Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 8 maj 2014

1 Originalspråk: engelska.

2 Dessa tjänster innefattar telekommunikationer, posttjänster, el och naturgas och järnvägstjänster.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG (EUT L 176, s. 37) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG (EUT L 176, s. 57).

4 Fullbordande av den inre marknaden för energi, KOM(2001) 125 slutlig, s. 2 (nedan kallad 2001 års meddelande).

5 Även om dessa bestämmelser (det vill säga artikel 3 i eldirektivet och artikel 3 i gasdirektivet, vilka återges nedan i punkterna 6 och 10) har formulerats i form av en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster kommer jag i det följande att hänvisa till den skyldighet som åläggs enligt bestämmelserna som en skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

6 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29).

7 Dom av den 21 mars 2013 i mål C‑92/11, RWE Vertrieb.

8 Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal – Rådets och parlamentets uttalande till artikel 6.1 – Kommissionens uttalande till artikel 3.1 första strecksatsen (EGT L 144, s. 19).

9 Förordning om de allmänna villkoren för elförsörjning för tariffkunder av den 21 juni 1979 (BGBl I, s. 684).

10 Förordning om allmänna villkor för grundläggande försörjning för hushållskunder och ersättningsförsörjning med gas från lågtryckssystemet av den 26 oktober 2006 (BGBl I, s. 2391).

11 Förordning om de allmänna villkoren för gasförsörjning för tariffkunder av den 21 juni 1979 (BGBl I, s. 676).

12 Vid förhandlingen förtydligades att tolkningsfrågorna avser huruvida den nationella lagstiftningen är förenlig med unionsrätten och inte huruvida de omtvistade bestämmelserna i de nationella målen eventuellt har direkt effekt. I den meningen är frågan huruvida – och i så fall i vilken utsträckning – de nationella bestämmelserna kan tolkas som förenliga med unionsrätten inte relevant här.

13 Det räcker med en hastig genomläsning av artikel 3 i energidirektiven för att bekräfta detta. En kommentator har beskrivit gasdirektivet som mindre långtgående än eldirektivet vad gäller skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och behovet av att garantera rimliga priser. Se, i detta avseende, Pront-van Brommel, S., The Development of the European Electricity Market in a Juridical No Man’s Land, i Dorsman, A., m.fl. (eds), Financial Aspects in Energy, Springer-Verlag, Berlin: 2011, sidorna 167–193, särskilt sidan 187.

14 Se 2001 års meddelande från kommissionen (ovan fotnot 4).

15 Ibidem, s. 41.

16 För en allmän redogörelse av begreppet samhällsomfattande tjänster, se Rott, P., A New Social Contract Law for Public Services? – Consequences from Regulation of Services of General Economic Interest in the EC, European Review of Contract Law (1) 2000, sidorna 323–345, särskilt sidan 330 och följande sidor. Se även Nihoul, P., The status of consumers in European liberalisation directives, Yearbook of Consumer Law, 2009, sidorna 67–106.

17 Rott, a.a., s. 330.

18 Artikel 3.5 i eldirektivet innehåller en hänvisning till rimliga priser, medan det däremot inte sägs något om rimliga priser i artikel 3.3 i gasdirektivet. Jag anser dock inte att denna skillnad kan tolkas så, att gasleveranser som tillhandahålls inom ramen för den skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster som anges i den sistnämnda bestämmelsen inte omfattas av ett krav på rimliga priser. Rätten att tillförsäkras leverans av naturgas till [rimliga] priser anges nämligen uttryckligen i såväl skäl 26 i gasdirektivet som i punkt g i bilaga A till det direktivet.

19 Enligt tysk rätt har energileverantörer även möjlighet att ingå avtal med kunder om leverans av el eller gas inom ramen för avtalsfriheten. Denna typ av avtal kallas av historiska skäl för specialkundsavtal. Utöver möjligheten att ingå sådana avtal är leverantörerna enligt nationell lagstiftning skyldiga att ingå avtal med kunder i vilka en allmän tariff tillämpas (avtal inom ramen för en skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster).

20 Se ovan fotnot 19.

21 Jag kommer därför inte att behandla den mer övergripande – och uppenbart omstridda – frågan om vad som får, eller inte får, utgöra avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter.

22 Domen i målet RWE Vertrieb (ovan fotnot 7), punkt 55 och domslutet.

23 Ibidem.

24 Se domen i målet RWE Vertrieb (ovan fotnot 7), punkterna 17 och 18.

25 Ibidem, punkt 55 och domslutet.

26 Se även mitt förslag till avgörande i mål C‑95/12, kommissionen/Tyskland, där domstolen meddelade dom den 22 oktober 201, punkt 32.

27 Dom av den 26 april 2012 i mål C‑472/10, Invitel, punkterna 24, 26 och 28.

28 Domen i målet RWE Vertrieb (ovan fotnot 7), punkt 28. Se även punkt 47 i generaladvokaten Trstenjaks förslag till avgörande i samma mål.

29 Ibidem, punkt 29.

30 Nihoul, a.a., om hur det inte per automatik kan antas att alla konsumenter är lika viktiga och lika mycket värda för företag som vill värva kunder.

31 Syftet med direktiv 93/13 är i själva verket just att åtgärda denna obalans och åter göra konsumenter och näringsidkare till jämbördiga avtalspartner. Se, i det avseendet, dom av den 14 mars 2013 i mål C‑415/11, Aziz, punkt 45 och där angiven rättspraxis.

32 Enligt en kommentator utgör detta konkurrensfunktionen hos det krav på transparens som anges i direktiv 93/13. Se Micklitz, H.-W., Chapter 3. Unfair terms in consumer contracts, i Micklitz, H.-W., Reich, N. och Rott, P., Understanding EU Consumer Law, Intersentia, Antwerpen: 2009, sidorna 119–150, särskilt sidan 138.

33 Behovet av att trygga försörjningen och samtidigt garantera en samhällsomfattande tjänst framgår av en kombinerad läsning av skälen 24 och 26 i eldirektivet respektive skälen 26 och 27 i gasdirektivet.

34 KOM(2001) 125 slutlig, s. 41.

35 Liberaliseringen av energisektorn har två mål. Dels syftar den till att skapa en konkurrenskraftig marknad, dels syftar den till att i möjligaste mån garantera tillhandahållandet av energi – som anses utgöra en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse. Se, vad gäller gasdirektivet, dom av den 20 april 2010 i mål C-265/08, Federutility m.fl. (REG 2010, s. I-3377), punkt 20 och följande punkter. Se Bartl, M., The affordability of energy: how much protection for the vulnerable consumers?, Journal of Consumer Policy, (33) 2010, sidorna 225–245, särskilt sidan 226.

36 En skyldighet att ingå avtal anges i punkt a i bilaga A till energidirektiven. Se även Bartl (a.a.), om energiprisernas överkomlighet och för en analys av medlemsstaternas olika lösningar för att hantera problemet med att garantera utsatta kunder energi till ett överkomligt pris. I detta hänseende bör man dessutom inte bortse från att kravet om att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster inom energisektorn till rimliga priser nu även ingår i unionens primärrätt. Vid sidan om artikel 14 FEUF om tjänster av allmän ekonomiskt intresse föreskrivs det i protokoll 26 till Lissabonfördraget, bland annat, att överkomlighet i samband med allmänna tjänster ska garanteras.

37 Domen i målet RWE Vertrieb (ovan fotnot 7), punkt 28.

38 På denna punkt delar jag inte alls generaladvokaten Trstenjaks bedömning i punkt 69 (som hänvisar till fotnot 50) i hennes förslag till avgörande i målet RWE Vertrieb. Enligt henne utgör både direktiv 93/13 och gasdirektivet en del av unionens konsumentskyddslagstiftning och bör ses som komplement till varandra (och följaktligen tolkas på ett enhetligt sätt). För henne utgör dessa direktiv ett enhetligt regelverk. Jag anser emellertid att denna uppfattning grundas på felaktiga premisser. Direktiv 93/13 rör konsumenträtt (avtalsrätt), medan gasdirektivet (och eldirektivet) rör ett helt annat rättsområde, nämligen marknadsliberalisering och fastställandet av en skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster inom ramen för energileveranser till slutförbrukare. Med beaktande av denna skillnad anser jag att det är olämpligt att genom en juridisk konstruktion förenkla tolkningen av transparensbegreppen på dessa olika områden.

39 Detta framgår bland annat av den terminologi som används i energidirektiven. Direktiv 93/13 rör avtal som ingås mellan konsumenter och näringsidkare, medan energidirektiven hänvisar till kunder och tjänsteleverantörer. Det bör även noteras att de åtgärder som medlemsstaterna enligt energidirektiven ska vidta för att skydda slutförbrukarna även kan omfatta såväl hushållskunder som små och medelstora företag.

40 Även om denna rättighet inte uttryckligen förskrivs i energidirektiven betraktar jag den som en naturlig följd av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i form av leverans av energi till slutförbrukare till ett rimligt pris. Utan en möjlighet att ifrågasätta prisändringar skulle kravet på rimlighet bara vara tomma ord.

41 Faktum är att parlamentets förslag att det i dessa bilagor skulle läggas till ytterligare en punkt, som skulle ha utvidgat tillämpningsområdet för direktiv 93/13 till avtal som reglerar samhällsomfattande tjänster inom energisektorn inte godtogs och inte finns med i slutversionen av energidirektiven. Se, i det avseendet, del I i Europaparlamentets betänkande av den 1 mars 2002 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiven 96/92/EG och 98/30/EG om gemensamma regler för de inre marknaderna för el och naturgas (A5-0077/2002), Förslag till rättsakt, ändringsförslag 89 och 160, sidorna 65, 66 och 107. Se även min kommentar till generaladvokaten Trstenjaks bedömning i frågan i fotnot 39 ovan.

42 Vid förhandlingen påpekades att tjänsteleverantörer, enligt den nationella lagstiftningen, är skyldiga att lämna alla relevanta upplysningar om prisändringar till kunden när en talan har väckts vid domstol. Jag anser emellertid inte att en sådan skyldighet på ett meningsfullt sätt kan ersätta skyldigheten att underrätta kunden om skälen till, villkoren för och storleken på prisändringen samtidigt som ändringen meddelas kunden, vilket framgår av målet C-400/11 där Josef Egbringhoff förgäves försökte få tag på denna information innan han väckte talan vid domstol. För att kunna bedöma möjligheten att med framgång bestrida en prisändring måste ju kunden ges tillgång till denna information redan innan domstolsprövningen inleds.

43 Se, exempelvis, dom av den 10 maj 2012 i de förenade målen C‑338/11–C‑347/11, FIM Santander Top 25 Euro, punkt 60 och där angiven rättspraxis.

44 Domen i målet RWE Vertrieb (ovan fotnot 7), punkt 60.

45 Skulle domstolen emellertid utsträcka sitt resonemang i domen i målet RWE Vertrieb till att även gälla omständigheter som de som är i fråga i förevarande mål, skulle det vara ologiskt att godta en begäran om att i tiden begränsa rättsverkningarna av en dom som bekräftar en tolkning som redan har meddelats i ett tidigare mål. Det skulle ju inte längre föreligga någon objektiv och betydande osäkerhet beträffande tolkningen av de unionsrättsliga bestämmelserna i fråga och deras tillämpningsområde.

46 Enligt de sifferuppgifter som TWS tillhandahöll vid förhandlingen förses för närvarande 18 respektive 4 miljoner hushållskunder med el respektive gas enligt avtal om allmän leveransplikt.

47 Vid förhandlingen förklarades att denna utveckling beror på den omständigheten att kunder i allt större utsträckning byter leverantör och väljer specialkundsavtal som erbjuds på en konkurrensutsatt marknad.

48 Frågan om vilken preskriptionstid som ska tillämpas togs upp vid förhandlingen. Även om preskriptionstiden för krav hänförliga till specialkundsavtal enligt fast praxis förefaller vara tre år, har den preskriptionstid som ska tillämpas vid avtal om allmän leveransplikt ännu inte fastställts. Det finns inget som tyder på att det redan från början kan uteslutas att en längre, tioårig, preskriptionstid kan komma att tillämpas.

49 Se ovan fotnot 47.

50 Se mitt förslag till avgörande i mål C‑82/12, Transportes Jordi Besoara, där domstolen meddelade dom den 27 februari 2014, punkt 54.

51 Detta gäller naturligtvis endast i den mån domstolen, genom att tillämpa de principer som fastställs i domen i det ovannämnda målet RWE Vertrieb, inte anser att varje osäkerhet i fråga om huruvida de nationella bestämmelserna är förenliga med kravet på transparens i energidirektiven redan hade undanröjts.