Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 31 januari 2013

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 348, s. 98.

3 EUT L 326, s. 13, rättelse i EUT L 236, s. 36.

4 Enligt artikel 2 b i direktiv 2005/85 anses med ansökan eller asylansökan, en ansökan som görs av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och som kan förstås som en begäran om internationellt skydd från en medlemsstat i enlighet med [konventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951 (Recueil des traités des Nations unies, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954)), vilken trädde i kraft den 22 april 1954 och som kompletterades genom protokoll angående flyktingars rättsliga ställning, ingånget i New York den 31 januari 1967, vilket i sin tur trädde i kraft den 4 oktober 1967 [nedan kallad Genèvekonventionen]. En ansökan om internationellt skydd antas vara en asylansökan, om inte personen i fråga uttryckligen begär en annan typ av skydd som det kan ansökas om separat. I förevarande förslag till avgörande kommer jag att använda termerna asylansökan och asylsökande. Se även artikel 2 b i rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, s. 18).

5 I artikel 33.1 i Genèvekonventionen, som har rubriken Förbud mot utvisning och avvisning, föreskrivs följande: Fördragsslutande stat må icke, på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning.

6 Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, s. 12).

7 Artikel 125.2 i lagen om utlänningars vistelse innehåller undantag som medger att nämnda tid överskrids. Enligt den hänskjutande domstolen är dessa undantag inte tillämpliga i Arslans fall.

8 Artikel 5 med rubriken Rätt till frihet och säkerhet föreskriver att [v]ar och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver ….

9 Denna mening framgår av beslutet om hänskjutande och avser artikel 127.1 a i lagen om utlänningars vistelse, jämför med punkt 20 ovan i mitt förslag till avgörande.

10 Se artikel 15.1 i återvändandedirektivet.

11 Dom av den 30 november 2009 i mål C-357/09, Kadzoev (REG 2009, s. I-11189).

12 Se domen av den 8 november 1990 i mål C-231/89, Gmurzynska-Bscher (REG 1990, s. I-4003), punkt 20.

13 Se, bland annat, dom av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra (REG 2001, s. I-2099), punkt 39, av den 15 juni 2006 i mål C-466/04, Acereda Herrera (REG 2006, s. I-5341), punkt 48, av den 5 december 2006 i de förenade målen C-94/04 och C-202/04, Cipolla m.fl. (REG 2006, s. I-11421), punkt 25.

14 Se, bland annat, domstolens dom av den 12 juni 2003 i mål C-112/00, Schmidberger (REG 2003, s. I-5659), punkt 32, och av den 8 september 2009 i mål C-478/07, Budějovický Budvar (REG 2009, s. I-7721), punkt 64.

15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 1982 i mål 132/81, Vlaeminck (REG 1982, s. 2953), punkt 13.

16 Se skäl 14 i återvändandedirektivet. Enligt artiklarna 6 och 8 i återvändandedirektivet ska medlemsstaterna, med undantag av några fall som räknas upp i direktivet, utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända och vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet om återvändande. Se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 28 april 2011 i mål C-61/11 PPU, El Dridi m.fl. (REU 2011, s. I-3015), punkt 59, där domstolen uttalade att målet med återvändandedirektivet är att upprätta en effektiv politik för avlägsnande och återsändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat.

17 Se skäl 8 i återvändandedirektivet.

18 Se också skäl 23 i återvändandedirektivet som föreskriver att [t]illämpningen av [återvändandedirektivet] påverkar inte de förpliktelser som följer av Genèvekonventionen …

19 Jag anser att hållande i förvar enligt återvändandedirektivet dessutom är strängt reglerat genom proportionalitetsprincipen. Enligt skäl 16 i återvändandedirektivet bör [a]nvändning av förvar för avlägsnande … begränsas och följa proportionalitetsprincipen i fråga om använda medel och eftersträvade mål. Förvar är motiverat endast för att förbereda återvändandet eller för att genomföra avlägsnandeprocessen och om andra, mindre ingripande, åtgärder är otillräckliga.

20 Enligt artikel 15.5 och 15.6 i återvändandedirektivet kan förvarsperioden inte överskrida sex månader, med möjlighet till förlängning med en period som inte överskrider ytterligare tolv månader, när det är sannolikt att avlägsnandet kommer att ta längre tid på grund av bristande samarbete från den berördes sida eller beroende på att införskaffandet av nödvändiga handlingar från tredjeländer drar ut på tiden. Jag erinrar om att den tjeckiske lagstiftaren har begränsat maximitiden för förvar till 180 dagar (med förbehåll för vad som sägs i fotnot 7 angående de undantag som medger att fristen överskrids).

21 När ett beslut om förvar har fattats av förvaltningsmyndigheter ska medlemsstaterna se till att ett beslut fattas om snabb rättslig prövning av förvarsbeslutets lagenlighet. Den berörde ska friges omedelbart om kvarhållandet i förvar inte är lagligt. Se artikel 15.2 i återvändandedirektivet.

22 Jag påpekar att generaladvokaten Mazàk ansåg i punkt 82 i sitt ställningstagande i det ovannämnda målet Kadzoev att en tredjelandsmedborgare som har ansökt om asyl inte – eller i förekommande fall inte längre – omfattas av tillämpningsområdet för återvändandedirektivet under den tid som vederbörandes asylansökan prövas.

23 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Mazàks ställningstagande i det ovannämnda målet Kadzoev, punkt 84.

24 Se skälen 23 och 24 i återvändandedirektivet.

25 Jag vill anföra härvidlag att under ett arbetsmöte som hölls i rådet den 24 november 2011 angående förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om allmänna bestämmelser för asyl- och migrationsfonden, KOM(2011) 320 slutlig – 2011/0367(COD), föreslogs det att artikel 8.3 i förslaget skulle ändras genom att tillägg av en bestämmelse om att en asylsökandes placering i förvar, när denne redan sitter i förvar med stöd av återvändandedirektivet, för att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet och hans asylansökan enbart syftar till att försena eller försvåra verkställigheten av beslutet om återvändande. Jag konstaterar emellertid att det förslaget till tillägg varken finns med i den aktuella texten i förslaget av den 1 juni 2011 eller a fortiori i gällande rätt.

26 En tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat och som har ingett en asylansökan skulle eventuellt kunna hållas i förvar exempelvis med stöd av nationella straffrättsliga bestämmelser, om han misstänks för att ha begått ett brott. Se domen i det ovannämnda målet El Dridi, punkterna 53–55 och där angiven rättspraxis.

27 Se domen i det ovannämnda målet Kadzoev, punkt 42. Det bör noteras att i artikel 2 k i direktiv 2003/9 definieras förvar som en medlemsstats kvarhållande av en asylsökande inom en särskild anläggning där den sökande är fråntagen sin rörelsefrihet. Även om det fortfarande rör sig om förlust av rörelsefrihet ingår förvar inför avlägsnande, som regleras i [återvändandedirektivet] och hållande av asylsökande i förvar, bland annat i enlighet med direktiven 2003/9 och 2005/85 och tillämpliga nationella bestämmelser, … således i olika regelverk (se domen i det ovannämnda målet Kadzoev, punkt 45). Vidare ska [d]en tid under vilken en person har varit placerad på en tillfällig förvarsanläggning på grundval av ett beslut som fattats med stöd av nationella och gemenskapsrättsliga bestämmelser om asylsökande, … inte betraktas som förvar inför avlägsnande i den mening som avses i artikel 15 i [återvändandedirektivet] (se domen i det ovannämnda målet Kadzoev, punkt 48).

28 Om det saknas nationella bestämmelser, vilket verkar vara fallet i Republiken Tjeckien, kan en medlemsstat inte stödja sig direkt på artikel 7.3 i direktiv 2003/9 för att hålla en asylsökande i förvar. Se analogt domstolens dom av den 5 juli 2007 i mål C-321/05, Kofoed (REG 2007, s. I-5795), punkterna 42 och 45.

29 Se domen i det ovannämnda målet Kadzoev, punkt 45.

30 Dom av den 6 december 2011 i mål C-329/11, Achughbabian (REU 2011, s. I-12695), punkterna 30 och 31.

31 Antagna i överensstämmelse med artikel 7.3 i direktiv 2003/9.

32 Se dom av den 9 mars 1999 i mål C-212/97, Centros (REG 1999, s. I-1459), punkterna 24 och 25, och av den 21 november 2002 i mål C-436/00, X och Y (REG 2002, s. I-10829), punkt 42.

33 Se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 december 2000 i mål C-110/99, Emsland-Stärke (REG 2000, s. I-11569), punkterna 52–54.

34 Det anges också i rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, s. 1) och i direktiv 2003/9 och direktiv 2004/83 i respektive skäl 1 att en gemensam asylpolitik, med ett gemensamt europeiskt asylsystem, är en del av unionens mål att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som är öppet för dem som av olika omständigheter tvingas söka skydd i gemenskapen på laglig väg. (Min kursivering.) Se domstolens dom av den 21 december 2011 i de förenade målen C-411/10 och C-493/10, N.S. m.fl. (REU 2011, s. I-13905), punkt 14.

35 Se punkt 60 ovan.

36 En medlemsstats möjlighet att under vissa omständigheter placera en asylsökande i förvar har erkänts av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i dess dom av den 29 januari 2008 i målet Saadi mot Förenade kungariket. I det målet tolkade denna domstols stora kammare, bland annat, artikel 5.1 f i första avdelningen i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna där det föreskrivs ett undantag från rätten till frihet när någon lagligen är arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att förhindra att han obehörigen reser in i landet ….

37 Se generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i målet kommissionen mot Nederländerna (dom av den 14 juni 2012, punkt 127). Se även generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i det ovannämnda målet Kofoed, punkt 58.

38 Se artikel 15.6 och 15.7 i återvändandedirektivet angående maximitiden för förvar och punkt 57 i domen i det ovannämnda målet Kadzoev, där domstolen gjorde en strikt tolkning av dessa bestämmelser och fann att artikel 15.5 och 15.6 i [återvändandedirektivet] ska tolkas så, att den tid under vilken verkställigheten av ett beslut om avlägsnande har varit uppskjuten, till följd av att tredjelandsmedborgaren har överklagat beslutet till domstol, ska tas med i beräkningen av tiden för hållande i förvar inför avlägsnande, när tredjelandsmedborgaren under detta förfarande har fortsatt att vistas på en tillfällig förvarsanläggning. Medlemsstaterna har rätt att anta förmånligare bestämmelser vad gäller maximitiden för förvar. Se, för ett liknande resonemang, artikel 4, samt artikel 15.5 och 15.6 i återvändandedirektivet. Jag erinrar om att det framgår av handlingarna i det mål som är anhängigt vid domstolen att Republiken Tjeckien inte har utnyttjat den möjlighet som ges i artikel 15.5 och 15.6 i återvändandedirektivet att föreskriva 18 månader som maximitid för förvar utan den har föreskrivit en kortare tid, nämligen sammanlagt högst 180 dagar.

39 Vad gäller de omständigheter som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, anser jag att innehållet i artikel 23.4 g, j och l i direktiv 2005/85 eventuellt skulle kunna åberopas av de nationella myndigheterna för att tillämpa ett påskyndat eller prioriterat asylprövningsförfarande.