Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 18 november 2014

1 Originalspråk: italienska.

2 C–450/09, EU:C:2011:198.

3 Se punkterna 5–7 i dom Schröder (EU:C:2011:198) och punkterna 13–23 i generaladvokaten Bots förslag till avgörande i nämnda mål, EU:C:2010:761.

4 I den lydelse som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen (BGBl. 2002 I, s. 4210).

5 Se 1 § och 49 § EStG.

6 Enligt definitionen i 4 § respektive 9 § EStG.

7 Bundesfinanzhofs dom av den 5 juli 1990, GrS 4/89–6/89, C.II.1.C, och av den 12 maj 2003, GrS 1/00, punkt C.II.3.

8 Bundesfinanzhofs dom av den 5 juli 1990, GrS 4/89–6/89, punkt C.I.1.

9 Bundesfinanzhofs dom av den 5 juli 1990, GrS 4/89–6/89, punkt C.II.1.C, och av den 12 maj 2003, GrS 1/00, punkt C.II.1.C.

10 Bundesfinanzhofs dom av den 31 mars 2004, X R 66/98, punkt II.3, och där angiven rättspraxis.

11 Se punkt 12 ovan.

12 Se dom Welte, C–181/12, EU:C:2013:662, punkt 19.

13 Se dom Welte, EU:C:2013:662, punkt 20 och där angiven rättspraxis, och dom Schröder, EU:C:2011:198, punkt 26.

14 Dom kommissionen/Spanien, C–127/12, EU:C:2014:2130, punkt 53, och dom Mattner, C‑510/08, EU:C:2010:216, punkt 20 och där angiven rättspraxis.

15 I ovannämnda dom Schröder (EU:C:2011:198, punkt 27) har domstolen slagit fast att överlåtelsen av i en medlemsstat belägen fastighet såsom förskott på arv till en fysisk person med hemvist i en annan medlemsstat ska anses omfattas av artikel 63 FEUF.

16 I detta hänseende har domstolen å ena sidan redan slagit fast att överlåtelsen av andelar i ett bolag som är hemmahörande i landet mellan en person med hemvist i landet och en person utan hemvist i landet utgör en kapitalrörelse (se, för ett liknande resonemang, dom Glaxo Wellcome, C–182/08, EU:C:2009:559, punkt 43). Å andra sidan är frågan om tillämpligheten av etableringsfriheten enligt artikel 49 FEUF, som för övrigt ingen av intervenienterna har hänvisat till, enligt min uppfattning inte aktuell i förevarande mål. Frågan huruvida en nationell lagstiftning omfattas av den ena eller andra fria rörligheten ska enligt numera fast rättspraxis avgöras med beaktande av ändamålet med den aktuella lagstiftningen (se dom Test Claimants in the FII Group Litigation C–35/11, 2012:707, punkt 90 och där angiven rättspraxis). Det måste konstateras att den ifrågavarande nationella lagstiftningen rör den skattemässiga behandlingen av privat understöd som erlagts inom ramen för en transaktion gällande förskott på arv, och framför allt möjligheten att göra avdrag för sådant understöd i egenskap av särskilda utgifter, och detta oberoende av om föremålet för transaktionen i själva verket utgör överlåtelse av bolagsandelar (denna faktor skiljer den ifrågavarande nationella lagstiftningen från den lagstiftning som var föremål för dom Scheunemann, C–31/11, EU:C:2012:481, se, särskilt, punkt 21). Om det antas att nämnda lagstiftning mot bakgrund av sitt ändamål inverkar restriktivt på etableringsfriheten, i synnerhet om överlåtelsen genom förskott på arv avser bolagsandelar som ger ett bestämmande inflytande över ett bolags beslut och verksamhet, är denna inverkan följaktligen en oundviklig konsekvens av ett eventuellt hinder för den fria rörligheten för kapital och rättfärdigar alltså inte någon fristående prövning av nämnda lagstiftning med avseende på artikel 49 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom Glaxo Wellcome EU:C:2009:559, punkt 51 och där angiven rättspraxis). Det ska bland annat även påpekas att det i förevarande mål inte klart och tydligt framgår av beslutet om hänskjutande vilken roll de överlåtna andelarna har när det gäller förvaltningen av bolaget.

17 Dom Halley, C–132/10, EU:C:2011:586, punkt 22 och där angiven rättspraxis, och dom Schröder, EU:C:2011:198, punkt 30.

18 Dom kommissionen/Finland, C–342/10, EU:C:2012:688, punkt 28, och dom kommissionen/Tyskland, C–600/10, EU:C:2012:737, punkt 14.

19 Se vad gäller inkomst av uthyrning av fast egendom, dom Schröder, EU:C:2011:198, punkt 31.

20 Se, analogt, vad gäller förvärv av fast egendom, dom Schröder, EU:C:2011:198, punkt 31. Vad beträffar avskräckningen från att köpa bolagsandelar, se dom Haribo Lakritzen Hans Riegel och Österreichische Salinen, C–436/08 och C–437/08, EU:C:2011:61, punkterna 52 och 53, och dom Glaxo Wellcome, EU:C:2009:559, punkterna 57 och 58.

21 Se dom Schröder, EU:C:2011:198, punkt 32.

22 Se dom kommissionen/Tyskland C–211/13, EU:C:2014:2148, punkterna 45 och 46, och dom Welte, EU:C:2013:662, punkterna 42 och 43 och där angiven rättspraxis.

23 Dom kommissionen/Finland, EU:C:2012:688, punkt 35 och där angiven rättspraxis.

24 Dom Schröder, EU:C:2011:198, punkt 35 och där angiven rättspraxis, och dom kommissionen/Tyskland, EU:C:2014:2148, punkt 47.

25 C–279/93, EU:C:1995:31.

26 Dom Schumacker, EU:C:1995:31, punkterna 31 och 32, och dom Schröder, EU:C:2011:198, punkt 37 och där angiven rättspraxis.

27 Detta med hänsyn tagen till de objektiva skillnaderna i fråga om källan för inkomsterna och personlig skatteförmåga eller i fråga om personliga förhållanden och familjesituation mellan dem som har sitt hemvist i landet och dem som saknar hemvist i landet. Se dom Schröder EU:C:2011:198, punkt 38 och där angiven rättspraxis.

28 Dom Schumacker, EU:C:1995:31, punkt 32. Se, även, generaladvokaten Bots förslag till avgörande i målet Schröder, EU:C:2010:761, punkterna 44 och 45.

29 Dom kommissionen/Finland, EU:C:2012:688, punkt 37, och dom Schröder, EU:C:2011:198, punkt 40 och där angiven rättspraxis.

30 Se dom Centro Equestre da Lezíria Grande, C–345/04, EU:C:2007:96, punkt 25.

31 Se dom Schröder, EU:C:2011:198, punkt 46.

32 Se punkt 59 nedan.

33 Det vill säga reciprocitetsprincipen som nämnt ovan i punkt 12.

34 Se punkterna 9, 12 och även 42 och 43 i dom Schröder, EU:C:2011:198 samt, än tydligare, punkterna 20–23 i generaladvokaten Bots förslag till avgörande i nämnda mål (EU:C:2010:761).

35 Se i fotnot 25 nämnd rättspraxis.

36 Den tyska regeringen har framför allt hävdat att den omständigheten att privat understöd är knutet till personliga förhållanden går att utläsa dels av karaktären på avtalet, vilket omfattas av familje- och arvsrätten, dels av föremålet för överlåtelsen som är att säkerställa de åldrande föräldrarnas ekonomiska försörjning, dels av den omständigheten att utbetalningarna inte bedöms utifrån värdet på vederlaget, utan på överlåtarens försörjningsbehov och den betalningsskyldiges skatteförmåga, dels av den omständigheten att parterna låter sig styras av inställningen att den överlåtna produktionsverksamheten ska vara kvar inom familjen.

37 Se dom Schröder, EU:C:2011:198, punkt 43.

38 Se dom Schumacker, EU:C:1995:31, punkt 21, dom Itelcar, C–282/12, EU:C:2013:629, punkt 26 och där angiven rättspraxis, och dom Conijn, C–346/04, EU:C:2006:445, punkt 14 och där angiven rättspraxis.

39 C–342/10, EU:C:2012:688.

40 C–600/10, EU:C:2012:737.

41 Se punkt 45 ovan och dom Schröder, EU:C:2011:198, punkterna 45, 46 och 49.

42 Medan pensionsstiftelser med hemvist i landet hade rätt att dra av de belopp som avsatts för att täcka deras pensionsförbindelser, vilket medför att de inte beskattas för nämnda utdelning, gavs pensionsstiftelser utan hemvist i landet inte denna möjlighet. Se dom kommissionen/Finland, EU:C:2012:688, punkterna 25 och 26.

43 Detta ändamål har av domstolen identifierats som att anskaffa kapital genom investeringar som bland annat ger en inkomst i form av aktieutdelningar, i syfte att därigenom täcka framtida åligganden enligt försäkringsavtal, som lagstiftningen i fråga i dom kommissionen/Finland, EU:C:2012:688, punkt 42.

44 Dom kommissionen/Tyskland, EU:C:2012:737, punkt 17.

45 EGT L 336, s. 15; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 64.

46 EUT L 64, s. 1.

47 Se, för ett liknande resonemang, även dom Centro Equestre da Lezíria Grande, EU:C:2007:96, punkt 36, och dom van Caster, C–326/12, EU:C:2014:2269, punkt 55.

48 Se, bland många andra, dom DMC, C–164/12, EU:C:2014:20, punkt 44 och där angiven rättspraxis.

49 Se dom Schröder, EU:C:2011:198, punkt 48.

50 Se punkt 12 ovan.

51 Se dom DMC, EU:C:2014:20, punkterna 46 och 47 och där angiven rättspraxis.

52 I sitt beslut om hänskjutande har Bundesfinanzhof hänvisat till dom Schempp (C–403/03, EU:C:2005:446). En sådan hänvisning förefaller enligt min uppfattning vara irrelevant, eftersom det målet gällde ett förbud i en medlemsstat att göra avdrag för ett underhållsbidrag till en mottagare som hade hemvist i en annan medlemsstat. Det var följaktligen fråga om förhållandet mellan två olika skattelagstiftningar (se, särskilt, punkt 35). Frågan om rätten att göra avdrag för privata utbetalningar och motsvarande beskattning av betalningsmottagaren rör däremot uteslutande det tyska skattesystemet.

53 Se punkterna 10 och 12 ovan.

54 Den tyska regeringen har anfört att domstolen i liknande fall, exempelvis i fråga om företagskoncerner, har erkänt flera rättssubjekt som en enda skattemässig enhet. Nämnda regering har särskilt hänvisat till dom Papillon, C–418/07, EU:C:2008:659.

55 Se, bland många andra, dom Manninen C–319/02, EU:C:2004:484, punkt 42, och dom Papillon, EU:C:2008:659, punkt 43.

56 Se, bland många andra, dom Emerging Markets Series of DFA Investment Trust Company, C‑190/12, EU:C:2014:249, punkt 92 och där angiven rättspraxis.

57 Se dom DI. VI. Finanziaria di Diego della Valle & C., C–380/11, EU:C:2012:552, punkt 47 och där angiven rättspraxis. I detta avseende hänvisar jag även till punkterna 35 och följande punkter i mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Portugal (C–493/09, EU:C:2011:344).