Radio- och TV-frågor

1990/91 KU12

I betänkandet behandlas ett antal motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1990 och som gäller radio- och TV-frågor. Motionsyrkandena har avstyrkts med hänvisning till utrednings- och beredningsarbete i regeringskansliet. Till betänkandet är fogat en reservation rörande rundradiosändningar från fartyg.

1989/90:K401 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om yttrande- och informationsfriheten, 2. att riksdagen beslutar att koncessioner för de tredje och fjärde markbundna TV-kanalerna skall erbjudas fristående intressenter i enlighet med vad i motionen anförts, 3. att riksdagen beslutar att upphäva Sveriges Radios monopol för radiosändningar och tillåta etablering av alternativa radiosändningar fr.o.m. den 1 juli 1990 i enlighet med vad i motionen anförts, 4. att riksdagen beslutar att upphäva förbudet mot kommersiell reklam i radio och TV fr.o.m. den 1 juli 1990 i enlighet med vad i motionen anförts, 5. att riksdagen beslutar att upphäva förbudet mot kommersiell reklam i lag (1985:677) om lokala kabelsändningar fr.o.m. den 1 juli 1990 i enlighet med vad i motionen anförts, 6. att riksdagen hos regeringen begär utredning om kabelnämndens uppgifter i enlighet med vad i motionen anförts, 7. att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjligheterna till lokala och nationella radiosändningar via AM- och FM-banden i enlighet med vad i motionen anförts.

1989/90:K408 av Lars Ahlström (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan lagändring att möjligheter skapas för etersänd lokal-TV i Göteborg.

1989/90:K411 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av fria media. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Kr256.

1989/90:K412 av Ulla Berg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utveckling av kommunikationsteknik inom hemtjänsten.

1989/90:K414 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om koncession för ett från Sveriges Radio fristående företag att utnyttja marksändare för en tredje TV-kanal som får finansieras med reklam, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en friare sändningsrätt i kabelnät och om kabelnämnden i enlighet med vad i motionen anförts, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökad frihet i ljudradion i enlighet med vad som anförts i motionen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en snabb ratificering av Europarådskonventionen om gränsöverskridande television.

1989/90:K419 av Carl G Nilsson och Hans Dau (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att televerket får i uppdrag att upplåta ytterligare frekvenser för radiotrafik enligt vad i motionen anförts.

1989/90:K420 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande en samlad lösning av vissa finansierings- och etableringsfrågor på TV-området.

1989/90:K423 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp, c, v) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att eterburna sändningar av lokalt producerade TV-program skall tillåtas, 2. att riksdagen hos regeringen begär att Södertälje utses till försöksort för sådana sändningar.

1989/90:K425 av Kjell-Arne Welin m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär försöksverksamhet med reklam som finansieringskälla för lokalradion i Malmöhus län enligt vad som anförts i motionen.

1989/90:K428 av Lars Ahlmark och Ingrid Sundberg (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om rätt att i efterhand ta del av program sända av Sveriges Radio.

1989/90:K429 av Håkan Hansson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen av svensk TV, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svensk programutveckling, programskapare och programindustri, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svensk reklam-TV, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om koncession för en ny markbaserad tredje fristående reklamfinansierad TV-kanal, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regional TV.

1989/90:K432 av Anders Björck (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att fr. o. m. den 1 juli 1990 upphäva kungörelsen SFS 1961:21 om ändrad lydelse av 1 och 8 §§ i kungörelse SFS 1939:796,

1989/90:K433 av Rune Evensson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etersänd lokal-TV.

1989/90:K435 av Jan Hyttring m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring av kabel-TV-lagstiftningen att tillståndsplikten avskaffas. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Kr372.

1989/90:K436 av Kaj Nilsson och Carl Frick (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om lokal eter-TV, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om inledande av försökssändningar med lokal eter-TV,

3. att riksdagen ändrar kabellagen så att medeleffektssatelliter anses som satelliter i fast trafik i den lagen, 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring att alla satellitsändningstyper kan omfattas av koncessionssystemet för lokala kabelsändningar, 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i kabellagens områdesregel, 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i kabellagen så att kringgående av förbudet mot samtidig sändning omöjliggörs, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en skärpning av kabellagens reklamregel för satellitsändningar, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot sponsring i satellitsändningar,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot smygreklam och annan marknadsföring i satellit- och egensändningar i kabelnät, 10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpning av reglerna om våldsskildringar, pornografi och rasdiskriminering i ansvarighetslagen, 11. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om programansvarig för yttrandefrihetsbrott i satellitsändning som kan tas emot i Sverige eller som vidaresänds i kabelnät här, 12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring angående kabelnämndens utrednings- och beslutskompetens när det gäller frågor om kabellagens reklamregler, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättande av en parlamentarisk utredning om TV-politiken,

1989/90:K437 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen för utnyttjande av Tele-X och om att förbudet mot kommersiell reklam i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar avskaffas. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N366.

Rätten att sända radio- och TV-program från sändare på marken

Bakgrund

Vad som kännetecknar markbundna radio- och TV-sändningar med nuvarande teknik är knappheten på lämpliga sändningsfrekvenser. Detta innebär att fri etablering inte är möjlig. Bara ett begränsat antal radio- och TV-företag kan sända inom samma område. För markbundna TV-sändningar gäller sedan 1961 en internationell frekvensplan, den s.k Stockholmsplanen. I denna plan har de flesta större TV-stationer i Sverige tilldelats fyra sändningskanaler. Två av dessa har tagits i anspråk. I Sverige finns alltså tekniska förutsättningar att bygga ut ytterligare två landstäckande TV-nät.

Enligt 5 § radiolagen (1966:755) krävs regeringens tillstånd för rätt att här i landet sända radio- och TV-program till allmänheten. I Sverige tillkommer sändningsrätten huvudsakligen Sveriges Radio -- numera en koncern med fyra programbolag. Sveriges Television AB sänder rikstäckande program i två kanaler. Sveriges Utbildningsradio AB sänder utbildningsprogram i TV. Det bolaget och Sveriges Riksradio AB sänder ljudradioprogram över hela landet i tre radiokanaler. Sveriges Lokalradio AB sänder regionala ljudradioprogram. Verksamheten byggs ut. Så småningom kommer lokalradion att ha en egen kanal i hela landet.

Utanför Sveriges Radios verksamhetsområde förekommer vissa radio- och trådsändningar som riktas till allmänheten. Dessa når endast begränsade områden eller särskilda tittar- eller lyssnargrupper.

En sådan verksamhet är närradion. Enligt närradiolagen (1982:459) får rätten att sända närradio bara ges till lokala ideella föreningar, församlingar inom svenska kyrkan m.fl.

En annan verksamhet utanför Sveriges Radio är sändningen av radiotidningar. I lagen (1981:508) om radiotidningar regleras rätten att sända sådana radioprogram för synskadade som innehåller material ur dagstidningar. Programmen sänds nattetid och spelas in automatiskt hos de synskadade.

Utanför Sveriges Radios verksamhetsområde faller också utsändningen av finländska TV-program i en del av landet. Med stöd av lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram sänds TV-program ut i Stockholmsområdet som har sänts eller samtidigt sänds i finländsk TV.

I en allt större omfattning förekommer att TV-program tas emot från satelliter och genom vidaresändning i kabel. En redogörelse om bestämmelser på området lämnas nedan under rubriken Ändringar i kabellagstiftningen.

Inom regeringskansliet pågår ett arbete som syftar till ett utvidgat grundlagsskydd för andra medier än det tryckta ordet, således bl.a. radio och TV. En beredningsgrupp med företrädare från samtliga partier i riksdagen har deltagit i arbetet. På grundval av de överläggningar som har förekommit inom beredningsgruppen har inom justitiedepartementet upprättats förslag till yttrandefrihetslag, lag om ändring i tryckfrihetsförordningen och lag om ändring i regeringsformen. Regeringen har denna dag beslutat att inhämta lagrådets yttrande över lagförslagen.

Tidigare behandling i riksdagen

Vid föregående riksmöte avslogs ett motionsyrkande om fri etableringsrätt för rikstäckande TV-sändningar i folkrörelseregi med möjlighet till reklamfinansiering. Utskottet hänvisade därvid till att beredningsarbetet rörande ett utvidgat grundlagsskydd för andra medier än det tryckta ordet inte borde föregripas (1989/90:KU8).

Motionerna

I motion 1989/90:K401 yrkande 1 av Carl Bildt m.fl. (m) konstateras att yttrande- och informationsfriheterna tillhör grundstenarna i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle och att alla svenskar betraktar yttrandefriheten som självklar. Etableringsrätten för tidningar och tidskrifter är fri. Motionärerna menar att radio och TV likväl inte omfattas av dessa principer. De framhåller att Sveriges Radio genom sitt avtal med staten har ensamrätt på alla markbundna radio- och TV-sändningar, att konkurrerande sändare inte får etableras, att en särskild lag reglerar villkoren för distribution av satellitsänd TV och att konkurrerande radiosändningar endast tillåts i närradion, vilket bara ger en begränsad yttrandefrihet till föreningslivets organisationer. Motionärerna menar att endast tekniska begränsningar skall kunna inskränka etableringsfriheten och att Sveriges Radios monopol därför måste upphävas. Samma uppfattning förs fram i motion 1989/90:K411 av Carl Bildt m.fl. (m).

I motion 1989/90:K401 går motionärerna närmare in på frågan om avskaffandet av radiomonopolet. Till en början anför de att ett litet steg på vägen togs mot en friare radio då närradion permanentades 1985. De menar dock att det är de stora och ekonomiskt starka organisationerna som utökar sina sändningstider i närradion. Andra ideella organisationer har inte längre ekonomiska möjligheter att fortsätta sina sändningar. En orsak till detta är enligt motionärerna att det inte är tillåtet att finansiera sändningarna med reklam. Motionärerna menar att det finns tekniska förutsättningar för att etablera betydligt fler rikstäckande radiokanaler i Sverige och ännu fler lokala stationer, om samtliga möjligheter på både FM- och AM-banden utnyttjas. De anser att yttrandefriheten kräver fri etablerings- och sändningsrätt beträffande radioprogram så länge det finns tillgängliga frekvenser för de företag eller enskilda som vill sända. Regeringen bör därför enligt motionärerna omgående ges i uppdrag att kartlägga alla möjligheter som finns att lokalt och nationellt sända radio via AM- och FM-banden (yrkande 7).

Med yttrandefriheten följer enligt motionärerna en frihet att motta och vidarebefordra information, däri inbegripet reklam. De anser att reklamfinansiering av såväl nya nationella stationer som fria lokala stationer skulle innebära stora möjligheter för radion och det fria ordet. Vidare menar de att radiostationerna inte behöver några statliga direktiv rörande programinnehållet utan att redan existerande regler om etik och reklaminnehåll är tillräckliga. Motionärerna anser att det bör råda en frihet för svenska radiostationer (utanför Sveriges Radio) att finansiera sin verksamhet genom reklam, sponsring, prenumerationsavgifter och medlemsavgifter eller på annat sätt.

Motionärerna anser vidare att ett offentligt organ bör inrättas med uppgift att tillse att utbudet av radiostationer blir så stort som möjligt, att samordna frekvenser så att radiostationerna inte stör varandra, att ge tidsbegränsade koncessioner till stationerna, att fastställa frekvenser samt övervaka stationernas tekniska specifikationer och påtala eventuella brister.

Koncessionerna bör enligt motionärerna ges enligt följande riktlinjer. Koncession skall ges efter ett anbudsförfarande, såväl beträffande lokala som nationella kanaler. Koncession skall kunna ges till företag eller enskilda som uppfyller grundläggande ekonomiska och etiska krav och vara begränsad i tiden i minst fem och högst tio år. Den skall kunna återkallas om den inte utnyttjas eller om den missbrukas. Ett återkallande skall prövas av domstol (yrkande 3).

Även motion 1989/90:K414 yrkande 3 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) förespråkar frihet i ljudradion. Motionärerna anser att de delar av FM-bandet som inte disponeras av Sveriges Radio och närradion bör släppas fria. I den mån trängsel uppstår i etern bör detta enligt motionärerna regleras genom avgifter för sändningstillstånd.

Utskottets bedömning

Efter överläggningarna i den parlamentariskt sammansatta beredningsgruppen om en grundlagsreglering av andra medier än det tryckta ordet är den frågan nu föremål för en avslutande beredning i regeringskansliet. En parlamentarisk beredning om den framtida mediepolitiken har aviserats. Enligt utskottets mening bör beredningsarbetet med dessa frågor inte föregripas genom någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motionerna K401 yrkandena 1, 3 och 7, K411 samt K414 yrkande 3.

Krav på ytterligare utredning om TV-politiken

Vissa utredningar m.m.

På senare tid har etermediefrågorna varit föremål för flera olika utredningar.

Efter regeringens bemyndigande förordnades 1985 numera justitieombudsmannen Jan Pennlöv som särskild utredare med uppgift att lämna förslag till ny radiolagstiftning. Hans arbete har bedrivits under benämningen radiolagsutredningen (U 1985:05). De ursprungliga direktiven för arbetet har kompletterats med tilläggsdirektiv. Utredningen har lagt fram betänkandena (Ds U 1985:12) Kabelsändningarna och videocensuren, (Ds U 1987:2) Försöksverksamhet med nordisk TV från rymden, rättsliga frågor, (SOU 1987:63) Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät och (SOU 1989:7) Vidgad etableringsfrihet för nya medier. Det först nämnda betänkandet har lett till lagstiftning (prop. 1985/86:109, KU 1986/87:6, rskr. 37).

Av utredningsuppdraget enligt de ursprungliga direktiven återstår dels en allmän översyn av radiolagstiftningen i systematiskt, terminologiskt och lagtekniskt hänseende, dels vissa särskilda problemområden.

Utredningen fick i maj 1989 i uppdrag (dir. 1989:21) att 1. föreslå den lagstiftning som behövs med anledning av TV-utredningens arbete, 2. belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till Europarådets konvention om gränsöverskridande television samt föreslå den lagstiftning som behövs, 3. föreslå en kabelsändningslagstiftning som är sådan att regler för vidaresändning av satellitprogram kan tillämpas oberoende av från vilken kategori av satelliter programmen sänds ut.

I februari 1990 redovisade utredningen uppdraget under punkt 1 genom att överlämna betänkandet (SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV.

Mot bakgrund av ett beslut i radionämnden i februari 1989 om eventuellt otillåten sponsring tillkallades en särskild utredare. Han redovisade sitt uppdrag i oktober samma år i rapporten (Ds 1989:65) Sponsring m.m. av Sveriges Radios program.

Närradioutredningen har slutfört sitt uppdrag genom att i september 1990 lägga fram betänkandet (SOU 1990:70) Lokalt ledd närradio.

Utredningen (U 1988:05) om åtgärder för att förbättra underlaget för massmediepolitiska bedömningar m.m. avslutade i december 1988 sitt arbete med betänkandet (SOU 1988:52) Att följa medieutvecklingen. I betänkandet kartläggs aktuella bevaknings- och dokumentationsinsatser inom det massmediepolitiska området som görs inom såväl den offentliga som privata sektorn. Förslag läggs fram om hur medel bör anvisas för att främja ytterligare sådana insatser.

I september 1989 överlämnade TV-utredningen (U 1988:04) betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken. Avsikten med betänkandet är att det skall tjäna som underlag för diskussioner om den framtida politiken inom televisionens område, diskussioner som kan leda fram till sådana beslut att det svenska TV-systemet kommer att vara väl rustat för de utmaningar som väntar under 1990-talet.

I betänkandet konstateras att det har rått en betydande enighet om följande huvudmål för TV-politiken. Alla som bor i Sverige skall kunna se på TV-program av god kvalitet. Oavsett vilka vi är skall vi kunna hitta något intressant i televisionen både när våra önskemål överensstämmer med flertalets och vid de tillfällen då de inte gör det. Televisionen skall ge olika intresseriktningar möjligheter att komma till uttryck, och den skall ha en omfattande och kvalificerad bevakning av det som händer i världen.

Enligt utredningen bör dessa mål fortfarande ligga till grund för utformningen av TV-politiken. Däremot behöver det prövas om medlen för att förverkliga målen är ändamålsenliga i en ny mediesituation. Enligt utredningen är ett fortsatt förbud mot reklam i svensk television inte en realistisk handlingslinje. Ett fortsatt avståndstagande från reklamfinansiering skulle nämligen medföra att möjligheterna att erbjuda alla svenskar ett omfattande och omväxlande TV-utbud allvarligt skulle försvåras. Utredningen presenterar tre alternativ för annonsfinansierad svensk television.

I den regeringsförklaring som statsministern avgav vid öppnandet av detta riksmöte anförs att den nationella mediepolitiken bör utformas i bredast möjliga samförstånd mellan de politiska partierna och att regeringen därför kommer att inbjuda riksdagens partier till en parlamentarisk beredning om den framtida mediepolitiken.

Motionen

I motion 1989/90:K436 yrkande 13 av Kaj Nilsson och Carl Frick (mp) anförs att kraven på reklam-TV blivit allt starkare under senare år och att vi har tillgång till fyra marknät och ett antal kabelnät. Enligt motionärerna har något övergripande ansvar för TV-politiken hittills inte tagits. De anser därför att en parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift att utreda de fundamentala frågorna om vilka mänskliga behov TV bör tillgodose, om vad TV kan användas till och om vem som skall ha makten över TV och dess innehåll.

Utskottets bedömning

Som framgått av redogörelsen i det föregående har mediefrågorna på senare tid varit föremål för ett omfattande utredningsarbete som i vissa delar ännu ej är avslutat. Därtill kommer att den framtida mediepolitiken kommer att beredas i regeringskansliet under parlamentarisk medverkan. Mot denna bakgrund finner utskottet att riksdagen inte bör ta något initiativ till ytterligare utredning av mediefrågorna. Utskottet avstyrker därför motion K436 yrkande 13.

Rundradiosändningar från fartyg

Bakgrund

Kungörelsen (1939:796) angående nyttjande inom svenskt territorium av radioanläggning eller radiomottagningsapparat å främmande fartyg eller luftfartyg ändrades genom en kungörelse 1961 (1961:21). Ändringen innebar att 1 och 8 §§ fick nya lydelser.

Enligt den nya lydelsen av 1 § 4 mom. fick främmande fartyg under färd inom svenskt territorialvatten inte utan regeringens tillstånd medföra radioanläggning, som uppenbarligen var avsedd att nyttjas för rundradiosändning från fartyget i strid mot bestämmelserna i gällande internationella fjärrförbindelsekonvention med därtill hörande radioreglementen. I momentet föreskrevs undantag för fartyg, som på grund av sjönöd för räddande av fartyg, last eller människoliv tvingats att gå in på svenskt territorialvatten och att bli kvar där. Den nya lydelsen av 8 § innebar att en radioanläggning kunde helt eller delvis förklaras förverkad vid överträdelse av bestämmelsen i 1 § 4 mom.

Kungörelsen (1967:448) om innehav och användning inom svenskt territorium av radiosändare och mottagare på utländskt fartyg, luftfartyg eller motorfordon trädde i kraft den 1 juli 1967. Genom den nya kungörelsen upphörde 1939 års kungörelse att gälla. Någon motsvarighet till förbudet att medföra radioanläggning avsedd för rundradiosändning finns inte i den nya kungörelsen. Enligt 2 § i den nya kungörelsen får radiosändare på utländskt fartyg innehas inom svenskt territorium utan särskilt tillstånd.

Den nya kungörelsen innehåller vidare bestämmelser om användningen av radiosändare på utländskt fartyg. Enligt 3 § får radiosändare på utländskt fartyg användas i fall av nöd samt inom svenskt hamnområde dels för radiotelefontrafik på vissa närmare angivna frekvenser över svensk kustradiostation eller i hamnradiotrafik, dels för annat ändamål eller på andra frekvenser efter tillstånd av televerket. Paragrafen medger också att radiosändare på utländskt fartyg får användas inom svenskt territorium i övrigt, om televerket inte meddelat förbud mot eller föreskrivit inskränkning i användningen. När radiosändare på utländskt fartyg används inom svenskt territorium, skall enligt 6 § kungörelsen bestämmelserna i gällande internationella telekonvention och radioreglementen iakttas.

Sedan 1962 finns en mer omfattande reglering som syftar till att hindra rundradiosändning från fartyg utanför Sveriges territorium. Numera gäller lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning från radioanläggning på öppna havet. Enligt den lagen är det straffbart att utföra rundradiosändning från radioanläggning på öppna havet, om sändningen är avsedd att mottas i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller i annat land som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier, eller om sändningen orsakar menlig störning för radiotrafik i något av dessa länder. Även den som upprättar eller innehar en radioanläggning för sådan rundradiosändning kan straffas. Det är dessutom straffbart att på olika närmare angivna sätt främja upprättande, vidmakthållande eller användning av radioanläggningen.

Lagen grundar sig på en överenskommelse som lades fram i Europarådet för undertecknande den 20 januari 1965. Enligt överenskommelsens artikel 1 avser överenskommelsen rundradiostationer som är upprättade eller i drift på fartyg, luftfartyg eller varje annat flytande eller luftburet föremål och som utanför nationella territorier utför sändningar avsedda att mottas eller möjliga att mottas, helt eller delvis, inom fördragsslutande parts territorium, eller som kan orsaka menlig störning för radiotrafik som sker med någon fördragsslutande parts godkännande enligt radioreglementet.

Enligt artikel 2 förbinder sig varje fördragsslutande part att i överensstämmelse med sin nationella rättsordning vidta nödvändiga åtgärder för att beivra såsom lagöverträdelse upprättandet eller användandet av rundradiostationer. Sverige har tillträtt överenskommelsen.

Före 1966 års lag gällde lagen (1962:278) med förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m.m. Enligt den lagen var det förbjudet att på öppna havet eller i luftrummet däröver använda radioanläggning för rundradiosändning, om sändningen orsakade eller kunde medföra att radiomottagning i Sverige, Danmark, Finland eller Norge hindrades eller stördes.

Av förarbetena till lagen framgår att man ville förhindra rundradiosändningar som bedrevs från radioanläggningar ombord på fartyg stationerade på öppna havet bl.a. utanför Sveriges ostkust och utanför Danmarks kuster. Sändningarna kunde mottas i stora delar av östra Sverige, västra Finland och Danmark samt i delar av södra Sverige (prop. 1962:171).

Motionen

I motion 1989/90:K432 av Anders Björck (m) anför motionären att riksdagen år 1961 tystade de två fria radiostationerna Radio Syd och Radio Nord genom att förbjuda stationernas verksamhet. Motionären pekar på att den s.k. Radio Nord-lagen fortfarande gäller och att den förbjuder fartyg att inom svenskt territorialvatten medföra radiosändare avsedd för rundradiosändare riktade mot Sverige. Enligt motionären tillhör yttrande- och informationsfriheterna grundstenarna i ett fritt samhälle. Han anser därför att Radio Nord-lagen står i strid med yttrandefrihetens principer och att lagen bör upphävas.

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att fr.o.m. den 1 juli 1990 upphäva kungörelsen SFS 1961:21 om ändrad lydelse av 1 och 8 §§ i kungörelse SFS 1939:796.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar till en början att kungörelsen (1939:796) angående nyttjande inom svenskt territorium av radioanläggning eller radiomottagningsapparat å främmande fartyg eller luftfartyg upphävdes 1967 och att de bestämmelser i kungörelsen som föreskrev förbud att medföra radioanläggning avsedd för rundradiosändning inte fått någon motsvarighet i den författning som ersatte kungörelsen. Vad härefter beträffar lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning från rundradioanläggning på öppna havet konstaterar utskottet att lagen grundar sig på en internationell överenskommelse som Sverige är bundet av. Ett upphävande av lagen skulle innebära ett brott mot överenskommelsen. På grund av det anförda avstyrker utskottet motion K432.

Reklamfinansierade markbundna svenska TV-sändningar m.m.

Tidigare behandling i riksdagen

Vid föregående riksmöte avslogs flera motionsyrkanden om reklamfinansierade markbundna TV-sändningar och om reklam som finansieringskälla för radio och TV. Utskottet konstaterade att frågan om en från Sveriges Radio fristående reklamfinansierad TV-kanal tas upp i TV-utredningens betänkande (SOU 1989:73) TV-politiken. Utskottet fann att beredningen av denna fråga i regeringskansliet inte borde föregripas. När det gäller den mera allmänna frågan om reklam som finansieringskälla inom mediaområdet konstaterade utskottet att frågan om reklam i svensk TV skulle komma att vara en huvudfråga i samband med att slutlig ställning skulle komma att tas till de frågor som betänkandet tar upp och att radiolagsutredningen hade i uppdrag att föreslå den lagstiftning som föranleds av betänkandet. Den beredning i regeringskansliet som föranleds av arbetet i de nämnda utredningarna borde enligt utskottet inte föregripas. På grund härav och då frågan om reklam i radio nära hänger samman med frågan om reklam i TV fann utskottet att det inte var påkallat med något initiativ från riksdagens sida i fråga om lagstiftning om reklam i etermedierna (1989/90:KU8).

Motionerna

Enligt motion 1989/90:K401 yrkande 2 av Carl Bildt m.fl. (m) bör regeringen omgående öppna de två icke utnyttjade markbundna frekvenserna för fristående och reklamfinansierade TV-kanaler. Motionärerna anför att de markbaserade sändningarna kommer att vara av större intresse än satellit- och kabelsändningar och att sändningarna kommer att nå en större andel av befolkningen. Eftersom antalet markbundna frekvenser är begränsat till skillnad från vad som gäller beträffande utrymmet för satellit- och kabel-TV finns det enligt motionärerna anledning att staten ställer större krav på de företag som erhåller koncession för de markbaserade sändningarna än på de företag som kommer att sända via kabel och satellit. De anser att de företag som skall få rätt att sända från marken måste ha stabil ekonomi för att klara investeringar i teknisk utrustning, personal och programinköp.

Motionärerna anför vidare att alla TV-stationer skall ges möjlighet att finansiera sina sändningar genom reklam, sponsring, medlemsavgifter eller på annat sätt. De anser att samma regler som gäller för massmedia i övrigt skall gälla för TV (yrkande 4).

Även i motion 1989/90:K414 yrkande 1 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) föreslås att de två outnyttjade markbundna kanalerna skall erbjudas en intressent som står fri från staten och från Sveriges Radio. Motionärerna anser att reklam eller annan finansiering bör tillåtas. Det kan enligt motionärerna diskuteras om båda kanalerna skall bjudas ut samtidigt eller med en viss tidsförskjutning, och de anser att en tänkbar möjlighet är att en av kanalerna öppnas för regionala TV-sändningar.

I likhet med vad som anförs i motion K401 yrkande 2 konstaterar motionärerna i motion K414 yrkande 1 att tillkommande marksända kanaler kommer att vara av större intresse än satellit- och kabelsändningarna eftersom dessa kanaler kommer att nå en större andel av befolkningen. Även de anser därför att staten bör ställa större krav på de markbundna sändningarna än på satellit- och kabelsändningarna.

Dessa krav bör enligt motionärerna vara dels att en viss andel av programmen är producerad i Sverige, dels att programutbudet tillgodoser ett brett spektrum av smakriktningar och intressen och erbjuder både breda program och program som riktar sig till mera bestämda målgrupper. Motionärerna anser att kraven bör anges närmare av riksdagen varefter regeringen bör svara för att ett anbudsförfarande rörande koncessionerna kommer till stånd. Enligt motionärerna bör en koncession vara förenad med en skyldighet att betala avgift till staten. De anser att medlen kan tillföras en särskild fond och användas för kulturellt skapande.

Även i motion 1989/90:K429 yrkande 4 av Håkan Hansson m.fl. (c) förespråkas en tredje fristående reklamfinansierad svensk TV-kanal. En koncessionsreglerad markbaserad fristående kanal innebär enligt motionärerna att spelreglerna för svensk TV-reklam läggs fast genom nationella politiska beslut.

I motionen konstateras att Sveriges Television är organiserad som ett integrerat producerande och sändande företag och att de stora produktionsresurserna i företaget har haft till följd att en stor del av programmen produceras internt. Enligt motionärerna har detta inneburit att sändningsmonopolet i praktiken också har blivit ett produktionsmonopol och att det har blivit svårt för fristående programskapare att försörja sig utanför företaget (yrkande 1).

Motionärerna anser att en ny kanal i huvudsak bör bli sändande och baseras på de fristående produktionsbolagen och därigenom bli den ekonomiska basen för en programindustri (yrkande 2). De pengar som svenska företag satsar på TV-reklam bör i största utsträckning gå till en svensk programindustri (yrkande 3). Under ett uppbyggnadsskede kan en ny markbaserad TV-kanal lämna "luckor" i sin sändningstid för regionala program. På några år kan det då byggas upp en kompetens som på ett helt annat sätt än i dag för TV-mediet närmare det lokala samhället och som efter hand kan utgöra basen för en mer utvecklad regional TV (yrkande 5).

I motion 1989/90:K420 i nu aktuell del av Olof Johansson m.fl. (c) förespråkas en kraftig förstärkning av Sveriges Radio-koncernens finansiering genom att en av TV-kanalerna upplåts för reklam i kontrollerade former. Motionärerna anser att reklamen bara skall vara en kompletterande finansieringskälla och att reklamintäkterna skall komma hela koncernens verksamhet till godo. För att markera den reklamsändande kanalens oberoende av inkomstkällan bör enligt motionärerna uppgiften att sälja och fördela reklamtid ges åt ett fristående bolag inom koncernen.

Enligt motion 1989/90:K425 av Kjell-Arne Welin m.fl. (fp) drabbas lokalradion av allt knappare resurser. Motionärerna pekar särskilt på lokalradion i Malmöhus län och tvivlar på att lokalradion kan få del av höjda licenser. De anför att lokalradio runt om i världen framgångsrikt finansieras med reklamintäkter och anser därför att ett försök med reklamfinansierad lokalradio bör inledas i Malmöhus län och ett annat mindre län.

Utskottets bedömning

Till den parlamentariska beredningen i regeringskansliet av den framtida mediepolitiken hör frågorna om reklamfinansierade markbundna svenska TV-sändningar och reklam i radio. Enligt utskottets mening bör beredningsarbetet inte föregripas genom någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motionerna K401 yrkandena 2 och 4, K414 yrkande 1, K429, K420 i denna del samt K425.

Lokala TV-stationer

Tidigare behandling i riksdagen

Vid föregående riksmöte avslogs flera motionsyrkanden om etablering av fristående lokala TV-stationer. Utskottet uttalade därvid att det inte torde vara möjligt att, annat än i begränsad omfattning, inleda lokala TV-sändningar utan att de frekvenser som är avsedda för de outnyttjade riksnäten tas i anspråk. Utskottet ansåg att ställning inte borde tas till kraven på fristående lokala TV-stationer förrän riktlinjerna i den framtida TV-politiken lagts fast (1989/90:KU8).

Motionerna

I motion 1989/90:K420 av Olof Johansson m.fl. (c) i nu aktuell del anför motionärerna att det är viktigt att alla hushåll kan nås av ett breddat TV-utbud med utnyttjande av nuvarande teknik för distribution via sändare på marken och att det därvid är särskilt angeläget att behovet av regionala alternativ i TV-utbudet kan säkerställas. Motionärerna förespråkar därför en breddning av TV-utbudet för alla genom att regionalt förankrad TV-verksamhet utvecklas på tillgängliga lediga frekvenser.

I 1989/90:K423 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp, c, v) anför motionärerna att möjligheten att göra egenproducerade TV-sändningar enligt kabellagstiftningen har utnyttjats på många orter. De pekar särskilt på föreningen Telgevisionens verksamhet i Södertälje. Att verksamheten är begränsad till kabelnät innebär enligt motionärerna att utsändningarna aldrig kan få samma täckningsgrad som Sveriges Television och satellitkanalerna. De anser därför att åtgärder bör vidtas för att möjliggöra eterburna lokala sändningar (yrkande 1) och att Södertälje utses som försöksort för sådana sändningar (yrkande 2).

Liknande synpunkter förs fram i motion 1989/90:K408 av Lars Ahlström (m). I den motionen begärs lagändringar så att möjligheter skapas för etersänd lokal-TV i Göteborg.

Även i motion 1989/90:K433 av Rune Evensson (s) och motion 1989/90:K436 yrkande 1 av Kaj Nilsson och Carl Frick (mp) förespråkas vidgade möjligheter för etersänd lokal-TV. I sistnämnda motion anser motionärerna att regeringen bör ge tillstånd till försökssändningar inom några begränsade områden för att sändningarna skall komma i gång så snart som möjligt (yrkande 2).

Utskottets bedömning

Den parlamentariska beredningen av den framtida mediepolitiken i regeringskansliet bör enligt utskottets mening avvaktas innan ställning tas till kraven på fristående lokala TV-stationer. Utskottet avstyrker därför motionerna K420 i denna del, K423, K408, K433 samt K436 yrkandena 1 och 2.

Ändringar i kabellagstiftningen

Bakgrund

På senare tid har sändningar från satelliter och vidaresändning i kabel ökat i omfattning. I lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar (kabellagen) regleras rätten att vidaresända programkanaler från satelliter i fast trafik och att göra egensändningar i kabelnät som når fler än 100 bostäder. Enligt lagen fordras tillstånd för sådana sändningar. Utanför lagens tillämpningsområde faller rundradiosändningar. Sändningar från direktsändande satelliter räknas som rundradiosändningar. Frågor om tillstånd prövas av en myndighet som är gemensam för hela landet, kabelnämnden. Kabelnämnden får i vissa fall återkalla sändningstillstånd eller förhindra vidaresändning av en programkanal. Fortsatt vidaresändning av en programkanal får förbjudas för en tid av högst ett år, om det i programkanalen under en längre tid och i betydande omfattning har förekommit sådan reklam som måste anses riktad särskilt till svenska konsumenter.

I lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar finns ytterligare bestämmelser om inskränkningar i rätten att sända enligt kabellagen. Där föreskrivs att fortsatt vidaresändning får förbjudas, om det i programkanalen vid upprepade tillfällen har förekommit program som har innehållit rörliga bilder med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller med närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur och sändningarna inte har varit försvarliga med hänsyn till syftet och sammanhanget samt omständigheterna i övrigt. Ett förbud kan också meddelas, om satellitkanalen har varit ensidigt inriktad på sändningar av pornografiska bilder eller våldsskildringar i bild.

I februari 1989 beslutade kabelnämnden att medeleffektssatelliten Astra vid tillämpningen av kabellagen skall behandlas som en direktsändande satellit och inte som en satellit i fast trafik. Sändningar från den satelliten kan därför sändas vidare i kabelnät utan tillstånd enligt kabellagen och utan begränsningar när det gäller reklam. För närvarande sänder det utländska programföretaget TV 3 TV-program till Norden från Astrasatelliten. Verksamheten är reklamfinansierad.

Kabelnämnden underrättade regeringen om beslutet och anförde att den fann det troligt att en stor del av vidaresändningen av programkanaler från satellit inom en nära framtid kommer att ligga utanför den reglering som kabellagstiftningen innebär. Nämnden fann att det var angeläget att konsekvenserna av en sådan utveckling beaktades i det fortsatta radiorättsliga översynsarbetet.

Det svenska programföretaget TV 4 Nordisk Television AB har genom avtal i april 1990 fått sändningsrätt till en av Tele-X-satellitens TV-kanaler. Företaget började sända TV-program (TV 4) från satelliten den 15 september 1990. Sändningarna är avsedda för tittare i Sverige och Norge. Verksamheten är reklamfinansierad.

Tidigare behandling i riksdagen

Vid föregående riksmöte avslogs flera motionsyrkanden om ändringar i kabellagstiftningen med hänvisning till att resultatet av radiolagsutredningens arbete först måste avvaktas (1989/90:KU8).

Motionerna

I motion 1989/90:K401 yrkande 5 av Carl Bildt m.fl. (m) anför motionärerna att reklamförbudet tvingar TV-kanaler som inriktas på den svenska marknaden att verka från ett annat land eller att länka program producerade i Sverige via satellit för vidare distribution till de svenska hushållen. Motionärerna anser att den nuvarande TV-politiken motverkar en positiv utveckling av svensk TV-produktion, att den tekniska och ekonomiska utvecklingen i Sverige hindras och att underlaget för inhemsk produktion försvagas. Motionärerna förespråkar därför att reklamförbudet för satellit- och kabel-TV upphävs. De anser också att en total översyn bör göras av kabelnämndens verksamhet i syfte att helt lägga ner den eller att överföra eventuellt nödvändiga uppgifter till radionämnden (yrkande 6).

Liknande synpunkter förs fram i motion 1989/90:K414 yrkande 2 av Bengt Westerberg m.fl. (fp). Motionärerna anför att begränsningarna i rätten att sända och återutsända i kabel bör upphävas och att kabelnämnden i dess nuvarande funktion är överflödig. De anser dock att skyldigheten för kabeloperatörerna att distribuera Sveriges Radios program i kablarna bör vara kvar.

Också i motion 1989/90:K437 av Per Westerberg m.fl. (m) förespråkas ett upphävande av kabellagens reklamförbud. Enligt motionärerna skulle Tele-X-satelliten kunna upplåtas till svenska TV-företag, om detta förbud upphävs.

Enligt motion 1989/90:K435 av Jan Hyttring m.fl. (c) bör den tillståndsplikt som gäller för vissa kabelnät avskaffas. Motionärerna anser att tillståndsplikten är helt otidsenlig i den nuvarande mediesituationen.

Enligt motion 1989/90:K436 av Kaj Nilsson och Carl Frick (mp) innebär kabelnämndens beslut beträffande Astrasatelliten att det inte alls går att ingripa mot våldsskildringar, pornografi, rasdiskriminering eller reklam i satellitsändningar. Motionärerna anser att det är hög tid att återställa ordningen och att återupprätta koncessionssystemet för lokala kabelsändningar. De anser därför att riksdagen i kabellagen skall lägga till en bestämmelse som innebär att som satelliter i fast trafik i lagen också skall anses s.k. medeleffektssatelliter. Härigenom skulle Astrasatelliten föras in under koncessionssystemet (yrkande 3). De anser dessutom att regeringen bör få i uppdrag att för riksdagen lägga fram förslag som innebär att alla satellittyper förs in under koncessionssystemet (yrkande 4).

Motionärerna konstaterar att tillstånd till egensändningar enligt kabellagen kan komma att omfatta hela kommuner. De anser att detta kan komma att medföra problem i kommuner med flera avgränsade områden och flera kabelnät eftersom sändningarna inte -- såsom ursprungligen var avsikten -- kommer att beröra de boendes frågor i närområdet utan angelägenheter på en högre, kommunal nivå. Motionärerna anser därför att frågan om en begränsning av egensändningsområdena bör utredas och att regeringen därefter bör lägga fram förslag i ämnet (yrkande 5).

Motionärerna pekar vidare på bestämmelserna i 22 § kabellagen om att egensändningar inom ett tillståndsområde inte får innehålla vidaresända program som vid samma tillfälle vidaresänds inom ett tillståndsområde utanför kommunen. Enligt motionärerna förekommer det att förbudet kringgås på så sätt att identiska videogram spelas upp och sänds samtidigt i flera olika tillståndsområden. De menar att detta är en lucka i lagen som bör täppas igen och att regeringen bör lägga fram förslag om detta (yrkande 6).

Enligt motionärerna visar kabelnämndens tillämpning av reklamförbudsregeln att regeln bör skärpas och att förbudet mot sponsring även bör omfatta satellitkanalerna. Det bör enligt motionärerna inte heller vara tillåtet med kommersiella budskap eller annan marknadsföring i programmen. Motionärerna anser att regeringen bör lägga fram förslag i nu nämnda hänseenden (yrkandena 7, 8 och 9).

Motionärerna förespråkar att bestämmelserna om våldsskildringar, pornografi och rasdiskriminering i lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar ses över och skärps. I det sammanhanget finns det enligt motionärerna anledning att utreda förutsättningarna för införandet av ett system som innebär att någon här i landet kan göras ansvarig för yttrandefrihetsbrott i satellitsändningar som kan tas emot i Sverige eller som vidaresänds i kabelnät här oavsett sändningens ursprungsland. Enligt motionärerna bör regeringen lägga fram förslag i dessa ämnen (yrkandena 10 och 11).

Kabelnämnden är enligt motionärernas mening kompetent att bedöma reklam och andra marknadsföringsåtgärder i programmen. Den rätt att besluta om återkallelse av tillstånd, förbud mot fortsatt vidaresändning och om upphörande av sändningar i upplåten kanal som grundas på otillåten reklam och sponsring bör därför enligt motionärerna föras över från nämnden till marknadsdomstolen. De anser att regeringen bör lägga fram förslag om detta (yrkande 12).

Utskottets bedömning

Liksom vid föregående riksmöte anser utskottet att resultatet av radiolagsutredningens arbete måste avvaktas innan det kan bli aktuellt att göra ändringar i kabellagstiftningen. Utskottet avstyrker därför motionerna K401 yrkandena 5 och 6, K414 yrkande 2, K437, K435 samt K436 yrkandena 3--12.

Konventionen om gränsöverskridande television

Bakgrund

Inom Europarådets ram har utarbetats en konvention om gränsöverskridande television. I maj 1989 undertecknade Sverige och nio andra medlemsstater konventionen. Riksdagen har ännu ej tagit ställning till frågan om ett godkännande av konventionen.

Genom konventionen upprättas ett för Europarådets medlemsstater gemensamt regelverk som skall främja flödet av program mellan länderna samtidigt som hänsyn tas till nationell kultur och särart.

Konventionens huvudprincip är att det sändande landet skall svara för att gränsöverskridande TV-sändningar, antingen de sker med hjälp av satellit eller på annat sätt, uppfyller de minimiregler för programverksamheten som ställs upp i konventionen. Minimireglerna gäller bl.a. våldsskildringar, pornografi, skydd för barn och ungdom och rätt till beriktigande av uppgifter. De mottagande länderna åtar sig att inte hindra mottagning eller vidaresändning på sitt territorium av sändningar som uppfyller konventionens krav.

Konventionen innehåller regler för programinnehållet i allmänhet, för reklamsändningar och för s.k. sponsrade program. Det finns också regler för hur överträdelser av konventionsreglerna skall hanteras.

Konventionen förbjuder tobaksreklam. Den förbjuder däremot inte alkoholreklam, men föreskriver ett flertal villkor för sådan reklam. Konventionen tillåter att en stat har striktare och mer detaljerade regler för sändningar som ligger under statens jurisdiktion (art. 28). Detta innebär att en stat kan förbjuda alkoholreklam i sådana sändningar.

Som framgått av det föregående gav regeringen genom tilläggsdirektiv i maj 1989 radiolagsutredningen i uppgift (dir. 1989:21) att belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen och lägga fram förslag till den lagstiftning som behövs. I direktiven pekar regeringen på att de stater som tillträder konventionen måste kunna se till att konventionens regler är uppfyllda för alla slag av gränsöverskridande sändningar för vilka de enligt konventionen är ansvariga. Enligt direktiven innebär detta att det måste finnas regler för innehållet i satellitsändningar som vänder sig till allmänheten. Det sägs vidare att konventionen också leder till att de svenska reglerna för vidaresändning av satellitprogram i kabelnät behöver ändras.

Utredningens arbete med denna uppgift pågår för närvarande. Enligt vad som framgår av missivet till utredningens betänkande (SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV bedrivs arbetet efter följande riktlinjer. För att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen behövs regler som gör det möjligt att säkerställa att de programföretag för vilka Sverige enligt konventionen är ansvarigt, dvs. i första hand de som sänder från svenskt territorium, verkligen följer de minimiregler för sändningarnas innehåll som konventionen ställer upp. För detta krävs lagstiftning om innehållet i sändningar till satelliter. Sådana sändningar skall liksom nu få ske utan andra krav på tillstånd än de som är frekvensmässigt motiverade. Regler för innehållet skall gälla för alla sändningar som är avsedda för allmänheten.

Det kan i sammanhanget nämnas att utredningen i det nämnda betänkandet lägger fram förslag till lagstiftning om förbud mot marknadsföring av tobaksvaror och alkoholdrycker genom kommersiell annonsering i TV.

Motionen

Enligt motion 1989/90:K414 yrkande 4 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) bör Sverige snarast möjligt ratificera konventionen. Motionärerna anser att Sverige bör utnyttja den möjlighet att införa ett totalt förbud mot alkoholreklam som konventionen ger.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening är det angeläget att riksdagen så snart som möjligt kan ta ställning till frågan om ett godkännande av konventionen. Som framgått av det föregående arbetar radiolagsutredningen med att belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen och med att utarbeta förslag till den lagstiftning som behövs. Utskottet anser att resultatet av det arbetet bör avvaktas innan riksdagen prövar frågan. Utskottet avstyrker därför motion K414 yrkande 4.

Lagstadgad rätt att i efterhand ta del av program sända av Sveriges Radio

Bakgrund

Många av de program som sänds i radio och TV är föremål för upphovsrätt enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) och lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild. Till grund för lagstiftningen ligger internationella överenskommelser mellan ett stort antal stater. Upphovsrätten innefattar rätten att ensam framställa exemplar av ett verk och att göra verket tillgängligt för allmänheten genom offentligt framförande eller spridning av redan färdiga exemplar.

Vad som anförs vid överläggning om allmänna angelägenheter får återges utan upphovsmannens samtycke. Ett radio- eller televisionsföretag har dessutom rätt att kopiera inspelningar utan rättighetshavarnas samtycke då kopian skall användas för företagets egen verksamhet, för bevisändamål, för verksamheten vid arkivet för ljud och bild samt för forskningsändamål.

En annan viktig inskränkning i upphovsrätten är att enstaka exemplar av offentliggjort verk får framställas för enskilt bruk. Radio- och TV-program får alltså kopieras för enskilt bruk. Enligt ett avgörande av högsta domstolen 1984 (NJA 1984 s. 304) grundar detta emellertid inte någon rätt för programföretaget att på beställning från utomstående göra kopior av bevarade programinspelningar. Allmänheten har alltså inte någon absolut rätt att från programföretagen få ut utskrifter eller andra kopior av radio- och TV-program som är upphovsrättsligt skyddade.

Tidigare behandling i riksdagen m.m.

På hemställan av utskottet gav riksdagen regeringen till känna att frågan om rätten att i efterhand ta del av radio- och TV-program borde utredas (KU 1973:46, rskr. 304). Regeringen överlämnade riksdagens skrivelse i ärendet till radioutredningen som dock inte lämnade något förslag i frågan.

Riksdagen återkom till saken 1982 och uttalade att hela frågan om rätten att få utskrifter av program i radio och TV skyndsamt borde ses över. Målsättningen borde vara att allmänheten skulle få ökad tillgång till programutskrifter, särskilt av program som rör samhällsfrågor (KU 1982/83:11, rskr. 70).

Frågan har behandlats av massmediekommittén. I betänkandet (SOU 1984:65) Via satellit och kabel anges att kommittén vid överläggningar med företrädare för Sveriges Radio informerats om att man inom koncernen hade för avsikt att snarast utforma nya och mer generösa regler för tillhandahållande av programutskrifter och programkopior. Kommittén förutsatte att de nya principerna skulle börja tillämpas under hösten 1984. Till följd av högsta domstolens nämnda dom kom emellertid någon förändring av reglerna inte till stånd.

År 1987 uttalade riksdagen ånyo att det var angeläget att frågan om rätt att i efterhand ta del av Sveriges Radios program fick en snar lösning. Riksdagen konstaterade att ett förslag till lösning, med beaktande av de upphovsrättsliga problemen, inom kort var att vänta från upphovsrättsutredningen. I avvaktan på detta förslag fann riksdagen att den inte borde göra något uttalande (KU 1987/88:21).

I betänkandet (SOU 1988:31) Översyn av upphovsrättslagstiftningen. Delbetänkande 4 föreslår upphovsrättskommittén en komplettering av den rätt som nu finns att utan upphovsmännens samtycke i efterhand ta del av program som sänts i radio och TV såvitt gäller vad som anförts vid överläggning om allmänna angelägenheter. Enligt förslaget skall rätten även gälla uttalanden i politisk, ekonomisk eller religiös dagsfråga. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande i regeringskansliet.

Motionen

I motion 1989/90:K428 av Lars Ahlmark och Ingrid Sundberg (m) anför motionärerna att den restriktivitet som gäller i fråga om rätten att i efterhand ta del av Sveriges Radios program är svårbegriplig. Eftersom allmänheten har rätt att för eget bruk spela in ett program förefaller det enligt motionärerna osannolikt att rätten att i efterhand ta del av program skulle vidga möjligheterna till brott mot upphovsrätten. Motionärerna menar att frågan har dragits i långbänk och att det är hög tid för konkreta åtgärder. De anser att riksdagen hos regeringen bör begära förslag som öppnar möjlighet för allmänheten att i efterhand ta del av program som sänts av Sveriges Radios programbolag.

Utskottets bedömning

Som riksdagen tidigare har uttalat är det angeläget med en snar lösning av frågan om rätt att utan upphovsmännens samtycke i efterhand ta del av program som sänts i radio och TV. Frågan bereds nu i regeringskansliet. Utskottet anser att beredningsarbetet inte bör föregripas genom någon åtgärd från riksdagens sida och avstyrker därför motion K428.

Frekvenser för kommunikationsradio

Bakgrund

Kommunikation med radio förutsätter att radiosändare och radiomottagare får disponera samma radiofrekvens någorlunda ostörda. Inom tätt befolkade områden är efterfrågan på frekvenser för vissa kommunikationsändamål större än tillgången. Detta innebär att man kan tvingas att prioritera viktigare användningsområden och begränsa antalet användare. För att radiotekniken skall kunna utnyttjas effektivt krävs att det begränsade frekvensutrymmet planeras.

De tekniskt användbara frekvenserna delas in i olika frekvensområden med fastställda användningsområden såsom rundradio, mobil radio (mobiltelefoner, personsökare m.m.), satellittjänster, radar, sjöradio och flygradio. På det internationella planet sker frekvensplaneringen inom Internationella Teleunionen. I Norden görs frekvensplaneringen inom det nordiska samarbetet på teleförvaltningsområdet. I Sverige svarar televerket för frekvensplaneringen.

Enligt 2 § radiolagen får radiosändare här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utom riket innehas eller användas endast av den som erhållit tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd skall meddelas för viss tid. Genom kungörelsen (1967:446) om radiosändare har regeringen bestämt att televerket skall vara tillståndsgivande myndighet. I tillståndsärendena prövar televerket sökandenas behov av radiosändare och frekvenser samt föreskriver tekniska och operativa förutsättningar för sändarens användning. Varken radiolagen eller kungörelsen innehåller emellertid bestämmelser om fördelningen av frekvensutrymmet eller om vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att tillstånd skall meddelas.

Regeringen har i februari 1990 bemyndigat chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att föreslå tillägg och ändringar i den radiorättsliga lagstiftning som gäller planering och fördelning av radiofrekvenser samt tillstånd att inneha radiosändare (dir. 1990:4). En utgångspunkt för utredarens arbete skall enligt direktiven vara att man skall behålla den nuvarande ordningen med en nationell frekvensplanering med krav på tillstånd som innefattar både en behovs- och lämplighetsprövning för att inneha och använda radiosändare.

En annan utgångspunkt skall vara att radiofrekvenser är en begränsad och viktig resurs som man måste hushålla med. Nya lagbestämmelser skall enligt direktiven syfta till att främja en samhällsekonomiskt god hushållning inom ramen för vad som följer av frekvensfördelningens betydelse för att uppnå största möjliga yttrande- och informationsfrihet. I uppdraget ingår att föreslå en ny organisation för myndighetsutövningen på radioområdet. Det skall vara avslutat senast den 31 mars 1991.

Motionerna

I motion 1989/90:K412 av Ulla Berg m.fl. (s) anför motionärerna att behovet av ett talkommunikationssystem är mycket stort inom den kommunala hemtjänsten. Motionärerna anser inte att det är en bra lösning att utrusta personalen med mobiltelefoner med hänsyn till kostnaderna och till de fortfarande osäkra sändnings- och mottagningsförhållandena. De menar att personsökare med dubbelriktat tal är ett bättre alternativ. Med tillgänglig teknik kan sådana personsökare enligt motionärerna få så hög sändareffekt att de täcker områden som är tillräckligt stora för hemtjänstens behov.

Motionärerna anför att de bestämmelser som televerket anser sig böra följa vid tillståndsprövningen utgör en begränsning. Bestämmelserna innebär nämligen att sändareffekterna för basstationer och bärbara stationer sätts så lågt att kommunikation i praktiken bara kan upprättas ca 500 meter från basstationen. Motionärerna förespråkar därför en ändring av bestämmelserna.

I motion 1989/90:K419 av Carl G Nilsson och Hans Dau (m) pekar motionärerna på den betydelse kommunikationsradion har vid jakt. Mobiltelefonnätet är enligt motionärerna inget alternativ eftersom man ofta har behov av att komma i kontakt med flera personer på olika ställen samtidigt. Motionärerna anför att förutsättningarna för en fungerande radiokommunikation för närvarande är mycket dåliga eftersom de frekvenser som televerket har upplåtit för ändamålet ofta utsätts för störningar av radiotrafik från avlägsna områden. Enligt motionärerna är det därför angeläget att televerket upplåter radiofrekvenser för jägarnas behov så att säkra och störningsfria kommunikationer kan upprättas och användas.

Utskottets bedömning

De frågor som tas upp i motionerna K412 och K419 berörs av det arbete som skall utföras av utredningen om planering och fördelning av radiofrekvenser. Enligt utskottets mening bör resultatet av det arbetet inte föregripas genom något uttalande från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motionerna.

Utskottet hemställer

1. beträffande rundradiosändningar från fartyg att riksdagen avslår motion 1989/90:K432, res. (m)

2. beträffande övriga radio- och TV-frågor att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K401, 1989/90:K408, 1989/90:K411, 1989/90:K412, 1989/90:K414, 1989/90:K419, 1989/90:K420, 1989/90:K423, 1989/90:K425, 1989/90:K428, 1989/90:K429, 1989/90:K433, 1989/90:K435, 1989/90:K436 och 1989/90:K437.

Stockholm den 25 oktober 1990

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Torgny Larsson (s), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (v), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Göran Ericsson (m) och Lars Sundin (fp).

Anders Björck, Hans Nyhage och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 11 slutar med "motion K432" bort ha följande lydelse:

Lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning från rundradioanläggning på öppna havet kriminaliserar inte bara störande sändningar utan alla sändningar som är avsedda att mottas eller helt eller delvis kan mottas inom de i lagen angivna staternas territorier. I stället för att enbart syfta till att god ordning upprätthålls i etern har lagen därmed också kommit att tjäna som ett skydd för det svenska radiomonopolet. Såsom anfördes av företrädare från dåvarande högerpartiet och från folkpartiet redan i samband med att lagen stiftades inger detta betänkligheter från yttrandefrihetssynpunkt. Med hänsyn till den utveckling som skett på medieområdet gör sig dessa betänkligheter i dag gällande med än större styrka. Enligt utskottets mening är tiden nu mogen att inskränka förbudet till att enbart gälla sådana sändningar som innebär menlig störning för radiotrafik bedriven i enlighet med internationella överenskommelser till vilka Sverige har anslutit sig. Enligt sina förarbeten grundar sig lagen på den europeiska överenskommelsen 1965 om förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier. Som ett första steg mot en ändring av lagens tillämpningsområde bör regeringen därför nu ta initiativ till en ny överenskommelse med den begränsning av kriminaliseringen som utskottet förordar.

I sammanhanget vill utskottet peka på den rekommendation (nr 422) som Europarådets rådgivande församling enhälligt avgav vid behandlingen av överenskommelsen. Rådet uttalade sig för ett tillägg av innebörd att signatärmakterna uttryckte sin avsikt att uteslutande använda överenskommelsen i avseende på den begränsade tillgången av frekvenser och inte för att bevara några statliga eller andra monopols intresse i fråga om masstelekommunikationer.

Den som bryter mot lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Enligt utskottets mening är fängelse en alltför sträng påföljd. Straffbestämmelsen bör därför ändras så att enbart böter kan utdömas. Enligt utskottets mening bör det kunna ske utan hinder av 1965 års europeiska överenskommelse. Regeringen bör därför skyndsamt lägga fram förslag om detta.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande rundradiosändningar från fartyg att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K432 hos regeringen begär initiativ till en europeisk överenskommelse och förslag till lagstiftning i enlighet med vad utskottet anfört.