Med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning

KU 1975/76:50

Konstitutionsutskottets betänkande 1975/76: 50

med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning

Jämlikt regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. För detta ändamål har till utskottet överlämnats de protokoll som förts i regeringen under år 1975. Beträffande vissa ärenden har utskottet även tagit del av de till ärendena hörande handlingarna.

I det följande lämnas först en redogörelse för granskningsarbetets omfattning och inriktning och sedan en översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m. Den verkställda granskningen och dess resultat upptas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Till betänkandet har fogats ett antal bilagor, vari redovisas vissa inom utskottets kansli upprättade granskningspromemorior m. m.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning

I förra årets granskningsbetänkande (KU 1975:12) anmäldes att utskottet beträffande vissa departement påbörjat en undersökning av praxis i fråga om beslutsmotivering m. m. i regeringsärenden av förvaltningsrättslig karaktär.

Det var utskottets avsikt att senare återkomma mer ingående till frågor om handläggningen av förvaltningsärenden inom regeringskansliet. Utskottet redovisar nu en inom utskottets kansli företagen större undersökning av handläggningen av besvärsärenden. I anslutning härtill har uppmärksamhet ägnats frågor om publicering av och information om regeringsbeslut.

Vidare har utskottet följt det sedan flera år pågående arbetet med frågor om decentralisering av olika ärendegrupper från regeringen till underlydande myndigheter.

Beträffande regeringsärendenas beredning har utskottet i likhet med tidigare år ägnat uppmärksamhet åt utredningsväsendet, där vissa riktlinjer dragits upp av en särskild arbetsgrupp inom statsrådsberedningen. På sedvanligt sätt har utskottet följt utvecklingen beträffande den numera fakultativa lagrådsgranskningen. Vidare har utskottet behandlat frågor om propositionsavlämnandet till riksdagen under senare år.

Utskottets granskning har även i år avsett författningarnas utgivning liksom behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen. Härvid har utskottet granskat bl. a. regeringens åtgärder med anledning av riksdagsskrivelse om tillståndsplikt enligt miljöskyddslagstiftningen beträffande flygplatser och vägar. Vidare har uppmärksamhet ägnats uttalanden från riksdagens sida angående kollektivanslutning till politiska partier. Utskottet har

1 Riksdagen 7975/76. 4 sami Nr 50

KU 1975/76:50

särskilt granskat regeringens åtgärder med anledning av riksdagsbeslut om prövning av behovet av särskilda regler för regeringens handlande i extraordinära situationer.

Vissa frågor rörande utrikesnämnden har tagits upp under granskningen. Det gäller om viss skriftväxling mellan statsministern och utländsk regeringschef borde ha delgetts utrikesnämndens ledamöter samt om överläggningar med nämnden borde föregått regeringsbeslut om vissa restriktioner av skoimporten m. m.

Bland särskilda ämnen som utöver vad som framgått behandlats av utskottet skall nämnas svenska biståndsinsatser till Angola, regeringsbeslut om bidrag ur clearingfonden för olja, viss SÄPO-verksamhet vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg, tillämpning av terroristlagen rörande två japanska medborgare, fråga om krigsmaterielexport till Pakistan, datalagens tillämpning beträffande vissa personregister, bemyndigande till regeringen enligt terrängkörningslagen samt vissa frågor beträffande trafiktillstånd för transport av värnpliktiga. Dessutom har utskottet granskat ytterligare några frågor, vilka redovisas under rubriken "Övriga frågor" sist i redovisningen över utskottets granskning.

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m.

I de senaste årens granskningsbetänkanden har lämnats vissa statistiska uppgifter beträffande antalet regeringsärenden och fördelningen av dessa på olika departement. En motsvarande redovisning av förra årets ärenden har tagits in i bilaga I, där även 1974 års statistik har tagits med. Såsom utskottet tidigare har redovisat har utvecklingen beträffande det sammanlagda antalet regeringsärenden (tidigare s. k. konseljärenden) under den senaste tioårsperioden inneburit först en successiv minskning från närmare 32 000 ärenden år 1966 till omkring 25 000 ärenden under åren 1969 och 1970 och därefter åter en kontinuerlig ökning till drygt 28 000 ärenden under åren 1973-1975.

Den nyss nämnda minskningen av antalet regeringsärenden under slutet av 1960-talet kan hänföras till de beslut som har fattats om decentralisering av åtskilliga grupper av ärenden från regeringen (Kungl. Majit) till underlydande myndigheter. Fram till år 1972 bedrevs decentraliseringsarbetet inom den s. k. departementsutredningen, och därefter har detta bedrivits inom statsrådsberedningen. Utskottet har för sin del framhållit att det är av värde om man genom ytterligare decentraliseringsåtgärder kan åstadkomma en minskning av ärendemängden hos regeringen och förutsatt att frågor om decentralisering av ärenden av större vikt även i fortsättningen underställs riksdagens prövning (KU 1972:26 s. 6).

Beträffande det efter år 1970 ökade antalet regeringsärenden kan noteras

KU 1975/76:50

att ökningen i stort sett stämmer överens med motsvarande ökning av gruppen besvärsärenden. Antalet av regeringen avgjorda besvärsärenden har sålunda - såsom närmare redovisas i ett särskilt avsnitt av detta betänkande (s. 5 ff.) - ökat från knappt 4 000 ärenden under år 1970 till drygt 7 000 ärenden under år 1975. Detta innebär att numera drygt vart fjärde regeringsärende gäller besvär. Ökningen av gruppen besvärsärenden har, med några få undantag, skett inom samtliga departement. Vad gäller ökningen av antalet besvärsärenden under det senaste året kan noteras att denna i stort sett helt motsvaras av en ökning (med drygt 500 besvärsärenden) inom kommunikationsdepartementet. Ökningen av antalet besvärsärenden inom övriga departement har å andra sidan varit relativt liten, jämfört med tidigare år, och för vissa departement redovisas t. o. m. en minskning under år 1975.

Två andra ärendegrupper som har ökat relativt starkt under förra året är dels utfärdade författningar (i Svensk författningssamling), dels regleringsbrev och anslags- och statsbidragsärenden. Bland de ärendegrupper som har minskat under år 1975 kan nämnas dispens- och övriga partsärenden

- vilka dock har uppgått till nästan 9 000 ärenden (inkl. drygt 1 800 nådeärenden) - samt tjänsteärenden. Det bör påpekas att utskottets statistik

- liksom tidigare - beträffande fördelningen av regeringsärenden på olika ärendegrupper är behäftad med vissa svagheter. Sålunda skulle exempelvis ett ärende som gäller besvär över tjänstetillsättningsbeslut kunna redovisas antingen som ett tjänsteärende eller som ett besvärsärende, vilket här har skett, eller också som ett enskilt partsärende.

Vad beträffar fördelningen av regeringsärenden på departement kan konstateras att någon mer betydande ökning har skett endast för kommunikations- och finansdepartementen. En relativt stor minskning har skett för justitie- och handelsdepartementen. Liksom tidigare är det mycket stora skillnader mellan departementen, när det gäller det totala antalet regeringsärenden. Sålunda hade tre departement - finans-, justitie- och utbildningsdepartementen - under förra året tillsammans ungefär lika många ärenden som de övriga tio departementen tillsammans. Handelsdepartementet, som för två år sedan svarade för nästan 1 500 ärenden, hade under förra året endast drygt 600 ärenden, vilket var obetydligt fler än utrikesdepartementet.

I detta sammanhang kan nämnas att protokoll vid regeringssammanträde fr. o. m. år 1975 förs som huvudprotokoll och underprotokoll. I huvudprotokollet tas bl. a. in uppgifter om närvarande statsråd, ordförande och protokollförare samt förteckning över de ärenden som handläggs vid sammanträdet med uppgift om föredragande statsråd. I huvudprotokollet tas också in regeringens beslut (och ev. skiljaktig mening) i fråga om sådana ärenden där två eller flera statsråd är föredragande. 1 underprotokollet, som förs särskilt för varje departement, tas in regeringens beslut i samtliga ärenden utom de som redovisas i huvudprotokollet. De underprotokoll som

KU 1975/76:50

enligt regeringens förordnande får offentliggöras omedelbart, dvs. motsvarande de tidigare s. k. tvåårsprotokollen, bildar serie A, medan de underprotokoll som skall hållas hemliga-oavsett sekretessens omfattning-bildar serie B.

Såsom framgår av bilaga 1 till detta betänkande innehåller de s. k. Bprotokollen för år 1975 sammanlagt 383 ärenden. Åtskilliga av dessa beslut har dock redan blivit offentliga, exempelvis i samband med verkställd skriftväxling eller undertecknande av avtal. Sålunda har drygt hälften av utrikesdepartementets liksom ett stort antal av handelsdepartementets ”hemliga ärenden” numera blivit offentliga. Beträffande de i de s. k. B-protokollen intagna ärendena förekommer även i övrigt synnerligen varierande sekretesstider (exempelvis två år för utseende av ombud vid vissa överläggningar och instruktioner för vissa förhandlingsdelegationer, fem år för åtskilliga protokollsbilagor till internationell skriftväxling, tjugo år för vissa av finansdepartementets skatteärenden och femtio år för samtliga försvarsdepartementets ärenden liksom för de sedvanliga grupperna av ”hemliga ärenden" inom samtliga departement). I detta sammanhang kan nämnas att det under förra året har förekommit ett ärende där regeringens beslut1 att medge att åtal fick väckas mot en utländsk medborgare för olovlig underrättelseverksamhet har hemligstämplats i femtio år. Sådana beslut har tidigare blivit omedelbart offentliga.

Vidare kan här nämnas att särskilda protokoll förs dels vid konselj - då enligt 5 kap. 1 § regeringsformen information lämnas till statschefen - dels beträffande vissa beslut av statsministern, nämligen om förordnande eller entledigande av statsråd eller departementschef samt om ledighet och föredragningsskyldighet m. m. för statsråd. Under år 1975 har förekommit två konseljer(den 29 april och den 13 oktober 1975) vid vilka sådana protokoll har förts. Särskilda statsministerprotokoll har under år 1975 förekommit vid 49 olika tillfällen och innehåller sammanlagt 133 ärenden. Vid sju tillfällen har statsrådet Sträng och vid ett tillfälle statsrådet Rune Johansson tjänstgjort som ställföreträdare för statsministern och i enlighet härmed svarat för dessa protokoll.

De närmare bestämmelserna om protokoll i regeringsärenden framgår av en särskild av regeringen den 3 januari 1975 utfärdad förordning (1975:1) om protokoll och expeditioner i regeringsärenden m. m.

'Ärendet redovisas i justitiedepartementets underprotokoll i serie B 1975-06-18.

KU 1975/76:50

5 Utskottets granskning

1. Regeringens handläggning av besvärsärenden

Granskningens inriktning m. m.

Besvärsrätten i förvaltningsärenden är ett viktigt inslag i ett rättssamhälle. Genom besvärsinstitutet är det möjligt att få en myndighets beslut överprövat av en eller flera andra myndigheter. Risken för att felaktiga eller orättvisa beslut blir bestående minskar därigenom. Besvärsinstitutet bidrar på så sätt till ökad rättssäkerhet i samhället.

Besvärsrätten framgår vanligen av särskilda bestämmelser i lagar och andra författningar, som reglerar förvaltningen. Även om uttryckliga besvärsbestämmelser saknas anses emellertid gälla en allmän rätt att genom besvär få ett beslut prövat av en överordnad myndighet och i sista hand av regeringen.

I samband med granskningsarbetet har utskottet vid flera tillfällen under senare år behandlat regeringens handläggning av administrativa partsärenden, främst besvärsärenden, från allmänt förvaltningsrättsliga synpunkter. I 1968 års granskningsmemorial (KU 1968:15) tog utskottet upp vissa allmänna frågor beträffande ärendehandläggningen i departementen. Utskottet granskade bl. a. handläggningstid, remissförfarande, principerna för kommunikation och beslutsmotivering. En uppföljning i mindre skala av denna undersökning gjordes året därpå (KU 1969:18). I 1970 års granskningsmemorial (KU 1970:42) tog utskottet bl. a. upp frågan om onödig remissbehandling av besvär som ej hade tagits upp till prövning i sak. Samma fråga behandlades i 1974 års granskningsbetänkande (KU 1974:22). Mot bakgrund av bl. a. förvaltningslagens tillkomst granskade utskottet under 1972 (KU 1972:26) Kungl. Maj:ts motiveringar av beslut, främst vad gäller besvärsärenden. Frågan om beslutsmotiveringar uppmärksammades också i den undersökning av Kungl. Maj:ts handläggning av naturalisationsärenden som redovisades i 1973 års granskningsbetänkande (KU 1973:20).

I förra årets granskningsbetänkande (KU 1975:12) redovisades att utskottets granskning hade omfattat bl. a. vissa frågor med anknytning till regeringens handläggning av besvärsärenden. Utskottet fann inte då anledning att göra några särskilda uttalanden i dessa frågor men beslöt att fortsätta granskningen.

Den av utskottet nu företagna granskningen av besvärsärendenas handläggning hos regeringen har fått en bred inriktning. Den kanslipromemoria - bilaga 2 till detta betänkande - som bildat underlag för granskningen inleds med en kartläggning av ärendeutvecklingen under senare år, totalt och för de olika departementen. Därefter redovisas en undersökning av skilda aspekter på handläggningen av besvärsärenden. Undersökningen gäller bl. a. handläggningen av besvär som har kommit in till regeringen för sent för att kunna tas upp till prövning eller som i övrigt har avvisats på

KU 1975/76:50

formella grunder. Vidare behandlas frågor om remittering och handläggningstid, kommunikation med berörda parter och förekomsten av motiveringar i regeringens beslut. Dessa frågor tas upp till behandling såväl i en allmän del av promemorian som i en del av promemorian där vissa, större grupper av besvärsärenden gjorts till föremål för specialstudier.

När det gäller de av utskottet granskade frågorna om regeringens handläggning av besvärsärenden skall erinras om att förvaltningslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1972, formellt inte är tillämplig på ärende hos regeringen. I förarbetena uttalas emellertid att de principer som kommit till uttryck i lagen i stor utsträckning bör följas även hos regeringen. I en särskild promemoria (1972-01-31) har statsrådsberedningen också lämnat närmare anvisningar om tillämpningen av förvaltningslagens principer vid handläggningen av förvaltningsärenden hos regeringen. Utgångspunkten har här varit att denna handläggning givetvis bör ske efter enhetliga principer i samtliga departement och att avvikelser från anvisningarna därför bör ske endast om särskilda förhållanden påkallar det.

A rendeutvecklingen

Av kartläggningen av ärendeutvecklingen framgår att tillströmningen av besvär till regeringen har ökat starkt och oavbrutet under den senaste tioårsperioden. Mellan åren 1966 och 1975 beräknas antalet besvär hos regeringen ha ökat från ca 2 000 till drygt 7 000. Detta innebär att vart fjärde ärende som företogs till avgörande i regeringen under år 1975 var ett besvärsärende. Det kan vidare framhållas att ökningen av antalet besvärsärenden hos regeringen under senare år har skett inom samtliga departement. Ökningen har varit av varierande storleksordning, dels år från år, dels mellan departementen inbördes. Ökningen återspeglas också i en stigande balans av oavgjorda besvärsärenden vid de senaste årsskiftena.

Denna utveckling torde bl. a. kunna ses som ett uttryck för en ökad medvetenhet bland medborgarna om rätten att besvära sig. Till utvecklingen synes ha bidragit tillkomsten av förvaltningslagen med dess bestämmelser om i princip obligatorisk besvärshänvisning. En annan omständighet som i viss mån har medverkat till ökningen av antalet besvärsärenden är decentraliseringen av beslutanderätten i stora grupper av regeringsärenden. Dessa åtgärder, om vilka allmän enighet rått, har bl. a. fått den effekten att ett antal besvär över beslut fattade i enlighet med decentraliseringen har tillkommit. Normalt har detta dock gällt endast några fa procent av det totala antalet decentraliserade ärenden.

Ökningen av antalet besvärsärenden har otvivelaktigt inneburit en ökad belastning på departementen. Häri ligger bl. a. en risk för längre handläggningstideroch mindre ingående behandling av ärendena. Utskottet har erfarit att utvecklingen har uppmärksammats inom regeringskansliet och att man f. n. överväger bl. a. att decentralisera beslutanderätten i vissa speciella grup -

KU 1975/76:50

per av besvärsärenden. Utskottet har sålunda anledning att räkna med att erforderliga åtgärder vidtas och kommer att med fortsatt uppmärksamhet följa den framtida utvecklingen på detta område.

Handläggning m. m. av för sent ingivna besvär

I 12 S förvaltningslagen har samlats vissa grundläggande bestämmelser om besvär över myndighets beslut. I paragrafen regleras också frågor om avvisning av besvär som inte har anförts i rätt tid, dvs. normalt inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet. Före förvaltningslagens tillkomst hade också konstitutionsutskottet uttalat att om besvär över meddelat beslut inte anförts inom föreskriven tid borde saken i möjligaste mån betraktas som slutligt avgjord (KU 1968:15). Utskottet strök särskilt under att principen att lagakraftvunna beslut inte får omprövas om tredje mans rätt därigenom skulle kränkas är av stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Denna princip borde därför strikt upprätthållas i departementens och förvaltningsmyndigheternas praxis.

Med hänvisning till bl. a. dessa uttalanden av konstitutionsutskottet har statsrådsberedningen i de ovannämnda anvisningarna framhållit att man - utom i vissa angivna fall - hos regeringen bör följa förvaltningslagens bestämmelser i detta hänseende och alltså avvisa för sent inkomna besvär. Undantagen avser de fall då besvären gäller tillämpningen av författning som har beslutats av Kungl. Majit eller regeringen ensam. Även om regeringen i sådana fall har formell möjlighet att bortse från att besvärstiden inte har iakttagits bör detta dock, enligt statsrådsberedningens anvisningar, ske endast om det kan konstateras att något tredjemansintresse inte berörs och ett avvisande av besvären på formella grunder skulle leda till ett materiellt otillfredsställande resultat, t. ex. om klaganden skulle gå miste om en förmån.

Antalet besvär, som kommit in till regeringen efter besvärstidens utgång och som i enlighet med huvudregeln har avvisats, har under de två senaste åren uppgått till 373 resp. 327. I relation till hela mängden av besvär hos regeringen är dessa tal visserligen inte särskilt höga. Men det synes ändå värt att observera att så pass många besvär årligen inte har kommit in till regeringen i rätt tid. I detta sammanhang vill utskottet framhålla vikten av att besvärstidsreglerna klart framgår av besvärshänvisningarna. Regeringen bör verka för att enhetliga och entydiga formuleringar används i detta hänseende av förvaltningsmyndigheterna.

Vid granskningen har utskottet särskilt uppmärksammat tre ärenden där regeringen har beslutat ta upp besvären till prövning i sak, trots att dessa har kommit in efter besvärstidens utgång. En redogörelse för dessa ärenden lämnas i den som bilaga till detta betänkande fogade kanslipromemorian (bilaga 2). Som redan framhållits skall besvär som inte har anförts i

KU 1975/76:50

rätt tid i princip inte tas upp till prövning av regeringen. Även om regeringen, såsom nyss sagts, i vissa fall har formell rätt att ta upp för sent ingivna besvär till prövning anser utskottet att detta bör ske endast om något tredjemansintresse inte berörs och ett avvisande av besvären skulle leda till ett materiellt otillfredsställande resultat. Utskottet får sålunda i detta sammanhang understryka vikten av att de i statsrådsberedningens anvisningar fastlagda principerna, som helt överensstämmer med utskottets rekommendationer, strikt tillämpas inom samtliga departement.

Besvärsärenden, som inte har kommit in i tid till regeringen, bör enligt huvudregeln inte bli föremål för närmare utredning eller remissbehandling. Detta följer bl. a. av 10 $ förvaltningslagen som enligt statsrådsberedningens anvisningar bör följas i departementen. Enligt denna paragraf skall myndighet noga pröva behovet av remissyttrande innan dylikt inhämtas. Utskottet har också vid ett flertal tillfällen uttalat att besvärsärenden som av formella skäl inte kan tas upp till prövning i sak inte bör bli föremål för en remissbehandling, som saknar betydelse för ärendets prövning och endast är ägnad att onödigt fördröja regeringens avgörande (se t. ex. KU 1967:34 s. 10, 1968:15 s. 8, 1970:42 s. 10-11 och 1974:22 s. 31-33). Både de enskilda parternas intresse av att få svar utan onödigt dröjsmål och förvaltningens intresse av att inte åsamkas en onödig och kostsam ökning av arbetsbördan har ansetts tala härför.

Med hänvisning till bl. a. utskottets uttalanden framhålls i statsrådsberedningens anvisningar att för det fall det är ovisst om sakprövning skall ske i ett ärende - t. ex. då det kan ifrågasättas om en klagande är besvärsberättigad eller om besvär har anförts i rätt tid - bör remissyttrande i sakfrågan inte inhämtas, förrän man avgjort om sakprövning skall ske. För att kunna bedöma detta kan man emellertid behöva inhämta yttrande från beslutsmyndigheten, t. ex. för att få utgångspunkten för besvärstiden fastställd. I remissen bör emellertid då anges att yttrande i sakfrågan inte skall avges, om myndigheten finner att besvären inte kan tas upp till saklig prövning.

Vid genomgången av 1973 års statsrådsprotokoll uppmärksammade utskottet ett drygt hundratal besvärsärenden, där regeringen först efter fullbordad remissomgång beslutat att inte ta upp besvären till prövning, eftersom besvären inte anförts i rätt tid. Statsdepartementens praxis hade också, konstaterade utskottet, härvidlag varit mycket varierande.

Undersökningen av regeringens besvärsärenden under år 1975 visar att någon förbättring knappast har skett i detta hänseende. Av de för sent ingivna besvären som avvisats av regeringen har - i strid mot utskottets ovan redovisade uttalanden liksom mot statsrådsberedningens anvisningar - ett mycket stort antal ärenden, sammanlagt 141 stycken, gjorts till föremål för remissbehandling. Liksom tidigare har departementens praxis härvidlag varit mycket varierande. Inom social-, kommunikations-, finans- och jordbruksdepartementen har alla eller i stort sett alla för sent inkomna besvärs -

KU 1975/76:50

ärenden underkastats remissbehandling. Även inom bostadsdepartementet har förekommit ett större antal sådana remissbehandlade ärenden. Inom justitie-, försvars-, utbildnings- och arbetsmarknadsdepartementen har däremot remissbehandling skett endast undantagsvis.

Utskottet kan alltså konstatera att handläggningen av dessa ärenden fortfarande inte sker efter enhetliga principer. En förändring bör komma till stånd så att de av utskottet och i statsrådsberedningens anvisningar förordade principerna följs inom samtliga departement.

Frågor om remissbehandling och handläggningstid

Som ledande grundsatser för den offentliga förvaltningens verksamhet gäller att arbetet skall bedrivas så enkelt, snabbt och ekonomiskt som möjligt utan att säkerheten eftersatts. Att kravet på säkerhet blir tillgodosett är självfallet angeläget, inte minst då det gäller ärenden som anhängiggörs av enskilda genom besvär. I sådana ärenden bör därför noggrann utredning ske i syfte att fastställa om faktiska och rättsliga förutsättningar finns för bifall till partens talan. Å andra sidan är det av stor vikt att utredningen inte i onödan fördröjs och att ett beslut fattas så snart det kan ske. Ovisshet om vad det väntade beslutet kan komma att innebära medför ofta för den enskilde olägenheter från skilda synpunkter och dröjsmål med avgörande kan ibland leda till rättsförlust. Också från allmän synpunkt kan det vara påkallat att ärenden snabbt avgörs.

Ett många gånger nödvändigt led i utredningen av ett besvärsärende är att genom remiss inhämta annan myndighets yttrande. Bestämmelser om remiss av förvaltningsärende, vilka återfinns i 10 § förvaltningslagen, syftar bl. a. till att förhindra att remissbehandlingen onödigtvis förlänger handläggningstiden. Som ovan nämnts framhålls i statsrådsberedningens anvisningar-bl. a. under hänvisning till konstitutionsutskottets uttalande i ämnet - att förvaltningslagens bestämmelser i denna paragraf bör följas i departementen.

Som redan framhållits i samband med behandlingen av frågan om remiss av de besvärsärenden, där det är ovisst om en sakprövning skall ske, skall enligt förvaltningslagen och anvisningarna behovet av remiss noga prövas, innan yttrande inhämtas. Finner man att remissbehandling bör ske och att yttrande skall inhämtas från flera myndigheter bör detta enligt anvisningarna göras samtidigt, om inte särskilda skäl föranleder annat. Sådana skäl anges kunna föreligga i exempelvis planärenden. Vidare bör man, om det inte är obehövligt, i remissen ange i vilka avseenden och inom vilken tid yttrande önskas samt om mottagaren bör inhämta yttrande från annan.

Vid granskningen av handläggningen av vissa grupper av besvärsärenden under år 1975 har uppmärksammats att i de grupper av ärenden där remiss har skett av alla, eller så gott som alla, ärenden har remissen gått ut omedelbart efter det att besvärsinlagan kommit in till departementet. Det är

KU 1975/76:50

uppenbart att i sådana fall har remissen karaktär av en ren rutinåtgärd. Den kan knappast ha föregåtts av den noggranna prövning av behovet av åtgärden, som förordas i förvaltningslagen och statsrådsberedningens anvisningar. Det kan emellertid inte bestridas att det beskrivna förfaringssättet ibland kan ha vissa praktiska fördelar, särskilt i fråga om sådana ärendegrupper där ett behov av remiss erfarenhetsmässigt föreligger. Utskottet anser det önskvärt att remissbehovet för ärendegrupper av nämnt slag tas upp till prövning från tid till annan.

I det stora flertalet av de granskade ärenden som har remitterats har det endast varit beslutsmyndighetens yttrande som har inhämtats. För det fall att flera remissyttranden har hämtats in har dessa nästan genomgående skett genom s. k. kedjeremisser, dvs. yttrande från en instans har först avvaktats innan nästa remiss har skett, vilket självfallet har inneburit en förlängning av handläggningstiderna. Inte heller detta förfaringssätt stämmer uppenbarligen särskilt väl överens med huvudregeln i bestämmelserna. Det torde emellertid ofta finnas starka skäl för kedjeremisser inom vissa ärendegrupper. Bl. a. ger förfarandet en möjlighet till prövning i varje steg om fortsatt remiss är nödvändig för ärendets avgörande eller ej.

Beträffande remittering har vidare iakttagits att det mycket ofta har förekommit att tid för yttrande inte har satts ut. Detta förfaringssätt, som inte stämmer överens med statsrådsberedningens anvisningar, synes rent av vara det normalt tillämpade.

Utskottet har också granskat ett stort antal besvärsärenden med "lång handläggningstid”. Det bör i detta sammanhang särskilt strykas under att "lång handläggningstid” är ett mycket relativt begrepp, beroende på vad besvären avser i sak. Sålunda måste exempelvis ett års handläggningstid för att avgöra vem som skall förordnas på en tjänst eller få svenskt medborgarskap anses vara en mycket lång tid, medan samma tid för avgörande av ett komplicerat byggnadsplaneärende, där åtskilliga remissyttranden och expertutredningar krävs, kan vara en förhållandevis kort handläggningstid.

Av undersökningen framgår bl. a. att i många fall har den relativt sett långa handläggningstiden berott på ett tidsödande remissförfarande och inte på själva prövningen hos regeringen. Betydligt vanligare är emellertid att det har gått en avsevärd tid efter avslutad remissbehandling, innan regeringen har tagit upp besvären till avgörande. Vidare kan nämnas att i ett antal brådskande ärenden har handläggningstiden blivit så lång att frågan förlorat sin aktualitet vid det tillfälle då regeringen avgjort besvärsärendet.

Sammanfattningsvis vill utskottet framhålla vikten av att regeringens prövning inte fördröjs genom onödigt eller onödigt utdraget remissförfarande. Självfallet är det också angeläget att ärendena efter avslutad remissbehandling tas upp till avgörande av regeringen så snart det kan ske. Bl. a. måste strävan givetvis vara att undvika en sådan tidsutdräkt i brådskande ärenden att frågan har förlorat sin aktualitet då regeringens beslut fattas.

KU 1975/76:50

11 Kommunikation med berörda parter

I utskottets granskningsmemorial 1968:15 framhölls att det är av stor betydelse för rättssäkerheten inom förvaltningsförfarandet att den som är part i ett ärende hos myndighet bereds tillfälle att innan ärendet avgörs ta del av förebragt utredningsmaterial och få yttra sig över detta. Åtgärden bidrar till att göra myndighetens utredning av ärendet så allsidig och fullständig som möjligt. Om utredningsmaterialet inte delges parten kan man ofta inte med säkerhet bedöma tillförlitligheten av införskaffade upplysningar. Ett annat skäl som har anförts tala till förmån för att parter får tillfälle att yttra sig över utredningsmaterial är att det stärker deras förtroende för myndigheterna, medan de i motsatt fall lätt bibringas uppfattningen att ärendena avgörs utan hänsyn till deras synpunkter.

I statsrådsberedningens anvisningar hänvisas bl. a. till uttalanden av konstitutionsutskottet om det önskvärda i att frågan om kommunikation ägnades större uppmärksamhet i departementen och att frågan behandlades efter enhetliga riktlinjer. Enligt statsrådsberedningen torde det vara lämpligt att som riktlinjer i fråga om kommunikation använda bestämmelserna i 15 8 förvaltningslagen. Paragrafens huvudregel om skyldighet för myndighet att ex officio underrätta part om utredningsmaterialet i ett ärende och att lämna honom tillfälle att yttra sig torde, enligt statsrådsberedningen, ligga helt i linje med utskottets önskemål. Beaktas bör emellertid att regeln om kommunikationsskyldighet tar sikte bara på slutliga beslut. Vidare torde kommunikation normalt vara obehövlig om ett beslut bedöms gå i gynnande riktning för parten i fråga.

Genomgången av regeringens besvärsärenden under år 1975 visar att bestämmelserna om kommunikation i stort sett tillämpas inom samtliga departement. Normalt brukar vederbörande part av departementet beredas tillfälle att inom viss kortare tid, vanligen tio dagar eller två veckor, komma in till departementet med yttrande (påminnelser, synpunkter e. d.) på det kommunicerade materialet. Denna möjlighet utnyttjas mycket ofta. Förutom skriftligt förfarande, som är det helt dominerande, förekommer också muntlig kommunikation (dvs. telefonsamtal eller besked vid uppvaktning

o. d.).

Av undersökningen av vissa grupper av besvärsärenden framgår visserligen att praxis beträffande kommunikation av remissyttranden har varit varierande. I fråga om somliga ärendegrupper har remissyttranden alltid, eller så gott som alltid, delgetts den klagande. Beträffande andra grupper av ärenden har praxis härvidlag varit mera restriktiv. Inget av de iakttagna förfaringssätten kan emellertid anses strida mot statsrådsberedningens anvisningar.

KU 1975/76:50

12 Motivering av regeringens beslut

Konstitutionsutskottet behandlade i sitt granskningsmemorial 1968 (KU 1968:15) frågan om motivering av konseljbeslut. Utskottet anförde bl. a. att starka skäl talar för att Kungl. Maj:t i viss utsträckning lämnar beslutsmotivering i administrativa partsärenden efter i princip samma normer som anses böra gälla för underordnade myndigheter. Att konseljbeslut motiveras syntes utskottet vara av särskild betydelse med hänsyn till önskvärdheten av att fast och enhetlig praxis i olika ärendegrupper upprätthålls inom förvaltningen. Utskottet framhöll att det från denna synpunkt framför allt är av vikt att motivering i regel ges till Kungl. Maj:ts beslut i frågor av principiell innebörd, liksom då Kungl. Maj:t ändrar underordnad myndighets beslut eller frångår ståndpunkt som hävdas av sakkunnig remissinstans.

Konstitutionsutskottet återkom till frågan om motivering av konseljbeslut i 1972 års granskningsbetänkande (KU 1972:26), där bl. a. redovisades resultatet av en genomgång av de drygt 4 000 besvärsärenden som hade avgjorts av Kungl. Maj:t under år 1971. Utskottet konstaterade att viss beslutsmotivering, om än ofta ganska kortfattad, förekom i flertalet av de ärenden där besvären bifallits. Vidare framhölls att i många fall, där motivering ej lämnats, det inte syntes möta särskilda svårigheter att av handlingarna utläsa vilka grunder som varit avgörande för Kungl. Maj:ts bedömning. Det framhölls dock att i åtskilliga andra fall - i huvudsak motsvarande de i förvaltningslagen angivna undantagen i 17 §, framför allt besvär i tjänstetillsättningsärenden - helt saknades beslutsmotivering. Likaså saknades beslutsmotivering i det stora flertalet fall, där besvären hade lämnats utan bifall och Kungl. Maj:t sålunda inte hade ändrat den underlydande myndighetens beslut. Sammanfattningsvis ansåg sig utskottet kunna konstatera att Kungl. Maj:t i allt större utsträckning lämnade beslutsmotivering i huvudsak i enlighet med de ovan redovisade principerna. Även om utskottet bland 1971 års konseljärenden hade uppmärksammat vissa fall, där en mera utförlig beslutsmotivering hade varit av värde, fann utskottet sålunda utvecklingen på detta område tillfredsställande.

I statsrådsberedningens anvisningar hänvisas bl. a. till utskottets uttalanden i ämnet och framhålls att de särskilda skrivanvisningar som utfärdats för departementen innehåller regler om motivering av regeringens beslut. Av skrivanvisningarna framgår bl. a. att, om inte annat är särskilt föreskrivet eller särskilda skäl föranleder annat, bör beslut i besvärsärenden motiveras, när beslutet innebär avslag på en ansökan eller framställning. Särskilda skäl mot att redovisa motiv kan, enligt beredningen, vara att beslutet innebär ett skälighets- eller lämplighetsavgörande eller ett avgörande av politisk natur eller att det har meddelats med anledning av ansökan eller besvär i tjänstetillsättningsärende eller i ärende angående antagning för utbildning eller betygsättning eller annat liknande ärende. Motivering kan också vara uppenbart obehövlig, t. ex. när besvär avslås och underinstansens motiv

KU 1975/76:50

godtas. Vidare bör motivering kunna underlåtas i sådana fall i övrigt som anges i 17 $ förvaltningslagen. Även i beslut som innebär bifall anges att motivering kan behöva redovisas. Så är fallet om beslutet är av principiellt intresse och motivering kan behövas för att ge underordnad myndighet eller remissmyndighet upplysning om vilka synpunkter som varit avgörande för utgången i ärendet. När skäl redovisas skall detta, enligt anvisningarna, i allmänhet inte ske genom att man använder sådana allmänt hållna uttryck som "på grund av särskilda omständigheter” eller "av särskilda skäl”. Dessa formuleringar kan dock användas om man vill ge uttryck för att avgörandet inte är prejudicerande.

Vid genomgången av 1975 års besvärsärenden har liksom tidigare observerats att praxis när det gäller motivering av regeringens beslut är mycket skiftande, såväl mellan departementen inbördes som mellan de olika ärendegrupperna. När det gäller besvär i tjänstetillsättningsfrågor förekommer nästan aldrig - vare sig beslutet blir bifall eller avslag - någon närmare beslutsmotivering, vilket kan sägas överensstämma med föreskrifterna i förvaltningslagen liksom i statsrådsberedningens anvisningar.

I flertalet fall då regeringen lämnar besvären utan bifall förekommer över huvud taget ingen beslutsmotivering. Ofta torde emellertid skälen för regeringens ståndpunkt kunna utläsas av själva ärendebeskrivningen (reciten). Inom många departement tillämpas därvid den metoden att om regeringen helt instämmer i den överklagade myndighetens bedömning lämnas inte någon motivering alls i beslutet. Inom andra departement hänvisas tvärtom ofta till just nämnda omständighet i regeringens beslut. Från den klagandes synpunkt torde det senare förfaringssättet vara mer upplysande och bör i större utsträckning än f. n. kunna användas i regeringens beslut i besvärsärenden.

Beslutsmotiveringar är allmänt sett oftare förekommande då regeringen med bifall till besvären ändrar det överklagade beslutet. Inte sällan är motiveringen kortfattad. Så är t. ex. fallet då beslutets icke-prejudicerande karaktär markeras genom formuleringar av typen "med hänsyn till särskilda skäl”. Exempel på ett annat slag av vanliga, kortfattade motiveringar är hänvisningar till att nya omständigheter tillkommit i ärendet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det har skett en ytterligare utveckling i den av utskottet tidigare förordade riktningen. Motiveringar förekommer allmänt sett oftare och är i större utsträckning än tidigare informativa både från den klagandes och från berörda myndigheters synpunkter. Mot bakgrund av de iakttagelser som utskottet gjort vill utskottet dock ånyo understryka vikten av en ökad användning av så utförliga och klargörande motiveringar som möjligt i regeringens beslut.

KU 1975/76:50

2. Publicering av regeringsbeslut och vissa informationsfrågor

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen under senare år tagit upp frågor om publicering av viktigare regeringsbeslut. I 1969 års granskningsmemorial (KU 1969:18) anförde utskottet bl. a. följande:

Inom det vidsträckta förvaltningsområdet föreligger på grund av lagstiftningens utformning och förhållandenas egen beskaffenhet i många fall ett betydande utrymme för olika uppfattningar rörande tolkning och tillämpning av föreliggande bestämmelser. Det är angeläget att myndigheternas praxis i dessa fall, en praxis som självfallet bör normeras genom avgöranden i högsta instans, blir så fast och enhetlig som möjligt. Förutsättningen härför är uppenbarligen att myndigheterna får kännedom om sådana beslut i högsta instans som är av betydelse i detta hänseende. Allmänheten har också ett befogat intresse att få del av sådana beslut och därmed få möjlighet att i sitt praktiska handlande anpassa sig efter de bedömningsgrunder som kommit till uttryck i praxis.

Från dessa synpunkter framstår det som mindre tillfredsställande att - till skillnad från vad som gäller i fråga om beslut av andra organ som fungerar som högsta instans - någon samlad, auktoritativ publicering inte sker av sådana beslut av regeringen, som är av intresse utöver det enskilda fallet och sålunda av betydelse för rättstillämpningen på respektive förvaltningsområde. Med hänsyn till utvecklingen inom förvaltningen och till den vikt som bör tillkomma avgöranden i högsta instans synes frågan om publicering i lämplig ordning av konseljbeslut inte böra förbises. Enligt utskottets mening ligger detta i linje med de på riksdagens initiativ tillsatta utredningarna om åtgärder för effektivare information om lagstiftningsarbetet och myndigheternas verksamhet över huvud taget.

Utskottet, som ansett sig sakna anledning att ingå på frågan om den lämpliga ordningen för ifrågavarande publicering, får av anförda skäl framhålla önskvärdheten av att regeringen upptar ovan berörda spörsmål till närmare övervägande.

Bl. a. med anledning av vad konstitutionsutskottet sålunda anfört upprättades under hösten 1969 inom statsrådsberedningen en promemoria med riktlinjer för publicering av konselj beslut. I skrivelse den 30 december 1969 till expeditionscheferna hemställde statsrådet Sven-Eric Nilsson ätt åtgärder för publicering av beslut i enlighet med promemorian snarast möjligt skulle vidtas. Detta innebär i princip att följande typerav avgöranden bör publiceras nämligen de som

1. är rättsskapande genom att de fyller ut luckor i givna generella bestämmelser,

2. slår fast tolkning av givna föreskrifter,

3. är vägledande vid avvägningen mellan motstående intressen, i fall då klara direktiv i författning eller förarbeten inte finns eller där fast praxis inte redan finns,

4. kan antas vara ägnade för analogisk tillämpning på ett vidare område,

5. innebär ändring i praxis.

I statsrådsberedningens riktlinjer underströks vidare att det många gånger torde vara av värde, att publicering sker även i fråga om avgöranden som

KU 1975/76:50

inte kan sägas ge uttryck för ett mera principiellt ståndpunktstagande. Vidare framhölls att det ofta kunde vara av intresse att fä kännedom om regeringens avgöranden på ett visst område, även när de enskilda avgörandena inte var av sådant intresse att de borde redovisas separat. I sådant fall kunde sammanfattande översikter ge värdefull information.

Beträffande valet av publiceringsform angavs riktpunkten vara ”att just de myndigheter och grupper av enskilda som kan ha intresse av ett visst avgörande nås effektivt”. Varje departement borde sålunda hålla sig underrättat om de tidskrifter som berör departementets verksamhetsområde och hålla kontinuerlig kontakt med de myndigheter, organisationer och tidskriftsredaktioner, där intresse för publicering av regeringens beslut kan föreligga. Förutom Förvaltningsrättslig Tidskrift - där som regel avgöranden av allmänt förvaltningsrättslig eller administrativ natur borde publiceras - och de speciella facktidskrifterna borde även uppmärksammas möjligheten att utfärda presskommunikéer i fall av mera omedelbart allmänt nyhetsinresse.

Enligt statsrådsberedningens promemoria borde vederbörande expeditionschef bl. a. ”allmänt övervaka att publicering av Kungl. Maj:ts avgöranden sker i enlighet med de riktlinjer som angetts” samt ”svara för att behövlig kontakt hålls med myndigheter, organisationer och tidskriftsredaktioner vilka ger ut pubblikationer som är lämpade för publicering av avgöranden”.

I 1971 års granskningsbetänkande (KU 1971:34) återkom utskottet till frågan och framhöll bl. a. följande:

Från statsrådsberedningen har inhämtats att publiceringsfrågorna ägnas fortlöpande uppmärksamhet och nyligen diskuterats vid ett sammanträde med expeditionscheferna. De praktiska resultaten är dock enligt statsrådsberedningen hittills begränsade.

Det torde enligt utskottet kunna förutsättas att ansträngningarna att vidga kännedomen om Kungl. Maj:ts beslut fullföljs i enlighet med de angivna riktlinjerna. Utöver vad som direkt framhållits i statsrådsberedningens riktlinjer kunde som en ytterligare åtgärd i syfte att tillgodose behovet av information om Kungl. Maj:ts beslut övervägas att i samband med expediering av konseljbeslut i ärenden av principiellt intresse även översända avskrifter av besluten till sådana statliga eller kommunala myndigheter, organisationer m. m., som kan tänkas ha intresse av avgörandet inom sitt verksamhetsområde.

Vad gäller den information beträffande konseljbeslut m, m. som lämnas allmänheten via massmedia kan anmärkas, att en successiv uppbyggnad av ett fastare informationssystem i statsdepartementen pågått sedan flera år. Efter hand har sålunda inrättats tjänster bl. a. som pressekreterare i statsrådsberedningen och informationssekreterare i vissa departement. Vidare har bildats en särskild informationsgrupp med uppgift att samordna informationsverksamheten. På uppdrag av statsministern har denna informationsgrupp lagt fram vissa förslag till åtgärder. Bi a. har föreslagits att i varje departement med undantag för UD, som sedan gammalt har en särskilt organiserad pressbyrå, skall finnas minst en tjänsteman med primär uppgift

KU 1975/76:50

att svara för intern och extern information och hålla kontakt med massmedia. Informationsgruppens förslag har ännu inte fullständigt genomförts, men departementen har enligt uppgift i princip löst informationsfrågorna i enlighet med de riktlinjer som dragits upp.

Beträffande den externa informationen kan anmärkas, att såväl Tidningarnas Telegrambyrå som Sveriges Radio upprättat särskilda verksredaktioner inom kanslihuset. Dessa redaktioner bevakar bl. a. konseljärendena. Rutinmässigt får dessa redaktioner ta del av konselj listorna före varje konselj och bereds även tillfälle att studera handlingarna i ärendena. Ofta ger expeditionscheferna eller andra departementstjänstemän muntliga kompletterande upplysningar angående ärendena. På grundval av detta material utformas och distribueras nyhetsmeddelanden av olika slag. Departementen medverkar även i nyhetsförmedlingen genom pressmeddelanden. Det kan gälla uppgifter om löpande konseljärenden eller sammandrag av utredningsdirektiv, betänkanden, propositioner m. m.

1 fråga om den interna informationen inom departementen kan nämnas att vissa departement regelbundet utger särskilda informationsblad vilka i princip redigeras av vederbörande informationssekreterare. Det förekommer också att underlydande myndigheter genom sådana informationsblad får del av aktuella frågor. Justitiedepartementet t. ex. distribuerar en dylik tidskrift till domstolar, åklagarmyndigheter m. fl.

I detta sammanhang tog utskottet även upp frågan om behovet av vidgad samhällsinformation över huvud taget och framhöll att de åtgärder som vidtagits i denna riktning - dels inrättandet av en särskild nämnd för samhällsinformation, dels tillkallandet av en särskild utredning om författningspublicering - måste hälsas med tillfredsställelse (KU 1971:34 s. 9).

I 1972 och 1973 års granskningsbetänkanden (KU 1972:26 och 1973:20) underströk utskottet också vikten av att särskilda åtgärder vidtas för att sprida kännedom om regeringens praxis på olika områden. I det sistnämnda betänkandet (KU 1973:20 s. 4-5) framhölls vidare följande:

Inom justitiedepartementet har utarbetats en promemoria (Ds Ju 1972:12) innehållande vissa synpunkter och förslag angående den statliga publiceringen av rättsfall från de allmänna förvaltningsdomstolarna och Kungl. Maj:t. I promemorian skisseras bl. a. ett system för samlad publicering av avgöranden av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det torde enligt promemorian vara lämpligt att datateknik utnyttjas för ändamålet.

Förra året har satts i gång en försöksverksamhet att med datateknikens hjälp åstadkomma rättsfallsöversikter beträffande förvaltningsärenden. Denna försöksverksamhet har hittills omfattat regeringsrättens och kammarrätternas avgöranden. Avsikten är att på grundval av erfarenheterna av denna försöksverksamhet överväga huruvida verksamheten även bör avse förvaltningsärenden som avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Enligt utskottet är det värdefullt om olika vägar prövas för att nå fram till en ändamålsenlig ordning för publicering av konseljbeslut.

I detta sammanhang kan vidare nämnas den omläggning som nyligen gjorts beträffande den statliga publikationen Från departement och nämnder, numera Departementsnytt-Fakta-samling i samhällsfrågor. I Departementsnytt redovisas utredningsdirektiv, utredningar och departementspromemorior i sammanfattning eller notisform men därutöver även regeringens proposi -

KU 1975/76:50

tioner till riksdagen. Vidare redovisas riksdagsärenden och materialet i Svensk författningssamling. Utskottet konstaterar med särskild tillfredsställelse redaktionens strävan att ge kortfattade referat av beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet av allmänt intresse. Utskottet erinrar även om den verksamhet som den under 1971 inrättade nämnden för samhällsinformation bedriver. Denna nämnd verkar för samordning av de offentliga organens informationsinsatser ”med utgångspunkt i individens samlade informationsbehov och i syfte att samhällets resurser för informationsverksamhet utnyttjas effektivt”.

Under 1975 års riksmöte beslutade riksdagen - i enlighet med förslag av riksdagens informationsutredning - om utgivande av en för riksdagen och departementen gemensam tidning (KU 1975:21). Syftet med denna tidning, Från Riksdag & Departement, har angetts vara att underlätta för personal i stat och kommun, företag och organisationer samt förtroendevalda och övriga politiskt intresserade att följa verksamheten i riksdagen och regeringens kansli. Det departementsanknutna materialet behandlas i princip på samma sätt i den nya tidningen som i den av finansdepartementet tidigare utgivna tidningen Departementsnytt. Tidningen Från Riksdag & Departement, som fr. o. m. den 1 januari 1976 har ersatt Departementsnytt, har ett väsentligt bredare innehåll, kortare produktionstid och tätare utgivning än den tidigare publikationen. Huvudman för den nya tidningen är nämnden för samhällsinformation.

Beträffande innehållet i Från Riksdag & Departement kan här särskilt nämnas referat av vissa frågedebatter i riksdagen, det huvudsakliga innehållet i vissa propositioner, utredningsförslag och utredningsdirektiv samt utkomna SFS-författningar och vissa officiella publikationer. Däremot har i denna tidning hittills inte publicerats några regeringsbeslut av det slag som utskottet i det tidigare berört, nämligen viktigare beslut av regeringen av rättsskapande, tolkande eller eljest vägledande karaktär. Utskottet har emellertid uppmärksammat att vissa beslut av detta slag, i enlighet med vad som tidigare har förutsatts skulle ske, under senare år har publicerats i Förvaltningsrättslig Tidskrift. Detta har dock hittills förekommit i mycket ringa omfattning (under 1975 i endast två fall)1. Vikten av att regeringen i ökad utsträckning låter på lämpligt sätt publicera och sprida kännedom om innebörden av viktigare beslut, inte minst i besvärs- och dispensärenden, bör därför ytterligare understrykas. En möjlighet som bör undersökas är att beslut som ovan berörts publiceras i tidskriften Från Riksdag & Departement.

1 Det ena beslutet avsåg besvär av bolag ang. vägrat tillstånd till uthyrningsrörelse med personbil och det andra beslutet avsåg besvär i ett tjänstetillsättningsärende, där besvären hade getts in i föreskriven besvärstid till fel myndighet (kammarrätten) men därifrån överlämnats till regeringen efter besvärstidens utgång och på denna grund inte tagits upp av regeringen till prövning.

2. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

18 Som tidigare framgått har under senare år byggts upp en fastare organisation av informationstjänsten inom regeringskansliet. Bl. a. finns numera inom departementen och inom statsrådsberedningen särskilda tjänster som informationssekreterare. Dessa svarar bl. a. för den information som lämnas allmänheten via massmedia.

Med anledning av ett av socialdepartementet utfärdat pressmeddelande den 29 oktober 1975 har utskottet upptagit till granskning vissa frågor rörande departementens informationssekreterare. I en kanslipromemoria - bilaga 3 till detta betänkande - redogörs för omständigheterna i det aktuella fallet och för de principer som är vägledande för informationssekreterarnas verksamhet.

Informationssekreterarna har i sitt arbete att följa de riktlinjer som regeringen fastställt i allmän beredning den 22 oktober 1971. Av dessa framgår bl. a. att informationssekreterarna tar initiativ till, producerar och ansvarar för spridning av information till massmedia, organisationer och allmänheten. Vidare skall enligt riktlinjerna informationssekreterarna se till att tidningar och andra massmedier snarast möjligt får den information som efterfrågas och kan ges.

Enligt utskottets mening är dessa riktlinjer väl ägnade att bidra till en önskvärd utformning av informationssekreterarnas verksamhet. När det gäller frågan om spridning av informationen synes det utskottet självklart, att - såsom också framhållits från statsrådsberedningen - ett urval av informationsmottagare på politiska grunder inte får förekomma. Enligt utskottet bör information av stort allmänt intresse, som ges ut på informationssekreterarnas eget initiativ, få en så bred spridning som möjligt. Annorlunda förhåller det sig då information efterfrågas och erhålls av enskilda journalister eller företrädare för grupper av tidningar och andra massmedier. I ett sådant fall kan i allmänhet inte informationssekreteraren anses skyldig ge spridning åt informationen utanför kretsen av dem som efterfrågat materialet.

3. Kommittéväsendet under år 1975

Sedan början av år 1974 har inom regeringskansliet pågått arbete med en översyn av formerna för kommittéverksamheten. En särskild arbetsgrupp bildades i januari 1974 med uppgift att undersöka möjligheterna till reformer av utredningsväsendet. Gruppen presenterade i april 1975 betänkandet Rapport om utredningsväsendet (Ds Ju 1975:14). Rapporten har remissbehandlats.

1 detta sammanhang kan erinras om att konstitutionsutskottet hösten 1975 behandlade vissa motioner rörande det statliga utrednings- och remissväsendet (KU 1975/76:3). 1 samband härmed tog utskottet upp den nämnda rapporten och förklarade att de förslag till olika åtgärder som arbetsgruppen lagt fram var av stort intresse. Utskottet uttalade förhoppningen att dessa förslag skulle leda till förbättringar av utredningsväsendet. Bl. a.

KU 1975/76:50

borde de enligt utskottet medföra att informationen om innehållet i utredningsbetänkandena kunde göras lättare tillgänglig för allmänheten och remissinstanserna. Utskottet förklarade sig ha för avsikt att även i fortsättningen följa utvecklingen på utrednings- och remissväsendets område och därvid behandla övergripande frågor. Till betänkandet var fogat ett särskilt yttrande (2 c).

I regeringens skrivelse 1975/76:103 med överlämnande av 1976 års kommittéberättelse redogörs kortfattat för innehållet i arbetsgruppens rapport och för remissutfallet. Vidare lämnas en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits med anledning av förslagen i rapporten och för arbetet i övrigt inom regeringskansliet i syfte att förbättra och rationalisera kommittéväsendet. 1976 års kommittéberättelse överensstämmer till sin uppläggning i huvudsak med tidigare års. Vissa smärre förändringar har dock företagits i årets berättelse.

I bilaga 4 till detta betänkande redovisas bl. a. viss statistik över kommittéväsendets utveckling under år 1975. Jämfört med förhållandena under föregående år (se KU 1975:12, bilaga 6) kan inga större förändringar iakttas i fråga om bl. a. kommittéväsendets omfattning och antalet utredningar med parlamentariskt inslag.

Enligt utskottet är det värdefullt att frågor om formerna för kommittéarbetet m. m. blivit föremål för översyn. Såsom utskottet uttalade hösten 1975 är de förslag till olika åtgärder som arbetsgruppen lagt fram av stort intresse. Utskottet kommer även i fortsättningen - närmast med anledning av motioner väckta under den allmänna motionstiden 1976 - att ägna uppmärksamhet åt frågor på kommittéväsendets område.

4. Remisser till lagrådet

Genom grundlagsändring 1970 och 1971 slopades den tidigare skyldigheten för Kungl. Maj:t att beträffande viss lagstiftning höra lagrådet. I 1974 års regeringsform har lagrådet bibehållits som en fakultativ instans för laggranskning. En ändring har dock den nya författningen medfört därigenom att en minoritet om minst en tredjedel av ledamöterna i ett riksdagsutskott genom bestämmelsen i 4 kap. 10 § riksdagsordningen i princip fått rätt att inhämta lagrådets yttrande över ett lagförslag.

Vid riksdagsbehandlingen av författningsförslaget förekom delade meningar om lagrådsgranskningen (KU 1973:26). Majoriteten framhöll under hänvisning till utskottets uttalande i samband med obligatoriets avskaffande (KU 1970:20) bl. a. värdet av att lagrådsgranskningen i motsats till den tidigare ordningen kunde utsträckas till lagförslag utanför det obligatoriska området. Utskottet fann det vidare välgrundat med införande av en rätt för en utskottsmajoritet att få till stånd lagrådsgranskning. Härigenom skapades enligt utskottet ytterligare garantier för att de lagförslag beträffande vilka lagrådsgranskning bedömdes som särskilt angelägen blev föremål för

KU 1975/76:50

granskning. Minoriteten å sin sida förordade i en reservation till betänkandet i princip återinförande av obligatorisk lagrådsgranskning och framhöll därvid som sin åsikt att lagrådsgranskningen utgjorde ett vidgat skydd för rättssäkerhetsintresset och för enhetlighet, konsekvens och klarhet i rättssystemet. Även reservanterna ansåg det dock vara en väsentlig förbättring i förhållande till gällande regler att en utskottsminoritet fått rätt att höra lagrådet.

Utskottet har alltsedan 1972 årligen i samband med granskningsarbetet undersökt omfattningen och inriktningen av lagrådsremisserna. Granskningen, som i år avsett de under år 1975 till riksdagen avgivna propositionerna, redovisas i en granskningspromemoria, bilaga 5 till detta betänkande.

De undersökningar som utskottet företagit visaratt antalet lagrådsremisser fram till 1975 successivt minskat men att det sistnämnda år skett en ökning. År 1970 hade således omkring 60 av de till riksdagen avgivna propositionerna granskats av lagrådet. Motsvarande antal för 1971 var omkring 30, för 1972 15, för 1973 13, för 1974 10 och för 1975 20.

Lagrådet har under hela år 1975 arbetat på två avdelningar.

Frågan om utformningen av lagrådsgranskningen har anknytning till den proposition rörande medborgerliga fri- och rättigheter som inom kort väntas föreläggas riksdagen. I detta sammanhang avser utskottet att behandla motionerna 1975:94, 1975:994 och 1975:999, alla med syfte att utvidga lagrådsgranskningen utöver vad som gäller enligt regeringsformen. Mot bakgrund härav finner utskottet inte skäl att nu göra något uttalande rörande lagrådsgranskningen utan anser det till fyllest att redovisa den genomgång som gjorts i granskningspromemorian.

5. Utgivningen av Svensk författningssamling

I likhet med tidigare år har utskottet granskat utgivningen av Svensk författningssamling (SFS). Utskottet har vid ett flertal tillfällen med anledning av konstaterade förseningar understrukit vikten av att författningarna kommer ut i vederbörlig tid, dvs. att de verkligen finns tryckta och utgivna den angivna utgivningsdagen, så att såväl myndigheterna som allmänheten kan ta del av dem i god tid, innan de träder i kraft. Härvid har utskottet bl. a. hänvisat till utredningen om författningspublicering (SOU 1970:48), som föreslagit att man inte, utom i trängande fall, bör sätta en författning i kraft tidigare än en vecka efter utgivningsdagen. Med hänvisning till bl. a. utskottets uttalanden har statsrådsberedningen i särskilda anvisningar för författningsskrivning rekommenderat att en författning inte bör träda i kraft tidigare än en vecka från den dag, då författningen har kommit ut från trycket i SFS.

Det tidigare ofta förekommande förhållandet att författningar har satts i kraft redan dagen efter den då de har kommit ut från trycket har - efter erinringar från konstitutionsutskottets sida - blivit alltmer ovanligt. För

KU 1975/76:50

1975 års författningar har detta dock förekommit i ett 20-tal fall, flertalet för författningar inom finansdepartementets område.1 I ytterligare ett 60-tal fall har författningarna trätt i kraft inom en vecka efter det, att de har kommit ut från trycket. 1 detta sammanhang kan också nämnas, att fyra författningar har trätt i kraft omedelbart. Detta gäller förordning om protokoll och expeditioner i regeringsärenden (SFS 1975:1), två förordningar om ändring i förordningen om statsbidrag i vissa fall till lagerökning(SFS 1975:879 och 1276) och förordning om ändring i kungörelsen med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (SFS 1975:1307).

I flertalet fall då en särskild ikraftträdandedag av olika skäl inte har kunnat anges i författningen, har denna satts i kraft en vecka efter det att den har kommit ut från trycket.2 Detta förfaringssätt har tillämpats för nästan 250 av 1975 års författningar. Det kan i sammanhanget nämnas att, sedan vissa förbättringar under senare år har genomförts beträffande distributionen av författningarna, dessa har uppgetts som regel kunna vara abonnenterna till handa inom två dagar efter utsändningen från tryckeriet.

Vid granskningen av 1975 års författningar har vidare uppmärksammats några författningar som har blivit så försenade att de har kommit ut från trycket först efter det att de har trätt i kraft. Detta gäller bl. a. en förordning om ändring i instruktionen för statens invandrarverk (SFS 1975:594), vilken trädde i kraft den 1 juli 1975, men kom ut från trycket först den 8 juli.3 Detsamma gäller en förordning om ändring i förordningen om statligt stöd i vissa fall till lagerökning (SFS 1975:1417), som trädde i kraft den 1 januari

1976 men kom ut från trycket den 13 januari 1976.4 Vidare har ett betydande antal författningar, som formellt har kommit ut från trycket före ikraftträdandet (den 1 januari 1976), sänts ut från tryckeriet efter denna tidpunkt och sålunda inte varit mottagarna till handa förrän efter ikraftträdandet. Detta gäller författningarna 1975:1290, 1292-1294, 1296-1330, 1335-1346, 1348, 1350-1354 och 1356-1384. Orsaken till dessa förseningar har uppgetts

1 Beträffande drygt hälften av dessa författningar har riksdagen medverkat vid beslutet.

21 fem fall, samtliga inom finansdepartementet, har ikraftträdandet satts till två veckor efter det att författningarna har kommit ut från trycket (SFS 1975:259-263).

3 Orsaken till denna försening har uppgetts vara avtalsförhandlingar i mitten av juni 1975 med anledning av riksdagens beslut (den 14 maj 1975) om viss omorganisation av invandrarverket.

4 Orsaken till denna försening har uppgetts vara förordningens samband med förslag om lagerstöd i budgetpropositionen, vilket gjorde att förordningen inte kunde utfärdas (eller i övrigt publiceras) före beslut om budgetpropositionen. Utsändningen av SFS 1975:1417 från tryckeriet skedde den 14 januari 1976.

KU 1975/76:50

vara dels det osedvanligt stora antalet författningar under förra året,1 dels att endast nio arbetsdagar stod till förfogande under december månads andra hälft. Beträffande de nyss nämnda författningarna kan dessutom nämnas följande. För SFS 1975:1290, 1292-1294 och 1296-1301, som kom ut från trycket den 23 december 1975, samt för SFS 1975:1302-1330 och 1335-1346, som kom ut från trycket den 29 december 1975, pågick utsändningen från tryckeriet mellan den 30 december, då flertalet exemplar avsändes, och den 2 januari 1976. Bland dessa kan särskilt nämnas de i granskningspromemorian, bilaga 15 till detta betänkande, behandlade författningarna terrängkörningslagen (1975:1313) och förordningen (1975:1315) om ändring i terrängtrafikkungörelsen (1972:594). För SFS 1975:1348, 1350-1354 och 1356-1381, som kom ut från trycket den 29 december 1975, skedde utsändningen den 2 januari 1976, medan SFS 1975:1382-1384, som kom ut från trycket den 30 december 1975, sändes ut från tryckeriet den 5 januari 1976. I detta sammanhang kan också nämnas SFS 1975:585 (transumt av statens naturvårdsverks beslut om älgavgiftens storlek under jaktåret 1975/76), vilken kom ut från trycket den 1 juli 1975, dvs. samma dag som författningen trädde i kraft. För denna författning skedde även utsändningen från tryckeriet den 1 juli 1975. Till närmare belysning av vid vilka tider vissa av 1975 års författningar, nämligen de 892 författningar som helt eller delvis har trätt i kraft den 1 juli 1975 resp. den 1 januari 1976, hänvisas till bifogade sammanställning (bilaga 6A).

Utskottet får med anledning av de gjorda iakttagelserna erinra om sina tidigare uttalanden om att inte minst rättssäkerhetskraven motiverar att takten i lagstiftningsarbetet hålls så jämn som möjligt under hela året och att författningarna kommer ut i så god tid före ikraftträdandet att alla berörda kan få tillräcklig information om innebörden av de nya bestämmelserna (se t. ex. KU 1974:58 och 1975:12 s. 23). Mot bakgrunden av det till heloch halvårsskiftena i hög grad koncentrerade författningsarbetet har utskottet därför vid flera tillfällen tagit upp frågan, om inte en ytterligare tidsmässig utspridning av författningarnas ikraftträdande borde göras. Utskottet, som har erfarit att detta eftersträvas av statsrådsberedningen, avser att följa denna fråga med fortsatt uppmärksamhet. Över huvud taget bör det enligt utskottets mening inte förekomma att författningar sätts i kraft utan att möjlighet förelegat för den som berörs av författningen att dessförinnan få del av författningens innehåll. Ytterligare ansträngningar måste göras för att förhindra att detta inträffar i fortsättningen. Utskottet förutsätter att statsrådsberedningen vidtar erforderliga åtgärder i detta syfte.

1 Antalet utgivna författningar under ett år var under 1975 det största hittills i SFS historia. Som jämförelse kan nämnas att antalet utgivna författningar i SFS under de senaste fem åren varit 1 275 (år 1971), 889 (år 1972), 1 218 (år 1973), lill (år 1974) resp. 1 430 (år 1975).

KU 1975/76:50

23 En annan fråga, som utskottet också har tagit upp tidigare, gäller utgivningen av omtryck av författningar. Statsrådsberedningens anvisningar för forfattningsskrivning anger som riktpunkt att en författning skall tryckas om, när den tidigare har ändrats mer än en gång och det är aktuellt att göra ändringar som inte är av obetydlig omfattning. Om de aktuella ändringarna är mycket omfattande kan, enligt statsrådsberedningen, omtryckning vara befogad, redan när en författning ändras första gången. Om en författning tidigare vid flera tillfällen har ändrats i smärre avseenden anges att omtryckning bör ske, även om de aktuella ändringarna är av obetydlig omfattning.

Utredningen om författningspublicering1 ansåg för sin del att ett ökat bruk av omtryck i SFS är det bästa sättet att komma till rätta med problemet med ändringsförfattningarna. Även om omtryck medför ökade kostnader för författningssamlingen ansåg utredningen att man kunde räkna med att detta i någon mån uppvägs av att författningarna i minskad utsträckning behöver tryckas om i andra publikationer men framför allt genom sparad arbetstid för alla de tjänstemän och andra som saknar specialpublikationer och är hänvisade till att använda SFS. Utredningen anförde vidare följande (SOU 1970:48, s. 57):

Det låter sig inte göra att ge exakta anvisningar om när omtryck bör ske. Det måste avgöras från fall till fall och hänsyn bör tagas till hur stor författning det är fråga om, hur omfattande ändringarna är, hur mycket författningen har ändrats tidigare, förekomsten av annan författningspublikation som innehåller författningen samt hur många personer som kan antas bruka författningen. Statsrådsberedningens huvudregel innebär att författningen skall tryckas om i samband med tredje ändringen och utredningen finnér denna regel väl avvägd. Om ändringarna är mycket omfattande bör omtrycket ske tidigare. Om författningen är mycket omfattande i förhållande till ändringarna bör omtryckningen kunna uppskjutas något.

Under hänvisning till att omtryck är så arbetskrävande att departementen inte har tid att ombesörja dem - omtrycken kräver noggranna undersökningar av alla tidigare författningsändringar, vilket kan verka hindrande, om den aktuella författningsändringen är brådskande - föreslog utredningen att man gör omtryck som är fristående från ändringsförfattningarna. Detta överensstämmer med uttalanden av konstitutionsutskottet i 1972 års granskningsbetänkande (KU 1972:26, s. 5). Utskottet, som ansåg att systemet med fullständiga omtryck av flera gånger ändrade författningar har många fördelar, ifrågasatte då om inte smärre ändringar i viss författning kunde ändras på sedvanligt sätt, medan omtryck av författningen i sin helhet kunde anstå några veckor, detta för att underlätta författningsarbetet under den mest ansträngda tiden, framfor allt i december månad.

En undersökning av hur många omtryck som har getts ut i SFS under

1 I betänkandet Svensk författningssamling (SOU 1970:48, s. 55-58).

KU 1975/76:50

de senaste fem åren visar att ca 7-8 % av samtliga ändringsförfattningar har publicerats på detta sätt. Detta innebär att omtryck numera sker i drygt dubbelt så stor utsträckning som under 1960-talet (jfr utredningens statistik i SOU 1970:48 s. 55-56). Detta har självfallet varit ägnat att öka tillgängligheten och användbarheten av SFS. Antalet omtryckta författningar i SFS under åren 1971-1975 framgår av följande tabell.

Ar

Antal ändrings- författningar

Antal

omtryck

%

8,7

7,9

7,5

8,0

6,8

Totalt

7,9

Såsom har framhållits i statsrådsberedningens anvisningar är omtryckning av författning särskilt angelägen, om den förekommer bara i SFS och inte t. ex. i lagboken, riksskatteverkets utgåva av skatte- och taxeringsförfattningarna, statens avtalsverks Författningar om statligt reglerade tjänster (FST) eller utbildningsväsendets forfattningsbok (UFB).

En genomgång av 1975 års författningar visar att åtskilliga författningar har ändrats ett större antal gånger än det av statsrådsberedningen anvisade utan att omtryck har skett. Som exempel kan nämnas att kommunalskattelagen (1928:370) och taxeringslagen (1975:707) under förra året har ändrats vardera åtta gånger, utan att de har tryckts om. Lagen (1962:381) om allmän försäkring har undersamma tid ändrats sju gånger, rättegångsbalken sex gånger, brottsbalken, lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen) och expeditionskungörelsen (1964:618) vardera fem gånger samt lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., jaktstadgan (1938:279) och konkurslagen (1921:225) vardera fyra gånger utan att omtryck har skett. Å andra sidan kan nämnas att kungörelsen (1939:7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, vilken under år 1975 har ändrats sju gånger, efter den tredje ändringen har tryckts om (SFS 1975:476). På motsvarande sätt har exempelvis sjölagen (1891:35 s. 1), som under förra året har ändrats fyra gånger, tryckts om i samband med den sist utfärdade ändringsförfattningen (SFS 1975:1289).

En omständighet av stor betydelse då det gäller möjligheterna för såväl myndigheter som enskilda att fortlöpande följa författningsarbetet och sätta sig in i vad de nya och ändrade författningarna innehåller gäller tillgängligheten av aktuella och tillräckligt informativa register. Med anledning av

KU 1975/76:50

den kritik som bl. a från konstitutionsutskottets sida1 hade framförts mot den tidigare utgivningen av olika register till SFS har fr. o. m. våren 1972 bl. a. de tidigare månadsregistren ersatts av ett system med innehållsförteckning för varje utsändning av SFS och s. k. kumulativa kvartalsregister. Sistnämnda register innehåller dels periodens författningar i nummerordning, dels ett alfabetiskt index. Även de nuvarande årsregistren (fr. o. m. år 1973) har fått samma utformning. Härigenom har i väsentlig utsträckning tillgängligheten av SFS ökat.

I 1974 års granskningsbetänkande tog utskottet särskilt upp frågan om behovet av ändamålsenliga register till SFS och hälsade med tillfredsställelse att SFS-redaktionen hade gett ut ett register över i princip samtliga gällande SFS-författningarden 1 juli 1973. Detta register, som hade upprättats i statsrådsberedningen under medverkan av datateknisk expertis från statskontoret, hade framställts genom automatisk databehandling och datorstyrd fotosättning i ett projekt beträffande författningar och rättsfall m. m. inom rättsväsendets informationssystem. Detta synnerligen omfattande register har under de år det kunnat användas visat sig vara av stor betydelse, då det gäller att göra SFS mera lättillgänglig. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att registerarbetet inom statsrådsberedningen nu har fortgått så långt att ett motsvarande totalregister omfattande i princip alla SFS-författningar som gällde den 1 januari 1976 inom kort kommer att föreligga i tryck. Även i övrigt bör enligt utskottets mening ansträngningar göras att ytterligare förbättra utgivningen av register till SFS. En möjlighet härvidlag som bör prövas är att ge ut de nuvarande s. k. kumulativa registren en gång i månaden i stället för som nu en gång i kvartalet.

Utskottet får slutligen i detta sammanhang återkomma till en fråga, som utskottet har tagit upp vid flera tillfällen under senare år, nämligen rörande hur rättelser av mindre fel (utan saklig betydelse) i SFS bör göras. Härvid har erinrats bl. a. om att utredningen om författningspublicering har föreslagit att tryckfel och liknande fel skall rättas genom särskilda notiser i stället för genom särskilda rättelseblad. Systemet med att rätta fel genom särskilda notiser, som kommer ut efter hand sorn felen upptäcks, används, enligt utredningen om författningspublicering, vanligen i andra länder och har den fördelen att läsaren lättare uppmärksammar felen. För att rättelsen inte skall stå på en annan plats än den ursprungliga texten, varigenom den lätt kan bli förbisedd vid senare tillämpning har utredningen föreslagit, att man vid tryckningen av den bundna upplagan för varje år rättar de fel som har förekommit och att det dessutom där anmärks alla fel som har rättats under året. Detta förslag har emellertid ännu inte genomförts. Även under år 1975 har sålunda ett flertal rättelseblad till SFS getts ut, då t. ex. stavfel och andra misskrivningar har uppkommit. Som framgår av den

1 Liksom från utredningen om författningspublicering (se SOU 1970:48 s. 73-82 och senare SOU 1973:23 s. 147-162).

KU 1975/76:50

bilagda förteckningen (bilaga 6B) torde endast i några fall rättelsen ha varit av sådan saklig betydelse att utgivningen av särskilt rättelseblad kan anses motiverad.

Såsom utskottet i samband med tidigare granskning har redovisat för riksdagen har utredningen om författningspublicering som sin mening uttalat bl. a. att yttersta omsorg bör visas för att undvika fel i författningssamlingen och att författningsarbetet inte får forceras så att tilliten till den publicerade texten minskar (SOU 1970:48 s. 66). Utredningen har också framhållit att, om ett fel uppstått, stora ansträngningar bör göras för att rätta till det. Annars riskerar man att felet sprider sig till andra författningsutgåvor. Utskottet vill för sin del - under särskild hänvisning till det under senare år väsentligt ökade författningsarbetet - ånyo understryka dessa uttalanden (se t. ex. KU 1974:22 s. 36-37 och 1975:12 s. 24).

6. Propositionsavlämnandet till riksdagen

Frågan om regeringens avlämnande av propositioner till riksdagen har tagits upp av utskottet vid ett flertal tillfallen, senast i förra årets granskningsbetänkande (KU 1975:12, se s. 24-26 och 158-166). Utskottet erinrade då bl. a. om tidigare gjorda uttalanden om att konstaterade anhopningar av propositioner särskilt till vissa tider sent under våren innebar stora olägenheter för riksdagsarbetet. Förutom de uppenbara olägenheterna för de enskilda riksdagsledamöterna, som har att inom en begränsad tid väcka motioner med anledning av propositionerna, liksom för utskottens beredning av ärendena, framhölls svårigheterna att få en tillfredsställande redovisning i massmedia av en stor mängd samtidigt och koncentrerat behandlade frågor av allmänt intresse. Enligt utskottets mening var det av stor vikt att undersöka vilka möjligheter som stod till buds för att åstadkomma en jämnare belastning i riksdagsarbetet.

Mot bakgrunden av de dittills vunna erfarenheterna av arbetet i enkammarriksdagen redovisades i granskningsbetänkandet en inom utskottets kansli gjord undersökning beträffande de under åren 1971-1974 avlämnade propositionerna till riksdagen. Därvid hade särskilt studerats spridningen i avlämnandet av propositioner i ett helårsperspektiv och, framförallt, under vissa perioder under vårsessionerna.

Av undersökningen framgick bl. a. att någon påtaglig förskjutning i propositionsavlämnandet från vår- till höstsessionerna inte hade skett under de senaste åren. Någon förbättring av de från riksdagens sida ofta kritiserade förhållandena med kraftig anhopning av propositioner till vissa tider sent under vårsessionen hade inte heller ägt rum. Sålunda hade i genomsnitt ca tio procent av alla propositioner under vårsessionerna avlämnats till riksdagen den sista dagen av de fastställda propositionstiderna och drygt en tredjedel under den sista veckan före resp. propositionstids utgång. Vidare konstaterades att andelen propositioner som avlämnats efter propositionstidernas utgång hade stadigt ökat och under år 1974 uppgått till närmare

KU 1975/76:50

tjugo procent av samtliga propositioner under vårsessionen. Det framhölls också att åtskilliga av de sent avlämnade propositionerna varit av mycket stor omfattning och föranlett ett stort antal följd motioner.

Utskottet anförde vidare följande (s. 25-26):

För att en anhopning av arbete hos riksdagen i möjligaste mån skall förebyggas har i riksdagsordningen tagits in föreskrifter om att regeringen skall samråda med talmannen. Sådant samråd har också sedan länge förekommit och bl. a. lett till att statsrådsberedningen flera gånger om året upprättar förteckningar över de propositioner som avses bli avlämnade till riksdagen och den beräknade tidpunkten för detta. Att sådana förteckningar är ägnade att underlätta planeringen av riksdagens arbete är uppenbart. En självfallen förutsättning för detta är dock att planerna är realistiska och i det väsentliga kan följas.

Av den i kanslipromemorian redovisade undersökningen framgåratt stora förseningar i förhållande till de till riksdagen lämnade förteckningarna över aviserade propsitioner har uppkommit. För ungefär hälften av de avlämnade propositionerna har sålunda de av statsrådsberedningen för riksdagen presenterade planerna inte kunnat hållas. Förseningarna synes också - särskilt under vårsessionerna - ha ökat under senare år. Mindre än en tredjedel av de för behandling under vårsessionen 1974 ursprungligen aviserade propositionerna avlämnades senast vid angiven tidpunkt. Den genomsnittliga förseningstiden - för de propositioner där en sådan tidpunkt närmare angetts -uppgick till nästan tre veckor. Till detta kan läggas att ungefär en tredjedel av samtliga under vårsessionen 1974 avlämnade propositioner inte kunnat förutses i den ursprungliga förteckningen.

De iakttagelser som utskottet i detta sammanhang har gjort beträffande propositionsavlämnandet visar att planeringen inte fungerat på ett tillfredsställande sätt. Utskottet har mot denna bakgrund i särskild skrivelse till den av talmanskonferensen tillsatta utredningen om en allmän översyn av riksdagens arbetsformer hemställt att utredningen tar upp dessa frågor till närmare diskussion och prövning i samband med behandlingen av frågan om riksdagens arbetsrytm.

Bland de konkreta åtgärder som utskottet anser i första hand bör övervägas kan nämnas möjligheten att i ökad utsträckning skjuta upp behandlingen av sent avlämnade propositioner till höstsessionerna, dvs. till början av de kommande riksmötena. Andra åtgärder som kan vara ägnade att tillgodose riksdagens önskemål om en rimlig arbetsplanering och en så jämn takt i riksdagsarbetet som möjligt är att inom regeringens kansli sker en närmare bedömning och ev. prioritering av de propositioner som av olika skäl anses mest angelägna att fl behandlade i riksdagen. Utskottet inser väl de praktiska svårigheter som härvid kan föreligga för regeringen, särskilt med den nuvarande uppläggningen av budgetarbetet. Med hänsyn till frågans vikt för riksdagens arbete förutsätter utskottet att hithörande frågor ägnas fortlöpande uppmärksamhet från regeringens sida.

Den av talmanskonferensen tillsatta utredningen angående en allmän översyn av riksdagens arbetsformer har i sitt betänkande Riksdagsarbetets planering (talmanskonferensens förslag 1975/76:15) understrukit vad konstitutionsutskottet anfört beträffande propositionsavlämnandet. Vidare anför utredningen följande (s. 33):

KU 1975/76:50

28 Det är av avgörande betydelse att de propositionstider som fastställts för vårens propositioner respekteras. Problemet med sent avlämnade propositioner är inte nytt. Även under tvåkammarriksdagens tid utgjorde dessa ett stort problem. I den nya enkammarriksdagen med dess större arbetsbörda är det ännu viktigare ur arbetsplaneringssynpunkt att en spridning av propositionsavlämnandet kommer till stånd och framfor allt att de planer som presenteras verkligen är realistiska. Det kommer annars att bli nödvändigt att riksdagen i ökad utsträckning skjuter på behandlingen av sent avlämnade propositioner, något som kan leda till att angelägna samhällsreformer måste genomföras senare än planerat. Regeringen måste också uppmärksamma riksdagens behov av att under hösten få tillräcklig tid för behandlingen av de propositioner som innehåller förslag vilka skall genomföras vid årsskiftet. Under utredningens arbete har också uppmärksammats de svårigheter som skapas för oppositionspartierna när regeringen avlämnar propositioner under den allmänna motionstiden. Enligt utredningens mening är det önskvärt att dessa propositioner i större utsträckning färdigställs och avlämnas redan före juluppehållet. Utredningen har som nämnts varit i kontakt med företrädare för statsrådsberedningen rörande propositionsavlämnandet. Dessa överläggningar har givit vid handen att man i departementen är mycket medveten om här framförda önskemål och att man är inställd på att ta all möjlig hänsyn till dessa. Utredningen har erfarit att konstitutionsutskottet även fortsättningsvis avser att följa denna fråga, och utredningen har möjlighet att själv överväga behovet av en eventuell ytterligare reglering på detta område under det fortsatta arbetet.

Beträffande avlämnandet av propositioner under år 1975 har utskottet gjort motsvarande undersökningar som de som redovisades i förra årets granskningsbetänkande. Vissa statistiska sammanställningar bifogas (bilagorna 7 A-D). Av dessa framgår bl. a. att ett avsevärt större antal propositioner än tidigare har avlämnats under hösten, vilket har bidragit till att jämnare fördela ärendebelastningen i riksdagen under hela året. Skillnaderna härvidlag framgår av nedanstående tabell.

År

Totalt antal avlämnade prop.

därav

under våren

(96)

därav

under hösten

(96)

(64,6)

(35,4)

(68,7)

(313)

(64,7)

(353)

(66,5)

(33,5)

(57,4)

(42,6)

Totalt

(64,2)

(35,8)

Av 1975 års propositioner har sålunda 81 propositioner(42,6 96)avlämnats till riksdagen under hösten, vilket innebär en betydligt större andel av det totala antalet propositioner än under alla de tidigare åren av enkammarriksdagen. Till detta kommer att behandlingen av ett större antal propositioner (sju stycken) än tidigare har uppskjutits av riksdagen från våren 1975 till 1975/76 års riksmöte.

KU 1975/76:50

29 Beträffande de propositioner som har avlämnats under våren 1975, dvs. under 1975 års riksmöte, kan konstateras en viss ytterligare utspridning i tiden, vilket lett till en mindre koncentration än tidigare till senare delen av mars och början av april. Detta torde till stor del förklaras av att propositionstiderna fr. o. m. år 1975 har förkortats med ca två veckor. Utvecklingen under de senaste fem åren framgår av följande tabell.

År

Totalt antal

därav

därav

(våren)

avlämnade prop.

under tiden

under tiden

11/2-10/3

11/3-12/4

(96)

(96)

(12,8)

(65,0)

(14,9)

(61,2)

(17,4)

(62,1)

(12,8)

(61,6)

(26,6)

(48,6)

Totalt

(16,8)

(59,9)

Däremot har, som framgår av bilaga 7A, under våren 1975 ett relativt stort antal propositioner, liksom tidigare, avlämnats i slutet av resp. propositionstid och ett större antal propositioner än tidigare (sammanlagt 26 stycken eller 23,9 % av det totala antalet) avlämnats efter propositionstidernas utgång. Detta torde dock, som ovan nämnts, förklaras av att de i riksdagsordningen bestämda propositionstiderna fr. o. m. förra året har gått ut ca två veckor tidigare än förut, dvs. den 10 mars för budgetpropositioner och den 31 mars för andra propositioner.

Vad så beträffar planeringen av riksdagsarbetet utifrån de förteckningar som har upprättats av statsrådsberedningen över propositioner som avses bli avlämnade till riksdagen och beräknade tidpunkter för detta har utskottet framhållit att sådana förteckningar är ägnade att underlätta planeringen av riksdagens arbete och understrukit vikten av att planerna är realistiska och i det väsentliga kan följas. Såsom framgår av bilaga 7B har under våren 1975 såväl antalet försenade propositioner som den genomsnittliga förseningen för dessa propositioner varit mindre än under år 1974. Utvecklingen under de senaste fem åren vad beträffar vårsessionernas propositioner framgår av följande tabell.

År

(våren)

Totalt antal

avlämnade

prop.

Antal

prop.

försenade

(96)

Genomsnittlig

försening

(dagar)

(55,6)

14,2

(49,5)

12,9

(42,4)

14,6

(52,8)

16,6

(43,1)

13,0

Totalt

(48,6)

14,4

KU 1975/76:50

1 bilaga 7 C redovisas vissa närmare uppgifter beträffande propositionsavlämnandet under 1975 års riksmöte (i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1975-01-10). Vid en jämförelse med motsvarande förhållanden under vårsessionen 1974 (se bilaga 7 D) visar det sig att antalet aviserade propositioner som inte har avlämnats under 1975 års riksmöte varit något större än tidigare, men också att de propositioner som har avlämnats vid angiven tidpunkt eller tidigare varit avsevärt (drygt 40 %) större och antalet försenade propositioner betydligt (ca 30 %) mindre än under motsvarande tid år 1974. Även antalet avlämnade propositioner som inte har funnits med i den ursprungliga förteckningen har minskat påtagligt (med ca 20 %).

Sammanfattningsvis kan konstateras att propositionsavlämnandet under förra året har skett under beaktande av vad utskottet med anledning av tidigare iakttagelser har anmält för riksdagen. Såsom framgår av den ovan lämnade redovisningen har sålunda under år 1975 vissa förbättringar skett, som varit ägnade att underlätta riksdagens arbete. Detta gäller såväl planeringen av propositionsavlämnandet till riksdagen som en minskad anhopning och koncentration till vissa perioder samt också en något mindre försening av propositionerna än tidigare. Från riksdagens arbetssynpunkt kan dock förhållandena ännu inte anses tillfredsställande. Under förra året avlämnades sålunda fortfarande ungefär 20 % av vårens propositioner efter de i riksdagsordningen bestämda tidpunkterna, och för drygt 40 % av de avlämnade propositionerna kunde de planerade tiderna inte hållas. Antalet avlämnade propositioner, som inte funnits med i statsrådsberedningens arbetsplaner vid början av riksmötet, var också relativt stort (34 propositioner eller nästan en tredjedel av samtliga avlämnade propositioner).

Utskottet vill understryka att det för riksdagens arbete är nödvändigt med ytterligare förbättringar vad gäller propositionsavlämnandet. De i riksdagsordningen angivna tidsgränserna bör respekteras och de propositionsförteckningar som lämnas riksdagen bör vara så realistiska att den i förteckningen angivna planeringen i allt väsentligt kan följas. Propositionsavlämnandet bör även i övrigt från regeringens sida organiseras så att det verksamt bidrager till en utjämning av arbetsbelastningen i riksdagen och möjliggör en mera ändamålsenlig planering av riksdagsarbetet.

Vad slutligen gäller propositionernas tillhandahållande har inom utskottet påtalats ett fall (prop. 1975/76:111 angående utlandssvenskarnas rösträtt) där det dröjde en vecka från regeringsbeslutet om avlämnandet innan propositionen förelåg i tryckt skick och kunde distribueras till riksdagens ledamöter.

Utskottet vill framhålla det självklara i att propositioner görs tillgängliga för riksdagens ledamöter snarast möjligt efter det att beslut fattats om avlämnandet.

KU 1975/76:50

7. Riksdagens skrivelser till regeringen

I samband med årets granskningsarbete har utskottet i likhet med tidigare år tagit del av den redovisning - regeringens skrivelse 1975/76:102 - som lämnats beträffande behandlingen under perioden 1 december 1974-30 november 1975 av riksdagens skrivelser till regeringen.

Regeringens redovisning av behandlingen av riksdagsskrivelserna har varit föremål för en översiktlig genomgång inom utskottets kansli, vilken redovisas i tabellform i bilaga 8 till detta betänkande. Av tabellen framgår bl. a. att det totala antalet skrivelser som inte hade slutbehandlats senast den 30 november 1974 uppgick till 130. Detta innebär en mindre ökning i förhållande till motsvarande antal under förra året. Av de 130 skrivelserna slutbehandlades drygt hälften (68 skrivelser) under perioden 1 december 1974-30 november 1975. Under samma tid avlämnades vidare 46 skrivelser, som inte hade slutbehandlats senast den 30 november 1975. Balansen av oavgjorda ärenden föranledda av riksdagens skrivelser minskade således under den aktuella tiden med 22, dvs. med inemot 20 procent i jämförelse med närmast föregående år.

Av de den 1 december 1975 kvarstående ärendena är 31 delvis slutbehandlade, medan utredning pågår eller har skett i 10 ärenden. Beträffande sammanlagt 67 riksdagsskrivelser anges att de är beroende på regeringens prövning. Drygt hälften av dessa skrivelser har inkommit före den 1 december 1974.

Riksdagen har vid flera tillfällen med anledning av motioner behandlat frågan om kollektivanslutning lill politiska partier. Detta skedde bl. a. i samband med författningsreformen 1973 och därefter vid 1974 års riksdag. De motionsyrkanden som därvid förekommit har gått ut på dels att riksdagen skulle besluta att i regeringsformen föreskriva att anslutning till politiskt parti inte får ske genom kollektivt beslut, dels att riksdagen skulle göra ett uttalande av innebörd att frågan inte bör lösas lagstiftningsvägen utan genom opinionsbildning.

Som framgår av en inom utskottets kansli upprättad promemoria - bilaga 9 till detta betänkande - har riksdagen bifallit de motioner i vilka lagstiftning i ämnet avvisats men som inneburit att riksdagen skulle göra ett uttalande i frågan av nyss angivet innehåll.

Inom utskottet har gjorts gällande att regeringen inte tillbörligen beaktat riksdagsbesluten i fråga.

Utskottet har från konstitutionell synpunkt inte kunnat finna att regeringen åsidosatt de ifrågavarande riksdagsbesluten.

Riksdagen beslöt den 14 december 1974 att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i en reservation till jordbruksutskottets betänkande JoU 1974:52 i anledning av motionen 1974:326 rörande tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen i .fråga om vägar och flygplatser (rskr 1974:405). I reservationen uttalades bl. a. att tillståndsplikt enligt nämnda lag borde in -

KU 1975/76:50

föras beträffande flygplatser och vägar som kan medföra miljöstörningar av väsentlig betydelse.

Från jordbruksdepartementet har inhämtats att inom kort kommer att tillsättas en utredning med uppgift att göra en översyn av miljöskyddslagstiftningen. Därvid kommer att behandlas de frågor som omfattas av nu ifrågavarande riksdagsbeslut. Utskottet finner sålunda att riksdagsbeslutet kommer att beaktas genom att frågan blir föremål för prövning vid den aviserade översynen. Utskottet har inte funnit anledning att göra något ytterligare uttalande angående ärendets handläggning.

8. Behovet av särskilda regler för regeringens handlande i nödsituationer

I 1973 års granskningsbetänkande behandlade utskottet regeringens handlande i samband med det uppmärksammade flygkapardramat på Bulltofta i september 1972 (se KU 1973:20 s. 16-17 och 182-186).

Utskottet framhöll bl. a. att det från strikt konstitutionella synpunkter otvivelaktigt förhöll sig så att det konstitutionella regelsystemet till följd av de speciella förhållandena inte iakttogs av regeringen på en rad punkter i samband med kapningen. Regeringens bedömning att en uppenbar nödsituation förelåg var enligt utskottets mening riktig, och utskottet fann mot den redovisade bakgrunden inte anledning till anmärkning mot regeringens handlande i samband med flygplanskapningen. Det inträffade gav emellertid anledning att ställa frågan om behovet av särskilda regler för extraordinära situationer i framtiden. Utskottet ansåg att en rad praktiska och andra frågor som aktualiserats med anledning av kapningen borde bli föremål för ytterligare överväganden i syfte att åstadkomma en ordning som underlättar för regeringen att snabbt och effektivt agera i en nödsituation. Frågan om behovet av särskilda grundlagsregler för extraordinära situationer i fredstid ansåg sig utskottet inte böra diskutera i sammanhanget, eftersom utskottet inom kort hade att behandla proposition och motioner i författningsfrågan.

I sitt betänkande i grundlagsärendet (KU 1973:26, ses. 35) återkom utskottet till frågan och uttalade att frågan om särskilda regler för regeringens handlande i extraordinära situationer och för beslutsprocessen i samband därmed borde bli föremål för prövning. Det borde enligt utskottet ankomma på Kungl. Maj:t att närmare besluta om inriktningen och formerna för en sådan prövning. Utskottet, vars betänkande var enhälligt på denna punkt, hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i denna del. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen i juni 1973 utan votering. Grundlagsärendet föranledde skrivelse till Kungl. Maj:t(rskr265). I Kungl. Maj:ts skrivelse (Skr 1974:3) angående behandlingen hos Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelser anfördes att ärendet vilade i avbidan på fortsatt behandling i grundlagsenlig ordning (s. 19).

Grundlagsärendet behandlades av riksdagen i februari 1974, då den nya författningen antogs slutligt (rskr 1974:19).

KU 1975/76:50

33 I 1974 års granskningsbetänkande (KU 1974:22, se s. 17-20 och 186-193) behandlade utskottet regeringens åtgärder i samband med Norrmalmstorgsdramat i augusti 1973. Utskottet, som inte heller i detta sammanhang fann anledning till anmärkning mot regeringen, uttalade under hänvisning till 1973 års riksdagsbeslut i grundlagsfrågan att en prövning av frågan om regler för extraordinära situationer borde komma till stånd. Utskottet framhöll att stora svårigheter kunde vara förenade med t. ex. en grundlagsreglering på detta område. Det kunde emellertid finnas andra vägar att fö till stånd en fastare beslutsordning och dokumentation, vilket var önskvärt inte minst med tanke på de tjänstemän som har att verkställa regeringens beslut i samband med extraordinära situationer som regeringen kan komma att ställas inför i framtiden.

Riksdagen godkände den 21 maj 1974 utskottets enhälliga uttalande på denna punkt.

11975 års granskningsbetänkande (K\J 1975:12) återkom utskottet till frågan om behovet av regler för extraordinära situationer. Utskottet konstaterade då att det i regeringens skrivelse (1975:3) till riksdagen med redogörelse för behandlingen hos Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelser angavs att riksdagsskrivelserna med anledning av grundlagsärendet var slutbehandlade. Härefter anförde utskottet följande (KU 1975:12 s. 27-28):

Enligt vad utskottet inhämtat har statsrådsberedningen vid olika tillfällen - senast i anslutning till det s. k. Bulltoftadramat - vidtagit olika åtgärder i syfte att förbättra förutsättningarna för att regeringen skall kunna samlas och fatta de beslut som betingas av plötsligt inträffade händelser. På grundval av uppgifter från statsråden upprättas regelbundet s. k. engagemangslistor med uppgift om tider och platser för statsrådens besök och framträdanden. Statsråden lämnar dessutom uppgifter till statsrådsberedningen när de kommar att vara lediga -1, ex. för semester - eller till följd av tjänsteresa kommer att vistas utanför regeringenskansliet. Statsrådsberedningen har dessutom anmodat statsråden att alltid lämna uppgift till någon eller några departementstjänstemän om var de kan nås under helger eller annan fritid.

Vidare har utskottet erfarit att regeringen ägnar frågan om handlingsberedskap kontinuerlig uppmärksamhet. Ytterligare åtgärder av praktisk natur för att stärka den övervägs f. n. inom regeringskansliet. När resultatet av dessa överväganden föreligger kommer att prövas om andra medel behöver tillgripas.

Angivna åtgärder i förening med den nya regeringsformens beslutsförhetsregler, som innebär att beslut i regeringsärende kan fattas av fem statsråd, måste anses ha förbättrat regeringens handlingsberedskap för bl. a. sådana situationer som nu avses. Detta är värdefullt, men enligt utskottet bör ytterligare uppmärksamhet ägnas olika frågor som kan uppkomma i nödsituationer, t. ex. kompetensfördelningen mellan myndigheter som har att verkställa besluten. Utskottet tänker därvid bl. a. på operativa ledningsfunktioner från exempelvis polisens sida.

Utskottet förutsätter alltså att regeringen låter föranstalta om en översyn i syfte att åstadkomma så klara handlingslinjer som möjligt att användas i händelse av en nödsituation. Vad utskottet anfört bör ges riksdagen till känna.

3. Riksdagen 1975/76. 4 samt. Nr 50

KU 1975/76:50

34 Riksdagen godkände den 29 april 1975 även detta utskottets enhälliga uttalande.

Enligt vad utskottet har inhämtat har alltsedan det s. k. Bulltoftadramat inträffade (i september 1972) inom regeringskansliet vidtagits åtskilliga åtgärder för att höja regeringens handlingsberedskap i extraordinära situationer. Resultatet av dessa åtgärder framgår bl. a. av erfarenheterna från det s. k. Norrmalmstorgsdramat i augusti 1973 och ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm i april 1975. Även ockupationen av Förenta staternas ambassadbyggnad, som också inrymmer Sveriges ambassad, i Kuala Lumpur i augusti 1975 ger en viss belysning av hur handlingsberedskapen har förbättrats.

Beträffande ockupationen av den västtyska ambassaden har utskottet särskilt granskat de beslut som regeringen strax efter ockupationen fattade om utvisning ur riket av vederbörande ockupanter. Dessa beslut fattades med stöd av 3§ lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (den s. k. terroristlagen) jämförd med 1 § första stycket samma lag. Regeringen förordnade samtidigt jämligt 7§ nämnda lag jämförd med 36 § utlänningslagen (1954:193) att ockupanterna alltjämt skulle hållas i förvar till dess utvisningen verkställdes. De närmare omständigheterna beträffande beslutet om utvisning av en ockupant, som vid tillfället var intagen för vård på sjukhus, liksom vissa inträffade konkurrerande befogenhetsförhållanden framgår av ett beslut av JO Wennergren (bilaga 10 A). I detta fall bör framhållas att den slutliga medicinska bedömningen - av regeringens läkare och sjukhusets jourläkare - blev att vederbörande skulle kunna förflyttas. Några timmar senare verkställdes därför utvisningen.

Utskottet konstaterar att enligt den då gällande lydelsen av 4 § terroristlagen (jfr 58 § utlänningslagen) ankom verkställighet av bl. a. utvisning på länsstyrelse. Med hänsyn till de speciella förhållandena i detta fall kom emellertid inte länsstyrelsen att handlägga verkställigheten av ifrågavarande utvisningsärenden.

Det kan i detta sammanhang erinras om att riksdagen den 12 december 1975 biföll ett i propositionen 1975/76:18 framlagt förslag om ändring i den aktuella paragrafen (InU 1975/76:24, se även JuU 1975/76:15). 1 propositionen (s. 169) framhölls att "med hänsyn till de ofta extraordinära förhållanden som kan förekomma vid verkställighet av beslut om avlägsnande av terrorist föreslås att regeringen i dessa fall får frångå de regler som i övrigt gäller om vilken myndighet som handlägger verkställighetsärendet”. Det kunde, enligt departementschefen, ”exempelvis i utvisningsärende vara lämpligare att verkställigheten omhänderhas av polismyndigheterna i samråd med regeringen”. Ett tillägg av denna innebörd togs därför in i 58 § första stycket utlänningslagen. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1976, och härigenom torde den nu behandlade frågan ha fått en lösning, som formellt gör det möjligt för regeringen att agera på sätt som skedde efter

KU 1975/76:50

ambassadockupationen. Den fr. o. m. den 1 januari 1976 gällande lydelsen av de aktuella paragraferna (58 § första stycket utlänningslagen samt 20 § och 29 § första stycket 5 i samma lag) framgår av bilaga 10 B.

1 detta sammanhang kan också nämnas att de medelsbehov som vid olika tillfällen har uppkommit med anledning av ifrågavarande extraordinära situationer har utgått från regeringens förslagsanslag för oförutsedda utgifter och i efterhand redovisats för riksdagen i resp. statsverksproposition (budgetproposition). Sålunda har - efter framställning från dåvarande Sveriges Kreditbank - regeringen (Ju) den 29 september 1972 ”till ersättning för medel till lösensumma i samband med flygplanskapning” anvisat drygt 461 000 kr. (Prop. 1973:1 Bilaga 16 s. 1). Vidare har regeringen (Fö) den 12 januari 1973 ”till ersättning för krigsmaktens medverkan i samband med flygplanskapning” anvisat drygt 20 000 kr. (Prop. 1974:1 Bilaga 17 s. 1).

Den beredskap som finns inom regeringskansliet för åtgärder i händelse av nödsituationer fick som nämnts praktisk tillämpning i samband med ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm den 24 april 1975. Från statsrådsberedningen har inhämtats att organisationen vid detta tillfälle snabbt kunde sättas i funktion. Kort efter det händelsen inträffat samlades statsråden till olika beredningar m. m. Företrädare för de myndigheter som berördes eller kunde komma att beröras av händelseutvecklingen stod i kontinuerlig kontakt med regeringskansliet.

Arbetet med beredskapsplanläggning för nödsituationer har fortsatt. En rad ytterligare praktiska åtgärder för att stärka handlingsberedskapen har sålunda vidtagits. Det kan nämnas att utöver de nämnda uppgifterna beträffande statsrådens olika engagemang m. m. också görs förteckningar över vad departementstjänstemän i ledande ställning, verkschefer m. fl., kan anträffas. Vidare har inom statsrådsberedningen anordnats jourtjänst över veckoslut och andra helger, därvid vederbörande befattningshavare i händelse av en nödsituation har att följa särskilda instruktioner som upprättats för ändamålet. Inom utrikes- och försvarsdepartementen förekommer också sådan jourtjänst. Vissa åtgärder har vidtagits för att höja den kommunikationstekniska beredskapen.

I likhet med för andra regeringsbeslut krävs för beslut i nödsituationer närvaro av minst fem statsråd (7 kap. 4 § RF). Besluten dokumenteras, enligt vad statsrådsberedningen har uppgivit, på sedvanligt sätt genom protokoll och expedition.

Frågan om en effektiv handlingsberedskap för nödsituationer när det gäller polisens och andra myndigheters uppgifter har uppmärksammats i olika sammanhang och kommer att ytterligare analyseras bl. a. av den år 1975 tillkallade polisutredningen (Ju 1975:64). I direktiven till denna utredning erinras sålunda om de särskilda problem för polisverksamheten som uppkommer vid mycket allvarliga händelser, t. ex. terroristhandlingar och tagande av gisslan. Det ankommer på utredningen att bl. a. behandla de organisatoriska och tekniska problem som sådana händelser kan aktualisera.

Som utskottet anförde i sitt granskningsbetänkande förra året är det vär -

KU 1975/76:50

defullt att regeringens handlingsberedskap för nödsituationer förstärks. Beträffande polisens och andra myndigheters viktiga roll i sammanhanget bör enligt utskottet polisutredningens överväganden avvaktas. Mot bakgrund av de initiativ som således tagits från regeringens sida har vad utskottet och riksdagen tidigare begärt i fråga om prövning av behovet av särskilda regler för extraordinära situationer vunnit visst beaktande. Med hänsyn emellertid till vikten av så klara handlingslinjer som möjligt beträffande regeringens och berörda myndigheters möjligheter och ansvar i ett sådant läge förutsätter utskottet att regeringen i enlighet med riksdagens tidigare uttalanden fortlöpande ägnar dessa frågor största uppmärksamhet och i lämpliga former föranstaltar om översyn i angivet syfte.

9. Vissa frågor rörande utrikesnämnden m. m.

Som framgår av kanslipromemoria - bilaga II till detta betänkande - behandlade utskottet vid förra årets granskning viss skriftväxling mellan statsministern och Cubas premiärminister (KU 1975:12 s. 17-18). Frågan gällde om skriftväxlingen borde ha diarieförts och utlämnats till utrikesnämndens ledamöter.

Riksdagen biföll en till utskottets betänkande fogad reservation (2 m, 4 c, 1 fp) i vilken bl. a. uttalades att om skriftväxlingen rör frågor som sammanhänger med avsändarens eller mottagarens ämbete eller tjänstefunktioner bör diarieföring ske. I fråga om utrikesnämndens ledamöters rätt att få ta del av handlingar av sådan karaktär framhölls att denna rättighet måste ges en vidsträckt innebörd, vilket också skett enligt praxis.

I samband med årets granskning har inom utskottet ånyo tagits upp den berörda skriftväxlingens karaktär och då närmast frågan om information till utrikesnämnden om kontakter av olika slag som förekommer mellan statsministern och utrikesledningen i övrigt och andra länder.

Kännetecknande för svensk utrikespolitik är det förhållandet att bred politisk enighet råder om inriktningen i stort av de svenska strävandena på detta område, t. ex. beträffande sådana grundläggande frågor som neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Ett mycket viktigt organ för överläggningar i utrikespolitiska frågor är därvid utrikesnämnden där regeringen och representanter för riksdagen kan komma till tals i en atmosfär som är grundad på ömsesidigt förtroende och samarbete.

Det åligger regeringen enligt regeringsformen att fortlöpande hålla utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden, som kan fl betydelse för riket, och överlägga med nämnden, om det kan ske. Vidare gäller att ledamot av utrikesnämnden skall visa varsamhet i fråga om meddelanden till andra om vad han erfarit i denna egenskap. Ordföranden kan besluta om ovillkorlig tystnadsplikt.

Den allmänna utgångspunkten är sålunda att regeringen skall lämna ut -

KU 1975/76:50

rikesnämnden information i viktiga utrikespolitiska frågor.

Beträffande de nu akutella kontakterna med Cuba har upplysts att utrikesnämnden informerats. Detta framgår av ett brev från statsministern till en av ledamöterna av utrikesnämnden (underbilaga till bilaga II till detta betänkande).

Utskottet har inte funnit anledning att göra något ytterligare uttalande i ärendet än att utskottet beträffande skriftväxlingens diarieföring vidhåller vad utskottet anfört i samband med förra årets granskning, nämligen att utskottet inte funnit anledning att göra något uttalande med anledning av den bedömning som skett från statsministerns sida beträffande brevväxlingens karaktär.

Vidare har utskottet som framgår av granskningspromemorian, bilaga 12, till granskning upptagit frågan om utrikesnämndens hörande före regeringens beslut den 23 oktober 1975 röiande vissa restriktioner för import av skovaror. Utskottet vill erinra om att beslutet ligger inom ramen för Sveriges avtal med den europeiska gemenskapen och inte heller innebär något principiellt avsteg från vår allmänna handelspolitiska linje. Mot denna bakgrund kan enligt utskottets bedömning kritik inte riktas mot regeringen för att den inte bedömt ärendet kräva utrikesnämndens hörande.

10. Angående bistånd till Angola

I en inom utskottets kansli upprättad promemoria - bilaga 13 till detta betänkande - lämnas vissa uppgifter om svenska biståndsinsatser i Angola, som blev självständig stat den 11 november förra året och nyligen erkänts av bl. a. Sverige och övriga nordiska länder. Av promemorian framgår att Sverige sedan 1971 lämnat bistånd i olika former till folkfronten för Angolas befrielse (MPLA). Sammanlagt har biståndet hittills uppgått till ett värde av ca 10,5 milj. kr. Biståndet har enligt vad som bl. a. uttalas i årets budgetproposition bestått i varor för hälsovård, undervisning och konsumtion samt enklare redskap liksom fordon för distribution av varubiståndet och för sjuktransporter. Vidare har vissa kontantbidrag utgått till barnläger, transporter och lagring samt till en UNESCO-administrerad skola. Kontantbidrag beviljades första gången budgetåret 1972/73 och uppgick till ca fem procent av det totala biståndet.

Som känt uppstod väpnad konflikt i Angola en tid före självständighetsdagen den 11 november 1975 mellan de olika frihetsrörelserna. I detta läge tog regeringen initiativ till s. k. omförhandling av biståndet till MPLA. Förhandlingarna gick bl. a. ut på att ytterligare leveranser av främst fordon inte skulle ske i den rådande krigssituationen. Även kontantbidraget omförhandlades. Den slutliga varulistan för bistånd till MPLA efter omförhandlingen omfattade livsmedel, medicinsk basutrustning m. m. samt tidningspapper till ett sammanlagt värde av ca 4,8 milj. kr. Därutöver hade

KU 1975/76:50

reserverats medel för att betala bl. a. skolböcker som tryckts i Sverige och för vissa kostnader som bidrag till MPLA:s representation i Stockholm.

Inom utskottet har gjorts gällande att biståndsinsatserna till MPLA borde ha begränsats ytterligare medan fientligheterna pågick i Angola. Vidare har hävdats att begreppet humanitärt bistånd inte borde ha getts en så vidsträckt innebörd som skett i fallet Angola och att biståndsinsatserna sålunda skulle ha omfattat även leveranser av varor och tjänster som inte kan hänföras till detta begrepp.

Som nyss framgått skedde s. k. omförhandling av biståndet till MPLA. Denna åtgärd föranleddes av den uppkomna konfliktsituationen i Angola. Enligt utskottet kan ingen erinran riktas mot att de humanitära insatserna för att bispringa befolkningen i Angola även under konflikten fullföljdes.

Utskottet har ej heller kunnat finna att begreppet humanitärt bistånd getts en innebörd som avviker från vad riksdagen förutsatt härvidlag. Utskottet vill tillägga att de humanitära insatserna som från svensk sida vidtagits i Angola torde vara väl förenliga med FN-stadgans och folkrättens principer.

11. Fråga om datalagens tillämpning i visst fall

Utskottet har under årets granskning uppmärksammat regeringens tilllämpning av datalagen i några uppmärksammade fall, granskningspromemoria bilaga 14. Enligt datalagen får personregister som förs med hjälp av ADB inte inrättas eller föras utan tillstånd av datainspektionen. Över datainspektionens beslut kan besvär anföras hos regeringen.

Enligt 3 S datalagen skall datainspektionen meddela tillstånd till inrättande och förande av personregister om det saknas anledning antaga att otillbörligt intrång i registrerads personliga integritet skall uppkomma. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas arten och mängden av de personuppgifter som skall ingå i registret samt den inställning till registret som föreligger eller kan antas föreligga hos den som kan komma att registreras i registret. I propositionen 1973:33 anförde departementschefen att varje reglering som införs på det under stark utveckling stadda datahanteringsområdet måste ses som ett provisorium. Bl. a. måste principerna för tillståndsgivningen utbildas i praxis. Riksdagen anslöt sig till dessa uttalanden (KU 1973:19) och har senare föreslagit en allmän översyn av datalagen (KU 1975:11).

Datainspektionen har vid tillämpningen av datalagen gjort den bedömningen att det från de enskilda människornas synpunkt kan upplevas som en risk i sig själv att finnas registrerade i olika personregister, således oavsett antalet och arten av de personuppgifter som ingår i registren. För att så långt som möjligt minska riskerna för otillbörligt intrång i den personliga integriteten bör därför enligt datainspektionens uppfattning inga personregister som förs med hjälp av ADB få innehålla uppgifter om andra fysiska personer än som svarar mot myndigheternas, företagens eller organisatio -

KU 1975/76:50

nernas arbetsuppgifter och verksamhetsområden. I fråga om företag och organisationer är datainspektionens principiella utgångspunkt den att dessa endast bör få registrera personer som är kunder, anställda eller medlemmar i företaget respektive organisationen eller som frivilligt medgivit registreringen. En sådan ordning är enligt datainspektionens mening nödvändig om man inte vill medge alla organisationer och företag, som kan åberopa en stor del av svenska folket eller t. ex. ett helt läns befolkning som presumtiva medlemmar eller kunder, att föra egna befolkningsregister för medlems- eller kundvärvningsändamål, något som datainspektionen inte anser bör ske. Till denna datainspektionens ”grundprincip” har även justitiekanslern anslutit sig.

För att minska behovet av en mängd centrala personregister t. ex. för direktreklamändamål har datainspektionen också i skrivelse till regeringen föreslagit att ett statligt person- och adressuppdateringsregister (SPAR) inrättas från vilket myndigheter, företag och organisationer skall kunna erhålla adressuppgifter som de behöver för sin verksamhet. Datainspektionens förslag utreds f. n. av statskontoret, och ett förslag från regeringen i denna fråga har aviserats till hösten 1976.

En konsekvent tillämpning av datainspektionens grundprincip har - i avvaktan på ett statligt person- och adressregister - visat sig vara förenad med svårigheter. Inspektionen har själv i något fall sett sig nödsakad att frångå principen, och regeringen har i ett par uppmärksammade besvärsfall ansett att datalagen inte medger en så restriktiv praxis som den datainspektionen förordar. Någon klar och entydig tolkning av datalagen i denna väsentliga fråga kan därför i dag inte sägas föreligga. Då detta måste betraktas som otillfredsställande är det angeläget att en ändring i datalagen i detta avseende övervägs så snart som möjligt. Enligt utskottets mening bör detta kunna ske i samband med ett ställningstagande till det föreslagna statliga person- och adressregistret.

12. Bemyndigande till regeringen enligt terrängkörningslagen

Terrängkörningslagen antogs av riksdagen den 13 december 1975 och ersatte lagen (1972:606) om körning i terräng med motordrivet fordon, vars giltighetstid begränsats till tre år och som således upphörde att gälla med utgången av 1975. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1976. Som närmare framgår av granskningspromemorian, bilaga 15, innehåller lagen bemyndigande till regeringen eller till regeringen underställd myndighet att förordna om undantag från i lagen angivna förbud eller meddela ytterligare förbud. Sådana förordnanden har givits genom ändringar i terrängtrafikkungörelsen, som trädde i kraft samtidigt.

Utskottet har tagit upp frågan om nämnda bemyndigande står i överensstämmelse med regeringsformens normgivningsregler.

Ifrågavarande normgivning tillhör enligt regeringsformen det lagstift -

KU 1975/76:50

ningsområde, inom vilket regeringen efter bemyndigande i lag äger meddela föreskrifter. Bemyndigandena i terrängkörningslagen uppfyller således grundlagens formella krav.

Grundlagstexten anger inte hur vidsträckta bemyndiganden riksdagen kan ge regeringen. Frågan diskuterades i samband med författningsreformen. Bl. a. uttalades farhågor för att bemyndigandena skulle bli så allmänt hållna att de inte nämnvärt gick utöver grundlagens ämnesbeskrivning. Mot detta anförde departementschefen i författningsförslaget (prop. 1973:90) att sådana bemyndiganden skulle stå i strid mot de intentioner som ligger bakom grundlagens regler. Det ankom enligt departementschefen på riksdagen att från fall till fall avgöra hur detaljerade bemyndigandena skulle vara. Dessa uttalanden ställde sig riksdagen bakom.

Bernyndigandereglerna i terrängkörningslagen har godtagits av riksdagen. Utskottet finnér således inte skäl till någon erinran från konstitutionell synpunkt.

Utskottet vill samtidigt understryka att det för riksdagens bedömning i ärenden av liknande slag är synnerligen viktigt att det i propositionen redovisade beslutsunderlaget klargör hur avvägningen mellan normgivningen i lag respektive förordning kommer att utformas. I detta syfte är det värdefullt, att den tilltänkta förordningen biläggs respektive lagförslag när propositionen avlämnas till riksdagen.

13. Bidrag från clearingfonden för olja

1 en inom utskottets kansli upprättad promemoria - bilaga 16 till detta betänkande - lämnas vissa uppgifter om regeringens handläggning av ansökningar om kompensation för de kostnadsökningar som uppstod under oljekrisen hösten och vintern 1973/74 vid import av råolja.

Av promemorian framgår bl. a. följande:

I samband med oljekrisen beslöts att allmänna ransoneringslagen (1954:280) skulle sättas i kraft. Beslutet avsåg tiden från den 14 december 1973 till och med den 30 november 1974. I denna lag (4 (j) ges möjlighet att, i syfte att tillgodose behov av förnödenhet, utjämna prisskillnader mellan importvaror av samma eller likartat slag eller mellan importvaror och inom riket tillverkade varor av samma eller likartat slag. Regeringen kan föreskriva att s. k. clearingavgift skall erläggas och clearingbidrag utgå för förnödenhet som importeras hit eller som frambringas eller tillverkas här. Regeringen och riksdagen bestämmer om hur ett eventuellt överskott skall användas.

Efter det att allmänna ransoneringslagen satts i kraft bemyndigade regeringen statens pris- och kartellnämnd att fastställa högstpriser för bensin, motorbrännolja och eldningsolja. Högstpriserna ändrades flera gånger under krisen. Vidare utfärdade regeringen den 28 december 1973 med stöd av 4 § allmänna ransoneringslagen en kungörelse om clearing för oljeprodukter (SFS

KU 1975/76:50

1973:1217). I kungörelsen föreskrevs att clearingavgift skulle erläggas för bensin avsedd för motordrift, dock ej flyg- och reabensin samt för motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Avgifterna skulle föras till ett särskilt postgirokonto och disponeras av en särskild nämnd, clearingnämnden. Av de uppburna medlen skulle clearingnämnden kunna ge bidrag till återförsäljare som efter utgången av år 1973 införde nyssnämnda varuslag för att täcka kostnaderna för särskilt dyra importlaster. Bidraget skulle motsvara skillnaden mellan å ena sidan importörens kostnad för varan och å andra sidan gällande högstpris minskat med clearingavgift m. m.

Regeringen förordnade den 26 april 1974 (SFS 1974:179) att clearingavgift inte skulle erläggas efter april månads utgång. Vidare föreskrevs att clearingbidrag fick utbetalas endast till återförsäljare som till utgången av april infört de nämnda varuslagen. Ansökan om bidrag skulle inges senast den 15 maj 1974. Clearingsystemet upphörde helt i och med november månads utgång (SFS 1974:720).

Som framgått ingick inte råolja bland de produkter som omfattades av clearingsystemet enligt den tidigare nämnda kungörelsen. Raffinaderiägare i Sverige kunde sålunda inte genom beslut av clearingnämnden erhålla clearingbidrag för sin importerade råolja. Ett skäl till att råoljan undantogs har uppgivits vara dels att antalet teoretiskt möjliga bidragstagare var få, endast tre (AB Nynäs-Petroleum, Svenska Shell och Svenska BP AB), dels att det var svårt att finna en internationellt godtagbar prisnotering som riktpunkt vid bidragsberäkningen.

1 skrivelse som inkom till handelsdepartementet den 14 maj 1974 hemställde AB Nynäs-Petroleum att regeringen måtte bevilja bolaget kompensation för de höga priser som bolaget haft att erlägga för råoljeimport under perioden 1 januari-30 april 1974. Merkostnaden beräknades till ca 43,5 milj. kr.

Clearingnämnden anförde i remissyttrande över bolagets ansökan att den omständigheten att råolja inte togs med bland de produkter för vilka bidrag enligt clearingkungörelsen kunde utgå enligt nämndens mening ej hindrade att bidragsfrågan prövades i efterhand, sedan det blivit möjligt att fastställa storleken av den förlust bolaget förorsakats. Nämnden ansåg det i princip skäligt att denna förlust ersattes ur clearingfonden.

Regeringen beslöt den 31 maj 1974 att med stöd av 4 $ allmänna ransoneringslagen bevilja bolaget clearingbidrag med 40 milj. kr. att utbetalas från clearingfonden för olja.

Den 8 november 1974 gjordes en motsvarande framställning till regeringen av AB Svenska Shell. Clearingnämnden anförde i detta ärende att nämnden inte funnit sådana omständigheter föreligga som motiverade att bolaget borde erhålla berörd kompensation av clearingmedel. Även överstyrelsen för ekonomiskt försvar avstyrkte ansökningen.

I beslut den 27 februari 1975 lämnade regeringen ansökningen utan bifall.

KU 1975/76:50

42 Inom utskottet har gjorts gällande att regeringens beslut den 31 maj 1974 att bevilja AB Nynäs-Petroleum clearingbidrag inte var lagligen grundat.

I denna fråga vill utskottet till en början framhålla, att clearingförfarandet tillkom för att utjämna importpriserna och därigenom trygga landets försörjning av vissa oljeprodukter. Därvid var självfallet importen av råolja inte mindre betydelsefull än tillförseln av färdiga oljeprodukter.

Genom att allmänna ransoneringslagen sattes i kraft erhöll regeringen riksdagens fullmakt att inom ramen för denna lagstiftning vidta erforderliga åtgärder. En av dessa åtgärder utgjordes av prisclearingsystemet beträffande oljeprodukter. Visserligen omfattade den av regeringen utfärdade kungörelsen i ämnet inte råolja, men när frågan i maj 1974 aktualiserades genom framställningen från AB Nynäs-Petroleum hade regeringen haft möjlighet att komplettera kungörelsen i detta avseende. Vid denna tidpunkt var emellertid clearingsystemet under avveckling. Regeringen valde i det läget i stället att med stöd av allmänna ransoneringslagen lämna bolaget kompensation för prisfördyringarna beträffande bolagets råoljeimport. Utskottet har inte kunnat finna att något lagligt hinder förelegat för regeringen att vidta denna åtgärd. Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot regeringens handläggning av ärendet.

14. Fråga om viss SÄPO-verksamhet

I massmedia förekom i oktober 1975 uppgifter om att säkerhetspolisen (SÄPO) genom en särskild agent skulle spionera på de anställda vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Med anledning av dessa uppgifter begärde och erhöll justitieministern vid ett sammanträde i kanslihuset den 27 oktober 1975 förberedande informationer i saken av rikspolischefen och chefen för säkerhetspolisen. En närmare undersökning av vad som förevarit gjordes därefter i Göteborg av chefen för säkerhetspolisen och justitiedepartementets pressekreterare. Härvid inhämtades upplysningar från ett antal personer inom sjukvårdsförvaltningen, polisen och kommunens ledning. Resultatet av undersökningen redovisades i en promemoria som sekretessbelagts. Justitieministern lämnade bl. a. i en frågedebatt i riksdagen den 30 oktober 1975 en redogörelse för SÄPO-verksamheten i fråga.

Justitieministern och statssekreteraren i justitiedepartementet har företrätt inför utskottet och därvid bl. a. redogjort för det huvudsakliga innehållet i den nämnda promemorian.

Angående det aktuella händelseförloppet lämnades följande uppgifter av justitieministern i nyssnämnda frågedebatt.

Vice ordföranden Leif Andersson i Göteborgs sjukvårdsstyrelse hade av en tjänsteman inom säkerhetspolisens sektion i Göteborg ombetts att ordna en kontaktman mellan säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen. Bak -

KU 1975/76:50

grunden härtill var bl. a. att säkerhetssektionen under hösten 1974 fått in tillförlitliga uppgifter om att personal vid sjukvårdsförvaltningen haft och hade kontakter med vissa internationellt verkande terrororganisationer. Vidare hade säkerhetstjänsten säkra uppgifter på att en viss organisation, som enligt sina egna uttalanden var beredd att med våld omstörta samhället, systematiskt organiserade hemliga celler inom sjukvårdsförvaltningen.

På Anderssons förslag rekryterade sjukvårdsförvaltningen pol. mag Jan Lindqvist i syfte att denne skulle biträda säkerhetspolisen med att skaffa vissa uppgifter. Lindqvist anställdes med huvudsakligen andra arbetsuppgifter än säkerhetsuppgifterna från den 1 januari 1975.

Lindqvist lämnade säkerhetspolisen uppgifter om tjänstgöringsplats inom sjukvården för vissa personer som redan var föremål för säkerhetspolisens intresse. Lindqvist hade inte inhämtat några informationer om de anställdas eventuella politiska åsikter.

Inom utskottet har gjorts gällande att SÄPO-verksamheten i fråga skulle ha gett anledning till misstankar om att s. k. åsiktsregistrering förekommit och att justitieministern mot bakgrund av det särskilda ansvar som åvilar honom för säkerhetsfrågor borde ha vidtagit åtgärder med anledning härav. Vidare har från konstitutionell synpunkt ifrågasatts om justitiedepartementets pressekreterare borde ha medverkat i den nämnda undersökningen i Göteborg.

Utskottet har inte funnit anledning till erinran mot den bedömning som skett från justitieministerns sida beträffande frågan om behovet av särskilda åtgärder med anledning av den ifrågavarande SÄPO-verksamheten. Ej heller har utskottet kunnat finna att pressekreterarens medverkan i undersökningen utgjort någon otillbörlig inblandning i förvaltningsmyndighets, i detta fall säkerhetspolisens, verksamhet eller inneburit att grundlagens förbud mot s. k. ministerstyre åsidosatts. Enligt utskottet var det med hänsyn till justitieministerns särskilda ansvar för säkerhetsfrågor naturligt att även en departementstjänsteman bereddes tillfälle att delta i undersökningen.

15. Ang. regeringens tillämpning av terroristlagen rörande två japanska medborgare

Den 30 oktober 1974 beslöt regeringen med stöd av lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund, den s. k. terroristlagen, att utvisa japanske medborgaren K. Verkställigheten av utvisningsbeslutet skulle emellertid anstå tills vidare med hänsyn till att hinder av politiska skäl ansågs föreligga mot verkställighet.

I beslut den 2 september 1975 förordnade regeringen om verkställighet av utvisningsbeslutet mot K. Samma dag beslöt regeringen vidare med stöd av terroristlagen att utvisa japanske medborgaren S.

KU 1975/76:50

44 Inom utskottet har fråga väckts om besluten stod i överenstämmelse med terroristlagen och grunderna för denna.

Under granskningen har utfrågning inför utskottet ägt rum med föredragande statsrådet Anna-Greta Leijon. Utskottet har vidare haft tillgång till visst sekretessbelagt material.

Enligt terroristlagen i dess lydelse t. o. m. utgången av år 1975 gällde att avvisning eller utvisning av utlänning fick äga rum om det fanns grundad anledning anta att utlänningen tillhörde eller verkade för organisation eller grupp som på grund av vad som var känt om dess verksamhet kunde befaras här i riket använda våld, hot eller tvång för politiska syften. Genom lagändring 1975 (prop. 1975/76:18, InU 1975/76:24 samt JuU 1975/76:1 y) som trätt i kraft den 1 januari 1976 har flertalet bestämmelser i terroristlagen överförts till utlänningslagen och getts permanent karaktär. Samtidigt har vid sidan av kravet på anknytning till terroristgrupp eller organisation införts ett personligt rekvisit som förutsättning för avvisning eller utvisning. För ingripande krävs sålunda utöver nyssnämnda anknytning att "det med hänsyn till vad som är känt om utlänningens föregående verksamhet eller eljest föreligger fara för att han här i riket medverkar till våld, hot eller tvång för politiska syften".

I sitt yttrande till inrikesutskottet rörande vissa delar av prop. 1975/76:18 framhöll justitieutskottet (JuU 1975/76:1 y), att det från rättssäkerhetssynpunkt framstod som en klar förbättring i förhållande till gällande regler att avvisning och utvisning inte skulle grundas på enbart en utlännings anknytning till terroristorganisation utan också på en bedömning av hans farlighet. Med hänsyn till att terroristlagen dittills endast tillämpats beträffande utlänningar som vid en individuell prövning hade bedömts utgöra en säkerhetsrisk innebar ändringsförslaget enligt utskottet endast en anpassning till gällande praxis och borde således inte försämra möjligheterna att skydda Sverige mot terroristaktioner.

Justitieutskottet anförde vidare:

Beträffande utformningen av det personliga rekvisitet vill utskottet framhålla att de grupper och organisationer som står bakom terrordåd oftast arbetar under hemliga och konspiratoriska former samt att de informationer som kan erhållas om dem och deras medlemmar med nödvändighet i regel är mycket knapphändiga och osäkra. Med hänsyn härtill torde som föredragande statsrådet framhåller frågan om ett medlemskaps formella karaktär knappast kunna få någon självständig betydelse. En bedömning av en utlännings farlighet torde i stället främst få göras med ledning av uppgifter angående hans tidigare aktivitet eller hans förhållande till organisationen och dess verksamhet. Å andra sidan kan självfallet den omständigheten att utlänningen såvitt känt inte tidigare medverkat i terroristdåd eller inte intar någon ledande ställning i organisationen inte ensamt få vara avgörande. Som påpekas av föredragande statsrådet kan fall exempelvis tänkas när medlemskapet ålägger medlemmen att medverka i terroristdåd. I sådant fall

KU 1975/76:50

kan redan det förhållandet att utlänningen är medlem tala för att det föreligger fara för att han i riket kommer att medverka till terroristhandling och medföra att han inte bör få komma in eller vistas i Sverige.

Inrikesutskottet (InU 1975/76:24) anslöt sig i sitt av riksdagen godkända betänkande till justitieutskottets yttrande.

Den information utskottet erhållit om de berörda japanernas anknytning till terroristorganisation ger inte utskottet anledning ifrågasätta regeringens bedömning rörande terroristlagens tillämplighet i de båda fallen. Det bör tilläggas, att regeringen - som justitieutskottet uttalat i sitt yttrande till inrikesutskottet och som likaså föredragande statsrådet uppgivit inför utskottet - även före den lagändring som trätt i kraft den 1 januari 1976 tillämpat terroristlagen endast på utlänningar som vid en individuell prövning bedömts utgöra en säkerhetsrisk.

16. Ang. export av krigsmateriel till Pakistan

Inom utskottet har väckts frågan om Sveriges export av krigsmateriel till Pakistan - flygplan av viss typ -står i överensstämmelse med de riktlinjer för sådan export som regering och riksdag enats om. Utskottet har vid sin granskning tagit del av sekretessbelagda uppgifter rörande omfattningen av exporten och hittills lämnade utförseltillstånd.

Krigsmaterielexporten regleras i kungörelsen (1949:614) angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel (krigsmaterielkungörelsen) med därtill fogad förteckning över krigsmateriel. Huvudregeln är att sådan export inte får förekomma utan tillstånd. Frågan om utförseltillstånd skall prövas av chefen för handelsdepartementet. Avser ärendet utförsel i större omfattning eller är det eljest av större vikt skall tillståndsfrågan prövas av regeringen. Enligt praxis prövar regeringen ärenden som rör utförsel till ett högre värde än 500 000 kr. eller som är av principiell natur. Ärendena bereds av krigsmaterielinspektionen inom handelsdepartementet. De ärenden som enligt kungörelsen prövas av handelsministern får efter bemyndigande avgöras av krigsmaterielinspektionen.

Av de ifrågavarande utförseltillstånden har fyra meddelats av regeringen och fyra av krigsmaterielinspektören. De senare har avsett materiel som i det enskilda fallet inte uppgått till högre värde än 500 000 kr.

I propositionen angående krigsmaterielexport (1971:146) angav departementschefen riktlinjer till ledning för tillståndsprövningen. Han slog därvid fast att det i vissa fall föreligger ovillkorligt hinder mot krigsmaterielexport, t. ex. på grund av internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd eller folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig. Departementschefen konstaterade vidare att utrikes- och neutralitetspolitiska skäl saknade betydelse i fråga om krigsmaterielexport till de nordiska staterna och till

KU 1975/76:50

de neutrala staterna i Europa. I fredstid borde därför tillstånd ges för export till dessa stater. I fråga om andra stater måste däremot från fall till fall bedömas om utrikes- och neutralitetspolitiska hänsyn hade så liten betydelse att export kunde tillåtas. Utifrån dessa principiella överväganden borde enligt departementschefen exporttillstånd inte meddelas till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgivits eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt, eller stat som har inre väpnade oroligheter.

Nämnda regler kunde dock enligt departementschefen inte tillämpas rigoröst i fråga om materiel av utpräglat defensiv karaktär, t. ex. kustartilleri och luftvärnsmateriel. Sådan export borde kunna tillåtas under förutsättning att mottagarlandet inte befann sig i väpnad konflikt med annan stat och att materielen inte ”kunde utnyttjas för att påverka den föreliggande krissituationen”.

De sålunda upptagna riktlinjerna godkändes av riksdagen (UU 1971:21, rskr 1971:343).

Det har inom utskottet gjorts gällande att det i Pakistan förekommer sådana inre väpnade oroligheter att vår krigsmaterielexport dit strider mot riktlinjerna för sådan export.

Som utrikesutskottet anförde i sitt förutnämnda betänkande rörande krigsmaterielexporten ger de allmänna riktlinjerna inte svar på alla principfrågor rörande denna export. Sålunda är t. ex. begreppet inre väpnade oroligheter inte närmare definierat.

I förevarande fall har enligt vad handelsministern uppgivit vid frågedebatt i riksdagen den 30 januari 1976 (prot. 1975/76:57)den information regeringen kunnat inhämta genom sina diplomatiska kanaler inte tytt på att det skulle pågå mera omfattande strider i Pakistan eller att det skulle vara fråga om väpnade oroligheter i den mening som åsyftas med riktlinjerna för krigsmaterielexpo rten.

Enligt utskottets uppfattning har det inte förekommit något som motsäger regeringens ifrågavarande bedömning, och utskottet anser således inte att de av riksdagen godkända riktlinjerna för krigsmaterielexport åsidosatts genom berörda utförseltillstånd.

17. Vissa frågor beträffande trafiktillstånd

Vidare har utskottets granskning omfattat regeringens beslut i anledning av ansökan från försvarets civilförvaltning om tillstånd jämlikt förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. (yrkestrafikförordningen) att utöva militär veckoslutstrafik i enlighet med avtal mellan civilförvaltningen och Statens järnvägar. 1 granskningspromemorian, bilaga 17 till detta betänkande, redovisas de närmare omständigheterna i ärendet.

KU 1975/76:50

47 I det aktuella beslutet, som meddelades den 15 maj 1975, förklarade regeringen att bestämmelserna i yrkestrafikförordningen inte utgjorde hinder för civilförvaltningen att ta sådan del i av SJ eller annat företag bedriven militär veckoslutstrafik som förutsatts i avtalet mellan civilförvaltningen och SJ.

Inom utskottet har tagits upp frågan om beslutet hade karaktären av tillstånd till linjetrafik enligt yrkestrafikförordningen eller om det var att betrakta som en från förordningens regler meddelad dispens. I sistnämnda fall har hävdats att beslutet getts retroaktiv verkan och därmed stod i strid mot vad som allmänt anses gälla vid dispens från förpliktande rättsregler.

Den formulering som använts i beslutet innebär enligt utskottets mening att försvarets civilförvaltning meddelats dispens från reglerna i yrkestrafikförordningen. Denna förordning är beslutad av Kungl. Majit efter riksdagens hörande och innefattas således av regeringens generella dispensbefogenhet. Vad som förekommit i ärendet ger inte utskottet anledning anta att regeringen haft för avsikt att ge beslutet retroaktiv verkan. Granskningen föranleder således inte något ytterligare uttalande från utskottets sida.

18. Övriga frågor

Utskottet har utöver de granskningsärenden som redovisats i det föregående tagit upp ytterligare några frågor.

a. Vetebiständet

I förra årets granskningsbetänkande behandlade utskottet regeringens åtgärder med anledning av riksdagsbeslutet den 12 december 1974 om ytterligare katastrofbistånd till ett belopp av 100 milj. kr. i form av veteleveranser eller andra insatser till svältdrabbade länder (KU 1975:12 s. 16-17).

Inom utskottet har gjorts gällande att mer effektiva åtgärder för att verkställa beslutet borde ha vidtagits, varvid alternativa lösningar borde ha prövats.

Utskottet som tagit del av redovisningar över insatsernas omfattning och fördelning på länder samt tidpunkter för veteleveranser m. m. (se bilaga 18 till detta betänkande) har inte funnit anledning till erinran mot handläggningen från regeringens sida av berörda biståndsfrågor.

b. Utlandssvenskarnas rösträtt

1965 års valtekniska utredning avgav den 21 februari 1975 ett den 15 januari 1975 dagtecknat betänkandeSOU 1975:8 Utlandssvenskarnas rösträtt, vilket bl. a. innehöll förslag om att den nuvarande femårsgränsen som förutsättning för utlandssvenskars rösträtt skulle slopas. I en reservation anfördes att femårsgränsen borde behållas. Remissbehandling av betänkan -

KU 1975/76:50

det påbörjades den 28 augusti 1975. Remisstiden utgick den 1 november 1975.

Propositionen angående utlandssvenskarnas rösträtt m. m. (prop. 1975/76:111) beslöts vid regeringssammanträde den 29 januari 1976 och avlämnades till riksdagen den 5 februari 1976.

Inom utskottet har gjorts gällande att proposition i ärendet borde ha förelagts riksdagen vid en tidigare tidpunkt än som skett, vilket varit påkallat bl. a. med hänsyn till behovet av information till utlandssvenskarna inför 1976 års riksdagsval.

Riksdagen behandlade propositionen om utlandssvenskars rösträtt den 11 mars 1976, varvid propositionen bifölls. Utskottet har inte funnit anledning till erinran mot regeringens handläggning av ärendet.

c) Direktiv till läkemedelsindustridelexationen

Vid regeringssammanträde den 25 september 1975 bemyndigades industriministern att tillkalla särskilda sakkunniga att ingå i en delegation med uppgift att närmare utreda möjligheterna till en samordning av resurserna inom svensk läkemedelsindustri och att ta initiativ i dessa frågor.

Utskottet har tagit del av direktiven till delegationen och därvid inte kunnat finna att delegationens uppgifter skulle vara av det slaget att riksdagens godkännande hade behövt inhämtas. Någon erinran kan därför inte riktas mot direktivens innehåll från konstitutionella synpunkter.

d) Utseende av ordförande i tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet

Som framgår av kanslipromemoria, Moga 19 till detta betänkande, inrättades den 1 juli 1975 tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet med uppgift att avge förslag till regeringen i fråga om tillsättning av vissa tjänster vid domstolar och hyresnämnder. Enligt riksdagens beslut skulle nämnden ha en i förhållande till den samtidigt inrättade centralmyndigheten för domstolsväsendet - domstolsverket - helt självständig ställning. Vidare skulle domstolsverkets chef inte - som föreslagits av regeringen - vara självskriven ordförande i nämnden. Med hänsyn till sakens grannlaga natur skulle det åligga regeringen att utse ordförande.

1 en reservation till justitieutskottets betänkande i ärendet (JuU 1975:1) uttalade två ledamöter (m) bl. a., att domstolsverkets chef inte borde vara ordförande i tjänsteförslagsnämnden och att denne borde utses av nämnden bland dess övriga ledamöter.

Till ordförande i tjänsteförslagsnämnden förordnade regeringen den 12 juni 1975 generaldirektören i domstolsverket Mats Börjesson. Förordnandet avsåg tiden från den 1 juli 1975 tills vidare, dock längst till den 30 juni 1978. Inom utskottet har gjorts gällande att detta förordnande stod i strid mot riksdagens beslut.

KU 1975/76:50

49 Riksdagens uttalande att domstolsverkets chef inte skulle vara självskriven ordförande i tjänsteförslagsnämnden kan givetvis inte anses innebära att denne inte skulle kunna komma i fråga som ordförande i nämnden. Det aktuella förordnandet kan därför enligt utskottets uppfattning inte ses som ett avsteg från riksdagens beslut och ger således inte anledning till något särskilt uttalande från utskottets sida.

e) Handläggningen av visst tjänstetillsättningsärende

Vidare har som närmare framgått av granskningspromemoria bilaga 20 till detta betänkande utskottets granskning omfattat vissa inom utbildningsdepartementet handlagda besvär i tjänstetillsättningsärenden. I ett av dessa ärenden har inkomnit en till den handläggande tjänstemannen personligen ställd handling avsedd att påverka tillsättningsärendet i för klagande negativ riktning. Handlingen har inte diarieförts i departementet.

Utskottet har tidigare i samband med granskningsarbetet behandlat frågor rörande diarieföringen i statsdepartementen (KU 1974:22 s. 29 och 1975:12 s. 17). Utskottet har därvid anslutit sig till en inom statsrådsberedningen utarbetad promemoria, vari bl. a. framhålls, att det förhållandet att en handling är ställd till ett statsråd eller en tjänsteman personligen inte i och för sig medför att handlingen skall anses som ett privat meddelande. Har handligen getts in i syfte att föranleda tjänsteåtgärd eller för att påverka handläggningen i eller avgörandet av ett ärende, är den att anse som allmän även om den exempelvis ställts till en departementschef eller till viss namngiven tjänsteman. Vid sådant förhållande skall handlingen omgående överlämnas för registrering.

Mot bakgrund av det anförda synes den ifrågavarande handlingen ha varit att betrakta som allmän och följaktligen bort diarieföras. I övrigt har granskningen inte föranlett något särskilt uttalande från utskottets sida.

J) Vissa ytterligare frågor

Härutöver har utskottet granskat frågor om regler i grundlagen beträffande sammansatt finans- och skatteutskotts handläggning av vissa skattefrågor. En proposition (prop. 1975/76:29) i ämnet har antagits av riksdagen förra året(SkU 1975/76:15). Vidare har utskottet granskat vissa frågor beträffande kapitalbeskattningen (se bilaga 21). Granskningen har slutligen omfattat frågan om regeringens behandling av vissa allmänna kyrkomötets skrivelser rörande lagskydd för invigd begravningsplats (se bilaga 22) samt vissa frågor rörande familjepolitiken. Beträffande nu angivna frågor har utskottet inte funnit anledning att göra några särskilda uttalanden.

4. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

50 Den granskning som sålunda utförts samt resultatet därav får utskottet härmed för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 9 april 1976

På konstitutionsutskottets vägnar HILDING JOHANSSON

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Boo (c), fru Thunvall (s), herrar Werner i Malmö (m). Mossberg (s), Fiskesjö (c), Svensson i Eskilstuna (s), Jonnergård (c), Bergqvist (s), Björck i Nässjö (m), Karlsson i Malung (s), Nordin (c), Måbrink (vpk), Olsson i Edane (s) och Lindahl i Hamburgsund (fp).

Vid beslut under nedan antecknade punkter har beträffande

punkten 1 (handläggning av besvärsärenden) fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

punkten 2 (publicering av regeringsbeslut) herr Berndtson ersatt herr Måbrink (- vissa frågor rörande departementens informationssekreterare) fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

punkten 3 (kommittéväsendet under år 1975) herr Berndtson ersatt herr Måbrink,

punkten 4 (remisser till lagrådet) fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö, herr Kindbom ersatt herr Jonnergård och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

punkten 5 (utgivningen av Svensk författningssamling) herr Kindbom ersatt herr Boo och fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö,

punkten 6 (propositionsavlämnandet till riksdagen) herr Johansson i Malmö ersatt fru Thunvall, herr Dahlberg ersatt herr Mossberg, herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Bergqvist, herr Berndtson ersatt herr Måbrink och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

punkten 7 (riksdagens skrivelser till regeringen - kollektivanslutning till politiska partier) herr Johansson i Malmö ersatt herr Mossberg, herr Berndtson ersatt herr Måbrink och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund ( - tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen i fråga om vägar och flygplatser) herr Johansson i Malmö ersatt fru Thunvall och fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö,

punkten 8 (behovet av särskilda regler för regeringens handlande i nödsituationer) herr Hernelius ersatt herr Björck i Nässjö, herr Berndtson ersatt herr Måbrink och herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Olsson i Edane,

KU 1975/76:50

punkten 9 (vissa frågor rörande utrikesnämnden m. m. - statsministerns skriftväxling med viss regeringschef) herr Johansson i Malmö ersatt fru Thunvall och fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö ( - inskränkningar i skoimporten) herr Kindbom ersatt herr Boo, herr Hernelius ersatt herr Werner i Malmö och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

punkten 10(bistånd till Angola) herr Hernelius ersatt herr Wemer i Malmö, herr Berndtson ersatt herr Måbrink och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

punkten 11 (fråga om datalagens tillämpning i visst fall - Readers Digest AB) herr Kindbom ersatt herr Boo och fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö,

punkten 12 (bemyndigande till regeringen enligt terrängkörningslagen) herr Hernelius ersatt herr Werner i Malmö, herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Bergqvist, herr Berndtson ersatt herr Måbrink,

punkten 13 (bidrag från clearingfonden för olja) herr Johansson i Malmö ersatt fru Thunvall och fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö,

punkten 14 (fråga om viss SÄPO-verksamhet) herr Hernelius ersatt herr Werner i Malmö, fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö, herr Sörenson ersatt herr Karlsson i Malung, herr Berndtson ersatt herr Måbrink, herr Dahlberg ersatt herr Olsson i Edane och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

punkten 15 (ang. regeringens tillämpning av terroristlagen rörande två japanska medborgare) herr Hernelius ersatt herr Werner i Malmö, fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö, herr Sörenson ersatt herr Karlsson i Malung och herr Dahlberg ersatt herr Olsson i Edane,

punkten 16 (export av krigsmateriel till Pakistan) herr Kindbom ersatt herr Boo, herr Johansson i Malmö ersatt herr Svensson i Eskilstuna, fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö och herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Olsson i Edane,

punkten 17 (vissa frågor ang. trafiktillstånd) herr Johansson i Malmö ersatt fru Thunvall och fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö,

punkten 18 (övriga frågor)

(a. vetebiståndet) herr Johansson i Malmö ersatt fru Thunvall,

(b. utlandssvenskarnas rösträtt) herr Kindbom ersatt herr Boo, herr Johansson i Malmö ersatt herr Svensson i Eskilstuna, fru Hammarbacken ersatt herr Nordin, herr Berndtson ersatt herr Måbrink och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

(c. direktiv till läkemedelsindustridelegationen) herr Johansson i Malmö ersatt herr Bergqvist, herr Berndtson ersatt herr Måbrink och herr Jonsson i Alingsås ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

KU 1975/76:50

(d. utseende av ordförande i tjänsteförslagsnämnden för domstolsverket) fru Jacobsson ersatt herr Werner i Malmö och herr Johansson i Malmö ersatt herr Bergqvist,

(e. handläggningen av visst tjänstetillsättningsärende) herr Kindbom ersatt herr Boo, herr Johansson i Malmö ersatt herr Svensson i Eskilstuna, fru Hammarbacken ersatt herr Nordin och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund,

(f. vissa särskilda frågor) ( - rörande kapitalbeskattningen) herr Kindbom ersatt herr Boo, fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö och herr Jonsson

1 Alingsås ersatt herr Lindahl i Hamburgsund, ( - rörande behandlingen av vissa allmänna kyrkomötets skrivelser till regeringen ang. lagskydd för invigd begravningsplats) herr Kindbom ersatt herr Boo och fru Jacobsson ersatt herr Björck i Nässjö, (- rörande familjepolitiken) herr Kindbom ersatt herr Jonnergård och herr Molin ersatt herr Lindahl i Hamburgsund.

Reservationer

1. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Molin (fp), Jonnergård (c). Björck i Nässjö (m), Nordin (c) och fru Jacobsson (m), som ansett att utskottet under punkten

2 Publicering av regeringsbeslut och vissa informationsfrågor såvitt avser vissa frågor rörande departementens informationssekreterare (s. 18) i stället bort anföra följande:

Som tidigare (= utskottet) efterfrågat materialet.

I det fall som granskats av utskottet är dock omständigheterna sådana att den särskilda begränsning av informationen som där skett inte kan anses rimlig. Enligt vad som framgår av handlingarna i ärendet hade det förekommit artiklar och insändare i tidningarna om pensionärernas skatteförhållanden. Pensionärernas riksorganisation hade också till riksförsäkringsverket inkommit med en skrivelse. Riksförsäkringsverket sammanställde en PM med anledning av denna skrivelse. Jnformationssekreteraren i socialdepartementet ansåg det uppenbarligen angeläget att den redovisning av sakläget i skattefrågan som förekom i denna PM fick en vidare spridning. Eftersom det här rörde sig om en angelägenhet av stort allmänt intresse borde det naturliga ha varit, att informationen gått ut till tidningar och andra massmedier på vanligt sätt. Men av följebrevet framgår att informationen riktats till A-pressens chefredaktörer. En avgränsning av detta slag är inte förenlig med principen att informationsmottagare inte får utväljas på politiska grunder. Utskottet ger riksdagen detta til! känna.

2. av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö (m), som ansett att utskottet under punkten 7 Riksdagens skrivelser till regeringen såvitt avser frågan om kollektivanslutning till politiska partier (s. 31) i stället bort anföra följande: Riksdagen

har (= utskottet) riksdagsbesluten i fråga.

KU 1975/76:50

53 I omedelbar anslutning till det riksdagsbeslut som fattades i kollektivanslutningsfrågan i samband med behandlingen 1973 av den nya författningen gjorde statsministern och andra företrädare för regeringspartiet uttalanden av innebörd att några åtgärder från regeringens sida inte skulle vidtas med anledning av riksdagsbeslutet i fråga. Sådana uttalanden har gjorts vid flera tillfällen därefter bl. a. i riksdagen.

Det enda parti i Sverige som mottar medlemmar genom kollektiv anslutning är det socialdemokratiska partiet. Riksdagsbesluten går som framgått ut på att denna form för medlemsanslutning bör upphöra genom åtgärder från vederbörande partis sida. Enligt utskottet är det självklart att regeringen och främst statsministern, som tillika är partiordförande, borde i sitt parti ha verkat för att riksdagens viljeyttring i denna från demokratisk synpunkt viktiga fråga beaktades.

3. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m). Nordin (c), Lindahl i Hamburgsund (fp) och fru Jacobsson (m), som ansett att utskottet under punkten 7 Riksdagens skrivelser lill regeringen såvitt avser lillstånsplikr enligl miljöskyddslagen ifråga om vägar och flygplatser (s. 31-32) i stället bort anföra följande:

Riksdagen beslöt den (= utskottet) av väsentlig betydelse.

Riksdagens beslut som fattades för snart ett och ett halvt år sedan måste ses som en direkt uppmaning till regeringen att för riksdagen snarast lägga fram förslag i ämnet. Enligt uppgift kommer frågan att tas upp i samband med en kommande översyn av miljöskyddslagstiftningen. Det är emellertid från konstitutionell synpunkt inte godtagbart att så lång tid kommer att förflyta innan riksdagsbeslutet i fråga förverkligas.

4. av herr Björck i Nässjö (m) och fru Jacobsson (m), som ansett att utskottet under punkten 9 Vissa frågor rörande utrikesnämnden såvitt avser skriftväxling mellan statsministern och Cubas premiärminister (s. 36-37) i stället bort anföra följande:

Som framgår av (= utskottet) viktiga utrikespolitiska frågor.

Beträffande de nu aktuella kontakterna med Cuba har statsministern vägrat utrikesnämndens ledamöter att direkt ta del av skriftväxlingen. Denna brevväxling har enligt uppgift förmedlats av en svensk ambassadör och har alltså ägt rum mellan två regeringschefer. Den svenske statsministern avlade efter brevväxlingen ett officiellt besök på Cuba vid vilket tillfälle inbjudan till den kubanske regeringschefen att avlägga ett officiellt besök i Sverige utfärdades. Mot denna bakgrund hade det enligt utskottet varit naturligt att utrikesnämndens ledamöter fått ta del av brevväxlingen i fråga.

Utskottet har inte funnit anledning att göra annat ytterligare uttalande i ärendet än att dokument i utrikesärenden självfallet alltid bör diarieföras, i förekommande fall i hemligt diarium.

KU 1975/76:50

5. av herrar Björck i Nässjö (m) och Hernelius (m), som ansett att utskottet under punkten 9 Vissa frågor rörande utrikesnämnden såvitt avser vissa restriktioner för import av skovaror (s. 37) i stället bort anföra följande:

Som närtpare (=utskottet) tillstånd.

Genom regeringens beslut om begränsning av skoimporten tillämpades för första gången en skyddsklausul i Sveriges avtal med den europeiska gemenskapéh. De konsekvenser som beslutet skulle kunna medföra för vår exportindustri måste för varje insiktsfull bedömare ha framstått som avsevärda. Även det förhållandet att beslutet innebar ett avsteg från den handelspolitiska huvudlinje som Sverige hävdat i olika internationella sammanhang gjorde att det självklart var fråga om ett utrikesärende av större vikt.

Mot denna bakgrund framstår det som anmärkningsvärt att regeringen underlät att i förväg höra utrikesnämnden om den tilltänkta åtgärden. Några särskilda skäl som gjorde det omöjligt att överlägga med nämnden har inte förelegat och har ej heller gjorts gällande.

Utskottet finner med hänsyn till det anförda att anledning till anmärkning föreligger mot statsrådet Feldt, som vid tiden för beslutet var handelsminister.

6. av herrar Björck i Nässjö (m), Molin (fp) och Hernelius (m), som ansett att utskottet under punkten 10 Angående bistånd till Angola (s. 37-38) såvitt avser frågan om bistånd under rådande konfliktsituation i stället bort anföra följande:

I en inom (-utskottet) det totala biståndet.

När riksdagen våren 1975 behandlade frågan om svenskt bistånd till Angola hade på initiativ av Portugals regering träffats en överenskommelse med de tre befrielserörelserna MPLA, FNLA och UNITA som innebar att en övergångsregering bildades i vilken alla tre rörelserna var representerade. Denna regering skulle leda Angola fram till självständighetsdagen den 11 november 1975.

I 1975 års budgetproposition hade föreslagits fortsatt stöd till MPLA. Den nämnda överenskommelsen ingicks efter det budgetpropositionen framlagts för riksdagen. I det läget föreslogs i flera motioner att Sverige mot bakgrund av den nya situationen i Angola inte längre ensidigt skulle stödja någon av befrielserörelserna. På förslag av ett enhälligt utrikesutskott (UU 1975:4 s. 19) gjorde riksdagen följande uttalande:

”Under pågående förhandlingar om Angolas självständighet kan nya spänningar mellan olika politiska rörelser inte uteslutas. Utskottet delar uppfattningen att det vore synnerligen olämpligt om Sverige till en av parterna i Angola lämnade ett stöd som kunde uppfattas som ett svenskt ställningstagande i en intern angolesisk angelägenhet.”

Som känt uppstod (=utskottets andra stycke) representation

i Stockholm.

Visserligen skedde en s. k. omförhandling av biståndet till MPLA vilken

KU 1975/76:50

ledde till vissa begränsningar av insatserna. Enligt utskottet borde emellertid regeringen med anledning av riksdagens uttalanden ha upphört med allt sådant stöd till MPLA, som kunde uppfattas som ett svenskt ställningstagande till förmån för en av parterna i inbördeskriget i Angola.

Vad utskottet anfört bör ges riksdagen till känna.

7. av herrar Björck i Nässjö (m) och Mentelius (m), vilka ansett att utskottet under punkten 10 Angående bistånd till Angola (s. 37-38) såvitt avser begreppet humanitärt bistånd i stället för sista stycket i avsnittet bort anföra följande:

Som framgår av redovisningen av omfattningen av de svenska biståndsinsatserna till MPLA som inleddes under budgetåret 1971/72 och hittills uppgått till ett värde av ca 10,5 milj. kr. har bistånd lämnats i sådana former som enligt utskottets mening inte kan anses stå i överensstämmelse med begreppet humanitärt bistånd. Bl. a. har biståndet bestått i betydande leveranser av transportfordon, bensin och andra varor vilka kan användas för annat än för humanitära ändamål. Vidare har kontantbidrag lämnats t. ex. som ersättning för kostnader förenade med MPLA:s representation i Stockholm.

Enligt utskottet har regeringen genom angivna åtgärder åsidosatt vad riksdagen förutsatt vid den ifrågavarande medelsanvisningen. Utskottet vill framhålla att det med hänsyn till vårt lands internationella anseende är av vikt att de principer som bl. a. lagts fast i FN beträffande humanitära insatsers karaktär respekteras av den svenska regeringen. Termen humanitärt bistånd får inte tolkas godtyckligt.

Vad utskottet anfört bör ges riksdagen till känna.

8. av herrar Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c), Jonnergård (c). Nordin (c). Lindahl i Hamburgsund (fp), fru Jacobsson (m) och herr Kindbom (c), som ansett att utskottet under punkten 11 Fråga om datalagens tillämpning i visst fall (s. 38-39) i stället bort anföra följande:

Utskottet har under årets granskning också uppmärksammat regeringens tillämpningar av datalagen i några uppmärksammade fall, granskningspromemoria bilaga 14. Enligt datalagen får personregister som förs med hjälp av ADB inte inrättas eller föras utan tillstånd av datainspektionen. Över datainspektionens beslut kan besvär anföras hos regeringen.

Enligt 3 § datalagen skall datainspektionen meddela tillstånd till inrättande och förande av personregister om det saknas anledning antaga att otillbörligt intrång i registrerads personliga integritet skall uppkomma. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas arten och mängden av de personuppgifter som skall ingå i registret samt den inställning till registret som föreligger eller kan antas föreligga hos den som kan komma att registreras i registret. I propositionen 1973:33 anförde departementschefen att varje reglering som införs på det under stark utveckling stadda datahanteringsområdet måste ses som ett provisorium. Bl. a. måste principerna för tillståndsgivningen utbildas i praxis. Riksdagen anslöt sig til! dessa uttalanden (KU 1973:19)

KU 1975/76:50

och har senare föreslagit en allmän översyn av datalagen (KU 1975:11).

Datainspektionen har vid tillämpningen av datalagen gjort den bedömningen att det från de enskilda människornas synpunkt kan upplevas som en risk i sig själv att finnas registrerade i olika personregister, således oavsett antalet och arten av de personuppgifter som ingår i registren. För att så långt som möjligt minska riskerna för otillbörligt intrång i den personliga integriteten bör därför enligt datainspektionens uppfattning inga personregister som förs med hjälp av ADB få innehålla uppgifter om andra fysiska personer än som svarar mot myndigheternas, företagens eller organisationernas arbetsuppgifter och verksamhetsområden. 1 fråga om företag och organisationer är datainspektionens principiella utgångspunkt den att dessa endast bör få registrera personer som är kunder, anställda eller medlemmar i företaget resp. organisationen eller som frivilligt medgivit registreringen. En sådan ordning är enligt datainspektionens mening nödvändig om man inte vill medge alla organisationer och företag, som kan åberopa en stor del av svenska folket eller t. ex. ett helt läns befolkning som presumtiva medlemmar eller kunder, att föra egna befolkningsregister för medlemseller kundvärvningsändamål, något som datainspektionen inte anser bör ske. Till denna datainspektionens "grundprincip” har även justitiekanslern anslutit sig.

När riksdagen 1973 antog datalagen åsyftades en restriktiv praxis vad gäller tillståndsgivningen på detta område. Datainspektionen synes ha följt riksdagens intentioner. Regeringen har emellertid i ett par uppmärksammade besvärsfall ändrat datainspektionens beslut. Detta är med hänsyn till den restriktiva praxis som riksdagsbeslutet åsyftade klart otillfredsställande. En konsekvent tillämpning av den restriktiva linjen är nödvändig som ett led i strävandena att skydda medborgarnas personliga integritet i det moderna datasamhället.

Detta ger utskottet riksdagen till känna.

9. av herr Måbrink (vpk), som ansett att utskottet under punkten 11 Fråga om datalagens tillämpning i visst Jäll (s. 38-39) i stället bort anföra följande:

Utskottet har under justitiekanslern anslutit sig.

När riksdagen 1973 antog datalagen åsyftades en restriktiv praxis avseende tillstånd att föra personregister med ADB. Regeringen har emellertid i flera uppmärksammade besvärsfall visat att man inte är beredd att tolka datalagen i denna anda. Att ge Readers Digest AB - ett multinationellt företag - tillstånd att registrera hela svenska folket i sitt dataregister innebär enligt utskottets mening sådana uppenbara risker för enskildas personliga integritet att ansökan bort ha avslagits.

Utskottet ger riksdagen detta till känna.

KU 1975/76:50

10. av herrar Björck i Nässjö (m) och Hernelius (m), som ansett att utskottet under punkten 12 Bemyndigande lill regeringen enligt lerrängkörningslagen (s. 39-40) i stället bort anföra följande:

Terrängkörningslagen och terrängkörningskungörelsen är tillämpliga på trafik med fordon som är inrättade huvudsakligen för person- och godsbefordran i terräng. Lagen antogs av riksdagen den 13 december 1975 och ersatte lagen (1972:606) om körning i terräng med motordrivet fordon, vars giltighetstid begränsats till tre år och som således upphörde att gälla med utgången av 1975. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1976.

Som närmare framgår av granskningspromemorian, bilaga 15, innehåller terrängkörningslagen bemyndigande till regeringen eller till regeringen underställd myndighet att förordna om undantag från i lagen angivna förbud eller meddela ytterligare förbud. Sådana förordnanden har givits genom ändringar i terrängtrafikkungörelsen, som trädde i kraft samtidigt.

Utskottet har granskat frågan om nämnda bemyndiganden står i överensstämmelse med regeringsformens normgivningsregler.

Propositionens förslag till terrängkörningslag, som riksdagen antog utan ändring, föreskrev mycket långtgående förbud mot terrängkörning med motorfordon. För att inte lagstiftningen skulle leda till orimligheter innehöll förslaget bemyndigande för regeringen att själv eller genom underställd myndighet förordna om omfattande undantag från lagen. Den förordning, vari dessa undantag senare stadgades, var emellertid inte till innehållet känd för riksdagen, när lagen antogs. Förslaget till terrängkörningslag innebar därför just den sorts ramlagstiftning som remissinstanserna uttryckte farhågor för under författningsarbetet och som såväl departementschef som riksdag tog klar ställning emot. Högst otillfredsställande är att riksdagen på detta sätt inte vet vad den lagstiftning den beslutar får för konsekvenser. Detta så mycket mer som det i förevarande fall rörde sigom en ny lagstiftning med nya, vittgående bestämmelser som berör ett mycket stort antal medborgare.

Riksdagen ställdes i förevarande fall i en besvärlig situation med hänsyn till tidsnöden. Tidigare gällande regler om terrängkörning löpte nämligen ut vid årsskiftet. Enligt utskottets mening var omständigheterna sådana att riksdagen till följd därav hade mycket begränsade möjligheter att avvisa den föreslagna ramlagstiftningen.

Det måste konstateras att den nya lagstiftningen hade bort förberedas i god tid och inte som nu forceras fram vid en sådan tidpunkt att varken medborgare eller myndigheter hade faktiska möjligheter att få del av innehållet i de nya bestämmelserna. Dock ålades medborgarna att under straffansvar följa bestämmelserna.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet det motiverat att framhålla angelägenheten av att regeringens förslag till bemyndigandelagstiftning står i överensstämmelse med de uttalanden i frågan som regering och riksdag ställde sig bakom i samband med författningsreformen.

KU 1975/76:50

11. av herrar Werner i Malmö (m), Lindahl i Hamburgsund (fp) och fru Jacobsson (m), som ansett att utskottet under punkten 13 Bidrag frän clearingfonden för olja (s. 40-42) i stället bort anföra följande:

I en inom (= utskottet) var lagligen grundat.

Som tidigare framgått erhöll regeringen genom att allmänna ransoneringslagen sattes i kraft riksdagens fullmakt att införa prisclearingsystemet för olja, vilket också skedde genom kungörelsen i ämnet som utfärdades den 28 december 1973. Medan clearingsystemet varade, dvs. de första fyra månaderna 1974, förelåg avgiftsskyldighet resp. bidragsrätt för vissa i kungörelsen särskilt angivna oljeprodukter som under denna tid infördes i landet. Råolja omfattades emellertid inte av clearingsystemet. Det oaktat beviljade regeringen i efterhand AB Nynäs-Petroleum bidrag ur clearingfonden med ett betydande belopp för förluster som bolaget orsakats på grund av sin råoljeimport.

Regeringen grundade sitt beslut på 4 § allmänna ransoneringslagen Eftersom denna lag endast innehåller allmänna grunder för de åtgärder regeringen fått riksdagens fullmakt att vidta och alltså förutsätter att de närmare reglerna preciseras i särskild författning saknades laga stöd för regeringsbeslutet i fråga. Utskottet vill tillägga att det från konstitutionell synpunkt är av största vikt för rättssäkerheten i förvaltningen att givna föreskrifter iakttas så att de som berörs av föreskrifterna kan förlita sig på vad som gäller och att olikställighet i behandlingen inte förekommer.

Vad utskottet anfört bör ges riksdagen till känna.

12. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Molin (fp), Jonnergård (c). Nordin (c), Hernelius (m) och fru Jacobsson (m), som ansett att utskottet under punkten 14 Fråga om viss Säpo-verksamhet (s. 42-43) i stället bort anföra följande:

I massmedia förekom (= utskottet) undersökningen i Göteborg.

Som tidigare framgått är den promemoria som upprättats över undersökningen i Göteborg sekretessbelagd. I samband med förevarande granskning i konstitutionsutskottet framställdes yrkande om att utskottet skulle begära att få del av promemorian. Detta yrkande avslogs emellertid av utskottets sju socialdemokratiska ledamöter med ordförandens utslagsröst. 1 en reservation till utskottets protokoll anförde sju ledamöter (4 c, 1 m, 1 fp, 1 vpk) att utskottet därigenom förhindrades att fullt ut genomföra sin grundlagsenliga skyldighet att granska regeringens maktutövning, vilket reservanterna fann betänkligt. Mot bl. a. denna bakgrund är det svårt att bilda sig en helt klar uppfattning om justitieministerns agerande i denna sak.

I anslutning till det anförda vill utskottet tillägga följande beträffande den skyldighet som enligt regeringsformen åligger konstitutionsutskottet att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. För att kunna fullgöra detta åliggande har utskottet enligt 12 kap. 1 jj regeringsformen rätt att utfå protokollen över beslut i regeringsärenden

KU 1975/76:50

och de handlingar som hör till dessa ärenden. Enligt utskottet ligger det i sakens natur att granskningen också måste inriktas på ärenden där ännu inte något formellt regeringsbeslut fattats eller aldrig kommer att fattas. Det är självfallet nödvändigt att utskottet även i sådana fall får tillgång till handlingarna i ärendet.

Beträffande den nu aktuella promemorian över undersökningen i Göteborg har enligt uppgift från statsrådsberedningen anförts att promemoria inte upprättats i ett regeringsärende och att förden skull bestämmelserna i 12 kap.

1 § regeringsformen inte skulle vara tillämpliga på denna handling. Utskottet kan inte acceptera en sådan tolkning. Den omständigheten att justitieministern låter föranstalta om en utredning innebär enligt utskottet självfallet att man rör sig med ett ärende inom regeringskansliet som kan komma att föranleda åtgärder och beslut från regeringens sida.

Sammanfattningsvis vill utskottet understryka vikten av att konstitutionsutskottets grundlagsenliga rätt och skyldighet att fullgöra sin granskning inte hindras eller försvåras.

På grund av att utskottet inte haft tillgång till promemorian angående den aktuella SÄPO-verksamheten i Göteborg har utskottet inte på sätt grundlagen förutsätter kunnat genomföra sin granskning av regeringens befattning med ärendet. De uppgifter som lämnats utskottet ger dock viss anledning att uppfatta pressekreterarens medverkan som en enligt grundlagen icke avsedd inblandning från justitiedepartementes sida i förvaltningsmyndighets, i detta fall säkerhetspolisens, verksamhet.

Vad utskottet anfört bör ges riksdagen till känna.

13. av herr Berndtson (vpk), som ansett att utskottet under punkten 14

Fråga om viss SAPO-verksamhet (s. 42-43) i stället bort anföra följande:

I massmedia förekom (= utskottet) undersökningen i Göteborg.

Som tidigare framgått är den promemoria som upprättats över undersökningen i Göteborg sekretessbelagd. I samband med förevarande granskning i konstitutionsutskottet framställdes yrkande om att utskottet skulle begära att få del av promemorian. Detta yrkande avslogs emellertid av utskottets sju socialdemokratiska ledamöter med ordförandens utslagsröst. I en reservation till utskottets protokoll anförde sju ledamöter (4 c, 1 m, 1 fp, 1 vpk) att utskottet därigenom förhindrades att fullt ut genomföra sin grundlagsenliga skyldighet att granska regeringens maktutövning, vilket reservanterna fann betänkligt. Mot bl. a. denna bakgrund är det svårt att bilda sig en helt klar uppfattning om justitieministerns agerande i denna sak.

Enligt utskottet står det emellertid klart att justitieministern gjort motsägelsefulla uttalanden angående vad som förekommit från säkerhetspolisens sida i detta fall. Detta tyder på att informationen till justitieministern varit bristfällig, vilket enligt utskottet är betänkligt med hänsyn till det särskilda ansvar som åvilar honom för säkerhetsfneor.

KU 1975/76:50

60 Mot bakgrund av vad som framkommit angående säkerhetstjänstens roll i andra uppmärksammade fall, t. ex. IB-affären, finns det enligt utskottet anledning till misstanke om att säkerhetspolisen även när det gäller nu ifrågavarande undersökningar har agerat otillbörligt. Utskottet anser det därför anmärkningsvärt att justitieministern inte vidtagit kraftfullare åtgärder för att bringa klarhet i vad som från säkerhetspolisens sida förekommit vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Nu anförtroddes det åt chefen för säkerhetspolisen och en tjänsteman i justitiedepartementet att undersöka saken. Enligt utskottet ligger det i öppen dag att säkerhetspolisens chef inte intar den opartiska roll i sammanhanget som borde krävas för denna undersökning. Utskottet vill erinra om att i riksdagen förts fram den tanken att en parlamentarisk fempartikommission borde tillsättas för att utreda dels Göteborgsfallet. dels om liknande SÄPO-verksamhet förekommer på andra arbetsplatser i landet.

Som inledningsvis framhållits har utskottets granskning inte kunnat genomföras fullt ut bl. a. beroende på att utskottet inte fått ta del av alla handlingar i ärendet. Av de uppgifter som lämnats tyder dock mycket på att det kan ha förekommit åsiktsregistrering vid sjukhusförvaltningen i Göteborg. Skulle så vara fallet vilar det ett stort ansvar på justitieministern och regeringen att se till att säkerhetspolisens verksamhet blir föremål för ingående analyser och kontroll i syfte att förhindra sådana integritetskränkningar i framtiden. Enligt utskottet är det även av stort intresse att avvakta resultatet av den pågående JO-utredningen angående säkerhetspolisens agerande i Göteborg.

Sammanfattningsvis vill utskottet framhålla att justitieministerns handläggning av frågan om den förevarande SÄPO-verksamheten från konstitutionella utgångspunkter uppvisar en råd allvarliga brister, vilka påtalats i det föregående.

Det anförda föranleder utskottet att rikta en erinran mot statsrådet Geijer.

14. av herr Måbrink (vpk), som ansett att utskottet under punkten 15 Angående regeringens tillämpning av terroristlagen rörande tvä jdpanska medborgare (s. 43—45) i stället bort anföra följande:

Den 30 oktober 1974 (=utskottet) justitieutskottets yttrande.

Den information utskottet erhållit beträffande berörda japaners anknytning till terroristorganisation har ingett utskottet starka betänkligheter beträffande lagens tillämpning på fallet S. Att grunderna för att utvisa S. var ytterst svaga bestyrks även av att utlänningsnämnden fann skäl för utvisning inte föreligga. Som i andra sammanhang påtalats ger terroristlagen genom svepande och tänjbara formuleringar möjlighet att ingripa mot utlänningar som kan betraktas som presumtiva terrorister. Lagen kräver dock för utvisning att det finns grundad anledning antaga att utlänning tillhör eller

KU 1975/76:50

verkar för terroristorganisation. Inte ens detta mycket svaga rekvisit kan rimligen anses ha varit uppfyllt beträffande S. Härigenom har de farhågor som uttalades vid lagens införande att lagen skulle kunna leda till ingripande mot personer utan att detta var motiverat utifrån lagens officiellt uttalade syfte befästs.

Det anförda föranleder utskottet att rikta en erinran mot statsrådet Leijon.

15. av herr Måbrink (vpk), som ansett att utskottet under punkten 16 Angående expon av krigsmateriel lill Pakistan (s. 45-46) i stället bort anföra följande: Inom

utskottet (=utskottet) rskr 1971:343.

Det är således klart fastslaget att export av krigsmateriel inte får ske till stat som har inre väpnade oroligheter. I Pakistan råder sedan länge en väpnad konflikt mellan landets armé och en gerillarörelse. Detta är allmänt känt. Den omfattande export av krigsflygplan som trots detta pågår från vårt land till Pakistan står således i uppenbar strid mot de av riksdagen godtagna riktlinjerna för krigsmaterielexport. Den strider också mot den i vårt land erkända folkrättsliga principen att ingen stat skall blanda sig i annan stats inre angelägenheter.

Det anförda föranleder utskottet att rikta en anmärkning mot de för exporten närmast ansvariga statsråden nämligen förutvarande handelsministern statsrådet Feldt och nuvarande handelsministern statsrådet Lidbom.

16. av herrar Boo (c), Björck i Nässjö (m), Jonnergård (c) och fru Jacobsson (m), som ansett att utskottet under punkten 17 Vissa frågor beträffande trafiktillstånd (s. 46-47) i stället bort anföra följande:

Vidare har utskottets granskning omfattat regeringens beslut i anledning av ansökan från försvarets civilförvaltning om tillstånd jämlikt förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. (yrkestrafikförordningen) att utöva militär veckoslutstrafik i enlighet med avtal mellan civilförvaltningen och statens järnvägar. I granskningspromemorian, bilaga 17 till detta betänkande, redovisas de närmare omständigheterna i ärendet.

Veckoslutstrafik har bedrivits av civilförvaltningen från 1969 och bedrivs alltjämt. I propositionen 1972:81 uttalade kommunikationsministern att linjetrafiktillstånd fordrades för att bedriva denna trafik. Frågan om vem som skulle söka tillstånd har varit föremål för bedömning i liknande fall. Sedan 1949 har högsta domstolen följt en fast praxis att den som arrangerade resor av denna typ skulle ha tillstånd som trafikutövare. 1 en promemoria 1973 upprättad inom kommunikationsdepartementet 1973 uttalades att försvarets civilförvaltning, trots att SJ och privata bussbolag genomförde veckoslutstrafiken, skulle ha trafiktillstånd för de militära veckoslutsresorna.

Enligt yrkestrafikförordningen 2 och 5 SS skall ansökan om trafiktillstånd göras hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas. Försvarets

KU 1975/76:50

civilförvaltning sökte emellertid tillstånd till linjetrafik direkt hos regeringen i maj 1975. Det ärende regeringen hade att handlägga var alltså formellt inte ett besvärsärende.

Regeringen har däremot haft möjlighet att behandla ansökan från civilförvaltningen som ett dispensärende. Formuleringen av beslutet den 15 maj 1975 är emellertid inte sådan som vanligtvis brukas vid meddelande av dispens. I beslutet förklarade regeringen att bestämmelserna i yrkestrafikförordningen inte utgjorde hinder för civilförvaltningen att ta sådan del i av SJ eller annat företag bedriven militär veckoslutstrafik som förutsatts i avtalet mellan civilförvaltningen och SJ. Klart är att beslutet gjorde den därefter bedrivna trafiken laglig. Frågan gäller emellertid om beslutet kan göra även den dessförinnan bedrivna trafiken laglig. Om beslutet skall uppfattas som ett meddelande av dispens, gäller dispens endast från och med beslutsdatum.

Av intresse i detta sammanhang är motiveringen till ett av riksåklagaren i januari 1976 meddelat beslut att inte väcka åtal mot generaldirektörerna i försvarets civilförvaltning och i SJ för olaga yrkesmässig trafik, beträffande tiden före den 15 maj 1975. Riksåklagaren har nämligen funnit det vara i regeringsbeslutet klarlagt, att civilförsvarets medverkan i trafiken, sådan den bedrivits enligt det från och med den 1 mars 1974 gällande avtalet, inte var av den beskaffenhet att försvarets civilförvaltning kunde anses som trafikutövare i yrkestrafikförordningens mening. Vidare har han anfört att civilförvaltningens handlande för tiden dessförinnan inte bör bedömas på annat sätt. Riksåklagaren har således tillmätt regeringens beslut den 15 maj 1975 retroaktiv verkan. Alltså kan riksåklagaren inte ha uppfattat regeringsbeslutet som ett dispensbeslut.

Det finns ingen laga grund för regeringen att ge beslut av denna typ retroaktiv verkan. Beslutet av den 15 maj 1975 har erhållit en formulering som kunde möjliggöra en retroaktiv tillämpning och har uppenbart tolkats av riksåkiagaren på detta sätt.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

17. av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö (m), som ansett att utskottet under punkten 18 Övriga frågor såvitt avser a) Vetebiständet (s. 47) i stället bort anföra följande:

I förra årets (= utskottet) borde ha prövats.

De redovisningar över bl. a. insatsernas omfattning och tidpunkter för veteleveranser som utskottet tagit del av (se bilaga 18) visar påtagliga brister i fråga om verkställigheten av riksdagens beslut. Ansvaret härför åvilar ytterst regeringen som enligt utskottets mening borde ha prövat alternativa lösningar av problemet t. ex. genom inköp av livsförnödenheter på mera närbelägna ställen i förhållande till de berörda nödlidande länderna vilket kunnat ge till resultat snabbare och effektivare insatser.

KU 1975/76:50

18. av herrar Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c), Molin (fp), Jonnergård (c). Björck i Nässjö (m) , Kindbom (c) och fru Hammarbacken (c), som ansett att utskottet under punkten 18 Övriga frågor såvitt avser b) Utlandssvenskarnas rösträtt (s. 47-48) i stället bort anföra följande:

1965 års valtekniska (= utskottet) 1976 års riksdagsval.

En av anledningarna till att ärendet försenades är att remissbehandlingen av det bakomliggande utredningsbetänkandet påbörjades först efter drygt sju månader. Utskottet anser detta anmärkningsvärt. Förseningen av ärendet medför svårigheter när det gäller informationer till berörda utlandssvenskar inför 1976 års riksdagsval.

19. av herrar Boo (c). Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m), Nordin (c) och Jonsson i Alingsås (fp), som ansett att utskottet under punkten 18 Övriga frågor såvitt avser c) Direktiv lill läkemedelsindustridelegationen (s. 48) i stället bort anföra följande:

Vid regeringssammanträde den (=utskottet) i dessa frågor.

Utskottet har tagit del av direktiven och därvid bl. a. uppmärksammat att den övergripande målsättningen för delegationens arbete skall vara att ”i samhällets regi sammanföra läkemedelsindustrins verksamhet”. 1 syfte att tillgodose samhällets krav på inflytande skall delegationen ta intitiativ till samordning av läkemedelsindustrin i vad avser produktion, forskning och sådan marknadsföring som enligt riksdagsbeslut inte åvilar Apoteksbolaget. Det bör enligt direktiven ankomma på de parter som berörs av samordningsprojekt som tagits upp i delegationen att överenskomma om ekonomiska och andra villkor för samgåendet. Skulle berörda parter inte kunna träffa uppgörelse om lösningar som förordats av delegationen skall detta anmälas till regeringen.

Enligt utskottets uppfattning skulle så långtgående uppgifter som läkemedelsindustridelegationen erhållit krävt riksdagens godkännande. Den riktiga ordningen hade enligt utskottet varit att först tillsätta en kommitté för att på sedvanligt sätt utreda frågan och remissbehandla betänkandet samt att därefter förelägga riksdagen ett förslag på grundval härav. Genom att frångå denna ordning har regeringen avvikit från konstitutionell praxis på ett sätt som utskottet finnér betänkligt. Detta borges riksdagen till känna.

20. av herr Måbrink (vpk), som ansett att utskottet under punkten 18

Övriga frågor såvitt avser e) Handläggningen av visst tillsättningsärende (s. 49) i stället bort anföra följande:

Vidare har (= utskottet) besvär i tjänstetillsättningsärenden.

Såvitt utskottet kan finna, innehåller utbildningsdepartementets handläggning av dessa ärenden, det s. k. fallet Helmers, flera uppenbara felaktigheter.

KU 1975/76:50

64 Såsom uppseendeväckande måste sålunda betecknas, att man i ärendet 466/74 som beslutsunderlag använt en av tjänstetillsättningsnämndens ordförande ingiven skrivelse, i vilken en sökandes meriter nedvärderas utifrån klart politiska utgångspunkter. Därtill kommer, att, ehuru skrivelsen ingått i beslutsunderlaget, densamma icke diarieförts i departementet samt att originalet till den icke längre står att finna i handlingarna. 1 samma ärende har departementet åberopat en inkompetensförklaring, som i ett helt annat ärende avgivits mot samme sökande av Tekniska Högskolan i Stockholm. Denna inkompetensförklaring hade vid detta tillfälle överklagats och hade således ej vunnit laga kraft. Därjämte innebar detta åberopande från departementets sida ett förhandsgodkännande av en underordnad instans bedömning i ett ärende, som senare skulle komma under departementets prövning.

I ärendet 4028/74 uppträder likaledes anmärkningsvärda felaktigheter. Departementet har här godkänt, att den till tjänsten utnämnde tillgodoräknat sig en rad vetenskapliga arbeten, vilka i andra ärenden åberopats som meriter av en annan sökande. I vissa fall har den ene författaren i nämnda samproduktion godtagits som huvudförfattare, i andra fall den andre. Såsom försvårande framstår att departementet därmed överskylt det faktum, att den på detta sätt meriterade icke ägt stadgemässig undervisningskompetens.

I ärendet 2894/75 har departementet som underlag godkänt utlåtanden av en tjänstetillsättningsnämnd, vars ordförande vid tillfället var anmäld för ämbetsbrott i ett annat ärende, som också avsåg sökanden Helmers. Detta utgör ett klart brott mot bokstav och anda i gällande jävsregler.

1 ärendet 3552/75 har departementet vägrat undanröja ett inkompetensvotum, som hade sin grund i mot universitetsstadgan stridande kompetensvillkor.

Såvitt utskottet kan finna, är de nu påtalade felaktigheterna ej förklarliga med hänsyn till förbiseenden, okunnighet eller enstaka omdömesfel. De är alla riktade mot en och samma sökande. De ingår i ett helhetssammanhang och utgör alltså seriemässiga brott mot bestämmelserna. Med hänsyn härtill finner utskottet de nämnda felaktigheterna vara begångna under försvårande omständigheter. Utskottet kan därför endast komma till slutsatsen, att det ansvariga statsrådets handläggning motiverar en anmärkning.

21. av herrar Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Nordin (c), fru Jacobsson (m), herrar Kindbom (c) och Jonsson i Alingsås (fp), som ansett att utskottet under punkten 18 Övriga frågor 0 såvitt avser vissa frågor beträffande kapitalbeskattningen (s. 49) bort anföra följande:

Vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition (1975:92) om sänkning av den statliga inkomstskatten m. m. förelåg motionsyrkanden om lättnader i förmögenhetsbeskattningen för att eliminera verkningarna av de höjda taxeringsvärdena på fast egendom. Riksdagen beslöt därvid i en -

KU 1975/76:50

lighet med det förslag som framlagts av reservanterna i skatteutskottet och som innebar att förslag skulle föreläggas riksdagen hösten 1975 om ändringar i kapitalbeskattningen i syfte att begränsa skärpningen av förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen till följd av de aktuella taxeringsvärdeshöjningarna.

Något förslag av angiven innebörd har hittills inte förelagts riksdagen. Finansministern har vid frågedebatt i riksdagen uttalat att han har för avsikt att ta upp de aktuella frågorna i samband med att han tar ställning till det förslag som 1972 års skatteutredning kommer att lägga våren 1976. Regeringen har således underlåtit att följa riksdagens beslut, vilket bör ges riksdagen till känna.

Särskilda yttranden

1. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Molin (fp), Björck i Nässjö (m), Nordin (c), fru Jacobsson (m) och herr Kindbom (c), som beträffande punkten 4 Remisser till lagrådet (s. 19-20) anfört följande:

Som vi vid olika tillfällen framhållit tillmäter vi lagrådet en utomordentlig vikt som ett juridiskt granskningsorgan i lagstiftningsprocessen. Enligt vår mening utgör lagrådsgranskningen ett skydd för rättssäkerheten och en garanti för enhetligheten, konsekvensen och klarheten i rättssystemet. De undersökningar av lagrådsremissernas omfattning som utskottet företagit alltsedan 1972 visar att de 1971 ändrade reglerna för lagrådsgranskningen inte lett till att lagrådet kommit att utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Tvärtom står det klart, att regeringen varken följer några enhetliga principer eller företar någon samlad bedömning rörande vilka lagförslag som skall remitteras till lagrådet.

Utskottet kommer senare under innevarande riksdag att behandla motioner rörande lagrådsgranskningen. Vi har då tillfälle att förelägga riksdagen förslag i frågan. Med hänsyn härtill anser vi oss kunna avstå från att i förevarande sammanhang framställa något yrkande.

2. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Molin (fp), Jonnergård (c) och Nordin (c), som beträffande punkten 7 såvitt avser frågan om kollektivanslutning till politiska partier (s. 31) anfört följande:

Vi hänvisar till de riksdagsuttalanden som tidigare gjorts i kollektivanslutningsfrågan nämligen att individens rätt att fritt och självständigt välja politiskt parti är grundläggande för demokratin och att därför av principiella skäl kollektiv anslutning av människor till politiskt parti inte kan accepteras. Reservationsrätt för den enskilde förändrar ingenting av uppfattningen i denna demokratiskt grundläggande fråga.

Nuvarande missförhållanden bör inte i första hand förändras genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas egen sida. Vi förutsätter att

5. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

det genom opinionsbildning mot kollektivanslutningen skall visa sig vara möjligt att förmå det parti som tillämpar denna ordning att medverka till att kollektivanslutningen avskaffas, så att som partimedlem endast registreras personer, som individuellt begär inträde i partiet. Ett avrkaffande av kollektivanslutningen kan aldrig betraktas som ett ingrepp i fackföreningarnas självbestämmanderätt.

Vi får anledning att återkomma till kollektivanslutningsfrågan i samband med behandlingen av propositionen rörande medborgerliga fri- och rättigheter som nyligen avlämnats till riksdagen.

3. av herr Berndtson (vpk), som beträffande punkten 7 såvitt avser frågan om kollektivanslutning till politiska partier (s. 31) anfort följande:

Från vänsterpartiet kommunisterna har tidigare anförts i riksdagen att fackföreningsrörelsens uppgift är att företräda sina medlemmars intressen och att denna uppgift bäst fylles av en facklig rörelse som behåller en organisatorisk självständighet gentemot politiska partier. Underkastelse under partipolitiska hänsyn hämmar rörelsens aktionsförmåga. Att fackföreningsrörelsen i skilda lägen stöder politiska organisationer är både nödvändigt och riktigt, men det bör ske på basis av organisatorisk självständighet och på fackföreningsfolkets egna villkor. Enligt vänsterpartiet kommunisternas uppfattning är kollektivanslutning till politiskt parti i princip inte försvarbar. Jag vidhåller denna ståndpunkt.

När borgerliga politiker går till angrepp mot kollektivanslutningen är det dock inte av omtanke om fackföreningsmedlemmarna. De borgerliga har inget emot kollektivanslutningen när de anser att den tjänar deras egna syften. Sålunda torde flertalet borgerliga riksdagsledamöter vara övertygade anhängare av den religiösa kollektivanslutning, som för närvarande påtvingas hela folket via statskyrkan.

Riksdagen har bl. a. uttalat att ”nuvarande missförhållanden bör inte i första hand förändras genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas egen sida” och samtidigt förutsatt "att det genom opinionsbildning mot kollektivanslutningen skall visa sig vara möjligt att förmå det parti som tillämpar denna ordning att medverka till att kollektivanslutningen avskaffas, så att som partimedlem endast registreras personer, som individuellt begär inträde i partiet”.

Det är beklagligt att det socialdemokratiska partiet inte vidtagit några åtgärder för att avskaffa kollektivanslutningen. Detta förhållande måste dock angripas i annan ordning än vid konstitutionsutskottets granskning av regeringens verksamhet.

4. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Jonnergård (c). Nordin (c) och Lindahl i Hamburgsund (fp) som beträffande punkten 9 såvitt avser statsministerns skriftväxling med utländsk regeringschef (s. 36-37) anfört följande:

KU 1975/76:50

67 Vi har inte funnit anledning att göra annat ytterligare uttalande i ärendet än att dokument i utrikesärenden självfallet alltid bör diarieföras, i förekommande fall i hemligt diarium.

5. av herrar Fiskesjö (c), Molin (fp), Jonnergård (c), Nordin (c) och Kindbom (c), som beträffande punkten 9 såvitt avser vissa restriktioner för import av skovaror (s. 37) anfört följande:

Med hänsyn till behovet av vidsträckt information i utrikespolitiska frågor och till detta ärendes speciella karaktär hade det dock varit värdefullt om beslutet föregåtts av överläggningar i nämnden. Bl. a. intresset för en långtgående enighet i utrikespolitiska frågor gör det angeläget att regeringen intar en positiv hållning i vad gäller att hålla nämnden underrättad.

6. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Jonnergård (c) och Nordin (c), som beträffande punkten 13 Bidrag från clearingfonden för olja (s. 40-42) anfört följande: De

bedömningar som regeringen gjorde i berörda fall, nämligen att AB Nynäs-Petroleum borde erhålla ekonomisk kompensation från statens sida för sina förluster vid råoljeimport under oljekrisen medan läget var ett annat beträffande AB Svenska Shell, har vi inte anledning att i och för sig ifrågasätta. Däremot saknades från konstitutionell synpunkt förutsättningar att med stöd av allmänna ransoneringslagen bevilja bidrag ur clearingfonden, eftersom denna lag endast anger de allmänna grunderna för de åtgärder som regeringen fått riksdagens fullmakt att vidta och alltså förutsätter att de närmare reglerna preciseras i särskild författning. Detta hade skett genom kungörelsen den 28 december 1973, vilken emellertid inte omfattade råolja.

Enligt allmänna ransoneringslagen bestämmer regering och riksdag om hur eventuellt överskott i clearingfonden skall användas. Frågan om kompensation ur denna fond till AB Nynäs-Petroleum borde sålunda ha underställts riksdagen.

7. av herrar Fiskesjö (c), Nordin (c) och Lindahl i Hamburgsund (fp), som beträffande punkten 17 Vissa frågor beträffande trafiktillstånd (s. 46-47) anfört följande:

Som utskottet anfört tyder visserligen den formulering som använts i regeringens beslut den 15 mars 1975 på att beslutet skall uppfattas som en för civilförvaltningen meddelad dispens från reglerna i yrkestrafikförordningen. Enligt vår mening är dock formuleringen inte otvetydig. Sålunda synes riksåklagaren ha tolkat beslutet på annat sätt. Enligt vår mening hade beslutet kunnat uttryckas på ett sätt som klart angav att det var fråga om en dispens.

KU 1975/76:50

8. av herrar Werner i Malmö (m) och fru Jacobsson (m), som beträffande punkten 18 Övriga frågor 0 såvitt avser invigd begravningsplats (s. 49) anfort följande:

Varje kyrkomöte har alltsedan 1963 hos regeringen anhållit att 1963 års lag om gravrätt måtte förses med tillägg angående skydd av invigda begravningsplatser. Regeringen har hittills inte kommit med förslag i ärendet. Man kan förmoda att regeringen inväntar resultatet av den mellan regeringen och svenska kyrkan tillsatta arbetsgruppen, som behandlar begravningsväsendet. Ärendet torde emellertid till sin natur vara oberoende av den ställning kyrkan i framtiden kommer att inta i förhållande till staten.

BILAGEDEL

KU 1975/76:50

Konseljärenden år 1974

72 Bilaga I

Ärendegrupp

Ju

UD

Fö

S

K

Fi

U

Jo

H

A

B

I

Kn

S:a

1 Proposi- tioner

2 Lagråds- remisser

_

_

_

_

3 Utfärdande av författ- ningar (SFS)

1 090

4 Kommitté- direktiv

5 Reglerings- brev samt anslags- och statsbidrags- ärenden

3 574

6 Tjänste- ärenden

1 090

1 501

1 153

6 554

7 Besvärs- ärenden

1 102

149 OO

1 126

6 630

8 Dispens- och övriga partsären- den

2 7181

1 753

9 275'

9 Hemliga ärenden

10 Övriga ärenden

335 Totalt

5 027

1 921

1 696

2 100

4 646

3 666

1 641

1 052

2 342

1 665

28 101

1 Inkl. 2 263 nådeärenden.

2 Inkl. 51 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart har offentliggjorts.

3 Inkl. 2 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart har offentliggjorts.

4Inkl. 16 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart har offentliggjorts.

5 Inkl. 21 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart har offentliggjorts.

6 Inkl. 4 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart har offentliggjorts.

KU 1975/76:50

73 Regeringsärenden år 1975

Ärendegrupp

Ju

UD

Fö

S

K

Fi

U

Jo

H

A

B

1 Kn

S:a

1 Proposi- tioner

2 Lagråds- remisser

3 Utfärdade författning- ar (SFS)

1 413

4 Kommitté- och utred- ningsdirek- tiv

5 Reglerings- brev samt anslags- och stats- bidrags- ärenden

4 114

6 Tjänste- ärenden

1 335

1 172

6 022

7 Besvärs- ärenden

1 607

7 182

8 Dispens- och övriga part sären- den

2 332>

2 343

8 740>

9 B-protokoll-

ärenden^

10 Övriga ärenden

182 Totalt

4 369

1 803

1 856

2 741

5 205

3 686

1 628

2 325

1 771

28 350

1 Inkl. 1 828 nådeärenden.

2 Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1975/76:50

74 Bilaga 2

PM om handläggningen av besvärsärenden hos regeringen Innehållsförteckning

1. Något om bakgrunden 75

2. Omfattningen och utvecklingen av antalet besvärsärenden ... 76

3. Handläggning av besvär som har kommit in för sent 83

4. Handläggning av besvär som har kommit in före besvärstidens utgång men till fel myndighet 92

5. Handläggning av vissa andra besvär som har avvisats på formella grunder 97

6. Handläggningstid 99

7. Kommunikation med berörda parter 104

8. Motivering av regeringens beslut 106

9. Handläggning och beslut beträffande vissa grupper av besvärsärenden Hl

9.1 Återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen (Ju) H2

9.2 Vapenfri tjänst (Fö) 114

9.3 Ersättning för skador vållade av rymlingar (S) H8

9.4 Utskänkningsärenden (Fi) 121

9.5 Upptagande på spärrlista (Fi) 125

9.6 Tillstånd att förvärva jordbruksfastighet (Jo) 127

9.7 Utbildningsbidrag (A) 180

9.8 Stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus (B) 133

9.9 Sammanfattning 134

Underbilaga 1 138

Underbilaga 2 139

Underbilaga 3 150

Underbilaga 4 169

Underbilaga 5 173

Underbilaga 6 j 179

Underbilaga 7 200

Underbilaga 8 206

Underbilaga 9 207

Underbilaga 10 211

KU 1975/76:50

75 PM om handläggningen av besvärsärenden hos regeringen

1. Något om bakgrunden

Besvärsrätten är en bland många faktorer, som tryggar rättssäkerheten i förvaltningen. Genom besvär möjliggörs att få rättelse av ett beslut som har blivit oriktigt. Besvärsrätten framgår vanligen av särskilda bestämmelser i lagar och andra författningar, som reglerar förvaltningen.' Även om uttryckliga besvärsbestämmelser saknas anses emellertid gälla en allmän rätt att genom besvär få ett beslut omprövat av en överordnad myndighet och i sista hand av regeringen. Det sagda gäller dock endast i den mån det inte finns bestämmelser, som avskär besvärsrätten. Sådana bestämmelser förekommer i viss omfattning och avser då i allmänhet frågor, som är mindre betydelsefulla från rättssäkerhetssynpunkt. Utan stöd av författning anses även gälla vissa allmänna inskränkningar i besvärsrätten. Sålunda är endast den besvärsberättigad, som i något hänseende närmare berörs av myndighets beslut. Vidare anses det i regel inte tillåtet att anföra besvär över beslut, som rör myndighets interna förhållanden, eller beslut, som inte har någon direkt rättsverkan, t. ex. beslut i form av vägledande anvisning eller remissyttrande (se närmare härom prop. 1971:30 s. 3f).

I förra årets granskningsbetänkande (KU 1975:12) redovisades att utskottets granskning hade omfattat bl. a. regeringens motivering av beslut i vissa besvärsärenden och handläggningen av för sent inkomna besvär. Utskottet fann inte anledning att då göra några särskilda uttalanden i ämnet men framhöll att det avsåg att fortsätta granskningen av nämnda ärendegrupp.

I denna promemoria redovisas resultatet av vissa utredningar som företagits inom utskottets kansli rörande besvärsärenden hos regeringen. Därvid har bl. a. uppmärksammats ärendeutvecklingen under senare år inom departementen. Vid utredningarna har särskilt beaktats de uttalanden som utskottet vid olika tillfällen har gjort med anledning av granskningen av detta slag av förvaltningsärenden. Undersökningen gäller bl. a. handläggningen av besvär som har kommit in till regeringen för sent för att kunna tas upp till prövning eller som i övrigt har avvisats på formella grunder. I detta sammanhang tas särskilt upp frågan om remittering av besvärsärenden som inte har prövats i sak. Vidare behandlas frågor om handläggningstid, kommunikation med berörda parter och förekomsten av motivering i regeringens beslut m. m. Dessa frågor tas också upp till behandling i en senare del av promemorian, där vissa ärendegrupper gjorts till föremål för specialstudier.

' I detta sammanhang kan erinras om 18 § allmänna verksstadgan (1965:600) som innebär att besvär över annan myndighets beslut än rörande vissa uppräknade förhållanden (bl. a. disciplinansvar, avstängning från tjänst, avlöningsförmåner o. d.) skall anföras hos regeringen, om inte annat är särskilt föreskrivet. Allmänna verksstadgan är genom särskilda bestämmelser i princip tillämplig inom hela den centrala statsförvaltningen.

KU 1975/76:50

76 De nyss nämnda frågorna behandlas i den allmänna delen i särskilda avsnitt, där också redovisas förvaltningslagens (1971:290) motsvarande bestämmelser samt uttalanden av utskottet i aktuellt hänseende. Det bör observeras att förvaltningslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1972, formellt inte är tillämplig på handläggning av ärende hos regeringen. Under förarbetena uttalades emellertid att de principer som kommit till uttryck i lagen i stor utsträckning borde följas även hos regeringen. I en särskild promemoria (1972-01-31) har statsrådsberedningen också lämnat närmare anvisningar om tillämpningen av förvaltningslagens principer vid handläggningen av förvaltningsärenden hos regeringen. Utgångspunkten har här varit att denna handläggning givetvis bör ske efter enhetliga principer i samtliga departement och att avvikelse från anvisningarna därför bör ske endast om särskilda förhållanden påkallar det.

Inledningsvis lämnas vissa uppgifter beträffande det totala antalet besvärsärenden hos regeringen och denna ärendegrupps kraftiga ökning såväl i absoluta som i relativa tal under senare år. Också utvecklingen inom de olika departementen redovisas i detta sammanhang.

2. Omfattningen och utvecklingen av antalet besvärsärenden

Antalet besvärsärenden hos regeringen har ökat mycket starkt under de senaste åren. Av konstitutionsutskottets årligen redovisade statistik över regeringsärendenas utveckling framgår att gruppen besvärsärenden under de senaste tio åren har ökat från ca 2 000 om året (1966 och 1967) till drygt 7 000 under år 1975. Särskilt stark är ökningen i relativa tal. Under år 1966 svarade sålunda denna ärendegrupp för ca 6 % av samtliga ärenden, vilket kan jämföras med drygt 25 % under förra året. Mer än vart fjärde ärende hos regeringen är alltså numera ett besvärsärende. Den närmare utvecklingen av dessa ärenden framgår av följande tabell, som också visar att ökningen skett kontinuerligt.

KU 1975/76:50

77 År Antalet besvärs- Totala antalet Andelen besvärs ärenden

regeringsärenden ärenden (%)

1 590'

31 704

5,02

1 887'

29 549

6,39

2 169'

27 706

7,83

2 341'

24 963

9,38

3 220'

25 569

12,59

4 177

26 064

16,03

4 625

26 883

17,20

5 649

28 371

19,91

6 605

28 073

23,53

7 182

28 350

25,33

' Det bör observeras att den i konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden 1967-1971 lämnade statistiken över besvärsärenden inte är helt jämförbar med statistiken för åren 1971-1975. Under åren 1966-1970 har nämligen ett antal (ca 500 ärenden per år) besvär i tjänsteärenden redovisats under sistnämnda grupp. Detta innebär att andelen besvärsärenden för t. ex. år 1966 torde ha uppgått till ca 6,5 (i stället för här angivna 5,0) % av det totala antalet regeringsärenden.

Det kan i detta sammanhang erinras om att författningsutredningen i sitt betänkande (SOU 1958:14) II Regeringsarbetet redovisade viss statistik över antalet regeringsärenden under år 1955. Av denna framgår att antalet besvärsärenden då uppgick till 2 165 av sammanlagt 38 874 regeringsärenden, dvs. 5,56 96.

En ökning av antalet besvärsärenden hos regeringen har under den tid undersökningen gäller skett inom samtliga departement. Ökningen har varit av varierande storleksordning, dels år från år, dels mellan departementen inbördes, beroende på bl. a. ny lagstiftning (t. ex. prisstoppslagarna), decentralisering av beslutanderätt i vissa ärendegrupper och ändringar i departementsindelningen. Ökningen har under senare år varit betydligt större än tidigare, vilket till stor del torde vara en följd av förvaltningslagens tillkomst. Någon generell föreskrift för myndighet att lämna besvärshänvisning fanns nämligen inte tidigare. Bland personal i regeringskansliet som handlägger besvärsärenden synes det också vara en allmän uppfattning att ökningen av antalet besvär hos regeringen i betydande utsträckning hänger samman med förvaltningslagens bestämmelser (18 S) om i princip obligatorisk besvärshänvisning.1

Det bör också erinras om att samhällsutvecklingen i stort och statsförvaltningens utbyggnad i anslutning därtill har medfört att antalet regeringsärenden, såväl statsbidragsärenden och tjänsteärenden som besvärsärenden och dispens- och andra partsärenden, har ökat. Denna ökning har i flera avseenden uppvägts av att beslut har fattats om decentralisering av beslutanderätt från regeringen till underlydande myndigheter. Omfattningen

1 Motsvarande iakttagelser har gjorts av riksdagens revisorer i en nyligen publicerad undersökning av effekterna av förvaltningslagen (granskningspromemoria nr 6/1975).

KU 1975/76:50

härav är svår att bestämma mera noggrant. Enligt statsrådsberedningen har sedan år 1964 mellan 17 000 och 18 000 ärenden för år räknat flyttats från regeringen.

Den nämnda decentraliseringen av stora grupper av regeringsärenden har samtidigt fått den effekten att antalet besvär över beslut fattade i enlighet med decentraliseringen har ökat. Normalt har man härvid kunnat räkna med att endast några få procent av de decentraliserade ärendena har kommit tillbaka till regeringen i form av besvär (se närmare härom departementsutredningens promemorior). Som exempel på det sagda kan nämnas att decentralisering till invandrarverket av beslutanderätten beträffande förvärv av svenskt medborgarskap (naturalisation), en ärendegrupp på ca 5 000-6 000 ärenden per år, har inneburit att ett drygt 100-tal besvär (dvs. ca 2 %) årligen har avgjorts av regeringen. Såsom utskottet har redovisat i 1973 års granskningsbetänkande (KU 1973:20 s. 7-10) synes detta ha gett tillräckliga möjligheter för regeringen att på förutsatt sätt följa och styra utvecklingen av praxis.

Om man så ser på omfattningen och utvecklingen av antalet besvärsärenden inom de olika departementen (se underbilaga 1) kan bl. a. konstateras följande.1

För justitiedepartementets del (se underbilaga 2 a) utgör besvärsärendena en förhållandevis liten andel av det totala antalet ärenden. Under den senaste femårsperioden har andelen besvärsärenden överstigit 5 % endast under år 1975. Ökningen under samma period uppgår till drygt 100 ärenden och hänger i viss utsträckning samman med polisväsendets expansion under senare år, vilket medfört ett betydande antal besvär i tjänsteärenden. Drygt hälften av justitiedepartementets besvärsärenden gäller tillsättning av tjänst. Därvid skall erinras om att även kriminalvården är personalkrävande och att ett ganska stort antal besvär i tillsättningsfrågor faller inom denna sektor.

I förhållande till gruppen tjänstetillsättningsärenden är övriga ärendegrupper små. En av dem gäller återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen. Denna grupp uppgår f. n. till ca 25 ärenden om året. En närmare undersökning av denna ärendegrupp redovisas i ett senare avsnitt av denna promemoria. Slutligen skall nämnas att det genom 1974 års datalagstiftning har kommit till en helt ny grupp av besvärsärenden, nämligen sådana om tillstånd att föra dataregister, samt att den ökning i övrigt av det totala antalet besvärsärenden som inträffat mellan 1974 och 1975 så gott som helt faller inom en enda ärendegrupp, nämligen ärenden som gäller godkännande för anställning hos auktoriserat bevakningsföretag. Bakom denna utveckling ligger framför allt det ökade behovet av vakthållning vid t. ex. offentliga institutioner, ambassader m. m. samt att staten har bedömt det vara en praktisk

1 Den följande framställningen bygger på iakttagelser i tabellerna i underbilagorna 1 och 2 (Antal och andel besvärsärenden per departement 1971-1975; Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegrupper under senare år.departementsvis). Underlaget för tabellerna i underbilaga 2 har utarbetats inom statsrådsberedningen, som också lämnat vissa upplysningar i anslutning till dem.

KU 1975/76:50

lösning att tillgodose detta behov genom att anlita enskilda vaktbolag.

Utrikesdepartementets besvärsärenden är till antalet mycket få. Relativt sett ökade antalet ärenden markant under 1975 men uppgår fortfarande bara till ett 20-tal. Nästan samtliga dessa ärenden har gällt tjänstetillsättning.

Antalet besvärsärenden inom försvarsdepartementet (se underbilaga 2 b) har ökat kontinuerligt under senare år och uppgick 1975 till omkring 30 % av det totala antalet avgjorda ärenden. De flesta besvären gäller beslut av vapenfrinämnden över ansökan om vapenfri tjänst. Denna ärendegrupp, som numera omfattar drygt 300 ärenden per år, dvs. inemot 70 % av det totala antalet besvärsärenden inom departementet, har gjorts till föremål för särskild undersökning, som redovisas i ett senare avsnitt av denna promemoria. Vidare kan nämnas att inriktningen under de senaste åren av rekryteringsarbetet inom civilförsvaret på nya kategorier har föranlett ett ökande antal besvär (sammanlagt ca 100 år 1975) över länsstyrelses beslut om inskrivning m. m. i civilförsvaret. Enligt uppgift från statsrådsberedningen har civilförsvarsstyrelsen sedan i december 1974 i uppdrag av regeringen att bland andra frågor gällande civilförsvaret pröva om besvär över länsstyrelses beslut angående inskrivning, befrielse och krigsplacering kan handläggas av annan instans än regeringen.

Socialdepartementet (se underbilaga 2 c) uppvisar en stark och kontinuerlig ökning av antalet besvärsärenden under de senaste åren. Andelen besvärsärenden har stigit från 6 % 1971 till drygt 19 % 1975. Mer än 40 % av ökningen mellan åren 1971 och 1975 avser ärenden om ersättning för skada vållad av rymlingar. Denna grupp av ärenden, som år 1967 flyttades från regeringen till socialstyrelsen som första instans har också gjorts till föremål för särskild undersökning, som redovisas i ett senare avsnitt av denna promemoria. En annan grupp av ärenden som har ökat under senare år är vissa utbildnings- och behörighetsfrågor. Slutligen kan nämnas att som en följd av tandvårdsreformens genomförande tillkom under år 1974 en ny besvärsgrupp, ärenden rörande verksamhet i enskild tandvård m. m.

Kommunikationsdepartementets besvärsärenden (se underbilaga 2 d) ökade från 1973 till 1974 med nästan 41 % och från 1974 till 1975 med i det närmaste 45 %. Av ökningen från 1973 till 1974, motsvarande drygt 300 ärenden, var emellertid ca 200 av engångskaraktär, gällande isotopmärkning av körkort. På liknande sätt har inför utfärdande av de nya körkorten under år 1975 anförts ca 600 besvär avseende ansökningstid för erhållande av körkort med högre behörighet. Av andra grupper av besvärsärenden som har ökat under särskilt den senaste femårsperioden skall nämnas sådana om tillstånd till linjetrafik och beställningstrafik. Ökningen torde samman 1

Beträffande denna grupp av besvärsärenden kan nämnas att det vid flera tillfällen har förekommit att i samma regeringsbeslut har behandlats ett stort antal (i några fall över 100) ärenden, vilka till skillnad mot vad som brukar ske inom andra departement i motsvarande fall, har redovisats som flera olika ärenden (se t. ex. K 1975-06-26 nr 160-259 och 1975-07-24 nr 38-142).

KU 1975/76:50

hänga bl. a. med den utbyggnad som skett av veckoslutstrafiken och med de stegrade kraven på en ändamålsenligt anordnad kollektivtrafik i tätorterna, där den geografiska spridningen av bostäder och arbetsplatser har medfört både större antal resor och längre resor.

Inom finansdepartementet (se underbilaga 2 e) har skett en kontinuerlig ökning av besvärsärenden under senare år. Särskilt stark varökningen under åren 1971-1973, gällande framför allt tre grupper av ärenden, nämligen utskänkningsärenden - där det var ändrad organisation för tillståndsgivningen år 1971 och oktrojskifte 1973 - samt mervärdeskatteärenden och ärenden om lön med B-avdrag under tjänstledighet för studier. Den sistnämnda gruppen, som var ny år 19721 och då omfattade 95 ärenden, fortsatte därefter att stiga och utgjorde år 1975 ca 300 ärenden, motsvarande omkring 40 % av hela antalet besvärsärenden i finansdepartementet. För utskänkningsärendena - som har minskat ej oväsentligt efter år 1973 - redogörs närmare

1 ett senare avsnitt av denna promemoria. I fråga om mervärdeskatteärendena, utom dem som gäller bostadsbyggandet, har nyligen genomförts en omläggning av bes vä rsord ningen, vilken inom finansdepartementet förväntas leda till en minskning av antalet besvär hos regeringen2.

Ärendegruppen avseende kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande är ny under år 1975. Den omfattade detta år ca 70 ärenden. På riksskatteverket, som prövar dessa ärenden i första instans, räknar man med att 150 000 ansökningar skall ha kommit in före ansökningstidens utgång den 1 juli 1976. Besvärsfrekvensen beräknas till 1 %, dvs. 1 500 besvär.

Bland finansdepartementets besvärsärenden märks slutligen dels sådana om upptagande på spärrlista, dels sådana om förhöjd fordonsskatt, om automobilskatt i vissa fall och om viss omsättningsskatt på motorfordon. Beträffande alla dessa ärenden gäller att de kommer att upphöra ganska snart, antingen på grund av att det kommit nya bestämmelser, i något fall blivit ändrad tillämpning, eller därför att ärendena har ett direkt samband med omläggningen till kilometerskatt. Ärendegruppen om upptagande på spärrlista redovisas närmare längre fram i promemorian.

För utbildningsdepartementets (se underbilaga 2 0 del kan noteras en stark ökning av besvärsärenden under 1970-talets första år. Därefter har antalet sådana ärenden legat på ungefär samma nivå, ca 1 000 ärenden per år. Omräknat i relativa tal innebär det att drygt 25 % av hela antalet avgjorda ärenden inom utbildningsdepartementets område utgörs av besvärsärenden. En stor del av den ökning som skett gäller beslut om antagning till förskollärarutbildning, klasslärarutbildning, ämneslärarutbildning m. fl. liknan '

Dessa ärenden prövas i första instans av vederbörande myndighet. Före den 1 januari 1972 gällde att besvär över myndighetens beslut fick anföras hos kammarrätten och sedan regeringsrätten. Efter förslag i prop. 1971:176 beslöts att besvär i stället skulle anföras hos regeringen. 1972 avgjorde regeringen 95 besvär av detta slag.

2 Beträffande denna omläggning se även nedan s. 96 och underbilaga 8.

KU 1975/76:50

de utbildningsvägar. Bakgrunden torde vara att antalet utbildningsplatser för lärare reduceras i takt med att elevtillströmningen till grundskolan och gymnasieskolan minskar. Konkurrensen om antalet tillgängliga sådana platser blir därigenom större. På bl. a. lärarutbildningssidan har det också blivit en ökning av antalet besvär som gäller deltagande i fortbildningskurser, vidareutbildningskurser och annan kursverksamhet. Slutligen skall som exempel på ytterligare en ökande grupp nämnas besvär över beslut om intagning till spärrade linjer vid universitet och högskolor. Ökningen beror på att de spärrade linjerna under senare år har blivit allt attraktivare.

Andelen besvärsärenden inom jordbruksdepartementet (se underbilaga 2 g) har under senare år legat över genomsnittet för departementen. Sedan 1972 har den utgjort omkring 40 % av det totala antalet ärenden.

Den största enskilda ärendegruppen inom departementet är besvär över vägrat tillstånd att förvärva jordbruksfastighet. Denna ärendegrupp har ökat under senare år och uppgår f. n. till ca 130 ärenden om året (omkring 20 % av departementets alla besvärsärenden). Denna grupp av besvär undersöks närmare i ett senare avsnitt av denna promemoria.

En stor del av jordbruksdepartementets besvärsärenden hänger samman med miljölagstiftningen, vilken är av relativt sent datum. Miljöskyddslagen kom till år 1969. Under första hälften av 1970-talet har sedan tillkommit särskilda regleringar om vatten- och luftvårdande åtgärder, om kommunal renhållning osv. Att jaktärendena ökat så markant som skett under senare år är framför allt en följd av den försöksverksamhet med reglerad älgjakt som f. n. pågår i vissa län. Det växande antalet jaktbesvär, gällande allmänt sett frågor av begränsad betydelse för den enskilde, föranledde att besvärsordningen lades om i december 1975. Fr. o. m. den 1 januari 1976 gäller att besvär på detta område skall anföras hos naturvårdsverket, vars beslut inte får överklagas hos regeringen.

Handelsdepartementets besvärsärenden (se underbilaga 2 h) visar stora variationer under den undersökta tiden. Tidigare i denna promemoria har som exempel på ny lagstiftning, som påverkat antalet besvärsärenden hos regeringen, pekats på prisstopplagarna. De första kom till hösten 1970 och har när det gäller omfattningen av varor m. m. ändrats vid flera tillfällen därefter. Av departementets 267 besvärsärenden under år 1971 gällde sålunda drygt 200 ärenden besvär över beslut om stoppris o. d. Under vart och ett av åren 1972 och 1973 däremot uppgick dessa besvär till endast ett 10-tal ärenden, eller drygt 50 % av departementets alla besvärsärenden. I detta sammanhang kan också nämnas att affärstidslagens upphörande år 1971 innebar att ett 50-tal besvär per år (under åren 1969 och 1970) försvann från regeringens handläggning. Detsamma gäller beträffande lotteribesvär, som enligt 1974 års lotterikungörelse fr. o. m. den 1 juli 1974 inte längre kan föras till regeringen.

Inom arbetsmarknadsdepartementet (tidigare i huvudsak inrikesdepartementet) har det totala antalet besvärsärenden varit omkring 800 under vart

6. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

och ett av de senaste åren (se underbilaga 2 i). Detta innebär att ungefär vart tredje ärende som handläggs i departementet och förs upp till regeringssammanträde är ett besvärsärende. Huvuddelen av besvärsärendena avser beslut av arbetsmarknadsstyrelsen om utbildningsbidrag, flyttningsbidrag och andra former för bidrag inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Det stora antalet ärenden av detta slag och utvecklingstrenden i stort mellan åren 1966 och 1975 får naturligtvis ses mot bakgrunden av hur villkoren på arbetsmarknaden har förändrats under denna tid. Dock bör uppmärksammas att det under de allra senaste åren har blivit en viss minskning av besvären beträffande både utbildningsbidrag och flyttningsbidrag. Utbildningsbidragen låg högst år 1972 (246 ärenden), varefter skett en minskning till 140 ärenden år 1975. Besvären över beslut om flyttningsbidrag har minskat från 124 år 1974 till 90 år 1975.

Det kan nämnas att enligt förslag i prop. 1975/76:84 kommer besvär angående flyttningsbidrag och vissa utbildningsbidrag inte längre att kunna föras hos regeringen. Ärenden som gäller utbildningsbidrag harblivit föremål för en särskild undersökning som redovisas i ett senare avsnitt av denna promemoria.

En annan stor grupp av departementets besvärsärenden avser, som tidigare nämnts, förvärv av svenskt medborgarskap. Denna grupp av ärenden, som under åren 1970-1974 varit relativt konstant (ett 100-tal ärenden per år), vilket motsvarar ca 15 % av det totala antalet besvärsärenden hos departementet, har under år 1975 mer än fördubblats (till totalt inemot 250 ärenden under förra året). Denna ökning torde dock vara av övergående natur, eftersom den beror på att praxis nyligen har ändrats när det gäller hemvistvillkoret för vissa kategorier av invandrare. I detta sammanhang kan också nämnas att sedan det blivit känt att beslut om resedokument kan överklagas till regeringen härefter år 1972 tillkommit 50-80 ärenden årligen av detta slag.

Vid en jämförelse mellan departementen framstår bostadsdepartementet (tidigare i huvudsak civildepartementet) som ett av de mest ”besvärstyngda” departementen (se underbilaga 2 j). Sedan 1972 har andelen besvärsärenden legat klart över 50 % med ett högsta värde på 67 % under år 1974, motsvarande drygt 1 100 ärenden. Detta skall jämföras med 800 ärenden fyra år tidigare. Huvudtendensen är alltså ökande fram t. o. m. år 1974. Mellan sistnämnda år och år 1975 visar statistiken en viss minskning, som dock bör ses mot bakgrunden av en samtidigt ökning av antalet oavgjorda besvärsärenden (se underbilaga 10).

Det ökade antalet besvärsärenden inom departementet gäller framför allt olika byggnads- och planfrågor och får ses mot bakgrunden av att byggnadslagstiftningen under senare år har skärpts och tätbebyggelsebegreppet vidgats. Härigenom har antalet avslag hos underlydande myndigheter blivit större än tidigare. Bland ärenden som hör till denna grupp skall särskilt nämnas besvär över (vägrat) tillstånd till byggnadsföretag och över avslag på ansökan om dispens från byggnadsförbud. Antalet dylika besvär hos regeringen var drygt 650 år 1974. Frågan om besvär över kommunala beslut

KU 1975/76:50

gällande bl. a. dessa tillstånds- och dispensärenden uppmärksammas f. n. i bostadsdepartementet och kommer att prövas i anslutning till pågående översyn av byggnadslagstiftningen.

Under år 1974 tillkom en ny besvärsgrupp, nämligen besvär över bostadsstyrelsens besvärsvägen (från länsbostadsnämnderna) meddelade beslut om stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus. Gruppen omfattade under forsta halvåret 1975 ett 100-tal ärenden. Sedan den 1 juli 1975 är det emellertid ej längre möjligt att anföra besvär hos regeringen i dessa ärenden. Denna ärendegrupp behandlas närmare i ett senare avsnitt av denna promemoria.

Till sist skall framhållas att en del av ökningen mellan åren 1973 (civildepartementet) och 1974 (bostadsdepartementet) kan vara skenbar och bero på att vid departementsreformen den 1 januari 1974 överfördes några mindre ärendegrupper från inrikesdepartementet till det nybildade bostadsdepartementet. 1 motsatt riktning verkar dock det förhållandet att vissa länsstyrelse- och kommunärenden som tidigare legat inom civildepartementets område samtidigt överfördes till kommundepartementet.

Från industridepartementets område kan antecknas att antalet besvärsärenden, som allmänt sett är ringa, låg i huvudsak oförändrat under åren 1969-1973 (ett 20-tal ärenden per år). För år 1974 blev det en ökning till omkring 50 och sedan ungefär samma antal år 1975.

Vad slutligen kommundepartementets besvärsärenden beträffar skall nämnas att de har uppgått till ett drygt 100-tal ärenden per år under de två år som departementet har funnits. Omkring tre fjärdedelar av dessa ärenden har gällt besvär över tjänstetillsättning.

3. Handläggning av besvär som har kommit in för sent

Gällande ordning m. m.

Konstitutionsutskottet har i sitt granskningsmemorial 1968:15 framhållit att reglerna om besvärstid syftar till att främja intresset av ordning och trygghet i förvaltningsförfarandet. Har besvär över meddelat beslut inte inom föreskriven tid anförts bör saken i möjligaste mån betraktas som slutligt avgjord. Att så sker, anförde utskottet, är av betydelse från såväl det allmännas som den enskildes synpunkt. Myndigheternas praxis i fråga om bedömningen av besvär som inkommit för sent bör därför präglas av fasthet och konsekvens. Utskottet strök särskilt under att principen att lagakraftvunna beslut inte får omprövas om tredje mans rätt därigenom skulle kränkas är av stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Denna princip bör därför strikt upprätthållas i departementens och förvaltningsmyndigheternas praxis (KU 1968:15 s. 10).

I 12 § förvaltningslagen har samlats vissa grundläggande bestämmelser om besvär över myndighets beslut. I paragrafen regleras också frågor om avvisning av besvär som inte har anförts i rätt tid. Paragrafen har följande lydelse:

KU 1975/76:50

12 § Besvär över myndighets beslut anföres genom att besvärshandling tillställes den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären. I besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. I fråga om beslut, som avser föreskrift till allmän efterrättelse och som ej delges, räknas besvärstiden från den dag då beslutet tillkännagavs. Har beslutet tillkännagivits vid mer än ett tillfälle, räknas besvärstiden från dagen för det sista tillkännagivandet.

Besvär som ej anförts i rätt tid upptages ej till prövning. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.

Som redan nämnts gäller förvaltningslagen formellt inte ärenden hos regeringen (2 §). I förarbetena till lagen framhölls emellertid bl. a. att 12 § första och andra styckena skulle komma att gälla också när besvär anförs hos Kungl. Maj:t (regeringen) över underordnad myndighets beslut (prop. 1971:30 s. 319-320 och 416).’ Bestämmelsen i tredje stycket om avvisande av för sent inkomna besvär är däremot inte direkt tillämplig på sådana ärenden. Med hänvisning till vissa uttalanden av konstitutionsutskottet (se särskilt KU 1968:15 s. 10) har emellertid statsrådsberedningen i de ovannämnda anvisningarna (1972-01-31) framhållit att man - utom i vissa angivna fall - hos regeringen bör följa också bestämmelsen i tredje stycket första punkten och alltså avvisa för sent inkomna besvär.

Undantagen avser de fall då besvären gäller tillämpningen av en författning som har beslutats av Kungl. Maj:t eller regeringen ensam. I dessa fall har sålunda Kungl. Maj:t resp. regeringen varit behörig att ensam meddela bestämmelser om besvärstid. Även om regeringen i sådana fall har formell möjlighet att bortse från att besvärstiden inte har iakttagits bör detta dock, enligt statsrådsberedningens anvisningar, ske ”endast om det kan konstateras att något tredjemansintresse inte berörs och ett avvisande av besvären på formella grunder skulle leda till ett materiellt otillfredsställande resultat, t. ex. om klaganden skulle gå miste om en förmån” (anvisningarna s. 40).

Inte heller bestämmelsen i 12 § tredje stycket andra punkten om prövning av besvär - då handlingen har kommit in till beslutsmyndigheten i stället för till besvärsmyndigheten - är direkt tillämplig på ärende hos regeringen. Även den bestämmelsen bör emellertid, enligt statsrådsberedningens anvisningar, äga motsvarande tillämpning.

Såsom framgår av det redan sagda skall enligt förvaltningslagen besvär som inte har anförts i rätt tid inte tas upp till prövning (12 $ tredje stycket

' Med anledning av uttalanden av lagrådet framhöll departementschefen i prop. 1971:30 (s. 701) att det var naturligt att besvärstidsreglerna skulle iakttas inte bara vid besvär till en Kungl. Maj:t underordnad förvaltningsmyndighet utan också vid besvär hos Kungl. Maja. Någon uttrycklig erinran i 2 § 1 förvaltningslagen om att den i lagen föreskrivna besvärshänvisningen skulle tillämpas också vid besvär hos Kungl. Maja var då inte nödvändig. Denna principinställning bekräftades vid behandlingen av förslaget till ny regeringsform (prop. 1973:90 s. 287).

KU 1975/76:50

första punkten). Bestämmelsen förutsätter att frågan om besvär har kommit in för sent prövas ex officio av besvärsmyndigheten. Någon allmän befogenhet för de besvärsprövande instanserna att diskretionärt avgöra om för sent anförda besvär skall tas upp till saklig prövning har inte införts i förvaltningslagen. Enligt uttalanden av departementschefen i propositionen (1971:30) om förvaltningsreform torde det liksom hittills få bedömas från område till område om det i specialförfattningarna skall öppnas möjlighet för besvärsinstans att pröva för sent inkomna besvär. Denna fråga har också ett nära samband med tillgången till extraordinära rättsmedel inom förvaltningsförfarandet.

1 detta sammanhang bör erinras om att för det fall myndighet i strid mot 18 § förvaltningslagen har försummat att lämna part besked om vad han har att iaktta vid talan mot beslut (t. ex. utebliven eller felaktig besvärshänvisning) och parten till följd härav inte anför besvär inom rätt tid, har besvärsmyndigheten likafullt att avvisa besvären (jfr Hellners "Förvaltningslagen med kommentarer”, 1975 s. 212). Frågan om vederbörande på grund av beslutsmyndighetens försummelse har haft laga förfall prövas av regeringsrätten efter ansökan om återställande av försutten tid (se 11 kap.

11 § RF). Regelmässigt torde i en sådan situation part få anses ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att klaga inom besvärstiden (se t. ex. Hellners a. a. s. 212-213 och Ragnemalm "Extraordinära rättsmedel i förvaltningsprocessen”, 1973, s. 220 ff.).

När det gäller ordningen för anförande av besvär har i förvaltningslagen inte ställts upp andra formkrav beträffande innehållet i besvärshandlingen än att denna skall innehålla uppgift om det beslut som överklagas. Enligt statsrådsberedningens anvisningar ligger det "i sakens natur att man efter omständigheterna har att pröva vilken betydelse som skall tillmätas det förhållandet att besvärshandlingen inte tydligt anger vad som yrkas och de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet” (anvisningarna s. 41).

I detta sammanhang bör också beaktas bestämmelserna i 7 $ förvaltningslagen om hur handling ges in till myndighet och om tidpunkt då handling skall anses inkommen. Paragrafen har efter en ändring i andra stycket år 1973 följande lydelse:

7 $ Handling anses ha kommit in till myndighet den dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänt till myndigheten eller kommit behörig tjänsteman till handa. Underrättas myndighet särskilt om att telegram till myndigheten anlänt till telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman.

Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i myndighetens lokal eller avskilts för myndigheten på postanstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.

Telegram eller annat meddelande som icke är underskrivet skall bekräftas

KU 1975/76:50

av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om myndigheten begär det.

Av statsrådsberedningens anvisningar, som även härvidlag hänvisar till förarbetena till förvaltningslagen (prop. 1971:30), framgår att 7 § skall äga motsvarande tillämpning för ärenden som kommer in till regeringen. Det kan erinras om att regeringskansliet, dvs. de olika departementen liksom statsrådsberedningen och statsdepartementens organisationsavdelning, är att anse som en enda myndighet. Detta innebär bl. a. att en handling, som har lämnats in viss dag till lokal som hör till ett annat departement än det där handlingen rätteligen skulle ha lämnats, ändå skall anses ha kommit in till regeringen den dagen (anvisningarna s. 27).

Den ändring i 7 § andra stycket som gjordes år 1973 (SFS 1973:245) - orden ”funnits tillgänglig” ersattes med ordet ”avskilts” - avsåg ingen ändring i sak. Liksom dittills skulle den i sammanhanget avgörande tidpunkten vara den när handlingen eller avin om denna sorterades in i myndighetens box eller fack, oavsett om myndigheten då faktiskt hade tillträde eller ej till den lokal där boxen eller facket finns. Genom utbytet, som kom till stånd med anledning av ett uttalande av lagrådet, fick detta full täckning i lagtexten (se prop. 1973:30 s. 80-81 och 121). Det kan också nämnas att presumtionsregeln i andra stycket enligt uttalanden av departementschefen i förarbetena till förvaltningslagen inte anses kräva någon vidlyftig utredning, utan att beviskravet bör sättas lågt (prop. 1971:30 s. 370).

Statsrådsberedningen har i skrivelse den 2 april 1974 till expeditionscheferna i statsdepartementen, chefen för utrikesdepartementets administrativa avdelning och chefen för statsdepartementens organisationsavdelning utfärdat närmare rekommendationer rörande den praktiska tillämpningen av ovan nämnda regler.

Som redan framhållits skall besvär som inte har anförts i rätt tid i princip inte tas upp till prövning av regeringen. Sådana besvärsärenden bör sålunda inte bli föremål för utredning eller remissbehandling. Detta följer bl. a. av föreskriften i 10 5 förvaltningslagen enligt vilken myndighet noga skall pröva behovet av remissyttrande innan dylikt inhämtas.'

Konstitutionsutskottet har också vid ett flertal tillfällen uttalat att besvärsärenden som av formella skäl inte kan tas upp till prövning i sak inte bör bli föremål för en remissbehandling, som saknar betydelse för ärendets prövning och endast är ägnad att onödigt fördröja regeringens avgörande (se t. ex. KU 1967:34 s. 10, 1968:15 s. 8, 1970:42 s. 10-11 och 1974:22

' Det kan nämnas att riksdagens justitieombudsman vid ett flertal tillfällen (se t. ex. ämbetsberättelsen till 1975/76 års riksmöte s. 496-498) har riktat kritik mot myndigheter som regelmässigt har remitterat besvärsinlagor utan att dessförinnan ha sökt utröna om de har kommit in i rätt tid. Med hänvisning till förvaltningslagens bestämmelser, som innebär att slentrianmässig remittering inte får ske, har JO betecknat ett sådant förfarande som betänkligt.

KU 1975/76:50

s. 31-33). Både de enskilda parternas intresse av att få svar utan onödigt dröjsmål och förvaltningens intresse av att inte åsamkas en onödig och kostsam ökning av arbetsbördan har ansetts tala härför.

Med hänvisning till bl. a. utskottets uttalanden framhålls i statsrådsberedningens anvisningar (s. 32-33) att för det fall det är ovisst om sakprövning skall ske i ett ärende - t. ex. då det kan ifrågasättas om en klagande är besvärsberättigad eller om besvär har anförts i rätt tid - bör remissyttrande i sakfrågan inte inhämtas, förrän man avgjort om sakprövning skall ske. För att kunna bedöma detta kan man emellertid behöva inhämta yttrande från beslutsmyndigheten, t. ex. för att få utgångspunkten för besvärstiden fastställd. Vidare anförs följande (anvisningarna s. 33):

Kan det inte bli aktuellt att inhämta yttrande i sakfrågan från annan än beslutsmyndigheten, är det naturligtvis praktiskt att inhämta yttrande i denna del samtidigt som man inhämtar yttrande i den formella frågan.

I remissen bör emellertid då anges att yttrande i sakfrågan inte skall avges, om myndigheten finnér att besvären inte kan tas upp till saklig prövning.

Vid genomgången av 1973 års statsrådsprotokoll uppmärksammade konstitutionsutskottet ett stort antal besvärsärenden, där regeringen först efter fullbordad remissomgång beslutat att inte ta upp besvären till prövning, ”eftersom besvären inte anförts i rätt tid”. Med bortseende från de ärenden där besvären hade getts in till beslutsmyndigheten och med bifogat yttrande av denna sänts över till regeringen hade det under år 1973 i drygt ett hundratal fall förekommit att remissyttranden hade hämtats in i dylika ”deserta” ärenden. Statsdepartementens praxis hade också, konstaterade utskottet, härvidlag varit mycket varierande.

Med anledning av de gjorda iakttagelserna uttalade utskottet sammanfattningsvis följande (KU 1974:22 s. 33):

Enligt utskottets mening bör handläggningen av dylika ärenden som av formella skäl inte kan tas upp till prövning i sak ske efter enhetliga principer i samtliga departement och sålunda - i överensstämmelse med de av statsrådsberedningen härom utfärdade anvisningarna - inte i onödan bli föremål för en tidsödande och kostsam remissbehandling. För de fall då skriftligt yttrande av beslutsmyndigheten anses erforderligt rörande de formella förutsättningarna för en sakprövning bör, såsom statsrådsberedningen framhållit, i remissen anges att yttrande i sakfrågan inte skall avges, om myndigheten finner att besvären inte kan tas upp till saklig prövning.

Iakttagelser vid granskningen av 1975 års regeringsärenden

Under år 1975 har regeringen avvisat sammanlagt 327 ärenden, där besvären har kommit in till regeringen efter besvärstidens utgång, s. k. deserta

KU 1975/76:50

ärenden.' I tre fall har uppmärksammats att regeringen har beslutat ta upp besvär till prövning, trots att dessa har kommit in efter besvärstidens utgång. För dessa ärenden lämnas här en kortfattad redogörelse.

Det forsta ärendet (K 1975-09-10 nr 28) gällde besvär av enskild över länsstyrelses beslut att återkalla vissa tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran. I länsstyrelsens beslut, vari åberopades 19 § förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., angavs att klaganden inte hade besvarat en skrivelse från länsstyrelsen sju veckor tidigare, där hans behov av tillstånden ifrågasattes. Klaganden anförde i besvären till kommunikationsdepartementet, vilka kom in efter besvärstidens utgång (två dagar för sent), att han hade lämnat svar till länsstyrelsen. Länsstyrelsen framhöll i remissyttrande till departementet, dels att besvären hade kommit in för sent, dels att bifall till besvären avstyrktes, eftersom det var ett bolag som bedrev trafiken med stöd av de för klaganden meddelade trafiktillstånden. Länsstyrelsen erinrade i sammanhanget om att det ålåg bolaget att ansöka om trafiktillstånd. Sedan klaganden av departementet beretts tillfälle att komma in med ytterligare synpunkter i ärendet meddelade denne att han avsåg att för bolagets räkning ansöka om trafiktillstånd och hemställdes att de tidigare för honom själv meddelade tillstånden fick behållas till dess den nya ansökningen hade behandlats av länsstyrelsen. I regeringens beslut anfördes att ett medgivande - liksom ett uteblivet svar - om att trafik enligt tillstånden bedrevs av bolaget inte kunde anses utgöra tillräcklig anledning till en, bl. a. med hänsyn till de anställda i rörelsen, så ingripande åtgärd som en omedelbar återkallelse av trafiktillstånden. Regeringen, som ”med hänsyn till de särskilda omständigheterna” prövade besvären fast de inte kommit in inom angiven besvärstid, upphävde länsstyrelsens beslut och visade ärendet åter för fortsatt behandling.

Den aktuella förordningen om yrkesmässig biltrafik (YTF) har tillkommit efter riksdagens hörande och tillhör nu riksdagens primära lagområde. Delegering har inte skett, varför förordningen inte kan ändras utan riksdagsbeslut. Enligt 44 § 1 mom. andra stycket YTF skall talan mot beslut av länsstyrelse med stöd av förordningen föras hos Konungen (regeringen) genom besvär. Beträffande tillämpligheten av förvaltningslagens besvärstidsregler på ärende hos regeringen har redogjorts i det föregående. Från kommunikationsdepartementet (expeditionschefen) har beträffande det aktuella fallet framhållits bl. a. följande:

Möjlighet att göra avsteg från eljest föreskriven besvärstid föreligger med hänsyn till den generella dispensmöjligheten. Ett tredjemansintresse i ären 1

Antalet deserta besvärsärenden under år 1974 var 373; flest sådana ärenden förekom hos bostadsdepartementet (84 ärenden), försvars- och arbetsmarknadsdepartementen (vardera 60 ärenden), jordbruksdepartementet (44 ärenden) och kommunikationsdepartementet (43 ärenden). Beträffande 1974 års ärenden, som inte närmare behandlas i detta sammanhang, har i huvudsak samma iakttagelser kunnat göras som redovisas i det följande beträffande 1975 års ärenden.

KU 1975/76:50

den om yrkesmässig trafik erkänns i praxis när det gäller meddelande av tillstånd bl. a. genom att den som kan anses vara i en konkurrentsituation anses besvärsberättigad om han åberopar bristande behov av trafiken. Besvär av tredje man med yrkande att tillstånd skall upphävas på den grund att vederbörande inte är lämplig som trafikutövare har däremot avvisats. I ärende om återkallelse av tillstånd är väl ett tredjemansintresse - intresset för utomstående av att tillståndet ”försvinner” - inte helt uteslutet om det gäller återkallelse p. g. a. underlätet utnyttjande men torde inte kunna anses ”legitimt” i övrigt.

I frågan om ett materiellt otillfredsställande resultat skulle följt av ett avvisande av besvären kan noteras att ett återkallelsebeslut - som normalt innebär att en näringsutövning avbryts - alltid blir särskilt drastiskt p. g. a. bestämmelsen i 44 $ YTF om att det träder i kraft omedelbart vid delgivningen utan möjlighet för länsstyrelsen att förordna annorlunda.

Det andra uppmärksammade ärendet där regeringen under år 1975 tagit upp för sent inkomna besvär till prövning gällde besvär av enskild över länsstyrelses beslut om nybyggnadsförbud enligt 109 § byggnadslagen för ett avstyckningsplaneområde (B 1975-08-28 nr 21). Länsstyrelsens beslut, som fattades i september 1974, innebar att nybyggnadsförbud för området skulle gälla intill dess byggnadsplan fastställts, dock längst t. o. m. augusti 1975. Beslutet tillkännagavs genom s. k. kungörelsedelgivning’, varvid meddelades att besvär över beslutet kunde anföras hos Konungen (bostadsdepartementet) senast den 11 oktober 1974. Sedan besvär kommit in till departementet den 4 mars 1975 beslöt regeringen den 28 augusti 1975 - utan att remissyttranden inhämtats eller kommunikation skett med klaganden - att lämna besvären utan bifall. Enligt anteckningar i departementsakten hade det överklagade beslutet drygt 10 månader dessförinnan vunnit laga kraft. Från bostadsdepartementet (expeditionschefen) har beträffande handläggningen av detta ärende inhämtats att detta till följd av förbiseende kommit att prövas i sak i stället för att avvisas. Eftersom besvären lämnades utan bifall blev emellertid det faktiska resultatet detsamma som om man hade observerat att det överklagade beslutet redan hade vunnit laga kraft och besvären sålunda hade avvisats. Till detta kom också att tiden för byggnadsförbudet gick ut dagarna efter regeringens beslut.

Det tredje uppmärksammade ärendet av nämnda slag under år 1975 gällde besvär av en kommun över beslut av arbetsmarknadsstyrelsen att avslå ansökan om ytterligare statsbidrag till visst beredskapsarbete (uppförande av hantverkshus med panncentral). I detta fall hade arbetsmarknadsstyrelsen utan närmare beslutsmotivering och utan besvärshänvisning - eftersom besvären anförts av kommun - expedierat beslutet till kommunen i mitten av december 1974. Kommunens besvär kom emellertid in till departementet först i slutet av februari 1975, dvs. en och en halv månad efter besvärstidens utgång. Regeringens beslut, som fattades ett halvt år senare, innebar att

1 Beslutet anslogs på kommunens anslagstavla och infördes i samlingsannons i lokaltidningen.

KU 1975/76:50

besvären togs upp till prövning i sak och lämnades utan bifall (A 1975-09-25 nr 32; se även exempel 52 i tablån i underbilaga 6 till denna promemoria). Beträffande handläggningen av detta ärende har från departementet (expeditionschefen) inhämtats att man tillämpar en mycket restriktiv praxis, när det gäller att avvisa besvär såsom för sent inkomna. Eftersom det överklagade beslutet saknade besvärshänvisning och delgivningsbevis inte heller förekom, hade man i departementet inte velat utgå från inhämtade muntliga upplysningar från kommunen, om att beslutet faktiskt kommit denna till handa vid angiven tidpunkt (den 19 december 1974) och att besvären sålunda skulle ha kommit till departementet senast den 9 januari 1975. Från departementets sida har emellertid med anledning av ärenden av detta slag inskärpts vikten av att arbetsmarknadsstyrelsen i fortsättningen förser också dylika ärenden med sedvanlig besvärshänvisning och att erforderliga delgivningsbevis upprättas. Departementet har också framhållit att man innan remittering görs av inkomna besvär noga prövar om detta skall ske och i princip aldrig remitterar besvär som befinns ha kommit in efter besvärstidens utgång.

Med undantag För de nyss beskrivna tre ärendena synes regeringen i enlighet med huvudregeln utan prövning i sak ha avvisat samtliga för sent inkomna besvär. Beslutet har vanligen formulerats så att ”eftersom besvären ej har kommit in till regeringen inom föreskriven tid, upptas de icke till prövning”.'

Av de sålunda avvisade för sent ingivna besvären har emellertid - i strid mot utskottets ovan redovisade uttalanden liksom mot statsrådsberedningens anvisningar - ett mycket stort antal ärenden gjorts till föremål för remissbehandling. 2 Samtligadessa ärenden redovisas i en översiktlig tablå i underbilaga 3 till denna promemoria. Såsom framgår av sammanställningen har departementens praxis, liksom tidigare, härvidlag varit mycket varierande. Förekomsten av deserta besvärsärenden - som inte har tagits upp till prövning i sak av regeringen - och remissbehandling av dessa inom de olika departementen framgår av följande tabell.

1 Till belysning av vad ovan nämnts om att beviskravet bör sättas lågt vid bedömning av frågan om besvärshandling har kommit in inom föreskriven tid kan nämnas ett ärende (B 1975-06-05 nr 42) där regeringen har undanröjt beslut av länsstyrelse att avvisa besvär som för sent inkomna. Klaganden hade i detta fall uppgett att han lämnat besvärsskrivelsen i länsstyrelsens brevlåda fredagen den 27 september 1974 (vilket var sista dagen) men besvären hade stämplats in först måndagen den 30 september.

2 Endast i ett mindre antal fall (främst inom bostads- och jordbruksdepartementen) har i remissen angetts att yttrande i sakfrågan inte behöver avges, om besvären befinns ha kommit in för sent.

KU 1975/76:50

91 Dep.

Antal deserta besvärsärenden

Antal deserta besvärsärenden som remitterats

Ju

1 UD

0 Fö

1 S

18 K

34 Fi

46 U

3 Jo

15 H

0 A

1 B

2 Kn

1 Samtliga

141 Härav kan utläsas att alla eller i stort sett alla deserta besvärsärenden inom social-, kommunikations-, finans- och jordbruksdepartementen har underkastats remissbehandling. Även inom bostadsdepartementet har förekommit ett större antal sådana remissbehandlade ärenden. Inom försvars-, utbildnings- och arbetsmarknadsdepartementen har däremot remissbehandling skett endast undantagsvis. Inom justitie-, industri- och kommundepartementen har antalet deserta besvärsärenden varit så litet att några bestämda slutsatser beträffande remitteringspraxis knappast kan dras. Inom utrikesdepartementet har över huvud taget inte förekommit något ärende av detta slag under år 1975.

Den gjorda undersökningen visar vidare att ett stort antal av de deserta besvärsärenden som har underkastats remissbehandling har kommit in till regeringen en relativt kort tid efter besvärstidens utgång. Sålunda har drygt två tredjedelar av dessa besvär kommit in till vederbörande departement inom en vecka efter besvärstidens utgång och inte mindre än 34 (av totalt 141) ärenden endast en dag för sent. Förseningen för dessa ärenden framgår av följande tabell.

KU 1975/76:50

92 Antal remitterade deserta besvärsärenden' inkomna 1 dag för sent: 34 ärenden

(25,2 %)

2 dar

( 8,1 %)

3 dar

( 6,2 %)

4 dar

( 7,4 %)

5 dar

( 7,4 9f>)

6 dar

( 7,4 %)

1 vecka

( 8,1 96)

mer än 1 vecka för sent:

40 ärenden (29,6 96)

Av undersökningen kan också vissa slutsatser dras beträffande regeringens handläggningstid av deserta besvärsärenden som har gjorts till föremål för remissbehandling. Drygt hälften av dessa ärenden har sålunda avgjorts (dvs. avvisats) av regeringen inom 3 månader från det att besvären har kommit in till vederbörande departement. I ett drygt 20-tal fall har handläggningstiden varit längre än 6 månader. De starkt varierande handläggningstiderna för dessa ärenden framgår av följande tabell.

Antal remitterade deserta besvärsärenden' som avgjorts av regeringen

inom 1 månad:

3 ärenden

( 2,2 %)

inom 1-2 månader:

32 -”-

(23,7 9f.)

inom 2-3 månader:

(23,7 %)

inom 3-4 månader:

(13,3 %)

inom 4-5 månader:

(11,1 96)

inom 5-6 månader:

10 -”-

( 7,4 96)

inom mer än 6 månader: 25 ärenden (18,5 96)

Längst handläggningstid (1 år och 8 månader) redovisas för ett ärende om upplåtelse av jakträtt på löneboställe(U 1975-10-23 nr 52; nr 103 i tablån i underbilaga 3). Ett ärende om statsbidrag till social centralnämnds nykterhetsvårdande verksamhet (S 1975-06-12 nr 29; nr 11 i tablån) har tagit 1 år och 4 månader att avgöra, medan ett ärende om hastighetsbegränsning har tagit 1 år och 2 månader (K 1975-03-06 nr 18; nr 25 i tablån) och ett ärende om tillsättande av tjänst (Fö 1975-04-24 nr 48; nr 2 i tablån) har tagit 1 år att avgöra.

4. Handläggningen av besvär som kommit in före besvärstidens utgång men till fel myndighet

Gällande ordning m. m.

Enligt 12 S första stycket förvaltningslagen skall besvär över myndighets beslut anföras genom att besvärshandling tillställs den förvaltningsmyn '

1 ett antal ärenden (se tablån i underbilaga 3) förekommer besvär ingivna av flera personer som har delgivits besluten och gett in besvären vid olika tidpunkter; dessa besvär har inte tagits med i denna tabell.

KU 1975/76:50

dighet eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären. Rätt besvärsmyndighet skall i allmänhet framgå av de enskilda författningarna, där det normalt anges om beslut t. ex. skall överklagas hos regeringen (Konungen eller Kungl. Maj:t i statsrådet) eller hos kammarrätt eller regeringsrätten. Då det inte var möjligt att i samband med 1971 års förvaltningsreform se över och modernisera besvärsbestämmelserna i alla specialförfattningar har i lagen (1971:309) om behörighet för allmän författningsdomstol att pröva vissa mål genom uppräkning angetts vilka ärendegrupper som skall avgöras av resp. kammarrätt och regeringsrätten, om i lag eller författning som har utfärdats före den 1 januari 1972 Konungen (eller Kungl. Maj:t i statsrådet) har angetts som besvärsinstans.

Om klaganden i ett ärende ger in besvären till fel myndighet har denna självfallet att överlämna handlingen till besvärsmyndigheten. Besvären anses emellertid inte fullföljda förrän de har kommit in till rätt myndighet, varför de för det fall att de kommer in dit först efter besvärstidens utgång enligt huvudregeln skall avvisas (se t. ex. Hellners "Förvaltningslagen med kommentarer”, 1975 s. 212, Jägerskiöld "Offentlig rätt", Uppsala 1973, s. 78, och Ragnemalm "Extraordinära rättsmedel i förvaltningsprocessen”. Stockholm 1973, s. 220 ff. och där anförda rättsfall). I 12 § tredje stycket andra punkten har emellertid - för att stärka den enskildes rättsskydd i en situation där risken för misstag från hans sida är avsevärd och där praxis tidigare inte varit enhetlig - som redan nämnts införts en undantagsregel av innebörd att besvär som före besvärstidens utgång har kommit in till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet ändå skall tas upp till prövning. I propositionen om förvaltningsrättsreform har departementschefen dock understrukit att avsikten är att huvudregeln i 12 § första stycket om att besvärshandling skall tillställas besvärsmyndigheten skall få så vidsträckt tillämpning som möjligt (prop. s. 419).

Genom förvaltningsreformen har vissa förändringar inträtt i det tidigare sambandet mellan Kungl. Maj:t i regeringsrätten och Kungl. Maj:t i statsrådet. Tidigare har en klagande inte behövt tänka på om han skulle ge in sina besvär till regeringsrätten eller till regeringen (Kungl. Majit i statsrådet), utan han har kunnat rikta besvärshandlingen till Konungen och ge in den hos departementen, vare sig besvären skulle prövas i regeringsrätten eller i regeringen (konseljen). Enligt den nya ordningen skall däremot besvär hos regeringsrätten riktas till denna och tillställas regeringsrättens kansli, medan besvär som skall prövas av regeringen skall tillställas departementen. Det finns ingen generell, uttrycklig föreskrift om att besvären skall anses fullföljda inom rätt tid bara de inom denna tid har kommit in på ettdera stället (regeringsrättens kansli eller ifrågavarande departement).

Hur man skall göra för det fall att en besvärshandling som skall ställas till regeringen i stället kommer till regeringsrätten före besvärstidens utgång men vidarebefordras därifrån först efter besvärstidens utgång synes det i doktrinen råda delade meningar om. Justitieombudsmannen Wennergren ("Förvaltningsprocess”, Stockholm 1971, s. 123) menar att det bäst över -

KU 1975/76:50

ensstämmer med tidigare praxis och med att statsrådet och regeringsrätten enligt gamla regeringsformen sammanhölls inom begreppet Konungen, om sådana besvär tas upp till prövning i sak såsom inkomna i rätt tid. Kammarrättspresidenten Wentz (SvJT 1974 s. 206) är av motsatt mening och anser att regeringen (Kungl. Majit i statsrådet) och regeringsrätten bör betraktas som skilda myndigheter, varför sådana till rätt myndighet för sent inkomna besvär bör avvisas. Härvid har också framhållits dels att regeringsrätten haren egen kansliorganisation och att besvär till regeringsrätten skall ges in till domstolen i stället för som tidigare till departementen, dels att misstag av nu behandlat slag inte bör inträffa i någon nämnvärd omfattning med hänsyn till att det överklagade beslutet alltid skall innehålla klargörande besvärshänvisning.

I detta sammanhang kan också nämnas att rättschefen i statsrådsberedningen i skrivelse den 2 maj 1973 till expeditionscheferna i departementen efter samråd med kammarrätterna har lämnat vissa anvisningar beträffande handläggningen av vissa besvär där besvärshänvisningen blivit felaktig. Skrivelsen har följande lydelse:

Det förekommer emellanåt att förvaltningsmyndighet i besvärshänvisning anger att talan skall föras hos Kungl. Majit, fastän besvär rätteligen skall anföras hos kammarrätt. Om felaktigheten inte omedelbart upptäcks utan förberedande handläggningsåtgärder- remiss e. d. - vidtas av vederbörande departement, bör ärendet anmälas i konselj. Fråga uppkommer då hur Kungl. Majits beslut bör utformas. Efter samråd med kammarrätterna vill jag förorda, att Kungl. Majit avvisar besvären och med undanröjande av besvärshänvisningen överlämnar ärendet till vederbörande kammarrätt. Från kammarrätterna har inhämtats att dessa domstolar i sådana fall inte kommer att avvisa besvären på den grund att besvärstiden är överskriden när ärendet inkommer till kammarrätten.

Upptäcks felaktigheten i den meddelade besvärshänvisningen innan ärendet blivit föremål för handläggningsåtgärder i departementet bör ärendet, sedan anteckning gjorts om den dag då ärendet inkom till departementet, omedelbart översändas till vederbörande domstol. Härvid bifogas en av behörig tjänsteman undertecknad skrivelse, vari anges att ärendet överlämnas därför att det synes böra prövas av kammarrätten. Handlingarna skall alltid skickas till kammarrätten i Stockholm eller kammarrätten i Göteborg. Inga handlingar skall skickas till stockholmskammarrättens avdelningar i Sundsvall.

Har i enlighet med meddelad besvärshänvisning någon anfört besvär hos kammarrätt men sänder kammarrätten över ärendet till vederbörande departement, därför att domstolen anser att ärendet rätteligen skall avgöras av Kungl. Majit, skall Kungl. Majit inte avvisa besvären på den grund att handlingarna inkommit till departementet först efter besvärstidens utgång.

Iakttagelser vid granskningen

Vid utskottets granskning av 1974 års regeringsärenden uppmärksammades ett ärende (B 1974-10-25 nr 47) där Kungl. Majit beslutat att inte ta upp till prövning en före besvärstidens ugång till regeringsrätten inkommen besvärsskrivelse angående byggnadsplan. Klaganden (enskild) hade

KU 1975/76:50

enligt uppgift förväxlat tvåbesvärshänvisningar’och felaktigt ställt besvären till regeringsrätten. Av handlingarna i departementsakten framgåratt ärendet från början inom regeringsrättens kansli har uppfattats som inkommet till rätt instans (regeringsrätten). I stället för att omgående och således innan besvärstiden gått ut vidarebefordras till bostadsdepartementet blev besvärsskrivelsen därför liggande en tid (inemot en månad) hos domstolen, som därefter informellt överlämnade skrivelsen till bostadsdepartementet. Vid den närmast följande konseljen beslöt som sagt Kungl. Maj:t att inte ta upp besvären till prövning, eftersom de inte hade kommit in till departementet inom föreskriven tid. Från bostadsdepartementets sida har - under hänvisning till bl. a. konstitutionsutskottets tidigare uttalanden i ämnet och den strikta praxis som utbildats i detta avseende - framhållits att ett beslut att i strid mot huvudregeln ompröva det lagakraftvunna beslutet skulle kunna kränka tredje mans rätt2 och att det av rättssäkerhetsskäl därför inte borde komma i fråga att göra avsteg från principen att för sent inkomna besvär skall avvisas.3

Även under år 1975 har det förekommit besvärsärenden hos regeringen i vilka klaganden - trots meddelad besvärshänvisning - ställt besvären till fel instans, dit dessa har kommit inom föreskriven tid. 1 ett fall (B 1975-01-30 nr 43) gällde det besvär (av en byggnadsnämnd) över länsstyrelses beslut att medge dispens från tätbebyggelseförbud för tillstånd till visst byggnadsföretag (uppförande av fritidshus). Besvärsskrivelsen, som felaktigt ställts till kammarrätten och kom dit fyra dagar före besvärstidens utgång, överlämnades enligt kammarrättens beslut, "då målet icke avsåg ämne varmed kammarrätten har att taga befattning”, till bostadsdepartementet drygt tre veckor efter besvärstidens utgång. Regeringen beslöt åtta månader senare att inte ta upp besvären till prövning, eftersom de inte hade kommit in till bostadsdepartementet inom föreskriven tid.

I ett annat fall (A 1975-03-13 nr 9, se nr 119 i tablån i underbilaga 3 till denna promemoria) gällde det besvär av två personer över skolöverstyrelsens beslut om tillsättande av vissa lärartjänster inom arbetsmarknadsutbildningen. Besvärsskrivelserna kom inom föreskriven tid till kammarrätten i Stockholm och överlämnades därifrån till regeringen drygt två

Den ena besvärshänvisningen avsåg besvär över byggnadsnämndens beslut att godkänna planförslaget och översända detta till kommunfullmäktige, medan den andra avsåg besvär över fullmäktiges beslut att anta planförslaget; båda dessa beslut hade överklagats till länsstyrelsen.

1 Enligt uppgift från bostadsdep. hade hos departementets registrator vissa förfrågningar gjorts om besvär hade anförts i rätt tid.

3 Det kan också nämnas, att klaganden en vecka efter regeringens beslut underrättades om detta och upplystes om möjligheten att inom viss tid hos Högsta domstolen ansöka om återställande av försutten tid. Vid ett bifall till en sådan ansökan, framhölls det, skulle det därefter föreligga möjlighet att ta upp besvären i planärendet till saklig prövning. Sedan klaganden omgående hos Högsta domstolen anhållit om återställande av försutten tid för fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut, lämnades dock denna ansökan (ytterligare sex veckor senare) utan bifall - enär ”klaganden icke visat laga förfall för sin underlåtenhet att inom föreskriven tid anföra besvär".

KU 1975/76:50

veckor efter besvärstidens utgång. Kungörelse av det överklagade beslutet hade i detta fall skett i Post- och Inrikes Tidningar med besvärshänvisning till regeringen (arbetsmarknadsdepartementet). Enligt av arbetsmarknadsdepartementet utfärdat lagakraftsbevis hade besvär över skolöverstyrelsens beslut inte anförts i departementet under den föreskrivna besvärstiden. Regeringen beslöt (efter att ha inhämtat yttrande från skolöverstyrelsen) ett halvt år senare att inte ta upp besvären till prövning, eftersom de inte hade kommit in till arbetsmarknadsdepartementet inom föreskriven tid.

Rent parentetiskt kan här nämnas ett ärende där besvären felaktigt och trots meddelad besvärshänvisning ställts till regeringsrätten i stället för till regeringen och kommit in till domstolen efter besvärstidens utgång och således inte tagits upp till prövning av regeringen (B 1975-06-26 nr 60; se nr 133 i tablån över remitterade deserta ärenden i underbilaga 3 till denna promemoria).

I ett antal fall har besvär anförts inom föreskriven tid hos kammarrätt, som därefter med eget yttrande överlämnat ärendena till regeringen för prövning (t. ex. B 1975-03-20 nr 39,1975-05-07 nr31,1975-08-14, 1975-08-21 nr 3, 4 och 11). I enlighet med de ovan (s. 21) redovisade anvisningarna från statsrådsberedningen har regeringen i samtliga dessa fall inte avvisat besvären såsom för sent inkomna till regeringen utan tagit upp besvären till prövning. I ett fall har däremot besvären kommit in för sent till kammarrätten och på denna grund avvisats av regeringen (B 1975-02-26 nr 61). Alla dessa besvärsärenden har avsett frågor om tillstånd till olika byggnadsföretag.

Vidare kan nämnas att det under år 1975 har förekommit ett antal besvärsärenden hos regeringen i vilka besvärshänvisning (av länsstyrelse) felaktigt meddelats till regeringen (bostadsdepartementet) i stället för till kammarrätt. I dessa fall har regeringen, som inte tagit upp besvären till prövning, beslutat undanröja besvärshänvisningen och överlämna besvären till vederbörande kammarrätt (t. ex. B 1975-05-22 nr 43,1975-06-05 nr 41 och 1975-

06-12 nr 33). Även i dessa fall har besvären avsett frågor om tillstånd till olika byggnadsföretag. I ett ärende där besvär (anförda av samfund för hembygdsvård angående byggnadslov för rivning) trots meddelad besvärshänvisning till kammarrätten har anförts hos regeringen, har regeringen inte heller tagit upp besvären till prövning utan överlämnat dessa till kammarrätt för handläggning (B 1975-05-22 nr 20).

I en annan grupp av besvärsärenden (över vissa beslut av länsstyrelser i fråga om mervärdeskatt) har ändrade bestämmelser, som trätt i tillämpning innan en ny förordning hade getts ut i Svensk författningssamling, föranlett regeringen att utan egen prövning undanröja meddelade besvärshänvisningar och överlämna ärendena till riksskatteverket för handläggning. En närmare redovisning för denna grupp av besvärsärenden lämnas i underbilaga 8.

KU 1975/76:50

5. Handläggning av vissa andra besvär som har av visats på formella grunder

I nära anslutning till den ovan redovisade undersökningen av regeringens handläggning av besvär som kommit in för sent har uppmärksammats ett antal fall under år 1975 där regeringen först efter avslutad remissbehandling har avvisat besvär på andra formella grunder. Detta gäller dels besvär som har anförts av någon som inte har ansetts behörig att anföra dylika besvär, dels besvärsärenden där talan av andra skäl inte har ansetts kunna bli föremål för regeringens prövning, bl. a. på grund av bestämmelser i specialförfattningar. I ett inte ringa antal fall har regeringens beslut blivit att meddelad besvärshänvisning har undanröjts och att besvären överlämnats till annan myndighet för prövning.

Gällande ordning m. m.

I 11 § förvaltningslagen har intagits en allmän regel om vem som har rätt att anföra besvär över myndighets beslut. Där sägs att ”talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot”.

I statsrådsberedningens anvisningar hänvisas bl. a. till att konstitutionsutskottet har tagit upp frågan om besvärsrätt och framhållit vikten av en ändamålsenlig avgränsning i fråga om kretsen av dem som har rätt att anföra besvär hos Kungl. Majit (regeringen). I den mån det inte i specialförfattningen finns en särskild regel om vem som har rätt att anföra besvär hos regeringen, torde det enligt anvisningarna vara lämpligt att vid en sådan avgränsning utgå från 11 ii förvaltningslagen. Eftersom syftet med denna bestämmelse har varit att få en kodifiering av hittillsvarande praxis i besvärsrättsfrågor bör, enligt statsrådsberedningen, även för regeringens vidkommande ledning sökas i denna praxis (statsrådsberedningens anvisningar s. 35)’. För att skapa ökad klarhet i frågor om besvärsrätt bör man också, såsom utskottet anfört, så långt möjligt förse beslut i besvärsrättsfrågor med upplysande motivering.

I statsrådsberedningens anvisningar anförs vidare följande (s. 35-37):

Som exempel på fall dådet har diskuterats huruvida besvärsrätt hos Kungl. Majit föreligger kan nämnas fall då talan förts av förening eller annan sammanslutning och saken omedelbart rört en enskild medlems intresse medan sammanslutningen berörts endast som allmän företrädare för medlemmarnas intressen i det aktuella hänseendet. I sådant fall bör sammanslutningen anses behörig att föra medlemmens talan endast om den är ombud för medlemmen.

När det gäller frågan om den närmare prövningen av huruvida besvärsrätt föreligger bör de tidigare berörda reglerna i skrivanvisningarna för statsdepartementen följas. Sålunda bör man i allmänhet kunna godta ett påstående om omständigheter som medför saklegitimation och göra utredning

' Se beträffande praxis SOU 1964:27 s. 514-534 och 1968:27 s. 232-233.

7 Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

i frågan endast när man har särskild anledning misstänka att sådan legitimation saknas. Dessutom bör utredning om saklegitimation ske endast i fråga om ärenden som angår enskilds rättigheter och skyldigheter mot det allmänna eller enskilda inbördes och som avgörs genom bindande beslut och får bestämda rättsliga verkningar av positiv eller negativ innebörd för den enskilde. Utredning om saklegitimation bör kunna underlåtas i fall då det är uppenbart att något tredjemansintresse inte träds för när. Om det emellertid enligt det tidigare sagda finns skäl att göra utredning om saklegitimation, bör detta ske även om underinstansen inte har ifrågasatt att legitimation föreligger.

En mera summarisk prövning av frågan huruvida saklegitimation föreligger bör, förutom i de nyss nämnda fallen, kunna ske om det i ett ärende finns ett så stort antal klagande att det ter sig närmast praktiskt omöjligt att utröna vem som rätteligen är sakägare. Det kan då vara tillräckligt att konstatera att någon av klagandena har rätt att föra talan. En sådan situation kan föreligga i exempelvis vissa planärenden och tillståndsärenden. Man bör emellertid iaktta försiktighet vid tillämpningen av denna rekommendation för att undvika icke önskvärda prejudicerande effekter. Om man i ett besvärsärende finner att saklegitimation saknas, bör självfallet besvären inte tas upp till saklig prövning.

Såsom ovan nämnts - i avsnittet om handläggning av besvär som kommit in för sent - har i statsrådsberedningens anvisningar anförts att för det fall det är ovisst om sakprövning skall ske i ett ärende, t. ex. då det kan ifrågasättas om en klagande är besvärsberättigad, bör remissyttrande i sakfrågan inte inhämtas, förrän man avgjort om sakprövning skall ske. Även i detta fall har hänvisats till uttalanden i ämnet av konstitutionsutskottet.

Iakttagelser vid granskningen av 1975 års regeringsärenden

Vid genomgången av regeringens besvärsärenden under år 1975 har uppmärksammats vissa fall, där regeringen först efter avslutad remissbehandling har beslutat att inte ta upp besvären till prövning. Anledningen härtill har i åtskilliga fall varit att klaganden inte ansetts ha besvärsrätt. En sammanställning av ett antal sådana ärenden redovisas i underbilaga 4 till denna promemoria. Andra skäl för regeringens beslut att inte ta upp anförda besvär till prövning har varit att talan mot ifrågavarande beslut inte över huvud taget kan förås eller skall föras hos annan instans än regeringen. En sammanställning av ett antal sådana besvärsärenden, där regeringen först efter avslutad remissbehandling har avvisat besvären på annan formell grund än bristande partsbehörighet, redovisas i underbilaga5 till denna promemoria. En särskild grupp av sådana ärenden redovisas även i underbilaga 8 till denna promemoria.

Undersökningen visar bl. a. att remittering av nämnda slag av besvärsärenden under år 1975 har förekommit i ett begränsat antal ärenden och inom i huvudsak samma departement, som enligt vad ovan sagts i mera betydande omfattning har remitterat s. k. deserta ärenden. Detta förfarings -

KU 1975/76:50

sätt, som i princip inte står i överensstämmelse med statsrådsberedningens anvisningar, har sålunda under det granskade året tillämpats främst inom justitie-, kommunikations-, finans-, jordbruks- och bostadsdepartementen. Det bör dock nämnas att det av statsrådsberedningen anvisade förfaringssättet - att utan remissförfarande m. m. avvisa ifrågavarande besvär - har tillämpats i flertalet av de fall, där klaganden inte ansetts ha besvärsrätt. Detta gäller särskilt ett stort antal ärenden inom utbildnings-, bostads- och i viss mån jordbruksdepartementen. Även för ett antal fall, där besvären av andra formella skäl än bristande partsbehörighet har avvisats, har regeringens beslut fattats utan föregående remissbehandling. Någon närmare redovisning av dessa grupper av besvärsärenden görs dock inte i denna promemoria.

6. Handläggningstid

Gällande ordning m. m.

Som ledande grundsatser för den offentliga förvaltningens verksamhet gäller att arbetet skall bedrivas så enkelt, snabbt och ekonomiskt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Detta har bl. a. kommit till uttryck i 6 ij allmänna verksstadgan (1965:600). Att kravet på säkerhet blir tillgodosett är självfallet angeläget, inte minst då det gäller ärenden som anhängiggörs av enskilda genom besvär. I sådana ärenden bör därför noggrann utredning ske i syfte att fastställa om faktiska och rättsliga förutsättningar finns för bifall till partens talan (se t. ex. KU 1968:15 s. 5). Å andra sidan är det av stor vikt att utredningen inte i onödan fördröjs och att beslut fattas så snart det kan ske. Ovisshet om vad det väntade beslutet kan komma att innebära medför ofta förden enskilde olägenheter från skilda synpunkter och dröjsmål med avgörandet kan ibland leda till rättsförlust. Också från allmän synpunkt kan det vara påkallat att ärende snabbt avgörs. Betydelsen av att förvaltningsärenden handläggs med viss skyndsamhet har också i olika sammanhang särskilt understrukits (se t. ex. besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet, SOU 1964:27 s. 424 och prop. 1971:30 s. 388 med förslag till förvaltningsrättsreform liksom åtskilliga uttalanden av JO). Bestämmelserna i 10 § förvaltningslagen om remissbehandling syftar bl. a. till att undvika onödiga dröjsmål med ärendes avgörande. Paragrafen har följande lydelse:

10 § Innan myndighet inhämtar yttrande genom remiss, skall myndigheten noga pröva behovet av åtgärden. Behöver yttrande inhämtas från flera, skall det göras samtidigt, om ej särskilda skäl föranleder annat. Om det ej är obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid yttrande önskas samt huruvida mottagaren bör inhämta yttranden från annan.

I statsrådsberedningens anvisningar framhålls - bl. a. under hänvisning till konstitutionsutskottets uttalanden i ämnet - att förvaltningslagens nyss nämnda bestämmelser bör följas i departementen. För handläggningen av

KU 1975/76:50

de besvärsärenden där det är ovisst om en sakprövning skall ske har tidigare redogjorts. Finner man däremot att remissbehandling i sak bör ske och att yttrande skall inhämtas från flera myndigheter bör detta enligt anvisningarna göras samtidigt, om inte särskilda skäl föranleder annat. Sådana skäl anges kunna föreligga i exempelvis planärenden. Vidare bör man, om det inte är obehövligt, i remissen ange i vilka avseenden och inom vilken tid yttrande önskas samt om mottagaren bör inhämta yttrande från annan. Om tid för remissyttrande har angetts, ligger det enligt statsrådsberedningen ”i sakens natur att man från departementets sida fortlöpande övervakar att tiden hålls”. Man bör därför ha ett system som gör det möjligt att omedelbart observera ett dröjsmål. Ett sådant övervakningssystem bör omfatta även de fall där tid för remissyttrande inte uttryckligen har angetts, men där yttrande inte har kommit in till departementet ”inom skälig tid” (anvisningarna s. 33).

Iakttagelser vid granskningen

Vid genomgången av regeringens besvärsärenden under år 1975 har uppmärksammats ett stort antal ärenden där handläggningstiden inte minst till följd av remissförfarandet har blivit lång. Beträffande den inom vissa departement omfattande remitteringen av icke sakprövade besvärsärenden - främst s. k. deserta ärenden men också ärenden som avvisats på grund av bristande partsbehörighet eller av andra formella skäl - hänvisas till föregående avsnitt (s. 14-19 och 25-26).

För att ge en allmän uppfattning om vilka handläggningstider som ”normalt” uppkommer vid regeringens prövning av besvärsärenden har i följande tabell ställts samman uppgifter härom beträffande samtliga sådana sakprövade ärenden under ett kvartal inom tre departement - utbildnings-, jordbruks- och bostadsdepartementen. Någon närmare analys av de betydande skillnaderna i handläggningstid mellan ifrågavarande olika ärendegrupper görs inte i detta sammanhang.1 Frågan behandlas senare i denna promemoria i samband med den där redovisade specialundersökningen av vissa särskilda grupper av besvärsärenden.

'Sorn exempel på skillnaderna i handläggningstid för bostadsdepanementets ärenden kan nämnas att besvär beträffande bidrag till energibesparande åtgärder, bostadslån och förbättringslån genomgående avgjorts inom 1-2 månader, medan i stort sett alla planärenden har tagit inemot ett halvt år (och i ett 30-tal fall avsevärt längre tid) att avgöra. Att handläggningstiden är särskilt lång för sistnämnda ärendegrupp beror till stor del på remissförfarandet (successiva remisser till exempelvis länsstyrelser samt naturvårdsverket och/eller planverket).

KU 1975/76:50

101 Tabell ulvisande handläggnings/iden Jor sakprövade besvärsärenden inom utbildnings-, jordbruks- och bostadsdepartementen under T.a kvartalet 1975

Antal avgjorda besvärsärenden

Tid

efter det besvären

inkom

efter det sista remissyttrandet

U

(96)

Jo

(96)

B

(96)

U

(96)

Jo

(96)

B

(96)

Inom 1 mån.:

(14,4)

(0)

(5,5)

(43,7)

(5,6)

(3,3)

Inom 1-2 mån.:

(34,7)

(7,3)

(13.8)

(35,9)

(46,5)

(33,3)

Inom 2-3 mån.:

(13,1)

(15,6)

(12,2)

(7,8)

(29,6)

(31,4)

Inom 3-4 mån.:

(5,5)

(11,5)

(19,9)

(8,2)

(8,5)

(5,2)

Inom 4-5 mån.:

(4,7)

(6,3)

(9,4)

(3,0)

(5,6)

(5,9)

Inom 5-6 mån.:

(6,4)

(5,2)

(5,5)

(0)

(1,4)

(1,3)

Inom 6 mån.-l år:

(16,9)

(47,9)

(14,9)

(1,3)

(2,8)

(11,8)

Efter mer än 1 år:

(4,2)

(6,3)

(18,8)

(0)

(0)

(7,8)

Totalt

(99,9)

(100,0)

(100,0)

231' (99,9)

7U

(100,0)

(100,0)

'Härtill kommer 3 ärenden där uppgift saknas om när yttrandena har kommit in och 2 ärenden som inte har varit föremål för remissbehandling.

2Härtill kommer 25 ärenden där uppgift saknas om när yttrandena har kommit in.

Såsom framgår av tabellen har nästan alla av de här förtecknade besvärsärendena varit föremål för remissbehandling. I det stora flertalet fall har det endast varit beslutsmyndighetens yttrande (samt påminnelser från den klagande) som inhämtats. För det fall att flera remissyttranden har hämtats in har detta nästan genomgående skett genom s. k. kedjeremisser, dvs. en instans yttrande har först avvaktats innan nästa remiss har skett, vilket självfallet har inneburit en förlängning av handläggningstiderna i departementen. Detta förfarande har iakttagits bl. a. beträffande ärenden om statsbidrag till miljövårdande åtgärder (Jo) och olika plan- och byggnadstillståndsärenden (B).

Till närmare belysning av hur lång tid vissa besvärsärenden har tagit att avgöra hänvisas till den i underbilaga 6 redovisade tablån. 1 denna tablå har tagits med ett sammanlagt åttiotal av de besvär som inom resp. olika ärendegrupper och departement har haft den längsta handläggningstiden. Bland de ärenden som har tagit särskilt lång tid att avgöra kan nämnas besvär av kommun angående avgift för utstakning av byggnad (B 1975-12-11 nr 26, se nr 79 i tablån) och besvär av enskilda angående vägrat tillstånd till byggnadsföretag m. m. (B 1975-01-23 nr 37 och B 1975-11-06 nr 49, se nr 54 och 73 i tablån), vilka alla har tagit ca sex år att avgöra. Vidare kan nämnas besvär av kyrkoråd angående gravdjup (S 1975-09-25 nr 3, se nr 18 i tablån), där handläggningstiden har blivit fyra och ett halvt år. I detta fall har den egentliga remissbehandlingen avslutats ovanligt lång tid (drygt tre år) före regeringens beslut, som innebar att besvären bifölls. Det bör i detta sammanhang särskilt strykas under att "lång handlägg -

KU 1975/76:50

ningstid” är ett mycket relativt begrepp, beroende på vad besvären avser i sak. Sålunda måste exempelvis ett års handläggningstid för att avgöra vem som skall förordnas på en tjänst eller få svenskt medborgarskap anses vara en mycket lång tid, medan samma tid för avgörandet av ett komplicerat byggnadsplaneärende, där åtskilliga remissyttranden och expertutredningar krävs, kan vara en förhållandevis kort handläggningstid. Vidare är det uppenbart att ett ärende där utgången bedöms som oviss kan ta avsevärt längre tid än ett ärende där praxis är fast och entydig. Detta avgör bl. a. behovet av att hämta in remissyttranden m. m.

I underbilaga 6 redovisas också ett antal brådskande ärenden, där trots detta handläggningstiden har blivit så långt att ifrågavarande beslut har förlorat sin aktualitet, vid det tillfälle då regeringen har tagit upp besvären till avgörande. Detta gäller bl. a. ett antal besvär över tjänstetillsättning (t. ex. Ju 1975-02-20 nr 28, Ju 1975-08-28 nr 4, U 1975-02-13 nr 34 samt U 1975-

07-03 nr 71 och 72, se nr 3, 4, 30, 36 och 37 i tablån). 1 samtliga dessa fall har regeringens beslut blivit att besvären har lämnats utan åtgärd, eftersom tiden för förordnandet hade gått ut (resp. tjänsten hade upphört). I två av fallen skrev regeringen i beslutet att den fann att klaganden hade bort förordnas på tjänsten (se nr 4 och nr 30 i tablån). Ett liknande fall gäller besvär angående vägrad tjänstledighet i samband med barns födelse (Ju 1975-02-20 nr 26, se nr 2 i tablån). Regeringen fann att tjänstledigheten hade bort beviljas men beslutade även i detta fall att lämna besvären utan åtgärd, eftersom de avsåg förfluten tid. Det har också förekommit ett antal besvär angående trafiktillstånd, där regeringen har beslutat att lämna besvären utan åtgärd, eftersom tillstånden hade löpt ut (t. ex. K 1975-03-13 nr 11 och K 1975-07-24 nr 12-17, se nr 20 och 23 i tablån). I ett liknande fall har besvären lämnats utan åtgärd av regeringen, då det endast återstod tre dagar av trafiktillståndets giltighetstid (K 1975-08-28 nr 27, se nr 25 i tablån). Även ett besvärsärende angående jakt efter älg på staten tillhörig mark på renbetesland har lämnats utan åtgärd, eftersom den tid som avsågs med det överklagade beslutet hade förflutit (Jo 1975-11-27 nr 26, se nr 45 i tablån). Till denna grupp av ärenden hör slutligen ett antal besvär angående byggnadstillstånd, nybyggnadsförbud o. d., där besvären har lämnats utan åtgärd, eftersom tiden för tillstånden (förbuden) hade gått ut (t. ex. B 1975-02-13 nr 36, B 1975-03-13 nr 45 och B 1975-12-04 nr 11, se nr 56, 60 och 78 i tablån).

De nyss redovisade sammanlagt tretton fallen - där besvären har lämnats utan åtgärd av regeringen, eftersom det överklagade beslutet har förlorat sin aktualitet - har tagit i genomsnitt, cirka ett år att avgöra. Spännvidden härvidl^är dock, som närmare framgår av de intagna exemplen i tablån i underbilaga 6, mycket stor. Sålunda tog älgjaktsbesvären (se nr 45 i tablån) bara två månader att avgöra, medan ett ärende om tillstånd att få bibehålla en garagebyggnad (se nr 56 i tablån) tog hela fyra år att avgöra.1

'Då regeringens beslut fattades hade tillståndet upphört drygt två år tidigare.

KU 1975/76:50

103 Såsom framgår av exempelsamlingen i underbilaga 6 har i många fall den relativt långa handläggningstiden berott på ett tidsödande remissförfarande och inte på själva prövningen hos regeringen. Det mest extrema exemplet på detta redovisas i nr 34 i tablån; i detta fall pågick inhämtandet av remissyttranden i avsevärt över tre år, medan regeringens beslut (bifall till besvären) fattades två veckor efter det att det sista remissyttrandet hade kommit in. Ett par i viss mån liknande exempel redovisas i nr 16 och 43 i tablån. Betydligt vanligare är emellertid att det har gått en avsevärd tid efter avslutad remissbehandling, innan regeringen har tagit upp besvären till avgörande. I ett drygt trettiotal fall (av de redovisade exemplen i underbilaga 6) har regeringens avgörande dröjt mer än ett halvt år - och i två fall (se nr 70 och 79 i tablån) i det närmaste tre år - efter det att det sista remissyttrandet har kommit in till departementet. Viss ytterligare skriftväxling (påminnelser, påstötningar, förklaringar o. d.) har dock ofta förekommit under nämnda tid. Denna fråga - om kommunikation med berörda parter - behandlas närmare i följande avsnitt.

Beträffande remitteringen har uppmärksammats att det mycket ofta har förekommit att tid för yttrandet inte har satts ut. Detta förfaringssätt, som inte stämmer överens med statsrådsberedningens anvisningar, synes rent av vara det normalt tillämpade. För ett stort antal av bostadsdepartementets byggnadsplaneärenden har dock remisstid (ofta två månader) satts ut. Vid genomgången av departementsakterna har vidare observerats att det har tagit mycket lång tid för vissa remissinstanser att expediera yttrande till departementet. Som exempel kan nämnas att skolöverstyrelsens remissyttranden ofta har kommit in till departementet först tre-fyra veckor (och i några fall sex-åtta veckor) efter det att yttrandet har beslutats. Även vissa länsstyrelser och länsskolnämnder har ibland dröjt flera veckor med att expediera begärt remissyttrande. Som exempel på det motsatta förhållandet kan nämnas arbetsmarknadsstyrelsen och rikss katte verket, som ofta omedelbart efter beslutet har tillställt departementet detta.

Av exempelsamlingen i underbilaga 6 framgår vidare att utebliven remissbehandling inte är någon garanti för att det blir ett snabbt regeringsavgörande (se nr 46, 52 och 67). Ett av dessa ärenden (nr 46), som har tagit drygt två år att avgöra, behandlas närmare i ett senare avsnitt av promemorian. I de båda andra fallen har handläggningstiden blivit ca ett halvt år.

1 samband med undersökningen av handläggningstiderna för regeringens besvärsärenden har det ansetts vara av intresse att också studera förhållandena beträffande ännu inte avgjorda ärenden. En genomgång har därför skett av samtliga departements balansförteckningar, vilka upprättas årligen och tillställs statsrådsberedningen. Ur de senast upprättade balansförteckningarna har i underbilaga 9 ställts samman de äldsta ännu inte avgjorda besvärsärendena inom resp. departement. Vidare har vissa uppgifter hämtats in från departementen (expeditionscheferna) beträffande utvecklingen i stort rörande antalet besvärsärenden. 1 underbilaga 10 har ställts samman uppgifter

KU 1975/76:50

om balansläget i stort för denna ärendegrupp inom de olika departementen vid de tre senaste årsskiftena. Härav framgår att antalet oavgjorda besvärsärenden vid nämnda tidpunkter har varit betydande och dessutom ökat under senare år. Detta har skett trots avsevärda ansträngningar inom flera departement att arbeta av ”balansen”. Den under förra året registrerade synnerligen kraftiga nettoökningen på nästan 1 300 ärenden är dock, som synes, till största delen att hänföra till en ny besvärsgrupp inom finansdepartementet, nämligen besvär över beslut av riksskatteverket om kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande. Störst antal oavgjorda besvärsärenden redovisas dock fortfarande för bostadsdepartementet, som också har det största antalet mycket gamla ärenden.

7. Kommunikation med berörda parter

Gällande ordning m. m.

I konstitutionsutskottets granskningsmemorial 1968:15 framhölls att det är av stor betydelse för rättssäkerheten inom förvaltningsförfarandet att den som är part i ett ärende hos myndighet bereds tillfälle att innan ärendet avgörs ta del av förebragt utredningsmaterial och få yttra sig över detta. Åtgärden bidrar till att göra myndighetens utredning av ärendet så allsidig och fullständig som möjligt. Om utredningsmaterialet inte delges parten kan man ofta inte med säkerhet bedöma tillförlitligheten av införskaffade upplysningar. Ett annat skäl som har anförts tala till förmån för att parter får tillfälle att yttra sig över utredningsmaterial är att det stärker deras förtroende för myndigheterna, medan de i motsatt fall lätt bibringas uppfattningen att ärendena avgörs utan hänsyn till deras synpunkter (se KU 1968:15 s. 11). Ytterst blir kommunikationsgrundsatsens iakttagande även ett verksamt medel att befästa allmänhetens förtroende för förvaltningsmyndigheternas handlande.

I propositionen (1971:30) om förvaltningsrättsreform framhöll departementschefen att ett av de spörsmål som det var särskilt angeläget att reglera i en förvaltningslag var frågan om kommunikation (prop. s. 465). Enligt departementschefens uppfattning kunde man knappast överskatta betydelsen av att den enskilde får tillfälle att göra sin röst hörd, innan ett för honom ofördelaktigt förvaltningsbeslut meddelas. Principen att ”ingen skall dömas ohörd” (kommunikationsprincipen) ger enligt departementschefen uttryck åt ett elementärt krav på myndigheternas handläggning av sina ärenden. Han uttalade vidare att det inte var tillräckligt med en skyldighet för förvaltningsmyndighet att före ett ärendes avgörande underrätta part om hans rätt att ta del av utredningsmaterialet i ärendet. I stället borde myndighet åläggas att underrätta parten om det material som varav betydelse för ärendets avgörande och lämna honom tillfälle att yttra sig över det. Det var emellertid nödvändigt att förse regeln om kommunikationsplikt med vissa undantag.

KU 1975/76:50

105 De aktuella bestämmelserna om kommunikationsplikt finns i 15 i? förvaltningslagen, som har följande lydelse:

15 § Ärende får ej avgöras utan att sökande, klagande eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle bereus honom att yttra sig över det. Myndigheten får dock avgöra ärende utan att så skett,

1. om åtgärderna är uppenbart obehövliga,

2. om ärendet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak och fråga ej är om prövning med anledning av överklagande,

3. om det kan befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras eller

4. om ärendets avgörande ej kan uppskjutas.

Underrättelse enligt första stycket får ske genom delgivning.

Bestämmelserna i 14 § om begränsningar i rätten att ta del av det som

tillförts ärendet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse enligt första stycket.

I statsrådsberedningens anvisningar hänvisas bl. a. till uttalanden av konstitutionsutskottet om det önskvärda i att frågan om kommunikation ägnades större uppmärksamhet i departementen och att frågan behandlades efter enhetliga riktlinjer. Enligt statsrådsberedningen torde det vara lämpligt att som riktlinjer i fråga om kommunikation använda bestämmelserna i 15 5 förvaltningslagen. Paragrafens huvudregel om skyldighet för myndighet att ex officio underrätta part om utredningsmaterialet i ett ärende och att lämna honom tillfälle att yttra sig över det torde, enligt statsrådsberedningen, ligga helt i linje med utskottets önskemål. Beaktas bör emellertid att regeln om kommunikationsskyldighet tar sikte bara på slutliga beslut och att ett beslut av annan karaktär, t. ex. ett beslut om inhibition1, alltså kan fattas utan föregående kommunikation. Vidare torde kommunikation normalt vara obehövlig om ett beslut bedöms gå i gynnande riktning för parten i fråga. I anvisningarna anförs vidare följande (s. 49-50):

1 enlighet med vad som förutsätts i prop. 1971:30 bör kommunikation normalt gå till så, att materialet eller avskrift av det skickas till parten. I planärenden, koncessionsärenden och andra ärenden där materialet är mycket omfattande eller av sådan art att översändande inte lämpligen kan ske, torde man dock kunna nöja sig med att underrätta parten om det material som finns och var det är tillgängligt. Undantagsvis bör kommunikation kunna ske muntligen. I samband med att part bereds tillfälle att yttra sig bör det normalt anges inom vilken tid yttrande skall ha kommit in.

Se t. ex K 1975-03-20 nr 30, där regeringen med anledning av besvär av statens järnvägar och vissa bussbolag ang. tillstånd (för trafikbolag) till linjetrafik för personbefordran med buss förordnat att med verkan fr. o. m. 1975-04-04 och i avvaktan på slutligt beslut i besvärsärendena i turlistan angivna turer inte skulle gälla.

KU 1975/76:50

106 Om part med vilken kommunikation skall ske saknar känt hemvist, bör kommunikation kunna ske genom kungörelse. Detsamma gäller om kretsen av parter är obestämd eller mycket stor. Kungörelsen bör tas in i lämpliga tidningar och innehålla uppgifter om bl. a. det material som finns i ärendet, var det finns tillgängligt och tid för yttrande över materialet. Om det efter kungörandet kommer in ytterligare material i ärendet, torde ny kungörelse normalt inte behöva utfärdas. 1 den utfärdade kungörelsen bör då anges att tillkommande material kommer att finnas tillgängligt på samma plats som det ursprungliga materialet.

I enlighet med vad som anförts i prop. 1971:30 skall det inte behöva föreligga full bevisning om att part nåtts av underrättelse för att ett ärende skall kunna avgöras. Är det av vikt att med säkerhet kunna konstatera att underrättelsen nått parten kan det emellertid, som framhålls i propositionen, vara praktiskt att använda sig av delgivningsförfarande enligt delgivningslagen.

Har kommunikation skett, bör anteckning härom göras på lämpligt sätt, vare sig kommunikationen har skett skriftligen eller muntligen.

Iakttagelser vid granskningen

Genomgången av regeringens besvärsärenden under år 1975 visar att bestämmelserna om kommunikation i stort sett tillämpas inom samtliga departement. Normalt brukar vederbörande part av departementet beredas tillfälle att inom viss kortare tid, vanligen tio dagar eller två veckor, komma in till departementet med yttrande (påminnelser, synpunkter e. d.) på det kommunicerade materialet. Denna möjlighet utnyttjas mycket ofta. Förutom skriftligt förfarande, som är det helt dominerande, förekommer också muntlig kommunikation (dvs. telefonsamtal eller besked vid uppvaktning

o. d.).

Den praktiska tillämpningen av kommunikationsreglerna redovisas närmare i ett senare avsnitt av denna promemoria i samband med behandlingen av vissa speciella grupper av besvärsärenden.

8. Motivering av regeringens beslut

Gällande ordning m. m.

Konstitutionsutskottet behandlade i sitt granskningsmemorial 1968 (KU 1968:15) frågan om motivering av konseljbeslut. Utskottet anförde bl. a. att starka skäl talar för att Kungl. Maj:t i viss utsträckning lämnar beslutsmotivering i administrativa partsärenden efter i princip samma normer som anses böra gälla för underordnade myndigheter. Att konseljbeslut motiveras syntes utskottet vara av särskild betydelse med hänsyn till önskvärdheten av att fast och enhetlig praxis i olika ärendegrupper upprätthålls inom förvaltningen. Utskottet framhöll att det från denna synpunkt framför allt är av vikt att motivering i regel ges till Kungl. Maj:ts beslut i frågor av

KU 1975/76:50

principiell innebörd, liksom då Kungl. Majit ändrar underordnad myndighets beslut eller frångår ståndpunkt som hävdas av sakkunnig remissinstans.

Konstitutionsutskottet återkom till frågan om motivering av konseljbeslut i 1972 års granskningsbetänkande (KU 1972:26), där bl. a. redovisades resultatet av en genomgång av samtliga Kungl. Majits besvärsärenden under år 1971. Av de drygt 4 000 besvärsärendena för detta år hade besvären bi fal I its i närmare 600 fall, dvs. något mindre än 15 %. Utskottet konstaterade att viss beslutsmotivering, om än ofta ganska kortfattad, förekom i flertalet av dessa ärenden. Vidare framhölls att i många fall, där motivering ej lämnats, det inte syntes möta särskilda svårigheter att av handlingarna utläsa vilka grunder som varit avgörande för Kungl. Majits bedömning. Det framhölls dock att i åtskilliga andra fall - i huvudsak motsvarande de i förvaltningslagen angivna undantagen i 17 S, framför allt besvär i tjänstetillsättningsärenden - helt saknades beslutsmotivering. Likaså saknades beslutsmotivering i det stora flertalet fall där besvären hade lämnats utan bifall och Kungl. Majit sålunda inte hade ändrat den underlydande myndighetens beslut. Sammanfattningsvis ansåg sig utskottet kunna konstatera att Kungl. Majit i allt större utsträckning lämnade beslutsmotivering i huvudsak i enlighet med de ovan redovisade principerna. Även om utskottet bland 1971 års konseljärenden hade uppmärksammat vissa fall där en mera utförlig beslutsmotivering hade varit av värde, fann utskottet sålunda utvecklingen på detta område tillfredsställande (KU 1972:26 s. 11).

1 1973 års granskningsbetänkande (KU 1973:20) redovisade utskottet en mera omfattande och systematisk utredning av utvecklingen av Kungl. Majits praxis i ärenden angående utlännings förvärv av svenskt medborgarskapgenom naturalisation. Undersökningen gav utskottet anledning bl. a. att - med hänvisning till tidigare uttalanden - ånyo understryka vikten av att konseljbeslut i möjligaste mån förses med motivering. Utskottet anförde vidare följande i frågan (KU 1973:20 s. 9):

Undersökningen ger i övrigt utskottet anledning att ånyo understryka vikten av att konseljbeslut i möjligaste mån förses med motivering (jfr KU 1972:26). Även om det i många fall, där beslutsmotivering ej lämnats, inte torde möta särskilda svårigheter att av handlingarna utläsa vilka grunder som varit avgörande för Kungl. Majits bedömning torde det ofta - framför allt för de enskilda personer som berörs av besluten men även för den i allmänhet beslutande myndigheten (invandrarverket) - vara förenat med olägenheter att motiven för Kungl. Majits beslut ej redovisats. Naturalisationsärendenas mångskiftande natur med betydande individuella variationer gör det, enligt utskottets mening, särskilt angeläget att Kungl. Majit som praxisstyrande myndighet lämnar en så utförlig motivering som möjligt i sina beslut. Det bör dock observeras att av hänsyn till såväl enskilda som allmänna intressen närmare motivering av besluten i vissa fall ej bör lämnas (jfr förvaltningslagen 17 § första stycket p. 3). Utskottet har vidare uppmärksammat att, trots utformningen av 6 ^ medborgarskapslagen, i stort sett samtliga Kungl. Majits dispenser ges med hänvisning endast till föreliggande ”särskilda skäl", vilket naturligt nog försvårar tolkningen av innebörden i dessa beslut. Gränsdragningen mellan de fall där - till följd

KU 1975/76:50

av särskilda omständigheter - naturalisationsvillkoren anses uppfyllda och de fall där ”särskilda skäl” föranleder dispens från något eller några av de stipulerade villkoren är också ofta oklar.

I 17 § förvaltningslagen har intagits uttryckliga bestämmelser om skyldighet för myndighet att ange vilka skäl som bestämt utgången i avgjort ärende. I vissa fall får dock skälen helt eller delvis utelämnas, t. ex. om beslutet inte går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen eller om ärendet är särskilt brådskande. 17 5 förvaltningslagen har följande lydelse:

17 5 Beslut, varigenom myndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl som bestämt utgången. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis

1. om beslutet icke går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen,

2. om beslutet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak,

3. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, privatlivets helgd, enskilds behöriga ekonomiska intresse eller jämförbart förhållande eller

4. om ärendet är så brådskande att det ej finns tid att utforma skälen.

Har skälen utelämnats, bör myndigheten på begäran av part om möjligt

upplysa honom om dem i efterhand.

Departementschefen uttalade i prop. 1971:30 <s. 491) att det var uppenbart att i förvaltningslagen borde ingå regler som slog fast principen om myndighets skyldighet att motivera sina beslut. Om motiveringsskyldigheten begränsades till vad som rimligen kunde begäras av myndigheterna i detta hänseende, fanns det enligt hans mening inte anledning befara att myndigheterna härigenom skulle belastas över hövan eller tvingas åsidosätta önskemålen om snabb och effektiv handläggning av sina ärenden. Normalt borde motiveringsskyldigheten begränsas till fall då det slutliga beslutet i ett ärende gick part emot. Det kunde dock, framhöll departementschefen, finnas behov att motivera även gynnande beslut, t. ex. med hänsyn till vikten av ett vägledande uttalande av besvärsinstans i viss fråga. Vid sidan om den nu berörda begränsningen i motiveringsskyldigheten borde även andra begränsningar föreskrivas. För det fall att motivering hade utelämnats borde dock, ansåg han, myndigheterna rekommenderas att om möjligt, på begäran av part, skriftligen eller muntligen i efterhand upplysa honom om skälen för beslutet.

I statsrådsberedningens anvisningar hänvisas bl. a. till utskottets uttalanden i ämnet och framhålls att de särskilda skrivanvisningarna som utfärdats för departementen innehåller regler om motivering av regeringens beslut. I underbilaga 7 redovisas det nuvarande innehållet i nämnda skrivanvisningar, vilket i detta avseende i allt väsentligt överensstämmer med de tidigare anvisningarna (utfärdade år 1968).

Av skrivanvisningarna framgår bl. a. att, om inte annat är särskilt föreskrivet eller särskilda skäl föranleder annat, bör beslut i besvärsärenden motiveras, när beslutet innebär avslag på en ansökan eller framställning.

KU 1975/76:50

109 Särskilda skäl mot att redovisa motiv kari, enligt beredningen, vara att beslutet innebär ett skälighets- eller lämplighetsavgörande eller ett avgörande av politisk natur eller att det har meddelats med anledning av ansökan eller besvär i tjänstetillsättningsärende eller i ärende angående antagning för utbildning eller betygsättning eller annat liknande ärende. Motivering kan också vara uppenbart obehövlig, t. ex. när besvär avslås eller underinstansens motiv godtas. Vidare bör motivering kunna underlåtas i sådana fall i övrigt som anges i 17 § första stycket förvaltningslagen. Även i beslut som innebär bifall anges att motivering kan behöva redovisas. Så är fallet om beslutet är av principiellt intresse och motivering kan behövas för att ge underordnad myndighet eller remissmyndighet upplysning om vilka synpunkter som varit avgörande för utgången i ärendet. När skäl redovisas skall detta, enligt anvisningarna, i allmänhet inte ske genom att man använder sådana allmänt hållna uttryck som "på grund av särskilda omständigheter” eller ”av särskilda skäl”. Dessa formuleringar kan dock användas om man vill ge uttryck för att avgörandet inte är prejudicerande.

I statsrådsberedningens anvisningar beträffande tillämpningen av förvaltningslagen hos Kungl. Maj:t (regeringen) anförs bl. a. följande (s. 53-54):

Skrivanvisningarna bör även i fortsättningen vara vägledande, när det gäller motivering av Kungl. Maj:ts beslut. Motivering bör emellertid kunna underlåtas även i sådana fall som anges i 17 § första stycket förvaltningslagen och som inte återfinns i skrivanvisningarna. Hit hör främst de under 3 och 4 upptagna fallen.

Emellertid torde motivering av Kungl. Maj:ts beslut inte i samma utsträckning som beträffande underlydande myndigheters beslut böra begränsas till fall då beslutet gått part emot. Härvid bör beaktas det nyss återgivna yttrandet av KU om den särskilda betydelsen av att konseljbeslut motiveras. Såväl i skrivanvisningarna som i prop. 1971:30 har också framhållits behovet av motivering av gynnande beslut, om beslutet exempelvis är av principiellt intresse.

Bestämmelserna om efterhandsmotivering i 17^ andra stycket förvaltningslagen bör inte tillämpas hos Kungl. Majit. Som påpekats i skrivanvisningarna kan emellertid en skrivelse från tjänsteman användas för serviceändamål, t. ex. när man anser sig böra upplysa part, vars framställning avslagits, om vilka möjligheter han har att i annan ordning få vad han begärt och hur han i så fall skall förfara.

Även när det gäller den närmare metoden för redovisande av motiv bör skrivanvisningarna fortfarande tillämpas. Motivering bör alltså kunna ske bl. a. genom att man hänvisar till remissyttrande som återgetts i reciten eller fogats som bilaga till beslutet, genom att man hänvisar till visst i reciten angivet faktum eller genom att man har ett särskilt avsnitt med motivering efter reciten. När skäl redovisas skall detta i allmänhet inte ske genom att man använder sådana allmänt hållna uttryck som "på grund av särskilda omständigheter” eller ”av särskilda skäl”. Dessa formuleringar bör dock kunna användas om man vill ge uttryck för att avgörandet inte är prejudicerande.

I detta sammanhang bör också nämnas bestämmelserna i 18 S förvaltningslagen rörande underrättelse om beslut. Departementschefen framhöll

KU 1975/76:50

härom i propositionen 1971:30 (s. 500) att det för den enskilde givetvis är av vikt att få reda på utgången i ett ärende som berör honom. Ett annat skäl för en myndighet att lämna underrättelse om beslut är att besvärstiden i allmänhet börjar löpa genom att beslutet ges till känna för den det riktar sig till. Härtill kommer att åtskilliga beslut, framför allt förpliktande sådana, ofta inte kan verkställas förrän den som direkt berörs av beslutet har fått del av detta. Departementschefen erinrade också om att det i åtskilliga fall fanns uttryckliga föreskrifter i specialförfattningarna som ålägger myndighet att genom delgivning eller på annat sätt bringa beslut till parters och andra intressenters kännedom. Eftersom någon enhetlig bestämmelse om underrättelseskyldighet i detta avseende inte fanns togs en sådan in i 18 5 förvaltningslagen av följande lydelse:

18 5 Sökande, klagande eller annan part skall underrättas om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende, om det ej är uppenbart obehövligt. Är det uppenbart att beslutet går honom emot, skall han även underrättas om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet och om skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Underrättelse får ske genom delgivning.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om annan som får överklaga beslutet begär att skriftligen få del av detta.

I statsrådsberedningens anvisningar anförs härom följande (s. 56):

Uppenbarligen bör part normalt underrättas om beslut av Kungl. Maj:t. Att underrättelse normalt skall ske har också förutsatts i skrivanvisningarna för statsdepartementen. Som framhållits i prop. 1971:30 torde det ofta finnas bestämmelser i specialförfattning som reglerar underrättelseskyldigheten.

I de fall då sådan bestämmelse saknas, bör som huvudregel gälla att underrättelse sänds till klagande, förklarande och annan part som har yttrat sig till Kungl. Maj:t eller med vilken kommunikation har skett. Angående sättet för underättelse bör i sådant fall tillämpas samma regler som skall gälla för kommunikation.

Som framhållits i skrivanvisningarna finns det i ärende med enskild sökande eller klagande ofta skäl att ge myndighet besked om utgången i ärendet. I sådant fall tillgodoses den enskilde partens intresse av att få veta utgången enklast genom att han får en avskrift av skrivelsen till myndigheten.

Iakttagelser vid granskningen

Vid genomgång av 1975 års besvärsärenden har liksom tidigare observerats att praxis när det gäller motivering av regeringens beslut är mycket skiftande, såväl mellan departementen inbördes som mellan de olika ärendegrupperna. När det gäller besvär i tjänstetillsättningsfrågor förekommer nästan aldrig - vare sig beslutet blir bifall till eller avslag på besvären - någon närmare beslutsmotivering, vilket kan sägas överensstämma med föreskrifterna i förvaltningslagen liksom i statsrådsberedningens anvisningar. Försvarsdepartementet tillämpar emellertid härvidlag en något annorlunda praxis och lämnar ofta en närmare motivering av beslut i tjänstetillsättningsärende där regeringen med bifall till besvären ändrar det överklagade beslutet.

KU 1975/76:50

lil

1 flertalet fall då regeringen lämnar besvären utan bifall förekommer över huvud taget ingen beslutsmotivering. Ofta torde emellertid skälen för regeringens ståndpunkt kunna utläsas av själva ärendebeskrivningen (reciten).1 Inom många departement tillämpas därvid den metoden att om regeringen helt instämmer i den överklagade myndighetens bedömning lämnas inte någon motivering alls i beslutet. Inom andra departement sker tvärtom ofta en särskild markering av just nämnda omständighet i regeringens beslut.

Beslutsmotiveringar är allmänt sett oftare förekommande då regeringen med bifall till besvären ändrar det överklagade beslutet. Inte sällan är motiveringen kortfattad. Så är t. ex. fallet då beslutets icke-prejudicerande karaktär markeras genom formuleringar av typen "med hänsyn till särskilda skäl”. Exempel på ett annat slag av vanliga kortfattade motiveringar är hänvisningar till att nya omständigheter tillkommit i ärendet.

Frågan om förekomsten av motiveringar och motiveringarnas karaktär belyses närmare i den undersökning av vissa ärendegrupper som redovisas i det följande avsnittet.

9. Handläggning och beslut beträffande vissa grupper av besvärsärenden

Undersökningens uppläggning

I denna del av promemorian redovisas en undersökning av handläggning och beslut beträffande åtta olika grupper av besvärsärenden. Undersökningen har begränsats till ärenden som avgjorts vid regeringssammanträden under perioden 1 januari-31 maj 1975. Begränsningen har föranletts av arbetstekniska skäl (undersökningsresurser, protokollsleveranser från departementen m. m.). Materialet har emellertid bedömts vara tillräckligt stort för att medge vissa generella slutsatser.

Urvalet av dessa åtta ärendegrupper skedde i två steg. I det första steget uttogs ett antal departement som handlägger ett förhållandevis stort antal besvär. Till denna grupp räknades justitie-, försvars-, social-, kommunikations-, finans-, utbildnings-, jordbruks-, arbetsmarknads- och bostadsdepartementen. Samtliga besvärsärenden inom dessa departement under den aktuella perioden gicks därefter igenom2 och fördelades på olika ärendegrupper. Därvid visade det sig nödvändigt att undanta kommunikationsoch utbildningsdepartementen från undersökningen eftersom antalet besvärsärenden inom dessa båda departement var mycket stort och ärendena dessutom var starkt splittrade på olika slags frågor.3

'Inom bostadsdepartementet består ofta reciten av en till beslutet fogad avskrift av det överklagade beslutet.

! Viktigare iakttagelser vid denna genomgång som ej redovisas i den följande undersökningen har inarbetats i andra avsnitt av denna promemoria.

3 Här bör framhållas att statsrådsberedningens statistik över ärendefördelning inom departementen (se underbilaga 2) inte var tillgänglig vid denna undersöknings igångsättande.

KU 1975/76:50

112 I det andra steget valdes inom de sju återstående departementen en - och beträffande ett departement två - av de antalsmässigt största ärendegrupperna. Som redan framhållits i samband med redovisningen av uppgifter om besvärsärendenas fördelning inom departementen (se ovan avsnitt 2) har följande ärendegrupper undersökts:

Besvär i fråga om Departement

återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen Ju

vapenfri tjänst Fö

ersättning för skador vållade av rymlingar m. fl. S

utskänkningsfrågor samt upptagande på spärrlista Fi

tillstånd att förvärva jordbruksfastighet Jo

utbildningsbidrag A

stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus B

Undersökningen av under perioden januari-maj 1975 avgjorda ärenden grundar sig i första hand på de protokollerade besluten. 1 ett stort antal ärenden - för några ärendegrupper i samtliga ärenden - har dessutom till besluten hörande akter studerats. Med hjälp av detta material har olika aspekter av handläggningen kunnat belysas. Uppmärksamhet har bl. a. ägnats åt remitteringspraxis, kommunikationspraxis och handläggningstid. För att på ett enkelt sätt kunna beräkna ett ärendes handläggningstid har det varit nödvändigt att göra ett schablonmässigt antagande om tidpunkten för besvärsskriftens ingivande till departementet. Den faktiska ankomstdagen framgår nämligen endast undantagsvis av det protokollerade beslutet (däremot självfallet av akten där ju själva besvärsskriften återfinns). Den nämnda tidpunkten har bestämts till en månad efter den dag då det överklagade beslutet fattades. Därmed har - förutom till besvärstiden på tre veckor - viss hänsyn också tagits till ev.fördröjning vid myndighetens expediering och klagandens utkvittering av beslutet. Ett allmänt intryck från studiet av akterna är att detta antagande i allmänhet stämmer väl med de faktiska förhållandena.

Själva besluten har undersökts med avseende på innebörd, dvs. bifall, avslag etc. Vidare har studerats om beslutet åtföljs av motivering och - i förekommande fall - motiveringens karaktär.

För varje undersökt ärendegrupp redovisas inledningsvis gällande bestämmelser, ev. pågående utredning m. m.

9.1. Återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen (justitiedepartementet)

Gällande regler

Enligt vapenlagen (1973:1176) beslutar polismyndigheten om tillstånd att inneha skjutvapen. Beslutet kan överklagas hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut får talan ej föras.

Flar innehavare av skjutvapen genom missbruk, oaktsamhet eller på annat sätt visat att han är olämplig att inneha vapen eller föreligger eljest skälig

KU 1975/76:50

anledning därtill, får tillståndet återkallas, Återkallelsebeslutet fattas av polismyndigheten och kan överklagas hos länsstyrelsen. Till skillnad mot vad som är fallet i tillståndsfrågan får talan mot länsstyrelsens beslut föras hos regeringen genom besvär.

Iakttagelser vid granskningen

Under de fem första månaderna 1975 avgjorde regeringen 14 ärenden som gällde återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen. Det är alltså en förhållandevis liten grupp av ärenden som studerats. Som framgår av underbilaga 2 a har den dock under åren 1970-1974 - näst tjänstetillsättningsärendena - utgjort den största ärendegruppen inom justitiedepartementet.

Samtliga ärenden utom tre har remitterats till vederbörande länsstyrelse för yttrande utan angivande av remisstid. Bland de ärenden som ej remitterats återfinns två deserta ärenden. Det tredje ej remitterade ärendet gäller beslut av länsstyrelse att ej pröva besvär över beslut av polismyndighet eftersom besvären kommit in för sent.

1 denna ärendegrupp förekommer tre deserta ärenden, av vilka två ärenden - som redan nämnts - ej remitterades. Det tredje ärendet remitterades däremot. 1

I samtliga elva remitterade ärenden utom ett har klaganden bereus tillfälle att yttra sig över remissvaret. Det remissyttrande som ej delgivits den klagande innehåller endast en hänvisning till det överklagade beslutet och till att intet nytt tillförts ärendet. Enligt anteckning i akten har remissyttrandena delgivits den klagande för eventuellt svar senast inom 7 till 10 dagar från mottagandet. 1 fyra av de tio ärenden där klaganden delgivits remissyttrande har påminnelser kommit in.

De uppgifter om kommunikation som lämnats ovan grundar sig på ett studium av akterna. I de protokollerade besluten har i tre fall antecknats att påminnelser kommit in. I ett ärende saknas alltså anteckning om påminnelser. 2 Vidare har anteckning om att klaganden beretts tillfälle att komma in med påminnelser men ej avhörts, gjorts i ett av de sex fallen.1

Den totala handläggningstiden överstiger endast i ett fall tre månader.3 Handläggningstiden i departementet efter avslutad remissomgång uppgår i inget fall till över två månader.

Regeringen beslöt i åtta av de 14 ärendena att lämna besvären utan bifall. Någon motivering för besluten ges ej. I reciten uppges i samtliga ärenden utom ett4 det eller de lagrum som polismyndigheten åberopat som stöd för sitt beslut att återkalla tillståndet.

1 För närmare uppgifter om detta ärende, se underbilaga 3, nr 1.

2 Beslut 24/4 nr 43.

3I detta fall (16/1 nr 12) inkom besvärsskrivelsen den 8 maj 1974 till departementet och ärendet avgjordes vid regeringssammanträde den 16 januari 1975. I ärendet inväntades emellertid ett läkarintyg som utfärdades den 9 december. Först därefter kunde behandlingen av ärendet inledas med infordrande av remissyttrande från länsstyrelse.

“Beslut 29/5 nr 96.

8. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

114 I tre ärenden upphävde regeringen myndigheternas beslut. I ett fall hade länsstyrelsen tillstyrkt bifall till besvären, vilket också framgår av beslutets recitdel. Där framgår vidare att ett läkarintyg ingetts i ärendet. Någon egentlig motivering till beslutet lämnas emellertid inte. I de båda andra fallen har vederbörande länsstyrelse avstyrkt bifall till besvären. I båda fallen åtföljs regeringens bifallsbeslut av en tämligen ingående motivering.

Regeringens beslut i återstående tre ärenden innebär att besvären ej upptas till prövning eftersom de inte anförts inom föreskriven tid. Datum för delgivningen av länsstyrelsens beslut framgår av reciten i två av besluten men ej i det tredje.1 I akten återfinns uppgift om detta datum. När besvärsskrivelsen kom in till departementet uppges i alla tre fallen i reciten. Förseningen uppgår i ett ärende till fyra dagar, i de övriga båda fallen till flera månader.

9.2. Vapenfri tjänst (försvarsdepartementet)

Gällande regler m. m.

Värnpliktig äger enligt lagen (1966:413) om vapenfri tjänst erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om bruk av vapen mot annan icke är förenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom. Ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas av vapenfrinämnden, som består av ordförande och sex andra ledamöter, utsedda av regeringen. Talan mot beslut av vapenfrinämnden föres hos regeringen genom besvär.

Sedan hösten 1973 pågår en utredning för översyn av lagen om vapenfri tjänst och sanktionerna vid vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Utredningen har antagit namnet 1973 års vapenfriutredning (Fö 1973:01). I utredningen ingår ledamöter från de fyra största riksdagspartierna. Enligt uppgift i 1976 års kommittéberättelse beräknas utredningen slutföra sitt arbete under år 1976.

Iakttagelser vid granskningen

Inledningsvis kan påpekas att det är förhållandevis vanligt att besvär anförs över vapenfrinämndens beslut. Av en statistisk rapport som nyligen utarbetats inom försvarsdepartementet2(se tabells. 117) framgår att under senare år har omkring 30 % av vapenfrinämndens avslagsbeslut överklagats hos regeringen. Tabellen visar bl. a. vidare att tillströmningen av besvär var särskilt stark under de första åren av 1970-talet, vilket ledde till en ökande balans av oavgjorda ärenden. Ärendebalansen var som störst vid årsskiftet 1972-1973 men har därefter nedbringats. Vid det senaste årsskiftet uppgick den till 81 ärenden.

Som redan framhållits utgör ärenden rörande vapenfri tjänst den klart ' Beslut 7/5 nr 40.

2Statistik rörande värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och anmälningar om vägran m. m. 1966-1974. Försvarsdepartementet 1976-01-20.

KU 1975/76:50

största gruppen av besvärsärenden inom försvarsdepartementets verksamhetsområde (se även underbilaga 2 b). Under perioden januari-maj 1975 avgjorde regeringen 139 ärenden, vilket är drygt hälften av samtliga avgjorda besvärsärenden inom försvarsdepartementet under denna period.

Beträffande handläggningen av dessa ärenden har från departementet allmänt framhållits, att beslut i vapenfriärenden av ett stort antal enskilda sökande upplevs som ett avgörande med utomordentligt stora personliga konsekvenser. Denna omständighet gör enligt departementet vapenfribesvären till en grannlaga och svår ärendegrupp att handlägga. Hänsynen till den enskilde sökandens personlighet och sociala situation kräver ibland en särskild försiktighet vid handläggningen som kan medföra att det ter sig olämpligt att påskynda ett beslut, i synnerhet om detta kan gå den sökande emot. Remiss och förnyad utredning kan då i tveksamma fall (vilka inte är så få) bli resultatet av beredningen i departementet. Detta medför naturligtvis förlängd handläggningstid. Slutligen har från departementet upplysts att vapenfribesvär inte sällan leder till skriftväxling och telefonsamtal med den sökandes föräldrar, vänner m. fl., förutom de aktiviteter som de sökande själva stundom utvecklar.

Av den utförda undersökningen framgår att remiss till vapenfrinämnden endast förekommit i ett litet antal fall. I drygt hälften av dessa har nämnden anmodats att verkställa ny utredning och därefter avge yttrande, i övriga fall endast att avge yttrande. I de förra fallen har så gott som genomgående en ganska lång tid - i flera fall ett halvår eller mera - förflutit innan beslutet om remiss fattats. Senaste dag föravgivandeav remissyttrandet harej angetts i remisskrivelsen.

I samtliga fall där nämnden avstyrkt bifall till besvären har klaganden beretts tillfälle att komma in med påminnelser inom viss tid, i allmänhet 14 dagar. Möjligheten att avge påminnelser har som regel utnyttjats av de klagande.

Den tid som förflutit mellan den beräknade tidpunkten för besvärsskrivelsens ingivande1 och beslutsdagen uppgår till mindre än tre månader för 121 ärenden (87 %). Mediantiden ligger mellan 1 och 2 månader. Bland de ärenden som har en längre handläggningstid än tre månader återfinns alla de remitterade ärendena utom ett. För ett par av dessa ärenden uppgår den totala handläggningstiden till mer än ett år. Handläggningstiden i departementet av remitterade ärenden (före och efter remissbehandlingen)

11 ett ärende (30/1 nr 13) har utgångspunkten för beräkningen varit den faktiska ankomstdagen. Vapenfrinämndens beslut i detta ärende fattades den 7 juni 1973. Beslutet utkvitterades dock först den 25 november 1974. Under mellantiden hade nämnden bl. a. sökt nå den sökande under en adress i Australien. Besvärsskrivelsen inkom till departementet den 13 december.

KU 1975/76:50

är självfallet kortare. I några fall ligger den dock i intervallet 7-10 månader. Större delen av denna tidsperiod infaller före remitteringen.'

Regeringens beslut i besvärsärenden angående vapenfri tjänst under åren 1966-1975 framgår av tabell 5 i ovannämnda statistiska rapport från försvarsdepartementet. Till tabellen, som återges på följande sida, har i rapporten fogats följande förklaringar:

Med ”ej prövning” avses i allt väsentligt ärenden som inkommit efter besvärstidens utgång och därför ej upptagits till prövning.

Med ”ej åtgärd” avses ärenden där regeringsbeslut i sakfrågan varit obehövligt. Det kan gälla ärenden där ansökan återtagits, där vederbörande blivit frikallad eller eljest något inträffat som lett till att frågan om vapenfri tjänst blivit inaktuell.

Med ”återförvisade” avses ett före år 1970 relativt ovanligt beslut, som innebar att vapenfrinämnden hade att pröva frågan på nytt. Numera remitteras oftast sådana ärenden till vapenfrinämnden med föreskrift om att ny utredning skall göras och att nämnden härefter skall yttra sig över denna.

' Beträffande två ärenden med särskilt lång handläggningstid lämnas närmare uppgifter i underbilaga 6, nr 5-6.

KU 1975/76:50

Besvär till regeringen över vapenfrinämndens beslut

117 År Av vapenfri- Inkomna nämnden icke besvär bifallna an- till re- sökningar geringen

% av i vapen- frinämnden icke bifallna ansökningar

Ärende- balans vid resp. årsskifte

*

1966 7

1967 100

45,00

1968 245

34,69

1969 541

31,98

1970 977

32,34

1971 790

40,00

1972 1 181

30,40

1973 1 083

24,93

1974 1 049

27,93

1975 951

33,02

81 Av regeringen avgjorda besvärsärenden angående vapenfri tjänst

År

Antal

Bifall

Ej bifall

Ej prövning

Ej åtgärd

Återförvisade

Antal

%

Antal

%

Antal %

Antal %

Antal

%

94,88

2,56

2,56

5,48

82,19

4,11

4,11

4,11

.969

0,76

93,18

3,79

2,27

0,79

91,30

7,91

4,17

81,41

14,42

5,39

87,54

7,07

4,33

11,42

1,23

4,17

86,66

8,06

1,11

5,00

82,67

1,33

2'

0,67

1 Dessa två ärenden är avskrivna.

Källa: Statistik rörande värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och anmälningar om vägran m. m. 1966-1974. Försvarsdepartementet 1976-01-20. Kompletterad med uppgifter för år 1975 och med ärendebalanser vid resp. årsskifte.

KU 1975/76:50

118 De värden som kommit fram vid undersökningen av ärenden som avgjorts under perioden januari-maj 1975 ligger mycket nära tabellens. Av de 139 avgjorda ärendena har 5 (4 %) bifallits, 120 (86 %) lämnats utan bifall, 13 (9 %) ej upptagits till prövning och 1 (1 %) lämnats utan åtgärd.

Besluten att bifalla besvären är i tre fall motiverade genom en hänvisning till 1 § lagen om vapenfri tjänst. I de båda övriga fallen saknas motivering. Av de senare beslutens recitdel framgår att vapenfri nämnden verkställt ytterligare utredning i dessa ärenden och därefter avgett yttrande.

Samtliga beslut att lämna besvären utan bifall har inte motiverats på annat sätt än att vapenfri nämndens motivering försitt avslagsbeslut refereras i reciten.

I alla ärenden som inte har prövats av regeringen har besvären kommit in för sent, vilket framgår av reciten. Där anges alla datum som är av betydelse i sammanhanget, nämligen datum för utkvittering av vapenfrinämndens beslut, senaste dag som besvärsskrivelsen skulle ha kommit in samt vilken dag skrivelsen faktiskt kom in till departementet. Förseningen uppgår i två ärenden till två dagar, i två andra ärenden till tre dagar, i ett ärende till fyra dagar, i fyra ärenden till fem dagar och i ett ärende till sex dagar. I återstående tre ärenden är förseningen längre än en vecka. Av ett par besvärsskrivelser framgår att klaganden varit medveten om förseningen men ändå förväntat sig att besvären skulle prövas.

Det ärende som lämnats utan åtgärd har föregåtts av remiss till vapenfrinämnden, som beslutat överlämna ärendet till värnpliktsverket för prövning av klagandens duglighet för krigstjänst. Därvid har klaganden frikallats från att fullgöra värnplikt.

9.3 Ersättning för skador vållade av rymlingar m. fl. (socialdepartementet) Gällande regler m. m.

I brev till socialstyrelsen den 25 maj 1973 (1973:493) har Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser om ersättning för skador vållade av vissa rymlingar m. fl. Som rymlingar räknas

a) person, som avvikit eller permitterats från ungdomsvårdsskola eller fångvårdsanstalt eller avvikit eller beviljats tillfällig permission från allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

b) person, som intagits i ungdomsvårdsskola och vårdas utom skolan,

c) person, som beviljats s. k. frigång från fångvårdsanstalt,

d) person, som intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och som bor på inackorderingshem eller åtnjuter familjevård.

Av bestämmelserna framgår vidare att ansökan om ersättning när det är fråga om belopp över 300 kr. ges in till socialstyrelsen, som beslutar i ärendet utom i vissa undantagsfall då styrelsen skall med yttrande och den utredning som behövs överlämna ärendet till regeringen för avgörande.

KU 1975/76:50

1 socialstyrelsens beslut i dessa ärenden anges att talan mot beslutet förs hos regeringen genom besvär.

Närmare bestämmelser om ersättning för skador av detta slag framgår av cirkulär utfärdat av socialstyrelsen den 20 december 1973.

Med anledning av ett riksdagsbeslut våren 1974(JuU 1974:1, rskr 1974:42) bemyndigade Kungl. Maj:t den 28 juni 1974 justitieministern att tillkalla en utredning rörande frågan om vidgad ersättning till brottsoffer m. m. Utredningen har antagit namnet Brottsskadeutredningen (Ju 1974:18). Utredningens huvuduppgift är enligt direktiven att föreslå en utbyggnad av möjligheterna till ersättning till brottsoffer för personskador och pröva frågan om en utvidgning av ersättningssystemet till att avse även ersättning för sakskador. Därutöver skall utredningen behandla den här aktuella frågan om ersättning för skador vållade av vissa rymlingar m. fl. I direktiven uppges att inom justite- och socialdepartementen pågår en översyn av detta ersättningssystem, föranledd av en resolution av Nordiska rådet den 21 februari 1968. Enligt direktiven bör de sakkunniga fullfölja den pågående översynen av rymlingsanslaget och förutsättningslöst pröva huruvida rymlingsskadefrågorna och frågorna om ersättning till brottsoffer bör sammanföras till en gemensam administration under justitiedepartementet. Även om en sammanföring kommer till stånd, kan det enligt direktiven finnas skäl att i vissa avseenden ha en särreglering för de skador som nu omfattas av rymlingsanslaget.

De sakkunniga bör också uppmärksamma frågan om vilket eller vilka organ som bör ta hand om ersättningsprövningen. Bl. a. bör utredningen överväga en ordning där ärendena handläggs av en domstolsliknande nämnd eller någon redan befintlig myndighet.

I utredningen ingår som ordförande riksåklagaren och som ledamöter en riksdagsledamot från centerpartiet och en från socialdemokraterna. Enligt kommittéberättelsen för 1976 beräknas utredningen slutföra sitt arbete under år 1976.

Iakttagelser vid granskningen

Ärenden rörande rymlingsskador har under senare år utgjort den klart största gruppen av besvärsärenden inom socialdepartementet (se underbilaga 2 c). Antalet slutbehandlade ärenden under de fem första månaderna av 1975 är 71, vilket motsvarar 46 % av samtliga avgjorda besvärsärenden inom socialdepartementet under denna period.

I samtliga 71 ärenden har besvärsskrivelsen omgående sänts på remiss till socialstyrelsen utan angivande av remisstid. Detta har inneburit att i de fall, som sedermera bedömts vara deserta på grundval av uppgifter som lämnats av socialstyrelsen i remissyttrandet, har styrelsen också yttrat sig i själva sakfrågan.'

Från departementet har upplysts att eftersom socialstyrelsen i sina akter

KU 1975/76:50

har delgivningsbevisen har det bedömts vara lämpligt att samtliga ärenden remitteras till styrelsen. Styrelsen har under hand meddelats att yttrande i sakfrågan inte behövs, om det visar sig att besvären har kommit in för sent.

Såvitt framgår av akterna har i inget av de här undersökta ärendena klaganden fått del av remissyttrandet.

Förutom remitteringen har som framgår av anteckningar i akten i flertalet ärenden kompletterande undersökningar företagits av departementet genom telefonkontakter med den klagande, med försäkringsbolag, med bilverkstäder m. fl.

Mediantiden för hela handläggningen inklusive remissbehandlingen ligger mellan 5 och 6 månader. Som framgår av följande tabell är emellertid spridningen stor.

Total

Antal

%

handläggningstid

ärenden

0-3

3-6

6-9

9-12

12-15

15-18

1 Summa

100 I ett tiotal ärenden är handläggningstiden alltså mindre än 3 månader men i ungefär lika många ärenden uppgår den till ett år eller mera. I underbilaga 6 (nr 8-15) redovisas närmare ett antal fall med särskilt lång handläggningstid.

Eftersom remissbehandlingen i allmänhet tar kort tid, är mediantiden för handläggningen i departementet efter avslutad remissomgång endast ca en månad kortare än motsvarande tid för den totala handläggningen. I flera fall med lång total handläggningstid har emellertid också remisstiden varit lång. Därmed förändras tydligt fördelningen av ärenden på handläggningstid, vilket framgår av följande tabell.

Handläggningstid i departementet i månader

Antal

ärenden

%

0-3

3-6

6-9

9-12

12-15

1 Summa

99 KU 1975/76:50

121 Av en jämförelse mellan denna och föregående tabell kan bl. a. utläsas att endast ett ärende har haft en handläggningstid på över ett år i departementet1 medan antalet ärenden med en total handläggningstid av samma längd uppgått till elva.

Beträffande handläggningstiderna kan ytterligare en iakttagelse göras. Flertalet ärenden med lång total handläggningstid har avgjorts under periodens tidigare del. Endast ett fåtal ärenden, i vilka beslut fattats under april och maj månader 1975, har handlagts under en period av ett år eller däromkring. Enligt uppgift från departementet beror denna förändring på en personalförstärkning som skedde på enheten under februari 1975.

Regeringen lämnade besvären utan bifall i 52 ärenden (73 %). I 13 ärenden (18 %) innebar beslutet en ändring i socialstyrelsens beslut, dvs. ersättningsanspråken i besvären godtogs helt eller i viss utsträckning av regeringen. 5 ärenden (7 96) upptogs ej till prövning, eftersom besvären inte anförts i rätt tid. Förseningen uppgår i fyra fall till en dag och i det femte till 22 dagar. Slutligen lämnades besvären i ett ärende utan åtgärd.2

Besluten att lämna besvären utan bifall åtföljs i det stora flertalet ärenden inte av någon motivering. I några ärenden motiveras beslutet med att "ersättning för ifrågavarande skada inte bör utgå ur femte huvudtitelns förslagsanslag Ersättningar för skador vållade av vissa rymlingar m. fl.”. Från departementet har upplysts att denna formulering använts i syfte att precisera den motivering som lämnats i det överklagade beslutet. I samtliga avslagsbeslut återges det överklagade beslutets motivering i reciten.

Inget av ändringsbesluten har försetts med motivering. I ungefär hälften av fallen framgår av reciten att nya upplysningar inhämtats, förslag lämnats av socialstyrelsen i remissyttrande m. m.

9.4 Utskänkningsärenden (finansdepartementet)

Gällande regler m. m.

För rätt till utskänkning av rusdrycker erfordras enligt rusdrycksförsäljningslagen (1954:521) tillstånd, vilket utom i vissa undantagsfall meddelas av länsstyrelsen i det län där utskänkningen skall äga rum. Över ansökan om utskänkningstillstånd skall länsstyrelsen med undantag för visst fall inhämta yttranden från länsnykterhetsnämnden samt polismyndigheten och

1 Ärendet redovisas närmare i underbilaga 6, nr 10.

2 Som framgår av reciten i detta ärende (23/1 nr 40) hade skadan i fråga uppkommit då en personbil kolliderat med en ko som tillhörde en yrkesskola. Kon hade hoppat över ett ca 110 cm högt stängsel och kommit ut i vägbanan. I motiveringen till sitt avslagsbeslut, vilket återges i reciten, framhöll socialstyrelsen att skadan inte vållats genom någon oaktsamhet eller försummelse från skolans sida och alt under sådana förhållanden någon skadeståndsskyldighet inte kunde föreligga för statsverket.

KU 1975/76:50

fullmäktige i den kommun där utskänkningen är avsedd att bedrivas. Fullmäktige skall höra kommunens nykterhetsnämnd. Länsstyrelsen får ej meddela tillstånd till utskänkning, som avstyrkts av kommunens fullmäktige, det s. k. kommunala vetot. Även inskränkningar i fråga om utskänkningens bedrivande, som föreslagits av fullmäktige, är länsstyrelsen skyldig att fastställa i den mån inskränkningarna icke rör måltidstvång, kvantitetsbegränsning, tiden för utskänkningens början, förbud mot utskänkning till viss person eller viss kategori av person, m. m. Förutom det länsstyrelsen fastställer av inskränkningar som kommunen föreslagit kan länsstyrelsen lämna egna föreskrifter rörande utskänkningen. Iakttas inte bestämmelserna i lagen, med stöd av denna meddelade föreskrifter eller uppfyller utskänkningsrörelse inte de särskilda krav som "med hänsyn till nykterhet, ordning och trevnad böra uppställas på sådan rörelse”, skall länsstyrelsen alltefter omständigheterna tillhålla rättighetsinnehavaren att vidtaga rättelse, återkalla tillståndet eller meddela viss föreskrift för utskänkningen.

Besvär över länsstyrelsens beslut anförs hos regeringen.

Länsstyrelsens beslut om meddelat tillstånd till årsutskänkning (utom trafikutskänkning) skall kungöras i den eller de tidningar inom orten där allmänna påbud för kommunen vanligen meddelas. Tiden för anförande av besvär över sådant beslut skall räknas från dagen för kungörandet.

Bestämmelserna rörande utskänkning av öl, vilka återfinns i ölförsäljningslagen (1961:159), är i berörda delar väsentligen desamma. Liksom i fråga om utskänkning av rusdrycker skall länsstyrelsen inhämta yttranden från bl. a. kommunfullmäktige och får ej meddela tillstånd till utskänkning som avstyrkts av denna. Någon skyldighet för länsstyrelsen att fastställa inskränkningar som föreslagits av kommunfullmäktige föreligger däremot inte. En annan skillnad är att länsstyrelsen ej behöver inhämta länsnykterhetsnämndens yttrande över ansökan om tillstånd till utskänkning. Inte heller behöver länsstyrelsens beslut att meddela tillstånd kungöras i kommunens tidning eller tidningar. Det är till fyllest att beslutet anslås hos myndigheten.

Alkoholpolitiska utredningen (APU) avlämnade hösten 1974 sitt slutbetänkande Alkoholpolitik (SOU 1974:90-93). Utredningen föreslår bl. a. alt bestämmelser om utskänkning av rusdrycker, öl och alkoholfria drycker sammanförs i en gemensam lag, benämnd lag om handel med drycker. Vad APU föreslårom tillståndsprövningen i allmänhet innebären skärpning i förhållande till vad som gäller f. n. Däremot behålls enligt utredningens förslag i stort sett nuvarande ordning för handläggning av tillståndsärenden. Dock föreslås att det kommunala vetot slopas, när det gäller rätten att meddela detaljbestämmelser om utskänkningens bedrivande. Besvärsreglerna föreslås bli oförändrade.

Vid regeringssammanträde den 12 februari 1976 bemyndigades socialministern att tillkalla en beredningsgrupp för frågor avseende alkoholpolitiken. I direktiven till beredningsgruppen, vilka tillkommit efter samråd med chefen för finansdepartementet, anför socialministern bl. a. följande:

KU 1975/76:50

123 Jag vill understryka att alkoholmissbruket är ett av de största sociala problemen i vårt samhälle. Det är därför angeläget att åtgärderna mot alkoholmissbruket utformas i första hand från socialpolitiska utgångspunkter. Huvudansvaret för alkoholpolitiken bör framdeles ligga på socialdepartementet med en bibehållen handläggning av beskattningsfrågorna m. m. i finansdepartementet och av utbildnings- och forskningsfrågorna samt organisationsstödet i utbildningsdepartementet.

Jag finner det angeläget att med denna utgångspunkt snabbt kunna få till stånd en mera samlad belysning av de alkoholpolitiska frågorna. Sambandet mellan alkoholmissbruk och vissa slag av brottslighet motiverar också att de brottsförebyggande insatserna särskilt beaktas. Arbetet med att redovisa beslutsunderlag för bedömning av de alkoholpolitiska frågorna bör bedrivas i en till socialdepartementet knuten beredningsgrupp med representanter för andra berörda departement. Gruppens uppgift bör vara att, på grundval av alkoholpolitiska utredningens betänkande och remissyttrandena över det, redovisa ett samlat underlag för regeringens ställningstagande till de alkoholpolitiska frågorna.

De organisatoriska konsekvenserna på myndighetsnivå av nu nämnda ställningstagande behöver utredas närmare av beredningsgruppen. Det är därvid angeläget att i socialstyrelsen kunna skapa former för fortlöpande samråd med nykterhetsorganisationer och andra folkrörelser i alkoholpolitiska frågor liksom med statens ungdomsråd. Med de betydelsefulla uppgifter inom alkoholpolitiken som ligger på utbildningsväsendet blir det också viktigt att finna lämpliga samverkansformer i dessa frågor med skolöverstyrelsen. En översyn behöver vidare komma till stånd av de uppgifter beträffande alkoholpolitiken som f. n. ligger på riksskatteverket.

Aikoholpolitiska utredningen har lagt fram omfattande och detaljerade förslag om den närmare utformningen av alkoholpolitiken. Flera av de väsentliga förslagen har mött stark kritik, bl. a. några som i den allmänna debatten väckt stort intresse, t. ex. om mellanölet och om åldersgränsen vid inköp i systembutik. Författningsförslagen behöver i väsentliga avseenden omarbetas av beredningsgruppen med hänsynstagande till den allmänna inriktning av alkoholpolitiken som jag nyss har angett. De regler och restriktioner som fastställs måste kunna kontrolleras effektivt. Betydande förstärkningar kan behövas för länsstyrelsernas verksamhet med tillstånd och kontroll av försäljning och servering av alkoholhaltiga drycker. Det är också viktigt att kunna finna lämpliga former för kommunernas medverkan i detta arbete.

Enligt direktiven bör arbetet om möjligt vara avslutat före utgången av 1976.

Iakttagelser viel granskningen

Under perioden januari-maj 1975 avgjorde regeringen 17 besvärsärenden i utskänkningsfrågor. Besvären avser i drygt hälften av fallen beslut av länsstyrelse att vägra tillstånd lill utskänkning av öl, vin och starköl eller spritdrycker. I övriga ärenden gäller besvären beslut om tid för utskänkning, om återkallelse av tillstånd, om meddelad varning m. m. Klagande i nu nämnda ärenden är det företag - bolag eller enskild firma - som bedriver

KU 1975/76:50

eller avser bedriva utskänkningsrörelse. I ett ärende avser besvären länsstyrelses beslut att meddela tillstånd till utskänkning av rusdrycker. Klagande är en distriktsorganisation inom IOGT-NTO.

Sedan besvärsskriften kommit in till departementet har den i samtliga fall omgående sänts på remiss till vederbörande länsstyrelse. Remissbehandlingen har alltså även inkluderat det ärende som sedermera bedömts ha kommit in för sent. I remisskrivelserna har angetts den senaste dag då remissyttrande skall ha avgetts. Remisstiden uppgår i allmänhet till fyra veckor och har i regel iakttagits av länsstyrelsen.

När yttrande kommit in från länsstyrelsen är remissbehandlingen avslutad i sex ärenden, däribland det deserta ärendet och alla tillståndsärenden där kommuner utnyttjat sin vetorätt. Övriga elva ärenden har omedelbart remitterats vidare till riksskatteverket. Därvid har, liksom vid den första remissomgången, en remisstid på ca 4 veckor angetts.

Efter avslutad remissbehandling har kopia av yttrandet (yttrandena) översänts till den klagande i samtliga fall utom ett.1 I följebrevet anges att eventuella påminnelser skall vara departementet till handa senast ett visst datum, i allmänhet ca tio dagar efter avsändningsdagen. Möjligheten att komma in med påminnelser har i regel utnyttjats.

Mediantiden för hela handläggningsprocessen ligger i intervallet 2-3 månader. Nio ärenden (53 %) har handlagts på mindre än tre månader och sju ärenden (41 %) på mellan tre och sex månader. Det återstående ärendet har tagit 6 1/2 månader att handlägga.

Eftersom remissbehandlingen i flertalet ärenden tar ca två månader i anspråk, uppgår mediantiden för handläggningen i departementet efter remissbehandlingen till mindre än en månad. Endast ett ärende har handlagts längre tid än tre månader i departementet. Handläggningstiden uppgår i detta ärende till 4 1/2 månader.2

Besvären har lämnats utan bifall i 14 ärenden (82 %). Någon egen motivering ger inte regeringen i dessa ärenden. Däremot framgår av reciten i det stora flertalet ärenden vilka skäl länsstyrelsen anfört för sitt beslut. Som redan påpekats är länsstyrelsens skäl i flera fall att fullmäktige i vederbörande kommun avstyrkt ansökan om tillstånd. I övriga tre avslagsärenden nöjer sig regeringen med att i reciten redogöra för de faktiska omständigheterna i ärendet.

I två ärenden har regeringen undanröjt länsstyrelsens beslut och återförvisat ärendet dit för ny handläggning. I beslutet har regeringen också angett vilket länsstyrelsens nya beslut bör vara. Någon motivering lämnas inte.3

' I detta ärende (9/1 nr 16) åberopas i länsstyrelsens yttrande endast de skäl som angetts i beslutet, nämligen att kommunfullmäktige avstyrkt bifall till ansökan om tillstånd till utskänkning av öl.

1 För närmare uppgifter om detta ärende (20/2 nr 1:51) se underbilaga 6, nr 27.

’ I reciten i det ena ärendet (13/2 nr 1:41 låterges en upplysning som klaganden lämnat i sina påminnelser och som kan antas ha haft betydelse för regeringens bedömning.

KU 1975/76:50

125 Som redan nämnts har ett ärende ej upptagits till prövning, eftersom det kommit in för sent. Förseningen uppgår till en dag (se underbilaga 3, nr 56).

9.5 Upptagande på spärrlista (finansdepartementet)

Gällande regler m. m.

Enligt 18 § rusdrycksförsäljningslagen (1954:521) må utminutering vägras den som är upptagen på särskild förteckning (spärrlista). På spärrlista skall upptagas person

1) beträffande vilken länsnykterhetsnämnd eller, efter dess bemyndigande, kommunal nykterhetsnämnd beslutat att enligt 14 $ 2 mom. lagen (1954:579) om nykterhetsvård göra framställning till riksskatteverket om avstängning,

2) som inte får sälja rusdrycker och som genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till olovlig försäljning eller olovligt innehav av rusdrycker eller försök eller medverkan till sådant brott eller olovligt tillhandagående med alkoholhaltiga drycker åt vissa för vård omhändertagna m. fl.,

3) som genom lagakraftägande dom befunnits vid mer än ett tillfälle inom en tidsrymd av tolv månader ha gjort sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet eller fyller.

Om upptagande på spärrlista beslutar riksskatteverket.

Något stadgande om besvär över riksskatteverkets beslut finns ej i rusdrycksförsäljningslagen. Vid en inspektion som JO Lundvik företog på riksskatteverket den 7-9 februari 1973 togs denna fråga upp i samtal med byråchefen Arne Hillbo, chef för byrån för alkoholärenden. Ur protokollet från inspektionen kan följande anföras:

På JO:s fråga uppgav Hillbo, att det förekommer personliga klagomål och missnöjesyttringar från sådana personer som avstängdes från att köpa sprit. Enligt 18 S rusdrycksförsäljningsförordningen fanns det tre anledningar till upptagning på spärrlista. Besvär över nykterhetsnämnds beslut gick numera till länsrätten. Vad beträffar automatiska spärrningar såsom rättsverkningar av upprepade fylleri-eller rattonykterhetsförseelser och langningsbrott kunde i vissa fall rättsförfarandet ta så lång tid att dom kom först efter två eller Hera år från förseelsen. Om förseelsen begåtts långt tillbaka i tiden, borde prövningsmöjlighet föreligga. Hillbo nämnde vidare som exempel en person som vid en LION-fest lottat ut en champagneflaska. För detta hade han fällts för brott mot rusdrycksförsäljningsförodningen och blivit avstängd ett år från systembolaget. De hade ansett detta beslut oskäligt och försökt få det upphävt, men denna hemställan hade avslagits. Verket hade begärt att 18 $ skulle ändras i detta avseende, men framställningen hade inte föranlett någon åtgärd. Frågan om spärrning skulle nu prövas av den alkoholpolitiska utredningen.

Hillbo uppgav vidare, att det inte fanns något direkt uttalande om besvär över riksskatteverkets beslut i 63 eller 64 SS rusdrycksförsäljningsförordningen. I de fall då besvär antons hade de ställts till "Konungen" i finansdepartementet. Riksskatteverket hade ingen prövningsrätt i fall som avses

KU 1975/76:50

i 18 5 rusdrycksförsäljningsförordningen. Om någon spärrats på grund av felaktigt grundmaterial (t. ex. vid fel i maskinellt registermeddelande från rättsväsendets informationssystem), omprövades beslutet och upphävdes spärrningen med omedelbar verkan. Något direkt delgivningsförfarande vid utsändning av spärrningsbeslut fanns inte (jfr 64 § rusdrycksförsäljningsförordningen). Breven nådde vederbörande "i den mån de kunde nå dem", men i 1/3 av fallen kom de inte adressaten tillhanda, Många saknade fast bostad, många flyttade ofta på sig och många löste inte ut breven. En del personer hade klagat på att de inte fått något rekommenderat brev om spärrningsbeslutet. Riksskatteverket hade emellertid vid sådana tillfällen kunnat visa att de skickats.

Hillbo ansåg, att utsättande av besvärshän visn ingar i dessa fall skulle få folk att tro, att de hade en reell besvärsrätt. Detta vore meningslöst, därför att verket saknade prövningsrätt. Besvärshänvisningarna skulle endast skapa onödig förvirring och inge falska förhoppningar. I vissa fall kunde tvekan uppstå om en person begått ett eller två fyllerier eller rattfyllerier. Om en man var berusad på natten och kontroll skedde dels kl. 23.00 och dels kl. 01.00, skulle det då bedömas som en eller två förseelser?

Efter att ha övervägt saken anförde JO till protokollet: Enligt 18 $ rusdrycksförsäljningsförordningen beslutar riksskatteverket under angivna förutsättningar att någon skall upptagas på spärrlista. Följden av att någon upptagits på spärrlista är att utminutering må vägras honom. Enligt 18^ allmänna verksstadgan - som är tillämplig på riksskatteverket, se SFS 1970:752, 1 S — får talan mot dylikt beslut föras hos Kungl. Maj:t genom besvär. Beslutet är av den karaktär att 18 $ förvaltningslagen är tillämplig därå. Följaktligen skall besvärshänvisning meddelas den av beslutet berörde. Besvär kan inte anses alltid vara utsiktslösa. Det kan röra sig om personförväxling eller t. ex. frågor om någon gjort sig skyldig till fylleri eller rattfylleri vid mer än ett tillfälle. Andra tänkbara fall är att dom undanröjts efter resning utan att detta kommit riksskatteverket till känna.

Enligt alkoholpolitiska utredningens förslag skall spärrlistesystemet avskaffas.

I proposition 1975/76:113 föreslås att fylleristraffet avskaffas. Som en följd härav förordas i propositionen (s. 115 0 att rusdrycksförsäljningslagen ändras på det sättet att "den schablonmässiga spärrning som nu äger rum vid fall av upprepat fylleri upphör i samband med att avkriminaliseringen sätts i kraft”. Riktpunkten för ikraftträdandet av reformen har satts till den 1 januari 1977. Propositionen behandlas f. n. av riksdagen.

Iakttagelser vid granskningen

Samtliga 17 ärenden om upptagande på spärrlista som avgjorts av regeringen under de fem första månaderna av 1975, har remitterats till riksskatteverket (RSV). En remisstid på ca en månad har därvid angetts.

1 remissyttrandena, vari bifall till besvären regelmässigt avstyrkts, brukar RSV anföra att verket inte har någon möjlighet att göra undantag från bestämmelsen i 18 S rusdrycksförsäljningslagen. Enligt RSV:s yttranden är följaktligen handläggningen av rent formell natur, dvs. någon skälighets -

KU 1975/76:50

bedömning sker inte. Bestämmelsen synes enligt RSV inte heller ge regeringen någon sådan prövningsrätt.

Enligt praxis bereds klaganden tillfälle att yttra sig över RSV:s remissvar. Bland här undersökta ärenden har påminnelser kommit in i endast ett ärende. Detta ärende har därefter åter remitterats till RSV.1

Handläggningstiden för dessa ärenden överstiger i inget fall tre månader, även om tiden för remissbehandlingen inkluderas.

Regeringen har i 15 ärenden (88 %) beslutat att inte bifalla besvären. Av reciten i samtliga beslut framgår vilka omständigheter som RSV angett som skäl för avstängningsbeslutet. I alla ärenden rör det sig om förseelser av det slag som nämnts under punkterna 2) och 3) i föregående avsnitt.

I ett fall innebär regeringens beslut att ärendet överlämnas till länsrätt. Här rör det sig om ett fall där RSV:s beslut om avstängning grundar sig på en begäran från en social centralnämnd enligt 14 S 2 mom. lagen om nykterhetsvård (se punkt 1 i föregående avsnitt). Enligt uppgift i reciten riktar sig talan mot den sociala centralnämndens beslut och skall därför enligt nykterhetsvårdslagen föras hos länsrätten genom besvär.

I det återstående ärendet lämnas besvären utan åtgärd eftersom verkställigheten av avstängningen uppskjutits i avvaktan på utredning1

9.6 Tillstånd att förvärva jordbruksfastighet (jordbruksdepartementet)

Gällande renier m. m.

Enligt jordförvärvslagen (1965:290) får jordbruks- och skogsfastigheter inte förvärvas genom bl. a. köp, byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel gäller åtskilliga undantag. Förvärvstillstånd behövs bl. a. inte om egendomen förvärvas från staten eller om staten, landstingskommun, kommun eller kommunalförbund är förvärvare. Vidsträckt undantag görs för förvärv från släktingar. Förvärvstillstånd behövs inte heller om egendomen ingår i stadsplan eller om den enligt byggnadsplan, som fastställts efter den 1 januari 1948. är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

11 detta ärende (27/2 nr 1:19) grundade sig RSV:s beslut att avstänga en person från rusdrycksinköp på att han gjort sig skyldig till fylleri två gånger inom en tidsrymd av 12 månader. Denna omständighet förnekades i besvärsskrivelsen. I RSV:s första remissyttrande angavs att fylleriförseelserna enligt uppgift från rikspolisstyrelsen skulle ha begåtts den 23 juni 1973 och den 5 juni 1974.1 påminnelserna hävdade klaganden att den senare förseelsen inträffade den 5 juli och att han följaktligen "inte blivit tagen för fylleri 2 gånger på ett år". Ärendet återremitterades till RSV, som föranstaltade om en undersökning hos vederbörande åklagarmyndighet. I avvaktan på resultatet av denna undersökning beslöt RSV att uppskjuta verkställigheten av avstängningsbeslutet. Med hänsyn härtill lämnade regeringen besvären utan åtgärd. - Av akten framgår att RSV sedermera återkallade avstängningsbeslutet, eftersom klagandens uppgift om datum för fylleriförseelsen visade sig vara korrekt.

KU 1975/76:50

128 Jordförvärvslagen upptar inte något obligatoriskt förvärvshinder. I stället anges olika fall då forvärvstillstånd får vägras. Så kan ske när egendomen i fråga anses böra tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning. Vägras av sådan anledning tillstånd till köp, kan säljaren i regel påfordra att staten löser egendomen till det av köparen utfästa priset. Forvärvstillstånd kan vidare vägras, om det finns anledning att anta att förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk. Denna regel får dock inte utan särskilda skäl tillämpas gentemot förvärvare som industriellt förädlar jordbruks- eller skogsbruksprodukter eller handlar med jordbruksprodukter och vars huvudsakliga syfte med förvärvet är att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen. En sådan förvärvare är alltså i huvudsak jämställd med aktiva jordbrukare. Detsamma gäller den som förvärvar en för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och ämnar bereda sig stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete på egendomen. Motsvarande förmånsställning tillkommer förvärvare av jordbruk som varken är eller kan bli bärkraftigt och jord- eller skogsägare som genom tillskottsförvärv rationaliserar sin brukningsenhet.

Talan mot beslut av lantbruksnämnd förs hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Besvär över lantbruksstyrelsens beslut förs hos regeringen.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 tillkallades en utredning för att se över jordförvärvslagstiftningen. Utredningen har antagit namnet Jordförvärvsutredningen (Jo 1974:07). I utredningen ingår ledamöter från de fyra största riksdagspartierna. Enligt uppgift i 1976 års kommittéberättelse beräknas utredningens arbete pågå under hela år 1976.

Iakttagelser vid granskningen

Som tidigare nämnts är besvär över vägrat tillstånd att förvärva jordbruksfastighet den största ärendegruppen inom jordbruksdepartementet. Denna ärendegrupp har ökat under senare år och uppgår f. n. till ca 130 ärenden om året (omkring 20 % av departementets alla besvärsärenden). Under perioden januari-maj 1975 avgjorde regeringen 53 besvärsärenden, som gällde tillstånd att förvärva jordbruksfastighet.

När besvärsskriften kommit in till departementet har den omgående remitterats till lantbruksstyrelsen för yttrande utan angivande av remisstid. Även de tre ärenden som sedermera bedömts vara deserta har sänts på remiss.

Av infordrade akter i ett urval av dessa ärenden framgår att lantbruksstyrelsen i allmänhet avgett remissyttrande efter ca en månad. Yttrandet har inkommit till departementet någon vecka senare och avskrift av yttrandet har då - oftast genom lantbruksstyrelsens försorg - översänts till klaganden för kännedom. I skrivelse till den klagande har angetts en senaste dag då påminnelser skall ha ingetts till departementet, i allmänhet ca 14 dagar efter avsändningsdagen.

KU 1975/76:50

129 I yttrandena i de tre deserta ärendena hemställer lantbruksstyrelsen att besvären ej tas upp till prövning eftersom de inte kommit in inom föreskriven tid. Styrelsen yttrar sig också kortfattat över sakfrågan. Yttrandena i dessa ärenden har ej delgetts klagandena. Inte heller har klagandena fått del av styrelsens yttranden i ett par ärenden där besvären gäller styrelsens beslut att ej ta upp till prövning för sent inkomna besvär över lantbruksnämndens beslut.

Av de protokollerade besluten framgår att påminnelser kommit in i 30 ärenden, vilket utgör 63 96 av alla ärenden där klaganden beretts tillfälle att avge påminnelser.

Mediantiden för hela handläggningen (inklusive remissbehandling) ligger i intervallet 2-3 månader. 31 ärenden (58 96) har handlagts på mindre än tre månader, 19 ärenden (36 96) på mellan tre och sex månader. Återstående tre ärenden har tagit mellan sex och åtta månader att behandla.1

Som redan framhållits tar remissbehandlingen ca en månad i anspråk och följaktligen är mediantiden för handläggningen i departementet en månad kortare än medianen för den totala handläggningstiden. Inget ärende har tagit över ett halvår att behandla i departementet. Den längsta handläggningstiden, 5 1/2 månader, har två ärenden tagit.2

1 48 ärenden (91 96) har regeringen lämnat besvären utan bifall. Besluten motiveras inte i något av dessa ärenden. Däremot uppges i reciten till samtliga beslut lantbruksnämndens och/eller lantbruksstyrelsens skäl för avslag. Vanligen hänvisas i dessa myndigheters beslut antingen till att ”sökandens huvudsakliga syfte med fånget inte var att själv ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt sökanden tillhörigt jordbruk” (4 §, första stycket, jordförvärvslagen) eller till att ”egendomen borde tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning” (5 §, samma lag).

I två ärenden (4 96) upphävs det överklagade beslutet. I det ena fallet sker det under hänvisning till ”de särskilda omständigheter som föreligger i ärendet”. 1 det andra fallet innebär beslutet att ”vid vägning av de båda förvärvsintressena mot varandra” börden klagande,en trävaruaffär,ej vägras tillstånd.

Som redan nämnts har tre ärenden (6 96) ej tagits upp till prövning eftersom besvären kommit in för sent. Förseningen uppgår till resp. 1 dag, 6 dagar och 8 dagar.3

1 Närmare uppgifter beträffande två av dessa ärenden lämnas i underbilaga 6, nr 41-42.

2 Närmare uppgifter om det ena ärendet (3/4 nr 8) lämnas i underbilaga 6, nr 41. Närmare uppgifter om dessa ärenden lämnas i underbilaga 3, nr 105, 107 och 108.

9. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

9.7 Utbildningsbidrag (arbetsmarknadsdepartementet)

Gällande regler m. m.

Enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, omtryckt 1975:822) utgörs arbetsmarknadsutbildning av sådan yrkesutbildning och annan utbildning samt sådana orienterande och förberedande kurser som någon genomgår av arbetsmarknadsskäl efter beslut av arbetsmarknadsmyndighet. Utbildning som kan finansieras med studiemedel utgör icke arbetsmarknadsutbildning om ej annat bestäms i särskild ordning.

Arbetsmarknadsutbildning får beviljas den som

1) är eller löper risk att bli arbetslös eller är svårplacerad på arbetsmarknaden,

2) har fyllt 20 år samt

3) söker arbete genom arbetsförmedlingen och förmedlingen därvid finner utbildningen vara ägnad att medföra stadigvarande arbete som icke kan komma till stånd utan utbildningen.

För vissa grupper av personer kan undantag göras från villkor 2 ovan. För s. k. bristyrkesutbildning gäller särskilda föreskrifter.

Arbetsmarknadsutbildning sker dels i form av särskilt anordnade kurser, s. k. AMU-kurser, dels inom ramen för det reguljära utbildningsväsendet samt inom företag, organisationer m. m.

Till deltagare i arbetsmarknadsutbildning utgår utbildningsbidrag. Fram till årsskiftet 1975-1976 utgick bidraget enligt ett system som grundades på principen att deltagarna skulle få täckning för sina levnadskostnader under utbildningstiden. Sedan 1 januari 1976 gäller ett nytt bidragssystem som baserar sig på inkomstbortfallsprincipen och som är anknutet till arbetslöshetsförsäkringen.

För alla frågor om rätt att delta i arbetsmarknadsutbildning och om utbildningen skall vara förenad med rätt till utbildningsbidrag gäller i princip samma handläggningsordning. Frågorna prövas i första instans av länsarbetsnämnden. Besvär över detta beslut förs hos arbetsmarknadsstyrelsen, vars beslut i sin tur kan överklagas hos regeringen. Rätt att fatta beslut om bifall till ansökan om deltagande i AMU-kurs och därmed förenat utbildningsbidrag har i allmänhet delegerats till tjänsteman vid distriktskontor. Beslut om avslag måste däremot underställas länsarbetsnämnden. Beräkningen och utbetalningen av utbildningsbidrag handlades fram till utgången av 1975 i samma ordning, men sedan 1 januari 1976 har dessa frågor anförtrotts försäkringskassorna. Besvär över kassornas beslut anförs hos riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen.

Fram till årsskiftet 1975-1976 var det alltså i princip möjligt att anföra besvär hos regeringen som sista instans i alla frågor rörande utbildningsbidrag. Enligt uppgift från arbetsmarknadsdepartementet var emellertid besvär som avsåg beräknings- och utbetalningsfrågor sällsynta. Inte heller förekom eller förekommer i någon större utsträckning besvär i frågor som

KU 1976/76:50

rör AMU-kurserna. Det alldeles övervägande antalet besvär gäller utbildningsbidrag för arbetsmarknadsutbildning inom ramen för det reguljära utbildningsväsendet.

I proposition 1975/76:84 föreslås att fr. o. m. 1 juli 1976 försöksverksamhet startas med lekmannanämnder vid vissa distriktskontor i landet. Dessa nämnder föreslås ”få pröva frågor om rätt att deltaga i arbetsmarknadsutbildning och om utbildningen skall vara förenad med rätt till utbildningsbidrag i vissa fall”. Besvär över beslut som fattas på distriktsnivå skall enligt förslaget anföras hos länsarbetsnämnden, vars beslut i sin tur skall kunna överklagas hos AMS som sista besvärsinstans. Propositionen har godkänts av riksdagen (InU 1975/76:28).

Iakttagelser vid granskningen

Som tidigare framgått utgjorde utbildningsbidragen under åren 1970-1974 den största gruppen av besvärsärenden inom inrikesdepartementet/arbetsmarknadsdepartementet. Antalet ärenden har emellertid minskat under de allra senaste åren, särskilt markant mellan åren 1974 och 1975 (se även underbilaga 2 i). Antalet avgjorda ärenden under perioden januari-maj 1975 uppgår till 53. I alla ärenden utom två gäller frågan om bidrag skall utgå till sökande som avsett att deltaga i utbildning, som inte har formen av särskild kurs för arbetsmarknadsutbildning, s. k. AMU-kurs. I flertalet fall rör det sig om utbildning vid gymnasieskola, folkhögskola eller högskola.

Samtliga ärenden utom fyra har omgående remitterats till arbetsmarknadsstyrelsen. Någon remisstid har inte angetts av departementet. AMS har i sin tur som regel hört vederbörande länsarbetsnämnd, vilket ej framgår av det protokollerade beslutet.

Bland de ärenden som ej remitterats återfinns alla deserta ärenden, tre stycken. I det fjärde ärendet, som kom in till departementet redan den 2 oktober 1972, har klaganden vid upprepade tillfällen begärt anstånd med behandlingen av ärendet, vid senaste tillfället till början av september 1974. Ärendet avgjordes vid regeringssammanträde den 16 januari 1975.1

Beträffande kommunikationspraxis har från departementet inhämtats att den klagande delges remissyttrandet endast i ärenden, där yttrandet innehåller nya omständigheter som talar till den klagandes nackdel. Möjligheten att avge påminnelser utnyttjas enligt departementets erfarenhet inte särskilt ofta. Enligt praxis redovisas i det protokollerade beslutet endast om klaganden kommit in med påminnelser, däremot ej att han beretts tillfälle att göra det men inte avhörts.

Bland här undersökta beslut anges i ett ärende att klaganden kommit in med påminnelser.2 Därutöver har vid genomgång av akterna i ett urval av dessa ärenden påträffats ytterligare ett fall där påminnelser kommit in utan att det redovisas i beslutet.3

1 För närmare uppgifter om detta ärende se underbilaga 6, nr 46.

2 Ärendet redovisas närmare i not. 3, s. 132.

3 Beslut 15/5 1975 nr 25.

KU 1975/76:50

132 Mediantiden för handläggningen (inklusive den tid som ärendena i förekommande fall varit på remiss) uppgår till 2-3 mån. 40 ärenden (75 96) har avgjorts inom 3 månader, tio ärenden (19 96) har tagit 3-6 månader och tre ärenden mer än 6 månader. I sistnämnda tre ärenden har handläggningstiden varit resp. 9 månader, 15 månader och 27 månader.1

Räknas enbart den tid under vilken ärendena har handlagts i departementet efter avslutad remissomgång, sjunker mediantiden till 1-2 månader. Alla ärenden utom fyra har avgjorts på mindre än tre månader. Bland de fyra ärenden, som har en längre handläggningstid i departementet än ett kvartal, återfinns de tre ovannämnda ärendena med en total handläggningstid på över 6 månader. 1 ett av dessa ärenden minskar handläggningstiden kraftigt från 15 månader till 7 månader. Förklaringen är att detta ärende blev föremål för dubbel remissbehandling.1 Det ärende som har den längsta totala handläggningstiden, 27 månader, remissbehandlades som nämnts inte och följaktligen förändras inte tiden för handläggningen i departementet.

Regeringens beslut i 46 av de 53 ärendena (87 %) innebär att besvären lämnas utan bifall. I endast ett fall åtföljs avslagsbeslutet av en motivering. I denna anför regeringen att den sökta utbildningen inte kan anses leda till stadigvarande arbete.3 I övriga 45 ärenden motiveras inte beslutet på annat sätt än att länsarbetsnämndens och AMS motiveringar för sina avslagsbeslut refereras i reciten. Exempel på vanliga motiveringar i dessa myndigheters beslut är att den sökande inte samrått med arbetsförmedlingen om den planerade utbildningen, att han eller hon inte sökt arbete genom arbetsförmedling, att utbildningen inte leder till stadigvarande arbete, att utbildningen kan finansieras med studiemedel m. m.

I fyra ärenden (8 %) anser regeringen att utbildningsbidrag bör beviljas den klagande och upphäver därför myndigheternas beslut samt återförvisar ärendet till länsarbetsnämnden för ny behandling. I samtliga fall åtföljs besluten av viss motivering. Motiveringen innehåller genomgående en hänvisning till ”vad AMS anfört i sitt yttrande”. 1 tre ärenden hänvisas dessutom till ”vad i övrigt i ärende (numera) förekommit”. Innehållet i AMS yttrande

1 För närmare uppgifter om detta ärende se underbilaga 6, nr 46.

2 För närmare uppgifter om detta ärende, se underbilaga 6, nr 47.

31 detta ärende(17/4 nr 37) anförde länsarbetsnämnden som skäl försitt avslagsbeslut att den sökta utbildningen var en orienteringskurs och därför inte kunde betraktas som en yrkesutbildning. AMS motivering för att avslå besvären var att den sökta utbildningen icke hade prövats och planerats i samråd med arbetsförmedlingen och icke bedömdes nödvändig för en placering i stadigvarande arbete.

Ärendet blev föremål för dubbel remissbehandling. I AMS:s första yttrande avstyrker styrelsen bifall till besvären eftersom inga omständigheter framkommit som föranledde ändrat ställningstagande. I sitt andra yttrande anför AMS att vid en företagen utredning hade framkommit att arbetsförmedlingen haft tillfälle att pröva klagandens sysselsättnings- och utbildningsfråga. Styrelsen vidhåller dock att den sökta utbildningen ej bedöms leda till stadigvarande arbete.

Klaganden har därefter avgett påminnelser.

KU 1975/76:50

framgår av reciten i ett beslut men inte i de övriga. Går man till akterna i de sistnämnda ärendena, finnér man att AMS under remissbehandlingen omprövat sitt tidigare ställningstagande och på grunder som anges i remissyttrandet tillstyrker bifall till besvären. Vad som åsyftas med formuleringen ”vad i övrigt i ärendet (numera) förekommit” kan inte i något fall utläsas av det protokollerade beslutet.

Regeringens beslut i återstående tre ärenden innebär att besvären ej upptas till prövning eftersom de inte anförts inom föreskriven tid. Förseningen uppgår till resp. en dag, två dagar och fyra dagar.

9.8 Stöd till energisparande åtgärder i bostadshus (bostadsdepartementet) Gällande regler

Enligt kungörelsen (1974:252) om statligt stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus utgår stöd i mån av tillgång på medel för åtgärd som syftar till bättre hushållning med energi eller användning av annat bränsle än olja vid uppvärmning av bostadshus. Ursprungligen var stödet begränsat till åtgärder som påbörjats vid utgången av år 1975 men förlängdes tills vidare genom beslut av riksdagen i maj 1975 (prop. 1975:30, bil. 2, CU 28, rskr 203).

Stödet utgår i form av bidrag och lån till ägare av hus som innehåller bostadslägenhet avsedd att användas som årsbostad, samt sedan den 1 juli 1975 också till ägare av bl. a. vissa institutionsbostäder, bostäder i anslutning till kursgårdar och vissa gemensamhetsanläggningar. Vilka åtgärder som berättigar till stöd anges närmare i 2 § kungörelsen.

Ansökan om bidrag och lån skall ges in till kommunens organ för låneförmedling. Förmedlingsorganet skall sända ansökningshandlingarna med eget yttrande till länsbostadsnämnden som beslutarom utbetalning av bidrag och lån. Talan mot länsbostadsnämndens beslut förs hos bostadsstyrelsen genom besvär. Beslut fattat av bostadsstyrelsen före 1 juli 1975 kunde överklagas hos regeringen. Genom förordning (1975:488) om ändring av kungörelsen får numera talan ej föras mot bostadsstyrelsens beslut.

Iakttagelser vid granskningen

Antalet avgjorda ärenden under perioden januari-maj 1975 uppgår till 80, vilket utgör 17 % av samtliga avgjorda besvärsärenden inom bostadsdepartementets område under denna period.

Det stora flertalet ärenden har avgjorts utan föregående remissbehandling. Endast 13 ärenden (17 96) har sänts på remiss till bostadsstyrelsen. I nio av dessa ärenden har påminnelser eller skrivelser från klaganden kommit in till departementet.

Beträffande remittering och kommunikation har från departementet upp -

KU 1975/76:50

lysts att yttrande från bostadsstyrelsen begärts främst för att i tveksamma fall fä ytterligare upplysningar om anledningen till avslaget. I något fall har yttrande inhämtats på grund av att klaganden syntes ha åberopat nya omständigheter. När bostadsstyrelsen i yttrande helt eller delvis avstyrkt bifall till besvären har klaganden regelmässigt bereus tillfälle att före beslut i ärendet få del av yttranden och att inkomma med eventuella ytterligare synpunkter.

Mediantiden för hela handläggningen från den beräknade tidpunkten för besvärsskriftens ankomstdag till beslutsdagen faller i intervallet 0-1 månad. 78 ärenden (98 %) har handlagts på mindre än tre månader. För övriga två ärenden uppgår handläggningstiden till mellan fyra och fem månader. Båda dessa ärenden har remitterats till bostadsstyrelsen, ett av dem t. o. m. två gånger. Beräknas endast tiden för handläggningen i departementet efter avslutad remissbehandling sjunker handläggningstiderna till drygt en månad resp. drygt två månader.

Regeringens beslut innebär i 76 ärenden (95 96) att besvären lämnas utan bifall. 1 ett ärende har dock regeringen ”med hänsyn till särskilda omständigheter” beviljat extra bidrag. I tre andra ärenden åtföljs avslasgsbeslutet av en särskild motivering. 1 det första ärendet anför regeringen - liksom tidigare länsbostadsnämnden - att arbetet hade påbörjats vid länsbostadsnämndens prövning av bidragsansökningen. Därutöver har enligt regeringen ”synnerliga skäl” inte förelegat för att trots nämnda omständighet bevilja bidrag. I det andra ärendet har besvären lämnats utan bifall med hänvisning till att den ifrågavarande uppvärmningsanordningen inte tillgodoser ”skäliga krav på god bostadsstandard”. I det tredje ärendet innehåller beslutet en uttrycklig hänvisning till det ena av de två skäl som bostadsstyrelsen anfört som stöd för sitt avslagsbeslut.

Övriga 72 avslagsbeslut har regeringen inte försett med särskild motivering. Länsbostadsnämndens och/eller bostadsstyrelsens motiveringar framgår av till beslutet fogad avskrift av det överklagade beslutet.

I två ärenden (3 96) har regeringen upphävt myndigheternas beslut och återförvisat ärendet till länsbostadsnämnden för ny handläggning "med hänsyn till innehållet i bostadsstyrelsens ifrågavarande tillämpningsföreskrifter”. Av reciten till dessa båda beslut framgår att bostadsstyrelsen utfärdat nya tillämpningsföreskrifter sedan de överklagade besluten fattades.

Återstående två ärenden har ej upptagits till prövning, eftersom besvären kommit in för sent. Förseningen uppgår till en dag resp. 10 dagar.

9.9 Sammanfattning

Alla besvärsärenden rymmer en konflikt mellan olika intressen. Konflikten kan emellertid skifta till sin karaktär: en person vill ha en tjänst som en annan person erhållit, en person önskar få ett bidrag som förvägrats

KU 1975/76:50

honom eller henne av en myndighet etc. Den intressekonflikt som föreligger i de undersökta grupperna av besvärsärenden, är i grund och botten av ett och samma slag. 1 samtliga ärenden gäller nämligen besvären frågan om regeringen skall ge den klagande en förmån som en myndighet förvägrat honom eller henne eller - vilket är en annan sida av samma sak - om regeringen skall avstå från att beröva den klagande en förmån som en myndighet velat ta ifrån honom eller henne.1 Den förmån som det i regel handlar om är ett tillstånd eller en summa pengar som bidrag, stöd eller ersättning.

Gemensamt för bestämmelserna för flera av de grupper av ärenden som undersökts, är att de berörs av pågående utredningar. Sålunda utreds f. n. vapenfrilagstiftningen, rymlingsskadeersättningarna, alkohollagstiftningen, och jordförvärvslagstiftningen. Utredningarna i dessa frågor beräknas - med undantag för jordförvärvsutredningen - slutföra sitt arbete under innevarande år. På ett par av de undersökta områdena har nyligen förändringar föreslagits som i viss, begränsad utsträckning skulle minska tillströmningen av besvär. Här åsyftas förslagen dels att avskaffa upprepat fylleri som grund för avstängning från inköp på systembolaget, dels att begränsa möjligheten att i utbildningsbidragsärenden överklaga arbetsmarknadsstyrelsens beslut. I fråga om en undersökt ärendegrupp, stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus, beslöts under år 1975 att slopa rätten att anföra besvär hos regeringen.

Beträffande handläggningen av de studerade ärendena kan först noteras att remitteringspraxis varierar mellan de undersökta ärendegrupperna. Samtliga ärenden rörande ersättning för rymlingsskador, utskänkningsfrågor, upptagande på spärrlista och jordförvärvstillstånd har remitterats till beslutsmyndigheten omedelbart efter det att besvärsskrivelsen kommit in till departementet. Remitteringen har alltså inom dessa områden också omfattat de ärenden som regeringen sedermera inte tagit upp till prövning med hänvisning till att besvären kommit in efter besvärstidens utgång. I fråga om utbildningsbidragsärendena och ärendena rörande återkallelse av skjutvapentillstånd har med något undantag tillämpats en ordning som inneburit att för sent inkomna besvärsärenden undantagits från remittering. Övriga ärenden har omgående sänts på remiss. De två återstående undersökta ärendegrupperna, vapenfriärendena och ärendena rörande stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus, har i allmänhet avgjorts utan föregående remissbehandling.

Remiss till annan myndighet än den som beslutat i föregående instans har endast förekommit beträffande vissa utskänkningsärenden. Remissförfarandet har i dessa fall skett stegvis, dvs. sedan remissvar kommit in från

1 I ett utskänkningsärende är dock intressekonflikten av annat slag. Här åsyftas det fall där en distriktsorganisation inom IOGT-NTO överklagat ett beslut att meddela tillstånd till utskänkning av rusdrycker.

KU 1975/76:50

vederbörande länsstyrelse har ärendet sänts vidare till riksskatteverket.

Senaste dag för avgivande av remissvar har angetts endast beträffande de båda ärendegrupper som hör hemma inom finansdepartementet.

Även i fråga om kommunikationspraxis föreligger skillnader mellan de undersökta ärendegrupperna. Remissyttranden över ärenden rörande återkallelse av skjutvapentillstånd samt utskänknings- och spärrlisteärenden har så gott som utan undantag delgetts den klagande. I fråga om dessa ärendegrupper har alltså också yttranden över deserta ärenden kommunicerats. Yttranden över deserta ärenden har däremot ej delgetts klaganden inom ärendegruppen tillstånd att förvärva jordbruksfastighet. Övriga yttranden inom denna grupp av ärenden har kommunicerats. Vad gäller ärenden om vapenfri tjänst och om stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus har klaganden fått ta del av remissyttrandena i de fall de varit avstyrkande. Vad beträffar ärendegruppen utbildningsbidrag har från vederbörande departement uppgetts att endast om remissyttrandet innehåller nya omständigheter som talar till den klagandes nackdel har yttrandet kommunicerats.

Undersökningen av handläggningstider visar att drygt 70 96 av ärendena avgjorts inom tre månader från den dag som de beräknas ha kommit in till departementet. Inemot 20 % har tagit mellan tre och sex månader att handlägga och resterande ca 10 % mer än sex månader. De flesta ärenden med lång handläggningstid återfinns bland ärenden som gäller rymlingsskadeersättningar. De uppgifter som handläggningstider som nu lämnats inkluderar i förekommande fall den tid som ärenden befunnit sig på remiss.

När det gäller innebörden av regeringens beslut visar undersökningen att endast i ett litet antal fall - i genomsnitt ca 7 96 - har besvären föranlett ändringar i de överklagade besluten. I fråga om tämligen stor ärendegrupp, rymlingsskadeersättningar, och ett par mindre, återkallelse av skjutvapentillstånd och utskänkningsfrågor, är emellertid andelen bifallna besvär märkbart större än genomsnittet. Vad beträffar de båda mindre ärendegruppema bör betonas att det absolut sett rör sig om ett fåtal ärenden.

I ett genomsnittligt lika stort antal ärenden, ca 7 96, har regeringens beslut inneburit att besvären avvisats på grund av att de inte anförts inom föreskriven tid. Skillnaden mellan ärendegrupperna är liten med undantag för ärenden rörande återkallelse av skjutvapentillstånd (21 96) och upptagande på spärrlista (inget fall). Båda dessa ärendegrupper är dock förhållandevis små. Förseningen varierar mellan en dag och flera månader. Ungefär vart fjärde desert ärende har kommit in en dag för sent. För drygt två tredjedelar är förseningen mindre än en vecka.

Motivering har endast undantagsvis lämnats för avslagsbeslut. Bifallsbesluten är oftare försedda med något slags motivering, men i de flesta fall har inte heller vid ändring av det överklagade beslutet några skäl angetts. Det bör tilläggas att som motiverade beslut har då även räknats sådana där egentligen ingen materiell omständighet åberopas utan hänvisning blott

KU 1975/76:50

sker till "särskilda omständigheter”, "vad AMS anfört i sitt yttrande" etc.

Vad nu sagts beträffande motiveringar har gällt öppet angivna skäl för beslutet. 1 de allra flesta fall där sådan motivering saknas, innehåller beslutets recitdel upplysningar av vilka slutsatser kan dras om bedömningen av ärendet. Av undersökningen framgår t. ex. att i så gott som alla icke-motiverade avslagsbeslut har i reciten till besluten uppgetts vilka skäl som anförts för avslag i lägre instans. Är detta fallet, dvs. har regeringen inte funnit anledning att gå ifrån myndighetens beslut och inte heller anfört någon egen motivering, bör det i allmänhet kunna tolkas som att regeringen också godtagit myndighetens motivering. När det gäller de icke-motiverade bifallsbesluten uppges det inte sällan i reciten att ytterligare utredningar gjorts, nya upplysningar inhämtats etc. Det är då självfallet rimligt att anta att dessa nya informationer varit avgörande för regeringens ändrade bedömning.

Beträffande frågan om motivering av regeringens beslut kan här ytterligare hänvisas till underbilaga 7, som innehåller utdrag ur statsrådsberedningens skrivanvisningar.

Amal besvärsärenden hos regeringen 1971-1975 Absoluta tal i % av hela antalet ärenden

Dep/år

1971-1975

1971-1975

Ju

1 051

3,6

4,4

3,4

4,6

6,1

4,4

UD

0,2

0,9

0,9

0,5

3,2

1,1

Fö

2 329

16,4

17,5

17,3

27,7

30,0

21,0

S

1 082

6,1

8,0

10,6

15,0

19,3

11,7

K

1 102

1 607

4 605

28,1

28,0

38,8

52,5

58,6

42,4

Fi

3,5

7,5

13,3

14,0

13,4

10,6

U

3 997

12,4

17,1

25,5

26,2

26,7

21,6

Jo

2 999

28,1

42,8

40,3

40,0

40,8

38,6

H

34,8

6,8

4,4

14,2

8,0

12,8

In2

-

-

2 172

33,9

28,9

32,8

-

-

31,9

A1

-

-

-

1 560

-

-

-

33,5

33,3

33,4

B1

-

-

-

1 126

2 182

-

-

-

67,6

59,6

63,5

C2

1 027

-

-

2 860

41,1

52,8

54,9

-

-

48,9

I

2,6

2,8

3,2

5,1

6,5

4,3

Kn1

-

-

-

-

-

-

14,6

11,9

13,2

Totalt

4 177

4 625

5 649

6 605

28 238

16,0

17,2

19,9

23,6

25,4

20,5

1 Inrättat 74-01-01

1 Upphört 73-12-31

KU 1975/76:50

139 Underbilaga 2 a lill bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegrupper under åren 1970-1975 inom justitiedepartementet

Besvär i fråga om: 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1970-

tillsättning av (förordnande på) tjänst

återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen

andra frågor enligt vapenlagstift- ningen

auktorisation av enskilt bevak- ningsföretag

godkännande för anställning i så- dant företag

tillstånd (förordnande) att vara ord- ningsman (vaktman)

ersättningsfrågor

passfrågor

frågor enligt datalagstiftningen.. .

andra frågor

208 Summa

1 191

KU 1975/76:50

140 Underbilaga 2 b till bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegrupper linder åren 1973-1975 inom försvarsdepartementet

Besvär i fråga om:

1973-

tillsättning av (förordnande på) tjänst.

inskrivning i civilförsvaret, "civilför- svarstjänst”, ”civilförsvarstillhörighet".

familje- m. fl. bidrag

redovisning av förskottsmedel

vapenfri tiänst

ersättning för person- eller sakskada, för- lust av persedel, skada på djur

andra frågor

34 Summa

1 492

KU 1975/76:50

141 Underbilaga 2 c till bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning pä olika ärendegrupper under åren 1970-1975 inom socialdepartementet -

Besvär i fråga om:

1970-

tillsättning av (förordnande på) tjänst

behörighet till tjänst som lärare vid särskola

efterutbildn., kompf utbildn., all- män tjänstgöring, tillgodoräknande av tjänstgöring, vissa dispenser, allt gällande främst läkare

ersättning för skada av rymlingar

statsbidrag till barnvänlig miljö..

verksamhet i enskild tandvård m. m

andra frågor

190 Summa

1 082

KU 1975/76:50

142 Underbilaga 2 d

till bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning pä olika ärendegrupper under åren 1973-1975

inom kommunikationsdepartementet

Besvär i fråga om:

1973-

1975 Tillsättning av (förordnande på) tjänst och andra personalärenden

333 Linjetrafik: trafiktillstånd och andra ären- den

300 Beställningstrafik: trafiktillstånd och andra ärenden

805 Hastighetsbegränsning och lokala trafik- föreskrifter

234 Andra trafikärenden (med undantag för sådana som gäller sjöfarten, luftfarten och järnvägarna)

334'

1 298

Vägväsendet3

382 Andra frågor

125 Summa

1 102

1 607

3 477

1 Därav 219 ärenden om dispens från kravet på isotopmärkning av körkort.

2 Därav 589 ärenden om ansökningstid för erhållande av körkort med högre behörighet.

3 Ärenden avseende bl. a. arbetsplan för omläggning av väg, anslutning (förändring) av enskild väg till allmän, indragning (avspärrning, omläggning) av väg, statsbidrag till väghållning och vägförening.

KU 1975/76:50

143 Underbilaga 2 e

till bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegmpper under åren 1973-1975

inom finansdepartementet

Besvär i fråga om:

1973-

1975 Lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier

721 Tillstånd till utskänkning av öl, starköl, vin eller rusdrycker samt utminutering av öl

184 Införsel av eller handel med alkoholhal- tiga preparat m. m

56 Beslut om upptagande på spärrlista. ..

114 Mervärdeskatt (befrielse från, anstånd med betalning, redovisning m. m )....

306 Automobilskatt (återbetalning för fordon som använts utom landet, nedsättning

m. m.)

96 Andra skattefrågor

130 Kilometerräknare (befrielse från skyldig- het att förse fordon med, vägrad återbe- talning av kostnaden för, ersättning för kostnader i samband med besiktning).

52 Andra frågor

291 Summa

1 950

' Därav 66 ärenden rörande kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande.

KU 1975/76:50

144 Underbilaga 2 f

lill bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning pä olika ärendegrupper under åren 1970-1975 inom utbildnings departementet -

Besvär i fråga om:

1970-

tillsättning av (förordnande på) tjänst

1 120

dispens från behörighetsvillkor för tillträde till tjänst

antagning (intagning) till förskollä- rar-, småskollärar-, klasslärar-, spe- ciallärar- och praktisk-pedagogisk utbildning, inkl. frågor om flyttning mellan linjer, seminarier, högskolor samt meritvärdering i vissa fall .

tillträde (rätt till tillträde) till högre studier, tillstånd att skrivas in vid universitet, tillstånd att studera, avlägga examen, efterprövas enligt äldre bestämmelser m. m

studier vid socialhögskola: tillträde till, dispens från förkunskapsprov för tillträde, meritvärdering, byte av linje och flyttning mellan högskolor

antagning till skilda kurser och sko- lor

frågor rörande studiepraktik

rätt att utfå viss akademisk examen, rätt att tillgodoräkna sig studiekurs, utbyte av ämne i akademisk ex- amen

utbildningens eller undervisning- ens organisation

tillstånd att förevisa film

9 II

4 II

vissa bidrags- och lånefrågor m. m.

resestipendier

stipendium för behörighetskurs i engelska

andra frågor

lil

709 Summa

4 474

KU 1975/76: 50

145 Underbilaga 2 g

lill bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegrupper under åren 1966-1975 inom jordbruksdepartementet1 -

Besvär i fråga om:

19751966-

tjänstetillsättningar

tillstånd till grustäkt

tillstånd till förvärv av fast egendom

disposition av jordfondsfas- tighet

tillstånd till byggnadsföretag och föreläggande att ta bort byggnad

jaktvårdsområdes bildande..

upplåtelse av jakt på statens mark

tillstånd till jakt på allmänt vatten

tillstånd till jakt efter älg un- der försökstid för reglerad älg- jakt och tillstånd till licensjakt

ersättning vid kollission mel- lan bil och älg

bidrag av regleringsavgifter.

avgångsvederlag och särskilt övergångsbidrag

koncessionsnämndens beslut om anläggande av viss indu- stri

statsbidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder i indu- strin

tillstånd att släppa ut avlopps- vatten

statsbidrag och andra former för stöd till jordbrukets ratio- nalisering, m. m

statsbidrag till idrotten

omställningsstöd, fiskerilån, konsolideringslån m. m. på fiskets område

1 Tabellen bygger i sin helhet på uppgifter som lämnats från jordbruksdepartementet; Beroende på olika beräkningsgrunder skiljer sig de i tabellen lämnade årssummorna i viss mån från de siffror som anges i tabellen i underbilaga 1.

10. Riksdagen 1975/76. 4 sami Nr 50

KU 1975/76: 50

146 Besvär i fråga om:

1966-

fisket, diverse

bortforsling enligt renhåll- ningslagen och föreläggande om deponering av avfall...

naturvård och miljövård, di- verse

samer och renar

jakt, diverse

andra frågor

290 Summa

636 5 454

KU 1975/76:50

147 Underbilaga 2 h lill bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegrupper under åren 1969-1975 inom handelsdepartementet -

Besvär i fråga om:

1969-

tjänstetillsättningar

affarstidslagen

prisstopp

lotterier

andra frågor

120 Summa

756 KU 1975/76:50

148 Underbilaga 2 i till bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegrupper under åren 1970-1975 inom inrikesdepartementet/arbetsmarknadsdepartementet

Besvär i fråga om:

1970-

svenskt medborgarskap

lokaliseringsstöd samt fr. o. m. 1971 utbildningsstöd och syssel- sättningsstöd

ändringd, anstånd med eller befriel- se från vapenfri tjänst

utbildningsbidrag

1 233

flyttningsbidrag

näringshjälp

resedokument

andra frågor

1 096

Summa

4 560

KU 1975/76:50

149 Underbilaga 2 j

lill bilaga 2

Besvärsärendenas fördelning på olika ärendegrupper under åren 1973-1975

inom civildepartementet/bostadsdepartementet

Besvär i fråga om:

1973-

tjänstetillsättningar och andra tjänslebe- svär

planer och tomtindelningar

byggnadsföretag och byggnadsförbud..

1 739

övriga planärenden

energisparlån, förbättringslån, bostadsan- passnings- och vinterbidrag

bostadslån, hyresförlustlån, markför- värvslån

stöd till allmänna samlingslokaler, egnahemslån och tomträttslån

övriga bostadsärenden

övriga länsstyrelse- och kommunärenden

övriga lantmäteriärenden

II

andra frågor

17 Summa

1 027

1 126

1 056

3 209

Underbilaga 3 lill bilaga 2

Tablå

över ett antal besvärsärenden sorn varit föremål för remissbehandling trots att de har kommit in efter besvärstidens utgång och på denna grund inte har tagits upp till prövning av regeringen

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden och påminnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handlägg ningstid -

1. Ju Besvär av enskild ang. återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen

Länsstyrelse 1975-01-27 Länsstyrelsen 1 vecka; klagan- 1975-03-13

1974-08-16 (4 1/2 månad den har beretts tillfälle att nr 34

för sent) yttra sig men inte gjort detta

1 1/2 mån.

2. Fö Besvär av enskild ang. till sättande

av en tjänst som förrådsförman

3. S Besvär av enskild ang. viss

efterutbildning

Försvarets

materielverk

1974-03-21

1974-04-22 (i praktiken 1 dag för sent)

Socialstyrelsens 1974-11 -06 nämnd för utländsk (5 dar för sent) medicinal personal 1974-09-24

Försvarets materielverk 10 mån. (efter att ha hört den förordnade); påminnelser

Socialstyrelsen 4 veckor

1975-04-24 nr 48

1975-01-09 nr 3

1 år

2 mån.

4. S Besvär av enskild ang. ersättning för skada

Socialstyrelsen

1974-08-21

1974-10-08 (3 veckor för sent)

Socialstyrelsen 4 veckor

1975-03-13 nr 18

5 mån.

5. S Besvär av enskild ang. er- Socialstyrelsen 1975-01-03 Socialstyrelsen

sättning för skada vållad av 1974-12-03 (4 dar för sent) 3 veckor

elever vid ungdomsvårdsskola

1975-04-17 nr 20

3 1/2 mån.

6. S Besvär av enskild ang. ersättning för skada vållad av elev vid ungdomsvårdsskola

Socialstyrelsen 1974-11-27 Socialstyrelsen

1974-11-01 (1 dag för sent) 1 vecka

1975-04-17 nr 21

4 1/2 mån.

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden och på- minnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handlägg-

ningstid

7. S

Besvär av enskild ang. till- sättande av tjänst som byrådirektör

Direktion för sjukhus (1974-12-13) 1975-02-28

(1975-01-03) 1975-04-08 (2 veckor för sent)1

Direktionen för sjukhuset2 2 1/2 mån. (efter hörande av den förordnade); påminnelser från klaganden

1975-04-24 nr 1 (delvis)

3 veckor-

4 mån.

8. S

Besvär av enskild ang. er- sättning för skada vållad av elever vid ungdomsvårdsskola

Socialstyrelsen

1975-01-22

1975-02-20 (1 dag för sent)

Socialstyrelsen 6 veckor

1975-04-24 nr 23

2 -mån.

9. S

Besvär av enskild ang. er- sättning för skada vållad av intern vid kriminalvårdsanstalt

Socialstyrelsen

1975-01-14

1975-02-10 (i praktiken 1 dag för sent)

Socialstyrelsen 2 mån.

1975-05-07 nr 32

4 mån.

10. S

Besvär av konsumtionsförening ang. ersättning för skada vållad av interner vid kriminalvårds- anstalt

Socialstyrelsen

1975-01-14

1975-02-12 (5 dar för sent)

Socialstyrelsen 2 mån.

1975-06-05 nr 29

4 mån.

11. S

Besvär av social centralnämnd ang. statsbidrag till nämndens nykterhetsvårdande verksamhet

Socialstyrelsen

1974-01-21

1974-02-15 (3 dar för sent)

Socialstyrelsen 6 1/2 mån.

1975-06-12 nr 29

1 år 4 mån.

12. S

Besvär av enskild ang. ersätt- ning för skada vållad av intern vid kriminalvårdsanstalt

Socialstyrelsen

1975-02-10

1975-03-10 (5 dar för sent)

Socialstyrelsen 3 1/2 mån.

1975-08-07 nr 5

5 mån.

13. S

Besvär av enskild ang. ersätt- ning för skada vållad av intern vid kriminalvårdsanstalt

Socialstyrelsen

1975-02-10

1975-03-11 (4 dar för sent)

Socialstyrelsen 3 1/2 mån.

1975-08-07 nr 6

5 mån.

14. S

Besvär av enskild ang. ersätt- ning för skada vållad av elev vid ungdomsvårdsskola

Socialstyrelsen

1975-03-25

1975-05-06 (1 dag för sent)

Socialstyrelsen 3 veckor

1975-08-21 nr 15

3 1/2 mån.

1 Klaganden har framhållit att han inte delgivits beslutet 1975-02-28 utan först genom skrivelse från departementet 1975-04-04 lått kännedom om detta beslut; klaganden har därvid förutsatt att de tidigare ingivna besvären fick anses gälla även tillsättningen av den genom översynsavtal höjda tjänsten; enligt anteckning

1 departementsakten har dock angetts att det sistnämnda beslutet hade anslagits 1975-03-03.

2 Yttrandet behandlar endast sakfrågan.

3ep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden och på- minnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handlägg-

ningstid

15. S

Besvär av enskild ang. ersätt- ning för skada vållad av intern vid kriminalvårdsanstalt

Socialstyrelsen

1975-03-26

1975-04-25 (2 dar för sent)

Socialstyrelsen 2 mån.

1975-08-21 nr 16

4 mån.

16. S

Besvär av enskild ang. till- sättande av tjänst hos försäkringskassa

Riksförsäkrings-

verket

1975-05-16

1975-06-12 (2 dar för sent)1

Riksförsäkringsverket 1 mån. (efter att ha hört de förordnade); påminnelser

1975-08-28 nr 38

2 1/2 mån.

17. S

Besvär av enskild ang. ersätt- ning för skada vållad av elever vid ungdomsvårdsskola

Socialstyrelsen

1973-12-11

1974-12-03 (11 mån. för sent)

Socialstyrelsen 5 mån.

1975-09-10 nr 13 .

9 mån.

18. S

Besvär av enskild ang. ersättning för skada vållad av elev vid u ngdomsvårdsskola

Socialstyrelsen

1974-12-19

1975-01-20 (6 dar för sent)

Socialstyrelsen drygt 4 mån.

1975-10-09 nr 30

9 1/2 mån.

19. S

Besvär av tandläkare ang. verk- samhet i enskild tandvård

Riksförsäkrings-

verket

1975-05-16

1975-06-16 (i praktiken 1 dag för sent)

Riksförsäkringsverket 3 mån.

1975-10-09 nr 40

3 1/2 mån.

20. S

Besvär av bolag (EPA) ang. er- sättning för skada vållad av intern vid kriminalvårds- anstalt

Socialstyrelsen

1975-06-06

1975-08-28 (nästan 2 mån. för sent)

Socialstyrelsen 5 veckor

1975-11-20 nr 22

2 1/2 mån.

21.K

Besvär av bolag ang. tillstånd till lastbilstrafik på utlandet

Transporlnämnden

1974-09-20

1974-12-03 (1 1/2 mån. för sent)

T ransportnämnden 1 mån.; påminnelser

1975-02-06 nr 21

2 mån.

22. K

Besvär av enskild ang. till- sättande av tjänst som trafikledarassistent

Luftfartsverket

1974-10-30

1974-12-02 (i praktiken 1 dag för sent)1

Luftfartsverket 7 veckor

1975-02-27 nr 18

3 mån.

1 Delgivning genom anslag i myndighetens lokaler.

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

Överklagade Besvuren Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

23. K

24. K

25. K

26. K

27. K

28. K

29. K

30. K

Besvär av enskild ang. tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran

Besvär av enskild ang. hastighetsbegränsning

Länsstyrelse

1974-11-06

Länsstyrelse

1973-11-26

1974-12-16 (2 veckor för sent)

1974-01-14 (1 vecka för sent)

Länsstyrelsen 5 veckor

Länsstyrelsen 4 veckor; påminnelser

1975-03-06 nr 10

1975-03-06 nr 18

2 1/2 mån.

1 år 2 mån.

Besvär av enskild ang. tillstånd till beställningstrafik för personbefordran med buss

Besvär av enskild ang. tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran

Länsstyrelse

1974-11-11

Länsstyrelse

1974-11-13

1974-12-11 (6 dar för sent)

Länsstyrelsen 1 mån. (efter att ha hört tredje man)

1974-12-30 Länsstyrelsen

(i praktiken 6 veckor

I dag för sent)

1975-03-13 nr 9

1975-03-13 nr 10

3 mån.

2 1/2 mån.

Besvär av enskild ang. återkallelse av tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran

Besvär av enskild ang. tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran

Länsstyrelse

1974-12-02

1975-01-15 (2 veckor för sent)

Länsstyrelsen 4 veckor

Länsstyrelse 1975-01-10 Länsstyrelsen

1974-12-02 (i praktiken 6 veckor

3 dar för sent)

1975-04-03 nr 31

1975-04-03 nr 32

2 1/2 mån.

2 1/2 mån.

Besvär av enskild ang. tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran

Länsstyrelse 1975-01-09 Länsstyrelsen

1974-12-02 (i praktiken 2 6 veckor

dar för sent)

1975-04-03 nr 33

3 mån.

Besvär av kommun och enskild ang. tillstånd till linjetrafik för personbefordran med personbil

Länsstyrelse

1974-12-06

1975-01-07 1975-01-13 (i praktiken resp. 1 dag och 1 vecka för sent)

Länsstyrelsen 1975-04-03 2 1/2-3

2-3 veckor; påminnelser nr 34 mån.

från båda klagandena

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden och på- minnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handlägg-

ningstid

31. K

Besvär av villaägareförening ang. hastighetsbegränsning

Länsstyrelse

1974-12-30

1975-02-06 (3 dar för sent)

Länsstyrelsen 6 veckor

1975-04-03 nr 37

2 mån.

32. K

Besvär av enskild ang. lokal trafikföreskrift

Länsstyrelse

1974-09-18

1974-11-12 (2 1/2 vecka för sent)

Länsstyrelsen 1 vecka

1975-04-10 nr 23

5 mån.

33. K

Besvär av enskild ang. till- stånd till beställningstrafik för godsbefordran

Länsstyrelse

1974-11-07

1974-12-12 (9 dar

för sent)

Länsstyrelsen 5 veckor

1975-04-24 nr 29

4 1/2 mån.

34. K

Besvär av enskild ang. åter- kallelse av tillstånd till be- ställningstrafik för godsbefordran

Länsstyrelse

1974-04-24

1974-07-11 (1 vecka lör sent)

Länsstyrelsen 2 veckor; påminnelser

1975-04-24 nr 30

9 1/2 mån.

35. K

Besvär av bolag ang. tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran

Länsstyrelse

1974-12-12

1975-01-08 (1 dag för sent)

Länsstyrelsen (2 yttranden) 2 1/2 mån; påminnelser

1975-05-07 nr 33

4 mån.

36. K

Besvär av enskild ang. till- stånd till beställningstrafik för godsbefordran

Länsstyrelse

1975-02-10

1975-03-19 (6 dar för sent)

Länsstyrelsen 2 veckor

1975-05-15 nr 31

2 mån.

37. K

Besvär av bolag ang. upp- sättande av vägvisare

Länsstyrelse

1975-03-10

1975-04-09 (5 dar för sent)

Länsstyrelsen 1 vecka

1975-05-29 nr 35

1 1/2 mån.

38. K

Besvär av enskild ang. bidrag enligt kungörelsen (1965:201) om statsbidrag till viss linje-

Bussbidrags-

nämnden

1975-01-17

1975-03-11 (5 dar för sent)

Bussbidragsnämnden 6 veckor

1975-06-05 nr 4

3 mån.

trafik på landsbygden

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden och påminnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handlägg ningstid -

39. K Besvär av kommun ang. upprust- Statens vägverk 1975-04-01 Statens vägverk ning av vägbelysning utmed 1975-01-23 (6 veckor 1 1/2 mån.

vissa allmänna vägar för sent)

1975-06-05 nr 9

2 mån.

40. K Besvär av förening ang. luftfartsverkets beslut om natttrafiken på Bromma flygplats

41. K Besvär av hyresgästförening och enskild ang. hastighetsbegränsning

Luftfartsverket

1975-02-28

Länsstyrelse

1974-06-05

1975-04-07 (i praktiken 1 dag för sent)

1974-07-18 1974-07-17 (föreningens besvär 2 dar för sent och den enskildes besvär 1 dag för sent)1

Luftfartsverket 2 veckor

Länsstyrelsen (efter hörande av kommunen) 4 1/2 mån. statens trafiksäkerhetsverk 2 1/2 mån.2; ytterligare skrivelse från den enskilde klaganden

1975-06-05 2 mån.

nr 16

1975-06-05 nr 32

10 1/2 mån.

42. K Besvär av förening ang. hastighetsbegränsning

Länsstyrelse 1975-04-01 Länsstyrelsen

1975-02-28 (i praktiken 3 veckor

2 dar för sent)

1975-06-05 2 mån.

nr 33

43. K Besvär av bolag ang. tillstånd

till linjetrafik för personbefordran

44. K Besvär av enskild ang. till stånd

till beställningslrafik för godsbefordran

Länsstyrelse

1974-03-29

Länsstyrelse

1975-08-21

1974-06-24 (7 veckor för sent)

1975-06-06 (1 dag

för sent)

Länsstyrelsen 3 veckor; påminnelser

Länsstyrelsen 2 veckor

1975-07-24 nr 18

1975-08-21 nr 11

mån.

2 1/2 mån.

11 rcgeringsprotokollet anges att besvären från den enskilde klaganden har kommit in den 16 juli 1975, vilket i så fall skulle ha varit i rätt tid, och att föreningens besvär har kommit in den 17 juli 1975, dvs. 1 dag för sent. Av handlingarna i departementsakten framgår emellertid att besvären från föreningen har kommit in den 18 juli och besvären från den enskilde den 17 juli 1975.

2 Remiss till trafiksäkerhetsverket skedde först efter det att länsstyrelsens (och kommunens) yttrande hade inhämtats.

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutel inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

45. K Besvär av vägsamfällighet ang. Länsstyrelse 1975-08-07

utvidgning av vägförenings 1975-06-13 (3 veckor

verksamhetsområde för sent)

46. K Besvär av enskild ang. till- Statens järn- 1975-03-24

sättande av två tjänster vägar (drygt 1 mån.

som maskinskötare 1975-01-24 för sent)1

47. K Besvär av enskild ang. åter- Länsstyrelse 1975-07-29

kallelse av tillstånd till be- 1975-06-24 (1 dag

ställningstrafik för godsbefordran för sent)

48. K Besvär av egnahemsförening ang. Länsstyrelse 1975-07-02

lokal trafikföreskrift 1975-05-28 (6 dar

för sent)

49. K Besvär av bolag ang. tillstånd Länsstyrelse 1975-07-28

till beställningstrafik 1975-06-17 (2 veckor

för godsbefordran för sent)

50. K Besvär av enskild ang. tillstånd Länsstyrelse 1975-07-18

till beställningstrafik för 1975-06-13 (2 dar

godsbefordran för sent)

51. K Besvär av enskild ang. till- Länsstyrelse 1975-08-08

stånd till beställningstrafik 1975-06-24 (2 veckor

för godsbefordran för sent)

52. K Besvär av bolag ang. tillstånd Länsstyrelse 1975-08-19

till beställningstrafik för 1975-07-22 (1 dag

godsbefordran för sent)

Länsstyrelsen 5 veckor

Statens järnvägar 1 mån. (efter att ha berett de förordnade tillfälle att yttra sig)

Länsstyrelsen 1 vecka; påminnelser

Länsstyrelsen 3 veckor; ytterligare en skrivelse från föreningen

Länsstyrelsen I vecka

Länsstyrelsen 5 veckor

Länsstyrelsen 3 veckor

Länsstyrelsen 1 vecka

1975-09-10 nr 1

1975-09-18 nr 14

1975-09-18 nr 19

1975-09-18 nr 20

1975-10-09 nr 31

1975-10-09 nr 32

1975-10-09 nr 33

1975-11-06 nr 31

1 mån.

6 mån.

1 1/2 mån.

2 1/2 mån.

2 mån.

2 1/2 mån.

2 mån.

2 1/2 mån.

1 Delgivning genom anslag i myndighetens lokaler.

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden och på- minnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handlägg-

ningstid

53. K

Besvär av enskild ang. till- stånd till beställningstrafik för godsbefordran

Länsstyrelse

1975-07-11

1975-08-15 (2 dar för sent)

Länsstyrelsen (2 yttranden) i 1/2 mån.

1975-11-13 nr 17

3 mån.

54. K

Besvär av väghållare ang. stats- bidrag till enskild väg (fortsatt underhåll)

Länsstyrelse

1975-08-25

1975-09-29 (10 dar för sent)

Länsstyrelsen 3 veckor

1975-11-20 nr 1

1 1/2 mån.

55. Fi

Besvär av enskild ang. lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier

Länsskolnämnd

1974-10-30

1974-11-28 (3 dar för sent)

Skolöverstyrelsen 2 veckor (efter hörande av länsskolnämnden)

1975-01-16 nr 11:12

1 1/2 mån.

56. Fi

Besvär av bolag ang. vägrat till- stånd till utsträckt tid för ut- skänkning av rusdrycker

Länsstyrelse

1974-12-05

1975-01-03 (1 dag för sent)

Länsstyrelsen 1 vecka

1975-02-13 nr 1:62

1 1/2 mån.

57. Fi

Besvär av bolag ang. tillstånd att köpa teknisk sprit

Riksskatte-

verket

1974-12-12

1975-01-09 (6 dar för sent)

Riksskatteverket 4 veckor; påminnelser från klaganden och skrivelser från leverantörförbund

1975-03-20 nr 1:17

2 1/2 mån.

58. Fi

Besvär av enskild ang. tillstånd att köpa teknisk sprit

Riksskatte-

verket

1975-01-02

1975-02-04 (4 dar för sent)

Riksskatteverket 1 mån.; påminnelser

1975-04-03 nr 1:47

2 mån.

59. Fi

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd att redovisa mervärde- skatt enl. faktureringsmetoden

Länsstyrelse

1974-05-30

1974-06-28 (1 dag för sent)

Länsstyrelsen 1 mån.; påminnelser

1975-04-17 nr 1:31

9 1/2 mån.

60. Fi

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd att redovisa mervärde- skatt enligt faktureringsmetoden

Länsstyrelse

1974-07-05

1974-08-02 (4 dar för sent)

Länsstyrelsen 3 veckor

1975-04-17 nr 1:32

8 1/2 mån.

61. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad befrielse från kilometer- skatt

Riksskatte-

verket

1974-07-26

1974-09-06 (2 veckor för sent)

Riksskatteverket 1 1/2 mån.; påminnelser

1975-04-24 nr 1:24

7 1/2 mån.

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden och på- minnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handlägg-

ningstid

62. Fi

Besvär av handelsbolag ang. vägrat tillstånd ali redovisa mervärdeskatt enligt fakture- ringsmetoden

Länsstyrelse

1974-11-13

1974-12-27 (3 veckor för sent)

Länsstyrelsen 1 mån.; påminnelser

1975-04-24 nr 1:41

4 mån.

63. Fi

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd att redovisa mervärde- skatt enligt faktureringsmetoden

Länsstyrelse

1974-09-13

1974-10-17 (3 dar för sent)

Länsstyrelsen 4 veckor

1975-04-24 nr 1:42

6 mån.

64. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad er- sättning för kostnader för viss kilometerräknarapparatur m. m.

Kilometer-

skattenämnden

1974-09-30

1974-11-22 (1 vecka för sent)

Kilometerskattenämnden 4 veckor

1975-05-07 nr 1:23

5 1/2 mån.

65. Fi

Besvär av åkeribolag ang. vägrad ersättning för kostnader för viss kilometerräknarapparatur m. m.

Kilometer-

skattenämnden

1975-01-27

1975-02-28 (2 veckor för sent)

Kilometerskattenämnden 1 mån.

1975-05-07 nr 1:26

2 mån.

66. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad ersättning för kostnader för viss kilomterräknarapparatur m. m.

Kilometer-

skattenämnden

1974-08-26

1974-10-07 (drygt 1 vecka för sent)

Kilometerskattenämnden 3 veckor

1975-05-07 nr 1:27

7 mån.

67. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad ersättning för kostnader för viss kilometerräknarapparatur m. m.

Kilometer-

skattenämnden

1974-09-30

1974-11-07 (2 dar för sent)

Kilometerskattenämnden 5 veckor

1975-05-07 nr 1:28

6 mån.

68. Fi

Besvär av bolag ang. vägrad be- frielse från viss mervärde- skatt m. m.

Riksskatte-

verket

1974-09-04

1974-10-04 (1 vecka för sent)

Riksskatteverket 3 veckor

1975-05-29 nr 1:20

8 mån.

69. Fi Besvär av idrottsklubb ang. vägrad befrielse från viss spelskatt

Riksskatte verket 1974-11-13 -

1974-12-11 Riksskatteverket 1975-06-05 6 mån.

(5 dar 4 veckor; påminnelser nr 1:26

för sent)

KU 1975/76:50

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden och på- minnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handlägg-

ningstid

70. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad befrielse från viss spelskatt

Riksskatte-

verket

1975-01-22

1975-02-24 (5 dar för sent)

Riksskatteverket 5 veckor

1975-06-05 nr 1:27

3 mån.

71. Fi

Besvär av enskild ang. kompen- sation för mervärdeskatt på bostadsbyggande

Riksskatte-

verket

1974-10-30

1974-11-28 (3 dar för sent)

Riksskatteverket 6 veckor; påminnelser

1975-06-05 nr 1:28

6 mån.

72. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande

Riksskatte-

verket

1974-11-27

1974-12-30 (10 dar för sent)

Riksskatteverket 5 veckor

1975-06-05 nr 1:29

5 mån.

73. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande

Riksskatte-

verket

1974-12-02

1975-01-03 (I vecka för sent)

Riksskatteverket 4 veckor; påminnelser

1975-06-05 nr 1:30

5 mån.

74. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande

Riksskatte-

verket

1974-12-18

1975-01-10 (1 dag för sent)

Riksskatteverket 3 veckor

1975-06-05 nr 1:31

5 mån.

75. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande

Riksskatte-

verket

1974-12-17

1975-01-13 (5 dar för sent)

Riksskatteverket 3 veckor

1975-06-05 nr 1:32

5 mån.

76. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande

Riksskatte-

verket

1974-12-18

1975-01-13 (4 dar för sent)

Riksskatteverket 3 veckor; påminnelser

1975-06-05 nr 1:33

5 mån.

77.fi

Besvär av enskild äng. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande

Riksskatte-

verket

1975-01-03

1975-02-03 (6 dar för sent)

Riksskatteverket 3 mån.

1975-06-12 nr 1:27

4 mån.

78. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande

Riksskatte-

verket

1974-09-23

1974-10-30

(1 dag för sent)

Riksskatteverket 1 mån.

1975-06-12 nr 1:28

7 1/2 mån.

L/l

vO

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

79. Fi

80. Fi

81. Fi

82. Fi

83. Fi

84. Fi

85. Fi

86. Fi

Besvär av bolag ang. vägrat tillstånd till utskänkning av vin och starköl till slutna sällskap

Länsstyrelse

1975-04-08

1975-05-09 (1 vecka för sent)

Besvär av enskild ang. lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier

Länsskolnämnd

1974-11-18

1974-12-20 (1 vecka för sent)

Besvär av enskild ang. kompensa- Riksskatte- 1975-02-19

tion för mervärdeskatt på verket (2 dar

bostadsbyggande 1975-01-24 för sent)

Besvär av enskild ang. kompensa- Riksskatte- 1975-02-20

tion för mervärdeskatt på verket (3 dar

bostadsbyggande 1975-01-24 för sent)

Besvär av enskild ang. kompensa- Riksskatte- 1975-02-26

tion för mervärdeskatt på verket (1 dag

bostadsbyggande 1975-02-03 för sent)

Besvär av 19 personer ang. Riksskatte- 1975-03-06

kompensation för mervärde- verket (3 mån.

skatt på bostadsbyggande 1974-11-12 försent)

Besvär av lärare ang. lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier

Länsskolnämnd

1975-04-08

1975-05-05 (3 dar för sent)

Besvär av enskild ang. till- Byggnads- 1975-01-27

sättande av tre tjänster som styrelsen (6 1/2 mån.

reparatör (delvis) 1974-06-20 för sent)1

1 Delgivning genom anslag i myndighetens lokaler.

Remissbehandling Regeringens Handlägg (yttranden

och på- beslut ningstid

minnelser m. m.)

Länsstyrelsen 1975-06-12 1 mån.

2 veckor nr 1:55

Skolöverstyrelsen 4 1/2 mån. (efter hörande av länsskolnämnden)

1975-06-12 6 mån.

nr 11:17

Riksskatteverket 3 mån.

1975-06-26 nr 1:77

4 mån.

Riksskatteverket 3 mån.

1975-06-26 nr 1:78

4 mån.

Riksskatteverket 3 mån.

1975-06-26 nr 1:79

4 mån.

Riksskatteverket 1 mån.

1975-06-26 nr 1:80

3 1/2 mån.

Skolöverstyrelsen 4 veckor 1975-08-07

(efter hörande av länsskol- nr 11:15

nämnden)

3 mån.

Byggnadsstyrelsen 1 mån.; 1975-09-04

klaganden har berens till- nr 11:26

fälle att inkomma med påminnelser men inte gjort detta

7 mån.

KU 1975/76:50

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden och på- minnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handlägg-

ningstid

87. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande

Riksskatte-

verket

1975-01-22

1975-02-17 (4 dar för sent)

Riksskatteverket 3 1/2 mån.

1975-09-10 nr 1:25

7 mån.

88. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande

Riksskatte-

verket

1975-02-05

1975-03-05 (1 vecka för sent)

Riksskatteverket 3 1/2 mån.

1975-09-10 nr 1:26

6 män.

89. Fi

Besvär av enskild ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande

Riksskatte-

verket

1975-01-24

1975-02-21 (4 dar för sent)

Riksskatteverket 3 1/2 mån.

1975-09-10 nr 1:27

6 1/2 mån.

90. Fi

Besvär av enskild ang. lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier

Länsskolnämnd

1975-05-14

1975-06-09 (i praktiken 1 dag för sent)

Skolöverstyrelsen 2 mån.

(efter hörande av länsskol- nämnden); ytterligare skrivelse från klaganden

1975-09-18 nr 11:11

3 1/2 mån.

91. Fi

Besvär av enskild ang. kompensa- tion för mervärdeskatt vid bostadsbyggande

Riksskatte-

verket

1975-01-24

1975-03-11 (3 veckor för sent)

Riksskatteverket 6 mån.; påminnelser

1975-10-09 nr 1:37

7 mån.

92. Fi

Besvär av 8 personer ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt

Riksskatte-

verket

1975-02-15

-03-26

1975-03-18 -04-24 (1 dag-3 veckor för sent)

Riksskatteverket 4-5 mån.; klagandena har beretts till- fälle att komma in med på- minnelser men inte gjort detta

1975-10-09 nr 1:38

5 1/2-6 mån.

93. Fi

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till utskänkning

av öl

Länsstyrelse

1975-06-30

1975-09-03 (drygt 1 vecka för sent)

Länsstyrelsen 5 dar

1975-10-09 nr 1:39

1 mån.

94. Fi

Besvär av bolag ang. registrering som skattskyldig till reklamskatt

Riksskatte-

verket

1974-07-01

1974-09-05 (11/2 mån. för sent)

Riksskatteverket 4 1/2 mån.

1975-10-16 nr 1:39

1 1/2 mån.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

95. Fi

96. Fi

97. Fi

98. Fi

99. Fi

100. Fi

Besvär av 4 personer ang. kompensa- Riksskattetion för mervärdeskatt på bostadsbyggande

Besvär av 17 personer ang. vägrad kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande

Besvär av bolag ang. viss spelskatt

Besvär av enskild ang. viss spelskatt

Besvär av enskild (adjunkt) ang. lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier

Besvär av enskild (speciallärare) ang. lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier

101. U Besvär av kyrkoråd ang. försälj ning

av fastighet på löneboställe

102. U Besvär av enskild ang. avbrytande

av tillsättningsförfarandet beträffande en icke-ordinarie tjänst som lärare 2 vid grundskola

Riksskatte-

1975-04-07

verket

-04-15

1975-03-13

(1-2 dar

-03-21

för sent)

Riksskatte-

1975-03-21

verket

-05-23

1975-01-07

(1 dag -

-04-18

drygt 2 mån. för sent)

Riksskatte-

1975-08-27

verket

(8 dar för

1975-07-25

sent)

Riksskatte-

1975-08-04

verket

(11 dar för

1975-06-30

sent)

Länsskolnämnd

1975-06-04

1975-04-29

(5 dar för sent)

Länsskolnämnd

1975-08-25

1975-06-23

(6 veckor för sent)

Stiftsnämnd

1975-05-22

1975-04-08

(2 veckor för sent)

Länsskolnämnd

1975-04-01

1975-02-24

(1 vecka för sent)

Riksskatteverket 5 mån.; påminnelser från en av klagandena

Riksskatteverket 4-6 mån.

Riksskatteverket 2 veckor

Riksskatteverket 2 veckor

Skolöverstyrelsen (efter hörande av länsskolnämnden)

4 mån.

Skolstyrelsen (efter hörande av länsskolnämnden) 6 veckor

Stiftsnämnden och vederbörande boställsnämndsordförande 5 veckor

Skolstyrelsen och länsskolnämnden 4 veckor samt skolöverstyrelsen 2 1/2 mån.

1975-10-30 nr 1:37

1975-10-30 nr 1:38

1975-11-06 nr 1:20

1975-11-06 nr 1:21

1975-11-27 nr 11:15

1975-12-04 nr 11:7 (delvis)

1975-07-24 nr 156

1975-09-04 nr 61

6 1/2 mån.

5-7 mån.

2 mån.

3 mån.

6 mån.

3 mån.

2 mån.

5 mån.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

103. U

Besvär av enskild ang. upplåtelse av jakträtt på löneboställe

Stiftsnämnd

1974-06-06

1974-07-02 (1 dag för sent)

Boställsstyrelsen, två berörda parter, stiftsnämnden samt kammarkollegiet1

.-23

nr 52

104.Jo

Besvär av enskild ang. vägrat statligt stöd till nybyggnad av slaktsvinstall

Lantbruks-

styrelsen

1974-11-14

1974-12-09 (i praktiken 1 dag för sent)

Lantbruksstyrelsen drygt 1 vecka

1975-01-30 nr 19

105. Jo

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd enligt jordförvärvslagen att förvärva jordbruksfastighet

Lantbruks-

styrelsen

1974-11-08

1975-01-10 (drygt 1 vecka för sent)

Lantbruksstyrelsen drygt 1 vecka

1975-02-13 nr 16

106.Jo

Besvär av enskild ang. vägrat fiskerilån

Fiskeri-

styrelsen

1974-11-14

1975-01-16 (drygt 2 veckor för sent)

Fiskeristyrelsen 4 veckor

1975-05-15 nr 23

107. Jo

Besvär av enskild ang. vägrat till- stånd enligt jordförvärvslagen att förvärva jordbruksfastighet

Lantbruks-

styrelsen

1975-02-10

1975-03-07 (1 dag för sent)

Lantbruksstyrelsen 6 veckor

1975-05-22 nr 34

108. Jo

Besvär av enskilda ang. vägrat tillstånd enligt jordförvärvs- lagen att förvärva jordbruks- fastighet

Lantbruks-

styrelsen

1975-01-22

1975-02-24 (6 dar för sent)

Lantbruksstyrelsen knappt 2 mån.

1975-05-22 nr 35

109.Jo

Besvär av enskild ang. tillstånd att fälla älg under reglerad älgjakt

Länsstyrelse

1975-06-11

1975-07-14 (6 dar för sent)

Länsstyrelsen och naturvårdsverket 2-3 veckor

1975-08-28 nr 80

110. Jo

Besvär av jaktvårdsområde ang. tillstånd att fälla älg under reglerad älgjakt

Länsstyrelse

1975-06-11

1975-07-14 (5 dar för sent)

Länsstyrelsen och naturvårdsverket 2-3 veckor

1975-08-28 nr 81

1 år 8 mån.

2 mån.

1 mån.

4 mån.

2 1/2 mån.

3 mån.

I 1/2 mån.

1 1/2 mån.

1 Stiftsnämnden har i sitt yttrande 1975-03-27 avstyrkt bifall till besvären och erinrat om att besvären har inkommit för sent; kammarkollegiet har i sitt yttrande

1975-09-05 föreslagit att besvären inte tas upp till prövning och i sak anslutit sig till vad stiftsnämnden anfort.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

lil. Jo

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag på fastighet

Länsstyrelse

1974-11-25

1975-05-14 (drygt 4 mån. för sent)

Länsstyrelsen 6 veckor

1975-09-18 nr 49

4 mån.

112.Jo

Besvär av sameby ang. gränser för vinterbete

Lantbruks-

styrelsen

1975-01-30

1975-03-11 (2 veckor för sent)

Lantbruksstyrelsen 4 mån.

1975-09-18 nr 51

6 mån.

113. Jo

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd enligt jordförvärvslagen att förvärva jordbruksfastighet

Lantbruks-

styrelsen

1975-06-09

1975-07-30 (drygt 1 vecka för sent)

Lantbruksstyrelsen 3 veckor

1975-09-25 nr 12

2 mån.

114. Jo

Besvär av enskild ang. tillstånd att fälla älg under särskild jakttid

Länsstyrelse

1975-08-01

1975-09-01 (drygt 1 vecka för sent)

Länsstyrelsen 10 dar (jämte gemensamt yttrande av länets jaktvårdsförening och älgskadenämnd)

1975-10-09 nr 64

1 män.

115. Jo

Besvär av revirförvaltare ang. tillstånd att fälla älg under särskild jakttid

Länsstyrelse

1975-08-01

1975-09-01 (6 dar för sent)

Länsstyrelsen 3 veckor (efter hörande av länsjaktvårds- föreningen och älgskadenämnden i länet)

1975-10-09 nr 65

1 mån.

116. Jo

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd enligt jordförvärvs- lagen att förvärva jordbruks- fastighet

Lantbruks-

styrelsen

1975-07-23

1975-08-19 (1 dag för sent)

Lantbruksstyrelsen 3 veckor

1975-10-16 nr 16

2 mån.

117. Jo

Besvär av enskild ang. vägrat till- stånd till byggnadsföretag på fastighet

Länsstyrelse

1975-07-14

1975-08-18 (1 vecka för sent)

Länsstyrelsen 3 veckor

1975-10-23 nr 28

2 mån.

118. Jo

Besvär av enskilda ang. villkor för kommun för deponering av avfall

Koncessions- nämnden för miljöskydd 1975-07-11

1975-08-11 (i prakti- ken 1 dag för sent)

Statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden, länsstyrelsen och kommunen

1975-12-11 nr 13 (delvis)

4 mån.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslulet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

119. A

Besvär av två personer ang. tillsättande av vissa lärartjänster inom arbetsmarknadsutbildningen

Skolöver styrelsen 1974-06-15 -

120. B

121. B

122. B

123. B

124. B

Besvär av enskild ang. ändrad och utvidgad stadsplan

Besvär av enskild ang. ändrad stadsplan

Besvär av 4 personer ang. byggnadsföretag (sågverk)

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag (nybyggnad)

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag (tillbyggnad av fritidshus)

Länsstyrelse

1974-08-30

Länsstyrelse

1974-06-06

Länsstyrelse

1974-10-10

Länsstyrelse

1974-12-03

Länsstyrelse

1974-12-05

1974-07-24 (drygt 2 veckor för sent)1, anm. besvären inkom inom föreskriven tid (1974-07- 03) till kammarrätten och överlämnades därifrån till regeringen efter besvärstidens utgång 1974- 07-23)

1974-09-23 (i praktiken 1 dag för sent)

1974-07-01 (4 dar för sent)

1974-11-19 (1 dag för sent)

1974-01-31 (1 dag för sent)

1975-01-03 (1 dag för sent)

Skolöverstyrelsen 2 mån.

1975-03-13 nr 9

Länsstyrelsen 2 1/2 mån.

Länsstyrelsen 2 1/2 mån.

Länsstyrelsen 1 vecka

Länsstyrelsen 2 veckor

Länsstyrelsen 2 mån.

1975-01-23 nr 19

1975-01-30 nr 26

1975-02-13 nr 35

1975-03-13 nr 46

1975-04-03 nr 34

7 1/2 mån.

4 mån.

7 mån.

3 mån.

1 1/2 mån.

3 mån.

1 Delgivning genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar lördagen den 15 juni 1974 med besvärshänvisning till regeringen (arbetsmarknadsdepartementet); arbetsmarknadsdepartementet har före 1974-07-24 utfärdat lagakraftbevis till skolöverstyrelsen.

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

125. B Besvär av enskild ang. vägrat till- Länsstyrelse

stånd till byggnadsföretag 1975-01-10

(tillbyggnad av fritidshus)

126. B Besvär av motorklubb ang. vägrat Länsstyrelse

tillstånd till byggnadsföretag 1974-12-12

(moped- och motocrossbana med samlingssal och verkstad)

127. B Besvär av enskild ang. tillstånd Länsstyrelse

till byggnadsföretag 1975-01-30

(enfamiljshus)

128. B Besvär av enskild ang. byggnads- Länsstyrelse

plan för fritidsbebyggelse 1974-09-10

129. B Besvär av enskild ang. vägrat Bostadsförbättringslån styrelsen

1975-01-30

1975-02-07 (1 dag för sent)

1975-01-28 (1 dag för sent)

1975-02-26 (1 dag för sent)

1974-10-03 (2 dar

för sent)1

1975-03-03 (i praktiken I dag

för sent)

Remissbehandling

(yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens

beslut

Länsstyrelsen drygt 1 vecka

Länsstyrelsen 2 veckor

Länsstyrelsen 2 veckor

Länsstyrelsen 1 vecka

Bostadsstyrelsen 2 veckor

1975-04-03 nr 35

1975-04-24 nr 39

1975-05-07 nr 14

(delvis)

1975-05-15 nr 17

Handlägg ningstid -

2 mån.

1975-04-24 3 mån.

nr 38

2 mån.

7 mån.

2 1/2 mån.

130. B Besvär av enskild ang. tillstånd Länsstyrelse

till byggnadsföretag 1975-03-07

(enfamiljshus)

131. B Besvär av enskild ang. vägrat Länsstyrelse

tillstånd till byggnadsföretag 1974-06-18

(nybyggnad av fritidshus och

uthus)

132. B Besvär av enskild ang. vägrat till- Länsstyrelse

stånd till byggnadsföretag 1975-04-15

(nybyggnad)

1 Ingen särskild delgivning.

1975-04-03 (2 dar för sent)1

1974-07-18 (2 dar för sent)

1975-05-13 (1 dag för sent)

Länsstyrelsen 1 vecka

Länsstyrelsen 1 1/2 mån.

Länsstyrelsen 2 veckor

1975-05-15 nr 71

1975-05-15 nr 72 (delvis)

1975-06-12 nr 37

1/2 mån.

10 mån.

1 mån.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

133. B Besvär av enskild ang. vägrat till- Länsstyrelse stånd till byggnadsföretag 1975-03-20

(tillbyggnad av fritidshus)

1975-04-17 (2 dar för sent till regeringsrättensom 1975-04-23 beslutat överlämna besvären till bostadsdep. dit de kom 1975-05-13)

Länsstyrelsen 2 veckor

1975-06-26 nr 60

134. B Besvär av enskild ang. fortsatt Länsstyrelse

byggnadsförbud 1975-01-31

1975-03-19 (4 veckor för sent)1

Länsstyrelsen 3 1/2 mån.

1975-08-14 nr 12

135. B Besvär av enskild ang. vägrat till- Länsstyrelse 1975-08-14 Länsstyrelsen

stånd till byggnadsföretag 1975-07-15 (3 dar 1 vecka

(uppförande av fritidshus) för sent)

1975-08-28 nr 24

136. B Besvär av enskild ang. skyldighet Länsstyrelse att sätta upp stängsel 1975-07-10

1975-08-13 (drygt 1 vecka för sent)

Länsstyrelsen 4 veckor

1975-10-09 nr 58

137. B Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag (tillbyggnad av garage och gillestuga)

Länsstyrelse

1975-07-15

1975-08-19 (4 dar för sent)

Länsstyrelsen 4 veckor

1975-10-16 nr 37

138. B Besvär av enskild ang. ändrad Länsstyrelse

stadsplan 1975-07-18

1975-08-11 (1 dag för sent)

Länsstyrelsen 4 veckor

1975-10-23 nr 7 (delvis)

2 mån.

5 mån.

2 veckor

2 mån.

2 mån.

2 1/2 mån.

1 Ingen särskild delgivning.

Dep. Ärende Överklagade Besvären Remissbehandling Regeringens Handlägg beslutet

inkom (yttranden och på- beslut ningstid

minnelser m. m.)

139.1 Besvär av fastighetsägare ang.

tillträde till fastighet med stöd av 7 kap. 6 § expropriationslagen (1972:719)

Länsstyrelse 1975-02-07 Länsstyrelsen 3 veckor1

1974-12-03 (4 veckor (jämte överlämnad skrivelse

för sent) från statens vattenfallsverk);

påminnelser

1975-04-24 nr 7

2 1/2 mån.

140.1 Besvär av enskild (fastighetsägare) ang. tillträde till fastighet enligt 7 kap. 6 § expropriationslagen -

Länsstyrelse

1975-09-01

1975-10-20 (6 dar för sent)

Statens industriverk (jämte överlämnande av skrivelse från statens vattenfallsverk) 1 mån.

1975-12-18 nr 39

2 mån.

141. Kn Besvär av enskild ang. fortsatt Länsstyrelse

tjänstledighet med C-avdrag 1975-02-25

1975-04-07 (4 dar för sent)

Länsstyrelsen 6 veckor

1975-06-05 nr 5

2 mån.

' I yttrandet behandlas endast sakfrågan; inga uppgifter finns i departementsakten om att besvären skulle ha kommit in för sent.

Under bilaga 4 lill bilaga 2

Tablå

över ett antal besvärsärenden som varit föremål för remissbehandling trots att klaganden har ansetts inte vara behörig att anföra besvär, vilka på denna grund inte har tagits upp till prövning av regeringen

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden och påminnelser m. m.)

Regeringens

beslut

(ej prövning)

Handlägg ningstid -

I. K

2. K

Besvär av enskild (rektor) ang. avslag på vägförenings begäran om hastighetsbegränsning

Besvär av åkeriförening ang. tillstånd (för trafikbolag) till beställningstrafik för godsbefordran

Länsstyrelse

1974-04-04

Länsstyrelse

1975-02-27

1974-04-17

1975-03-17

Länsstyrelsen (efter hörande av kommunen och med överlämnande av yttranden från vägförvaltningen och polismyndigheten) 5 veckor, statens trafiksäkerhetsverk5 veckor;1 skrivelse från en Hem och Skola förening

Länsstyrelsen (efter hörande av bolaget)

1 1/2 mån.

1975-03-06 nr 17J

10 mån.

1975-06-05 nr 44’

3 mån.

11 remissen till länsstyrelsen har angetts att yttrande i sakfrågan inte behövde avges om besvären befanns för sent inkomna. Länsstyrelsen avstyrkte medan trafiksäkerhetsverket tillstyrkte bifall till besvären (såväl kommunen som polismyndigheten men inte vägförvaltningen har också tillstyrkt bifall till besvären). Remissen till trafiksäkerhetsverket skedde först sedan länsstyrelsens yttrande kommit in till dep.

2 Eftersom klaganden inte varit part i ärendet hos länsstyrelsen och beslutet därför inte kunde anses ha gått honom emot tog regeringen inte upp besvären till prövning.

3 Regeringen förklarade att den inte tog upp besvären till prövning, eftersom frågan om bolagets lämplighet inte kunde anses röra föreningen på sådant sätt att besvärstalan fick föras.

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden och påminnelser m. m.)

Regeringens Handläggbeslut ningstid

(ej prövning)

3. K

4. K

5. Fi

6. U

7. Jo

8. Jo

Besvär av Handelstjänstemannaför- Luftfarts bundet

ang. viss dispens från verket

bestämmelserna om kabinbesätt- 1974-12-19

ning på flygplan

Besvär av kommun ang. åter- Länsstyrelse

kallelse av tillstånd till 1974-03-14

linjetrafik för personbefordran

Besvär av enskild ang. meddelat Länsstyrelse

tillstånd för hotellbolag till 1975-04-30

utskänkning av rusdrycker

Besvär av fem personer (var för Styrelse för sig) ang. tillsvidareförordnande socialhög på

tjänst som extra universitets- skola

lektor vid socialhögskola 1975-03-21

Besvär av enskild ang. bildande Länsstyrelse

av naturreservat 1975-02-20

Besvär av villaägarförening ang. Länsstyrelse

tillstånd för bolag till vissa 1974-10-16

arbetsföretag inom strand- och landskapsskyddsområde

1975-01-10

1974-04-04

1975-05-15

1975-04-11 - - 16

1975-03-19

1974-12-10

Luftfartsverket 3 veckor; påminnelser

Länsstyrelsen

1 1/2 mån. (efter hörande av trafikbolaget)

Riksskatteverket 6 veckor, länsstyrelsen 3 mån.; påminnelser

Styrelsen för socialhögskolan (efter hörande av den förordnade)

2 mån.; påminnelser Länsstyrelsen6

veckor1

Länsstyrelsen 8 mån.2

1975-09-10 nr 72

1975-12-04 nr 16

1975-08-28 nr 1:20

1975-07-24 nr 47

1975-06-05 nr 24

1975-09-18 nr 50

8 1/2 mån.

8 mån.

3 1/2 mån.

3 1/2 mån.

3 mån.

9 mån.

11 länsstyrelsens yttrande tillstyrktes besvären i viss del, behörighetsfrågan berördes inte.

21 skrivelse efter regeringens beslut har föreningen bl. a. anfört att den inte anmodats att visa sin behörighet att föra talan utan utgått från att sådan behörighet förelåg, eftersom föreningen fått länsstyrelsens beslut med därtill fogad besvärshänvisning. Som svar härpå har från departementet meddelats att föreningen berens tillfälle att avge påminnelser (bl. a. över denna fråga), men att detta inte gjorts.

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

(ej prövning)

9. Jo Besvär av kommun (genom kommunstyrelsen) ang. tillstånd för enskild att sätta ut fasta fiskeredskap i allmänt vatten

Länsstyrelse

1975-03-19

1975-04-25

Länsstyrelsen 1 mån. (överlämnande av yttranden av lantbruksnämnd, fiskeriintendent och enskild part) och fiskeristyrelsen I mån.1

1975-09-18 nr 52

4 1/2 mån.

10. Jo Besvär av enskild ang. tillstånd Lantbruksenligt jordförvärvslagen att styrelsen

förvärva jordbruksfastighet 1975-06-30

1975-07-23

Lantbruksstyrelsen 2 veckor2

1975-09-25 2 mån.

nr 11

11. Jo Besvär av enskild ang. tillstånd

för kommunal idrotts- och friluftsnämnd att anlägga fritidsbåtshamn inom naturreservat

Länsstyrelse

1975-04-21

1975-05-05

Länsstyrelsen 2 veckor

1975-11-20 6 mån.

nr 26

12. B Besvär av tomtägareförening ang. Länsstyrelse byggnadsförbud 1975-03-13

1975-04-08

Länsstyrelsen 1 1/2 mån.2

1975-06-12 nr 18

2 1/2 mån.

13. B Besvär av villaförening ang. Länsstyrelse

stadsplan 1975-06-13

1975-06-30

Länsstyrelsen 1 mån.; klaganden har bereus tillfälle avge påminnelser, vilket ej skett

1975-09-25 1 1/2 mån.

nr 36

1 I remissyttrandena berördes inte behörighetsfrågan.

21 yttrandet anförs bl. a. dels att "klaganden i egenskap av säljare enligt stadgad praxis ej kan anses behörig att föra talan i ärendet”, dels att klagandens

besvär anförts efter bcsvärstidens utgång (I dag för sent); av departementsakten framgår med hänvisning till 7 5 andra stycket förvaltningslagen att ”desertering

kan vara tveksam" varför avvisning borde ske "på grund av bristande saklegitimering”. Av akten framgår vidare att säljarbesvär har upptagits till sakprövning

i ett fall (år 1966) på grund av "särskilda omständigheter”.

31 remissen till länsstyrelsen har angetts att yttrande i sakfrågan inte skulle avges om länsstyrelsen fann att besvären inte kunde tas upp till prövning.

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden och på- minnelser m. m.)

Regeringens

beslut

(ej prövning)

Handlägg-

ningstid

14. B

Besvär av villaförening ang. ändrad stadsplan

Länsstyrelse

1975-03-26

1975-04-15

Länsstyrelsen 2 mån.; påminnelser1

1975-11-20 nr 37 (delvis)

7 mån.

15. B

Besvär av villaforening ang. stadsplan

Länsstyrelse

1975-06-16

1975-07-04

Länsstyrelsen 1 mån.2

1975-12-18 nr 31

5 1/2 mån.

16. B

Besvär av enskilda ang. till- stånd till byggnadsföretag

Länsstyrelse

1975-03-18

1975-06-19

Länsstyrelsen 1 mån.

1975-12-18 nr 49

6 mån.

-J

N-)

11 remissen till länsstyrelsen har angetts att yttrande i sakfrågan inte skulle avges om länsstyrelsen fann att besvären inte kunde tas upp till prövning.

21 remissen till länsstyrelsen har angetts att yttrande i sakfrågan inte skulle avges om länsstyrelsen fann att besvären inte kunde tas upp till prövning; i

länsstyrelsens yttrande berördes inte partsfrågan utan avstyrktes bifall till besvären.

KU 1975/76:50

Underbilaga 5 lill bilaga 2

Tablå

över ett antal besvärsärenden som varit föremål för remissbehandling trots att de - av andra formella skäl än att besvären har kommit in för sent eller att klaganden inte har varit behörig - inte har tagits upp till prövning av regeringen

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden och påminnelser m. m.)

Regeringens

beslut

(ej prövning)

Handläggningst id

1.-3. Ju Besvär av tre personer ang. rätt till ledighet för studier

Kriminalvårds styrelsen 1975-01-27 1975-02-26 -

1975-02-17

1975-03-14

Kriminalvårds styrelsen -

1975-07-03 3

nr 24 a-c; mån.

eftersom mål om tillämpning av lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för studier skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister

4.-5. K Besvär av två personer ang. utbyte av körkort

Trafiksäker hetsverket 1974-12-05 1974-12-18 -

1974-12-16

1975-01-08

Trafiksäkerhetsverket I mån.; påminnelsertrafiksäkerhetsverket 2 veckor

1975-04-10 nr 27 och 28; undanröjande av besvärshänvisningen, eftersom talan mot ifrågavarande beslut skall föras hos kammarrätten

3 mån.

KU 1975/76:50

Dep.

Ärende

Överklagade

Besvären

Remissbehandling

Regeringens

Handlägg-

beslutet

inkom

(yttranden och på-

beslut

ningstid

minnelser m. m.)

(ej prövning)

6. K

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd att uppföra byggnad enligt 47 5 väglagen (1971:948)

Länsstyrelse

1975-06-13

1975-07-07

Länsstyrelsen 3 mån.

1975-10-23 nr 6;

undanröjande av besvärshänvisningen, eftersom talan mot ifrågavarande beslut skall föras hos kammarrätten

3 1/2 mån.

7.-16. Fi Besvär av enskilda och bolag ang. redovisningsperiod, redovisningsmetod, inbetalning och anstånd med inbetalning av mervärdeskatt1

Länsstyrelser

1974-12-05

-1975-03-26

1974-12-19

-1975-02-18

Länsstyrelserna 1-2 mån.

1975-01-16 nr 1:12-13 1975-01-30 nr 1:21 1975-02-27 nr 1:20 1975-03-20 nr 1:26 1975-04-17 nr 1:33 1975-05-24 nr 1:43-45 1975-05-29 nr 1:17;'

undanröjande av besvärshänvisningen, eftersom talan mot ifrågavarande beslut skall föras hos riksskatteverket -

-3 1/2 mån.

'Beträffande dessa besvärsärenden hänvisas till redovisningen i underbilaga 8.

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling

(yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens

beslut

(ej prövning)

Handlägg ningstid -

17. Fi Besvär av enskild ang. beslut om upptagande på s. k. spärrlista (enligt 18 S rusdrycksförsäljningsförordningen) -

(Riksskatte verket 1975-05-15) Länsnykter hetsnämnd 1975-05-05 -

1975-07-07

Riksskatteverket 1 vecka

1975-08-28 nr 1:31;

överlämnande av besvären, eftersom talan mot ifrågavarande beslut skall föras hos länsrätten

1 1/2 mån.

18. Fi

19. Jo

Besvär av enskild (regementsofficer) ang. stationeringsort -

Besvär av enskild ang. viss skadereglering (ersättning för nödslaktat sto)

Försvarets

civilförvalt ning 1973-08-15 -

1973-09-03

Lantbruks styrelsen 1975-06-06 -

1975-07-02

Försvarets civilförvaltning2 mån., statens avtalsverk 5 mån.

Lantbruksstyrelsen 3 mån.

1975-10-09 nr 11:18;

undanröjande av besvärshänvisningen och överlämnande av handlingarna i ärendet till kammarrätten'

2 år I mån.

1975-11-27 nr 25;

talan mot beslut som handläggs enligt kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall får inte föras

5 mån.

1 Ingen motivering för undanröjande av besvärshänvisningen lämnades i beslutet.

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

20. A Besvär av enskild ang.

utbekommande av allmän handling (registerbesked enligt 10 5 datalagen) -

21.-22. B Besvär av enskilda ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag (omdisponering av lokaler i uthus)

23. B Besvär av enskilda ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag (fritidshus)

Arbetsmarknads styrelsen 1974-10-01 -

Länsstyrelse

1974-11-05

1975-01-13

Länsstyrelse

1975-01-28

'Skrivelse kom in till dep. 1975-05-20.

Besvären

inkom

Remissbehandling

(yttranden och på minnelser

m. m.)

Regeringens Handlägg beslut

ningstid

(ej prövning)

1974-12-23

Arbetsmarknads-

1975-03-13 3 mån.

styrelsen

nr 5;

1 mån.

överlämnande av besvären till regeringsrätten, eftersom besvären inte skall prövas av regeringen

1974-12-04

Länsstyrelsen

1975-06-05 4-6 mån

1975-01-20

3 mån..

nr 41

1 1/2 mån.

1975-06-12 nr 33;

undanröjande av besvärshänvis- ningar och över- lämnande av besvären till kammarrätten

1975-02-13

Länsstyrelsen

1975-08-21 6 män.

1975-03-07

2 veckor och

nr 2;

1 mån. (två

undanröjande av

yttranden);

besvärshänvis-

ytterligare

ningen och över-

skrivelse från

lämnande av

annan än klagan-

besvären till

dena1

kammarrätten

12. Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

Dep.

Ärende

Överklagade

Besvären

Remissbehandling

Regeringens

Handlägg-

beslutet

inkom

(yttranden och på-

beslut

ningstid

minnelser m. m.)

(ej prövning)

24. B

Besvär av enskild ang.

Länsstyrelse

1975-06-18

Länsstyrelsen

1975-10-09 4 mån. o?

ändrad och utvidgad

1975-05-30

2 veckor1

nr 56; in

stadsplan (avseende

utan åtgärd, efter-

bl. a. ev. skador på

som yrkandet inte

fastighet)

rör stadsplanens utformning utan fråga som sam- manhänger med planens genom- förande

25. Ju

Besvär av enskild

Länsstyrelse

1974-10-16

Länsstyrelsen

1975-09-04 11 mån.

(polisassistent) ang.

1974-08-09

(efter hörande av

nr 31;

avdelande av personal

polisstyrelsen)

utan åtgärd,

till länstrafikgrupp

2 mån;

rikspolisstyrelsen

3 mån; påminnelser

eftersom besvär inte kan föras över ifråga- varande beslut av länsstyrelsen

26. K

Besvär av dödsbo ang.

Länsstyrelse

1974-11-20

Länsstyrelsen

1975-04-17 5 mån.

upphört tillstånd till

1974-11-07

2 mån2

nr 11;

beställningstrafik

med undan-

för godsbefordran

röjande av besvärsvisningen

ej prövning, efter- — som besvär över länsstyrelsens ”beslut” (med- delande att trafiktillstånd- den upphört) inte kan föras

'I remissen till länsstyrelsen angavs att yttrande i sakfrågan inte skulle avges, om länsstyrelsen fann att besvären inte kunde tas upp till saklig prövning; länsstyrelsen berörde dock inte den formella frågan utan hemställde - under hänvisning till vad byggnadsnämnden anfört (1974-06-20)- att besvären skulle lämnas utan bifall (byggnadsnämndens yttrande ingår inte i dep. akten).

2I remissen till länsstyrelsen angavs att yttrande i sakfrågan inte behövde avges, om besvären befanns inkomna för sent; denna fråga var dock inte aktuell utan länsstyrelsen avstyrkte bifall till besvären

KU 1975/76:50

Dep.

Ärende

Överklagade

Besvären

Remissbehandling

Regeringens

Handlägg-

beslutet

inkom

(yttranden och på-

beslut

ningstid

minnelser m. m.)

(ej prövning)

27. K Besvär av bolag ang.

skrivelse av sjöfartsverket om bullervärden i bostadsutrymmen på fartyg

-j

oo

Sjöfartsverket

1973-10-13

1973-11-01

Sjöfartsverket 1 mån., Svenska sjöfolksförbundet

1 mån.. Svenska maskinbefälsforbundet 1 mån., Sveriges redareförening 1 mån.. Sveriges fartygsbefälsförening 1 år

2 mån.; påminnelser1 -

1975-04-24 nr 15;

med undanröjande av besvärshänvisningen ej prövning, eftersom sjöfartsverkets uttalanden i skrivelsen saknar rättslig verkan och inte kan överklagas

I år 6 mån.

1 Remiss till Svenska sjöfolksförbundet. Svenska maskinbefälsförbundet. Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening skedde 1973-12-27, dvs. efter det att sjöfartsverkets yttrande hade avgetts; påminnelser kom in till dep. 1975-04-04.

KU 1975/76:50

Tablå

över vissa besvärsärenden som efter en relativt lång handläggningstid har avgjorts av regeringen under år 1975

Underbilaga 6 till bilaga 2

Dep. Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden, påminnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handläggningstid från sista remissyltr.

totalt

l.Ju Besvär av enskild (vårdare) ang. tillsättande av tjänst (fr. o. m. 1974-07-01) som hantverkare vid kriminalvårdsanstalt

Kriminalvårds- 1974-07-26 Kriminalvårdsstyrelsen 1975-02-26

styrelsen (efter att ha hört nr 14

1974-06-11 den förordnade) 5 mån. utan bifall

2 mån.

7 mån.

2. Ju Besvär av enskild

(polisassistent) ang. vägrad tjänstledighet under tiden 1974-06-11-09-26 (i samband med barns födelse)

3. Ju Besvär av enskild

(kansliskrivare) ang. tillsättande av tjänst som kontorsskrivare vid polisdistrikt -

Länsstyrelse

1974-08-02

1974-08-23

Länsstyrelse

1974-02-22

1974-03-19

Rikspolisstyrelsen (efter hörande av länsstyrelsen och polisstyrelsen)

3 1/2 mån.; påminnelser1

Länsstyrelsen (efter hörande av polisstyrelsen och den forordnade) 1 mån., rikspolisstyrelsen 9 mån.; påminnelser3

1975-02-20 nr 26

utan åtgärd, eftersom besvären avsåg förfluten tid2

1975-02-20 nr 28

utan åtgärd,

eftersom

tjänsten

upphört

1974-07-01'

2 1/2 mån.1

6 mån.

2 mån.

11 mån.

'Påminnelser kom in till dep. 1975-01-22.

2 Regeringen fann att tjänstledighetsansökningen hade bort beviljas, eftersom arbetsgivarens rätt att fritt pröva ansökan om tjänstledighet i samband med barns födelse är begränsad enligt lagen (1945:844) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.; av remissyttrandena framgår att avslaget motiverats dels av att klagandens hustru var lärare (med ferier under del av ifrågavarande tid), dels av det besvärande personalläget inom polisdistriktet.

3 Förnyade påminnelser kom in till dep. 1975-02-03.

4 Regeringen fann att klaganden hade bort förordnas på tjänsten.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut frän sista totalt

remissyttr.

4. Ju Besvär av enskild

(extra ordinarie assistent) ang. tillsättande av ett långtidsvikariat som fångvårdsinspektör vid kriminalvårdsanstalt

5. Fö Besvär av enskild

(värnpliktig) ang. vapenfri tjänst

6. Fö Besvär av enskild

(värnpliktig) ang. vapenfri tjänst

7. Fö Besvär av enskild

(förste byråingenjör) ang. tillsättande av tjänst som byrådirektör vid försvarets materielverk

Kriminalvårds- 1975-01-28

styrelsen

1974-11-28

Vapenfri nämnden 1974-02-11 -

Vapenfri nämnden 1973-11-05 Försvarets materielverk 1974-03-21 -

1974-03-11

1973-12-10

1974-04-17

Kriminalvårdsstyrelsen (efter hörande av den förordnade) 3 mån.

Vapenfrinämnden (efter ytterligare utredning)

6 mån.;1 påminnelser2

Vapenfrinämnden (efter ny utredning)

9 mån.3

Materielverket (efter hörande av den förordnade) 7 1/2 mån.; påminnelser4

1975-08-28 nr 4

utan åtgärd, eftersom långtidsvikariatetupphört 1975- 04-01

1975-01-16 nr 6

utan bifall

1975-04-24 nr 23 bifall

1975-04-24 nr 45 utan bifall

2 1/2 mån.

mån.2

1 mån.

4 1/2 mån.4

1 Ärendet remitterades till vapenfrinämnden 1974-06-24.

2 Påminnelser kom in till dep. 1975-01-02.

3 Ärendet remitterades till vapenfrinämnden 1974-06-06.

4 Påminnelser kom in till dep. 1975-01-22.

7 mån.

10 mån.

1 år 4 mån.

1 år

Dep. Ärende

Överklagade Besvären

beslutet inkom

Remissbehandling

(yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens

beslut

Handläggningstid

från sista

remissyttr.

totalt

8. S Besvär av enskild (bilägare) ang. ersättning för skada vållad av elever vid ungdomsvårdsskola -

Socialstyrelsen 1973-11-29 Socialstyrelsen

1973-11-13 9 1/2 mån.

1975-01-09 nr 10 bifall (delvis)

3 1/2 mån.

1 år

1 1/2 mån.

9. S Besvär av enskild (bilägare) ang. ersättning för skada vållad av elever vid ungdomsvårdsskola

Socialstyrelsen 1973-12-05 1973-11-13

Socialstyrelsen 1 1/2 mån.

1975-01-23 nr 38 utan bifall

år

1 år

1 1/2 mån.

10. S Besvär av enskild (affärsinnehavare) ang. vägrad ersättning för skada vållad av interner vid kriminalvårdsanstalt m. fl.

Socialstyrelsen 1973-10-17 1973-09-20

Socialstyrelsen I 1/2 mån.

1975-01-23 nr 39 bifall

1 år

1 1/2 mån.

1 år 3 mån.

11. S

Besvär av enskild (bilägare) ang. vägrad ersättning för skada

Socialstyrelsen 1973-12-20 Socialstyrelsen

1973-11-29 5 mån.

1975-01-23 nr 40

utan åtgärd1

7 1/2 mån.

1 år 1 mån.

1 Skadevållande var en ko, tillhörande en yrkesskola.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären

beslutet inkom

12. S Besvär av enskild

(villaägare) ang. vägrad ersättning för skada vållad av intern vid kriminalvårdsanstalt 13.

S Besvär av enskild

(lägenhetsinnehavare) ang. ersättning för skada vållad av elev vid ungdomsvårdsskola

14. S Besvär av enskild

(villaägare) ang. ersättning för skada

15. S Besvär av enskild

(butiksinnehavare genom advokat) ang. vägrad ersättning för skada vållad av intern vid kriminalvårdsanstalt -

Socialstyrelsen 1974-01-25

1974-01-16

Remissbehandling (yttranden, påminnelser m. m.)

Socialstyrelsen 1974-01-28

1973-12-17

Socialstyrelsen 1974-01-08

1973-12-20

Socialstyrelsen 1974-03-25

1974-03-06 (utvecklande

av talan 04-22)

Socialstyrelsen 8 mån.; ytterligare skrivelser (påstötningar) från klaganden senast 1974-11-28

Socialstyrelsen 4 mån.

Socialstyrelsen 8 1/2 mån.

Socialstyrelsen 10 mån.

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

1975-03-06 nr 35 bifall (i huvudsak)1

1975-03-06 nr 36 bifall (delvis)

1975-03-13 nr 20 utan bifall

1975-04-24 nr 27 bifall (i huvudsak)

5 mån.

9 mån.

5 mån.

3 mån.

1 år 1 mån.

1 år 1 mån.

1 år

2 mån.

1 år 1 mån.

16. S

Besvär av enskild ang. behörighet till tjänst som lärare 3 vid särskola

Länsskolnämnd

1974-05-09

1974-05-24

Länsskolnämnden 2 veckor; skolöverstyrelsen 10 mån.2

1975-04-17 nr 9 bifall

1 1/2 vecka

11 mån.

1 Klaganden hade yrkat ersättning med 23 590 kronor och dessutom med hänvisning till den långa handläggningstiden yrkat att ersättningsbeloppet skulle indexregleras; regeringen tillerkände klaganden 15 000 kronor. (Skadeanmälan har lämnats till socialstyrelsen 1973-07-12 och i skrivelse till klaganden 1973-08-13 har styrelsen meddelat att ärendena som regel behandlas i tur och ordning allt efter som de kommit in och att väntetiden i genomsnitt är tre månader men kan variera betydligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet).

2 Skolöverstyrelsen fick ärendet på remiss, sedan länsskolnämndens yttrande kommit in till dep.; skolöverstyrelsensyttrande (1975-02-04) kom in till dep. 1975-04-07.

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

17. S Besvär av tre personer (i gemensam skrivelse) ang. tillsättande av fyra tjänster som lärare 4 vid särskolor

Länsskolnämnd 1974-06-14 1974-05-20

Länsskolnämnden (efter hörande av skolstyrelsen och de förordnade) 5 mån.; skolöverstyrelsen 5 mån.; påminnelser1

1975-06-05 nr 4

utan bifall

1 mån.1

1 år

18. S

Besvär av kyrkoråd ang. gravdjup

19. K

Besvär av enskild ang. hastighetsbegränsning -

Länsstyrelse

1971-03-17

Länsstyrelse

1974-02-11

1971-04-21

1974-03-12

Länsstyrelsen (efter

1975-09-25 5 mån.2

4 år

hörande av läns-

nr 3

5 mån.

läkaren och hälsovårds-

bifall

nämnden) 4 mån.,

”med hänsyn

socialstyrelsen 1 mån.

till de

och hälsovårdsstadge-

särskilda

utredningen 2 1/2 mån.;

omständig-

påminnelser2

heterna”

Länsstyrelsen (efter

1975-02-27 3 1/2 mån.

1 år

hörande av kommunal-

nr 21

råd) 6 1/2 mån; statens trafiksäker- hetsverk 1 1/2 mån.

utan bifall

i '

1 Påminnelser kom in till dep. 1975-05-20.

2 Remissbehandlingen var i princip klar sommaren 1972; därefter har diskussioner förts mellan bl. a. berörda departement (S och U) samt socialstyrelsen. Till hälsovårdsstadgeutredningen remitterades besvären 1975-01-31; utredningen konstaterade i sitt yttrande att den i sitt arbete ännu inte behandlat frågor av berört slag och att den ”nu saknar möjlighet att yttra sig i ärendet vare sig det gäller den generella frågan om gravdjup eller i det särskilda ärendet”. Av departementsakten i ärendet framgår att regeringens beslut, som bl. a. har expedierats till hälsovårdsnämnden i ifrågavarande kommun har returnerats till avsändaren, eftersom kommunen inte längre existerar (efter kommunsammanslagning 1971-01-01).

Dep. Ärende Överklagade Besvären Remissbehandling Regeringens Handläggningstid

beslutet inkom (yttranden, på- beslut frän sista totalt

minnelser m. m.) remissyttr.

20. K

21. K

22. K

Besvär av bolag (trafik AB) ang. tillstånd för taxibolag till beställningstrafik för personbefordran (av skolbarn)

Besvär av enskild (vägingenjör) ang. tillsättande av ett långtidsvikariat som förste vägingenjör vid vägförvaltning Besvär

av sex personer (fastighetsägare) ang. ersättning för olägenheter av trafikbuller m. m. från väg (E 18)

Länsstyrelse

1974-09-17

1974-10-25

Statens vägverk 1974-07-24 1974-06-19

Statens vägverk 1973-08-21 1973-08-07

Länsstyrelsen (efter hörande av taxibolaget)

1 mån.

Vägverket (efter att ha gett den förordnade tillfälle att yttra sig)

3 1/2 mån.1; påminnelser2

Vägverket 3 mån.; påminnelser3

1975-03-13 nr 11

utan åtgärd, eftersom tillståndet varit av tillfällig karaktär och löpt ut i december 1974

1975-03-20 nr 18 bifall

3 1/2 mån.

4 1/2 mån.

1975-04-10 nr 1

utan åtgärd4

4 1/2 mån.2

8 mån.

år

mån.

1 år 8 mån.

'l remissen (1974-07-25) anmodas vägverket att yttra sig före 1974-08-15; yttrande kom dock in först 1974-11-06 till dep.

2Påminnelser kom in till dep. 1974-12-13.

3 Påminnelser kom in till dep. 1974-01-04, 06-04 och 08-13.

4 Ingen motivering lämnades i beslutet; av redovisningen framgår dock att vägverket ansett att förhållandena på platsen inte är sådana att ersättningsreglerna (för intrång genom trafikimmission) enligt 30 tj miljöskyddslagen (1969:387) kan utlösas.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

23. K Besvär av resp. Länsstyrelse 1974-07-04

Statens järnvägar och 1974-06-13

olika trafikbolag ang. tillstånd för flera andra trafikbolag till linjetrafik för personbefordran -

Luftfartsverket

1975-02-05

1975-03-03

24. K Besvär av enskild (kansliskrivare) ang. tillsättande av ett långtidsvikariat som assistent vid luftfartsverket

25. K Besvär av trafik- Länsstyrelse 1975-04-11

förening ang. till- 1975-03-17

stånd för enskild till beställningstrafik för personbefordran

26. Fi Besvär av bolag ang. Riksskatte- 1974-02-22

vägrad nedsättning verket

av viss mervärde- 1974-01-31

skatt (för uppförande av nytt lasarett)

'Påminnelser kom in till dep. 1975-06-18.

2 Ingen motivering lämnades i beslutet.

Tiden gick ut 1975-09-01.

4 Påminnelser kom in till dep. 1974-03-18.

Länsstyrelsen 1 mån.: påminnelser

Luftfartsverket (efter att ha berett den förordnade tillfälle att yttra sig)

2 1/2 mån.; påminnelser1

Länsstyrelsen 1 mån.; påminnelser

Riksskatteverket I vecka; påminnelser4

1975-07-24 nr 12-17 utan åtgärd, eftersom de meddelade tillstånden löpt ut 1975-01-01

1975-08-28 nr 23

utan åtgärd2

11 mån.

1975-08-28 nr 27

utan åtgärd, "med hänsyn till ifrågavarande tillstånds korta återstående giltighetstid”3

1975-02-20 nr 1:35 utan bifall

3 1/2 mån.

3 1/2 mån.

111/2 mån.4

6 mån.

4 1/2 mån.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

27. Fi Besvär av bolag

(varuhus) ang. vägrat tillstånd att utskänka rusdrycker 28.

Fi Besvär av bolag ang.

vägrad ersättning för kostnader för viss kilometerräknarapparatur -

29. U

Besvär av pastorat ang. avräkning för år 1972 mellan pastoratet och kyrkofonden

Länsstyrelse 1974-08-07 1974-07-19

Kilometer- 1974-09-13

skattenämnden

1974-08-26

Stiftsnämnd 1973-10-10

1973-09-17 (komplette ring

1973- 10-17)

Länsstyrelsen 3 veckor, riksskatteverket

1 mån.; påminnelser1

Kilometerskatte nämnden 2

veckor; klaganden har bereus tillfälle att avge påminnelser men inte gjort detta

Stiftsnämnden 2 veckor, kammarkollegiet 8 mån.

1975-02-20 nr 1:51 utan bifall

1975-05-07 nr 1:29 utan bifall

4 1/2 mån.1

6 1/2 mån.

1975-01 nr 70 bifall

7 mån.

6 mån.

8 mån.

I år

3 mån.

30. U

Besvär av enskild (folkskollärare) ang. tillsättande av en ickeordinarie tjänst som lärare 2 vid grundskola

Länsskolnämnd 1974-03-11 1974-02-11

Länsskolnämnden (efter hörande av skolstyrelsen och den förordnade) 3 mån., skolöverstyrelsen 6 mån.2

1975-02-13 nr 34

utan åtgärd, eftersom förordnandetiden gått ut i juni 19743

2 mån.

år

1 Påminnelser kom in till dep. 1974-10-18.

21 regeringens beslut anges att klaganden har kommit in med påminnelser, vilket inte skett och inte heller varit behövligt, eftersom skolöverstyrelsen tillstyrkt bifall till besvären; av departementsakten framgår dock att klaganden 1975-01-26 har bereus tillfälle att inom 10 dar komma med påminnelser.

3 Regeringen fann dock att den klagande bort förordnas på tjänsten.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut sisla totalt

remissytlr.

31. U Besvär av sex

pastorat ang. fastställande av andelar i boställsskog -

Stiftsnämnd

1972-08-25

1973-05-08

Stiftsnämnden 7 mån., skogsvårdsstyrelser 10 mån., skogsstyrelsen 10 mån., kammarkollegiet 1 år 8 mån.

1975-02-20 nr 71 bifall

2 1/2 mån.

2 år 5 mån.

32. U Besvär av enskild

(extra ordinarie hushållslärare) ang. tillsättande av en icke-ordinarie tjänst som lärare 141 i kostkunskap vid gymnasieskola

Länsskolnämnd 1974-02-21 Länsskolnämnden (efter 1974-01-28 hörande av landstings kommunens

utbildningsnämnd och den förordnade) 2 1/2 mån., skolöverstyrelsen 9 mån.; påminnelser1

1975-05-29 nr 69 bifall2

3 mån.1

I år 3 mån.

33. U

Besvär av enskild ang. tillsättande av en tjänst som lärare 117 (bilmekaniker) vid gymnasieskola

Länsskolnämnd 1974-07-01 Länsskolnämnden (efter 1974-06-06 hörande av skolstyrel sen

och den förordnade) 4 mån., skolöverstyrelsen 4 mån., påminnelser från den förordnade5

1975-06-12 nr 65 bifall4

3 mån.3

11 mån.

1 Påminnelser kom in till dep. 1975-02-26.

Det överklagade beslutet upphävdes av regeringen, som föreskrev att förordnande på tjänsten skulle utfärdas för klaganden; tjänsten tillsattes fr. o. m. 1974-01-01.

3 Påminnelser från den förordnade kom in till dep. 1975-04-23.

4 Regeringen upphävde länsskolnämndens beslut och föreskrev att konstitutorial på tjänsten skulle utfärdas för klaganden.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutel inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

34. U Besvär av enskild ang. vägrad försäljning av ett område av löneboställe (för ombyggnad av en klaganden tillhörig väderkvarn till fritidshus)

Stiftsnämnd 1972-12-13 Stiftsnämnden (efter 1972-04-07 hörande av distrikts lantmätaren,

vederbörande boställsnämndsordförande och pastoratet) 7 mån., länsstyrelsen 8 mån., kammarkollegiet 8 1/2 mån., statens lantmäteriverk 1 år 8 mån.; påminnelser1

1975-06-18 nr 75 bifall2

2 veckor1

3 år

4 mån.

35. U Besvär av enskild (adjunkt) ang. tillsättande av ett långtidsvikariat på en tjänst som studierektor vid särskild skolenhet för kommunal vuxenutbildning

Skolöverstyrel- 1974-12-13 Skolöverstyrelsen (efter

sen hörande av länsskol 1974-11-27

nämnden, skolstyrelsen

och den förordnade)

6 mån.; påminnelser3

1975-07-03 nr 18 bifall4

3 veckor3

6 1/2 mån.

1 Påminnelser kom in till dep. 1973-09-18.

2 Regeringen undanröjde (på de skäl lantmäteriverket anfört) det överklagade beslutet och visade ärendet åter till stiftsnämnden för ny behandling.

3 Påminnelser från den förordnade kom in lill dep. 1975-06-24; skolstyrelsen och länsskolnämnden men inte skolöverstyrelsen har tillstyrkt bifall till besvären.

4 Regeringen upphävde skolöverstyrelsens beslut och föreskrev att förordnande på långtidsvikariatet skulle utfärdas för klaganden; av ärendet framgår att vikariatet omfattade tiden fr. o. m. 1975-01-01 tills vidare så länge som den ordinarie studierektorn var tjänstledig dock längst t. o. m. 1975-06-30. Av dep.akten framgår att den ordinarie studierektorns tjänstledighet sedermera förlängts till att omfatta även läsåret 1975/76. Vidare har från departementet upplysts att den av skolöverstyrelsen förordnade på vikariatet med anledning av överklagandet aldrig tillträtt tjänsten.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

36. U Besvär av enskild (folkskollärare) ang. tillsättande av en tjänst som icke-ordinarie lärare 2 vid grundskola

37. U Besvär av enskild (lärare) ang. tillsättande av en tjänst som ickeordinarie lärare 2 vid grundskola

38. Jo Besvär av bolag ang. vägrat statsbidrag till miljövårdande åtgärder inom industrin

Länsskolnämnd 1974-04-16

1974-03-15

Länsskolnämnd 1974-03-18

1974-02-11

Statens 1974-02-14

naturvårdsverk

1974-01-25

Länsskolnämnden (efter hörande av rektor)

1 mån., skolöverstyrelsen 11 mån.; påminnelser1

Länsskolnämnden (efter hörande av skolstyrelsen och den förordnade)

2 1/2 mån., skolöverstyrelsen10 mån.; påminnelser1

Naturvårdsverket 1 vecka; påminnelser2

1975-07-03 2 mån.1

nr 71 utan åtgärd, eftersom förordnandetiden gått ut (vid slutet av vårterminen 1974)

1975-07-03 2 mån.1

nr 72

utan åtgärd, eftersom förordnandetiden gått ut (i juni 1974)

1975-01-23 11 mån.2

nr 12 utan bifall

1 år 3 mån.

1 år 3 mån.

11 mån.

1 Påminnelser från klaganden kom in lill dep. 1975-05-26.

2Påminnelser kom in till dep. 1974-03-18; i regeringens beslut angavs att det överklagade beslutet hade fattats år 1975 (i stället för år 1974).

Dep.

Ärende

Överklagade Besvären

beslutet inkom

Remissbehandling

(yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

39. Jo Besvär av bolag ang. statsbidrag till miljövårdande åtgärder inom industrin

40. Jo Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag (fritidshus)

Statens 1974-03-07

naturvårdsverk

1974-02-06

Länsstyrelse

1973-03-23

1973-05-02

Naturvårdsverket 2 1/2 1975-01-30 8 mån.

mån.; klaganden har nr 10

1974-05-29 bereus utan bifall

tillfälle att inom två veckor avge påminnelser men inte gjort detta

Länsstyrelsen (efter 1975-03-20 2 mån.

hörande av byggnads- nr 12

nämnden) 8 mån., utan bifall

naturvårdsverket 1 år1

11 mån.

I år

II mån.

41. Jo Besvär av bolag ang. vägrat tillstånd enligt jordförvärvslagen att förvärva jordbruksfastighet -

Lantbruks- 1974-08-26 Lantbruksstyrelsen styrelsen 1 mån.; påminnelser;

1974-07-31 skrivelse från lant bruksnämnd

(med nya sakupplysningar) 1975-03-04

1975-04-03 nr 8 bifall2

(6 mån.) 1 mån.2

7 mån.

42. Jo Besvär av bolag (trävaruaffär) ang. vägrat tillstånd enligt jordförvärvslagen att förvärva jordbruksfastighet -

Lantbruks styrelsen 1974-04-16 -

1974-09-19

Lantbruksstyrelsen (efter hörande av lantbruksnämnden) 4 mån.; påminnel -

1975-05-15 nr 5 bifall5

4 mån.4

8 mån.

1 Ingen kommunikation med klaganden; besvärsskrivelsen finns inte i departementsakten.

2 "Med hänsyn till de särskilda omständigheter som föreligger i ärendet" upphävde regeringen det överklagade beslutet.

2 Efter skrivelsen från lantbruksnämnden 1975-03-04.

4 Påminnelser kom in till dep. 1975-02-06.

5 Regeringen fann "vid vägning av de båda förvärvsintressena mot varandra att bolaget inte bör vägras tillstånd till förvärvet” (lantbruksstyrelsen hade avstyrkt bifall till besvären).

Dep.

Ärende

Överklagade Besvären beslutet inkom

Remissbehandling (yttranden, på- minnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handläggningstid från sista remissyttr.

totalt

43. Jo

Besvär av enskilda ang. förordnande enligt 19 5; natur- vårdslagen (förbud mot skogsavverkning)

Länsstyrelse 1974-12-12 1974-11-15

Länsstyrelsen (efter hörande av byggnads- nämnden) 8 och 9 mån. (två yttranden)

1975-10-23 nr 27

utan åtgärd1

2 veckor

11 mån.

44. Jo

Besvär av enskilda ang. tillstånd för bolag till täkt på fastighet

Länsstyrelse 1972-05-08 1972-03-13

Länsstyrelsen (med över- lämnande av skrivelser från bolaget och klagandena) 7 mån.

1975-11-20 nr 12 (delvis)2 utan bifall

1 år 3 mån.

3 år 6 mån.

45. Jo

Besvär av enskilda ang. rätt till jakt efter älg på staten tillhörig mark på renbetesland

Lantbruksstyrel- 1975-09-25 sen

1975-08-29

Lantbruksstyrelsen 1 mån.

1975-11-27 nr 26

utan åtgärd, eftersom den tid som avsågs med överklagade beslutet nu- mera förflutit

1 mån.

2 mån.

46. A

Besvär av enskild ang. vägrat utbild- ningsbidrag

Arbetsmarknads- 1972-10-02

styrelsen

1972-09-12

-

1975-01-16 nr 31 utan bifall

-

2 år

3 mån.3

1 Av beslutet framgår att giltighetstiden för förbudet gällde längst t. o. m. 1975-05-14 och därefter inte hade förlängts; i länsstyrelsens första yttrande hänvisades endast till att giltighetstiden gått ut (något yttrande i sakfrågan avgavs inte) och i det andra yttrandet hänvisades till pågående förhandlingar med kommunen.

21 vad avser att länsstyrelsen inte meddelat föreläggande enligt 40 5; första stycket miljöskyddslagen (1969:387); i övrigt tog regeringen inte upp besvären till prövning, eftersom klagandena inte var behöriga att föra talan enligt naturvårdslagen mot länsstyrelsens beslut.

3 Av departementsakten framgår att klaganden vid flera tillfällen begärt anstånd med behandlingen av ärendet (ursprungligen på grund av samtidigt pågående behandling i resp. kammarrätten och regeringsrätten, där ärendet slutbehandlats under sommaren 1973); i skrivelse till klaganden 1974-04-18 har dep. uppmanat honom att senast 1974-05-08 komma in med ytterligare handlingar (enl. aktanteckning har klaganden per telefon meddelat, dels att arbetsmarknadsstyrelsen under våren 1974 behandlade annan fråga om utbildningsbidrag, dels att klaganden önskade att dep. skulle dröja med avgörandet till början av september 1974).

Dep. Ärende Överklagade Besvären Remissbehandling Regeringens Handläggningstid

beslutet inkom (yttranden, på- beslut från sista totalt

minnelser m. m.) remissyttr.

47. A

Besvär av enskild ang. vägrat utbildningsbidrag -

Arbetsmarknads- 1973-12-20

styrelsen

1973-11-06

Arbetsmarknadsstyrelsen ] 975-03-13

(med överlämnande av nr 27

yttranden från länsar- bifall

betsnämnden) 1 mån.

(två yttranden)

7 mån.

1 år 3 mån.

48. A

Besvär av enskild ang. vägrat utbildningsbidrag -

Arbetsmarknads- 1974-06-18

styrelsen

1974-05-22

Arbetsmarknadsstyrelsen 1975-03-13

(efter hörande av läns- nr 30

arbetsnämnden) utan bifall

I 1/2 mån.

7 mån.

9 mån.

49.-50. A Besvär av två enskilda ang. betalning enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs

51. A Besvär av enskild (genom förbundsjurist som ombud) ang. placering i viss lönegrad vid anställning hos arbetsmarknadsverket

Länsstyrelse 1974-08-19

1974-07-31 1974-08-22

Arbetsmarknads- 1974-12-09

styrelsen

1974-10-03

Länsstyrelsen 1 mån.; påminnelser1

Arbetsmarknadsstyrelsen 2 mån.; påminnelser och ytterligare skrivelser från klaganden3

1975-04-03 nr 19 och 20 bifall2

1975-09-10 nr 9

utan bifall

6 mån.1

7 mån.

7 mån.3

10 mån.

1 De sista påminnelserna från klagandena kom in till dep. 1975-02-27.

2 Regeringen upphävde de överklagade besluten och visade ärendena åter till länsstyrelsen för ny behandling, eftersom "hinder icke kan anses föreligga att utbetala ifrågavarande pensionsförsäkring i form av ett engångsbelopp".

3 Påminnelser kom in till dep. 1975-03-03, 03-13 och 05-29.

i. Riksdagen 1975/76. 4 sam!. Nr 50

Dep. Ärende

Överklagade Besvären

beslutet inkom

Remissbehandling (yttranden, påminnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handläggningst id från sista remissvttr.

totalt

52. A

53. B

54. B

Besvär av kommun ang. förhöjt statsbidrag till visst beredskapsarbete

Besvär av fortifikationsförvaltningen ang. byggnadsplan (för fritidsbebyggelse) -

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag (tillbyggnad av sommarstuga) -

Arbetsmarknads- 197S-02-261

styrelsen

1974-12-13

Länsstyrelse 1972-12-04 1972-11-13

Länsstyrelse 1969-10-033 1968-05-31

Länsstyrelsen 2 mån., statens planverk (efter inhämtande av yttrande från statens naturvårdsverk) 4 mån.; dessutom yttranden från byggnadsnämnd, förening, enskilda och klaganden (påminnelser)2

Länsstyrelsen (efter hörande av byggnadsnämnden och länsarkitekten) 4 mån., statens planverk 3 1/2 mån., regeringsrätten 2 år

1975-09-25 nr 32 utan bifall

1975-01-23 nr 7 bifall (visst område undantogs från fastställelse)

1975-01-23 nr 37

bifall (byggnadsnämndens beslut4

fastställdes) -

1 år

4 mån.2

7 mån.

2 år 2 mån.

1/2 mån.

5 år 4 mån.

55. B Besvär av enskild ang. Länsstyrelse 1973-02-07

vägrat tillstånd till 1973-01-17 (komplettering

byggnadsföretag (fritidshus) 1973-02-26)

Länsstyrelsen 3 mån.; påminnelser5

1975-01-30 nr 39 utan bifall

1 år

9 mån.5

'Enligt anteckningar i departementsakten expedierades arbetsmarknadsstyrelsens beslut till kommunen 1974-12-18 (utan mottagningsbevis) och kom dagen därpå till kommunens kansli. Ingen motivering och inte heller någon besvärshänvisning lämnades i beslutet; enligt uppgift lämnade arbetsmarknadsstyrelsen aldrig besvärshänvisning i beslut till kommuner, eftersom dessa förutsattes känna till reglerna. Regeringen tog upp de ifrågavarande besluten till prövning, trots att de hade kommit in ca 1 1/2 mån. efter besvärstidens utgång (räknat från det att beslutet enligt det nyss sagda kom kommunen till handa).

2 Kommunikationen med de berörda parterna synes avslutad i början av december 1973.

3 Klaganden har enligt anteckning i dep.akten fått del av överklagade beslutet först 1969-09-11.

41967-07-20.

5 Påminnelser kom in till dep. 1973-09-05.

KU 1975/76: 50

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden, på- minnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handläggningstid från sista remissyttr.

totalt

56. B

Besvär av byggnads- nämnd ang. tillstånd för enskild att viss tid bibehålla bygg- nad (garage)

Länsstyrelse

1971-01-13

1971-02-23

Länsstyrelsen (med överlämnande av ytt- randen från den enskilda parten och länsarkitekten) 2 mån., regeringsrätten 2 år

1975-02-13 nr 36

utan åtgärd, eftersom tiden för tillståndet gått ut 1973-01-01

9 mån.

4 år

57. B

Besvär av enskild ang. byggnadsplan

Länsstyrelse

1973-05-14

1973-06-01

Länsstyrelsen 3 mån.; påminnelser1

1975-02-27 nr 14 utan bifall

1 år

6 mån.1

1 år 9 mån.

58. B

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag (till- byggnad av enfamiljs- hus och nybyggnad av garage)

Länsstyrelse

1973-05-21

1973-07-02 till kammar- rätten, som 1973-10-01 beslutat överlämna ärendet till Kungl. Maj:t

Länsstyrelsen (efter hörande av kommunen) 1 1/2 mån.; påminnelser2

1975-02-27 nr 19 utan bifall

1 år

3 mån.2

1 år 8 mån.

59. B

Besvär av enskild ang. ändrade gatubyggnads- kostnadsbestämmelser

Länsstyrelse

1973-05-28

1973-06-14

Länsstyrelsen (efter hörande av kommunen och klaganden)

5 mån.3

1975-03-13 nr 43 utan bifall

1 år 4 mån.

1 år

9 mån.

'Påminnelser kom in till dep. 1973-11-01.

2 Påminnelser kom in till dep. 1974-01-29 och 07-24.

3 Sedan länsstyrelsens remisstid satts till 2 mån., har länsstyrelsen meddelat dep. att på grund av att erforderlig utredning ännu inte slutförts och då klaganden önskade komma in med påminnelser erfordrades ytterligare 2 mån. remisstid.

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

60. B Besvär av bolag ang.

nybyggnadsförbud och förbud mot.schaktning

61. B Besvär av tre personer

ang. vägrat medgivande till fastighetsbildning (undantag från fastställd byggnadsplan vid avstyckning)

62. B Besvär av enskild ang.

vägrat tillstånd till avstyckning

63. B Besvär av enskild ang. tillstånd till byggnadsföretag (inredning av vindsvåning i fritidshus)

Överklagade

beslutet

Länsstyrelse

1972-10-23

1973-10-25

Länsstyrelse

1973-05-15

Länsstyrelse

1972-08-16

Länsstyrelse

1973-05-30

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden, påminnelser m. m.)

1972-11-07

1973-11-13

1973-06-18

1972-09-13

Länsstyrelsen 2 mån.

1973-06-28 till kammarrätten, som efter att ha inhämtat yttrande från byggnadsnämn -

Länsstyrelsen 2 mån.,

statens planverk 1 år 3 mån.; påminnelser1

Länsstyrelsen 1 1/2 mån., statens lantmäteriverk 9 mån.: påminnelser2

Statens planverk 1 år 1 mån.

Regeringens

beslut

Handläggningstid från sista

1975-03-13 nr 45

delvis bifall, delvis utan åtgärd, eftersom giltighetstiden för vissa meddelade förbud gått ut

1975-04-10 nr 17 utan bifall

1975-04-24 nr 29 utan bifall

1975-05-15 ,nr 66 bifall3

1 år

2 mån.

4 mån.1

2 mån.

4 mån.

totalt

2 år 4 mån. 1 år 4 mån.

1 år

10 mån.

2 år 7 mån.

I år

II mån.

'Påminnelser kom in till dep. 1973-09-14 och 1975-02-04.

2 Påminnelser kom in till dep. 1972-11-23 och 1973-07-04.

3 Med hänvisning till vad kammarrätten och planverket, som också tillstyrkt bifall till besvären, anfört i ärendet.

KU 1975/76:50

Dep. Ärende

64. B

66. B

Besvär av enskild ang. ändrade byggnadsplaner -

65. B

67. B

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag (fritidshus och garage)

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd lill byggnadsföretag (fritidshus)

Besvär av enskild ang. nybyggnadsförbud enligt 109 § byggnadslagen

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden, påminnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handläggningstid från sista rentissyttr.

totalt

Länsstyrelse

1971-06-30

Länsstyrelse

1973-11-29

Länsstyrelse

1971-04-05

den med eget yttrande

1973-12-14 överlämnat ärendet till regeringen för provning1

1971-07-16 Länsstyrelsen 1 mån.,

statens lantmäteriverk (med överlämnande av yttranden från statens planverk och statens naturvårdsverk) 3 år 5 mån.; påminnelser2

1973-12-21 Länsstyrelsen

4 mån.; påminnelser3

1971-04-27 Länsstyrelsen

Länsstyrelse

1974-09-13

1975-03-04

1 Kammarrätten tillstyrkte bifall till besvären.

2 Påminnelser kom in till dep. 1975-03-10.

3 Påminnelser kom in till dep. 1974-08-23.

ÉåÉÉÉiliMflÉbÉUbÉriÉdnitti^

1975-05-22 nr 10 bifall

1975-06-05 nr 40 bifall4

1975-06-12

4 mån., 2 veckor och 3 mån. nr 26

(tre yttranden), regeringsrätten 2 år 3 mån.; påminnelser5

utan bifall

1975-08-28 nr 21 utan bifall

4 mån.2

3 år 10 mån.

1 år

1 mån.3

1 år

3 mån.5

I år 5 mån.

4 år 1 mån.

6 mån.

KU 1975/76: 50

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

68. B

69. B

70. B

71. B

72. B

Besvär av enskild ang vägrat tillstånd lill byggnadsföretag (två gäststugor)

Besvär av bolag ang. vägrad ersättning för skada på elkabel

Besvär av kommun och enskilda (arrendatorer) ang. ändrad byggnadsplan

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd lill byggnadsföretag (fritidshus)

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag (fritidshus och uthus)

Länsstyrelse 1974-04-01 Länsstyrelsen 1975-09-18 1 år

1974-03-07 2 mån. nr 22 3 mån.

utan bifall

Lantmäteri styrelsen 1973-10-31 Länsstyrelse 1971-03-26 -

Länsstyrelse

1971-04-22

1973-11-29

1971-04-15

1971-04-16

1971-05-10

Lantmäteristyrelsen 9 mån., påminnelser1

Länsstyrelsen 6 mån.,

statens planverk I år 2 mån., flera skrivelser från kommunen2

Länsstyrelsen 6 mån., regeringsrätten 3 år 10 mån.

1975-10-23 nr 1 bifall

1975-10-23 nr 8 bifall

(fastställelse av plan förslaget) 1975-11-06nr

34 utan bifall

1 år

4 mån.1

2 år

9 mån.2

I mån.

Länsstyrelse

1971-01-26

1971-02-22

Länsstyrelsen 5 mån., regeringsrätten 4 år

1975-11-06 nr 41 utan bifall

1 mån.

1 år 6 mån.

I år

II mån.

4 år 6 mån.

4 år 6 mån.

4 år 8 mån.

1 Påminnelser kom in till dep. 1974-10-14.

2 De sista påminnelserna från kommunen kom in till dep. 1975-05-07.

Dep. Ärende

Överklagade Besvären Remissbehandling

beslutet inkom (yttranden, på minnelser

m. m.)

Regeringens Handläggningstid

beslut från sista totalt

remissyttr.

73. B

74. B

75. B

76. B

77. B

Besvär av enskild ang. dels vägrat tillstånd till byggnadsföretag (sportstuga och uthus), dels föreläggande att ta bort ett bostadshus

Besvär av enskild ang. vägrat medgivande till fastighetsbildning (undantag från byggnadsplan) Besvär

av byggnadsnämnd och enskilda ang. ändrad tomtindelning Besvär

av enskild ang. vägrat tillstånd till byggnadsföretag (ombyggnad av butikslokal till bilverkstad)

Besvär av enskild ang. vägrat tillstånd till uppställning av husvagn

Länsstyrelse

1969-09-11

Länsstyrelse

1973-11-29

Länsstyrelse

1973-12-17

Länsstyrelse

1970-08-31

1969-10-13

(komplette ring 1969-10-27) -

1974-01-09

1974-01-23

1974-02-04

1970-09-24

Länsstyrelsen 2 mån.,

statens planverk 9 mån., regeringsrätten I år 10 mån.

Länsstyrelsen (efter att ha hört byggnadsnämnden)

1 mån.; påminnelser1

Länsstyrelsen (efter att ha hört klagandena) 3 mån., statens lantmäteriverk 7 mån.

Länsstyrelsen 9 mån. och I år 3 mån. (två yttranden), regeringsrätten 3 år 2 mån.

1975-11-06 nr 49 utan bifall men upphävande av föreläggandedet att ta bort byggnaden 1975-11-13nr

utan bifall

1975-11-13 nr 14 bifall2

1975-11-20 nr 50 utan bifall

2 år

3 mån.

1 år

9 mån.1

6 mån.

9 mån.

Länsstyrelse 1974-02-14 Länsstyrelsen 1975-11-27 1 år

1974-01-22 4 mån.; nr 17 5 mån.3

påminnelser3 utan bifall

6 år I mån.

1 år

10 mån.

1 år

10 mån.

5 år 2 mån.

1 år

9 mån.

1 1 regeringens beslut har inte angetts att påminnelser kommit in till dep., vilket dock skett 1974-03-29.

2 Med hänvisning till vad lantmäteriverket anfort.

3 Påminnelser kom in till dep. 1974-08-07.

Dep.

Ärende

Överklagade

beslutet

Besvären

inkom

Remissbehandling (yttranden, på- minnelser m. m.)

Regeringens

beslut

Handläggningstid från sista remissyttr.

totalt

78. B

Besvär av enskild ang. nybyggnadsförbud för byggnadsplaneområde

Länsstyrelse

1974-11-22

1974-12-17

Länsstyrelsen 3 mån.

1975-12-04 nr 11

utan åtgärd,

eftersom

nybyggnads-

förbudet

upphört

1975-10-31

6 mån.

11 mån.

79. B

Besvär av kommun ang. avgift för utstakning av byggnad (enligt byggnadsstadgan)

Länsstyrelse

1969-10-15

1969-11-12 (komplettering

1970-02-12)

Länsstyrelsen (efter att ha hört länsarki- tekten och enskild part) 3 mån., statens planverk 1 år 7 mån., regeringsrätten 1 år 5 mån.1

1975-12-11 nr 26 bifall

(byggnads- nämndens beslut fast- ställdes)

2 år 9 mån.

6 år 1 mån.

80. Ju

Besvär av enskild (t. f. polisinspektör) ang. tillsättande av tjänst

Rikspolis-

styrelsen

1974-12-17

1975-02-04

Rikspolisstyrelsen (efter hörande av länsstyrelsen, polisstyrelsen och den förordnade) 5 mån.

1975-09-04 nr 30 utan bifall

2 mån.

7 mån.

'i regeringens beslut anges inte att regeringsrätten 1973-03-01 beslutat överlämna ärendet till Kungl. Majit i statsrådet.

sC

VO

KU 1975/76:50

KU 1975/76:50

200 Underbilaga 7

till bilaga 2

Utdrag ur statsrådsberedningens skrivanvisningar för kanslihuset

(1975-01-02)

9.1.6 Innehållet i regeringsbeslut Allmänt om beslutens innehåll

Den 1 januari 1972 trädde förvaltningslagen (1971:290) i kraft. Lagen är - med vissa undantag1 - inte tillämplig på handläggningen av ärenden hos regeringen. Däremot gäller lagen för departementschef eller annat statsråd när denne i ett ärende fungerar som förvaltningsmyndighet med självständig beslutanderätt. Under förarbetena till lagen uttalades att de principer som har kommit till uttryck i stor utsträckning borde följas även hos Kungl. Maj: t. Har avvikande bestämmelser meddelats i författning som har beslutats av regeringen eller riksdagen skall dock de bestämmelserna gälla.

Statsrådsberedningen har utarbetat en promemoria den 31 januari 1972 om förvaltningslagen och dess tillämpning hos Kungl. Maj:t. Vad som där sägs om Kungl. Maj:t resp. konselj avser från den 1 januari 1975 regeringen och regeringssammanträde. I promemorian redogörs bl. a. för tillämpningen av förvaltningslagens bestämmelser om jäv, tidpunkt då handling skall anses ha kommit in2, inhämtande av yttrande genom remiss, besvär (saklegitimation), partsinsyn, kommunikation, motivering av beslut, underrättelse om beslut och rättelse av beslut. Promemorian kan rekvireras hos statsrådsberedningen (rättschefens sekreterare).

Den vanliga typen av beslut med recit, motivering och slut kan uppvisa varianter i sin utformning. Det är därför svårt att i detalj utforma allmängiltiga regler för hur beslut skall sättas upp. Vissa rekommendationer kan dock lämnas.

Recit en

Ofta kan det vara lämpligt att inleda reciten med en redogörelse för tidigare beslut av betydelse, för författningsbestämmelser e. d. som bakgrund till den följande framställningen. Väsentligt är ju att beslutet eller skrivelsen får en klar och logisk uppbyggnad. En lämplig inledning kan ofta inringa de frågor som är aktuella i ärendet och som är föremål för bedömning.

1 Bestämmelserna i 12 § forsta och andra styckena är direkt tillämpliga i beslutsärenden hos regeringen.

2I fråga om tidpunkt då handling skall anses ha kommit in, se dessutom prop. 1973:30 och statsrådsberedningens skrivelse i anslutning därtill (se avsnitt 9.4).

KU 1975/76:50

201 Yrkande eller förslag i ett ärende skall återges utan förvanskning. Självfallet refereras inte mer än det som prövas. Man bör inte ta in en ansökans innehåll in extenso i reciten, eftersom ett sådant förfarande ofta gör framställningen svåröverskådlig. Vidare kan risk uppstå för bristande kongruens mellan det redovisade yrkandet eller yrkandena och det avgörande som fattas. Endast i sådant fall när yrkandet är otydligt formulerat kan en ordagrann citering rekommenderas. En annan metod i sådant fall är att använda formuleringen

"gjord ansökan i syfte att ” eller liknande. Ibland förekommer det

att flera frågor av faktisk eller juridisk art skall bedömas samtidigt. Det kan då vara nödvändigt att dela upp materialet efter de olika frågorna. Ibland kan yrkandet vara så otydligt att man måste förelägga sökanden att precisera detta innan ärendet prövas, om det inte med hänsyn till sakens ringa vikt är en onödig omgång.

Även i besvärsärenden bör yrkandet i allmänhet redovisas. I vissa ärenden, t. ex. planärenden, kan det emellertid vara nästan omöjligt att på ett begripligt sätt ange yrkandet. I sådana fall får man givetvis avstå från en sådan redovisning.

I redogörelsen för yrkandet bör även ingå sådana sakuppgifter som är av betydelse från rent formell synpunkt, t. ex. förhållanden som föranleder prövning av regeringen och inte av underordnad myndighet, som köpeskillingens storlek i ärenden om förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen (1965:290). I vad mån motiv i egentlig mening för en ansökan skall återges i reciten får bero på omständigheterna. Innehållet i remissyttrande eller skälen i det överklagade beslutet kan vara sådana att sökandens motiv bör anges. Men oftast torde det räcka med att ange själva yrkandet.

I regel bör anges vilka remissinstanser som yttrat sig. Detta är värdefullt för sökanden, men det kan även vara av värde för andra berörda eller av ärendet intresserade, om de t. ex. skulle vilja ta närmare del av vad som har förekommit under remissbehandlingen i ett ärende. Vidare underlättar en sådan uppgift den konstitutionella granskningen (12 kap. 1 Ii RF). 1 vad mån remissyttranden skall refereras får bero på omständigheterna. Anledning att referera dem kan vara att de kan tjäna som motiv eller bör redovisas exempelvis mot motiven i en framställning, mot varandra eller mot motiven för det slutliga beslutet. Däremot bör man inte referera remissyttrande på det viset att man endast anger om remissinstans tillstyrkt eller avstyrkt en framställning. Referat av remissyttrande bör inte göras mer omfattande än som behövs för syftet att tjäna som motiv för beslutet.

Om påminnelser avgetts bör uppgift lämnas om det.

Motivering

Enligt 17 § första stycket förvaltningslagen gäller att beslut varigenom myndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl som bestämt utgången. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis, om

KU 1975/76:50

1 beslutet inte går part emot eller det annars är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen,

2 beslutet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak,

3 det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, privatlivets helgd, enskilds behöriga ekonomiska intresse eller jämförbart förhållande eller

4 ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen. Om inte annat är särskilt föreskrivet eller särskilda skäl föranleder annat,

bör beslut i ansöknings- och besvärsärenden motiveras, när beslutet innebär avslag på en ansökan eller framställning. Särskilda skäl mot att redovisa motiv kan vara att beslutet innebär ett skälighets-eller lämplighetsavgörande eller ett avgörande av politisk natur eller att det har meddelats med anledning av ansökan eller besvär i tjänstetillsättningsärende eller i ärende angående antagning för utbildning eller betygssättning eller annat liknande ärende. Motiv kan också vara uppenbart obehövliga, t. ex. när besvär avslås och underinstansens motiv godtas. Motivering bör också kunna underlåtas i sådana fall i övrigt som anges i 17 8 första stycket förvaltningslagen, främst såvitt avser de fall som tagits upp under 3 och 4. Även i beslut som innebär bifall kan motiv behöva redovisas. Så är fallet om beslutet är av principiellt intresse och motiv kan behövas för att ge underordnad myndighet eller remissmyndighet upplysning om vilka synpunkter som varit avgörande för utgången i ärendet.

Som allmän regel bör gälla att när motiv redovisas skall det ske i beslutet eller i bilaga till detta, t. ex. i bifogat remissyttrande. Att redovisa motiv vid sidan om beslutet i en särskild skrivelse av tjänsteman är förenat med uppenbara olägenheter och rättsosäkerhetsmoment. Skrivelsen avlåts på tjänstemannens eget ansvar utan att föredragande departementschefen är bunden vid uttalandena. Efterhandsmotivering enligt 17 § andra stycket förvaltningslagen bör inte tillämpas i regeringsärenden. Vilken av övriga angivna metoder som skall användas kan inte avgöras generellt utan får bero på omständigheterna i det särskilda fallet. När skäl redovisas skall detta i allmänhet inte ske genom att man använder sådana allmänt hållna uttryck som ”på grund av särskilda omständigheter” eller ”av särskilda skäl”. Dessa formuleringar kan dock användas om man vill ge uttryck för att avgörandet inte är prejudicerande.

Även om skrivelse av tjänsteman inte bör förekomma som ett medel att redovisa motiv, kan dock sådan skrivelse med fördel användas för serviceändamål. t. ex.då man anser sig böra upplysa part, vars framställning har avslagits, om vilka möjligheter han har att i annan ordning få vad han begärt och hur han i så fall skall förfara. Denna form av rättshjälp bör naturligen användas i mycket begränsad omfattning. Däremot bör skrivelser av tjänsteman givetvis inte begagnas för att närmare utveckla motiv som redovisats i beslutet.

KU 1975/76:50

203 Bifallsbeslut

Bifallsbeslut skall, när regeringen slutligt prövar ärendet och inte återförvisar det, i allmänhet ge uttryck åt ett bifall till vad ett yrkande, förslag e. d. sakligt sett innebär. Ett sådant beslut bör, allt efter ärendets art, ha sådant innehåll att yrkandet eller förslaget faktiskt kan bli genomförbart eller på annat sätt få den effekt som åsyftas i ärendet. Det enklaste fallet är det då beslutet blott behöver ange att regeringen bifaller ansökningen, lämnar begärt medgivande eller liknande. Ofta behövs dock ett utförligare bifallsbeslut. Bifall till besvär t. ex. i ett tillsättningsärende bör sålunda innehålla ett upphävande av det överklagade beslutet och uppmaning till vederbörande myndighet att förordna klaganden. Beslutet blir härigenom direkt verkställbart för den berörda myndigheten, som alltså inte behöver pröva ärendet på nytt i sak.

Om man i ett bifallsbeslut anknyter till en författningsbestämmelse bör man så långt möjligt använda bestämmelsens ordalydelse. Att ge sig in på försök till fri översättning av författningsbestämmelsen är förenat med stor risk för att det slut som ges enligt orden sakligt sett inte överensstämmer med vad det enligt författningen skall innehålla. Har författningen en starkt ålderdomlig språkdräkt kan dock ett beslut som ansluter till författningens ordalag te sig löjligt. I sådana fall bör man försiktigt jämka ordalagen till ett tidsenligt språkbruk.

Avslagsbeslut

Sedan år 1968 har statsrådsberedningen rekommenderat att endast ett begränsat antal formuleringar används. Man bör sträva efter att i motiveringen till besluten upplysa huruvida sakprövning skett eller om orsaken till att sakprövning inte kunnat ske.

Följande beslutsformuleringar bör kunna användas.

A. Ansökningar eller framställningar Lydelse Användningsområde/innebörd Anm.

1 Regeringen lämnar ansökningen (framställningen) utan bifall

2 Regeringen lämnar ansökningen (framställningen) utan åtgärd

Avslag efter sakprövning på ett bestämt yrkande av enskild om någon förmån eller av myndighet om vidtagande av viss åtgärd från regeringens sida.

Avslag efter sakprövning i exempelvis följande fall

1 regeringen kan inte ta ställning till en ansökan, eftersom den är

svävande,

2 skäl finns inte att gå till riksdagen med ärendet,

3 ansökningen har kunnat föranleda flera ställningstaganden, t. ex. ansökan om bidrag avslås men kunde i

KU 1975/76:50

204 Lydelse

A. Ansökningar eller framställningar Användningsområde/innebörd

Anm.

och för sig ha föranlett utredning eller annan åtgärd,

4 avslaget utgör inte hinder för den enskilde att hos underordnad myndig- het eller vid domstol nå det resultat han åsyftar med framställningen,

5 regeringens beslut är onödigt.

I fall under 5 är

t. ex. på grund av att andra för-

fråga om både sak-

hållanden har inträtt än de som var

prövning (att in-

en förutsättning för ansökningen el-

träffade förhållan-

ler syftet med ansökningen har vun-

den tillgodoser

nits på annan väg eller den myndighet

syftet med ansök-

som har gjort framställningen själv

ningen) och en av-

kan besluta eller beslut redan tidi-

skrivning.

3 Regeringen upp-

gare föreligger.

Avvisande utan sakprövning

tar icke ansök- ningen (framställ- ningen) till pröv- ning

4 Regeringen av-

Avskrivning

I allmänhet avskrivs

skriver ärendet

ärendet utan rege-

från vidare hand-

ringsbeslut (se s.

läggning

21).

Lydelse

B. Besvär

Användningsområde/innebörd

Anm.

1 Regeringen läm-

Avslag efter sakprövning både när

För avvisande och

nar besvären utan

överklagade beslutets resultat är

avskrivning används

bifall

riktigt men motiveringen anses

lydelserna under

mindre tillfredsställande och när

A. 3 och 4

2 Regeringen läm-

beslutets motivering och slut god- känns.

Avslag efter sakprövning i fall mot-

nar besvären utan

svarande A. 2.

åtgärd

Det egentliga slutet bör inte innehålla några överväganden. Ordet "finner" med olika varianter av fortsättningen bör därför inte användas. Inte heller bör man skriva "ej kunna lagligen/författningsenligt bifallas”. Hinder mot bifall på grund av författningsbestämmelse redovisas i stället i motiven. Inte heller bör man skriva "ej påkalla (erfordra) någon åtgärd". Vad man avsett att uttrycka genom ordet "påkalla" eller "erfordra" redovisas likaså i motiven om det behövs. Ordet "vidare" i uttrycket "vidare åtgärd" bör inte heller användas. Upplysningen genom det ordet om remissbehandling eller annan tidigare åtgärd är överflödig, eftersom uppgiften bör redovisas i reciten.

KU 1975/76:50

205 Kortare expeditionsform

Vad som har anförts förut i detta avsnitt gäller ärenden som har ett så fylligt material eller där omständigheterna annars är sådana att en fullständig redovisning enligt de givna anvisningarna är motiverad. Emellertid förekommer ofta i ärenden av formellt enkelt slag, exempelvis angående tillstånd och tjänstledighet, att full identitet i sak föreligger mellan ansökan (framställning) och beslut och att tydlighetsskäl talar för att innehållet i avgörandet refereras utförligt i slutet.

KU 1975/76:50

206 Underbilaga 8

till bilaga 2

PM ang. besvär över vissa beslut av länsstyrelser i fråga om mervärdeskatt

I propositionen 1974:169 föreslog Kungl. Majit (finansdepartementet) riksdagen att anta ett förslag till lag om ändring i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt. Propositionen innebar bl. a. att vissa besvärsärenden, som dittills hade prövats av Kungl. Majit, i fortsättningen skulle prövas av riksskatteverket.

Propositionen avlämnades till riksdagen den 7 november och förslagen bifölls av riksdagen den 4 december 1974 (SkU 1974:62, rskr 1974:386). De nya bestämmelserna trädde i princip i kraft den 1 januari 1975, men enligt övergångsbestämmelserna skulle de nya reglerna tillämpas beträffande besvär över beslut som meddelats efter utgången av november 1974.

Kungl. Maj:t beslutade den 13 december 1974 att utfärda lag om ändring i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt och denna lag kom ut från trycket i Svensk författningssamling den 23 december 1974 (SFS 1974:885).

Under våren 1975 kom in sammanlagt sjutton besvärsärenden av aktuellt slag till regeringen. Klagandena, såväl enskilda som bolag, klagade i enlighet med av vederbörande länsstyrelser meddelade besvärshänvisningar över beslut om redovisningsperiod (fem ärenden), redovisningsmetod (sex ärenden), inbetalning av mervärdeskatt (tre ärenden) och anstånd med inbetalning av mervärdeskatt (tre ärenden). De överklagade besluten hade meddelats av åtta olika länsstyrelser under tiden den 5 december 1974-den 26 mars 1975.

Regeringens beslut i samtliga dessa ärenden innebar att "enligt 51 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt jämförd med p. 2 av övergångsbestämmelserna (1974:885) om ändring i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt föres talan mot ifrågavarande beslut hos riksskatteverket genom besvär”. Regeringen har därför beslutat undanröja de meddelade besvärshänvisningarna och överlämna ärendena till riksskatteverket för handläggning.

Regeringens ifrågavarande beslut har tagits in i finansdepartementets protokoll 1975-01-16 (nr 1:12-13), 1975-01-30 (nr 1:21), 1975-02-27 (nr 1:20), 1975-03-20 (nr 1:26), 1975-04-17 (nr 1:33), 1975-05-24 (nr 1:43-45) och 1975- 05-29 (nr 1:17).

KU 1975/76:50

207 Underbilaga 9

lill bilaga 2

Tablå

över vissa äldre besvärsärenden som inte hade slutligt avgjorts av regeringen senast den 1 januari 1976

Dep. Ärende

Besvären inkom Handläggning (remittering m. m.)

1 Ju

2. Ju

3. Ju

4. Fö

5. Fö

6. Fö

8. S

9. K

10. K

11. K

Besvär av enskild över kammar- 1972-12-01

kollegiets beslut rörande permutation av stadgarna för en familjestiftelse

Besvär av företag (genom ombud) 1974-10-11

över generaltullstyrelsens beslut om införseltillstånd enligt vapenförordningen

Besvär av enskilda (genom ombud) 1974-12-13

över kammarkollegiets beslut angående permutation av testamente Besvär

av enskild ang. statliga 1973-12-20

bidrag

Besvär av enskild över luftvärns- 1974-05-24

inspektörens beslut ang. förordnande av kapten i Ao 22

Besvär av enskild över forti- 1974-08-13

fikationsförvaltningens beslut ang. tillsättande av tjänst i lönegrad Fo 5 vid regemente

Besvär av enskild över läns- 1974-02-15

styrelses beslut ang. avfallshantering m. m.

Besvär av enskild över läns- 1974-03-18

styrelses beslut ang. befarade olägenheter från närbeläget avlopp

Besvär av enskilda och fastighets- 1971-03-16

ägareförening över statens vägverks beslut ang. förändring till allmän av vändslinga jämte hållplats, m. m.

Besvär av kommun och enskild över 1971-03-25 statens vägverks beslut ang. ändrade bestämmelser rörande vägunderhållet på viss vägsträcka

Remissyttrande av kammarkollegiet 1975-07-09; skrivelser och påminnelser från klaganden och yttranden från stiftelsen

Remiss till rikspolisstyrelsen

1974-10-30; flera skrivelser från klaganden

Remissyttrande av kammarkollegiet

1975-10-01

Besvär av enskilda över statens vägverks beslut ang. ändrade bestämmelser rörande vägunderhållet på viss vägsträcka

1971-03-26

Kammarrättens beslut avvaktas

Ärendet beräknas bli avgjort under våren 1976

Remissyttrande av statens vägverk 1973-04-03

Remissyttrande av statens vägverk 1973-04-03

Remissyttrande av statens vägverk 1973-04-03

KU 1975/76:50

208 Dep. Ärende

Besvären inkom Handläggning (remittering m. m.)

12. K Besvär av kommuns gatukontor

över länsstyrelses beslut ang. skyltsättning av lokal trafikföreskrift 13.

K Besvär av kommunstyrelse över

statens vägverks beslut ang. indragning av väg

14. Fi Besvär av bolag över riksskatte verkets

beslut ang. restitution av beredningsskatt för i Sverige beredda pälsskinn, m. m. (delvis)1

15. Fi Besvär av enskild över läns styrelses

beslut ang. lönegradsplacering 16.

Fi Besvär av enskild (genom ombud)

över statens personalpensionsverks beslut ang. familjepension 17.

U Besvär av enskild över dom kapitels

beslut ang. förordnande av prost såsom ämbetsbiträde åt pastor i pastorat

18. U Besvär av kyrklig samfällighet

ang. stiftsnämnds fastställelse av nya andelstal beträffande vissa prästlönefondsfastigheter

19. U Besvär av kommun ang. gransk ning

av delar av kommunens tilläggsrekvisition avseende driftbidrag för allmänna skolväsendet redovisningsåret 1971/72

20. Jo Besvär av kommunstyrelse och en skilda

över länsstyrelses beslut ang. förbud enligt II S naturvårdslagen

21. Jo Besvär av enskilda och förening

över länsstyrelses beslut ang. bildande av naturreservat

22. Jo Besvär av enskild och fastighets ägareförening

över länsstyrelses beslut ang. renhållning av gångbana

1971-12-17

1972-02-11

1972-03-08

1973-05-18

1974-03-22

1971-01-15

1973-01-30

1973-06-27

1971-07-07

-07-21

-07-22

-07-30

1971-09-28 -10-11

1972-09-07

Remissyttrande av länsstyrelsen

1972-08-02 och

statens trafiksäkerhetsverk

1973-03-17

Remissyttrande av statens vägverk 1973-04-03

Remissyttrande av riksskatteverket

1972-07-25; ärendet delvis avgjort

1973-07-20

Remiss till länsstyrelsen

1973-05-22

Remissyttrande av personalpensionsverket 1974-07-04; skrivelse från klagandens ombud

1974-07-05

Remissyttrande av domkapitlet

1971-02-16

Besvären överlämnades av stiftsnämnd till regeringen, remissyttrande av kammarkollegiet 1973-10-09; påminnelser av samfällighetens kyrkoråd 1973-11-06

Remissyttrande av länsskolnämnden

1973-10-01 och skolöverstyrelsen

1974-08-22

Remisser; flera skrivelser från klagandena (kommunstyrelsens besvär delvis behandlade 1971-07-23)

Remissbehandling under år 1972; flera påminnelser och skrivelser från klagandena

Remissyttrande av länsstyrelsen (efter hörande av kommunen) 1973-02-20; remiss till regeringsrätten 1975-02-06 som 1975-12-10 avgett yttrande; påminnelser från kommunen 1975-02-05 och den enskilde klaganden (genom ombud)

1975-05-30

1 Ett liknande (också oavgjort) besvärsärende kom in 1973-01-17.

KU 1975/76:50

209 Dep. Ärende

Besvären inkom Handläggning (remittering m. m.)

23. Jo Besvär av kommun över länsstyrel- 1973-03-05

ses beslut ang. tillstånd till täktverksamhet

24. A Besvär av enskild (genom advokat 1972-10-10

som ombud) ang. svenskt medborgarskap 25.

A Besvär av bolag ang. vissa läkar- 1974-01-14

undersökningar

26. A Besvär av sameby (genom ombud) 1974-04-05

ang. statsbidrag till beredskapsarbete 27.

B Besvär av facklig centralorga- 1969-11-28

nisation ang. byggnadslov

28. B Besvär av kommun ang. återkallel- 1972-05-12

se av till byggnadsnämnd delegerad rätt att besluta om tätbebyggelsedispens beträffande områden med förordnande enligt naturvårdslagen 29.

B Besvär av kommun ang. förordnande 1972-05-12

för byggnadsnämnd att medge avvikelse från bebyggelseplaner och annan reglering av byggandet som avses i 67 §

2 mom. byggnadsstadgan1

Remisser

Dom avvaktas

30. B Besvär av kommun ang. stadsplan

för Europaväg 18

31. B Besvär av tre enskilda (var för

sig) ang. ändring av stadsplan 32.

I Besvär av facklig organisation

över statens vattenfallsverks beslut ang. arbetstidsförläggning för viss personal

33.1 Besvär av bolag över länsstyrelses

beslut ang. anmälan om borrplats på fastighet

34. Kn Besvär av tre enskilda (var för sig) över länsstyrelses beslut ang. fastställelse av lokal ordningsstadga för kommun

1972-06-13

1972-07-17

1973-02-22

1974-11-15

1974-03-13-

-26

Remissyttrande av länsstyrelsen

1970-01-13 och statens planverk

1971-09-14

Remissyttrande av länsstyrelsen

1972-07-18 och statens planverk

1973-04-27

Remissyttrande av länsstyrelsen

1972-07-18 och statens planverk

1973-04-272

Remissyttrande av länsstyrelsen

1975-06-27; remiss till statens planverk 1975-07-11

Remissyttrande av länsstyrelsen

1972-10-20, statens planverk

1973-12-19 och kommunen 1975-04-08

Remissyttrande från vattenfallsverket 1973-05-25; skrivelse från klaganden 1973-06-28

Remissyttrande av länsstyrelsen

1975-01-13 (komplettering 02-21)

Remissyttrande av länsstyrelsen

1974-09-25; besvären delvis avgjorda

1974-10-18, s. d. remiss till regeringsrätten

'Tre liknande besvärsärenden (med kommunala byggnadsnämnder som klagande) kom in 1972-05-15-17och har underkastats motsvarande remissbehandling och ännu inte slutbehandlats.

14 Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

210 Dep.

Ärende

Besvären inkom

Handläggning (remittering m. m.)

35. Kn

Besvär av enskild över länsstyrel- ses beslut ang. upplåtelse av allmän plats för korvförsäljning

1974-09-20

Besvär överlämnade av länsstyrelsen; skrivelser från klaganden 1975-01-29 och 02-03

36. Kn

Besvär av enskild över länsstyrel- ses beslut ang. ordningsföreskrif- ter för golfbana

1974-10-07

Remissyttrande av länsstyrelsen 1975-04-01; kompletterande skrivelse från klaganden 1975-07-07

KU 1975/76: 50

211 Underbilaga 10

till bilaga 2

Balansläget i stort beträffande besvärsärenden hos regeringen (per de tre senaste årsskiftena)

Dep./år

1976 Ju

115 UD

4 Fö

201 S

53 K

594 Fi

1 000'

U

553 Jo

490 H

21 A

222 B

1 028

I

55 Kn

49 Totalt

2 840

3 105

4 385

1 872 av dessa ärenden avser besvär över beslut av riksskatteverket om kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande.

KU 1975/76: 50

212 Bilaga 3

PM angående vissa frågor rörande departementens informationssekreterare

Den 29 oktober 1975 utgick en skrivelse från socialdepartementets informationssekreterare av följande lydelse:

Till A-pressens chefredaktörer

1 tidningarna har på senare tid förekommit artiklar och insändare om pensionärernas skatteförhållanden. Pensionärernas riksorganisation (PRO) har också skrivit till riksförsäkringsverket i frågan. Jag översänder för kännedom riksförsäkringsverkets svar till PRO eftersom det klargör sakläget i skattefrågan.

Informationssekreteraren i socialdepartementet har upplyst om att skrivelsen tillkom efter förfrågningar från journalister i A-pressen. Skrivelsen utgick emellertid inte enbart till A-pressen, såsom ovan gjorda utdrag ur skrivelsen synes utvisa, utan också till vissa andra tidningar, bl. a. Svenska Dagbladet och Expressen. Utsändningslistan har inte bevarats på departementet.

Regeringen har i allmän beredning den 22 oktober 1971 fastställt gemensamma riktlinjer för informationsfunktionen i statsdepartementen. 1 dessa behandlas bl. a. informationssekreterarens (IS) funktion och ansvar inom departementet. Som IS:s arbetsuppgifter i fråga om extern information

anges bl. a. följande:

IS tar initiativ till, producerar och ansvarar för spridningen av information till massmedia, organisationer och allmänheten.

Exempel på arbetsformer: Presskonferenser, pressmeddelanden, seminarier, utarbetande av bakgrundsmaterial.

IS ser till att press- och andra massmedia snarast möjligt får de informationer som efterfrågas och kan ges. Normalt är IS den kanal som journalister använder för att få information. Där så är möjligt lämnas denna av IS direkt, i annat fall skall han hänvisa till sakkunnig. IS får aldrig stå i vägen för direktkontakt mellan departementsledningen, handläggande tjänstemän och massmedia, utan skall stå till allmänhetens och massmedias tjänst.

IS håller kontakt med departementets utredningar i fråga om former för information, tidpunkt för publicering av utredningsbetänkanden m. m., framförallt i samband med slutbetänkanden. ISbevakaratt tillräcklig upplaga av utredningsbetänkanden beställs för massmedias räkning.

IS skall verka för att allmänhetens brev till statsrådet besvaras så snabbt som möjligt och på ett språk som lätt kan förstås.

Från pressekreteraren i statsrådsberedningen har inhämtats att vid spridning av informationsmaterial från departementen får det inte förekomma att informationsmottagarna utväljs på politiska grunder. Då selektiv distribution av information ibland förekommer i exempelvis ekonomiska frågor

KU 1975/76: 50

och miljöfrågor, grundar sig urvalet på att mottagarna specialiserat sig på dessa frågor.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen under senare år uppmärksammat departementens informationsåtgärder, bl. a. i 1971, 1974 och 1975 års granskningsbetänkanden (se KU 1971:34, s. 5-9, KU 1974:22 s. 5-6, KU 1975:12 s. 32). 1 1974 års granskningsbetänkande framhöll utskottet att informationsfrågorna ägnades stort intresse från departementens sida. Efter att ha gett exempel på olika informationsåtgärder, varvid bl. a. informationssekreterarna nämndes, uttalade utskottet att de berörda informationsinsatserna var av stort värde. I förra årets granskning uppmärksammades en fråga som gällde distribution i tjänstebrev av visst informationsmaterial från intresseorganisation tillsammans med ett av socialdepartementet utfärdat pressmeddelande. Utskottet framhöll ånyo värdet av att informationsfrågorna ägnades stort intresse från departementens sida och att den aktuella åtgärden måste ses mot bakgrund av att det är önskvärt att en snabb information ges om den inställning till förslag till viktiga samhällsreformer som därav starkt berörda organisationer ger uttryck för. Utskottet fann därför inte anledning till erinran mot förfarandet i denna fråga. I en reservation (4 c, 2 m, 1 fp) uttalades att i det aktuella fallet hade informationsmaterial spridits på ett sätt som inte var lämpligt mot bakgrund av bestämmelserna om tjänstebrevsrätten. Riksdagen ställde sig bakom utskottets uttalande.

KU 1975/76:50

214 Bilaga 4

PM angående utredningsväsendet

1. Utredningar och reformer på kommittéväsendets område under 1975

Sedan början av år 1974 har inom regeringskansliet pågått arbete med en översyn av formerna för kommittéverksamheten. En särskild arbetsgrupp bildades i januari 1974 med uppgift att undersöka möjligheterna till reformer av utredningsväsendet. Gruppen bestod av statssekreterarna Arne Aldestam, Sven Andersson och Göte Svensson och utökades senare med statssekreteraren Lennart Sandgren. Gruppen presenterade i april 1975 betänkandet Rapport om utredningsväsendet (Ds Ju 1975:14). Rapporten har remissbehandlats.

I detta sammanhang kan erinras om att konstitutionsutskottet hösten 1975 behandlade vissa motioner rörande det statliga utrednings- och remissväsendet (KU 1975/76:3). I samband härmed tog utskottet upp den nämnda rapporten och förklarade att de förslag till olika åtgärder som arbetsgruppen lagt fram var av stort intresse. Utskottet uttalade förhoppningen att dessa förslag skulle leda till förbättringar av utredningsväsendet. Bl. a. borde de enligt utskottet medföra att informationen om innehållet i utredningsbetänkandena kunde göras lättare tillgänglig för allmänheten och remissinstanserna. Utskottet förklarade sig ha för avsikt att även i fortsättningen följa utvecklingen på utrednings- och remissväsendets område och därvid behandla övergripande frågor. Till betänkandet var fogat ett särskilt yttrande (2 c).

1 regeringens skrivelse 1975/76:103 med överlämnande av 1976 års kommittéberättelse redogörs kortfattat för innehållet i arbetsgruppens rapport och för remissutfallet. Vidare lämnas en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits med anledning av förslagen i rapporten och för arbetet i övrigt inom regeringskansliet i syfte att förbättra och rationalisera kommittéväsendet. 1976 års kommittéberättelse överensstämmer till sin uppläggning i huvudsak med tidigare års. Vissa smärre förändringar har dock företagits i årets berättelse. Åtskilliga organ som brukar redovisas i kommittéberättelsen har inte utredande uppgifter i vedertagen mening. Därför har i berättelsen särskilt angivits vilka pågående och avslutade kommittéer som inte fullgör resp. inte har fullgjort egentligt utredningsuppdrag. Ur kommittéberättelsen har vidare uteslutits redovisningen av sakkunniga som är utsedda att delta i internationellt samarbete. Kostnaderna för detta sakkunnigarbete bestrids dock från kommittéanslaget och anges i berättelsens kostnadsbilaga.

2. Några iakttagelser beträffande kommittéväsendets utveckling under 1975

Antalet kommittéer som var verksamma under någon del av år 1975 uppgick till 374 (se underbilaga 1). Häri är inkluderat de 93 kommittéer

KU 1975/76:50

som avslutade sitt arbete under detta år. Vid ingången av år 1976 uppgick följaktligen antalet pågående utredningar till 281. Motsvarande siffra var vid början av år 1975 - beräknad efter de nya redovisningsprinciper som tillämpas i 1976 års kommittéberättelse (se ovan) - 289. Mellan årsskiftena 1974-1975 och 1975-1976 har alltså inträffat en mindre nedgång i kommittéväsendets omfattning.

Liksom vid början av 1975 var antalet kommittéer störst inom justitie-, utbildnings- och finansdepartementens verksamhetsområden med resp. 51, 49 och 34 utredningar. Jämfört med förhållandena vid 1975 års ingång har antalet kommittéer inom justitiedepartementet minskat med 5. För utbildningsdepartementet redovisas däremot en ökning med 8 kommittéer, en ökning som är större än för något annat departement. Minst omfattning har kommittéverksamheten inom utrikesdepartementet (2 kommittéer) och kommundepartementet (8 kommittéer).

Av under år 1975 verksamma kommittéer fullgjorde 56(15 %) inget egentligt utredningsuppdrag. Dessa kommittéer benämns som regel delegationer, råd, organisationskommittéer m. m. Som exempel kan nämnas delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor (Ju 1973:03), energirådet (Ju 1974:02) och de sju organisationskommittéerna för högskolereformen (U 1975:04, 08-13).

I samband med några av de senare årens granskningsarbeten har företagits kartläggningar av antalet utredningar med parlamentariskt inslag. (KU 1972:26 s. 80, KU 1974:22 s. 131, KU 1975:12 s. 123). De undersökningar som gjordes 1972 och 1974 visade samma resultat. 1 35 % av de vid resp. års ingång verksamma kommittéerna ingick en eller flera riksdagsledamöter. Föregående års undersökning, som avsåg vid årsskiftet 1974-1975 pågående utredningar, visade att andelen kommittéer med parlamentariskt inslag ökat till 48 %. Förändringen från årsskiftet 1973-1974 konstaterades väsentligen bero på att drygt hälften av de utredningar som tillsattes under 1974 hade fått parlamentariskt inslag. En motsvarande undersökning har utförts beträffande de kommittéer som var verksamma vid ingången av år 1976. Den pekar på en viss ytterligare ökning av andelen kommittéer med parlamentariskt inslag. I 149 av de 281 kommittéerna, dvs. 53 %, ingick en eller flera riksdagsledamöter.

KU 1975/76: 50

216 Underbilaga 1

till bilaga 4

Vissa uppgifter angående antalet fristående kommittéer 1975 fördelat på departement -

Inom parentes anges antalet kommittéer som inte fullgör resp. inte fullgjort egentligt utredningsuppdrag.

Departement

Ju

UD

Fö

S

K

Fi

U

Under året verk- samma

64 ( 6)

4 ( 1)

18( 1)

30 ( 4)

33 ( 2)

43 ( 2)

63(19)

Avslutade

13 ( 1)

2( 0)

4 ( 0)

9 ( 1)

12 ( 0)

9 ( 0)

14 ( 3)

Vid ingången av 1976 verksamma

51 ( 5)

2 ( 1)

14 ( 1)

21 ( 3)

21 ( 2)

34 ( 2)

49(16)

Vid ingången av 1975 verksamma1

56 ( 6)

4 ( 1

13 ( 1)

26 ( 4)

26 ( 2)

34 ( 2)

41 ( 9)

Ökning (+)/ Minskning (-) 1975-1976

—5 (—1)

-2 (±0) +1 (±0)

—5(—1)

O

+1

l/~>

±0 (±0)4-8 (+7)

Departement

Jo

H

A

B

I

Kn

Summa

Under året verk- samma

24 ( 2)

18 ( 1)

21 ( 3)

15 ( 7)

29 ( 7)

12 (

1)

374 (56)

Avslutade

4 ( 0)

5 ( 0)

7 ( 0)

3 ( 0)

7 ( 0)

4( 0)

93 ( 5)

Vid ingången av 1976 verksamma

20 ( 2)

13 ( 1)

14 ( 3)

12 ( 7)

22 ( 7)

8 (

1)

281(51)

Vid ingången av 1975 verksamma1

17 ( 2)

11 ( 0)

19 ( 3)

12 ( 6)

19 ( 5)

11<

1)

289(42)

Ökning (+)/ Minskning (-) 1975-1976

+3(±0) +2(+l)

-5 (±0)

±0(4-1) +3 (+2)

-3 (±0)

-8 (+9)

1 Beräknat efter de redovisningsprinciper som tillämpas i 1976 års kommittéberättelse

KU 1975/76:50

217 Bilaga 5

PM angående remisser till lagrådet

Gällande regler m. m.

8 kap. 18 S regeringesformen innehåller följande bestämmelse om lagrådet:

För att avge yttrande till regeringen över lagförslag skall finnas ett lagråd, vari ingår domare i högsta domstolen och regeringsrätten. Även riksdagsutskott får inhämta yttrande från lagrådet enligt vad som närmare angives i riksdagsordningen. Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas i lag.

Hänvisningen till riksdagsordningen syftar på bestämmelsen i 4 kap. 10 5, som har följande lydelse:

Statlig myndighet skall lämna upplysningar och avgiva yttrande, då utskott begär det. Sådan skyldighet åligger dock ej regeringen. Myndighet som ej lyder under riksdagen kan hänskjuta begäran från utskott till regeringens avgörande.

Begär minst en tredjedel av ledamöterna i ett utskott vid behandlingen av ett ärende att upplysningar eller yttrande skall inhämtas från myndighet som avses i första stycket, skall utskottet föranstalta om detta, såvida det icke finner att därmed förenat dröjsmål med ärendets behandling skulle leda till avsevärt men.

Lagrådets närmare sammansättning, arbete på avdelningar m. m. regleras i lagen om lagrådet (1965:186), senast ändrad den 10 maj 1974 (1974:578). Enligt lagen utgörs lagrådet av en ordinarie och högst två extra avdelningar, varje avdelning i normalfallet bestående av tre justitieråd och ett regeringsråd. Det stadgas vidare, att extra avdelning träder i tjänst endast när regeringen förordnat därom och att sådant förordnande må meddelas när arbetsbördan i lagrådet kan antas bli särskilt betungande. Beträffande rekryteringen till lagrådet skall enligt lagen högsta domstolen utse justitieråden och regeringsrätten regeringsråden. Regeringen kan förordna ledamot som inte är justitieråd eller regeringsråd att tjänstgöra i lagrådet.

Den viktigaste ändringen beträffande lagrådets uppgifter infördes genom beslut av 1970 och 1971 års riksdagar. Härigenom upphävdes Kungl. Majus skyldighet att beträffande viss lagstiftning inhämta yttrande av lagrådet. Denna s. k. obligatoriska lagrådsgranskning omfattade bl. a. allmän civiloch kommunallag, svenskt medborgarskap och statstjänstemännens rättsställning. Utanför detta obligatoriska område föll t. ex. grundlag, kommunallag, vallag, sekretesslag och skattelag.

Frågans tidigare behandling

Vid slopandet av den obligatoriska lagrådsgranskningen framhöll konstitutionsutskottet (KU 1970:20) särskilt värdet av att lagrådsgranskningen kunde utsträckas till lagförslag utanför det obligatoriska området. Det framstod

KU 1975/76:50

för utskottet som en brist att det inte tidigare funnits utrymme härför med hänsyn bl. a. till att enligt utskottet en lagrådsgranskning inom andra områden i åtskilliga fall kunde vara en angelägnare uppgift än granskningen av vissa lagförslag inom den obligatoriska sektorn.

Lagrådsgranskningen har därefter vid ett flertal tillfällen behandlats av riksdagen dels i anledning av motioner, dels i samband med konstitutionsutskottets dechargegranskning, dels i anslutning till författningsreforrnen (KU 1972:26 och 35, 1973:20 och 26, 1974:22 och 57 samt 1975:12).

Vid riksdagsbehandlingen av författningsreformen förelåg inte enighet inom konstitutionsutskottet angående den framtida utformningen av lagrådsgranskningen (KU 1973:26 s. 55 och s. 125). Riksdagen följde utskottets majoritet, som under hänvisning till utskottets uttalande i samband med obligatoriets avskaffande bl. a. framhöll värdet av att lagrådsgranskningen kunde utsträckas till lagförslag utanför det tidigare obligatoriska området. Utskottet fann det vidare välgrundat med införande av rätt för en utskottsminoritet att få till stånd lagrådsgranskning. Härigenom skapades enligt utskottet ytterligare garantier för att de lagförslag beträffande vilka lagrådsgranskning bedömdes som särskilt angelägen blev föremål för granskning. Reservanterna i utskottet (c, m, fp) förordade å sin sida i princip återinförande av obligatorisk lagrådsgranskning och framhöll därvid som sin åsikt att lagrådsgranskningen utgjorde ett vidgat skydd för rättssäkerhetsintresset och för enhetlighet, konsekvens och klarhet i rättssystemet. Även reservanterna framhöll värdet av att en utskottesminoritet fick rätt att föranstalta om lagrådsremiss.

Lagrådets tjänstgöring på avdelningar

Enligt vad som inhämtats från statsrådsberedningen har extra avdelning av lagrådet varit förordnad under hela 1975. Under 1976 gäller t. v. förordnande för extra avdelning från den 1 januari till den 31 mars.

Under år 1975 till riksdagen avgivna propositioner sorn granskats av lagrådet

1975:6

ändring i konkurslagen (1921:225) m. m.

(Ju)

1975:12

ändring i skadeståndslagen (1972:207),

m. m.

(Ju)

1975:19

skydd mot avlyssning

(Ju)

1975:35

ändring i lagstiftningen om utlämning för

brott m. m.

(Ju)

1975:78

lagstiftning angående ansvar för funktio-

närer i offentlig verksamhet

(Ju)

1975:102

räntelag

(Ju)

1975:103

aktiebolagslag

(Ju)

1975:104

bokföringslag

(Ju)

KU 1975/76:50

219 Pr°p. 1975/76:3 lag om internationellt samarbete rörande

lagförslag för brott m. m.

1975/76:7 lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande m. m.

1975/76:11 bevissäkringslag för skatte- och avgifts processer

m. m.

1975/76:15 trafikskadelag

1975/76:18 ändring i utlänningslagen

1975/76:21 ändring i jordabalken

1975/76:42 ändring i brottsbalken (grov stöld, rån,

återfall m. m.)

1975/76:47 ändring i rättshjälpslagen

1975/76:50 ändring i ärvdabalken

1975/76:69 ändring i rättegångsbalken (bl. a. viss änd ring

av domförhetsreglerna vid tingsrätt) 1975/76:81 ändring i lagen (1915:218) om avtal och

andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m. m.

1975/76:82 ändring i brottsbalken (vissa bestämmel ser

om gäldenärsbrott)

(Ju)

(Ju)

(Fi)

(Ju)

(A)

(Ju)

(Ju)

(Ju)

(Ju)

(Ju)

(Ju)

(Ju)

Under år 1975 till riksdagen avgivna propositioner som inte remitterats till lagrådet ehuru de enligt tidigare gällande bestämmelser eller praxis skulle ha remitterats dit

Prop. 1975:5 lag om folk- och bostadsräkning (Fi)

1975:8 lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt m. fl. (Ju)

1975:10 ändring i giftermålsbalken (Ju)

1975:11 ändring i lagen (1916:312) angående an svarighet

för skada i följd av automobiltrafik m. fl. (Ju)

1975:13 ändring i radiolagen (1966:755) (U)

1975:18 steriliseringslag m. fl. (Ju)

1975:21 ändring i civilförsvarslagen (1960:74) (Fö)

1975:22 ändring i lagen (1951:649) om straff för

vissa trafikbrott (K)

1975:29 ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt

m. fl. (Jo)

1975:50 transplantationslag ni. fl. (S)

1975:52 lag om tillfällig handel (H)

1975:65 ändring i lagen (1916:156) om vissa in skränkningar

i rätten att förvärva fast egendom m. m. m. fl. (Ju)

KU 1975/76:50

220 Prop. 1975:106 ändring i rättegångsbalken (Ju)

1975/76:12 ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

m. fl. (Ju)

1975/76:27 ändring i införsellagen (1968:621) (Ju)

1975/76:32 ändring i lagen om rätt till fiske (Jo)

1975/76:34 marknadsföringslag (H)

1975/76:52 lag om justitiekanslerns tillsyn m. m. (Ju)

1975/76:56 ändring i byggnadslagen (1947:385) (B)

1975/76:67 terrängkörningslag (Jo)

1975/76:69 ändring i barnavårdslagen (1960:97) (Ju)

KU 1975/76:50

221 Bilaga 6 A

Sammanställning över vid vilka tidpunkter de av 1975 års författningar som har trätt i kraft resp. den 1 juli 1975 och den 1 januari 1976 har sänts ut från tryckeriet1

Utsändningsdag Antal

författningar

1975-03-25

-04-02

-15

-22

-29

. 3

-05-06

-13

-27

-06-03

-04

-10

-11

-12

-16

-17

-18

-23

-24

-26

-27

-07-01

P

-01

-08

P

-08

-15

-08-05

-20

-09-01

-03

-09

-23

-30

-10-07

-21

-28

-11-04

-12

-14

-18

-25

'Enligt uppgifter från statsrådsberedningen, författning som har trätt i kraft den 1 juli 1975. författningar som har trätt i kraft den 1 januari 1976.

KU 1975/76:50

222 Utsändningsdag

Antal

författningar

1975-12-02

-09

-16

-18

-19

-23

-29

-30

51'

1976-01-021

-02'

-05

-14

1 Utsändningen påbörjad den 30 december 1975 och avslutad den 2 januari 1976.

Förteckning över rättelseblad för SFS 19751

SFS Författning avseende Dep. Beslut Utkom

nr om utfärd- från

ande trycket

768 Kungl. Majus ordenskungörelse Ju 74-12-06 74-12-17

845 Kungörelse om ändring i sjötra- K 74-12-06 74-12-19

fikkungörelsen (1962:267)

848 Lag om ändring i lagen (1919:240) Fi 74-12-13 74-12-19

om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet

944 Lag om ändring i kommunalskatte- Fi 74-12-13 74-12-23

lagen (1928:370)

945 Kungörelse om ändring i byggnads- B 74-12-13 74-12-23

stadgan (1959:612)

1001 Kungörelse om ändring i EFTA- H 74-12-13 74-12-23

konventionen

15 Förordning om ändring i kungörel- Ju 75-01-16 75-02-18

sen (1939:7) med förordnanden på

'Jämte vissa av 1974 års författningar, som har rättats under år 1975. 2Rättelsebladet infört i originalprotokollet.

Ikraft trädande -

75-01-01

74-12-27

75-01-01

75-01-01

75-01-01

75-01-01

Rättel- Rättelsen avsåg Rättelsen

seblad införd i

utkom regerings protokollet -

75-02-11 Tillägg av ordet "Kungl." i 4 Ja2

75-02-04 Ändring av kungörelsens beteck- Ja2

ning i rubriken och ingressen; "kungörelsen (1962:267) med särskilda bestämmelser för sjötrafiken" ändrades till "sjötrafikkungörelsen (1962:267)"

75-01-28 Tillägg av dagen för lagens ut- Ja2

färdande

75-02-11 Ordet "fastigheter" ändrat till Ja

"fastighet" i 24 S 2 mom. sista stycket

75-06-19 Tillägg av orden "för nybyggnad"

i 56 !j 1 mom. första stycket

75-01-21 Ändring av fotnot 2 (1974:1004 i Ja2

stället för 1974:000)

75-02-25

75-03-11

Felnumrering av en punkt (66 i stället för 68) i 2 S

SFS Författning avseende nr

Dep. Beslut Utkom

om utfärd- från ande trycket

civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1973 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

138 Förordning om ändring i ren- Jo näringskungörelsen (1971:438)

198 Oljekrisförordning

75-04-17

H 75-05-22

362 Förordning om ändring i förord- U 75-05-07

ningen (1971:424) om kommunal och statlig vuxenutbildning

394 Förordning med instruktion för U 75-06-05

vuxenutbildningsnämnderna

430 Förordning om uppgifter i bilre- K 75-05-29

gistret angående däckdimensioner m. m. i fråga om kilometerskattepliktiga fordon

456 Förordning om ändring i förord- U 75-05-29

ningen (1968:318) om lärarhögskolorna -

Ikraft- Rättel trädande

seblad

utkom

Rättelsen avsåg

Rättelsen införd i regeringsprotokollet -

75-05-07

75-05-27

75-06-17

75-06-17

75-06-17

75-06-19

75-05-14

75-06-01

75-07-01

75-07-01

75-07-01

75-07-01

75-09-30

75-07-01

75-09-16

75-07-25

75-07-08

Ändring av författningens under- Ja2 skrift (Svante Lundkvist i stället för Carl Lidbom)

Tryckfel i författningsnumret (FS 1975:198 S i stället för SFS 1975:198)

Nej1

Ändring av upphävda paragrafer i Ja2

ingressen (76-78 och 79-81 $§ i stället för 76-81 $$)

Tillägg av orden "Regeringen före- Ja skriver följande." i ingressen

Tillägg av orden "Regeringen före- Ja2 skriver följande.” i ingressen

75-10-28 Ändring av nya paragrafer i in- Nej gressen (130a—130g i stället för 130a—130h)

‘Författningen införd i korrektur i originalprotokollet och utan uppgift om författningsnummer och utkommandedag.

“Författningen införd i korrektur i originalprotokollet.

15 Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

SFS Författning avseende nr

Dep. Beslut Utkom

om utfärd- från ande trycket

I kraft- Rättel trädande

seblad

utkom

Rättelsen avsåg

Rättelsen införd i regeringsprotokollet -

468 Förordning med instruktion för riksantikvarieämbetet och statens historiska museer

U 75-06-05 75-06-19 75-07-01

500 Förordning om ändring i tandvårds- S taxan (1973:638)

501 Förordning om ändring i läkarvårdstaxan (1974:699)

539 Veterinärtaxeförordning

590 Förordning om godkännande av tolkar och auktorisation av översättare

75-06-05 75-06-19 75-07-01

75-06-05 75-06-19 75-07-01

Jo 75-06-12

571 Förordning om ändring i instruk- Fi 75-06-05 tionen (1972:290) för myntverket

75-06-25 75-07-01

75-06-25 75-07-01

H 75-06-26 75-07-08

76-01-01

752 Lag om ändring i mäklareordningen (1893:51 s. 1)

929 Förordning med vissa bestämmelser Ju 75-10-16 om fartygs identifiering

75-07-08 Tillägg av ordet "riksantikvarie- Ja ämbetet” i 1 §

75-09-02

75-07-15

75-07-25

75-11-18

75-07-25

667 Lag om ändring i brottsbalken Ju 75-06-26 75-09-01 76-01-01 75-10-07

Fi 75-06-26 75-09-03 76-01-01 75-10-21

75-11-12 76-01-01 76-01-13

Ändring av arvodet (33 kr i stället Ja' för 17 kr) för viss åtgärd enligt rubrik 9502

Fel författningsår (1961 i stället Ja'

för 1962) i 1 §

Tillägg av punkten 2 i 48 1. Nej

Ändring av dels författningsåret i Nej'

rubriken (1972 i stället för 1973)

dels stavfel i 14 8 ("räckvid”)

Ändring av viss tidpunkt (den 1 Ja1

januari 1976 i stället för 1975) i ikraftträdandebestämmelserna

Två meningar sammanförda till en Ja mening i 38 kap. 6 § första stycket

Ändring av författningens beteckningja’ i rubriken (1893:51 s. 1 i stället för 1893:35 s. 1)

Ändring av viss paragrafbeteck- ja'

ning (11 § i stället för 12 8) i ikraftträdandebestämmelserna

‘Författningen införd i korrektur i originalprotokollet och utan uppgift om författningsnummer och utkommandedag.

'Författningen införd i korrektur i originalprotokollet.

KU 1975/76:50

SFS

nr

Författning avseende

Dep.

Beslut om utfärd- ande

Utkom

från

trycket

Ikraft-

trädande

Rättel-

seblad

utkom

Rättelsen avsåg

Rättelsen införd i regerings- protokollet

940 Förordning om tillämpning av 198 § Ju konkurslagen (1921:255)

75-10-16

75-11-12

76-01-01

76-01-13

Ändring av författningens beteckning Ja1 i rubriken (1921:225 i stället för 1921:255)

942 Förordning om ändring i utsök- ningskungörelsen (1971:1098)

Kn

75-10-16

75-11-12

76-01-01

75-12-09

Tillägg av paragrafen 62 a i in- gressen

Ja

949 Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

S

75-11-06

75-11-18

76-01-01

76-01-13

Ändring av fotnot 8 (1975:949 i stället för 1975:000)

Ja

1297 Lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxe- ringsrätt och länsrätt

Kn

75-12-15

75-12-23

76-01-01

76-02-10

Ändring i ingressen (8, 9, 10 och 11 § i stället för 8-11 §5)

Ja1

1340 Lag om ändring i lagen (1975:1058) Fi om ändring i statstjänstemanna- lagen (1965:274)

75-12-15

75-12-29

76-01-01

76-02-03

Ändring av författningsår i rubri- ken (1965 i stället för 1975)

Ja'

1347 Lag om ändring i kommunalskatte- lagen (1928:370)

Fi

75-12-15

75-12-29

76-01-01

76-02-03

Tillägg av hänvisning till punkt 6 om viss avdragsrätt i 46 § 2 mom. andra stycket

Ja

NJ

K>

Os

'Rättelsebladet infört i originalprotokollet.

2Författningen införd i korrektur i originalprotokollet.

KU 1975/76: 50

Bilaga 7 A

Anlalel propositioner sami spridningen i propositionsavlämnandet under åren 1971-1975

År Antal prop. av vårsessionens propositioner avlämnades (till kammarkansliet)

-10/2 11/2- 11/3- 13/4- Sista veckan av resp. Sista dagen av resp. Efter prop.tidernas utgång

Vs Hs 10/3 12/4 prop.tid prop.tid

Budget-

Andra To-

(96)

Budget-

Andra To-

(96)

Budget

Andra

To-

(96)

prop.

prop.

tält

prop.

prop.

tält

prop.

prop.

talt

117'

642 13

(28,2)

( 4,3)

(14,5)

464 11

(39,6)

( 9,9)

(17,8)

72 12

(36,4)

(15,9)

(18,2)

637 18

(34,4)

( 7,2)

(18,4)

(33,0)

(10,1)

12"

14"

(23,9)

1971-

326 67

(34,2)

( 9,6)

(18,5)

1 Behandlingen av tre propositioner har uppskjutits till Hs 1971.

2 Behandlingen av en proposition har uppskjutits till 1972.

3 Behandlingen av fyra propositioner har uppskjutits till Hs 1972.

4 Behandlingen av tre propositioner har uppskjutits till 1973.

5 Behandlingen av sex propositioner har uppskjutits till Hs 1973.

6 Behandlingen av tre propositioner har uppskjutits till Hs 1974.

7 Behandlingen av två propositioner har uppskjutits till 1975 års riksmöte.

8 Behandlingen av sju propositioner har uppskjutits till 1975/76 års riksmöte.

9 Sessionsindelningen har upphört fr. o. m. år 1975.

10 Del av 1975/76 års riksmöte (t. o. m. 1975-12-31).

"För 1975 gäller att propositionstiderna har gått ut resp. 1975-03-10 (för budgetpropositioner) och 1975-03-31 (för andra propositioner).

KU 1975/76: 50

Försening i proposilionsavlämnandel åren 1971-1975

Bilaga 7 B

Antal avläm- nade prop.

Antal prop. avlämnade se- nare än enl. SB:s urspr. eller revid. förteckn.

Total förse- ning enligt SB:s urspr. förteckning (dagar)

Total förse- ning enligt SB:s revid. förteckning (dagar)

Genomsnittlig försening för prop. avlämna- de senare än enl. SB:s ur- spr. förteckning (dagar)

Försening har varierat mellan (dagar)

Vårsessionen

14,2

1-53

Höstsessionen

-

5,8

1-20

Hela året

1 110

11,4

1-53

Vårsessionen

12,9

1-67

Höstsessionen

-

8,0

1-35

Hela året

1-67

Vårsessionen

14,6

1-55

Höstsessionen

-

7,7

1-17

Hela året

12,4

1-55

Vårsessionen

16,6

1-81

Höstsessionen

-

7,7

1-25

Hela året

1 368

13,5

1-81

Våren1

13,0

1-58

Hosten1

10,3

1-45

Hela året

11,7

1-58

Totalt

1971-1975

5 376

12,1

1-81

1 Sessionsindelningen har upphört fr. o. m. 1975.

2 1975 års riksmöte (dvs. t. o. m. 1975-05-31).

Bilaga 7 C

Propositionsavlämnandel under 1975 års riksmöte (i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1975-01-10)

Dep.

Antal

aviserade prop.1

Antal aviserade prop. som'ej av- lämnats under 1975 års riksmöte

Antal aviserade prop. som under 1975 års riksmöte2

avlämnats

Försening (antal dagar) i förhållande till an- given tidpunkt3

Antal av- lämnade prop. som ej aviserats

totalt

därav utan direkt an- given tid- punkt

totalt

därav utan närmare an- given tid- punkt

vid angiven tidpunkt

före an- given tid- punkt

efter an- given tid- punkt

genomsnitt

variation

Ju

14(2)

21,1

2-49

24 UD

1(1)

-

-

0 Fö

12,3

3-25

1 S

7,0

(7)

1 K

2(2)

-

-

3 Fi

7(1)5

16,2

3-33

13 U

3-15

3 Jo

11(2)

2 V

20,2

6-38

2 H

1(1)

3,0

(3)

3 A

4(1)

4,0

(4)

2 B

13,7

3-26

31,0

(31)

3 Kn

2,5

1-4

0 Totalt

111(3)

18(4)

42 O)6-7

16,0

1 Inom parentes antalet propositioner som angetts kunna uppskjutas till 1975/76 års riksmöte.

2 Inom parentes antalet propositioner för vilka ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast "mars-april”).

3 För försenade propositioner avlämnade under 1975 års riksmöte exkl. de i noten 2 angivna.

4 Regeringens skrivelser nr 3 och 4.

5 Beroende av riksdagens bifall till delegeringsförslag i budgetpropositionen.

6 Två till samma tidpunkt aviserade propositioner sammanslagna till en (prop. 48).

7Två till olika tidpunkter aviserade propositioner sammanslagna till en (prop. 29).

KU 1975/76: 50

Försening i propositionsavlämnandet under vårsessionen 1974 (i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1974-01-11)

Dep.

Antal aviserade

prop.'

Antal aviserade prop. som ej av- lämnats under Vs‘

Antal aviserade prop. som avlämnats under Vs1

Försening (antal dagar) i förhållande till an- given tidpunkt1

Antal under Vs avlämnade prop. som ej aviserats

totalt

därav utan direkt an- given tid- punkt

totalt

därav utan närmare angiven tid- punkt

vid angiven tidpunkt

före an- given tid- punkt

efter an- given tid- punkt

genomsnitt

variation

Ju

28,3

4-81

11*

UD

1 (1)

1 (1)

-

-

0 Fö

6,0

5- 8

0 S

7 (3)

2 (2)

7,0

(7)

1 K

14,0

(14)

4 Fi

30 (3-4)

12 (3-4)

5 (1)

12 (3)

18,2

1-46

10 U

5,2

2-10

3 Jo

21,1

3-47

2 II

1,0

(1)

2 A

12-15

2 B

8 (2)

2 (2)

1 (1)

11,0

2-27

5 Kn

3 (1)

3 (1)

29,5

12-47

0 Totalt

114 (9-10)

24 (8-9)

12 (3)

59 (4)

19,0

1 -81

41*

'Inom parentes antalet propositioner som angetts kunna uppskjutas till Hs 1974.

‘inom parentes antalet propositioner för vilka ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast "mars" eller "mars-april"). JFör propositioner avlämnade under Vs 1974 exkl. de i noten 2 angivna.

‘Inkl. sex skrivelser och öppna brev (bl. a. med anledning av vissa grundlagsfrågor).

KU 1975/76:50

231 Bilaga 8

Regeringens behandling av riksdagens skrivelser den 1 december 1974-30 november 1975

Skrivelserna uppdelade i olika kategorier efter art av behandling. Källa: Regeringens skrivelse 1975/76:102.

Riksdagsskrivelser som inkommit t. o. m. Riksdagsskrivelser som inkom 1974-11-30

och som ej slutbehandlats mit 1974-12-01-1975-11-30 och

senast nämnda dag som ej slutbehandlats senast sist nämnda

dag

Departe-

ment

2 Kategori

4 Summa

2 Kategori 3 4

Summa

Ju

_

_

9 UD

-

-

-

-

-

-

Fö

-

i

-

5 S

-

-

-

-

2 K

-

4 Fi

-

-

-

8 U

-

-

6 Jo

-

-

4 H

-

-

-

1 A

-

-

-

2 B

-

-

-

3 I

-

-

-

-

1 Kn

-

-

-

-

-

1 Summa

_

46 Anm:

Kategori 1: Ärendet i sin helhet slutbehandlat under tiden 1974-12- 01-1975-11-30.

2: Ärendet delvis slutbehandlat, delvis föremål för utredning eller beroende på regeringens prövning.

3: Ärendet i sin helhet under utredning eller efter utredning beroende på regeringens prövning.

4: Ärendet i sin helhet beroende på regeringens prövning.

KU 1975/76:50

232 Bilaga 9

PM angående riksdagsbeslut rörande kollektivanslutning till politiska partier

Frågans behandling i samband med författningsreformen

I samband med behandlingen av propositionen 1973:90 i författningsfrågan upptogs ett antal under allmänna motionstiden vid 1973 års riksdag väckta motioner angående kollektivanslutning till politiska partier m. m.

Utskottet (KU 1973:26 s. 61-62) avgav följande yttrande över motionerna:

I motionerna 1973:3 av herr Sjöholm (fp) och 1973:376 av herr Åkerlind (m) begärs lagstiftningsåtgärder mot kollektivanslutning. I motionen 1973:3 föreslås att denna lagstiftning skall ske i grundlagsform och även omfatta religiösa samfund. I motionerna 1973:540 av herrar Boo (c) och Larsson i Borrby (c) och 1973:543 av herr Jonsson i Alingsås (fp) föreslås att riksdagen uttalar att kollektivanslutning till politiska partier bör upphöra.

Motioner syftande till förbud mot kollektivanslutning har behandlats och avslagits av riksdagen vid ett flertal tillfällen, senast 1972. Även grundlagberedningen övervägde frågan. Beredningen tog därvid avstånd från tanken att i grundlag införa förbud mot kollektivanslutning till politiskt parti. Även departementschefen har anslutit sig till denna uppfattning.

Utskottet vidhåller sin sedan länge intagna ståndpunkt att lagstiftningsåtgärder innebärande ett förbud mot kollektivanslutning till politiskt parti inte bör vidtagas. Motionerna har inte heller i övrigt gett utskottet anledning att föreslå någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker sålunda nu ifrågavarande motioner.

Två reservationer förelåg. I den ena (2 m) anfördes följande:

Enligt förslaget till ny regeringsform skall varje medborgare vara skyddad mot att myndighet tvingar honom att tillhöra förening eller trossamfund eller att ge sina åsikter till känna.

Motsvarande skydd gentemot enskildas tvångsåtgärder i samma syfte saknas. Inom ett område har det dock visat sig föreligga ett särskilt behov av sådant skydd, nämligen i samband med den s. k. kollektivanslutningen till politiska partier. Genom denna kan medlemmar i en organisation utan egen vetskap eller mot sin vilja inskrivas som medlemmar av partier, även om de redan är medlemmar i ett annat parti eller om det kollektivanslutande partiets ideologi är dem främmande. Utträde kan icke vinnas annat än genom åtgärd som innebär ett visst röjande av åsikt.

En kollektiv anslutning av detta slag strider mot grundläggande demokratiska principer. Då rättelse av det påtalade missförhållandet ej synes kunna vinnas på annat sätt - frågan har tagits upp i riksdagen i flera omgångar sedan 1934 - nödgas vi förorda att s. k. kollektivanslutning till politiskt parti förbjuds enligt bestämmelse i regeringsformen. Vi föreslår att stadgandet i fråga tas in som en sista paragraf - 9 § - i 1 kap. RF.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen med anledning av motionerna 1973:3, 1973:376, 1973:540 och 1973:543 som 1 kap. 9 § RF antar följande stadgande: -

KU 1975/76:50

9 §

Ingen får genom kollektivt beslut anslutas till politiskt parti. Anslutning till politiskt parti får ske endast efter individuell ansökan.

I den andra reservationen (3 c, 2 fp) yttrade reservanterna följande:

Individens rätt att fritt och självständigt välja politiskt parti är grundläggande för demokratin. Utskottet kan därför av principiella skäl inte acceptera kollektiv anslutning av människor till politiskt parti. Reservationsrätt för den enskilde förändrar ingenting av uppfattningen i denna demokratiskt grundläggande fråga.

Nuvarande missförhållanden bör icke i första hand förändras genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas egen sida. Det är utskottets förhoppning att det genom opinionsbildning mot kollektivanslutningen skall visa sig vara möjligt att förmå partierna att själva bringa detta förfarande ur världen, så att som medlemmar endast registreras personer, som individuellt begär inträde i partiet.

Yrkandet i den andra reservationen var att riksdagen skulle förklara motionerna besvarade med det i reservationen anförda.

Riksdagen biföll med röstsiffrorna 167 mot 143 den andra reservationen.

I anledning av motionen 1974:927 av herr Hernelius m. fl. (m) uttalade konstitutionsutskottet följande i betänkandet KU 1974:54.

Liksom tidigare motsätter sig utskottet av principiella skäl lagstiftning på berörda område. Det måste tillkomma fackliga organisationer att fatta beslut i egna angelägenheter.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen.

Tre reservationer av följande innehåll förelåg:

1) av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö (m) som ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Enligt den nya regeringsformen skall varje medborgare vara skyddad mot att myndighet tvingar honom att tillhöra förening eller trossamfund eller att ge sina åsikter till känna.

Motsvarande skydd gentemot enskildas tvångsåtgärder i samma syfte saknas. Inom ett område har det dock visat sig föreligga ett särskilt behov av sådant skydd, nämligen i samband med den s. k. kollektivanslutningen till politiska partier. Genom denna kan medlemmar i en organisation utan egen vetskap eller mot sin vilja inskrivas som medlemmar av partier, även om de redan är medlemmar i ett annat parti eller om det kollektivanslutande partiets ideologi är dem främmande. Utträde kan icke vinnas annat än genom åtgärd som innebär ett visst röjande av åsikt.

1 samband med riksdagsbehandlingen av den nya författningen i juni 1973 biföll riksdagen en reservation av innebörd att hittillsvarande missförhållanden beträffande kollektivanslutning till politiskt parti i första hand borde ändras inte genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas egen sida. Emellertid har frågan om kollektivanslutning dryftats under en följd av år utan att det parti, som främst använder sig av metoden, vidtagit några åtgärder. Även efter riksdagens uttalande i juni 1973 fällde såväl ordföranden i det socialdemokratiska arbetarpartiet som sekreteraren i samma

KU 1975/76:50

parti uttalanden av innebörd att riksdagens uttalanden i frågan icke skulle föranleda någon ändrad inställning. Uppenbarligen saknas vilja från vederbörande partis sida att komma till rätta med missförhållandena.

Detta avsteg från gängse demokratiska principer och från åsiktsfriheten kan inte godtas. Utskottet anser att frågan bör lösas genom lagstiftning.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med bifall till motionen 1974:927 hos Kungl. Maj:t

anhåller om lagstiftning med förbud mot kollektivanslutning till politiska partier.

2) av herrar Boo (c). Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Molin (fp) och Nordin

(c) som ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Individens rätt att fritt och självständigt välja politiskt parti är grundläggande för demokratin. Utskottet kan därför av principiella skäl inte acceptera kollektiv anslutning av människor till politiskt parti. Reservationsrätt för den enskilde förändrar ingenting av uppfattningen i denna demokratiskt grundläggande fråga.

Nuvarande missförhållanden bör inte i första hand förändras genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas egen sida. Utskottet förutsätter att det genom opinionsbildning mot kollektivanslutningen skall visa sig vara möjligt att förmå det parti som tillämpar denna ordning att medverka till att kollektivanslutningen avskaffas, så att som partimedlem endast registreras personer, som individuellt begär inträde i partiet. Ett avskaffande av kollektivanslutningen kan aldrig betraktas som ett ingrepp i fackföreningarnas självbestämmanderätt.

3) av herr Berndtson (vpk), som ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Fackföreningsrörelsens uppgift är att företräda sina medlemmars intressen. Denna uppgift fylles bäst av en facklig rörelse som behåller en organisatorisk självständighet gentemot politiska partier. Underkastelse under partipolitiska hänsyn hämmar rörelsens aktionsförmåga. Att fackföreningsrörelsen i skilda lägen stöder politiska organisationer är både nödvändigt och riktigt, men det bör ske på basis av organisatorisk självständighet och på fackföreningsfolkets egna villkor. Enligt utskottets uppfattning är kollektivanslutning till politiskt parti i princip inte försvarbar.

När borgerliga politiker går till angrepp mot kollektivanslutningen är det dock inte av omtanke om fackföreningsmedlemmarna. De borgerliga har inget emot kollektivanslutningen när de anser att den tjänar deras egna syften. Sålunda torde flertalet borgerliga riksdagsledamöter vara övertygade anhängare av den religiösa kollektivanslutning, som för närvarande påtvingas hela folket via statskyrkan.

Riksdagen har vid flera tillfällen avvisat krav på lagstiftning om förbud mot kollektivanslutning till politiskt parti. 1973 års riksdag biföll en reservation vari bl. a. anfördes följande:

Nuvarande missförhållanden bör icke i första hand förändras genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas sida. Det är utskottets förhoppning att det genom opinionsbildning mot kollektivanslutningen skall visa sig vara möjligt att förmå partierna att själva bringa detta förfarande ur världen, så att som medlemmar endast registreras personer, som individuellt begär inträde i partiet.

KU 1975/76:50

235 Liksom tidigare motsätter sig utskottet lagstiftning på berörda område.

Riksdagen biföll med röstsiffrorna 141 - 128 den andra reservationen. För beredning inom konstitutionsutskottet föreligger följande motioner angående kollektivanslutningsfrågan, vilka är avsedda att behandlas i samband med den väntade propositionen om medborgerliga fri- och rättigheter.

Kollektivanslutning till politiskt parti m. m.

1975:8 av herr Sjöholm (fp) - (avser även religiöst samfund) (direktiv

till fri- och rättighetsutredningen)

1975:93 av herr Bohman m.fl. (m) - kläm 5 (lagstiftning)

1975/76:289 av herr Boo m. fl. (c) - (uttalande)

1975/76:892 av herrar Enlund (fp) och Jonsson i Alingsås (fp) (uttalande)

1975/76:923 av herr Akerlind (m) - /förbud i lag

1975/76:1980 av herr Bohman, m. fl. (m). kläm 2 - /förbud i lag: motive ringen

i 1975/76:1979

Den 11 februari 1975 besvarade justitieministern två till statsministern framställda interpellationer angående kollektivanslutningsfrågan. Justitieministern svarade följande:

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Gustavssons i Alvesta (c) den 9 januari till herr statsministern framställda interpellation, nr 1, dels herr Enlunds (fp) den 10 januari till herr statsministern framställda interpellation, nr 3, och anförde:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta har frågat om statsministern vill lämna en redogörelse för vad som hittills har skett med anledning av riksdagens uttalanden den 6 juni 1973 och den 7 november 1974 angående kollektivanslutning av enskilda personer till politiska partier. Herr Enlund har frågat statsministern om han anser det riktigt - mot bakgrund av samma riksdagsuttalanden - att sådan anslutning fortfarande förekommer och om statsministern ämnar medverka till att avskaffa kollektivanslutningen till politiskt parti. Interpellationerna har överlämnats till mig för besvarande. Jag besvarar dem i ett sammanhang.

Frågan om kollektivanslutning till politiskt parti har som bekant under senare år behandlats av riksdagen vid flera tillfallen. Behandlingen har utmynnat i ställningstaganden som innebär att lagstiftningsåtgärder i syfte att förbjuda kollektivanslutning till politiskt parti inte bör vidtas. Samma inställning kom till uttryck när frågan om ett grundlagsförbud berördes under olika faser i arbetet som ledde fram till vår nya regeringsform. Jag kan här inskränka mig till att erinra om att riksdagen - i samband med att den nya regeringsformen antogs - med mycket stor majoritet avvisade en till konstitutionsutskottets betänkande fogad reservation som innefattade förslag till en förbudsregel i regeringsformen.

Riksdagsuttalandet den 6 juni 1973, som också gjordes i samband med att den nya regeringsformen antogs, mynnade i stället ut i en förhoppning "att det genom opinionsbildning mot kollektivanslutningen skall visa sig

KU 1975/76:50

vara möjligt att förmå partierna att själva bringa detta förfarande ur världen, så att som medlemmar endast registreras personer, som individuellt begärt inträde i partiet". Uttalandet den 7 november 1974 har samma innebörd.

Riksdagens båda uttalanden innebär alltså att det helt överlämnas till partierna själva att bestämma om de i förekommande fall skall fortsätta att tillämpa kollektiv anslutning av medlemmar eller inte. Det kan inte vara en angelägenhet för regeringen att övervaka partiernas handlande i detta hänseende.

Angående debatten i övrigt hänvisas till riksdagsprotokollet (RD 19 s. 33).

I massmedia har statsministern gjort uttalanden i kollektivanslutningsfrågan vilka överensstämmer med vad som uttalades i interpellationssvaret.

KU 1975/76:50

237 Bilaga 10 A

Riksdagens ombudsmän J ustitieombudsmannen Bertil Wennergren

PM

1975-05-07

Omständigheterna i den sak som här tas upp framgår av bifogade tidningsurklipp. I korthet förhöll det sig så att Hanna Krabbe efter ambassaddramats upplösning av polisen förts till S:t Eriks sjukhus för vård av de splitterskador hon ådragit sig. Sedan Hanna Krabbe intagits som patient på sjukhuset och där opererats för sina skador, beslöt regeringen den 25 april att hon jämte andra deltagare i ambassadockupationen skulle utvisas. Beslutet fattades med stöd av 3 § lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen). Då beslutet skulle verkställas invände den för sjukhusvården ansvarige överläkaren Bengt Zetterström att Krabbes medicinska tillstånd inte medgav förflyttning. Hon hade en lungskada som vid transport med flygplan kunde försämras genom att det förändrade lufttrycket i planet ledde till att splitter i hennes kropp trängde in och punkterade lungan. Zetterström menade att det vilade på hans ansvar som läkare enligt både lagen och Genévedeklarationen att i första hand svara för patientens hälsa. Efter förhandlingar mellan honom och statsrådet Anna-Greta Leijon gav han emellertid vika, sedan Leijon lovat all skriftligen bekräfta att regeringen övertog det medicinska ansvaret, ali avdelningens jourläkare tillsammans med regeringens läkare Gösta Jonsell skulle göra en slutlig medicinsk bedömning av om Hanna Krabbe skulle tåla flygfärden och ali undersökningen skulle äga rum i närvaro av en polisman. Av tidningsuppgifterna att döma befann sig Zetterström under hela den tid då detta tilldrog sig i sitt hem och gav sina besked per telefon. Den slutliga medicinska bedömningen av Jonsell och jourläkaren blev att Hanna Krabbe skulle kunna förflyttas och utvisningen blev därefter med några timmars försening verkställd.

Beträffande skyldighet att ombesörja sjukvård gäller enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242) att det åligger landstingskommun att fördem vilka är bosatta inom sjukvårdsområdet ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån icke annan drar försorg härom. Samma skyldighet åvilar landstingskommun för dem som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara där bosatta, därest behov av omedelbar vård föreligger, men i sådant fall gäller skyldigheten att bereda sluten vård, dvs. vård på sjukhus, endast så länge den vårdbehövande ej utan men kan flyttas till sjukhus, där den landstingskommun, i vilken han är bosatt, förfogar över vårdplatser. Om intagning på sjukhus beslutar enligt 24 § sjukvårdslagen vederbörande överläkare och motsvarande. Detsamma gäller enligt samma

KU 1975/76: 50

paragraf beträffande utskrivning av intagen person. Vid sin prövning av fråga om intagning eller utskrivning av någon har överläkaren att förutom reglerna om sin landstingskommuns skyldighet att ombesörja sjukvård beakta sina skyldigheter som läkare enligt allmänna läkarinstruktionen (1963:341) m. fl. författningar. Den grundläggande regeln här är den i 3 § instruktionen om att läkaren åligger att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt möjligt,den behandling, som patientens tillstånd fordrar. Ur de av Världshälsoorganisationen (WHO) år 1948 antagna läkaretiska reglerna, den s. k. Genévedeklarationen, kan här återges dels den regel som säger att patienternas hälsa skall vara läkarens första plikt och den regel som ålägger läkaren att inte låta hänsyn till religion, nationalitet, ras, politiskt parti eller social ställning påverka hans plikt mot sin patient.

Enligt 6 § terroristlagen får polismyndighet ta utlänning i förvar när fråga uppkommer om hans utvisning enligt lagen. Beträffande behandlingen av den som sålunda tagits i förvar gäller enligt 11 § lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. bestämmelserna i denna lag och i kungörelsen (1958:214) angående tillämpningen av lagen. Av särskilt intresse är här bestämmelsen i 5 § lagen att läkares anvisning rörande vården av den som är sjuk skall beaktas och bestämmelsen i 5 § kungörelsen att intagen som är i behov av sjukhusvård skall beredas sådan så snart ske kan. Beträffande den första bestämmelsen förtjänar nämnas att det ursprungligen föreslagits att den sjuke skulle vårdas enligt undersökande läkares föreskrifter men att detta jämkades till den gällande lydelsen för att ”bättre anpassas till det praktiska behovet och tillgängliga resurser” (prop. 1958:68 s. 58). Hanna Krabbe fick anses ha blivit tagen i förvar av polisen och omgående beredd sjukhusvård enligt 5 § häkteskungörelsen.

Det kan konstateras att så som förhållandena gestaltade sig å ena sidan stod sjukvårdshuvudmannens och dess överläkares befogenheter och skyldigheter enligt sjukvårdslagen och övriga medicinalförfattningar och å andra sidan polismyndighetens och regeringens befogenheter och skyldigheter enligt terroristlagen, häkteslagen och häkteskungörelsen. Man kan här tala om konkurrerande befogenhets- och pliktförhållanden. Sådana är inte okända inom den offentliga förvaltningen men det är sällsynt att författningarna anvisar hur en konflikt skall lösas. Tolkningsvägen måste här bestämmas vilka befogenhets- och pliktförhållanden som skall vika för de andra och enligt vilka grunder relevanta intressen skall vägas mot varandra (Herlitz, Förvaltningsrättsliga plikter s. 605). Framhållas kan att konkurrens mellan polis och sjukvård kan uppstå också exempelvis då polisen eftersöker en person för gripande, anhållande e. d. och personen är intagen på sjukhus för vård. Om Krabbe själv tagit sig till sjukhuset för vård hade en sådan situation uppkommit.

Vad som föranlett mig att ta upp saken är att jag ansett att ett behov finns av att få närmare belyst innebörden av en överläkares befogenheter

KU 1975/76: 50

och skyldigheter när en polismyndighet eller motsvarande gör anspråk på att få förfoga över en person som är intagen på sjukhus för vård. Av särskilt intresse är här hur saken bör ses ur läkaransvarets, det juridiska såväl som det etiska, synvinkel. Av tidningsuppgifterna att döma synes Zetterström ha utgått från att hans medgivande erfordrades för att verkställighet av utvisningsbeslutet beträffande Krabbe skulle få äga rum. Det förefaller som om Zetterström menar att han som överläkare har suverän beslutanderätt beträffande en hos honom inskriven patient och att denna mot sin vilja inte får tas från sjukhuset utan att han på grundval av en betryggande medicinsk bedömning går med härpå. Det skulle med hänsyn härtill vara av särskilt intresse att få belyst hur Zetterström ser på sitt ansvar och sina häremot svarande befogenheter visavi andra samhällsorgan, enkannerligen polisen. Jag anser också att Zetterström bör förklara varför han vid det aktuella tillfället inte begav sig till sjukhuset för att på platsen överlägga med Leijon och själv göra den slutliga medicinska bedömningen utan i stället kvarstannade i bostaden och lämnade sina besked per telefon.

Bertil Wennergren

KU 1975/76: 50

240 Bilaga 10 B

Vissa bestämmelser beträffande verkställighet av utvisning

58 § första slyckei utlänningslagen (1954:139) har fr. o. m. den 1 januari 19761 (oljande lydelse:

Avvisning skall så snart det kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet av förpassning, förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse.

I fall som avses i 20 § eller 29 § första stycket 5 äger regeringen förordna annorlunda.

20) utlänningslagen har fr. o. m. den 1 januari 1976' följande lydelse:

Utlänning som ankommer till riket skall avvisas, om det finnes grundad anledning antaga att han tillhör eiler verkar för organisation eller grupp som avses i andra stycket och det tillika med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller eljest föreligger fara att han här i riket medverkar till handling som avses i nämnda stycke.

I första stycket avses organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådan gärning här i riket.

Rikspolisstyrelsen upprättar förteckning över utlänningar som enligt vad i första stycket sägs skall avvisas. Regeringen bestämmer vilka organisationer eller grupper som därvid komma i fråga.

29 § första stycket 5 utlänningslagen har fr. o. m. den 1 januari 19761 följande lydelse:

Utlänning må utvisas ur riket,

5) om sådana omständigheter föreligger som avses i 20 § första och andra styckena.

'Se prop. 1975/76:18, InU 1975/76:24 och JuU 1975/76:15 samt SFS 1975:1358

KU 1975/76:50

241 Bilaga 11

PM angående fråga om viss skriftväxling mellan statsministern och utländsk regeringschef

I samband med förra årets granskning behandlade utskottet viss skriftväxling mellan statsministern och Cubas premiärminister (KU 1975:12 s. 17-18). Frågan gällde om skriftväxlingen borde ha diarieförts och utlämnats till utrikesnämndens ledamöter.

Utskottet anförde härvid följande:

Enligt utrikesnämndens formalprotokoll den 18 mars 1974 besvarade statsministern en fråga som gällde viss skriftväxling mellan honom och Cubas premiärminister. Som framgår av en inom utskottets kansli upprättad promemoria, bilaga 5 till detta betänkande, har från statsrådsberedningen inhämtats att skrifterna i fråga betraktats som privata meddelanden och inte som allmänna handlingar. Inom utskottet har väckts frågan om skrifterna borde ha diarieförts och vidare om innehållet borde ha delgetts utrikesnämnden.

1 kanslipromemorian redovisas vissa uppgifter om allmänna handlingar och deras behandling från bl. a. diarieföringssynpunkt. Det skall i sammanhanget nämnas att utskottet i samband med förra årets granskningsarbete tog upp bl. a. frågor om diarieföring i vissa konkreta fall av brev till statsråd (se KU 1974:22 s. 29-31).

Enligt tryckfrihetsförordningen avses med allmänna handlingar alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de inkommit till myndigheten eller upprättats där. I förarbetena till tryckfrihetsförordningen (prop. 1948:230 s. 130) uttalas beträffande gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev att det å ena sidan måste anses i princip stridande mot offentlighetsgrundsatsen om meddelanden, vilka tillkommit i syfte att påverka ett ärendes avgörande, genom att betraktas som enskilda undandras offentligheten men att det å andra sidan torde böra finnas ett visst utrymme för skriftliga meddelanden i tjänsten, vilka inte kan anses vara allmänna handlingar. Gränsdragningen härvidlag borde, liksom dittills, ankomma på rättspraxis. 1 sekretesslagen föreskrivs att handlingar i ärenden, vilka angår rikets förhållande till främmande makt, endast i de fall och i den ordning regeringen bestämmer får utlämnas tidigare än 50 år efter handlingens datum.

Vissa allmänna riktlinjer för diarieföring har lämnats i en inom statsrådsberedningen år 1969 upprättad promemoria. I denna uttalas beträffande gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata meddelanden, att det förhållandet att en handling är ställd till ett statsråd eller en tjänsteman personligen inte i och för sig medför att handlingen skall anses som ett privat meddelande. Har handlingen getts in i syfte att föranleda tjänsteåtgärd eller att påverka handläggningen eller avgörandet av ett ärende, är handlingen eller promemorian att anse som allmän, oavsett om den ställts till exempelvis chefen för visst departement eiler till en viss namngiven person. Vid sådant förhållande skall handlingen enligt promemorian överlämnas för registrering. Avser handlingen däremot mottagarens rent personliga angelägenheter, eller har den ställts till honom i hans egenskap av medlem

16 Riksdagen 1975/76. 4 sami Nr 50

KU 1975/76:50

av viss organisation, är den inte att anse som allmän och behöver således inte diarieföras.

Beträffande sekretesskyddade handlingar anförs i promemorian att det förhållandet att en handling är hemlig i och för sig inte får leda till att handlingen registreras i hemligt diarium. Endast handling vars själva existens måste hållas hemlig bör enligt promemorian fl registreras i hemligt diarium.

Enligt regeringsformen - såväl den äldre som den nuvarande - skall regeringen fortlöpande hålla utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan fl betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa så ofta det erfordras. I alla utrikesärenden av större vikt skall regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske. Vidare gäller att ledamot av utrikesnämnden skall visa varsamhet i fråga om meddelanden till andra om vad han erfarit i denna egenskap. Ordföranden kan besluta om ovillkorlig tystnadsplikt.

Vad gäller den sistnämnda aspekten, nämligen information till utrikesnämnden om innehållet i den aktuella brevväxlingen, vill utskottet uttala, att någon ovillkorlig rätt för utrikesnämndens ledamöter att fl ta del av handlingar av berörd karaktär - om dessa inte skulle vara att betrakta som privata meddelanden - inte torde föreligga. Det bör i sammanhanget hållas i minnet att vissa utrikespolitiska meddelanden, t. ex. från andra länder, kan vara av så ömtålig natur att ett utlämnande med åtföljande risk för vidare spridning skulle kunna fl allvarliga konsekvenser.

Utskottet har vid sin granskning inte funnit anledning att göra något ytterligare uttalande med anledning av den bedömning som skett från statsministerns sida beträffande brevväxlingens karaktär.

I en reservation (2 m, 4 c, 1 fp) anfördes bl. a. följande:

Beträffande frågan om den berörda skriftväxlingen hade bort diarieföras vill utskottet, som inte tagit del av skrifternas innehåll, anföra att om i dessa avhandlas frågor som sammanhänger med avsändarens eller mottagarens ämbete eller tjänstefunktioner bör diarieföring självklart alltid äga rum. Detta överensstämmer också med vad riksdagen uttalade år 1974. Att dokumentation av regeringens åtgärder sker är viktigt ur många synpunkter. För exempelvis en ny regering är det nödvändigt att fl kunskap om utfästelser e. d. som kan ha gjorts av en tidigare regering.

I fråga om utrikesnämndens ledamöters rätt att fl ta del av handlingar av berörd karaktär vill utskottet uttala att denna rättighet måste ges en vidsträckt innebörd. Så har också skett i praxis. Regeringen har även enligt den nya grundlagen en fortlöpande informationsskyldighet till nämnden, vars sammansättning och personal är sådan att hemlighållandet av uppgift i möjligaste mån kan anses garanterad, när tystnadsplikt beslutas.

Utskottet har velat bringa nu angivna synpunkter till riksdagens kännedom.

Riksdagen biföll reservationen. Beträffande den i ärendet upprättade gransk ni ngspromemorian hänvisas till KU 1975:12 s. 108-110.

Som underbilaga till denna promemoria fogas ett brev dagtecknat 1976- 03-01 från statsministern till en av ledamöterna av utrikesnämnden.

KU 1975/76:50

243 Underbilaga till bilaga 11

1976-03-01 Dnr P 1020/75

Riksdagsmannen Gösta Bohman RIKSDAGSHUSET

Med hänvisning till riksdagens beslut med anledning av konstitutionsutskottets betänkande 1975:12 har Du förnyat Din begäran att utrikesnämnden ledamöter skall fö ta del av den brevväxling som utskottet har behandlat under punkten 5.

Jag har tidigare i andra sammanhang - och senast vid utrikesnämndens sammanträde - redogjort för innehållet i mitt brev. Jag har också redovisat skälen varför jag inte är beredd att lämna ut brevet. Min inställning i denna fråga är oförändrad.

Med vänlig hälsning

Olof Palme

KU 1975/76:50

244 Bilaga 12

PM angående ifrågasatt hörande av utrikesnämnden före regeringens beslut om viss begränsning av skoimporten

Genom beslut den 23 oktober 1975 förordnade regeringen om vissa restriktioner för import av skovaror. Besluten, som till huvudsaklig del avser Sveriges import från EG- och EFTA-länderna, föregicks inte av utrikesnämndens hörande.

Enligt 10 kap. 6 8 regeringsformen skall regeringen fortlöpande hålla utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa så ofta som behövs.

I alla utrikesärenden av större vikt skall regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske.

Vid författningsreformen uttalade departementschefen beträffande förevarande stadgande följande (prop. 1973:90 s. 367):

Jag delar författningsutredningens och grundlagberedningens uppfattning att det närmare samarbetet mellan regeringen och riksdagen i utrikesfrågor även i fortsättningen bör ske genom utrikesnämnden på samma sätt som för närvarande. Regeringen skall således vara skyldig att överlägga med nämnden i alla utrikesärenden av större vikt, såvida detta inte är omöjligt av särskilda skäl. Den skall vidare hålla nämnden fortlöpande utnderrättad om det utrikespolitiska läget i den mån detta kan beröra Sverige. Med utrikesärenden förstås i detta sammanhang ärenden som angår rikets förhållanden till främmande stat eller till mellanfolklig organisation.

Genom lag (1975:85) har riksdagen lämnat regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Lagen, som endast innehåller två stadganden, har följande lydelse:

1 § Regeringen får, med den begränsning som följer av 2 §, meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor, om det är påkallat av hänsyn till risk för störning inom samhällsekonomin eller folkförsörjningen, av särskilda handelspolitiska skäl eller av hänsyn till behov att trygga kvaliteten hos produkter av visst slag, till hälsovården, miljövården, växtskyddet eller skyddet mot djursjukdomar eller till kontrollen av materiel som kan få militär användning.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter som avses i första stycket.

2 § Bemyndigandet i denna lag medför ej befogenhet att meddela föreskrifter om tull. Ej heller medför det befogenhet att meddela föreskrifter om annan avgift än sådan som avser kostnad för handläggning av fråga om tillstånd, för omhändertagande av gods eller för kontroll, inspektion eller annan därmed jämförlig åtgärd.

1 prop. 1975/76:57 med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet, avlämnad till riksdagen den 28 oktober 1975, uttalade departementschefen beträffande handelspolitiska åtgärder inom skoindustrin följande:

KU 1975/76:50

245 Inom den svenska skoindustrin är, som jag tidigare har framhållit, läget mycket bekymmersamt. Tillbakagången för industrin började redan på 1960- talet och denna utveckling har fortsatt i ökad takt under 1970-talet. Nedgången beror främst på den fortgående relativa höjningen av kostnadsnivån för industrin i förening med Sveriges traditionellt mycket liberala importpolitik.

En fortsatt nedgång i den svenska produktionskapaciteten kan inte accepteras från försörjningsberedskapssynpunkt. Med anledning härav har regeringen funnit det nödvändigt att besluta om en begränsning av importen i fråga om skor av läder och plast samt gummistövlar. Begränsningen kommer att avse importen från alla länder, gentemot vilka en begränsning inte redan föreligger, och gälla från början av november i år. Begränsningsnivåer och övriga villkor kommer att fastställas av K.K.

Genom en sådan begränsning av importen av skor och stövlar till en fastställd högsta nivå kommer bättre underlag att skapas för skoindustrins långsiktiga planering och för statsmakternas åtgärder för att upprätthålla en tillfredsställande svensk försörjningsberedskap på detta område.

I enlighet med Sveriges avtal med EFTA och EG kommer regeringen snarast att underrätta dessa organisationer om den förestående åtgärden. På motsvarande sätt kommer också GATT och OECD att informeras.

Vid riksdagsbehandlingen kritiserades skoimportrestriktionen i två motioner (m och fp). Näringsutskottet (NU 1975/76:15) avstyrkte motionerna och anförde därvid följande:

Utskottet vill slå fast att den importbegränsning som regeringen har beslutat är föranledd helt av säkerhetspolitiska skäl. Det har framstått som nödvändigt att prioritera dessa, när det uppstått konflikt mellan olika, vart för sig väsentliga politiska mål. Importbegränsningen innebär således icke något principiellt avsteg från den frihandelslinje som sedan länge är kännetecknande för svensk handelspolitik. Det bör vara en strävan för regeringen och utlandsmyndigheterna att i berörda länder och inom de internationella organisationerna skapa förståelse för bevekelsegrunderna bakom de åtgärder som har vidtagits.

I den mån de genomförda eller aviserade motåtgärderna är ofrånkomliga får de accepteras som ett pris för vad som uppnås i säkerhetspolitiskt hänseende om en tillräckligt stor skoproduktion kan vidmakthållas i vårt land. Den kritik som har framförts mot regeringens handelspolitiska åtgärder ter sig mot bakgrund av vad här sagts inte välmotiverad.

I en reservation (2 m och 1 fp) yrkades bifall till berörda yrkanden i nyssnämnda motioner. I reservationen gjordes gällande att de restriktioner som införts för skoimporten i mycket ringa mån kunde bidra till att lösa det uppkomna försörjningsproblemet. Genom beslutet hade enligt reservanterna ett principiellt beklagligt avsteg gjorts från den handelspolitiska huvudlinje som Sverige hävdat i olika internationella sammanhang. De motåtgärder som kunde komma att vidtas kunde vidare få allvarliga konsekvenser för sysselsättnigen inom exportindustrin.

KU 1975/76:50

246 Nedan lämnas en kortfattad redogörelse för aktuella avtalsregler i EGoch EFTA-konventionerna jämte motivuttalanden.

I artikel 13 första punkten avtalet den 22 juli 1972 mellan Sverige och den europeiska gemenskapen stadgas: ”Ingen ny kvantitativ importrestriktion eller åtgärd med samma verkan skall införas i handeln mellan Sverige och gemenskapen.”

Som undantag från denna regel stadgas i artikel 21 följande:

Ingen bestämmelse i detta avtal skall hindra en avtalsslutande part att vidtaga åtgärder

a. som parten anser nödvändiga för att förhindra yppande av upplysningar i strid med sina väsentliga säkerhetsintressen;

b. som hänför sig till handel med vapen, ammunition eller krigsmateriel eller till sådan forskning, utveckling eller produktion som är oundgänglig för försvarsändamål, under förutsättning att dessa åtgärder icke ändrar konkurrensvillkoren för varor som icke är avsedda för specifikt militära ändamål;

c. som parten anser väsentliga för sin säkerhet i krigstid eller vid allvarlig internationell spänning.

Beträffande de s. k. skyddsklausulerna anförde departementschefen i propositionen rörande EG-konventionern (prop. 1972:135 s. 51-52) bl. a. följande: Avtalet

innehåller skyddsklausuler som anger i vilka fall och under vilka förutsättningar en part kan vidta skyddsåtgärder. Med skyddsåtgärd avses åtgärd som normalt är förbjuden enligt avtalet, t. ex. att återinföra tullar.

Redan på ett tidigt stadium av förhandlingarna uppnåddes enighet om de fall som borde täckas av skyddsklausuler. Avtalet innehåller således klausuler för regionala eller sektoriella marknadsstörningar, för dumping, för snedvridning av handeln på grund av skillnader i tullar gentemot tredje land (tulldispariteter), för brott mot avtalets konkurrensregler, för allmänna avtalsbrott, för skydd av nationella säkerhetsintressen och allmän ordning samt för betalningsbalanssvårigheter. Motsvarande klausuler förekommer i alla mera omfattande avtal rörande handelshindrens avskaffande, såsom GATT och EFTA-konventionen.

Från svensk sida ställdes under förhandlingarna krav på att klausulerna skulle utformas så klart och entydigt som möjligt för att därmed förebygga godtyckliga tolkningar, vilka skulle kunna rubba avtalets stabilitet. Vi begärde vidare, att överläggningar alltid skulle inledas mellan parterna innan skyddsåtgärder vidtogs. Gemenskapen har gått oss till mötes på flertalet punkter. Avtalet föreskriver således som huvudregel att förhandsöverläggningar med motparten skall föregå vidtagandet av skyddsåtgärder. Endast under ”exceptionella förhållanden” kan en part frångå kravet om förhandsöverläggningar, men även i detta fall skall överläggningar mellan parterna komma till stånd så snart som möjligt. Avtalalets allmänna procedurregel -artikel 27 - innehåller vidare detaljerade föreskrifter om de typer av skyddsåtgärder som bör komma i fråga och om deras varaktighet. Vidare anges att åtgärderna skall göras till föremål för regelbundna överläggningar. Syftet med dessa överläggningar skall vara att göra det möjligt att snarast upphäva åtgärderna. En grundtanke har varit att genom relativt detaljerade föreskrifter

KU 1975/76:50

begränsa tillgripandet av skyddsåtgärder och de skadliga verkningar som dessa kan få på samarbetet i stort.

Även om de detaljerade procedurreglerna inte utgör någon garanti för att skyddsklausulerna inte utnyttjas på ett otillbörligt sätt, är jag övertygad om att parterna inte kommer att vidta skyddsåtgärder utan mycket starka skäl. Samarbetet måste i detta hänseende - liksom på så många andra områden i detta omfattande avtal - bygga på ömsesidigt förtroende.

EFTA-avtalet innehåller i artikel 10 förbud mot kvantitativa importrestriktioner. Från dessa regler finns liksom i EG-avtalet undantagsregler, bl. a. i säkerhetssyfte (art. 18). Rörande tillämpningen av särskilt art. 18 anförde departementschefen i propositionen till EFTA-konventionen (1960:25) följande:

Utöver dessa regler finns i artiklarna 12 och 18 mera generella undantag av den karaktär som allmänt tillämpas i internationella överenskommelser. Reglerna torde icke här kräva närmare kommentarer. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten vid en bestämmelse som för Sveriges vidkommande kan ha särskild betydelse med hänsyn bl. a. till den ekonomiska försvarsberedskapen. En medlemsstat har sålunda enligt artikel 18 rätt att vidta de åtgärder den för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen anser nödvändiga med avseende på forskning, utveckling eller tillverkning som är oundgänglig för försvarsändamål. Undantaget gäller icke enbart militära ändamål utan även andra som oundgängliga bedömda försvarsändamål. Åtgärderna får emellertid icke avse tillämpning av importtullar och icke heller, utan särskilt bemyndigande, importrestriktioner. I den mån skyddsåtgärder för här avsedda ändamål visar sig nödvändiga torde därför främst statliga subventioner komma ifråga.

Beträffande frågan om Sveriges åtgärder medfört repressalier i någon form anförde statsrådet Lidbom i riksdagen den 21 november 1975 (prot. 1975/76:27 s. 83) som svar på en fråga av herr Olof Johansson i Stockholm (c) i sak följande:

Låt mig först säga att regeringen självfallet fortlöpande bemöter kritiken och därmed hotet om motåtgärder. Vi försöker genom våra utlandsmyndigheter och genom andra kanaler förklara för berörda regeringar såväl våra åtgärders säkerhetspolitiska innebörd som det begränsade omfång de har.

Inga enskilda länder har hotat med motåtgärder. De organisationer jag förstår att herr Johansson syftar på är GATT, EFTA och EG. EFTA behandlar fortfarande det svenska beslutet. Några motåtgärder har inte aktualiserats från GATT- eller EFTA-håll.

EG har för sin del för det första utnyttjat en rättighet som är förutsedd i vårt avtal med EG, nämligen att ta ut tredjelandstull på vissa pappersprodukter för den del av exporten som överstiger det s. k. indikativa taket.

För det andra beslutade kommissionen i tisdags att föreslå EG:s ministerråd att frysa nästa års tillväxt av de svenska pappersplafonderna.

Även dessa åtgärder är - om de sätts i kraft - i överensstämmelse med avtalets särskilda regler rörande pappersexporten men får endast tillgripas

KU 1975/76:50

i fall av konjunkturella svårigheter inom EG. 1 själva verket har en åtgärd av just detta slag förutskickats mot de pappersexporterande EFTA-länderna sedan flera månader till följd av den bekymmersamma situationen för pappersindustrin inom gemenskapen.

Kommissionens förslag innebär att Sverige drabbas hårdare än övriga pappersexporterande EFTA-länder. Vi kommer att göra klart för EG att det inte finns några ekonomiska eller andra skäl för en sådan särbehandling av pappersexporten från Sverige.

Från utrikesdepartementet har inhämtats, att EFTA-länderna inte föreslagit någon motåtgärd med anledning av importbegränsningsbeslutet. Några officiella repressalier från EG:s sida i form av diplomatisk note e. d. har heller inte förekommit. Vid samtal under hand i den blandade kommittén har dock uttalats att vid beslut rörande omfattningen av nedskärningar i Sveriges export av papper till EG-länderna skoimportbeslutet haft viss psykologisk betydelse.

KU 1975/76:50

249 Bilaga 13

PM med vissa uppgifter om svenska biståndsinsatser i Angola

Inledning

FN:s generalförsamling antog hösten 1970 en global utvecklingsstrategi för 1970-talet innehållande målsättningar och åtaganden för det internationella utvecklingssamarbetet. Härvid betonades att utvecklingsländernas egna planer och förutsättningar måste utgöra en grundval för detta samarbete. En effektiv samordning av biståndsinsatserna i syfte att underlätta u-ländernas planering är sålunda önskvärd för att stödja mottagarländernas egna strävanden mot ekonomisk och social utveckling och utjämning. Samordningen får dock inte utnyttjas för att styra ländernas ekonomiska och politiska målsättningar och prioriteringar. Nu angivna principer har från svensk sida slagits fast redan i början på 1960-talet (jfr prop. 1962:100 och prop. 1972:1 bilaga 5 s. 23-24): Vidare skall erinras om FN-deklarationen våren 1974 om kravet på en ny ekonomisk världsordning som bl. a. speglar u-ländernas gemensamma syn på hur utvecklingssamarbetet bör utformas. Grundläggande skall vara staternas suveränitet och jämställdhet och folkens rätt till självbestämmande (se prop. 1975:1 bilaga 5 s. 13-14).

I ett antal FN-resolutioner angående bl. a. förhållandena i Rhodesia, Sydafrika och områden som tidigare stått under portugisisk administration t. ex. Angola och Mozambique har FN:s medlemsstater uppmanats att lämna moraFskt och materiellt stöd till befolkningen och de nationella befrielserörelserna i dessa områden.

Sverige har i FN röstat för dessa resolutioner varvid från svensk sida klargjorts att med begreppet materiellt stöd avses bistånd som ges i överensstämelse med FN-stadgans och folkrättens principer. Mot denna bakgrund kan erinras om att i statsutskottets utlåtande 1969:82 (s. 24) som godkändes av riksdagen tillstyrktes humanitärt stöd och utvecklingsstöd till afrikanska befrielserörelser med beaktande av att utformningen av svenskt statligt stöd ej kan tillåtas komma i konflikt med den folkrättsliga regeln att ej ingripa i en annan stats inre angelägenheter. En sådan konflikt behöver inte uppstå, framhålls det i utlåtandet, i de fall då FN entydigt tagit ställning mot förtryck av folk som eftersträvar nationell frihet. Detta kan anses vara fallet beträffande bl. a. Syd västafri ka, Rhodesia och de under Portugals överhöghet stående områdena i Afrika.

I det nämnda utlåtandet från statsutskottet påpekas vidare att de speciella förutsättningarna för stöd åt vissa befrielserörelser i Afrika inte ger underlag för generella krav på statliga stödåtgärder till rörelser och organisationer vilka betecknas som nationella eller sociala befrielserörelser. I utlåtandet uttalas även att statligt humanitärt bistånd som genom Röda korset och därmed jämförliga hjälporganisationer förmedlas till olika befolkningsgrup -

KU 1975/76:50

per i länder, vilka befinner sig i inbördeskrig, inte synes möta betänkligheter från folkrättslig synpunkt.

Sverige har sedan flera år lämnat utvecklingsstöd till olika befrielserörelser i Afrika, bl. a. till den s. k. folkfronten för Angolas befrielse, MPLA. I sammanhanget skall erinras om att Angolas utveckling mot självständighet i förhållande till Portugal i likhet med andra tidigare portugisiska kolonier i Afrika såsom Mozambique och Guinea-Bissau har pågått i många år utan resultat. Efter regimförändringarna i Portugal i april 1974 ändrades emellertid läget radikalt för befrielserörelserna i dessa kolonier. Guinea-Bissau och Mozambique blev sålunda självständiga stater i september 1974 resp. i juli 1975. Beträffande Angola träffades i januari 1975 en överenskommelse mellan de tre ledande befrielserörelserna i landet FNLA, MPLA och UNITA, som gick ut på den målsättningen att gemensamt bygga upp en konstitutionell gemenskap under vilken Angola skulle bilda en självständig stat. Självständighetsdagen inföll den 11 november 1975. Som känt uppstod dessförinnan väpnad konflikt i Angola som accentuerades genom militära interventioner utifrån. Den nya statsbildningen välkomnades av Sverige i samband med självständighetsdagen. Folkrepubliken Angola erkändes av Sverige den 18 februari 1976.

1 utrikesutskottets betänkande UU 1975:4 med anledning av förslag i 1975 års budgetproposition om biståndsinsatser till Angola uttalades bl. a. följande om situationen i landet före självständighetsdagen.

I propositionen redogörs för det bistånd som hittills utgått till befrielserörelsen MPLA och till angolaflyktingar i Zaire. Det är svårt att för dagen bedöma situationen i Angola och möjligheterna för framtida svenska insatser. Regeringen följer utvecklingen och är beredd att stödja en utveckling som främjar oberoende och social och ekonomisk rättvisa för det angolesiska folket, framhålls i propositionen.

Under pågående förhandlingarom Angolas självständighet kan nya spänningar mellan olika politiska rörelser inte uteslutas. Utskottet delar uppfattningen att det vore synnerligen olämpligt om Sverige till en av parterna i Angola lämnade ett stöd som kunde uppfattas som ett svenskt ställningstagande i en intern angolesisk angelägenhet. Utskottet konstaterar att ett sådant stöd inte heller föreslås i propositionen.

Utskottet vill ansluta sig till uttalandet i propositionen att det för dagen är svårt att bedöma situationen i Angola. Möjligheterna för framtida svenska insatser får bedömas när landet blivit självständigt. Under anslaget C 2 finns ett visst utrymme för insatser i Angola under budgetåret 1975/76.

Biståndsinsatsernas omfattning

Som tidigare framgått blev Angola självständigt den 11 november 1975 och erkändes av Sverige den 18 februari 1976.

Från utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete har erhållits följande uppgifter om biståndssamarbetet med MPLA.

KU 1975/76:50

1. Översikt

Biståndssamarbetet med MPLA inleddes budgetåret 1971/72. Följande summor har allokerats för rörelsen:

1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76

500 000 2 000 000 3 500 000 4 000 000 1 500 000

Av det bistånd som avsatts för 1973/74 utbetalades endast 650 000 kr. till MPLA:s skola i Folkrepubliken Kongo (Dolisie-skolan) och 35 000 kr. till MPLA:s representant i Stockholm. Detta berodde på att rörelsen under denna period led av splittring och inre slitningar. Reservationen från 1973/74 har beräknats till 2,18 milj. kr. och förklarar varför den ram som förhandlades med MPLA för 1974/75 blev 6,18 milj. kr. Pengarna har använts främst till leveranser av livsmedel, sjukvårdsutrustning och tidningspapper.

Biståndet för budgetåret 1971/72 användes för sjukvårds- och undervisningsmateriel samt livsmedel. 1972/73 prioriterade MPLA lastbilar men biståndet användes också till leveranser av livsmedel och textilier och stöd till sjukvården i MPLA-kontrollerade områden. En reservation som beräknats till 880 000 kr. uppstod men denna har inte senare kommit MPLA till godo.

Bidraget till Dolisie-skolan går tillbaka på ett avtal mellan Sverige och UNESCO daterat 1973-07-12, enligt vilket Sverige förbinder sig att under budgetåren 1973/74-1976/77 utbetala sammanlagt 3,3 milj. kr. till UNESCO. Projektet, som syftar till att ge utbildning till flyktingar och anhöriga till MPLA-kadrer i Kongo har blivit försenat och utbetalningarna har hittills inskränkt sig till de 650 000 kr., som utgick 1973/74. Nu har skolan emellertid börjat fungera och en utbetalning av 1,5 milj. kr. till UNESCO gjordes i början av innevarande år. Denna belastar anslaget för flyktingar och befrielserörelser budgetåret 1975/76. Resterande belopp, 1,15 milj. kr., skall enligt planerna utbetalas 1976/77. MPLA är angeläget om att verksamheten vid skolan skall fortsätta.

I samarbete med UNDP ger Sverige dessutom sedan några år tillbaka bidrag till ett program för utbildning av flyktingar i Zaire. Detta program kommer att fortsätta för de stipendiater som väljer att avsluta sina studier i Zaire. Några nya stipendier ges inte. Insatsen har för budgetåret 1975/76 kostnadsberäknats till 200 000 kr.

Åtaganden i samarbete med FN-organ uppgår således till 1,7 milj. kr. för innevarande budgetår, varav 1,5 milj. kr. avser stöd till MPLA.

Det sammanlagda biståndet till MPLA under perioden 1971/72-1975/76 är ca 10,5 milj. kr. Pengarna har använts främst för stöd till undervisning och sjukvård samt leveranser av livsmedel och fordon.

Budgetåret 1975/76 har, förutom utbetalningarna till UNESCO och UNDP, katastrofbistånd lämnats till humanitära organisationers verksamhet i Angola. Röda Korset har fått sammanlagt 800 000 kr. och Frikyrkan Hjälper 500 000 kr. för insatser inom sjukvården och livsmedelsförsörjningen.

KU 1975/76:50

2. Omförhandlingen med MPLA

I den lista över varor till MPLA, som fastställdes våren 1975 avsattes 1,8 milj. kr. (av 6,18 milj. kr.) för transportmedel. 525 000 kr. avsattes som ett kontantbidrag i enlighet med principen att en viss andel - mellan 5 och 10 - av det totala biståndet till en befrielserörelse kan utbetalas kontant

som ett bidrag till rörelsens egen administration av det svenska biståndet. Kontantbidrag beviljades första gången budgetåret 1972/73 avseende 5 av det totala biståndet till FRELIMO och MPLA.

I maj 1975 levererades två lastbilar till MPLA i Luanda. Order placerades av en tredje lastbil som emellertid inte levererades. I oktober omförhandlades det resterande biståndet med MPLA, främst för att undvika leverans av ytterligare fordon i den då rådande krigssituationen. Även kontantbidraget omförhandlades. Den slutliga varulistan för bistånd till MPLA ser efter omförhandlingen ut som följer:

1. Livsmedel

2. Medicinsk basutrustning till 12 hälsovårdscentraler

3. 10 st. ambulanser

4. Tidningspapper

S:a 4 800 000 kronor

1 400 000

1 000 000 700 000 1 700 000

Därtill kommer leveranserna våren 1975 av de två lastbilarna och livsmedel, allt som allt motsvarande drygt en miljon kronor. Medel har dessutom reserverats för att betala skolböcker som tryckts i Sverige och för MPLA:s representant i Stockholm.

Varorna under posterna 1-3 ovan har inköpts lokalt. Detta fungerar så att leverantörerna kan få betalt endast mot uppvisande av faktura försedd med mottagningsbevis från MPLA.

Beureppet humanitärt bistånd

Från utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete har lämnats följande synpunkter på biståndsinsatserna i Angola med tonvikt på hur begreppet humanitärt bistånd skall tolkas. Frågan har ytterligare belysts i en promemoria den 10 mars 1976 (underbilaga).

Det är svårt alt ge en uttömmande dellnition på begreppet humanitärt bistånd. Dess innebörd kan inledningsvis avgränsas genom att det humanitära biståndet inte avser militär verksamhet - även om naturligtvis vård av sårade inte gärna kan undantas från vad som kan bli föremål för humanitärt bistånd. Det humanitära biståndet avviker från utvecklingsbistånd främst genom att inte avse stöd till produktiva investeringar även om gränslinjen här kan bli suddig t. ex. när det gäller utrustning för ut -

KU 1975/76:50

bildning, sjukvård, enklare jordbruk m. m.

Centralt för humanitärt bistånd är att det främst avser försörjning med livsförnödenheter. Innehållet kan naturligtvis variera. Ibland rör det sig om mat, kläder och någon form av bostad, men sjukvård, utbildning och redskap nödvändiga för försörjning kan också ingå. Detsamma kan gälla råvaror behövliga för produktion av viktiga varor med civil användning.

Det humanitära biståndet till de afrikanska befrielserörelserna definieras genom den praxis som utvecklats och som fortlöpande godkänts av regeringen och riksdagen. Detta bistånd har avsett rörelsernas civila verksamhet, till stor del försörjning av medlemmar i exil. För att försäkra sig om biståndets civila användning utgick det inledningsvis helt i form av varor. Vissa uppmjukningar har därefter stegvis gjorts. Ett belopp på 5-10 '’ > har i vissa fall lämnats i kontantstöd till rörelserna för att täcka kostnader i samband med mottagandet av biståndet.

Fordon kom efterhand att ingå i biståndet för transport av de levererade varorna och för att underlätta rörelsernas transporter av flyktingar. Rörelserna har varit väl medvetna om den svenska politiken att inte stödja militär verksamhet och har garanterat fordonens utnyttjande för endast civila ändmål. I det öppna krigstillstånd som rådde i Angola sommaren 1975 bedömdes det som osäkert om fordon som levererades för civila ändamål inte skulle kunna utnyttjas i den militära verksamheten. Detta motiverade den omförhandling som gjordes.

KU 1975/76:50

254 Underbilaga

lill bilaga 13

Humanitärt bistånd - definitioner och praktik

För att belysa vad svenskt humanitärt bistånd till befrielserörelser i Afrika inneburit har SIDA:s verksamhetsberättelser, budgetpropositioner, riksdagsdebatter och pressmeddelanden sedan några år tillbaka genomgåtts. Resultaten redovisas i det följande. Genomgången har inte varit fullständig.

Utgångspunkten

Verksamheten har utgått från riksdagens beslut 1969 (SU 1969:82 s. 24), vari det bl. a. sägs att "utformningen av svenskt statligt bistånd ej kan tillåtas komma i konflikt med den folkrättsliga regeln att ingen stat har rätt att ingripa i en annan stats inre angelägenheter. Vad avser befrielserörelser i Afrika torde humanitärt bistånd och utbildningsstöd inte behöva komma i konflikt med den nämnda folkrättsliga regeln i de fall då FN entydigt tagit ställning mot förtryck av de folk, som eftersträvar nationell frihet. Detta kan anses vara fallet beträffande Sydvästafrika, Rhodesia och de under Portugals överhöghet stående områdena i Afrika. Vad avser hjälp till apartheidpolitikens offer kan sådan hjälp motiveras bland annat med FN:s uttryckliga fördömande av den sydafrikanska apartheidpolitiken.”

Budgetpropositionerna

Innebörden i begreppet humanitärt bistånd diskuteras under den rubrik, som i budgetpropositionen 1975/76 heter "Södra Afrika: Flyktingar och befrielserörelser". I proposition 1973:1 sammanfattas det: "Biståndet utgår i form av varor för hälsovård, undervisning och konsumtion. Enklare redskap ingår också liksom fordon för distribution av varubiståndet samt för sjuktransporter. ” Livsmedel och kläder har nämnts som exempel på konsumtionsvaror. Andra preciseringar som givits är stöd åt uppbyggnad av lagringsoch transportkapacitet, handelsvaror till folkaffärer i befriade områden, kontantbidrag till barnläger, transporter och lagring, samt bidrag till en UNESCOadministrerad skola. Målet för biståndet har bl. a. betecknats som "civil verksamhet" och "socialt och ekonomiskt utvecklingsarbete".

Riksdagsdebatterna

Vederbörande statsråd har vid olika tillfällen klargjort innebörden i begreppet humanitärt bistånd. Statsrådet Sigurdsen tillfrågades 1974-11-14 om hon kunde bekräfta en uppgift i broschyren "Bistånd - hjälp till självhjälp" att "Sverige inte lämnar några bidrag till befrielserörelsernas militära verksamhet". Statsrådet svarade bl. a.: "Biståndet har huvudsakligen bestått av

KU 1975/76:50

utrustning för sjukvård och utbildning och andra varor för civil verksamhet. Kontantbidrag har i vissa fall lämnats till såväl institutioner som skolor. En mindre del av biståndet har lämnats som bidrag till transportkostnaderna för varorna.” I biståndsdebatten samma år hade hon förklarat, att det är i organisationernas "vardagsarbete, där befrielserörelserna tar ett växande ansvar för människors hälsovård, utbildning och försörjning, som det ökande svenska biståndet kommer till användning". Året innan hade utrikesminister Wickman om stödet till befrielserörelserna fastslagit: "Det är ett humanitärt bistånd, och så länge den väpnade befrielsekampen pågår kommer det att förbli ett sådant bistånd. Jag tycker att också herr Måbrink borde förstå att det inte är möjligt för ett land som Sverige att ge hjälp i form av direkta penningstransaktioner. Vårt bistånd är ett humanitärt bistånd baserat på FN-resolutioner."

Pressmeddelanden

Utrikesdepartementet har i olika pressmeddelanden omtalat vad som ingått i det humanitära biståndet till olika mottagare. Därvid har nämnts livsmedel, mediciner, transportmedel, kontorsmateriel, varor och utrustning till skolor, sjukstugor och jordbrukskollektiv samt bidrag till barnläger och Mozambique Institute, FRELIMO:s administrativa centrum för den civila verksamheten.

SIDA :s verksamhetsberättelser

Varje år redogör SIDA för hur de medel som anslogs för det föregående budgetåret kommit till användning. Medicinsk utrustning, livsmedel, skolmateriel och konsumtionsvaror till folkaffärer räknas upp som de varor, som levererats till befrielserörelserna. Bidrag har lämnats till skolavgifter, täckande av kostnader i samband med varuleveranserna, driftutgifter för Mozambique Institute och ett FRELIMO-lägerTunduru, kontorsutrustning, transport av i Sverige insamlade kläder samt till utbildning och social verksamhet bland flyktingar.

KU 1975/76:50

256 Bilaga 14

PM rörande regeringens beslut att bevilja Readers Digest AB tillstånd att upprätta centralt personregister

Allmänt om datalagen

Datalagen (1973:289) antogs av riksdagen 1973 (prop. 1973:33, KU 1973:19). Enligt datalagen får dataregister som innehåller personuppgifter i princip inte inrättas eller foras utan tillstånd av datainspektionen. Vissa speciella regler gäller dock i fråga om register som inrättas genom beslut av regeringen eller riksdagen. I samband med att datainspektionen beviljar tillstånd till ett personregister skall den också meddela alla de föreskrifter som behövs för att förebygga otillbörligt integritetsintrång. Datainspektionen skall vidare utöva tillsyn över registren och kunna ingripa i efterhand med nya eller ändrade föreskrifter. I sista hand kan inspektionen återkalla meddelat tillstånd.

Regeringsbeslutet rörande Readers Digest dataregister

Da tainspektionen

Datainspektionen (DI) meddelade genom beslut den 6 december 1974 Readers Digest AB tillstånd att föra ett personregister kallat ”Mäster Promotion System”. Samtidigt meddelade datainspektionen vissa föreskrifter enligt 5 och 6 §§ datalagen (Bilaga 1).

Enligt DI:s beslut skall ändamålet med registret vara uttag av namnoch adressuppgifter för direktreklam avseende bolagets produkter. Vidare stadgades (med stöd av 5 8 datalagen) att registret endast får innehålla personuppgifter om bolagets kunder samt personer som utan att vara kunder skriftligen medgivit att bli registrerade sedan de underrättats om att denna skall ske med hjälp av ADB.

Vidare föreskrevs i DI:s beslut att registret ej fick innehålla uppgifter om civilstånd, egen inkomst, familjeinkomst, antal barn samt kön och ålder för barn. Registret kommer därefter att innehålla uppgifter som hänför sig till namn, adress, personnummer, datum för registrering i registret, datum för senaste adressändring, samt vissa ”kundrelationsdata”, dvs. uppgifter rörande de registrerades relationer till företaget.

DI föreskrev vidare (med stöd av 6 § datalagen) att utgallring ur registret skulle ske av de personer och de uppgifter som ej fick ingå i registret. Beträffande registrerad ”sorn upphört att vara kund hos bolaget och vars mellanhavanden med bolaget till följd av kundförhållandet slut reglerats” skulle uppgifterna utplånas under närmast följande kalenderår.

KU 1975/76:50

257 I motiveringen till sitt beslut anförde Dl bl. a.

Att beakta vid bedömning av frågan om centrala personregister är, i enlighet med 3 § datalagen, vidare den inställning till registreringen som de personer som avses ingå i registret kan antas ha. Datainspektionens erfarenhet hittills är att det från de registrerades sida kan upplevas som en risk i sig själv att finnas registrerad i olika personregister, således oavsett antalet och arten av de personuppgifter som ingår i registren. Som framhållits i förarbetena till datalagen kan i dagens samhälle rätten att slippa bli registrerade i olika ADB-register inte vara absolut. För att så långt som möjligt minska riskerna för otillbörligt intrång i den personliga integriteten bör dock enligt datainspektionens uppfattning inga personregister som förs med hjälp av ADB få innehålla uppgifter om andra fysiska personer än som svarar mot myndigheternas, företagens eller organisationernas arbetsuppgifter och verksamhetsområden. 1 fråga om företag och organisationer är datainspektionens principiella utgångspunkt den att dessa endast bör få registrera personer som är kunder, anställda eller medlemmar i företaget respektive organisationen, eller som frivilligt medgivit registreringen. En sådan ordning är enligt datainspektionens mening nödvändig om man inte vill medge alla organisationer och företag, som kan åberopa en stor del av svenska folket eller t. ex. ett helt läns befolkning som presumtiva medlemmar eller kunder, att föra egna befolkningsregister för medlems- resp. kundvärvningsändamål, något som enligt inspektionen inte bör ske och som också i tidigare beslut har avvisats av inspektionen.

Reader’s Digest AB:s register bör som följd härav inte omfatta andra personer än företagets kunder eller personer som frivilligt givit sitt tillstånd till att finnas i registret.

Besvär från Readers Digest AB

Över Dl:s beslut anförde Readers Digest AB besvär den 19 december

1974. Besvären utvecklades i skrivelse till regeringen den 1 april 1975. Därvid medgav bolaget de med stöd av 5 § datalagen meddelade föreskrifterna om registerändamålet och föreskrifterna rörande arten av de personuppgifter registret får innehålla. Däremot yrkades att begränsningen av registret till de personer som är kunder hos bolaget skulle upphävas.

I besvären anfördes bl. a. att Dl inte har rätt att enligt 5 § datalagen eller eljest meddela generella föreskrifter rörande omfattningen av personregister dvs. hur många enskilda personer registret må innehålla. Vidare anfördes att de uppgifter som personregistret skulle innehålla efter DI:s uteslutningar inte var av den karaktären att otillbörligt intrång i registrerades personliga integritet uppkommer. Företaget riktade också kritik mot DI:s kundbegrepp. För ett företag som ägnar sig åt postorderförsäljning av varor kan enligt företaget ett kundförhållande inte anses ha upphört i och med att en person slutbetalat den senaste varan som företaget levererat.

17 Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

258 Yttrande över besvären

DI yttrade sig över besvären och avstyrkte bifall. Även justitiekanslem (JK) yrkade avslag på besvären men fann att DI:s avgränsing av kundbegreppet var väl snäv. Enligt JK borde därför föreskrifterna rörande omfattningen av registreringsrätten jämkas. JK anförde bl. a.

Jag biträder datainspektionens uppfattning att behov föreligger att kunna begränsa antalet register omfattande totalbefolkningen i riket eller i viss region. Hittillsvarande praxis hos datainspektionen har varit den att registeransvarig i princip ej fått registrera personer i vidare omfattning än som behövs för den registeransvariges arbetsuppgifter och verksamhetsområde. För företag har den angivna principen inneburit att registreringen begränsats till i princip kunder. Med anledning av vad som anförs i besvärsinlagan finns det anledning påpeka, att det är helt uppenbart att datalagen ger grund för föreskrifter om sådana begränsningar i registreringens omfattning.

Vad som anförts av Reader’s Digest rörande svårigheten att genom ett generellt kundbegrepp avgränsa registreringsrättens omfattning synes emellertid icke kunna lämnas utan avseende. Ett så vidsträckt kundbegrepp som det Reader’s Digest uttalar sig för är uppenbarligen inte godtagbart. Samtidigt finner jag emellertid datainspektionens avgränsning väl snäv. En tänkbar möjlighet är enligt min mening att i stället medge bolaget - mot bakgrund av inriktningen av dess försäljningsverksamhet - att hålla register över varje person vilken under viss förfluten tidsperiod, exempelvis 3 år, haft affärskontakt med bolaget. Den närmare utformningen av föreskriften torde böra bestämmas sedan bolaget bereus tillfälle att ange sin ståndpunkt beträffande en modifierad föreskrift i saken.

Utlåtande från professor Ole Westerberg

Till sina påminnelser över besvären med anledning av JK:s och DI:s yttranden fogade Readers Digest AB ett utlåtande från professorn i offentlig rätt Ole Westerberg. Enligt professor Westerberg bör DI kunna meddela generella föreskrifter rörande omfattningen av personregister dvs. om hur många personer som får registreras. Detta kan dock inte ske med stöd av 5 § datalagen utan med stöd av 3 § i lagen. Enligt utlåtandet ifrågasattes vidare om de uppgifter som skulle komma att ingå i registret var av den karaktären att otillbörligt intrång i personlig integritet kunde uppkomma.

Regeringens beslut

I beslut den 11 december 1975 (Bilaga 2) undanröjde regeringen de föreskrifter som DI beslutat rörande begränsningen i den personkrets som får registreras. Regeringen beslutade vidare att särskild gallringsföreskrift skall ges beträffande de uppgifter som rör personer som haft någon affärskontakt med bolaget och som framfört klagomål eller inte fullgjort betalning till bolaget på avtalat sätt. Sådana uppgifter skall enligt regeringsbeslutet gallras ut inom tre år från det vederbörande senast köpt någon produkt

KU 1975/76:50

av bolaget. Dessa uppgifter ingår bland de "kundrelationsdata” som omnämnts tidigare. Beträffande vilka dessa uppgifter i övrigt är gäller att DI förklarat dessa icke offentliga med stöd av reglerna i kungörelsen 1939:7 med förordnande på civilförvaltningens område jämlikt sekretesslagen. Kopia av denna "hemliga” bilaga finns på kansliet.

I motiveringen till sitt beslut anför regeringen avslutningsvis

Vid en samlad bedömning - vid vilken också bör beaktas att det varken i datalagen eller i dess förarbeten nämns något om att personkretsens omfattning skulle ha någon självständig betydelse för integritetsriskerna - synes inte några avgörande skäl från integritetsskyddssynpunkt tala mot att bolagets register även får innehålla uppgifter om s. k. presumtiva kunder och, i den omfattning som angetts i det föregående, uppgifter om personer som tidigare haft affärskontakt med bolaget.

Datalagen

Som framgått av beskrivningen ovan av DI:s och regeringens beslut är det främst 3 och 5 §§ datalagen som är relevanta vid en bedömning av den aktuella frågan.

3§ datalagen

Lagtexten i denna paragraf lyder

3 § Datainspektionen skall meddela tillstånd till inrättande och förande av personregister, om det saknas anledning antaga att, med iakttagande av de föreskrifter som meddelas enligt 5 och 6 §§, otillbörligt intrång i registrerads personliga integritet skall uppkomma.

Vid bedömandet av om otillbörligt intrång kan uppkomma skall särskilt beaktas arten och mängden av de personuppgifter som skall ingå i registret samt den inställning till registret som föreligger eller kan antagas föreligga hos dem som kan komma att registreras.

I propositionen 1973:33 anförde departementschefen bl. a. att varje reglering som införs på det under stark utveckling stadda datahanteringsområdet måste ses som ett provisorium. Det blir enligt departementschefen fråga om lagstiftning på ett helt nytt område. I den mån erfarenheten visar att regleringen i något avseende blir onödigt betungande eller hämmande för utvecklingen måste ändringar och kompletteringar kunna genomföras.

Departementschefen anför vidare att principen för tillståndsgivningen bör vara att tillstånd skall meddelas om det saknas anledning anta att det avsedda registret skall medföra otillbörligt intrång i personlig integritet. För att förebygga sådant intrång skall datainspektionen kunna meddela föreskrifter såväl i samband med tillståndsgivningen som på ett senare stadium. Vad som skall avses med otillbörligt integritetsintrång diskuteras i avsnittet 6.3.2 i propositionen.

KU 1975/76:50

1 detta avsnitt anförs

3.2 Begreppet otillbörligt intrång i personlig integritet

Som jag tidigare har framhållit kan en rätt att bli lämnad i fred aldrig vara absolut i ett samhälle. Gemenskapens krav på insatser från den enskilde medför att man måste acceptera ett visst mått av intrång i privatlivet. Att göra någon skarp och detaljerad gränsdragning kring vad som bör vara tillåtet är knappast möjligt. Som OSK har påpekat måste man också räkna med att uppfattningen på detta område efter hand kommer att förskjutas.

Det är emellertid uppenbart att registreringen av personuppgifter i vissa fall kan gå så långt att den varken kan eller bör accepteras. Till belysning av när det sålunda bör anses föreligga otillbörligt intrång i personlig integritet vill jag i det följande göra några påpekanden. Redan här vill jag framhålla att det inte bara är uppgifternas natur som är av betydelse för avgörandet av frågan om otillbörligt integritetsintrång. Minst lika viktigt är hos vem uppgifterna registreras och hur de används.

När det gäller att avgöra vilken information som skall anses som särskilt ömtålig för den enskilde kan viss ledning hämtas i sekretesslagen. Åtskilliga av dess regler om förbud mot utlämnande av handling tar sikte på att skydda privatlivets helgd och förhindra att den enskilde skadas eller förklenas.

Som exempel på information, vars registrering den enskilde måste uppleva som ett påtagligt intrång, kan i första hand nämnas sådana fakta som begångna brott, ådömda och verkställda påföljder samt tvångsåtgärder inom barnavårdens, nykterhetsvårdens eller den psykiatriska vårdens ram. På liknande sätt uppfattas ofta uppgifter om genomgångna sjukdomar, läkarbehandling, mottagen socialhjälp och liknande. Även uppgifter som rör en persons familjeförhållanden eller som är ägnade att belysa en persons inkomster, förmögenhet, skulder och ekonomiska ställning i övrigt upplevs av många som mycket ömtåliga.

En annan form av ömtålig information gäller enskildas åsikter, speciellt i politiska eller religiösa frågor. Som OSK har påpekat är det här fråga om förhållanden, om vilka utomstående kan ha endast fragmentariska kunskaper och där ändringar inte säkert blir föremål för registrering. Även när det gäller olika slag av värdeomdömen, betyg o. d. kan det diskuteras i vilken utsträckning registrering bör få ske. Här tillkommer att omdömen som fixerats i skrift lätt kan ge ett felaktigt intryck av exakthet och objektivitet. Dessutom förlorar omdömena ofta sin giltighet med tiden.

Som jag nyss har framhållit är det inte enbart informationens art och innehåll som är avgörande för frågan om otillbörligt intrång i personlig integritet. Från den enskildes synpunkt är det ofta av lika stor betydelse vem som får tillgång till informationen, dvs. om den blir tillgänglig endast för viss myndighet, för personer som har särskilda kontakter med den som informationen gäller eller för en vidare krets. Beträffande åtskilliga av de uppgifter som nyss har angetts som särskilt ömtåliga är det sålunda ofrånkomligt att de registreras av vissa myndigheter eller institutioner. Att så sker torde också i allmänhet accepteras av den enskilde. För att förhindra otillbörligt integritetsintrång gäller det framför allt att se till att inte uppgifterna sprids i vidare kretsar.

Som belysande exempel kan anföras registrering av uppgifter som rör en viss persons kreditvärdighet. Som OSK har påpekat kan det inte gärna uppfattas som otillbörligt om ett företag för anteckningar om sina erfarenheter av en kunds betalningsvanor och därefter använder sig av an -

KU 1975/76:50

teckningarna för att kräva förskottsbetalning för en ny beställning. Skulle däremot uppgifterna om kundens betalningsvanor lämnas ut till andra företag eller till kreditupplysningsinstitut kommer saken i ett annat ljus. Som ett annat exempel kan tas det fallet att en person som vill bli fri från värnpliktstjänstgöring lämnar vissa uppgifter om sitt psykiska tillstånd. Att dessa uppgifter registreras av den militära myndigheten bör den enskilde kunna godta. Däremot kan det uppfattas som otillbörligt, om de av honom lämnade uppgifterna används i ett helt annat sammanhang, t. ex. när personen i fråga ansöker om körkort.

Det sagda ger vid handen att stor vikt måste fästas vid om en viss information används för ett annat ändamål än den ursprungligen är avsedd för. Det kan finnas skäl att bedöma en sådan användning som otillbörlig, även om det rör sig om uppgifter som i och för sig är av tämligen banal natur. Av betydelse är också hur stor mängd information som saini as på ett ställe. Det är inte minst på denna punkt som en helt ny situation har uppstått genom datateknikens utveckling. Att i en datacentral lagra alla tänkbara uppgifter om en person möter numera inte några tekniska svårigheter. Även om uppgifterna var för sig kan betraktas som ofarliga, kan hela den samlade massan av information innebära ett allvarligt hot mot den personliga integriteten. Saken kan uttryckas så, att varje enskild person med fog kan kräva att ingen myndighet eller annan enskild person har en fullständig kunskap om honom.

En företeelse som har diskuterats livligt under senare år är den selektiva direktreklamen. Många har uppfattat denna reklam som otillbörlig och krävt att olika åtgärder vidtas för att begränsa dess användning. Till stor del torde dock kritiken ha riktat sig mot direktreklamens innehåll, något som faller utanför den egentliga frågan om integritetsintrång. I denna del måste givetvis ingripanden mot reklamen i första hand ske inom ramen för lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring. Som framhållits av såväl OSK som KO kan emellertid viss form av direktreklam även utgöra otillbörligt intrång i den personliga integriteten. Som exempel kan nämnas det fallet att reklam sänds ut till en grupp som har bestämts med ledning av en eller flera mycket personspecifika uppgifter.

Med det nu sagda har jag velat ange vissa omständigheter som bör beaktas av datainspektionen vid dess tillståndsprövning. De närmare principerna för tillståndsgivningen måste utbildas i praxis. Det anförda visar emellertid att tillståndsprövningen i många fall inte kommer att ha sin tyngdpunkt i frågan om ett visst register skall få inrättas eller ej. Det viktiga blir i stället att genom olika föreskrifter förebygga att registret används på ett sådant sätt att det uppkommer otillbörligt integritetsintrång.

För att närmare belysa vad jag nu har sagt vill jag som exempel ta register som är avsett att användas vid direktreklam. 1 regel torde det inte finnas anledning att vägra tillstånd till ett sådant register enbart med hänsyn till den avsedda användningen. Det blir emellertid en viktig uppgift för datainspektionen att förena tillståndet med föreskrifter som så långt möjligt förebygger risken för att direktreklamen ger upphov till otillbörligt intrång i den personliga integriteten. Det kan också visa sig nödvändigt att utöva särskild tillsyn över registret. Visar sig meddelade föreskrifter ej vara tillräckliga, kan de kompletteras efter hand. Som jag närmare kommer in på i det följande, bör det också finnas möjlighet att återkalla meddelat tillstånd.

Liksom OSK anser jag att principerna för tillståndsgivningen bör komma till uttryck genom en allmän lagregel. Några remissinstanser har uttryckt

KU 1975/76:50

som sin uppfattning att man i en sådan regel bör undvika ordet integritet och i stället anknyta till TF:s regler om skydd för privatlivets helgd. Enligt min mening har emellertid termen integritet förekommit så ofta i den allmänna debatten under senare år att det är naturligt att använda termen även i lagtexten. Även formuleringen otillbörligt intrång finner jag på ett tillräckligt klargörande sätt uttrycka vad som avses.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag att i datalagen tas in en regel om att datainspektionen skall meddela tillstånd till inrättande och förande av personregister, om det saknas anledning anta att, med iakttagande av de särskilda föreskrifter som meddelas, otillbörligt intrång i registrerads personliga integritet skall uppkomma. Till denna allmänna regel bör fogas en bestämmelse om att datainspektionen vid sin bedömning särskilt skall beakta arten och mängden av de personuppgifter som skall ingå i registret samt den inställning till registret som föreligger eller kan antas föreligga hos dem som kan komma att registreras.

I datalagen bör dessutom, som OSK har föreslagit, tas in vissa speciella bestämmelserom personregister som innehåller uppgifter av särskilt känslig natur, t. ex. uppgifter om brott, tvångsingripanden och olika former av vård. Tillstånd till inrättande och förande av sådana register bör i allmänhet meddelas endast myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter som det är fråga om. Vidare bör lagen innehålla en särskild bestämmelse om register som innehåller uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning. Till de nu berörda specialbestämmelserna avser jag att återkomma i specialmotiveringen.

Jag ämnar också i specialmotiveringen närmare gå in på frågan hur tillståndsprövningen skall gå till och vilka olika föreskrifter som skall få meddelas.

I specialmotiveringen (prop. s. 120-121) anfördes 3 §

1 paragrafens första stycke, som motsvarar 3 § i OSK:s lagförslag, har tagits upp den allmänna grundförutsättningen för att datainspektionen skall meddela tillstånd till inrättande och förande av personregister. Härtill har i andra stycket fogats en bestämmelse om vad som särskilt skall beaktas vid tillståndsprövningen. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 6.3.2 i den allmänna motiveringen.

Som OSK har framhållit torde det i många fall vara omöjligt att i samband med prövningen av en tillståndsansökan säkert avgöra huruvida ett personregister skall komma att medföra otillbörligt integritetsintrång eller inte. Om det emellertid saknas anledning anta att, med hänsyn till de föreliggande omständigheterna och med iakttagande av de särskilda föreskrifter som meddelas, otillbörligt intrång skall uppstå, bör sökanden ha rätt att få tillstånd. Den allmänna regeln om tillståndsprövningen har utformats i enlighet härmed. Skulle det i efterhand visa sig att datainspektionen har gjort en felbedömning, har inspektionen möjlighet att ingripa med stöd av 18^.1 sista hand kan ett meddelat tillstånd återkallas.

KU 1975/76:50

5 f datalagen

Lagtexten lyder

5 § I samband med att tillstånd lämnas till inrättande och förande av personregister, skall datainspektionen meddela föreskrift om dels ändamålet med registret, dels vilka personuppgifter som får ingå i detta. Föreligger särskilda skäl, får tillståndet begränsas till viss tid.

I specialmotiveringen (prop. s. 125-126) anfördes bl. a.

Givetvis måste varje tillståndsbeslut innehålla vissa uppgifter som individualiserar tillståndet, t. ex. uppgift om den registeransvarige. Därutöver anser jag att varje beslut, även om det innefattar endast ett principgodkännande, måste innehålla vissa föreskrifter till skydd mot otillbörligt integritetsintrång. Sålunda bör i ett tillståndsbeslut alltid tas in en föreskrift om registrets ändamål. Härigenom anges den allmänna ramen för registrets innehåll och användning. Därutöver bör i tillståndsbeslutet alltid lämnas föreskrift om vilka personuppgifter som får ingå i registret.

Uppenbarligen måste de nu angivna föreskrifterna i många fall utformas tämligen generellt, inte bara när de tas in i ett principiellt tillståndsbeslut utan även när de meddelas i samband med det slutliga tillståndet. Särskilt svårt är det naturligtvis att på förhand ange vilka personuppgifter som skall få ingå i ett register. Här får beaktas bl. a. vilken allmän kategori av uppgifter det är fråga om. Gäller det uppgifter som får anses mindre känsliga från integritetsskyddssynpunkt, bör den registeransvarige kunna ges ett tämligen stort spelrum. Avser registreringen en mera ömtålig kategori av uppgifter, blir det däremot ofta nödvändigt att göra föreskrifterna mer detaljerade. Även ändamålet med registreringen bör kunna tillmätas betydelse när det gäller att ange vilka personuppgifter som skall få registreras. Sålunda bör tillstånd kunna ges inom en vidare ram, om registret skall användas för vetenskapliga eller statistiska ändamål.

Som nämnts anser OSK. att datainspektionen, utöver de nu behandlade föreskrifterna, alltid skall meddela föreskrifter om vilka bearbetningar som får göras med ADB och vilka uppgifter som får göras tillgängliga så att upplysning om enskild person framgår. Otvivelaktigt är sådana föreskrifter i många fall påkallade för att förebygga otillbörligt integritetsintrång. Enligt min mening torde det emellertid ofta bli mycket svårt att meddela föreskrifter med det angivna innehållet i samband med tillståndsgivningen, åtminstone om föreskrifterna skall ha ett meningsfullt innehåll. Vidare torde föreskrifterna ibland komma att framstå som uppenbart obehövliga med hänsyn till vad som föreskrivits om registerändamålet och vilka uppgifter som får ingå i registret. På grund härav anser jag att datainspektionen inte alltid bör vara skyldig att ange vilka bearbetningar som får ske med ADB och vilka uppgifter som får göras tillgängliga. I stället bör dessa liksom vissa andra föreskrifter meddelas endast i den mån det behövs för att förebygga riskerna för otillbörligt integritetsintrång. Jag återkommer till de icke obligatoriska föresk- fterna i anslutning till 6 §.

I enlighet med det anförda har i förevarande paragraf tagits in en bestämmelse om att datainspektionen, i samband med att tillstånd lämnas till inrättande och förande av personregister, skall meddela föreskrift om dels ändamålet med registret, dels vilka personuppgifter som får ingå däri.

KU 1975/76:50

264 Datainspektionens utvärdering av datalagen

Datainspektionen har i skrivelse till regeringen den 24.11.1975 redogjort försina erfarenheter av datalagens tillämpning under tiden juli 1973-oktober

1975. Exemplar av denna rapport har utsänts från kansliet till de ledamöter som under våren 1975 ”satt” på dataärendena. Ytterligare några ex. finns tillgängliga på kansliet.

I rapporten går DI igenom datalagen paragraf för paragraf. Av intresse för den här aktuella frågan är det avsnitt under § 3 som behandlar DI:s princip att ingen, varken myndighet eller företag, skall ha rätt att ha fler personer registrerade än vad som överensstämmer med ett aktuellt registers ändamål. I denna fråga anför inspektionen (s. 28-29).

Datainspektionen har försökt att upprätthålla principen att ingen, varken myndighet eller företag, skall ha rätt att ha fler personer registrerade än vad som överensstämmer med ett aktuellt registers ändamål. Om man inte kan upprätthålla denna princip kommer många centrala personregister att inrättas. Mot bakgrund av att den registrerades inställning skall beaktas uttalade datainspektionen i ett delbeslut beträffande Datema AB att vunna erfarenheter visat att de registrerade kan uppleva det som en risk i sig själv att finnas registrerad i olika personregister och detta alldeles oavsett antalet och arten av de personuppgifter som ingår i registren. Datainspektionen ansåg det motiverat att utgå från att personer som är registrerade som medlemmar i en viss organisation eller kunder i ett visst företag inte önskade vara registrerade som presumtiva medlemmar eller kunder i konkurrerande organisationer eller företag. För myndigheternas personregister innebär detta synsätt att registren endast bör få omfatta personer som myndigheterna enligt lag eller annan bestämmelse är skyldiga att registrera för att kunna utföra sina uppgifter. För företagens och organisationernas del innebär principen att datainspektionen som huvudregel bara medger registrering av personer som är kunder, anställda eller medlemmar eller som frivilligt medgivit registrering.

En sådan ordning är enligt datainspektionens mening nödvändig om man inte vill medge alla organisationer och företag, som kan åberopa en stor del av svenska folket eller t. ex. ett helt läns befolkning som presumtiva medlemmar eller kunder, att föra egna befolkningsregister för medlemsresp. kundvärvningsändamål, något som enligt inspektionen inte bör ske.

Datainspektionen har särskilt beaktat att de berörda registren inte inrättas genom insamling av uppgifterna direkt från medborgarna med angivande av de olika registerändamålen utan med hjälp av uppgifter som samlats in för helt andra syften. Detta är ägnat att skapa oro eftersom allmänheten saknar överblick över materialet.

KU 1975/76:50

265 Bilaga 15

PM angående vissa frågor med anknytning till terrängkörningslagen (1975:1313) och terrängtrafikkungörelsen (1972:594, ändrad 1975:1315)

Terrängkörningslagen och terrängtrafikkungörelsen är tillämpliga på fordon som är inrättade huvudsakligen för att användas till person- och godsbefordran i terräng. Det vanligaste terrängfordonet är snöskotern, varav det i landet finns registrerade drygt 28 000 fordon.

Särskild lagstiftning om terrängfordon tillkom 1972 - lagen (1972:606) om körning i terräng med motordrivet fordon. I lagen gavs regeringen eller myndighet, som regeringen bestämde, befogenhet att införa förbud eller föreskrifter beträffande sådana områden där en reglering bedömdes vara påkallad från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt. I propositionen (1972:99) förutskickades, att det i första hand skulle vara länsstyrelserna som fick besluta i hithörande frågor. Lagen tidsbegränsades till tre år på initiativ av riksdagen (JoU 1972:52).

Nu gällande terrängkörningslag antogs av riksdagen den 13 december 1975 (prop. 1975/76:67, JoU 1975/76:28) och gäller från den 1 januari 1976. Samtidigt utfärdade regeringen förordning om viss ändring i terrängtrafikkungörelsen (1972:594). Genom den nya lagen har i hela landet införts ett generellt förbud mot terrängkörning på barmark och mot körning på snötäckt mark dels inom de delar av fjälltrakterna som regeringen bestämmer, dels i alla skogsföryngringar. I övrigt skall körning med snöskoter på snötäckt mark vara tillåten med de begränsningar som följer av bl. a. brottsbalkens regler om straff för tagande av olovlig väg. Regeringen äger enligt lagen föreskriva undantag från det generella förbudet i fråga om körning i räddningstjänst eller viss näringsutövning eller när det eljest föreligger särskilda skäl. 1 den mån terrängkörning inom visst område som inte omfattas av det generella förbudet kan medföra olägenhet från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, dvs. länsstyrelsen, förbjuda eller meddela föreskrifter för körningen. Överträdelse - uppsåtlig eller oaktsam - av lagen eller av förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen straffas med böter om inte gärningen är ringa.

Av det anförda framgår att terrängkörningslagen innehåller bemyndigande till regeringen eller till av regeringen underställd myndighet att förordna om undantag från i lagen angivna förbud eller att meddela ytterligare förbud. I 62 8 terrängtrafikkungörelsen har angivits i vilka fall terrängkörning på barmark får förekomma trots förbudet mot sådan körning i terrängkörningslagen. Vidare har i 57 8 kungörelsen stadgats att undantag från i terrängkörningslagen angivna förbud får beslutas genom lokal trafikföreskrift. Li -

KU 1975/76:50

kaså får ytterligare förbud eller föreskrifter enligt lagen meddelas genom lokal trafikföreskrift.

Normgivningsmakten regleras i 8 kap. regeringsformen (RF). Huvudregeln, såvitt nu är i fråga, är att förhållande mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, skall meddelas genom lag (3 $). Regeringen äger dock efter bemyndigande i lag meddela föreskrifter om annat än skatt i vissa uppräknade ämnen, däribland natur- och miljövård samt trafik (7 $). Sådant bemyndigande kan innefatta rätt för regeringen att överlåta till förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet (10 S). Förutom de direkt uppräknade bemyndigandefallen (7-10 §§) föreskrivs i 13 $ att regeringen därutöver äger bl. a. genom förordning besluta föreskrifter om verkställighet av lag.

Frågan om delegation av riksdagens normgivningskompetens behandlas ingående i förarbetena till författningsreformen (se SOU 1972:15 s. 81 f. och s. 163 f, prop. 1973:90 s. 201 f., särskilt s. 208-211 och s. 311-313, samt KU 1973:26 s. 54).

Av särskilt intresse för den fråga som behandlas i denna PM synes följande uttalande av departementschefen vara (prop. s. 209):

En fråga som har uppmärksammats under remissbehandlingen gäller hur riksdagen skall utforma sina bemyndiganden till regeringen. Farhågor har uttryckts för att bemyndigandena skulle bli så allmänt hållna att de inte mycket skulle skilja sig från grundlagstextens beskrivningar av de ämnen i fråga om vilka delegation är möjlig. Enligt min mening skulle så allmänt hållna bemyndiganden stå i uppenbar strid med de intentioner som ligger bakom grundlagens regler. Hur detaljerade bemyndigandena skall vara bör emellertid få avgöras av riksdagen från fall till fall. Är det fråga om från medborgarnas synpunkt mindre ingripande föreskrifter bör man kunna ge tämligen vidsträckta bemyndiganden. När det gäller föreskrifter, t. ex. på näringsrättens område, där mera väsentliga medborgarintressen kan komma att beröras av regleringen, bör riksdagen däremot mera preciserat ange de ramar inom vilka regeringen skall få röra sig.

Som framgår av det föregående antogs terrängkörningslagen av riksdagen den 13 december 1975. Såväl lagen som förordningen om ändring i terrängtrafikkungörelsen är utfärdade den 15 december 1975. Båda författningarna utkom från trycket den 29 december 1975. Enligt tryckeriets sändlista påbörjades utsändningen till myndigheterna den 30 december 1975. Författningarna trädde i kraft den 1 januari 1976.

Konstitutionsutskottet har i de senare årens granskningsbetänkanden understrukit vikten av att författningarna kommer ut i vederbörlig tid så att såväl myndigheter som allmänhet kan ta del av dem i god tid innan de träder i kraft (se t. ex. KU 1972:26 s. 4, 1973:20 s. 13, 1974:22 s. 33 och 1975:12 s. 22). Med hänvisning bl. a. till utskottets uttalanden har stats -

KU 1975/76:50

rådsberedningen i särskilda anvisningar för författningsskrivning rekommenderat att en författning bör träda i kraft bestämd dag. Är detta inte möjligt bör minst en vecka förflyta mellan den dag då författningen kommit ut från trycket i SFS och dagen för ikraftträdandet. Utskottet anförde i 1975 års granskningsbetänkande (KU 1975:12 s. 22) bl. a. följande:

Det tidigare ofta förekommande förhållandet att författningar satts i kraft redan dagen efter den då de utkommit från trycket förekommer - efter erinringar från bl. a. konstitutionsutskottets sida - i princip inte längre. I stället har i flertalet fall då en särskild ikraftträdandedag av olika skäl inte kunnat anges i författningen, denna satts i kraft en vecka efter det den utkommit från trycket. Det kan också nämnas att sedan vissa förbättringar under senare år genomförts beträffande distributionen av författningarna, dessa som regel är abonnenterna till handainom två dagar efter utsändningen från tryckeriet.

KU 1975/76:50

268 Bilaga 16

PM med vissa uppgifter om regeringsbeslut angående bidrag från clearingfonden för olja

Inledning

I samband med oljekrisen under hösten och vintern 1973/74 beslöts att allmänna ransoneringslagen (1954:280) skulle sättas i kraft. Beslutet avsåg tiden från den 14 december 1973 till och med den 30 november 1974. I denna lag (4 §) ges möjlighet att, i syfte att tillgodose behov av förnödenhet, utjämna prisskillnader mellan importvaror av samma eller likartat slag eller mellan importvaror och inom riket tillverkade varor av samma eller likartat slag. Regeringen kan föreskriva att s. k. clearingavgift skall erläggas och clearingbidrag utgå för förnödenhet som importeras hit eller som frambringas eller tillverkas här. Regeringen och riksdagen bestämmer om hur ett eventuellt överskott skall användas.

Efter det allmänna ransoneringslagen satts i kraft bemyndigade regeringen statens pris- och kartellnämnd att fastställa högstpriser för bensin, motorbrännolja och eldningsolja. Högstpriserna ändrades flera gånger under krisen. Vidare utfärdade regeringen den 28 december 1973 med stöd av 4 § allmänna ransoneringslagen en kungörelse om clearing för oljeprodukter (SFS 1973:1217). I kungörelsen föreskrevs att clearingavgift skulle erläggas för bensin avsedd för motordrift, dock ej flyg- och reabensin samt för motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Avgifterna skulle föras till ett särskilt postgirokonto och disponeras av en särskild nämnd, clearingnämnden. Av de uppburna medlen skulle clearingnämnden kunna ge bidrag till återförsäljare som efter utgången av år 1973 införde nyssnämnda varuslag för att täcka kostnaderna för särskilt dyra importlaster. Bidraget skulle motsvara skillnaden mellan å ena sidan importörens kostnad för varan och å andra sidan gällande högstpris minskat med clearingavgift m. m.

Regeringen förordnade den 26 april 1974 (SFS 1974:179) att clearingavgift inte skulle erläggas efter april månads utgång. Vidare föreskrevs att clearingbidrag fick utbetalas endast till återförsäljare som till utgången av april infört de nämnda varuslagen. Ansökan om bidrag skulle inges senast den 15 maj 1974. Clearingsystemet upphörde helt i och med november månads utgång (SFS 1974:720).

I energiberedskapsutredningens betänkande SOU 1975:60 Energiberedskap för kristid (s. 550 ff) redovisas bl. a. följande angående clearingsystemets omfattning och avveckling.

KU 1975/76:50

269 Milj. kr.

Avgiftsinkomster

221,5

Bidragsutgifter

93.8 Clearingbidrag till OEF

90.8 Övriga utgifter

0,5

Överskott

36,4

1 1975 års budgetproposition räknade föredragande departementschefen med en slutlig behållning på fonden på ca 33 milj. kr. Med tillämpning av 19 § förordningen (1959:92) om förfarande vid viss konsumtionsbeskattning kunde slutligt beslut om clearingavgifter meddelas fram till utgången av år 1975. Det innebar att avgifter kunde komma att restitueras under samma tid. Restitutionen borde enligt departementschefen betalas ut från clearingfonden. För ändamålet reserverades 1 milj. kr. Efter år 1975 och till ingången av år 1979 kan clearingavgifter komma att flyta in genom beslut om efterdebitering. Dessa medel föreslogs, i propositionen, tillföras clearingfonden.

Departementschefen föreslog vidare att clearingfonden för olja skulle utnyttjas för ändamål som är av betydelse för att stärka försörjningsberedskapen inom energiområdet t. ex. inköp och lagring av fasta och flytande bränslen. Det borde ankomma på regeringen att efter förslag från överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) besluta om användningen av fondmedlen. Riksdagen godkände propositionen i angivna delar.

Clearingnämnden behandlade 121 ansökningarom clearingbidrag,av vilka 67 helt eller delvis bifölls och en (ÖEF) hänsköts till Kungl. Majit. Av de 53 ansökningar som nämnden avslog har efter besvär hos Kungl. Maj:t clearingbidrag beviljats i 19 fall. Samtliga dessa fall avsåg av nämnden tillstyrkt dispens från clearingkungörelsens föreskrift att varan skall ha importerats av sökanden.

Totalt beviljades clearingbidrag för 62 556 m3 bensin, 6 032 m3 motorbrännolja, 383 246 m3 eldningsolja 1-2 samt för 175 875 m3 tjocka eldningsoljor.

Beträffande råolja anförde energiberedskapsutredningen följande i nyssnämnda betänkande:

Raffinaderiägare kunde under krisen inte hos nämnden ansöka om clearingbidrag för sin importerade råolja. Ett skäl till att råoljan undantogs var dels att antalet teoretiskt möjliga bidragstagare var få, endast tre (AB Nynäs-Petroleum, Svenska Shell AB och Svenska BP AB), dels att det var svårt att finna en internationellt godtagbar prisnotering som riktpunkt vid bidragsberäkningen. AB Nynäs-Petroleum ansökte i efterhand hos Kungl. Majit och erhöll bidrag för sin ”merkostnad” vid råoljeimport under tiden januari-april 1974.

KU 1975/76:50

270 Vi har f. n. i Sverige ett raffinaderi helt tillhörigt ett nationellt bolag (Nynäs) och två raffinaderier tillhöriga internationellt integrerade företag (Shell och BP). OK ingår som delägare i Scanraff tillsammans med Texaco. Vidare projekterar Statsföretag AB ett statligt raffinaderi på västkusten.

Producentländernas successiva övertagande av oljeproduktionen kommer på sikt att något utjämna konkurrensskillnaderna mellan internationella och nationella bolag. Men man får säkert räkna med, under perioder av störd oljemarknad, att raffinaderierna i Sverige kan komma att möta sådana skilda råoljepriser att någon form av prisclearing kan bli nödvändig. Detta inte minst om vi får tre nationella raffinaderier (Nynäs, OK, Statsföretag) utan tillgång till de stora koncernernas världsomspännande råvarunät. EBU anser därför att man bör planera för att i ett framtida clearingsystem kunna ha med råolja.

Avgiftssidan möter i så fall inga problem eftersom avgift erläggs vid all slutlig försäljning av olja, vare sig den härrör från direktimporterad vara eller från råolja förädlad inom landet. EBU anser vidare att den prisinformation som tas in av IEA bör kunna läggas till grund för ett godtagbart referenspris. ÖEF bör i nära samarbete med SPK vidarebearbeta detta förslag i sin beredskapsplanering.

Ransoneringslagsutredningen har i ett betänkande (H 1974:02) Ny ransoneringslag (s. 327) i ett förslag till förordning om clearing för oljeprodukter i enlighet med energiberedskapsutredningens nämnda uttalanden föreslagit att clearingbidrag skall kunna utgå för råolja.

Saken har vidare tagits upp i prop. 1975/76:152 med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen. I propositionen föreslås (s. 135) att en beredskap för prisclearing beträffande oljeprodukter bör finnas i framtiden. Prisclearingssystemet bör innefatta även råolja.

A nsökan av AB Nynäs-Petroleum

1 skrivelse till Konungen den 10 maj 1974, som inkom till handelsdepartementet den 14 maj 1974, anförde AB Nynäs-Petroleum följande:

Under perioden 1 januari-30 april 1974 har AB Nynäs-Petroleum till raffinaderiet i Nynäshamn importerat råoljor ur vilka utvinnes bensin, motorbrännolja och eldningsoljor. Härigenom har en icke oväsentlig del av landets försörjning av ifrågavarande oljeprodukter kunnat tryggas under perioden. Råoljeimporten skedde på basis av långfristiga avtal och till enligt dessa gällande noteringar. De av statens pris- och kartellnämnd fastställda försäljningspriserna har ej givit täckning för därav följande råoljekostnader.

I händelse av import av ovannämnda produkter under den aktuella perioden i stället för raffinering inom landet hade clearingbidrag kunnat utgå genom Kungl. Maj:ts kungörelse om clearing för oljeprodukter av den 28 december 1973.

Med hänsyn till den betydelse som raffinaderiet i Nynäshamn haft för landets oljeförsörjning under ifrågavarande period och eftersom clearingnämnden ej kan pröva fråga om clearingbidrag för råoljeimport hemställer

KU 1975/76:50

vi att Kungl. Majit måtte bevilja AB Nynäs-Petroleum kompensation för de höga priser som vi haft att erlägga för råoljeimporten under perioden 1 januari-30 april 1974. Vid jämförelse med ett råoljepris av 9,30 US S/bbl uppgår merkostnaden under perioden till 43 560 000 kronor.

Clearingnämnden anförde följande i remissyttrande den 28 maj 1974:

Med anledning av remiss 1974-05-22, dnr 1331/74, av ansökan från Aktiebolaget Nynäs-Petroleum om clearingbidrag för råolja får nämnden anföra följande.

Clearingförfarandet tillkom för att genom ett avgifts- och bidragssystem utjämna importpriserna och därigenom trygga landets försörjning av vissa oljeprodukter. Ur denna synpunkt var importen av råolja inte mindre betydelsefull än tillförseln av färdiga produkter. Av olika skäl, bland annat avsaknaden av en godtagbar notering på råolja som kunde användas som referenspris, ansågs det emellertid inte möjligt att tillämpa clearingförfarandet även på råolja. Den omständigheten att råolja sålunda inte togs med bland de produkter för vilka bidrag enligt clearingkungörelsen (SFS 1973:1217) fick utbetalas bör emellertid enligt nämndens mening ej hindra att bidragsfrågan prövas i efterhand, sedan det blivit möjligt att fastställa storleken av den förlust Aktiebolaget Nynäs-Petroleum förorsakats genom de höga priser bolaget måst betala för råolja importerad undertiden 1/1-31/4 1974. Nämnden anser det i princip skäligt att denna förlust ersättes ur clearingfonden. Däremot har nämnden icke tillräckligt underlag för att bedöma förlustens storlek.

Kungl. Majit meddelade beslut i ärendet den 31 maj 1974 av följande innehåll:

Kungl. Majit beviljar, med stöd av 4 5 allmänna ransoneringslagen (1954:280), AB Nynäs-Petroleum clearingbidrag med 40 miljoner kronor och anbefaller kammarkollegiet att betala ut beloppet till bolaget från clearingfonden för olja.

A nsökan av AB Svenska Shell

I skrivelse till Konungen den 8 november 1974 anförde AB Svenska Shell följande:

Under perioden 1 januari-30 april 1974 har AB Svenska Shell inköpt råolja som importerats till raffinaderiet i Göteborg. För dessa inköp har bolaget fått lov att erlägga priser som vid en jämförelse med ett råoljepris av 9.30 US $/bbl sammanlagt uppgår till en merkostnad av ca 31 570 000 kronor.

Den ovan angivna merkostnaden redovisas i separat bilaga.

Ur den sålunda importerade råoljan har genom raffinering vid bolagets raffinaderi utvunnits bensin, motorbrännolja och eldningsoljor, varigenom en väsentlig del av landets försörjning av ifrågavarande oljeprodukter kunnat tryggas under perioden.

Om AB Svenska Shell - såsom bolaget haft möjlighet att göra - under den aktuella perioden, i stället för att importera råolja skulle ha importerat

KU 1975/76:50

raffinerade produkter hade bolaget kunnat erhålla clearingbidrag enligt Kungl. Maj:ts kungörelse om clearing för oljeprodukter av den 28 december 1973.

Det har kommit till AB Svenska Shells kännedom att AB Nynäs-Petroleum genom beslut av Kungl. Maj:t erhållit bidrag med 40 000 000 kronor motsvarande nästan hela den merkostnad, i relation till ovannämnda råoljepris, som detta bolag förklarat sig ha haft i samband med import av råolja.

AB Svenska Shell hemställer att Kungl. Maj:t på samma sätt måtte bevilja AB Svenska Shell kompensation för de höga priser som bolaget haft att erlägga för råoljeinköpen under ovan angivna period.

Remissyttrande avgavs den 26 november 1974 av clearingnämnden och den 2 december samma år av ÖEF.

Yttrandena har följande innehåll:

Med anledning av remiss 1974-11-13, dnr 2550/74, av ansökan från AB Svenska Shell om kompensation för de höga priser, som bolaget haft att erlägga för råoljeinköp under perioden 1 januari-30 april 1974, får clearingnämnden anföra följande.

Clearingförfarandet tillkom för att genom ett avgifts- och bidragssystem utjämna importpriserna och därigenom trygga landets försörjning av vissa oljeprodukter. Ur denna synpunkt var importen av råolja inte mindre betydelsefull än tillförseln av färdiga produkter. Av olika skäl, bland annat avsaknaden av en godtagbar notering på råolja som kunde användas som referenspris, ansågs det emellertid inte möjligt att ta med råoljan bland de produkter för vilka nämnden fick utbetala clearingbidrag. Sökanden hänvisar i sin skrivelse till det bidrag, som AB Nynäs-Petroleum genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 maj 1974 erhållit ur clearingfonden. Situationen i fråga om råoljetillförseln och vad gäller priset på råolja är emellertid ej jämförbar för de båda företagen. Nynäs-Petroleum har inte tillgång - direkt eller inom koncernen - till egna oljefyndigheter utan är helt hänvisad till inköp på öppna marknaden, där priserna ligger avsevärt över den nivå, på vilken de internationella oljebolagen med egna råoljetillgångar kan basera sin prissättning.

Redan i januari månad detta år anmälde AB Nynäs-Petroleum till regeringen att ett upprätthållande av driften vid raffinaderiet i Nynäshamn förutsatte bidrag i någon form för att kompensera de höga priser bolaget måste betala för den råolja som importerades efter årsskiftet. Sedan riktigheten härav verifierats genom en ingående opartisk undersökning ingav bolaget den 14 maj till Konungen en formell framställning om kompensation för de höga priser bolaget haft att erlägga för råoljeimporten under perioden 1 januari-30 april 1974. Ansökan remitterades till clearingnämnden, som mot nyssnämnda bakgrund fann, att hinder ej borde möta att bidragsfrågan prövades i efterhand. Nämndens remissvar den 28 maj 1974 utmynnade i att nämnden i princip ansåg det skäligt att den förlust Nynäs åsamkats

KU 1975/76:50

genom de höga priser bolaget måst betala för råolja ersattes ur clearingfonden. Däremot hade nämnden icke tillräckligt underlag för att bedöma förlustens storlek.

Syftet med clearingbidragen var att möjliggöra import av vissa för landets försörjning nödvändiga oljeprodukter och så snart läget under våren 1974 stabiliserats beslöts att clearingen skulle upphöra. Ansökningar om clearingbidrag skulle inges senast den 15 maj 1974. Shells framställning inkom till handelsdepartementet den 8 november 1974. I denna görs ej gällande att bolaget lidit förluster på grund av för höga råoljepriser och såvitt nämnden är bekant har Shell icke heller tidigare gjort gällande att driften vid raffinaderiet äventyrades till följd härav.

Med hänvisning till vad ovan anförts finner nämnden icke, att sådana omständigheter föreligger som motiverar att AB Svenska Shell bör erhålla kompensation med clearingmedel för de höga råoljepriserna.

I likhet med clearingnämnden fann ÖEF ej skäl föreligga för bifall till bolagets hemställan.

Bolaget inkom med påminnelser.

I beslut den 27 februari 1975 lämnade regeringen ansökningen utan bifall.

Synpunkter på regeringsbesluten i fråga har lämnats av professorn i offentlig rätt vid Uppsala universitet Stig Jägerskiöld i skrivelse till utskottet den 23 maj 1975. Skrivelsens innehåll framgår av bilaga till denna promemoria.

18 Riksdagen 1975/76. 4 sam!. Nr 50

KU 1975/76:50

274 Underbilaga

till bilaga 16

Till Riksdagens Konstitutionsutskott

Härmed fär jag fästa utskottets uppmärksamhet på tvenne beslut av regeringen. Det torde nämligen kunna ifrågasättas om de kan förenas med gällande rätt.

Besluten avser bidrag uren år 1973 inrättad clearingfond för oljeprodukter. Det ena beslutet innebar ett betydande bidrag till AB Nynäs Petroleum, det andra ett avslag på en ansökan av AB Svenska Shell om motsvarande bidrag.

1. Regeringens möjlighet att skapa en clearingfond och ålägga importörer att erlägga clearingavgifter bygger på en fullmaktslag, ransoneringslagen av år 1954. Enligt lagens 4 § kan regeringen föreskriva om sådan skyldighet för att kunna utjämna priser på förnödenheter av samma eller liknande slag, som införes i riket. Utjämningen skall ske genom bidrag till importörer av samma slag varor, som de för vilka importavgift erlagts. Det framgår tydligt av lagens förarbeten, att full kongruens skall iakttas mellan avgiftsplikt och bidragsrätt.

Ransoneringslagen är emellertid, som nyss sagts, blott en fullmaktslag. De närmare förutsättningarna för avgiftsplikt och bidragsrätt skall preciseras i annan författning. Så skedde i föreliggande fall med kungörelsen den 28 december 1973.

Enligt denna skall clearingavgift erläggas för viss bensin och vissa brännoljor. Clearingbidrag, som skall ingå i en särskild fond skall kunna utbetalas av den särskilda clearingnämnd, som handhar regleringen. Bidrag skall kunna utgå till återförsäljare, som under de fyra första månaderna 1974 till riket infört ifrågavarande sorter bensin och brännoljor. I kungörelsen var noga preciserat de varor, för vilka avgift skulle erläggas och bidrag kunna utgå. Råolja var härvid icke medtagen. Skälet härtill angavs vara, bland annat, att man saknade "en godtagbar notering på råolja, som kunde anföras som referenspris”.

Sammanfattningsvis kan sålunda slås fast, att principerna för bidrag ur clearingfonden är angivna i 1973 års ovannämnda kungörelse, icke i ransoneringslagen, samt att råolja icke enligt nämna kungörelse är varken en avgiftspliktig importvara eller en vara, vars importör kan erhålla bidrag ur här avsedd clearingfond.

Likafullt ansökte AB Nynäs Petroleum den 10 maj 1974 om clearingbidrag med 43 560 000 kronor för merkostnad vid råoljeimport under årets första fyra månader. Övriga importörer ansökte ej om dylikt bidrag före den sista dagen för en sådan ansökan, den 31 maj 1974. De hade ju ej anledning tro att en sådan ansökan i strid mot författningarnas lydelse skulle kunna ha någon framgång.

KU 1975/76:50

275 Emellertid biföll regeringen Nynäsbolagets anhållan så till vida, som bolaget ur clearingfonden beviljades 40 miljoner kronor.

Beslutsprocessen hos regeringen var märklig. Enligt de handlingar, som föreligger, har i ett första förslag Kungl. Majit beslutat att bevilja det sökta bidraget utan att något laga stöd angivits för åtgärden. Förslag till statsrådsprotokoll IV, 34 1 (2) är en skrivelse den 17 maj till Kammarkollegiet (Dnr 1331/74), vars kläm lyder:

”Kungl. Majit beviljar AB Nynäs Petroleum clearingbidrag med 40 miljoner kronor och anbefaller Kammarkollegiet att betala ut beloppet till bolaget från clearingfonden för olja.”

Förslaget är undertecknat Kjell-Olof Feldt.

I konceptet åberopas ett yttrande av clearingnämnden, som emellertid inte avgivits förrän den 28 maj; datum har först lämnats öppet och senare ifyllts. Nämnden har härvid å ena sidan framhållit, att råolja ej ingick i clearingregleringen men samtidigt menat, att man i ”efterhand” kunde pröva bidragsfrågan. Tydligen har nämnden ej fäst avseende vid att råolja ej bidragit till clearingfonden med någon avgift. ”Nämnden anser det i princip skäligt att denna förlust (Nynäsbolagets) ersättes ur clearingfonden”.

Denna argumentation föranledde ett behov att precisera det laga stödet för det redan förberedda beslutet att bevilja Nynäsbolaget ett stort bidrag. Den 31 maj 1974 föreligger en ny skrivelse till Kammarkollegiet, statsrådsprotokollet 12, IV, 34 (Dinr 1331/74), som slutar med följande: ”Kungl. Majit beviljar, med stöd av 4 § allmänna ransoneringslagen (1954:280), AB Nynäs-Petroleum clearingbidrag med 40 miljoner kronor och anbefaller Kammarkollegiet att betala ut beloppet till bolaget från clearingfonden för olja.”

Denna gång är skrivelsen undertecknad Carl Lidbom.

Det synes emellertid uppenbart, att det laga stöd för beslutet, som sålunda angivits, ej är försvarbart. Allmänna förfogandelagen ger ej regeringen rätt därtill. De uppburna avgifterna har dessutom inneburit en belastning av importörer. Denna svarar mot en rätt att under vissa förutsättningar få bidrag ur den fond, som bildas med avgifterna. Avgifter och bidrag måste, som redan sagts, korrespondera mot varandra. Någon avgift har ej utgått för råolja, varför ej heller bidrag för import därav kan utgå.

Härtill kommer att om en behållning i fonden skulle uppkomma, det ej ankommer på regeringen att ensam besluta om överskottsmedlens användning. Detta är en riksdagsfråga. Principen, som slogs fast redan efter andra världskriget med avseende på då existerande kassor och fonder, har därefter lagfästs. Det nu beslutade, mycket betydande bidraget till AB Nynäs Petroleum minskar det förefintliga överskottet i clearingfonden. Detta skulle ha använts för något för branschen gemensamt ändamål. Fondens destinatärer har med andra ord berövats en del av sin rätt. Regeringens beslut innebär ett obehörigt disponerande av medel, som tillkommer branschen.

KU 1975/76:50

276 Till detta kommer ytterligare, att det under förarbetena till 1954 års energiskt betonades att clearingavgifter ej finge uttagas så att en näringsgren onödigt belastades.

Någon annan rättslig grund för bidraget till AB Nynäs Petroleum ur clearingfonden har ej anförts och torde knappast kunna finnas.

2. I syfte att uppnå ekonomisk rättvisa inom branschen ingick därefter AB Svenska Shell med en ansökan till regeringen om att erhålla bidrag ur clearingfonden i motsvarande omfattning som AB Nynäs Petroleum. Shells ansökan ingavs den 13 november 1974. Då AB Nynäs Petroleums ansökan över huvud taget ej kunde grundas på 1973 års kungörelse ansåg Shell, att även dess ansökan borde kunna tas upp till prövning, ehuru tiden för ansökan ur fonden gått ut den 31 maj 1974. Bolaget hade ju ej haft någon orsak tro att fondens medel över huvud taget skulle kunna användas till bestridande av importkostnader för råolja. För en analog tillämpning av 1973 års kungörelse borde därförej någon tidsfrist gälla. I stället åberopade Shell allenast ransoneringslagens § 4. Det var ju det lagrum, varpå regeringen grundat sitt beslut den 31 maj 1974 att anslå 40 miljoner till Nynäsbolaget. Emellertid har regeringen utan motivering avslagit Shells ansökan. Beslutet är daterat den 27 februari 1975 (7, IV, 34; D:nr 2550/1974).

I ärendet hade clearingnämnden avgivit ett avstyrkande yttrande som bemötts i sak av sökanden Svenska Shell.

Bolaget har härvid förklarat sig avse att prestera motsvarande utredning, som kan ha förelegat i Nynäs-ärendet, om dess kostnader för råoljeimport under den tid, clearingförfarandet gällt. I avsaknad av kännedom om de grunder, efter vilka Nynäsbolagets kostnader och förlust beräknats av myndigheterna, har Shell ej i det nya ärendet kunnat prestera en fullständig utredning härom.

3. Sammanfattningsvis vill jag framhålla att Kungl. Majits beslut den 31 maj 1974 att bevilja AB Nynäs Petroleum ett avsevärt belopp ur clearingfonden tydligen saknat lagligt stöd. Det synes innebära en kränkning av den rätt, som kan tillkomma destinatärerna för sagda fond. Beslutet den 27 februari 1975 återigen kan innebära en olikställighet i behandlingen av de bolag, som importerat råolja under en besvärlig tid. Beslutet att avslå AB Svenska Shells ansökan om motsvarande behandling som AB Nynäs Petroleum synes därför märkligt genom den olikställighet mellan likvärdiga sökanden, som kan ha ägt rum. Men då regeringens beslut i det senare fallet ej är motiverat, kan jag icke ange, vilka regeringens motiv nu kan ha varit. Det lärer knappast förhålla sig så att regeringen vid avslaget på Svenska Shells ansökan funnit sig förhindrad att bevilja den därför att man dåmera insett, att man den 31 maj 1974 fattat ett olagligt beslut.

KU 1975/76:50

277 Då vi nu stå inför ett antal avgöranden av stor ekonomisk betydelse, som aktualiserar frågor om rättssäkerhet i förvaltningen av vikt, har jag ansett mig skyldig att fästa utskottets uppmärksamhet härpå.

Uppsala den 23 maj 1975 Stig Jägerskiöld

Professor Stig Jägerskiöld Bråvallavägen 32 182 64 Djursholm

KU 1975/76:50

278 Bilaga 17

PM angående regeringens beslut rörande tillämpningen i visst fall av bestämmelserna i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik (yrkestrafikförordningen)

Med stöd av bemyndigande av Kungl. Majit utfärdade försvarets civilförvaltning med början år 1969 i samråd med överbefälhavaren bestämmelser om försöksverksamhet beträffande fria värnpliktsresor med chartrade bussar. 1 regleringsbrevet för 1971/72 erhöll civilförvaltningen Kungl. Majits uppdrag att finna en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan myndigheter och transportföretag i fråga om planläggning och genomförande av värnpliktsresorna. Uppdraget ledde till att civilförvaltningen efter förhandlingar med Statens järnvägars resebyråorganisation hos Kungl. Majit hemställde om bemyndigande för civilförvaltningen att få sluta ett med resebyråorganisationen överenskommet förslag till avtal. Genom Kungl. Majits beslut den 10 december 1971 erhöll civilförvaltningen det begärda bemyndigandet. Kungl. Majit medgav samtidigt, att försöksverksamheten även fick avse sådana resor som skulle betalas av den värnpliktige och, om synnerliga skäl fanns, resor för anställd personal. Det föreskrevs, att avgiften för dessa resor skulle fastställas av civilförvaltningen. Avtalet mellan civilförvaltningen och SJ resebyråorganisation ingicks den 30 december 1971. Därav föranledda ändringar i Provisoriska transportbestämmelser för krigsmakten i fred fastställdes den 1 mars 1972. Från och med denna dag har verksamheten i huvudsak varit organiserad på följande sätt. Efter överenskommelse med vederbörande förbandschef skall resebyrån undersöka möjligheten att anordna veckoslutsresor. Om det bedöms finnas tillräckligt underlag för bussresor, skall resebyrån infordra anbud samt värdera och prioritera dessa. Beslutanderätten rörande vilka anbud som skall antas tillkommer vederbörande militära myndighet. På grundval av anmälningarna beställer resebyrån erforderligt antal bussar. Biljettpriser, turlistor m. m. bestäms av civilförvaltningen.

Utöver avtalet med SJ resebyråorganisation gäller från och med den 1 mars 1974 ett mellan civilförvaltningen och SJ den 7 februari 1974 träffat avtal beträffande den militära veckoslutstransporten med buss. Enligt sistnämnda avtal skall SJ svara för att erforderliga linjetrafiktillstånd utverkas för trafiken i det företags namn, som efter behovs- och lämplighetsprövning bedöms böra meddelas sådant tillstånd. Trafiken skall enligt avtalet i vissa fall utföras med stöd av kompletterande hjälpinsatser i form av inlejning från olika trafikföretag. Det anges också i avtalet att alla körningsuppdrag för civilförvaltningens räkning skall förmedlas genom SJ resebyråer samt två andra namngivna reseföretag till närmaste i chefsställning ansvarig per -

KU 1975/76:50

son för företagens trafikutövning.

Civilförvaltningen hemställde den 4 januari 1973 att yrkestrafikförordningens regler skulle få tillämpas så att yrkesmässig trafik genom civilförvaltningens försorg för personbefordran i samband med värnpliktigas inoch utryckningsresor samt ledighetsresor skulle kunna genomföras utan linjetrafiktillstånd. 1 beslut den 29 juni 1973 lämnade Kungl. Maj:t framställningen utan bifall.

Sedan SJ hemställt om tillstånd att i anslutning till redan bedriven linjetrafik för person- och godsbefordran utöva sådan trafik - i första hand avsedd för transport enligt avtalet under veckosluten av värnpliktiga och fast anställd personal vid vissa förläggningar och garnisoner - på ett antal närmare angivna vägsträckor, lämnade regeringen genom beslut den 30 januari 1975 de sökta tillstånden. Dessa gällde dock endast transporter med stöd av avtal av förut angivet slag mellan SJ och civilförvaltningen. I beslutet angavs också, att lokal befordran av passagerare inte fick ske inom delsträckor där annat trafikföretag innehade tillstånd att bedriva linjetrafik för personbefordran.

Sedermera hemställde försvarets civilförvaltning hos regeringen om tillstånd att gemensamt med SJ eller annat trafikföretag som kunde komma i fråga utöva militär veckoslutstrafik enligt nyssnämnda avtal. Som skäl för sin framställning anförde civilförvaltningen bl. a. att omständigheterna kring transporterna fick anses vara sådana att yrkestrafikförordningens bestämmelser om linjetrafiktillstånd var tillgodosedda genom att de trafikföretag som utförde de militära veckoslutsresorna innehade sådana tillstånd för resp. vägsträckor. Det hade emellertid enligt vad civilförvaltningen uppgav ifrågasatts om inte myndigheten var att anse som trafikutövare i yrkestrafikförordningens mening jämte trafikföretagen och därför också borde ha linjetrafiktillstånd för samtliga dessa resor. Regeringen fann i beslut den 15 maj 1975 att bestämmelserna i yrkestrafikförordningen inte utgjorde hinder för civilförvaltningen att ta sådan del i av SJ eller annat företag bedriven militär veckoslutstrafik som förutsatts i avtalet mellan civilförvaltningen och SJ.

Såväl generaldirektören i civilförvaltningen som i SJ blev anmälda till åtal för olaga yrkesmässig trafik. I beslut den 30 januari 1976 fann riksåklagaren ej skäl till åtal föreligga och anförde därvid följande:

Såsom uttryckligen framhållits i förarbetena till vissa år 1972 vidtagna ändringar i YTF är den militära veckoslutstrafiken med buss numera att anse som yrkesmässig trafik. I den mån trafiken ägt rum på samma vägsträcka eller mellan samma orter minst en gång per kalendervecka under längre tid föreligger linjetrafik, i annat fall beställningstrafik. Genom ovannämnda beslut den 29 juni 1973 har Kungl. Maj:t endast tagit ställning till om verksamheten över huvud skulle få genomföras utan trafiktillstånd. Beslutet saknar följaktligen betydelse för den fråga som nu föreligger till bedömande.

KU 1975/76:50

280 Genom regeringens beslut den 15 maj 1975 är klarlagt, att FCF:s medverkan i trafiken sådan den bedrivs enligt det från och med den 1 mars 1974 gällande avtalet inte är av sådan beskaffenhet att FCF enligt regeringens ståndpunkt kan anses som trafikutövare i YTF:s mening. Jag kan inte finna att trafiken genom tillkomsten av detta avtal undergått sådana förändringar i organisatoriskt hänseende, att FCF:s handlande för tiden dessförinnan bör bedömas på annat sätt. Tillståndsplikt har däremot hela tiden förelegat för trafikföretagen. De säregna omständigheterna i förevarande fall kan inte anses jämförliga med dem som varit under Högsta domstolens bedömande i andra fall. Jag vill i detta hänseende erinra om att verksamheten, för vilken riksdagen beviljat anslag, bedrivits p. g. a. bemyndigande av den högsta tillståndsgivande myndigheten samt att det är opåkallat att trafiktillstånd beträffande samma verksamhet skulle krävas för staten beträffande två förvaltningsgrenar. Något straffbart förfarande med avseende på eventuell tillståndsplikt för FCF har alltså inte förekommit och följaktligen inte heller beträffande SJ:s medverkan. Åtal skall därför icke väckas mot Simonsson eller Peterson.

Utredningen ger vid handen, att SJ och övriga ansvariga trafikföretag numera innehar erforderliga trafiktillstånd. I viss utsträckning har trafik förekommit innan respektive trafiktillstånd meddelats. För att närmare klarlägga omfattningen härav skulle krävas utredning som inte står i rimlig proportion till eventuella förseelser. Jag finner att lagföring av de personer som kan vara ansvariga för denna trafik uppenbarligen icke är påkallad ur allmän synpunkt. I denna del föranleder ärendet ingen åtgärd från min sida.

Yrkesmässig trafik är enligt definitionen i yrkestrafikförordningen sådan trafik, i vilken automobil (även buss) jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller godsbefordran. Förordningen skiljer alltså mellan två typer av yrkesmässig trafik - linjetrafik och beställningstrafik. Enligt 4 § i förordningen förstås med linjetrafik yrkesmässig trafik för regelbunden befordran med passagerare eller gods å viss vägsträcka eller mellan vissa orter. Vidare skall bestämmanderätten rörande fordonets utnyttjande inte tillkomma viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt. Yrkesmässig trafik, som inte uppfyller dessa förutsättningar, är att hänföra till beställningstrafik.

1121; yrkestrafikförordningen behandlas under vilka förutsättningar tillstånd till yrkesmässig trafik kan meddelas. Som allmän regel uppställs där att trafiktillstånd endast får meddelas om den ifrågasatta trafiken anses behövlig och i övrigt lämplig.

Enligtdomstolspraxis(NJA 1953s. 688och 1971 s. 545samtSveahovrätts, lV:e avd., dom DB 180 1975) har fastslagits att den som arrangerat resor med annans bussar skall anses ha bedrivit yrkesmässig trafik.

Som framgår av det föregående har regeringen genom beslutet den 15 maj 1975 förklarat bestämmelserna i yrkestrafikförordningen inte utgöra

KU 1975/76:50

hinder för försvarets civilförvaltning att ta sådan del i av SJ eller annat företag bedriven militär veckoslutstrafik som förutsatts i avtalet mellan civilförsvarsstyrelsen och SJ.

Enligt vad som uppgivits från expeditionschefen i kommunikationsdepartementet är formuleringen i beslutet den som brukar komma till användning när regeringen meddelar dispens från gällande regler.

Yrkestrafikförordningen tillkom 1940 med riksdagens hörande. Senare ändringar i förordningen har ibland vidtagits med riksdagens hörande, ibland inte.

Enligt 2 ij andra stycket yrkestrafikförordningen äger konungen eller den myndighet som konungen därtill förordnat meddela bestämmelser om undantag i särskilt hänseende beträffande viss yrkesmässig trafik. Denna bemyndiganderegel har funnits i yrkestrafikförordningen sedan förordningens tillkomst och är således beslutad efter riksdagens hörande.

Yrkestrafikförordningen tillhör enligt den nya regeringsformen riksdagens primära lagområde och faller inom det enligt 8 kap. 7 § regeringsformen delegeringsbara området. Detta innebär i princip att förordningsmakten tillkommer regeringen först efter bemyndigande av riksdagen. Yrkestrafikförordningen omfattas emellertid inte av den bemyndigandelag som utfärdats på ifrågavarande område. (Lag 1975:88 med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer.)

Enligt p. 6 övergångsbestämmelserna till regeringsformen äger författning eller föreskrift fortsatt giltighet utan hinder av att den inte har tillkommit i den ordning som föreskrives i regeringsformen. Vidare får bemyndigande som har beslutats av Konungen och riksdagen gemensamt eller av riksdagen ensam utnyttjas till dess riksdagen bestämmer annorlunda. Tveksamhet har ansetts föreligga om denna bestämmelse medger rätt för regeringen att utnyttja ett gammalt bemyndigande, varom riksdagen inte fattat beslut utan endast hörts. Däremot har bestämmelsen inte ansetts utgöra hinder för regeringen att använda sin dispensbefogenhet i det enskilda fallet. Detta givetvis under den allmänna förutsättningen att det är fråga om rättsregler som regeringen/Kungl. Maj:t ensam fattat beslut om.

KU 1975/76:50

282 Bilaga 18

PM med vissa uppgifter om svenskt vetebistånd till svältdrabbade länder

Bakgrund

I förra årets granskningsbetänkande (KU 1975:12 s. 16-17) behandlade utskottet regeringens åtgärder med anledning av riksdagsbeslutet den 12 december 1974 om ytterligare katastrofinsatser mot bakgrund av den allvarliga svältsituationen i ett antal u-länder. Riksdagsbeslutet hade tillkommit på initiativ av utrikesutskottet (UU 1974:17).

Konstitutionsutskottet anförde följande:

Av utrikesutskottets betänkande framgår bl. a. att vid ett extra möte med FN:s generalförsamling våren 1974 antogs ett särskilt program för de mest drabbade u-länderna, omfattande dels en katastrofaktion avseende hjälp under de närmaste 12 månaderna, dels en särskild fond för katastrof- och utvecklingshjälp. Vidare behandlades problemet vid världslivsmedelskonferensen i november 1974, därvid resolutioner antogs om mera långsiktiga åtgärder. Enligt årets budgetproposition har Sverige hittills bidragit med ca 235 milj. kr. till katastrofaktionen.

Under budgetåret 1973/74 fattades beslut om katastrofbistånd och extraordinära biståndsinsatser till ett sammanlagt belopp om 180,4 milj. kr.

I årets budgetproposition uttalas att kostnaderna för motsvarande insatser som hittills beslutats under budgetåret 1974/75 uppgår till ca 140 milj. kr. Härtill kommer åtgärder som föranleds av riksdagens beslut den 12 december 1974 om katastrofinsatser för 100 milj. kr. i form av vete eller andra insatser som mottagarländerna prioriterar för att kunna förbättra sin livsmedelsförsörjning.

Genom konseljbeslut den 30 december 1974 uppdrogs åt SIDA att för det av riksdagen angivna beloppet 100 milj. kr. inköpa och ombesörja lagring av brödsäd, som skulle utnyttjas enligt beslut som regeringen senare skulle komma att fatta.

Enligt vad som framgår av konseljbeslutet den 30 december 1974 kunde Svensk Spannmålshandel, som är den organisation i Sverige som företräder spannmålsproducenterna när det gäller exportfrågor, vid den tidpunkten utbjuda 100 000 ton vete till försäljning.

Genom beslut den 6 februari 1975 förordnade regeringen om gåvoleveranser av vissa angivna kvantiteter vete till Indien, Bangladesh, Mozambique, Pakistan, Sri Lanka samt Somalia. SIDA bemyndigades ombesörja leveranserna. Regeringsbeslutet innebar att huvuddelen av de 100 milj. kr. som riksdagen i december 1974 beslutat skulle ställas till förfogande för ändamålet hade utnyttjats.

Enligt vad utskottet inhämtat från utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete har under senare tid fortlöpande kontakter uppehållits med Svensk Spannmålshandel angående spannmålsutbud för katastrofinsatser. Så var förhållandet vid tiden för riksdagsbeslutet den 12 december 1974. Vad gäller mottagarländerna för katastrofinsatser på grund av livsmedelsbristen hålls ständiga kontakter med berörda länder angående deras situation och önskemål.

Chefen för SIDA underrättades före julen 1974 om det kommande konseljbeslutet. I anslutning till detta inleddes intensiva förhandlingar med

KU 1975/76:50

283 Svensk Spannmålshandel som sedan resulterade i regeringsbeslutet den 6 februari 1975 om veteleveranser.

Inom utskottet har gjorts gällande att regeringen tidigare än som skedde borde ha företagit åtgärder med anledning av riksdagsbeslutet i fråga.

Enligt utskottets mening måste det naturligen ta viss tid innan klara besked angående leveranskvantiteter och leveransmöjligheter föreligger i ett fall som det förevarande. Vidare måste förhandlingar föras med mottagarländerna angående de planerade insatserna. Utskottet kan med hänvisning till vad som upplysts angående handläggningen av frågan inte finna att regeringen åsidosatt vad som ålegat den att verkställa med anledning av riksdagsbeslutet.

I en reservation (2 m, 1 fp) anfördes följande:

Riksdagens beslut den 12 december 1974 tillkom på initiativ av utrikesutskottet och innebar att skyndsamma åtgärder skulle vidtas på grund av katastrofsituationen i ett antal svältdrabbade länder. Allvaret i detta initiativ från riksdagens sida borde enligt utskottet ha beaktats av regeringen och föranlett att uppdrag åt SIDA att verkställa de beslutade åtgärderna lämnats omgående.

Riksdagen godkände utskottets uttalanden.

Redovisning av insatserna

Från utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete har inhämtats följande beträffande svenska veteleveranser till katastrofdrabbade länder under budgetåret 1974/75.

1. Den sammanlagda omfattningen

Totalt levererades under budgetåret ca 270 500 ton, som upphandlades och fraktades till en kostnad av ca 252 milj. kr. De med katastrofmedel bekostade leveranserna omfattade 201 500ton vete,som kostade 180 milj. kr. att leverera. Inom ramen för de reguljära utvecklingsprogrammen levererades ca 70 000 ton vete för ca 72 milj. kr. till Bangladesh, Indien och Pakistan.

2. Regeringsbeslut om upphandling av beredskapslager

19 7 4-06-28: Efter en framställning från SIDA anslogs 80 milj. kr., för vilka SIDA bemyndigades att upphandla ett beredskapslager av vete.

1 9 7 4-1 2 -30: Efter beslut i riksdagen 1974-12-12 gav regeringen SIDA i uppdrag att upphandla vete för 100 milj. kr.

KU 1975/76:50

3. Regeringsbeslut om leveranser

1 9 7 4-08 - 1 6: 11 500 ton

1 974 - 1 1 -22: 15 000 ton

1 9 7 4- 1 2 - 20 : 40 000 ton

1 9 7 5 - 02 - 06 : 90 000 ton1

1 975-02-20: 2000 ton

1 975-04- 1 0: 43000 ton

4. Länder/ordelning

Av bilagan framgår, hur leveranserna fördelats på olika länder, vilka kostnaderna för insatserna varit samt vid vilka tidpunkter beslut om leverans fattats respektive utskeppning skett.

5. Tidsrymden mellan beslut och utskeppning

Från det att beslut om leverans till ett visst land fattats till utskeppning från Sverige är det n o r m a 11, att två å tre månader förflyter. Svårigheterna att anskaffa tonnage samt problemen att införskaffa för leveranser erforderliga upplysningar från mottagarlandet är förklaringen därtill.

Beträffande vissa i bilagan nämnda leveranser har längre tid än så åtgått:

Frelimo II: Vid tidpunkten för beslutet hade SIDA fått upplysningar om att Mozambique för tillfället ej kunde ta emot mer vete. En utskeppning vid den tidpunkt som skedde svarade bättre mot landets behov.

Somalia lil: Lossningen av den första leveransen i hamnen i Mogadishu hade varit besvärlig att genomföra. Mottagarlandet ville därför, att den sista leveransen skulle säckas. Säckningen fick ske i Tyskland. Svårigheterna att passa ihop upphandling, frakt med pråmar till Tyskland, säckning m. m. i tiden förklarar tidsutdräkten.

Sri Lan ka I: Mottagarlandet ville ha vetet levererat som vetemjöl. Tidsrymden mellan beslutet och utskeppningen förklaras av den tid det tog, innan Svenska Kvarnföreningen fann möjlighet att mala vetet.

6. Leveranskapacitet

Nu efteråt kan konstateras att Svensk Spannmålshandel inte hade några svårigheter att leverera vete när SIDA gjorde beställningar. Detta konsta -

1 De beslut som fattades 1975-02-06 beräknades ta i anspråk i det närmaste hela det belopp som avsatts genom beslutet 1974-12-30. Vetepriserna var emellertid fallande. Efteråt visade det sig att det fanns utrymme inom den finansiella ramen för ytterligare 45 000 ton.

KU 1975/76:50

terande ger emellertid inte en fullständig bild av beslutsunderlaget när det gällde möjligheten att få tillgång till vete för katastrofleveranser. Under hösten 1974 rådde det inte endast osäkerhet om skördens totala storlek utan även om tidpunkten när större kvantiteter vete skulle bli tillgängliga för export. Även om beräkningarna tydde på ett stort exportöverskott, uppgav Svensk Spannmålshandel att det skulle dröja till våren innan större kvantiteter skulle kunna levereras. Detta besked lämnades bl. a. i samband med förhandlingarna om veteleveranser till Indien. När förhandlingarna med indierna drog ut på tiden samtidigt som de svenska bönderna uppenbarligen tidigare än som förutsetts saluförde stora kvantiteter förändrades situationen. I januari 1975 hade Svensk Spannmålshandel problem med lagringen och kunde tillhandahålla mer än SIDA beställde.

Som underbilaga till denna promemoria fogas uppställning över veteleveranserna.

Underbilaga

till bilaga 18

Leverans

Beslutsdatum

Utskeppat

Ton

Varuvärde

Frakt m. m.

Totalt

Varuvärde/

ton

Leverans-

dag

1975 Bangladesh I

74-08-16

74-11-13

11 500

8 150 000

1 564 567

9 714 657

27/1

II

74-11-22

74-12-19

13 500 000

2 354 534

15 854 534

27/1

III

75-02-06

75-04-10

10 500 000

2 401 685

12 901 685

7/6

Etiopien

75-04-10

75-07-07

6 780 000

2 005 271

8 787 222

3/10

Indien I

74-12-20

75-03-16

20 000

17 480 000

3 307 081

20 787 081

20/5

II

75-02-06

75-04-25

30 000

21 000 000

4 938 953

25 938 953

12/7

Kap Verde

75-02-20

75-05-13

1 400 000

1 618412

25/5

Frelimo I

75-02-06

75-05-05

20 000

14000 000

3 179 537

17 170 537

21/6

II

75-04-10

75-09-08

7 080 000

1 873 943

8 953 560

17/10

Pakistan

75-02-06

75-04-25

10 000

6 804 700

1 621 435

8 426 135

2/6

PRR

75-04-10

juli 75

7 000

3 806 450

1 459 794

5 266 244

-

Somalia I

74-12-20

75-03-16

4 370 000

826 558

5 196 558

4/5

II

75-02-06

75-03-16

5 000

3 500 000

826 558

4 326 558

4/5

III

75-04-10

75-09-14

6 000

3 540 000

1 786 729

5 326 537

14/10

Sri Lanka I

75-02-06

75-06-12

6 999 955

1 730 577

8 730 532

2/8

II

75-04-10

75-06-14

4 720 000

1 261 531

5 981 531

3/8

Tanzania

74-12-20

75-03-24

13 110 000

1 606 025

14 716 025

24/4

Totalt

201 500

146 741 105

32 965 141

179 062 246

Av utrymmesskäl bortfaller uppgiften om övriga kostnader/ton.

KU 1975/76:50

287 Bilaga 19

PM angående regeringens förordnande av ordförande i tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet

Efter principbeslut 1972 inrättades domstolsverket den 1 juli 1975. Verkets huvuduppgift är att utgöra ett fristående centralt organ av permanent karaktär för planering och samordning av den administrativa verksamheten inom domstolsväsendet. Enligt 1 S förordning med instruktion för domstolsverket (1975:506) är verket central förvaltningsmyndighet för de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, bostadsdom stolen, arrendenämnderna, hyresnämnderna, rättshjälpsnämnderna och de allmänna advokatbyråerna.

För tillsättning av domartjänster finns likaledes från den 1 juli 1975 en särskild tjänsteförslagsnämnd som enligt instruktionen (1975:507) avger förslag till regeringen i frågor om tillsättning av tjänster vid domstolar och hyresnämnder enligt särskilda bestämmelser.

I prop. 1974:149 med förslag till organisation av den nya centralmyndigheten för domstolsväsendet m. m. föreslogs beträffande domstolsverkets uppgifter i personaladministrativt hänseende bl. a. att domstolsverket skulle svara för personalpolitiska frågor för förvaltningsområdet och inom ramen för regeringens bemyndigande ha det yttersta ansvaret för dispositionen av befintlig personal mellan olika myndigheter. Till verkets uppgifter föreslogs även höra att tillsätta vissa icke ordinarie domartjänster, t. ex. assessor i hovrätt och kammarrätt, revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare. För de ordinarie domartjänternas vidkommande innebar förslaget att sådana tjänster även fortsättningsvis skulle tillsättas av regeringen. Det tidigare förslagsorganet för sådana tjänster (det s. k. presidentkollegiet, hovrättsplenum och kammarrättskollegium) föreslogs ersättas med ett enda organ, en tjänsteförslagsnämnd, som borde vara knuten till domstolsverket och avge förord i dess styrelses ställe. Förslagsorganet skulle ha en sådan sammansättning att där samlades kunskaper om domarpersonalen inom olika grenar av domstolsväsendet. Det angavs som en självklarhet att i organet skulle finnas företrädare för domarkåren. Mot bakgrund härav föreslogs att nämnden skulle bestå av en hovrättspresident, en kammarrättspresident, ytterligare tre domare, utsedda på förslag av Jurist- och samhällsvetareförbundet och Sveriges domarförbund, samt ett justitieråd och ett regeringsråd. Dessutom borde domstolsverkets generaldirektör ingå i nämnden och vara dess ordförande. Departementschefen ansåg detta naturligt eftersom enligt förslaget ärendena i nämnden skulle beredas av domstolsverket under chefens ledning.

Vid riksdagsbehandlingen (JuU 1975:1, rskr 1975:1) avvisades förslaget

KU 1975/76:50

om att domstolsverket skulle tillsätta tjänster som assessorer, revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare. Riksdagen beslöt härvidlag att denna uppgift skulle ligga hos regeringen.

Även beträffande tjänsteförslagsnämndens ställning och sammansättning valde riksdagen en något annorlunda lösning än som förordats i propositionen. Riksdagens beslut i denna del innebar att tjänsteförslagsnämnden fick ställning av ett i förhållande till centralmyndigheten helt fristående organ och att centralmyndighetens chef inte borde vara självskriven ordförande i tjänsteförslagsnämnden. I justitieutskottets av riksdagen godkända betänkande anförs i denna del följande (s. 20 f.):

Vad angår tjänsteförslagsnämndens ställning och sammansättning tvekar utskottet om lämpligheten av den ordning som departementschefen förordar. I likhet med motionärerna finnér utskottet av principiella skäl att avgivande av förslag vid tillsättning av ordinarie domartjänster hör till de administrativa uppgifter som inte bör ligga inom centralmyndighetens kompetensområde. Nämnden bör därför inta ställningen som ett i förhållande till centralmyndigheten helt fristående organ. Samma skäl talar för att centralmyndighetens chef inte bör vara självskriven ordförande i tjänsteförslagsnämnden. Dennes speciella erfarenheter och kunskaper bör emellertid tillvaratas genom att han ingår i nämnden. Beträffande ordförandeskapet har utskottet stannat för att regeringen - med hänsyn till sakens grannlaga natur - bör utse ordförande. Mot departementschefens förslag om nämndens sammansättning i övrigt har utskottet ingen erinran. Om domarutredningens förslag om en öppnare domarbana genomförs, får frågan givetvis prövas på nytt. Det ter sig naturligt att nämndens kansligöromål utförs inom centralmyndigheten som har samlad tillgång till persondata rörande all domarpersonal.

Vad utskottet i anledning av propositionen och motionerna 1974:1990, 1974:1991 och 1975:1103 anfört om tjänsteförslagsnämndens ställning och sammansättning bör ges regeringen till känna.

Genom beslut den 12 juni 1975 förordnade regeringen generaldirektören i domstolsverket Mats Börjesson till ordförande i tjänsteförslagsnämnden från den 1 juli 1975 tills vidare, dock längst till den 30 juni 1978.

KU 1975/76:50

289 Bilaga 20

PM angående regeringens handläggning av vissa tillsättningsärenden inom universitetsförvaltningen

Kungl. Maj:t meddelade den 7 juni 1974 beslut i besvärsärenden rörande tillsättande av extra universitetslektor i organisk kemi vid universitetet i Lund.

Under beredningen i utbildningsdepartementet remitterades ärendet till vederbörande tjänstetillsättningsnämnd vid Lunds universitet. Nämnden avstyrkte bifall till besvären. Majoriteten i nämnden avgav ett särskilt yttrande vari uttalades kritiska synpunkter på klagandens tjänstgöringsmeriter. Klaganden kompletterade därefter besvären med ett sakkunnigutlåtande, vari han bland andra satts på förslag till en professur vid ett utländskt universitet. Tjänstetillsättningsnämnden bereddes tillfälle att yttra sig över denna komplettering men avstod. Ordföranden i nämnden tillställde emellertid departementsrådet Birger Halle i utbildningsdepartementet ett brev med tidningsurklipp som innehöll negativa uttalanden om det utländska universitetet i fråga. Brevet diariefördes inte i departementet.

Klaganden anmälde den underlåtna diarieföringen till JO, som i brev till klaganden den 2 februari 1975 anförde följande:

I skrivelse hit har Ni klagat på att i ett besvärsärende hos Kungl. Maj:t en till departementsrådet Birger Halle, utbildningsdepartementet, ställd skrivelse från Anna-Britta Hörnfeldt av den 6 maj 1974 inte diarieförts. Ni anför att skrivelsen ”undandrogs följaktligen Kungl. Maj:ts bedömning och omnämns heller icke i beslutet”.

Från Halle har inhämtats att skrivelsen av förbiseende inte diarieförts. Den bilades dock akten, beaktades vid handläggningen och togs upp vid föredragning av besvärsärendet.

Även om ifrågavarande skrivelse enligt vedertagen praxis skulle ha diarieförts har underlåtenheten enligt Hålles uppgift inte haft några konsekvenser för handläggningen i övrigt i besvärsärendet. Ni har också enligt egen uppgift delgivits skrivelsen. Vid sådana förhållanden finnér jag inte skäl till antagande att ansvarsgrundande tjänstefel begåtts i påtalat hänseende. Jag får därför meddela Er att jag ej går vidare i saken.

Det kan nämnas att ordföranden i tjänstetillsättningsnämnden dömdes för tjänstefel för förfaringssättet att tillställa departementet tidningsurklippet och därigenom söka påverka utgången av besvärsärendet.

Konstitutionsutskottet har tidigare i samband med granskningsarbetet tagit upp vissa frågor rörande diarieföringen i statsdepartementen (KU 1974:22 s. 29 och 1975:12 s. 17). Utskottet har därvid anslutit sig till en inom statsrådsberedningen utarbetad promemoria, vari bl. a. framhålls, att det förhållandet att en handling är ställd till ett statsråd eller en tjänsteman per 19

Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 50

KU 1975/76:50

sonligen inte i och för sig medför att handlingen skall anses som ett privat meddelande. Har handlingen getts in i syfte att föranleda tjänsteåtgärd eller för att påverka handläggningen i eller avgörandet av ett ärende är den att anse som allmän även om den exempelvis ställts till en departementschef eller till viss namngiven tjänsteman. Vid sådant förhållande skall handlingen omgående överlämnas för registrering. Avser handlingen däremot mottagarens rent personliga angelägenheter eller har den ställts till honom i hans egenskap av medlem i någon organisation är den inte att anse som allmän och behöver således inte diarieföras.

Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1975:22) föreslagit ett stadgande av innebörd att som allmän handling inte skall avses brev eller annat personligt meddelande om det uppenbarligen icke avser mål eller ärende som myndigheten har att befatta sig med (se betänkandet s. 37-38 och 145).

KU 1975/76:50

291 Bilaga 21

PM angående regeringens åtgärder med anledning av riksdagens begäran om förslag till höstriksdagen 1975 om ändring i kapitalbeskattningen

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1975:92 om sänkning av den statliga inkomstskatten m. m. anförde skatteutskottet (SkU 1975:25) med anledning av motioner med yrkanden om lättnader i förmögenhetsbeskattningen för att eliminera verkningarna av höjda taxeringsvärden på fast egendom följande: Med

anledning av motionerna vill utskottet endast erinra om att skattepliktsgränsen för förmögenhetsbeskattningen höjdes genom beslut av riksdagen förra året med tillämpning fr. o. m. 1975 års taxering från 150 000 till 200 000 kr., vilket delvis motiverades med de väntade höjningarna av taxeringsvärdena vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. I samband därmed höjdes gränsen för enprocentsskiktet i förmögenhetsskatteskalan från 250 000 till 275 000 kr. Vidare ändrades värderingsreglerna i fråga om vissa tillgångar nedlagda i företag, vilka regler innebär lättnader i kapitalbeskattningen för familjeföretagen. På grund härav och då företagsskatteberedningen fått tilläggsdirektiv att utreda frågan är utskottet inte nu berett tillstyrka ytterligare lättnader i förmögenhetsbeskattningen på grund av höjda taxeringsvärden. Utskottet avstyrker således bifall till motionen 194 i denna del och till motionerna 684 och 708.

I en reservation (c, m, fp) till betänkandet anfördes i stället:

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om, att riksdagen - på förslag av skatteutskottet - förra året begärde utredning om möjligheterna till ändringar i kapitalbeskattningen i syfte att underlätta små och medelstora företags problem med avseende på kapitalbeskattningen i samband med bl. a. generationsväxlingar i företagen. Finansministern har senare i särskilda tillläggsdirektiv gett företagsskatteberedningen i uppdrag att ta upp frågan.

Enligt utskottets uppfattning är det under dessa omständigheter angeläget att hindra ytterligare skärpningar av kapitalbeskattningen under den tid som utredningsarbetet pågår. Höjningarna av taxeringsvärdena vid 1975 års allmänna fastighetstaxering kommer genom sina verkningar på båda förmögenhets- och arvsbeskattningen att försvåra familjeföretagens situation ytterligare. Justeringar bör därför skyndsamt vidtas i gällande lagstiftning för att begränsa verkningarna när det gäller kapitalbeskattningen av de höjda taxeringsvärdena. Förslag härom bör i enlighet med yrkandena i motionerna 194, 684 samt 708 läggas fram för riksdagen under hösten 1975. Utskottet tillstyrker således bifall till de nämnda motionerna.

1 reservationen hemställdes därför, att riksdagen skulle hos regeringen begära förslag under hösten 1975 om ändringar i kapitalbeskattningslagen i syfte att begränsa skärpningen av förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningslagen till följd av de aktuella taxeringsvärdeshöjningarna. Vid kammarbehandlingen vann efter lottning reservationens förslag.

KU 1975/76:50

292 Något förslag av ovannämnda innebörd förelädes inte riksdagen hösten 1975.

I sammanhanget kan vidare hänvisas till frågedebatten den 6 november 1975 mellan finansminister Sträng och herr Josefson (c) (prot. 1975/76:17).

KU 1975/76:50

293 Bilaga 22

PM angående regeringens åtgärder med anledning av kyrkomötets skrivelser 1963, 1968 och 1975 till regeringen (Kungl. Maj:t) om bestämmelser av kyrkolags natur till skydd för i svenska kyrkans ordning invigda begravningsplatser Bakgrund Riksdagen

antog 1963 förslag till lag om gravrätt m. m. (1963:537). I övergångsbestämmelse föreskrevs att lagen 1916:94 om nyttjanderätt till gravplats skulle upphöra att gälla då den nya lagen (1 januari 1964) skulle träda i kraft. 1916 års lag hade stiftats och ändrats i för kyrkolag föreskriven ordning varför Kungl. Maj:t i skrivelse till kyrkomötet (1963:2) begärde dess yttrande huruvida kyrkomötet godkände övergångsbestämmelserna såvitt gällde upphävandet av 1916 års lag. Den nya gravrättslagen stiftades som vanlig lag (prop. 1963:141, 3 LU 1963:27) alltså utan medverkan av kyrkomötet. Frågan om lagens legislativa natur - behandlades av departementschefen, som i frågan anförde följande:

Utredningsmannen har, som jag redan nämnt, icke närmare behandlat frågan om den föreslagna lagstiftningens legislativa natur. Med den av mig förordade lösningen att icke upptaga reglerna om jordfästning och gravsättning i den nu ifrågavarande lagen, begränsar sig denna fråga till de förslagna bestämmelserna om begravningsplatser och gravar.

Stiftandet av 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats skedde i den för kyrkolag förskrivna ordningen. Denna ordning iakttogs även, när år 1921 i lagen infördes vissa bestämmelser om fondering av medel, vilka inbetalats för vård av gravar.

Frågan huruvida 1916 års lag är av kyrkolags natur behandlades av kyrkomöteskommittén i dess år 1955 avgivna betänkande om kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m.(SOU 1955:47). Kommittén-som ansåg tveksamt om lagen till någon del var av sådan natur - uttalade, att kyrkan visserligen hade anspråk på att särskilt kyrkogårdarna hölls i värdigt skick men att frågorna om villkoren och ordningen för upplåtande av enskild grav å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats icke i första hand var kyrkliga angelägenheter utan frågor av allmänt medborgerligt intresse. 1 det utkast till ny kyrkolag, som kommittén framlade, upptogs icke heller några bestämmelser som motsvarade 1916 års lag. Kommittén var dock icke enig i sin uppfattning, i det att en av dess ledamöter, numera ärkebiskopen Hultgren, ansåg att kommittén icke tillräckligt beaktat det nära samband som består mellan kyrka och kyrkogård.

Historiskt sett må det ha varit naturligt att - med hänsyn till det nära sambandet mellan kyrka och kyrkogård samt de former, under vilka jordfästning tidigare skulle ske - anse lagstiftningen om begravningsplatser och gravar böra tillkomma i den ordning som är stadgad för stiftande av kyrkolag. Olika omständigheter har emellertid medfört, att ett annat betraktelsesätt nu torde få anläggas. Kyrkogård eller annan begravningsplats användes numera även för begravning i annan ordning än svenska kyrkans och i ökad

KU 1975/76:50

utsträckning för begravning av personer, som ej tillhör svenska kyrkan. Härtill kommer att begravningsplatserna oftare än förr är geografiskt skilda från kyrkobyggnaderna. Särskilt markant är förändringen i fall, då den borgerliga kommunen har ansvaret för allmän begravningsplats. Dessa förändringar kan självfallet icke sägas ha medfört, att lagstiftningen om begravningsplatser och vad därmed äger samband får anses sakna intresse för kyrkan, men med hänsyn till lagstiftningens betydelse även för andra än kyrkans medlemmar kan lagstiftningens innehåll ej bestämmas enbart efter kyrkans värderingar. Det torde för övrigt förhålla sig så, att det på förevarande rättsområde i allmänhet ej råder några mer markerade åsiktsskillnader. I kravet på lämpliga, välordnade och värdiga begravningsplatser kan såväl kyrkliga som andra intressen förena sig, och detsamma gäller kravet på ändamålsenliga former för upplåtelse av och förfogande över gravplats.

Det anförda innebär enligt min mening, att lagstiftningen om begravningsplatser och gravar ej kan anses vara av kyrkolags natur. Ett genomförande av den nu föreslagna lagstiftningen kräver därför icke kyrkomötets medverkan, i vidare mån än att dess samtycke förutsättes för att upphäva 1916 års lag, som tillkommit under medverkan av kyrkomötet.

Vid granskningen i lagrådet anförde en ledamot, regeringsrådet Holmgren, särskilt yttrande rörande lagens legislativa natur och ansåg att lagförslaget och i vart fall de efter 5 § följande stadgandena borde underställas kyrkomötet för godkännande.

1963 års kyrkomöte

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 behandlades av kyrkolagsutskottet tillsammans med en motion (1963:3) i vilken yrkades bl. a. att kyrkomötet skulle motsätta sig ett upphävande av 1916 års lag av nyttjanderätt till gravplats. Utskottet tillstyrkte godkännade av skrivelsen men föreslog även att kyrkomötet skulle begära att Kungl. Maj:t ville utarbeta och för riksdag och kyrkomöte framlägga ett sådant tillägg av kyrkolags natur till den nya lagen om gravrätt m. m. ett skydd för i svenska kyrkans ordning invigda begravningsplatsers helgd och kristna karaktär räknas. En reservation till förmån för motionen avgavs.

Kyrkomötet biföll, efter lång debatt och votering, utskottets förslag (Kskr 1963:22).

1968 års kyrkomöte

1 Kungl. Maj:ts skrivelse 1968:11 till kyrkomötet med uppgift om behandlingen av kyrkomötets skrivelser angavs att Kskr 1963:22 ej var slutbehandlad.

I motionen 1968:11 av herr Strandberg hemställdes att kyrkomötet i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att bestämmelser av kyrkolags natur till skydd för i svenska kyrkans ordning invigda begravningsplatser måtte föreläggas nästkommande kyrkomöte. Motionären anförde:

KU 1975/76:50

1963 års kyrkomöte godkände, med anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2, en övergångsbestämmelse i det av samma års riksdag antagna förslaget till lag om gravrätt, varigenom lagen 24 mars 1916 om nyttjanderätt till gravplats upphörde att gälla. Mötet hade därmed godtagit uppfattningen att den nya lagen inte hade kyrkolags karaktär, och framtida lagstiftning på gravrättens område kommer således att ske utan kyrkomötets medverkan.

Vid debatten i kyrkomötet den 27 september 1963 utfäste sig statsrådet och chefen för justitiedepartementet, sedan bestämda önskemål därom uttalats att till nästa kyrkomöte framlägga förslag till bestämmelser av kyrkolags natur, ägnade att utgöra ett skydd för bevarandet av den kristna karaktären hos i svenska kyrkans ordning invigda begravningsplatser. Vid innevarande kyrkomöte föreligger emellertid icke någon skrivelse med förslag av antytt slag från Kungl. Maj:ts sida. Behovet för kyrkan av bestämmelser med denna innebörd kvarstår och har snarast förstärkts, bl. a. på grund av ovissheter om det framtida huvudmannaskapet för begravningsplatserna. Det synes fördenskull angeläget att kyrkomötet medverkar till att sådana utan ytterligare dröjsmål kommer till stånd.

Kyrkolagsutskottet (K 1968:17) uppgav i sitt betänkande att en promemoria utarbetats inom justitiedepartementet med anledning av 1963 års kyrkomötes anhållan. Promemorian, som remissbehandlats, innehöll förslag till lag med särskilda bestämmelser till skydd för allmänna begravningsplatser som invigts i svenska kyrkans ordning. Utskottet anförde att i promemorian framlagt lagförslag av de kyrkliga remissinstanserna fullt tillgodose det skyddsbehov som ansågs med kyrkomötets skrivelse 1963 och bedömdes i övrigt väsentligen gynnsamt.

Utskottet tillstyrkte motionen. Kyrkomötet följde utskottet (Kskr 1968:19).

1970 års kyrkomöte

I Kungl. Maj:ts skrivelse 1970:8 till kyrkomötet med redogörelse för behandlingen hos Kungl. Maj:t av kyrkomötets skrivelser angavs att Kskr 1963:22 och 1968:79 var beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

1975 års kyrkomöte

I regeringens skrivelse 1975:6 till kyrkomötet med redogörelse för behandlingen hos Kungl. Maj:t/regeringen av kyrkomötets skrivelse angavs att Kskr 1963:22 och 1968:19 var beroende av regeringens prövning.

I motionen 1975:11 av herr Strandberg togs frågan åter upp. Motionären ansåg att krykomötet ånyo borde göra en framställning till regeringen i likhet med 1963 och 1968. Motionären hänvisade till uttalanden av dåvarande justitieministern i samband med kyrkomötets behandling 1965 av frågan.

Kyrkolagsutskottet (K 1975:11) anförde i sitt betänkande följande:

Såsom 1963 års kyrkolagsutskott framhöll är begravningsplats, som invigts i svenska kyrkans ordning på ett med kyrkorummet jämförligt sätt avskild

KU 1975/76:50

och helgad. Ett lagfäst skydd för sådana platsers helgd och kristna karaktär framstår alltjämt som ett viktigt önskemål. Utskottet biträder därför motionärens yrkande och hemställer alltså att kyrkomötet med bifall till ifrågavarande motion, nr 11, hos regeringen anhåller att bestämmelser av kyrkolags natur till skydd för i svenska kyrkans ordning invigda begravningsplatser måtte föreläggas nästkommande kyrkomöte.

Kyrkomötet biföll utskottets hemställan (Kskr 1975:10).

Justitiedepartementet

Från departementet har inhämtats (feb. 1976) att kyrkomötets förevarande skrivelser är beroende av regeringens prövning.

Pågående överläggningar mellan stat och kyrka (jfr KU 1975/76:20 och 38)

1 mars 1975 tillsattes fyra arbetsutskott med representanter för stat och kyrka. Ett av dessa behandlar frågan om kyrkans medverkan i begravningsväsendet.

KU 1975/76:50

297 Innehållsförteckning

Sid.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning 1

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m. . 2

Utskottets granskning

1. Handläggning av besvärsärenden 5

2. Publicering av regeringsbeslut och vissa informationsfrågor . 14

3. Kommittéväsendet under år 1975 18

4. Remisser till lagrådet 19

5. Utgivningen av Svensk författningssamling 20

6. Propositionsavlämnandet till riksdagen 26

7. Riksdagens skrivelser till regeringen 31

8. Behovet av särskilda regler för regeringens handlande i nödsituationer 32

9. Vissa frågor rörande utrikesnämnden m. m. (statsministerns

skriftväxling med viss regeringschef samt inskränkningar i skoimporten) 36

10. Angående bistånd till Angola 37

11. Fråga om datalagens tillämpning i visst fall (Readers Digest AB) 38

12. Bemyndigande till regeringen enligt terrängkörningslagen .. 39

13. Bidrag från clearingfonden för olja 40

14. Fråga om viss SÄPO-verksamhet 42

15. Angående regeringens tillämpning av terroristlagen rörande två

japanska medborgare 43

16. Angående export av krigsmaterial till Pakistan 45

17. Vissa frågor beträffande trafiktillstånd (veckoslutstrafik med buss

för värnpliktiga) 46

18. Övriga frågor 47

a) Vetebiståndet

b) Utlandssvenskarnas rösträtt

c) Direktiv till läkemedelsindustridelegationen

d) Utseende av ordförande i tjänsteförslagsnämnden för domstolsverket e)

Handläggningen av visst tjänstetillsättningsärende 0 Vissa särskilda frågor

regler i grundlag beträffande FiU/SkU handläggning av vissa skattefrågor vissa frågor rörande kapitalbeskattningen behandlingen av vissa allmänna kyrkomötets skrivelser till regeringen angående lagskydd för invigd begravningsplats - vissa frågor rörande familjepolitiken

KU 1975/76: 50 298

Bilaga Sid.

1 Konseljärenden 1974 och regeringsärenden 1975

Tabellarisk översikt 72

2 PM om handläggningen av besvärsärenden hos

regeringen 74

3 PM angående vissa frågor rörande departementens informationssekreterare 212

4 PM angående utredningsväsendet 214

5 PM angående remisser till lagrådet 217

6 A Sammanställning över vid vilka tidpunkter de av

1975 års författningar som har trätt i kraft resp. den 1 juli 1975 och den 1 januari 1976 har sänts ut från tryckeriet 221

6 B Förteckning över rättelseblad för SFS 1975 .. 223

7 A Antalet propositioner samt spridningen i propo sitionsavlämnandet

under åren 1971-1975 .... 227

7 B Försening i propositionsavlämnandet under åren

1971-1975 228

7 C Propositionsavlämnandet under 1975 års riksmöte 229

7 D Försening i propositionsavlämnandet under vår sessionen

1974 230

8 Regeringens behandling av riksdagens skrivelser

den 1 december 1974-30 november 1975 .... 231

9 PM angående riksdagsbeslut rörande kollektivanslutning till politiska partier 232

10 A PM av justitieombudsman Bertil Wennergren an gående

utvisning enligt terroristlagen av deltagare i ambassadockupation 1975 237

10 B Vissa bestämmelser beträffande verkställighet av

utvisning 240

11 PM angående fråga om viss skriftväxling mellan

statsministern och utländsk regeringschef .... 241

12 PM angående ifrågasatt hörande av utrikesnämnden före regeringens beslut om viss begränsning

av skoimporten 244

13 PM med vissa uppgifter om svenska biståndsinsatser i Angola 249

14 PM rörande regeringens beslut att bevilja Readers

Digest AB tillstånd att upprätta centralt personregister 256

15 PM angående vissa frågor med anknytning till ter rängkörningslagen

(1975:1313) och terrängtrafikkungörelsen (1972:594, ändrad 1975:1315) .... 265

KU 1975/76: 50 299

Sid.

16 PM med vissa uppgifter om regeringsbeslut angående bidrag från clearingfonden för olja ... 268

17 PM angående regeringens beslut rörande tillämp ningen

i visst fall av bestämmelserna i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automo biltrafik

(yrkestrafikförordningen) 278

18 PM med vissa uppgifter om svenskt vetebistånd

till svältdrabbade länder 282

19 PM angående regeringens förordnande av ordfö rande

i tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet 287

20 PM angående regeringens handläggning av vissa

tillsättningsärenden inom universitetsförvaltningen 289

21 PM angående regeringens åtgärder med anledning

av riksdagens begäran om förslag till höstriksdagen 1975 om ändring i kapitalbeskattningen . 291

22 PM angående regeringens åtgärder med anledning

av kyrkomötets skrivelser 1963, 1968 och 1973 till regeringen (Kungl. Majit) om bestämmelser av kyrkolags natur till skydd för i svenska kyrkans

ordning invigda begravningsplatser 293

Gotab, Stockholm 1976