medlemsland bevakar hemlandets tillsynsmyndighet att sundhetsreglema efterlevs, medan värdlandsmyndigheten utöva tillsynen när det gäller uppförandereglema.

Genom investeringstjänstdirektivet infördes hemlandsauktorisation för väsentliga delar av värdepappersmarknaden. Direktivets tillämpningsområde motsvaras av den svenska lagen 1991:981 om värdepappersrörelse. Ett svenskt värdepappersbolag som av Finansinspektionen fått tillstånd att bedriva värdepappersrörelse i Sverige kan med stöd av detta tillstånd även bedriva sådan verksamhet i övriga länder inom EES.

För banker och andra kreditinstitut med värdepappersrörelse infördes möjligheten till sådan verksamhet i övriga delar av EES redan genom det andra banksamordningsdirektivet. Detta direktiv, som avser banker och andra kreditinstitut, innehåller bland annat regler om möjligheterna för dessa företag att driva värdepappersrörelse.

In vesleringsgänstdirekli 39 vet

Tillämpningsområdet

Med värdepappersföretag investment firms enligt direktivet avses juridiska personer vars regelmässiga verksamhet eller rörelse består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster till tredje Med man. investeringstjärzster investment services följande tjänster: avses Mottagande och förmedling av order från investerare samt verkställande av sådan order. 2. Handel för egen räkning. 3. Diskretionär portfölj förvaltning. 4. Placeringsgaranti vid emissioner och placering emissioner. av

Tjänsterna skall avse någon av följande finansiella instrument: Överlâtbara värdepapper och andelar i företag för kollektiva investeringar värdepappersfonder. 2. Penningmarknadsinstrument. 3. Finansiella terminskontrakt futures. 4. Ränteterminer forward interest-rate agreement, FRA. Svappar som avser ränta, valuta och aktier. 6. Köp- och säljoptioner avseende alla instrument innefattas enligt de som föregående punkterna. Bland optioner och terminer inbegripes även sådana som baseras pâ index. Handel med varor eller derivatinstrument omfattas inte. som avser varor

Följande sidoverksamherer kan ingå i auktorisationen: Förvaring och förvaltning av finansiella instrument. 2. Kassavalvstjänst "bankfack" Kredit- eller lângivning till investerare för dennes transaktioner med finansiella instrument om värdepappersföretaget medverkar i transaktionen. 4. Rådgivning till företag beträffande bl.a. kapitalstruktur och industriell strategi och vid fusioner och uppköp av företag. 5. Tjänster som har samband med placeringsgarantier.

40 Investeringsyänstdireklivet

6. Investeringsrådgivning beträffande finansiella instrument. 7. Valutatransaktioner som har samband med investeringstjänster.

Undantag från direktivet

Från direktivets tillämpningsområde undantas vissa företag och verksamheter, t.ex. försäkringsföretag, verksamhet som är riktad enbart till andra företag inom samma koncern samt tillfällig verksamhet i samband med yrkesmässig verksamhet som regleras i lag eller på liknande sätt, annan exempelvis advokat- och revisorsverksamhet.

Vidare undantas företag för kollektiva investeringar värdepappersfonder och förvarings- eller förvaltningsinstitut för sådana företag. Som uttryckligt skäl till sistnämnda undantag anges i ingressen till direktivet att dessa företag omfattas andra regler, är speciellt anpassade för den av som verksamheten. Därmed avses rådets direktiv av den 20 december 1985 om samordning lagar och andra författningar som avser företag för av kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper, det s.k. UClTSdirektivet.

Krav för auktorisation

De minimikrav måste upprätthållas i den nationella lagstiftningen är som följande. Företaget skall uppfylla vissa krav enligt kapitalkravsdirektivet. Vidare skall de personer som i praktiken leder verksamheten, minst tvâ till antalet, ha ett gott anseende och tillräcklig erfarenhet. Företagets säte

och huvudkontor skall beläget i ett och land. Ägare med över

vara samma tio procent av rösterna eller kapitalet i företaget skall uppfylla krav på

lämplighet. Ägare som avser att öka sitt ägande över 20, 33 eller 50

procent eller så att företaget blir dotterföretag skall anmälas och undergå lämplighetsprövning. Tillsynsmyndigheten har därvid möjlighet att stoppa det ökade innehavet.

SOU 1997: 125 In vesleringstjänsldirekti vet 41

Förfarande vid verksamhet i annat land.

Om värdepappersföretaget avser att påbörja verksamhet antingen genom att inrätta filial i ett annat EES-land eller som gränsöverskridande en verksamhet skall viss information lämnas till hemlandsmyndigheten för vidarebefordran till värdlandsmyndigheten. Företaget står under hemlandsmyndighetens tillsyn när det gäller efterlevnaden av sundhetsregler, dvs. regler som anger krav på organisation och andra förhållanden inom företaget. Värdlandsmyndigheten har tillsynen över att företaget efterlever de uppföranderegler.

Ett värdepappersñretag som i hemlandet har auktorisation enligt investeringstjånstdirektivet har förutom rätt att bedriva sin verksamhet i andra EES-länder också rätt att medlemskap i eller tillträde till de reglerade börser och marknader som finns där. Företaget skall också ha tillträde till clearing- och avvecklingsorganisationer i värdlandet.7

Övrigt

Medlemsländema får i princip införa regler som jämfört med direktivets regler är strängare för värdepappersföretagen från det egna landet när det gäller auktorisation, sundhet, och regler för rapporteringsskyldighet och insyn. En sådan diskrepans får dock inte åberopas mot ett företag från ett annat medlemsland.

7 I Sverigefinns f.n. som anmäldabörsereller marknadsplatser StockholmsFondbörs, OM Optionsmäklamaoch Penningmarknadsinformation PmI.

SOU 1997: 125 43

3 Insättningsgarantin

Direktivet om system för garanti insättningar av

Den 30 maj 1994 antogs direktivet om system för garanti insättningar av 94/ 19/EG. Syftet med direktivet var att harmonisera olika länders system till skydd för insättares medel hos kreditinstitut. Direktivet kallas i det följande för DGS-direktivet.

DGS-direktivet innehåller minimiregler för garantins omfattning och ersättningsnivå, behandling av filialer till företag från andra länder och förfarandet för att komma i åtnjutande rätten till ersättning. Utformav ningen av systemen i administrativa och finansiella hänseenden överlämnades åt medlemsländerna, exempelvis i fråga om det skall finnas ett eller flera system i ett land.

Ersättning skall betalas ut till en insättare om dennes insatta medel hos ett kreditinstitut förklarats indisponibla till följd institutets finansiella av situation. Garantin skall omfatta varje insättares samlade insättningar hos ett kreditinstitut upp till maximalt 20 000 ecu. Det finns möjlighet att nationellt införa en självrisk pâ högst tio procent. Garantin skall infrias inom tre månader från beslutet att insättningama är indisponibla. De anslutna instituten skall bära kostnaderna för garantin.

DGS Deposit-guaranteescheme, som är beteckningenför ett system för insättningsgaranti i den engelskaverionen.

44 Insättningsgaranlin

Om filial till ett företag från ett annat medlemsland har ett hemlandsen skydd är mindre förmånligt för insättama än det som gäller i värdsom landet, har filialen rätt att ansluta sig till värdlandets system för komplettering till den nivå det systemet erbjuder. I övrigt skall hemlandsupp som systemet gälla som skydd i samtliga medlemsländer.

Lagen om insättningsgaranti

DGS-direktivet införlivades med svensk rätt genom införandet av lagen 1995:1571 insättningsgaranti trädde i kraft den 1 januari 1996. om som

Den svenska insättningsgarantin har anordnats i offentlig regi. Den administreras av Insättningsgarantinämnden, fömtvarande Bankstödsnämnden.

Insättningsgarantin omfattar insättningar hos banker samt värdepappersbolag och vissa utländska värdepappersföretag med tillstånd att ta emot kunders medel på konto. Garantin gäller även insättningar hos en filial till ett svenskt institut i ett annat EES-land. lnsättningsgarantinämnden får besluta att garantin också skall gälla för insättningar hos en svensk filial utanför EES och injsättningar hos utländska företags filialer här i landet.

Förutsättningen för att insättning skall omfattas av garantin är att den en är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel. Ett konto med viss uppsägningstid omfattas av garantin, om insättaren trots uppsägningstiden kan disponera över medlen exempelvis mot viss kostnad. Inlåning inom ramen för individuellt pensionssparande omfattas inte av garantin, inte heller allemanssparkonton.

Ersättning kan aktualiseras ett institut försätts i konkurs. För inom sättningar hos en filial till en utländsk bank kan ersättning också betalas ut

9 Prop. 1995/96:60 lnsätlningsgaranti, Ds 1995:3,Insättningsgaranti.

SOU 1997: 125 insättningsgarantin 45

om en behörig myndighet i bankens hemland förklarat att insättningama hos banken är indisponibla. Ersättning betalas med högst 250 000 kronor per insättare och institut. Avdrag för självrisk sker inte.

Insättningsgarantin finansieras genom att de anslutna instituten betalar en årlig avgift, enligt fördelning mellan instituten som nämnden närmare beslutar om. Fördelningen sker efter institutens kapitaltäckningsgrad som ett mått på risken. De sammanlagda avgifterna skulle ursprungligen motsvara 0,25 procent av de garanterade insättningama, med en variation mellan instituten från 0,15 till 0,35 procent. Genom en lagändring bestämdes att avgifterna från och med 1997 i stället skulle uppgå till 0,5 procent med variation från 0,4 till 0,6 procent. ° en

Avgiftsmedlen placeras, efter avdrag för kostnaderna för förvaltningen av garantisystemet, på konto i Riksgäldskontoret. När behållningen når en nivå motsvarande 2,5 procent av insättningama skall de årliga avgifterna i stället uppgå till sammanlagt 0,1 procent.

Verksamheten

Insättningsgarantinämnden består av sju ledamöter som utses av regeringen. Nämndens ärenden bereds av ett kansli som består av en kanslichef och en timanställd juristhandläggare. Kansliet är samlokaliserat med Finansinspektionen från vilken nämnden köper viss administrativ service. Om ett ersättningsfall skulle inträffa måste nämnden kunna förstärkas personellt. Nämnden har därför träffat avtal med Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret om att kunna avropa sammanlagt nio tjänstemän som en "beredskapsstyrka" med mycket kort varsel.

° lagändringenutgjorde ett led i att stärka de offentliga finanserna. Ändringen innebar också att insättningsgarantins finansiellakapacitetkunde byggas upp snabbareprop. l996/97:l s. vol.2 5.37.

46 Insättningsgarantin SOU 1997: 125

Riksdagen anvisar årligen ett ramanslag för insättningsgarantinämndens förvaltningskostnader. Från de årliga avgifterna avräknas ett belopp motsvarande ramanslaget för redovisning under inkomsttitel på statsbudgeten. statsbudgeten belastas således inte av nämndens verksamhet.

Insåttningsgarantinämnden har sedan dess tillkomst utarbetat riktlinjer för sin verksamhet i olika avseenden. Nämnden har bland annat fastställt en policy för medelsförvaltningen. Man har också anlitat fyra externa medelsförvaltare för att handha denna förvaltning. Nämnden har också arbetat med bland annat frågor om samarbetet med utländska garantisystem och om information och andra förfarandefrågor vid framtida ersättningsfall.

Vid utgången av 1996 omfattade insättningsgarantin 117 institut, varav 17 bankaktiebolag, 87 sparbanker, 1 utländska bankföretag och 12 värdepappersbolag. De sammanlagda insättningarna uppgick till 407,4 miljarder kronor och avgifterna för 1997 0,5 procent uppgick till 2,037 miljarder kronor.

4 InvesterarskyddsdirektivetI

Direktivets tillkomst

Redan i samband med investeringstjänstdirektivets tillkomst 1993 hade kommissionen förutskickat att man avsåg att lägga fram förslag till direktiv för harmonisering ersättningssystemen på värdepappersomrâdet. en av Den 6 november 1995 antog rådet sin gemensamma ståndpunkt inför antagandet av ett direktiv om system för ersättning till investerare. Parlamentet begärde vissa ändringar i direktivtexten, och efter yttrande från kommissionen vidtog förfarande inför förlikningskommittén. I december 1996 enades rådet och parlamentet om direktivets utformning, och den 3 mars 1997 fastställdes formellt direktivet 97/9/EG om system för ersättning till investerare, nedan kallat ICS-direktivet.

Tidsfristen för medlemsländerna att införliva direktivet med nationell rätt angavs till 18 månader från direktivets ikraftträdande, dvs. dagen för publiceringen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Publiceringen skedde den 26 mars 1997, vilket innebär att de svenska författningsbestämmelsema skall ha trätt i kraft senast den 26 september 1998.

" Direktivet återfinnsi sin helhet som bilaga2 i betänkandet. Z Jfr artikel 12 i investeringstjänstdireklivet.

ICS Investor Compensation Schcme,benämningeni den engelskaversionen för ersättningssystem för investerare.

48 In vesterarskyddsdireklivel SOL 1997: 125

Direktivets innehåll

Artiklamai direktivet kan delas i fyra delområden: Regler om tilllämpningsområdet, investeramas rättigheter, skyddet i filialverksamhet samt vissa procedurfrâgor. Den finansiella och administrativa uppbyggnaden av systemen behandlas inte i artiklarna utan har lämnats ât medlemsländemas bestämmande. I direktivets ingress sägs dock i dessa avseenden dels att kostnaden för ersättningssystemen i princip skall bäras av instituten själva, dels att systemens finansiella kapacitet skall stå i rimlig proportion till deras åtaganden.

Tillämpningsområde

Ersättningssystemen skall omfatta värdepappersföretag som är auktoriserade antingen enligt artikel 3 i investeringstjänstdirektivet eller som kreditinstitut enligt första och andra banksamordningsdirektiven. Såväl när det gäller värdepappersföretag som de underordnade begreppen investeringstjänst och instrument gäller samma definitioner i ICS-direktivet som i investeringstjänstdirektivet. I dessa delar hänvisas därför till kapitlet ovan investeringstjänstdirektivet. I praktiken sammanfaller tillämpningsomom rådet med det som gäller för lagen om värdepappersrörelse.

Ett ersättningssystem kan avse alla slags investerare. Det finns ingen tvingande begränsning till vissa kategorier. Av direktivets ingress framgår dock att huvudsyftet varit att skydda mindre investerare. Det ges också en möjlighet för medlemsländerna att helt eller delvis undanta vissa kategorier investerare. Kategorierna framgår av en förteckning i bilaga till av direktivet. Undantagen utgörs dels av ett antal närstâendesituationer, dels ett antal institutionella och andra större investerare.

" Punkt 23 i ingressen.

In vesleranvlçvddsdirekti vel 49 SOU 1997: l 25

Investerarnas rättigheter

Investerama har rätt till ersättning det institut som fått hand om deras om finansiella instrument eller likvida medel har försatts i konkurs eller har drabbats liknande beslut grundat på institutets finansiella ställning. av ett Ersättningen skall instrument eller likvida medel som institutet inte avse förmår att återlämna eller betala tillbaka till investeraren. Instrumenten skall värderas till marknadsvärdet konkursdagen, eller motsvarande, per och i ersättningen för likvida medel kan ingå ränta fram till den dagen.

Ersättningssystemet skall skydd till ett högsta belopp om minst ge upp och institut. Systemet får innehålla motsvarande 20 000 ecu per investerare självrisk beräknat procentsats det annars ersättningsen som en av berättigade beloppet. En sådan regel får inte vara mer långtgående än att det ersättningsberättigade beloppet kan erhållas minst 90 procent av annars investeraren, dvs. högst 10 procent i självrisk. Med självrisk på tio av en kan alltså krav till minst 22 222 ecu göras gällande mot procent upp Ett sådant krav skulle leda till utbetalning det maximala systemet. av 20 000 Om ett land väljer att låta systemet täcka krav därutöver, ecu. vilket alltså inte är nödvändigt, kan sätta vilken självrisk som helst. man

Ett medlemsland kan ha regler investerarna ett mer fördelaktigt som ger skydd än vad direktivet Direktivet syftar således till att harmonisera anger. viss miniminivå för investeramas skydd. en

Utbetalning ersättningen skall ske så snart som möjligt, dock senast av inom tre månader från fastställandet av det ersättningsbelopp som investeraren har rätt till. Investerama skall alltid ha rätt till en rättslig prövning av en ersättningsfråga.

ln vesterarskyddsdirekti vel SOU 1 997: 125

Filialverksamhet

Om ett företag hemmahörande i ett EES-land etablerar filial i en ett annat EES-land gäller investerarskyddet i hemlandet även filialens verksamhet. Hemlandsanslutningen är då ett tillräckligt skydd även i värdlandet. Om värdlandets skyddssystem är mer förmånligt för investerarna än systemet i filialens hemland, har filialen rätt att ansluta sig även till värdlandets system. Denna anslutning gäller då som komplettering skyddet till av upp värdlandets nivå. Skulle värdlandets skydd, å andra sidan, sämre för vara investerarna, får filialen inte "ta med sig" hemlandsskyddet än mer av upp till värdlandets nivå.

När det gäller filialer från länder utanför EES stadgar direktivet att medlemsländema skall undersöka vilket skydd gäller för filialen som samt att länderna kan kräva anslutning till ett skyddssystem i värdlandet, det om skydd som åberopas inte nâr upp till vad gäller minimikrav enligt som som detta direktiv. Det sägs inget sådana filialers rätt att kompletteringsom ansluta sig, för det fall att hemlandsskyddet skulle vara acceptabelt. Inte heller sägs något om vad som gäller när ett företag från ett medlemsland etablerar en filial utanför EES.

Procedurfrágor

Härunder hör framförallt regler uteslutning institut inte betalar om av som avgifter eller fullgör andra skyldigheter mot systemet. Det stadgas en ettårig varseltid för uteslutningen samt att tillsynsmyndigheten skall sitt ge samtycke dels innan varseltiden inleds, dels när denna löpt ut och uteslutningen skall verkställas. Om det gäller en filial från ett annat medlemsland skall hemlandsmyndigheten också delta i förfarandet. Utöver uteslutnings-

Bestämmelsenkallas för ett exportförbud,dvs. ett förbud mot att ta med sig sitt bättre hemlandsskyddtill ett värdlandmedsämreskydd. Bestämmelsen gäller lill och medden 31 december1999. Den skall till dessha utvärderats,vareñer dessfortsattagiltighet skall övervägas.

SOU 1997: 125 In veslerarskyddsdireklivet 51

reglerna finns även vissa förfaranderegler som hör samman med regler behandlats i det föregående, exempelvis vad gäller informationsskylsom dighet från institut och ersättningssystemet till investerarna.

SOU 1997: 125

5 Utländska för investerarskydd

system

Under utredningsarbetet har kontakter förekommit med representanter från vissa de övriga europeiska länderna. Några länderna har sedan flera av av investerarskydd. Dit hör i detta material Storbritannien och Belgien. år ett I Norge infördes ett investerarskydd med verkan från den 31 december 1996. För övriga länder finns det inget investerarskydd och man har där kommit olika långt i på väg mot införandet av ett sådant skydd. processen Generellt tycks dock gälla att man räknar med att lagstiftningsprocessen på nationell nivå beräknas färdig i början av sommaren 1998. vara

I det följande redovisas allmän beskrivning det belgiska och brittiska en av det är utformat i dag. Vidare redovisas i ett sammanhang systemet som olika lösningar som diskuterats i de övriga länderna.

5.1 Belgien

Belgien har sedan 1990 ett investerarskydd för investeringsföretag och aktiemäklare inte för banker. Skyddet är anordnat genom CIF, Caisse men dIntervention/interventiefonds, bildades genom en lag av den 4 som december 1990. Fonden administreras styrelse. Deltagandet i fonden av en är tvingande för alla investeringsföretag. Avgift betalas vid inträdet i förhållande till kapitalet och sedan årligen i förhållande till bmttointäkter-

na.

Skyddet gäller för alla kunder, utom för yrkesmässiga och institutionella investerare. Högsta ersättning investerare är 2,5 miljoner belgiska per

54 Utländska .system för in veslerarskjwld SOU 1997: 125

franc per tillfälle, vilket motsvarar 65 000 Som mest får fonden ecu. betala ut 250 miljoner franc per år. Ersättning kan utgå efter konkurs eller juridisk uppgörelse med borgenärema. Systemet kan vidta förebyggande åtgärder, och även utländska företag kan ansluta sig.

Det belgiska systemet förväntas undergå vissa förändringar som en anpassning till direktivet, bland annat när det gäller slopande den årliga av begränsningen för utbetalningar.

5.2 Storbritannien

Storbritannien har ett system för investerarskydd sedan 1988. Systemet är avsevärt mer vittomfattande än direktivets tillämpningsområde. Dels omfattar det brittiska systemet fler typer företag, dels omfattar systemet av även andra situationer än de som direktivet tar sikte på. Exempelvis kan man få ersättning för dålig rådgivning och andra skadeståndsgrundande handlingar. En investerare som anlitar ett auktoriserat fondbolag för värdepappersfonder åtnjuter skydd mot brottsliga och oaktsamma förfaranden frän bolaget som skadar investeringen.

Ersättningsbeloppen är också betydligt generösare. Varje investerare kan få upp till 48 000 pund 68 000 ecu. Den maximala ersättningen utgörs av 100 procent upp till 30 000 pund och 90 procent belopp däröver av upp till 50 000 pund. Dock innehåller det brittiska systemet ett maximalt utbetalningsbelopp per år uppgår till 100 miljoner pund. som

De samlade utbetalningarna per år har ökat ständigt sedan systemet infördes. Normalt sett ligger utbetalningarna på 15-20 miljoner numera pund per âr. Av det beloppet motsvarar emellertid endast omkring 10 procent sådan ersättning som skulle ha behövt betalas ut enligt lCSdirektivet. Antalet företag i Storbritannien faller inom direktivets som tillämpningsområdet uppgår till ungefär l 800.

SOU 1997:l25 Utländska system för inveslerarskydd 55

Systemet drivs av ett bolag, Investors Compensation Scheme Ltd, som bildats enligt särskilda associationsrättsliga regler för företag med allmännyttig verksamhet. Bolaget är egentligen en paraplyorganisation som omfattar ett antal branschorganisationer. Avsikten är att kostnaderna skall fördelas respektive underorganisation, så att varje bransch bär sina ner förluster. Under de första åren bestod finansieringen till en väsentlig del försäkring. Sedan utbetalningarna börjat uppgå till betydande belopp av en och tendensen stigande, meddelade försäkringsgivaren att det snarast var inte skulle möjligt att tillhandahålla ett försåkringsskydd till rimlig vara kostnader framöver. Finansieringen har sedan dess lagts om. Bolaget har ett avtal med bank övertrasseringsrätt till ett belopp om 20 miljoner en om pund, vilket skall täcka det omedelbara likviditetsbehovet. l övrigt bygger finansieringen på uttag av preliminära avgifter beräknade efter sannolika utbetalningar under det kommande året. Efter året jämförs utfallet med beräkningarna och avgifterna kan kompletteras. Därvid räknar man in kostnaderna för årets utnyttjande av övertrasseringsrätten.

Bedömningen är att det brittiska systemet även efter en viss anpassning till ICS-direktivet kommer att gälla utöver direktivets tillämpningsomrâdet.

5.3 Norge

I oktober 1996 fastställde det norska Finansdepartementet Forskrift om sikkerhetsstillelse for verdipapirforetak. Säkerheten består i att instituten hos Kredittilsynet deponerar förklaring från ett säkerhetsställande en företag, åtar sig att svara för full görandet av institutets skadeståndsansom enligt värdepapperslagen. Som säkerhetsställare kan uppträda företag svar finansinstitut, eller utländska enligt lagen om fmansieringsverksamhet och motsvarigheter. Säkerheten gäller upp till 200 000 norska kronor per investerare och skadetillfalle, och den samlade säkerheten får begränsas till 25 miljoner kronor. Investerare kan kräva betalning direkt från säkerhetsställaren. Om ett institut tar i anspråk säkerheten genom att utbe-

56 Utländska system för invesIe/ar.skvld

talningar behöver ske, skall institutet till att säkerheten äter är fullgod se inom en månad.

Investerarskyddet har utformats utan anspråk att uppfylla kraven enligt ICS-direktivet. Man får därför utgå från att vissa revideringar kommer att ske. En fråga som diskuterats är huruvida det norska skyddet uppfyller kravet pâ att det skall vara ett "system", dvs. något slags kollektiv lösning.

5.4 Länder saknar

som investerarskydd

Vissa andra länder, exempelvis Danmark, Finland, Irland, Nederländerna och Tyskland, saknar i likhet med Sverige ett investerarskydd. I dessa länder pågår arbetet med att implementera direktivet i nationell lagstiftning. Diskussionerna med branschföreträdare befinner sig olika stadier. Tidsperspektiven är för samtliga att lagförslag kan förväntas komma pâ respektive parlaments bord omkring årsskiftet eller i början nästa år, av och att beslut om erforderliga lagändringar förväntas i juni.

En av de lösningar som förekommer i diskussionema är att i lagstiftningen bara ta in en bestämmelse om att det skall finnas ett investerarskydd och att det därefter blir tillsynsmyndighetens uppgift att tillsammans med branschens företrädare utarbeta förslag till hur investerarskyddet skall administreras. Förslaget skall därefter godkännas av Finansdepartementet. Det förekommer förslag om att driva investerarskyddet och insättningsgarantin gemensamt. Det har vissa håll talats om att låta konkursförvaltaren få i uppgift att administrera de frågor som uppkommer i ersättningsen situation, vilket för tankarna till det svenska ordningen för hanteringen av ersättning från lönegarantin.

Även när det gäller ersättningsnivåer och omfattning finns olika alternativ. Det tycks dock ligga nära till hands att låta ett helt nytt system i princip ansluta till direktivets krav. När fond har hunnit byggas kan en upp man

Utländska .sysrleln för investerarskydd 57 på en del håll tänka sig att utvidga skyddet.

6 Befintliga

säkerhetsarrangemang

6.1 Auktorisation och tillsyn

6.1.1 Allmänt om lagstiftningen

På flera håll i den svenska lagstiftningen finns regler som på olika sätt skapar förutsättningar för handel med finansiella instrument. Dit hör delar av den associationsrättsliga lagstiftningen och civilrätten i övrigt. I denna redogörelse riktas intresset främst mot lagstiftning som syftar till att ge marknadens aktörer förhâllningsregler för deras verksamhet, vanligtvis kompletterat med auktorisationstvâng och tillsyn. Dessa regler återfinns väsentligen i lagarna 1991:980 om handel med finansiella instrument, 1992:543 om börs- och clearingverksamhet och 1991:981 om värdepappersrörelse samt delvis i bankrörelselagen 1987:617. När man talar om såkerhetsarrangemang är emellertid även vissa regler i aktiekontolagen 1989:827 av intresse, vilket behandlas särskilt i senare avsnitt.

Lagama har den dubbla funktionen av att dels främja en stabil marknad som kan fylla det samhällsbehov som tillgången till en fri och säker omsättning av värdepapper utgör, dels utgöra ett skydd för de enskilda individer ur allmänheten, fysiska eller juridiska personer, som utnyttjar de tjänster som erbjuds på denna marknad. Lagarna utgör, säger man, både ett systemskydd och ett skydd för den enskilde investeraren. Dessa funktioner hänger nära samman, och det är oftast svårt att hänföra enskilda bestämmelser till enbart den ena eller andra funktionen. Regler som primärt syftar till att verka systembevarande har indirekt en skyddande effekt även för investerarna och vice versa. Investerarskyddet har enligt

60 Befintliga säkerhelsarrangemang SOU 1997: 125

ICS-direktivet främst till syfte att utgöra ett skydd för den enskilde smâspararen. Genom de förtroendefrämjande effekter skyddet i sin tur få, kommer det emellertid också att verka stabiliserande för avses marknaden som sådan.

Lagen om handel med finansiella instrument innehåller framförallt regler för handeln i allmänhet, såsom krav på att upprätta prospekt vid vissa emissioner och erbjudanden, regler för värdepapperslån samt anmälningsskyldighet för förvärv som innebär att ett innehav uppnår vissa nivåer. Lagen innehåller emellertid inledningsvis också definitioner som har betydelse för övrig lagstiftning på värdepappersmarknaden, nämligen när det gäller begreppen finansiellt instrument och fondpapper.

Lagen börs- och clearingverkxamlver innehåller regler om auktorisation om och tillsyn över företag yrkesmässigt bedriver verksamhet som börs, som marknadsplats eller clearingorganisation. Med börs avses företag vars verksamhet syftar till att åstadkomma regelbunden handel med finansiella instrument mellan till verksamheten anslutna medlemmar. En marknadsplats bedriver samma typ av verksamhet men utan medlemsanslutning. I stället gäller fritt tillträde att delta i handeln för dem som uppfyller de krav ställs marknadsplatsen. En clearingorganisation medverkar på olika som av sätt till avvecklingen av förpliktelser mellan clearingmedlemmama att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta. Organisationens medverkan kan bestå exempelvis i att utföra avräkningar av förpliktelsema mot varandra eller i att inträda som part eller garant och därvid ta över ansvaret för fullgörandet av förpliktelsema. som

"S Definitionernabehandlasi kapitlet om ett svenskt invcsterarskydd.

Befintliga säkerhetsarrangemang 61

För de företag som skall omfattas av investerarskyddet, värdepappersinstituten, gäller framförallt lagen om värdepnppersrÖreLre. Dess tillämpningsområde följer i princip det som gäller för EG:s investeringstjänstedirektiv.

6.1.2 Auktorisation

Den svenska lagen om värdepappersrörelse avser olika tillståndspliktiga huvudverksamheter avseende finansiella instrument, nämligen kommissionshandel, förmedling av kontakt mellan köpare och säljare eller annan medverkan vid transaktioner, handel för egen räkning, förvaltning åt annan samt garantigivning eller annan medverkan vid emissioner. Lagen syftar till att trygga en sund värdepappersmarknad. Sundhetsbegreppet återfinns även i övrig lagstiftning på det finansiella området. I lagen om värdepappersrörelse har begreppet genom en lagändring som trädde i kraft den l januari 1996 konkretiserats i sju punkter, vilka bland annat uttrycker att ett institut skall handla pâ ett ärligt och rättvist sätt, att det skall handla med erforderlig skicklighet, omsorg och skyndsamhet, samt att det skall sörja för tillräcklig information till kunderna. Finansinspektionen får också meddela föreskrifter för att närmare ange vad sundhetskravet innebär för instituten. 7

Sundheten utgör också ett av kriterierna vid bedömningen av om ett företag skall lämnas tillstånd att bedriva värdepappersrörelse. Finansinspektionen skall bland annat pröva att verksamheten kan antas komma att uppfylla sundhetskraven och att personer som äger ett kvalificerat innehav i företaget inte kan antas komma att motverka sund utveckling en av verksamheten. Vidare ingår i prövningen huruvida personer i ledande ställning i företaget har tillräckliga insikter och erfarenheter samt i övrigt är lämpliga. Tillstånd får inte lämnas om det kan antas personer som tidigare åsidosatt sina skyldigheter i ekonomiska angelägenheter eller som begått allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i

7 l kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse.

62 Befintliga säkerhetsarrangemang SOU 1997: 125

företaget. I övrigt finns detaljkrav i olika hänseenden i andra delar av lagen eller i annan lagstiftning som skall följas, exempel kapitalkrav och krav på ansvarsförsäkring.

För banker kan det i tillståndet att driva bankrörelse även ingå tillstånd att driva värdepappersrörelse. I sådana fall prövas enligt lagen om värdepappersrörelse att den planerade värdepappersrörelsen kan antas komma att uppfylkla kraven på en sund värdepappersrörelse. I övriga avseenden sker prövningen efter de regler som framgår av bankrörelselagen.

Dessa allmänna kvalitetskrav utgör en väsentlig grund för säkerheten värdepappersmarknaden. För de sammanhang där investerarskyddet kan aktualiseras kan sundhetens olika aspekter bidra till att minska risken ñr att ett institut kommer på obestånd samt, när så ändå sker, skapa förutsättningar för en ordnad och säker avveckling av verksamheten.

6.1.3 Tillsyn

Finansinspektionen utövar tillsynen över värdepappersinstituten. Även när det gäller tillsynen ingår som en väsentlig del att se till sundhetens befrämjande. Tillsynen kommer därmed materiellt att avse samma aspekter som ingår i tillståndsprövningen. De befogenheter och andra redskap som står inspektionen till buds är till att börja med den upplysningsskyldighet åvilar instituten. Inspektionen har också möjlighet att pröva som en lämpligheten vissa nivåer. Finansinav en delägare vars innehav ökar till spektionen får förordna en särskild revisor att tillsammans med övriga revisorer delta i revisionen av institutet. Inspektionen kan vidare sammankalla styrelsesammanträde i institutet, vid vilket företrädare för in-

" 6 kap. l-3 §§ lagen om värdepappersrörelse. 9 Gränsernaär i korthet 10, 20, 33 eller SO procent av aktiekapitalet eller av röstetalet för samtligaaktier eller såägaren får ett väsentligtinflytandeöver företagets ledning eller så att värdepappersbolaget blir ett dotterbolag.

ÄSOU1997: 125 Befintliga säkerhelsarrangemang 63

spektionen har närvarorätt. Sådan närvarorätt föreligger generellt vid bolagsstämma i institutet.

För Finansinspektionens tillsyn när det gäller utländska institut verkar som här i landet gäller särskilda regler, som i huvudsak innebär ett samarbete mellan hemlandets tillsynsmyndighet och inspektionen.

Finansinspektionen har getts befogenhet att ingripa mot beslut från institutet och mot olämplig verksamhet. Detta kan ske föregenom lågganden som får förenas med vite. Ytterligare instrument utgörs av varning samt, i sista hand, återkallelse tillståndet att driva värdepapav persrörel sen.

6.2 Kapitalkrav och rörelseregler

6.2.1 Kapital krav

Till grund för reglerna detta område ligger EG:s direktiv kapitalom krav ñr värdepappersföretag och kreditinstitut 93/6/EEG. Direktivet innehåller regler om minsta startkapital, kapitaltäckning samt stora exponeringar och gruppbaserad tillsyn med avseende på kapitaltäckning. Kapitalkraven syftar framförallt till att säkerställa att instituten har tillräckligt med kapital för att täcka förluster i sin handel med finansiella instrument.

Direktivets krav pâ startkapital har tagits in i lagen värdepappersom rörelse i form av bestämmelser ett minsta eget bundet kapital. Dessa om bestämmelser varierar beroende på vilken verksamhet institutet bedriver. I normalfallet gället ett krav 125 000 För att ta emot kunders ecu.

1°2 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse.

64 Befintliga säkerhetsarrangemang

medel på konto gäller i stället 5 miljoner ecu samt för handel för egen räkning eller garantigivning och medverkan vid emissioner 730 000 annan ecu. Om institutet enbart skall syssla med medverkan vid transaktioner andelar i svenska eller utländska värdepappersfonder gäller som avser 50 000 ecu.

Vidare ingår i kapitalkraven att institutet skall uppfylla krav på kapitaltäckning. Dessa bestämmelser återfinns i lagen 1994:2004 om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Reglerna går i princip ut att ställa institutets kapitalbas i relation till dess placeringar efter omfattande beräkningsgrunder av särdeles teknisk natur. I kapitalbasen ingår eget kapital jämte vissa reserver och fonder i företaget. Vidare ingår i kapitalbasen förlagslân och andra skuldförbindelser på längre löptider och med företrädesrätt efter övriga borgenärer. Kapitalbasen skall sättas i relation till ett instituts tillgångar och åtaganden utanför handelslagret. Olika kategorier fordringar behandlas därvid av olika så att vissa belastar kapitaltäckningsgraden i hög grad medan andra inte utgör någon belastning alls.:

6.2.2 Rörelseregler

Rörelsereglema syftar bland annat till att begränsa institutets exponering för risker inom verksamhet än sådan som tillståndet avser. Sålunda annan har möjligheterna för instituten att äga kvalificerade innehav i andra företag begränsats, liksom deras möjligheter generellt sett att äga egendom inte behövs i värdepappersrörelsen. Vidare gäller begränsningar för som deras möjligheter att bedriva verksamhet än den som tillståndet avannan

7 För verksamhet inte innefattar garantigivning kan Finansinspektionen medge avsteg som från det förhöjda kapitalkravet.

n Som exempelkannämnas att en fordran mot svenska staten eller en svensk kommun svarar till 0 dvs. inte belastar kapitalläckningsgraden, fordringar mot ett utländskt tas upp procent, kreditinstitut till 20 procent, fordringusimedsäkerhet i en bostadsfastighct50 procent las upp samt övriga fordringar till 100 procent.

SOU 1997: 125 Befintliga säkerhelsarrangetnang 65

s.k. sidoverksamhet. Finansinspektionen kan dock ge tillstånd till vissa ser, former av sidoverksamhet, nämligen rådgivning, förvaring av värdepapmottagande kunders likvida medel med redovisningsskyldighet eller per, av på konto, kreditgivning med anknytning till värdepappersaffärer samt Valutaväxling. Om det föreligger särskilda skäl kan inspektionen även ge tillstånd till annan sidoverksamhet.

Rörelsereglema innehåller i övrigt bland annat riktlinjer för hanteringen av kunders likvida medel, både i det fallet de tagits emot med redovisningsskyldighet och när de tagits emot för att innehas konto direkt hos institutet och för kreditgivning. I det senare avseendet finns regler för en korrekt kreditprövning samt om kreditjäv för vissa närståendesituationer.

6.3 Ansvarsförsäkring

6.3.1 Lagkravet

Enligt 5 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse skall varje värdepappersbolag ha en ansvarförsäkring för skadeståndsskyldighet som det kan komma att ådra sig vid utförandet av tjänster i sin rörelse. Finansinspektionen får utge närmare föreskrifter om sådan försäkring. Sådana föreskrifter har lämnats i Finansinspektionen föreskrifter FF FS 1996:33 om handel och tjänster värdepappersmarknaden och allmänna råd 1996:34 om ansökan om tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen 1991:981 om värdepappersrörelse. Enligt föreskrifterna skall försäkringsavtalet ange vilket ersättningsbelopp som kan utgå per skada och under ett år. Det krävs vidare av försäkringen att den gäller för skada som orsakats under den tid försäkringen varit i kraft, 2. att den skadelidande kan kräva ersättning direkt från försäkringsgivare i den mån ersättning inte erhållits från institutet, och

3 17-1194

66 Befintliga säkerhelsarrangelnang SOU 1997: 125

3. att utbetalning skall ske direkt till den skadelidande utan avdrag för självrisk.

Undantag från punkt l kan medges om det finns ett s.k. efterskydd vilket innebär att skadeanmälan kan ske inom viss tid efter att försäkringen upphörde. Punkt 3 innebär att skadeersättning betalas ut till fullt belopp åt investeraren medan institutet skall betala in självrisken-till försäkringsgivaren.

Enligt de nämnda allmänna råden bör beloppen för ersättning per skada uppgå till minst en miljon kronor och per år minst fem miljoner kronor om verksamheten innefattar kommissionshandel. Avser verksamheten någon av de övriga tjänsterna bör beloppen uppgå till minst två miljoner kronor per skada och tio miljoner kronor per år.

Utformningen av försäkringsavtalen kan skilja sig åt i en del avseenden. De skall dock innehålla de huvudkomponenter som följer av lagen jämte Finansinspektionens föreskrifter. Bland de försäkringsavtal som utredningen haft tillgång till förekommer bland annat följande villkor. Försäkringen gäller skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada orsakad av fel eller försummelse som den försäkrade eller hans arbetstagare begått. Försäkringen gäller inte för skada som orsakats av handlande eller underlåtenhet som inneburit betydande risk för skadans uppkomst, om det inte kan visas att man från institutets sida inte kunde förutse det inträffade. Försäkringen gäller inte heller för uppsåtligt handlande. Ersättningen är maximerad dels till varje skada, dels till varje år med belopp som anges särskilt. Om det uppkommer flera krav till följd av samma handling skall samtliga krav behandlas som en skada.

Försäkringama kan komma att omfatta delar av det område där även investerarskyddet gäller. Exempelvis i de fall där ett uppsâtli handlande är orsak till skadan torde dock investerarskyddet i allmänhet ensamt svara för skyddet.

SOU 1997: 125 Befintliga säkerhetsarrangemang 67

6.4 Ansvar enligt aktiekontolagen

Aktiekontolagen innehåller regler om att det för avstänmingsbolag skall finnas avstämningsregister, dvs. ett register över bolagens samtliga aktier samt vissa rättigheter med viss anknytning till aktierna. För de rättigheter som registreras på detta sätt får det inte utfärdas aktiebrev och andra bevis i form av fysiska dokument. Ensidiga skuldförbindelser och vissa andra rättigheter avsedda för allmän omsättning kan registreras motsvarande sätt om utfárdaren begär det. Andra finansiella instrument kan också få registreras. Varje aktieägare eller borgenär skall ha ett eller flera aktiekonton respektive konton för skuldförbindelser, ofta kallade vp-konton.

De civilrättsliga verkningarna, särskilt när det gäller mot tredje man, som annars knyts till innehavet av ett fysiskt värdepapper, knyts för dessa kontoförda rättigheter till anteckningarna i registret. Förutom ägarförhållanden, panträttigheter och liknande kan även uppgift om att ett visst institut "innehar" värdepapperet för förvaltning antecknas genom s.k. förvaltarregistrering.

Förändringar i registret görs av det kontoförande institut som företräder kontot i systemet. Som kontoförande institut kan vara företag som enligt VPC:s bedömning har en betryggande kapitalstyrka, teknisk och juridisk sakkunskap samt i övrigt bedöms vara lämplig. I huvudsak är det banker och sådana värdepappersbolag som sysslar med kommissionshandel som är kontoförande institut. Sveriges riksbank och Riksgäldskontoret har rätt att vara kontoförande institut.

Om ett förvärv av en aktie, pâ grund av reglemas närmare utformning, blir gällande mot ägaren trots att aktien förvärvats från någon än annan denne, har ägaren rätt till ersättnig från VPC. För skada till följd av oriktig eller missvisande uppgifter i ett avstämningsregister, svarar VPC. I vissa fall svarar VPC solidariskt jämte det kontoförande institutet.

Befintliga säker/ietsarrangeønang SOU 1997: 121

Hos VPC finns en särskild nämnd, aktiekontonämnden. Den har till uppgift att pröva tvister med anledning av beslut som VPC eller ett g kontoförande institut har fattats med stöd av denna lag. Nämnden avger rekommendationer till hur tvisten skall lösas. Det finns inga begränsningar för hur stora belopp aktiekontonämnden kan ta upp till prövning.

Motsvarigheter till denna ersättningsform finns även i jämförbara länder. Systemet har i vissa sammanhang betraktats som en form av investerarskydd. Investerarskyddets funktion är dock en annan än den som gäller för ersåttningsreglema i aktiekontolagen.

6.5 Säkerheten i handelssystemen

Värdepapperscentralen VPC AB administrerar kontoföringen av flertalet av de finansiella instrument som är aktuella inom investerarskyddets område. För utförandet av registreringar av ägarbyten anlitas ett antal kontoförande institut, KI. I princip utgörs dessa av de institut som också är anslutna till Stockholms fondbörs.

Säkerheten i handeln bygger på funktimzsxviikerl1et, dvs tekniska och behörighetsmässiga arrangemang för registreringar, och leveranssäkerhel, ekonomiska arrangemang för att säkra de ekonomiska âtagandena som avvecklingen innebär och kontroller av att aktuella finansiella instrument finns tillgängliga för leverans. Leveranssäkerheten utgörs för aktiemarknaden bland annat av en garantiordning, som innebär att varje deltagande institut som inte är bank ställer garantier för sitt deltagande. Om nettolikviden för en viss dag överstiger den grundgaranti som ställts skall institutet också lämna tilläggsgaranti. Garantierna ställs genom åtagande från institutets likvidbank till VPC. Dessa arrangemang utgör framförallt en säkerhet för de deltagande institutens motparter och för VPC som central instans.

l

sou 1997:125 69

7 Den svenska

värdepappersmarknaden

7.1 Inledning

Den svenska värdepappersmarknaden finns beskriven i bl.a. prop. 1990/ 1991: 142, Handel och tjänster pâ värdepappersmarknaden, SOU 1993: l 14, Konto, clearing och avveckling, och SOU 1989:72, Värdepappersmarknaden i framtiden. Där har utförligt behandlats delmarknademas struktur med avseende pá såväl rättslig innebörd som det praktiska utförandet av handeln och de olika funktioner aktörerna fullgör på marknaden. För en utförlig beskrivning i de avseendena hänvisas till dessa publikationer.

I förevarande sammanhang beskrivs värdepappersmarknaden närmast med avseende pâ vad som är av intresse för inrättandet av ett svenskt investerarskydd. Som ovan angetts syftar investerarskyddsdirektivet till att skydda främst konsumenter och andra mindre investerare mot förluster av egendom som anförtrotts ett värdepappersinstitut i samband med en investeringstjänst. Den följande beskrivningen tar därför sikte särskilt på de mindre investeramas betydelse och ställning på de olika delmarknadema. För delmarknader i vilka mindre investerare förekommer endast i liten omfattning eller inte alls behandlas området summariskt.

I lagstiftningen används begreppet finansiella instrument som samlande beteckning för de värdepapper som är föremål för handel på värdepappersmarknaden. Finansiella instrument definieras "fondpapper och som

23Sebland annat l kap. 3 § lagen1991 :98l om värdepappersrörelse och l kap. l § lagen 1992:543 om börs- och clcaringverksamhet.

70 Den svenska värdepappersmarknaden

rättighet eller förpliktelse avsedd för handel pâ värdepappersmarkannan naden". Med fondpapper avses i sin tur "aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag depåbevis".

Som exempel på finansiella instrument som inte utgör fondpapper hör främst olika former derivat. Dessa är i stället hänförliga till andra rätav tigheter och förpliktelser, vilka också omfattas av begreppet finansiella instrument.

En avgörande faktor för att ett värdepapper skall klassificeras som ett finansiellt instrument är att det är avsett för handel, dvs. utformat för att kunna förekomma på andrahandsmarknad. Tilläggas kan också att en definitionen finansiella instrument är öppen för att täcka nya typer av av instrument, efter hand sådana kan tänkas bli introducerade marknasom den. Det har diskuterats huruvida nya former av finansiella instrument förhandsgranskning innan de tilläts förekomma på skulle underkastas en

värdepappersmarknaden. Något krav sådan förhandsgranskning har

dock inte införts.

Det förekommer också placeringsformer för vilka det gäller särskilda regler, i detta sammanhang är främst att notera sparande som sker enligt lagen 1993:931 individuellt pensionssparande IPS. Inom IPS kan om placeringar ske inom de sedvanliga finansiella instrumenten men under särskilda regler om bl.a. uppbindning av sparkapitalet. IPS behandlas närmare i särskilt avsnitt.

f l kap. l § lagen 1991:980 om handelmed finansiella instrument.

25 allmänhet ingårhär inte andelari handelsbolag.För sådanagäller som huvudregel att det krävs övriga delägares samtycke till överlåtelse, vilket utesluter allmänhandel. Se prop. l990/9l:l42 s. 89

Den svenska värdepappersmarknaden 71

Som nämnts är numera stora delar av värdepappersmarknaden kontobase-

rad. Övergången till kontobaserad hantering har skett stegvis

en genom uppbyggnaden av Värdepapperscentralen VPC AB. I Sverige har man som metod valt vad som brukar kallas för demarerialisering värdepapperen, av vilket innebär att de dokument omfattas den kontobaserade hantesom av ringen har avskaffats helt och ersatts av kontoföringen. Beträffande de finansiella instrument som omfattas den kontobaserade hanteringen är det av inte längre möjligt att utfärda fysiska dokument.

I vissa andra länder, t.ex. Tyskland, förekommer att dokumenten istället har immobiliserats. Detta innebär att dokumenten alltjämt finns kvar men att de för den allra största delen av hanteringen finns i förvar hos centen ral förvarare som för register över innehaven. Förvaringen och registerföringen kan också innefatta ett mellanled med kundens bank såsom egen förvarare. I detta system finns i allmänhet kvar möjligheten för innehavaren att begära att få ut sitt innehav i dokumentform. Organisatoriskt, om än inte i fråga om rättsverkningar, kan det liknas vid möjligsenare heten till förvaltarregistrering enligt den svenska lagstiftningen.

Den svenska värdepappersmarknaden präglas historiskt vissa känneav tecken. För det första utgörs instituten huvudsakligen relativt få och av stabila företag. Vid sidan av den värdepappersrörelse bedrivs inom ett som litet antal stora banker finns några tiotal värdepappersinstitut medelstor av omfattning. Det kan bland annat konstateras att konkursema bland aktörerna på värdepappersmarknaden varit i det närmaste obefintliga. För det andra kan i Sverige även de institut som inte bedriver bankrörelse få ställning som kreditinstitut. Detta kan ske genom möjligheten att tillstånd att ta emot kunders medel på konto i kombination med tillstånd att bedriva kreditgivning.

27Värdepappersförvararen kallasmed en engelsk term för centraldcposilory. Sevidare om detta SOU 1993:114 s. 59.

72 Den svenska värdepappersmarknaden

Investerarskyddet sikte de uppdrag i första hand de mindre intar som lämnar åt värdepappersinstituten. För bedömning av hur vesterarna en utestående uppdrag finns vid varje given tidpunkt skulle det varit stora som önskvärt med kunskap hur stor del i den totala värdepappershandeln om de mindre investerarna står för. Det har dock inte varit möjligt att ur som befintligt statistiskt material få uppgifter aktiviteten inom värdepappersom handeln för enskilda kategorier investerare. Uppgifter finns beträffande av ägandet ett visst datum fördelat på svenska fysiska personer hushåll, per juridiska institutioner och andra företag och utländska ägare. personer Däremot saknas motsvarande uppgifter om de olika kategoriemas aktivite- Vidare finns uppgifter omfattningen av handeln på Stockholms ter. om beträffande derivathandeln inom OM Stockholm. I dessa fall fondbörs samt år det emellertid ett material inte direkt besvarar de frågor som är av som primärt intresse för investerarskyddet. Det har inte bedömts vara motiverat i detta sammanhang genomföra någon särskild statistisk undersökning att i syfte att fram relevanta uppgifter. I stället har det i dessa delar gjorts försök till uppskattningar mot bakgrund av befintligt material samt mer eller mindre vedertagen kunskap branschens struktur. Användningen om materialet behandlas närmare i de olika avsnitten om delmarknaderna av och riskerna.

7.2 Tjänsterna

7.2.1 Tjänsterna i huvuddrag

I detta avsnitt behandlas översiktligt de olika tjänster förekommer i som värdepappersrörelse. l de följande avsnitten behandlas särskilt lagen om de tjänster inom vilka investerare typiskt sett kan få sådana krav mot ett institut skulle kunna bli ersatta ett investerarskydd. Lagen som av 1991:981 värdepappersrörelse VRL innehåller dels i 1 kap. 3 § en om förteckning över vilka verksamheter inte får bedrivas utan tillstånd till som värdepappersrörelse, de s.k. huvudverksamheterna, dels i 3 kap. 4 § en

:SOU 1997:125 Den svenska värdepappersmarknaden 73

förteckning över sådana sidoverksamheter som värdepappersinstitut dessutom får bedriva efter särskilt tillstånd inom ramen för sitt tillstånd att driva värdepappersrörelse. Sidoverksamhetema är inte i sig belagda med tillståndsplikt. Dessa verksamheter kan således drivas även av företag inom andra branscher, inte andra regler utgör hinder. om

Huvudverksamheterna I kap. 3 § första stycket VRL Handel för annans räkning i eget namn

Verksamheten består i genomförande av köp och försäljning av värdepapper enligt vad som tidigare gick under benämningen fondkommission i den gamla fondkommissionslagen l979:7482°. Däri ingår även att institutet för en kunds räkning förmedlar en affär utanför en reguljär börsverksamhet om detta sker ett sådant sätt att institutet gentemot motparten formellt ikläder sig rollen som avtalspart. Den huvudsakliga delen av denna verksamhet, särskilt såvitt är av intresse för investerarskyddet, bedrivs dock genom etablerad börshandel. Verksamheten motsvaras av vad som i investeringstjänstdirektivet kallas för "verkställande av order för annans räkning ".3° Handel för annans räkning kan innebära att institutet tar befattning med kundens tillgångar. I samband med detta kan det uppkomma situationer där kundens sakrättsliga skydd sätts i fara. Verksamheten behandlas vidare i avsnitt nedan.

Förmedling av kontakt mellan köpare och säljare eller annan medverkan vid transaktioner med finansiella instrument

1 Somexempel annan begränsning kan nämnas tillståndspliktenenligt bankrörelselagen för sådanverksamhet som innebär att man tar emot medelpå konto från allmänheten. Denna verksamhet motsvarar i princip sidoverksamhcteni3 kap. 4 § första stycket4 VRL, även om definitionen av mottagande av medel som föranlederkrav på tillstånd att driva bankrörelse innehållervissaundantag. Lagen upphävdesisamband med införandet av lagen l99l :98l om värdepappersrörelse. w Se direktivetsbilaga, avsnitt A punkt l b.

74 Den svenska värdepappersmarknaden

I den här angivna verksamheten ingår ren mäklarverksamhet, bestående i att ett institut utan att själv gå in som part förmedlar kontakten mellan köpare och säljare. Häri ingår emellertid också annan medverkan vid olika transaktioner, såsom i samband med lån av värdepapper för blankningsaffärer. Därvid kan det också förekomma att institutet går in som part i ett mellanled. Enbart förmedlingsmomentet torde normalt sett inte innebära risk för att kundens egendom sätts i fara grund av institutets obestånd. Arten av institutets medverkan vid en affär kan dock, utan att för den skull komma att falla in under handel i eget namn för annans räkning, variera och i vissa fall innebära att instiututet tillfálligtvistar direkt befattning med likvid eller de finansiella instrument som affären avser. I en del fall torde det ofta ligga nära till hands verksamheten utgöra ett gränsfall till att anse kommissionshandel eller ett tillfälligt förvaltningsuppdrag av enklare slag. -De fall av enbart förmedling eller annan medverkan där kundens egendom skulle kunna komma i utsatt läge torde vara relativt ovanliga. Verksamheten enligt denna punkt motsvarar i investeringstjänstdirektivet närmast mottagande och förmedling för investerares räkning av order avseende finansiella instrument.

Handel för egen räkning

Under denna verksamhetsform inryms sådan handel ur eget lager som sker yrkesmässigt och där det primära är att tillhandahålla en tjänst åt kunderna. Affärsidén skall alltså huvudsakligen utgöras av själva handeln. Normal kapitalförvaltning omfattas inte. I förhållande till kunderna innebär denna form av handel att institutet uppträder som direkt avtalspart i affären. De köprättsliga förpliktelser som därvid uppkommer gentemot kunden är inte sådan art att de träffas lCS-direktivet. Det kan av av nämligen inte anses att varje fordran att t.ex. utfå köpeskilling skulle

Se bilagantill direktivet, avsnitt A punkt l a. 31 lCS :Investors CompensationSchcme.

Den svenska värdepappersmarknaden 75

vara att anses som att egendomen innehas för kundens räkning. Punkten motsvaras av begreppet handel för egen räkning enligt investeringstjänstdirektivet.

4. Förvaltning av annans finansiella instrument.

Härmed avses sådana fall i vilka institutet fått förtroende att efter eller mer mindre detaljerade riktlinjer från investeraren vidta förändringar och bevakningar i dennes värdepappersportfölj. I förhållandet ingår således ett betydande inslag av sysslomannaskap. Graden självständighet i förav valtningen kan dock variera högst betydligt, från rena bevakningar av t.ex. utdelningar och teckningsrätter till att innefatta uppdrag att vidta omdispositioner i portföljen. När det är fråga inköps- eller försåljningsåtom gärder går skillnaden mot kommissionsfallen vid att förvaltare en uppträder i huvudmannens namn dvs. som ombud eller eventuellt som bud. En kommissionär däremot agerar gentemot motparten i eget dvs. namn, som om han vore part. För att transaktionerna inom för förramen valtningsuppdraget skall kunna företas på rationellt sätt ingår regelmässigt att institutet även förvarar de finansiella instrumenten, dvs. har dem i depå, som regel tillsammans med någon form av likvidhållning. Förvaltningsbegreppet motsvaras investeringstjänstdirektivet såväl av portföljförvaltning på diskretionär grund som förvaltning i andra fall. Den svenska lagen om värdepappersrörelse gör således ingen skillnad ur tillståndssynpunkt på dessa förvaltning. olika typer av

5. Garanrigivnirzg eller annan medverkan vid emmissioner eller offentliga köp- och försäljningserbjudarzzlerz

Avsnitt A i bilagantill direktivet punkt 2. 3 Direktivetsbilagaavsnitt A punkten 3 respektive avsnitt C punktenl andraledet.

Senärmaredärom SOU 1989:72 31 s.

76 Den svenska värdepappersmarkrzadeiz

Den medverkar vid emissioner eller offentliga erbjudanden som avses som i denna punkt fullgör betydelsefull funktion värdepappersmarknaden, en inte minst till skydd för investerarna. En väsentlig del i dessa uppdrag består i upprättandet av prospekt, vilka skall kunna ligga till grund för marknadens bedömning av erbjudandets värde. Det ansvar som ett sådant institut därmed ikläder sig kan dock inte komma att avse egendom som institutet innehar för investerarens räkning. Punkten kan därför lämnas därhän i den vidare framställningen. Verksamheten har i investeringstjänstdirektivet sin motsvarighet i tjänsten placeringsgaranti vid emission eller placering emission samt sidotjänsten tjänster i samband med placeringsav garanti 36 .

Sidotjärzster 3 kap. 4 § VRL Rådgivning

Investerarskyddet avses enligt direktivet inte omfatta bristfällig placeringsrådgivning. Enligt det brittiska systemet för investerarskyddingår rätt till ersättning för felaktig eller dålig rådgivning. Detta går således utöver vad omfattas ICS-direktivet. Ersättning ett svenskt investerarskydd som av ur torde därför inte komma att bli aktuell för tjänster under denna punkt. Tjänsten motsvarar begreppet investeringsrådgivning i investeringstjänstdirektivet.

Förvaring av värdepapper

Häri ingår sådan verksamhet som innebär att finansiella instrument förvaras hos institutet. Formellt ryms under denna punkt endast hanteringfysiska värdepapper. Motsvarande verksamhet för de kontobaserade en av värdepapperen utgörs av möjligheten till förvaltarregistrering, som regleras

36 Avsnitt A punkt 4 respektiveavsnitt B punkt 5 i direktivetsbilaga.

37 Avsnitt C punkt 6 i direktivetsbilaga.

Den svenska värdepappersmarknaden 77

i aktiekontolagen varom mera i det följande. Inom förvaringsverksamheten kan uppstå situationer i vilka en rättmätig innehavaren av finansiella instrument på grund av felaktig hantering hos institutet går miste om sin sakrättsligt skyddade ställning och därmed riskerar att gå miste om sina värdepapper. Förvaringen finns även med i investeringstjänstdirektivets förteckning över investeringstjänster.

3. Mottagande av redovisningsmedel

Sådana medel som här avses skall hållas avskilda från institutets tillgångar. Enligt VRL gäller den speciella regeln att medlens avskildhet skall vara ordnad insättning på konto i bank. Något formellt krav ställs inte genom på att mottagandet av sådana medel skall vara på särskilt sätt förbundet med värdepappersrörelsen. Det ligger dock i sakens natur att intresset av att ta emot sådana medel för annat ändamål är begränsat. Eftersom verksamheten faktiskt innebär ett handhavande av investeramas egendom kan den medföra att egendomens säkerhet sätts i fara om reglerna för handhavandet av medlen inte följs. Punkten har ingen motsvarighet i investeringstjänstdirektivet. Det framgår dock av ingressen till direktivet att det förutsatts att det i verksamheten kan komma att ingå handhavande av investeramas penningmedel. Därvid uttalades att sådana medel, liksom annan kunden tillhörig egendom, bör hållas avskilda från företagets egna tillgångar i syfte att skydda kunden.

4. Mottagande av konto/nade för att underlätta värdepappersrärelsen.

Denna form av likvidhållning innebär i praktiken att kunden lånar pengarna till institutet, som får använda pengarna i sin rörelse. Medel som motsvarar investerarens till godohavande skall visserligen finnas tillgängliga

Avsnitt C punkt l första ledet i direktivelsbilaga. 39 3 kap. 5 § första stycket.

78 Den svenska värdepappersmarknazlert

för att investeraren skall kunna disponera medlen i enlighet med avtalet, normalt sett utan uppsägning. Pengarna utgör emellertid en del av institutets rörelsekapital, och investeraren har endast en oprioriterad fordran för det fall att institutet skulle försättas i konkurs. Inte heller denna form av likvidhâllning har sin uttryckliga motsvarighet i investeringstjänstdirektivet. Pengar som lämnats till institutet enligt denna punkt ligger inom riskområde vid en konkurs. Tillstånd till denna form av verksamhet får endast ges i kombination med kreditgivning och medför då att institutet i EG-rättslig mening är ett kreditinstitut. Däremot gäller inte det omvända, vilket innebär att kreditgivning kan förekomma även i institut saknar tillstånd att ta emot kontomedel. som

5. Kreditgivning mot säkerhet i finansiella instrument för att underlätta

värdepappersrörelsen.

Som exempel på när kreditgivning kan underlätta värdepappersrörelsen kan nämnas det fallet att ett institut som förmedlar kontakten mellan en säljare och köpare kan erbjuda kredit för köparens betalning för affären mot en säkerhet i de instrument affären Som nämnts under föregående som avser. punkt kan tillstånd till denna sidoverksamhet ges antingen i kombination med tillstånd att ta emot medel på konto eller för sig. Kreditgivning enligt förevarande punkt motsvaras i investeringstjänstdirektivet av "lämnande av kredit eller lån till en investerare för att denne skall kunna genomföra en affär aftären".° om företaget som ger krediten eller lånet medverkar i Kreditgivningen i sig innefattar inte något innehav kundens egendom för av dennes räkning. Tjänsten behandlas därför inte vidare i det följande.

Valutaväxling

Möjligheten till denna sidoverksamhet infördes 1994 i samband med en allmän anpassning till investeringstjänstdirektivet. Valutaväxling ingår som

Avsnitt C punkt 3 i bilagantill direktivet.

SOU 1997: 125 Den venska värdepappersmarknaden s 79

punkt 7 i avdelning C i bilagan till detta direktiv. Ansvar för investeramas medel i samband med Valutaväxling torde komma att aktualiseras för investerarskyddet endast i den man institutet tillfälligtvis eller enligt befintliga avtal tar emot medlen för likvidhållning. Denna verksamhet ger således inte i sig upphov till någon ersättningssituation. Däremot bör man beakta vad det innebär för ersättningen om en kontobehållning anges i annat lands valuta. Frågan behandlas i kapitlet om ett svenskt investerarskydd.

7.2.2 Handel med värdepapper för annans räkning

Kommission

Med kommissionär avses enligt lagen l9l4:45 om kommission den som åtagit sig att för annans räkning men i eget namn sälja eller köpa varor, värdepapper eller annan lös egendom. Den för vars räkning försäljningen eller inköpet sker, dvs. uppdragsgivaren, kallas kommittent. Den som utför uppdraget kallas kommissionär. Kommissionen går ut på att kommissionären gentemot motparten i överlátelsen uppträder som part och ikläder sig rollen som infriare av förpliktelserna i avtalet gentemot denne. Kommittentens identitet är som regel okänd för motparten och egentligen ointressant för motpartenf Även motparten kan företrädas kommisav en sionär. Förpliktelsema i huvudavtalet kommer då att gälla mellan de båda kommissionärema.

Kommissionsgods

Vid försäljningskommission lämnar kommittenten normalt sett över varan till kommissionären, eller håller den tillgänglig pâ annat sätt, för att denne senare skall kunna lämna över varan till köparen. Vid inköpskommission

Undantag gäller i situationer där motpanen en är konsumct som enligt 46 § Första stycket konsumcntköplagen har rätt att rikta anspråk mot tidigare säljlcd.

80 Den svenska värdepappersmarknaden

motsvaras detta av att kommissionären tar emot det inköpta godset för att senare leverera det vidare till kommittenten. För denna mellantid gäller 53 § första stycket kommissionslagen, som stadgar att äganderätten förblir hos säljaren intill dess att den övergår till köparen. Någon äganderätt uppkommer således aldrig för kommissionären. För att detta skall kunna åberopas mot kommissionärens borgenärer har dock ansetts gälla ett krav att kommissionsgodset skall kunna urskiljas från kommissionärens egen egendom. Om det är fråga om specifikt gods uppstår som regel inget problem, även om godset finns bland kommissionärens eget gods av liknande slag. Om det däremot är fråga om fungibel egendom gäller i detta avsedda för avseende lagen om redovisningsmedel analogiskt. Värdepapper omsättning hänförs till fungibel egendom. I 10 § kommissionslagen stadgas uttryckligen att en kommissionär har skyldighet att, om annat inte föranleds omständigheterna, hålla kommissionsgods avskilt från annat av gods. Med kommissionsgods avses dels sådant som lämnats till försäljning hos en försäljningskommissionär, dels sådant som en inköpskommissionär köpt in för kommittentens räkning. Undantaget avser, bortsett från möjligheten för parterna att avtala annat, den situationen då det för om uppdragets genomförande är nödvändigt att blanda olika kommittenters gods. Om flera kommittenters gods blandas med vartannat men hålls avskilt från kommissionärens eget, kommer respektive kommittent att ha separationsrätt till sin andel i godset, vilket följer av en analogisk tillämpning av lagen om redovisningsmedel. Beträffande fondkommission gäller dock speciella förhållanden, se avsnittet om fondkommission.

Kommissiomlikvid

Vid försäljningskommission uppkommer i och med försäljningen primärt en fordran på köpeskillingen för kommissionären gentemot köparen, eller där denne företräds av en inköpskommissionär. Sá länge köparen inte har betalat till försäljningskommissionären kan säljaren själv göra gällande fordringen mot köparen vid den senares dröjsmål med betalningen, om kommissionären brustit i sin redovisningsskyldighet eller handlat oredligt

Den svenska värdepappersmarknaden 81

mot kommittenten eller kommissionären försatts i konkurs. För att om säljaren skall få utnyttja denna möjlighet krävs dock att han följer vissa regler för regleringen hans ekonomiska mellanhavanden med kommisav sionären.

När betalning från köparen flyter in till kommissionären kommer denne att för en tid ha hand om likvida medel som tillhör komrnittenten. För dessa medel gäller ingen lagstadgad skyldighet för kommissionären att upprätthålla avskildhet från sina medel. Sådan skyldighet kan ändå gälla egna del i avtalet. Om detta följer av avtalet gäller samma regler som som en för redovisningsskyldighet. De krav som lagen om redovisningsannan medel anger måste vara uppfyllda för att separationsrätt skall gälla. Se närmare nedan. Som förutsättning för att separationsrätt skall föreligga, förutsätts bland annat att de hålls avskilda omfattas av pengar som skyldighet därtill. Avskiljandet skall således ha föranletts av en försäljning som ryms inom kommissionsuppdraget.

Fondkommission

En överlåtelse lös egendom genom en kommissionär innebär normalt av sett att godset i något skede hamnar i kommissionärens besittning. Det därför inte ovanligt att det uppstår situationer där man har anledning att ställa sig frågan vilket skydd säljaren och köparen har mot kommissionäborgenärer, kommissionären under överlåtelsen skulle rens egna t.ex. om råka i konkurs. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att kommissionären i något skede har kommissionsgodset eller likviden i sin besittning. Det är dock naturligen endast så sker det kan uppstå en situation där om som ägaren måste vara beredd att hävda sin separationsrätt mot kommissionäborgenärer. Det absoluta flertalet värdepapperstransaktioner som sker rens kommissionär och sker uppdrag av andra än institutionella genom som investerare och andra större företag sker genom handel på Stockholms

z 57 § andrastycket och 58 § kommissionslagen.

82 Den svenska värdepappersmarknadeiz

fondbörs med avveckling genom VPC. Vid den typen affärer är det av emellertid inte möjligt att "frysa" flödet i en sådant skede att värdepapperet finns i kommissionärens besittning på sin väg från säljare till köpare. Vad som i korthet sker är nämligen följande.

Sedan säljuppdraget mottagit genomförs detta antingen direkt eller efter summering med säljkommissionärens övriga säljuppdrag i det aktuella värdepapperet. Kommissionären går i handeln med detta antal värdepapper till salu. Vid avslut har ett visst antal värdepapper kunnat säljas. De värdepapper som den enskilde säljaren gett order för står emellertid alltjämt registrerarde på denne. Avvecklingen, som skall ske enligt principen leverans mot likvid, skall ske senast tredje dagen efter avslut. Detta sker regelmässigt kl. 12.45 nämnda dag. Avvecklingen innebär såvitt gäller leveransflödet att aktierna omregistreras från säljare till köpare via ett kommisssionskonto, som egentligen är ett rent transaktionskonto. Det är passagen över detta konto som skulle kunna motsvara en besittningsövergång via kommissionären. Passagen är emellertid inget annat än ett moment i det tekniska genomförandet av en och samma registreringsåtgård, nämligen omregistreringen från säljaren till köparen. Oavsett vilken tidpunkt man fryser flödet kommer därför aktierna att antingen finnas kvar hos säljaren eller redan ha anlänt till köparen. Leveransen av aktier sker brutto, dvs. varje affär medför en överföring. Däremot det motsatta flödet, likvidflödet, sker netto, dvs. endast nettobeloppen förs mellan kommissionärema. Varje kommissionär har sedan att var för sig svara inför sin uppdragsgivare med det belopp denne har att fordra som likvid, Kommissionärens möjligheter att fullgöra dessa sina åtaganden är då ytterst beroende av dess likvida förmåga företag. Det finns således inte som automatiskt några avskilda medel för reglering av fondlikvidema. Om kommissionären i ett sådant läge saknar kan investerarna gå miste pengar om sina likvider. Denna fordran utgör varken en redovisningsfordran eller medel på konto. Om det är avtalat att betalning skall ske till ett redovisningskonto kan dock redovisningslagens förtida skydd gälla.

Den svenska värdepappersmarknaden 83

För gods lämnas till kommissionär för försäljning gäller att godset som hela tiden skall behandlas på sådant sätt att det är skyddat med separationsrätt, sig det är fråga om specificerad egendom eller fungibel vare egendom. Detta gäller i princip även för värdepapper. För kontobaserade registreras inom VPC kommer emellertid värdepapperet värdepapper som aldrig att befinna sig i kommissionärens besittning. Tiden fram till avveckling är ointressant i sammanhanget, eftersom några omregistreringar med verkan mot kommissionärens borgenärer inte vidtas förrän i samband med likvidutväxlingen mellan deltagarna i Rikbankens clearing och avveckling.

7.2.3 Likvidhållning

Likvidhållningen hos värdepappersbolagen syftar till att underlätta de värdepappersaffårer som skall företas för kundens räkning. Kunden kan dock ha medel innestående hos värdepappersbolaget utöver vad som erfordras för omedelbart förestående eller nyligen genomförda affärer. När det gäller värdepappersrörelse som bedrivs tillsammans med bankverksamhet är det naturligt att likvidhållningen sköts inom ramen för den normala bankverksamheten. Den fortsatta redogörelsen för likvidhållningen tar i första hand sikte på vad som sker inom värdepappersbolagen.

Mottagande redovisningsmedel 3 kap. 4 § första stycket 3 VRL av

Lagen om redovisningsmedel anger förutsättningarna för att pengar, och nämnts analogiskt även annan fungibel egendom, skall vara som ovan skyddade från besittningshavarens borgenärer.

I lagen stadgas: "Vad den mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa som för dem, för sådant medel har innestående på räkning i bank eller annorledes håller avskilt skall förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet vara avskilts utan dröjsmål. Samma lag i fråga om belopp som avskilts vare

84 Den svenska värdepappersinarknazlezz

senare, om den redovisningsskyldige var på obestånd, när beloppet avskildes. Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas vare ock förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet föreligger. Är bankräkning eller kassa avsedd för flera huvudmäns medel, njute de inbörde lika rätt, envar i förhållande till sin redovisningsfordran."

Stadgandet innebär att likvida medel kan hållas skyddade från den tillfállige innehavarens borgenärer vid dennes konkurs i första hand genom att medlen finns avskilda på ett konto eller på annat sätt avskilda på ett sätt att det framgår att medlen inte är avsedda för innehavarens egna behov. Däri ligger ett krav på att det måste framgå att innehavaren inte får ta sig krediter ur medlen ens tillfälligt. Om innehavaren har tillstånd att ta sig kredit ur medlen när behov uppstår kan medlen inte avskilda. I anses denna verksamhet gäller en särskild skyldighet att avskilja redovisningsmedel genom insättning räkning i bankfü Avskiljandet skall ha skett utan dröjsmål, dvs. utan annan försening än som betingas av ett normalt handhavande medlen. Även dröjsmål uppstått innan avskiljandet av om skedde kan medlen vara skyddade, nämligen under förutsättning att innehavaren var solvent när väl avskiljandet kom till stånd. Så långt den situationen att medlen finns avskilda vid tidpunkten för konkursen.

Även sådana medel innehas med redovisningsskyldighet vid om som ännu den tidpunkt då innehavaren av medlen försätts i konkurs inte blivit avskilda enligt vad lagen föreskriver kan medlen ändå vara skyddade. Vad som stadgas i andra stycket ger nämligen utrymme för ett förtida skydd av medel som ännu inte hunnit avskiljas. Förutsättningen för detta är dock att det inte hunnit gå så lång tid att det föreligger dröjsmål med avskiljandet. Om således innehavaren av förbiseende eller avsiktligen låtit medlen förbli sammanblandade med hans egna medel längre tid än som motiveras av ett normalt handhavande av redovisningsmedel föreligger inget skydd.

4 3 kap. 5 § förstastycketVRL.

Den svenska värdepappersmarknaden 85

Mottagande av kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen 3 kap. 4 § första stycket 4 VRL

I lagen om redovisningsmedel anges som förutsättning för separationsrätt att medlen innehas för arman, vilket innebär att medlen skall betraktas som främmande kapital. Därmed görs en åtskillnad mellan redovisningsmedel och medel som innehas med rätt för innehavaren att blanda dem med sina egna medel. Ett lån kommer inte att omfattas av separationsrätt; För låntagaren är länets hela syfte just att öka den egna likviditeten, dvs. att medlen skall kunna användas i den verksamheten och blandas med egna andra likvida medel. Lånet kan syfta till en ren kapitalförvaltning varigenom en kapitalvinst förväntas uppstå, som långivaren och låntagaren sedan kan del av. Detta gäller t.ex. vid normal inlåning i bank. Sådana medel är inte förknippade med separationsrätt för ägaren till medlen. Sakrättsligt sett betraktas lângivaren överhuvudtaget inte som ägare. Denne anses i stället ha bytt ut sina medel mot en fordringsrätt, dvs. ett egendomsslag i sig. Denna fordringsrätt får vid en konkurs göras gällande jämte alla andra fordringsansprák som finns mot låntagaren, ofta som en oprioriterad fordran. Som regel föranleder detta ingen eller ringa utdelning konkursf vid en

7.2.4 Förvaltning

Med förvaltning avses att ett institut fått förtroende att efter mer eller mindre detaljerade riktlinjer från kunden vidta förändringar och bevakningar i kundens värdepappersportfåilj. För att förvaltningen skall kunna skötas ett rationellt sätt ingår regelmässigt att institutet även förvarar de finansiella instrumenten, antingen rent fysiskt i dokumentform eller, när det gäller kontobaserade instrument, genom förvaltarregistrering. Detta sker genom att instrumenten hålls i depå hos institutet. Förvaringen

l Orion-konkursenbedöms opriorileradefordringsägarekomma all erhålla 15-20 procent i utdelning.

86 Den svenska värdepappersmarkzzazlerz

av dokument regleras i 3 kap. 4 § första stycket 2 VRL. Förvaltarregistreringen sker hos VPC enligt 8 kap. aktiekontolagen.

Förvaring av värdepapper

Genom att man för större delen av värdepappersmarknaden gått över till kontobaserad hantering av värdepapper förekommer förvaring av värdepapper i dokumentform endast i mindre omfattning, särskilt numera såvitt är av intresse för investerarskyddet. Omfattningen de risker av som ryms inom detta handhavande värdepapper kan redan denna av annans av anledning bedömas vara relativt litet.

Enligt Finansinspektionen används begreppet förvaring i Sverige som beteckning för just förvaring fysiska värdepapper, i de fall sådana av alltjämt förekommer. Tjänsten motsvarar således förvaltarregistreringen för de kontobaserade värdepapperen. Förvaringen, liksom förvaltarregistreringen, torde ofta vara förbunden med i vart fall någon enklare form av förvaltning, bevakning utdelningar eller liknande. Det är dock själva av förvaringsmomentet kan upphov till sakrättsliga konflikter. som ge Förvaringen torde regelmässigt vara förenad med skyldighet att hålla värdepapperen avskilda från förvararens tillgångar. Vid ett korrekt egna handhavande av värdepapperen skall ägaren därför sakrättsligt vara skyddad. Om det däremot förekommit avvikelser från sådant handhavande skulle ägare till värdepapper lämnats för förvaring gå miste som om separationsrätten och endast ha kvar oprioriterad rätt till ersättning för en värdepapperens värde.

Förvaltarregistrering

I avstämningsbolag kan bank eller värdepappersinstitut är auktoriserad som som förvaltare av aktier införas i aktieboken i stället för ägaren till de

Den svenska värdepappersmarknaden 87

aktier omfattas lämnat förvaltningsuppdrag. För aktier på som av som detta sätt är förvaltarregistrerade tillkommer den ställning utåt sett som innehavaren av ägarregistrerade aktier annars har enligt aktiekontolagen i stället förvaltaren. Aktierna i ett avstämningsbolag som ingår i förvaltarens verksamhet skall föras under ett eller flera förvaltarkonton hos VPC. Ett förvaltarkonto kommer således att innehålla aktier i ett och samma bolag tillhöriga en eller flera av förvaltarens kunder. För en utomstående person befinner sig förvaltarregistrerade aktier i förvaltarens hand. Uppgifterna som finns registrerade hos VPC utvisar hur många aktier som institutet sammanlagt är förvaltarregistrerat för, men inte vilka personer, enskilda investerare eller företag och institutioner, som är de egentliga ägarna till aktierna. På konto för förvaltarregistrering skall bland annat anges att aktierna innehas för räkning. Aktierna anses som avskilda från annans förvaltarens tillgångar och skall därför inte ingå i förvaltarens egna konkursbo. Vad skulle kunna inträffa är emellertid att förvaltaren hos som VPC inte är registrerad för den mängd aktier totalt sett som kunderna sammanlagt anser sig vara ägare till. Det skulle kunna föreligga en liten dock differens mellan förvaltarregistreringen hos VPC och institutets men register över de enskilda investeramas ägande.

VPC tar vid begäran från respektive aktiebolag uppgifter från instituten deras förvaltarinnehav, med uppgift om de enskilda ägarna i bolaget. om Därutöver gör VPC två gånger om âret en jämförelse för samtliga institut mellan förvaltarregistreringen hos VPC och institutens egna registreringar över investeramas innehav. De differenser som förekommer är som regel ytterst små och torde främst kunna hänföras till förseningar i inrapporte-

5 3 kap. 10 § aktiebolagslagen l975zl385. 8 kap. 3 § 2 aktiekontolagen.

88 Den svenska värdepappersmurkrtadert

ringen pågående eller nyligen avslutade affärer. Det kan dock inte av uteslutas att ett institut i ett läge där man drabbas allvarlig intern brottslighet, gravt bristande rutiner eller en hårt ansträngd situation pâ annat sätt skulle kunna uppvisa mera betydande differenser i detta avseende.

Samtliga aktieägare i ett bolag skall införda i bolagets aktiebokf När vara det i olika sammanhang var aktuellt för en aktieägare att legitimera sig som sådan användes tidigare aktiebrev i form av fysiska dokument. Den som kunde förete aktiebrev ansågs som regel vara aktieägare. Ursprungligen användes också ett kupongsystem kopplat till aktiebreven för utdelningar och andra tillkommande rättigheter som ägandet av en aktie kunde medföra.

Begreppet avstämningsbolag avser sådana bolag som i stället för företeende av aktiebrev använder anteckningen i aktieboken som utgångspunkt för rätten att ta emot utdelning, delta i emissioner etc. Denna rätt knyts efter beslut av bolagsstämman till innehållet i aktieboken pâ en viss dag, avstämningsdagen.

År 1970 startade Värdepapperscentralen VPC sin verksamhet med att erbjuda en förenklad aktiehantering för avstämningsbolag. Verksamheten innebar bl.a. att VPC åtog sig gentemot aktiebolag att sköta deras aktiebok, utfärdandet av aktiebrev samt administration i samband med utdelningar, emissioner o.d. År 1982 infördes hantering förvaltarregiav strerade aktier utan aktiebrev, genom att förvaltare gavs möjlighet att medge att aktiebrev inte utfärdades. För avstämningsbolagen är sedan 1990

47 genomförtsfrån årsskiftet 1993/1994fram till halvårsskiftet 1996 Vid de kontroller som uppvisardifferenserFör mellan en fjärdedel och en tredjedel av instituten.Differenserna har i allmänhetlegat pá mellan 0,l0-0,30 %, i enstaka fall högre. I många av fallen har samma institut samtidigt bådeöverskottoch underskott i bokningarna hosVPC. i 3 kap. 7 § aktiebolagslagen.

Den svenska värdepappersmarknaden 89

användningen av aktiebrev avskaffad. l stället har man helt övergått till det kontobaserade systemet.

Det kontobaserade systemet utgörs av ett avstämningsregister som i sin tur innehåller dels en daglig journal, dels de aktiekonton på vilka anges bland annat äganderätten till aktierna. Den dagliga joumalen används för en första registrering av en åtgärd fram till dess att förutsättningar för en slutlig registrering av ändringen på aktiekonto föreligger. Varje aktieägare skall ha ett eller flera konton för sina aktier i ett avståmningsbolag.

Ändringar i de registrerade förhållandena görs av ett kontoförande institut,

som kan vara ett värdepappersbolag eller annat företag.

De rättsverkningar som utanför det kontobaserade systemet följer med innehavet av aktiebrev är inom systemet i stället kopplade till innehållet i avstämningsregistret. Bestämmelserna rättsverkningama innehållet om av i avstämningsregistret kompletteras med genombrytande bestämmelser vid vissa fall av ond tro hos en motpart.

Avstämningsregistret ersätter endast de rättsverkningar som följer av besittningen till aktiebreven, inte de verkningar som följer av registreringar i aktieboken. Avstämningsregistret reglerar således behörigheten mot annan än det bolag som aktierna avser. När det gäller rätten att i förhållande till bolaget utöva de rättigheter som följer med aktieinnehav regleras detta i aktiebolagslagen. Således utgör aktieboken och avstämningsregistret formellt sett två olika företeelser. Tekniskt sett sker dock en samordning när det gäller uppgifter om aktieägarna. Aktieboken

i praktiken utskrift innehållet i avstämningsregistret vid given

är en av en tidpunkt.

För utgivning vissa ensidiga skuldförbindelser, t.ex. konvertibler och av obligationer, finns enligt 9 kap. aktiekontolagen möjlighet att vinna

9 6 kap. l § aktiekontolagen.

90 Den svenska värdepappersmarknaden

anslutning till det kontobaserade systemet. Som gemensam beteckning för konton som förs av VPC för olika slags värdepapper används vp-konto.

7.3 Aktörerna

I mars 1997 fanns det 78 värdepappersbolag och 15 svenska banker med tillstånd att bedriva värdepappersrörelse. Av dessa sammanlagt 93 svenska institut innehade 27 tillstånd såväl att i eget namn bedriva handel för annans räkning kommissionstillstánd som att förvalta annans finansiella instrument förvaltningstillstånd.5 Ytterligare 15 institut hade kommissionstillstånd men inte förvaltningstillstånd och 28 hade förvaltningstillstând men inte kommissionstillstând. I sex fall förelåg tillstånd att vara registrerad som förvaltare enligt aktiekontolagen för aktier eller skuldförbindelser, trots att det saknades tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse att förvalta annans finansiella instrument. Utifrån dessa uppgifter skulle antalet institut som i huvudsak är aktuella när det gäller investerarskydd för finansiella instrument uppgå till 76 stycken. Av dessa bortfaller ett okänt antal vars verksamhet är mer eller mindre inriktad på investerare som är undantagna från investerarskyddet i dess utformning enligt detta betänkande.

När det gäller investerarskydd för likvida medel kan redan här nämnas att det i detta betänkandet föreslås att de institut som är anslutna till insättningsgarantin helt skall täckas av insättningsgarantin när det gäller kundernas likvida medel. Detta skulle naturligtvis komma att gälla för bankerna, vars verksamhet alltid innefattar tillstånd att ta emot insättningar. För värdepappersbolagen skulle det gälla bara sådana som har

5 Därutöver fanns fyra utländska förelag medtillstånd att bedriva värdepappersrörelse från filial här i landet, varav tre banker. 5 l kap. 3 § l och 4 lagen om värdepappersrörelse.

SOU 1997: 125 Den svenska värdepappersmarknaden 91

tillstånd att ta emot kunders medel på konto kontotillståndysz För samtliga banker och för värdepappersbolag med kontotillstând skulle insättningsgarantin gälla oavsett om det är fråga om sådana likvida medel som skulle vara hänförliga till insättningsbegreppet eller ej, under förutsättning att det är fråga om en fordran med anknytning till en värdepapperstjänst. Investerarskyddet skulle för dessa komma att gälla endast till skydd för anspråk att få ut finansiella instrument.

Med förslaget skulle de tolv värdepappersbolag som i mars 1997 innehade kontotillstând endast omfattas av investerarskyddet för finansiella instrument, medan resterande skydd skulle tillhandahållas genom insättningsgarantin. Därmed skulle återstå 66 värdepappersbolag som kunde komma att ge upphov till utbetalning från investerarskyddet på grund av krav på likvida medel. Av de institut som saknade kontotillstând hade 19 stycket kommissionstillstånd, varav det i sju fall dessutom saknades tillstånd att ta emot kontomedel. De institut som saknar såväl kontomedelstillstånd som redovisningsmedelstillståndfår förmodas hantera investerares likvida medel i mycket ringa omfattning och bara vid enstaka tillfällen. De redovisningsmedel som kan förekomma i institut med redovisningsmedelstillstând torde vara skyddade av normal separationsrätt i lika hög grad som investeramas finansiella instrument. För dessa medel, likaväl som för finansiella instrument, torde det därför kunna bli fråga om utbetalningar ytterst sällan. Huruvida en sådan likvidhantering ryms inom givna tillstånd för institutet är i detta sammanhang ovidkommande.

Beträffande omfattningen av institutens deltagande i insättningsgarantin kan nämnas följande från Insättningsgarantinämndens beslut avseende avgifterna för 1997. Sammanlagt deltog 15 bankaktiebolag och 87 fristående sparbanker. Bland bankaktiebolagen varierar de garanterade insättningar och avgifterna från 90,1 miljarder kronor 458 miljoner

523 kap. 4 § 4 VRL.

92 Den svenska värdepapper.s1ak1azlert

kronor i avgifter till 229 miljoner kroner 917 000 kronor. Totalt hade bankaktiebolagen insättningar 363 miljarder kronor.

De fristående sparbankemas samlade insättningar uppgick till 43 miljarder kronor med 8 dollar 4,7 miljarder. - -

Av instituten var 12 stycken värdepappersbolag. Bland dessa var spännvidden från 380 miljoner kronor l 519 000 kronor i avgift till 787 000 kronor 3 150 kronor i avgift. Totalt uppgick insättningama hos värdepappersbolagen till 1 683 miljarder kronor.

Uppskattningsvis rör det sig om ett tjugotal institut som står för den väsentli ga delen av verksamheten inom investerarskyddets tillämpningsområde. I denna ingår bankerna och de större värdepappersbolagen grupp med kommissionstillstånd. Dessa torde också i allt väsentligt återfinnas bland medlemmarna av Stockholms fondbörs. En stor del av transaktionerna som gäller de kategorier av investerare som ICS-direktivet avser sker över Stockholms fondbörs. Inför ett försök att bedöma omfattningen

av riskerna för den svenska värdepappersmarknaden kan det därför finnas

skäl att spegla förhållandena den delen av marknaden för sig.

Handeln på Stockholm fondbörs

Handeln på Stockholms fondbörs och dess utvecklingen behandlas närmare i det följande avsnittet om delmarknadema. Här skall nämnas något om hur börsaktivitetema fördelar sig de olika börsmedlemmama. l-lär bör påpekas att det inte är möjligt att ur befintligt siffermaterial utläsa något

Det bör dock noteras dels att det för övriga institut, även sådana med en specifik Verksamhetsinriktning utanför tillämpningsomrádet.kan förekommaenstaka transaktioner eller åtaganden somryms inom investerarskyddct. dels att det enligt CS-direktivet inte gives någon möjlighet att undantavissa institut med en inriktning som helt eller väsentligenligger utanför tillämpningsomrádet.Samtliga värdepappersinstitutskall enligt direktivet vara anslutnatill ett investcrarskydd i sitt hemland. Det är dock naturligt att institutensolika verksamhetsinriktningar kan komma att avspeglasi avgiftssiittningen.

Den svenska värdepappersmarknaden 93

om börsmedlemmamas inriktning på olika kategorier investerare. Det av kan dock med fog antas att medlemmar som står för en högre andel av det sammanlagda antalet transaktioner än av den sammanlagda omsättningen, också i högre utsträckning riktar sig till mindre investerare.

Vid årsskiftet 1996/1997 fanns det 44 medlemmar Stockholms av fondbörs, varav 8 svenska banker, 19 värdepappersbolag, 5 utländska filialer och 12 utländska företag med gränsöverskridande verksamhet.

Börsmedlemmama kan pâ grundval av uppgifter från Fondbörsens egen publikation Fact Book 1997 delas in i tre grupper. De tre största medlemmarna sett till antalet transaktioner hade vardera 11,6-l4,6 % av transaktionerna på SAX-marknaden. Samtliga tre hade lägre andel en av omsättningen än av antalet transaktioner. De tre bankerna svarade för sammanlagt 40,8 % av transaktionerna och för 29 % omsättningen. av På SOX-marknaden hade dessa tre sammanlagt 63,9 % antalet transav aktioner och 70,6 % av omsättningen. Tillsammans med Nordbanken och

Med transaktion avses här ett avslut, vilket innebär att en slutkundmed en större affär kan vara uppdeladpá mer än ett avslut en transaktion och alt ett avslut en transaktion kan avse mer än en slutkund. Någonomedelbarslutsats av hur många slutkundervarje börsmedlem representerar kan man således inte dra.

I det följandeförenklat kallat fondkommissionärer.

Med gränsöverskridande verksamhet avses att ett utländskt företag bedriver verksamhet riktad mot kunderi ett annat lan än hemlandet, utanatt detta sker från en filial i det landet.

57 Grupperingenkommer att ligga till grund lör riskhedömningaridet avslutandeavsnittet i detta kapitel. Siffrorna avser 1996 års handel.

SEB, SHB och SwedbankSparbankenSverige.

Aktier, premieobligalioneroch konvertiblaskuldebrev.

w Nummer tre i skaran,Sparbanken,låg i fråga om omsättningförst pâ femte plats, närmast bakomCameghie3 och Alfred Berg4.

5 Privatobligationer.

94 Den svenska värdepappersmarknaden

Götabanken hade dessa över 95 % av såväl omsättningen som antalet transaktioner på SOX-marknaden.

De nästföljande 11 bildar andra grupp med 2,0-5,3 % av antalet transen aktioner på SAX-marknaden, i genomsnitt 4,1 % av transaktionerna eller sammanlagt 44,9 % av transaktionerna.

Den tredje på 14 medlemmar, med 0,0-1,3 % av transaktionerna, gruppen i genomsnitt 0,7 % transaktionerna och stod för sammanlagt 10 % av av transaktionerna.

7.4 Delmarknaderna

7.4.1 Aktiemarknaden°3

Vid utgången av 1996 handlades på Stockholms fondbörs aktier i 128 bolagA-listan, aktier i 46 bolag på OTC-listan och aktier i 55 bolag på Olistan. Aktier till ett sammanlagt värde 918 miljarder kronor 2,65 av mdkr/dagomsattes. Därav stod aktier på A-listan för 628 mdkr 2,5 mdkr/dag, aktier CTC-listan för 8,9 mdkr 35,6 miljoner kronor per dag och aktier på O-listan för 27,6 mdkr 109,9 mkr./dag. Omsättningstakten på A-listan har ökat markant under det senaste decenniet från 38 börsvärdet 1986 till 65 procent 1996. Utvecklingen har dock procent av inte varit stabil sett år från år. Inledningen av perioden vilar en nedgång fram till 1990 och därefter ännu kraftigare uppgång en

5 Uppgifternahämtade från FactBook 1996,Stockholms fondbörs. 53 Omsättningstaktcnuppgick till 38 för 1986, 27 % For 1987,22 % lör 1988,16 % för 1988, 14 % För 1990.20 för 1991,32 % lör 1992,46 lör 1993,69 701511994och 61 % för 1995.

Den svenska värdepappersmarknaden 95

Antalet aktieägare i Sverige har ökat från 0,9 miljoner 1980 till 2,0 miljoner 1985 och 4,1 miljoner l995°. Svenska fysiska personer hushållen ägde 1983 omkring 30 % av det samlade börsvärdet. Hushållens ägande hade 1995 minskat till 15 %°5. Man kan därför göra det antagandet att allt fler hushåll äger aktier men att den genomsnittliga aktieposten som ägs av hushållen blir allt mindre. Det skulle i så fall ha skett en kraftig ökning av antalet småsparare under de senaste femton åren. Det anses allmänt att hushållens andel omsättningen börsen, av aktivitetsgraden, är mindre än vad motsvarar deras andel ägandet. som av Det kan därför vara rimligt att för det fortsatta resonemanget anta att hushållen står för mindre än 15 % av omsättningen. I det följande antas att huhållen står för 10 % omsättningen. av

Genomförandet handeln av

Handeln pâ börsen sker inom SAX, ett automatiserat system för handel som introducerades 1990 som förutom aktiehandeln även omfattar handeln med konvertibla skuldebrev och premieobligationer. Börsens medlemmar är uppkopplade till SAX och kan lägga in order i systemet. En affär skapas automatiskt när en köporder och säljorder korresponderar. en

Affárema clearas och avvecklas samordnat Värdepapperscentralen genom VPC AB. Likvidavvecklingen sker via VPC över Riksbankens clearingsystem, RIX. De flesta av börsens medlemmar är också såsom kontoförande institut anslutna till VPC. Clearing och avveckling har utförligt behandlats av Clearingutredningen. I det sammanhanget det emellertid närmast var säkerheten i handelssystemet som var av intresse, varför den beskrivningen

6 Ökat enskilt aktieägande...,Aktiespararna.1996, 6. s. 55Den stora ökningenunderperiodenstodde utländska ägarma för, med förändring från en 8 % till 30 %.

SOU 1993:114,Konto, clearingoch avveckling .

96 Den svenska värdepupperzsmarknaden

tog sikte på förhållandena mellan de institut som deltar direkt i handeln. När det gäller investerarskyddet är det i stället förhållandet mellan investerarna och instituten som är av intresse. Därför behandlas även här avvecklingen för aktieaffärer över Stockholms fondbörs, särskilt med avseende på slutregleringen mellan institut och investerare.

Avvecklingen aktieaffärer°7 av

Dag 1 sker avslut mellan tvâ medlemmar av Stockholms fondbörs. Efter avslut registreras affären i den dagliga joumalen hos VPC. Denna registrering är preliminär och skall följas av en slutlig registrering på säljarens och köparens VP-konton, vilket sker i och med avvecklingen under dag 3.

Den sakrättsligt relevanta tidpunkten för överlåtelsen mellan säljare och köpare är i princip när affären registrerats i den dagliga joumalen, under förutsättning att affären därefter får sin definitiva registrering på vpkontona. Detta innebär efter registreringen i daglig journal, att om man före registrering på vp-konto, får anledning att "lyfta på locket" men kommer säljaren alltjämt att stå ägare värdepapperen. Om den som av preliminära registreringen sedermera fullföljs genom registrering pá säljarens och köparens vp-konton, skall man i stället behandla situationen försäljningen hade fått sakrättsligt skydd redan i och med den som om preliminära registreringen. Om den slutliga registreringen inte kommer till stånd saknar den preliminära registreringen sakrättslig verkan. Det torde därvid sakna betydelse vilken anledning den slutliga registreringen inte av kommer till stand. Detta har dock endast betydelse för förhållandet mellan

67 Seäven SOU 1993:114, Konto. Clcaring och avveckling, 5.69

Den svenska värdepappersmarknaden 97

å ena sidan säljaren eller köparen och å andra sidan borgenärema på den motstående sidan

Dag 2 Registreringar i den dagliga joumalen kan justeras.

Dag 3 Den dagliga joumalen från dag 1 stängs kl. 17.00. Därigenom blir kommissionären och dennes likvidbank, där inte kommissionären uppträder sådan, skyldiga att betala till motparter inom system, kommissionären som ñr transaktionsbeloppet och likvidbanken upp till ett garantibelopp.

Dag 4 VPC presenterar utväxlingsunderlag för likviden kl. 08.30 på grundval av de till den dagliga joumalen inrapporterade transaktionerna. Fram till kl. 10.00 kan rapportering ske till VPC:s likvidkontroll att tilläggsgaranti, där sådan behövs, har ställts. Därefter vidtar avvecklingen. S.k. likvidavvecklingen sker genom riksbanksclearingen. Riksbanken fungerar som kontohållare för de institut som deltar i clearingen. Förutom Riksbanken själv deltar de flesta bankerna de fristående sparbankema indirekt, postgirot, bankgirot, Riksgäldskontoret och VPC som kontohavare. Postgirot, bankgirot och VPC intar en särställning i det att deras konton skall vara nollställda vid varje dags slut. Dessa konton kan därigenom sägas utgöra transportkonton. Riksbanken administrerar också transaktioner som clearingdeltagama själva får företa sinsemellan löpande under dagen i RIXsystemet, s.k. inrerbarzktrartsakrioner. Avvecklingen av affärer aktieoch penningmarknaden sker, som tidigare sagts, i riksbanksclearingen, medan räntor, inlösen och utdelningar avseende fondpapper registrerade hos VPC avvecklas i RIX-systemet.

Köparen och säljaren är i dessa affärer okända lör varandra. De obligalionsrältsliga förpliktelserna kommer därför alt aktualiserasdels mellan kommissionärema.dels mellan säljarenoch säljkommissionären och dels mellanköparenoch inköpskommissionären. 4 17-1194

98 Den svenska värdepappersmarknaden SOU 1997: 125

Vid en värdepappersaffär avseende kontobaserade värdepapper blir värdepapperen inte föremål för besittnin gsövergån g mellan kommittent och kommissionär som är vanligt för kommissionsgodset vid kommission i allmänhet. Bortsett från fall där förvaltarregistrering förekommer tar kommissionären överhuvudtaget inte någon befattning med värdepapperen. I stället kan värdepapperen överföras direkt från säljare till köpare. Den avvecklingsprocedur genom vilken affären slutförs enligt principen "delivery versus payment" sker i och för sig så att värdepapperen förs via

ett transaktionskonto. Överföringen sker emellertid helt momentant, och

det år inte möjligt att "frysa" flödet i en sådant läge att värdepapperen finns i kommissionärens besittning på vägen mellan säljare och köpare. Oavsett vilken tidpunkt man fryser flödet kommer därför besittningen till värdepapperen att antingen finnas kvar hos säljaren eller ha övergått till köparen .

Leveransen av värdepapper sker brutto, vilket innebär att varje affär avvecklas för sig. Det motsatta flödet, betalningen, sker emellertid netto, dvs. att transaktioner sammanställs och clearas mot varandra så att endast nettobeloppen förs mellan de deltagande parterna. Betalningen sker dessutom under aktiv medverkan av kommissionärema. Medan värdepapperet förs från säljare till köpare förs likviden mellan inköpskommissionär och försäljningskommissionär. Varje kommissionär har sedan att svara inför sina kommittenter för de belopp dessa har att fordra som likvid. Kommissionärens möjligheter att fullgöra dessa åtaganden är ytterst beroende av deras likvida förmåga. Vad som flyter in genom avvecklingsförfarandet år inte automatiskt avskilt för reglering av likvidema. Varje kommissionär erhåller inte heller hela det belopp som skall betalas vidare till försäljningskommittentema, om samme kommissionär samma dag genomfört köp för inköpskommittenter. Om kommissionären i ett sådant läge saknar pengar kan kunderna gå miste om sina likvider. Deras värdepapper har då överförts redan genom likvidavvecklingen mellan kommissionärema.

Den svenska värdepappersmarknaden 99

Den fordran som kommittenten har mot kommissionären kan falla under en av tre kategorier. För det första kan det vara avtalat att kommissionären skall ha medlen med redoirisningsskyløliglzet 3 kap. 4 § första stycket 3 VRL. I så fall gäller enligt 3 kap. 5 § första stycket VRL att medlen genast skall avskiljas och sättas in räkning i bankinstitut. Därmed inträder det omfattande sakrättsliga skydd som lagen om redovisningsmedel ger, bland annat innebärande att kommittenten har separationsrått redan innan ett faktiskt avskiljande har skett. Mottagande av medel med redovisningsskyldighetlär inte vara särskilt vanligt bland mindre investerare utan framförallt förekommande för institutionella och andra större investerare.

För det andra kan kommissionären ha kommittentens medel på konto 3 kap. 4 § första stycket 4 VRL. Här gäller enligt 3 kap. 5 § andra stycket VRL att kommissionären skall ha en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig betalningsberedskap. Medel på konto skyddas inte någon separationsrätt. De är i och för sig skyddade av insättningsav garantin. Det kan dock ifrågasättas vilket skydd insättningsgarantin ger innan betalningen har bokförts kundens konto. Detta alternativ torde vara vanligast förekommande för privata depâkunder, dvs. som regel i anslutning till att det förekommer förvaltarregistrering för värdepapperen.

För det tredje förekommer att erhâllen likvid skall utbetalas kontant. Härmed avses inte endast renodlad kontanthantering "över disk", vilket torde vara ovanligt, utan även att kommittenten har anvisat ett utomstående bankkonto för betalningen. Något sakrättsligt skydd föreligger inte förrän betalning till kommittenten skett med verkan mot kommissionärens borgenärer.

Sedan avvecklingen skett mellan instituten skall dessa reglera sina förhållanden med kunderna. I praktiken torde denna del ofta vara genomförd redan på ett tidigare stadium. En vanlig rutin torde vara att de pengar som tillkommer respektive kommittent redan har "bokats" dennes

100 Den svenska värdepappersmarknaden

konto, om sådant finns hos kommissionären. Bokningen innebär i och för sig att kontot redan tidigare i proceduren, kanske till och med från avslutsdagen, kan utvisa kontobehållningen inklusive likviden. Det är dock oklart vad denna bokning innebär. En uppgift som nämnts går ut på att den preliminära bokningen innebär att kommittenten "troligen" kan förfoga över medlen redan från denna tidpunkt, att han då drabbas men av minusränta. Från annat håll har menats att betalningen inte är disponibel förrän på valuteringsdagen. Resonemanget om minusrånta tyder på att ett sådant förfogande snarast vore att ett utnyttjande kortfristig se som av en kredit. Med förbehåll för viss osäkerhet bedöms sådan preliminären en bokning kunna kvalificera medlen för skydd enligt lagen insättningsom garanti redan från denna tidpunkt. Detta förfarande med förtida bokning kommittenten till godo torde dock inte ha sin grund i avtalet med kommittenten utan kommissionärens rutiner. Det är därför osäkert i vilken utsträckning sådana preliminärbokningar skulle komma ske hos att en kommissionär som befinner sig i ekonomiskt ansträngd situation. Det en kan således uppstå fördröjningar mellan avveckling värdepappersleveav rans fram till dess att likviden nått säljaren. Detta förhållande bör beaktas vid bedömningen av riskerna för värdepappersmarknaden.

7.4.2 Penning- och ohligationsmarknaden

Den svenska penningmarknaden är s.k. market maker-marknad, en som betjänar institutionella placerare. Omsättningen är mycket stor. Det är en telefonbaserad marknad, vilket innebär att aftärema görs mellan upp market maker på telefon. Dessa rapporterar sina affärer i aggregerad form till Penningmarknadsinformation, PMIAB. Marknaden saknar väsentligen intresse för investerarskyddet.

Vid sidan av den institutionella penningmarknaden finns mindre en obligationsmarknad där privatpersoner och and mindre investerare deltar. ra Omsättningen från handeln Stockholms fondbörs i dessa delar för var 1986 följande:

Den .svenskavärdepappersmarknaden lOl

Konvertibla skuldebrev: 2,3 mdkr, 9 mkr/dag - Premieobligationer: 4 mdkr, 15 mkr/dag - Privatobligationer: 11,8 mdkr, 47 mkr/dag -

7.4.3 Derivatmarknaden

Allmänt om derivat

Handeln med derivat har sitt ursprung på råvarumarknaden. Ett derivat i värdepapperssammanhang är ett finansiellt instrument som tar sikte ett framtida genomförande av en affär med ett annat finansiellt instrument, den underliggande tillgången. Derivatmarknaden skiljer sig därigenom från avistamarknaden, t.ex. den traditionella aktiehandeln, som innebär betalning och leverans i anslutning till att affären görs upp. De viktigaste derivaten är optioner och terminer. Som underliggande tillgångar förekommer t.ex. aktier, obligationer och andra räntebärande papper ränteoptioner och ränteterminer och valuta. Derivat förekommer också för olika slags index, vilka dock inte utgör underliggande tillgångar ägnade för självständig avistahandel.

Vem som helst kan utfärda en option eller ingå avtal på termin om i princip vad som helst. Vissa företag på den finansiella marknaden ägnar sig också åt att erbjuda sådana specialutformade avtal för vissa omsättningsbara tillgångar. Dessa avtal är inte standardiserade utan avpassade för ett specifikt tvåpartsförhållande. Man kan därför inte räkna med att kunna omsätta sin del av avtalet genom åäverlåtelse. Dessa avtal kallas OTC-derivat. Genom att standardisera derivatvillkoren och införa samordnande funktioner för handel och clearing kan derivaten som sådana göras omsättningsbara. De kan då riktas till en vidare krets av mindre investera- T8.

Fram till 1984 förekom i Sverige endast teckningsoptioner för aktier, dvs. rätt att delta vid framtida nyemissioner. Handeln med standardiserade

102 Den svenska värdepappersmarknaden

aktieoptioner startade 1985 genom OM Stockholm AB, som också stod för clearingfunktionen. Sedan dess har OM:s verksamhet utvidgats till att även avse handel och clearing beträffande aktieterminer, indexoptioner, indexterminer, rånteoptioner samt clearing beträffande ränteterminer. Verksamheten beskrivs närmare nedan.

En option innebär för innehavaren en rättighet att genomföra en affär vid ett senare tillfälle om han så önskar, antingen som köpare köpoption eller som säljare säljoption. Utfárdaren åtar sig rollen att som motpart vid den tänkta överlåtelsen uppfylla förpliktelsema som säljare respektive köpare på anfordran från innehavaren. Om innehavaren vid lösentidpunkten anser att de uppställda villkoren är ofördelaktiga för honom kan han välja att låta optionen förfalla. I sådant fall har optionen inte lett till något annat än att innehavaren betalat en premie och utfärdaren erhållit motsvarande premie.

En termin innebär att affären bestäms vid en viss tidpunkt men att avvecklingen leverans mot betalning skall ske vid en senare tidpunkt. Affären avslutas redan i det första skedet men skall avvecklas vid ett senare tillfälle. Den som åtagit sig leveransskyldigheten antas teoretiskt ha tillgång till det som avtalet gäller redan när terminsavtalet ingås. I praktiken behöver så inte vara fallet. l sådant fall kan det i stället krävas någon form av säkerhet för att leveransen kommer att kunna fullgöras.

lndexderivarer: tar inte sikte på handel med individuella finansiella instrument utan hänför sig till utvecklingen av ett närmare angivet index. Hos OM handlas OMX-indexoptioner och OMX-indexterminef, vars värden bestäms av index över utvecklingen för de 30 mest omsatta aktierna på Stockholms fondbörs. Eftersom indexderivaten inte avser ett individuellt finansiellt instrument är avtalet inte förbundet med någon leverans. I stället slutregleras derivatet ekonomiskt så att parternas konton krediteras respektive debiteras utfallet av indexets utveckling, s.k. stängning.

°° OMXOM Stockholms aktieindex.

Den svenska värdepappersmarknaden 103

Den standardiserade handeln innebär att optionsåtagandena i princip är multilaterala, dvs. åtagandena representeras två kollektiv, ett utav färdarkollektiv och ett innehavarkollektiv. Formellt sett står OM i sin egenskap av clearingcentral som motpart till varje kund, vare sig denne är utfärdare eller innehavare. OM garanterar därigenom också att varje åtagande uppfylls.

Handeln på den standardiserade derivatmarknad som OM tillhandahåller kan beskrivas så att kunderna fortlöpande kan välja att och ur sina optionsåtaganden. På det sätt som handeln är konstruerad säkerställs att balansen mellan antalet uttärdare och innehavare hela tiden bibehålls. Tillkomsten av en option kan beskrivas så att OM ställer upp standardiserade villkor för marknaden att handla efter. Villkoren innehåller uppgift om vilken underliggande tillgång som avses, antalet enheter tillgången av som en option omfattar, vilken framtida tidpunkt skall gälla för som eventuella affårers genomförande löptid, samt vilket pris som då skall gälla lösenpris. Därefter är det till marknaden att på upp reagera villkoren genom att i budgivning om lämplig premie uttrycka sina önskemål om att som utfárdare eller innehavare av den angivna optionen. Vid korresponderande bud från presumtiva utfárdare och innehavare uppstår ett optionsâtaganden. lnnehavaren blir därigenom skyldig att erlägga premien och utfärdaren blir berättigad till motsvarande premie. De åtaganden som OM eller motpart gör för att optionen annan skall fullgöras avses inte täckas av ett investerarskydd.

Värden på derivatmarknaden

Ofta när det gäller att ange derivatmarknadens omfattning sker detta utifrån de underliggande tillgångarnas samlade värde. Ett investerarskydd efter de regler som ställs upp av ICS-direktivet avses emellertid inte täcka investeringens värdeutveckling eller substans. För den investerat i som aktier i ett börsnoterat bolag innebär detta att ersättning inte kan erhållas för det fall att aktiemas värde utvecklas sämre än väntat, inte heller ersätts

104 Den svenska värde/Jappersmarkzlttdeu

en felvärdering av aktierna som grundar sig på att redovisningen från bolaget eller från ett värdepappersföretag varit missvisande. På motsvarande sätt ersätts genom investerarskyddet inte en förlust som består i att värdet på det underliggande instrumentet aktien, obligationen etc. sjunkit eller att motparten i ett optionsâtagande inte fullgör sin skyldighet. Saken kan uttryckas så att investerarens rätt tillvinvesteringen skyddas men inte dess värde.

I den mån ett derivatinstrument skulle bli föremål för ersättning enligt investerarskyddet skulle det således endast kunna röra sig om marknadsvärdet för derivatet i sig.

Under 1993 uppgick omsättningen derivatmarknaden till sammanlagt drygt 1 500 miljarder kronor i månaden, varav 700 mdkr avsåg valutaderivat, 800 mdkr räntederivat och 6 mdkr aktiederivat.7°

Förekomsten av privatkunder

OM registrerar varje individuell slutkund, dock i anonym form. Varje kund anges med ett identiñeringsnummer jämte en särskild beteckning för det värdepappersinstitut som företräder kunden. Vissa delar av administrationen av registreringama sköts av Clearing Control HB, ett företag som ägs av OM och Svenska Fondhandlarfåireningen. Hos Clearing Control finns uppgifter om vilka kunder som har de olika kontona.

Uppskattningsvis finns för närvarande 35 000-40 000 konton för privatpersoner som slut-kunder, varav omkring 20 procent är aktiva, dvs. med aktuellt innehav. Detta skulle innebära att det finns 7 000-8 000 aktiva

7° Den svenskaderivalmarknaden omfattning och syslcmriskcr, Sveriges Rikshank. juli - 1994. 7 Våren 1997.

Den .weruvkavärdepappersmarknaden 105

konton med privatpersoner som innehavare. Privatpersoner är oftast innehavare, mindre ofta utfárdare.

7.4.4 Värdepappersfonder

Investeringar i form av andelar i värdepappersfonder omfattas inte av investerarskyddet enligt ICS-direktivet. Fondbolagens placeringar av de fonderade medlen kan undantas från investerarskyddet, vilket gör att en värdepappersfond som investerare kan undantas från investerarskyddet. Skälen för dessa slutsatser skall utvecklas i det följande.

Fondandelsinnehavaren som investerare

Det svenska begreppet värdepappersfond infördes genom lagen 1990: l 1 14 värdepappersfonder. Lagen ersatte den tidigare aktiefondsom lagen 1974:931 ooh lagen 1978:428 om aktiesparfonder. Den nya lagen innebar bl.a. anpassning till EU:s direktiv 85/6l1/EEC om samorden ning av regler tillämpliga på företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper, det s.k. UCITS-direktivet." En värdepappersfond är uppbyggd så att investeraren köper en andel i fonden, vars förmögenhet består av i huvudsak värdepapper. Investeraren äger en ideell andel i fondens förmögenhet och förvärvar således inte för egen del någon behörighet att t.ex. agera på bolagsstämmor grund av de aktier som ingår i fonden. Den ideella andelen innebär också att investeraren genom sitt andelsinnehav har en tillgång vars värde skiftar i takt med att fondens innehåll förändras.

ICS-direktivet hänvisar i frågan om vilka investeringstjänster som omfattas av skyddet till definitionen av investeringstjänster i investeringstjänst-

n Council Directive of 20 December 1985 on the coordination of laws, regulationsand administrative.provisionsrclating the undcrtakingsfor collective investment in transfcrahle SecuritiesUClTS.

106 Den svenska värdepappersmarknaden

direktivet. Värdepappersfonder är undantagna från investeringstjänstdirektivets tillämpningsområde. l stället gäller UCITS-direktivet beträffande värdepappersfondema. lnvesterarskyddet skall därför inte omfatta den förvaltande verksamhet som bedrivs i värdepapperfonder. Något direktiv om skydd för värdepappersfonder liknande det som avses med ICS-direktivet respektive DGS-direktivet förutses inte komma upp på dagordningen under överskådlig tid.

Inför tillkomsten av lagen om värdepappersfonder framfördes önskemål om att kunna bilda slutna fonder, dvs. fonder med ett bestämt antal andelar. Detta skulle öppna för möjligheten till en andrahandsmarknad för fondandelar. I den gamla lagen fanns ett förbud mot slutna fonder. I propositionen anfördes att UCITS-direktivet endast ställde krav pâ att fonderna skulle vara öppna i den bemärkelsen att fonden skulle vara skyldig att på begäran lösa fondandelar. Däremot skulle direktivet inte hindra att en fond begränsade antalet andelar, så länge begränsningen inte blev så snäv att fonden inte längre kunde anses rikta sig till "allmänheten". Fonder som uppfyllde dessa krav och i övrigt uppfyllde EU:s krav fick verka inom EU. Det fanns inte heller något hinder mot förekomsten av fonder som var slutna i högre grad än vad som gällde enligt UCITSdirektivet. Dessa skulle då inte uppfylla EG:s krav utan betraktas som nationella fonder vars verksamhet fick begränsas till nationell nivå. Detta resulterade i att det i 2 § lagen om värdepappersfonder kom att föreskrivas att lagen endast omfattar fonder vars andelar kan lösas in på begäran av andelsägare.

Det bör dock noteras att fondandelar utgör finansiella instrument. När sådana andelar ligger i depå hos ett värdepappersinstitut kan investerarskyddet därför komma att gälla. Skyddet avser emellertid då inte andelamas innehåll.

Den svenska värdepappersmarknaden 107

Fondbolaget som investerare

Samtidigt som ett fondbolag är föremål för en investering genom försäljningen av andelar i en fond som bolaget förvaltar är den också själv en investerare. De influtna fondmedlen skall placeras, vanligen i finansiella instrument. Fondbolaget skulle i denna egenskap i princip kunna bli berättigad till ersättning från investerarskyddet. Emellertid finns möjlighet enligt ICS-direktivet att göra undantag för fondbolag såsom investerare.

7.4.5 Individuellt pensionssparande

Lagen 1993:931 om individuellt pensionssparande trädde i kraft den 1 januari 1994. Som skäl för att införa ett individuellt pensionssparande angavs i huvudsak att man ville bredda marknaden för pensionssparande så att fler valde att spara till sin pension och att man ville öka konkurrensen om pensionssparandet för att en mer kostnadseffektiv förvaltning av allmänhetens pensionssparande prop. 1992/93 s. 1. Lagen skulle ge den enskilde spararen ett direkt inflytande över hur de egna sparade medlen skall vara placerade och en möjlighet att när som helst göra omplaceringar inom och mellan olika sparformer. Lagen utformades i syfte att det nya pensionssparandet skulle vara lika attraktivt som de befintliga alternativen och mer lättbegripligt än t.ex. pensionsförsäkring.

Spararen sluter ett pensionssparavral med ett pensionssparinstitut. Spararen sätter in pengar på ett pensionssparkonto hos institutet och anger

hur pengarna skall placeras". Alternativen för placering utgörs av inlånirzg

i svenskt eller utländskt bankföretag, andel i värdepappersfond eller

73Finansinspektionenlämnar tillstånd att vara pensionssparinstitut. Tillstånd kan erhållas av värdepappersinstitut, dvs. värdepappersbolag,bank med värdepappersrörelseoch vissa utländskainstitut med tilialverksanthethäri landet. 7 Man kan såledesinte öppna ett IPS-konto genom att sätta in värdepapper somman äger sedan tidigare, utan dessa måste i så fall först realiserasoch sedanáterköpas,allt till marknadsvärde.

108 Den svenska värdepuppersmarknadert

allemansfond eller enskilda värdepapper noterade vid börs som är öppen för allmänheten. Det förutsattes när lagen infördes att placeringar i inlåning skulle komma att ske räkning i institutets namn men för spararens räkning, och att enskilda värdepapper skulle komma att hanteras i värdepappersdepåer med förvaltarregistrering i institutets namn prop. s. 112. Möjligheten till förvaltarregistrering av fondandelar fanns inte när IPS infördes utan har tillkommit efteråt.

Ägandet till den sparade förmögenheten, t.ex. aktierna i ett visst bolag,

tillkommer spararen. Denne kan således utöva normala befogenheter som ägandet medför, såsom att utöva rösträtt vid bolagsstämma. Resultatet har således blivit att spararen har en normal äganderätt till det som sparandet år placerat dock med det undantaget att spararen inte kan ta ut egendomen ur "lPS-sfáren". Denna begränsning framgår därav att det i 4 kap. l § lagen om IPS sägs att överlåtelser eller andra förfoganden som strider mot lagen eller mot kommunalskattelagen är ogiltiga. I kommunalskattelagen har närmare angetts vad ett IPS-avtal måste innehålla för att de skattemässigt gynnsamma reglerna skall vara tillämpliga på avtalet.

Uttag från IPS-konto kan normalt ske endast i form av ålderspension, efterlevandepension eller för betalning av skatter, avgifter och

kostnader för transaktioner kontot. Ålderspension får betalas ut

tidigast när uppnått 55 års ålder eller om spararen får förtidsspararen pension. Pension får också betalas ut före 55 års ålder om det förligger särskilda skäl. Pensionssparkontot får också avslutas genom förtida utbetalning, antingen om behållningen på kontot inte överstiger ett basbelopp, det inte föreligger oåterkalleligt förmånstagarförordnande och det inte skett insättning under de senastetio åren eller om det annars finns synnerliga skäl. Vidare gäller att spararens

75 l praktiken går det till så att ett institut håller en depå kundens i namn med angivande av att depåninnehållerIPS-tillgångar. Samma kund kan hos samma institut ha en annan depå med andra värdepapper av samma slag utanför lPS. Det är dock endasti institutets register som det framgår att en viss depå innehållerlPS-lillgångar. Hos VPC förekommer värdepapperen från de bådadepåcrna gemensamt såsomvarande lörvallarregislrreradei institutets namn.

Den svenska värdepappersmarknaden 109

enligt IPS-avtalet inte får pantsättas eller belånas. Punkt 3 i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen

Utdelning och annan avkastning tillgångar som utgör IPS-tillgång skall tillföras IPS-kontot och kommer därmed att omfattas av begränsningarna i spararens möjligheter till uttag. Avkastningen är följdriktigt också undantagen från normala regler om skatt intäkt av kapital 3 § l mom. lagen om statlig inkomstskatt. I stället gäller särskilda regler om schablonbeskattning.

För närvarande den 31 mars 1997 finns sammanlagt 476 000 pensionssparkonton inom IPS med en sammanlagd behållning 8,1 miljarder av kronor, därav 6 mdkr placerade i vp-fonder, 1,2 mdkr på inlåningskonto och 0,8 mdkr i enskilda värdepapper.

Den delen av det individuella pensionssparandet som sker i form av inlåning i bank skyddas inte av insättningsgarantin. De inlånade medlen har inte ansetts uppfylla kriteriet att vara tillgängliga för insättaren på det sätt som krävs för tillämpning av insättningsgarantin.

7.4.6 Utländsk valuta

Direkta bärare av ett valutavärde, t.ex. sedlar och mynt, utgör inte finansiella instrument. Redan av investeringstjänstdirektivet art. 1.4 framgår beträffande definitionen av överlåtbara värdepapper att däri inte ingår betalningsmedel. Avista-handel med valuta omfattas därför inte av investerarskyddet. Däremot kan t.ex. valutaterminer, såsom varande finansiella instrument, omfattas av investerarskyddet. Vidare kan insättningar på konto omfattas av skydd för likvida medel även när insättningen står i annat lands valuta. Sådana medel får dock antas komma att skyddas genom insättningsgarantin.

110 Den svenska värdepappersmarknazlen

7.5 Risker för värdepappersmarknaden

7.5.1 Allmänt

Som tidigare sagts i avsnittet om CS-direktivet skulle ett svenskt investerarskydd kunna tas i anspråk när ett värdepappersinstitut försätts i konkurs. För att utforma ett ändamålsenligt system för ett investerarskydd behöver man veta hur stora utbetalningar systemet skall dimensionerat för. vara Flera faktorer komplicerar emellertid sådan bedömning. Frågan är en beroende av dels i vilken omfattning det förekommer situationer av försvagat sakrättsligt skydd i hanteringen kundernas egendom, dels av frekvensen av konkurser bland värdepappersinstituten. Man skulle också behöva veta om det i dessa avseenden är skillnad mellan olika kategorier av institut, indelade efter kriterier som storlek eller Verksamhetsinriktning.

Redan den omständigheten att Sverige varit i det närmaste befriat från konkurser bland värdepappersinstitut gör det ytterligt svårt att med någon högre grad av säkerhet bedöma den framtida förekomsten av sådana. Det är omöjligt att göra en godtagbar beräkning statistiska grunder. I försäkringssammanhang skulle situationen vara att hänföra till kategorin "sällan-skador".

Flertalet av de situationer som kan leda till förluster för kunderna är också av sådan art att de i princip inte skall förekomma under normala betingelser. Dessa skulle innebära att det förekommit bristande rutiner från institutet sida, brott förövat av dess personal eller andra med tillgång till och kunskap om institutets inre verksamhet, etc.. I viss mån skulle det naturligtvis vara möjligt att göra beräkningar på grundval förhållandena av i ett institut under normala betingelser, för att därifrån dra slutsatser om hur det skulle se ut i ett institut som hade svåra ekonomiska problem. Man måste emellertid räkna med en stor ovisshet om mörkertal även under normala betingelser. Det skulle därför vara i det närmaste omöjligt att få fram tillförlitliga uppgifter om förekomsten denna typ situationer. av av

Den svenska värdepappersmarknaden 111

Allmänt sett finns det inte heller några yttre tecken på att dessa händelser inträffar särskilt ofta eller i någon större omfattning. Man kan också anta att sådana incidenter skulle kunna få någon nämnvärd betydelse för som investerarskyddet riskerar att uppträda i högre grad i ett instituti kris än vad är normalt. Det är nämligen rimligt att anta att risken år som annars större för brott eller brister i rutinerna i ett institut i kris än vad som armars skulle varit fallet.

Når det gäller ansträngningarna att ändå göra dessa av osäkerhet fyllda beräkningar får samtidigt ha i åtanke att ett haveri omfattande stora man delar marknaden skulle kunna leda till anspråk som det knappast ens av skulle rimligt att dimensionera investerarskyddet för. Detta skulle vara kräva oförsvarligt stora kapitalbindningar i fonder, mycket höga försäkringspremier eller svåra påfrestningar på eventuella kvarvarande delar marknaden i form av ömsesidiga garantier eller annat. Det kan här bara av nämnas att de samlade skyddade tillgångarna i värdepappersdepâer torde uppgå till drygt 24 miljarder kronor.

Det torde därför ur flera aspekter vara mer till gagn för uppfyllandet av investerarskyddets syften att utgå från en bedömning av "rimlighet" än en söker avspegla "sannolikhet". Den nivå som därvid bedöms som som en rimlig bör givetvis kunna svara upp till anspråk inom det sannolikas gränser.

Värdepappersmarknaden har undergått vissa förändringar under de senaste två decennierna, däribland en allmänt ökad aktivitet inom handeln med finansiella instrument, inte minst bland enskilda sparare, och tillkomsten instrument. En ökande internationell konkurrens kan vidare antas av nya detta skulle leda till utslagning mellan sätta press marknaden. Om instituten är detta något också kan motivera ett antagande om en som

75 Enligt enkätundersökningutförd av Svenska Bankförcningenoch Svenska Fondhandlareföreningen 1997.

112 Den svenska värdepappersmarknaden

högre frekvens av konkurser bland värdepapperinstitttten än vi hittills varit vana vid. Händelseutvecklingen på banksidan under senare år har också gjort det mindre sannolikt än tidigare att staten skulle gripa in, oavsett om det skulle de större instituten kom i svårigheter. Även med vara ett av som detta som bakgrund förefaller det dock rimligt att i ett perspektiv på ett par tre decennier utgå från en konkursfrekvens på högst tre-fyra mindre värdepappersinstitut samt något enstaka större värdepappersinstitut.

Risken för spridningsskador andra delar av marknaden vid en konkurs har antagits vara begränsad, utan att det för den skull är sagt att sannolikheten för detta skulle vara obefintlig. Man får även ha i åtanke att om flera konkurser skulle inträffa nära varandra i tiden, behöver dessa inte vara betingade av spridningseffekter sinsemellan. Dessa kan vara resultatet av yttre orsaker som de i och för sig delar med varandra, t.ex. en allmän försämring av marknaden. Orsakerna kan också vara helt eller delvis oberoende av varandra. Det finns inte skäl att, som brukar ske när resonemanget gäller bankverksamhet, anta att en akut kris i ett institut ett omedelbart sätt kommer sprida sig till andra institut.

I inledningen till beskrivningen av den svenska värdepappersmarknaden har nämnts något om svårigheterna att ett siffermässig underlag för att bedöma hur omfattande handeln är bland olika kategorier av investerare.

Ersättningssystemet kommer att innehålla ett maximibelopp per ersättningsberättigad. Belastningen på investerarskyddet i en utbetalningssituation styrs därför väsentligen av antalet ersättningsberättigade. Det är främst det stora antalet mindre placerare som skulle komma att påverka Även också mindre antal institutionella placerare skulle systemet. om ett komma att omfattas av skyddet, skulle dessa inte få långt när samma betydelse för systemet. Skulle dessutom de i EG-direktivet angivna möjligheterna till undantag för vissa investerare tillämpas skulle detta ytterligare reducera eller helt radera de större investeramas betydelse i sammanhanget. I det följande har därför särskild vikt lagts vid att söka efter de

Den svenska värdepappersmarknaden ll3

i

delar värdepappersmarknaden där de mindre placerama agerar. De av tänkta belastningama på systemet har beräknats utifrån förekomsten av mindre investerare. Beräkningarna har därför skett främst för de delar av värdepappersmarknaden där privatpersoner i huvudsak förekommer.

7.5.2 Orion Fondkommission AB

Orion Fondkommission AB försattes i konkurs den 20 april 1993. Bolaget hade ställt sina betalningar omkring en månad tidigare. Av förvaltarberättelsen från konkursakten framgår att 21 depåkunder i november 1992 drabbades stora förluster totalt 8,9 mkr på indexoptioner. När av ca. förlusterna skulle realiseras genom att Orion fordrade betalning från kunderna gjorde dessa gällande skadeståndskrav mot Orion grund av affärer. Förlikningar träffades med flertalet av dessa kunder. samma - Vidare framgår att Orion drabbades förlust i en kreditaffär till en av bolagsgrupp gäldenärsbolaget. Som säkerhet för kreditema låg huvudsakligen aktier i fyra danska bolag. Genom olika affärer lyckades gäldenärsbolaget tömma dessa bolag på tillgångar, vilket urholkade säkerhetens värde. Ytterligare krediter till samma gäldenärsbolag hade lämnats med säkerhet i aktier påstods ligga i depå hos en belgisk som fondkommissionär. Sedan den av de båda personerna som stod bakom ene gäldenärsbolaget hade häktats i februari 1993 och den andre hade gått under jorden i år, bad Orion den belgiske fondkommissionämars samma att få ut panten möttes då beskedet att de angivna aktierna inte ren men av fanns i depån.

Sedan det uppdagats att Orion inte hade tillräckliga säkerheter för sina fordringar, inleddes förhandlingar med Orions bank, som sade upp kreditema till betalning fredagen den 12 1993. Samma dag ställde mars Orion in betalningarna. Påföljande måndag ansökte Orion om ackord och på tisdagen förordnades god enligt ackordslagen. Efter misslyckade man försök till rekonstruktion försattes bolaget i konkurs egen begäran den 20 april 1993. Av totalt 31 miljoner kronor hade lånats ut till som

114 Den svenska värdepappersmarknaden SOU 1997: 125

gäldenärsbolaget lyckades konkursboet sedermera återfå 6,6 miljoner kronor.

Orion hade vid konkursutbrottet skuld till 520 depåkunder med konto en hos institutet uppgående till sammanlagt 44 miljoner kronor. En del av dessa kunder hade krav överstigande 250 000 kronor, varför ersättning från insättningsgarantin uppskattningsvis kunde ha utgått till ett belopp av som mest omkring 40 miljoner kronor om sådan hade funnits då. Ungefärlig utdelning till oprioriterade borgenärer beräknades inledningsvis till 10 procent. Den beräknade utdelningen har senare justerats till mellan 15 och 20 procent. Insättningsgarantin skulle i så fall ha belastats med omkring 35 miljoner kronor. Bland övriga skulder fanns i bouppteckningen ett sammanlagt belopp om 400 000 kronor inte direkt kan hänföras till som några särskilda poster. Huruvida hela eller delar detta belopp skulle av kunna bli aktuellt för ersättning från ett kommande investerarskydd har inte utretts. Om hela detta belopp skulle ersättningsbart vara genom investerarskyddet skulle belastningen emellertid ha stannat vid omkring ll,2 procent av belastningen på insättningsgarantin.

Enligt konkursbouppteckningen skall det ha funnits skulder på sammanlagt omkring 190 000 kronor. Detta belopp uppdelat på fem som var investerare utgjorde oredovisade likvider som skulle bokföras på konto för respektive kund, men som ännu inte hade bokförts dessa vid konkursinträdet. I övrigt har det upplysts från konkursförvaltningen det fanns att något enstaka exempel på investerare till vilken inte förmådde att man återställa finansiella instrument Orion hade ansvaret för. Det skulle som ha rört sig om mindre än en procent denne investerares innehav. Detta av fall kunde antas vara hänförligt till något tillfälligt misstag i rutinerna. Det farms inga tecken på oegentligheter mot investerarna.

Den betalningsinställelse samt den tid försök till rekonstruktion av som skedde i detta fall torde allmänt sett kunna bidra till att avvecklingen av pågående affärer kunde genomföras under kontrollerade former. För det

1997:125 Den .svenska värdepappersmarknaden 115 SOU

fall konkurs skulle drabba plötsligt måste man räkna med att att en mera likvider nått kommissionären genom avvecklingsförfarandet men som som inte har sakrättsligt skydd för investeraren gentemot institutets övriga borgenärer skulle komma att dras i konkursboet. Det skulle kunna vara fråga dels likvider till s.k. kassakunder, dels likvider som ännu inte om bokförts på kundens konto. Likvider som ännu inte betalats av köparen skall inte behöva dras in i konkursen, eftersom kommittenten har möjlighet vända sig direkt mot köparsidan. I princip borde det ha kunnat bli fråga att krav mest en dags likvider. om som

7.5.3 Kostnaderna för förluster i kommissionsaffárer

De följande siffrorna är framräknade omsättningen på aktiemarknaden.

Enligt uppgift från Svenska Fondhandlareföreningen avser den totala

omsättningen normalt sett till mellan 40 och 60 procent affärer som sker för räkning och resten affärer sker för räkning, dvs. i egen som annans kommission. Av omsättningen från affärer i kommission bedöms omkring 10 procent härröra från privatkunder och resten från institutioner och företag. Detta skulle innebära att av den totala dagsomsättningen 1996 härrörde 1,5-2,2 mdkr från kommissionsaffárer, varav 1,35-1,98 mdkr från affärer för institutioner och 150-220 mkr från affärer för privatkunders räkning. Försäljningslikvider att leverera uppgår i så fall varje dag till följande belopp för genomsnittlig kommissionär inom respektive en ang. gmppema, se OVHH.

Grupp 1: 12% omsättning aktier på Stockholms fondbörs av av 162-238 mkr institutioner + 18-26 mkr privatpersoner 180-264 mkr Grupp 2: 4% 54-79 mkr + 6-9 mkr 60-88 mkr Grupp 3: 0,6% 8-12 mkr + 900-1 300 tkr 8,9-13,3 mkr

I denna beräkning har inte hänsyn tagits till att andelen privatkunder varierar mellan de olika instituten.

116 Den svenska värdepappers/narknaderi

Likvidema skall redovisas till kunderna antingen något de tvâ genom av likvidhanteringsaltemativen konto för redovisningsmedel eller kundmedelskonto, eller kontant utbetalning, vari även inbegripes genom betalning till ett av kunden anvisat bankkonto utanför institutet självt. Likvider som skall levereras till konto för redovisningsmedel åtnjuter sakrättsligt skydd genom lagen redovisningsmedel. På grund det om av förtida skydd som tillkommer även medel ännu inte hunnit avskiljas som i enlighet med lagen bortses här helt från risken för dessa medel. Detta alternativ torde dessutom mindre betydelse när det gäller privata vara av och andra mindre investerare. I det följande bortses även tills vidare från medel som avses bli bokförda kundmedelskonto. Om dessa medel skulle komma att stå under investerarskyddet i stället för insättningsgarantin kommer risken för investerarskyddet att öka i mån risken för samma som insättningsgarantin minskar. Vad kommer att bedömas i det följande som år det skydd skulle kunna kontantkundemas krav. Huruvida som avse dessa medel skulle täckas av insättningsgarantin är ovisst och är också beroende av hur gränsdragningen sker mellan insättningsgarantin och investerarskyddet. I det följande görs dock det antagandet att insättningsgarantin inte täcker dessa belopp, oavsett om kommissionären är ett sådant värdepappersbolag faller under lagen insättningsgarantin. som om

Konto för redovisningsmedel lär enligt uppgift från branschen i stort sett bara förekomma när det är fråga institutionella placerare. Privatkunder om som anlitar en bank för värdepapperaffärer torde i hög utsträckning vända sig till samma bank som handhar deras övriga bankangelägenheter. För dessa torde därför vid det övervägande antalet affärer kommissionslikviden levereras till ett konto hos institutet. Även när privatkunder anlitar ett värdepappersbolag torde det oftast upprättas fastare förbindelse i form en av ett depåavtal med anknutet konto. Detta innebär att oavsett vilket man, slags värdepappersinstitut talar kan räkna med att kontantman om, kundsafiärema svarar för mindre del. I brist pâ tillgängligt material kan en andelen av sådana affärer uppskattas till högst tio de totala procent av privatkundsaffirema, eller för hela marknaden omkring 15-22 miljoner

l ll svenska ivärdepappersmarknaden 117 Den

kronor dag. För att återgå till de tre av institut som använts per grupperna skulle risken för dags likvider avsedda för kontantkunder kunna ovan en beräknas till följande.

Grupp 1,8 mkr-2,64 mkr Grupp 2: 600-880 tkr Grupp 3: 90-132 tkr

7.5.4 Kostnaderna för förluster i värdepappersdepáer

Depåhållningen innefattar huvudkomponent att institutet förvarar som fysiska värdepapper hos sig eller hos depåbank och låter förvaltarregien strera sig för kontobaserade värdepapper. Depåhållningen syftar till att underlätta den egentliga huvudtjånsten, nämligen förvaltning i en eller form." annan

Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska Bankföreningen har under första halvåret 1997 tillsammans genomfört en enkätundersökning bland de fem största bankerna och de fyra största värdepappersbolagen om antalet värdepappersdepåer och storleken av dessa. Undersökningen avsåg sådana depåer kan förväntas omfattas av det svenska investerarsom skyddet, dvs. undantaget institutionella investerare och andra större företag. Man beaktade även tänkt ersättningsgräns på 250 000 kronor en depå. Antalet skyddade depåer i dessa nio institut kan utifrån dessa per uppgifter uppskattas till omkring 250 000. På grund av den dominans som dessa institut står för på detta område torde uppgifterna i princip avspegla marknaden, så långt det är intresse i detta sammanhang. De värden som av skulle täckas investerarskyddet skulle för dessa banker uppgå till av en av i genomsnitt 3,4 miljarder kronor. Motsvarande siffra för de undersökta värdepappersbolagen är 1,8 miljarder kronor. Bland värdepappersbolagen inklusive de inte omfattas undersökningen är skillnasom grupp, som av

77 Angående förvaltning, se tidigare avsnitt.

118 Den svenska värdepappersmarknazlen SOU 1997: 125

dema stora. Det kan därför antas att ett flertal samtliga värdepappersav bolag skulle hamna på siffror omkring 400-600 miljoner kronor.

Det sakrättsliga skyddet för dessa depåer torde normalt utgöra tillsett ett räckligt skydd för investerarna. Investerarens tillgångar skall på olika sätt hållas avskilda från institutets tillgångar. Vad ändå skulle kunna egna som inträffa är att det vid en insolvenssituation befinnes att det på institutets förvaltarkonto hos VPC inte finns det antal aktier vad invessom motsvarar terarna anser sig vara ägare till. Detta kan bero på ett misstag i institutets rutiner, ett tekniskt fel eller något oredligt förfarande med av personer tillgång till institutets säkerhetssystem. Det får antas vara mindre sannolikt att en sådan felaktighet skulle anledningen till obestándssituationen. vara Däremot kan man räkna med möjligheten att vid obeståndsav man en situation kommer att upptäcka sådana differenser mindre omfattning av som antingen kan hänföras till någon av de angivna felkälloma eller som inte låter sig förklaras. Till grund för detta ligger också tanken får att man räkna med att verksamheten i anslutning till akut obestândssituation en kanske inte kan bedrivas helt i enlighet med normala rutiner.

Att på förhand uppskatta storleken dessa differenser ter sig givetvis av mycket svårt, för att inte säga omöjligt. Om det inte förekommit något större haveri eller brottslighet av mycket stor omfattning torde gissning en på omkring en procent det totala depåinnehållet täcka förluster med av ganska god marginal. Ett antagande brist på till fem om en upp procent torde utgöra en tillräckligt tilltagen marginal för att täcka även skador av mindre sannolik omfattning. Ju större depåstocken är för ett institut, desto mindre sannolikt är det att bristen skulle nå till femprocentsnivån. upp

Med dessa uppgifter och antaganden utgångspunkt skulle obesom en ståndssituation kunna medföra belastning på systemet för större en ett värdepappersbolag uppgående till till 18-90 miljoner kronor och för en större bank till 34-170 miljoner kronor.

Den svenska värdepappersmarknaden 119

7.5.5 Den samlade kostnaden

För ett institut med risker både inom kommissionsverksamhet och inom depåförvaltning skulle den samlade belastningen på investerarskyddet kunna uppskattas till 18-90 miljoner kr för de större vårdepappersbolagen och 34-170 miljoner kr för de större bankerna. Likvidhanteringen skulle enligt dessa bedömningar uppgå till 1-3 procent av den samlade belastningen. Gränsdragningen mellan insättningsgarantin och investerarskyddet bör därför inte påverka utformningen av investerarskyddet, såvida inte låter investerarskyddet omfatta även delar de kunders medel man av på konto hos värdepappersbolagen i dag ingår i insättningsgarantin. som

Med de antaganden gjorts konkursfrekvensen skulle den som ovan om högsta beräknade belastningen år uppgå till omkring 18 miljoner per kronor. Man kan också göra uppskattning vad som skulle krävas av en av för det, med viss bibehållen marginal, kort sikt skulle klara systemet att större ersättningsfall och ett medelstora. Båda dessa beräkningar av ett par skulle inom finansiell kapacitet på omkring 300 miljoner rymmas en kronor. Varifrån kapaciteten skall hämtas, dvs. fördelningen på olika ñnansieringsformer, behandlas i avsnitt finansieringens utformning. om

7 När insättningsgarantin infördes sattessom målsättning att i relativt snabbtakt bygga upp fond till nivå 2,5 de sammanlagda insättningama, vilket då motsvarade en en av procentav 10 miljarder kronor prop. s. 100.

8 Ett svenskt investerarskydd

8.1 Allmänna utgångspunkter

Utredningens förslag: Det svenska investerarskyddet bör i huvudsak följa de minimikrav ställs i EG:s investerarskyddsdirektiv. som

EG:s investerarskyddsdirektiv här förkortat lCS-direktivetw har utformats i syfte att få till stånd ett minimiskydd åtminstone för små investerare för det fall att ett värdepappersinstitut inte skulle kunna fullgöra sina ekonomiska åtaganden gentemot investerarna. Direktivets text löper, som tidigare nämnts, i mångt och mycket parallellt med EG:s direktiv om insättningsgaranti här förkortat DGS-direktivetw. I lCS-direktivet anförs att skyddet för investerare och ett fortsatt förtroende för det finansiella systemet är viktiga beståndsdelar för att den inre marknaden på detta område skall fullbordas och fungera ett riktigt sätt. Om mindre investerare är medvetna att de vid ett fallissemang i ett värdepappersom företag skulle berättigade till ersättning upp till en lägsta gemensam vara skyddsnivå, så skulle de kunna köpa investeringstjänster från filialer till företag från andra länder inom gemenskapen med samma förtroende som de anlitade ett inhemskt värdepappersföretag. Huvudsyftet med om

79 lCS Investor-CompensationScheme. som är den i den engelska direktivversionenanvända termen för skyddssyslem för investerare. w DGSDep0sil-Guarantee Seheme. som är den den i engelska direktivversionenanvända benämningenpá garanlisystemför insättningar. Ingressen punkterna och 4

122 E11.wensklimwsIerars/Kydd

direktivet har således varit att skapa ett förtroende hos små investerare, så att dessa vågar utnyttja den gränsöverskridande konkurrensen inom EU.

Sverige är ett av de många länder helt saknar investerarskydd. som ett Inom ramen för de olika former under vilka i varje land övergått till man kontobaserad handel med värdepapper har man också skapat olika system för ersättning till investerarna vid felaktigheter i kontoföringen. För svenskt vidkommande finns sådana ersåttningsregler i aktiekontolagen. - Dessa system bör dock inte blandas med det skydd samman som man avsett att åstadkomma genom ICS-direktivet. De båda skydden får ses som komplement till varandra, på sätt värdepappersinstitutens samma som ansvarsförsäkringar utgör ytterligare del det samlade skyddet. en av

Värdepappersmarknaden är stor betydelse för det ekonomiska livet i av samhället i stort. En större finansiell kris isolerat till värdepappersmarknaden, med åtföljande förtroendekris, skulle onekligen komma påverka att handeln och därigenom på sikt företagens möjligheter anskaffa att riskkapital. Tillgången till förmedlande aktörer mellan köpare och säljare pâ värdepappersmarknaden är avgörande betydelse för värdepapperens av likviditetsgradsz. Värdepappersmarknadens betydelse för övriga samhällsfunktioner är något annorlunda slag än bankmarknadens. Om bankinlåav ningen skulle utsättas för motsvarande kris skulle detta i grunden en allvarligt kunna skada eller till och med lamslå betalningsströmmarna i samhället, inklusive de som rör värdepappersmarknaden. Det finns därigenom ett direkt orsakssamband mellan kris inom banksektom och en svårigheter att upprätthålla funktionerna värdepappersmarknaden, medan detta samband inte är lika starkt i den motsatta riktningen.

n Med likviditet avses i dettasammanhang au ett värdepapperkanomsättasi princip när som helst som innehavarenså önskar. Det finns således fungerande andrahandsmarknad för en papperet.

Ett svenskt investerarskjydd 123 .

De situationer som ett investerarskydd enligt ICS-direktivet skall träffa har inte varit ofta förekommande i Sverige. Under överskådlig tid har det endast förekommit någon enstaka konkurs bland värdepappersinstituten, och marknaden har inte varit utsatt för någon allmän förtroendekris. Den svenska värdepappersmarknaden har under senare år genomgått en påtaglig internationalisering utan att detta kommit att förändra bilden av en stabil och förtroendeingivande marknad. Marknadens sammansättning präglas av en betryggande kontinuitet och består alltjämt, internationellt sett av ett relativt litet antal institut. Det finns dock anledning att i detta sammanhang fortlöpande ägna särskild uppmärksamhet sådana frågor som marknadens stabilitet och kontinuitet. Förändringar i dessa avseenden kan utgöra vägande skål för att ompröva utformningen och dimensioneringen av det svenska investerarskyddet.

Mot bakgrund av vad som nu sagts finns det i nuläget inte behov av att införa ett ersättningssystem som skulle gå utöver vad lCS-direktivet kräver, varken i fråga om de situationer där ersättning kan bli aktuell eller när det gäller ersättningsnivåema. Ett svenskt investerarskydd bör därför i sina grunddrag ansluta till den inriktning och de nivåer som följer av direktivet.

Investerarskyddet bör begränsas till att bli ett ekonomiskt skydd för investeramas rättsligt sanktionerade krav mot institutet. Detta innebär till att börja med att införandet av skyddet inte skall påverka de civilrättsliga regler enligt gällande rätt i övrigt bestämmer investerarens rättigheter som mot institutet. Frågan huruvida t.ex. ett visst krav i grunden avser återfående av ett finansiellt instrument eller utbetalning av likvida medel skall således av investerarskyddet besvaras på samma sätt som om den aktualiserats i tvist direkt mellan investeraren och institutet. Även en en sådan fråga som metoderna för att värdera ett finansiellt instrument bör följa allmänna regler för vad som gäller i andra sammanhang. I vissa avseenden, t.ex. när det gäller värderingstidpunkten, kan det dock av hänsyn till administrationen av investerarskyddet vara påkallat med regler som

124 En svenskt in veslerarskjyrdd SOU 1997: 1251

avviker från vad som skulle gällt mellan investeraren och institutet. Ersättning från investerarskyddet bör vidare kunna betalas ut endast så länge kravet mot institutet inte upphört att gälla på grund av preskription eller liknande. Detta är avgörande för att investerarskyddet skall ha möjlighet att genom inträde i investerarens ställe regressvis bevaka och återkräva vad som betalas ut.

När det gäller driften av investerarskyddet bör en utgångspunkt att det vara offentliga inte mer än nödvändigt bör ta på sig ansvaret för angelägenheter som i stället kan hanteras i privat regi. På flera områden förekommer t.ex. krav att företag till skydd för sina kunder skall ha ansvarsförsäkring en ñr sin verksamhet. Sådana ansvarsförsäkringar tecknas generellt genom att företagen anlitar privata försäkringsföretag. Det bör också vara en strävan att de privata aktörerna själva tillåts att ta så stort ansvar som möjligt för utformningen av investerarskyddet. Detta bör kunna befrämja följsamhet mellan regelverket och den praktiska verksamheten på marknaden, vilket kan vara en komponent för att investerarskyddet skall uppnå såväl integritet som legitimitet. Om en stor del av ansvaret för utformningen av investerarskyddet överlämnas till privata aktörer behöver detta inte innebära att det offentliga avhänder sig kontrollen att det av bakomliggande skyddsintresset blir tillgodosett.

Insättningsgarantin är inriktad på en bransch som brukar anses vara av särskilt central samhällsbetydelse. När insättningsgarantin skulle etableras i Sverige anfördes vikten av trovärdighet för garantisystemets finansiella kapacitet. Ett system i offentlig regi kunde garanterad upplåningsges en möjlighet. Detta utgjorde vikti omständighet för ställningstagandet att en g lägga driften av insättningsgarantin i statliga händer. Vid upprättandet av ett investerarskydd bör man dock i högre grad kunna lägga vikt vid betydelsen av att systemet drivs i nära anknytning till marknaden.

J Prop. 1995/96260 s. 38 och 39.

Ett svenskt investerarskydd 125

Jämfört med insättningsgarantin förväntas investerarskyddet en relativt begränsad omfattning. Initiativ till att etablera och administrera ett sådant skydd förväntas komma från de institut som är skyldiga att vara anslutna till det. Dessa står i dag under Finansinspektionens tillsyn. Under dessa förutsättningar finns det inte skäl att kringgärda investerarskyddet med en omfattande reglering. I stället bör sträva efter så enkla regler man som möjligt, bland annat när det gäller tillsynen. Så långt möjligt bör man förlita sig på marknadens förmåga att driva systemet i godtagbara fonner. Reglerna bör ta sikte på de fundamentala krav som måste ställas på investerarskyddets förhållanden till investerarna. Hur långt kan driva man marknadens eget ansvar och hur rätt balans för tillsynen skall uppnås kommer att behandlas närmare i avsnitt X.2.5 om tillstånd och tillsyn.

8.2 Organisationen

8.2.1 Offentlig eller privat regi

Utredningens förslag: Investerarskyddet skall drivas i privat regi. Man bör eftersträva att driften sköts i nära anknytning till de institut som skall vara anslutna till investerarskyddet.

Under hänvisning till skyddssystemets funktion och utformning anges i utredningens direktiv att förslag skall lämnas till ett svenskt investerarskydd företrädesvis anordnat i privat regi. Med en mera förutsättningslös utgångspunkt i detta avseendet skulle det te sig naturligt att i första hand

utreda möjligheten av en utvidgning av insättningsgarantin till att även

utgöra ett investerarskydd. Som framgått ovan kommer ett investerarskyddet att en blygsam omfattning i jämförelse med insättningsgarantin. För administrationen skulle man därigenom kunna uppnå samordningsvinster genom en anslutning till lnsättningsgarantinämndens arbete. Flera av instituten kommer också att omfattas båda Å andra sidan av systemen.

126 Ett svenskt invesleraravkydd

finns det skäl som talar för ett separat system för investerarskyddet. Det finns också vissa fördelar med ett system som drivs i privat regi som måste vägas mot de fördelar en samordning skulle kunna innebära.

Om man betraktar investerarskyddets särdrag kan inledningsvis konstateras, att de skäl som anfördes för att låta insättningsgarantin administreras i offentlig regi år inte lika starka när det gäller investerarskyddet. Kravet på finansiell kapacitet behöver inte ställas lika högt för investerarskyddet som för insättningsgarantin. Inte heller torde det föreligga samma behov kompletterande finansiering lånemöjli ghet i Riksgäldskonav genom toret eller motsvarande. Om man således ser till investerarskyddet som sådant finns det därför inget hinder mot att detta organiseras i privat regi.

Organisationen för att sköta administrationen av insättningsgarantin inskränker sig under normala förhållanden till ett minimum. Om behov därutöver skulle uppkomma vid ersättningssituation är det förberett för en att skall kunna ta i anspråk ytterligare personella resurser från bland man annat Finansinspektionen. Särskilt i ett inledningsskede kan hanteringen av investerarskyddet komma att rymma väl så komplicerade frågor, bland annat med tanke också på att verksamheterna i de institut som kommer att omfattas investerarskyddet inte är lika homogena som de som ingår i av insättningsgarantin. lnsättningsgarantinämndens organisation skulle därför under alla förhållanden komma att behöva utvidgas om man valde en samordning av administrationen av de båda skyddsordningama. likheterna i de båda skyddssystemens funktion och betydelse innebär att samordningsvinsterna inte är alltför betydande. Organisationens storlek står inte i direkt proportion till den ekonomiska omfattningen av vad som skall administreras.

Vissa gränsdragningsfrågor kan bli svårare att hantera om man väljer ett privaträttsligt investerarskydd att verka jämte den offentligråttsliga insättningsgarantin. Den inledande prövningen av en ersättningsfråga skulle komma att ske i två olika Dessa båda kunde givetvis komma organ. organ

OU 1997: 125 En svensk in veslerarskydd 127

att ha olika uppfattningar om sitt eget ansvarsområde. Överprövningen

av Insättningsgarantinämndens beslut sker i förvaltningsdomstol medan det mest naturliga om man valde en privaträttsli lösning för investerarskyddet g vore att låta investerare som inte är nöjda väcka talan vid allmän domstol. I så fall skulle gränsdragningsfrâgor inte i någon instans behandlas av en gemensam instans. Risken skulle finnas att ett anspråk från investerare en hamnade mellan två stolar. En fråga av stor betydelse för möjligheten att utforma ett tillfredsställande privaträttsligt system blir därför kan om man lösa samordningen av den rättsliga prövningen.

En framträdande fördel med ett privat system för investerarskyddet är den nära anknytningen till marknaden som därigenom kan uppnås. Investerarskyddet blir till en gemensam angelägenhet för marknaden, får möjsom lighet att påverka utformningen och den framtida utvecklingen systemet. av Med ett privat system bör det också vara möjligt att i högre grad ta till vara konkurrensen på en fri marknad för att driva systemet och förvalta dess tillgångar det mest lönsamma sättet. Utredningen har inte funnit att de frågor som är förknippade med ett privat system skulle så vara svârlösta att den anledningen skulle frångå ett privat huvudman av alternativ. Man bör därför stanna för att investerarskyddet skall drivas i privat regi. I den fortsatta framställningen är detta utgångspunkten.

8.2.2 Ett eller flera investerarskydd

Utredningens förslag: Den svenska värdepappersmarknaden skall vara samlad i ett gemensamt investerarskydd.

Enligt ICS-direktivet är det till varje medlemsland att avgöra bland upp annat om det skall finnas flera investerarskydd i landet. Frågan bör för Sveriges del avgöras under beaktande av vad som bäst investerargynnar skyddets syften.

128 En svenskt in veslerarskvdd SOU 1997: 125

För banksektorn ansågs det vid införandet av insättningsgarantin vara väsentligt att kunna säkerställa spridningen av kostnaderna för ett stort fallissemang bland samtliga banker. Vid ett fällissemang i ett större institut kan man på förhand ganska säkert beräkna kostadema för insättningsgarantin till betydande belopp. Insättningsgarantin avser också en marknad som central sektor i samhället, nämligen penningflödet mellan olika utgör en delar det ekonomiska livet i stort. Betalningsströmmama från gäldenäav rer till borgenärer år beroende av ett fungerande banksystem. Likaså är en betydande del av kreditmarknaden knuten till banksystemet. Det låg därför nära till hands att inrikta arbetet att inrätta ett enda gemensamt system för insättningsgarantin.

För investerarskyddet är förhållandena något annorlunda. En avgörande faktor i detta sammanhang, vilken tidigare berörts, är att de förluster som har betydelse för investerarskyddet kan förväntas vara betydligt, även om det skulle röra sig om en omfattande konkurs i övrigt.

I avvägningen måste emellertid även beaktas att det rör sig om en mycket speciell verksamhet, med inte minst ett förtroendeskapande syfte. Denna funktion måste utgöra måttstock för de olika krav som ställs på en systemet olika aspekter. Det absolut primära måste därför vara att ur systemet skall ha förutsättningar att nå omfattning som är ägnad att bien dra till ett förtroende från såväl svenska som utländska investerare. En uppdelning av marknaden på flera system skulle kunna undergräva dessa förutsättningar. Följden skulle kunna bli att vissa mindre system kom att betraktas som mindre stabila än andra eller att hela investerarskyddet skulle försvagat och kraftlöst. Ett normalt inslag i situation av fri anses en konkurrens skulle även inbegripa möjligheten av att system allt emellanåt skulle slås ut och försättas i konkurs, vilket skulle ge upphov till besvärliga frågor om ansvaret för skyddet de investerare vars institut var anslutna till ett sådant system.

l

SOU 119972125 Ett svenskt investeraraslçvdd 129

l

Sveriges ansvar som medlem i EU är att skapa ett skydd som omfattar hela marknaden. Med en uppdelning av skyddet på flera system kan man befara att marknaden skulle komma att delas upp i olika grupper, varav vissa skulle betraktas som mindre trygga än andra. Små skillnader mellan instituten kan få stora konsekvenser för kostnaderna för de olika systemen. Det torde exempelvis vara både billigt och lätt att försäkra en grupp av institut som försäkringsgivaren själv får välja ut. Möjligheten att till en rimlig kostnad försäkra resterande institut skulle i motsvarande mån försvåras. Enligt bedömningar som utredningen gör efter att ha träffat företrädare från olika internationella försäkringsgivare bör det emellertid vara fullt möjligt att finna rimliga försäkringslösningar om hela marknaden samlas i ett system.

En annan fråga som är av betydelse i detta sammanhang är den om systemets stabilitet och kapacitet. Det har i tidigare avsnitt berörts hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att i kvantifierbara termer beskriva de risker som är relevanta för bedömningen av ett investerarskydds kapacitetsbehov. En väsentlig del av risken beror av händelser som normalt sett inte skall kunna inträffa, exempelvis brottsliga förfaranden eller allvarliga fel i rutinerna. Det är särskilt svårt att göra en bedömning som innefattar inte bara sannolikheten av att sådana händelser trots alla säkerhetsarrangemang ändå skulle inträffa utan dessutom sannolikheten av att en sådan händelse skulle sammanfalla med den högst ovanliga situationen av en konkurs i ett institut. De uppskattningar som ändå gjorts i detta betänkande vilar i högre grad på en värdering av vad som kan vara en rimlig kapacitet än vad som motsvarar det sannolika behovet. Uppskattningen är behäftad med en betydande felmarginal, men den kan ända accepteras som utgångspunkt i en fråga vars rätta svar inte gär att finna. Dessa förhållanden gör det särskilt angeläget att tillfredsställa behovet av riskspridning pä en stor del av marknaden.

En annan aspekt är investerarnas möjligheter att värdera investerarskyddet. Ett skydd bestående av flera konkurrerande system skulle försvåra en

5 17-1194

130 En svenskt investerarslsjvdd SOU 1997: 125

sådan värdering. investerarna skulle också behöva jämföra sinsemellan olika system.

Det åvilar Sverige att tillse att det finns ett investerarskydd för den svenska marknaden. Trots att det i grunden är ett åliggande för staten kan det finnas förutsättningar att låta verksamheten drivas i privat regi. Detta behöver inte medföra att det är fråga om en företagsamhet på alla de villkor som normalt gäller för privat företagsamhet. Sveriges åliggande syftar till att tillhandahålla en understödjande tjänst åt värdepappersmarknaden och dess kunder. Tjänsten skall befordra den fria konkurrensen över gränserna. Den har därför ett infrastrukturellt inslag, på liknande sätt som Finansinspektionens tillsyn och VPC:s deltagande i avvecklingen av värdepappersaffärer. Det finnsi dagsläget inte någon verksamhet som tillhandahåller denna tjänst. lnvesterarskyddet inkräktar därför inte på någon befintlig företagsamhet. Värdet av den stabilitet kan uppnås ett som genom samlat investerarskydd överstiger gott och väl de skäl som skulle tala för en uppdelning i flera system. Utredningen har därför funnit att det enda praktiskt genomförbara alternativ som bäst låter sig genomföras ur praktiskt synvinkel är ett samlat investerarskydd.

Etableringsfrihet och fri konkurrens

Genom medlemskapet i EU har konkurrensrättsliga frågor fokuserats tydligare än tidigare. Medborgare i ett EU-Iand har i princip rätt att starta och utöva verksamhet som egenföretagare samt rätt att bilda och driva företag särskilt bolag, föreningar och andra juridiska personer som drivs i vinstsyfte i andra medlemsländer på samma villkor som gäller för etableringslandets egna medborgare

Förbudet innebär att det inte är tillåtet att föreskriva juridisk att en person skall vara upprättad enligt det egna landets regler för att bedriva verk-

Artikel 52 i Romfördraget.

SOU 1997: 125 En svenskt in veslerarskydd 13 l

samhet där. Det är således inte tillåtet att i svensk lag föreskriva att endast svenska juridiska personer fâr bedriva viss verksamhet här. Reglerna får inte heller vara utformade så att de i praktiken diskriminerar utländska företag.

I EG-domstolens praxis har undantag medgetts när det varit motiverat av hänsyn till det allmännas bästa, ett undantag som inte kan utläsas av fördragets ordalydelse. Undantaget bygger domstolens tolkning av diskrimineringsförbudet och har motiverats av att en strikt tillämpning av förbudet mot medlemsstaterna skulle kunna oönskade konsekvenser, t.ex. genom att en näringsidkare områden med skyddslagstiftning skulle kunna välja etableringsland efter var sådan lagstiftning är lindrigast eller inte alls förekommer. Förutsättningarna för tillämpning av undantaget kan sammanfattas i följande punkter. Det aktuella omrâdet skall inte vara harmoniserat genom gemenskapslagstiftning. 2. Det allmännas bästa skall inte redan vara skyddat genom regler som gäller för företaget i dess hemland. 3. Reglerna som avses skall vara objektivt nödvändiga för att skydda det aktuella intresset. 4. Reglerna skall vara proportionella i den meningen att skyddseffekten inte kan uppnås ett mindre ingripande sätt. 5. Reglerna skall vara tillämpliga alla utländska företags verksamhet i det landet.

Det finns ingen gemensam EG-lagstiftning för frågor om förutsättningarna för att bedriva sådan verksamhet som skulle bestå i att tillhandahålla ett investerarskydd. Tvärtom lämnar lCS-direktivet stor frihet åt länderna att själva bestämma utformningen och förutsättningarna för investerarskyddet i respektive land. Det kommer inte att krävas av företag från andra EESländer att de skall vara anslutna till ett investerarskydd här i landet för att få driva värdepappersrörelse.

132 En svenskt vesleranvkydd

Det svenska investerarskyddet får emellertid inte utformas så att en del institut, svenska eller utländska, tappar förtroendet för systemets neutralitet inför konkurrensförhållandena på marknaden. Det förhållandet att det endast finns ett system behöver inte få några negativa konsekvenser i detta avseende, om verksamheten prövas när det gäller öppenhet och neutralitet.

8.2.3 Investerarskyddsföretaget

Utredningens förslag:Investerarskyddet skall drivas av ett särskilt investerarskyddvöretag. Det skall inte finnas några formella begränsningar i valet av företagsform eller organisationen av företaget i övrigt. Det skall inte vara möjligt att dela ut vinst till företagets ägare. Företaget skall inte driva annan verksamhet vid sidan av investerarskyddet.

Företagets roll

Den verksamhet som skall bestå i att tillhandahålla ett investerarskydd bör närmast anses vara av infrastrukturell art för värdepappersmarknaden. Verksamheten får därför ses som en gemensam angelägenhet för de institut som är anslutna till den. Administratören av systemet bör inte få bedriva denna verksamhet jämte annan verksamhet, vilket exempelvis medför att en försäkringsgivare inte kan upprätta ett investerarskydd i egen regi. Däremot kan en eller flera försäkringsgivare uppträda i ett bakre finansieringsled, anlitade av den som administrerar investerarskyddet. Administratören av skyddet bör sålunda vara en juridisk person som bildats för just detta ändamål. Det är önskvärt om detta kan ske genom en samverkan mellan berörda institut. I det följande används investerarskyddsföretaget som benämning administratören.

Företagsform

Valet av företagsform för investerarskyddsföretaget hör nära samman med frågan om verksamhetens anknytningen till instituten marknaden. Ett

FOU 1997: 125 E11.svenskt vesleransltydd in 13 3

direkt eller indirekt ägande från institutens sida skulle vara ett sätt för instituten att ta ansvar för driften av investerarskyddet. lnstituten skulle då också kunna ha inflytande över utvecklingen av verksamheten.

Allmänt sett föreligger olika möjliga företagsformer att välja på. Beroende på vilka krav på investerarskyddet man särskilt vill betona utfaller valet i förstone olika. Man bör dock ha i åtanke att det samtidigt finns ett visst utrymme för att modifiera de allmänna principer som präglar respektive företagsform. Skillnaderna mellan de olika formerna kan därför mildras. Frågan huruvida en viss företagsform kan accepteras för att driva investerarskyddet blir därför i sista hand avhängigt av hur man totalt sett utformar verksamheten, dels i bolagsordningen, stadgarna respektive stiftelseurkunden, dels när det gäller finansiering och annat.

Ett aktivt deltagande av marknadens aktörer i investerarskyddsverksamheten och en öppenhet inför tillkomsten av nya institut talar för att investerarskyddet kan drivas i form av en ekonomisk förening. En ekonomisk förening förutsätter att verksamheten har kooperativ karaktär, vilket innebär att verksamheten skall ha till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom sådan ekonomisk verksamhet i vilken medlemmarna deltar som konsumenter eller andra förbrukare. Medlemmarna kan exempelvis delta såsom leverantörer eller med egen arbetsinsats. Kravet på deltagande i verksamheten kan också vara begränsat till att medlemmarna begagnar sig av föreningens tjänster, dvs. tillhandhållandet av ett investerarskydd. Det typiska för företagsformen, som regleras i lagen 1987:667 om ekonomiska föreningar, är kopplingen mellan ägare och användare. I lagen ställs vissa krav rätten till inträde för nya medlemmar, medlemmarnas deltagande i beslut vid föreningsstämma och utdelning av överskott i verksamheten. Inträde kan vägras om det finns särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art eller omfattning eller dess syfte eller annan orsak. Varje medlem har enligt huvudregeln en röst, men undantag kan gälla enligt stadgarna. Omfattningen av vinstutdelning kan begränsas i stadgarna på sätt som anses lämpligt för verksamheten. Trots

134 Ett svenskt inveslerarskjydd SOU 1997:12

att företagsformen som huvudregel skall präglas av öppenhet, både vad gäller medlemskretsen och föreningens kapital, och ett demokratiskt av styrelsesätt, finns det stora möjligheter att anpassa reglerna för den enskilda föreningen till vad verksamheten kräver.

Aktiebolaget som företagsform innebär jämfört med den ekonomiska föreningen bl.a. att antalet ägarandelar inte utan vidare kan ökas eller minskas efter förändringar på den marknad som verksamheten riktar sig till. En förändring av andelamas antal förutsätter i princip ett beslut av bolagsstämman om nyemission respektive inlösen av aktier. Om man vill säkerställa att instituten själva under flexibla former fâr ett jämnt och rättvist fördelat bestämmande över verksamheten torde detta därför förutsätta att aktierna ägs av en eller flera juridiska personer där instituten i sin tur år medlemmar.

Investerarskyddet innebär principiellt sett att instituten genom avgifter bekostar ett skydd sina kunder, investerarna. Det inslag av lângsiktighet som bör ingå i verksamheten ger anledning att något reflektera över möjlighetema att driva verksamheten i form av en .stiftelse

Enligt 2 § stiftelselagen 1994: 1220 bildas en stiftelse genom att egendom avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål. Varaktighetskravet har ansetts innebära att verksamhetens möjligheter att bestå under en längre tid inte får vara beroende av nya tillskott till förmögenhetsmassan. En stiftelse som för sin fortlevnad âr beroende av nya tillskott till förmögenheten kallas för en anslagsstiftelse. Enligt stiftelselagen är det inte längre möjligt att bilda nya anslagsstiftelser. Den förmögenhet som avsätts till stiftelsen skall vara tillräcklig för att stiftelsen därigenom skall kunna viss varaktighet. Som alanses en ternativ till sådan verksamhet som tidigare kunde bedrivas i form av en

s Se bl.a. prop. l993l94r9 s. 52 samt 54 och 55.

U 1997: 125 En .svensktinvesterarskydd 135

anslagsstiftelse föreslogs i förarbetena till stiftelselagen bolagsformen eller föreningsformen.

Det nu anförda gäller emellertid främst för sådan verksamhet innebär som att den avsatta egendomen eller dess avkastning skall användas för att dela ut bidrag eller stipendier. En särskild form av stiftelse utgörs verksamav hetsstijielsertza. Dessa kännetecknas att de huvudsakligt syfte har av som att driva viss form av näringsverksamhet, t.ex. sjukvård, bostadsuthyrning eller tidningsutgivning. Det år naturligt att verksamhetsstiftelser för de produkter eller tjänster de tillhandahåller får betinga sig vederlag för att bekosta verksamheten och trygga dess möjligheter till fortbestånd på samma sätt som om verksamheten hade drivits i företagsform. Man annan kan således ta ut normal betalning för det producerats från dem som som väljer att utnyttja stiftelsens tjänster eller stiftelseformen är dock varor. inte avsedd för verksamhet som syftar till att ge stiftaren eller annan angiven person del i överskottet verksamheten. När det gäller verksamav hetsstiftelsema torde önskemålet att verksamheten skall upphov till ge överskott överhuvudtaget inte vara särskilt framträdande, i vart fall inte utöver vad som behövs för att långsiktigt konsolidera verksamheten.

En verksamhet består i att tillhandahålla ett investerarskydd torde som således kunna organiseras i en verksamhetsstiftelse. En fråga som uppkommer är emellertid om stiftelseformen medför allt för stark bundenen het till de former och förutsättningar för verksamheten som en gång ställts upp i samband med stiftandet. Reglerna för stiftelsemas verksamhet bygger på principen att verksamheten skall långsiktigt uppbunden om vara och oberoende av personförändringar inom ledningen för stiftelsens förvaltning. Stiftarens en gång i tiden uttryckta önskan verksamhetens om syften och utformning skall stå fast. Genom införandet stiftelselagen av genomfördes dock förändringar. För det första är det ett par numera styrelsen eller förvaltaren för stiftelsen som beslutar ändringar i om

136 Ett svenskt investerarskvzld SOU 1997:122

stiftelsens villkor, i vissa fall efter tillstånd från Kammarkollegiet. Tillstånd till ändring kan bara begäras av styrelsen eller förvaltaren. För det andra gäller numera att stiftelseförordnandet får ändras utan tillstånd från myndighet det gäller frågor som inte uttryckligen förutsätter om Kammarkollegiets tillstånd eller frågor som stiftaren uttryckligen föreskrivit att styrelsen eller förvaltaren får ändra utan myndighets tillstånd. Även i de fall något tillstånd inte krävs från Kammarkollegiet har tillsynsmyndigheten, som regel länsstyrelsen i stiftelsens "hemlån", tre månader på sig efter ett beslut om ändring att förbjuda ändringen. Syftet år att länsstyrelsen skall få tillfälle att kontrollera att ändringen ryms inom vad stiftaren gett styrelsen eller förvaltaren tillstånd att ändra och om ändringen i övrigt är lagenlig. Det utrymme som sålunda finns för att ändra förutsättningarna för en stiftelses verksamhet kan vara av betydelse för möjligheterna att på ett enkelt sätt genomföra sådana åtgärder som föranleds ändringar såväl i den svenska lagen om investerarskydd som av i EG :s rättsakter.

Beträffande valet av tillsynsmyndighet finns det utrymme enligt stiftelselaför regeringen, eller myndighet som regeringen bemyndigar, att begen stämma att en annan myndighet än länsstyrelsen i hemlänet skall vara tillsynsmyndighet. Kammarkollegiet har i 18 § stiftelseförordningen 1995: 1280 bemyndigats att meddela beslut enligt 9 kap. 1 § andra stycket stiftelselagen om annan tillsynsmyndighet. Ett sådant beslut tillkommer som regel efter ansökan från stiftaren eller ledningen för förvaltningen av stiftelsen.

Tillstånd från Kammarkollegietkrävs vid sådana grundläggande förändringar som avser Lex. Stiftelsensändamål, placcringsreglcrlör Stiftelsensförmögenhet samt vissa frågor som gäller formernaFörförvaltningen. n Tillämpningen av bestämmelsen har hittills framförallt aklueliseralslör stiftelser som i sig har viss anknytning länsstyrelsen.Denkandock också tillämpas så att tillsynen llyttas upp till Kammarkollegiet. såsom central myndighet inom stiftelseoinrådet.eller så att tillsynen flyttas över till en myndighetinom det sakomrfidetill vilket stiftelsensverksamhethör.

U 1997: .25 1 E11 venskl s in esrleranskydd 137

Den tillsyn som skulle komma att utövas enligt lagen om investerarskydd kunde göra tillsynen enligt stiftelselagen överflödig. Å andra sidan anses har som en av utgángspunktema i det fortsatta arbetet omnämnts att Finansinspektionens tillsyn bör begränsas till vad som krävs för den verksamhet som tillhandhállande av investerarskyddet utgör. Tillsynen enligt stiftelselagen tar emellertid sikte på delvis andra aspekter, frågor av stiftelserättslig art. Man kan därför inte utan vidare anse att Finansinspektionens tillsyn kan ersätta tillsynen enligt stiftelselagen. Med en dubbel tillsyn, med Finansinspektionen som har att bevaka investerarskyddets funktion och en annan myndighet som skall bevaka de stiftelserättsliga aspekterna, får det förutsättas ske ett nära samråd mellan de båda myndigheterna.

Företagets verksamhet

Återkommande till vad tidigare anförts bör som som princip gälla att man i allt bör eftersträva största möjliga frihet för investerarskyddsföretaget att själv bestämma formerna för verksamheten. Man bör därvid särskilt ge akt på att verksamheten kan präglas av effektivitet och flexibilitet. Det är önskvärt om verksamheten kommer att hanteras i så nära samband med värdepappersmarknaden som möjligt.

Stadgar, bolagsordning eller stiftelseurkund, liksom övriga förutsättningar för verksamheten, bör i princip kunna utformas av den eller dem som bildar ett investerarskyddsföretag. Detta gäller också den löpande förvaltningen av verksamheten, t.ex. i vad män förvaltningen skall vara självständigt organiserad eller skötas i anslutning till någon annan verksamhet.

Driften av investerarskyddsföretaget kommer att vara av betydelse inte bara för hela värdepappersmarknaden, utan även för investerarna. Som tidigare anförts får verksamheten närmast karaktär av att del vara en av den legala och organisatoriska infrastrukturen värdepappersmarknaden. I investerarskyddsdirektivet betonas särskilt investerarskyddets betydelse

138 EI svenskt in vesterarskjydd SOU 1997: 12.

för förverkligandet av den inre marknaden på detta område. En tillämpning fullt ut av normala marknadsmässiga förhållanden den tjänst som investerarskyddet utgör skulle bland annat innebära att man lät ägarkretsen tillgodogöra sig vinst som genereras av verksamheten. De marknadsmässiga förhållandena för investerarskyddet är emellertid i flera avseenden armorlunda än för näringsverksamhet i allmänhet. De speciella krav som kommer att ställas på driften av investerarskyddet styrs av det överordnade målet att skapa förtroende på lång sikt hos allmänheten för investerarskyddets kapacitet som ekonomisk garanti i händelse av en konkurs i ett institut.

Verksamheten kommer att vara underkastad särskilda krav såvitt gäller behandlingen av såväl de anslutna instituten som investerarna. Det är av betydelse för marknaden som helhet att verksamheten kommer att bedrivas så effektivt som möjligt, vilket bland annat torde förutsätta att eventuellt överskott från verksamheten något sätt också kommer instituten till del. Detta bör emellertid kunna ske genom att lönsamheten återspeglas i avgiftsuttaget. Överskott från verksamheten bör därför i första hand tillföras investerarskyddets långsiktiga finansiering. Detta gör det också möjligt att institutens avgifter på sikt kan minskas eller i vart fall hållas på en lägre nivå. Det bör däremot inte bli fråga om vinstutdelning vare sig det sker genom utdelning eller i form av återbäring eller liknande avräkningar gentemot instituten. Investerarskyddet bör således inte kunna upprättas i syfte att skapa vinst investerarskyddsföretagets ägarkrets. Investerarskyddsföretaget kommer att åtnjuta en särställning när det gäller att mot betalning tillhandhålla ett skydd institutens kunder. Samtidigt råder inget formellt hinder mot att tillhandahålla ett investerarskydd utöver det som krävs enligt en kommande lag om investerarskydd. Det är inte avsett att sådan till investerarskyddet närliggande verksamhet skall inkluderas i den nya lagstiftningen. För att inte förutsättningarna för en oreglerad verksamhet av detta slaget skall påverkas bör investerarskyddsföretaget inte tillåtas att tillhandahålla annat skydd investerarna än det som omfattas av lagen om investerarskydd. Om det skulle finnas efterfrågan

OU 1997:125 E1 svenskt investerarskydd 139

ett kompletterande skydd bör detta således endast kunna tillhandahållas av andra företag än investerarskyddsföretaget; närmast tänkbart något av företag inom den inhemska eller intemationella törsäkringsbraschen.

8.2.4 Tillstånd och tillsyn

Utredningens förslag: Finansinspektionen skall pröva frågan om tillstånd att driva investerarskyddet, särskilt avseende finansiering och rutiner för behandling av investeramas krav.

Instituten

Anslutningen till ett investerarskydd som uppfyller kraven i investerarskyddsdirektivet bör göras till en förutsättning för tillstånd att driva värdepappersrörelse. Finansinspektionen meddelar beslut tillstånd om enligt 1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse VRL. För banker med värdepappersrörelse lämnas tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket 16 bankrörelselagen 1987:617 varifrån det hänvisas till de förutsättningar som framgår av lagen om värdepappersrörelse. I Finansinspektionens tillsyn ingår även att kontrollera att förutsättningama för tillståndet består. Om anslutningen till ett investerarskydd skall förutsättning för vara en

tillstånd måste inspektionen även direkt eller indirekt kunna pröva huruvida

en anslutning till ett investerarskydd som åberopas i uppfyller kraven som ställs detta.

Investerarskyddsföretaget

När det gäller kontrollen investerarskyddet står valet mellan indirekt av en eller direkt tillsyn. Den indirekta tillsynen innebär att Finansinspektionen inom ramen för tillsynen över instituten utövar kontroll över det skydd

3 Se artikel 2.I i lCSvdirektivct.

140 En svensk in vesIeraI.sÅydd SOU 1997: 12

dessa åberopar. Den direkta tillsynen innebär att inspektionen utövar sina befogenheter direkt mot investerarskyddsföretaget. Vare sig man väljer den direkta eller den indirekta kontrollen bör målet vara det samma: Finansinspektionen skall ha fullgoda möjligheter att bedöma om villkoren för investerarskyddet överensstämmer med vad som krävs enligt lagen och enligt investerarskyddsdirektivet. Sakligt sett kan det inte vara någon fördel att låta kontrollen utövas via instituten. Genom en direkt tillsyn över administratörer av investerarskyddet bör man tvärtom kunna uppnå en bättre och enklare kommunikation mellan investerarskyddet och inspektionen. Den direkta tillsynen behöver inte nödvändigtvis vara lika omfattande som tillsynen gentemot de finansiella instituten.

Kontrollens omfattning

Ett av de mest framträdande syftena med tillsynen är att fortlöpande kontrollera om förutsättningarna för tillståndet består. Det är därför naturligt att tillstånd och tillsyn hör samman, så att de kriterier som skall vara uppfyllda för tillstånd också skall träffas av tillsynen.

Som tidigare påpekats ligger det nära till hands att investerarskyddets drift kommer att vara en angelägenhet för marknaden, dvs. de institut som själva står under Finansinspektionens tillsyn. Den verksamhet som investerarskyddet utgör kommer inte att drivas i kontakt med allmänheten annat än vid ersättningsfall. De fundamentala kriterierna som investerarskyddet måste uppfylla kan sammanfattas i finansiell kapacitet, korrekt behandling av investeraren samt konkurrensneutralitet mot instituten. Kontrollen bör utifrån dessa kriterier kunna inriktas på vissa formella utgångspunkter som anger gränserna för verksamheten. Här bör ingå kontroll av stadgar, bolagsordning eller stiftelseurkund, vidare finansieringsplan, avgiftsreglemente och liknande dokument som ligger till grund för rörelsen.

SOU 1997: 125 EI s venskl in vesIerars/qvdd l41

När det gäller stadgar eller motsvarande bör det prövas om dessa innehåller bestämmelser som står i strid mot tvingande bestämmelser i lagen. Beträffande finansieringen bör investerarskyddsföretaget kunna ges ett betydande utrymme för egna lösningar. Företaget bör kunna presentera material som leder fram till en bedömning av hur omfattande risker man skall täcka samt hur detta skall finansieras. Finansinspektionen får pröva om den finansiella planeringen vilar godtagbara utgångspunkter och om finansieringsformema uppfyller krav lângsiktighet och likviditet. Finansinspektionen bör även fortlöpande kunna hålla sig informerad om finansieringen och vid behov ta upp denna till diskussion med administratören. I anslutning till finansieringen bör också beaktas hur avgifterna skall fördelas på de deltagande instituten.

Slutligen bör en betydelsefull del i kontrollen inriktas på vilka rutiner och villkor som skall tillämpas när investerare begär ersättning från investerarskyddet. Här ingår att kontrollen att vad som krävs av investerarna när det gäller begäran ersättning. Utformningen av information till en om investerarna eller andra frågor vid ett ersättningsfall inte i onödan försvårar för investerarna att ta till vara sina rättigheter. l denna delen bör emellertid också kontrolleras att organisationen för det interna handhavandet av en sådan begäran om ersättning planerats så att det bedöms praktiskt genomförbart att rimlig tid behandla kravet.

För att ett system för investerarskydd skall få etableras bör krävas godkännande av de grundläggande förutsättningarna för systemet. I detta material bör ingå sådant som villkor för anslutning, principerna för bestämmande avgifter till systemet saint finansieringens uppläggning. av

Det bör krävas att systemet är utformat så att investerarna direkt mot systemet kan åberopa de lagstadgade reglerna för investerarskyddet för att på rättslig väg tillerkännas rätt till ersättning. Anslutningen av ett institut till ett system för investerarskydd kommer att ske genom ett avtal mellan institutet och administratören av systemet, men det är institutets kunder

142 En svenskt vesIerars/tjvdzl SOU 1997: .25 l

som skall komma i åtnjutande av skyddet. Överföringen av rättigheterna

på investerarna kan ske att det i lagen att investerarna får genom anges en

direkt rätt mot systemet det i anslutningsavtalet mellan institutet

samt att och systemet finns en förklaring att avtalet sådant investerarskydd avser som avses i lagen. Det kan inte uteslutas att man i rättstillämpningen även denna koppling förutan skulle investerarna ha direkt rätt inanse en mot vesterarskyddssystemet. Det är emellertid av betydelse att arten investeav ramas rättigheter är tydligt klarlagda förhand.

8.3 Finansieringsfrågor

8.3.1 Finansieringens utformning

Utredningens förslag: Valet finansieringsformer för investerarskydav det skall ingå i underlaget för tillstândsprövningen. lnvesterarskyddsföretaget skall dock ha stor valfrihet när det gäller sammansättningen de av olika fmansieringformema samt även ha möjlighet att fortlöpande ompröva denna. Som exempel på aktuella fmansieringsformer kan nämnas fonderingar av egna medel och försäkringar, även olika men former av ömsesidiga garantier eller andra åtaganden kan utgöra komplement.

Kapacitetsbehovet

När insättningsgarantin skapades valdes lösningen med statlig myndigen het som administratör. Därigenom har också skapats förutsättning för man en garanterad lánemöjlighet i Riksgälden som en möjlighet att ta till vid belastningar som de ansamlade medlen inte klarar. Om väljer låta man att investerarskyddet drivas i privaträttslig regi kan inte förlita sig pâ man en motsvarande upplâningsmöjlighet. l så fall är frågan skall om man acceptera en finansiell förmåga begränsad omfattning, eller kräva av en försäkring i bakgrunden för ett, teoretiskt sett, obegränsat Det ansvar.

Ett svenskt investerarskydd 143

förra alternativet skulle förutsätta en bedömning av vad som skulle utgöra en rimlig kapacitet för systemet och att man accepterade denna som en begränsning av det totala skyddet för investerarna. Detta skulle innebära att man i praktiken införde ett maximibelopp per institut eller år liknande vad som ñr närvarande gäller i det norska systemet och som hittills gällt i det belgiska.

Något uttryckligt stöd finns inte i ICS-direktivet för en totalbegränsning av ansvaret till ett visst belopp. I punkt 23 i ingressen till direktivet talas det om att finansieringsmetodema i de olika ländernas system inte behöver vara harmoniserade, "under förutsättning dels att kostnaden för dessa system i princip bärs av värdepappersföretagen själva, dels att den finansiella kapaciteten står i rimlig proportion till deras åtaganden. Detta får dock inte innebära att stabiliteten i det finansiella systemet i medlemsstaten i fråga äventyras."

I stället för att ange att systemen skall ha en kapacitet som motsvarar deras åtaganden sägs således att det skall råda en "rimlig proportion" mellan kapacitet och åtaganden. Det torde därför vara klart att den nationella lagstiftningen inte nödvändigtvis behöver ställa krav förmåga hos ett investerarskydd att kunna svara upp fullständigt mot ett "maximalfall", dvs. vara uppbyggt för att kunna betala hur stora belopp som helst. Man kräver visserligen inte att investerarskyddet skall kunna svara för obegränsat stora anspråk, men förmågan måste ändå vara ytterligt betydande. En avvägning måste ske i fråga om vilka situationer, bortanför det sannolika området, ett investerarskydd skall vara anpassat för. Nivån bör väljas så att det i praktiken inte kommer att innebära några begränsningar i möjligheterna för investerarna att den ersättning de är berättigade till.

Det bör ingå i prövningen av en ansökan om tillstånd för investerarskyddsföretaget, liksom i den fortlöpande tillsynen, att den finansiella förmågan hos det enskilda systemet står i rimlig proportion till dess

144 E svensk invcavterarsr/xyr/z/

åtaganden. I första hand åvilar det den gör ansökningen att presentera som en beskrivning över omfattningen av de risker finansieringen skall som täcka. Vidare skall framgå vilka överväganden som ligger bakom denna bedömning och hur finansieringen skall utformas. Grunderna för de överväganden som redovisats i avsnittet om riskerna på värdepappersmarknaden samt de bedömningar som dessa överväganden lett fram till har under utredningens arbete visat sig ha förankring bland företrädare för marknaden. Dessa överväganden bör därför kunna bilda utgångspunkt. Övervägandena leder till ett långsiktigt kapacitetsbehov beräknat efter förhållandena 1996-1997 på omkring 300 miljoner kronor. I den mån detta behov inte täcks av en fond får andra fmansieringsformer utgöra ett komplement. Förändringar i marknadens totala volym, marknadens struktur och sammansättning samt andra förhållanden föranleder att en uppföljning och justering bör ske av av dessa belopp. En faktor omedelav bar betydelse för en sådan justering är förändringar i marknadsvärdena för de skyddade tillgångarna. Det är dock inte praktiskt möjligt att förändringarna kopplas till något index.

Finansieringsalternativen

Finansieringen av insättningsgarantin bygger i grunden fondliknande en ansamling av medel med hög likviditet. Medlen skall under uppskattningsvis tio år byggas upp successivt till nivå 2,5 procent en om av summan av insättningama. Detta motsvarade 1994 omkring tio miljarder kronor. När denna nivå uppnåtts är meningen att avgifterna skall plana ut, i den mån inte uttag från fonden föranleder annat. Om fonden skulle tömmas finns en möjlighet att komplettera med uppláning från Riksgäldskontoret. För investerarskyddet kan inte falla tillbaka på garanterad möjlighet till man en uppláning från staten.

Det har i olika sammanhang förts fram ett stort antal alternativa finansieringsformer som skulle finnas att tillgå för investerarskyddsföretaget. De två vanligast förekommande i dessa sammanhang har varit fond en upp-

äOU E11 .wenskl in veslerarskjydd 145

1997: 125

byggd avgifter från instituten samt försäkring vars premie likagenom en ledes skulle finansieras avgifterna. Andra som förekommit är olika genom former solidariska förpliktelser från instituten av borgensliknande av karaktär, möjligheter till obligatoriska lån från instituten till investerarskyddsföretaget olika former statliga garantier. Det väsentliga i samt av detta avseende är dels naturligtvis att den samlade finansieringen måste bedömas fullgod efter det kapacitetsbehov som gäller, dels att kostsom naderna för finansieringen, i enlighet med lCS-direktivet, skall falla på marknaden. Något statligt subventionsmoment får således inte förekomma.

Även flera kompletterande finansieringsformer är tänkbara kommer om sannolikt den grundläggande bufferten att utgöras av en fond som byggs med avgifter. Det kommer troligen också, särskilt under de inledande upp behövas någon form försäkringsskydd. Under utredningsåren, att av arbetet har det förekommit kontakter med företrädare för några internationella försäkringsgivare tillhandahåller försäkringstjänster inom som aktuellt område. Det har därvid visat sig möjligt att upphandla ett försäkringsskydd skulle kunna utgöra ett komplement till en fond. l som inledande skede skulle sådan försäkring kunna utgöra en väsentlig ett en finns flera olika försäkringsgivare, främst intematiodel av skyddet. Det nellt verksamma sådana, skulle kunna aktuella, varför upphandsom vara lingen förefaller kunna ske i god konkurrens. Det finns också flera olika alternativ i fråga de tekniska lösningarna. Såvitt utredningen kan om bedöma finns det inte anledning att befara att de principer som kommer gälla för det svenska investerarskyddet skulle komma i konflikt med ett försäkringsavtal affärsmässiga grunder. En viktig synpunkt i det samdet inte får ligga någon prövningsrätt hos försäkringsmanhanget är att givaren i frågan själva tillämpningen av investerarskyddet. Försäkom ringsgivaren måste beredd att acceptera de beslut som fattas inom vara instansordningen för investerarskyddet. Försäkringen bör vidare falla ut vissa angivna villkor som är lätta att konstatera.

146 En svenskt in vesterarsltjvdd S0 U 1997: 125

En sannolik utformning av ett försäkringsskydd är följande. Det skulle bli fråga om en kollektiv försäkring, vilket innebär försäkringsgivaren att skulle sluta avtal med de anslutna instituten som grupp. Med förslaget i detta betänkande skulle investerarskyddsföretaget komma stå att som försäkringstagare. Utbetalningar ersättning från försäkringsgivaren av skulle ske till investerarskyddsföretaget. Reglerna för utbetalning från försäkringen kan vara utformad på olika sätt, beroende bland på hur annat den övriga finansieringen utformas. Ett alternativ kan ersättning vara att utgår för utbetalningar till investerare över viss nivå, så den en att egna fonden tas i anspråk till exempelvis 50 miljoner kronor institut upp per innan försäkringen faller ut. Ett annat alternativ kan försäkringen vara att faller ut om den fonden på grund utbetalningar understiger egna av en viss gräns.

Kostnaden för försäkringsskyddet och hur sådant skydd ett står sig i förhållande till andra fmansieringsformer går inte att bedöma på detta stadium. Det går därför inte heller att i lag hur stor den fonden ange egna skall vara eller vilka andra finansieringsformer skall utnyttjas. Investsom erarskyddsföretaget bör upprätta långsiktig finansieringsplan. Företaget en bör emellertid också ha friheten att fortlöpande omvärdera de olika finansieringsaltemativen.

Avgifterna

Komplexiteten i de verkliga riskerna för investerarskydd ett gör det ytterligt svårt att riskrelatera avgifterna från instituten. Kapitaltäckningen framstår inte som ett godtagbart instrument i detta avseende. Utredningen ser därför som enda möjlighet att gå i andra riktningen, nämligen att avgifterna endast får beräknas efter verksamhetens omfattning. Man bör därvid beakta den delen institutens verksamhet har betydelse för av som investerarskyddet.

1997:125 En svenskt investera/skydd 147 OU

8.3.2 Övertagande av fordran

Utredningens förslag: lnvesterarskyddstöretaget övertar investerarens fordran mot institutet i den mån ersättning betalas ut. Företagets fordran och investerarnas eventuella restfordran kommer att ha samma inbördes prioritet.

Enligt ICS-direktivet skall investerarskyddsföretaget ha rätt att träda i investerarens ställe mot institutet till ett belopp som motsvarar vad investerarskyddsföretaget betalar ut till investeraren. Enligt gällande svensk rätt skulle detta innebära att investerarskyddsföretaget därvid får prioritet investeraren. Om investeraren har krav mot institutet samma som utöver vad kan ersättas investerarskyddet skulle de båda som genom kraven komma att ha lika prioritet. Om investeraren hade ett sammanlagt krav på 500 000 kronor och högsta ersättning från investerarskyddet uppgick till 250 000 kronor skulle investeraren först få ut maximal ersättning från investerarskyddet. Därefter skulle investeraren och investerarskyddsföretaget göra gällande vardera 250000 kronor i institutets konkurs. Vid tioprocentig utdelning till oprioriterade en borgenärer skulle investerarskyddsföretaget täckning för sin utbetalning belopp 25 000 kronor medan investeraren utöver vad han redan till ett av fått från investerarskyddet skulle få ytterligare 25 000 kronor, eller sammanlangt 275 000 kronor. Samma gäller för närvarande för insättningsgarantin. Det har i olika sammanhang diskuterats om inte investerarskyddsföretaget borde full täckning för sin utbetalning innan investeraren kan fâ någon betalning ur konkursen.

Alternativet att investerarskyddsföretaget skulle ges en prioriterad vore ställning i förhållande till investeraren antingen att företaget inom genom för konkursförfarandet bättre ställning eller genom att ramen gavs en

f Artikel 12.

148 Ett svenskt inveswerarsltjycld

SOU 1997:14

l i investeraren blev återbetalningsskyldig gentemot företaget i den mån han skulle komma att få utdelning i konkursen.

Den förra lösningen skulle innebära ett avsteg från vad i allmänhet som gäller. Som jämförelse kan nämnas den situationen att en borgensman med begränsat ansvar infriat sitt åtagande till borgenär. Om detta infriande en endast täcker en del borgenärens krav gäldenären, kommer av mot borgenären och borgensmannen att konkurrera med varandra mot gäldenären med lika inbördes prioritet.

Om man skulle ge investerarskyddsföretagets fordran bättre ställning än

investerarens kvarvarande del skulle det bli nödvändigt ställning att ta till karaktären investerarens samtliga krav p av mot institutet. Endast sådana krav som fallit utanför gränsen för högsta ersättning, i och för men som sig varit beskaffenhet att kunna ersättas investerarskyddet, av genom skulle beaktas. Om investeraren därutöver har andra krav mot institutet, vilka inte omfattas av investerarskyddet, skulle dessa inte efterställda invara vesterarskyddsföretagets krav. I förfarandet för utbetalning skulle därmed komma att ingå prövning utöver vad under alla förhållanden en som skulle kunna betalas ut till investeraren. Förfarandet skulle därmed riskera bli att betydligt mer komplicerat än vad blir fallet. Dessutom skulle som annars den situationen uppstå att investeraren i utgångsläget skulle ha intresse ett av att fâ så mycket som möjligt sina krav hänförda till investerarskydav dets tilllämpningsområde. När det sammanlagda ersättningsgilla beloppet uppnått maximigränsen för ersättning från skyddet skulle investeraren i

stället ha intresse av att inte ytterligare hans krav hänfördes dit, efterav som detta skulle kunna medföra att han inte skulle lika stor del av eventuell utdelning i konkursen. l ll ovannämnda svårigheter vid tillämpningen efterställning

av av investera- l

rens restkrav talar emot sådan lösning. Till detta kommer opriori-

en att l

l terade borgenärer i allmänhet kan räkna med utdelning i ytterst begränsad

omfattning eller att helt bli utan utdelning. Den ekonomiska i

betydelsen av

E11 svenskt iuvavlerarskydd 149 SOU 1997: 125

lösning med efterställning investerarens krav skulle därmed sannolikt en av inte bli särskilt stor för investerarskyddet.

Ett för låta investerarskyddet prioriterat framför argument att vara investeraren har sagts att därigenom skulle underlätta finansvara man skyddet. Detta skulle kunna återverka även kostnaderna för ieringen av försäkringsarrangemang i ledet bakom investerarskyddsföretaget. Vid ett de kontakter utredningen haft med företrädare från försäkringssom branschen har emellertid framkommit att frågan inte har någon påtaglig betydelse för möjligheterna att anordna ett försäkringsskydd.

Man bör även beakta att motsvarande fråga diskuterats för insättningsgarantins del detta lett till förslag högre prioritet för garantiutan att om Internationellt i Europa har det visat sig endast finnas något systemet. enstaka exempel på lagstiftning ger garantisystemet en sådan särsom ställning. Frågan bedöms därför inte ha någon aktualitet för insättningsgarantin. Ett system med prioritet för investerarskyddets krav framför inär enligt utredningen inte motiverat utifrân dagens förutvesterarens sättningar och bör under alla förhållanden inte övervägas utan att motsvarande kommer att gälla för insättningsgarantin.

8.3.3 Beskattning investerarskyddet av

Utredningens förslag: lnvesterarskyddsföretaget bör möjlighet till en skattemässig reservering överskott från investerarskyddet. av

I detta avsnitt behandlas frågor beskattning som gäller investerarom skyddsföretagets verksamhet. Beskattningsfrågor som gäller investerarna behandlas i avsnitt 8.5.4 beskattning utbetalning. När det gäller om av institutens avgifter kan här bara nämnas att avgifterna anses förbrukade om för instituten kommer detta att utgöra en kostnad i rörelsen.

150 Ett svenskt invesIerars/tjvdd

Investerarskyddsföretagew förvaltande verksamhet

Den verksamhet som kommer att bedrivas investerarskyddsföretaget är av av klart finansiell natur. Det kapital förväntas komma ansamlas som att som en fond för framtida utbetalningar utgör enligt förslaget investerarskyddsföretagets tillgångar, och avkastningen därav är betrakta att som en del av företagets resultat. Avkastningen skulle därmed bli föremål för beskattning i investerarskyddsföretaget. Den fråga här som tas upp är om det på grund av verksamhetens art finns skäl till skattemässig särbehandling av investerarskyddsföretaget. Det finns olika former ett par av skattemässig särbehandling förmögenhetsmassa liknande den kommer av en som att förvaltas av investerarskyddsföretaget.

En möjlighet är att låta verksamheten åtnjuta skattebefrielse. Detta gäller för ett antal rättssubjekt 7 § lagen 1947:576 statlig inkomstgenom om skatt. Bland de subjekt som därigenom undantagits från statlig inkomstskatt kan som exempel nämnas, pensionsstiftelser enligt lagen tryggande om av pensionsstiftelser 3 m0m., subjekt inom utbildningsväsendet såsom akademier och sammanslutningar obligatoriska studentorganisationer av med obligatoriskt medlemskap 4 första stycket, regionala mom. utvecklingsbolag med uppgift att pröva frågor ekonomiskt stöd till om näringsidkare 4 mom. andra stycket, subjekt med uppgifter inom stöd till arbetslösa såsom arbetslöshetskassor, vissa personalstiftelser och liknande 4 mom. tredje stycket, vissa uttryckligt angivna fonder och andra organ som lämnar bidrag till forskning eller som har delvis officiell prägel såsom Nobelstiftelsen, Småföretagsfonden, Dag Hammarskjölds minnesfond, Svenska bibelsällskapets bibelfond, Svenska Penninglotteriet AB, Svenska UNICEF-kommittén och Sveriges Exportrâd 4 fjärde stycket. mom.

En annan möjlighet är att tillåter avdragsgilla avsättningar från man verksamhetens resultat, vilket innebär att det uppkommer obeskattad en reserv. Syftet med reserveringama kan att från rörelseresultatet vara avsätta medel, eventuellt för ett visst ändamål, för verksamhetens att gynna

En svenskt investerarskydd 151

långsiktiga utveckling. Närmast av intresse vid överväganden för investerarskyddets vidkommande är de reserveringar som får ske inom för försäkringsrörelse. Enligt 2 § 6 mom. lagen 1947:576 om statramen lig inkomstskatt får avdrag ske för dels ökning av försäkringstekniska avsättningar och dels ökning säkerhetsreserven. Båda dessa reserveav ringsmöjligheter ingår i det som skall regleras genom en nomialplan som skall fastställas Finansinspektionen. Syftet med normalplanen är att den av skall ligga till grund för inspektionens bedömningar av bolagens soliditet. Nomialplanen utgör därmed måttstock för uppfyllande av den s.k. soliditetsprincipen inom försäkringsmarknaden.

Försäkringstekniska avsättningar

Försäkringstekniska avsättningar ersatte 1995 det tidigare använda begreppet försäkringstekniska skulder. I detta innefattas beräknade kostnader för reglering av såväl inträffade som framtida skadefall. Här ingår dels medel för inträffade men ännu inte slutreglerade skadefall ersättningsreserven, medel för skador bolaget har anledning att

dels som

befara skall komma att inträffa inom ramen för löpande försäkringsåtaganden premiereserv. Regler försäkringstekniska avsättningar skall fmom nas i den ovannämnda normalplanen.

Säkerhetsreserv

Säkerhetsreserven utgör ett komplement till de försäkringstekniska avsättningama. Reserven är frivillig och syftar till att bilda en buffert för sådana kostnader inte har kunnat beaktas när premierna fastställdes. Den som maximala säkerhetsreserven för varje bolag fastställs med hänsyn till premieinkomsten för räkning och den gällande utgående ersättningsegen Finansinspektionen kan medge undantag från normal planen under reserven. särskilda omständigheter. Uttag från reserven får i princip bara ske för att täcka förluster i rörelsen.

152 En svenskt investerare/tyvär

särbehandling av investerarskyddet

De medel som samlas in från de deltagande instituten i för ett system investerarskydd skall förvaltas bästa sätt och förhoppningsvis ge sådan avkastning att de ansamlade medlen kan förökas. Detta bidrar till systemets Soliditet och gör det på sikt i högre grad självfinansierande. För instituten och för marknaden som helhet innebär detta att behovet tillskott av av nya medel genom avgifter minskar och att existensen investerarskydd av ett i lägre grad påverkar marknadens normala aktiviteter. Utrymmet för ett lägre avgiftsuttag bör även komma institutens kunder till del. Man bör eftersträva att investerarskyddet inte tillåts påverka prisbild och andra marknadsfaktorer inom värdepappersmarknaden än nödvändigt. En mer högre grad av självfmansiering gör det också möjligt över längre att ett perspektiv hålla en jämn kostnadsnivå för investerarskyddet. Enstaka stora ersättningsfall behöver under sådana förhållanden inte medföra drastiska höjningar av institutens avgifter.

För insättningsgarantin gäller att de insamlade medlen skall placeras på räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Insättningsgarantinämnden har också möjlighet att låna från Riksgäldskontoret det behövs. Även om om nämnden har möjlighet till olika alternativ i fråga bl.a. löptider är ändå om dess möjligheter att välja olika placeringar för medlen starkt begränsade genom denna bestämmelse. Eftersom medlen förvaltas i statlig regi är dessa inte föremål för beskattning. Medel för investerarskydd som ett skulle förvaltas av ett privaträttsligt subjekt skulle emellertid komma att beskattas på samma sätt som medel i ekonomisk verksamhet. annan

Investerarskyddets verksamhet ligger så nära hur törsäkringsrörelse en byggs upp att det för investerarskyddet bör införas möjlighet till en reservering motsvarande den som gäller för försäkringsrörelse. Det finns ett samhällsintresse i att investerarskyddet nar stabilitet och lângsiktighet. Detta får ytterligare tyngd den ekonomiska sidan ägandet om av av investerarskyddsföretaget tonas ned, exempelvis genom att det saknas

1997:125 Ett svenskt investerarskydd 153 SOU

enskilt vinstintresse. Utredningen har inte närmare övervägt den tekniska utformningen sådan reserveringsmöjlighet. Det lämnas därför inget av en förslag till lagtext i den här delen. Frågan bör behandlas vidare i den fortsatta beredningen.

8.4 Investerarskyddets omfattning

8.4.1 Ersättningsfall

Utredningens förslag: Rätt till ersättning från investerarskyddet skall inträda om ett institut försätts i konkurs.

ICS-direktivet tvâ alternativa situationer medför att ersättning anger som från investerarskyddet kan komma i fråga. Det fallet är att "de ena behöriga myndigheterna" har konstaterat att institutet inte verkar ha förmåga att uppfylla sina förpliktelser mot investerarna. Det krävs vidare oförmågan inte bara är tillfällig. Begreppet behörig myndighet har inte att berörts i direktivet. Även i detta sammanhang torde dock normalt närmare hemlandets tillsynsmyndighet, såvida inte denna uppgift särskilt lagts avses andra fallet i vilket ersättning kan komma att på annan myndighet. Det utgå är att rättslig myndighet, dvs. domstol eller motsvarande, har en en meddelat ett avgörande medför att investerarens möjlighet att som framställa krav mot institutet tilltälligtvis upphävs. I båda alternativen förutsätts att institutets oförmåga har direkt samband med dess finansiella ställning.

°° Artikel 2.2.

9 I DGS-direktivct har det uttryckts sá att direktivet avser insättningar som blivit indispønibla, varmed att det institut som tagit emot en insättning blivit föremål lör avses beslut från behörigmyndighet eller av rättslig myndighet enligt vad som ovan beskrivits.

154 Ett svenskt investerarskydd

Direktivtexten är närmast utformad efter den situationen att båda altemativen finns som utlösande faktorer i ett lands investerarskydd. I artikeln sägs att endera av alternativen utlöser skyddet "beroende konstaterandet om eller avgörandet inträffar först". Samma förhållande uttrycktes något annorlunda i DCS-direktivet. Icke desto mindre ansågs vid införandet av det svenska insättningsgarantin att det skulle tillräckligt endera vara om av alternativen stod till buds. Konkursinstitutet ansågs därvid den motsvara rättsliga myndighetens avgörande enligt direktivet.

Även för investerarskyddet bör ett konkursbeslut föranleda att skyddet träder in. Huruvida det i konkurs finns krav är beskaffenhet en som av att kunna ersättas är däremot en fråga som får prövas särskilt för varje enskild investerares krav. Dessa övriga förutsättningar behandlas närmare i de följande avsnitten.

Vid införandet av insättningsgarantin diskuterades huruvida även likvidationsbeslut skall medföra att skyddet träder in. Emellertid anfördes därvid att insättama i ett likvidationsförfarande normalt sett förutsätts kunna få ut sina insatta medel. Skulle detta inte kunna ske har insättama, liksom andra borgenärer, möjlighet att under likvidationsförfarandet begära institutet i konkurs. Samma gäller för investerarskyddet.

Någon anledning att ta frågan företagsrekonstruktion finns inte, upp om eftersom lagen 1996:764 om företagsrekonstrttktion inte gäller för banker och värdepappersbolag.

När det gäller utländska instituts filialer här i landet bör i princip samma förutsättningar gälla för ersättning från det svenska investerarskyddet som

92Som alternativ till de behöriga myndigheternaskonstaterande anges där den rättsliga myndighetensavgörande"o|n avgörandetmeddelasinnandetovannämndakonstaterandehar gjorts".

SOU 1997: 125 En venskt in vesterarslqvdd 155 s

för svenska institut. Frågan behandlas närmare i avsnitt 8.6 om förhållandet till utländska investerarskydd.

8.4.2 Finansiella instrument

Utredningens förslag: Investerarskyddet skall omfatta finansiella instrument som avses i lagen om handel med finansiella instrument. Sådana instrument ingår tillgångar i en värdepappersfond eller som som omfattas av reglerna om individuellt pensionssparande omfattas dock som mte.

Enligt ICS-direktivet skall skyddet omfatta de finansiella instrument som finns upptagna i avsnitt B till investeringstjänstdirektivet. Där ingår samtliga de instrument som är föremål för allmän omsättning på värdepappersmarknaden, såsom aktier, depâbevis, obligationer och andra penningmarknadsinstrument, teckningsrätter till nyemissioner samt standardiserade derivat såsom optioner och terminskontrakt. Den svenska definitionen av finansiella instrument har ansetts i det närmaste motsvara vad som krävs enligt investeringtjänstdirektivet. Det saknas anledning att göra någon avgränsning i detta sammanhang. Tillämpningsomrádet för annan investerarskyddet kan därför ansluta till den definition som använts i lagen om finansiella instrument.

Värdepappersfonder

I investeringstjänstdirektivets förteckning över instrument som berörs ingår även andelar i värdepappersfonder. lnvesterarskyddet skall emellertid gälla för instrumenten i sig, inte den substans eller det värde som instrumenten representerar. lnvesteraren har rätt till ett visst antal instrument, inte ett visst utlovat eller förväntat värde per instrument. Detta innebär när det gäller andelar i värdepappersfonder att själva fondför-

9 l kap. l § lagen l99l :980 om handelmed finansiellainstrument.

156 Ett svenskt in veslerarskjvdd SOU 1997: 125

mögenheten som andelen representerar eller kvaliteten förvaltningen av förmögenheten inte omfattas av skyddet. Numera finns möjlighet till förvaltarregistreringar fondandelar. l dessa fall kan investerarskyddet gälla även fondandelama.

Brutna löften om utfallet av en investering, vare sig de är uttryckliga eller undersförstådda, kan bli föremål för ersättning enligt det befintliga brittiska systemet för ersättning till investerare. Bland annat i denna del anses emellertid det brittiska skyddet utöver vad som krävs enligt lCS-direktivet.

Man skulle kunna överväga att låta det svenska investerarskyddet omfatta värdet i värdepappersfonder. Ett sådant skydd skulle emellertid få helt andra proportioner än ett skydd enligt lCS-direktivet. Hela konstruktionen skulle bli annorlunda, bland annat förutsättningarna för ersättning och värderingsfrágoma. Om man skulle utforma ett verkligt skydd avseende fondandelama bör detta ske i särskild ordning, varvid kan man anpassa utformningen till de förutsättningar som gäller det området. Det kan tilläggas att det inom EU inte finns några planer på att gå vidare med förslag till direktiv om garantiordning för värdepappersfonder.

En situation med anknytning till fondandelama där investerarskyddet skulle kunna fâ betydelse är den, att en investerare anförtrott pengar ett institut för införskaffande av en fondandel och att institutet försätts i konkurs utan att uppdraget blivit slutfört. Om hanteringen dessa skötts på av pengar sådant sätt att kunden inte har separationsrätt till pengarna, kan investeraren ha rätt till ersättning från investerarskyddet, alternativt från insättningsgarantin. Därvidlag skiljer sig dessa pengar inte från pengar som anförtros institutet för andra investeringstjänster.

OU 1997: 125 En svenskt in vaslerarskydd 157

Individuellt pensionssparande

Individuellt pensionssparande IPS har beskrivits ovan i avsnitt 7.4.5. Denna sparform utgör en specialform av de traditionella sparformema inlåning i bank, andelar i värdepappersfond och enskilda värdepapper. Det speciella utgörs de särskilda regler sparformen är förenad med och av som gör den särskilt anpassad för pensionssparande. som

IPS skulle ha kunnat omfattas av insättningsgarantin till den del behållningen pâ pensionssparkontot är placerad i inlâning. I förarbetena till lagen insättningsgaranti uttalades emellertid att insättningar pâ om inlåningskonto inom IPS visserligen är likvida i den meningen att uttag kan göras endast för omplacering inom sparsystemets ram. Pensionsspamen randet ansågs därmed ha avgörande olikheter med sådana typer av insättningar skulle omfattas av insättningsgarantin. Det ansågs också som tveksamt att föreskriva att pensionsmedel inlåningskonto skall garantepensionsmedel inom fondförsäkringssystemet inte skulle ras samtidigt som åtnjuta skydd. I båda dessa pensionssparsystem har spararen bestämmanderätten över placeringen medlen saknar rätt att fritt ta ut medlen av men från systemet. Medel inlâningskonto inom IPS ansågs därför inte böra insättningsgarantin. omfattas av

Som argument emot ett särskiljande av lPS-inlåning från annan inlåning kan anföras att IPS-konto är lika "lättflyktiga" som annan inpengar låning. Banksystemets skyddsvärde har väsentligen ansetts bestå just däri att höglikvid inlåning används för utlåning som är bunden på längre en en sikt. En bank är därför inte likvid i den utsträckning som skulle krävas om samtliga kunder skulle ta ut sina inlánade medel under en kort tid. Skyddsvärdet det finansiella systemets perspektiv är i princip detsamma ur för IPS-inlåning för annan inlåning. Detta resonemang har emellertid som främst giltighet när det gäller regler med primärt syfte att skydda systemet,

9 Prop.l995/96 s. 57.

158 Eli svenskt treslerarsltjvdd SO U 1997: 12.

vilket är fallet med banklagstiftningen. insättningsgarantin i första avses hand utgöra ett skydd för den enskilde insättaren, även om en sådan uppdelning är svår att göra i praktiken.

Utkedningen skydd för försäkringsfordringar

om

Försäkringsskyddsutredningen dir. 1996:88 har i uppdrag att utreda ett svenskt system för garanti för försäkringsfordringar. Uppdraget grundar sig inte på något EG-direktiv. Det omtalas i utredningsdirektiven att Försäkringsutredningen i sitt slutbetänkande SOU 1995:87 Försäkringsrörelse i förändring, hade tagit vissa utländska system för skydd för upp forsäkringsfordringar och påtalat behovet ett svenskt skydd för sådana av fordringar. En utredning garantisystem för försäkringsfordringar om ansågs nu också ligga väl i linje med utvecklingen på övriga områden för finansiella tjänster, varvid det hänvisades till den befintliga insättningsgarantin och det blivande investerarskyddet.

I direktiven omnämns bland annat pensionssparande kategori som en som bör komma att omfattas ett skydd för fåirsäkringsfordringar. Särskilt av anförs: "Individuellt pensionssparande omfattas inte insättningsgarantiav systemet men har stora likheter med privat pensionsförsäkring. Om detta sparande inte omfattas av något av skyddssystemen kan konkurrensen med andra sparformer snedvridas pâ ett oönskat sätt. Utredaren skall överväga om inlåning i bank inom för individuellt pensionssparande skall ramen omfattas av garantisystemet för försäkringsfordringar alternativt insättav ningsgarantin. "

I vilket system skall IPS skyddas

Utgångspunkten bör vara att sparande inom IPS inte skall stå utan skydd när motsvarande placeringsformer utanför IPS är skyddade. IPS skapades i syfte att vara ett komplement till de befintliga sparformema för privat pension. Även syftena också individer om ett av var att nya att börja

U 1997:125 EI svenskt in veslerarsrkydd 159

spara till pensionen var avsikten framför allt att IPS skulle bidra till en ökad konkurrens mot de övriga pensionssparformema. IPS får därför, oavsett hur medlen placerats av den enskilde spararen, för den enskilde snarast anses utgöra ett alternativ till andra former av pensionssparande, främst pensionsförsâkringar. När det gäller jämställdhet i konkurrens och andra förutsättningar torde det därför vara av störst betydelse att kunna jämföra sparandet i IPS med övrigt pensionssparande. Ur spararens perspektiv bör det vara av intresse att sparandet i IPS behandlas inom ett och samma skyddssystem, oavsett placeringsformen samt att skyddet är i stort sett detsamma som för alternativa former för pensionssparande. När spararen gör sina omplaceringar inom IPS bör han kunna göra detta utan att beakta den olikhet i fråga om skyddsregler som omplaceringen skulle kunna innebära.

IPS inrymmer förutom placeringar i enskilda värdepapper också placeringar i fondandelar och inlåning på konto. Fondandelar kommer inte att omfattas av investerarskyddet, eftersom det inte täcks av EG-direktivet om investerarskydd. Enligt vad utredningen erfarit från personal vid EUkommissionen finns det inte heller några planer att framgent arbeta fram förslag till garantisystem för värdepappersfondema. Inlåning på konto täcks för närvarande, bortsett från just IPS-inlåningen, av insättningsgarantin. Det finns inga sakliga skäl för att endera insättningsgarantin eller investerarskyddet skulle ta hand om skyddet för såväl IPS-värdepapper som IPS-inlåning.

Antingen hänförs tillgångarna inom lPS till andra pensionssparformer eller så hänförs tillgångarna till respektive system för placeringsformer av samma slag, inlåning till insättningsgarantin och enskilda värdepapper till investerarskyddet. Under inga förhållanden bör det bli en indelningen efter bransch. Detta skulle gå stick i stäv mot de indelningsgrunder som tilllämpats för insättningsgarantin och som kan komma att tillämpas för investerarskyddet. Såväl för insättningsgarantin som för investerarskyddet sker avgränsningen av tillämpningsområdet efter de tjänster instituten

160 En svenskt invesIerars/qvdd SOU 1997:121

tillhandhåller. Detta är grunden till dels att såväl banker vissa som värdepappersbolag tillhör ett och system, dels att ett institut kan samma komma att tillhöra båda systemen. Någon branschvis indelning finns således inte i Övrigt inom de finansiella ersättningssystemen.

Bedömningen av vilket ersättningssystem lPS skall hänföras till bör därför ske antingen efter lPS som sparform eller efter de olika placeringsformerna inom IPS. Sparformen bör hänföras till området för pensionssparande, medan de placeringsformer som finns inom IPS bör hänföras till insättningsgarantin respektive investarskyddet.

En aspekt som ur konsumentsynpunkt gör IPS-sparande speciellt i förhållande till annat sparande är att sparandet syftar till att skapa ett kapital för utbetalning vid pensionen. De skattefördelar följer med sparandet som har också medfört restriktioner för tillgång till medlen. En utspararens betalning från ett skyddssystem till täckande förluster inom IPS skulle av behöva utformas så att ersättningsbeloppet kan överföras i ett fortsatt sparande i ett annat institut. Förfarandet kring detta skulle bli så speciellt att det även av den anledningen finns skäl att behandla lPS tillsammans med annat pensionssparande.

Ytterligare en aspekt som tillkommer är de beloppsgränser gäller som enligt insättningsgarantin och kan förväntas komma att gälla för insom vesterarskyddet. För större delen enskilda är gräns för ersättsparare en ningen på 250 000 kronor tillräcklig när det gäller normal inlåning. Om man genom insättningsgarantin även skulle skydda pensionssparande som placerats i form av inlâning skulle detta skydd emellertid bli otillräckligt. Den högsta tillåtna avsättningen till IPS uppgår till ett halvt basbelopp per år, dvs. för närvarande omkring 18 000 kronor. Med tio års insättningar jämte avkastning skulle man täcka större delen ersättningsutrymmet. av Man skulle i så fall behöva se över beloppsnivåema för insättningsgarantin

95När lPS infördes var högstatillåtna insättning eu basbelopp per år.

EI svenskt in vesteranvkydd 161

och även bestämma maximiersättningen från investerarskyddet till samma nivå.

Om man i stället valde att administrera skyddet för lPS-tillgångar tillsammans med investerarskyddet respektive insättningsgarantin skulle detta kräva omfattande särreglering för lPS-delen, både när det gäller materiella regler såsom beträffande högsta ersättningsbelopp som när det gäller regler för överföring till nytt institut. Vidare skulle det vara nödvändigt med ett särskilt avgiftssystem för IPS-delen. Det kan ifrågasättas om en sådan ordning skulle bli rationell. Samtidigt skulle annat sparande i samma syfte som IPS behandlas i ett separat skyddssystem, ett som enbart var inriktat på försäkringsföretag.

Utredningens utgångspunkt är som tidigare nämnts att lPS skall täckas av i vart fall något av de ersättningssystem som kommer att finnas för de finansiella marknaderna. Det finns inte nägra starka skäl som utesluter den

ena eller andra lösningen. Övervägande skäl talar dock för att IPS-till-

gångar skyddas tillsammans med annat sådant pensionssparande som kan komma att skyddas i det system som är tänkt för försäkringsfordringar. Denna slutsats bygger naturligtvis förutsättningen att ett sådant system kommer till stånd.

Den föreslagna lösningen kan förväntas vara bäst ägnad att upprätthålla konkurrensneutraliteten mellan lPS och andra pensionssparformer. Principiellt skulle man därmed betrakta pensionssparandet IPS som huvudtjänsten och placeringsvalet, dvs. inlåning, värdepapper och fondandelar, som underordnad. Det är alltså inte egentligen fråga om en investeringstjänst utan om en pensionsxsparyiirtvr.

6 17-1194

162 E11 svensk in ve.sIear.sÅyId SOU 1997: 125

8.4.3 Likvida medel

Utredningens förslag: För banker och sådana värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot kunders medel konto skall alla likvida medel som annars skulle kunnat omfattas av investerarskyddet i stället skyddas av insättningsgarantin. För övri ga värdepappersbolag skall likvida medel skyddas av investerarskyddet.

Investerarskyddsdirektivet skall förutom finansiella instrument även skydda pengar som investerare anförtrott ett institut och som innehas för investerarens räkning i samband med investeringsverksamhet. I denna del kan det uppstå en dubblering av skyddet genom den insättningsgaranti som redan i dag omfattar vissa värdepappersinstitut.

Risken för ett dubblerat skydd har redan i DGS-direktivet förutsetts komma att uppstå. Där sägs att det i sådana fall skall vara upp till varje medlemsstat att hänföra kravet till endera av investerarskyddet eller insättningsgarantin, och att inget krav skall kunna ge ersättning mer än en gång enligt dessa direktiv. Gränsdragningen mellan insättningsgarantin och investerarskyddet kan också betydelse för hur begränsningen om 20 000 ecu skall tillämpas. Fråga kan nämligen uppstå hur det maximala utrymmet för ersättning skall delas upp mellan olika krav mot ett och samma institut, t.ex. så att investeraren erhåller ett maximibelopp genom insättningsgarantin och ett genom investerarskyddet. Denna fråga behandlas inte i investerarskyddsdirektivet utan får lösas inom ramen för den nationella lagstiftningen.

Två förhållanden föranleder att man vid införandet av ett svenskt investerarskydd måste ta ställning till gränsdragningen mellan investerarskyddet och insättningsgarantin. Det finns banker med värdepappersrörelse och det finns värdepappersbolag med tillstånd att ta emot kunders medel

95 Artikel 2.3. Seävenpunkten 9 i ingressenlill direktivet.

E11 .rvensrkl in vesnerarurkyidd 163

på konto. Dessa instituts verksamhet kommer sålunda att träffas av såväl investerarskyddet insättningsgarantin. Det blir därför nödvändigt att som ta ställning till hur uppdelningen skall ske.

Det finns ytterligare gränsdragningsfråga som det kan finnas skäl att en reflektera över i detta sammanhang, nämligen den om vilka likvida medel skall skyddas enligt de båda systemen. Frågan gäller om endast vissa som slags fordringar täcks de respektive systemen. lnsättningsgarantin har av sitt primära tillåmpningsomrâdet på de till godohavanden som är typiska för bankverksamhet. Investerarskyddet, á den andra sidan, skall täcka sådana tillgodohavanden som har samband med investeringstjänster.

Insättningsgarantin

DGS-direktivet definierar insättning som ett tillgodohavande i form av inlåning eller ett tillfälligt led i normala banktransaktioner och som som ett kreditinstitut måste betala tillbaka enligt de lagliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga, och alla fordringar i form av värdepapper som har ställts ut kreditinstitutfnl direktivet stadgas vidare att en medlemsav stat kan bestämma att vissa insättare eller insättningar skall vara undantagfrån garanti eller lägre garanti. De undantag som står till buds na ges en närmare i bilaga 1 till direktivet och utgörs av skuldebrev utfärdade anges kreditinstitut, skulder enligt egna accepter eller egna växlar samt av samma insättningari tredje lands valuta. Redan möjligheten till dessa undantag indikerar att insättningsbegreppet enligt direktivet varit tänkt att ha en betydligt vidare innebörd än den traditionella bankinlâningen enligt svensk banklagstiftning och dess motsvarigheter hos värdepappersbolagen.

97Artikel l.l.

9 Artikel 7.2.

164 Ett svenskt inveslerarskydd SOU 1997: 125

Lagen om insättningsgaranti omfattar sådana insättningar som gjorts hos banker och hos värdepappersbolag och utländska värdepappersföretag med tillstånd att ta emot kunders medel konto. Lagen definierar insättningar som nominellt bestämda till godohavanden som är tillgängliga för insättaren med kort varsel. Vidare stadgar lagen att en insättning omfattas av garantin, om insättningen finns hos ett svenskt institut här i landet eller hos filial i ett annat EES-land till ett svenskt institut. en

Lagen föregicks av promemorian Insättningsgaranti Ds 1995:3. Där anfördes bland annat att DGS-direktivet öppnade möjligheten att medge en mycket bred definition av begreppet insättning och inlemma ett brett spektrum insättarkategorier. Vidare anfördes att minimikravet enligt av direktivet var att det som normalt kallas inlåning på konto från allmänheten skall täckas av insättningsgarantin. Slutsatsen blev att en begränsning av insättningsgarantin till inlåning på konto borde gälla i Sverige. Från konsumentskyddssynpunkt ansågs inlåningsmedlen vara det som borde prioriteras med hänsyn till deras centrala funktion för främst hushållen både vad gäller betalningstransaktioner och kassahållning.

Beträffande insättningsgarantinstillämpning på värdepappersbolag anfördes i promemorian följande.

"Som tidigare framgått se avsnitt l skall garantin omfatta insättningar

är nominellt bestämda och tillgängliga för insättaren med kort varsel. som Sådana insättningar får i princip i Sverige bara tas emot av banker. Den nämnda regeln i lagen om värdepappersrörelse utgör ett undantag från nu huvudregeln. Liksom de bankinsättningar som skall omfattas av garantin uppfyller insättningar som finns på konto hos värdepappersbolag eller utländskt värdepappersföretag de angivna kriterierna. Även sådana insättningar bör därför omfattas garantin. Detta medför bl.a. att inte av endast bankkunder utan också kunder hos värdepappersbolag eller utländskt värdepappersföretag som har gjort insättningar skall ha rätt till ersättning...

2 § l och 2 samt 3 § förstastycket.

Ett svenskt investerarskjvdd 165

Inom EU pågår för närvarande arbetet med ett direktiv om investerarskydd. I samband med att det direktivet så småningom skall införlivas med svensk rätt får det övervägas om några förändringar av behandlingen av insättningar kundkonto hos värdepappersbolag är lämpliga." s.117

I övrigt behandlades i promemorian frågan om olika slags konton skall omfattas eller samt kriterierna för vad som är att betrakta som bankinlåning. Däremot synes promemorian inte ta ställning till själva kontobegreppet.

Inte heller behandlades begreppet tillgodohavande mera ingående i promemorian. Ett uttalande att fästa särskilt avseende vid kan dock vara vad sades i propositionens kommentar till lagens 2 § : som

"Begreppet insärrare avser den fysiska eller juridiska person som har ett tillgodohavande på ett konto i ett institut som omfattas av lagen.

Begreppet insättning avser den typ av tillgodohavanden hos ett institut som kan grunda rätt till ersättning från garantin. I regeringens lagråds- ---- -remiss den 21 september 1995 Bättre bankkonkurrens m.m., föreslås ett förtydligande av definitionen av inlåningsbegreppet. Lagrådet har ---- -i sitt yttrande över lagrådsremissen föreslagit att definitionen skall ges lydelsen inlåning på konto, behållningen är nominellt bestämd och tillom gänglig för insättaren med kort varsel. Den avgränsning som insättningsgarantin ges nu bör ansluta till denna definition. Undantagsvis kan det tänkas att tillgodohavandet inte finns placerat på kundens konto, exempelvis under en övergångstid i samband med någon transaktion. Även sådana till godohavanden omfattas garantin övriga av om förutsättningar är uppfyllda." s. 119-120

Det anförda avsnittet ger ett visst stöd för uppfattningen att insättningsgarantin stark koppling till den traditionella kontohanteringen i har en bankerna. Avsnittet indikerar också att medel finns hos institutet täcks som garantin redan innan bokföring hunnit ske kundens konto, vilket av troligen grundar sig att tillgodohavandet före bokföringen befinner sig i vad i DGS-direktivet betecknas ett tillfälligt led i normala banksom som

166 En svenskt in vesleraixsky/dd SOU 1997: 125

transaktioner. Detta skulle i så fall gälla både för pengar som hanteras av en bank och sådana som hanteras av ett värdepappersbolag.

Frågan är då från vilken tidpunkt garantin träder in. Sannolikt sker detta, om det gäller medel som flyter in från en försäljning som avvecklas genom RIX, från den tidpunkt då institutet deltagit i en avvecklingsåtgärd som grundar sig bland annat den aktuella betalningen. Vid denna tidpunkt kan betalningen anses ske från köparens institut till säljarens institut, och fram till denna tidpunkt har investeraren möjlighet att vända sig direkt till köparen.

Nästa fråga är då vad som gäller för medel inte bokförts på kundsom medelskonto och inte heller avses bli bokförda sådant konto, dvs. medel som skall utbetalas till kunden direkt ett eller annat sätt. Skulle kontantkunder med fordran ett institut behandlas annorlunda än kunder med konto Dessa medel utgör också tillgodohavanden gentemot institutet.

Från promemorian Garanterade insättningar m.m., den 23 januari 1996, reviderad den 22 maj samma år, från dåvarande Bankstödsnämnden hämtas följande: propositionen 5.56 sägs vidare att en annan egenskap som bör känneteckna skyddsvärda kontoslag är att insättaren skall ha möjlighet att fortlöpande sätta medel på kontot. Något krav insättning skall att en vara kontobaserad eller att medel fortlöpande skall kunna sättas in ett konto ställs emellertid inte upp i lagen om insättningsgaranti. En insättning omfattas av garantin om den är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kortvarsel, vilket NU också påpekar i betänkandet s.9." s. 2

Det uttalade ställningstagandet från nämnden riktigt i och för sig. må vara Något uttalande från Näringsutskottet som tar sikte på frågan om det krävs att tillgodohavandet är kontobaserat finns emellertid inte i utskottsbetänkandet. Vad som sägs i det anförda avsnittet är ffiljande: "På samma sida i propositionen sägs vidare att annan egenskap bör som känneteckna skyddsvärda kontoslag är att insättaren skall ha möjlighet att

En svenskt inveslerarsltjstdd 167

fortlöpande sätta in medel på kontot. Något sådant krav för att ett konto skall onfattas av garantin uppställs inte i EG-direktivet. Enligt utskottets mening kan ett kontoslag vara skyddsvärt från insättningsgarantisynpunkt även om insättaren inte tillåts göra fortlöpande insättningar, förutsatt att övriga kontovillkor överensstämmer med de rekvisit som upptagits i lagen.

I övrigt behandlas i det angivna avsnittet betänkandet frågan i vad

av om mån fast eller bunden ränta har betydelse för om tillgodohavandet är tillgängligt med kort varsel.

I Bankstödsnämndens promemoria behandlas ett fall av tillgodohavande som inte är kontobaserat, nämligen utestående postväxlar. Detta förefaller vara det enda exemplet på icke kontobaserade tillgodohavanden som omnämns i något skrivet sammanhang i anslutning till insättningsgarantin. I promemorian sägs: "8. Postväxlar Problemet med en postväxel är att banken normalt saknar uppgifter om vem som vid årsskiftet är innehavare av en växel som ställts ut av banken.

Bedönming: Utställda växlar omfattas av insättningsgarantin. Att innehavaren okänd saknar betydelse i insättnin Växeln är nominellt bestämd och omedelbart tillgänglig genom att den infrias.

På grund av insättningens karaktär kan den inte tas med i underlaget för uttaget av avgifter för insättningsgarantin. Vid ett ersättningsfall bör allmänna civilrättsliga regler vara avgörande för frågan om till vem nämnden skall betala ut ersättning."s. 7

Den sannolika konsekvensen av att man väljer att inkludera postväxlar i insättningsgarantins tillämpningsområde är att samtliga krav mot värdepappersbJlaget på medel som i någon mening kan betecknas som anförtrodda skulle omfattas. Detta skulle innebära att samtliga fall av likvider som bolaget uppburit för kundens räkning omfattas, även när man inte skulle kunna beteckna tillgodohavandet som en kontobaserad inlâning. Däremot skulle krav på skadestånd som riktas mot bolaget inte omfattas,

168 Ett svenskt investerarxvltjvdtl

förmodligen inte heller betalning för värdepapper som kunden överlåtit till bolaget självt.

Behandlingen av likvida medel

Det vore önskvärt med ett klargörande av i vilka fall insättningsgarantin gäller för olika krav som kunderna kan rikta mot ett värdepappersinstitut för anförtrodda likvida medel. Detta gäller oavsett om det är fråga om medel som står eller kommer att stå ett konto eller om det är fråga om medel som institutet tillfälligt tagit emot med anledning av kundens rättsförhållande till tredje man. Det är dessutom nödvändigt att klargöra till vilket system sådana likvida medel skall hänföras som omfattas av såväl insättningsgarantins som investerarskyddets tillämpningsområde. Vid ett sådant tydliggörande bör man sträva efter en praktisk lösning, framförallt för de investerare som kan tänkas bli berörda i en ersättningssituation men också för administrationen av de båda systemen och för instituten. EG-direktiven lägger inga hinder i vägen mot att göra en sådan gränsdragning utifrån praktiska hänsyn.

Gränsdragningen bör beröra följande slags medel, nämligen dels sådana som banker hanterar för kunders räkning inom området investeringstjänster, dvs. inom värdepappersrörelsen, dels samtliga sådana medel som värdepappersbolag med kontotillstánd hanterar för kunders räkning. Medel som hanteras av värdepappersbolag utan kontotillstånd bör omfattas av investerarskyddet. Därigenom kommer inte några nya kategorier av företag att bli förmål för den parallella anslutningen till insättningsgarantin och investerarskyddet.

Man bör inte göra skillnad på om medlen har anknytning till ett kontoförhållande eller om det gäller medel från en kontantkund. Därmed undviker man svårigheterna att bedöma om det föreligger ett kontoförhállande eller inte. Det skulle också vara i princip omöjligt att skilja kontomedel hos bankerna som avses komma till användning vid investeringstjänster och

SOU 1997: 125 E11svenskt in vesterarslqvdd 169

andra kontomedel, eftersom medlen ett konto kan användas för flera olika syften. Samtliga krav mot banker på likvida medel bör därför behandlas inom insättningsgarantin.

Man skulle kunna överväga att överföra skyddet för likvida medel inom värdepappersbolagen från insättningsgarantin till investerarskyddet. Man skulle då vinna att all hantering avsåg värdepappersbolagen kunde som samlas till investerarskyddet. Man bör dock för bankerna notera att man ändå skulle uppdelning de båda systemen. Om lät bankerna, en man även för medel avsedda för tjänster inom vårdepappersrörelsen, tillhöra insättningsgarantin medan värdepappersbolagens medel på konto skulle tillhöra investerarskyddet, skulle omotiverad olikhet uppkomma i en behandlingen av dessa likvida medel. l stället bör låta kontomedel man behandlas på samma sätt oavsett om de finns hos ett värdepappersbolag eller hos en bank. Dessa omständigheter skulle tala för att låta värdepappersbolag med kontotillstånd även fortsättningsvis tillhöra insättningsgarantin. Ett argument mot detta skulle kunna att det då i stället vara kunde uppstå skillnad mellan de värdepappersbolag på grund en som av sitt kontomedelstillstånd tillhör insättningsgarantin och de i avsaknad som på sådant tillstånd står utanför. De tillgodohavanden det skulle röra som sig om hos bolag utan kontotillstånd torde dock komma liten att vara av omfattning. Det kan inte heller fel att värdepappersbolag med anses kontotillstånd behandlas annorlunda och i detta avseende följer samma regler som bankerna.

Sammantaget bör man därför låta samtliga tillgodohavanden avseende likvida medel som finns hos bolag har kontotillstånd ingå i insom sättningsgarantin. Till insättningsgarantin kommer då hänförligt att vara samtliga tillgodohavanden avseende likvida medel finns hos bank som en eller ett värdepappersbolag med kontotillstånd. Till investerarskyddet kommer att vara hänförligt dels tillgodohavanden avseende likvida medel som finns hos värdepappersbolag utan kontotillstånd, dels finansiella instrument som finns hos banker och värdepappersbolag.

170 En svenskt in veslerarskydcl SOU 1997: 125

8.4.4 investerarna

Utredningens förslag: Investerarskyddet skall inriktas mot små och medelstora investerare. Detta innebär att institutionella investerare och andra större företag skall undantas från investerarskyddet.

I ingressen till ICS-direktivet talas om behovet av att skapa en gemensam skyddsnivå för i vart fall små investerare. I artikel 4.2 stadgas att medlemsstatema kan föreskriva att vissa investerare skall vara undantagna från det skydd systemet tillhandahåller eller att de skall ges en lägre som skyddsnivå. Listan de undantag kan göras framgår av bilaga 1 till som direktivet.

I propositionen till insättningsgarantin uttalades följande beträffande insättarkategorier. Givetvis kan det ifrågasättas ett konsumentskydd är berättigat för t.ex. om storföretag. En praktiskt möjlig avgränsning med hänsyn till konsumentskyddsaspekten skulle att endast hushåll och till denna grupp närligvara gande egenföretagare omfattas. EG-direktivets artikel 7 medger att undantag görs frän garantin för företag av en viss storleksordning. Den ---- -begränsningsmetod används i direktivet förefaller dock godtycklig. som Dessutom skulle avgränsning enligt denna modell medföra betydande en praktiska olägenheter. I direktivets artikel 7 ges även möjlighet för ---- -medlemsländerna att undanta vissa andra insättarkategorier från insättningsgarantin. Det rör sig t.ex. om bankens ledning och revisorer och nära anhöriga till dem. Även undantag avseende angivna ---- -- om nu kategorier i och för sig ter sig tilltalande överväger intresset av ett lätt administrerat system, särskilt den föreslagna garantin genom att ange som högsta ersättningsnivå inriktas på ett begränsat konsumentskydd. " s.59 en

Värdepappersmarknaden annorlunda ut än bankernas inlåningsverksamser het i så måtto att vissa delmarknader domineras av institutionell handel och att vissa värdepappersbolag utför investeringstjänster huvudsakligen åt institutionella placerare. Genom att skilja ut vissa kategorier av investerare från investerarskyddets tillämpningsområdet kommer vissa delar av mark-

Ett svenskt inveslerarskjydd 171

naden att vara av jämförelsevis liten betydelse för administrationen av skyddet. Detta kan antas förenkla investerarskyddets administration. ICSdirektivet lämnar inget utrymme för att låta ett institut verksamhet vars faller in under direktivets tillämpningsområde stå utanför skyddssystemet, även om dess kunder utgörs sådana investerare är undantagna från av som skyddet. Detta kan vara motiverat att det tillstånd institutet har för sin av verksamhet inte innehåller några begränsningar till vissa kundkategorier. När det däremot gäller storleken på den avgift instituten har att betala för sin anslutning till skyddet finns i princip inga begränsningar, annat än att marknaden som helhet skall bära de samlade kostnaderna, dvs. utan statliga bidrag eller subventioner. Inom ramen för avgiftssättningen finns därför goda möjligheter att ta tillräcklig hänsyn till ett visst institut i om endast obetydlig omfattning utövar verksamhet gentemot sådana kategorier av investerare som omfattas investerarskyddet. av

8.4.5 Ersättningens storlek

Utredningens förslag: Ersättning skall kunna betalas ut med mest som 250 000 kronor per investerare och institut.

Det krav som skall ersättas skall enligt artikel 2.4 ICS-direktivet beräknas enligt de rättsliga och avtalsmässiga villkor som gällde vid tiden för ersättningsrättens inträde. Värdet skall fastställas efter marknadsvärdet för det instrument som institutet inte förmår att áterlämna.

Likvida medel

Beräkningen av upplupen ränta bör ske ett visst datum, för att möjligper göra ett praktiskt förfarande i samband med utbetalningar. Liksom beträffande insättningsgarantin bör därför ränta på likvida medel ersättas fram till dagen då rätten till ersättning inträdde, dvs. i praktiken dagen för konkursbeslutet. Behâllning är angiven i utländsk valuta får omräknas som till kronor enligt den kurs gäller vid värderingstidpunkten. som

172 En svenskt investerarslcjrdd

Finansiella instrument

Värdeberäkningen för finansiella instrument bör ta fasta de verkliga förhållanden rådde vid tiden för ersättningsrättens inträde. Utgångssom punkten bör att värdet på instrumentet skall fastställas som om det vid vara värderingstidpunkten hade skett normal omsättning på marknadsmässi ga en villkor. Den stora merparten instrument kan komma att bli föremål av som för ersättning omsätts med regelbundna noteringar om avslut, antingen på officiella eller inofficiella listor. Om det finansiella instrument som skall ersättas är ett depåbevis för ett instrument som noteras på en börs i ett annat land får utgå från värdet för depåbeviset. Den omständigheten man att depåbeviset är utbytbart mot det utländska instrumentet för försäljning på den utländska börsen har därvid inte någon betydelse.

Med den inriktning mot mindre investerare som investerarskyddet kommer få torde förekomsten ostandardiserade derivat och andra onoterade att av instrument i detta sammanhang att vara begränsad. Metoderna för värdefår utvecklas i rättstillämpningen efter intryck ringen av sådana instrument från andra situationer där värderingar skall ligga till grund för olika bedömningar. Den grundläggande principen om ett värde som kan erhållas omsättning vid värderingstidpunkten bör dock upprätthållas vid en verklig även här.

Även utgångspunkten skall att ersättningen skall uppgå till det om vara värde omsättning skulle ha inbringat bör av enkelhetskäl normalt som en instrumentets marknadsvärde. Även sett ett noterat värde anses utgöra om investeraren kan påvisa att han hade kunnat genomföra en försäljning av instrumentet till ett högre pris än det noterade värdet skall detta inte medföra att värderingen sätts högre än det noterade värdet. Detsamma gäller försäljningen skulle ha ingått del i en större affär, i om som en vilken för övrigt inte heller andra följdförluster kan ersättas av investerarskyddet. Om det emellertid vid värderingstidpunkten förelåg ett till allmänheten riktat erbjudande försäljning till ett högre värde än det om

En svenskt inveswerarskvdd 173

noterade bör detta dock kunna åberopas alternativt, om investeraren genom att acceptera erbjudandet skulle ha fått försäljningen genomförd. Ett villkorat erbjudande som senare inte genomförs bör inte kunna åberopas.

8.4.6 Förhållandet till ansvarsförsäkring

Utredningens förslag: Det förhållandet att investeraren skulle kunna ersättning från institutets ansvarsförsäkring skall inte inverka på investerarens rätt till ersättning från investerarskyddet.

Värdepappersinstitut är enligt 5 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse skyldigt att ha en försäkring för skadeståndsskyldighet som institutet kan komma att ådra sig vid utförande av tjänster i rörelsen. Detta har behandlats under avsnitt 6.3 om ansvarsförsäkring.

Investerarskyddet skulle kunna utformas så att en investerare lidit som skada på grund av ett instituts agerande i första hand skall försöka ersättning genom eventuella ansvarsförsäkringar som tecknats institutet av och först därefter är berättigad till ersättning från investerarskyddet. Emellertid skulle detta kunna tunna ut den skyddsfunktion som investerarskyddet skall ha. För att skyddet skall bli effektivt måste det utformas så att det blir enkelt för den enskilde investeraren att ta till sin rätt. En vara lösning som innebär att investeraren först måste driva sin sak gentemot institutet eller dess konkursbo, därefter mot försäkringsgivaren för ansvarsförsäkringen och slutligen, i den mån täckning för kravet inte kunnat erhållas från institutet och försäkringsgivaren, mot investerarskyddet är inte acceptabel. Investerarskyddet avses komma att träda i investerarens ställe i den mån en utbetalning sker och kan därmed återkräva ersättning från försäkringsgivaren i samma utsträckning som investeraren själv hade kunnat. Å andra sidan bör investerarskyddets finansiella kapacitet inte i onödan belastas med utbetalningar av stora belopp som utan större omgång hade kunnat erhållas direkt från institutet eller från dess försäkringsgivare. Sammantaget innebär detta att investeraren inte bör vara hänvisad till att

174 En svenskt inveslerarskydd

i första hand sin rätt tillgodosedd genom institutets ansvarsförsäkring. Vid bedömningen av om rätt till ersättning från investerarskyddet föreligger skall därför inte ingå en prövning av möjligheterna till ersättning från en ansvarsförsäkring som tecknats av institutet. Detta utesluter inte att investerarskyddsföretaget på olika sätt kan agera för att på ett tidigt stadium ta i anspråk ansvarsförsäkringen för utbetalning direkt till investeraren.

8.5 Utbetalning av ersättning

8.5.1 Utredning av krav

Utredningens förslag: l-luvudansvåret för utredningen av investerarens krav skall ligga på investerarskyddsföretaget. Förvaltaren i institutets konkurs skall bistå med uppgifter som behövs för utredningen.

När en investerare i samband med ett instituts konkurs framställer ett krav på ersättning från investerarskyddet inställer sig flera frågor: Är investeraren rättmätig innehavare till de likvida medel eller de finansiella instrument som ligger till grund för kravet Har institutet anförtrotts egendomen, med därpå följande ansvar för densamma Har investeraren till någon del från konkursboet fått ut sådan egendom som motsvarar kravet 1-lur mycket skall egendomen värderas till Dessa och andra frågor är sådana som investerarskyddsföretaget kan behöva utreda och ta ställning till innan utbetalning sker. Härvid föreligger en klar olikhet jämfört med insättningsgarantin. Där handlar det i högre utsträckning om massärenden. För investerarskyddet torde det komma att bli fråga om en mera individuell hantering av de krav som framställs. Flera krav kan i och för sig behandlas tillsammans om de bygger på lika förutsättningar, ryms inom samma brist i institutets hantering. I princip måste emellertid förutsättningarna för varje krav utredas för sig.

En svenskt investerarskyda 175

Den utredning som behöver företas kommer i första hand investerarskyddsföretaget självt att stå för. Dock måste naturligtvis konkursförvaltaren vara beredd att bistå med det underlag som kan hämtas från institutets material. Det bör också stå investerarskyddsföretaget fritt att organisera sin utredning efter vad som bedöms lämpligt. Detta bör ingå som en väsentlig del i redovisningen inför tillsynsmyndigheten av hur verksamhetens skall vara organiserad. Det är knappast troligt att en sådan utredningsorganisation skall vara fullt utbyggd under normala förhållanden. I stället får man räkna med att det mest ändamålsenliga kommer att vara någon form reservlösning liknande den som har förberetts av insättav ningsgarantinämnden. En sådan lösning bör även kunna bygga att utredningsarbetet köps in från en extern konsult.

Se även avsnitt 8.5.3 angående de tidsfrister som skall gälla för utbetalning från investerarskyddet. Där behandlas också vad som gäller tiden för utredningen av investeramas krav.

8.5.2 Rättslig prövning

Utredningens förslag: Investeraren skall ha rätt att ersättningsfrågan prövad av lnsättningsgarantinämnden om denne inte är nöjd med investerarskyddsföretagets ställningstagande. Nämndens beslut skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. För prövning i kammarrätten skall fordras prövningstillstånd.

Enligt CS-direktivet skall det finnas möjlighet för investerarna att få sin rätt till ersättning prövad i rättslig mot ersåttningssystemefm. en process Enligt DGS-direktivet gäller motsvarande för insättningsgarantin. Vid valet av en privaträttslig lösning skulle det kunna ligga nära till hands att investerare som inte är nöjda med investerarskyddsföretagets bedömning av en ersättningsfråga hänvisas till att väcka talan mot företaget vid allmän

°° Artikel 13

176 El svenskt in vesterars/qydd SOU 1997: 125

domstol. Det är fråga om en tvist mellan två privaträttsliga subjekt, investeraren och den juridiska person som administrerar investerarskyddet. Det kunde emellertid också vara en fördel om det var möjligt att i något led av instansordningen samordna prövningsförfarandet med vad som gäller för insättningsgarantin. En gemensam instans skulle bland annat ha möjlighet att ta ställning till hänförandet av ett krav till det ena eller det andra av de båda Även i Övrigt kan det fördel tillämpningen systemen. vara en om av de båda direktiven kontrolleras inom samma instanskedja.

I lagen om insättningsgaranti har saken lösts det sättet att insättningsgarantinämndens beslut kan överklagas till förvaltningsdomstol. Överklagande sker således till länsrätt, vars beslut i sin tur kan överklagas till kammarrätt och i sista instans Regeringsrätten. Vid överklagande av länsrättens beslut krävs prövningstillstånd. Prövningen av rätten till ersättning kan inrymma både sådana frågor som gäller tillämpningen av bestämmelserna i den lagen och sådana som är av rent civilrättslig art gällande förhållandet mellan insättaren och institutet. De civilrättsliga bedömningar som görs i dessa fall har dock endast prejudiciell verkan för frågan om rätten till ersättning från insättningsgarantin. Den bedömning som Insättningsgarantinämnden skulle kunna göra t.ex. i frågan om huruvida insättaren förmått att styrka insättningens storlek påverkar således inte förhållandet mellan å ena sidan insättaren och å andra sidan institutet eller dess konkursbo. Omvänt torde inte heller ett rättsligt avgörande av en sådan civilrättslig fråga i ett mål mellan insättare och institut/konkursbo medföra någon formell bundenhet av Insättningsgarantinämndens bedömning inför prövningen av rätten till ersättning. I praktiken kan dock som regel ett civilrättsligt avgörande förväntas få en avgörande betydelse för den förvaltningsrättsliga prövningen, såvitt denna är beroende av den civilrättsli ga frågan.

För investerarskyddet bör man även i denna frågan hålla fast vid utgångspunkten att lagregleringen endast bör omfatta sådant som direkt rör förhållandet till investerarna. Tvister som kantänkas uppstå mellan instituten

1997:125 E11 svenskt inveslerarskydd 177 SOU

och investerarskyddsföretaget bör lösas enligt vad som sägs i avtalet mellan dem och, inget annat sägs i avtalet, i sista hand av allmän domom stol.

Gemensam instansordning

Enligt det förslag lämnas i detta betänkande kommer investerarskydsom det administreras ett privaträttsli subjekt. Detta subjekt avses också att av g komma direkt ansvarigt gentemot investerarna för deras rättigheter att vara enligt lagen. Detta är i princip att ett civilrättsligt föransvar se som hållande, närmast jämförbart med det gäller när en försäkring tagits som i tredje intresse och denne riktar krav ersättning direkt mot förmans säkringsgivaren. Det naturliga under sådana förhållanden vore att låta investeraren väcka civilrättslig talan mot den juridiska person som driver investerarskyddssystemet. För investerarskyddet skulle detta emellertid innebära den gränsdragningsproblematik trots allt kommer att att som kvarstå insättningsgarantin riskerar att inte en ändamålsenlig gentemot hantering. Två sidoordnade instanser skulle kunna komma till motstridiga bedömningar fråga ett visst krav är att hänföra till det ena eller andra om ersättningssystemet. Man skulle också gå miste möjlighet till samom en ordning kompetens och utredningsresurser, särskilt när ett och samma av institut är aktuellt i båda systemen. Det är därför angeläget att den rättsliga prövningen för de två ersättningssystemen är så långt möjligt. gemensam

En samordning kan komma till stånd på olika sätt. Ett sätt skulle kunna att prövningen frågor inom insättningsgarantin förs över till allmän vara av domstol för behandling enligt reglerna för tvistemål, där även frågor om ersättning från investerarskyddet skulle prövas. I förarbetena till lagen om insättningsgarantin konstaterades att beslut lnsättningsgarantinämnden av i utsträckning skulle komma att kännetecknas av myndighetsutövning, stor dvs. utgöra beslut i ett förvaltningsärende fattas inom ramen för försom valtningsmyndighetens ansvarsområde. Frågor med förvaltningsrättsliga inslag förekommer sedan tidigare i allmän domstol, främst när det gäller

178 Ett svenskt in VeSI8IaIS/'Ydd SOU 1997: .15 l

lönegaranti i konkurs men även i t.ex. utsökningsmål. Lönegarantin skiljer sig från insättningsgarantin däri att det första "instans" är konkursförsom

valtaren som fattar beslut. Överprövningen gäller således inte myndig-

en hets beslut, även förvaltarens uppgifter i denna del närmast är om att jämställa med en förvaltningsmyndighets.°

Ett sätt att få till stånd ett gemensamt förfarande skulle kunna att vara beslut från insättningsgarantinämnden respektive investerarskyddsföretaget kunde överprövas genom att insättaren/investeraren väckte talan mot staten respektive investerarskyddsföretaget. Detta skulle innebära genomgripen ande förändring för insättningsgarantins del. För många mindre insättare skulle emellertid det förfarande ett tvistemålsprocess innebär kunna som framstå som alltför omständligt och kostnadskrävande. Redan inledandet av ett sådant förfarande skulle kunna få återhållande effekt på insättaren nas förmåga att ta till sin rätt. Det förfarande med överklagande vara som för närvarande finns för insättningsgarantin torde bättre motsvara de krav som bör ställas på den rättsliga prövningen när det gäller enkelhet och rimliga kostnader för den enskilde.

Alternativet skulle vara att pröva rätten till ersättning från investerarskyddet i samma form som gäller för insättningsgarantin, dvs. i allmän förvaltningsdomstol. En betalningsskyldighet mellan två privaträttsliga subjekt, nämligen investerarskyddsföretaget och investeraren, skulle då komma att prövas av förvaltningsdomstol.

Man måste emellertid också väga in betalningskyldighetens verkliga innebörd och arten av investerarskyddsföretagets verksamhet. Det är inte fråga om traditionell affärsverksamhet utan en, såvitt förhållandet till inavser

m Enligt 1970 års lönegarantilag gällde att kronofogdemyndighetenpå denanställdes hemort skulle pröva rätten till ersättningfrån lönegaranlin,vilket kunde ske på begäran den av anställdeeller, enligt närmarebestämmelser.pá anmälanfrån förvaltaren eller konkursdomaren.Kronofogdemyndighelens beslutkundeöverklagaspå sätt gällde lör samma som utsökningsmál,vilket innebar att fråganfördeslill allmändomstol.

En .svenskt inveslerarskydd 179

strikt reglerad verksamhet. Verksamheten är inte heller avsedd vesterama, bedrivas i direkt konkurrens med likvärdiga verksamheter från andra att investerarskyddsföretag. Betalningsskyldigheten mellan investerarskyddsföretag och investeraren grundas inte något avtal mellan parterna som ingått under affärsmässiga förhållanden. Med dessa omständigheter dessa bakgrund framstår alternativet med rättslig prövning av investerarsom en skyddsfrågor i allmän förvaltningsdomstol naturligt än att låta som mera insättama inom insättningsgarantin väcka talan vid allmän domstol och där

föra en tvistemålsprocess mot staten.

Insättningsgarantinämndens roll

En strävan måste att beslutet från den första instansen skall ha så vara goda förutsättningar möjligt att bli accepterat av båda parter, vilket som skulle syfta till antalet överklaganden till domstol minimeras. En lösatt ning för investerarskyddet inrätta motsvarighet till lnsättningsvore att en garantinämnden. Utredningen har övervägt att det för investerarskyddet särskilt investerarskyddsnämnd, med uppgift skulle inrättas ett organ, en pröva ersättningsärenden inom investerarskyddets område. En sådan att nämnd skulle kunna organiseras inom investerarskyddsföretaget, t.ex. utgöras dess styrelse, eller med en mera fristående av av personer ställning. En nämnd bestående fristående personer skulle vara bättre av förtroende hos investerarna. En sådan nämnd skulle också ägnad att inge kunna främja antalet överklaganden hölls låg nivå, varför detta att en alternativ i så fall att föredra av dessa båda. vore

Emellertid skulle detta innebära ett inrättande nämnd som skulle av en i verksamhet vid fåtal tillfällen med sannolikt långa uppehåll. träda ett Man får räkna med viss tid för att arbeta rutiner och finna de rätta en arbetsformema i nämnden. Utredningen har därför i stället övervägt att för detta ändamål skulle ta i anspråk lnsättningsgarantinämnden. man Nämnden inrättades särskilt för administrera insättningsgarantin och att förvalta de medel skall samlas in för det ändamålet. Den arbetar med som

180 Ett svensk irzveslerarav/Qwlc/ SOU 1997: 125

små kansliresurser under normala förhållanden, med möjlighet men att utöka verksamheten om så skulle behövas, främst i anspråk genom att ta personal från andra myndigheter. Detta innebär nämnden har förutatt sättningar för en god flexibilitet vid stora ersättningsfall. Nämnden har arbetat upp kompetens på ett område är närliggande investeraren som skyddet. De båda EG-direktiven som ligger till grund för dessa ersättningssystem präglas av en långtgående parallellitet. Det skulle därför flera ur aspekter kunna vara till nytta för investerarskyddet med samordning en av den rättsliga prövningen redan Insättningsgarantinämndens nivå.

Ledamöterna i lnsättningsgarantinämnden regeringen. Nämnden utses av har i dag allsidig sammansättningen kopplingar en av personer, utan till särskilda intressen i branschen. Nämnden fyller därför redan i dag de krav på objektivitet bör ställas även på ett beslutsorgan för investerarskydsom det.

Som tidigare påpekats har investerarskyddet många beröringspunkter med insättningsgarantin, och flera problemställningama kan förväntas av som uppkomma, inte minst när det gäller samordningen med utländska systems regler, är likartade. Vid det samråd skett mellan utredningen och lnsom sättningsgarantinämnden har inte framkommit det skulle föreligga att något hinder sett ur nämndens nuvarande arbetsuppgifter också på sig att ta rollen som första beslutsinstans för investerarskyddet.

Nämnden kommer alltjämt att ha sina klart dominerande arbetsuppgifter inom insättningsgarantin, och kommer sannolikt endast vid fåtal tillett fällen att ha anledning att ta frågor gäller investerarskyddet. Det upp som finns därför inte skäl att med anledning det utökade arbetsområdet av ändra namnet nämnden.

E svenskt invexvteral.skvdd 181 SOU 1997: 125

Överklagande

överklagande bör desamma för insättningsgarantin, Reglerna för vara som det krävs prövningstillstånd vid överklagande vilket bland annat innebär att Från det Insättningsgarantinämnden tagit befattning till kammarrätt. att ärendet kommer detta att tvápartsprocess, med bl.a. rätt även med vara en för investerarskyddsföretaget att överklaga.

Kostnaderna

inom investerarskyddet gäller endast delvis sådana Beslutsfunktionen insättningsgarantin. De ytterligare kostnader, institut som i dag omfattas av begränsade utslaget år, de arbetsuppgiften komom än ytterst per som nya medföra för lnsättningsgarantinämnden bör därför täckas genom mer att Nämnden förväntas behöva träda i denna funktion vid ett särskilda bidrag. tillfällen och det inte går att förutse när detta skulle ytterst litet antal eller vilken resursmängd detta kommer att ta i anspråk. komma att ske för täcka nämndens kostnader för sin verksamhet investerar- Bidrag att därför i form särskild avgift i varje enskilt fall. skyddet bör tas ut av en till den enskilde investeraren bör avgiften belasta investerar- Av hänsyn verksamhet. Grunderna för avgiften bör fastställas i en skyddsföretagets avgiftsförordning och kan lämpligen dels schablondel för särskild avse en dels möjlighet kostnader för inhämtande av nämndens arbete, att ta ut utredning, i de fall detta skulle bli aktuellt. extern

domstolsförfarande skulle komma att belasta statsbud- Kostnaderna för ett dock bli ytterligt få varför statens kostnad bör geten. Dessa fall får antas bli ytterst begränsad.

182 En svensk in veslerarxskwdd

8.5.3 Tidsfrister

Utredningens förslag: En investerare vill som ha ersättning från investerarskyddet skall framställa

sitt krav till investerarskyddsföretaget

inom ett år från dagen då institutet försattes i konkurs.

Utbetalning ersättning skall ske inom av tre månader från det att ersättningen blivit slutligt fastställd.

Om investerarskyddsföretaget

inte tagit ställning i ersättningsfrågan inom sex månader från det att investeraren framställde sitt krav, skall Insättningsgarantinämnden på investerarens begäran kunna avge förklaring att ärendet onödigt uppehålls. Om ställningstagande inte sker från nämnden inom tre månader därefter kan nämnden pröva ersättningsfrågan som investerarens begäran avslagits. om

Tidsfrist för begäran ersättning om

Enligt ICS-direktivet får i det nationella ha man systemet regler som anger en tidsfrist inom vilken investerare skall inkomma med sina krav till investerarskyddet. Denna tid får inte vara kortare än fem månader från det

att rätten till ersättning inträdde. Dessutom tär investerare en som varit oförmögen att framställa sitt krav inom den angivna tiden inte vara betagen

möjligheten att sin rätt prövad tidsfristen löpt ut.°3 trots att

För insättningsgarantin gäller att initiativet kommer från konkursförvaltaren, som har att lämna underlag till lnsättningsgarantinämnden för en preliminär beräkning vilka av som är berättigade till ersättning samt hur

mycket var och är berättigad till. Varje insättare en underrättas därefter om hur mycket han är berättigad till enligt den preliminära beräkningen.

Om en insättare gör invändning förslaget mot till utbetalning får nämnden

"n Artikel 9.1

E11 svenskt investerarskydd 183

ställning till invändningen. I annat fall sker därefter utbetalning enligt ta förslaget.

betydelsefull skillnad mellan de båda ersättningssystemen är att in- En sättningsgarantin träder in så snart det konstaterats att en viss person har insättning hos institutet och insättningens storlek konstaterats. Samtliga en tillhör kategirin oprioriterade borgenärer. Det kan därför med fog insättare väsentligen kommer miste sina insättningar vid antas att dessa att om konkurs. För investerarna gäller huvudregel att dessa förväntas en som tillgångar med separationsrätt. Även ett ersättningsfall kunna få ut sina om inträffar institut omfattas investerarskyddet skall därför i ett som av investerare kunna få full täckning utan att behöva anlita normalt sett en investerarskyddet. det förelegat speciella förhållanden i institutet Bara om kan det bli aktuellt med ersättning. Detta föranleder att det måste investeraren själv begär ersättning från investerarskyddet för förutsättas att frågan överhuvudtaget skall När det gäller hur sådan att tas upp. en begäran skall göras bör investerarskyddsföretaget ange närmare riktlinjer. Tillsynen över verksamheten skall omfatta bland annat att sådana riktlinjer i praktiken inte begränsar investerarnas lagliga rätt till ersättning.

sätta tidsfrist för investerares begäran ersättning Möjligheten att en en om är påkallad för rationell hantering i samband med att ett institut som en investerarskyddet försatts i konkurs. Den tidsfrist som enligt omfattas av direktivet kan tillåtas framstår emellertid allt för kort ur investerarens som synvinkel. En frist på t.ex. ett år ett större utrymme för att uttömmanger de pröva möjligheten att i första hand tillgodose investerarens krav att få tillgångarna med separationsrätt. En så tilltagen frist bör inte ut pass påverka hanteringen investerarskyddet negativt. En konkurs, komma att av minst i institut bedriver finansiell verksamhet, är komplex inte ett som en situation alla aspekter och medför mängd olika fordringsförur att en

184 Ett svenskt in veslerarxvkyrld SOU 1997: 125

hållanden måste utredas. Tvärtom bör en frist på ett år kunna leda till ett bättre underlag för ställningstaganden angående investerarskyddetm

Tidsfrist för utbetalning

Enligt ICS-direktivet skall utbetalning ersättningen ske inom av tre månader från det att det berättigade i kravet och ett belopp har fastställts.

Det är i och för sig möjligt att nationellt bestämma snävare tidsfrist. en Fristen för utbetalning räknas således inte, för insättningsgarantin, som från konkursdagen. Denna skillnad är naturlig med tanke på att det för ett ärende inom investerarskyddet kan förväntas bli nödvändigt med en mer omfattande utredning än vad som är fallet med ett ärende inom insättningsgarantin. Det skulle därför knappast realistiskt med tremånadersvara en frist för hela utredningen av kravet. Antingen skulle utredningen riskera att bli bristfällig eller så skulle möjligheten till förlängning av fristen behöva bli så allmänt använd att detta skulle bli snarare regel än undantag.

Avsikten är således inte att utredningen kravet skall inom av rymmas tidsfristen för utbetalningen. Fristen är i stället avsedd för det arbete som behövs för att verkställa utbetalningen. Förutom de administrativa rutinerna kan här ingå att göra investerarskyddsföretagets tillgångar egna likvida eller ta i anspråk bakomliggande försäkring, bankgaranti eller en liknande. För sådana åtgärder bör den tidsfrist i direktivet som anges vara tillräcklig. Frågan vilken tid kan för om som accepteras att genomföra utredningen av investeramas krav behandlas i det följande.

m En frågavid sidan av vad som nu behandlatsär vilka andra tidsfaktorcr kan påverka som möjligheten att framställakrav mot investerarskyddet. En förutsättning lör ersättning att det finns ett beståendekrav som är gällande mot institutet. Om fordringen på grund av preskriptioneller av annan anledninginte längrekan göras gällande institutet. kan den mot inte heller föranleda rätt till ersättningfrån investerarskyddct.

° Artikel 9.2

SOU 1997: 125 E11 .wenskt in ves1era.vkvdd 185

Tidsfrist för utredning

Å sidan bör utredningen genomföras inom rimlig tid, investena en sett ur synvinkel. En långsam utredning av investerarens rätt eller en erarens alltför lång väntan på andra moment i konkursförfarandet skulle urholka investerarens rätt, inte minst med tanke att en omfattande konkurs kan dra på tiden i flera år. Å andra sidan är investeraren inte betjänt ut av en bristfällig utredning som leder till ett felaktigt beslut, som sedan på ett bättre material får ändras av Insättningsgarantinämnden eller av domstol. Det handlar här om att hitta ett sätt att utöva kontroll över att utredningen och beslutsgången inte i onödan drar ut på tiden.

I enskild ersättningssituation bör det finnas en möjlighet för investeraren na att få prövat huruvida en tidsutdräkt kan accepteras. En investerare bör därför i vissa fall ha möjlighet att föra upp sitt ersättningsärende till lnsättningsgarantinämnden sex månader från det att investeraren framställde krav mot investerarskyddsföretaget. Om nämnden då finner godtagbara skäl för att investerarskyddsföretaget inte tagit ställning till ersättningsfrågan, får nämnden förklara att ärendet onödigt uppehålls. Om något ställningstagande inte avgetts ännu tre månader senare får förfarandet fortsätta som om kravet på ersättning hade avslagits. l så fall krävs nytt initiativ från investeraremSamtliga nämndens kostnader för detta förfarande bör belasta investerarskyddsföretaget enligt de regler om avgifter som förutsätts komma till stånd.

8.5.4 Beskattning av utbetalningen

Utredningens förslagzOm ersättning från investerarskyddet avser likvida

medel skall den delen som avser upplupen ränta anses som inkmsträn- , ta vid inkomstbeskattning.

När ersättning betalas ut från insättningsgarantin anses den del av ersättningen som avser upplupen ränta som inkomstränta och skall beskattas.

186 Elt svenskt inveslerarslçydd

När den utbetalda ersättningen begränsas av den för insättningsgarantin gällande beloppsgränsen anses ersättningen i första hand kapitalbeavse loppet. Regler om detta har tagits in i lag 1995: 1592 Skatteregler en om för ersättning frän insättningsgarantin.

Även vid ersättning för likvida medel enligt investerarskyddet kan viss del av ersättningen komma att avse upplupen ränta fram till ersättningsrättens inträde. I likhet med bestämmelserna för insättningsgarantin bör i sådana fall den delen av ersättningen inkomstränta. Reglerna anses som om beskattning av utbetalningar från investerarskyddet bör tas i nämnda lag om ersättning från insättningsgarantin.

Når det gäller finansiella instrument år saken komplicerad. Det kan mer ligga nära till hands att den ersättning betalas ut skall tas till som upp realisationsvinstbeskattning, som om en verklig omsättning skett. Om realisationsvinstbeskattning skulle ske, skulle detta emellertid innebära att investeraren tvingades skatta för uppkommen vinst vid tidigare tidpunkt en än han själv skulle valt. Det kan också argumenteras att ersättningen utgör skadestånd och därför borde vara skattebefriad. Om realisationsvinstbeskattning inte skedde, skulle á andra sidan investeraren inte heller ha möjlighet att tillgodogöra sig en eventuell förlust kan ha uppkommit. som Om realisationsvinstbeskattning skall ske uppkommer också flera tekniska frågor om det i portföljen funnits bade vinst- och förlustpapper och deras värde överstigit maximibeloppet. Frågan bör övervägas ytterligare i den fortsatta beredningen.

8.6 Förhållandet till utländska

investerarskydd

8.6.1 Allmänt filialer om

I det följande behandlas frågor har att göra med att ett institut kan som bedriva verksamhet dels i det land från vilket institutet fatt sin auktorisa-

SOU 1997: 125 En svenskt in veslerarskydd 187

tion hemlandet, dels från filial i ett annat land värdlandet. Detta förhållande får sin betydelse i förevarande sammanhang genom att anslutningen till investerarskyddet i hemlandet skall kunna tillämpas även på ñlialverksamheten i värdlandet. Investerarskyddet i ett land skall således

inte nationellt begränsat. Investerarskyddets koppling till aukto-

vara risationslandet förhindrar att ett institut kan välja ett lands tillsynslagstiftning och ett annat lands investerarskydd, allt efter vad som är mest fördelaktigt. Det bidrar också till ordning i tillsynsarbetet. Ett institut från ett land bär således i princip med sig det landets investerarskydd i sin ñlialverksamhet i andra länder. Detta gäller oavsett varifrån kunderna i filialverksamheten kommer.

Å andra sidan skulle konkurrensen kunna snedvridas ett generöst om investerarskydd från en filials hemland kunde användas som konkurrensmedel mot instituten i värdlandet. ICS-direktivet innebär att investerarskyddet i de olika länderna kommer att kunna ha olika utformning, även om de alla skall uppfylla vissa minimikrav. Inget hindrar således att ett lands investerarskydd har väsentligt generösare regler för investerarna än investerarskyddet i andra länder. Detta skulle kunna leda till att den avsedda likheten i konkurrenshånseende uteblir eller att institut skaffar sig auktorisation i ett visst land. Detta är bakgrunden till ICS-direktivets s.k. exportförbud. m5

Exportförbudet innebär att det skydd som ett lands investerarskydd ger åt investerare som anlitar en filial till ett institut från det landet inte får överstiga värdlandets system i fråga om nivå eller omfattning. Regeln gäller till och med den 31 december 1999. Till dess skall kommissionen redovisa en utvärdering av exportförbudet, liksom motsvarande regel i DCS-direktivet. Om det då bedöms lämpligt kan det bli aktuellt att förlänga exportfåirbudet.

m Artikel 7.1 andrastycket.

188 En svenskt investerarskydd

Exportförbudet tar sikte på den situationen att hemlandsskuyddet är mer förmånligt för investerarna än värdlandets. Om det i stället förhåller sig tvärtom skulle detta kunna utgöra en konkurrensnackdel för filialen gentemot värdlandets egna institut. En filial skall därför alltid ha möjlighet att frivilligt ansluta sig till värdlandets investerarskydd för att komplettera sitt hemlandets investerarskydd, s.k. topping up.°°

Medlemsländema har enligt ICS-direktivet ett gemensamt för att ansvar kontrollera vilket investerarskydd gäller för filial till ett institut som en från ett land utanför gemenskapen. °7 I den mån skyddet för sådan filial en inte når upp till ICS-direktivets nivå kan medlemsländerna införa obligatorisk anslutning till investerarskyddet i värdlandet.

Med utgångspunkt från de regler ur ICS-direktivets redovisats kan som nu anslutningen till ett svenskt investerarskydd delas i följande kategorier. upp

Hemlandsanslutning: Ett svenskt irlslituls obligatoriska anslutning. En fullständig anslutning som gäller även för institutets filialer i andra EESländer.

Obligatorisk värdlandsanslutning: En filial till ett företag från ett land utanför EES som inte kan uppvisa anslutning till ett godtagbart investerarskydd som gäller i värdlandet. En fullständig anslutning som kan gälla antingen inom hela EES eller bara inom Sverige. Anslutningsformen måste inte föreligga enligt direktivet, utan det är till Sverige att för del upp egen bestämma om samma krav skall ställas här i landet på investerarskydd när det gäller filialer från tredje land som för institut och filialer till institut från EES-ländema.

°° Artikel 7.1 tredje stycket.

m Artikel ll.l.

E11svenskt investerarskydd 189

Frivillig värdlandsanslutning: En filial till ett företag från ett land inom - EES vars hemlandsskydd är mindre generöst än det svenska investerarskyddet. Det är vidare vara förenligt med CS-direktivet att även filialer till institut från länder utanför EES har möjlighet till kompletteringsanslutning. Detta skulle i så fall kunna avse de fall där det skydd som filialen i övrigt har i och för sig uppfyller minimikraven enligt ICS-direktivet men är mindre generöst än det svenska skyddet.

8.6.2 Svenska filialer utomlands

Utredningens förslag: Om ett svenskt institut driver värdepappersrörelse från filial i ett annat EES-land gäller det svenska investerarskyddet även filialen. investerarna hos filialen får dock inte ett bättre skydd än vad som gäller enligt det andra landets investerarskydd.

Ett svenskt instituts anslutning till det svenska investerarskyddet skall även omfatta sådan verksamhet som tillhandahålls genom filialverksamhet i andra medlemsstater, vilket följer av ICS-direktivet. Det åligger Sverige att i sin nationella lagstiftning införa den begränsning av det svenska investerarskyddet som föranleds av exportförbudet. Frågan huruvida även de svenska filialema i länder utanför EES omfattas behandlas inte i direktivet. Det är upp till varje medlemsland att bestämma huruvida anslutningen till investerarskyddet av det egna landets institut skall omfatta även deras verksamhet i filial i sådana länder.

För insättningsgarantins del ansågs att någon automatisk anslutning till investerarskyddet av sådan filialverksamhet inte borde ske, eftersom det var ovisst hur det skulle komma att vara ställt med motsvarande skydd i värdlandet. Frågan löstes så att ett svenskt institut kan ansöka hos Insättningsgarantinämnden om att ansluta sin verksamhet i en sådan filial till

190 Elt svenskt investerarskydd

insättningsgarantin I departementspromemorian föregick proposisom tionen hade föreslagits att institutet skulle kunna få sådan anslutning till en stånd genom avtal med nämnden. Förutsättningarna för att sådan anslutning skulle kunna komma till stånd angavs i båda fallen vara att det var möjligt att få tillfredsställande information om verksamheten i värdlandet. Det förhållandet att det delvis skulle ligga i lnsättningsgarantinämndens händer att besluta om anslutningen skulle tillåtas ansågs innefatta myndighetutövning. Detta var skälet till att man slutligen ansåg att anslutningen borde föregås av en ansökan.

Det finns inte heller skäl att låta det svenska investerarskyddet automatiskt omfatta ett svenskt instituts verksamhet från en filial i ett land utanför EES. Förhållandena i värdländema kan vara mycket olika och administrationen skulle riskera att tyngas i onödan av frågor angående dessa filialers verksamhet. För de institut som bedriver filialverksamhet utanför EES skulle inte heller kostnaden för en obligatorisk anslutning i denna delen alltid framstå som motiverad, eftersom de konkurrerande instituten i värdlandet kunde komma att arbeta utan sådant skydd.

En frivillig anslutning skulle dock vara möjlig. En sådan anslutning skulle förutsätta en viss prövning från investerarskyddsföretaget sida av bl.a. möjligheten till tillgänglig information om filialens verksamhet i värdlandet samt informationsutbyte och samarbete i olika frågor med värdlandets myndigheter. Även för investerarskyddet skulle prövning ansluten av ningens tillåtbarhet kunna betydelse för institutets verksamhet i tredje land. Institutets auktorisation i Sverige skulle däremot inte komma att påverkas av om filialen omfattas av investerarskyddet.

° Prop. 1995/96:60 s. 46. °° Ds 1995:3 s. 62.

SOU 1997: 125 En svenskt in vesterarskydd 191

I avsnitt 8.2... mvesierarskyddsföretagets verksamhet har bland annat u... behandlats frågan om vilken verksamhet utöver det obligatoriska investerarskyddet som ett sådant företag skall ägna sig át. Förslaget i den delen går ut på att företaget endast skall tillhandahålla sådant investerarskydd som följer av ICS-direktivet. I linje med detta bör investerarskydd som avser ett svenskt instituts verksamhet från filial i ett land utanför EES inte kunna tillhandahållas av investerarskyddsföretaget. Det står däremot institutet fritt att teckna en individuell försäkring, antingen här i landet eller i annat land, för att kunderna i värdlandet skall få ett likartat skydd som det svenska investerarskyddet skulle kunnat ge.

8.6.3 Utländska filialer i Sverige

Utredningens förslag: Filialer från länder såväl inom som utom EES skall ha rätt att kompletteringsansluta sig till det svenska investerarskyddet.

För filialer från länder utanför EES gäller detta när det inte krävs full anslutning till det svenska investerarskyddet. Dessa filialer får inte bedriva värdepappersrörelse om verksamheten omfattas av ett hemlandsskydd som är mer förmånligt än det svenska.

Företag från annat EES-land

När det gäller kvaliteten på investerarskyddet gäller enligt lCS-direktivet ett s.k. exportförbud för skydd som är mer förmånligt än det skydd som gäller i värdlandet. Om ett institut hemmahörande i ett annat EES-land driver värdepappersrörelse här i landet från filial skall denna filials en kunder fâ sitt gmndskydd genom institutets anslutning till hemlandets investerarskydd. Det förutsätts då att hemlandets investerarskydd innehåller regler som medför att investerare som anlitar filialen här i Sverige inte får ett bättre skydd genom det landets investerarskydd än vad man skulle kunna få om man i stället hade anlitat ett svenskt institut med anslutning till det svenska investerarskyddet. Det är inte möjligt för svensk lagstift-

192 En svenskt investerarskydd

ning att innehålla regler om denna begränsning. Sverige kan således inte neka en filial från ett annat EES-land att bedriva verksamhet här även om hemlandet inte skulle ha egna regler som följer exportförbudet.

Sverige skall däremot ha sitt investerarskydd ordnat så att filialen kan ansluta sig för komplettering upp till den nivå som gäller för det svenska investerarskyddet. De skillnader som kan motivera att man kompletterar hemlandsskyddet är sådana som är hänförliga till skillnader i ersättningsreglema. Det kan vara fråga om främst skillnader i ersättningsnivâ, självrisk, och undantagskretsen av investerare. Anslutningen av den utländska filialen bör kunna ske genom avtal mellan filialen och investerarskyddsñretaget. Eftersom det svenska investerarskyddet i stort sett ansluter sig till de minimikrav som ICS-direktivet ställer upp torde antalet fall av kompletteringsanslutning komma att bli litet. Bestämmandet av avgifterna för dessa filialer bör kunna ske efter generella riktlinjer men på en lägre nivå än vad som gäller för den fullständiga anslutningen. Att avgiften sätts i rimlig proportion till det ytterligare skydd som filialen uppnår genom sin anslutning bör ses som en del i efterlevnaden av kravet på konkurrensneutralitet. Det bör dock vid avgiftssättningen beaktas att dessa filialer kan innebära mer arbete för investerarskyddsföretaget i förhållande till verksamhetens omfattning än de institut som är anslutna på normalt sätt.

Det bör noteras att det för en och samma filial kan bli aktuellt med såväl begränsning av ersättningen från hemlandets investerarskydd som kompletterande ersättning från det svenska investerarskyddet. Hemlandsskyddet kan vara förmånligare än det svenska t.ex. vad gäller de kategorier som skyddas, men mindre förmånligt genom att det innehåller en självriskregel eller ett lägre tak för ersättningens storlek. För filialer som har anslutit sig kompletteringsvis får därför en jämförelse ske för varje investerare för sig. I den mån ersättningen enligt det svenska investerarskyddet skulle överstiga vad investeraren kan få från hemlandsskyddet har denne rätt till mellanskillnaden från det svenska skyddet.

SOU 1997: 125 Eli .vvelzskt veslerarskydd in 193

För att kunna jämföra de olika ländernas investerarskydd och även i övrigt förbereda organisationen för ersättningsfall som berör filialer, kommer det att bli nödvändigt med ett samarbete mellan de olika investerarskydden. Arbetet med att upprätthålla kontakten med investerarskydd i andra länder bör så långt möjligt utföras av investerarskyddsföretaget. Därvid bör det tillräckligt att Finansinspektionen håller sig underrättad om arbetet vara och i den utsträckning det behövs övervakar att detta arbete bedrivs i överensstämmelse med den svenska lagstiftningen. I den mân det är nödvändigt med hänsyn till hur investerarskyddet organiserats i det andra landet bör emellertid även Finansinspektionen kunna delta mera aktivt i detta arbete.

Företag från land utanför EES

ICS-direktivet ställer krav på att medlemsstaterna skall kontrollera om en filial till ett företag från ett land utanför EES har ett skydd som motsvarar det som krävs enligt direktivet. Om så inte är fallet får man i nationell lagstiftning kräva att filialen ansluter sig till ett investerarskydd inom landet. Detta kan således göras till en förutsättning för tillståndet att driva verksamhet genom filialen.

De institut som verkar på en och samma marknad bör så långt möjligt verka under samma förutsättningar. Detta bör leda till att man ställer samma krav filialer från länder utanför EES som EES-instituten. Om en filial från ett land utanför EES inte kan uppvisa att verksamheten som skall bedrivas i filialen i Sverige täcks av ett investerarskydd som i vart fall uppfyller minimikraven i ICS-direktivet bör därför tillståndet till verksamheten förutsätta att man ansluter sig till det svenska investerarskyddet. En sådan filialanslutning bör dock endast avse verksamheten här i landet. Om verksamheten omfattas av ett skydd som i och för sig uppfyller kraven enligt direktivet bör filialen ha samma möjlighet till kompletteringsanslutning som gäller för filialer till institut från ett annat EES-land.

7 17-1194

194 En svenskt in vesterarskjvdd SOU 1997: 125

Principen om lika villkor bör även gälla när filialen från hemlandet har ett skydd som överstiger nivån eller omfattningen för det svenska skyddet. För att upprätthålla likheten mot övriga EES-länders institut bör sådan "export" hit inte tillåtas.

8.7 Sekretessfrâgor

8.7.1 Sekretess hos investerarskyddsföretaget

Utredningens förslag: Investerarskyddsföretaget skall, såsom privaträttsligt subjekt, inom omfattas av offentlighetsprincipen. Investerama skall ges särskilt sekretesskydd för uppgifter hos investerarskyddsföretaget.

Investerarskyddsföretaget som ett privaträttsligt subjekt omfattas som huvudregel inte av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen TF om allmänna handlingar. Företaget är därför inte underkastat offentlighet och kan utan stöd i sekretesslagen 1980: 100 avvisa begäran från allmänen heten att ta del av handlingar. I 2 kap. 17 § TF har dock getts utrymme för att i lag bestämma att vissa enskilda rättssubjekt skall jämställas med myndigheter i detta sammanhang, vilket i så fall skulle medföra att verksamheten kom att omfattas av offentlighetsprincipen.

Sådan lagreglering förekommer i fyra olika former. Den första, är som den som i detta sammanhang är av egentligt intresse, utgörs av regleringen i 1 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen 1980: 100 jämte bilaga till den lagen. I bilagan anges vissa privaträttsliga subjekt som skall omfattas av offentlighetsprincipen. Det är där fråga om subjekt för statens räkning som fullgör olika slags förvaltningsuppgifter. l förarbetena inför den lagändring varigenom förteckningen upprättades uttalades vissa allmänna riktlinjer för

SOU 1997: 125 E11 svenskt in veslerarskvdd 195

utvidgningen offentlighetsprincipentill enskilda subjekt Utvidgningen av borde, enligt föredragande statsrådet, inriktas på de organ som det från offentlighetssynpunkt framstod mest angeläget att reglera, nämligen som sådana handhar myndighetsutövning mot enskilda. Ett skäl för att som avstå från att ta med ett visst subjekt sades kunna vara om insynen i praktiken skulle komma att inskränkas genom sekretessbeståmmelser.

Som exempel på subjekt tagits med i förteckningen kan här nämnas som notarius publicus, jordbrukets och fiskets regleringsföreningar, vissa föreningar och stiftelser inom utbildning och kultur samt vissa s.k. riksprovplatser. I enstaka fall omfattas hela verksamheten av offentlighetsprincipen, såsom är fallet med notarius publicus, för de flesta subjekten omfattas men bara en närmare angiven del av verksamheten. Subjekten i förteckningen kan från dessa aspekter delas in i tre grupper. Den första gruppen avser sådana där offentlighetsprincipen omfattar beviljande av statliga bidrag, stipendier och andra ersättningar av statliga medel t.ex. Svenska Institutet, Svenska föreningen Norden och Stiftelsen Lantbrukets skördeskadeskydd. Den andra omfattar sådana där det rör sig om tekniska eller gruppen kemiska besiktningar och kontroller t.ex. AB Svensk Bilprovning och

Apoteksbolaget. Den tredje gäller tillämpningen anställnings-

gruppen av och arbetsvillkor för vissa statligt reglerade anställningar t.ex. inom Stiftelsen Nordiska museet och Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien.

De övriga tre formerna för författningsreglering av offentlighetsprincipens utvidgning till privata subjekt avser enskilda vårdgivare inom sjukvården 16 § patientjoumallagen, vissa kommunala företag l kap. 9 § sekretesslagen samt företag som övertagit offentlig verksamhet och efter övertagandet för- allmänna handlingar från tiden dessförinnan 2 kap. 17 § TF varar samt lagen 1994:1383 överlämnande av allmänna handlingar till andra om organ än myndigheter för förvaring.

"° Prop. l986/87:l5l s. 148

196 E11svenskt inve.slerarsljydd SOU 1997: 125

Investerarskyddet skall finansieras genom avgifter från de anslutna instituten och kommer inte att understödjas supplementärt statliga genom medel. Verksamheten har inte heller i övrigt något framträdande inslag av myndighetsutövning, varken i förhållande till institut eller investerare. Något skäl finns därför inte investerarskyddsföretaget i föratt ta upp teckningen över sådana privaträttsliga subjekt som omfattas av offentlighetsprincipen. Handlingar och andra former för uppgiftslämnande till investerarskyddsföretaget kommer därför inte att omfattas allmänhetens av rätt att ta del av innehållet, och någon skyldighet för investerarskyddsföretaget att lämna ut sådana handlingar finns inte heller.

För investerarna gäller ett sekretesskydd i institutens verksamhet genom bestämmelsen i 1 kap. 8 § lagen om värdepappersrörelse respektive 1 kap. 10 § första stycket bankrörelselagen. Enligt dessa bestämmelser får företrädarna för ett institut inte obehörigen lämna ut eller utnyttja information om kunderna. För investerarskyddsföretaget bör gälla krav på samma iakttagande av sekretess gentemot investerarna. En regel om förbud för investerarskyddsföretaget att röja uppgifter om investeramas affärsförhållanden eller personliga förhållanden föreslås därför i lagen investeom rarskydd.

Investerarskyddsföretaget kan behöva tillgång till vissa uppgifter om institutens verksamhet för att avgöra i vilken utsträckning verksamheten omfattas av investerarskyddet, vilken avgift som skall tas ut institutet av samt eventuellt uppgifter som behövs för att bedöma förhållandet till andra skyddssystem.

Villkoren för institutens anslutningen till systemet skall ingå i avtal mellan instituten och investerarskyddsföretaget. Det bör ligga i båda parters intresse att upprätta villkor, som dels tillgodoser behovet av information, dels tillgodoser kravet att informationen i nödvändig utsträckning behandlas konfidentiellt. l avtalet kan parterna formulera de regler hanteom ring av uppgifter om institutens verksamhet som behövs.

E11 svenskt in vesteranskydd 197

Uppgifter institutens verksamhet som kan behövas inom investerarom skyddsföretaget kan komma att föras vidare eller inhämtas dels i en proi allmän domstol mellan instituten och investerarskyddsföretaget i den cess mån inte sådana frågor kommer att hanteras av skiljenämnd eller i annat privat förfarande, dels i ett ärende inför Ittxzittningsgararztinänzuden och förvaltningsdonzstol mellan en investerare och investerarskyddsföretaget angående rätten till ersättning.

8.7.2 Sekretess hos Insättningsgarantinämnden

Utredningens förslag: Samma sekretess som i dag gäller för Insättningsgarantinämnden skall också gälla för dess verksamhet inom investerarskyddet.

I Insättningsgarantinämndens verksamhet gäller sekretess enligt 8 kap. 24 § första stycket 1 sekretesslagen för uppgifter om affárs- och driftsförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, dvs. institut, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs.

Enligt 8 kap. 24 § första stycket 2 sekretesslagen gäller sekretess för uppgifter om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan än den som myndigetens verksamhet avser, som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser eller med ett utländskt institut med filial i Sverige som endast omfattas av ett utländskt garantisystem.

Bestämmelsen är utformad med avseende på lnsättningsgarantinämndens huvudsakliga verksamhet. Det kan diskuteras om nämndens uppgifter inom ramen för investerarskyddet utan ändringar kan inrymmas i bestämmelsen. Nämndens verksamhet inte heller instituten i högre grad än investelV.SI' rama. Sekretessen i nämndens verksamhet när det gäller investerarskyddet bör därför regleras särskilt.

198 Elt svenskt in veslerarskytld SOU 1997: 125

8.7.3 Sekretess hos domstol

Utredningens förslag: Bestämmelsen i 8 kap. 17 § sekretesslagen om sekretess för uppgift i domstol föreslås oförändrad.

Ett beslut av Insättningsgarantinämnden om ersättning från investerarskyddet kan överklagas till allmän förvalrningszlomsrol. Förhållandet mellan investerarskyddsföretaget och instituten regleras på privaträttslig väg genom det avtal som upprättas mellan dem. l likhet med vad allmänt som gäller om anslutningar genom avtal till tjänst eller organisation kan en en tvister om avtalets tillämpning avgöras av allmän domstol, inte partom erna anvisat skiljeförfarande för detta ändamål.

Sekretessfrågoma i domstolsfåirfarandena regleras av 8 kap. 17 § sekretesslagen. Enligt den bestämmelsen gäller sekretess i domstols rättskipande eller rättsvárdande verksamhet för enskilds aftärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör lider avsevärd skada om uppgiften röjs. För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Någon lagändring är inte påkallad med anledning investerarav skyddet.

8.7.4 Sekretess hos Finansinspektionen

Utredningens förslag: Bestämmelsen i 8 kap. 5 § sekretesslagen om sekretess för uppgift hos Finansinspektionen föreslås oförändrad.

lnvesterarskyddstöretaget skall stå under Finansinspektionens tillsyn. Inspektionen kommer därigenom att tillgång till information såväl från investerarskyddsföretaget som från instituten. l inspektionens verksamhet gäller för närvarande sekretess enligt 8 kap. 5 § sekretesslagen, i verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bl.a. värdepappersmarknaden för uppgift om affärs- eller driftförhállanden hos

E11 .rvensrklinveslerarskydd 199

den som verksamheten avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs. Bestämmelsen kommer utan ändringar att omfatta även investerarskyddsföretagets verksamhet, varför någon lagändring inte är påkallad.

9 Författningskommentar

Lag 1998:000 om investerarskydd

Inledande bestämmelser

1 §

Av paragrafen framgår de två anslutningsformer som ryms inom det lagstadgade investerarskyddet, nämligen dels obligatorisk anslutning för svenska institut och sådana filialer från länder utanför EES saknar som godtagbart skydd från hemlandet, dels frivilligt kompletteringsskydd för filialer från andra EES-länder och sådana filialer från länder utanför EES som har ett godtagbart skydd från hemlandet. Kompletteringsskyddets innebörd behandlas närmare i 13

2§

Paragrafen anger att det skall finnas ett enda investerarskydd för hela den svenska värdepappersmarknaden. Avgränsningen av den svenska värdepappersmarknaden följer av övriga bestämmelser i lagen samt hur i man övrigt ser pâ frågan var en viss tjänst tillhandahålls. l bestämmelsen sägs inget om vilket företag som kan anförtros uppgiften att administrera investerarskyddet. Även frihet gälla på den punkten följer om stor avses vissa naturliga utgångspunkter av de krav som skall ställas företaget från Finansinspektionen vid en ansökan tillstånd samt de regler i övrigt om som kringgärdar verksamheten.

202 Författningskommentar SOU 1997: 125

Definitioner

3 §

Paragrafen anger vissa definitioner som är av central betydelse för de följande bestämmelserna. När det i lagen talas om investeraren avses den som genom avtal med institutet intagit ställning av kund. Att även en annan person i vissa fall kan vara berättigad till ersättning framgår av bestämmelsen i 8 om det fallet att investeraren handlat för annans räkning.

Den person som i stället för investeraren är faktiskt berättigad till ersätt-

ningen enligt den bestämmelsen kan företa de åtgärder som hänger samman med rätten till ersättning, t.ex. att framställa kravet inför investerarskyddet.

Begreppet investerarskyddsföretaget avser endast det företag som fått tillstånd att driva investerarskydd enligt denna lag. Om ett annat företag tillhandahåller ett liknande skydd, vilket torde falla in under försäkringsrörelselagen, är det företaget inte att betrakta som ett investerarskyddsföretag. Reglerna i denna lag gäller således inte det företaget.

Investerarens rätt till ersättning

4 §

Artikel 2.2

Investerarskyddet avser enligt denna paragraf sådan egendom som tillhör investeraren och som innehafts av institutet för dennes räkning vid utförandet av en värdepapperstjänst. Här ingår således inte betalning för en normal bilateral överlåtelse mellan institutet och investeraren. Inte heller ingår ersättning för andra skadegörande handlingar från institutet än sådana som lett till att det finansiella instrumentet eller de likvida medlen undandragits investerarens separationsrätt. Om ett kommissionsuppdrag

Färja/Iningskommentar 203

fullgörs genom självinträde bör detta inte innebära någon skillnad för investeraren jämfört med om det fullgjorts i kommission.

Grunden för rätten till ersättning utgörs av en motsvarande fordran mot institutet, vilken inte går att realisera vid institutets konkurs. I fråga om bevisningen skall det i princip vara möjligt att konstatera att den som begär ersättning är innehavare av den motsvarande rättigheten mot institutet. Det skall också vara möjligt att av utredningen bedöma vad slags egendom fordringen avser samt hur denna skall värderas. Det bör ankomma på investeraren att lägga fram sådant material finns hos som honom. I övrigt bör dock investerarskyddsföretaget bära ansvaret för att frågan blir allsidigt och tillräckligt utredd. Det är dock naturligt att utredningsmaterialet inom detta förfarande inte alltid kan bli lika fullständigt eller lika noggrannt behandlat som skulle ha skett i ett tvistemålsprocess mellan investeraren och institutet. Det är också naturligt att investerarskyddsföretaget kommer att inta tydligare partställning sedan en förfarandet kommit inför lnsättningsgarantinämnden.

Bedömningama som görs angående investerarskyddet inte påverka avses rättsförhållandet mellan investeraren och institutet eller investeraren och någon annan som gör anspråk bättre rätt till den egendom det gäller. Omvänt, kan det ibland komma att vara en fördel om det bakomliggande kravet redan prövats i en tvistemålsprocess. Ett sådant avgörande bör i så fall få en väsentlig, om än inte alltid avgörande, betydelse för frågan om ersättning enligt investerarskyddet. Mer om prövningsförfarandet under 18 och 19 §§.

Ersättning från investerarskyddet skall kunna erhållas när investeraren inte kan få sina krav tillgodosedda från institutet eller på annat sätt. Rätten till ersättning bör dock inte förutsätta att möjlighetema för investeraren att bli tillgodosedd på annat sätt är i alla avseenden helt uttömda. Om konkursförvaltaren lämnat nekande besked på en begäran om att få ut egendom med separationsrätt bör detta vara tillräckligt. Likaså när det gäller möjligheten

204 Förjfaltningskømnzenlar

att ta i anspråk institutets ansvarsförsäkring, bör det inte krävas att investeraren förlorat en domstolsprocess mot fåirsäkringsgivaren. Om det inte klart framgår att investeraren på ett lika enkelt och snabbt sätt kan ersättas för det han skulle kunna från investerarskyddet bör frågan behandlas inom investerarskyddet. Inget hindrar dock att investerarskyddet är aktivt i försöken att genomföra en reglering direkt från konkursboet eller försäkringsgivaren.

5§

När det är fråga om utländska filialer kan ersättningsrätten också inträda vid vissa myndighetsbeslut som har en liknande karaktär som ett konkursbeslut. I olika länder kan finnas olika motsvarigheer till det svenska konkursinstitutet med varierande rättsverkningar. Avsikten med denna bestämmelse är att samma utlösande faktor som tillämpas i filialens hemland också skall aktivera det svenska investerarskyddet, oavsett om filialen är obligatoriskt ansluten till detta eller anslutet till kompletteringsskyddet.

6§

Artikel 2.4

Paragrafen gäller värderingen investerarens krav gentemot investerarskyddet. I likhet med vad som gäller inom insättningsgarantin föreslås här gälla att tidpunkten för ersättningsrättens inträde, som regel konkursbeslutet, skall vara utgångspunkt för värdering av kravets storlek. De utgångspunkter för värderingen som föreslås gälla enligt lagen om investerarskydd påverkar inte investerarens rätt mot institutet. Dennes möjligheter att i konkursen göra gällande t.ex. rätt till ränta efter konkursdagen eller hävda att ett finansiellt instrument skall värderas efter marknadsläget vid ett annat tillfälle än den dagen påverkas inte av förevarande paragraf.

Färjällningskoznmenlar 205

För finansiella instrument gäller att man skall fastställa marknadsvärdet. I princip kan det därvid bli aktuellt med samma beräkningsmetoder som fâr tillgripasi fall av tvângsinlösen av aktier. Ett specialfall av grundregeln föreslås gälla för instrument som är föremål för regelbundna noteringar. Man bör därvid beakta att värdet kan variera under konkursdagens lopp, vilket framgår den föreslagna lagtexten. För instrument som noteras på av flera börser bör den relevanta noteringen vara den där investerarens instrument skulle ha kunnat omsättas omedelbart, utan att utväxling behöver ske exempelvis från depâbevis till det egentliga instrumentet.

7 §

Artikel 4.1, 8.2.

Enligt lCS-direktivet gäller att ersättning skall betalas upp till en gräns på lägst 20 000 ecu. Samma gräns gäller enligt det direktiv som ligger bakom lagen insättningsgaranti. Gränsen för insättningsgarantin sattes till om 250 000 kronor och samma föreslås gälla för investerarskyddet. Gränsen gäller för alla slags krav som omfattas av investerarskyddet och skall även täcka ränta i förekommande fall.

Om flera personer agerar genom en juridisk person som är ägare till instrumenten, är det denna som utgör investeraren. Om det emellrtid är fråga sådant fall investering som kan bli aktuellt genom om av gemensam 8 § behandlas ägarna var för sig.

8 §

Artikel 8.2 och 8.3

I den mån det finns förutsättningar att utreda att investeraren agerat på vägnar och därför inte är det egentlige investeraren skall någon annans detta ligga till grund för bedömningen av ersättningsfrågan. Under denna

206 Förfatmingskoøzznzezilar SOU 1997: 125

situation ryms även det fallet att flera är delaktiga i personer en gemensam investerare. Detta medför bland annat att varje egentlig investerare får tillgodoräkna sig ett maximibelopp.

9 §

Artikel 6

Om ett institut utesluts från investerarskyddet skall de investerare som en gång anlitat institutet alltjämt kunna förlita sig på det skydd som gällde när institutet först anlitades. Om investeraren efter den tidpunkt då institutet uteslöts anförtror nya tillgångar i institutets vård eller förvaltning skall skyddet emellertid inte omfatta dessa. Bestämmelsen syftar till att investeraren med bibehållet förtroende för skyddet skall kunna avveckla sitt förhållande till institutet i den takt föranleds avvecklingen som av av verksamheten totalt sett. Frågan om institutets möjligheter att överhuvudtaget fortsätta sin verksamhet efter uteslutningen följer reglerna om tillstånd att driva värdepappersrörelse. Förevarande paragraf innebär endast att skyddet består under den perioden.

Efter hand som institutets åtaganden har reglerats med investeraren avvecklas också investerarskyddet. lnvesterarskyddet kan aktualiseras om institutet under denna period försätts i konkurs, exempelvis under ett pågående likvidationsförfarande.

Undantag från investerurskyddet

10 §

Artiklarna 2.3 och 8.3 tredje stycket samt ingressen punkterna 7 och 9.

Bestämmelsen innebär att man utnyttjar den möjlighet medlemsländerna har enligt ICS-direktivet att nationell nivå bestämma gränsdragningen

Förfalmingskoznmentar 207

mellan insättningsgarantin och investerarskyddet. Gränsdragningen föreslås ske så sätt att krav som avser likvida medel och som riktas mot ett och institut skall behandlas inom ett och samma skyddssystem, antingen samma investerarskyddet eller insättningsgarantin. Om institutet är en bank, och därmed har tillstånd att ta emot inláning, eller är ett värdepappersbolag får ta emot kunders medel konto skall krav likvida medel som överlag hanteras insättningsgarantin. l övriga fall kommer kraven att av behandlas av investerarskyddet.

Bestämmelsen innehåller också den betydelsefulla avgränsningen mot värdepappersfonder och individuellt pensionssparande. Tillgångar som ingår i sådant sparande omfattas inte skyddet. Det kan inte uteslutas att av tillgångar som hanteras av ett institut och som skall placeras i dessa sparforrner kan omfattas. Det handlar då om tillgångar som ännu inte ingår i sparformen. Som exempel kan nämnas det fallet att en likvid från en värdepappersförsäljning skall placeras i värdepappersfond men dessfören innan blandas samman med institutets tillgångar och vid en i det skedet inträffad konkurs inte kan återfås under åberopande separationsrätt. Även av när fondandel är förvaltarregistrerad kan en ersättningssituation en uppkomma, eftersom andelen i sig utgör ett finansiellt instrument.

11 §

Artikel 4.2jämte bilaga

Enligt direktivet möjlighet att undanta hela kategorier av investerare. ges Syftet är att upprätthålla att investerarskyddets huvudsakliga tillämpningsområde skall vara för de mindre investerarna.

Det bör noteras att undantagshestämmelsen i lagförslaget endast reglerar vilka som i en ersättningssituation är ersättningsberättigade. Vilka rutiner detta föranleder i investerarskyddsföretaget regleras inte av lagen. Det går

208 Förfalmingskommenlar SOU 1997: 125

därför inte att förutse hur när sammansättningen ett visst instituts av investerare kommer att avspegla sig i fördelningen avgifterna. av

Svenska instituts filialer utomlands

12§

Artikel 7. 1

Bestämmelsen stadgar, i enlighet med ICS-direktivet, att ett svenskt instituts anslutning till investerarskyddet här i landet skall omfatta även investerare som anlitar institutets filialer i andra EES-länder. Som anförts i avsnitt Xx. 6.2 om svenska filialer i utlandet föreslås här gälla att svenska institut med filialer utanför EES inte kan få ett investerarskydd inom denna lags tillämpningsområde för filialverksamheten. Man bör dock notera att en och samme investerare kan ha anlitat såväl en filial som dess huvudverksamhet i institutets hemland, flyttar mellan t.ex. om en person olika länder. I dessa fall får allt efter omständigheterna uppdelning ske en beroende på vad som kan vara hänförligt till den eller andra verksamena heten.

Utländska företags filialer i Sverige

13§

Artikel 7. 1

Enligt direktivet skall en filial från ett annat EES-land ha rätt att komplettera sitt investerarskydd från hemlandet, detta är mindre förmånligt i om fråga om nivå eller omfattning än det svenska skyddet. Syftet är att olikheter i de olika ländernas investerarskydd inte skall kunna utnyttjas i konkurrensen mellan institut eller filialer från olika länder. I 14 § anges närmare om innebörden av kompletteringskyddet.

1997:125 Födanningskommentar 209 SOU

Här klargörs betydelsen kompletteringsskyddet, dvs. att det utgör ett av skydd för det utrymme finns mellan ett mindre förmånligt hemlandssom skydd för filialen till den nivå skulle gällt vid anslutning till det upp som svenska skyddet. När skall jämföra två system skall man se på utfallet man i det konkreta fallet. Två system kan olika varandra så att det ena är vara förmånligt i ett avseende medan det andra är bättre i ett annat mera avseende. Det föreslås därför inte ingå någon prövning av hur systemen förhåller sig till varandra. detta betyder att inte kommer att kunna man neka utländsk filial kompletteringsskydd under anförande av att en hemlandsskyddet inte är sämre. När det gäller anslutningen kommer det i stället till filialen att göra sin bedömning om det är värt att vara upp av avgiften ansluta sig till kompletteringsskyddet. Det får förutsättas att att avgiften sätts i förhållande till att det är fråga ett kompletteringsskydd. om

Utbetalning av ersättning

14 §

Artikel 12

Paragrafen att investerarskyddstöretaget som juridisk person bär anger mot investerarna. Ansvaret för ett inträffat ersättningsfall kan ansvaret därför inte vidare övergå på ett nytt investerarskyddsföretag, om det utan skulle bli aktuellt med ett byte.

15 §

Artikel 9.1

Investerarskyddsföretaget har ansvaret för informationen till investerarna vid konkurs. Utformningen informationen bör i första hand en av bestämmas investerarskyddsföretaget. Finansinspektionen föreslås av

210 Förfallningskommenlar

emellertid också möjlighet enligt 38 § att utfärda föreskrifter i detta avseende.

16§

Artikel 9.1

Paragrafen behandlar en regel ställer krav på investeraren framsom att ställa sitt krav inom ett år från konkursen. Det får förutsättas inatt formationen enligt 15 § kommer att utfärdas i nära anslutning till att konkursen inträffat. Tidfristen är också så väl tilltagen det finns att ett visst utrymme för avvikelser i det enskilda fallet, utan att investerarna kan anses lida någon skada det. av

Om det varit objektivt sett omöjligt för investeraren att göra sin begäran inom fristen, skall en begäran inte avvisas den anledningen. Vad av som utgör tillräckliga omständigheter i detta avseende får avgöras i tillämpningen mot bakgrund liknande situationer på andra områden. Man av får dock ställa krav investeraren att hantera sina affärer med beaktande av hinder som går att förutse.

17§

Konkursförvaltaren åläggs inte något utredningsansvar för förhållanden som gäller de olika investeramas krav utöver vad behövs för själva som boutredningen. I den mån det behövs särskild utredning utöver vad en som sker i konkursärendet åvilar detta investerarskyddsföretaget. Det kan gälla förhållanden som är intresse specifikt för tillämpningen reglerna i av av investerarskyddsärendet eller rättsliga frågor annat slag. Förvaltaren är av dock skyldig att bistå investerarskyddsföretaget i dess utredning genom att tillhandahålla uppgifter efterfrågas och är tillgängliga som som för förvaltaren. Det kan inte uteslutas att förvaltaren i vissa fall kommer delta i ett begränsat mått eftersökning sådana uppgifter. av av Samman-

Fäøvfalmingskomtnenlar 21 1 SOU 1997: 125

uträkningar eller liknande bearbetning tillgängligt material ställningar, av är förvaltaren dock inte skyldig att medverka till.

18 §

Artikel 13

Bestämmelserna rättsligt förfarande innebär att ett ersättningsärende om prövas Insättningsgarantinänmden. Nämnden kan också få pröva kan av fördröjning över månader ett ersättningsbeslut är acceptabel. om en sex av

19 §

lnsättningsgarantinämnden far verkställas enligt utsöknings- Beslut av bestämmelser. Beslutet får överklagas till allmän förvaltningsdomsbalkens tol, dvs. i första hand lånsrätt. Bestämmelserna om det rättsliga prövningen är utformade för att ansluta till vad gäller inom insättningssom garantin.

20 §

Artikel 9.2

Direktivets artikel rörande fristen för utbetalning utgår inte från en absolut tidpunkt från det ögonblick då det berättigade i kravet och ett belopp utan har fastställts. Beroende hur lang tid det tar att utreda ett krav kan utbetalningsfristen räknat från konkursdagen bli olika lång. l och med att investerarskyddsföretaget avgett ett ställningstagande till investerarens krav emellertid tremânadersfristen att löpa. Fristen torde normalt börjar åtgärder för att verkställa utbetalningarna, utöver det rent inrymma administrativa förfarandet sådana åtgärder syftar till att Öka den som omedelbara likviditeten, klara ut förhållandena med bakomliggande försäkringsgivare och liknande. För sådana åtgärder torde fristen normalt

212 Färfallningsko/nznenlar

sett vara väl tilltagen. Utrymmet för att förlänga fristen bör därför vara ytterst begränsat.

21§

Bestämmelsen har utformats efter förebild i 18 § lagen insättningsom garanti och 34 § lönegarantilagen 1992:497. Eftergiften återbeav talningsskyldighet kan avse antingen återbetalningsskyldigheten sådan som eller t.ex. skyldigheten att betala ränta på kapitalbeloppet. Det bör överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra vad bör krävas för som särskilda skäl. Allmänt sett bör dock ringa belopp i högre utsträckning kunna efterges, om inte omständigheterna är försvarande eller det annars skulle vara stötande om betalningsmottagaren undgår åtebetalningsskyldighet.

Tillstånd

22§

Med investerarskydd avses sådan verksamhet regleras i denna lag. som Innebörden är således att ett tillstånd till verksamheten kvalificerar företaget som investerarskyddsföretag.

Om tillståndet till verksamheten återkallas innebär det därför inte nödvändigtvis att verksamheten måste upphöra. Det skydd företaget erbjuder kan emellertid inte därefter åberopas till stöd för institutets tillstånd att driva värdepappersrörelse. Det kan dock förutsättas att fundamentala ändringar måste ske i bolagsordning, stadgar eller andra för verksamheten grundläggande dokument. Notera också att vissa övergångsregler gäller för skyddets giltighetnär investerarskyddsverksamheten upphör. Vid tillståndsgivningen skall särskilt prövas förmågan att tillhandahålla det ekonomiska skyddet och att organisationen är anpassad för att kunna administrera investerarskyddet. Om Finansinspektionen skulle ha än ansökan att mer en

F ärfaltzzingskoønmentar 2 l 3 SOU 1997: 1 .15

ställning till bör det alternativ väljas har bäst förutsättningar att ta som driva investerarskyddet.

Möjligheten för Finansinspektionen att återkalla ett tillstånd får antas komma att aktualiseras ytterst sällan. Situationen torde mera vara av teoretisk art. Det måste emellertid finnas förberett möjligheten att hantera även en sådan situation.

Å sidan föreligger ett intresse att verksamheten drivs på bästa sätt. ena av Å andra sidan ligger det ett intresse i att investerarskyddet drivs under stabila former och på lång sikt. Dessa båda intressen delas av marknaden, Finansinspektionen och inte minst investerarna. Samtliga berörda har således ett intresse rimlig avvägning. Det torde därför gemensam av en komma att bli avgörande inte bara hur allvarliga anmårkningama är mot det befintliga investerarskyddsföretaget och vilka alternativ som finns, utan även möjligheterna till övergång till ett nytt investerarskydd. Skulle det en inte finnas förutsättningar att driva investerarskyddet i privat regi får staten överväga att överta ansvaret, antingen med eller utan lagändringar.

23 §

Paragrafen att det i ett tillståndsärende skall ges in en plan för anger verksamheten. Planens innehåll har angetts i allmänna termer. Fionansinspektionen föreslås enligt 36 § lämna närmare föreskrifter om innehållet.

Tillsyn

24 §

Förutom Finansinspektionens tillsyn över investerarskyddsföretaget, framgår bestämmelsen att företaget har allmän informationsskylav en dighet Finansinspektionen. Tillsynen naturligt nog framförgentemot avser

214 Förfalmingskotnmenlar SOU 1997: 125

allt de aspekter av investerarskyddet som ligger till grund för tillståndsprövningen. Det behövs inte en lika omfattande tillsyn över investerarskyddet som över ett institut i högre grad vänder sig direkt som mot allmänheten. Stora delar verksamheten i företaget är direkt betydelse av av främst i förhållandet till instituten marknaden. lnformationsskyldigheten kan komma till uttryck dels i generella riktlinjer med stöd av 36 § dels i en begäran i ett konkret fall.

25§

Om investerarskyddsföretaget att ändra någon del det legat avser av som till grund för tillståndet, exempelvis i sin organisation, skall Finansinspektionen underrättas om det. Därmed får inspektionen möjlighet att pröva vad ändringen innebär för tillståndet. Verkställigheten kan bestå i en registreringsåtgärd, en rättshandling mot avtalspart eller liknande en en åtgärd.

Investerarskyddsföretagets verksamhet

26 §

Ur flera aspekter, inte minst det förhållandet att det endast skall finnas ett investerarskydd, är det största vikt att till att villkoren för av se anslutningen till investerarskyddet och skyddets utformning i övrigt inte får negativa konsekvenser för konkurrensen. En de frågor det ligger av som särskilt nära till hands att granska ur denna aspekt är fördelningen av avgifterna mellan de olika instituten. Se närmare i kommentaren till 31

27 §

Frågan om vad utgör tillfredsställande finansiering skall ingå i som en tillståndsgivningen. Frågan måste emellertid bevakas eller mindre mer kontinuerligt. Förändringar i marknadsvårdena som kan antas vara av

Förfallningkvkoinmentar 215

någorlunda långsiktigt slag bör beaktas, liksom förändringar i marknadsstrukturen och erfarenheterna investerarskyddet, såväl inom som utom av landet.

Betalningsberedskapen hänför sig till likviditeten, dvs. hur investerarskyddets medel har placerats. Inspektionen får här bevaka att företaget tagit rimlig hänsyn till behovet att på kort sikt kunna hantera mindre av ersättningsfall.

28§

Överskottet i investerarskyddet utgörs skillnaden mellan å ena sidan av årets inbetalda avgifter och avkastning på kapitalet och å andra sidan årets kostnader avgifter till lnsättningsi form av ersättningar till investerare, garantinämnden och Finansinspektionen samt administrations- och förvaltningskostnader. Överskottet skall stanna kvar i verksamheten och användas för att bygga på det kapitalet. Detta gäller oavsett om den finansiella egna ställningen är bättre än vad företagets finansieringsplaner innehåller. Det föreligger inget hinder mot att det finns reglerat t.ex. i bolagsordningen hur överskottet skall användas, så länge överskottet bidrar till finansieringen investerarskyddet. Överskottet kan därför bland annat användas av till att sänka avgifterna under kommande är.

29 §

Bestämmelsen är föranledd den särställning som kommer att intas av av det företag får tillstånd att driva det samlande investerarskyddet. som Företagets position kan genom denna bestämmelse inte utnyttjas för att på ojämlika villkor driva verksamhet. Begränsningen gäller även annan tillhandahållande ett kompletterande investerarskydd utövar vad lagen av innehåller.

216 Förfaltningskommenlar

30 §

Artikel 10.1

Under normala förhållanden åligger det varje institut informera sina att investerare om investerarskyddet. Informationen får anpassas efter förhållandena i olika situationer. Normalt bör det sett vara tillräckligt att investerarna på olika sätt uppmärksammas på investerarskyddet att finns. Därutöver får det tillfredsställande närmare information anses om finns lätt tillgängligi form av folder eller liknande. Det får förutsättas att personalen är väl insatt i investerarskyddet och kan besvara direkta frågor korrekt. När ett nytt kundförhållande upprättas med investerare en bör denne särskilt uppmärksammas på skyddet. Finansinspektionen föreslås möjlighet att utforma närmare föreskrifter i frågan enligt 36 § 3.

Avgifter

31§

Ingressen punkt 23

Avgiftemas uttag kan ha stor betydelse för konkurrensförhållandena mellan olika kategorier institut. av Denna fråga föreslås därför bli förmål för särskild reglering.

Det ligger nära till hands att försöka fördela avgifterna efter riskerna i vart och ett av instituten. Detta förutsätter emellertid att det går att hitta en eller ett par faktorer kan utgöra grund för sådan fördelning. som en Det finns inga historiska uppgifter som leder fram till svaret på frågan vad som påverkar riskerna. I ett institut där rutiner eller de ekonomiska förhållandena redan kommit äventyrlig väg låter detta sig göras. en Att mera generellt och långsiktigt göra sådan fördelning är dock inte en möjligt. Det kan inte med fog påstås viss inriktning att en av ett instituts

125 Förfutmingskommentar 217 SOU 1997:

verksamhet eller att vissa nyckeltal skulle vara ett tjänliga instrument för att utvisa vilka institut innebär risker för investerarskyddet. Här som föreslås i stället att avgifterna skall bestämmas efter omfattningen av vart och ett instituts verksamhet. Det är av intresse är då den verksamsom har betydelse för investerarskyddet. heten som

32-33 §

Enligt lCS-direktivet skall kostnaderna för investerarskyddet belasta marknaden. Detta bör ske beträffande Finansinspektionens kostnader enligt självkostnadsprincipen.

Enligt förslaget skall princip gälla förfarandet inför Insättningssamma garantinämnden. Avgiften bör täcka samtliga kostnader, så att den delen nämndens arbete blir självbärande och inte belastar den övriga verksamav heten. Däremot inte att investerarskyddsföretaget skall åläggas avses betalningsskyldighet för investerarens kostnader i ärendet.

Uteslutning av institut

34§

Artikel 5

Bestämmelsen är utformad efter det förfarande som anges i direktivet. För att genomföra uteslutning fordras formellt sett samtycke från Finansinen spektionen. För att inspektionen skall underlåta att lämna sådant samtycke bör det dock antingen vara fråga om ett tillfälligt anstånd eller vara så att lösning problemen kan uppnås under inspektionens meden annan av verkan.

218 Förjfalln ingskomrrterzlar SOU 1997: 125

35§

Investerarskyddet består trots att investerarskyddsföretaget upphör med sin verksamhet. Att skyddet består innebär att investerarna skall åtnjuta skydd i en konkurs som inträffar efter att verksamheten upphört. Därmed kan sägas att vissa fundamentala funktioner måste upprätthâllas, även om företaget är under avveckling. För upprätthållande dessa funktioner av gäller bestämmelsen i andra stycket.

Det föreslås inte någon konfiskationsmöjlighet mot företagets förmögenhet för det fall att verskamheten av någon anledning skulle upphöra. Däremot har Finansinspektionen genom denna bestämmelse möjlighet att tillfälligt "frysa" tillgångarna från exempelvis utdelning till ägarna. Denna möjlighet utgör en viss påtryckning för att fâ till stånd lösning för investeen ny rarskyddet. Om ett nytt investerarskydd kan komma till stånd föreligger dock inget hinder utdelning det första investerarskyddsföretagets mot en av tillgångar. Detta gäller även om det nya investerarskyddsföretaget i väsentliga delar skall finansieras genom att försäkring tecknas, allt en under förutsättning att den nya finansieringen i sig bedöms tillfredsställande.

Bemyndiganden

36§

Finansinspektionen får enligt lagförslaget befogenhet att utfärda föreskrifter om bland annat utformningen av informationen. l sådana föreskrifter får vidare beaktas vad som sägs om informationen i direktivet, exempelvis val av språk.

Punkterna l-3 har behandlats i det tidigare. Punkt 4 att Finansinavser ge spektionen möjlighet att lämna föreskrifter för det internationella sam-

SOU 1997: 125 F árfallningskommenmr 219

arbetet. I den mån det är möjligt bör investerarskyddsföretaget kunna föra den dialog med andra länders system som behövs.

Sekretess

37§

De funktionärer verkar i investerarskyddsföretaget lyder under som sekretess enligt denna bestämmelse. Sekretessen enligt bestämmelsen skyddar enskilda investerare. Förhållandet till exempelvis instituten får regleras de avtal som kommer att ligga till grund för institutens av anslutning.

SOU 1997: 125

10 Genomförande och kostnads-

konsekvenser

Ikraftträdande

Medlemsländema skall senast arton månader efter ICS-direktivets ikraftträdande ha satt i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Eftersom direktivet trädde i kraft samma dag som det offentliggjordesi Europeiska gemenskapernas officiella tidning, vilket skedde den 26 1997, skall den föreslagna lagen om investerarskydd mars träda i kraft senast den 26 september 1998. Här föreslås att lagen skall träda i kraft den l september 1998.

För att ett system för investerarskydd skall kunna verka krävs ett omfattande förberedande arbete, bland annat när det gäller att bilda ett investerarskyddsföretag och att förhandla fram de avtal som behövs för att ordna finansieringen. En hel del förberedande arbete torde emellertid kunna utföras under den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet. Eftersom det ligger i bland annat marknaden intresse att systemet kan börja verka utsatt tid bör företrädare därifrån kunna utföra sådant arbete, antingen inom för befintliga organisationer eller genom att ramen eventuellt tillfälliga, sådana bildas för ändamålet. Lagstiftningsnya, ärendet kan förväntas fárdigbehandlat i riksdagen under senare delen vara av vårsessionen 1998.

Från den l september återstår drygt tre veckor fram till den 26 september, dvs. den dag enligt direktivet skall vara senaste dag för ikraftträdansom

222 Genomförande och koslrzudsvkmisekvenser

de. Det skulle således finnas utrymme för att låta del de avslutande en av momenten vidtas under den tiden. Det förefaller dock inte nödvändigt att hela den tiden skulle behöva utnyttjas. De avgörande delarana förbeav redelserna torde dessutom kunna utföras dessförinnan. Det bedöms därför inte nödvändigt med särskilda övergångsregler.

Finansinspektionens och Insättningsgarantinämndens arbete bli helt avses avgiftsfinansierat. Sådant arbete förberedande art behöver utföras av som inom inspektionen bör belasta de kostnader skall täckas avgifterna som av från investerarskyddstöretaget, arbetet nedlagts innan detta oavsett om företag är formellt utsett. För förvaltningsdomstolama kommer investerarskyddet att innebära ett visst merarbete under perioder då ersättningsfall inträffar. Utslaget längre sikt torde detta arbete dock ytterst been gränsad omfattning. Investerarskyddet bör därför inte komma att påverka anslagen för domstolama.

För samhället i stort, särskilt de delar har samband med värdepapsom persmarknaden, bör investerarskyddet såsom ett av instrumenten för en ökad konkurrens, kunna leda till minskade kostnader i handeln med värdepapper.

sou 1997:125 Bilaga 1

.a

Kommittédirektiv

gå

Utredning om system för ersättning till Dir. 1996:63

investerare

Beslut vid regeringssammanträde den 22 augusti 1996

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas för att utreda hur ett svenskt system för ersättning till investerare bör utformas. Utredaren skall med utgångspunkt i förslaget till EG-direktiv om system för ersättning till investerare överväga och lämna förslag till ett svenskt sådant system företrädesvis anordnat i privat regi, analysera och ta ställning till gränsdragningen mellan ett system för ersättning till investerare och den nyligen införda insättningsgarantin, analysera och föreslå metoder för finansiering av ersättningssystemet, och lämna förslag till den lagreglering som behövs. - Utredarens arbete skall vara slutfört före utgången maj 1997. av

Bakgrund

Harmonisering inom EU av system för ersättning till investerare

Genom rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 investeringsom tjänster inom värdepappersområdet infördes den l januari 1996 för värdepappersföretag systemet med hemlandsauktorisation och hemlandstillsyn som grund för rätten att bedriva verksamhet och tillhandahålla tjänster inom hela EES-området. Det huvudsakliga syftet med direktivet är att fullborda och säkerställa att den inre marknaden för investeringstjänster fungerar. Enligt direktivet artikel 12 skall företag tillhandahåller som investeringstjänster i förväg upplysa de investerare företaget gör som

Bilaga 1

affärer med om vilken ersättningsfond eller motsvarande skydd gäller som for de avsedda affärema och vilken ersättning som kan erhållas ur sådana arrangemang. Om ersättningsskydd saknas, skall investeraren i stället upplysas om detta. 1 direktivet sägs att EG-kommissionen skall lägga fram förslag om harmonisering ersättningssystem täcker värdepappersav som företags affärer och att rådet kommer att fatta beslut på grundval av kommissionens forslag. Avsikten var att harmoniserade ersättningssystem skulle föreligga samtidigt med att investeringstjänstedirektivet trädde i kraft. Så har emellertid inte blivit fallet. Under hösten 1993 lade kommissionen fram första ett förslag till direktiv om system for ersättning till investerare, KOM93 381. Detta har senare ersatts med ett delvis ändrat förslag, KOM94 585. Förslaget beskrivs närmare i följande avsnitt.

System för ersättning till investerare

Direktivet om system för ersättning till investerare skall beslutas i enlighet med den beslutsprocedur i artikel 189 b i Romfördraget, som anges dvs. gemensamt av rådet och Europaparlamentet. Rådet i oktober antog 1995 en gemensam ståndpunkt beträffande direktivförslaget. Denna har delgetts Europaparlamentet för en andra läsning. Europaparlamentet har vid sin session i mars 1996 beslutat om ett yttrande som innehåller förslag till ändringar av direktivförslaget åtta punkter. Ett direktiv förväntas bli beslutat av rådet under 1996. Enligt direktivforslaget skall medlemsländerna ha införlivat direktivet med sina resp. rättsordningar senast arton månader efter det att direktivet offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning EGT. Direktivförslaget är inom värdepappersområdet motsvarighet till en Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar. Detta direktiv har den 1 januari per 1996 införlivats med svensk lagstiftning lagen 1995:1571 genom om insättningsgaranti prop. l995/96:60, bet. l995/96zNU7, rskr. 1995/96:83. 1 flertalet länder med utvecklade finansiella system finns garantisystem för insättningar som finansieras instituten själva och av som garanterar att insättningar-ha är säkra i händelse att bank inte skulle kunna fullgöra av en

SOU 1997: 125 Bilaga 1

sina betalningsskyldigheter. l vissa länder finns mer än ett system vilket i allmänhet innebär att olika kategorier av banker har separata system. Med några få undantag finns det i andra EU-länder även etablerade system för ersättning till investerare. Sverige saknar emellertid i dag ett sådant system. Direktivförslaget om system för ersättning till investerare innehåller minirniregler för nationella system för kompensation till investerare i de fall det konstaterats att ett företag som tillhandahåller investeringstjänster på grund av sin finansiella situation inte är i stånd att betala tillbaka pengar eller återlämna finansiella instrument som tillhör investerare och som företaget handhar för investerares räkning. Förslaget föreskriver att minst ett sådant obligatoriskt system skall finnas i varje land. Syftet med direktivet är att tillförsäkra mindre investerare, inkl. små och medelstora företag, ett minimiskydd i nämnda fall. Bland annat institutionella investerare, t.ex. kreditinstitut, försäkringsbolag och fonder, får undantas helt eller delvis från skyddet. Värdepappersföretag och kreditinstitut som tillhandahåller investeringstjänster skall vara anslutna till ett ersättningssystem. Detta skall vara en förutsättning för att kunna få auktorisation att tillhandahålla investeringstjänster. Systemet skall med kontanta medel ersätta kunder till företag som tillhandahåller investeringstjänster i de fall som angetts ovan. Skyddet skall uppgå till minst 20 000 ecu per investerare och omfatta investerares samlade krav mot ett företag oberoende av antal konton. Direktivförslaget ger möjlighet att förena skyddet med en självrisk som får uppgå till högst lO procent av det för en investerare bestämda ersättningsbeloppets storlek. Systemet skall kunna betala ut ersättning med anledning av investerares krav inom tre månader från det att det berättigade i kravet och belopp fastställts. Möjligheter finns att förlänga fristen. Systemet skall finansieras av de anslutna värdepappersföretagen och lcreditinstituten. Om ett företag inte uppfyller sina skyldigheter som medlem i systemet, kan företaget ytterst uteslutas ur systemet. Detta skall i sin tur medföra att företaget mister sin auktorisation att tillhandahålla investeringstjänster. Om företagets auktorisation återkallas, skall ersättningssystemet ge investerarna fortsatt skydd för sådana investeringstjänster som utförts fram till tidpunkten för återkallelsen. De nationella ersättningssystemen skall omfatta även företagens filialetableringar i andra medlemsländer. En filial skall också ha möjlighet att

8 17-1194

Bilaga 1 SOU 1997: 125

ansluta sig kompletteringsvis till ett ersättningssystem i värdlandet som erbjuder ett bättre skydd än det som finns i hemlandet. Filialer till värdepappersföretag i tredje land måste för att få driva verksamhet i ett medlemsland antingen ha ett likvärdigt skydd i sitt hemland eller ansluta sig till systemet i värdlandet. Direktivförslaget innehåller ett tidsbegränsat förbud mot export av nationella ersättningssystem. Bestämmelsen innebär att ett land inte får ge investerare hos en filial i ett annat EES-land ett bättre skydd än vad det värdlandets system kan erbjuda. Direktivförslaget innehåller endast grundläggande bestämmelser om systemets huvudkomponenter, bl.a. vad gäller vilka anspråk skall som täckas av systemet, ersättningsnivån, fonnema för framställande krav av och erhållande av ersättning samt behandlingen filialer till utländska av företag. Medlemsländema får ha nationella system högre som ger ersättning än direktivets miniminivå.

System för garanti för insättningar

Europaparlamentet och rådet har den 30 maj 1994 antagit ett direktiv 94/ 19/EG om system för garanti för insättningar. l direktivet att anges syftet med att införa garantisystem är att skydda insättamas medel hos ett kreditinstitut vid finansiella kriser. Utöver det primära syftet kan garantisystemet även sägas ha en viss stabilitetsbevarande funktion. Varje medlemsland skall se till att ett eller fiera obligatoriska garantisystem införs i landet. Direktivet anger inte hur garantisystemet skall administreras eller hur det skall finansieras annat än att berörda kreditinstitut skall för svara kostnadema. Direktivet innehåller endast minimiregler och det står varje medlemsland fritt att t.ex. ha ett garantisystem är omfattande än som mer vad direktivet föreskriver. Den svenska insättningsgarantin är, såsom systemet utformats i lagen om insättningsgaranti, i linje med direktivets minimiregler i huvudsak inriktad mot ett renodlat konsumentskydd. Systemet drivs i offentlig regi. Det svenska garantisystemet omfattar till sin huvuddel insättningar konto i bank. Som ersättning kan utbetalas högst 250 000 kronor per insättare och bank. Garantisystemet får endast tas i anspråk när domstol en

Bilaga 1

försatt bank i konkurs eller då en behörig utländsk myndighet förklarat en att insättningarna i en bank, vars filial anslutit sig till det svenska garantisystemet, är indisponibla. Ersättning skall betalas ut till berörda insättare senast inom tre månader från dagen för konkursbeslutet eller förklaringen. Garantisystemet omfattar också insättningar som finns konto hos sådana värdepappersföretag som med Finansinspektionens tillstånd får ta emot medel konto. Detta innebär att inte bara bankkunder utan också kunder som har gjort insättningar hos värdepappersbolag eller utländska värdepappersföretag skall ha rätt till ersättning och att även dessa företag skall betala avgift och drabbas av sanktioner, om de inte uppfyller de åligganden som följer av lagen om insättningsgaranti. Bankerna och berörda värdepappersföretag svarar för finansieringen insättningsgarantin. lnstituten belastas med avgifter som är relaterade av till institutens risktagande och garanterade insättningsbelopp. Avgiftsmedlen placeras på konto i Riksgäldskontoret.

Omfattningen av handeln med värdepapper

Som beskrivs ovan kommer ett system för ersättning till investerare enligt det förväntade direktivet att omfatta de institut som tillhandahåller värdepapperstjänster. l syfte att göra en viss bedömning av hur ett svenskt system kan behöva dimensioneras ges här en kortfattad beskrivning av den svenska värdepappersmarknaden vad gäller dess finansiella flöden och omfattning. Beskrivningen täcker både omfattningen av institutens innehav av värdepapper och det finansiella flödet, eftersom det är for tidigt att i detta skede göra en gränsdragning vad gäller investerarskyddets omfattning. Handeln med värdepapper har expanderat kraftigt under 1990-talet. Tillväxten har varit påtaglig för alla slag av finansiella instrument. Som en indikation tillväxten av aktiemarknaden kan nämnas att den dagliga aktieomsättningen på Stockholms Fondbörs i genomsnitt var 3 700 miljoner kronor vid början av år 1996 jämfört med 374 miljoner kronor 1990. Handeln med räntebärande papper har också ökat i omfattning. Den genomsnittliga dagsomsättningen penning- och obligationsmarknaden var l30 miljarder kronor vid slutet av 1995. Den utestående

Bilaga 1

stocken uppgick till l 938 miljarder kronor jämfört med l 293 miljarder

kronor år 1990.

Hushållens intresse för obligationer alternativ sparform till som en insättning bankkonto har tilltagit kraftigt under de senaste åren. Det nominella värdet av den utestående stocken s.k. privatobligationer av uppgick till 123 miljarder kronor vid början år 1996. Hushållens av andel var ca 100 miljarder kronor.

Systemet för ersättning till investerare är avsett att täcka fall där

institut som tillhandahåller värdepapperstjänster inte är i stånd betala att tillbaka pengar eller återlämna finansiella instrument tillhör som investerare. Enligt uppgifter inhämtats från Svenska Fondhandlaresom föreningen uppskattas antalet aktiva värdepappersdepåer hos instituten banker och värdepappersbolag till i storleksordningen - 400 000. De största kapitalförvaltama, vilka består några banker, har av över 100 000 aktiva depåer vardera. Ett medelstort institut har ca 4 200 depåer med ett

genomsnittligt värde på 200 000 kronor depå. Med per en högsta ersättningsnivå exempelvis 250 000 kronor investerare kan den kostnad per som drabbar ersättningssystemet uppskattas till 840 miljoner kronor om ett medelstort institut inte förmår att uppfylla de finansiella förpliktelsema

gentemot sina kunder och kundens rätt att undanta egendomen från andra

borgenärers anspråk s.k. separationsrätt är spel. En förutsättning satt ur för denna beräkning är att varje investerare inte har fler depå hos än en institutet. Att systemet skulle träffas så kostnad av en stor som den angivna vid ett fallisemang hos ett medelstort institut i och för är sig ytterst osannolikt. Detta förutsätter nämligen att institutets kunder - genom omfattande brottsliga förfaranden berövats ä - samtliga sina värdepapper. Transaktioner med aktier och privata obligationer är noterade vid som

i

Stockholms Fondbörs avvecklas i Värdepapperscentralens kontobaserade

system. Några fysiska leveranser aktierna eller obligationema föreav i kommer inte. Registrering konto hos Värdepapperscentralen får ske I av alla slag av finansiella instrument är juridiskt och tekniskt förensom liga med registreringssystemet och aktiekontolagen. Vid årsskiftet 1995/96

var antalet VP-konton drygt 3,3 miljoner. En stor del av dessa konton är emellertid inaktiva, i dvs. inga betydande transaktioner förekommer. Det i

genomsnittliga värdet VP-konto 900 000 kronor vid per var ca denna tidpunkt. Värdepapperscentralen genomför värdepappersaffärens likvid- F dag en utväxling av de instrument är bokförda på konton som i Centralens

sou 1997:125 gimga 1

Utväxling likvida medel sker samtidigt i Riksbanken. Som system. mot Värdepapperscentralens aktieverksamhet kan nämnas att en illustration affarer registrerades dagligen vid början av år 1996. i genomsnitt 45 000 likvidbeloppet transaktion motsvarade 100 000 Det genomsnittliga per

kronor. svenska penningmarknaden är utpräglad marknad för stora Den en aktörer relativt begränsat och enskilda handelsplacerare. Antalet är storleksordningen 20-100 miljoner kronor. Antalet transaktioner är i

penningmarknadsinstrument hos Värdepapperscentralen upp-

konton för början år 1996 till 2 300. Det antal konton som kan gick vid av ca för ersättning till investerare uppskattas komma att omfattas av ett system till mellan l 000 och l 500. betydande handel ökat kraftigt under de senaste åren i En annan som handeln med derivatinstrument. Denna handel omfattar såväl Sverige är icke-standardiserade instrument, s.k. over-thestandardiserade som counter-derivat OTC-derivat. Handeln med standardiserade instrument terminer och vissa typer svappar clearas av OM såsom optioner, av kontrakt avseende standardiserade instru- Stockholm AB. Antalet omsatta under år 1995 till 32 miljoner, aktierelaterade instrument uppgick varav utestående volymen på dessa instrument var 25 ment utgjorde 2/3. Den det genomsnittliga värdet kontrakt motsvarade miljarder kronor och per med icke-standardiserade instrument sker bilateralt l 200 kronor. Handeln och värdepappersinstitutet och regleras genom särskilda mellan kunden

avtal mellan parterna.

Investerares sakrâttsliga skydd

direktivforslaget för ersättning till investerare är Syftet med om system investerare i de fall ett värdepappersinstitut grund av att kompensera situation inte kan betala tillbaka pengar eller återlämna sin finansiella tillhör investeraren och som handhas för

finansiella instrument som

räkning i samband med investeringstjänst. dennes en sakrättsligt skydd investerare anförtror värde- Frågan om vilket en som penningmedel eller finansiella instrument har enligt svensk pappersinstitut vikt då det gäller att bedöma vilken betydelse det lagstiftning är av stor kan få för svenska förhållanden. Med sakråttsligt förväntade direktivet

Bilaga 1 SOU 1997: 12.

skydd avses i detta sammanhang framför allt rättsskyddet mot värdepappersinstitutets borgenärer. Den följande beskrivningen gällande rätt av innehåller en redogörelse for rättsläget i huvuddrag. Vid köp eller försäljning lös egendom, t.ex. värdepapper, är huvudav regeln i svensk rätt att det krävs att egendomen överlämnas till köparen tradition for att den skall vara skyddad mot anspråk från överlåtarens borgenärer. Undantag från huvudregeln om tradition gäller för sådana fall där köpet registrerats visst sätt, t.ex. enligt aktiekontolagen 1989:827. l denna lag knyts de rättsverkningar som traditionen innebär i stället till registreringen på kontot. Vidare kan separationsrätt hävdas till egendom som gäldenären innehar utan att ha förvärvat äganderätten till den, såsom anförtrodd egendom enligt lagen 1914245 kommission. om Bestämmelser som har betydelse för investerares sakrättsliga skydd i samband med en värdepappersaffär finns, förutom i aktiekontolagen och kommissionslagen, även i lagen 1936:8l skuldebrev, lagen om 1944:181 om redovisningsmedel, konkurslagen l987.672, utsökningsbalken UB och lagen 1991:981 om värdepappersrörelse. Den sistnämnda lagen är av näringsrättslig karaktär. För ett värdepappersinstitut som driver värdepappersrörelse enligt 1 kap. 3 § l lagen om värdepappersrörelse, dvs. handel med finansiella instrument för annans räkning i eget kommissionshandel, gäller namn bestämmelserna om handelskommission i kommissionslagen i den mån särskilda bestämmelser inte ges i värdepappersrörelselagen. Kommissionslagen gäller köp och försäljning av värdepapper och lös egendom. annan En kommissionär handlar for räkning i eget annans men namn. Att en kommissionär skall följa bestämmelserna i kommissionslagen innebär bl.a. att kommissionären skall, där inte föranleds annat av omständigheterna, hålla värdepapper som kunden lämnat till honom för försäljning eller som inköpts för kundens räkning avskilda från gods. annat Bestämmelserna är emellertid i detta avseende dispositiva och kan uteslutas till följd av avtal eller praxis i vissa branscher. Enligt kommissionslagen övergår äganderätten till det gods en kommissionär innehar för försäljning från kunden direkt till tredje man köparen. Kunden har separationsrätt till gods överlämnats for försom säljning till dess att äganderätten övergått till tredje eller kommissioman nären själv inträtt som köpare. Motsvarande gäller vid inköp; äganderätten

SOU 1997: 125 Bilaga 1

övergår direkt från säljaren till kommissionärens huvudman. Kommissioskyldig leverera antingen godset eller pengarna som erhållits nären är att betalning för godset. som

Kundens kommittentens separationsrätt förutsätter förutom att ett

verkligt kommissionsavtal träffats också att det hos kommissionären går identifiera det gods mottagits från kunden. En förutsättning för att som Separationsrätt skall finnas beträffande egendom som inte kan identiatt fieras fungibel egendom är att egendomen faktiskt hållits avskild. En kommissionär, fått i uppdrag kund att köpa eller sälja som av en finansiella instrument, får till följd avtal, handelsbruk eller annan - av sedvänja själv träda köpare eller säljare under förutsättning att - som han uttryckligen informerar kunden detta. Om kommissionären träder om in på detta sätt har han skyldigheter mot kunden som vilken samma köpare eller säljare helst. Detta innebär att kundens eventuella som separationsrätt upphör. Kommissionslagskommittén haft i uppdrag att göra en översyn - som bl.a. kommissionslagen har i ett delbetänkande Handelsagentur och av kommission SOU 1984:85 lämnat förslag till en ny lag om handelsoch kommission. l kommitténs slutbetänkande Kommission och agentur dylikt SOU 1988:63 behandlas sakrättsliga frågor vid bl.a. kommission, återtagandeförbehåll och kommissionsbolag. Förslag till en ny lag om handelsagentur och kommission kommer att överlämnas till riksdagen

under våren 1997. Separationsrätt tillkommer inte kund vänder sig till ett institut en som handlar för räkning, dvs. har tillstånd enligt l kap. 3 § 3 som egen som värdepappersrörelse. Som exempel kan nämnas följande. Har lagen om finansiella instrument lämnats över till egenhandlare vanligen en s.k. en market maker och försätts denne i konkurs innan kunden fått ut sin uppgjord affär måste kunden bevaka sin fordran i konkursen. likvid för en Ett värdepappersbolag får ett led i rörelsen enligt 3 kap. 4 § som första stycket 3 lagen värdepappersrörelse ta emot medel på konto om med redovisningsskyldighet. Värdepappersbolag är enligt huvudregeln i 3 kap. 5 § första stycket samma lag skyldiga att genast avskilja och sätta medlen räkning i bankinstitut, dvs. bankkonto. Dessa kundmedel skall alltså hållas avskilda från bolagets medel, vilket är av stor egna betydelse för kunderna i händelse utmätning eller konkurs hos värdeav pappersbolaget.

Bilaga 1 SOU 19971125

Som beskrivits ovan förutsätter separationsrätten den anförtrodda att egendomen kan identifieras. Har kommissionären sammanblandat den med sin egen egendom är utgångspunkten den kunden i vissa att fall inte längre har någon separationsrätt. l lagen redovisningsmedel regleras om emellertid ett par fall där kunden har separationsrätt trots att hans anförtrodda medel inte kontinuerligt hållits avskilda från sysslomannens för-

mögenhet. Lagen om redovisningsmedel är analogt tillämplig annan fungibel egendom än pengar. Enligt lagen om redovisningsmedel krävs inte insättning på bankräkning för att separationsrätt vid utmätning eller konkurs skall uppkomma. Kunden får sakrättsligt skydd medlen utan dröjsmål på bank om sätts eller på annat sätt hålls avskilda. Även avskiljandet skett om senare har kunden sakrättsligt skydd under förutsättning bolaget att inte var obestånd när medlen avskildes. Har sammanblandning mellan kundens en och sysslomannens fönnögenhet ägt föreligger enligt redovisningsrum lagen separationsrätt, om belopp aktuellt slag finns omedelbart tillav gänglig för att skiljas av och dröjsmål med avskiljandet inte föreligger. l samband med övergången från ett system med aktiebrev till ett papperslöst system år 1991 infördes möjligheten att få aktier i avstämningsbolag registrerade ett databaserat konto. De rättsverkningar som tidigare var förbundna med aktiebreven är i stället knutna till registreringen konto hos Värdepappersoentralen enligt bestämmelserna i aktiekontolagen. Med rättsverkan enligt aktiekontolagen kan registreras även ensidiga skuldförbindelser avsedda för allmän omsättning och andra finansiella instrument. Detta innebär att de finansiella instrumenten endast existerar som en registrering på ett databaserat konto. Sådana finansiella instrument kan därför inte fysiskt överlämnas till törvärvare. en Såväl värdepappersbolag banker uppträder mellanhänder som som värdepappersmarknaden och säljer ibland sina värdepapper. För det egna fall en investerare köper finansiella instrument direkt från sådant ett institut finns i lagen om skuldebrev 22 § ett undantag från kravet på besittningsöverföring som skydd mot institutets borgenärer. Enligt denna bestämmelse fär den köper ett löpande skuldebrev som av ett värdepappersbolag eller en bank skydd mot institutets borgenärer även om skuldebrevet lämnats kvar hos institutet för förvaring.

Vid utmätning och konkurs gäller att endast gäldenärens egendom kan

tas i anspråk av hans borgenärer. En konkursförvaltare skall först bedöma

1997:125 Bilaga 1 SOU

vilken egendom ingår i ett konkursbo och vilken egendom som på som grund ett giltigt äganderättsanspråk skall separeras och inte användas av för att tillgodse borgenärernas anspråk. Till ett konkursbo räknas enligt konkurslagen 3 kap. 3 § bl.a. all egendom tillhörde gäldenären när som konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och är sådan den kan utmätas. Någon särskild presumtionsregel for som att den händelse de faktiska omständigheterna är oklara finns inte i konkurslagen. I den mån den omtvistade egendomen finns hos konkursgäldenären får den allmänna presumtionen for besittarens äganderätt tillämpas. Finns egendomen hos tredje påstår äganderätt, presumeras denne i man som stället vara ägare. Vid utmätning gäller enligt utsökningsbalken att endast gäldenärens egendom kan tas i anspråk hans borgenärer. Huvudregeln är att det av skall framgå sådana omständigheter föreligger att egendomen med tillatt lämpning sakrättsliga regler är gäldenärens 4 kap. 17 §. Bevisbördan av ligger därmed i huvudsak den utmätningssökande. När utmätningsobjektet finns i utmätningsgäldenärens besittning, skall gäldenären anses rätt ägare, det inte framgår att egendomen tillhör annan 4 kap. vara om 18 §.

Annan reglering som ger skydd år investerare

Ett värdepappersbolag får enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen värdepappersrörelse med Finansinspektionens tillstånd, som ett led i om rörelsen, ta emot kunders medel på konto for att underlätta värdepappersrörelsen inlärning samt lämna kunder kredit. Innan sådana kundmedel emot skall skriftlig överenskommelse träffas med kunden. tas en l överenskommelsen skall klargöras for kunden att hans medel kommer ingå i bolagets rörelse och att han saknar företrädesrätt till att egen medlen bolaget skulle komma på obestånd. Närmare föreskrifter om om mottagande medel på konto har meddelats av Finansinspektionen i av föreskrifter handel och tjänster värdepappersmarknaden FFFS om 1995:59. Sådana kundmedel omfattas av lagen om insättningsgaranti. Enligt 5 kap. 2 § lagen värdepappersrörelse skall ett värdepappersom bolag ha försäkring for skadeståndsskyldighet som det kan komma att en ådra sig vid utförande tjänster i rörelsen. Försäkringen är avsedd att i av

Bilaga 1 SOU 1997: 125

första hand skydda privatpersoner och andra mindre kunder hos värdepappersbolaget i de fall bolaget missköter sitt uppdrag. I de nämnda nyss föreskriñema har Finansinspektionen meddelat närmare bestämmelser om sådan ansvarsförsäkring. Enligt dessa skall ett värdepappersbolags försäkring för skadeståndsskyldighet innehålla uppgift om det ersättningsbelopp i som kan utgå vid varje skadefall samt det maximala ersättningsbelopp som kan utgå under ett år. Vidare skall utbetalning skadeståndet ske av direkt till den skadelidande utan avdrag för självrisk. i

i Aktiekontolagens dokumentlösa system innebär att de rättsverkningar

som tidigare varit förbundna med innehavet av aktiebrev och andra värdepapper knöts till registreringen på ett konto. En avgörande förutsättning för att ett sådant system skulle godtas enligt förarbetena att den var enskilde ñck fullgoda garantier för att hållas skadeslös vid förluster som uppkommer grund av systemet, också i sådana fall där skadan inte kan föras tillbaka på oaktsamhet någon funktionär prop. 1988/89: 152 av s. 80. En bestämmelse infördes i 7 kap. 2 § aktiekontolagen föresom skriver ett s.k. kontrollansvar för Värdepapperscentralen för skador som uppkommer till följd av oriktiga eller missvisande uppgifter i avstämningsregistret. Genom en ändring i denna bestämmelse har fr.o.m. den l april 1996 införts en ansvarsfördelning innebär att Värdepapperssom centralen och varje kontoförande institut för skador ansvarar som är att hänföra till den egna kontrollsfären. Värdepapperscentralen dock svarar solidariskt med det kontoförande institutet för skador intill ett belopp av fem miljoner kronor för varje skadefall prop. 1995/96:50, bet. 1995/96:NUl rskr. l995/96zl80, SFS 1996:179. Om den rättmätige ägaren av ett finansiellt instrument är registresom rat konto hos Värdepapperscentralen har frånhänts sin rätt genom en förfalskad överlåtelse- eller behörighetshandling har följts som av ett extinktivt godtrosförvärv har denne enligt bestämmelse i 7 kap. l § en aktiekontolagen rätt till en ersättning centralen för sin skada. av

Sammanfattning av rättsläget

För investerare som anförtror värdepappersinstitut, dvs. ett värdepappersbolag eller ett kreditinstitut, penningmedel eller finansiella instrument inom ramen för institutets värdepappersrörelse torde frågan med om

|,

sou 1997:125 Bilaga 1

vilken risk de lämnar egendomen till instituten vara av stor betydelse. Som framgått av beskrivningen ovan har en kund i sådana sammanhang ett tämligen starkt sakrättsligt skydd enligt nu gällande reglering. De fall där särskild separationsrätt saknas torde vara då ett värdepappersinstitut sarnmanblandat kundens pengar eller finansiella instrument med sin egen egendom på sådant sätt att egendomen inte kan identifieras. Vidare saknar kunden separationsrätt om värdepappersinstitutet i ett kommissionsförhållande själv inträder som part eller om han gör en värdepappersaffär direkt med institutet. I ovan angivna fall skulle ett system for ersättning till investerare kunna få betydelse förutsatt att värdepappersinstitutets ekonomiska situation i övrigt är sådan att institutet inte kan fullgöra sina skyldigheter genom att lämna tillbaka pengar eller finansiella instrument som tillhör kunden. En sådan situation inträffar om institutet försätts i konkurs.

Utredningsuppdraget

Allmänna utgångspunkter

De situationer som enligt svensk rätt bör kunna föranleda att ett system enligt det kommande direktivet tas i anspråk för utbetalning av ersättning till investerare är antingen ett beslut att försätta värdepappersinstitutet i konkurs eller ett konstaterande att ett brottsligt förfarande gjort det omöjligt för institutet att möta ett krav från en investerare ett återlämnande av antingen pengar eller finansiella instrument som tillhör investeraren. Det fordras vidare att denna ofonnåga inte är tillfällig. Så länge som institutets ekonomiska situation är sådan att det kan tillmötesgå investeraren i något av de avseenden som angetts ovan, kan ett skyddssystem inte tas i anspråk for utbetalning av kontant ersättning till investeraren. Utredaren skall, med utgångspunkt från de ersättningsfall som anges i direktivförslaget och dess övriga bestämmelser, lämna förslag till hur ett svenskt system for ersättning till investerare bör utformas samt föreslå de lagregler som behövs för detta. Utredaren har därvid att utgå från nu gällande svensk lagstiftning vad gäller det sakrättsliga skydd som tillkommer en investerare som i samband med en värdepappersaffar över-

Bilaga 1

lämnar penningrnedel eller finansiella instrument till ett värdepappersinsti-

tut samt den nya lagen om insättningsgaranti. Som konstaterades inledningsvis är skyddssystem för investerare vanligt förekommande i andra länder. Utredaren skall bakgrund som ta reda på hur investerarskyddssystem organiserats och reglerats i andra länder, främst andra medlemsländer inom EU och vilka erfarenheter som finns av tillämpningen där. Utredaren bör även informera sig vilka om ändringar av sådana redan förekommande system föranleds det som av kommande direktivet samt vilka lösningar ett införlivande direktivet av som övervägs eller som är under beredning i de andra medlemsländerna. l det följande anges ett antal frågor utredaren särskilt bör som uppmärksamma Utredaren är emellertid oförhindrad att ta andra upp även frågor än de som där särskilt och faller inom för utredanges som ramen ningsuppdraget.

Ett eller flera skyddssystem i offentlig eller privat regi samt gränsdragningen mot systemet för insättningsgaranti

I direktivtörslaget finns inte några bestämmelser hur ett ersättningsom system skall vara organiserat eller hur det skall administreras. Vidare saknas vägledande uttalanden om hur ett system skall organisatoriskt vara placerat i det finansiella systemet eller arten och graden reglering. av Direktivet tar inte heller ställning till ett eller flera bör införas. om system Dessa frågor måste därför bli föremål för nationella överväganden. En viktig principiell utgångspunkt vid denna bedömning är huruvida ersättningssystemet i första hand bör ses som ett konsumentskydd eller det om finns andra aspekter som väger tyngre i detta sammanhang. En annan viktig fråga är var ansvaret för ett svenskt ersättningssystem skall placeras utifrån de förhållanden råder på den svenska värdepappersmarknaden. som Vid införlivandet av direktivet om insättningsgaranti valdes ett system i offentlig regi. Av strukturella skäl ansågs det mindre angeläget att bygga

upp mer än ett system för insättningsskydd. För ett gemensamt system ansågs även tala de ökade möjligheterna till spridning kostnaderna för av fallissemang som kan uppnås att samtliga banker ingår i och genom ett samma system prop. 1995/96:60 s. 36, 38 och 39.

SOU 1997: 125 Bilaga 1

Det är inte självklart att samma lösning bör väljas för ett system för ersättning till investerare. Av tidigare lämnad redogörelse för gällande svensk rätt framgår investerare i stor utsträckning är sakrättsligt att en skyddad i händelse att värdepappersinstitutet skulle försättas i konkurs av eller bli föremål för utmätning. Risken för att ett skyddssystem för investerare i någon större utsträckning skall behöva tas i anspråk i ett sådant fall torde därför tämligen liten. Däremot saknas skydd bortvara sett från det skydd som följer av bestämmelsen om ansvarsförsäkring för värdepappersbolag i lagen värdepappersrörelse i det fall ett institut om på grund brottsligt förfarande inte kan lämna tillbaka pengar eller av finansiella instrument tillhör investeraren. Ansvarsförsäkringen omsom fattar vanligen skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada orsakad fel eller försummelse begåtts värdepappersbolaget i den värdeav som av pappersrörelse bolaget fått tillstånd av Finansinspektionen att bedriva. som Den kan dock i obeståndssituation för ett värdepappersbolag - en komma att sammanfalla med ett system för ersättning till investerare. Utredaren bör överväga hur de olika kundskydden skall samordnas i sådana fall. Det sagda leder till att behov synes föreligga av endast ett system i Sverige. Med hänsyn till skyddssystemets funktion och utformning bör det mest ändamålsenligt att placera systemansvaret hos en privat aktör vara får utforma och driva verksamheten enligt vissa av staten bestämda som regler. Mot denna bakgrund bör utredaren i första hand överväga att skapa föutsättningar för ett privat ersättningssystem. Någon fonn av kollektiv försäkringslösning kan också övervägas. Utformningen av det kommande direktivet hindrar inte att ett skyddssystem inrättas som bygger ett försäkringssystem, dvs. ett kollektivt försäkringskontrakt tecknat av en organisation eller en grupp av företag. Om utredaren finner att starka skäl talar för att ett system byggs upp i offentlig regi bör han oförhindrad att lämna förslag till utformning vara ett sådant system. Motsvarande gäller om han finner att flera system av bör införas, i privat och/eller offentlig regi. Som konstaterats tidigare finns i vissa länder fler än ett system för insättningsgaranti, vilket oftast innebär att olika kategorier av banker har olika system. En fråga som utredaren särskilt bör överväga är att låta skilda verksamheter hos ett företag omfattas av olika skyddssystem, dvs. såväl insättnings- investerarskyddssystem. Som framgått ovan kan ett som

Bilaga I SOU 1997: 125

värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersforetag få tillstånd att ta emot kunders medel konto. Värdepappersbolag får tillstånd till som kontohållning och kreditgivning är enligt svensk rättsordning att anse som ett kreditinstitut i den mening som avses inom EU prop. 1994/95:50 s. 97 Sådan kontohållning omfattas tills vidare av det svenska systemet för insättningsgaranti. l propositionen uttalades emellertid att det i samband med att direktivet om investerarskydd införlivas med svensk rätt får övervägas om några förändringar av behandlingen insättningar av kundkonto hos värdepappersbolag är lämpliga prop. 1995/96:60 117. s. En tänkbar lösning är att de värdepappersbolag som bedriver denna typ av verksamhet även fortsättningsvis omfattas insättningsgarantin, av medan bolagets egentliga värdepappersrörelse omfattas av ett system för investerarskydd. Motsvarande gäller för en bank som bedriver värdepappersrörelse. I ingressen till direktivforslaget om system for ersättning till investerare sägs emellertid att det inte är nödvändigt att föreskriva att kreditinstitut skall ansluta sig till två system, dvs. till såväl ett system för insättningsgaranti som ett system för ersättning till investerare, om ett systemen av uppfyller kraven såväl i det direktivet som i direktivet insättningsom garanti. l ett sådant fall bör medlemsstaterna ges möjlighet att bestämma vilket av de två direktiven som skall tillämpas. lnget krav skall dock kunna ge ersättning mer än en gång enligt dessa direktiv. Utredaren bör för de fall som beskrivits ovan överväga en lösning som tillgodoser direktivet i detta hänseende. En fråga som utredaren måste överväga är hur ett system for ersättning till investerare skall samordnas med eller avgränsas gentemot insättningsgarantin. En annan fråga som omfattas av utredningsuppdraget är förhållandet till motsvarande skyddssystem i andra länder samt samordningen med regleringen av sådana system. Detta kan betydelse bl.a. då ett utländskt värdepappersforetag med filial i Sverige försätts i konkurs.

Ersättningssystemets finansiella uppbyggnad

l direktivforslaget finns inte några bestämmelser om hur ersättningssystemet skall finansieras annat än att det i ingressen uttalas att kostnaden

SOU 1997: 125 Bilaga 1

för ett sådant system i princip skall bäras av värdepappersföretagen själva samt att möjligheten att finansiera systemen skall stå i rimlig proportion till Företagens åtaganden. Detta innebär att sådana system inte får finansieras med skattemedel. Vidare sägs i ingressen att stabiliteten i det finansiella systemet i medlemslandet i fråga inte får äventyras. Finansieringsforrnen för ett skyddssystem för investerare är beroende vilken allmän inriktning vad gäller funktion, omfattning och adminisav tration som utredaren kommer att föreslå. Ett privat skyddssystem kan t.ex. utformas som en kollektiv branschförsäkring. Utgångspunkten bör vara att frnansieringslösningen blir adekvat utifrån en bedömning av hur stor risken är for ett ianspråktagande av ett sådant system och omfattningen av utbetalningar från systemet.

Specifika frågor

Med utgångspunkt i direktivförslagets minimiregler om vilka anspråk som skall täckas av skyddet, ersättningsnivån, formerna för framställande av krav m.m. skall utredaren ta ställning särskilt till ersättningsbeloppets storlek, självrisk, investerarkategorier, undantagsfall, informationsplikt samt frågor rörande framställning av ersättningskrav och utbetalning av ersättning. I uppdraget ligger även att beakta frågor om tillsyn över att värdepappersinstitut fullgör sina skyldigheter enligt skyddssystemet samt frågor sekretess. Utredaren skall också överväga frågor om beskattom ning av utbetalda ersättningsbelopp.

Utredningsarbetet

Utredaren skall samråda med lnsättningsgarantinämnden och Finansinspektionen. Vid de överväganden som utredaren skall göra gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om prövning av offentliga åtaganden dir. 1994:23, om regionalpolitiska konsekvenser d.r. 1992:50, om jämställdhetspolitiska konsekvenser dir. 1994:121, kraven regelreformering Ds 1992:99 avsnitt 4.4 samt om om redovisning av konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet dir. 1996:49.

Bilaga 1 SOU 1997: 125 18 Utredarens uppdrag skall vara slutfört före utgången maj 1997. av Finansdepartementet

Bilaga 2

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV NR 97/9/EG av den 3 mars 1997

om system för ersättning till investerare

OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA EUROPAPARLAMENTET DIREKTIV

med beaktande Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 57.2 i av detta,

med beaktande kommissionens förslag. av

Ekonomiska och socialakommitténs yttrandeG, med beaktande av

Europeiskamonetära institutets yttrandeG. medbeaktandeav

i enlighetmeddet i artikel 189bi fördragetangivna förfarandete. och mot bakgrund av det den 18 december 1996 förlikningskommittén godkända gemensamma utkastet. av

EGT C 321. 27.11.1993. s. 15 och EGT nr C 382. 31.12.1994, s. 27. nr EGT nr C 127, 7.5.1994. s. Yttrandet avgivet den 28juli 1995. Europaparlamentets yttrande den av 19 april 1994 EGT nr C 128. 9.5.1994, s. 85, rådets ståndpunkt den 23oktober1995 EGT nr C 320, 30.11.1995. s. 9 och gemensamma av Europaparlamentets beslut av den 12 mars 1996 EGT nr C 96. 1.4.1996. 3.28. Rådets beslut av den17 februari 1997och Europaparlamentets beslut den av 19 februari 1997 ännu inteoffentliggjorti officiella tidningen.

PE-CONS 3602/1/197 9 17-1194

Bilaga 2 SOU 1997: 12

medbeaktande följande: av

Rådet antog den 10 maj 1993 direktiv 93/22lEEG om investeringstjärtster inom värdepappersområdet Detta direktiv . utgör ett viktigt verktyg för att förverkliga den inre marknaden för värdepappersföretag.

l direktiv 93/2Z/EEGfastställs de försiktighetsregler som värdepappersföretag ständigt måste iaktta.i synnerhetde regler som syftar till att i största möjliga utsträckningskydda investerarnasrättighetervad avser derasmedeleller instrument.

inget tillsynssystem kandock garantera fullständig säkerhet. synnerhetinte i när det är fråga om bedrägerier.

4. Skyddetför investerare och ett fortsatt förtroendeför det finansiella systemet är viktiga beståndsdelar för att den inre marknaden det här området skall fullbordas och fungera ett riktigt sätt. Därför är det nödvändigt att varjemedlemsstat förfogar över ett system för ersättning till investerare som garanterar en lägsta gemensam skyddsnivå.åtminstonefauna investerare. om ett vârdepappersföretag inte skulle vara i stånd att fullgöra sinaskyldigheter gentemot sina investeringskunder.

Små investerare skulle då kunnaköpa investeringstjänster från värdepappersföretagens filialer inomgemenskapen. eller genom att anlita gränsöverskridande tjänster.med samma förtroende somom de anlitade inhemskavårdepappersföretag, i vetskap om att de skulle vara berättigade till en lägsta gemensam skyddsnivå om ett värdepappersföretag inte skulle vara i stånd att fullgöra sina skyldigheter gentemot sina investeringskunder.

EGT nr L 141. 11.6.1993. s.27.

PE-CONS 3602/1 97

iOU 1997:125 Bilaga 2

l avsaknad av en lägsta gemensam skyddsnivå och för att kunna ge investerarna ett gott skydd, kan en värdmedlemsstat anse sig ha goda skäl att tvinga värdepappersföretag inom gemenskapen som bedriver verksamhet genomen filial eller genom att tillhandahålla tjänsteri värdlandet att ansluta sig till värdlandets ersättningssystem. om dessaföretag inte är anslutna till ett ersättningssystem för investerare i hemlandet, eller om detta system inte anses erbjuda ett likvärdigt skydd. Ett sådant krav skulle kunna inverka menligt deninre marknadens funktion.

Även de flesta medlemsstater för närvarandehar system för ersättningtill investerare om omfattar dessa som regel inte alla värdepappersföretag med en enda auktorisationenligt direktiv 93/22/EEG.

Alla medlemsstater bör därför så snart som möjligt åläggas att inrätta ett eller flera system för ersättning till investerare som alla värdepappersföretag i fråga skall vara anslutnatill. Varje system måste omfattade medeleller instrument som ett vârdepappersföretag förfogar över med avseende en investerares investeringstransaktioner och som,om företaget inte skulle vara i stånd att fullgöra sinaskyldigheter gentemot sina investeringskunder.intekan återställas till

investeraren.Detta påverkar inte något sätt de regler ochförfaranden är tillämpliga i

som varje medlemsstat vad gäller de beslut som skall fattas i händelse av obestånd eller när ett värdepappersföretag träderi likvidation.

PE-CONS3602/l/197 S

Bilaga 2 SOU 1997:121

Definitionen ett värdepappersföretaginnefattarde kreditinstitut är auktoriserade som att tillhandahållainvesteringstjärtster.Dessakreditinstitut bör också vara skyldiga att anslutasig till ett system för ersättningtill investerare medavseende sin investeringsverksarnhet. Men det är likväl inte nödvändigt att föreskriva att dessakreditinstitut skall ansluta sig till två system, om ett av systemen uppfyller kravensåväl i dettadirektiv i Europaparlamentets som och rådets direktiv 94/19/EG av den30 maj 1994 för garanti insättningar. om system av För de värdepappersföretag som också är kreditinstitut kan det dock i vissa fall svårt vara att upprätthålla en skillnad mellan de insättningar omfattas direktiv 94/19/EGoch de som av medel som innehasi samband med investeringsverksamheten. Medlemsstaterna bör därför ges möjlighet att bestämmavilket av de två direktiven skall tillämpas. som

10. I direktiv 94/19/EG ges medlemsstaternarätt att undantakreditinstitut från skyldigheten att tillhöra ett system för garanti av insättningar när kreditinstitutet tillhör skyddar ett systernsom själva kreditinstitutet,och särskilt garanterar desssolvens.När ett kreditinstitut tillhör som ett sådant system ocksåär ett värdepappersföretag bör medlemsstaternaävenha rätt att vissa villkor befria företaget från skyldigheten att vara anslutettill ett system för ersättningtill investerare.

11. En harmoniserad miniminivå för ersättningen 20 000 investerarebör tillräcklig ecuper vara för att skydda små investeraresintressen om ett värdepappersföretag inte skulle i stånd vara att fullgöra sinaskyldigheter gentemot sinainvesteringskunder.Det förefaller därförrimligt att fastställa den harmoniserade miniminivån till 20 000 ecu. Emellertid kan det bli nödvändigt medbegränsade Övergångsbestämmelser, liksom i direktiv 94/19/EG,i syfte göra det att möjligt för systemen för ersättning att inrättasig efter denna nivå eftersom dennaocksåskall gälla i demedlemsstatervilka, när detta direktiv antas. inte har tillgång till något sådant system.

EGT nr L 135. 31.5.1994, s.

PE-CONS3602/1/1 97

Bilaga 2

12. Samma nivå har fastställts i direktiv 94/ 19/EG.

13. För att stimulera investeraren att välja värdepappersföretag med urskillning bör medlemsstaterna tillåtas att ställa krav att investeraren själv bär en del av denförlust han har gjort. Skyddet för investeraren bör dock under alla omständigheter uppgå till minst 90 % av en förlust så länge den utgivna ersättningens nivå inte når upp till miniminivån inom som gemenskapen.

14. Vissa medlemsstaten systern erbjuder en högre skyddsnivå än den lägsta gemensamma skyddsnivån i detta direktiv. men det förefaller inte lämpligt att kräva en ändring av dessa system denna punkt.

15. Om erbjuder investerarna högre en skyddsnivå än den harmoniserade miniminivån systemsom behålls inom gemenskapen kan detta.inom samma territorium. ledatill skillnader i ersättning och ojämlika konkurrensvillkor mellande inhemska värdepappersföretagen filialer och från andramedlemsstater. I syfte att råda bot dessa olägenheter bör filialer tillåtas att anslutasig till sin värdmedlemsstats system så att dekan erbjuda sina investerare samma skydd som systemen i de länder i vilka de är belägna. Därför bör kommissioneni sin rapport om tillämpningen detta direktiv ange i vilken utsträckning filialema har använt sig av denna av möjlighet, liksom vilka eventuella problemde kan ha haft eller eventuella problem som har uppståtti systemen för ersättningtill investerarenär bestämmelserna genomförs.Möjligheten låta hemländemas system erbjuda kompletterande skydd av denna typ de villkor som att systemet ställer bör dock inte uteslutas.

PE-CONS 3602/1/ 197

Bilaga 2

16. Störningar marknadenkan uppstå om filialer till vissavärdepappersföretag som har sitt sätei enannan medlemsstat i än hemlandeterbjuder högre skyddsnivå än de värdepappersföretag en som är auktoriseradei värdmedlernsstaten. Det är inte lämpligt att nivån eller omfattningen av skyddeti systemet för ersättningblir ett konkurrensmedel. Därför är det nödvändigtatt, åtminstoneinledningsvis,slåfast att varken nivån eller omfattningen av detskydd som erbjuds av ett hemlands system till de investerare har anlitat filialer i som en annan medlemsstatfår överstiga vare sig denhögstanivå eller den störstaomfattning erbjuds som av motsvarande systern i värdmedlemsstaten. Eventuellastörningar marknadenskall utredas ett tidigt stadium med utgångspunkt från denerfarenhet förvärvats och mot bakgrund som av utvecklingeni finanssektorn.

17. Om en medlemsstat anser att vissa typer investeringareller särskilt angivna investerare inte av harbehov av något särskiltskydd.bör denha möjlighet att undanta dessa från skydd enligt systemen för ersättningtill investerare.

18. Fleramedlemsstaterhar systern för ersättningtill investerare som hanteras av särskilda professionellaorganisationer.medanandramedlemsstater: system har upprättatsoch

administreras med hjälp lagstiftning. Dennaskillnad i rättslig ställning

av ger problemendasti ett avseende.ochdet är den obligatoriska anslutningentill och uteslutningenfrånsystemen. Därför är det nödvändigt att vidta åtgärder för att begränsadebefogenheter inom somryms systemen i dettaavseende.

19. Investerarebör ersättas utan onödigtdröjsmål snart det konstaterats att kravet berättigat. är Det måste inom själva systemet finnasmöjlighet att fastställavad är rimlig frist inom som en vilken krav skall framställas.Att dennafrist har löpt ut bör dock inte anföras som skäl mot en investerare som haft giltig anledning att inte i tid görasinakrav gällande.

PE-CONS3602/1 97

Bilaga 2

20. Information till investerarna om metoderna för ersättningär ett väsentligtinslagi skyddet. Enligt artikel 12 i direktiv 93/ZZ/EEG värdepappersföretag är skyldiga att. innande gör några affärer med investerarna, informera dem om en eventuell tillämpning av ett ersättningssystem. Därför skall det i detta direktiv fastställas regler om information till personer somavser att göra investeringar om de ersättningssystem som gäller för deras investeringstransaktioner.

21. En oreglerad användningi marknadsföringssyfte av uppgifter om beloppoch omfattning i ersättningssystemet skulle kunna påverka stabiliteten i det finansiella systemet eller investerarnas förtroende och medlemsstaterna bör därför fastställaregler som begränsar . användningenav sådanauppgifter.

22. l princip åläggs genom detta direktiv alla värdepappersföretag att ansluta sig till ett system för ersättningtill investerare. Emellertid har medlemsstatema rätt att. enligt de direktiv som handlar anslutningen av värdepappersföretag vilka har sina huvudkontori tredje land, om särskiltenligt direktiv 93/22/EEG,avgöra huruvidaoch vilka villkor filialer till värdepappersföretag skall få utöva sin verksamhet deras territorier. Sådana filialer har dock interätt att fritt tillhandahålla tjänsteri enlighet med artikel 59 andrastycket ifördraget, inte hellerkan de tillstånd att etablerasig i andra medlemsstater än demi vilka de redan är etablerade. Följaktligen skall medlemsstat som har givit sådana filialer tillträde avgöra hur en principerna i detta direktiv skall tillämpas filialema i enlighet medartikel 5 i direktiv 93/22JEEG.i syfte att skydda investerarnaoch upprätthålladet finansiella systemets integritet. Det mycket viktigt att investerare anlitar sådanafilialer har full kännedom om vilka är som metoderför ersättning som gäller för dem.

23. Det inte nödvändigt i detta direktiv harmonisera finansieringsmetodema för systemen för är att ersättning till investerare. under förutsättning dels att kostnadenför dessa system i princip bärs vårdepappersföretagen själva. dels att den finansiella kapacitetenhos systemen står rimlig i av proportion till deras åtaganden.Detta får dock inte innebära att stabiliteteni det finansiella systemet i medlemsstaten ifråga äventyras.

PE-CONS 3602/1/197

Bilaga 2 SOU 1997: 125

24. Dettadirektiv innebär inte att medlemsstaterna eller derasbehöriga myndighetergörsansvariga gentemot investerarna, underförutsättning att ett eller flera system för ersättningtill eller skydd av investerarehar upprättatsoch officiellt blivit godkända i enlighet medde villkor somanges i detta direktiv.

25. Sammanfattningsvis förefaller det nödvändigt med en harmoniseradminiminivå för ersättning till investerareför fullbordandet av den inre marknadenbeträffandevärdepappersföretag. eftersom dettagör det möjligt för investerare att medstörre förtroende göraaffärermed värdepappersföretag. särskilt vad avser företagvilkas hemlandär en annan medlemsstat och att undvikade svårigheter som kan uppstå till följd av tillämpningen av värdlåndemas inhemska bestämmelser om skydd för investerare, vilka inteär samordnade gemenskapsnivåEtt bindande gemenskapsdirektiv âr därför denendalämpliga metoden för att nå det uppsatta målet, i den allmänna avsaknaden av system för ersättningtill investerare som motsvarar den

nivå direktiv 93/22/1556.

som anges i l dettadirektiv anges dockbaradenharmoniserade miniminivå som krävs, och medlemsstaterna ges frihet att föreskrivastörreomfattning eller av högre nivå skyddet om de så önskaroch ges även behövligfrihet vadgäller organiserandet ochfinansieringen av systemen för ersättningtill investerare.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE:

PE-CONS 3602/1/197

Bilaga 2

I dettadirektiv avses med

värdepappersjöretag: värdepappersföretag ett enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 93/22/EEG. som är

- auktoriserati enlighetmedartikel 3 i direktiv 93/22/EEG,eller

auktoriserat som kreditinstitut i enlighet meddirektiv 77/780/EEG - och direktiv 89/646/EEGF och auktorisation omfattar vars en eller flera investeringstjänster upptagna i avsnittA i bilagantill direktiv 93/22/EEG.

investeringsverbanthet:varje investeringstjänstsåsomdettabegreppdefinierasi artikel 1.1i direktiv 93/22EEG samt dentjänst som avses i punkt 1 i avsnitt C i bilagan till det direktivet.

instrument:de instrument som är upptagna i avsnitt B i bilagan till direktiv 93/Z2JEEG.

investerare:varje personsom har anförtrott ett värdepappersföretag pengar eller instrumenti sambandmed en investeringstjänst.

Rådets förstadirektiv 77/780IEEG den12 december 1977 av om samordning lagar av ochandra författningar om rätten attstarta ochdriva verksamhet i kreditinstitut.EGT nr L 322,17.12.1977, s. 30. Direktivet senast ändrat genom direktiv89/646/EEG EGT L 386. nr 30.12.1989, l. s. z Rådets andradirektiv 89/646lEEG av den15december1989 om samordning lagar av ochandra författningar om rätten attstarta ochdriva verksamhet i kreditinstitut ,samt medändring av direktiv 77/780/EEG. EGT nr L 386.30.12.1989, 1. Direktivet ändrat s. senast genom direktiv 92/30/5156 EGT nr L 110.28.4.1992. 52. s.

PE-CONS3602/1/197

Bilaga 2 sou 1997:125

filial: ett driftställe som är en rättsligt osjälvständig del av ett värdepappersföretag och som tillhandahållerinvesteringstjänster som värdepappersföretaget har auktorisationatt tillhandahålla. Alla driftställen som har inrättatsi samma medlemsstat av ett värdepappersföretag med huvudkontori en annan medlemsstat skall betraktas som en enda filial.

gemensam invesreringsverksamhet: en investeringsverksamhet som utförs för tvâ eller flera personers räkning eller som två eller flera personer har rättighetertill och som tecknas av en eller flera av dessa personer.

behöriga myndigheter: de myndigheter som definieras i artikel 22 i direktiv 93/Z2/EEG. Dessa myndigheter får, i förekommandefall, vara de som definieras i artikel 1 i rådetsdirektiv 92/30IEEG den 6 april 1992 gmppbaserad tillsyn över kreditinstitutC. av om

AnikeL2

Varje medlemsstat skall säkerställa att ett eller flera systern för ersättning till investerare införs och officiellt erkänns inom dess territorium. Förutom under sådana omständigheter som avses i andrastycket och i artikel 5.3, får inget virdepappersföretag som är auktoriserati medlemsstaten bedriva investeringsverksanrhet om det inte är anslutet till ett sådant system.

En medlemsstatkan dock undanta ett kreditinstitut som omfattas av detta direktiv frånskyldigheten

anslutet till system för ersättningtill investerare. då kreditinstitutet enligt artikel 3.1 i

att vara ett direktiv 94/19/1556redanär undantaget från skyldigheten att vara anslutet till ett system för garanti insättningar, under förutsättning att detskyddoch den information somges till insättare också av

investerare villkor och investerare därmed åtnjuter ett skydd som åtminstoneär

ges samma likvärdigt meddet skydd somges enligt ett system för ersättningtill investerare.

EGT L 110. nr 28.4.1992. s. 52.

PE-CONS 3602/l 97 S

sou 1997:125 Bilaga 2

En medlemsstat som utnyttjar denna möjlighet skall informerakommissionen om detta.Den skall särskiltlämnainformation om dessaskyddssystems egenskaper och vilka kreditinstitut som omfattas av demmed avseende syftet meddettadirektiv samt om senare ändringar i den information som har tillhandahållits. Kommissionen skall informera rådet detta. om

Ett system skall tillhandahållaskyddför investerareenligt artikel 4 antingen om

- debehörigamyndigheternahar konstaterat att ett vârdepappersföretag. enligt derasuppfattning, för närvarandeoch av skäl som direkt hör samman med dessfinansiella ställning, verkar sakna förmåga att kunnauppfylla sina förpliktelser med anledning investerares krav och att denna av oförmågainte endastär tillfällig, eller

en rättslig myndighet av orsaker som direkt hör samman med ett värdepappersföretags finansiella ställninghar meddelat ett avgörande som innebär att investeraresmöjlighet att framställa krav mot företagettillfälligt upphävs,

beroende om konstaterandeteller avgörandetinträffar först.

Skydd skall tillhandahållas för krav som uppkommer grund av ett värdepappersföretags oförmågaatt

betalatillbaka pengar som tillkommer eller tillhör investerareoch som innehasför derasräkning i sambandmedinvesteringsverksamhet. eller

till investerarelämnatillbaka finansiella instrument tillhör dem och - som som innehas,handhas eller förvaltasför deras räkning i sambandmed investeringsverksamhet.

enligt de rättsligaoch avtalsmässigavillkor som är tillämpliga.

PE-CONS3602/ 197 1/ S

Bilaga 2 sou 1997:125

Sådana krav kreditinstitut somavses i punkt 2 som en i viss medlemsstat skulle omfattas av både detta direktiv och direktiv 94/19/EG skall av den medlemsstatenhänföras till ettsystem enligt något av dessa direktiv eftervadden staten finner lämpligt. Ingetkrav skall kunna ge ersättning mer än en gångenligt dessa direktiv.

4. Storleken av en investerares krav skall beräknas enligt de rättsligaoch avtalsmässiga villkor. särskilda sådana som behandlar kvittning och motkrav som berättigartill ersättning som, vid tidpunkten för det konstaterande eller det avgörande som avses i punkt gäller för uppskattningen av penningbeloppeteller värdet.där så är möjligt. fastställti förhållande till marknadsvärdet instrumenten som tillhör investeraren och som vârdepappersföretaget inte förmår betala tillbaka eller återlämna.

AnikeLS

Krav som härrör från transaktioneri sambandmed något för vilket en fällande dom för penningtvätthar meddelats. enligt definitionen artikel i i 1 rådetsdirektiv 9l/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärderför att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar, skall uteslutas från all ersättning enligt system för ersättningtill investerare.

AnikaLt

Medlemsstaterna skall säkerställa att systemet tillhandahåller ett skydd som uppgår till minst 20 000 ecuper investerare vadgällerkrav som avses i artikel 2.2.

l EGT nr L 166. 28.6.1991, 77. s.

PE-CONS3602/1/197 S

OU 1997: 125 Bilaga 2

Till ochmedden 31 december 1999 får medlemsstater i vilka skyddet, när detta direktiv antas. är lägreän 20 000 ecu. behålladenna lägre skyddsnivå. under förutsättning att den inte är lägre än l5 000 Denna möjlighet skall också ges medlemsstater vilka övergångsbestämmelsema i ecu. artikel 7.1 andra stycketi direktiv 94/19/EG är tillämpliga.

En medlemsstat kanföreskriva att vissainvesterareskall vara undantagna från det skydd som systemet tillhandahåller eller skall gesen lägre skyddsnivå. Dessa undantagfinns angivnai bilaga

Dennaartikel skall inte hindra att bestämmelser som ger ett större eller mer omfattande skydd för investerare bibehållseller antas.

En medlemsstat kan begränsadet skydd somanges i punkt 1 eller det som avses i punkt till 3 en bestämd procentsatsav en investerareskrav. Den skyddade procentsatsen skall dock uppgå till eller överstiga 90 % av kravet till dessdet belopp som skall betalas ut enligt systemet uppgår till 20 000ecu.

AnikeLi

Om ett värdepappersföretag som enligt artikel 2.1 är skyldigt att vara anslutet till ett system inte uppfyller de förpliktelser som åligger det såsom anslutet till detta system. skall de behöriga dessauktorisationunderrättas och, samarbete i med myndighetersom har utfärdat ersättningssystemet. vidta alla lämpliga åtgärder.inklusive användande sanktioner.för av att säkerställaatt värdepappersföretaget uppfyller sina förpliktelser.

PE-CONS3602/ll 197

Bilaga 2

Om dessa åtgärder inte ledertill att värdepappersföretaget uppfyller sinaförpliktelser, kan. systemet, om nationell lagstiftning tillåter uteslutning av en medlem,medde behöriga myndigheternasuttryckliga samtycke ochmedminsttolv månaders frist. meddela att det ämnar utesluta värdepappersföretaget från medlemskapi systemet. Skyddetenligt artikel 2.2 andra stycket skall fortsätta att gälla för investeringsverksamhet utförts under denna period.Om som värdepappersföretaget vid fristens utgång inte haruppfyllt sinaförpliktelser kan

ersättningssystemet, efter att återigen ha inhåmtatde behöriga myndigheternas uttryckliga

samtycke,genomförauteslutningen.

Om nationelllagstiftning tillåter. och med uttryckligt samtycke från debehörigamyndigheter som har utfärdatvärdepappersföretagets auktorisation. får ett värdepappersföretag har uteslutits som från ett system för ersättningtill investerare fortsätta tillhandahålla investeringstjänster att om företaget.innan det uteslöts.hadevidtagit andra åtgärder för att garanteraett skyddför investerare som är åtminstone likvärdigt meddet officiellt erkända systemet och har egenskaper som motsvarar det systemets.

4. Om ett värdepappersföretag som har föreslagits för uteslutning enligt punkt inte kan 2 vidta andra åtgärder som uppfyller de villkor somanges i punkt skall de behöriga myndigheter utfärdade som dessauktorisationomedelbart återkalla den.

AnikeLti

Skyddetenligt artikel 2.2 andrastycket skall fortsätta att gälla efterdet att värdepappersföretagets auktorisation återkallats för investeringsverksamhet som utförts fram till tidpunktenför återkallandet.

PE-CONS3602/1/197 S

SOU 19971125 Bilaga 2

AnikeLZ

System för ersättning till investerare som enligt artikel 2.1 har införts och officiellt erkäntsi en medlemsstat skall ocksåomfattainvesterarehos värdepappersföretagets filialer i andra medlemsstater.

Till och medden 3l december 1999 får varken nivån eller omfattningen.inklusive procentsatsen. skyddet överstiga den maximala nivån eller den maximala omfattningen av det skydd som av motsvarande system inom vårdmedlemsstatens territorium ger. Föredetta datumskall kommissionen utarbeta rapport grundval de erfarenheter som har gjons vid tillämpningen en av dettastycke och artikel 4.1 i direktiv 94/ l9IEG till vilket hänvisas ovan och bedöma om dessa av av bestämmelser behöver behållas. Kommissionenskall, om det är lämpligt. överlämna ett förslagtill direktiv till Europaparlamentet och rådet i syfte att förlänga bestämmelsernas giltighetstid.

När nivån eller omfattningen, inklusive procentsatsen, av det skydd som värdmedlernsstatens system för ersättning till investerare ger överstiger nivån eller omfattningen av det skydd som i denmedlemsstat i vilken ett värdepappersföretag är auktoriserat. skall värdmedlemsstaten ges säkerställa det finns ett officiellt erkänt system inom dess territorium somen filial frivilligt kan att anslutasig till för komplettera det skydd som dess investerare redanhar genom filialens att anslutningtill systemet i hemlandet.

ansluter sig till skall omfattaden kategori institut den tillhör eller Det systemsom filialen av som närmastmotsvarar i värdmedlemsstaten.

Medlemsstaterna skall säkerställa att objektiva och allmänt tillämpadevillkor upprättas för filialers medlemsskap i alla investerar-skyddssystem. Tillträde skall ske villkor att de relevanta förpliktelsema vad anslutningär uppfyllda. särskilt vad avser betalning av bidragoch andra avser avgifter. Medlemsstaterna skall vid genomförandet denna punkt följa de övergripande riktlinjer av som anges i bilaga II.

PE-CONS3602/1 97 S

Bilaga 2 SOU 1997: 125

Om en filial som enligt punkt 1 frivilligt har anslutitsig till ett systern för ersättning till investerareinte uppfyller de förpliktelser som åligger den såsom anslutentill systemet, skall de behörigamyndigheter som utfärdade auktorisationenunderrättasoch, i samarbete med ersättningssystemet. vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att ovannämndaförpliktelser uppfylls.

Om filialen trots dessa åtgärder inte uppfyller de förpliktelser i dennaartikel kan somanges ersättningssystemet efter en lämplig frist minst tolv månader och med samtycke från de behöriga myndigheter som utfärdadeauktorisationen, utesluta filialen. Investeringsverksamhet utförts som före dagenför uteslutningenskall fortsätta att vara skyddade av det frivilliga systemet efter denna dag.Investerareskall informeras om att det kompletterandeskyddet har återkallats och från vilket datum detta gäller.

AnikeLS

Det skydd somavses i artikel 4.1, 4.3 och 4.4 skall tillämpas investerarens sammanlagdakrav samma värdepappersföretag enligt dettadirektiv, oavsett antaletkonton.valuta och lokalisering inom gemenskapen.

Medlemsstaterna får dock föreskriva att medeli andravalutor än medlemsstaternas och ecun skall vara uteslutna från skyddeteller ges ett lägre skydd. Dennamöjlighet skall inte gälla instrument.

Varje investeraresandel i en gemensam investeringsverksarnhet skall tas medi beräkningen av det skydd som avses i artikel 4.1. 4.3 och 4.4.

Om särskilda bestämmelsersaknas. skall krav fördelaslika mellaninvesterarna.

PE-CONS3602/1/197 S

SOU 1997: 125 Bilaga 2

Medlemsstaterna kan besluta att krav som hänför sig till en gemensam investeringsverksamhet som två eller flera personer är berättigadetill som medlemmar i ett kompanjonskap, en sammanslutning eller gruppering av liknande natur, som inte är en juridisk person. kan läggas samman och en behandlas om de kom från en investering gjord av en enda investerarevid beräkning av de som beloppsgränser som anges i artikel 4.1. 4.3 och 4.4.

är faktiskt berättigadtill innehavda medlen eller värdepapperen. skall

Om inte investeraren de den är faktiskt berättigad erhålla ersättningen. förutsatt att den personen har blivit personsom identifieradeller kan identifierasföre dagenför det konstaterande eller det avgörande som avses i artikel 2.2.

Om flera är faktiskt berättigadeskall, då de beloppsgränser somanges i artikel 4.1. 4.3 personer och 4.4 beräknas. hänsyn tas till vars och ens andelenligt de för förvaltningen av medlen eller värdepapperen gällande arrangemangen.

Denna bestämmelse skall inte vara tillämplig företag för kollektiva investeringar.

Artikel

I ersättningssystemet skall lämpliga åtgärdervidtas för att informerainvesterare om det konstaterandeeller det avgörande somavses i artikel 2.2 och. om de skall ersättning.betala ut denna till dem så möjligt. Det får fastställa tidsfrist inom vilken investerareskall snartsom en inkomma med sina krav. Dennaperiod får inte vara kortareän fem månaderfrån dagen för ovannämnda konstaterande eller avgörandeeller från dagen när konstaterandet eller avgörandet offentliggörs.

Att sådantidsfrist har löpt ut får dock inte åberopas av systemet i syfte att vägra en investerare en skydd. när denne varit oförmögen att i tid framföra sina anspråk.

PE-CONS 3602/1/197 S

Bilaga 2

l systemet skall ersättning med anledning av investerareskrav kunnabetalas ut så fort som möjligt och senast inom tre månader från det att det berättigadei kravet och ett belopphar fastställts.

Under extraordinära omständigheter och särskildafall kan i genom ersättningssystemet den hos behörigamyndighetenansökas om en förlängning av tidsfristen. Ingen sådan förlängning får överstigatre månader.

Om en investerareeller en annanperson är berättigadtill eller har ett intresse i en som investeringsverksanthet har anklagatsför lagöverträdelse harsamband med penningtvätt en som enligt definitioneni artikel i direktiv 1 91/308/EEG. kan ersättningssystemet tillfälligt inhiberaalla betalningari väntan domstolensdom, oavsett dentidsfrist som fastställsi punkt

Artikel 10

Medlemsstaterna skall säkerställa att varje värdepappersföretag vidtar lämpliga åtgärder för att ge personersom redan har gjort eller avser att göra investeringar tillgång till den information som de behöver för att avgöra vilket system för ersättningtill investerare som värdepappersföretaget och dessfilialer är anslutnatill inom gemenskapen eller vilka andraalternativa åtgärder som har vidtagits enligt artikel 2.1 andrastycketeller artikel 5.3. investerarna skall informeras om bestämmelserna för investerarskyddssystemet eller andra alternativa åtgärder som har vidtagits, inklusive nivån och omfattningen av det skydd som ersättningssystemet och andra ger bestämmelser som medlernsstatema fastställtenligt artikel 2.3.Informationen skall göras tillgänglig ett lättförståeligtsätt.

På begäran skall information också gesom villkoren för ersättningoch de formaliteter som skall uppfyllasför att ersättning skall erhållas.

Den information som avses i punkt 1 skall det sätt somanges i nationelllagstiftninggöras tillgänglig det officiella språket eller språken i denmedlemsstat där en filial är etablerad.

PE-CONS3602/1/197 S

Bilaga 2

Medlemsstaterna skall införa regler som begränsar användningen i marknadsföringssyfte av den information avses i punkt 1 för att förhindra att en sådan användning påverkar det finansiella som systemets stabilitet eller investerarnas förtroende. Medlemsstaterna kan särskilt begränsa sådan marknadsföring till en saklig hänvisning till det systemsom vårdepappersföretaget anslutet år till.

AnikeLll

Medlemsstaterna skall kontrolleraomllhler som har inrättats av ett värdepappersföretag som har sitt huvudkontoruurlför gemenskapen har ett skydd som motsvarar det som föreskrivs i detta direktiv. Om så inte är fallet kan medlemsstatema. om inte annat följer av artikel 5 i direktiv 93/22/EEG. kräva att de filialer som har inrättats av ett värdepappersföretag som har sitt huvudkontor utanför gemenskapen skall ansluta sig till ett existerande system för ersättningtill investerareinom deras territorium.

Värdepappersföretag som har sitt huvudkontor utanför gemenskapen skall investerare som redan kunder är eller att bli sådana hos deras filialer tillhandahålla all relevant information or avser de åtgärder som har vidtagits för att skyddaderas investeringar.

Den information i punkt 2 skall det sätt som anges i nationell lagstiftning göras som avses tillgänglig det officiella språket eller språken i den medlemsstat där en filial inrättas. Informationen skall vara avfattad ett klan och förståeligtsitt.

AnikeL12

Utan det påverkar eventuellaandra rättigheter enligt nationell lagstiftningskall system som att betalar ersättning till investerare berättigade att vid likvidationsförfarandenträda i ut vara investerarnas ställe avseenderätten till ett belopp motsvararandedet som betalas ut.

PE-CONS 3602/1/197 S

Bilaga 2 sou 1997:125

Anikdll

Medlemsstaterna skall säkerställa att en investerares rätt till ersättning skall kunnabli föremål för en rättslig process mot ersättningssystemet.

Anikrllá

Senastden31 december1999skall kommissionen till Europaparlamentet och rådet framläggaen rapport om tillämpningen av dettadirektiv. i förekommandefall åtföljd ett förslagtill översyn. av

Anikeüå

Medlemsstaterna skall sätta kraft de lagarochandraförfattningar i är nödvändigaför följa som att dettadirektiv senast den ... De skall genast underrättakommissionen detta.

När medlemsstatema antar dessa bestämmelserskall dessa innehålla en hänvisning till dettadirektiv eller åtföljas aven sådanhänvisning när deoffentliggörs. Närmareföreskrifter hur hänvisningen om skall görasskall varje medlemsstatsjälv utfärda.

Medlemsstaterna skall till kommissionenöverlämna texterna till väsentligabestämmelseri nationelllagstiftning som de antar inom det område som omfattas av dettadirektiv.

Anon månader efter ikratttrádandet av dettadirektiv.

PE-CONS 3602//197 l S

Bilaga 2 sou 1997:125 AnikeLlñ Artikel 12 direktiv i 93/22/EEGskall upphöra att gälla från och meddetdatum som avses i artikel 15.1. AnikeLll Detta direktiv träderi kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

AnikeLlâ Detta direktiv riktar sig till medlemsstatema.

Utfärdat i Bryssel den PåEuropaparlamentets vägnar Pårådetsvägnar Ordförande Ordförande

PE-CONS3602/1 97

Bilaga 2 SOU 1997: 125

EÖRTFCKNING ÖVER DE UNDANTAG SOM AVSES I ARTIKFI 4 2 Professionellaoch institutionellainvesteraresåsom värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 1.2i direktiv 93/2Z/EEG, kreditinstitut enligt definitioneni artikel 1 förstastrecksatsenrådets i direktiv 77/780/EEG, finansiella institut enligt definitioneni artikel 1.6i rådets direktiv 89/646/EEG, försäkringsföretag, företagför kollektiva investeringar. pensionsfonder. Andra professionellaoch institutionellainvesterare. Överstatligainstitutioner.statligaochcentralaadministrativamyndigheter. Provinsiella.regionala.lokalaeller kommunalamyndigheter. 4. styrelseledamöter,andramedlemmari värdepappersföretagets ledningoch bolagsmânsom personligen svarar för värdepappersföretagets skulder, personer som ägerminst 5 % av värdepappersföretagets kapital. personer med ansvaratt utföra i lag föreskriven revisionav vârdepappersföretagets bokföring och investeraremedliknandeställning i andra företag inom sammagruppsom ett sådantföretag . Nära släktingaroch tredje man som handlarför de investerares räkning somavses i

PE-CONS360211 /97 BILAGA I u

Bilaga 2

Andraföretag inom samma grupp.

är ansvariga för eller har dragit fördel av vissa förhållanden som är hänförliga Investeraresom till värdepappersföretaget och som ligger till grund för värdepappersföretagets finansiella svårighetereller som har medverkat till att förvåna dess finansiellaställning.

Bolag är sådan storlek att de inte får att upprätta en balansräkningi förkortad form som av enligt artikel 11 i rådetsfjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat artikel 54.3 g i fördraget årsboksluti vissa bolag. om typer av

Direktivet ändrat genom direktiv 94l8/EG EGT nr L 82. EGT nr L 222 av den 14.8.1978, s. ll. senast 25.3.1994, s. 33.

PE-CONS 3602/l/97 BILAGA I

Bilaga 2 sou 1997:125

ÖVERGRIPANDE RIKTLINJER

SOM AVSES ARTIKEL 7.1FEMTE STYCKET

Om en filial ansöker att anslutasig till om en värdmedlemsstats system för kompletterande

skydd,skall värdmedlemsstatens system bilateralt med systemet

i denmedlemsstat som är filialens hemlandinföra lämpliga regleroch förfarandenför utbetalning ersättningtill filialens av

investerare.Följandeprinciperskall vara tillämpliga både utarbetandet dessaförfarandenoch av fastställandet de villkor för anslutning av som är tillämpliga sådan filial som en avses i artikel 7.1:

a Värdmedlemsstatens system skall behålla full rätt att ålägga de anslutnavärdepappersföretagen sina objektiva och allmänttillämpaderegler.Det skall kunnakrävatillhandahållande av

relevantinformationochharått att kontrollerasådan informationhosdebehöriga

myndigheternai denmedlemsstat som är värdepappersföretagets hemland.

b Värdmedlemsstatens system skall tillmötesgå krav kompletterandeersättningefter det att de behörigamyndigheternai denmedlemsstat som är hemland har lämnat information om ett sådantavgörandeeller konstaterande somavses i artikel 2.2. Värdmedlemsstatens system skall ha fortsattoinskränkträtt att, innanutbetalning kompletterande av en ersättningskerenligt systemets egnanormer ochförfaranden, pröva investerarehar om en rått att en sådan ersättning.

c Systemeni de medlemsstater som är värdlandrespektive hemlandskall ha närasamarbete ett för att säkerställa att investerare snabbtfår en korrekt ersättning.De skall särskiltkomma överens om hur förekomsten motkrav kankomma av som att ge upphov till kvittning enligt endera systemet kommer att påverka denersättning som varje system skall betala till ut investeraren.

PE-CONS3602/1197 BILAGA lI

SOU 1997: 125 Bilaga 2

d Värdmedlemsstatens system skall vara berättigat att kräva bidrag av filialer för kompletterande skydd lämplig grundval som tar hänsyntill det skydd som systemet i denmedlemsstat en är hemland För att underlätta inkrävandet av sådanabidragskall värdmedlemsstatens som ger. berättigat att antaatt dess åtagandeunder alla omständigheter är begränsat till det systemvara belopp med vilket det skydd det ger överstiger det skydd som hemlandet ger, oavsett om hemlandet faktiskt betalar ersättningtill investerare inom värdmedlemsstatens territorium.

PE-CONS 3602/ 1/97 BILAGA II

Statens offentliga utredningar 1997

Kronologisk förteckning

Den nya gymnasieskolan - steg för steg. U. 32.Följdlagstiñning till miljöbalken. M. lnkomstskattelag, delI-III. Fi. 33.Att lära övergränser. Enstudie OECD:s av Fastighetsdataregister. Ju. förvalmingspolitiska samarbete. Fi. Förbättrad miljöinformation. M. 34. Övervakning av miljön.M. Aktivt lönebidrag. effektivare Ett stöd för 35. Ny kursi trañkpolitiken + bilagor.K. arbetshandikappade. A. 36. Bekämpande av penningtvätt. Fi. Länsstyrelsemas roll i trañk-ochfordonsfrågor. K. 37.Ett teknisktforskningsinstitut i Göteborg. U. Byråkratinibackspegeln. Femtioår av förändring 38.Myndighetellermarknad. sex förvaltningsområden. Fi. Statsförvaltningens olikaverksamhetsformer. Fi. Röster om bamsochungdomars psykiskahälsa. 39.IntegritetOffentlighetlnfonnationstcknik. Ju. Flexibel förvaltning.Förändring ochverksam- 40.Ungaocharbete.ln. . hetsanpassningstatsförvaltningens av 4l. Statenochtrossamfunden struktur.Fi. Rättsligreglering Ansvaret för valutapolitiken. Fi. Grundlag . - Skatter,miljö ochsysselsättning. Fi. Lag om trossamfund . - IT-probleminför ZOOO-skiñet. Referatoch Lag om Svenska kyrkan.Ku. . slutsatser från en hearinganordnad av 42. Staten ochtrossamfunden IT-kommissionen den18 december. Begravningsverksamheten. Ku. IT-kommissionens rapport l/97.K. 4 Statenochtrossamfunden . RegionpolitikförhelaSverige. N. Den kulturhistoriskt värdefullakyrkligaegendomen . lT i kulturenstjänst. Ku. ochdekyrkligaarkiven. Ku. Det svårasamspelet. Resultatstymingens framväxt 44. Statenochtrossamfunden och problematik. Fi. Svenska kyrkanspersonal. Ku. Att utvecklaindustriforskningsinstituten. N. 45.Statenochtrossamfunden . Skatter,tjänsterochsysselsättning. Stöd,skatter och finansiering. Ku. . + Bilagor.Fi. 46. Staten ochtrossamfunden Granskning av granskning. Statligmedverkan vid avgiñsbetalning, Ku. . Den statligarevisionen i SverigeochDanmark. Fi. 47.Statenochtrossamfunden 19.Bättre information konsumentpriser. om ln. Den kyrkliga egendomen. Ku. 20. Konkurrenslagen 1993-1996. N. 48.Arbetsgivarpolitik i staten. 21.Växa i lärande.Förslagtill läroplanför barnoch För kompetens ochresultat.Fi. unga 6-6 år. U. 49.Grundlagsskydd för nya medier.Ju. 22.Aktiebolagets kapital. Ju. 50.Alternativautvecklingsvägar för EU:s 23.Digital dem0kr@ti. seminarium Teknik, Ett om gemensamma jordbrukspolitik. Jo. demokratiochdelaktighet den november 8 1996 5 Brister i omsorg . anordnat av Folkomröstningsutredningen, IT- - en fråga om bemötande äldre. av kommissionen ochKommunikationsforsknings- 52.Omsorgmedkunskapochinlevelse beredningen. IT-kommissionens rapport 2/97. K. - en fråga om bemötande äldre. av 24. Välfärdi verkligheten - Pengar räckerinte. 53. Avskaffa reklamskatten Fi. 25. Svensk mat- påEU-fat. Jo. 54 Ministemoch makten. . 26.EU:s jordbrukspolitik ochdenglobalalivsmedels- Hur fungerar ministerstyre i praktikenFi. törsörjningen. Jo. 55.Statenochtrossamfunden. Sammanfattningama av 27. Kontroll Reavinst Värdepapper. Fi. förslagen fråndestatligautredningama. Ku. 28.l demokratins tjänst. Statstjänstemannens roll och 56.Folket som rådgivare ochbeslutsfattare. vårtoffentliga etos. Fi. + Bilaga och 1 2.Ju. 29. Bampomograñfrágan. 57.I medborgarnas tjänst. Innehavskriminalisering Ju. m.m. En samladforvaltningspolitik for staten. Fi. 30.Europa och staten. Europeiseringens betydelse för 58. Personaluthyrning. A. svensk statsförvaltning. Fi. 59.Svenskhemmet Voksenåsens forvaltningsform. Ku. 3 Kristallkulan - tretton röster om framtiden. 60.Betal-TVinomSveriges Television.Ku. . lT-kommissionens rapport 3/97.K.

1997 Statens offentliga utredningar

förteckning

Kronologisk

bland betong och kojor. 89. Handeln medskrot och begagnade varor. N. 6 Attväxa . ungdomars 90. Ändrad organisation för det statligaplan-,bygg- Ett delbetänkande barns om och uppväxtvillkori storstädemas utsatta områden från och bostadsväsendet. In. Storstadskommittén. 9 Jaktens villkor en utredning om vissa jaktfrågor. . - 62.Rosorav betong. Jo. En antologi till delbetänkandet Att växa bland 92. Medieföretag i Sverige Ägandeoch betong och kojorfrån Storstadskommittén. S. slrukturföråndringar i press, radio och TV. Ku.

Sverige inför epokskiñet. 93. Hantering av fel i utjämningssystemet för 6L . kommuner och landsting.ln. lT-kommissionens rapport 5/97.K. 64. Samhall.En arbetsmarknadspolitisk åtgärd 94. Konkurrensneutralt transportbidrag. N.

+ Bilagedel.A 95.Forum för världskultur

65. Polisens register.Ju. en rapport om ett rikare kulturliv.Ku. - 66. Statsskuldspolitiken. Fi. 96. Lokalförsörjning och fastighetsägande.

67. Återkallelse uppehållstillstånd. UD. En utvärdering av statens fastighetsorganisation. av Grannlands-TV i kabelnät. Ku. Fi. . 97. Skydd skogsmark. Behov ochkosmader. M. 69. Besparingar i stort och smått. U. av 70. Totalförsvaret och frivilligorganisationema 98. Skydd av skogsmark. Behov ochkostnader.

uppdrag, stöd och ersättning. Fö. Bilagor.M. - 71. Politikför 99.En ny vattenadministration. Vattenår livet. M. unga. + st 2 bilagor.ln. 100.Nya samverkansformer inomden Sjöhistoriska

72.En lag socialförsäkringar. S. museiverksamheten. Ku. om Inför svensk policy säker elektronisk 10 Behandling av personuppgifter om en om . . totalförsvarspliktiga. Fö. kommunikation. Referat från ett seminarium Närings- och 102.Mat Miljö. Svenskstrategi EU:s för anordnatav IT-kommissionen, handelsdepartementet ochSEIS den11 december jordbruki framtiden. Jo.

1996. IT-kommissionens rapport 6/97.K. 103.Rapport med förslag om sändningsorter. Ku.

7ä EU:s jordbrukspolitik, miljön och regional 104. Polisi fredens tjänst.UD. . i Sverige. utveckling.Jo. 105. Agenda21 75. Bosåttningsbegreppet. Skatterättsliga regler för Fem åreñerRio resultat ochframtid.M. fysiska Fi. "l06. En fondför unga konstnärer. Ku. personer. 76. Invandrare i vårdoch omsorg 107. Den nya gymnasieskolan fråga bemötande äldre. problem och möjligheter. U. - en om av - 77. Uppföljning inkomstskattelagen. Fi. 108.Att lämna skolan medrak rygg Om rätten till av - 78. Medelsförvaltning i kommuner och landsting. In. skriftspråket och om förskolans ochskolans

79. Försäkringsmäklare.lagöversyn En av möjligheter att förebyggaoch möta läs-och

Försäkringsmäklarutredningen. Fi. skrivsvårigheter. U. 80. Reformerad stabsorganisation. Fi. 109. Myndighetsansvaret för transport av farligt

81. Allmännyttiga bostadsföretag. gods.Fö. + Bilaga.ln. 110. Säkrare obligationerFi.

Lika möjligheter.ln. lll. Branschsanering ochandra metoder mot - . ekobrott.Ju. Om maktochkön -i spåren av offentliga . 112.En samordnad militär skolorganisation. organisationers omvandling. A. En hållbar kemikaliepolitik. M. 113.Mot halvamakten elva historiska essäer om - . kvinnors strategier och mäns motstånd. A. Förmån efterinkomst Samordnat inkomst . begrepp för bostadsstöden och nya l14.styrsystem och jämställdhet. institutioneri

kvalifikationsregler rätt för till förändring ochkönsmaktens framtid.A.

sjukpenninggrundande inkomst. 115. Ljusnande framtideller ett långtfarväl

86. Punktskattekontroll alkohol,tobak och Den svenska välfärdsstaten ijämförande av belysning. A. mineralolja,m.m. Fi. 87. Kvinnor,män ochinkomster. l 16.Barnets bästa i främsta rummet. FN:s konvention

Jämställdhet och oberoende. A. om barnets rättigheter förverkligas i Sverige.

88. Upphandlingför utveckling. N. 116.Barnets bästa en antologi. -

Statens offentliga utredningar 1997

Kronologisk förteckning

ll7. Nobelcenter i Stockholm ett infonnations- och aktivitetscenrrum kringnaturvetenskap, kulturoch samhälle. Ku. 118.Delade städer. 119. En tydligare roll för hälso-ochsjukvården i folkhälsoarbetet. S. 120. Vuxenpedagogik i Sverige.Forskning, utbildning, utveckling.EnKartläggning. U. Skolfrágor Omskolai - enny tid.U. . Rättigheter i Iuñfartyg.K. . Ett effektivarenäringsförbud. N. . IT-kommissionens hearing den om nya medie-och . programvaniindustrin. Andrakammarsalen, Riksdagen, 1997-06-16. K. 125.Ett svensktinvesterarskydd. Fi.

1997 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Kommunikationsdepartementet

Fastighetsdataregister. 3 Länsstyrelsemas roll i trañk- och fordonsfrågor. 6

kapital. 22 lT-problem infor ZOOO-skiftet. Referatochslutsatser från Aktiebolagets Barnpomogratifrågan. en hearing anordnad av lT-kommissionen den

lnnehavskriminalisering 29 18 december. IT-kommissionens rapport 1/97. 12 m.m. Integritet Offentlighet Informationsteknik. 39 Digital demokr@ti. Ett seminarium om Teknik,

Grundlagsskydd medier. 49 demokrati och delaktighet den8 november1996 för nya rådgivare och beslutsfattare. anordnat av Folkomröstningsutredningen, IT- Folketsom Bilagal och 56 kommissionen och Kommunikationsforsknings- + Polisens register. 65 beredningen. lT-kommissionens rapport 2/97.23

Branschsanering ochandra metoder mot ekobrott. 11 1 Kristallkulan tretton röster om framtiden. - - IT-kommissionens rapport 3/97. 31

Utrikesdepartementet Ny kursi trafikpolitiken + bilagor.35

Återkallelse uppehållstillstånd. 67 Sverige infor epokskiftet. av 104 lT-kommissionens rapport 5/97. 63 Polisi fredens tjänst. Inför en svensk policy om säker elektronisk

Försvarsdepartementet kommunikation. Referat från ett seminarium anordnat av

lT-kommissionen, Närings-och handelsdepartementet Totalförsvaret och frivilligorganisationema ochSEIS den 11 december 1996. uppdrag, stödoch ersättning. 70 - lT-kommissionens rapport 6/97. 73 Behandling av personuppgiñer om Rättigheter i luñfartyg. 122 totalforsvarspliktiga. 101 lT-kommissionens hearing den om nya medie-och Myndighetsansvarettransportav för farligtgods. 109 programvaruindustrin. Andra kammarsalen, En samordnad militär skolorganisation.1 12 Riksdagen, 1997-06-16. 124

Socialdepartementet Finansdepartementet Rösterom barns och ungdomars psykiska hälsa. 8 Inkomstskattelag, dell-lll. 2 Välfärd verkligheten i Pengar räcker inte. 24 w Byråkratini backspegeln. Femtio år förändring av sex Bristeri omsorg törvaltningsområden. 7 en fråga om bemötande äldre. av 51 4 Flexibel förvaltning. Förändring ochverksam- Omsorg med kunskap och inlevelse hetsanpassning av statsförvaltningens stmktur. 9 en fråga om bemötande av äldre. 52 - Ansvaret for valutapolitiken. 10 Att växa blandbetong och kojor. Skatter, miljö och sysselsättning. 1 1 Ett delbetänkande om barns och ungdomars Det svåra samspelet. Resnltatstymingens framväxt uppväxtvillkori storstädemas utsatta områden från och problematik. 15 Storstadskommittén. 61 Skatter, tjänster och sysselsättning. Rosor betong. av bland + Bilagor.17 En antologitill delbetänkandet Att växa Storstadskommittén. 62 Granskning av granskning. betongochkojor från Den statliga revisionen i Sverige ochDanmark.18 En lag om socialförsäkringar. 72 KontrollReavinst Värdepapper. 27 Invandrare i vård och omsorg l demokratins tjänst. Statstjänstemannens roll och fråga om bemötande av äldre. 76 - en vårt offentliga 28 inkomst Samordnat inkomstbegrepp etos. Förmånefter - Europa och staten. Europeiseringens betydelse for for bostadsstöden och nya kvalifikationsregler för 85 svensk statstörvaltning. 30 rätt till sjukpenninggrundande inkomst. Att lära över gränser. En studie 0ECD:s av förvaltnings- Barnets bästa i främsta rummet. FN:s konvention Sverige. 116 politiska samarbete. 33 om barnets rättigheter förverkligasi Bekämpande av penningtvätt. 36 Barnets bästa en antologi.1 16 - Myndigheteller marknad. Delade städer.1 18 Statsforvaltningens olika verksamhetsformer. 38 En tydligare roll for hälso- och sjukvården i Arbetsgivarpolitikstaten. i folkhälsoarbetet. 1 19 För kompetens och resultat. 48

Statens 1997

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Närings- och handelsdepartementet Regionpolitik förhelaSverige. 13 Att utveckla industriforskningsinstituten. 16 Konkurrenslagen 1993-1996. 20 Upphandling för utveckling. 88 Handelnmed skrotochbegagnade varor. 89 Konkurrensneutralt transportbidrag. 94 Ett effektivare näringsförbud. 123

Inrikesdepartementet Bättre information om konsumentprisci. 19 Unga ocharbete. 40 Politikförunga. + st 2 bilagor. 71 Medelsförvalming i kommuner ochlandsting. 78 Allmännyttiga bostadsföretag. + Bilaga.81 Likamöjligheter. 82 Ändrad organisation för detstatligaplan-, byggoch bostadsväsendet. 90 Hantering fel i av utjämningssystemet för kommuner och landsting. 93

Miljödepartementet Förbättrad miljöinfonnation. 4 Följdlagstiñning till miljöbalken. 32 Övervakning miljön.34 av En hållbar kemikaliepolitik. 84 Skyddav skogsmark. Behovochkostnader. 97 Skyddav skogsmark. Behovochkostnader. Bilagor.98 En ny vattenadministration. Vatten livet. är 99 Agenda21i Sverige. Fem år eñerRio resultatoch framtid.105 -

1997 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Avskaffa reklamskatten 53 Personaluthyrning. 58 Ministem ochmakten. Samhall. En arbetsmarknadspolitisk åtgärd Hur fungerar ministerstyre i praktiken54 + Bilagedel.64 I medborgarnas tjänst. Om maktochkön i spåren av offentliga - En samlad förvalmingspolitik för staten. 57 organisationen omvandling. 83 Statsskuldspolitiken. 66 Kvinnor,män ochinkomster. Bosättningsbegreppet. Skatterättsliga regler för Jämställdhet ochoberoende. 87 fysiska 75 Mot halva makten elva historiska essäer om personer. inkomstskattelagen. 77 kvinnors strategier och mäns motstånd. 113 Uppföljningav Försäkringsmäklare. En lagöversyn av styrsystem ochjämställdhet. Institutioner i Försäkringsmäklaiutredningen. 79 förändring ochkönsmaktens framtid.114 Reformerad stabsorganisation. 80 Ljusnande framtideller ett långtfarväl Punktskattekontrollalkohol, av tobakoch Den svenska välfärdsstaten i jämförande mineralolja, m.m. 86 belysning. 115 Lokalförsörjning och fastighetsägande. fastighetsorganisation. 96 Kulturdepartementet En utvärdering av statens Säkrare obligationer 110 IT i kulturens tjänst.14 Ett svenskt investerarskydd. 125 Staten och trossamfunden Rättslig reglering Utbildningsdepartementet Grundlag - Den nya gymnasieskolan steg för steg. l Lag om trossamfund - - Växa i lärande. Förslagtill läroplan förbarnoch Lag om Svenska kyrkan.41 unga 6-16 år. 21 Staten ochtrossamfunden Etttekniskt forskningsinstitut i Göteborg. 37 Begravningsverksamheten. 42 Besparingar i stort och smått.69 Staten och trossamfunden Dennya gymnasieskolan Den kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och problemoch möjligheter. 107 de kyrkligaarkiven.43 Att lämnaskolanmed rak Om rätten till Staten och trossamfunden ryggskriftspråket ochom förskolans och skolans Svenska kyrkans personal. 44 möjligheter förebygga att ochmöta läs-och Staten och trossamfunden skrivsvårigheter. 108 Stöd,skatter ochfinansiering. 45 Vuxenpedagogik i Sverige. Forskning, utbildning, Staten ochtrossamfunden utveckling.En Kartläggning. 120 Statlig medverkan vid avgiñsbetalning. 46 Skolfrágor Om skolai enny tid.121 Staten ochtrossamfunden - Den kyrkligaegendomen. 47 Jordbruksdepartementet Staten och trossamfunden. Sammanfattningama av Svensk på EU-fat.25 förslagen frånde statligautredningarna. 55 mat- EU:sjordbrukspolitikochden globalalivsmedels- Svenskhemmet Voksenåsens förvaltningsform. 59 försörjningen. 26 Betal-TVinomSveriges Television.60 Alternativautvecklingsvägar EU:s för Grannlands-TV i kabelnät. 68 jordbrukspolitik.50 Medieföretag i Sverige Ägandeoch gemensamma - EU:s jordbrukspolitik,miljön ochregional snukturförändringar i press, radioochTV. 92 utveckling.74 Forum för världskultur Jaktens villkor utredning vissa jaktfrågor.91 en rapport om ett rikarekulturliv.95 - en om - Mat Miljö. Svensk strategiför EU:s Nya samverkansfonner inomden sjöhistoriska jordbruki framtiden.102 museiverksarnheten. 100 Rapport med förslag om sändningsorter. 103 Arbetsmarknadsdepartementet En fondför unga konstnärer. 106 effektivarestöd för Nobelcenter i Stockholm ett informations- och Aktivt lönebidrag. Ett arbetshandikappade. 5 aktivitetscentrum kringnaturvetenskap, kulturoch samhälle. 117