Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 19 juni 2014

1 Originalspråk: engelska.

2 Wienkonventionen om konsulära förbindelser, Wien den 24 april 1963, United Nations Treaty series, volym 596, s. 261.

3 Begreppet den utsändande staten benämns även som ursprungsstaten i detta förslag till avgörande.

4 Begreppet den mottagande staten benämns även som värdstaten och bosättningsstaten i detta förslag till avgörande.

5 United Nations – Treaty series, volym 1413, A-8638.

6 Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33), i ändrad lydelse.

7 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57).

8 Från den 25 november 1975 till den 1 april 1985, föreskrevs denna möjlighet i artikel 6.3 i lagen om allmän ålderspension och mellan den 1 april 1985 och den 1 juli 1998 i artikel 6.2 i denna lag. Från den 1 juli 1998 tilläts åter denna möjlighet enligt artikel 6.3 i lagen om allmän ålderspension.

9 Besluit uitbreiding en beperking kring verzekerden volksverzekeringen van 19 oktober 1976, Staatsblad 1976, 557; ändrat genom kungligt dekret av den 7 juli 1982, Staatsblad 1982, 457, och genom kungligt dekret av den 20 augusti 1984, Staatsblad 1984, 398.

10 Besluit uitbreiding en beperking kring verzekerden volksverzekeringen van 3 mei 1989, Staatsblad 1989, 164.

11 Besluit uitbreiding en beperking kring verzekerden volksverzekeringen van 24 december 1998, Staatsblad 1999, 746.

12 C-214/94, EU:C:1996:174.

13 Varav jag, liksom den nederländska regeringen, drar slutsatsen att hon var en konsulatstjänsteman i den mening som avses i artikel 1 e i Wienkonventionen om konsulära förbindelser.

14 Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, Wien den 18 april 1961, United Nations – Treaty series, volym 500, s. 95. Beträffande rättslig immunitet för en utländsk ambassad, se dom Mahamdia (C-154/11, EU:C:2012:491).

15 Dom kommissionen/Belgien (C-437/04, EU:C:2007:178), punkt 33.

16 Dom kommissionen/Hosman-Chevalier (C-424/05 P EU:C:2007:367), punkt 39 (min kursivering). Se även dom Salvador García/kommissionen (C-7/06 P EU:C:2007:724), punkt 51, Herrero Romeu/kommissionen (C-8/06 P, EU:C:2007:725), punkt 45, SalazarBrier/kommissionen (C-9/06 P, EU:C:2007:726), punkt 49, och De Bustamante Tello/rådet (C-10/06 P, EU:C:2007:727), punkt 41.

17 Se United States Diplomatic and Consular Staff in Tehran (United States v. Iran), Provisional Measures, Order of 15 December 1979, I.C.J. Reports 1979, s. 7, punkt 40.

18 Se United States Diplomatic and Consular Staff in Tehran (United States v. Iran), I.C.J. Reports 1980, s. 3, punkt 45.

19 För fullständighetens skull, ska det påpekas att den nederländska regeringen inte bara har bestritt att L.F. Evans ska omfattas av nederländsk rätt, utan också att hon uppfyller kriterierna för en anställd i den mening som avses i artikel 2 i förordning nr 1408/71, eftersom hon enligt den regeringen inte motsvarar definitionen i artikel 1 a i den förordningen, på grund av att hon varken är obligatoriskt eller frivilligt försäkrad i enlighet med denna definition. Denna andra punkt är emellertid direkt relaterad till den första och jag kommer således inte att ytterligare behandla den separat.

20 I detta förslag till avgörande avser jag med utländska makter tredjeländer.

21 Dom Gómez Rivero (C-211/97, EU:C:1999:275) gällde makan till en spansk medborgare som arbetade vid det spanska generalkonsulatet i Hanover (Tyskland) och inte vid ett tredjelands konsulat.

22 EU:C:1996:174.

23 EU:C:1996:174. Se, bland annat, dom Aldewereld (C-60/93, EU:C:1994:271), och dom Salemink (C‑347/10, EU:C:2012:17).

24 Enligt folkrätten kan en utlandsrepresentations byggnad inte anses vara en del av den representerade statens nationella territorium. Se generaladvokaten Légers förslag till avgörande i målet Boukhalfa (EU:C:1995:381), punkt 26 och där angiven rättspraxis. Se även Denza, E., Diplomatic Law. Commentary on the Vienna Convention on Diplomatic Relations, Oxford University Press, New York: 2008 (tredje upplagan), s. 136–137, och Crawford, J., Brownlie’s Principles of Public International Law, Oxford University Press, Oxford: 2012 (åttonde upplagan), s. 397.

25 _ Se generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande Salemink (EU:C:2011:562) punkt 39, samt punkterna 2 och 38–42 i samma förslag till avgörande.

26 Se dom Echternach och Moritz (389/87 och 390/87, EU:C:1989:130), punkterna 11 och 12, och dom Schmid (C-310/91, EU:C:1993:221), punkt 20. Se även dom Gardella (C-233/12, EU:C:2013:449), punkterna 25 och 26.

27 Detta är inte samma sak som att ge konsulatstjänstemän möjligheten att välja att omfattas av den mottagande statens system för social trygghet, vilket är möjligt om denna stat tillåter det. Se artikel 48.4 i Wienkonventionen om konsulära förbindelser.

28 I motsats härtill, se dom Boukhalfa (EU:C:1996:174), punkt 16, i vilken domstolen underströk att Ingrid Boukhalfa var ansluten till det tyska systemet för social trygghet och i begränsad utsträckning var skyldig att erlägga tysk inkomstskatt. Generaladvokaten Léger påpekade vidare, i sitt förslag till avgörande i det målet (EU:C:1995;381, punkt 5), att Ingrid Boukhalfa hade betalat avgifter i detta system.

29 Se dom Racke (C-162/96, EU:C:1998:293), punkt 45, och dom Air Transport Association of America and Others (C-366/10, EU:C:2011:864), punkt 101.

30 Se Poulsen and Diva Navigation (C-286/90, EU:C:1992:453), punkt 9.

31 Se dom Salemink (EU:C:2012:17) punkt 31, med avseende på de regler och principer i internationell rätt som reglerar kontinentalsockeln.

32 Denna bestämmelse har följande lydelse: 1. Bestämmelserna i [Wienkonventionen om konsulära förbindelser] skall ej inverka på andra gällande internationella överenskommelser i förhållandet mellan stater som är anslutna till dem. 2. Intet i [Wienkonventionen om konsulära förbindelser] hindrar stater att ingå internationella överenskommelser som bekräftar, kompletterar, utvidgar eller preciserar dess bestämmelser.

33 Enligt artiklarna om konsulära relationer, är syftet med artikel 73 att precisera att Wienkonventionen om konsulära förbindelser inte ska inverka på internationella konventioner eller andra överenskommelser mellan parter på området konsulära förbindelser om immunitet. (Min kursivering) (Yearbook of the Internationel Law Commission, 1961, Volym II, s. 128, om förslaget till artikel 71).

34 Det ska i detta hänseende påpekas att Europeiska unionen i sig inte är främmande för begreppet immunitet och privilegier, eftersom bestämmelser därom föreskrivs i den primära unionsrätten och specifikt i artiklarna 16 och 17 i protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

35 Beträffande denna bestämmelse, se dom Gómez Rivero (EU:C:1999:275), punkterna 22 och 23.

36 Stor betydelse har tillmätts frågan – vilken uppkommer till följd av skillnader mellan de olika språkversionerna – huruvida L.F. Evans, en konsulatstjänsteman i den mening som avses i artikel 1 e i Wienkonventionen om konsulära förbindelser, omfattas av personkretsen i artikel 16 i förordning nr 1408/71. Jag vill emellertid, liksom kommissionen, påpeka att det inte finns någon uppenbar rättslig grund i förordning nr 1408/71 för att tillämpa definitionerna i Wienkonventionen om konsulära förbindelser på artikel 16 i denna förordning. Ännu viktigare är dock att frågan huruvida L.F. Evans ska omfattas av personalkretsen i artikel 16 enligt min uppfattning inte är avgörande. Det är därför inte nödvändigt att vidare analysera denna fråga.

37 På engelska kan begreppet accrediting state förstås så att det avser den sändande staten (trots att en sådan tolkning skulle innebära att artikel 16.2 i förordning nr 1408/71 innehåller en tautologi). En sådan tolkning skulle överensstämma med andra språkversioner, däribland franskan som använder uttrycket l’État membre accréditant i stället för l’État membre accréditaire (se vidare påpekandena i och angående följande fotnot).

38 DA: De i stk. 1 nævnte arbejdstagere, der er statsborgere i den medlemsstat, som den pågældende mission eller det pågældende konsulat repræsenterer…; DE: Die in Absatz 1 bezeichneten Arbeitnehmer, die Staatsangehörige des entsendenden Mitgliedstaats sind…; NL: Niettemin mogen de in lid 1 bedoelde werknemers die onderdaan zijn van de Lid-Staat welke zendstaat is…. Såsom antytts i föregående fotnot hänvisas i den franska versionen av artikel 16.2 i förordningen för övrigt till l’État membre accréditant och l’État membre d’envoi men inte vid något tillfälle till utländska makter.

39 I synnerhet föreskrivs i artikel 6 b i förordning nr 1408/71 följande: Om något annat inte följer av bestämmelserna i artikel 7, 8 och 46.4, ska denna förordning, både vad gäller de personer och de sakområden som den behandlar, ersätta bestämmelserna i alla konventioner om social trygghet mellan … minst två medlemsstater och en eller flera andra stater i den mån behandlingen av frågor enligt konventionen inte ska ske under medverkan av en institution i någon av de sistnämnda staterna (min kursivering). Denna bestämmelse skiljer därför uttryckligen mellan medlemsstater och tredjeländer.

40 Se särskilt skälen 2 och 5–8 i ingressen till förordning nr 1408/71.

41 Se, bland annat, dom van Delft m.fl. (C‑345/09, EU:C:2010:610), punkt 51 och där angiven rättspraxis.

42 Se, i detta hänseende, dom Xhymshiti (C-247/09, EU:C:2010:698), punkterna 31–36, Förenade kungariket mot rådet (C-431/11, EU:C:2013:589), punkt 47, och Förenade kungariket mot rådet (C-656/11, EU:C:2014:97), punkterna 57–59 och 63.

43 Se dom Aldewereld (EU:C:1994:271), punkt 19.

44 Enligt artiklarna om konsulära relationer är ”undantag[et] [i artikel 48 i Wienkonventionen om konsulära förbindelser] från socialförsäkringsbestämmelser berättigad av praktiska skäl. Om en konsulatstjänsteman varje gång han under sin karriär sändes ut till konsulat i olika länder skulle upphöra att omfattas av den utsändande statens lagstiftning om social trygghet (sjukvårdsförsäkring, pensionsförsäkring, invaliditetsförsäkring etc) och om han vid varje sådant tillfälle förväntades uppfylla bestämmelserna i annan lagstiftning än den utsändande statens, skulle betydande svårigheter uppstå för den berörde tjänstemannen eller anställde. Det är således i alla staters intresse att bevilja det undantag som anges i denna artikel för att konsulatstjänstemän ska fortsätta att omfattas av sin nationella lagstiftning om social trygghet utan något avbrott i kontinuiteten (min kursivering) (Yearbook of the International Law Commission, 1961, Vol. II, s. 119–120).

45 Se även, i detta hänseende, dom Salemink (EU:C:2012:17), punkt 44.

46 Det ska tilläggas att den diskriminering som L.F. Evans påstår sig ha utsatts för är det motsägelsefulla resultatet av en nationell bestämmelse som – åtminstone enligt 1976 års dekret – ursprungligen snarare tycktes gälla en situation av omvänd diskriminering av nederländska medborgare, vilka i allmänhet var (och fortfarande är) uteslutna från att erhålla en priviligierad status.

47 Se, bland annat, dom Garcia Avello (C-148/02, EU:C:2003:539), punkt 31, och dom Huber (C‑524/06, EU:C:2008:724), punkt 75.

48 När det gäller möjligheten för försäkrade personer att välja vilken lagstiftning som ska tillämpas på dem, se för en jämförelse dom Aldewereld (EU:C:1994:271, punkt 18), i vilken domstolen slog fast att artikel 16 är den enda bestämmelse i avdelning II i förordning nr 1408/71 i vilken föreskrivs en rättighet för en arbetstagare att välja. Se vidare, på denna punkt, mitt förslag till avgörande i mål I (C-255/13, EU:C:2014:178, punkterna 59–61).

49 Se, i detta hänseende, dom Brasserie du pêcheur and Factortame (C-46/93 och C-48/93, EU:C:1996:79), punkt 54.

50 Se, bland annat, dom kommissionen/Frankrike (C-265/95, EU:C:1997:595), punkterna 30–32, och dom Schmidberger (C-112/00, EU:C:2003:333), punkt 58.

51 Se dom Angonese (C-281/98, EU:C:2000:296), punkt 36 och dom Raccanelli (C‑94/07, EU:C:2008:425), punkterna 45 och 46.

52 Se dom Angonese (EU:C:2000:296), punkt 29, och dom Raccanelli (EU:C:2008:425), punkt 41.

53 Se för ett liknande resonemang i en helt annan fråga, generaladvokaten Bots förslag till avgörande i de pågående förenade målen Bero och Bouzalmate (C-473/13 och C-514/13, EU:C:2014:295) och målet Pham (C-474/13, EU:C:2014:336), punkterna 190 och 201.