Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 19 september 2007

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 359, s. 65.

3 EGT L 191, s. 1.

4 EGT L 317, s. 3.

5 EUT L 65, s. 27.

6 Denna regionala organisation, som bildades år 1975, syftar till att främja samarbete och integration i de västafrikanska staterna och omfattar för närvarande femton medlemsstater, nämligen Republiken Benin, Burkina Faso, Republiken Kap Verde, Republiken Elfenbenskusten, Republiken Gambia, Republiken Ghana, Republiken Guinea, Republiken Guinea-Bissau, Republiken Liberia, Republiken Mali, Republiken Niger, Republiken Nigeria, Republiken Senegal, Republiken Sierra Leone och Republiken Togo. Islamiska republiken Mauretanien lämnade Ecowas år 2002. Se Internet: http://www.ecowas.int.

7 EGT L 9, s. 1.

8 I bilagan till den omtvistade gemensamma åtgärden anges förteckningen över de handeldvapen och lätta vapen som omfattas av denna rättsakt, utan att det påverkar definitionen av sådana handeldvapen och lätta vapen som omfattas av internationella avtal. Det är beträffande de förstnämnda fråga om [h]andeldvapen och tillbehör som är särskilt utformade för militärt bruk, det vill säga maskingevär, lätta maskingevär, helautomatiska gevär, halvautomatiska gevär, ljuddämpare, och beträffande de sistnämnda [l]ätta vapen, som kan bäras av en man eller en grupp det vill säga kanoner, granatspruta, antistridsvagnsvapen, antistridsvagnsmissiler, och utskjutningsrör, samt luftvärnsmissiler.

9 Detta moratorium tillkännagavs högtidligen av stats- och regeringscheferna i Ecowas medlemsstater vid toppmötet i Abuja den 30–31 oktober 1998 för en period om tre år, vilken år 2001 förlängdes med ytterligare tre år. Texten till moratoriet för överföring och tillverkning av lätta vapen i Västafrika finns tillgänglig på Internet: http://www.grip.org/bdg/g1650.html.

10 Dokument nr 15236/04 GUSP 1039 av den 25 november 2004.

11 Se dom av den 12 maj 1998 i mål C-170/96, kommissionen mot rådet (REG 1998, s. I-2763), punkt 16, och av den 13 september 2005 i mål C-176/03, kommissionen mot rådet (REG 2005, s. I-7879), punkt 39.

12 Min kursivering.

13 Dom av den 6 mars 1979 i mål 92/78, Simmenthal mot kommissionen (REG 1979, s. 777), punkterna 40 och 41. Se även särskilt förstainstansrättens dom av den 26 oktober 1993 i de förenade målen T-6/92 och T-52/92, Reinarz mot kommissionen (REG 1993, s. II-1047), punkt 56, och av den 2 oktober 2001 i de förenade målen T-222/99, T-327/99 och T-329/99, Martinez m.fl. mot Europaparlamentet (REG 2001, s. II-2823), punkt 134.

14 Se, beträffande de privilegierade sökandena, dom av den 12 oktober 1978 i mål 156/77, kommissionen mot Belgien (REG 1978, s. 1881), punkt 21, av den 30 juni 1988 i mål 226/87, kommissionen mot Grekland (REG 1988, s. 3611), punkt 14, av den 10 juni 1993 i mål C-183/91, kommissionen mot Grekland (REG 1993, s. I-3131), punkt 10, och av den 29 juni 1995 i mål C-135/93, Spanien mot kommissionen (REG 1995, s. I-1651), punkterna 16 och 17. På området för statligt stöd har gemenskapsdomstolen ansett att det inte är möjligt för en stödmottagare att ifrågasätta lagenligheten av ett beslut av kommissionen, enligt vilket det fastställs att ett enskilt stöd inte är förenligt med gemenskapsrätten, även om detta beslut inte formellt riktats till honom, men gentemot vilket han utan tvekan har kunnat väcka talan om ogiltigförklaring. Se, i fråga om en invändning som åberopats vid den nationella domstolen (en situation i vilken artikel 241 EG inte är tillämplig), dom av den 9 mars 1994 i mål C-188/92, TWD Textilwerke Deggendorf (REG 1994, s. I-833; svensk specialutgåva, volym 15, s. 59), punkterna 17 och 18, och vid gemenskapsdomstolen, förstainstansrättens dom av den 13 september 1995 i de förenade målen T-244/93 och T-486/93, TWD mot kommissionen (REG 1995, s. II-2265), punkt 103.

15 Se dom av den 30 juni 1988 i det ovannämnda målet kommissionen mot Grekland (punkt 16 och däri angiven rättspraxis).

16 Se dom av den 13 juli 1966 i mål 32/65, Italien mot rådet och kommissionen (REG 1966, s. 563; svensk specialutgåva, volym 1, s. 303), av den 18 september 1986 i mål 116/82, kommissionen mot Tyskland (REG 1986, s. 2519), av den 12 februari 1987 i mål 181/85, Frankrike mot kommissionen (REG 1987, s. 689), punkt 31, av den 27 september 1988 i mål 204/86, Grekland mot rådet (REG 1988, s. 5323; svensk specialutgåva, volym 9, s. 669), av den 25 juli 1991 i mål C-258/89, kommissionen mot Spanien (REG 1991, s. I-3977), och av den 18 september 2003 i mål C-331/00, Grekland mot kommissionen (REG 2003, s. I-9085). I sistnämnda mål framfördes emellertid inte Greklands invändning om rättsstridighet med tillräcklig klarhet (se punkt 114 i generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande)

17 Se generaladvokaten Roemers förslag till avgörande, föredraget i det ovannämnda målet Italien mot rådet och kommissionen, s. 600, generaladvokaten Slynns förslag till avgörande i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen, s. 713, punkt 6 i generaladvokaten Mancinis förslag till avgörande i det ovannämnda målet Grekland mot rådet, och punkterna 23–32 i generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i det ovannämnda målet kommissionen mot Spanien.

18 Så var fallet i domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Tyskland (punkt 8), Frankrike mot kommissionen (punkterna 4, 5 och 31), Grekland mot rådet (punkt 11), och Grekland mot kommissionen (punkt 97). Det skall påpekas att domstolen i det ovannämnda målet Italien mot rådet och kommissionen avvisade invändningen om rättsstridighet med motiveringen att det inte fanns något samband mellan den förordning vars lagenlighet ifrågasattes och den ifrågasatta rättsakten. I det ovannämnda målet kommissionen mot Spanien har domstolen kringgått svårigheten med förfarandet och ansett (punkt 6 i domen) att den grund för försvar som den spanska regeringen åberopat inte avsåg den ifrågavarande förordningen som sådan, utan den tolkning av denna förordning som kommissionen gjort i sin talan om fördragsbrott.

19 Det skall dock påpekas att det i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland inte hade fästs någon särskild uppmärksamhet vid denna fråga om förfarandet, medan generaladvokaten Tizzano i det ovannämnda målet Grekland mot kommissionen, i punkt 114 i sitt förslag till avgörande, däremot hade hävdat att invändningen om rättsstridighet inte kunde tas upp till sakprövning och därför inte godtas. Motiveringen härför var att den grekiska regeringen inte hade väckt talan angående den ifrågavarande förordningen inom den i artikel 230 EG föreskrivna fristen.

20 Dom av den 10 juli 2003 i mål C-11/00, kommissionen mot ECB (REG 2003, s. I-7147).

21 Punkterna 100 och 190 i förslaget till avgörande i det ovannämnda målet kommissionen mot ECB.

22 Se domen i det ovannämnda målet Simmenthal mot kommissionen (punkt 39). Se även förstainstansrättens dom av den 2 oktober 2001 i det ovannämnda målet Martinez m.fl. mot Europaparlamentet (punkt 133), och av den 10 april 2003 i de förenade målen T-93/00 och T-46/01, Alessandrini m.fl. mot kommissionen (REG 2003, s. II-1635), punkt 76 (min kursivering).

23 Dom av den 15 februari 2001 i mål C-239/99, Nachi Europe (REG 2001, s. I-1197), punkterna 37 och 38. Den lösning som angavs i dom av den 9 mars 1994 i det ovannämnda målet TWD Textilwerke Deggendorf, enligt vilken en invändning om rättsstridighet från en stödmottagare av ett enskilt stöd gentemot ett beslut av kommissionen i vilket det fastställs att detta stöd är oförenligt med gemenskapsrätten inte kan tas upp till sakprövning, har således genom domen i det ovannämnda målet Nachi Europe, såsom klart anges i dess motivering, utsträckts till att omfatta en antidumpningsförordning,

24 Punkt 37 in fine i domen i det ovannämnda målet Nachi Europe.

25 Domen i det ovannämnda målet Simmenthal (punkt 39).

26 EGT L 136, s. 1.

27 Se punkt 74 respektive punkt 75 i domen.

28 Punkt 76 i domen (min kursivering).

29 Punkt 77 i domen.

30 Min kursivering.

31 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Darmons ovannämnda förslag till avgörande (punkt 25).

32 Se särskilt punkterna 52–54 i ansökan.

33 Se särskilt punkterna 70–72 i interventionsinlagan från Förenade kungarikets regering.

34 Dom av den 13 september 2005 i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet (punkt 38).

35 Se dom av den 12 maj 1998 i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet (punkt 16) och av den 13 september 2005 i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet (punkt 39).

36 Detta rambeslut hade offentliggjorts i EUT L 29, s. 55.

37 Domen i det ovannämnda målet (punkt 51) (min kursivering). Domstolen har således, såsom angavs i punkt 45 i denna dom, tillämpat sin fasta rättspraxis om valet av rättslig grund för en gemenskapsrättsakt, enligt vilken detta val skall ske utifrån objektiva kriterier som kan bli föremål för domstolsprövning. Bland dessa kriterier ingår bland annat rättsaktens syfte och innehåll.

38 Idem (punkt 53) (min kursivering).

39 Det skall upplysningsvis påpekas att det i artikel I-12 i Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa (EUT C 310, s. 1) görs åtskillnad mellan tre kategorier befogenheter för unionen (sammanslagen med gemenskapen), det vill säga en exklusiv befogenhet, en befogenhet som delas med medlemsstaterna på ett visst område, varvid medlemsstaterna skall utöva sin befogenhet i den mån som unionen inte har utövat sin befogenhet eller har beslutat att inte längre utöva den och den (icke kvalificerade) befogenheten på vissa områden att vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenhet på dessa områden.

40 Enligt domstolens rättspraxis kan valet av rättslig grund för en rättsakt inte bero enbart på en institutions uppfattning om det eftersträvade målet, utan detta val skall, såsom redan angetts ovan (fotnot 36), grundas på objektiva faktorer som kan bli föremål för domstolsprövning. Se särskilt dom av den 26 mars 1987 i mål 45/86, kommissionen mot rådet (REG 1987, s. 1493; svensk specialutgåva, volym 9, s. 55), punkt 11, och av den 11 juni 1991 i mål C-300/89, kommissionen mot rådet (REG 1991, s. I-2867; svensk specialutgåva, volym 11, s. 99), punkt 10.

41 Dom av den 2 mars 1994 i mål C-316/91, Europaparlamentet mot rådet (REG 1994, s. I-625; svensk specialutgåva, volym 15, s. 47), punkt 26.

42 Dom av den 3 december 1996 i mål C-268/94, Portugal mot rådet och kommissionen (REG 1996, s. I-6177), punkt 36. Domstolen angav dock att gemenskapen har en särskild behörighet att ingå avtal om utvecklingssamarbete med tredje land.

43 Idem.

44 Punkt 42 i förslaget till avgörande, föredraget den 10 november 1993.

45 Se särskilt punkterna 44 och 50 i det ovannämnda förslaget till avgörande.

46 Dom av den 30 juni 1993 i de förenade målen C-181/91 och C-248/91, Europaparlamentet mot rådet och kommissionen (REG 1993, s. I-3685; svensk specialutgåva, volym 14, s. 255), punkt 16 (min kursivering).

47 Det förhållandet att det föreligger parallella behörigheter på området för utvecklingssamarbete innebär naturligtvis inte att medlemsstaterna, vid utövandet av sin behörighet, inte omfattas av skyldigheten till lojalt samarbete, såsom den framgår av artikel 10 EG. Denna skyldighet har dessutom angetts på grund av det behov att samordna gemenskapens och medlemsstaternas politik för utvecklingssamarbete som anges i artikel 180.1 EG. En medlemsstat kan till exempel således inte, inom ramen för sin bilaterala politik, upprätthålla eller förnya ett program för utvecklingsbistånd till förmån för ett tredje land beträffande vilken gemenskapen har beslutat att dra in sina bidrag bland annat med motiveringen att de mänskliga rättigheterna allvarligt åsidosätts i detta tredje land.

48 EGT L 223, s. 35. [Själva avtalet finns i EGT L 223, s. 24; svensk specialutgåva, område 11, volym 32, s. 162 – övers. anm.]

49 Domen i det ovannämnda målet (punkt 47). [–Punkt 50 i den svenska versionen– övers. anm.]

50 Se, för ett liknande resonemang, punkt 58 i generaladvokaten Mazaks förslag till avgörande av den den 28 juni 2007 i mål C-440/05, kommissionen mot rådet (dom har ännu inte meddelats).

51 Med undantag för gemenskapens exklusiva behörighet och den situation där gemenskapen har utövat sin behörighet inom ett område där gemenskapen delar behörigheten med medlemsstaterna.

52 Enligt artikel 23.2 EU skall rådet besluta med kvalificerad majoritet bland annat när rådet fattar ett beslut om genomförande av en gemensam åtgärd eller en gemensam ståndpunkt.

53 Se även, för ett liknande resonemang, punkt 53 i generaladvokaten Mazaks ovannämnda förslag till avgörande.

54 Om, såsom det föreskrivs i denna artikel, ingen bestämmelse i Fördraget om Europeiska unionen skall inverka på EG-fördraget är det endast [o]m inte annat följer av bestämmelserna om ändring av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen i syfte att upprätta Europeiska gemenskapen.

55 Se förstainstansrättens domar av den 21 september 2005 i mål T-306/01, Yusuf och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen (REG 2005, s. II-3533), punkt 160, och i mål T-315/01, Kadi mot rådet och kommissionen (REG 2005, s. II-3649), punkt 124. Det skall påpekas att båda dessa domar har överklagats. Dessa överklaganden har anhängiggjorts vid domstolen under målnummer C-415/05 P respektive C-402/05 P.

56 Min kursivering.

57 EUT L 327, s. 1.

58 Se punkterna 38 och 40 i ansökan.

59 Se punkt 16 samt punkterna 9, 11, 12 och 19 i kommissionens yttrande över interventionsinlagorna.

60 Se punkterna 52, 60 och 63 i ansökan.

61 Se särskilt rådets förordning (EEG) nr 3906/89 av den 18 december 1989 om ekonomiskt stöd till Ungern och Polen (EGT L 375, s. 11; svensk specialutgåva, område 11, volym 15, s. 172), rådets förordning (EG) nr 2666/2000 av den 5 december 2000 om bistånd till Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Förbundsrepubliken Jugoslavien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien samt om upphävande av förordning (EG) nr 1628/96 och om ändring av förordningarna (EEG) nr 3906/89 och (EEG) nr 1360/90 och besluten 97/256/EG och 1999/311/EG (EGT L 306, s. 1), och rådets förordning (EG) nr 382/01 av den 26 februari 2001 om genomförande av projekt för att främja samarbetet och handelsförbindelserna mellan Europeiska unionen och industriländerna i Nordamerika, Fjärran Östern och Australasien och om upphävande av förordning (EG) nr 1035/1999 (EGT L 57, s. 13). Enligt rättspraxis kan artikel 308 EG användas som rättslig grund för en rättsakt enbart om gemenskapsinstitutionerna inte enligt någon annan bestämmelse i fördraget har den behörighet som krävs för att utfärda denna rättsakt. Se särskilt domen i det ovannämnda målet Portugal mot rådet och kommissionen (punkt 24 och däri angiven rättspraxis).

62 Se särskilt punkt 20 i ansökan.

63 Världsbanken använder det vardagliga uttrycket utvecklingsländer för att hänvisa till låginkomstländer och länder på medelinkomstnivå på grundval av bruttonationalinkomst per capita. OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd grundar sig sedan år 2005 på dessa kriterier. Dessa kriterier förekommer i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006, antagen av rådet den 18 december 2006, om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (EUT L 378, s. 41). I bilaga II till förordningen anges de utvecklingsländer som fastställts av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd och omfattar bland annat medlemsstaterna i Ecowas. Det skall även påpekas att FN:s konferens för handel och utveckling (UNCTAD) sedan 1970-talet upprättar en förteckning, som aktualiseras vart tredje år, över de minst utvecklade länderna. Den senaste förteckningen grundas på tre kriterier som avser bruttonationalinkomst per capita, humankapital på grundval av ett human assets index och den ekonomiska sårbarheten. År 2006 förekom tolv av de femton medlemsstaterna i Ecowas på UNCTAD:s förteckning över de minst utvecklade länderna, med undantag för Elfenbenskusten, Liberia och Nigeria. Se Internet: http://www.unctad.org/Templates/Page.asp?intItemID=3641&lang=2.

64 KOM(2000) 212, s. 5. Se även artikel 30 och bilaga II till ovannämnda förordning nr 1905/2006.

65 Det skall dessutom påpekas att de åtta millennieutvecklingsmålen som år 2000 godkänts under beskydd av FN och som medlemsstaterna i gemenskapen skall arbeta för att förverkliga i huvudsak är inriktade på att säkerställa befolkningarnas vitala grundläggande behov, på kampen mot fattigdomen och på den socioekonomiska utvecklingen, det vill säga att utrota extrem fattigdom och hunger, ge alla tillgång till grundläggande skolgång, främja jämställdhet och kvinnors egenmakt, minska barnadödligheten, förbättra mödravården, bekämpa hiv/aids, malaria och andra sjukdomar, skapa en hållbar miljö samt inrätta ett globalt partnerskap för utveckling. Se Gemensam förklaring från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik: Europeiskt samförstånd (EUT C 46, s. 1).

66 Se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Tribunal Yusuf och Al Barakaaf International Foundation mot rådet och kommissionen (punkterna 152–155) och Kadi (punkterna 116–119).

67 Domen i det ovannämnda målet (punkt 37). [Punkt 40 i den svenska versionen – övers. anm.]

68 Idem (punkt 39). [Punkt 42 i den svenska versionen – övers. anm.]

69 Ibidem (punkterna 60, 61 och 63).

70 Europaparlamentets och rådets förordning av den 23 juli 2001 (EGT L 234, s. 1). Denna förordning är sedan den 1 januari 2007 upphävd och ersatt med ovannämnda förordning (EG) nr 1717/2006 om upprättande av ett stablitetsinstrument.

71 Se exempelvis punkt 37 i den ovannämnda gemensamma förklaringen Europeiskt samförstånd.

72 Domstolen har innan gemenskapen tilldelades en formell egen behörighet på området för utveckling, i fråga om systemet för allmänna tullförmåner för vissa industrivaror med ursprung i utvecklingsländer, funnit att systemet i fråga visserligen är uttryck för en ny föreställning i fråga om de internationella handelsförbindelserna, där utvecklingsmålen ges stort utrymme, men att en rättsakts samband med utvecklingsfrågorna inte medför att rättsakten i fråga faller utanför den gemensamma handelspolitikens område. Se dom av den 26 mars 1987 i mål 45/86, kommissionen mot rådet (REG 1987, s. 1493; svensk specialutgåva, volym 9, s. 55), punkterna 18 och 20.

73 Domen i det ovannämnda målet (punkt 47).

74 Idem (punkt 51) (min kursivering).

75 Enligt det kriterium som klargjorts i domstolens rättspraxis. Se dom av den 10 januari 2006 i mål C-178/03, kommissionen mot Europaparlamentet och rådet (REG 2006, s. I-107), punkterna 42 och 43 och däri angiven rättspraxis.

76 Det skall påpekas att det i EG-fördraget är ovanligt eller rentav uteslutet att använda två rättsliga grunder, om – trots att de mål som eftersträvas med rättsakten i fråga inte kan åtskiljas – de förfaranden som föreskrivs för de båda grunderna inte överensstämmer med varandra och/eller när en kumulering av rättsliga grunder kan påverka Europaparlamentets rättigheter. Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Europaparlamentet och rådet (punkt 57 och angiven rättspraxis). I ett mål som avser behörighetsfördelningen mellan den andra och den tredje pelaren i Europeiska unionen är en kumulering enligt min mening även otänkbar med hänsyn till de olika krav för förfarandet som uppställts i avdelning V i Fördraget om Europeiska unionen och i avdelning XX i EG-fördraget. Medan sålunda en gemensam åtgärd som främjar ett GUSP-mål i princip endast antas av rådet, som (med förbehåll för tillämpningen av artikel 23.2 EU) fattar beslut enhälligt, föreskrivs det däremot, på området för utvecklingssamarbete, i artikel 179.1 EG att de åtgärder som behövs för att främja de mål som anges i artikel 177 [EG] antas av rådet som beslutar i enlighet med det så kallade gemensamma beslutsförfarandet. Det kan på samma sätt betvivlas att de förfaranden som används för att anta beslut, genom vilka ett ekonomiskt och/eller tekniskt stöd beviljas och som grundas på allmänna rättsakter i den ena eller den andra pelaren, kan sammanjämkas, eftersom behörigheten, enligt avdelning V i unionsfördraget, att anta de förstnämnda tillkommer rådet medan det, beträffande utvecklingsbistånd, ankommer på kommissionen att fatta beslut om ekonomiskt eller tekniskt bistånd.

77 Se analysen i punkterna 1–8 i Europeiska unionens strategi för kampen mot anhopningen och den olagliga handeln med handeldvapen och lätta vapen och deras ammunition, som antogs av Europeiska rådet församlat den 15 och den 16 december 2005 (dokument nr 5319/06 GUSP 31). Enligt detta dokumant sprids mer än 600 miljoner lätta vapen i världen och 47 av 49 väpnade konflikter under 1990-talet har förts med handeldvapen och lätta vapen som huvudsakliga vapen. Enligt en undersökning från maj 2004 sprids mellan 8–10 miljoner lätta vapen olagligen i Västafrika (se Bah A., Mise en œuvre du moratoire de la CEDEAO sur les armes légères et de petit calibre dans la Sierra Leone d’après-guerre, arbetsdokument från Groupe de travail sur les armes légères, Comité coordonnateur canadien pour la consolidation de la paix, Ploughshares, Ontario, 2004, s. 3). Detta dokument finns tillgängligt på Internet: www.ploughshares.ca/libraries/WorkingPapers/wp041fr.pdf.

78 Texten till programmet finns tillgänglig på Internet: http://grip.org/bdg/g1599.html.

79 I programmet från år 1997 anges särskilt resolutionerna 51/45 F om åtgärderna för att stoppa den olagliga överföringen och användningen av konventionella vapen, 51/45 L om stöd till staterna för att stoppa den olagliga spridningen och insamlingen av handeldvapen och 51/45 N om fredsskapande åtgärder tack vare konkreta nedrustningsåtgärder, vilka alla tre antogs vid sjuttionionde plenarmötet av den 10 december 1996. FN:s generalförsamling har i den sistnämnda resolutionen förklarat sig vara övertygad om att en global strategi är integrerad med vissa konkreta nedrustningsåtgärder, särskilt kontrollen av handeldvapen och lätta vapen är ofta ett nödvändigt villkor för freds- och säkerhetsskapande åtgärder och utgör sålunda grunden för varje effektiv process för återuppbyggnad och för ekonomisk och social utveckling.

80 Punkt 1 i programmet från år 1997.

81 Punkterna 2 och 3 i programmet från år 1997.

82 Rådets beslut 1999/730/GUSP av den 15 november 1999 om genomförande av gemensam åtgärd 1999/34/GUSP som ett bidrag från Europeiska unionen för att bekämpa destabiliserande anhopning och spridning av handeldvapen och lätta vapen i Kambodja (EGT L 294, s. 5), rådets beslut 1999/845/GUSP av den 17 december 1999 om genomförande av gemensam åtgärd 1999/34/GUSP som ett bidrag från Europeiska unionen för att bekämpa destabiliserande anhopning och spridning av handeldvapen och lätta vapen i Moçambique (EGT L 326, s. 73), rådets beslut 2000/803/GUSP av den 14 december 2000 om genomförande av gemensam åtgärd 1999/34/GUSP inför ett bidrag från Europeiska unionen för att bekämpa den destabiliserande anhopningen och spridningen av lätta vapen och handeldvapen i Sydossetien (EGT L 326, s. 1), rådets beslut 2001/200/GUSP av den 12 mars 2001 om genomförande av gemensam åtgärd 1999/34/GUSP som ett bidrag från Europeiska unionen för att bekämpa den destabiliserande anhopningen och spridningen av handeldvapen och lätta vapen i Latinamerika och Västindien (EGT L 72, s. 1), och rådets beslut 2001/850/GUSP av den 29 november 2001 om genomförande av gemensam åtgärd 1999/34/GUSP inför ett bidrag från Europeiska unionen för att bekämpa destabiliserande anhopning och spridning av handeldvapen och lätta vapen i Albanien (EGT L 318, s. 1).

83 I likhet med det ovannämnda beslutet 1999/845/GUSP, genom vilket Europeiska unionen har tilldelat ett bidrag i form av ett ekonomiskt stöd till lokalisering, insamling och förstöring av vapen i Moçambique genom de för den sydafrikanska polisen och den moçambikiska polisen gemensamma gränsöverskridande operationerna (Operation Rachel), det ovannämnda beslutet 2000/803/GUSP, genom vilket det beviljas ett bidrag i form av utrustning till de lokala polisstyrkorna i Sydossetien som har till uppgift att kontrollera, insamla och förstöra lätta vapen och handeldvapen och, i mindre utsträckning, det ovannämnda beslutet 1999/730/GUSP, genom vilket det lämnas ett ekonomiskt och tekniskt bistånd till Kambodjas regering, särskilt för att utarbeta lämpliga lagar och bestämmelser om ägande, innehav, användning, försäljning och överföring av vapen och ammunition, för att utarbeta förfaranden för ett frivilligt överlämnande av handeldvapen och för att identifiera och förstöra överflödiga handeldvapen, samt för att stödja program för det civila samhället i syfte att öka allmänhetens medvetenhet om problemen kring handeldvapen och lätta vapen, och det ovannämnda beslutet 2001/850/GUSP, enligt vilket det lämnas ett ekonomiskt bistånd till program[met] för kontroll av lätta vapen och handeldvapen i Albanien som FN:s utvecklingsprogram (UNDP) har utarbetat och som särskilt bidrar till att främja insamling av vapen i denna stat. Genom det ovannämnda beslutet 2001/200/GUSP har Europeiska unionen lämnat ett ekonomiskt bidrag till de projekt vid FN:s regionala centrum för fred, nedrustning och utveckling i Latinamerika och Västindien, beläget i Lima, som är avsedda att utbilda lokala tulltjänstemän och polistjänstemän.

84 Punkt 1 i resolutionen. Texten till resolutionen finns tillgänglig på Internet: http://grip.org/bdg/g1786.html.

85 Punkt 7 i resolutionen (min kursivering).

86 Punkt 9 i resolutionen.

87 Det skall påpekas att även om detta argument endast har framförts vid förhandlingen och avser en gemenskapsrättsakt som antogs efter det att talan väcktes skall det fastställas att det kan tas upp till sakprövning, eftersom dess syfte är att ifrågasätta gemenskapens behörighet att vidta åtgärder inom området för kampen mot spridningen av handeldvapen och lätta vapen, vilket är en fråga som omfattas av allmän ordning och som gemenskapsdomstolen följaktligen kan ställa ex officio.

88 Dokument nr 14010/06, CODEC 1113, GUSP 966, av den 27 oktober 2006, s. 1.

89 Min kursivering. Det skall erinras om att begreppet lätta vapen som används i den omtvistade gemensamma åtgärden omfattar handeldvapen (se punkt 9 ovan).

90 Se ovan punkt 59.

91 Andra skälet i det ovannämnda moratoriet för överföring och tillverkning av lätta vapen i Västafrika.

92 Såsom det för övrigt erinras om i punkterna I och III i den ovannämnda Europeiska unionens strategi för kampen mot anhopningen och den olagliga handeln med handeldvapen och lätta vapen och deras ammunition, med hänvisning till den Europeiska säkerhetsstrategin, som antogs av Europeiska rådet i december 2003.

93 Se särskilt besluten (ovan fotnot 83).

94 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande, föredraget den 22 maj 2007 (mål C-403/05, Europaparlamentet mot kommissionen, dom föreligger inte).

95 Se även ovan, punkt 159.

96 Bilaga IV till ansökan. Formerna för utarbetande och antagande av strategier för samarbete och vägledande program anges i bilaga IV i Cotonou-avtalet. Enligt artikel 10.2 i denna bilaga skall det regionala vägledande programmet antas gemensamt av gemenskapen och den berörda AVS-staten.

97 Avsnitt 2.3, s. 19 i dokumentet.

98 Avsnitt 6.4.1, s. 40 i dokumentet.

99 Min kursivering.

100 Min kursivering.

101 Min kursivering.