Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 14 december 1999

1 Originalspråk: italienska.

2 Dom av den 28 april 1998 i mål T-184/95, Dorsch Consult mot rådet och kommissionen REG 1998, s. II-667, nedan kallad domen. Se även beslut av den 16 september 1998 (inte publicerat i rättsfallssamlingen) i vilket förstainstansrätten, med stöd av artikel 84.1 i rättegångsreglerna, rättade punkterna 80, 81 och 83 i domen.

3 EGT L 213, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 16, s. 66 (rättelse: EGT L 216, 1990, s. 28). Förordningen antogs av rådet på förslag av kommissionen med anledning av den allvarliga situation som följde av Iraks invasion av Kuwait och som var föremål för Förenta nationernas säkerhetsråds resolution nr 661 (1990) av den 6 augusti 1990 i vilken ett handelsembargo mot Irak och Kuwait inrättades och i vilken Förenta nationernas säkerhetsråd (nedan kallat säkerhetsrådet) förklarade sig medveten om det ansvar som åligger det med stöd av Förenta nationernas stadga vad gäller bibehållande av freden och internationell säkerhet, och konstaterade att Republiken Irak inte verkställt resolution nr 660 (1990) av den 2 augusti 1990 genom att omedelbart och ovillkorligt dra tillbaka sina militära styrkor från Kuwaits territorium. I artikel 1 i förordningen förbjöds från och med den 7 augusti 1990 införsel till gemenskapen av alla varor som har ursprung i eller kommer från Irak eller Kuwait samt export av alla varor som har ursprung i eller kommer från gemenskapen till dessa länder. Enligt artikel 2 i förordningen förbjöds härutöver från detta datum: a) all verksamhet och alla affärstransaktioner, däribland all verksamhet som har samband med affärer som redan ingåtts eller delvis genomförts, som har till syfte eller verkan att främja exporten av handelsvaror eller varor som har ursprung i eller kommer från Irak eller Kuwait, b) försäljning eller leverans av alla varor och produkter oavsett ursprung och varifrån de kommer till fysiska eller juridiska personer i Irak eller Kuwait och till andra fysiska eller juridiska personer när det sker i kommersiellt syfte för verksamhet som bedrivs i eller från Iraks eller Kuwaits territorium, samt c) all verksamhet som har till syfte eller verkan att främja sådan försäljning eller leverans.

4 Lag nr 57 antogs den 16 september 1990 med retroaktivt ikraftträdande den 6 augusti 1990.

5 DCI yrkade att förstainstansrätten skulle förplikta gemenskapen att utge 2279859,69 DEM t skadestånd jämte 8 procent årlig ränta från och med den 9 augusti 1990 (dagen för förordningens ikraftträdande), såsom köpeskilling för det resterande fordringsbelopp bolaget har gentemot Irak.

6 Se dom av den 13 juni 1972 i de förenade målen 9/71 och 11/71, Compagnie d'approvisionnement, de transport et de crédit och Grand Moulins de Paris mot kommissionen (REG 1972, s. 391), punkt 46 samt av den 30 juli 1996 i mål C-84/95, Bosphorus (REG 1996, s. I-3953).

7 Såsom följer av domstolens fasta rättspraxis (se särskilt dom av den 29 maj 1997 i mål C-153/96 P, De Rijk mot kommissionen (REG 1997, s. I-2901), punkt 15. Se även dom av den 9 september 1999 i mål C-257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen (REG 1999, s. I-5251), punkterna 61 och 62, enligt vilken en grund vari klaganden kritiserar en slutsats i den angripna domen men utan att någon rättslig grund anges till varför förstainstansrätten borde beslutat i motsatt riktning, inte överensstämmer med de villkor som fastslås i bestämmelsen i den nämnda texten och därmed skall avvisas.

8 EGT L 304, s. 1 (rättelse: EGT L 317, 1990, s. 63). Enligt artikel x i avtalet skall avtalsparterna, i fall oenighet skulle uppstå vad gäller tolkningen av avtalsbestämmelserna eller för det fall någon av de skyldigheter som följer av avtalet inte skulle iakttagas, tillsammans finna en godtagbar lösning och i annat fall hänskjuta tvisten till Planning Board, dock utan att detta berövar dem rätten att även hänskjuta samma tvist till behörig irakisk domstol.

9 Klaganden har hänvisat till följande dokument: i) skrivelse av den 10 oktober 1990 som de irakiska myndigheterna tillställt bolaget med anledning av återföreningen av Förbundsrepubliken Tyskland och Tyska demokrariska republiken med förklaringar av allmän karaktär avseende det bidrag som tyska företag skulle kunna ge till utvecklingen av ett fruktbart bilateralt samarbete mellan Tyskland och Irak och de skador som embargot orsakat på detta förhållande samt hoten mot Irak (se punkt 63 i domen), ii) vissa sekretessbelagda rapporter som upprättats av den biträdande direktören för dotterbolaget i Irak, av vilka det framgick att de irakiska myndigheterna alltjämt vägrade att betala sina skulder med anledning av att gemenskapens embargo upprätthölls (se punkt 64 i domen), iii) beslutet av centralbanken i delstaten Bayern att inte godkänna en överföring från klaganden i irakiska dinar för att finansiera de fortsatta rättsliga åtgärder som var nödvändiga för att driva in fordran, samt iv) en skriftväxling mellan DCI och den federala ekonomiministern med påståenden av allmän karaktär avseende de följder embargot fått på Iraks betalning av tyska företags fordringar.

10 Såsom framgår av punkterna 61— 66 i domen, har DCI avstått från att använda de avtalsenliga rättsmedlen för att fä de irakiska myndigheterna att slutgiltigt ta ställning till den uteblivna betalningen av skulderna. Dessutom visar inget av de dokument som klaganden åberopat att bolaget verkligen har kontaktat antingen de berörda irakiska statliga myndigheterna eller Rafidian Bank för att klargöra varför den senare inte verkställt de erhållna överföringsuppdragen (se ovan punkt 9). Klaganden har i stället uttryckligen förklarat att man ansåg det olämpligt att försöka påskynda den interna administrativa verkställigheten av uppdragen i fråga, och så även efter det att lag nr 57 upphävts. Under ovan nämnda omständigheter anser lag det godtyckligt att hävda att en försenad verkställighet av betalningen från Iraks sida blivit omöjlig även tillfälligtvis. Inget verkar således tyda på att den omstridda fordringen blivit oindrivbar.

11 Se artikel 1 i förordning nr 3155/90 (min kursivering).

12 Se senast dom av den 9 januari 1997 i mål C-143/95 P, kommissionen mot Socurte m.fl. (REG 1997, s. I-1), punkt 36, samt domen i målet Lucaccioni mot kommissionen (ovan i fotnot 6), punkt 31. Förstainstansrätten är dels ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter, eftersom denna bedömning inte utgör en rättsfråga som underställs domstolen inom ramen för ett överklagande, förutom om det framgår att förstainstansrätten missuppfattat den bevisning som underställts den (se särskilt dom av den 11 februari 1999 i mål C-390/95 P, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. I-769, punkt 29, samt av den 4 mars 1999 i mål C-119/97 P, Ufex m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. I-1341, punkt 66). När följaktligen de bevis som förstainstansrätten godkänt med stöd av de konstaterade faktiska omständigheterna har förebringats på rätt sätt och när allmänna rättsgrundsatser och processregler avseende bevisbördan och framläggande av bevisning har följts, är det endast förstainstansrätten som skall bedöma vilket värde som uppgifterna i målet skall tillmätas (se särskilt beslut av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco mot kommissionen, REG 1996, s. I-4435, punkt 40, samt dom av den 16 september 1997 i mål C-362/95 P, Blackspur m.fl. mot rådet, REG 1997, s. I-4775, punkterna 26—30). Ett överklagande skall, i den mån syftet med det är att domstolen skall pröva faktiska omständigheter som förstainstansrätten tagit ställning till, avvisas om det grundas på åsidosättande av rätten att yttra sig och särskilt på att förstainstansrätten underlåtit att beakta vissa delar av klagandens argumentation, eftersom en sådan prund inte innehåller någon rättsfråga utan endast visar på meningsskiljaktigheter avseende de faktiska omständigheter som förstainstansrätten har tagit ställning till, och klaganden inte heller visat att detta åsidosättande påverkat förfarandets utgång och således skadat klagandens intressen (se dom av den 10 december 1998 i mål C-221/97 P, Schröder m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I-8255, punkterna 25 och 26).

13 Se särskilt domen i målet Lucaccioni mot kommissionen (ovan fotnot 6), punkterna 13 och 14,

14 Beslutet i fråga anger att i punkt 80 i domen skall ovanlig skada ersättas med speciell skada och tvärtom. I punkterna 81 och 83 skall ovanlig beskaffenhet ersättas med speciell beskaffenhet och tvärtom.

15 Se domen i målet Grands Moulins de Paris (ovan fotnot 5), punkterna 45 och 46, dom av den 6 december 1984 i mål 59/83, Biovilac mot Europeiska ekonomiska gemenskapen (REG 1984, s. 4057; svensk specialutgåva, volym 7, s. 701), punkt 28, av den 24 juni 1986 i mål 267/82, Développement och Clemessy mot kommissionen (REG 1986, s. 1907, svensk specialutgåva, volym 8, s. 637), punkt 33, samt av den 29 september 1987 i mål 81/86, De Boer Buizen mot rådet och kommissionen (REG 1987, s. 3677; svensk specialutgåva, volym 9, s. 165), punkterna 16 och 17.

16 Se domen i målet Bosphorus (ovan fotnot 5), punkt 21.

17 Se domen i målet Grands Moulins de Paris (ovan fotnot 5), punkterna 46 och 47.