C-204/11

Domstolens dom (tredje avdelningen) den 18 juli 2013

CELEX: 62011CJ0204
Datum: 2013-07-18
ECLI: ECLI:EU:C:2013:477
Källa: eur-lex.europa.eu

I mål C-204/11 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 27 april 2011,

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av R. Silva de Lapuerta, tillförordnad ordförande på tredje avdelningen, samt domarna K. Lenaerts, E. Juhász, J. Malenovský (referent) och D. Šváby, generaladvokat: N. Jääskinen, justitiesekreterare: handläggaren A. Impellizzeri,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 september 2012,

och efter att den 12 december 2012 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Det omtvistade beslutet

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Prövning av överklagandet

Inledande anmärkningar

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

– Den första grundens tredje del

– Den första grundens övriga delar

Den andra grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den tredje grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1. Fédération internationale de football association (FIFA) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 17 februari 2011 i mål T-385/07, FIFA mot kommissionen (REU 2011, s. II-205) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen FIFA:s talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2007/479/EG av den 25 juni 2007 om förenlighet med gemenskapsrätten när det gäller åtgärder som vidtagits av Belgien i enlighet med artikel 3a.1 i rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EUT L 180, s. 24) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2. Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, s. 23; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 (EGT L 202, s. 60) (nedan kallat direktiv 89/552), innehöll tidigare en artikel 3a, som införts genom sistnämnda direktiv. Artikeln hade följande lydelse:

3. Skälen 18‐22 i direktiv 97/36 hade följande lydelse:

4. Bakgrunden till tvisten beskrivs enligt följande i punkterna 5‐17 i den överklagade domen:

5. Kommissionen antog det omtvistade beslutet den 25 juni 2007. I artikel 1 i beslutet anges att [d]e åtgärder i enlighet med artikel 3a.1 i [direktiv 89/552] som [Konungariket] Belgien anmälde till kommissionen den 10 december 2003 och som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning C 158 av den 29 juni 2005 är förenliga med gemenskapsrätten.

6. Skälen 3‐6, 8, 16‐18 och 22 i det omtvistade beslutet har följande lydelse:

7. FIFA väckte talan vid tribunalen med yrkande om att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras, eftersom kommissionen i beslutet hade godkänt att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM anses som ett evenemang av särskild vikt och således godtagit att samtliga matcher i detta mästerskap upptas i den förteckning som upprättats av myndigheterna i Konungariket Belgien över evenemang av särskild vikt. Enligt FIFA hade denna medlemsstat endast rätt att uppta så kallade prime-matcher eller matcher av gala-karaktär i denna förteckning, det vill säga finalen, semifinalerna och de matcher som spelas av denna stats landslag (nedan kallade matcher av gala-karaktär). Förteckningen borde således inte ha innehållit övriga matcher i slutspelet i fotbolls-VM (nedan kallade matcher som inte är av gala-karaktär).

8. FIFA åberopade sex grunder till stöd för sin talan om delvis ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet: 1) åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att de belgiska åtgärderna är förenliga med artikel 49 EG, 2) åsidosättande av artikel 49 EG, 3) åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att de belgiska åtgärderna är förenliga med artikel 43 EG, 4) åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att de belgiska åtgärderna är förenliga med FIFA:s äganderätt, 5) åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att det förfarande som ledde fram till att de belgiska åtgärderna vidtogs kännetecknas av klarhet och öppenhet och 6) bristande motivering.

9. Tribunalen avfärdade i den överklagade domen var och en av dessa grunder för FIFA:s talan och ogillade talan i dess helhet.

10. Tribunalen avslog också FIFA:s begäran om åtgärder för processledning, varvid FIFA hade yrkat att tribunalen skulle förelägga kommissionen att inge ett antal handlingar.

11. Det ska för det första anmärkas att unionslagstiftaren genom artikel 3a.1 i direktiv 89/552 har tillåtit medlemsstaterna att anmäla vissa evenemang som evenemang av särskild vikt för samhället i den berörda medlemsstaten (nedan kallade evenemang av särskild vikt) och således, med utnyttjande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt fördraget, uttryckligen godtagit de begränsningar av friheten att tillhandahålla tjänster, etableringsfriheten, den fria konkurrensen och av äganderätten, som är en oundviklig följd av att dessa evenemang anses vara av särskild vikt. Såsom framgår av skäl 18 i direktiv 97/36 ansåg lagstiftaren att sådana begränsningar motiveras av syftet att skydda rätten till information och att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till tv-sändningar från nämnda evenemang.

12. Domstolen har redan förklarat att det är legitimt att söka uppnå ett sådant syfte. Domstolen har slagit fast att den omständigheten att evenemang av stort allmänintresse sänds med ensamrätt innebär att allmänhetens rätt till tillgång till information som rör dessa evenemang riskerar att kraftigt försämras. I ett demokratiskt samhälle där mångfald eftersträvas är rätten till information av särskild vikt, och detta framgår extra tydligt vad rör sådana evenemang (se dom av den 22 januari 2013 i mål C-283/11, Sky Österreich, punkterna 51 och 52).

13. Domstolen vill för det andra precisera att enligt artikel 3a.1 i direktiv 89/552 är endast medlemsstaterna behöriga att ange vilka evenemang som är av särskild vikt samt att de förfogar över ett stort utrymme för eget skön i denna fråga.

14. Direktiv 89/552 innehåller nämligen ingen harmonisering av möjligheten att anmäla sådana evenemang, utan direktivet grundas på premissen att det inom unionen föreligger stora sociala och kulturella skillnader vad rör hur viktiga olika evenemang är för allmänheten. I artikel 3a.1 i direktivet föreskrivs således att varje medlemsstat upprättar en förteckning över vilka evenemang som anses vara av särskild vikt för dess samhälle. I skäl 18 i direktiv 97/36 understryks även att medlemsstaterna förfogar över ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning genom att det anges att det är väsentligt att medlemsstaterna är i stånd att vidta åtgärder för att skydda rätten till information och för att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till tv-sändningar från evenemang av särskild vikt.

15. Att detta utrymme är betydande framgår dessutom av den omständigheten att direktiven 89/552 och 97/36 inte innehåller några preciseringar om dess gränser. De enda kriterier i direktiven som en medlemsstat måste beakta för att kunna förklara att ett evenemang är av särskild vikt anges i skäl 21 i direktiv 97/36. I denna bestämmelse anges att det måste vara fråga om unika evenemang, som är av allmänt intresse inom unionen eller i en viss medlemsstat eller i en viktig del av en viss medlemsstat och anordnas i förväg av en arrangör som lagligen får sälja rättigheterna till detta evenemang.

16. Med hänsyn till att dessa kriterier är tämligen vaga ankommer det på varje medlemsstat att ge dem ett konkretiserat innehåll och att bedöma hur viktiga de aktuella evenemangen är för allmänheten med hänsyn till samhällets sociala och kulturella särdrag.

17. Domstolen vill för det tredje anmärka att enligt artikel 3a.2 i direktiv 89/552 har kommissionen rätt att verifiera att nationella åtgärder som avser evenemang av särskild vikt är lagenliga, vilket innebär att kommissionen har rätt att inte godkänna åtgärder som är oförenliga med unionsrätten.

18. Vid denna prövning måste kommissionen särskilt verifiera huruvida följande villkor är uppfyllda:

19. Det finns dock gränser för denna prövningsrätt, särskilt vad rör prövningen av det andra och det tredje villkoret i uppräkningen ovan.

20. Medlemsstaterna har nämligen ett så stort utrymme för skönsmässig bedömning (se punkt 13 ovan) att kommissionens prövningsrätt endast ska bestå i en prövning av om medlemsstaterna har gjort sig skyldiga till uppenbart oriktiga bedömningar när de valt ut evenemang av särskild vikt. När kommissionen bedömer huruvida medlemsstaten har gjort en uppenbart oriktig bedömning ska den härvid särskilt kontrollera huruvida medlemsstaten i fråga omsorgsfullt och opartiskt har prövat alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet, det vill säga de omständigheter som den aktuella bedömningen grundar sig på (se, analogt, dom av den 21 november 1991 i mål C-269/90, Technische Universität München, REG 1991, s. I-5469, punkt 14; svensk specialutgåva, volym 11, s. 453, och av den 22 december 2010 i mål C-77/09, Gowan Comércio Internacional e Serviços, REU 2010, s. I-13533, punkterna 56 och 57).

21. Vad närmare rör det tredje villkoret i uppräkningen i punkt 18 ovan, vill domstolen påpeka följande. Ett beslut att anmäla ett evenemang som ett evenemang av särskild vikt medför oundvikligen begränsningar av friheten att tillhandahålla tjänster, etableringsfriheten, den fria konkurrensen och äganderätten. Unionslagstiftaren har beaktat detta och därvid ansett (se punkt 11 ovan) att dessa begränsningar motiveras av det allmänna intresset av att skydda rätten till information och att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till tv-sändningar från nämnda evenemang.

22. För att säkerställa att den ändamålsenliga verkan med artikel 3a i direktiv 89/552 inte går förlorad, ska kommissionen, om den berörda medlemsstaten på korrekt sätt har förklarat att ett evenemang är av särskild vikt, endast undersöka huruvida detta får följder för friheten att tillhandahålla tjänster, etableringsfriheten, den fria konkurrensen och äganderätten som går utöver vad som oundvikligen följer av att detta evenemang upptas i den förteckning som föreskrivs i artikel 3a.1.

23. Den första grunden består av sex delar. FIFA har i den första delgrunden gjort gällande att tribunalen fört ett osammanhängande resonemang om vad som är den riktiga beskaffenheten av slutspelet i fotbolls-VM.

24. FIFA har i den andra delgrunden hävdat att tribunalens ståndpunkter framstår som inkonsekventa och oförenliga, då den dels har påstått att fotbolls-VM är ett evenemang som utgör en enhet, dels har påstått att vissa specifika omständigheter kan visa att så inte är fallet.

25. Den tredje delgrunden rör punkt 95 i den överklagade domen, enligt vilken den berörda medlemsstaten inte var skyldig att ange exakta skäl för sitt beslut att uppta hela slutspelet i fotbolls-VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt. Tribunalen har härigenom gjort det omöjligt för kommissionen att göra noggranna kontroller och en fördjupad bedömning av huruvida de anmälda åtgärderna är förenliga med unionsrätten.

26. FIFA har i den fjärde delgrunden framfört att kommissionen, tvärtemot vad som anges i den överklagade domen, är skyldig att inför tribunalen rättfärdiga sin slutsats att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM tillsammans utgör ett enda evenemang av särskild vikt. Det ankommer således inte på FIFA eller någon annan berörd part att genom särskilda upplysningar visa att så inte är fallet.

27. FIFA har i den femte delgrunden gjort gällande att tribunalen har överskridit gränserna för sin behörighet genom att ange skäl som inte framgår av det omtvistade beslutet.

28. I den sjätte delgrunden har det angetts att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig bedömning genom att anse att kommissionen angav en tillräcklig motivering för sitt beslut att uppta samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM i den belgiska förteckningen över evenemang av särskild vikt.

29. Kommissionen, Konungariket Belgien och Förenade kungariket menar att överklagandet inte kan bifallas på FIFA:s första grund.

30. Eftersom konstaterandena i punkt 95 i den överklagade domen är av stor vikt för tribunalens resonemang, kommer domstolen att först pröva den tredje delen i den första grunden för överklagandet.

–. Den första grundens tredje del

31. Domstolen vill inledningsvis anmärka att tribunalen i punkt 72 i den överklagade domen har förklarat att det är helt rimligt att se fotbolls-VM som ett enda evenemang snarare än som en samling individuella evenemang där det föreligger en klar skillnad mellan matcher som är av gala-karaktär och matcher som inte är det. Såsom framgår av punkt 5 i den överklagade domen har tribunalen tolkat begreppet fotbolls-VM, som det hänvisas till i skäl 18 i direktiv 97/36, som att det endast omfattar detta mästerskaps slutspel.

32. Varken detta skäl eller någon annan uppgift i direktiv 85/552 eller direktiv 97/36 innehåller emellertid något som tyder på att begreppet fotbolls-VM endast syftar på denna tävlings slutspel. Begreppet borde således i princip även omfatta mästerskapets inledning, det vill säga samtliga matcher i kvalspelet. Det är emellertid utrett att inte alla matcher i det kvalspel som föregår slutspelet röner något större intresse hos den breda allmänheten i en viss medlemsstat, om man jämför med allmänhetens intresse för slutspelet. Det är nämligen bara vissa matcher i kvalspelet, däribland matcher som spelas av den berörda medlemsstatens landslag eller av andra landslag i samma grupp, som röner liknande intresse.

33. Det vore för övrigt inte rimligt att bestrida att galamatcherna i allmänhet är av större vikt än vad som generellt är fallet för de matcher i slutspelet i fotbolls-VM som föregår dem, det vill säga matcherna i gruppspelet. Det går således inte att hävda att den senare kategorin av matcher är av samma vikt som den första kategorin av matcher, och att samtliga matcher i gruppspelet utan åtskillnad kan anses ingå i ett enda evenemang av särskild vikt, på samma sätt som galamatcherna. Bedömningen av huruvida en viss match kan anses utgöra ett evenemang av särskild vikt kan således variera från en medlemsstat till en annan.

34. Av föregående överväganden följer att unionslagstiftaren inte hade för avsikt att ange att fotbolls-VM, i den mening som avses i skäl 18 i direktiv 97/36, endast omfattar slutspelet och att fotbolls-VM är ett enda evenemang som inte kan delas upp i delar. Tvärtom ska fotbolls-VM ses som ett evenemang som i princip kan delas upp i olika matcher eller etapper, som inte nödvändigtvis samtliga kan anses utgöra evenemang av särskild vikt.

35. Domstolen vill emellertid anmärka att tribunalens felaktiga tolkning av skäl 18 i direktiv 97/36, och särskilt av begreppet fotbolls-VM, inte haft någon inverkan i förevarande fall.

36. Vad rör frågan huruvida matcher i kvalspelet inte ska ingå i definitionen av fotbolls-VM, räcker det att erinra om att de belgiska myndigheterna inte har tagit upp sådana matcher i sin förteckning över evenemang av särskild vikt och att det omtvistade beslutet således inte berör sådana matcher.

37. Domstolen konstaterar vidare att tribunalen i punkterna 102–108 i den överklagade domen – på grundval av FIFA:s uppgifter och med beaktande av konkreta uppfattningar hos allmänheten i den flamländska och den franskspråkiga gemenskapen – undersökt huruvida samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM verkligen hos denna allmänhet röner tillräckligt intresse för att kunna anses ingå i ett evenemang av särskild vikt (se punkterna 55‐57 nedan). Eftersom tribunalen kom fram till att så är fallet, kunde den med rätta fastslå att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM kan anses ingå i ett enda evenemang som är av särskild vikt i den flamländska och den franskspråkiga gemenskapen. Tribunalens bedömning är således förenlig med vad som anförts i punkt 34 ovan.

38. Det framgår slutligen av övervägandena i punkt 66 nedan att misstolkningen av skäl 18 i direktiv 97/36 inte påverkat tribunalens slutsats att motiveringen till det omtvistade beslutet uppfyller kraven i artikel 253 EG.

39. Tribunalen har emellertid – utifrån det resonemang som beskrivs i punkt 31 ovan – i punkt 95 i den överklagade domen kommit fram till slutsatsen att ingen medlemsstat är skyldig att meddela kommissionen de specifika skälen till varför den anser att slutspelet i fotbolls-VM i dess helhet är ett enda evenemang av särskild vikt i den berörda medlemsstaten.

40. Eftersom hela slutspelet i fotbolls-VM rätteligen inte kan upptas i en förteckning över evenemang av särskild vikt utan hänsyn till hur stort intresse dessa matcher röner i den berörda medlemsstaten, är medlemsstaten inte befriad från sin skyldighet att informera kommissionen om skälen till varför den med hänsyn till medlemsstatens specifika samhälleliga särdrag anser att slutspelet i fotbolls-VM utgör ett enda evenemang som i sin helhet ska anses vara av särskild vikt för detta samhälle, snarare än en samling individuella evenemang som består av ett antal olika matcher av olika intresse.

41. Tribunalen har således gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 95 i den överklagade domen genom att förklara att kommissionen inte kunde anse att anmälan av matcherna i slutspelet i fotbolls-VM strider mot unionsrätten, med motiveringen att den berörda medlemsstaten inte har meddelat kommissionen exakt vilka skäl som gör att den menar att matcherna ska anses som evenemang av särskild vikt för samhället.

42. Det ska således prövas huruvida denna felaktiga rättstillämpning utgör grund för att upphäva den överklagade domen.

43. Det framgår härvid av domstolens praxis att den omständigheten att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning inte är av sådan beskaffenhet att den överklagade domen ska upphävas i den mån domslutet visar sig vara riktigt enligt andra rättsliga överväganden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I-1719, punkt 47, och av den 29 mars 2011 i mål C-352/09 P, ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, REU 2011, s. I-2359, punkt 136).

44. I förevarande mål ska det för det första anmärkas att det kan räcka att en medlemsstat avger en kortfattad motivering varför den anser att ett evenemang är av särskild vikt, för att kommissionen ska kunna göra sin prövning, under förutsättning att motiveringen är relevant. Det uppställs således inget krav på att medlemsstaten i anmälan av berörda åtgärder anger detaljerade uppgifter och siffror som rör varje aspekt eller del av det evenemang som anmälts till kommissionen.

45. Domstolen vill härvid anmärka att för det fall kommissionen – utifrån tillgängliga uppgifter – hyser tvivel angående huruvida ett evenemang kan anses vara av särskild vikt, ankommer det på kommissionen att begära förtydliganden från den medlemsstat som har anmält evenemanget (se, analogt, dom av den 29 mars 2012 i mål C-505/09 P, kommissionen mot Estland, punkt 67).

46. I förevarande fall framgår det bland annat av Konungariket Belgiens anmälan till kommissionen den 10 december 2003 – vilken omnämns i skäl 1 i det omtvistade beslutet och som bifogats svaromålet till tribunalen – att den flamländska regeringen anmält samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM som ett evenemang av särskild vikt, med motiveringen att samtliga matcher traditionellt har sänts i fri tv och haft mycket höga tittarsiffror. I anmälan anges som exempel att sändningarna från de olika matcherna i slutspelet i fotbolls-VM år 2002 inom den flamländska gemenskapen hade haft tittarsiffror på mellan 1,8 procent och 9,9 procent, det vill säga mellan 101200 och 546800 tv-tittare, vilket ger en marknadsandel mellan 22,9 och 86,6 procent.

47. Den franskspråkiga gemenskapens regering har på samma sätt genom anmälan av den 10 december 2003 anmält samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM som evenemang av särskild vikt, med motiveringen att dessa matcher varit särskilt populära hos den breda allmänheten inom denna gemenskap, och detta inte bara hos dem som i normala fall följer fotbollsevenemang. Samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM har dessutom traditionellt sänts i fri tv och haft mycket höga tittarsiffror. I anmälan anges härvid att de olika matcherna i slutspelet i fotbolls-VM år 2002 inom den franskspråkiga gemenskapen hade haft tittarsiffror på mellan 4,7 och 30,1 procent, vilket ger en marknadsandel mellan 50,8 och 63,4 procent.

48. Dessa upplysningar som Konungariket Belgien delgav kommissionen i enlighet med kraven i artikel 3a.2 i direktiv 89/552 gjorde det möjligt för kommissionen att göra sin prövning. Om den ansåg så nödvändigt eller lämpligt, kunde kommissionen även begära att denna medlemsstat skulle inge kompletterande klargöranden eller andra handlingar än de som redan ingetts i samband med anmälan.

49. För det andra finns det inget som talar för att kommissionen inte har gjort någon sådan prövning – som måste vara begränsad – eller att den inte, med utgångspunkt från de överväganden som framgår av punkterna 46 och 47 ovan, prövat huruvida de belgiska myndigheterna gjorde sig skyldiga till uppenbart oriktig bedömning genom att beteckna samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM som ett evenemang av särskild vikt.

50. Det framgår av skäl 6 i det omtvistade beslutet att kommissionen verkligen verifierat huruvida hela slutspelet i fotbolls-VM, inklusive de matcher som inte är galamatcher, röner särskilt stort intresse i den flamländska och den franskspråkiga gemenskapen, det vill säga huruvida matcherna i detta mästerskap är mycket populära bland allmänheten och inte bara bland tv-tittare som ofta följer fotbollsmatcher på tv. Det framgår vidare av skäl 16 i detta beslut att kommissionen har beaktat att hela detta mästerskap, inbegripet matcher som inte är av gala-karaktär, alltid har sänts i fri tv och lockat en stor tv-publik.

51. Den anmälan som omnämns i punkterna 46 och 47 ovan gjorde det möjligt för kommissionen att avgöra vilka tittarsiffror och marknadsandelar som gällde för tv-sändningar från matcherna i slutspelet i fotbolls-VM, inbegripet de minst populära matcherna, som således inte är av gala-karaktär. I anmälan av den 10 december 2003 förklarades dessutom varför tittarsiffrorna för vissa matcher kunde framstå som låga, men varför matcherna ändå kunde anses röna tillräckligt intresse för att kunna ingå i ett evenemang av särskild vikt.

52. FIFA har emellertid inte bestritt att anmälan har fungerat som underlag för det omtvistade beslutet.

53. FIFA kan slutligen inte med framgång hävda att kommissionens påstått undermåliga prövning har sin grund i att kommissionen grundat sig på uppgifter som förelåg när denna mottog Konungariket Belgiens anmälan av den 10 december 2003 och att kommissionen inte har beaktat senare uppgifter, såsom dem som fanns tillgängliga när kommissionen antog det omtvistade beslutet.

54. Domstolen vill härvid anmärka att FIFA inte har framfört någon sådan invändning i första instans. I målet vid tribunalen kritiserade FIFA nämligen endast motiveringen till det omtvistade beslutet. FIFA hävdade därvid att det i beslutet inte anges vad det är för uppgifter om den belgiska mediestrukturen som kommissionen har beaktat och vilken tidpunkt de kommer ifrån. FIFA har således inte kritiserat kommissionens eventuella bristande prövning, varvid en sådan invändning rör målet i sak. Det följer emellertid av fast rättspraxis att om en part tilläts att vid domstolen åberopa en ny grund som denne inte har åberopat vid tribunalen, skulle detta innebära att vederbörande vid domstolen kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat. Domstolen är i ett mål om överklagande i princip endast behörig att pröva tribunalens bedömning av de grunder som har åberopats vid tribunalen (se dom av den 19 juli 2012 i de förenade målen C-628/10 P och C-14/11 P, Alliance One International och Standard Commercial Tobacco mot kommissionen och kommissionen mot Alliance One International m.fl., punkt 111 och där angiven rättspraxis). Överklagandet kan således inte tas upp till prövning såvitt avser denna invändning.

55. För det tredje var det tillåtet för FIFA att visa för tribunalen att kommissionen borde ha dragit slutsatsen att de belgiska myndigheterna gjort sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning genom att anmäla samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM som ett evenemang av särskild vikt.

56. FIFA ingav i detta syfte till tribunalen upplysningar som bland annat rör tittarsiffrorna för slutspelet i fotbolls-VM åren 1998‐2006, varvid FIFA gjorde gällande att dessa upplysningar visar att matcher som inte är av gala-karaktär inte röner något större intresse i den flamländska och den franskspråkiga gemenskapen bland tv-tittare som inte regelbundet följer fotbollssändningar.

57. Tribunalen undersökte dessa omständigheter i punkterna 102‐108 i den överklagade domen, men delade inte FIFA:s bedömning. Tribunalen fann att FIFA inte hade styrkt att det som anges i skälen 6 och 18 i det omtvistade beslutet (se punkt 50 ovan) var felaktigt, eller att kommissionen således borde ha dragit slutsatsen att de belgiska myndigheterna gjort sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning genom att anmäla samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM som ett evenemang av särskild vikt.

58. Av det ovanstående följer att tribunalens felaktiga rättstillämpning (se punkt 41 ovan) inte är av sådan beskaffenhet att den överklagade domen ska upphävas, eftersom domslutet har visat sig vara riktigt enligt andra rättsliga överväganden. Den första grundens tredje del saknar således verkan och ska därmed lämnas utan avseende.

–. Den första grundens övriga delar

59. Vad rör den första grundens första och andra del erinrar domstolen om följande. Frågan huruvida tribunalens motivering till en dom är osammanhängande är förvisso en rättsfråga som kan åberopas i ett mål om överklagande, eftersom det av motiveringen till en dom klart och tydligt ska framgå hur tribunalen har resonerat (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 29 november 2011 i mål C-235/11 P, Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, punkterna 29 och 30, och dom av den 19 december 2012 i mål C-314/11 P, kommissionen mot Planet, punkterna 63 och 64).

60. Det är emellertid inget mål i sig att motiveringen är sammanhängande, utan syftet med detta krav är bland annat att de som berörs av det beslut som fattats ska kunna få kännedom om skälen för detsamma (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovannämnda målet Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, punkt 30, och domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Planet, punkt 64).

61. I förevarande fall är de skäl som kritiseras i den första och andra delgrunden tänkta som stöd för tribunalens konstateranden i punkterna 72 och 95 i den överklagade domen. Domstolen har emellertid i punkterna 31‐41 ovan fastställt att dessa konstateranden är felaktiga och ersatt dessa domskäl med andra domskäl som ger stöd för det beslut som fattats.

62. Eftersom de aktuella domskälen är accessoriska till de konstateranden som domstolen har funnit felaktiga, och eftersom domstolen bytt ut dessa, kan de inte längre anses ligga till grund för det avgörande som fattats. Därför finns det inte längre någon anledning att pröva påståendet att de är osammanhängande.

63. Såvitt avser den första grundens fjärde del, ska det erinras om att Konungariket Belgiens anmälan av den 10 december 2003 och det omtvistade beslutet innehåller uppgifter om skälen till varför samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM anmälts som ett evenemang av särskild vikt. Eftersom unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga (dom av den 20 september 2007 i mål C-177/06, kommissionen mot Spanien, REG 2007, s. I-7689, punkt 36) och med hänsyn till att kommissionen och tribunalen endast har rätt att göra en begränsad prövning, ankommer det på FIFA att rikta invändningar mot dessa skäl vid tribunalen och att styrka att kommissionen borde ha kommit fram till slutsatsen att de belgiska myndigheterna gjorde en uppenbart oriktig bedömning då de upptog samtliga matcher i förteckningen över evenemang av särskild vikt. Domstolen har inte övertygats av FIFA:s invändningar mot nämnda skäl (se punkterna 55‐57 ovan).

64. Överklagandet kan således inte vinna bifall vad avser den fjärde delgrunden.

65. Vad avser den femte delgrunden ska det anmärkas att FIFA inte tydligt har förklarat varför organisationen anser att tribunalen har gått utanför sin behörighet vad avser domstolsprövningen. FIFA har inte heller angett exakt i vilka punkter i den överklagade domen de kritiserade skälen förekommer. I enlighet med domstolens fasta praxis ska denna delgrund avvisas (se dom av den 2 april 2009 i mål C-202/07 P, France Télécom mot kommissionen, REG 2009, s. I-2369, punkt 55, och beslut av den 2 februari 2012 i mål C-404/11 P, Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 15).

66. Vad rör den första grundens sjätte del framgår det av de allmänna övervägandena i punkterna 107‐111 i den dom som meddelas i dag i mål C-201/11 P, UEFA mot kommissionen (publicerad i denna volym rättsfallssamlingen) att motiveringen till det omtvistade beslutet uppfyller villkoren i artikel 253 EG. Enligt dessa överväganden är det nämligen tillräckligt att skälen 6 och 16 i detta beslut innehåller en kortfattad motivering till varför kommissionen ansett att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM lagenligt kunde upptas på förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället, eftersom dessa skäl gör det möjligt för FIFA att få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och för tribunalen att utföra sin prövning av huruvida denna bedömning var riktig.

67. Överklagandet ska således, såvitt avser den första grunden, delvis avvisas och delvis ogillas.

68. Den andra grunden för överklagandet består av fyra delar. FIFA har i den första delgrunden gjort gällande att tribunalen inte har prövat FIFA:s argument att det omtvistade beslutet saknar upplysningar om vad det är för uppgifter som har legat till grund för kommissionens beslut och vilken tidpunkt de kommer ifrån. Tribunalen borde nämligen ha förklarat att det svårbegripliga uttrycket tillgängliga uppgifter om den belgiska mediestrukturen i skäl 3 i beslutet inte utgör en tillräcklig motivering. Eftersom ett fotbolls-VM hann spelas mellan beslutet av den 7 april 2004 och det omtvistade beslutet, som ersatte förstnämnda beslut med anledning av domen i det ovannämnda målet Infront WM mot kommissionen, borde kommissionen ha angett vilka tittarsiffror och vilka upplagor av fotbolls-VM som undersökts och beaktats.

69. Enligt den andra delgrunden har tribunalen i punkterna 71‐73 i den överklagade domen grundat sig på skäl som inte förekommer någonstans i det omtvistade beslutet när tribunalen fastslog att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM tillsammans kan anses utgöra ett enda evenemang och att kommissionen inte behövde ange fler skäl för sitt beslut att godkänna beslutet att uppta detta mästerskap på den belgiska förteckningen över evenemang av särskild vikt.

70. FIFA har i den tredje delgrunden gjort gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte ta någon som helst hänsyn till att andra medlemsstater inte har upptagit matcher som inte är av gala-karaktär i förteckningen över evenemang av särskild vikt.

71. Den andra grundens fjärde del rör tolkningen och tillämpningen av de kriterier som använts för att konstatera att samtliga matcher som ingår i slutspelet i fotbolls-VM är av särskild vikt. FIFA anser att tribunalen felaktigt har godkänt kommissionens konstaterande att såvitt avser Belgien så uppfyller samtliga matcher kriteriet om särskilt stort intresse och felaktigt ansett att kommissionen har gett en tillräcklig och korrekt motivering för detta konstaterande. Tribunalen har härvid uppfattat kriteriet avseende att ett evenemang måste röna särskilt stort intresse som att det rör evenemangets popularitet. Ett evenemangs popularitet kan emellertid inte anses som ett relevant kriterium och kan inte utgöra tillräcklig grund för att anse att det är fråga om ett unikt evenemang, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36. Tribunalens bedömning att kommissionen har gett en tillräcklig och korrekt motivering för sitt konstaterande angående kriteriet särskilt stort intresse innebär dessutom att den har gjort en felaktig tillämpning av artikel 253 EG.

72. Tribunalen har vidare begått fel genom att godta kommissionens konstateranden att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM uppfyller de krav som följer av det kriterium som omnämns i skäl 16 i det omtvistade beslutet, nämligen att samtliga matcher av tradition har sänts i fri tv och att även matcher som inte är av gala-karaktär haft höga tittarsiffror. Enligt FIFA är tribunalens konstateranden grundlösa och saknar stöd i omständigheterna. Dessutom har tribunalen felaktigt ansett att kommissionen har gett en tillräcklig och korrekt motivering till sin slutsats att ovannämnda krav är uppfyllda.

73. Tribunalen har bland annat hänvisat till tittarsiffror som avser ett icke representativt urval av dessa matcher och gömt undan matcher med lägre tittarsiffror. Tribunalen borde dessutom ha konstaterat att de genomsnittliga tittarsiffrorna i Belgien för matcher som inte är av gala-karaktär inte kan räknas som stor publik. Tribunalen har också fel i sina förklaringar till de låga tittarsiffrorna för vissa matcher som inte är av gala-karaktär.

74. FIFA har slutligen riktat kritik mot punkt 117 i den överklagade domen där tribunalen har tagit ställning till FIFA:s argument att det var en oproportionerlig åtgärd att uppta samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM i den belgiska förteckningen över evenemang av särskild vikt. FIFA har gjort gällande att tribunalen har gjort fel genom att anse att tittarsiffrorna bekräftar att detta mästerskap helt korrekt kan anses som ett enda evenemang av särskild vikt och att de anmälda åtgärderna därför i kraft av själva sakförhållandet var proportionerliga.

75. Enligt kommissionen ska den andra grunden för överklagandet delvis avvisas och delvis anses verkningslös. Grunden saknar i sin helhet stöd. Konungariket Belgien och Förenade kungariket delar denna bedömning.

76. Vad avser frågan huruvida kommissionen borde ha angett vad det är för uppgifter som har legat till grund för kommissionens beslut och vilken tidpunkt de kommer ifrån, framgår det av de skäl som det hänvisas till i punkt 66 ovan att kommissionen inte var skyldig att ange vilken typ av uppgifter det var fråga om och vilken tidpunkt de kommer ifrån.

77. Det finns därför – såsom domstolen har fastställt i punkterna 59‐62 ovan – inte längre någon anledning för domstolen att pröva huruvida tribunalen i tillräcklig utsträckning har bemött FIFA:s argument att kommissionen borde ha angett vad det är för typ av uppgifter och vilken tidpunkt de kommer ifrån.

78. Överklagandet ska således inte bifallas såvitt avser den andra grundens första del.

79. Vad rör den andra delgrunden erinrar domstolen om att tribunalen, inom ramen för den granskning av lagenligheten som avses i artikel 263 FEUF, inte får ersätta den motivering som lämnades i den angripna rättsakten med sin egen motivering eller fylla ut en lucka i motiveringen av denna rättsakt med sin egen motivering, så att tribunalens prövning inte avser den bedömning som gjorts i rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 januari 2013 i mål C-73/11 P, Frucona Košice mot kommissionen, punkterna 87‐90 och där angiven rättspraxis).

80. Tribunalens överväganden i punkterna 71‐73 i den överklagade domen kan dock inte anses fylla ut en lucka i motiveringen till det omtvistade beslutet. De rör i stället frågan om vilken nivå denna motivering måste uppnå för att uppfylla de krav som följer av unionsrättens bestämmelser på området. Tribunalen har således inte ersatt motiveringen i den angripna rättsakten med sin egen motivering, utan har endast prövat huruvida denna motivering är lagenlig, vilket tribunalen också är skyldig att göra.

81. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grundens andra del.

82. Vad rör den tredje delgrunden anmärker domstolen att FIFA vid tribunalen inte har anfört någon grund som går ut på att andra medlemsstaters praxis på området borde ha beaktats vid bedömningen av huruvida matcher som inte är av gala-karaktär är av särskild vikt för det belgiska samhället. FIFA har i sin ansökan nämligen endast nämnt denna praxis utan att därvid framföra något påstående om att det omtvistade beslutet är rättsstridigt på den grunden att de belgiska myndigheterna och kommissionen inte fäste någon uppmärksamhet på en sådan praxis.

83. I enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 54 ovan ska den tredje delgrunden därför avvisas.

84. FIFA har i den fjärde delgrunden anfört en rad argument för sin ståndpunkt att matcher som inte är av gala-karaktär inte uppfyller de kriterier i skälen 6 och 16 i det omtvistade beslutet som de belgiska myndigheterna har fastställt för evenemang av särskild vikt.

85. FIFA:s syfte med dessa argument är i realiteten att få domstolen att ersätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna med sin egen bedömning, trots att FIFA inte har visat att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna eller anförd bevisning. Enligt fast rättspraxis kan dessa argument inte upptas till sakprövning (se dom av den 18 maj 2006 i mål C-397/03 P, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, REG 2006, s. I-4429, punkt 85, och domen i det ovannämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 180).

86. Vad vidare rör påståendet om missuppfattning av kriteriet att ett evenemang måste röna särskilt stort intresse som att det rör evenemangets popularitet, anmärker domstolen att FIFA inte har anfört någon sådan grund vid tribunalen. I enlighet med den rättspraxis som omnämns i punkt 54 ovan kan detta argument inte upptas till sakprövning.

87. Vad rör invändningarna om otillräcklig formell motivering av det omtvistade beslutet, så har de i realiteten samma innebörd som den första grundens sjätte del och de ska således ogillas av samma skäl som anförts i punkt 66 ovan.

88. Det ska slutligen anmärkas att argumentet att det var oproportionerligt att uppta samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället bygger på en felaktig läsning av punkt 117 i den överklagade domen. Punkt 117 i denna dom ska nämligen inte förstås som att tribunalen har avfärdat detta argument på den grunden att det fastställts att de anmälda åtgärderna i kraft av själva sakförhållandet är proportionerliga, eftersom samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM helt rimligt kan anses som ett enda evenemang av särskild vikt. Tribunalen fann i stället att talan inte kunde bifallas vad avser denna grund eftersom den bygger på en felaktig premiss, nämligen att de belgiska myndigheternas åtgärder var oproportionerliga då matcher som inte är av gala-karaktär inte är av särskild vikt. Tribunalen hade emellertid rätt i sin slutsats, i punkterna 98‐119 i den överklagade domen, att samtliga matcher kan anses vara av särskild vikt för det belgiska samhället.

89. Överklagandet kan således inte bifallas med stöd av FIFA:s argument i denna del.

90. Överklagandet ska således, såvitt avser den andra grunden, delvis avvisas och delvis ogillas.

91. Den tredje grunden består av sju delar. I den första delgrunden har FIFA hävdat att tribunalen, i punkterna 129 och 130 i den överklagade domen, har begått ett fel genom att, på grundval av skäl som den själv har framfört, anse att det i det omtvistade beslutet har styrkts att den inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster och i etableringsrätten som följer av de anmälda åtgärderna är proportionerlig. Enligt FIFA ankommer det dock på kommissionen och inte på tribunalen att ta ställning till sådana inskränkningar. Tribunalen hade således inte rätt att fastslå att eftersom slutspelet i fotbolls-VM kan anses som ett unikt evenemang behövde kommissionen, som inte har grundat sig på ett sådant påstående om mästerskapets karaktär, visa att de inskränkningar som följer av det omtvistade beslutet var nödvändiga, rimliga och proportionerliga.

92. Enligt den andra delgrunden begick tribunalen ett fel genom att i punkterna 55, 56 och 127 i den överklagade domen anse att syftet att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till tv-sändningar från evenemang av särskild vikt och rätten till information motiverar de inskränkningar som blir följden av det omtvistade beslutet. En bred tillgänglighet för allmänheten ska nämligen inte förstås som en obegränsad tillgänglighet. Rätten till information medför således inte en rätt att i fri tv få tillgång till samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM och rättfärdigar inte förbudet mot att ett programföretag som inte driver kanaler i fri tv sänder en av dessa matcher med ensamrätt.

93. FIFA har i den tredje delgrunden gjort gällande att tribunalen borde ha konstaterat att kommissionen var skyldig att pröva huruvida mindre ingripande åtgärder än de som har godkänts genom det omtvistade beslutet skulle kunna ha garanterat att syftet med artikel 3a i direktiv 89/552 uppnås.

94. FIFA har i den tredje grundens fjärde del hävdat att kommissionen inte kunde göra en begränsad kontroll av huruvida de anmälda åtgärderna var förenliga med unionsrätten. Tribunalen borde ha fastställt att kommissionen var skyldig att göra noggranna kontroller och en fördjupad bedömning.

95. Enligt den femte delgrunden har tribunalen felaktigt konstaterat att kommissionen har lämnat en tillräcklig motivering till sin slutsats i frågan huruvida inskränkningen i friheten att tillhandahålla tjänster var proportionerlig.

96. FIFA har i den sjätte delgrunden hävdat att tribunalen borde ha ansett att kommissionen var skyldig att pröva huruvida åtgärder som är mindre ingripande för äganderätten än de som godkänts i det omtvistade beslutet hade kunnat garantera att syftet med artikel 3a i direktiv 89/552 uppnås. När två grundläggande rättigheter berörs bör inskränkningar i möjligheten att utöva någon av dem prövas genom en intresseavvägning mellan de båda rättigheterna. Kommissionen gjorde ingen sådan intresseavvägning i sitt beslut och tribunalen tog inte upp saken i den överklagade domen.

97. FIFA har i den tredje grundens sjunde del gjort gällande att tribunalens bedömning att inskränkningarna i friheten att tillhandahålla tjänster, etableringsfriheten och äganderätten var berättigade bygger på en otillräcklig motivering.

98. Enligt kommissionen, Konungariket Belgien och Förenade kungariket finns det inget stöd för den tredje grunden.

99. Den tredje grundens första del bygger på en misstolkning av punkterna 129 och 130 i den överklagade domen. Tribunalen har i dessa punkter nämligen inte ansett att det i det omtvistade beslutet har styrkts att den inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster och i etableringsrätten som följer av de åtgärder som Konungariket Belgien har anmält är proportionerlig. I likhet med vad som är fallet med det argument som behandlats i punkt 88 ovan har tribunalen avfärdat FIFA:s grund eftersom den bygger på en felaktig premiss, nämligen att förteckningen över evenemang av särskild vikt endast borde ha omfattat galamatcher för att kunna anses proportionerlig, eftersom dessa matcher är de enda som är av särskild vikt för det belgiska samhället. Tribunalen gjorde således inget fel genom att i punkterna 98‐119 i den överklagade domen anse att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM kunde anses vara av särskild vikt för det belgiska samhället.

100. Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall på den första delgrunden.

101. Vad rör den andra delgrunden framgår det av punkterna 54‐58 och 127 i den överklagade domen att tribunalen inte har förklarat att syftet att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till tv-sändningar från evenemang av särskild vikt och rätten till information motiverar de specifika inskränkningar som följer av det omtvistade beslutet. Tribunalen uttalade sig härvid mot en allmän kontext, och den konstaterade att de åtgärder som avses i artikel 3a.1 i direktiv 89/552 kan, när det rör sig om evenemang av särskild vikt, vara motiverade av detta syfte och av rätten till information, om de är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Med hänsyn till de principer som omtalas i punkterna 11 och 12 ovan går det emellertid inte att rikta någon kritik mot detta konstaterande.

102. Det framgår vidare av de överväganden som har behandlats i punkterna 11, 21 och 22 ovan att tribunalen, tvärtemot vad FIFA har påstått, inte var skyldig att förena dessa syften med de krav som rör friheten att tillhandahålla tjänster och etableringsfriheten.

103. Överklagandet kan således inte bifallas såvitt avser den tredje grundens andra del.

104. Vad rör den tredje delgrunden framgår det av skäl 17 i det omtvistade beslutet att kommissionen har prövat huruvida de åtgärder som Konungariket Belgien anmält var proportionerliga. En sådan bedömning av proportionaliteten förutsätter med nödvändighet en utredning av huruvida dessa mål av allmänintresse kunde uppnås genom åtgärder som i mindre mån inskränker dessa friheter. FIFA kan därför inte hävda att kommissionen helt har underlåtit att utreda huruvida det var möjligt att vidta sådana åtgärder. Det är härvid utan relevans att det endast är friheten att tillhandahålla tjänster som omnämns i detta skäl, eftersom proportionalitetsbedömingen i allt väsentligt inte skiljer sig därifrån vad rör de inskränkningar i etableringsfriheten som följer av de anmälda åtgärderna och att dessa åtgärder endast påverkar denna frihet i undantagsfall.

105. Tribunalen har dessutom, i punkt 118 i den överklagade domen, undersökt de mindre ingripande åtgärder som FIFA föreslagit och konstaterat att dessa inte är förenliga med definitionen av fri tv i skäl 22 i direktiv 97/36. Av detta följer att sådana åtgärder inte gör det möjligt att säkerställa att mål av allmänintresse uppnås lika effektivt som är fallet med de åtgärder som anmälts av de belgiska myndigheterna. Tribunalen har således rätt i sin slutsats att kommissionen inte behövde utreda sådana åtgärder innan den avgjorde huruvida det var proportionerligt att uppta samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället.

106. Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall på den tredje delgrunden.

107. Vad rör den fjärde delgrunden framgår det av punkterna 19 och 22 ovan att det ankommer på kommissionen att göra en begränsad utredning när den godkänner nationella åtgärder varigenom evenemang av särskild vikt anmäls. Detta innebär att FIFA har fel i sin slutsats att tribunalen borde ha ansett att kommissionen var skyldig att göra noggranna kontroller och en fördjupad bedömning av huruvida de anmälda åtgärderna är förenliga med unionsrätten.

108. Överklagandet kan således inte bifallas vad avser den tredje grundens fjärde del.

109. Vad avser den femte delgrunden konstaterar domstolen att med hänsyn till de allmänna överväganden som framförts i punkterna 107‐111 i domen i det ovannämnda målet UEFA mot kommissionen, är motiveringen i det omtvistade beslutet tillräcklig. Överklagandet kan därför inte bifallas såvitt avser denna delgrund.

110. Vad rör den tredje grundens sjätte del framgår det av övervägandena i punkterna 11, 21 och 22 ovan att intrånget i FIFA:s äganderätt redan följer av artikel 3a i direktiv 85/552, och att detta intrång i princip kan rättfärdigas av syftet att skydda rätten till information och att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till tv-sändningar från evenemang av särskild vikt. Eftersom de belgiska myndigheterna på ett korrekt sätt har förklarat att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM ska ses som ett evenemang av särskild vikt, behövde kommissionen endast undersöka huruvida detta får sådana följder för FIFA:s äganderätt som går utöver vad som oundvikligen följer av att detta evenemang upptas i den av myndigheterna upprättade förteckningen.

111. I förevarande fall har FIFA inte anfört några omständigheter vid tribunalen som skulle ha kunnat utgöra grund för att konstatera att åtgärden att anmäla samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM som ett evenemang av särskild vikt innebär ett sådant alltför långtgående intrång i FIFA:s äganderätt.

112. Överklagandet kan därmed inte bifallas såvitt avser den sjätte delgrunden.

113. Vad slutligen rör den sjunde delgrunden räcker det att anmärka att tribunalen, i punkterna 125‐130 och 136‐142 i den överklagade domen, har lämnat en tillräcklig motivering som gör det möjligt för FIFA att förstå varför dess argument har avfärdats och för domstolen att utföra sin prövning.

114. Överklagandet kan således inte bifallas med stöd av denna delgrund.

115. Överklagandet ska således, såvitt avser den tredje grunden, delvis avvisas och delvis ogillas.

116. Eftersom FIFA inte kan vinna framgång med någon av de tre grunder som åberopats till stöd för överklagandet, ska överklagandet ogillas i sin helhet.

117. Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att FIFA ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom FIFA har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1) Överklagandet ogillas.

2) Fédération internationale de football association (FIFA) ska ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: engelska.