Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 11 juni 2015

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 56, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39.

3 EUT L 311, s. 1, och rättelse i EUT L 144, 2012, s. 48.

4 Moniteur belge av den 27 oktober 1967, s. 11246.

5 Införd genom artikel 2 i kunglig förordning nr 205 av den 29 augusti 1983 om ändring i lagen om pensioner inom den sociala sektorn (Moniteur belge av den 6 september 1983, s. 11096).

6 Moniteur belge av den 27 oktober 1983, s. 13650.

7 Enligt artikel 1 b i kunglig förordning av den 14 oktober 1983 är det omräknade beloppet resultatet av multiplikationen av den pension som beviljats enligt ett annat system med en inversion av det bråk som avses i andra stycket i artikel 10 bis i kunglig förordning nr 50, nämligen en inversion av det bråk som uttrycker betydelsen av de pensioner som erhållits i andra system. När detta pensionsbelopp inte är känt antas, enligt administrativ praxis, den omräknade summan motsvara 2,5 gånger schablonbeloppet, till dess att motsatsen bevisats.

8 Med schablonbelopp avses 75 procent av den uppvärderade schablonmässiga lönen som utbetalades för en sysselsättning som arbetare under ett år före den 1 januari 1955 (artikel 1 c i kunglig förordning av den 14 oktober 1983).

9 Artikel 10 bis första stycket och artikel 3 fjärde stycket i kunglig förordning av den 14 oktober 1983.

10 Av handlingarna i målet framgår att på Aliny Wojciechowskis begäran hade olika belgiska informationstjänster år 2006 och 2007 beräknat att den pension som hon kunde erhålla om artikel 10 bis i kunglig förordning nr 50 inte tillämpades, uppgick till cirka 200 euro.

11 Genom tillämpning av kunglig förordning av den 14 oktober 1983.

12 Aliny Wojciechowski väckte även en talan, som kan kvalificeras som genkäromål, för att erhålla skadestånd, som uppskattades till förlusten av 10/45 av hennes pension från och med beviljandet och till 13/45 från och med juli 2013, på grund av ONP:s felaktiga handlande.

13 EGT 1971 , L 149, s 2.

14 EUT L 166, s. 1.

15 Hon stödjer sig bland annat på dom Lustig (C 244/97, EU:C:1998:619, punkterna 30 och 31), dom Larsy (C‑118/00, EU:C:2001:368), dom Tomaszewska (C‑440/09, EU:C:2011:114, punkterna 30 och 31), och dom Bourgès-Maunoury och Heintz (C‑558/10, EU:C:2012:418, punkt 33).

16 Se, bland annat, dom Echternach och Moritz (389/87 och 390/87, EU:C:1989:130, punkt 11), dom Schmid (C‑310/91, EU:C:1993:221, punkt 20) och Ferlini (C‑411/98, EU:C:2000:530, punkt 42).

17 Se dom My (C‑293/03, EU:C:2004:821, punkt 42).

18 Vid den muntliga förhandlingen anförde Aliny Wojciechowskis företrädare att Aliny Wojciechowski hade placerats i Luxemburg under de två första åren av sin yrkesverksamma tid i kommissionen. Då denna omständighet inte angavs i den hänskjutande domstolens redogörelse av de faktiska omständigheterna och den inte heller framgår av handlingarna i det nationella målet, kan den inte beaktas av domstolen i svaret på tolkningsfrågan.

19 Se dom Uecker och Jacquet (C-64/96 och C-65/96, EU:C:1997:285, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

20 Se dom Ferlini (C‑411/98, EU:C:2000:530, punkt 41) och dom My (C‑293/03, EU:C:2004:821, punkt 35) samt beslut Ricci och Pisaneschi (C‑286/09 och C-287/09, EU:C:2010:420, punkt 26).

21 Se, för ett liknande resonemang, dom Johannes (C‑430/97, EU:C:1999:293, punkterna 26–29). I detta mål handlade det om att avgöra om förbudet mot all diskriminering på grund av nationalitet som följer av artikel 6 i EG-fördraget utgjorde ett hinder för att tillämpa en medlemsstats lagstiftning om följderna av äktenskapsskillnaden mellan en tjänsteman i Europeiska gemenskaperna och dennes före detta make, som innebar att denna tjänsteman belastades med mer betungande krav än en tjänsteman som befann sig i samma situation men som var av annan nationalitet. Efter det att domstolen hade erinrat om att detta förbud endast gällde inom detta fördrags tillämpningsområde, kom domstolen fram till att varken nationella regler på den internationella privaträttens område genom vilka den nationella materiella rätt fastställs som ska tillämpas på följderna av en äktenskapsskillnad eller nationella civilrättsliga bestämmelser genom vilka dessa följder regleras i materiellt hänseende omfattades av fördragets tillämpningsområde. Domstolen förklarade sig dock inte obehörig att besvara tolkningsfrågan, men besvarade den nekande.

22 Se artikel 11 i förordning nr 259/68.

23 Se, bland annat, dom kommissionen/Belgien (137/80, EU:C:1981:237, punkt 8) och dom Kristiansen (C-92/02, EU:C:2003:652, punkt 32).

24 Se, bland annat, dom kommissionen/Portugal (C-255/09, EU:C:2011:695, punkterna 47–49 och där angiven rättspraxis).

25 Se, bland annat, dom Kristiansen (C‑92/02, EU:C:2003:652, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54, punkt 26).

27 Se mitt förslag till avgörande i målet Melchior (C‑647/13, EU:C:2014:2301, punkt 15 och följande punkter).

28 Jag hänvisar till punkterna 57–59 i mitt förslag till avgörande i målet Melchior (C‑647/13, EU:C:2014:2301).

29 Kommissionen stödjer sig bland annat på dom Larsy (C‑118/00, EU:C:2001:368).

30 Förevarande stycke är en förändring jämfört med artikel 10 EG. Domstolen hade dock redan erkänt att förpliktelsen till lojalt samarbete mellan medlemsstaterna och unionsinstitutionerna som föreskrevs i artikel 10 EG, och innan dess i artikel 5 i EG-fördraget, var ömsesidig. Se, för ett liknande resonemang, beslut Zwartveld m.fl. (C‑2/88 IMM, EU:C:1990:440, punkterna 17–21), dom First och Franex (C‑275/00, EU:C:2002:711, punkt 49), dom Irland/kommissionen (C‑339/00, EU:C:2003:545, punkt 71) och dom Tyskland/kommissionen (C‑344/01, EU:C:2004:121, punkterna 79–81). Se generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande i målet Irland/kommissionen (C‑339/00, EU:C:2003:70, punkt 73).

31 Den belgiska regeringen kan inte hämta argument till stöd för sin ståndpunkt från domen Časta (C‑166/12, EU:C:2013:792) som bland annat avsåg tolkningen av principen om lojalt samarbete i förening med artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Nämnda regering kan i synnerhet inte hämta argument för sin ståndpunkt från punkt 36, i vilken domstolen slog fast att det endast är om metoderna för kapitalvärdesberäkningen för pensionsrättigheter som förvärvats i det nationella pensionssystemet som ska överföras till unionens system på grundval av nämnda artikel 11.2, avviker, till avsevärd fördel eller nackdel för tjänstemannen, från principerna och bestämmelserna för det nationella pensionssystemet som det föreligger en risk för att den berörda medlemsstatens bestämmelser utgör ett hinder för den fria rörlighet för arbetstagare som garanteras i artikel 45 FEUF eller strider mot de skyldigheter som föreskrivs i artikel 4.3 FEU (min kursivering). Utöver att det är svårt att förstå att tillämpningen av beräkningsmetoder som är till fördel för arbetstagaren när denne övergår till anställning i unionen kan utgöra ett hinder för den fria rörligheten eller anses strida mot principen om lojalt samarbete, anser jag inte att denna punkt kan tolkas som en hänvisning till ömsesidigheten i förpliktelsen till lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 4.3 FEU eller som en begränsning av tillämpningen av den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 32 ovan, vilket den belgiska regeringen förespråkar. I själva verket var denna rättspraxis inte relevant i domen då det inte hade bevisats att de beräkningsmetoder som föreskrevs i den nationella lagstiftningen var diskriminerande, vilket var till EU-tjänstemännens nackdel (se, bland annat, utöver ovannämnda punkt 36, punkt 38 i dom Časta, C‑166/12, EU:C:2013:792).

32 Se, bland annat, för ett liknande resonemang, dom Kristiansen (C‑92/02, EU:C:2003:652, punkt 31), dom Elchinov (C‑173/09, EU:C:2010:581, punkt 40) och Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54, punkt 21).

33 Det ska dock påpekas att fördelen med en sådan uppfattning onekligen är att likställa situationen för en EU-tjänsteman som har haft en anställning i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten med situationen för en tjänsteman som aldrig har lämnat ursprungsmedlemsstaten.

34 I bestämmelsen föreskrivs att [r]ekryteringen ska vara inriktad på att de tjänstemän som tjänstgör vid institutionen har högsta kompetens, prestationsförmåga och integritet samt är rekryterade över största möjliga geografiska område bland medborgarna i unionens medlemsstater. …

35 Se senast dom Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54, punkt 27).

36 Om en tillämpning av förevarande nationella lagstiftning innebär att en arbetstagare som tidigare har tillhört ett nationellt pensionssystem, genom att acceptera en anställning vid unionsinstitution, riskerar att förlora möjligheten att med stöd av det systemet erhålla en åldersförmån som han eller hon skulle ha haft rätt till om den berörda personen inte hade accepterat denna anställning, se dom My (C‑293/03, EU:C:2004:821, punkterna 45–48) och dom Ricci och Pisaneschi (C‑286/09 och C‑287/09, EU:C:2010:420, punkterna 28–34).

37 Se dom Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54, punkt 27). I domen Thitier (C‑333/88, EU:C:1990:131, punkt 16) uteslöt domstolen däremot att förlusten av en skatteförmån som föreskrevs i den nationella lagstiftningen, men som inte gemenskapens anställda och tjänstemän hade rätt till, kunde avskräcka dessa personer från att ingå anställning eller förbli anställda vid gemenskapsinstitutionerna och sålunda hindra nämnda institutioners funktion. I mitt förslag till avgörande i målet Gysen (C‑449/06, EU:C:2007:663, punkterna 54–61) uteslöt jag på samma sätt att en nationell lagstiftning hade en sådan hindrande effekt, på grundval av vilken – i samband med att det behöriga nationella organet betalade ut familjetillägg för ett bidragsberättigat barn till en egenföretagare – barnet till den egenföretagare som var berättigad till familjetillägg som utbetalades med stöd av tjänsteföreskrifterna inte beaktades för att avgöra ordningsföljden för de andra barnen till denne egenföretagare, en ordningsföljd som enligt den bestämmelsen påverkade beloppet av de familjetillägg som skulle utbetalas för dessa andra barn.

38 Se punkt 11.

39 Se dom Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 19). Se även dom Pfleger m.fl. (C‑390/12, EU:C:2014:281, punkt 33).

40 Se dom Åkerberg Fransson (C-617/10, EU:C:2013:105, punkt 21) och dom Pfleger m.fl. (C‑390/12, EU:C:2014:281, punkt 34).

41 Se dom Åkerberg Fransson (C-617/10, EU:C:2013:105, punkt 22).

42 Se punkterna 26–31 ovan.

43 Se punkterna 30–41 i domen.