Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 7 maj 2015

1 Originalspråk: spanska.

2 EGT 2001, L 12, s. 1. Den 10 januari 2015 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, s. 1) i kraft, vilken av tidsmässiga skäl inte är tillämplig i förevarande mål. I förordning nr 1215/2012 återges i allt väsentligt bestämmelserna i den förordning som är aktuell i förevarande mål.

3 Kommissionen har i punkt 15 i sitt skriftliga yttrande påpekat att en direktör och en ledningsansvarig enligt nederländsk rätt har det gemensamt att de medverkar i bolagets förvaltning. En person som bara är direktör kan avsättas av styrelsen, medan en person som är ledningsansvarig bara kan avsättas av bolagsstämman. Det innebär att en ledningsansvarig i princip har större frihet när det gäller att leda bolaget än en person som bara är direktör. För en fullständig redovisning av företagsledares skyldigheter och ansvar i nederländsk rätt, se De Beurs, S., Directors’ Duties and Liability in the Netherlands, inom ramen för en studie som LSE Enterprise gjort för Europeiska kommissionen, Study on Directors’ Duties and Liability, London 2013, s. A609 och följande sidor.

4 Enligt vad Spies uppgav vid förhandlingen hade bolaget Holterman Ferho bara två delägare, han själv (som var minoritetsdelägare och bara innehade 15 % av aktierna) och en majoritetsdelägare som innehade 85 % av aktierna och även utövade ledningsuppgifter i Holterman Ferho genom ett annat bolag.

5 I det här aktuella fallet har parterna inte ifrågasatt att Spies under en viss tid mot ersättning utförde vissa tjänster för bolaget Holterman Ferho (rörande förvaltningen av dess tyska dotterbolag). Det villkor som är omtvistat i förevarande mål är det som innebär att Spies skulle vara underställd bolaget Holterman Ferhos ledning, det vill säga dess instruktioner. Närmare bestämt menar kommissionen att detta villkor inte är uppfyllt i det aktuella fallet (punkt 35 i dess skriftliga yttrande), medan Spies vid förhandlingen påpekade att avtalet mellan honom och Holterman Ferho visar att han visst hade en underordnad ställning i förhållande till bolagsstämman, vars instruktioner han var skyldig att följa.

6 Se bland annat dom Mahamdia, C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 42, dom Kainz, C‑45/13, EU:C:2014:7, punkt 19, dom Zuid-Chemie, C‑189/08, EU:C:2009:475, punkt 17, och dom Pinckney, C‑170/12, EU:C:2013:635, punkt 23.

7 Beträffande vad som utmärker förordningens systematik och mål, hänvisar jag i första hand till skäl 11 och 12 i förordningen: Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning … . Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen. (Min kursivering). Dessutom har domstolen slagit fast att syftet med förordningen är att harmonisera behörighetsreglerna för konventionsstaternas domstolar för att så långt som möjligt undvika att en mängd domstolar är behöriga med avseende på ett och samma rättsförhållande samt att stärka rättsskyddet för personer som är etablerade i unionen genom att samtidigt göra det möjligt för käranden att fastställa vid vilken domstol han kan väcka talan och för svaranden att med rimlig säkerhet förutse vid vilken domstol talan kan väckas mot honom (dom Mulox IBC, C‑125/92, EU:C:1993:306, punkt 11, och dom Rutten, C‑383/95, EU:C:1997:7, punkterna 12 och 13, beträffande konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt de efterföljande konventionerna om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen). Eftersom förordningen, i förhållandena mellan medlemsstaterna, ersatt Brysselkonventionen, är domstolens tolkning av denna konventions bestämmelser därför även giltig för bestämmelserna i den ovannämnda förordningen, när dessa kan anses motsvara varandra (dom Brogsitter, C‑548/12, EU:C:2014:148, punkt 19, och dom ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 28)).

8 Se i synnerhet dom Brogsitter, C‑548/12, EU:C:2014:148, punkt 18, och dom ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 27.

9 266/85, EU:C:1987:11, punkt 16.

10 Se exempelvis dom Lawrie Blum, 66/85, EU:C:1986:284, punkterna 16 och 17.

11 Se i synnerhet den avgränsning av begreppet arbetstagare som domstolen gjorde i dom Danosa, C‑232/09, EU:C:2010:674, punkt 39 och följande punkter, där det skulle prövas huruvida en styrelseledamot var att betrakta som arbetstagare i den mening som avses i rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (EGT L 348, s. 1), och om hon således kunde få rätt till det skydd som direktivet gav arbetstagare. Se även bland annat dom Union syndicale Solidaires Isère, C‑428/09, EU:C:2010:612, punkt 28 (med avseende på Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, s. 9)), och dom Kiiski, C‑116/06, EU:C:2007:536, punkt 25 (med avseende på rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, s. 40; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 191)) och där angiven rättspraxis.

12 För en utförlig genomgång av detta, se Lüttringhaus, J.D., Übergreifende Begrifflichkeiten im europäischen Zivilverfahrens- und Kollisionsrecht. Grund und Grenzen der rechtsaktübergreifenden Auslegung, dargestellt am Beispiel vertraglicher und außervertraglicher Schuldverhältnisse, Rabels Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht, vol. 77, 2013, s. 50.

13 Dom Martínez Sala, C‑85/96, EU:C:1998:217, punkt 31 och följande punkter, dom von Chamier-Glisczinski, C‑208/07, EU:C:2009:455, punkt 68, och dom van Delft m.fl., C‑345/09, EU:C:2010:610, punkt 88. Se även reflektionerna i Knöfel, O.L., Kommendes Internationales Arbeitsrecht — Der Vorschlag der Kommission der Europäischen Gemeinschaft vom 15.12.2005 für eine 'Rom I'-Verordnung, Recht der Arbeit, 2006, i synnerhet s. 271 och s. 272, särskilt vad beträffar begreppet arbetstagare.

14 Bilden ein individueller Arbeitsvertrag oder Ansprüche aus einem individuellen Arbeitsvertrag den Gegenstand des Verfahrens, so bestimmt sich die Zuständigkeit … nach diesem Abschnitt (min kursivering).

15 Jag anser dessutom att kriteriet avseende underordnad ställning är tillräckligt tydligt för att uppfylla kravet att behörighetsreglerna ska vara förutsebara, såsom anges i skäl 11 i förordningen och i den rättspraxis som jag erinrat om i punkt 23 i detta förslag till avgörande. Beaktas detta kriterium då det prövas huruvida det föreligger ett anställningsavtal, kan käranden utan svårighet avgöra vid vilken domstol han får väcka talan, och svaranden kan i rimlig mån förutse vid vilken domstol talan kan komma att väckas mot honom.

16 Den gamla Romkonventionen av den 19 juni 1980 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, s. 6) kan tjäna som referens vid tolkningen av förordningen. Såsom domstolen har slagit fast får det vid tolkningen av ett begrepp inom ramen för ett av dessa internationella privaträttsliga instrument inte bortses från kriterierna i de andra instrumenten då dessa kriterier anger reglerna för fastställande av domstols behörighet på samma områden och med användning av liknande begrepp (dom Koelzsch, C‑29/10, EU:C:2011:151, punkt 33).

17 C‑384/10, EU:C:2011:564, punkt 88: Det huvudsakliga kännetecknet för ett anställningsförhållande är att en person under en viss tid, till förmån för någon annan och enligt dennes anvisningar utför tjänster i utbyte mot vilka han erhåller ersättning. Av detta följer att ett karakteristiskt kännetecken för varje anställningsförhållande är att arbetstagaren underkastar sig arbetsgivarens instruktioner, vilket huvudsakligen kräver att personen i fråga står under ledning och övervakning av en annan person som fastställer hans arbetsuppgifter och/eller arbetstider och vars instruktioner eller anvisningar arbetstagaren ska rätta sig efter (min kursivering).

18 EGT C 189, 1990, s. 73, punkt 41.

19 Se beträffande detta De Val Tena, Á., El trabajo de alta dirección. Caracteres y régimen jurídico, Madrid: Civitas, 2002, s. 111.

20 Det råder enighet om detta mellan Weber, J., Die Geschäftsführerhaftung aus der Perspektive des Europäischen Zivilprozessrechts, IPRax - Praxis des Internationalen Privat- und Verfahrensrechts 1/2013, s. 70; Bosse, R., Probleme des europäischen Internationalen Arbeitsprozessrechts. Frankfurt: Peter Lang, 2007, s. 67 och följande sidor, och Mankowski, P., Organpersonen und Internationales Arbeitsrecht, RIW – Recht der internationalen Wirtschaft 3/2004, s. 170. Det bör erinras om att domstolen tidigare har slagit fast, i ett mål där det skulle prövas huruvida en person skulle anses som arbetstagare eller tillhandahållare av tjänster i den mening som avses i primärrätten, att direktören för ett företag i vilket han eller hon är ensam aktieägare inte utövar verksamhet i en beroende ställning, vilket gör att han eller hon inte kan anses som någon arbetstagare i den mening som avses i primärrätten (dom Asscher, C‑107/94, EU:C:1996:251, punkt 26, och generaladvokaten Légers förslag till avgörande i samma mål, EU:C:1996:52, punkt 29).

21 Dom Danosa, C‑232/09, EU:C:2010:674, punkt 46.

22 Se beträffande detta rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet (EGT L 288, s. 32; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 97), i vilken det föreskrivs att arbetsgivaren är skyldig att underrätta arbetstagaren om de väsentliga dragen i anställningsavtalet eller anställningsförhållandet.

23 Dom Brogsitter, C‑548/12, EU:C:2014:148, punkterna 23–25. Se beträffande detta även det som Weber har gjort gällande. Enligt honom ersätter den särskilda behörighetsregeln i artikel 20.1 i förordningen endast de andra behörighetsreglerna om den förpliktelse som tvisten avser kan hänföras till själva anställningsavtalet. Om förpliktelsen kan hänföras direkt till det bolagsrättsliga förhållandet mellan käranden och svaranden och anställningsavtalet inte är ett nödvändigt villkor för att fastställa dess innehåll, kan förpliktelsen i sig inte betecknas som arbetsrättslig, inte ens om anställningsavtalet återger förpliktelserna så som de är utformade i bolagsrätten (Weber, J., Die Geschäftsführerhaftung aus der Perspektive des Europäischen Zivilprozessrechts, IPRax - Praxis des Internationalen Privat- und Verfahrensrechts, 1/2013, s. 70 och s.71).

24 Se, beträffande detta, dom ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 29.

25 Se, beträffande detta, i synnerhet dom Kalfelis Schröder, 189/87, EU:C:1988:459, punkt 17, dom Reichert och Kockler, C‑261/90, EU:C:1992:149, punkt 16, dom Réunion européenne m.fl., C‑51/97, EU:C:1998:509, punkt 22, dom Henkel, C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 36, dom Engler, C‑27/02, EU:C:2005:33, punkt 29, och dom Brogsitter, C‑548/12, EU:C:2014:148, punkt 20.

26 Dom Brogsitter, C‑548/12, EU:C:2014:148, punkt 21 och följande punkter. Se Haubold, J., Internationale Zuständigkeit für gesellschaftsrechtliche und konzerngesellschaftsrechtliche Haftungsansprüche nach EuGVÜ und LugÜ, IPRax - Praxis des Internationalen Privat- und Verfahrensrechts 5/2000, s. 378; Geimer, R. och Schütze, R., Verordnung (EG) 44/2001 — Art. 5, i deras verk Europäisches Zivilverfahrensrecht, 3 uppl., München: C.H. Beck, 2010, punkt 220, och Wendenburg, A., Vertraglicher Gerichtsstand bei Ansprüchen aus Delikt?, Neue Juristische Wochenschrift 2014, s. 1633 och följande sidor.

27 Se, bland annat, dom Handte, C‑26/91, EU:C:1992:268, punkt 15, dom Réunion européenne m.fl., C‑51/97, EU:C:1998:509, punkt 17, och dom Tacconi, C‑334/00, EU:C:2002:499, punkt 23.

28 Samma ståndpunkt intog kommissionen i sitt skriftliga yttrande (punkt 25 och följande punkter), där den påpekade att den omständigheten att en stor del av den ledningsansvariges rättigheter och, vilket är än viktigare, skyldigheter inte bara följer av det avtal som han ingått med bolaget utan även av den allmänna bolagsrätten förändrar ingenting [vad gäller att förhållandet mellan Spies och Holterman Ferho är att betrakta som ett avtal i den mening som avses i förordningen]. Genom att åta sig att bli ledningsansvarig, åtar sig personen i fråga att utföra de uppgifter som beskrivs i den allmänna bolagsrätten och i de särskilda reglerna för bolaget i fråga, däribland dess bolagsordning. Om den ledningsansvarige dessutom ingår ett avtal med bolaget – ibland kallat förvaltningsavtal och i förevarande mål anställningsavtal – tillkommer andra överenskommelser, exempelvis beträffande ersättning under tjänstgöringstiden och ersättningar när uppdraget upphör.

29 Dom Brogsitter, C‑548/12, EU:C:2014:148, punkterna 23–25.

30 Det innebär inte att den domstol som till slut visar sig vara behörig att pröva talan måste tillämpa den materiella avtalsrätten för att avgöra målet i sak, eftersom det är möjligt att anspråket inte är av avtalsrättslig karaktär enligt den nationella lagstiftning som är tillämplig i målet, men det saknar betydelse för svaret till den hänskjutande domstolen enligt förordningen.

31 Se beträffande detta dom Corman Collins, C‑9/12, EU:C:2013:860, punkt 42.

32 Dom Falco Privatstiftung och Rabitsch, C‑533/07, EU:C:2009:257, punkt 33 och följande punkter. Se även generaladvokat Trstenjaks förslag till avgörande i samma mål, EU:C:2009:34, i synnerhet punkt 63.

33 Dom Falco Privatstiftung och Rabitsch, C‑533/07, EU:C:2009:257, punkt 29. Se även dom Corman Collins, C‑9/12, EU:C:2013:860, punkt 37.

34 C‑533/07, EU:C:2009:34, punkt 57.

35 Punkt 42 i dess skriftliga yttrande.

36 I artikel 60.1 i förordningen anges var ett bolag eller annan juridisk person anses ha hemvist (närmare bestämt orten för dess stadgeenliga säte, eller huvudkontor, eller huvudsakliga verksamhet). Jag anser att den ort som anges i artikel 5.1 i förordningen ska fastställas oberoende av artikel 60, även om den i slutändan kan komma att sammanfalla med någon av de platser som anges i den sistnämnda artikeln.

37 Se dom Car Trim, C‑381/08, EU:C:2010:90, punkt 54 och följande punkter (beträffande den första strecksatsen i den aktuella bestämmelsen) och dom Wood Floor Solutions Andreas Domberger, C‑19/09, EU:C:2010:137, punkt 38 och följande punkter, samt analysen i Francq, S. m.fl., L’actualité de l’article 5.1 du Règlement Bruxelles I: Évaluation des premiers arrêts interprétatifs portant sur la disposition relative à la compétence judiciaire internationale en matière contractuelle, Cahiers du CeDIE, Working papers nr 2011/02, s. 17 och följande sidor.

38 De avtal som ska tolkas för detta ändamål är återigen avtalen mellan Holterman Ferho och Spies, vilka inte nödvändigtvis är uteslutande skriftliga, samt de regler i bolagsrätten som fastställer innehållet i det uppdrag som han frivilligt har påtagit sig.

39 Spies har i punkt 37 i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att den omtvistade förpliktelsen fullgjordes i Tyskland och att parterna inte hade avtalat att den skulle fullgöras någon annanstans. Enligt Spies hade all underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter som påtalats och som talan grundar sig på samband med förvaltningen av Holterman Ferhos tyska dotterbolag, även om det av punkt 2.9 i Holterman Ferhos skriftliga yttrande framgår att parterna i det nationella målet inte är eniga på denna punkt. Holterman Ferho anser att Spies otillbörliga fullgörande av uppdraget även rörde förvaltningen av det nederländska holdingbolaget.

40 I domen i målet Wood Floor Solutions Andreas Domberger, C‑19/09, EU:C:2010:137, punkt 33, slog domstolen fast att vid tillämpningen av regeln i artikel 5.1 b andra strecksatsen i förordningen är den ort där anknytningen mellan avtalet och den behöriga domstolen är som närmast i allmänhet den huvudsakliga utförandeorten.

41 Dom Wood Floor Solutions Andreas Domberger, C‑19/09, EU:C:2010:137, punkt 40.

42 Dom Coty Germany, C‑360/12, EU:C:2014:1318, punkt 46, och dom Hejduk, C‑441/13, EU:C:2015:28, punkt 18.

43 Dom Marinari, C‑364/93, EU:C:1995:289, punkterna 14 och 15.

44 C‑168/02, EU:C:2004:364, punkt 20.

45 I det målet, Brysselkonventionen.