Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 23 april 2015

1 Originalspråk: spanska.

2 EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 11 s. 114.

3 Domstolen har tolkat detta begrepp med avseende på detta direktiv i domen Cape e Idealservice MN RE (C‑541/99 och C‑542/99, EU:C:2001:625).

4 Av handlingarna i målet framgår att det rör sig om ett villkor som återfinns i avsnittet särskilda villkor i avtalet och som benämns riskrelaterad avgift. Avgiften ska motsvara 0,22 procent av kreditsaldot och erläggas månadsvis på låneavbetalningarnas förfallodag under hela avtalstiden.

5 Volksbanks praxis att föra in villkor om riskrelaterade avgifter i sina kreditavtal har gett upphov till flera mål vid EU-domstolen. I domen i målet SC Volksbank România (C‑602/10, EU:C:2012:443) slog domstolen fast att Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/12/EEG (EUT L 133, s. 66) ska tolkas så, att det inte utgör något hinder för att tillämpa nationella bestämmelser (i det fallet regeringens brådskande dekret 50/2010, Monitorul Oficial al României, del I, nr 389 av den 11 juni 2010) om införlivande av direktivet med nationell rätt, enligt vilka kreditavtal, såsom de som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, för vilka en inteckning i fast egendom ställts som säkerhet, omfattas av bestämmelsernas materiella tillämpningsområde, trots att sådana avtal är uttryckligen uteslutna från direktivets materiella tillämpningsområde. Rumänska domstolar har begärt förhandsavgöranden i ytterligare fem mål, vilka emellertid senare har avskrivits efter det att begäran om förhandsavgörande återkallats (beslut SC Volksbank România (C‑47/11, EU:C:2012:572), beslut SC Volksbank România (C‑571/11, EU:C:2012:726), beslut SC Volksbank România (C‑108/12, EU:C:2013:658), beslut SC Volksbank România (C‑123/12, EU:C:2013:460), samt beslut SC Volksbank România (C‑236/12, EU:C:2014:241)). I dom Matei (C‑143/13, EU:C:2015:127) fick domstolen tillfälle att tolka artikel 4.2 i direktiv 93/13 med avseende på vissa villkor i kreditavtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument där det föreskrivs en riskrelaterad avgift.

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, s. 64).

7 Se bland annat dom Melki och Abdeli (C‑188/10 och C‑189/10, EU:C:2010:363), punkt 27 och där angiven rättspraxis.

8 Se exempelvis dom Traum (C‑492/13, EU:C:2014:2267), punkt 19, och dom PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), punkt 40.

9 Artiklarna 102 b FEUF och 107.2 a FEUF.

10 Brysselkonventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT 1972, L 299, s. 32), artikel 13, och rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, s. 1), artikel 15.

11 Artiklarna 39.1 c FEUF och 40.2 FEUF.

12 Se exempelvis Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (Direktiv om elektronisk handel) (EGT L 178, s. 1).

13 Begreppet konsument definierades emellertid på ett likartat, om än inte identiskt, sätt i vissa instrument, bland annat i rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83) och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, s. 19) – vilka upphävdes genom direktiv 2011/83 – samt i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53) och i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden (EUT L 149, s. 22). Det sistnämnda direktivet utgår dessutom från begreppet genomsnittskonsument, som enligt domstolens tolkning är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer … (skäl 18). För en jämförelse av begreppet konsument i olika instrument, se M. Ebers, The notion of consumer, i Consumer Law Compendium, www.eu-consumer-law.org.

14 Beträffande konsumentbegreppets olika funktioner och dess vidare innebörd beroende på dess funktion i vissa artiklar i fördraget, se K. Mortelmans och S. Watson, The Notion of Consumer in Community Law: A Lottery?, i J. Lonbay (red.), Enhancing the Legal Position of the European Consumer, BIICL, 1996, s. 36–57.

15 M. Tenreiro, Un code de la consommation ou un code autour du consommateur? Quelques réflexions critiques sur la codification et la notion du consommateur, i L. Krämer, H.-W. Micklitz och K. Tonner (red.), Law and diffuse Interests in the European Legal Order. Liber amicorum Norbert Reich, s. 349.

16 Dom Cape e Idealservice MN RE (C‑541/99 och C‑542/99, EU:C:2001:625), punkt 16.

17 C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 30.

18 C‑361/89, EU:C:1991:118.

19 Detta direktiv upphävdes genom direktiv 2011/83/EU, i vilket det i artikel 2 angavs att med konsument avses en fysisk person som, i de transaktioner som täcks av detta direktiv, uppträder med avsikter, som kan anses ligga utanför hans näringsverksamhet eller yrkesområde.

20 Dom Di Pinto (C‑361/89, EU:C:1991:118), punkt 15.

21 Generaladvokat Jacobs konstaterade följande: Någon personlig ställning som konsument eller icke konsument finns inte. Det som räknas är den egenskap i vilken kunden handlade när han ingick det särskilda avtalet. Förslag till avgörande i målet Gruber (C‑464/01, EU:C:2004:529), punkt 34.

22 Generaladvokat Mischos förslag till avgörande i målet Di Pinto (C‑361/89, EU:C:1990:462), punkt 19. I detta mål föreslog generaladvokaten att de näringsidkare som söks upp för att de ska sälja sin affärsrörelse ska anses ha ställning som konsument. Domstolen följde inte detta förslag.

23 C‑269/95, EU:C:1997:337.

24 Ibidem, punkt 16. Sammanfattningsvis slog domstolen fast att en kärande som har ingått ett avtal för att bedriva en affärs- eller yrkesverksamhet som inte är pågående utan framtida inte kan anses vara en konsument, punkt 19. På samma sätt hade generaladvokaten uttalat sig då han påpekade att [d]et är just verksamheten i fråga – och inte rättssubjektets tidigare individuella omständigheter – som är den faktor som beaktas i artikel 13 i Brysselkonventionen i syfte att inrätta ett specifikt system vad gäller domstols behörighet i fråga om vissa avtal. Generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande av den 20 februari 1997, punkt 49.

25 F. Denkinger, Der Verbraucherbegriff, De Gruyter Recht, Berlin, 2007, s. 287 och följande sidor.

26 I synnerhet skäl 4–6, 8–10, 12, 16 och 24.

27 Dom Asbeek Brusse och de Man Garabito (C‑488/11, EU:C:2013:341), punkt 31, och dom Banco Español de Crédito (C‑618/10, EU:C:2012:349), punkt 39, och där angiven rättspraxis.

28 Se, i detta avseende, Europeiska ekonomiska gemenskapens preliminära konsumentpolitiska program från 1975 (EGT C 92, s. 1) och rådets resolution av den 19 maj 1981 om Europeiska ekonomiska gemenskapens andra konsumentpolitiska program (EGT C 133, s. 1).

29 C‑537/13, EU:C:2015:14.

30 Ibidem, punkt 23.

31 Ibidem, punkt 24.

32 Det ska i detta sammanhang erinras om att domstolen i domen i målet Rampion och Godard (C‑429/05, EU:C:2007:575), punkt 65, slog fast att den omständigheten att en person företräds av en advokat inte påverkar tolkningen av artikel 11.2 i rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGL 42, s. 48), enligt vilken denna bestämmelse får tillämpas ex officio av den nationella domstolen.

33 Domstolen slog där fast att [d]et mest logiska är i själva verket att anta att en genomsnittligt begåvad näringsidkare känner till värdet på sin rörelse och på var och en av de handlingar som försäljningen av den kräver, vilket innebär att om han ingår en överenskommelse kan det inte anses ha varit oöverlagt eller ha skett på grund av att han har blivit överrumplad, dom Di Pinto (C‑361/89, EU:C:1991:118), punkt 18.

34 Domen i målet Gruber (C‑464/01, EU:C:2005:32), vilket rörde köp och montering av takpannor på en gård där Gruber och hans familj också var bosatta.

35 C‑464/01, EU:C:2005:32.

36 Dom Gruber (C‑464/01, EU:C:2005:32), punkt 54. Min kursivering.

37 Ibidem, punkt 46.

38 Se exempelvis dom Shearson Lehman Hutton (C‑89/91, EU:C:1993:15), punkt 18, och dom Gabriel (C‑96/00, EU:C:2002:436), punkt 39.

39 Beträffande denna diskussion, se N. Reich, H.-W. Micklitz, P. Rott och K. Tonner, European Consumer Law, 2 uppl. Intersentia, 2014, s. 53.

40 Betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter, utskott för den inre marknaden och konsumentskydd av den 22 februari 2011, A7-0038/2011, s. 36, rättelse nr 59. Min kursivering.

41 Rådets beslut 10481/11 av den 20 maj 2011, s. 3.

42 Rådets beslut 11218/11 av den 8 juni 2011, s. 5.

43 Genom direktiv 2011/83 upphävs direktiven 85/577/EEG och 9/7/EG och direktiven 93/13/EEG och 1999/44/EG ändras. Beträffande direktiv 93/13 förespråkade kommissionen i sitt förslag (KOM (2008) 614 slutlig) att det helt skulle upphävas och införlivas i det nya direktivet, men till slut fördes det genom artikel 32 i direktiv 2011/83 endast in en ny artikel 8a som rör de strängare bestämmelser som medlemsstaterna får införa för att skydda konsumenterna.

44 Utan tvekan är kriteriet som bygger på det dominerande ändamålet inte helt okomplicerat att tillämpa i praktiken. Beträffande denna diskussion, se L. D. Loacker, Verbraucherverträge mit gemischter Zwecksetzung, Juristenzeitung 68, 2013, s. 234–242.

45 C‑45/96, EU:C:1998:111.

46 Ibidem, punkt 23. En tillämpning av maximen accesorium sequitur principale har emellertid inte ansetts vara tillräcklig för att slå fast att tillämpningsområdet för direktiv 87/102 omfattar en borgensförbindelse som ingåtts som säkerhet för ett lån, när varken borgensmannen eller kredittagaren har agerat inom ramen för sin yrkesverksamhet. Se, i detta avseende, dom Berliner Kindl Brauerei (C‑208/98, EU:C:2000:152).

47 C‑419/11, EU:C:2013:165.

48 Ibidem, punkt 40.

49 Kriteriet huruvida det rör sig om en sidoförpliktelse som faktor för att avgöra om unionsrätten är tillämplig har emellertid sina begränsningar. Se beträffande detta generaladvokat Légers förslag till avgörande i målet Berliner Kindl Brauerei (C‑208/98, EU:C:1999:537), punkt 65.