Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 18 februari 2009

1 Originalspråk: tyska.

2 EGT L 144, 1997, s. 19.

3 Jämför artikel 2 punkt 4 i direktiv 97/7.

4 Jämför artikel 2 punkt 1 i direktiv 97/7.

5 Direktiv 97/7 införlivades första gången i tysk rätt genom lagen om distansavtal (Fernabsatzgesetz, BGBl. I, s. 897), som trädde i kraft den 30 juni 2000 och som integrerades i BGB den 1 januari 2002 (BGBl. 2001 I, s. 3138) inom ramen för en modernisering av obligationsrätten. För en genomgång av situationen i Tyskland före och efter distansavtalslagens ikraftträdande och efter ikraftträdandet av lagstiftningen om modernisering av obligationsrätten, jämför P. Hellwege, Die Rückabwicklung gegenseitiger Verträge als einheitliches Problem, 2004, s. 60 och följande sidor. Om situationen i Tyskland före distansavtalslagens ikraftträdande, jämför bland andra P. Rott, The distance selling directive and German Law i Stauder/Stauder (utgivare), La protection des consommateurs acheteurs à distance, Zürich 1999, s. 127 och följande sidor.

6 BGB-InfoV i dess lydelse enligt tillkännagivande av den 5 augusti 2002 (BGBl. I, s. 3002), senast ändrad genom förordning av den 4 mars 2008 (BGBl. I, s. 292).

7 Det påpekas bland annat att fristen för att frånträda avtalet börjar löpa först då informationen om ångerrätten mottas och att värdeersättning enligt 357 § 3 BGB inte ska betalas om försämringen uteslutande är att hänföra till kontroll av varan.

8 Enligt 357 § 3 BGB ska konsumenten utge värdeersättning för försämring av varan som uppkommit genom att den tagits i bruk för avsett ändamål under förutsättning att konsumenten senast vid avtalets ingående i skriftlig form har erinrats om denna rättsföljd och hänvisats till möjligheten att undvika den. I detta fall har motparten endast lämnat verkningslös information om rättsföljderna av att ångerrätten utövas, varför motparten inte kan kräva någon värdeersättning. Om klaganden kan visa att felet på datorn berodde på brister som förelåg redan vid överlämnandet kan hon enligt 434 §, 437 § 2 eller 437 § 3, 440 § och 281 § BGB jämförda med 346 § BGB kräva återbetalning av den erlagda köpesumman. Även i det fallet kan motparten vinna framgång med sin invändning angående ersättning för fördelar av användningen.

9 Den uppfattningen tycks delas av H.-W. Micklitz, La directive vente à distance 97/7/EC, i Stauder/Stauder (utgivare), La protection des consommateurs acheteurs à distance (ovan fotnot 5), s. 23 och följande sidor, s. 37.

10 Se närmare om detta argument under punkt 103.

11 Jämför bland annat dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe-Zentralfinanz und Rewe-Zentral (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3, s. 261), punkt 5, av den 27 februari 1980 i mål 68/79, Just (REG 1980, s. 501; svensk specialutgåva, volym 5, s. 31), punkt 25, av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m.fl. (REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-435), punkt 43, av den 10 juli 1997 i mål C-261/95, Palmisani (REG 1997, s. I-4025), punkt 27, och av den 19 juni 2003 i mål C-34/02, Pasquini (REG 2003, s. I-6515), punkt 56.

12 Dom av den 17 april 2008 i mål C-404/06, Quelle (REG 2008, s. I-2685).

13 EGT L 171, 1999, s. 12.

14 Mitt förslag till avgörande av den 15 november 2007 i mål C-404/06, Quelle, där domstolen meddelade dom den 17 april 2008 (REG 2008, s. I-2685), punkt 67.

15 Domen i målet Quelle (ovan fotnot 12), punkt 43 samt domslutet. Jämför bland annat H. Ofner, Kein Nutzungsentgelt für den Verkäufer bei Austausch der nicht vertragsmäßigen Sache i Zeitschrift für Europarecht, Internationales Privatrecht und Rechtsvergleichung, 2008, s. 57 och följande sidor, M. Pardo Leal: Derecho del vendedor a exigir al consumidor una indemnización por el uso de un bien en caso de sustitución de bienes que no son conformes (Sentencia Quelle AG de 17 de abril de 2008, asunto C-404/06), i Revista electrónica de Derecho del Consumo y de la Alimentación, 2008, nr 18, sidorna 29–33.

16 Dom av den 25 oktober 2005 i mål C-350/03, Schulte (REG 2005, s. I-9215).

17 Dom av den 25 oktober 2005 i mål C-229/04, Crailsheimer Volksbank (REG 2005, s. I-9273).

18 EGT L 372, 1985, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83.

19 Domen i målet Schulte (ovan fotnot 16), punkterna 92 och 93 samt punkt 3 i domslutet, domen i målet Crailsheimer Volksbank (ovan fotnot 17), punkterna 48 och 49 samt punkt 2 i domslutet. Frågan om marknadsmässig ränta tog generaladvokaten Léger ställning till i sitt förslag till avgörande av den 2 juni 2005 i målet Crailsheimer Volksbank (ovan fotnot 17). Generaladvokaten uttalar i punkterna 71 och 72 i sitt förslag till avgörande att direktiv 85/577 i princip inte utgör något hinder mot att det i en nationell bestämmelse föreskrivs att lagstadgad ränta ska erläggas för det fall ett kreditavtal hävs. Eftersom hävningen får till följd att avtalet upphävs med retroaktiv verkan förefaller det normalt att det sker en återgång till den situation som rådde innan avtalet ingicks. Eftersom låntagaren ska anses aldrig ha kommit i åtnjutande av krediten, är det logiskt att han betalar tillbaka inte enbart det lånebelopp som han mottagit enligt avtalet, utan även räntan, det vill säga de inkomster som detta belopp skulle ha genererat om de hade stått till långivarens förfogande. Generaladvokatens slutsats i det konkreta fallet, som återges i punkt 75 och följande punkter, var emellertid att banken inte kan kräva någon betalning av ränta så länge den inte har uppfyllt sina egna förpliktelser.

20 Ovan fotnot 12.

21 Direktiv 1999/44, ovan punkt 38.

22 När det gäller betydelsen av olika frister, se nedan punkt 87.

23 Som så riktigt påpekas av B. Schinkels, Fernabsatzverträge (§§ 312 b bis 312 d, § 241a, 355 ff. BGB) i Gebauer/Wiedemann (utgivare), Zivilrecht unter europäischem Einfluss, 2005, s. 209 och följande sidor, punkt 66.

24 För dessa och andra exempel, jämför B. Schinkels (ovan fotnot 23), punkt 67.

25 Jämför A. Arnold/W. Dötsch, Verschärfte Verbraucherhaftung beim Widerruf?, i Neue Juristische Wochenschrift, 2003, sidorna 187–189, s. 187, och B. Schinkels (ovan fotnot 23), punkt 67, samt T. Brönneke, Abwicklungsprobleme beim Widerruf von Fernabsatzgeschäften, i Multimedia und Recht, 2004, sidorna 127–133, s. 132. Enligt Arnold/Dötsch och Brönneke var det en Internetförsäljning av ett fordon som föranledde införandet av den här aktuella nationella lagstiftningen i 357 § 3 första och andra meningarna BGB. Brönneke påpekar att värdeförlust i sådana fall inte har att göra med slitage, utan med den särskilda glansen kring nya bilar och i vissa fall de rabattsystem som bilhandlarna har för att kringgå prisbindning.

26 Med orden i princip vill jag bara peka på de i praktiken svåra frågorna om användning för avsett ändamål och aktsam provning. Jag ska dock inte fördjupa mig i detta eftersom målet vid den nationella domstolen inte ger anledning till det.

27 När det är fråga om tekniska apparater kan detta vara svårt att bedöma eftersom sådana ibland inte ens efter längre tids användning har synbart försämrats. Å andra sidan finns det varor som redan vid en provning delvis har förbrukats, till exempel skrivarpatroner, jämför G. Maderbacher/G. Otto, Fernabsatz: Vertragsrücktritt nur gegen Entgelt? i Ecolex, 2006, sidorna 117–119, s. 118.

28 Det framgår entydigt av skäl 14 i direktivet, där det sägs att konsumenten inte har någon faktisk möjlighet att se varan eller få närmare kännnedom om tjänstens särdrag före avtalets ingående, varför bestämmelser om ångerrätt ska fastställas. Jämför även P. Mankowski, Beseitigungsrechte, Tübingen, 2003, s. 898.

29 Ovan punkt 10.

30 Med en intresseavvägning i det enskilda fallet, se härom R.G. Willhelm, Verbraucherschutz bei internationalen Fernabsatzverträgen, Hamburg, 2007, s. 137.

31 Se om detta även B. Schinkels (ovan fotnot 23), punkt 67.

32 Detta påpekas också av N. Neumann, Bedenkzeit vor und nach Vertragsabschluss, 2005, s. 393.

33 Enligt handlingarna i målet sägs den berörda tyska lagstiftningen lägga bevisbördan på leverantören (ovan punkt 33). Av litteraturen framgår dock inte entydigt att så är fallet. Jämför N. Neumann (ovan fotnot 32), s. 393.

34 Varvid det inte bör förbises att, beroende på omständigheterna och varans art, det kan vara fråga om en användning från konsumentens sida även vid en kort frist. Exempel på detta är festkläder, bohag och porslin som beställs för ett särskilt tillfälle och sedan lämnas tillbaka, vilket enligt min mening utgör missbruk.

35 Detta utesluts av exempelvis P. Rott, Widerruf und Rückabwicklung nach der Umsetzung der Fernabsatzrichtlinie und dem Entwurf eines Schuldrechtsmodernisierungsgesetzes i Verbraucher und Recht, 2001, s. 78 och följande sidor, s. 80, och R.G. Wilhelm (ovan fotnot 30), s. 138.

36 Se ovan punkt 33.

37 Se ovan punkt 52.

38 Se ovan punkt 22. Jämför också den tyska regeringens ståndpunkt, ovan punkt 33.

39 Nedan punkterna 91 och 96.

40 Inom parentes kan nämnas att den hänskjutande domstolen förutom denna gemenskapsrättsliga tolkningsfråga vid tolkningen av den nationella lagstiftningen har ett ytterligare perspektiv att beakta. Vid införlivandet av de rättigheter som följer av gemenskapsrätten får den nationella lagstiftningen inte utformas på ett mindre gynnsamt sätt än motsvarande rättigheter som följer av nationell rätt (se, för ett liknande synsätt, bland annat dom av den 21 september 1983 i de förenade målen 205/82–215/82, Deutsche Milchkontor m.fl. (REG 1983, s. 2633; svensk specialutgåva, volym 7, s. 233), punkt 23, och av den 15 september 1998 i mål C-231/96, Edis (REG 1998, s. I-4951), punkt 36. Jag anser att det är befogat att göra detta påpekande eftersom det i litteraturen har nämnts att den nationella lagstiftaren har utformat de här aktuella bestämmelserna om en konsuments frånträdande av distansavtal på ett mindre gynnsamt sätt än vad som enligt tysk rätt annars gäller för motsvarande rättighetsinnehavare vid återgång av vilka andra avtal som helst och även för företag vid återgång inom köprätten, se exempelvis P. Mankowski (ovan fotnot 28), s. 891, och N. Neumann (ovan fotnot 32), s. 391 (till skillnad mot ett normalt frånträdande).

41 Enligt artikel 2 punkt 3 avses med leverantör en fysisk eller juridisk person som, med avseende på avtal som omfattas av direktiv 97/7, handlar för ändamål som ligger inom ramen för hans handels- eller yrkesverksamhet.

42 Jämför även Maderbacher/Otto (ovan fotnot 27), s. 118.

43 Jämför särskilt dom av den 19 september 2000 i mål C-287/98, Linster (REG 2000, s. I-6917), punkt 43.

44 Jämför ovan punkterna 60 och 61.

45 Jämför H.-W. Micklitz (ovan fotnot 9), s. 37.

46 En sådan schablonmässig värdeersättning, som exempelvis det i motpartens allmänna avtalsvillkor (ovan punkt 15) föreskrivna avdraget på 15 procent av varans värde, skulle kunna anses utgöra en påföljd.

47 Nedan punkt 68 och följande punkter.

48 Se ovan punkterna 60 och 61.

49 Till skilllnad från direktiv 1999/44, se om detta F. Buchmann, Kein Nutzungsersatz beim Widerruf von Fernabsatzgeschäften?, Kommunikation & Recht 2008, s. 505 och följande sidor, s. 508.

50 Så inte heller i den av kommissionen vid den muntliga förhandlingen berörda domen av den 19 september 2006 i de förenade målen C-392/04 och C-422/04, i-21 Germany och Arcor (REG 2006, s. I-8559), där fråga var huruvida uttag av en tillståndsavgift inom ramen för administrativa kostnader fick beräknas med inkluderande av en förtida debitering av en nationell regleringsmyndighets allmänna administrativa kostnader under 30 år. Domstolen definierade där inte begreppet kostnad, inte heller på något analogt tillämpligt sätt. I punkterna 28 och 29 uttalade domstolen endast att administrativa kostnader enligt den i det målet aktuella artikel 11. 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet (EGT L 117, s. 15) ska ha samband med hanteringen av de berörda tillstånden och enligt bestämmelsens ordalydelse endast avse utfärdande, handläggning, kontroll och tillsyn av de individuella tillstånden.

51 I många medlemsstater föreskrivs i bestämmelser varigenom direktiv 97/7 införlivats att kostnaden för att skicka tillbaka varan får läggas på konsumenten i avtalet, allt enligt G. Rühl, Die Kosten der Rücksendung bei Fernabsatzverträgen: Verbraucherschutz versus Vertragsfreiheit, i Europäische Zeitschrift für Wirtschaftsrecht, 2005, sidorna 199–202, s. 201. Samma i R. Knez, Direktiva 97/7/ES Evropskega parlamenta in Sveta z dne 20. maja 1997 o varstvu potrošnikov glede sklepanja pogodb pri prodaji na daljavo, i V. Trstenjak, Evropsko pravo varstva potrošnikov, GV Založba, Ljubljana 2005, s. 111 och följande sidor, s. 113.

52 Uppfattningen delas uppenbarligen av Brönneke (ovan fotnot 25), s. 132, och Maderbacher/Otto (ovan fotnot 27), s. 118.

53 Om strävandena och diskussionerna kring en ny lydelse och en omfattande reglering av konsumenternas rättigheter, se nedan punkt 94.

54 Denna ångerrätt beskrivs av J. Allix, La directive 97/7CE: Contrats à distance et protection des consommateurs i Revue des affaires européennes, 1998, sidorna 176–187, s. 179, med rätta som en grundläggande princip i detta direktiv. Jämför även Brönneke (ovan fotnot 25), s. 127.

55 Även Mankowski (ovan fotnot 28), s. 893, uttalar med rätta att ekonomiska pålagor och kostnader i samband med ett avtals återgång ska uppfattas som kostnader för att utöva ångerrätten.

56 Jämför punkt 53 ovan.

57 Jämför Mankowski (ovan fotnot 28), s. 892.

58 Se mitt förslag till avgörande av den 15 november 2007 i målet Quelle (ovan fotnot 14), punkt 49.

59 Till skillnad från de tillämpliga bestämmelserna i det berörda målet Quelle har konsumentens rätt att frånträda avtalet i förevarande fall inget samband med säljarens åsidosättande av sina skyldigheter, utan rätten att frånträda avtalet har ställts upp endast till skydd för rättighetsinnehavaren. Jämför P. Hellwege (ovan fotnot 5), s. 74.

60 Se mina inledande överväganden i punkterna 45–57 ovan. I det hänseendet är det inte oväsentligt att leverantören har bevisbördan (ovan punkt 33 och fotnot 33), men det är inget som i allmänhet är känt bland konsumenterna.

61 Se ovan punkt 33.

62 Maderbacher/Otto (ovan fotnot 27), s. 118, framhåller att gränsdragningsproblem mellan en ren provanvändning och en faktisk användning kan undvikas om det slås fast att artikel 6.2 i direktiv 97/7 alls inte medger kvittning med en ersättning för varans användning.

63 Se särskilt skäl 4 i direktiv 97/7, där det sägs följande: Införandet av nya tekniker medför en mångdubbling av de medel som står till konsumenternas förfogande för att få kännedom om erbjudanden överallt inom gemenskapen och för att göra sina beställningar. Syftet att främja distansavtal framgår även av skälen 3, 6 och 7 i direktivet. Jag kan också peka på olika meddelanden från kommissionen om konsumentpolitiken, exempelvis Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén, Strategi för konsumentpolitik 2002–2006, KOM(2002) 208 slutlig, s. 21 och följande sidor. Se även H.-W. Micklitz (ovan fotnot 9), s. 25.

64 Direktivet har antagits med beaktande av artikel 100 a i EG-fördraget (nu artikel 95 EG) och är därmed inriktat på fullbordandet av den inre marknaden (om artikel 100 a i EG-fördraget respektive artikel 95 EG som rättslig grund, se bland annat dom av den 10 december 2002 i mål C-491/01, British American Tobacco Investments och Imperial Tobacco (REG 2002, s. I-11453), punkterna 59 och 60. Se även beträffande direktiv 97/7 M. Donnelly/F. White, The Distance Selling Directives: a time for review, Northern Ireland Legal Quarterly 56/2005, s. 200 och följande sidor, s. 200 och s. 204, B. Schinkels (ovan fotnot 23), punkt 7. Förutom det ovan (fotnot 63) redan nämnda skäl 4, som rör bland annat behovet av att undvika negativa återverkningar på konkurrensen mellan företagen på den inre marknaden, vill jag särskilt framhålla de tre första skälen i direktiv 97/7:1. Åtgärder bör vidtas för att inom ramen för genomförandet av den inre marknadens målsättningar gradvis befästa den inre marknaden. 2. Den fria rörligheten för varor och tjänster rör inte enbart affärsverksamhet, utan även privatpersoner. Den innebär att konsumenterna bör få tillgång till annan medlemsstats varor och tjänster på samma villkor som befolkningen i den staten. 3. Distansförsäljning över gränserna skulle för konsumenterna kunna vara ett av de främsta konkreta resultaten av den inre marknadens slutförande, vilket. bland annat har konstaterats i kommissionens meddelande till rådet med titeln Mot en inre marknad på distributionens område. För att den inre marknaden skall fungera väl är det absolut nödvändigt att konsumenten kan vända sig till ett företag utanför sitt eget land, även om detta företag har ett dotterbolag i det land där konsumenten är bosatt.

65 Se det redan i fotnot 63 nämnda skäl 4 i direktiv 97/7.

66 Konsumentskyddet finns med mer eller mindre uttryckligen i de flesta av skälen i direktiv 97/7. Det är särskilt tydligt i skäl 19, där det talas om bästa möjliga konsumentskydd, och skäl 4, där behovet av att införa gemensamma regler i fråga om konsumentskyddet vid distansavtal understryks. Genom skälen i direktivet kopplas konsumentskyddet till den inre marknadens målsättningar, jämför M. Cremona, The distance selling directive i The journal of business law 11/1998, s. 613 och följande sidor, s. 614.

67 B. Schinkels (ovan fotnot 23), punkt 8. Se även J. Hörnle/G. Sutter/I. Walden, Directive 97/7/EC on the protection of consumers in respect of distance contracts i Lodder/Kaspersen (utgivare), eDirectives: Guide to European Union Law on E-commerce, Chapter 2, 2002, s. 11 och följande sidor, s. 17.

68 Se artikel 6.3 i direktiv 97/7. Se även Belgiens skriftliga synpunkter.

69 Genom artikel 6.3 i direktiv 97/7 undantas från ångerrätten särskilt avtal om tillhandahållande av varor som har tillverkats enligt konsumentens anvisningar eller som har fått en tydlig personlig prägel eller som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan försämras eller bli för gamla. Undantag görs också för avtal om tillhandahållande av ljud- eller bildinspelningar eller datorprogram vars plombering brutits av konsumenten och avtal om abonnemang på tidningar och tidskrifter.

70 Jämför ovan fotnot 63.

71 Å andra sidan måste det vara kostnadsbesparande för leverantörer som koncentrerar sig på distansförsäljning att de inte har butikskostnader, M. Donelly/F. White (ovan fotnot 64), s. 201.

72 Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet samt Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 21 september 2006 om genomförandet av direktiv 1997/7, KOM(2006) 514 slutlig, punkt 7 och bilaga IV.

73 KOM(2008) 614 slutlig av den 8 oktober 2008, Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter, artikel 17. 2. Syftet med direktivförslaget är att göra en enhetlig samlad harmonisering av de consumer acquis som hittills funnits i olika direktiv. Se även E. Terryn, The Right of Withdrawal, the Acquis Principles and the Draft Common Frame of Reference i R. Schulze (utgivare), Common Frame of Reference and Existing EC Contract Law, 2008, sidorna 158 och 159, samt Grönbok om översynen av konsumentregelverket, Bryssel den 8 februari 2007, KOM(2006) 744 slutlig, s. 11.

74 C. von Bar med flera (utgivare), Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law. Draft Common Frame of Reference (DCFR). Interim Outline Edition; prepared by the Study Group on a European Civil Code and the Research Group on EC Private Law (Acquis Group), München 2008.

75 Om detta dokuments rättsliga ställning påpekar R. Schulze/T. Wilhelmsson, From the Draft Common Frame of References towards European Contract Law Rules i European Review of Contract Law, 2008, sidorna 154–168, att DCFR har utarbetats av ett nätverk av forskare och utgör ett diskussionsunderlag bland andra relevanta arbeten och förslag (Principles of European Contract Law, principer för en europeisk avtalsrätt – PECL – och acquis-principer) för en framtida europeisk avtalsrätt. Om acquisprinciperna, se R. Schulze, Die Acquis-Grundregeln und der Gemeinsame Referenzrahmen i Zeitschrift für Europäisches Privatrecht, 2007, s. 731 och följande sidor.

76 Artikel 17.2, KOM(2008) 614 slutlig av den 8 oktober 2008, Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter.

77 Jämför ovan punkt 53.

78 Denna frist börjar löpa först sedan konsumenten har fått information om sin ångerrätt. Enligt M.B.M. Loos, Review of the European consumer acquis i Zeitschrift für Gemeinschaftsprivatrecht/European Community private law review/Revue du droit privé communautaire, 2008, sidorna 117–122, s. 118, ville konsumentorganisationerna i flera fall ha längre frist medan företagarnas organisationer ville ha en generellt kortare frist.

79 Detta gäller dock endast om ångerrätten utövas inom den normala fristen för att frånträda avtalet, vanligen 14 dagar. I fall då konsumenten inte har informerats om sin ångerrätt eller informerats på ett ogiltigt sätt är värdeersättning däremot uttryckligen utesluten genom artikel II.-5:105 fjärde stycket DCFR.

80 M.B.M. Loos (ovan fotnot 78), s. 119.

81 Angående acquisprinciperna, se bland annat R. Schulze (ovan fotnot 75).

82 Se bland annat R. Schulze (ovan fotnot 75), s. 902, artikel 5:105.

83 Det ska anmärkas att tremånadersfristen under vissa omständigheter enligt artikel 6.1 fjärde stycket i direktiv 97/7 kan överskridas med några dagar om den information som avses i artikel 5 i direktiv 97/7 lämnas inom tremånadersfristen. I så fall börjar fristen på minst sju arbetsdagar enligt artikel 6.1 första stycket vid den tidpunkten då informationen lämnas.

84 Detsamma gäller punkt 29 i generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande av den 21 november 2007 i mål C-412/06, Hamilton, där domstolen meddelade dom den 10 april 2008 (REG 2008, s. I-2383), i anslutning till prövningen av möjligheten att ställa upp frister inom ramen för ångerrätten i direktiv 85/577. Tidsbegränsningen av ångerrätten vid distansavtal står i kontrast till den tidsobegränsade ångerrätten vid hemförsäljning. Om denna se dom av den 13 december 2001 i mål C-481/99, Heininger (REG 2001, s. I-9945), punkt 48.

85 Se R. Knez (ovan fotnot 51), s. 113.

86 Det ligger utanför ramen för denna begäran om förhandsavgörande att gå in på frågan huruvida en förlängning av tremånadersfristen faktiskt ger en sådan högre skyddsnivå eller om den i praktiken motverkas genom den längre användningstid som blir följden enligt nationell rätt (vid den muntliga förhandlingen bekräftade den tyska regeringen att varan normalt används under den förlängda frist för avtalets frånträdande som blir följden av att informationsskyldigheten åsidosätts, vilket enligt nationell rätt normalt ger stöd åt krav på värdeersättning för varans användning.)

87 Jämför kommissionens argument i punkt 34 ovan.

88 Till exempel ett klädesplagg för en speciell afton eller en storbildsskärm för en viss händelse (om exemplet med TV-skärm för en viss fotbollsmatch, se F. Buchmann (ovan fotnot 49), s. 505, där i fotnot 4. Utövande av ångerrätt efter överdriven användning nämns som exempel av B. Schinkels (ovan fotnot 23), punkt 63.

89 Se dom av den 12 maj 1998 i mål C-367/96, Kefalas m.fl. (REG 1998, s. I-2843), punkt 22, och av den 11 september 2003 i mål C-201/01, Walcher (REG 2003, s. I-8827), punkt 37.

90 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Kefalas m.fl. (ovan fotnot 89), punkt 22, och domen i målet Walcher (ovan fotnot 89), punkt 37.

91 Om detta, se nedan punkt 96.

92 Om dessa konstateranden av den hänskjutande domstolen, se ovan punkterna 20 och 21. Jag vill tillägga att ett åsidosättande av informationsskyldigheten kan föreligga redan om konsumenten får information om att han blir skyldig att betala en (icke direktivenlig) värdeersättning för användningen av varan för det fall han utövar ångerrätten. Även obegriplig och tillkrånglad information (jämför M. Donelly/F. White, ovan fotnot 64, sidorna 213 och 214) kan bidra till att vilseleda konsumenten. För detta finns bestämmelser i artikel 4. 2 i direktiv 97/7 (se om detta även J. Hörnle/G. Sutter/I. Walden, ovan fotnot 67, s. 15).

93 Ovan punkterna 86 och 87.

94 Mankowski (ovan fotnot 28), s. 892.

95 Om detta begrepp, se B. Schinkels (ovan fotnot 23), punkt 63.

96 Se ovan punkt 85.

97 Se ovan punkt 85.

98 Domen i målet Heininger (ovan fotnot 84), punkt 45, och domen i målet Hamilton (ovan fotnot 84), punkt 33.

99 Ovan punkt 39.

100 Om kritik mot denna rättspraxis, särskilt för avsaknad av närmare motivering, se bland annat Hoffmann, Die EuGH-Entscheidungen Schulte und Crailsheimer Volksbank: ein Meilenstein für den Verbraucherschutz beim kreditfinanzierten Immobilienerwerb?, Zeitschrift für Wirtschaftsrecht – ZIP, 2005, s. 1985 och följande sidor, s. 1986.

101 Redan syftena med de båda här aktuella direktiven är mycket olika. Till skillnad från vad som är fallet med direktiv 97/7, vars syfte avser såväl konsumentskyddet som den inre marknaden och särskilt främjandet av distansavtal (se ovan punkt 81) är gemenskapslagstiftarens enda budskap med direktiv 85/577 att skydda konsumenten i den vanskliga situationen med försäljning vid husdörren (se B. Rudisch: Das Heininger-Urteil des EuGH vom 13. 12. 2001, Rs C-481/99: Meilenstein oder Stolperstein für den Verbraucherschutz bei Realkrediten?, i Verbraucherschutz in Europa: Festgabe für Heinrich Mayrhofer 2002 sidorna 189–205, s. 204). Syftet är inte på något sätt att främja hemförsäljning, utan tvärtom: Medlemsstaternas frihet att bibehålla eller införa totalt eller partiellt förbud mot att avtal sluts utanför fasta affärslokaler får inte påverkas i den mån de anser detta vara i konsumenternas intresse (se skäl 5 i direktiv 85/577).

102 Vilket gäller även den i punkt 38 ovan nämnda domen i målet Quelle, i vilken slutsatserna överensstämde med de jag föreslår här, dock på andra grunder.

103 En viktig skillnad är att det enligt direktiv 85/577 gäller en tidsobegränsad frist för att häva avtalet i fall av utebliven information, jämför artikel 5.1 första meningen i direktivet. Som redan berörts gäller enligt direktiv 97/7 i fall av utebliven information om ångerrätten endast att fristen för att utöva ångerrätten förlängs.

104 Se även punkt 43 i domen i målet Hamilton (ovan fotnot 84).

105 Ovan punkt 31.

106 Ovan punkt 31.

107 Ovan punkt 34.

108 Enligt domstolens fasta rättspraxis hindrar gemenskapsrätten inte nationella domstolar från att övervaka att skyddet för gemenskapsrättsliga rättigheter inte leder till en obehörig vinst för rättighetsinnehavarna. Kommissionen nämner i detta sammanhang dom av den 4 oktober 1979 i mål 238/78, Ireks-Arkady mot rådet och kommissionen (REG 1979, s. 2955; svensk specialutgåva, volym 4, s. 567), punkt 14, av den 21 september 2000 i de förenade målen C-441/98 och C-442/98, Michaïlidis (REG 2000, s. I-7145), punkt 31, av den 20 september 2001 i mål C-453/99, Courage och Crehan (REG 2001, s. I-6297), punkt 30, och av den 13 juli 2006 i de förenade målen C-295/04– C-298/04, Manfredi med flera (REG 2006, s. I-6619), punkt 94. I samband med system för gemenskapens samordning av nationella lagstiftningar om social trygghet har domstolen uttalat att återkrav av belopp som utbetalats utan grund (liksom preskription av sådana) regleras av den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning. Se domen i målet Pasquini (ovan fotnot 11), punkt 53.

109 Ovan punkt 90.

110 Ovan punkt 81.

111 Ovan punkterna 80–87.

112 Ovan punkt 82.

113 Och därmed förenade stora bevissvårigheter.

114 Se särskilt ovan punkt 49.

115 Som inte heller kan undvikas med F. Buchmanns (ovan fotnot 49), s. 508, förslag om att bestämma en tidpunkt då konsumenten fattar det medvetna beslutet att behålla varan. Om man utgick från en sådan tidpunkt, som i praktiken är omöjlig att dokumentera, skulle bevisbördefrågan tvärtom kompliceras ytterligare.

116 Jämför punkterna 97 och 98 ovan.