Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 26 maj 2016

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 12, 2001, s. 1.

3 Konvention undertecknad i Haag av Konungariket Belgien, Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna.

4 Texten i denna konvention (nedan kallad Münchenkonventionen) finns tillgänglig på följande webbplats: http://www.epo.org/law-practice/legal-texts/html/epc/2013/f/ma1.html.

5 Första och andra stycket i artikel 22.4 motsvarar i stort sett artikel 16.4 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt successiva konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (EGT C 27, 1998, s. 1) (nedan kallad Brysselkonventionen) och artikel Vd i det protokoll som bilagts den konventionen, De tolkningar och förklaringar som gjorts med avseende på artikel 16.4 i Brysselkonventionen kan enligt min mening överföras till artikel 22.4 i förordning nr 44/2001, eftersom bestämmelserna motsvarar varandra (se, analogt, dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 38).

6 Artikel 71 i förordning nr 44/2001 ersätter artikel 57 i Brysselkonventionen med en enda betydande skillnad vad avser ordalydelsen (se punkt 25 i detta förslag till avgörande).

7 Europaparlamentets och rådet förordning (EU) av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT, L 351, 2012 s. 1).

8 Tillämpningsområdet i tiden för förordning nr 1215/2012 fastställs i artikel 66.

9 Det ska i detta avseende enbart påpekas dels att det i artikel 24.4 i förordning nr 1215/2012 preciseras att bestämmelsen är tillämplig oberoende om det är fråga om ett käromål eller ett svaromål (i överensstämmelse med dom av den 13 juli 2006, GAT, C‑4/03, EU:C:2006:457, punkt 31, och dom Roche Nederland m.fl., C‑539/03, EU:C:2006:458, punkt 40), dels att, ibland annat den franska språkversionen, termen tribunal i artikel 71 i förordning nr 44/2001 i artikel 71 i förordning nr 1215/2012 har ersatts av den generiska termen domstol.

10 Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 maj 2014 om ändring av förordning (EU) nr 1215/2012 beträffande de regler som ska tillämpas vad gäller den enhetliga patentdomstolen och Beneluxdomstolen (EUT L 163, 2014, s. 1), som enligt artikel 2 i förordningen ska tillämpas från och med den 10 januari 2015.

11 Se skälen 1–4 i förordning nr 542/2014. Särskilt i artikel 71a som infördes genom sistnämnda förordning föreskrivs att de gemensam[ma] domstol[ar] för flera medlemsstater som utgörs av den enhetliga patentdomstolen och Beneluxdomstolen är att betrakta som domstolar i den mening som avses i förordning nr 1215/2012.

12 Detta avtal som undertecknades den 19 februari 2013 (EUT C 175, 2013, s. 1) kommer att träda i kraft när tretton medlemsstater har ratificerat det på de villkor som anges i artikel 89.1.

13 Fördraget om inrättandet av Beneluxdomstolen om undertecknades i Bryssel den 31 mars 1965 av Konungariket Belgien, Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna och som trädde i kraft den 1 januari 1974. Dessa tre stater undertecknade den 15 oktober 2012 ett protokoll genom vilket fördraget ändrades i syfte att överföra behörighet till Beneluxdomstolen i särskilda frågor som omfattas av tillämpningsområdet för förordning (EU) nr 1215/2012.

14 Nedan kallad Beneluxkonventionen om varumärken som trädde i kraft den 1 juli 1969.

15 Nedan kallad Beneluxländernas enhetliga varumärkeslag som trädde i kraft den 1 januari 1971.

16 Nedan kallad Beneluxkonventionen om mönster som trädde i kraft den 1 januari 1974.

17 Nedan kallad Beneluxländernas enhetliga mönsterskyddslag som trädde i kraft den 1 januari 1975.

18 Enligt artiklarna 1.2, 1.3 och 1.5 i BVIE har nämnda organisation sitt säte i Haag och består av olika organ som möjliggör för den att fullgöra de uppgifter som den anförtrotts genom denna konvention, ett av dessa är Benelux byrå för immateriell äganderätt (varumärken och mönster) (nedan kallad Byrån).

19 Kommentaren till Beneluxkonventionen om varumärken och Beneluxländernas enhetliga varumärkeslag som har avfattats gemensamt av den belgiska, den luxemburgska och den nederländska regeringen har offentliggjorts på nederländska i Tractatenblad van het Koninkrijk der Nederlanden, 1962, nr 58 (se s. 75 och följande sidor avseende artikel 37 i Beneluxländernas enhetliga varumärkeslag). En fransk version av motiveringen återfinns på Byråns webbplats: (https://www.boip.int/wps/portal/site/juridical/regulations/oldregulations/!ut/p/a0/04_Sj9CPykssy0xPLMnMz0vMAfGjzOKdg5w8HZ0MHQ0s_IKNDDxdfX1DHL1CDYO9DfSD04r0C7IdFQHd_Xc9/).

20 Skälen till artikel 29 i Beneluxländernas enhetliga mönsterskyddslag som i stort sett har samma innehåll som skälen till artikel 37 i Beneluxländernas enhetliga varumärkeslag återfinns också på den webbplats som anges ovan i fotnot 19 i detta förslag till avgörande.

21 Detta fall, som det var fråga om i det nationella målet, ska skiljas från talan som väcks direkt mot ett beslut som antagits av Byrån avseende registreringen av ett Beneluxvarumärke för vilka särskilda bestämmelser föreskrivs i BVIE (artiklarna 2.12, 2.17 och 4.2).

22 Enligt artikel 2.4 f BVIE kan [r]ätt till ett varumärke … inte förvärvas: … f. genom registrering av ett [Benelux]varumärke när registreringsansökan har getts in i ond tro … bland annat när 1. ansökan har ingetts med kännedom eller oursäktlig okunskap om den normala användningen i god tro under de senaste tre åren i Benelux av ett liknande varumärke för liknande varor och tjänster av en tredje man som inte lämnat sitt medgivande ….

23 I artikel 2.28 punkt 3 b BVIE anges att [n]är … den i artikel 2.4 … f avsedda utomstående parten deltar i målet kan samtliga berörda parter åberopa ogiltighet avseende: … b. registreringen av det varumärke till vilket ingen rätt kan förvärvas enligt artikel 2.4 … f … inom en frist på 5 år från och med registreringen.

24 Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att svaranden i tvisten i målet vid den nationella domstolen inte har hemvist i Nederländerna och att det inte heller är fråga om en förpliktelse vars uppfyllelseort finns i Nederländerna.

25 Dom H&M AB m.fl./G‑Star (ECLI:NL:GHDHA:2013:4466), tillgänglig på följande webbplats: http://deeplink.rechtspraak.nl/uitspraak?id=ECLI:NL:GHDHA:2013:4466.

26 Den hänskjutande domstolen har preciserat att den ståndpunkt som intogs år 2013 av Gerechtshof Den Haag (appellationsdomstolen i Haag) anknyter till en artikel som tidigare publicerades i detta ämne, nämligen Schaafsma, S.J., Samenloop van EEX en BVIE, Intellectuele eigendom & reclamerecht (IER), 2012, s. 593 och följande sidor, särskilt punkt 8. Det verkar som om författaren av denna artikel var en av ledamöterna i den domstol som meddelade den ifrågavarande domen.

27 De allmänna reglerna i förordning nr 44/2001 är tillämpliga på andra former av talan än talan som avser registrering eller giltighet av immateriella rättigheter som avses i artikel 22.4 i förordningen (se avseende artikel 16.4 i Brysselkonventionen, som motsvarar sistnämnda bestämmelse, dom av den 15 november 1983, Duijnstee, 288/82, EU:C:1983:326, punkt 23 och följande punkter). En talan om intrång i ett Beneluxvarumärke kan således omfattas av såväl artikel 4.6 BVIE som av artikel 5.3 i denna förordning, som är tillämplig om talan avser skadestånd (såsom var fallet i domen från Gerechtshof Den Haag (appellationsdomstolen i Haag) till vilken det hänvisades i beslutet om hänskjutande, se punkt 18 i detta förslag till avgörande) eller artikel 31 i nämnda förordning avseende interimistiska åtgärder (se dom av den 12 juli 2012, Solvay, C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 31 och följande punkter).

28 Tvärtemot artikel 71 enligt vilken konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar behåller deras verkan (min kursivering) föreskrivs i artikel 69 i förordning nr 44/2001 att sistnämnda förordning ska ersätta konventioner som ingåtts mellan medlemsstaterna som reglerar samma frågor men som har en allmän räckvidd. Även om det föreligger en konvention av särskild karaktär ska bestämmelserna i nämnda förordning tillämpas på alla behörighetsfrågor som inte omfattas av denna (se avseende artikel 57 i Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 71 i denna förordning, dom av den 6 december 1994, Tatry, C‑406/92, EU:C:1994:400, punkterna 25 och 27).

29 Se punkt 3 samt punkt 11 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

30 Nämnda artikel 22.4 avser såväl patent, varumärken, mönster [som] liknande rättigheter för vilka krävs deposition eller registrering. Sistnämnda formulering omfattar bland annat växtförädlarrätt (se Jenard, P., Rapport om konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, EGT C 59, 1979, s. 36) (nedan kallad Jenard-rapporten).

31 Mina kursiveringar. Se dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland ( C‑533/08, EU:C:2010:243, punkterna 45–48), och dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition ( C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 37).

32 Min kursivering. Dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland ( C‑533/08, EU:C:2010:243, punkterna 37 och 38).

33 Det ska erinras om att BVIE trädde i kraft den 1 september 2006 och således efter det att förordning nr 44/2001 trätt i kraft, vilket enligt artikel 76 i denna förordning skedde den 1 mars 2002 för de tre medlemsstater som ingår i Benelux.

34 Se punkt 11 i detta förslag till avgörande.

35 Se punkt 18 i detta förslag till avgörande.

36 I Jenard-rapporten (i fotnot 60 ovan anfört arbete) anges, med avseende på artikel 57 i Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 71, att gemenskapens medlemsstater när de ingick avtal på särskilda områden i allmänhet åtog sig förpliktelser gentemot tredje land som de inte kunde ändra utan samtycke från denna stat.

37 Se, bland annat, artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40), artikel 25.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6), och skäl 73 in fine och artikel 75.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107). Se, tidigare, den liknande formuleringen i artikel 49.1 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1) och artikel 59.1 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

38 Se Hess, B., Pfeiffer, T., och Schlosser, P., Study JLS/C4/2005/03 – Report on the Application of Regulation Brussels I in the Member States, Ruprecht Karls universitet, Heidelberg, 2007, s. 67 och följande sidor, särskilt punkt 145 och mot bakgrund av denna studie, kommissionens rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av förordning nr 44/2001 av den 21 april 2009 (KOM(2009) 174 slutlig, punkt 3.8.1).

39 Bortsett från en mindre korrigering (se fotnot 9 i detta förslag till avgörande).

40 Se punkt 10 i detta förslag till avgörande.

41 Se dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland ( C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 48 och där angiven rättspraxis), och Jenard-rapporten (ovan anfört arbete, s. 60), där det framhålls att de behörighetsregler som föreskrivs i dessa avtal styrs av överväganden som är specifika för det område de avser. Under förarbetena till förordning nr 44/2001 bekräftade Europeiska unionens råd och kommissionen i en gemensam förklaring avseende artiklarna 71 och 72 och avseende förhandlingarna inom ramen för Haagkonferensen för internationell privaträtt att rådet och kommissionen med hänsyn till det värde som utarbetandet av regler som är specifika ibland kan ha för särskilda områden kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheten att inleda förhandlingar i syfte att ingå internationella avtal på vissa av dessa områden (se meddelande från rådets generalsekretariat av den 14 december 2000, dokument nr 14139/00, JUSTCIV 137, bilaga I, s. 3, punkt 2).

42 I kommissionens förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område av den 14 juli 1999 som ledde till att förordning nr 44/2001 antogs, hänvisades uttryckligen, bland de specialkonventioner som ska fortsätta att tillämpas, som ursprungligen anfördes i artikel 63, till Münchenkonventionen om Europeiska patent, som även nämns i artikel 22.4 i detta förslag (KOM(1999) 348 slutlig, s. 42 och s. 58).

43 I sistnämnda avseende se den rättspraxis som angetts ovan i punkt 37 i detta förslag till avgörande.

44 Eftersom begäran om förhandsavgörande huvudsakligen avser förhållandet mellan behörighetsreglerna i artikel 4.6 BVIE och behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 ska bedömningen enligt min mening fokuseras på sådana regler, vilket innebär att materiella regler som fastställs i andra bestämmelser i denna konvention således inte ska prövas. Se, analogt, Schlosser, P., rapport om konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde till Brysselkonventionen, samt till protokollet om domstolens tolkning av denna konvention (EGT C 59, 1979, s. 139, punkt 238 in fine) (nedan kallad Schlosser).

45 Se punkt 11 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

46 Se även punkt 31 i detta förslag till avgörande.

47 Se punkt 56 i detta förslag till avgörande.

48 Enligt artikel 4.6 BVIE kan behörighet tillerkännas genom en klausul om val av behörig domstol; om det inte finns ett sådant uttryckligt avtal bestäms behörigheten antingen av svarandens hemvist eller av den plats där den förpliktelse som målet avser har uppstått, eller av uppfyllelseorten för den förpliktelsen (punkt 1). Alternativt kan käranden väcka talan vid domstolen på den ort där han är bosatt eller vistas under förutsättning att denna ort är belägen i Benelux, eller om det inte förhåller sig på så sätt, kan käranden välja mellan domstolen i Bryssel, i Haag eller i Luxemburg (punkt 2).

49 Se artikel 4.6 punkt 1 sista meningen BVIE. Av motiveringen till artikel 37 i Beneluxländernas enhetliga varumärkeslag (ovan anfört arbete) framgår att upphovsmännen till de behörighetsregler som anges där som återfinns i artikel 4.6 BVIE bland annat syftade till att inte ge en domstol i en enda av de fördragsslutande staterna företräde och att förhindra att en alltför omfattande behörighet tillerkänns domstolen på den ort där Benelux varumärkesmyndighet har sitt säte, vilken har ersatts av Beneluxländernas immaterialrättsorganisation i enlighet med artikel 5.1 BVIE. Beslutet att inte centralisera behörigheten i en enda stat tillmötesgår behovet att säkerställa en rättvis fördelning av arbetsbelastningen mellan de nationella domstolarna och att garantera en likvärdig språklig behandling av rättsubjekten. Inom en regional union där såväl nederländska som franska används är det enligt min mening lämpligt att säkerställa att ett av de officiella språken inte ges företräde framför det andra.

50 Se, i detta hänseende, punkt 58 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

51 Se dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition ( C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 38 och där angiven rättspraxis). I denna dom avseende en konvention som ingåtts med tredje land, nämligen konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR-konventionen), som undertecknades i Genève den 19 maj 1956, nämnde domstolen särskilt de principer som det hänvisas till i skälen 6, 11, 12 och 15–17 i förordning nr 44/2001, det vill säga fri rörlighet för domar på privaträttens område, förutsebarhet vad gäller behörig domstol och därmed rättssäkerhet för enskilda, god rättskipning, minimerad risk för samtidiga förfaranden samt ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna inom unionen.

52 Se även punkterna 36, 56 och 60 i detta förslag till avgörande.

53 Det vill säga att behörighetsreglerna i nämnda artikel 4.6 BVIE uppfyller kravet på förutsebarhet, underlättar en god rättsskipning och minskar risken för samtidiga förfaranden, eftersom bland de principer som anges i fotnot 51 i detta förslag till avgörande, hänvisar principerna om fri rörlighet för domar och ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna till erkännande och verkställighet av domar (se dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland, C‑533/08, EU:C:2010:243, punkterna 53 och 54).

54 Kommissionen har i detta avseende hänvisat till yttrande 1/03 av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81) och dom av den 27 november 2012, Pringle ( C‑370/12, EU:C:2012:756, punkterna 100 och 101). Se även yttrande 1/13 av den 14 oktober 2014 ( EU:C:2014:2303, punkt 71 och följande punkter), där räckvidden av unionens exklusiva behörighet fastställs.

55 Dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland ( C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 38), där det anges att [d]etta konstaterande bekräftas av rättspraxis, enligt vilken medlemsstaterna, allteftersom gemensamma bestämmelser införs, inte längre har rätt att tillträda internationella avtal som påverkar dessa regler (se bland annat dom av den 31 mars 1971 i mål 22/70, kommissionen/rådet, det så kallade AETR-målet, [ EU:C:1971:32], punkterna 17–19, …, och av den 5 november 2002 i mål C‑467/98, kommissionen/Danmark, det så kallade open skies-målet, [ EU:C:2002:625], punkt 77).

56 I nämnda artikel 350 föreskrivs följande: Bestämmelserna i fördragen ska inte hindra förekomsten och genomförandet av de regionala unionerna mellan Belgien och Luxemburg samt mellan Belgien, Luxemburg och Nederländerna, i den mån syftena med dessa regionala unioner inte uppnås genom tillämpning av fördragen.

57 Se, avseende artikel 233 EEG (nu artikel 350 FEUF), bland annat, dom av den 11 augusti 1995, Roders m.fl. ( C‑367/93–C‑377/93, EU:C:1995:261, punkt 40), där domstolen e contrario slog fast att de medlemsstater som ingår i Benelux kunde åberopa denna bestämmelse för att undandra sig de förpliktelser som åligger dem enligt gemenskapsrätten, när detta är nödvändigt för att Benelux-systemet skall fungera väl, och generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i målen Roders m.fl. ( C‑367/93-C 377/93, EU:C:1995:11, punkt 8 och där angiven rättspraxis), där det erinrades om att denna bestämmelse har som syfte att undvika att tillämpningen av gemenskapsrätten skulle ha som verkan att den regionala unionen mellan dessa tre medlemsstater upplöses eller att dess utveckling hindras.

58 Se övervägandena i fotnot 49 i detta förslag till avgörande.

59 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende anfört att [e]nligt lagstiftningen i Beneluxländerna erkänns inga nationella varumärken utan enbart Beneluxvarumärken och att Beneluxvarumärkena gäller inom hela Beneluxområdet.

60 Ett EG-varumärke, som nu är EU-varumärke (se fotnot 80 i detta förslag till avgörande), ger innehavaren ett skydd som gäller i samtliga medlemsstater, men i motsats till Beneluxvarumärket, ersätter dess lagstiftning inte de förfaranden och bestämmelser som är tillämpliga på nationell nivå (se skälen 4 och 6 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1). Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EUT L 299, 2008, s. 25) innebär visserligen en harmonisering av dessa men enbart en delvis harmonisering (se skäl 4 och följande skäl).

61 Artikel 4.1 i förordning 44/2001 säkerställer att bestämmelserna i artikel 22 tillämpas även om svaranden inte är bosatt i en medlemsstat.

62 Se, avseende artikel 16 Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 22 i förordning nr 44/2001, dom av den 13 juli 2006, GAT ( C‑4/03, EU:C:2006:457, punkt 24).

63 Artiklarna 23.5 och artikel 24 i förordning nr 44/2001 innehåller förbud mot att ett avtal om behörighet eller svarandens frivilliga svaromål möjliggör att kringgå reglerna om exklusiv behörighet i artikel 22 i nämnda förordning. Artikel 4.6 BVIE ger däremot möjlighet att införa klausuler om val av behörig domstol.

64 Se dom av den 12 maj 2011, BVG ( C‑144/10, EU:C:2011:300, punkt 30), där behovet av en strikt tolkning av samtliga bestämmelser i nämnda artikel 22 framhålls, och dom av den 17 december 2015, Komu m.fl. ( C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 24), där det erinras om att bestämmelserna i artikel 22 led 1 i … förordning [nr 44/2001] inte ska ges en mer vidsträckt tolkning än dess målsättning kräver … . Bestämmelserna leder nämligen till att parterna fråntas den möjlighet att välja forum som de annars skulle ha haft och i vissa fall till att de måste föra talan inför en domstol som inte är domstolen i någondera partens hemvist.

65 Kommissionen har enligt min mening felaktigt bekräftat att tillämpningen av de kriterier som föreskrivs i artikel 22.4 i princip möjliggör att utse en enda nationell behörig domstol. Allt efter de faktiska förhållanden rör det sig om domstolen i den medlemsstat där deponeringen eller registereringen av den immateriella rättigheten ägt rum (min kursivering).

66 Se dom av den 28 april 2009, Apostolides ( C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 48).

67 I Schlosser-rapporten preciseras att sistnämnda behörighet inte tillerkänns domstolarna i den medlemsstat där den europeiska patentansökan har ingetts utan domstolarna i den medlemsstat där ansökan anses som giltig och ska bestridas (ovan anfört arbete, s. 123).

68 Se, avseende artikel 16.4 i Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 22.4 i förordning nr 44/2001, dom av den 13 juli 2006, GAT ( C‑4/03, EU:C:2006:457, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

69 Avseende tillämpningen av lagen i det land där skydd görs gällande (lex loci protectionis), se särskilt artikel 8 i förordning nr 864/2007 och artikel 2 i Pariskonventionen för industriellt rättsskydd av den 20 mars 1883 som anges i generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i målet Génesis ( C‑190/10, EU:C:2011:202, punkt 29).

70 I Jenard-rapporten upprättas ett samband mellan den omständigheten att meddelandet av ett nationellt patent [eller motsvarande rättigheter] omfattas av statens nationella suveränitet och regeln om exklusiv behörighet på området (ovan anfört arbete, s. 36).

71 Se dom av den 13 juli 2006, GAT ( C‑4/03, EU:C:2006:457, punkterna 22 och 23).

72 Avseende en möjlig tillämpning av andra bestämmelser i förordning nr 44/2001 på immaterialrättsområdet, se punkt 23 i detta förslag till avgörande.

73 Det ska erinras om att samtliga behörighetsregler som föreskrivs i artikel 22 i förordning nr 44/2001 uteslutande grundar sig på föremålet för ansökan och är tillämpliga oberoende av parternas hemvist. Teoretisk sett kan punkt 4 i denna artikel tillämpas även om ingen av parterna har hemvist i en av medlemsstaterna, i synnerhet i en av Beneluxstaterna, men det förhåller sig inte på så sätt här, eftersom svaranden i tvisten i målet vid den nationella domstolen är ett luxemburgskt bolag.

74 Se inledningen och kommentarerna till såväl artikel 1 i Beneluxkonventionen om varumärken som artikel 37 i Beneluxländernas enhetliga varumärkeslag i den ovan i fotnot 19 nämnda motiveringen i detta förslag till avgörande.

75 Enligt artikel 1.16 BVIE omfattar Beneluxområdet Konungariket Belgiens, Storhertigdömet Luxemburgs och Konungariket Nederländernas territorier i Europa.

76 Se dom av den 7 september 2006, Bovemij Verzekeringen ( C‑108/05, EU:C:2006:530, punkt 20 och där angiven rättspraxis), där domstolen erinrade om att [v]ad beträffar varumärken som är registrerade hos Benelux varumärkesmyndighet [nu Beneluxländernas immaterialrättsorganisation] skall Benelux-området likställas med en medlemsstat, eftersom dessa varumärken enligt artikel 1 i [rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178)], likställs med varumärken som är registrerade i en medlemsstat (min kursivering). Se även, analogt, dom av den 11 augusti 1995, Roders m.fl. ( C‑367/93–C‑377/93, EU:C:1995:261, punkt 20), där domstolen slog fast att Belgiens, Nederländernas och Luxemburgs territorium skall betraktas som ett enda territorium vad gäller punktskatter på vin … [om det genom en] konvention [som ingåtts mellan dessa medlemsstater] infört[s] enhetliga skattesatser på och kriterier för bestämmande av punktskatter som tas ut på området (min kursivering).

77 Avseende åtskillnaden mellan systemet med europeiska patent och systemet med enhetlig äganderätt och inverkan av denna på domstolarnas behörighet, se Schlosser-rapporten (ovan anfört arbete, s. 123).

78 Patentet meddelas visserligen efter ett enda förfarande som genomfördes av Europeiska patentverket i München, men det tillerkänner sin innehavare, samtidigt för var och en av de olika stater som sökanden har anfört, samma rättigheter som ett nationellt patent som meddelats i var och en av de avtalsslutande staterna (se artiklarna 2, 3, 64 och 79 i Münchenkonventionen).

79 Se rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2000, s. 1), där det i artiklarna 79–94 fastställs regler för Behörighet och förfarande i mål om gemenskapsformgivningar med hänsyn tagen till förhållandet till bestämmelserna i Brysselkonventionen.

80 Se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424 av den 16 december 2015 om ändring av rådets förordning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken och av kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke samt om upphävande av kommissionens förordning (EG) nr 2869/95 om de avgifter som skall betalas till Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (EUT L 341, 2015, s. 21), som trädde i kraft den 23 mars 2016. Framför allt artikel 1 punkterna 90–96 i förordning nr 2015/2424 medförde en ändring av artiklarna 94–108 i förordning nr 207/2009 som fastställer regler för [b]ehörighet och förfarande i mål om gemenskapsvarumärken genom att det bland annat anges i vilken omfattning förordning nr 44/2001 var tillämplig på området (jämför skälen 16 och 17 i förordning nr 207/2009).

81 De ändringar som infördes i förordning nr 1215/2012 genom förordning nr 542/2014 (se punkt 10 i detta förslag till avgörande) anges i skälen 1–12 i sistnämnda förordning. Se även kommentarer till artikel 71a och följande artiklar i förordning nr 1215/2012 av Mankowski, P. i European Commentaries on Private International Law, band I, Brussels Ibis Regulation, Magnus, U., och Mankowski, P. (utgivare), Otto Schmidt, Köln, 2016, s. 1075 och följande sidor.

82 Kommissionen har i detta avseende framför allt hänvisat till artikel 97 i förordning nr 207/2009 och till artiklarna 71a och 71b i förordning nr 1215/2012 som följer av förordning nr 542/2014.

83 Avseende samtliga specifika behörighetsregler som har ett komplext innehåll se särskilt Beraudo, J.‑P., och Beraudo, M.‑J., Convention de Bruxelles, conventions de Lugano et règlement (CE) no 44/2001, JurisClasseur Europe, fascicule 3010, 2015, punkt 66 och följande punkter, Gaudemet‑Tallon, H., Compétence et exécution des jugements en Europe, LGDJ‑Lextenso, Issy‑les‑Moulineaux, femte upplagan, 2015, punkt 118 och följande punkter.

84 Kommissionen har medgett att tillämpningen av förordning nr 44/2001 ger sökanden en valmöjlighet som inte fullständigt överensstämmer med syftet med instrumentet och leder till lägre grad av förutsebarhet än om bestämmelserna i artikel 4.6 BVIE hade iakttagits, eftersom sistnämnda bestämmelser i de flesta fall hade medför att en enda domstol hade varit exklusivt behörig. Det ska emellertid erinras om att det av skälen 11–15 i denna förordning framgår att den i princip syftar till att säkerställa att [b]ehörighetsbestämmelserna … uppfyll[er] kravet på förutsebarhet och minimera[r] möjligheten för samtidiga förfaranden.

85 Beraudo, J.-P., och Beraudo, M.-J., ovan anfört arbete, anser också att när en ansökan som ingetts till en stat eller till en internationell byrå i enlighet med ett internationellt instrument leder till att en rättighet meddelas i flera stater, har domstolarna i var och en av dessa stater för vilken rättigheten har meddelats exklusiv behörighet att pröva klagomål som anförs avseende rättighetens registrering eller giltighet i denna stat (se punkt 51 in fine).

86 Denna sannolikhet sammanhänger med den omständigheten att Byrån är etablerad i Haag vid vilken ansökan om registrering av ett Beneluxvarumärke kan inges antingen direkt eller genom en nationell myndighet som i det fallet ska vidarebefordra den mottagna ansökan till Byrån (artikel 2.5 punkterna 1 och 4 i BVIE). Det är för övrigt för att förhindra en sådan koncentration av domstolarnas behörighet som Beneluxstaterna har antagit en rad regler som återges i artikel 4.6 BVIE (se fotnot 49 i detta förslag till avgörande).

87 Enligt artikel 6 i konventionen om inrättandet av en Beneluxdomstol (se fotnot 13 i detta förslag till avgörande) och artikel 1.15 BVIE kan, eller till och med ska, domstolarna i de tre Beneluxstaterna begära ett förhansavgörande avseende tolkningen av bestämmelserna i sistnämnda instrument från nämnda domstol.

88 Avseende dessa begränsningar se bland annat fotnot 84 i detta förslag till avgörande.

89 Avseende en eventuell kompletterande tillämpning av bestämmelserna i artikel 4.6 BVIE i förhållande till bestämmelserna i förordning nr 44/200, se Schaafsma, S.J., ovan anfört arbete, punkt 9.

90 Innehållet i dessa regler sammanfattas i fotnot 48 i detta förslag till avgörande.

91 Se, avseende artikel 16.4 i Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 22.4 i förordning nr 44/2001, dom av den 15 november 1983, Duijnstee ( 288/82, EU:C:1983:326, punkterna 16–19) och av den 13 juli 2006, GAT ( C‑4/03, EU:C:2006:457, punkt 14), och, analogt, avseende artikel 22,1 i nämnda förordning, dom av den 17 december 2015, Komu m.fl. ( C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 23).

92 Se även skäl 15 i förordning nr 44/2001. Särskilt i artikel 29 i denna förordning föreskrivs att [o]m flera domstolar är exklusivt behöriga, såsom kan vara fallet om artikel 22.4 i nämnda förordning tillämpas i en tvist avseende ett Beneluxvarumärke, skall varje domstol utom den vid vilken talan först väckts förklara sig obehörig till förmån för den domstolen.

93 Se, särskilt, vad gäller förhållandet mellan en regel om exklusiv behörighet som fastställs i artikel 22 i denna förordning och regeln om litispendens som föreskrivs i artikel 27 i denna, dom av den 3 april 2014, Weber ( C‑438/12, EU:C:2014:212, punkt 48 och följande punkter).